Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
1
Kommission vars medlemmar utsågs av 1675 års riksdag i samband med kravet på en rannsakning av förmyndarregeringens ekonomiska förvaltning. Arbetet slutfördes i oktober 1680 och kommissionen överlämnade till kungen en relation om sitt arbete och om förmyndarstyrelsens medelsförvaltning.
Den lagrevision i svenska riket som ersatte den medeltida lagstiftningen. Lagen stadfästes 23 januari 1736 och trädde i kraft den 1 september samma år. Översättningen till finska slutfördes 1738, men publicerades först 1759. 1734 års lag var indelad i nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsäkningsbalken och rättegångsbalken.
Manifest som den ryske kejsaren utfärdade 1890 i Finland och som påbjöd att det finska postväsendet därefter sorterade under ryska post- och telegrafverket. Telegrafväsendet hade ända sedan 1855 då det inrättades i Finland lytt under ryska post- och telegrafverket.
2
På våren 1916 uppställd bataljon inom den tyska armén bestående av finska frivilliga soldater.
A
Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra län förekom från 1600-talet aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Överlåtelse av gods och räntor från kronan till enskilda personer. Under 1600-talet skilde man mellan abalienationer som inte medförde arvsrätt (förläningar) och sådana som gavs med arvsrätt (donationer).
Avyttra fast egendom genom donation, köp eller förpantning. Termen användes särskilt om avyttring av kronans egendom.
Sedan 1700-talet föreståndarinna för en (av ett sekulariserat kloster uppkommen) försörjningsstiftelse för ogifta adliga fruntimmer.
Föreståndarinna i ett nunnekloster. Titeln användes ursprungligen endast i kloster som följde benediktinregeln och utsträcktes sedan till cisterciensnunneklostren, kanonissorna av augustinorden, klarissorna samt birgittinerorden. Abbedissan hade administrativ och ekonomisk bestämmanderätt över klostret och hade därför ett eget ämbetssigill. Hon hade också andlig myndighet över nunnorna. Abbedissan i Vadstena kan sägas ha haft Nordens främsta kvinnliga värdighet efter drottningen. Hon innehade i princip ämbetet på livstid. Om hon missbrukade sin ställning och bröt mot klosterregeln kunde hon dock avsättas, vilket skedde 1403.
Föreståndarinna och ledare för klarissornas konvent. Abbedissan utsåg tillsammans med konventet dess råd av discretae, priorinna och andra funktionärer. Valet av abbedissa utfördes av systrarna och stadfästes av franciskanernas generalminister och provinsens förmän.
Under 1600-talet ibland beteckning för föreståndare för ett fattighus, senare också om föreståndaren för en stiftelse som skapats när ett kloster sekulariserats.
Föreståndare för ett munkkloster. Abboten var både klostrets världsliga och andliga ledare. Han var präst, själavårdare och domare för munkarna. I viktigare frågor måste han höra de äldre munkarnas åsikt, men han avgjorde frågorna ensam. Vanligen utsågs abboten genom val av klostrets munkar. Abboten utsågs på livstid.
Beteckning för icke-utsatt namn, ersattes senare av N.N (lat. =nomen nescio).
Alfabetiskt ordnad anteckningsbok, omnämnd första gången 1635. Boken motsvarar landsskrivarens inventarium.
Gosse som var abecedarie och höll på att lära sig bokstäverna eller de första grunderna till boklig kunskap.
Avsägelse eller nedläggande av ett ämbete eller värdighet, huvudsakligen avsägelse av regeringsmakt och krona, under svenska tiden drottning Kristinas tronavsägelse 1654 och Gustav IV Adolfs tronavsägelse den 10 maj 1809.
Elev som är redo att lämna ett läroverk eller gymnasium, men som ännu inte avlagt studentexamen.
Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en inspektor över abnormskolorna var anställd.
Myntnominal ursprungligen präglad i Åbo under 1400- och 1500-talen, motsvarade enligt 1478 års myntordning en halvörtug. År 1436 nämndes i en penningstadga att aboescer penninge skulle gälla 4 penninge så att 6 abon var = 1 öre i stället för som tidigare när abon var = 6 penningar och 4 abon = 1 öre.
Nedläggningen av ett åtal eller en förundersökning av särskilda orsaker. Den misstänkte eller åtalade blir då befriad från straff, eftersom ingen dom har blivit avkunnad.
Från och med 1700-talet och under autonoma tiden av revisionsdomstol utfärdad skriftlig handling som innehöll beslut på att ett åtal eller en brottsundersökning nedlagts. Termen användes också om utslag rörande straffeftergift i en dom som vunnit laga kraft.
Förkortning, sammandrag, utkast.
Ord- eller bokstavsförkortning (till exempel ds=deus, scs=sanctus).
Upphävande: inom justitieförvaltningen av lag, förordning eller författning. Inom utrikesförvaltningen om unilateral handling för att avsluta eller annullera en internationell förpliktelse.
Böter för uteblivande från domstol utan laglig orsak. Om absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Under pennalismtiden den handling då pennalen förklarades vara fullmyndig student. Absolution innebar en av vissa ceremonier åtföljd uppflyttning från de yngres underordnade klass (bland studenter).
Skogsmark som inte kan användas för andra ändamål.
Beslut att på ett internationellt forum avstå från att använda sin röst för eller emot ett resolutionsförslag.
Benämning på Lunds universitet.
Benämning på universitetet i Dorpat när det år 1699 flyttades till Pernau. Den var verksam till år 1710.
Högskola som år 1576 upprättades i Stockholm av Johan III. Lokalerna fanns i gråmunkeklostret på Riddarholmen. När universitetet i Uppsala år 1593 återupprättades, förflyttades högskolans professorer dit.
Skriftligt mottagningsbevis, kvitto, särskilt om skriftligt erkännande av att något (myndighetsbrev, postförsändelse, växel) har mottagits. Före 1800-talet kallades det vanligen recepisse, resipit.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Tillkomst, tillväxt, huvudsakligen en term inom folkrätten som innebär att en stat ansluter sig till ett traktat eller fördrag som redan undertecknats av andra stater. Accession förekom redan på 1700-talet.
Förteckning över ett biblioteks, museums eller arkivs successivt tillkomna förvärv.
Utmärkelse vid tävlingar i akademier och vetenskapliga samfund, mindre belöning, andra pris eller hedersomnämnande vid pristävlingar. Ordet betyder ”han har kommit nära” målet.
Anteckning i folkbokföring eller kyrkböcker som innebar att en person hade kommit eller inflyttat till en gård eller församling.
Benämning på en tjänstemans tillfälliga inkomster, biinkomster. Termen används vanligen i pluralis: accidentier. Den ersattes småningom med sportel, sportler.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Ersättning som staden betalade till staten för att stadens borgare fick ta ut accis på till exempel bryggares, slaktares, månglares och fiskköpares varor. I Sverige: ersättning till staten för den förlust den fick vidkännas genom avskaffandet av den så kallade saluaccisen, som i flertalet av Sveriges städer tidigare erlades av bagare, bryggare, slaktare, fiskköpare, ättikstillverkare samt idkare av mångleri och handel med ”nålstolskram”. Frågan om denna avgifts avskaffande samt om tullfrihet för lantmännen att till försäljning i städerna införa kött, bröd och dricka m.m. väcktes vid 1830 års riksdag. Accismedlen avlades av städerna till Statsverket, då accisen upphörde. De städer som medgavs full frihet åt handel med dessa varor befriades från denna avgift, som helt upphörde år 1862, i Stockholm redan med 1847 års slut.
Tullnär, statlig tjänsteman som uppbar tullen vid stadsporten. Han kontrollerade också de lager som fanns hos hantverkare och köpmän vars varor var belagda med accis.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
Lön på accord, lön för en viss arbetsprestation i sin helhet.
Under 1700- och början av 1800-talet benämning på förlossningssjukhus. De användes ofta också som undervisningssjukhus för barnmorskor och medicinestuderande i obstetrik. Det första accouchementshuset grundades i Åbo 1816 och flyttades 1833 till Helsingfors där det blev en avdelning inom universitetets undervisningssjukhus.
Förlossningsläkare. Den första befattningen grundades i Finland 1816 vid Finlands första förlossningssjukhus, Åbo accouchementshus.
Högljutt bifall, allmänt bifall, bifallsrop vid val utan omröstning. Att avgöra genom acklamation: enhälligt beslut utan omröstning.
Genom hävd använt och på 1700-talet legaliserat sätt att förvärva en tjänst genom att köpa den av föregående innehavare.
Att godvilligt uppge och överlämna en fästning.
Sedan 1800-talets senare del, överenskommelse om återbetalning av skuld vid konkurs eller företagsrekonstruktion. Ackord innebar att fordringsägarna avstod en viss del av den ursprungliga fordringen.
Skriftlig försäkran om att varken betala eller ta emot ackord för en tjänst.
Köpa sig en tjänst, dagtinga.
Av staten ägd häst som var avsedd för militärt bruk under övningsperioder.
Inlösning av ackord när tjänsteköpen avskaffades. Inlösningen skedde vanligen med lånade medel. Tjänsteinnehavarna kunde sedan amortera lånen i mindre rater.
Förslag på försäljning av tjänst till viss person eller på skulduppgörelse vid en konkurs.
Den summa som betalades för ett tjänsteköp.
Ge fullmakt, ofta till ett sändebud. Proceduren då ett sändebud från en sändande stat överlämnar sitt kreditivbrev till den mottagande statens statschef kallas ackreditering.
Förfarande varvid den avsändande statens sändebud accepteras som diplomatisk representant för den avsändande staten. Ett sändebud är ackrediterat när han eller hon överlämnat sitt kreditivbrev till den mottagande statens statsöverhuvud.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
Manlig medhjälpare vid förlossning.
Före och delvis också efter 1723, benämning på vanligen utbildad barnmorska eller erfaret kvinnligt förlossningsbiträde. För en outbildad barnmorska användes ofta benämningar som jordemor eller jordegumma.
Ämbetsman som verkade som åklagare och som skulle föra kronans talan vid kommissionerna mot Karl XI:s förmyndare, rådet och kollegierna. Med undantag av Aktorats- och ersättningskontoret var uppdraget personligt. Antalet actores causae var förhållandevis stort.
Ett av inledningsorden till datumformeln. Actum et datum eller datum et actum var den vanligaste datumsformeln på diplomen under medeltiden.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
Begäran om att utomstående ska gå in som part i en tvistemålsrättegång. Käranden instämmer en tredje person (adcitaten) i ett vid domstol redan anhängiggjort tvistemål. Denna person ska tillsammans med den förutvarande svaranden svara i målet.
Tillägg till birgittinregeln. Addiciones uppsattes i enlighet med Birgittas önskan av Petrus Olavi och stadfästes definitivt år 1420.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Högsta samhällsståndet med ärftliga ekonomiska, sociala och politiska privilegier. Beteckningen började förekomma för frälset under 1500-talet och medförde titel och vapensköld. Adeln har inte avskaffats i Finland, fastän den har förlorat sina privilegier. Adelsätternas medlemmar registreras i adelsmatrikeln.
Den privilegieurkund i vilken en person tillerkänns adelsskap.Adelsbrevet utfärdades av regenten.
Militär tjänstebeteckning för ung adelsman som var lägre i rang än en underofficer men högre än en vanlig soldat.
Rytteristyrka uppsatt genom den adliga rusttjänsten under Vasatiden. Namnet adelsfanan togs i bruk 1571 och utgjorde en del av kavalleriet till 1809. Adelsfanan var uppdelad i sex kompanier. Förutom regementsstaben fanns livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens eget kompani samt tre sydsvenska kompanier. Årliga mönstringar genomfördes fram till 1729. Den sista mönstringen genomfördes 1743. Adelsfanan miste sin betydelse när det indelta rytteriet infördes. Befälslönerna indrogs till staten 1809.
Periodiskt utkommande förteckning över levande medlemmar av landets adel.
I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
Förteckning över landets adel. Matrikeln över den finska adeln fördes 1626–1810 i Riddarhuset i Stockholm och 1818–1919 i Riddarhuset i Finland.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Studentnation för adelsmän vid Uppsala universitet. Den var verksam mellan åren 1768 och 1780. Adliga studenter berördes inte av den obligatoriska nationstillhörigheten. Kronprins Gustav besökte Uppsala 1767 och föreslog då, i egenskap av universitetets kansler, att en särskild nation för de adliga studenterna skulle bildas. Följande år besökte han universitetet på nytt och bestämde då att nationen skulle grundas. Innehavaren av den skytteanska professuren utsågs till inspektor. Konsistoriet uppmanade de adliga studenterna att ansluta sig, men många valde att bli kvar i sina tidigare nationer. Verksamheten upphörde 1780. Sex år senare gjordes ett misslyckat försök att återuppliva verksamheten.
De särskilda förmåner, friheter och rättigheter som tillkom adeln 1569–1809 som korporation såsom omistligt adelskap, skattefrihet och ekonomiska förmåner, rätten till höga ämbeten och att bli dömd av likar. Den svenska adelns första sammanfattade privilegieurkund gavs 1569. Då lättades rusttjänstskyldigheten och adelns jord befriades från flera ekonomiska bördor. Rätten till sakören reglerades. Samtidigt lades också grunden till privilegiet att en adelsman inte fick fängslas utan dom eller dömas av andra än sina likar. Nya privilegier tillkom 1612 och 1617 såsom uteslutande rätt till rikets alla höga ämbeten, rätt att tillsätta kyrkoherde i sin församling och viss rättsmyndighet över landbor och tjänare (patronatsrätt), fullständig rätt till sakören, utsträckta friheter från skatter och besvär för vissa frälsegods samt noggrant bestämda friheter vid utnyttjandet av alla ekonomiska näringskällor. Gustaf Adolfs riddarhusordning (1626) bekräftade rusttjänstens undanskjutande: rusttjänsten bibehölls visserligen, men kunde försonas med böter, och nytt adelskap erhölls endast genom kunglig utnämning. Adelsprivilegierna 1723 poängterade de personliga rättigheterna, som rättigheterna till vissa ämbeten, medan de ekonomiska fördelarna betydde mindre. Privilegieutjämningen genomfördes nästan fullständigt vid 1809 års revolution, då rätten till ämbeten blev lika för alla stånd, likaså rätten att besitta jord, även ypperligt frälse, och adeln åtog sig nya ekonomiska bördor. Det finska riddarhuset organiserades 1818. Rätten att uteslutande besitta säteri och frälsejord upphävdes 1864. År 1869 reglerades adelns privilegier på nytt. Utom sin ”självskrivenhet” hade adeln kvar endast få privilegier (bl.a. frihet från inkvartering).
Benämning på en medlem i adelsfanan.
Under 1700- och 1800-talet förekommande benämning på adlig yngling som har tjänst vid hov motsvararande en pagetjänst.
Heraldisk symbol som utgjorde ett släktmärke och fördes av en frälseman. Adelsvapen fördes dels av uradeln, dels av vissa ätter som kunde åberopa frälsebrev och slutligen sköldebrev.
Skatteenhet vid uppbörden av jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Protokoll över överenskommelse, avtal, om anslutning.
På personlig basis. Då personliga egenskaper lyfts fram i en argumentation vilka inte har relevans för det diskuterade ämnet.
Tills vidare. Tillfälligt förordnande eller arrangemang, t.ex. ”chargé d’affaires ad interim”.
Tillägg, komplettering: vanligen till (av) akt, protokoll, artikel, traktat.
Under autonomin benämning på hög ämbetsmans närmaste medhjälpare, ämbetsbiträde (till exempel hos generalguvernören, ministerstatssekreteraren och lotsdirektören samt hos en mängd ryska ämbetsmän).
Tillerkännande genom dom, särskilt i samband med en delningsprocess (skifte, arv) eller under en exekution (till exempel tvångsförsäljning på auktion).
Tjänsteman som är tillkallad som biträde, förordnad som tillfällig ledamot. Vid hovrätt användes termen om sekreterare som från och med 1682 tillfälligt utsågs till ledamot, om hovrätten i annat fall inte hade varit beslutsför. Efter 1707 skulle hovrättssekreteraren ges företräde vid adjungering, framom andra hovrättstjänstemän.
Att tillfälligt uppta någon som biträde för att fullgöra ett myndighetsuppdrag eller förordna till en tjänstemans vikarie för viss tid eller tills vidare. Adjungering förekom i kommittéer, ämbetsverk och domstolar, dock inte vid senatens justitiedepartement. Justitiedepartementets ledamöter var de enda domarämbeten som inte kunde adjungeras.
Ordinarie lärare vid fem- och treklassiga högre läroverk, motsvarande kollega i trivialskolor och pedagogier. Enligt skolstaterna fanns 1729 tre kolleger vid Åbo katedralskola.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Förordnande av en person att tills vidare eller för viss tid vara ledamot av ett kollegialt ämbetsverk, en kommitté och dylikt eller att verka som hjälppräst åt ordinarie präst (kyrkoherde eller kaplan).
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det arvode som betalades till hjälppräst eller biträdande lärare av den ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
En adjunkts befattning eller tjänst.
Militär eller civilmilitär inom krigsmakten som biträdde en högre officer eller en civilmilitär i tjänsten eller en militär expedition. Adjutantens befattning reglerades i en instruktion för infanteriet 1751 och för generalstaben 1788.
I Ryssland från och med 1716 officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
Stiftelse som består av i stiftelsen, mot en inträdesavgift, inskrivna ogifta adelsdöttrar (stiftsfröknar, stiftsjungfrur) vilka vid behov kan bli beviljade en jungfrupension, ursprungligen också en fri bostad. Stiftelsen inrättades officiellt på 1738–1739 års riksdag under namnet Vadstena jungfrustift och ställdes under riddarhusdirektionen 1758. Efter riksdelningen grundades ett jungfrustift i Finland 1817 som sedan 1856 förvaltas av riddarhusdirektionen.
I Ryssland särskilt 1775–1796 om av den lokala adeln för en treårsperiod vald medlem (rangklass 7–10) i flera domstolar och andra organ. Även i Gamla Finland valdes sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797, dock i mindre omfattning än i Ryssland på grund av adelns fåtalighet. I vissa domstolar kallades de även assessorer.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
Benämning på den förordning från 1762 som fastslog att endast adliga släkter hade privilegiet att föra öppen hjälm och som samtidigt gav det adliga vapnets utformning ett juridiskt skydd. Förordningen bekräftade också borgerliga vapen.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en guvernementsadelsmarskalk som ordförande och kunde inrättas även för större områden. I Gamla Finland fanns 1784–1812 ett adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
Efter uppdrag, på befallning.
Tjänare, tjänarinna, biträde.
Avdelning i centralsektionen inom skyddskårens överstab. Avdelningen behandlade ärenden som angick skyddskårens allmänna förvaltning, budget och avlöningsfrågor och ärenden av rättslig natur.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen vilken 1922 ersatte byråavdelningen. Administrativa avdelningen ansvarade för järnvägsförvaltningens organisation och personal i allmänhet samt för lagberedning och andra juridiska spörsmål som berörde järnvägarna. Vid avdelningen fanns ett kansli och en juridisk byrå.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Avdelningen ansvarade för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal. Administrativa avdelningen leddes av en direktör. År 1937 ersattes administrativa avdelningen av kansliavdelningen.
Juridiska tvister som enligt gällande lagar och författningar avgörs av den förvaltande myndigheten, ämbetsverket.
Samlande beteckning för den domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella mål och vissa administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen). Administrativ lagskipning stadgades i 1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på besvär mot fattigvårdssamhälles beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Civilt, militärt eller kyrkligt offentligt styresorgan som i huvudsak idkar (lokal eller central)förvaltning.
Geografiskt område för den civila förvaltningen som inte utgjorde ett härad. Området kunde vara detsamma som länsmanssocknen och den fiskaliska socknen (jordebokssocknen).
Den tjänsteman som av ärkebiskopen tillsattes för ett stift i det fall att domkapitlet försummade förvaltningen under den period då biskopsstolen var ledig.
Upptagningsceremonier som ingick i domkapitlets godtagande av nya medlemmar.
Tillträde, audiens, antagande, i det kyrkliga språkbruket speciellt att ge någon tillåtelse att delta i nattvarden.
Lämna tillträde åt, låta undergå en examen, låta begå Herrans nattvard.
”Han framsläpps”: examensbetyg.
Påminnelse, förmaning, varning, tillrättavisning.
Kadettkår för adelsmän som grundades i Stockholm 1748. Kåren upplöstes 1756 på grund av brist på medel för dess underhåll.
Under Adolf Fredriks regeringstid (1751–1771), benämning på en silverkaroliner präglad under perioden 1664–1755.
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Fråga som inte förut är behandlad. I fall då en diplomat accepterat ett beslut eller slutit en informell överenskommelse utan uttryckliga instruktioner och att denna ståndpunkt sålunda är beroende av utrikesministeriets godkännande.
Byrå vid polisinrättningarna i de största städerna vilken ansvarade för adressregister, passutgivning och allmän upplysningsverksamhet rörande polisväsendet. Byrån förestods av en föreståndare med poliskommissariekompetens.
Av postmästare utfärdat meddelande till föregående postmästare vid en postrutt att posten, särskilt den rekommenderade, har ankommit och emottagits av adressaten. Advisbrevet medföljde postkartan. Allteftersom brevmängderna ökade, blev advisbrevet närmast en formalitet. Breven kunde då ligga kvar på postkontoret, trots att advisbrevet om dess mottagande hade sänts ut till föregående postmästare.
Fogde som förde befäl över ett medeltida slottslän. En advocatus för Tavastehus omnämndes 1297. Advocatus kom under medeltiden ofta att kunna indikera en lägre ställning än praefectus och capitaneus, vilka i högre grad betecknade de militära uppgifter som förknippades med Åbo och Viborg.
Lekmannatjänsteman som i egenkyrkosystemet skulle finnas för alla biskopsstift och kloster. I Norden uppstod inte något egentligt egenkyrkosystem och det fanns endast spår av ämbetet i den äldsta kyrkan. I stället inskränktes inrättarens rätt till patronatsrätten. De sysslomän och fogdar som tillsattes av kyrkor och kloster får därför inte sammanblandas med advocatus ecclesiae.
Befälhavare på Åbo slott och åtminstone tidvis högsta styresman över de finska slottslänen. Begreppet användes första gången 1315. Beteckningen användes parallellt med praefectus och capitaneus, vilka i högre grad användes för att understryka de militära uppgifterna.
Omtalas 1327 i Borgå, eventuellt ståthållare i Borgå.
Fungera som advokat, föra annans talan inför rätta, begagna juridiska eller retoriska grepp för att genomdriva en sak.
Privaträttslig funktion som juridiskt utbildad sakförare vid domstol, känd sedan rättegångsordningen 1615. Under 1600-talet författade ofta advokaten juridiska skrivelser till förmån för en enskild person inför en förestående domstolsbehandling, medan han kallades prokurator under själva rättegången. Under senare delen av autonoma tiden blev advokaten en person med juridisk examen och advokatexamen. Han gav juridiska råd och hjälpte till i juridiska angelägenheter.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Ämbetsman i Kammarkollegiet och Kammarrätten som förde kronans talan inför domstol och övervakade kronans arrendatorer och bokhållare. Advokatfiskaler med motsvarande uppgifter fanns också i andra verk.
Organ vid förvaltningen av Hedvig Eleonoras livgeding. Advokatfiskalkontoret väckte åtal mot försumliga fogdar och redogörare inom livgedingslänen. Kontoret utgjorde en motsvarighet till Advokatfiskalkontoret vid Kammarrevisionen.
Enhet vid Kammarkollegium vilken kan härledas till 1627 då en kammarfiskal uppfördes på räknekammarens stat. Hans uppgift var att företräda kronan inför rätta mot den som orättmätigt slagit under sig kronans ränta och rättighet. En vice advokatfiskalstjänst förekom 1640–1720. Tjänsten inrättades på nytt 1758 och existerade till 1830. År 1646 utfärdades nya instruktioner och förutom att svara för tillsynen över kronans arrendatorer och bokhållare skulle advokatfiskalen övervaka danaarv och kronans rätt vid godstransaktioner med adeln. Från 1694 skulle advokatfiskalen övervaka arbetstidsbestämmelserna vid Kammarkollegium. Åren 1722–1726 och från 1744 var advokatfiskalstjänsten förenad med actor causaetjänsten.
Under svenska tiden en statlig befattning i större härader, vid hovrätterna och i Kammarkollegium och Kammarrätten, under autonoma tiden också vid bl.a. Tullstyrelsen. Advokatfiskalen utövade tillsyn och kontroll över statstjänstemännen och hade åtalsrätt vid tjänstefel och försummelser.
Skriftlig edlig förklaring inför myndighet.
Stadfästelse, bekräftelse.
Jakande, bekräftande till exempel om bevisning och beslut.
Lagbud som stadgar om positiv intervention, sedermera lagbud som tillåter positiv särbehandling. Termen användes under autonoma tiden, men det är oklart i vilka sammanhang. Motsats: negativt lagbud.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Sedan 1800-talet om skola där undervisning meddelas på kvällen till personer som på dagen är upptagna av annat arbete.
Predikant som i stad ansvarade för de gudstjänster som hölls under kvällstid (aftonsången).
Kyrkohandbok eller gudstjänstordning i bokform. Under 1800-talet kunde också en annotationsbok eller resejournal kallas agendebok.
Benämning på diplomatiskt ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter rang såsom konsularagent, konsul och generalkonsul.
Under autonoma tiden, tjänsteman vid större poliskammare som i egenskap av polisens bulvan (polisagent) agiterade bland brottslingar och uppviglade dem till brottslighet som han sedan polisanmälde.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande mynt och pappersmynt.
Person som driver aktie- och penninghandel.
Samtycke, auktorisation. Det förfarande med vilket en avsändande stat i förväg inhämtar den mottagande statens godkännande av kandidaten till posten.
Forskningsanstalt inrättad 1898 i Ånäs i Helsinge med självständiga avdelningar och forskningsstationer för växtodling och redskapsprovning, växtförädling, entomologi, växtpatologi, agrikulturkemi, mossodling och agrikulturfysik, husdjursskötsel och husdjursförädling. Försöksväsendet leddes från 1923 av en centralkommission under Lantbruksministeriet, vilken 1957 ombildades till Lantbrukets forskningscentral. Lantbruksekonomiska försöksanstalten verkade i anslutning till Helsingfors universitets lantbruksundervisning och under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
I Helsingfors grundat privat laboratorium för undersökning av kvaliteten på foder- och gödselmedel. Laboratoriet beviljades statsstöd 1880 och underställdes från 1898 Lantbruksstyrelsen. Undersökningarna och övervakningen intensifierades när den första förordningen om kraftfoder och konstgjord gödsel utfärdades 1901. Förordningen innehöll också bestämmelser om handel med utsäde. Laboratoriet sammanslogs 1906 med Frökontrollanstalten och förstatligades, med uppgiften att förse jordbruket, handeln och industrin med upplysningar och råd samt att utföra undersökningar på näringsområdet. Frökontrollverksamheten avskildes 1919 från laboratoriet och bildade Statens frökontrollanstalt. Laboratoriet ombildades 1924 till Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium.
Ämbetsexamen i jordbruk, mejerinäring eller trädgårdslära som från 1845 avlades vid Mustiala lantbruksinstitut, från 1898 vid Helsingfors universitet och den sedermera grundade agrikultur- och forstvetenskapliga fakulteten.
Från 1858 tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Agronomen ansvarade för upplysning och rådgivning inom lantbruket, särskilt i fråga om utdikning av ängsmarker. Tjänsten förutsatte agronomämbetsexamen.
Ambulerande skolor i Tammerforstrakten under förra hälften av 1800-talet, uppkallade efter assessor Gabriel Ahlman (1737–1799), som testamenterat medel för ändamålet till Finska hushållningssällskapet. De två första skolorna inrättades 1811 i Birkala och Messuby, den sista omnämns 1855.
Delvis med lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium i Tavastehus grundat 1932. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Skriftlig redogörelse i form av sammanfattning för en regerings ståndpunkt. Överlämnas av en diplomatisk representant till en tjänsteman vid värdlandets utrikesministerium.
Att avbryta tillfälligt och flytta behandlingen av ett ärende framåt till en annan tidpunkt.
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på ordinarie lönestat.
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets statuter att universitetets apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Tjänsteman vid Uppsala universitet med tillsyn över universitetets jordegendom.
Alexanders-universitetets i Finland byggnadsfond, grundad 1827, detsamma som Kungliga Akademien i Åbos fond eller Akademins byggnadsfond. Akademifonden fick lagstadgade inkomster från bl.a. andel i tullavgifter för utskeppning av vissa varor (t.ex. ved, bräder, beck och tjära).
Hemman anslaget för ad pios usus. Akademihemmanen var antingen skänkta av kronan eller enskild person med full äganderätt till universiteten eller som bidrag till avlöningen av lärare och tjänstemän (prebendehemman). Alla akademihemman var befriade från ränta och tionde, skjutsningsbesvär m.m.
Ett universitets högsta styresman.
Benämning på lärare vid universitet, ledamot av en akademi.
Titel för en av de aderton ledamöterna i Svenska Akademien efter 1786.
Fond för upprättande och underhåll av Kungliga Akademiens byggnader (Åbo). Byggnadsfonden ombildades 1827 till Kejserliga Alexanders-universitetet i Finlands nybyggnadsfond. Den erhöll understöd bl.a. från uppburna tullavgifter för vissa varor.
Titel på akademins (universitetets) rektor.
Till akademistaten hörande tjänsteman som ansvarade för universitetets drätsel. Tjänsten inrättades på 1600-talet. Med den följde självskrivet medlemskap i universitetets drätselnämnd och säte i såväl det större som det mindre konsistoriet i ekonomiska frågor.
Chefen för kansliet vid universiteten i Uppsala och Lund samt Kungliga akademien i Åbo. Akademisekreteraren tillsattes av Kgl. Maj:t.
Första rättsinstans för en akademi (universitet), stadgad 1477, i Finland 1640–1928. Domstolen dömde studenter, anställda och deras tjänstefolk med rektorn som domare och konsistoriets övriga medlemmar som ledamöter. Den ersattes med universitetets domstol.
Den fjärdedelstimme som enligt hävdvunnet bruk vid universiteten får förflyta utöver utsatt klockslag, innan till exempel en föreläsning inleds.
Styrelseorgan för universitet som även fungerade som domstol i rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
Benämning på en akademis styresmän, lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
Ursprungligen en liturgisk funktionär som mottagit den högsta av de fyra lägre vigningarna. Senare blev akolyt en beteckning för kyrkotjänare.
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Offentlig förrättning (till exempel avslutnings-, begravnings-, depositions- , disputations-, hyllnings-, inaugurations-, installations-, inställelse-, introduktions-, invignings-, kommunions-, krönings-, promotions-, smörjelse-, val- och visitationsakt).
Ställande under tilltal för tjänstefel.
Inleda en aktion, inom statsförvaltningen under 1700- och 1800-talen särskilt om att å statens vägnar åtala en ämbets- eller tjänsteman för tjänstefel eller tjänsteförsummelse.
Ledande organ inom den finska motståndsrörelsen under första världskriget. Kommittén bestod av representanter bl.a. för olika politiska partier, Militärkommittén och studenterna. Aktionskommittén organiserade jägarvärvningen, grundade skyddskårer och skaffade vapen.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Tjänsteman som å ämbetets vägnar verkade som allmän åklagare vid domstol. Från och med 1918 kallades han allmän åklagare. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden ibland också som synonym till ombudsman, fullmäktig, advokat.
Bisyssla eller uppdrag som aktor, övergående senast 1918 i betydelsen befattning med uppdraget att väcka allmänt åtal eller brott som lyder under allmänt åtal. Motsats: defensorat.
Benämning på advokatfiskalernas arvode för kopiering av offentliga dokument, mer allmänt om uppbärande av lösen för kronoavlönad befattning eller för uppdrag som aktor.
Kontoret skapat av actor Jonas Schönberg som 1685 utnämndes till actor causae vid Reduktionskommissionen för att bevaka kronans rätt i mål som rörde ersättningar för de abalienerade donationsgodsen. Hans mandat utökades med aktoratet vid exekutionen av Stora kommissionens domar i Likvidationskommissionen. År 1687 övertog han också aktoratet vid Likvidationskommissionen över Stora kommissionens domar angående kollegierna i mål som rörde Kammarkollegium och Reduktionskollegium. År 1693 övertogs de två första aktoraten av Peter Franc. Uppdraget fick karaktären av ett fast ämbete som blev Ersättningskontoret eller Aktorats- och ersättningskontoret. Kontoret lades under Kammarkollegium och aktorstjänsten indrogs 1722. År 1726 återinrättades aktoratet vid Aktorats- och Ersättningskontoret. Verksamheten upphörde 1744 då aktorstjänsten sammanslogs med tjänsten som advokatfiskal i Kammarkollegium.
Skriftlig handling, dokument. Begreppet användes endast inom justitieförvaltningen specifikt om den handling som innehöll uppgifter om (fysiska) bevis.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli vilken skulle motta och förvara handlingar och akter som kom in till kansliet samt förvara koncepten över avsända handlingar. Aktuarien förde också statistik över handlingarna.
Tjänsteman i centralt ämbetsverk som hade till uppgift att mottaga och förvara till verket inlämnade handlingar eller akter. Dessutom skulle han registrera från verket utlämnade handlingar eller akter.
Tjänsteman som skötte allmänna aktuarieuppgifter vid ett universitet. Dessutom ansvarade han för inskrivningen av studenter, bokföringen av studieprestationer samt registreringen av avlagda examina.
Ett delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av bl.a. tuberkulospatienter, grundat 1913. Förestods av kommunlaläkaren.
Efter Finlands självständighet namnet på det tidigare Kejserliga Alexanders-universitetet, fram till att beteckningen Helsingfors universitet togs i bruk 1919.
Förbud mot att avyttra egendom. Den kanoniska rätten utgick ifrån att en kyrklig institutions egendom inte fick avyttras. Förbudet gällde både fast och lös egendom. Förbudet kunde överträdas i vissa fall: tvingande nödvändighet, uppenbar nytta och kristen kärleksgärning. Till den första typen räknades brist på mat och kläder åt en präst eller behov av reparationer eller nybyggnation. Nyttomotivet kunde vara byte av egendom ofta med kontant mellanskillnad eller avyttring av egendomar som var till nackdel på grund av ringa storlek eller avstånd. Kärleksgärningen innebar lösen av fångar. Tillstånd för avyttring skulle ges av biskop i samråd med domkapitlet.
Underhåll, underhållsavgift.
Finländskt statligt bolag som hade ensamrätt att sälja alkoholhaltiga drycker. Bolaget inledde sin verksamhet 1932 när riksdagen upphävde förbudslagen. Företaget var en del av Alko-bolagen Ab till 1999, då alkoholtillverkningen överfördes till ett särskilt bolag, Altia Abp. Samma år ombildades bolaget till ett självständigt statsägt bolag med ensamrätt att sälja alkoholdrycker starkare än 4,7 volymprocent, undantaget inhemska gårdsviner på högst 13 volymprocent.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens nykterhetsavdelning 1918–1922, därefter i Socialministeriets nykterhetsavdelning, senare avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden. Kompetenskravet var kemistingenjörs- eller filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i kemi.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Allra nådigaste. Epitet som har använts vid tilltal av monarker. Användes under svenska tiden om regerande konung eller drottning, i Gamla Finland och under autonoma tiden för vissa kejserliga åtgärder och handlingar bl.a. i fråga om benådningar.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Uttryck som användes i underskrift till skrifter med vilka undersåtar i Sverige, Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till den manliga regenten. I Sverige lydde underskriften ”allerunderdånigste tropligtigste tjenare och undersåte”, i skrifter med överskriften Stormäktigste, Allernådigste Konung. ”Tjänare” användes endast av tjänstemän med kunglig fullmakt, i annat fall och i skrifter med överskriften Stormäktigste, Allernådigste Drottningen ”undersåte”.
Ett äkta pars sammanställda vapen. Den heraldiskt högra skölden tillhör alltid mannen. Alliansvapen användes mångsidigt under medeltiden. Ibland betecknade de ett donatorspar och fick utmärka ett dyrbart föremål eller en byggnad. I Finland är alliansvapen vanliga på kyrkomålningar från senare hälften av 1400-talet.
Begrepp som ingår i Alsnö stadgar och innebar befrielse från alla ordinarie skatter men inte från extra gärder och pålagor. De skulle formellt utgå efter bevillning. Under 1200- och 1300-talen betalade både andligt och världsligt frälse lika stora extra pålagor som skattebönderna. Senare blev det praxis att frälsebönderna erlade hälften i jämförelse med skattebönderna. Samtidigt blev sätesgårdar och de landbönder som gjorde dagsverken till dem helt befriade från extra pålagor.
Var och en, allmänheten: menige man.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Beteckning för menige man, förekommer i flera medeltidsbrev från 1300- och 1400-talen. Menige man utgjorde den ena parten i överenskommelser om kyrkliga avgifter. Senare bekräftades dessa av världsliga myndigheter. Allmogen representerades av socknens tolvmän. Detta framkommer i brevet om kungavalet den 15 februari 1362 och allmogens trohetsförsäkran efter ett uppror i Satakunta 1439.
Barmhärtighetsgåva. Under medeltiden utgjorde allmosorna grunden för fattigvården. De kunde i testamenten ges till barmhärtighetsinrättningar eller fördelas direkt bland de fattiga.
Tiggare och fattiga samt de som var för sjuka och bräckliga för att arbeta för sitt uppehälle. De var befriade från mantalspenningar efter 1643.
Officiell beteckning för statlig anstalt under Socialministeriet som vårdade alkoholister eller en motsvarande kommunal (eller privat) anstalt som blivit godkänd av statsrådet. Anstalten vårdade alkoholister som var farliga för sig själva eller andra, och alkoholister vilkas vård inte hade kunnat säkerställas på annat sätt.
Under undantagsförhållandena 1918 och 1939–1944 skyldighet att utföra arbete för landets försvar och livsförnödenheter. Den allmänna arbetsplikten administrerades 1918 av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer eller andra kommunala myndigheter. Åren 1939–1941 administrerades arbetsplikten av Folkförsörjningsministeriet, därefter av staben för hemtrupperna, kommissionen för arbetspliktsärenden och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, genom distriktsbyråer i arbetskraftsdistrikt och arbetskraftsnämnder i kommunerna.
Bevillning som utgick av alla skattskyldiga. Namnet ”allmän bevillning” uppkom i mitten av 1700-talet, men själva skatten fanns långt tidigare. År 1680 kallades den ”extra ordinarie bevillning”, 1699 ”kontribution” – en benämning, som återupptogs i slutet av 1700-talet – och år 1734 ”försvarshjälp”.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål, brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första instans häradsrätt, kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Farvatten där envar hade rätt att låta flottgods löst framflyta, för flottning av timmer använd eller inrättad allmän vattenväg.
Hölls i Finland första och enda gången i Helsingfors 1876.
Benämning på det datum som den värnpliktige förordnats att inträdde i aktiv tjänst. Trupperna och vapenslagen hade skilda allmänna inställelsedagar, vanligen två eller tre per år.
Benämning till år 1905 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av ärenden rörande främst församlingens egendom och ekonomi men även bl.a. barnundervisning.
Ursprungligen väg som låg under konungens särskilda beskydd, härväg. Sedan 1500-talet allmän landsväg och den väg längs vilken konungen färdades på sin eriksgata, med gästgivargårdar med jämna mellanrum. Allmänna landsvägar löpte genom landet, mellan stapel- och uppstäder. De byggdes och underhölls med statliga medel och kallades vanligen kungsvägar. En allmän landsväg skulle enligt reglementet 1735 vara minst 10 alnar bred. I den finska delen av svenska riket löpte kungsvägen längs med kusten från Åbo i väster till Vederlax i öster.
Från 1907 om a) medborgares skyldighet att delta i den allmänna grundläggande utbildningen (ursprungligen folkskolans sex klasser) och b) statens ansvar att erbjuda avgiftsfri grundläggande utbildning till medborgarna. Lagen om läroplikt från 1921 förpliktade alla att gå i skola eller åtminstone förvärva kunskaper och bildning som motsvarade folkskoleundervisningen.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Gemensamt namn på sådana ingenjörsarbeten som utfördes för det allmännas eller statens räkning eller med understöd av statsmedel.
Avdelning i vissa ministerier och centrala ämbetsverk vilken ansvarade för de allmänna förvaltningsuppgifterna inom ministeriet och sådana funktioner som betjänade ministeriets alla avdelningar. Som chef verkade vanligen ministeriets kanslichef. Avdelningen kunde vara uppdelad på byråer. Allmänna avdelningen gick i vissa mindre ministerier under namnet Allmänna byrån.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen. År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen. Allmänna banavdelningen ansvarade för ärenden som rörde bevakning, utveckling och underhåll av de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en Banbyrå. Under allmänna banavdelningen sorterade bansektionerna vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. År 1932 slogs allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen på nytt ihop till banavdelningen.
En 1775 i Stockholm upprättad anstalt med uppgiften att som välgörenhetsinrättning motta och vårda barnaföderskor samt att som läroanstalt undervisa i barnförlossningskonst för medicine studerande och barnmorskelärlingar.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Allmänna befolkningsskyddet omfattade allmänna skyddsåtgärder, till vilka hörde bl.a. reglering av den offentliga belysningen, anläggande av maskerings- och skenanordningar samt skyddsdimbildning. Till det allmänna befolkningsskyddet hörde även alarmtjänst, brandvärn, räddningstjänst, röjning, oskadliggörande av bomber som inte exploderat samt anläggande av skyddsrum för allmänna ledande organ och skyddande av offentliga minnesmärken.
Äldre benämning för allmän beskattning. Även om allmän fråga eller allmänt klagomål i Sveriges ståndsriksdag.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Allmänna besvärsdeputationen gjorde upp förslag till resolutioner på ståndens allmänna besvär.
Utskott vid lantdagen under autonoma tiden som behandlade allmänna besvärsmål och ansökningsärenden, tidvis också fullmaktsärenden.
Försäkringsbolag som bildades 1782 efter att frågan om en brandförsäkringsreform diskuterats på riksdagen 1778−1779. Fonden leddes av en direktion med chefen för Överintendentsämbetet som ordförande. Brandförsäkringsfonden erbjöd en allframtidsförsäkring, som gällde för all framtid efter att premien hade erlagts. Försäkringstagaren skulle betala en avgift under tre års tid och sedan vara befriad från vidare premier. Betalningsperioden förlängdes dock på grund av det bristande intresset. År 1788 begränsades betalningstiden till tolv år och efter sex år halverades premien och den sammanlagda premiesumman låstes till en viss nivå. Allmänna Brandförsäkringsfonden bytte 1808 namn till Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet. Eftersom städer var mera utsatta för bränder delades fonden då upp i en stadsfond och en landsfond. Stadsfonden drabbades av stora skadeersättningar efter Åbo brand 1827 och upplöstes.
Försäkringsbolag som bildades 1808 då Allmänna Brandförsäkringsfonden delades i två delar: en stadsfond och en landsfond. Fonden verkade enligt samma principer som sin föregångare. Brandförsäkringsverket avvecklade sin verksamhet 2009.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som 1940–1944 planerade och administrerade folkförflyttningarna från de evakuerade områdena.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement åren 1918–1921.
Fond som delade ut bidrag till nödställda, ålderstigna eller sjuka soldater. Fonden grundades 1796 av Stockholms stads borgerskap och magistrat. Avsikten var ursprungligen att grunda ett hospital, men i stället kom fonden att dela ut bidrag till behövande.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård, prästgård och tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Avdelning vid Krigsministeriet och dess efterföljare Försvarsministeriet. Allmänna krigsdepartementet bestod av Organisationsbyrån, Mobilisationsbyrån, Remontbyrån och Uppbådsbyrån.
Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.
Direktion som övervakade kronans magasinsväsende, kronobagerierna, fältproviantmagasinen samt ansvarade för att hålla trupper och fångar med bröd.
Från 1889 benämning på militiefonden, då allmänna militiekassan, militieboställskassan och krigsmanshuskassan slogs ihop till en gemensam fond, som en följd av att den indelta armén avskaffades och värnplikt infördes.
Under autonoma tiden förekommande benämning på den kassa som bestred militiestatens allmänna utgifter. Den löd under Militieexpeditionen, tidvis under Finansexpeditionen. Den sammanslogs 1889 med krigsmanshus- och militieboställskassan till allmänna militiefonden och bestred sedan tillsammans med dem utgifterna för värnpliktsarmén. Kassan erhöll sina inkomster från den indragna finska indelta arméns inkomster, exempelvis räntor och tionden, boställsarrenden, vakansavgifter, knektfrihetsmedel, lots- och båkinrättningsavgifter, brännvinsförpaktningen, inkvarteringstolag och karelska jägarfondens avkastning. Ursprungligen uppbars kassans inkomster av regementsskrivarna. Efter 1818 uppbars medlen av regementsskrivarna och kronofogdarna. År 1830 övertog kronofogdarna uppgiften.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Ordinarie posten, riksposten. Termen användes förr särskilt i fråga om det indelta postverket med posthemman och postbönder i motsats till klockarpost, kronobrevbäring, kurirpost och liknande som befordrades vid behov.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänst utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Nylands länssjukhus grundat 1861 i Helsingfors för såväl vården av sjuka som praktisk undervisning av medicinestuderande, barnmorskor och sjukssköterskor. Där sköttes i mån av möjlighet patienter från hela landet. Sjukhuset skapades då Nya Kliniken, som var ett undervisningssjukhus, och Nylands länslasarett (Gamla Kliniken och Barnbördshuset i Helsingfors) slogs ihop till en administrativ enhet för den akademiska undervisningens behov. Alla senare tillkomna universitetskliniker (Gynekologiska kliniken, hud- och könssjukdoms kliniken (1905-), ögon-, näs- och halskliniken (1907-), barnkliniken m.m.) anslöts till detta sjukhus som år 1958 ombildades till Helsingfors universitetssjukhus (HUS). Sjukhuset leddes av en sjukhusstyrelse. Som ordförande verkade generaldirektören för Medicinalverket. Ledamöter var föreståndarna för sjukhusets fem avdelningar: medicinska avdelningen, kirurgiska avdelningen, patologisk-anatomiska avdelningen, förlossningsavdelningen och syfilitiska avdelningen. I början av 1900-talet tillkom ytterligare en oftamologisk avdelning och en barnavdelning samt avdelningen för öron-, näs- och strupsjukdomar. Sjukhusets tjänstemän var två assistentläkare, fyra amanuenser, en kamrerare och sjukhusets syssloman. Professorerna i medicin var avdelningsläkare med undantag för avdelningen för veneriska sjuka. Där skulle senatens finansexpedition utse en ansvarig på förslag av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket. På sjukhuset ansvarade en underläkare för utbildningen av barnmorskor. År 1937 bestod sjukhuset av fem avdelningsgrupper som var och en förestods av en överläkare, en assistentläkare och en översköterska. I den första avdelningen fanns 1:a medicinska avdelningen, den neuropatologiska, syfilo-dermatologiska och oftamologiska avdelningen. I den andra fanns Andra 2:a medicinska avdelningen, medicinska polikliniken, strålbehandlings- och örn-, näs och strupavdelningen. I den tredje fanns 1:a och 2:a kirurgiska avdelningen och kirurgiska polikliniken. I den fjärde avdelningen verkade barnavdelningen och i den femte 1:a och 2:a gynekologiska avdelningen och barnbördsavdelningen. I anslutning till sjukhuset verkade Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola.
Av Medicinalstyrelsen övervakat distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte på heltid utan kombinerades med andra tjänster.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet statligt distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i Uleåborgs län. Det förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i norra Lapplands län där det saknades ett länssjukhus. Förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus.Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Av Medicinalstyrelsen övervakat litet distriktssjukhus. Det förestods av en läkare och en syssloman. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan kombinerades med universitets-, stads- eller provincialläkarbefattningen och för sysslomannens del med till exempel pastors-, lärar- eller apotekartjänsten.
Statligt distriktssjukhus i Lapplands län där det saknades ett länssjukhus. Det förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom.
Instans som skötte utveckling och förvaltning av det allmänna undervisningsväsendet, så länge området saknade eget ämbetsverk. Ursprungligen var verksamheten ideell men mellan 1760 och 1801 handhades uppgiften av en särskild uppfostringskommission under Kanslikollegiums översyn, 1801–1809 av Kanslersgillet under kansliets översyn. Syftet med Allmänna uppfostringsverket var att verkställa de i olika repriser sedan 1724 utfärdade skolförordningarna, utarbeta nya förordningar för både högre och lägre skolor samt framta och kontrollera allmänna skolböcker och kunniga lärare.
Pensions- och bidragskassa för änkor och barn grundad i Stockholm 1784. Varje svensk undersåte, under 60 års ålder samt med avseende på hälsotillstånd och i övrigt av direktionen prövad till försäkring antaglig, kunde där bereda pension på 100–1 000 kr årligen åt efterlevande hustru och barn samt åt fader eller moder.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Mark som ägts samfällt och inte befunnit sig i enskild ägo. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Bonde som hade anlagt hemman på allmänning, vanligen med ständig besittningsrätt till jorden.
Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig avgift till kronan.
I stad en allmän, troligen personlig, pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Landbo som bodde på allmänning utan besittningsrätt till jorden.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En förordning utfärdades den 10 december 1793.
Torp anlagt på en bys allmänning. Allmänningstorp förekom under 1600-talet och fick grundas endast om samtliga bybor godkände det.
Vatten som ägdes av kronan men fick nyttjas samfällt av befolkningen inom ett visst område.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Tjänst vid Finska Hushållningssällskapet. Ploginstruktörer förekom i övrigt som lärare vid vissa lantbruksskolor eller som konsult med uppgift att erbjuda undervisning, råd och upplysning om plogkonstruktioner.
Av Poststyrelsen utfärdad stadga för reglering av förhållandet mellan postverket och allmänheten.
Tjänstebeteckning för referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.
Allmän revision kallades den skattläggning som 1719 under stora ofreden verkställdes av den ryska ockupationsförvaltningen i Åbo generalguvernement och som gick ut på att registrera böndernas och även andra jordbrukares utsäde och husdjursbestånd, i en del av generalguvernementet även tjänstefolket.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta. Borgmästare och råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän. Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i Gamla Finland hölls allmän rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
Ämbetsexamen 1871–1894 för administrativa ämbeten och tjänster inom domstolsväsendet, vissa tjänster inom landstaten och ordinarie tjänster vid senatens departement samt kejsarens och generalguvernörens kanslier. Allmän rättsexamen avlades vid Alexanders-universitetet. Den innefattade prov i juridisk encyklopedi, den romerska civilrättens grundbegrepp, folkrätt och nationalekonomi, Finlands stats-, finans- och politirätt samt vissa avsnitt om civil-, straff- och processrätt. Därutöver krävdes bevis från universitetets konsistorium på att examinanden hade de erforderliga kunskaperna i rättsfilosofi och nordisk historia samt nöjaktiga kunskaper i ryska och franska.
Benämning på kronoskog sedan storskiftet. Allmän skog kunde enligt förordningen 1886 upplåtas till enskilt hemman eller skifteslag på villkoret att skogen förblev i samfällt bruk och sköttes enligt en plan som fastställdes av landshövdingen.
I Ryssland från 1785 organ för medlemmarna i guvernementens och kretsarnas adelskorporationer, med uppgift att välja guvernementsadelsmarskalk och adlig deputeradeförsamling samt adliga ledamöter och bisittare till domstolar och ämbetsverk.
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Allmänt frälse omfattade den frälsejord som uppkommit efter de vanliga frälsereglerna. Den var befriad från jordeboksränta och från 1644 från större delen av de pålagor som tillkommit i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet och som bildade den fasta mantalsräntan. Allmänt frälse skulle av mantalsräntan endast utgöra boskaps- och skjutsfärdspenningar, en del av konungshästarna samt hälften av besvär som inkvartering, kungs- och kronoskjuts.
Fängelse som under autonoma tiden tog emot fångar från hela landet, ursprungligen bara fängelset på Sveaborgs fästning.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
Tidning avsedd för allmänheten och där lokal- eller statsförvaltningens offentliga meddelanden kungjordes eller utlystes.
Insjöfiske vid kronoskogar och kronoholmar, som kronan inte hade förbehållit sig som sin enskilda egendom. Med landshövdingens tillstånd hade alla som var bosatta inom häradet rätt att mot en årlig avgift både fiska och uppföra en fiskebod där.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Köpkort avsett för inköp av ransonerade tobaksfabrikat, i rökfria hushåll tilläggsranson av socker under fortsättningskriget (1941–1944) och en tid in på efterkrigstiden. Köpkortet beviljades åt 21 år fyllda män och 25 år fyllda kvinnor, under förutsättningen att de inte tidigare, olovligen, hade överlåtit ett dylikt kort åt annan person. Köpkortet var försett med beteckningen Y1 eller Y2 samt kortets ordningsnummer.
Möte med samtliga stifts alla präster. Ett dylikt hölls första gången 1572 i Uppsala.
Ursprungligen ett av Medicinalstyrelsen övervakat regionalt sjukhus, grundat i Helsingfors 1841 för specialistvård. Sjukhuset förestods av en läkare och en syssloman som skötte tjänsten som bisyssla. Från 1910 användes begreppet om statligt eller av kommunförbund upprätthållet distriktssjukhus i län som saknade ett länssjukhus, främst i Uleåborgs och Lapplands län. De förestods av distriktsläkaren och en deltidsanställd ekonom. Allmänna sjukhus grundades 1910 i Björneborg, Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Lovisa, Nurmes, Nyslott, Rovaniemi, Sordavala, Tammerfors, Torneå och Åland (Godby) och 1937 i Hyrynsalmi, Ivalo, Joensuu, Kittilä, Kuhmo, Kuusamo, Muonio, Pelkosenniemi, Petsamo, Pudasjärvi, Puolanka, Sodankylä och Turtola.
I Ryssland 1785–1798 och från 1802 organ inom stadssjälvstyrelsen bestående av sammanlagt tolv företrädare för de sex invånarklasserna och valda för treårsperioder av folkförsamlingen. Dess viktigaste uppgift var att välja medlemmar representerande de sex invånarklasserna till sexmannastadsrådet. I städerna i Gamla Finland förekom allmänna stadsråd 1787–1797 under ståthållarskapsperioden, i vilka endast fyra av de sex invånarklasserna var företrädda. Dessa stadsråd valde fullmäktige till fyramannastadsråden.
Vattenområde som ligger utanför fastighetsindelningen.
Juridisk term införd 1918 om åtal som anförs av åklagare, med eller utan medverkan av målsägande. Allmänt åtal förekom dock redan under svenska tiden och autonoma tiden under benämningen aktorat och väcktes ursprungligen endast i majestätsbrott, sedan 1700-talet i vissa grova brott.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
I kyrkolagen från 1869, den del av biskopsvisitationen som omfattade hela församlingen. Den innehöll gudstjänst, katekesförhör, kristendomsförhör med ungdomen, möte med kyrkostämman, kyrkorådet och kyrkvärden samt med prästerskapet.
Allmän benämning på väg som av vederbörande myndigheter prövats vara nyttig och nödvändig för den allmänna samfärdseln. Allmän väg underhölls av ett härad, senare av ett väghållningsdistrikt.
Benämning på lagfäst system för uttagning av vapenföra medborgare. Allmän värnplikt infördes i Finland formellt 1878, i praktiken 1881. Den avskaffades i början av 1900-talet och ersattes med en avgift som Finland betalade till den ryska staten. Allmän värnplikt återinfördes under inbördeskriget 1918 av den vita sidan och blev en grund för det självständiga Finlands försvarsorganisation.
Tjänsteman som från och med 1918 ansvarar för att väcka åtal i brott som lyder under allmänt åtal. Den allmänna åklagaren leder förundersökningen, beslutar om tvångsmedel och anför åtalet vid domstolen. Under svenska tiden och autonomin utfördes uppdraget som bisyssla av en tjänsteman (då kallad aktor).
Bok förd vid Kammarkollegium över alla allodialdonationer. Allodialboken utgjorde basen för verksamheten vid Allodialundersökningskontoret.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Skattefri frälsejord som innehades med full ägande- och arvsrätt, särskilt benämning på ett gammalt arvegods.
Ärftligt skattefritt släktgods, till skillnad från förlänat gods som återgick till kronan.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Besittningsrätt till kronans gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Säteri som innehades med full äganderätt på evig tid. Det var emellertid vanligt att kronan fick en tredjedel av skatterna. Bärande träd och malmstreck tillhörde dock säteriets ägare och inte kronan.
Kontor i Kammarkollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för utredningarna gällande allodialdonationer.
Den handling varigenom ett län förvandlades till fri egendom, allod.
Egendom med full ägande- och arvsrätt.
Under 1800-talet i historiska arbeten skapad benämning på det allmänna riksting som antas ha funnits i Sverige under forntiden. Har inte kunnat verifieras.
”Den hulda modern”, benämning på universitet.
Ensamrätt att utge almanackor. När Sigfridus Aronus Forsius (1560–1624) utsågs till kunglig astronom 1613 bestod hans lön av ensamrätten att utge almanackor i Sverige. Privilegiet var personligt och förföll efter hans död. Akademin i Åbo började trycka almanackor år 1660. Den första almanackan på finska utgavs 1705. Traditionen att trycka almanackor i Åbo bröts år 1747 när Kungliga Vetenskapsakademien fick ensamrätt att utge alla almanackor i Sverige. Åren 1809 och 1810 beviljade generalguvernören ensamrätt åt akademin i Åbo att utge almanackor i Finland. Alexander I gav universitet almanacksprivilegium år 1811. Almanacksprivilegiet fortsatte efter 1917 och avskaffades först 1995.
Allmosehjon, fattighjon. Benämningen användes under 1600-talet.
Almosehjon, tiggare. Benämningen användes under 1500-talet.
Armbågslängd, längdenhet av varierande storlek, indelad i 4 kvarter eller 24 verktum. En aln motsvarade ungefär 0,93802 m. Längdenheten avskaffades när metersystemet infördes den 22 november 1875.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per aln och med stång av viss längd. Aln- och stångtal var också ett gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och som ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarprästerna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Av präst utfärdat intyg över nattvardsgång, i Skåne från och med 1723 synonym till flyttningsbevis.
Medlem av de lägre kleresiet, som utförde kulthandlingarna på domkyrkans sidoaltaren och ofta också hade skyldigheter i huvudkoret. Altarvikarierna var inte fullberättigade kapitelsledamöter.
Princip om att förvandling av skatteuttaget i persedlar till penningar inte fick resultera i en summa som var mer än dubbelt så stor som kronovärdet. Principen gällde byggningshjälpen.
Ofta en lägre tjänsteman vid universitet, domkapitel, arkiv och museer sedan 1600-talet.
Hovorden vid drottning Kristinas hov, aktiv 1653–1654, och en sällskapsorden instiftad i Stockholm 1760 med samma namn och med anknytning till drottning Kristinas orden. Ordet amarant kommer från grekiskans amaranthos, oförvissnelig, växt med blomställningar som inte vissnar. Det är en metafor för odödlighet. Drottning Kristina instiftade Amaranthorden som en del av en hovfest. När drottningen abdikerade och lämnade Sverige 1654 upphörde dess verksamhet. Den 1760 instiftade sällskapsorden hade inte kungligt ursprung. De första medlemmarna var ämbetsmän och poeter i Stockholm.
En stats diplomatiska beskickning av högsta rangen i en annan stat. Ambassad används också som beteckning på den byggnad där en permanent beskickning har sitt högkvarter, som ibland också inrymmer ambassadörens residens. Ambassaden leds av en ambassadör.
Under tiden då diplomatiskt sändebud av högsta rang från en regering till en annan (1532–1809). Efter Finlands självständighet 1918 landets högsta diplomatiska representant i ett annat land. Ambassadören ackrediteras till värdlandets statschef och är chef för beskickningen.
Diplomatisk representant av högsta rang. Finlands första ambassadör tillträdde i Stockholm 1918. Ambassadören ackrediteras till värdlandets statschef och är chef för beskickningen.
Postanstalt som var flyttbar. De var inrättade exempelvis i en järnvägsvagn (postkupéexpedition) eller på ett fartyg.
Undervisningssystem som innebar att samme lärare genom skolans alla avdelningar lämnade undervisning i samma ämne.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma lärare under olika perioder av läsåret meddelade undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Sjuksköterska som var anställd på landet av en kommun eller en församling. Arbetsgivaren kunde från 1899 få statsstöd för kostnaderna. Förutsättningen var att sjuksköterskan hade genomgått sjuksköterskekurs samt att det i kommunen fanns en kommunalläkare eller en annan läkare som utförde motsvarande uppgifter.
Person som hade till uppgift att resa omkring och utföra smittkoppsvaccineringar. De ambulerande vaccinatörerna utsågs i början av 1800-talet av Finska Hushållningssällskapet, som vid behov också anordnade utbildning. De fick reseersättning för två hästar och innehade samma dagslön som en provinsialläkare. Dessutom erhöll de en ersättning för varje framgångsrikt utförd vaccinering.
I parlamentariskt språkbruk varje ändring i ett till behandling föreliggande förslag vilket förbättrar huvudförslaget. Rättigheten att framställa amendemang ska egentligen betraktas som en särskild form för representantens rätt till initiativ och har också i vissa författningar varit betydligt inskränkt.
Skepp som kommenderades av en amiral. Benämningen användes under 1500-talet.
Beteckning på den högsta befälhavaren för en flotta, motsvarar general inom armén. Titeln togs i bruk i Sverige 1522. Under senare delen av 1500-talet kallades den högsta befälhavaren för örlogsflottan i Sverige för översteamiral och från 1602 för riksamiral. Ordet amiral kan beteckna såväl en fullvärdig amiralsgrad som lägre amiralsgrader. I den svenska flottan har förekommit generalamiral, amiralgeneral, underamiral, storamiral, överamiral, riksviceamiral, amiralgenerallöjtnant, amirallöjtnant, schoutbynacht och konteramiral. Som benämning på särskilda befattningar har även befälhavande amiral, skeppsgårdsamiral, holmamiral och varvsamiral förekommit. I Ryssland utgjorde amiral den andra rangklassen i den militära rangtabellen.
Amiralsgrad inom svenska flottan. Graden inrättades 1681 då den tilldelades Hans Wachtmeister. Graden förekom inte efter Wachtmeisters död 1714. Amiralsgeneralen var näst efter presidenten den högsta befattningshavaren i amiralitetskollegiet och rangen var likställd med fältmarskalk.
Amiralsgrad inom den svenska flottan i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet.
Under 1600-talet samlande benämning på dem som utövade flottans högsta ledning innan flottans styrelse fick sin fasta organisering som ett kollegium. I toppen fanns riksamiralen och rikstygmästaren som från och med 1620-talet var riksråd. Amiralitetet, som motsvarade högsta krigsledningen till lands, hade ansvar för sjöförsvaret och flottans samtliga personal. Det var även en inofficiell benämning på amiralitetskollegiet och samlande benämning på sjöförsvaret och dess byggnadsbestånd, samt på flottans samtliga amiralspersoner.
Tjänstebeteckning på en apotekare som försåg flottan med läkemedel. Amiralitetsapotekaren hade Kungl. Maj:ts fullmakt på tjänsten och lön på flottans stat. Den första amiralitetsapotekaren tillsattes 1655 i Stockholm och den första i Karlskrona 1676. Till amiralitetsapotekarens uppgifter hörde bl.a. att inventera läkemedelsförråden på kronans fartyg som gick till sjöss. Fr.o.m. 1700 hade amiralitetsapotekaren ensamrätt att förse amiralitetet med läkemedel.
Tidigare benämning på amiralitetskrigsmanskassan.
Namn på amiralitetskrigsmanskassan 1642–1791.
Medel i amiralitetskrigsmanskassa.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och befattade sig med flottans artilleri och ammunition.
Lagfaren ledamot av svenska amiralitetsrätten.
Kassa med vilken man underhöll amiralitetsbarnhuset och amiralitetets barnhusskola i Karlskrona.
Lägre tjänsteman i amiralitetets eller flottans tjänst.
Person som yrkesmässigt tillverkade block och svarvade trissor av trä för flottan.
Amiralitetets räkenskapsbok.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor som berörde flottan.
Vid amiralitetet verkande fiskal. En dylik var upptagen på amiralitetskollegiets stat 1729.
Benämning på manskapet vid svenska flottan under 1600-talet och i början av 1700-talet.
Benämning på icke-territoriella militärförsamlingar vars medlemmar bestod av soldater tillhörande flottan samt deras anhöriga. Amiralitetsförsamlingar grundades under 1600-talet i Stockholm och i Karlskrona.
Namn på den myndighet som ansvarade för flottans ekonomiförvaltning, inklusive krigsmanshuskassan. Kommissariatet förestods av en direktör, med biträde av en överkommissarie. Amiralitetskommissariatet grundades 1722 som en efterföljare till Amiralitetsstats- och kammarkontoret. År 1728 förlorade kommissariatet sin självständiga roll och började lyda under Amiralitetskollegiet. Kommissariatet upphävdes slutligen 1732 och dess befogenheter tilldelades Amiralitetskollegiet.
Ledande tjänsteman vid Amiralitetsgeneralkommissariatet under 1700-talet.
Hospital grundat av drottning Kristina 1646 i Stockholm för sjömän.
Benämning på amiralitetsöverrätten 1717–1797.
Huvudbyggnad för amiralitetet på Skeppsholmen i Stockholm. Huset stod klart 1650. Det inrymde amiralitetets kansli och sammanträdessal samt på översta våningen segelmagasin. Efter att flottan flyttade 1680 till Karlskrona blev Amiralitetshuset ett arkiv.
Kassa instiftad 1739, ur vilken kostnaderna för inkvartering av amiralitetet bekostades. Ett amiralitetsinkvarteringskassekontor skötte utbetalningarna och redovisningen av dem.
Kontor i Amiralitetskollegiet inrättat 1739 för att övervaka, redovisa och utbetala ersättningar för inkvarteringen av amiralspersoner.
Lagfaren ledamot av amiralitetsrätten.
Ämbetsman inom Amiralitetskollegium. Amiralitetskammarråd blev ordförande för amiralitetskammarrätten från och med 1732. Över amiralitetskammarrådet stod amiralitetsråden och kollegiepresidenten. Under honom verkade amiralitetsbetjänte: sekreterare, notarie, aktuarie och kopister.
Domstol i anslutning till Amiralitetskollegium 1695–1811 som hanterade alla finansmål rörande flottans räkenskaper samt tjänsteförsummelser i anslutning till dem. Rätten bestod av amiralen som ordförande, med direktören för Amiralitetsgeneralkommissariatet som viceordförande (1721–1735) och ett antal assessorer. Som ordförande verkade amiralgeneralen men från och med 1732 ett amiralitetskammarråd.
Förvaltningsmyndighet som behandlade ekonomiska spörsmål som gällde den svenska flottan. Amiralitetskammarverket uppdelades 1691 i fyra avdelningar: amiralitetskammarkontor, varvskontor, artillerikontor och sjömiliskontor. År 1692 skildes Amiralitetskammarverket i de flesta delar från Amiralitetskollegiet och verkade under Amiralitetsstats- och kammarkontoret.
Räkenskapsförande tjänsteman i Amiralitetskammarkontoret under 1700-talet.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Tolv dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Kollektivbenämning på det till amiralitetet hörande prästerskapet. Under förra delen av 1700-talet också beteckning för amiralitetskonsistorium.
Från 1617 centralt ämbetsverk för marinförvaltningen och flottans överstyrelse i såväl militära som ekonomiska ärenden. Det ersattes 1791 med Generalsjömilitiekontoret. Under kollegiet verkade Generalkommissariatet i Karlskrona, Stockholmska och Göteborgska amiralitetet och eskader. Amiralitetskollegium fick kollegial form 1634. Riksamiralen verkade som president. Ledamöter var två riksråd (amiralitetsråd) och fyra viceamiraler eller skeppskaptener, under 1700-talet ytterligare två amiralitetskammarråd. Amiralitetskollegium ansvarade för flottans användning, skötsel och underhåll, rekrytering och utbildning av manskap, beväpningen, kronans ekskogar, fyr- och lotsväsendet samt båtmanshållet. Det övervakade amiralitetskammarrätten (1695–1791). Kollegiet var förlagt till rikets främsta flottbas, ursprungligen i Stockholm, från 1679–1776 i Karlskrona, 1776–1791 i Stockholm, där det 1791–1794 ersattes med Generalsjömilitiekontoret, 1794–1797 av de två storamiralsämbetena med kommittéer. År 1803 återupplivades Amiralitetskollegium under namnet Förvaltningen av sjöärendena.
Efterföljare till Amiralitetsstatskammarkontoret med uppgift att indriva, förvalta och disponera amiralitetsmedlen. Kommissariatet grundades 1717 och verkade under Amiralitetskollegium fram till 1719 då dess uppgifter övertogs av det återupprättade Amiralitetsstatskammarkontoret.
Tjänst inrättad 1687 vid amiralitetskonsistoriet. Notarien förde protokoll över konsistoriets sammankomster, upprättade skrivelser till högre myndighet, expedierade beslut, vårdade arkivet, uppbar och redovisade kollekt- och stamboksmedel m.m. Han verkade från 1791 också som konsistoriets uppbördsman.
Flottans domkapitel 1644–1826, som till 1682 var detsamma som kyrkorådet i amiralitetsförsamlingen i Karlskrona som leddes (till 1864) av en högre marin representant, vanligen örlogsstationens chef. Konsistoriet ombildades 1682 under en amiralitetssuperintendent. Som medlemmar verkade fyra amiralitetspredikanter och en av kyrkoherdarna i amiralitetsförsamlingarna utanför Karlskrona, under förra delen av 1700-talet predikanten på Kungsholmens och Drottningskärs kastell. Också kyrkoherden i Tyska församlingen var en tid ledamot av amiralitetskonsistorium. Under konsistoriet sorterade skeppsgosseskolan. Målen som avgjordes av konsistoriet fick överklagas till amiralitetsrätten.
Pensionsinrättning för den svenska flottans personal, grundad 1642.
Benämning på huvudboken över ett amiralitetskrigsmanshus räkenskaper.
Svenska flottans pensionskassa bildad 1642 efter frivillig överenskommelse mellan personal som hörde till amiralitets- och sjöstaten. Kassan var indelad i två fonder: pensionsfonden och gratialfonden som utdelade gratial till änkor och omyndiga barn. Under perioden 1642–1691 hette kassan amiralitetsarmbössan. De flesta tjänstemännen och betjänterna vid amiralitetet bidrog med en fyrk på varje daler av lönen. År 1646 stiftade amiralitetskassan ett hospital i Stockholm för orkeslösa sjömän.
Kontor som skötte om utbetalningen och registreringen av pensionerade båtsmän i den svenska flottan.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600-, 1700- och 1800-talet.
Ansvarade för sjukvården på flottstationerna.
Predikant vid svenska sjökrigsmakten och medlem av amiralitetskonsistorium 1644–1826, också om den präst som åtminstone tidvis på 1700-talet var upptagen på hovstaten för amiralitetets behov. Av heder och värdighet stod amiralitetspredikanten näst efter de ordinarie hovpredikanterna. Efter 1793 kallades amiralitetspredikanterna vanligen amiralitetspastorer, ifall de verkade som kyrkoherdar i en av flottans församlingar. Efter 1800 fick de rätt att söka tjänst i regala pastorat. Amiralitetssuperintendenten ersattes från 1837 också med amiralitetspastor.
Person som hade ansvaret för livsmedelsförsörjningen och proviantförrådet inom flottan.
Bisittare i Amiralitetskollegium 1617–1791.
Domstol som tillkom 1644 och hade i uppdrag att handlägga mål rörande sjökrigsmakten. Dess föregångare kallades holmrätten. Amiralitetsrätten avlöstes 1717 av amiralitetsunderrätten och amiralitetsöverrätten.
Sjukhus som grundades vid örlogsstationen i Karlskrona i slutet av 1600-talet.
Under 1600-talet de till amiralitetet anslagna medlen. Från 1696 var amiralitetsstat också en sammanfattande benämning på officerare, tjänstemän och manskap vid flottan.
Ämbetsverk som 1692–1722 skötte den svenska flottans ekonomiförvalning. Kontoret bildades 1692 då ekonomiförvaltningen skildes från Amiralitetskollegium. Kontoret ställdes direkt under amiralgeneralen och leddes av överkommissarien och kamreraren. År 1715 ställdes amiralitetsstatskammarkontoret under Amiralitetskollegium och bytte 1717 namn till amiralitetskommissariatet. Amiralitetsstatskammarkontoret återupprättades 1719 men ersattes 1722 av amiralitetsgeneralkommissariatet, som hade en starkare självständig ställning än det tidigare kontoret.
Ordförande för amiralitetskonsistorium i Karlskrona och högsta ledare över de till amiralitetet hörande församlingarna, som 1644–1826 utgjorde ett speciellt stift inom svenska kyrkan. En amiralitetssuperintendent utnämndes första gången 1682 av Karl XI och skulle tillika vara kyrkoherde i Karlskrona storkyrkoförsamling. Han kallades stundom också pastor primarius. Tjänsten indrogs 1826 när konsistoriet införlivades med Lunds stift.
Första rättsinstans för sjöstridskrafterna 1717–1797, med en sammansättning som var beroende av det behandlade målet. Som ordförande verkade kommendören och som bisittare en auditör samt minst fyra militärer från både befäl och manskap.
En av fyra avdelningar inom amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och skötte om anskaffandet, tillverkandet, förvarandet och utdelandet av förnödenheter för skeppsbyggen och flottans utrustning.
Hög tjänsteman i sjömilitiekontoret 1791–1794 med uppgift att biträda statssekreteraren för sjöärendena i den ekonomiska och tekniska förvaltningen av svenska örlogsflottan. Amiralitetsöverkommissarien förestod ett amiralitetsöverkommissariekontor.
Sjökrigsmaktens högsta domstol 1717–1791 med Krigskollegiums president eller ett amiralitetsråd som ordförande. Amiralitetsöverrätten uppgick 1791 i Krigshovrätten.
Sjöofficer med amiralsgrad.
Befälstecken på fartyg fört av amiralsperson som utövar befäl eller på vilket han själv i tjänsteärende färdas.
Benämning på amiralsämbete eller amiralsvärdighet. Amiralskap betecknade även en avdelning av örlogsflottan eller en konvoj av handelsfartyg som seglade tillsammans för att skydda sig mot sjörövare.
Flaggskepp över en flotta eller eskader där befälhavande amiral för sin flagg.
Kontor som förmedlade, besiktigade och övervakade ammor.
De lägre tjänstemän som under övervakning av Krigskollegiums Fortifikationskontor vårdade krigsförnödenheterna.
Den kvantitet ammunition som tilldelas ett örlogsfartyg.
Benådning av en viss kollektiv grupp genom regeringsbeslut. Amnesti förutsätter ingen åtgärd från dem som amnestin berör.
Sällskap i Lovisa 1786–1812 med syfte att dels väcka kärlek till dygd och ära hos sina medlemmar, dels vårda och uppfostra värnlösa barn till dugliga tjänare. Sällskapet upprätthöll en skola där pojkar och flickor undervisades i skrivning, handarbeten och andra färdigheter som krävdes av tjänstefolk.
I allmänhet varje förvärv, särskilt fastigheter, av kyrkan eller en andlig institution. En åtgärd mot amortisationen har varit de stora kyrkogodsens sekularisation. I Sverige indrogs kyrkogodsen redan under Gustav Vasa.
Avlägsna, avsätta från ett ämbete.
Arbetsledare, gårdsfogde. Benämningen förekom på 1600-talet. Amtman var också en titel för en ämbetsman i Sveriges tysktalande besittningar.
I Ryssland från 1785 verkställande organ för skråhantverkarnas självstyrelse i städerna som även hade domstolsfunktioner. Motsvarande dömande uppgifter utövades i städerna i Gamla Finland 1785–1797 under ståthållarskapsperioden av den domstol som kallades ”Amtsgericht” och som var underställd stadsmagistraten.
I räkenskaper: till kredit av.
Tjänsteman med uppgift att bistå den professor som vid ett universitet utförde dissektioner.
Rätten att få räkna lägre tjänstemans och tjänsteinnehavares tjänsteår (och därmed knutna förmåner) till godo vid rangordning av tjänsteansökningar och tjänsterang. Ancennitetsberäkningsrätten infördes inom statliga tjänster under 1700-talet.
Den tid eller de år en person varit i tjänst. Kunde påverka vid tillsättning av tjänster.
Regel för avgörande kriterium vid tjänstetillsättningar (med eller utan kunglig fullmakt). Anciennitetsregeln infördes 1720 och upphävdes den 12 november 1766. Skicklighet och förtjänst skulle mätas i antalet tjänsteår.
Den domsrätt som var förbehållen kyrkan och som utövades av innehavare av ett kyrkligt ämbete eller en kyrklig institution, under medeltiden till cirka 1527, formellt till 1686 i alla civil- och brottmål på kyrkans marker. Därefter användes begreppet närmast om kyrkotukt, successivt avskaffad i Finland efter 1848, och om den rätt att disciplinera som en biskop och ett domkapitel har över präster och andra kyrkliga befattningshavare. Andlig domsrätt utövades under medeltiden främst av påven, sedan reformationen av domkapitlen och biskoparna. De felande kunde åläggas botgöring (penitenser) och skamstraff eller uteslutas ur nattvards- och kyrkogemenskapen. Från och med 1439 omfattades också kyrkans landbönder av andlig domsrätt, vilken avskaffades vid reformationen. Domsrätten i alla äktenskapssaker och mål rörande ocker kvarstod formellt till 1686, men i praktiken avskaffades den successivt efter reformationen. Rätten att utdöma (vissa) skilsmässor kvarstod till 1734, varefter kyrkan bara fick utfärda skiljebreven.
Parallell benämning på andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Kyrkans befrielse från världsliga utskylder. En prästs befrielse från ledung och ledungsskatt ingår 1296 i UL. I andra landskapslagar ingår bestämmelser om den gård som ska anslås till prästens underhåll och att den ska vara fri från utskylder. Kungens beviljande av kyrkliga privilegier är belagt från 1185. År 1281 utfärdade Magnus Birgersson ett privilegiebrev som gällde hela kyrkan. Enligt det skulle all kyrklig egendom vara befriad från alla ordinarie skatter samt från sådana som i framtiden kunde bli pålagda. Penningböter som utdömdes av personer som brukade kyrkojord skulle erläggas åt biskoparna. Privilegierna blev svåra att upprätthålla och privilegiebrevet 1281 ansågs gälla enbart om det stadfästes av efterträdaren. År 1302 borde privilegierna ha bekräftats och året blir gränsår för gammal och ny kyrkojord. I stort sett kunde kyrkan behålla sin ställning under senmedeltiden. Margaretas räfst bekräftade det andliga frälset indirekt eftersom den enbart gällde gods som gått förlorade för kronan efter 1362. Kyrkans privilegierade ställning försvann i och med reformationen.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium sedan självständighetstiden, av lägre rang än första aktuarie. Andra aktuarier fanns från 1922 bl.a. vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
Avräkningskontoren bevakade kronans fordringar och skulder och kontrollerade statens utgifter. De fungerade också som utredande organ. Verksamheten inleddes på 1630-talet och upphörde 1800. Andra avräkningskontoret granskade hovstatens, Krigskollegiums, amiralitetets och sjöexpeditionens huvudböcker med tillhörande räkningar. Det granskade räkenskaperna för Vadstena krigsmanshus och Amiralitetskrigsmanshuset, stallstaten, Stockholms slott och magasin, Klädkammaren, Husgerådskammaren samt anslag till faktorier, salpetersjuderier, extra ordinarie resor och kommissioner. Ytterligare granskade kontoret i krig förda räkenskaper och räkenskaperna från Sveriges tyska provinser. Andra avräkningskontoret gjorde löneuträkningar för bl.a. värvade förband, bearbetade ärenden som berörde de tyska provinserna samt skötte Kammarkollegiums och vissa andra myndigheters expensmedel. Det övergick 1800 i civil- och militieavräkningskontoret.
Lägre tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg 1809–1892 då benämningen ändrades till expeditionssekreterare. Han emottog och expediterade finska ärenden som föredrogs för kejsaren.
Finskt värvat sjöförband som bildades 1853 i samband med Krimkriget. Ekipaget lades ner efter kriget 1856.
Samlande benämning på muntligt eller skriftligt anförande, uttalande, föredragning m.m.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”femte kornet”.
Avdelning i generalpostkontoret som ansvarade för den konkreta övervakningen av rapporteringen från rikets alla postkontor och granskningen av deras räkenskaper, under ledning av en kamrer och med biträde av några kammarskrivare.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
Tjänst vid direktionen för Kungliga Teatrarna vilken utvecklades ur uppgiften att sköta teaterns ekonomi. Sysslan var ursprungligen (1772–1804) knuten till kungens handkassa och bestriden av tjänstemän som var kungens handsekreterare. Att tjänsten som kungens handsekreterare och som andre direktör för teatrarna var förenade berodde på att teatern var ekonomiskt beroende av kungens personliga handpenningar och inte bekostades med offentliga medel.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning under förste kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till yngre regeringssekreterare.
Från 1802 tjänstebeteckning för ett läns ordinarie lantmätare, som under autonoma tiden kallades yngre kommissionslantmätare.
Regementsofficersbefattning som infördes i de värvade förbanden 1743 och i de indelta förbanden 1756. Befattningen avskaffades 1875.
Benämning på viss enskild egendom i Savolax under 1500-talet. Redan i 1561 års jordebok hade många anek i Savolax flera innehavare och jorden var samfälld besittning.
Civilperson som informerar myndigheter om verkliga eller påstådda brott.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Inom tullväsendet: Då ett fartyg inkommit med gods skulle ägaren avlämna angivningsinlaga inom åtta dagar från den dag då märkrullan ingavs till tullkammaren på lossningsorten eller, om godset ankommit från annan tullplats genom omedelbar transitförsändning, från ankomstdagen. Därefter skedde undersökning och tullbehandling av godset och om det var fråga om tullpliktiga varor, uträkning och debitering av tullavgifterna.
Lägga fram ett klagomål eller en ansökan för en ämbetsman eller myndighet, vid domstol att göra en stämningsansökan i tvistemål eller brottmål.
Ovanlig benämning på straff, förekom under 1700-talet.
Rymdmått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor, fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra våta måttenheter. Ett halvt ankar höll 7 ½ kanna, ett ankar 15 kannor, medan en tunna höll 48 kannor och således 3 1/5 ankar.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg som anlöpte Uleåborg (inga andra finska städer uppbar avgiften). Utländska fartyg betalade 24 kopek per läst, ryska och finska fartyg betalade 8 kopek silver per läst.
Pålaga, skatt, kontribution; särskilt den skatt (an- och tolaga) på alla slags varor som infördes av Karl X Gustav i hans preussiska guvernement år 1657.
Av häradsrätten fastställt beslut att ett nytt hemman fick anläggas. Detta antecknades i jordeboken, enligt instruktion från 1830, och innebar skattefrihet under ett visst antal år.
Till exempel skriftlig anmälan till handelsregistret.
Anteckning om en elevs förseelse i en dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt straff innebärande klander, även i betyg gjort klander mot elevs uppförande.
Efter kollegiums beslut gjort meddelande om att en auskultant eller lärjunge måste förkovra sig (i ett visst ämne).
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en anmärkningsbok som företeddes läraren.
Penningar som tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets) anmärkning av offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Protokoll fört av räkenskapsreviderande tjänsteman eller myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Den andel en reviderande tjänsteman (revisor) har rätt att få ut som sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
Kronologiskt uppställda årsböcker som fördes i kloster. Annalerna sammanställdes i klostrens skrivarstugor och utgjorde ett slags stomme för en mer utvecklad historieskrivning.
I vid betydelse: alla de avgifter som vid besättandet av ett kyrkligt ämbete tillkom påven, de egentliga annaterna och de så kallade servituterna. I inskränkt betydelse: den inkomst av ett ämbete, särskilt lägre icke konsistoriellt, som under första året efter att ämbetet hade besatts med en ny tjänsteinnehavare skulle tillkomma påven. Annaterna upphävdes 1527, varefter kungen uppbar första årets inkomst från ett ledigblivet kyrkligt ämbete. I Sverige betalade flera domkapitelsdigniteter annater i mitten av 1300-talet. Åbo stift kom lindrigt undan på grund av sin allmänna fattigdom. Hela uppbörden av påven Johannes XXII:s tvååriga annater erlades av domprosten i Åbo och uppgick till 3 mark silver.
Den kanoniska benämningen på en kyrka som förenats med en annan socken eller kyrklig institution och som betjänas av dennas präst.
Bonde som arrenderar ett annexhemman.
Bihang. En detaljerad bilaga till ett fördrag.
Mindre del av ett pastorat som förestods av en kaplan. Annexförsamlingen hade rätt till egen kyrkbokföring och var fritagen från vissa pålagor till moderförsamlingen, såsom underhåll av moderförsamlingens kyrka.
I annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
I författningarna från 1694 förekommande samlande beteckning på stödhemman till präststomhemman eller prästboställe i annexförsamling, motsvarande militärens augmentshemman.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Skyldighet att ställa egendom i jord eller kapital till ett prästgälls eller en kyrkan närstående ämbetsinnehavares förfogande (såsom universitets- och gymnasielärare) som lön eller löneförbättring. I Finland kallades annexskyldigheten prebendeskyldighet.
Årsfest, särskilt själamässa som inom den katolska kyrkan firades på årsdagen av en persons begravning. Anniversariet var en viktig inkomstkälla för den katolska kyrkan.
Året (det och det) efter världens skapelse.
Året (det och det) efter världens återlösning, efter Kristi födelse.
Under det förflutna året.
Året (det och det) efter Kristi födelse.
Under det förflutna året.
I den återvunna salighetens tid (det vill säga efter Kristi födelse).
Under regeringsåret (det och det).
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
Tillintetgöra, utplåna, upphäva, förklara ogiltig.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av beneficium var noggrant reglerat. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Beslut om att en viss inkomst, vissa hemman eller deras avkastning skulle användas till en särskild utgift. Beslutet hade ofta formen av en myndighets skriftliga order om verkställandet av betalning. Begreppet kunde också användas om själva förrättningen då en betalning gjordes.
De medel som var öronmärkta för att täcka kronans utgifter för en viss utgiftspost inom förvaltningen. Begreppet användes också om själva sammanställningen av sådana öronmärkningar. Reglementet avskaffades 1747.
Arbetare vid ett anrikningsverk inom till exempel metallindustrin.
Benämning på att döma enligt gällande lag.
Skriva, skriva upp, anteckna, uppföra under viss rubrik, notera (i räkenskaper), bokföra, inregistrera, uppskriva (en summa på någon eller på någons räkning).
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Skriftligt tillkännagivande av en ämbetsmyndighets beslut på offentlig plats. Underrättelsen om beslutet fästes på någon för allmänheten tillgänglig plats inom ämbetsverkets lokal (till exempel anslagstavla) eller (i fråga om domstolar) på rättens dörr. Olovligt borttagande av dylikt anslag var belagt med bötesstraff.
Benämning på förordnad tid för ett offentligt tillkännagivande.
Penningmedel för extra utgifter.
Förkunna, tillkännage, fastslå, offentliggöra (i fråga om uppsättandet av en skriftlig handling på en viss plats för att tillkännage den).
Stora uppfostringsanstalters eller skyddshems styrelser på 1930-talet. De bestod av en av Socialministeriet utsedd ordförande, anstaltens föreståndare, överläkare och delar eller hela anstaltens lärarkollegium. Anstaltråd förekom vid Kotiniemi, Käyrä och Kylliälä uppfostringsanstalter samt vid Koivikko skyddshem.
Uppskjuta (tills vidare), förbli öppen, oavgjord.
Uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Stillestånd, vapenvila. Även uppehåll, uppskov eller frist i fråga om till exempel avgörande, beslut, domslut, vittnesmål eller betalning.
Förrätta, inrätta, anordna, inom domstolsväsendet om att anställa till exempel förhör, rannsakning eller bouppteckning.
Anstalter, åtgärder; instruktion.
Tjänstemans svaromål, räkenskap eller redovisning, till exempel om att fullgöra uppbördsskyldighet vilket inkluderade kontrollen och redovisningen av denna skyldighet. Försummelse innebar ersättningsskyldighet.
Innebär att aktieägarna vid bolagsstämman i till exempel ett aktiebolag godkänner styrelsens och verkställande direktörens skötsel av företaget under det gångna året. Genom att bevilja ansvarsfrihet avstår aktieägarna från möjligheten att begära skadestånd av styrelsen och verkställande direktören. I vissa fall kan ansvar ändå utkrävas om nya uppgifter kommer fram efter bolagsstämman.
Inom den ryska förvaltningen organisationsenhet vid ämbetsverk för ett speciellt fackområde samt även självständig fackmyndighet för ett speciellt kompetensområde.
Äldste underofficer vid styrmansstaten ombord på ett örlogsfartyg. Ansvarsstyrmannen hade närmaste ansvaret för fartygets navigering.
Meddela någon något, muntligt tillkännage, omtala, kungöra, anmäla. Ansäga dag = fastställa, utsätta eller överenskomma om en viss dag för något. Benämningen förekom på 1600- och 1700-talet.
Utsaga, uppgift, muntligt tillkännagivande.
Den period inom vilken en ansökan ska lämnas till en myndighet.
Ärende som hade anhängiggjorts genom ansökan eller anmälts till förvaltningsmyndighet eller allmän domstol. Vanligen extraordinärt rättsmedel.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Förteckning över förskott ur kronans medel som betalades ut till tjänstemän som verkställde viss förvaltning (till exempel för brev- och postavgifter samt resekostnader).
Göra en skriftlig anmärkning.
Sedan 1700-talet om att förse en handling med tidigare datum än det datum då handlingen skrevs.
Förtida uppbörd, förtida indrivning.
Förteckning över förskott som hade betalats ut till tjänsteman inom statsförvaltningen för resekostnader eller andra utgifter som han skulle komma att ha vid utförandet av ett tjänsteåliggande.
Mässbok med de i gudstjänsten brukliga kyrkosångerna. Antifonariet föranstaltades av Gregorius den store. Enligt den medeltida Smålandslagen skulle varje kyrka äga ett sådant.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium 1692–1686, därefter Vitterhetsakademien. Arkivet bevarade rikets gamla handlingar och arkivalier och samlade in den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi, under 1700-talet också mynt och medaljer. Det ombildades av Antikvitetskollegium 1692 under en sekreterare som samtidigt fungerade som riksantikvarie. Det var i ställning jämbördigt med Kungliga biblioteket (KB) och Riksarkivet (RA), med en gemensam styrelse med KB 1751–1767. Verksamheten upphörde när samlingarna 1780 överfördes till KB och RA. Arkivet indrogs när ansvaret för fornsakerna, myntsamlingen och medeltida manuskript överfördes till Vitterhetsakademien 1793. År 1850 flyttades handlingarna från KB till Vitterhetsakademin, medan en del fortfarande finns på Riksarkivet.
Fornsaks- och myntsamlingarna inom Antikvitetskollegium, föregångare till Statens historiska museum. År 1666 uppmanades prästerna att sockenvis uppspåra och förteckna alla slags fornminnen. Det upprepades 1676 och utökades inom kort med skyldigheten att till kronan mot hittelön avstå dyrbarare fornfynd.
Centralt ämbetsverk grundat 1630 för att förvalta de sedan detta år insamlade forntida minnena i riket, att utvidga samlingen samt att ägna sig åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi. Antikvitetskollegium fick instruktion 1667. I praktiken var det en form av lärd akademi knuten till Uppsala universitet, under ledning av en direktör och sex assessorer med vetenskapliga ämbeten som gav dem deras levebröd, och som sådan verksamt till 1737. Själva verksamheten sköttes från 1692 av Antikvitetsarkivet.
Svar. Termen förekom på 1500-talet.
Överlämna, lämna (till exempel i någon annans vård).
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Allmän beteckning för meddelande, uppmaning, order av diverse slag, särskilt rörande penningtransaktion.
Andra delen till Pharmacopoea Fennica editio secunda, utgiven 1851.Till den bifogades en latinsk-svensk specialordbok över orden i farmakopén.
Andraga, framställa eller framföra (ärende), anhålla om, göra ansökning om någons antagande och anställande i tjänst (som t.ex. soldat eller skådespelare).
I Gamla Finland och under autonoma tiden bonde som brukade hemman tillhörande apanagegodsen.
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland 1797–1808 regionalt ämbetsverk för förvaltningen av apanagegodsen med vissa domstolsuppgifter i anslutning till kameralhoven i sådana guvernement där det fanns apanagebönder. Apanageexpeditionerna var underställda Apanagedepartementet och efterträddes av apanagekontoren. Någon apanageexpedition fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras hemman brukades av apanagebönder. Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1808 regional myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
Räknemästare, räknelärare, lärare i apologistklass eller apologistskola, efter 1649 i katedral- och trivialskola, eventuellt också i pedagogi. Apologisterna studerade vanligen själva vid akademin.
Särskild klass vid lägre trivialskola (pedagogi) som från 1649 utbildade elever i särskilt naturvetenskaper. Under perioden 1809–1841 innebar apologistklassen utbildning i naturhistoria, geografi, mätningslära (geodesi), räkning och andra ämnen som var nyttiga i det dagliga livet och som tillgodosåg borgerskapets bildningsbehov. Efter reformationen fanns i Sverige så kallade skriv- och räkneskolor. En motsvarighet till detta skapades 1649 med trivialskolan vars första klass var gemensam för alla elever. Sedan delades eleverna på två linjer: en lärd, bestående av trivialskoleklasserna II–IV, och en borgerlig, bestående av ”skriv- och räkne-klassen”. Den senares lärare kallades ”apologisten”, i 1724 års skolordning även ”räknemästaren”, och genom 1807 års skolordning erhöll klassen namnet ”apologist-klassen”.
Tillägg till en urkund eller ansökan, även anmärkning eller glosa i kanten av en skrift. Också för skriftligt tillägg efter namnunderskriften i ett brev.
Den samling av det indelta manskapet som ägde rum vid kyrkornas högmässa till minnet av en apostel. Apostladagsmötena infördes av Karl XI på 1680-talet och återupplivades 1736 och 1781.
Inom romersk-katolska kyrkan, den kedja av prästvigningar som slutar i biskopsämbetet och som härstammar ända från apostlarna. Successionen förmedlades av biskoparna ända tills systemet bröts genom reformationen.
Titel för påvens ställföreträdare i länder utan katolsk biskop och för utomordentliga påvliga sändebud. Under medeltiden insattes ofta ärkebiskopar till apostoliska vikarier för något bestämt land och de fick då varaktigt vissa privilegier som annars endast tillkom påven.
Anstalt för framställning och försäljning av läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, som sedan 1500-talet i det svenska riket och från 1809 i storfurstendömet Finland samt från 1917 i republiken Finland förutsätter statligt tillstånd och äger rum under statlig övervakning. Det första apoteket inrättades i Finland 1689. Verksamheten vid apoteken regleras av farmakopéer, medicinaltaxor, apotekarreglemente och andra förordningar. Ett kungligt skyddsbrev för Stockholms apotekare 1625 blev 1635 utsträckt till hela riket. Det gav apotekarna ensamrätt till all läkemedelsförsäljning. Under 1700-talet hade dock vissa provinsialläkare tidvis rätt att hålla provinsialläkarapotek. Veterinärernas rätt att bereda och försälja medicin upphävdes 1920. Då stadgades att veterinärer är berättigade att vid behov för behandling av sjuka djur sälja färdigt tillredda läkemedel, men inte i större mängd än vad som i varje särskilt fall var påkallat. Apoteken övervakades sedan 1663 av Collegium medicum. Efter 1809 riktades anhållan om att grunda nytt apotek till regeringskonseljen. För övervakningen av de finska apoteken utfärdades instruktioner för Collegium medicum i Åbo 1816. Från 1830 övervakade Överstyrelsen för medicinalverket apoteken genom årliga apoteksvisitationer och tillfälliga inspektioner. År 1928 bestämdes att tillstånd för grundandet av ett nytt apotek skulle ges av statsrådet. Apoteksrättigheten var personlig och en apotekare fick enbart inneha ett apotek. År 1877 fanns det sex apotek i Helsingfors, fyra i Åbo och Viborg, två i Uleåborg, Tavastehus, Tammerfors, Kuopio, Gamlakarleby och Björneborg och ett i mindre städer samt större orter på landsbygden.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha apotek för den som erhållit apoteksprivilegium samt avlagt apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Person som har till yrke att bereda och tillhandahålla läkemedel och andra för medicinskt bruk avsedda ämnen, ofta enbart om personer som på grund av erhållet apoteksprivilegium är innehavare av ett apotek. Sedan 1688 var en examen förutsättning för apoteksprivilegium. År 1786 fastställde Collegium medicum ett reglemente för rikets apotekare. Reglementet förkastades och först 1799 fastställdes ett nytt reglemente av konungen. Apotekare är sedan 1800-talet en person som av Medicinalstyrelsen legitimerats efter att ha uppvisat intyg över godkänd apotekarexamen. Apotekarna benämndes efter verksamhetsområde såsom akademi-, amiralitets-, brunns-, distrikts-, fält-, hop-, instruktions-, lands-, landsorts-, lasaretts-, liv-, sjukhus-, stads- och överfältapotekare. Reglementet från 1799 gällde i Finland under större delen av 1800-talet. Från 1830-talet inleddes vissa reformer och förändringar. År 1897 ersattes den del av reglementet som gällde utbildningen av apotekare med en förordning av det farmaceutiska undervisnings- och examensväsendet. Då fick också ogifta kvinnor rätt att idka apoteksrörelse på samma villkor som män. Enligt apotekslagen 1928 skulle en apotekare vara finsk medborgare, åtnjuta medborgerligt förtroende, råda över sig själv och sin egendom samt vara behörig att inneha apotek.
Ed som senast från och med 1700-talet avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, efter godkänd apotekarexamen. Eden måste avläggas av apotekare som fått privilegium på att inneha ett apotek. Den kunde också avläggas inför magistraten i ifrågavarande stad. År 1757 infördes ett fastställt edsformulär. Då bestämdes också att den som vägrade att avlägga eden skulle inom 24 timmar avlägsna sig från staden och inom åtta dagar ur riket. År 1825 utfärdades nya edsformulär.
Sammanslutning för apotekare i Sverige. År 1675 utfärdades privilegium för apotekarna i Stockholm att preparera och försälja läkemedel. År 1683 utsträcktes1675 års privilegium till att omfatta alla rikets apotekare. Societeten hade en privat karaktär och försökte 1776 förändra sin verksamhet och bli en av överheten godkänd myndighet. Försöket misslyckades. År 1792 utarbetades av överståthållaren Projekt till reglemente för Apothekare Societeten i dess oekonomiska angelägenheter. Någon ordningsstadga kom dock inte till stånd.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas. Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin, frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning, inkvartering m.m.).
Person som hade avlagt Pharmacie Studiosi-examen och arbetade på ett apotek men ännu inte hade undergått apotekarexamen. Efter fullgjord examen skulle apotekargesällen bli kvar hos samma apotekare i ett år. Under vissa förhållanden kunde lärotiden förlängas. Efter det året kunde han med tre månaders uppsägningstid söka sig annorstädes. Under gesälltiden skulle gesällen fördjupa sina kunskaper i språk, naturalhistoria och apotekarekonsten. Efter fyra års arbete och studier kunde han anmäla sig hos Collegium medicum för att antingen som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla sitt eget. Då fick Pharmaciae Studiosus titeln Pharmaciae Candidat.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen. Avdelningen bestod av ett apoteksråd som chef och en apoteksvisitator. Avdelningen handlade alla frågor rörande apoteksväsendet, droghandeln, apoteksvaruhandeln samt handeln med giftiga ämnen.
Specialskatt som årligen betalas av apoteken till staten. Avgiften infördes 1857. År 1857 bestämdes att alla apotek som skulle grundas i fortsättningen samt att de befintliga apoteken, när de övergick till en annan ägare, skulle påläggas en årlig avgift till kronan. Apoteken indelades i sex klasser. Avgiften skulle i första klassen utgå med 300 och i den sjätte klassen med 50 rubel silver om året. År 1874 tillkom en sjunde klass med en årlig avgift på 100 mark. I privilegiebreven för de personliga apoteken skulle införas ett tillägg om till vilken klass apoteket skulle hänföras, skatteavgiftens storlek samt tiden från vilken den borde gälla. År 1874 tillkom bestämmelser om apotekarnas möjligheter att anhålla om nedflyttning från en högre till lägre klass. Då infördes också att skatterna reglerades vart femte år. År 1925 indelades apoteken i nio klasser. Till grund för beskattningen lades recepturens storlek, så att till första klassen hörde apotek med över 45 000 recept och till den nionde apotek med under 2 500 recept. Universitetsapoteket, militärapoteken och apotek vid sjukhus eller sanatorier var befriade från denna skatt. År 1924 utgick giltighetstiden för samtliga apotek med personliga privilegier. De prolongerades för fyra år och nya privilegiebrev utfärdades 1928. De belades med stämpelskatt som varierade mellan 2 000 och 25 000 mark.
Filial till apotek som apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Underbefäl vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att underställd apoteksföreståndaren delta i skötseln av lasarettets apoteksverksamhet.
Civil tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Person som av Medicinalstyrelsen förordnats att förestå ett apotek då apotekaren var förhindrad att göra det.
Fastighet som inrymmer ett apotek. År 1688 bestämdes att varje apotek skulle vara försett med officin, materialkamrar; örtkammare, källare och laboratorium. I senare författningar tillkom dekoktorium.
Mindre medicinförråd på landsbygden som upprättades av apotekare i början på 1800-talet.
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Av regeringen beviljat tillstånd 1688–1928 att inneha ett visst apotek på viss ort. Privilegiet förutsatte apotekarexamen. Det ersattes 1928 med apoteksrättighet och 1987 med apotekstillstånd. Kungligt tillstånd att inneha apotek förekom från och med 1500-talet. Erhållandet av apoteksprivilegier reglerades 1688 och beviljades av Kgl. Maj:t, efter 1809 av senaten och 1917 av statsrådet från och med 1987 av Medicinalstyrelsen. Apoteksprivilegierna var ursprungligen reala, det vill säga innehavaren var berättigad att överlåta apoteket, stamapoteket, genom arv, försäljning eller annat laga fång. De reala apoteksprivilegierna upphörde i slutet av 1968 med undantag av Helsingfors universitetsapotek. Efter 1837 beviljade apoteksprivilegier är personella, de innehöll inte rätt att överlåtas åt enskilda, även om dispens i detta avseende länge beviljades.
Chefen för apoteksavdelningen vid Medicicinalstyrelsen sedan 1927. Han var också ledamot i Medicinalstyrelsen. Kompetensvillkor var avlagd provisorsexamen. Chefen för apoteksavdelningen skulle utfärda förordnande för apoteksvisitatorn att verkställa de på denne ankommande visitationer, granska upprättade visitationsprotokoll, dra försorg om att lediga apoteksrättigheter, studie- och reseunderstöd blev lediganslagna, utfärda förordnanden för temporära föreståndare för apotek och apoteksfilialer, besluta om beviljande av högst tre månaders ledighet från skötseln av apotek, godkänna till apoteken antagna apotekselever samt granska apoteksräkningar till statens inrättningar. Om ett ärende vari avdelningschefen hade beslutanderätt var av vittgående eller av principiell betydelse skulle det underställas generaldirektören eller plenum för avgörande.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Inspektion av ett apoteks verksamhet och dess skötsel. Förrättades från 1688 av Collegium medicum, senare även av provinsialläkarna. Under storfurstendömets tid sköttes inspektionen av provinsialläkarna samt Medicinalstyrelsen. Efter republiken Finlands tillkomst av särskild apoteksvisitator vid Medicinalstyrelsen och av provinsialläkarna.
Tjänsteman vid apoteksavdelningen vid Medicinalstyrelsen. Till apoteksvisitatörens uppgifter hörde att vid behov vidta visitationer i apotek, läkemedelsfabriker, droglager och -affärer samt butiker för försäljning av giftiga ämnen. Kompetensvillkoren var avlagd provisorsexamen. Protokoll fördes över visitationerna och skulle tillställas Medicinalstyrelsen. Tjänsten grundades provisoriskt 1903 och blev ordinarie 1927.
Som visar sig eller framträder, träder i dagen, uppenbar, tydlig.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar). Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Skriftlig vädjan eller besvär till högre instans om granskning av och beslut i hela sakfrågan jämte bevis- och rättsfrågor i ett mål som hade avgjorts i lägre instans. Appeller riktades 1614–1980 till hovrätten. Termen användes huvudsakligen under svenska tiden och autonoma tiden; sedermera användes termen ändringsansökan. Allmänt brukar ”appell” dock användas enbart om vad, besvär från en lägre rättsinstans till en högre domstol (appellationsdomstol, appelldomstol).
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
I Ryssland från 1710-talet, så även i Gamla Finland, benämning på olika slag av rättsmedel med vilka ändring kunde sökas i domstolars domslut men även i administrativa myndigheters beslut. Appellation ägde rum under olika former beroende på rättegångsmålens och ärendenas natur.
Rättsmedel som innebar att hela sak-, bevis- och rättsfrågan i ett avgörande i en lägre instans togs upp till prövning och beslut i högre instans. Appellationen förutsatte appell, ändringsansökan.
Avgift som erlades under 1700-talet i lotterispel.
Under svenska tiden och autonoma tiden om dokument som bekräftade att en ansökan om ändring av lägre instans beslut (appell) hade lämnats in till högre instans för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan och att den avgift som utgick för dylika appellationer hade blivit erlagd. Appellationsbevis förekom också i Gamla Finland och kallades under svenska tiden också appellationsattest.
Överdomstol som kan pröva och ändra en lägre domstols beslut i hela sakfrågan, inte bara i rättsfrågan, vilket kunde innebära framtagning av mera bevis och vittnesförhör. Hovrätten var appellationsdomstol 1614–1980, lagmansrätterna i (vissa) ekonomiska tvistemål cirka 1630–1868.
I Gamla Finland avgift som erlades av ändringssökande som genom vad sökte ändring i vissa typer av domslut hos Dirigerande senaten. Denna avgift var en skild avgift vid sidan av vadepenningen.
Allmänt om myndighet som enligt vanligt besvärsförfarande kan pröva och ändra beslut som fattats av en lägre instans.
Ordning för vädjande till högre domstol eller högre myndighet.
Bihang, tillägg, supplement, särskilt det till landslagen 1608 som gjorde delar av Gamla Testamentets Moseböcker till gångbar lag och kom att gälla tills 1734 års lag togs i bruk.
Tillbehör, inom lantmäteriet under 1700–1800-talet om hemman underlydande lägenhet, ägolott eller område som omfattades av särskilda skiftesregler.
Avslutande bön om kungörandet av innehållet i ett medeltida diplom. Ofta kan den vara mycket kortfattad av typen: ”Alleluja eller det klassiska ”feliciter”. Den ingår som ett element i eschatokollet.
Under 1800-talet och fram till början av 1900-talet benämning på formellt godkännande, särskilt behörighet; om till exempel militärer eller sjukvårdspersonal att personen i fråga hade de personliga egenskaper och kunskaper som krävdes för tjänsten. Sedermera autorisation.
Mönstring för att godkänna eller kassera soldater.
Godkänna (enligt tidigare beslut), särskilt i fråga om officiellt godkännande i högre instans av en lägre instans beslut som hade hemställts till den högre instansen för prövning.
Mönstring som genomfördes för att godkänna soldater eller hästar.
Ytmått på 100 kvadratmeter för uppmätning av jordområden, bland annat ledungsskattens beräkningsgrund i den medeltida Upplandslagen.
De indisk-arabiska siffrorna började spridas i Europa i mitten av 1200-talet. I Sverige börjar de förekomma i början av 1300-talet. Enligt en sen uppgift stod årtalet 1291 skrivet med arabiska siffror vid nordportalen till Uppsala domkyrka. Det första säkra belägget är från en handling som berör Uppsala domkyrka samma år. Den blivande ärkebiskopen Nils Alleson skrev ”4or”, det vill säga fyra.
Benämning på straffarbete. Uttrycket hänvisar till den järnplatta försedd med en kunglig krona i relief som bars av straffångarna under 1600-talet.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som verkade som biträde åt en yrkesinspektör i ett visst yrkesinspektionsdistrikt, med särskilt ansvar för inspektionen av arbetares arbetsplatser. Arbetarassistenterna ersattes 1925 av biträdande yrkesinspektör och 1927 av arbetarinspektör.
Kassor som omfattade både sjukkassor och pensionskassor och som inrättades för att täcka arbetsgivarens försäkringsplikt gentemot arbetare som i arbetet drabbats av en kroppsskada, som ledde till att arbetaren för en kortare tid eller beständigt helt eller gradvis förlorade sin arbetsförmåga.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektioner av sådana arbetsplatser som sysselsatte arbetare. Tjänsten tillsattes på viss tid, efter att vederbörande yrkesinspektionsdistrikts åsikt hade inhämtats. År 1927 ersattes arbetarassistenterna av arbetarinspektörer. Kompetenskravet var efter 1927 åtminstone folkskoleutbildning, med erfarenhet av minst fem års yrkesarbete och kunskaper om arbetarskyddslagstiftning.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Folkrepresentationen i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Till rådet invaldes 40 medlemmar som representerade arbetarföreningar, Finland svenska arbetarförbundet, fackförbunden och röda gardet. Rådets betydelse blev marginellt på grund av folkkommissariatets stora maktbefogenheter.
Grundades den 8 november 1917 av det socialdemokratiska partiet och Finska Landsorganisationen. Centralrådet utlyste och organiserade en generalstrejk den 14 november 1917. Under centralrådet verkade lokala distrikts- och kommunalråd.
Lag som upprättades för att i första hand skydda kroppsarbetare mot alltför ofördelaktiga arbetsförhållanden, liksom mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet eller arbetsoförmåga.
Den ersättning som en intern på en tvångsarbetsanstalt fick för det arbete han utförde åt staten. Av lönen fick hälften användas till understöd av anhöriga. Den andra hälften skulle internen använda för sina egna behov.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
Från slutet av 1920-talet avdelning vid Socialministeriet, vilken tidigare ingått i arbets- och välfärdsavdelningen. Arbetsavdelningen ansvarade för att övervaka yrkesinspektionen, skogs- och flottningsarbetarhärbärgen och arbetsförmedlingsverksamheten i landet.
Vid arbetskonflikt sedan senare delen av 1800-talet om tillfälle då arbetsgivarna inställer arbetet för att arbetstagarna inte går med på deras önskemål.
Under 1800-talet samlande benämning på arbetsledare, arbetsledarskapet.
Muntligt eller skriftligt avtal genom vilket en person förbinder sig att åt en annan, mot överenskommen ersättning och under vissa villkor, utföra ett visst arbete. Arbetsbetinget, även kallat entreprenad, upplöses när prestationen är slutförd.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat, ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
I Ryssland från 1809 benämning på militärt organiserade enheter under trafikdistrikten med uppgift att bygga, förnya och underhålla kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Även i Gamla Finland fanns en arbetsbrigad.
I varje län tillsatt särskild byrå för förverkligande av den allmänna arbetsplikten 1918. Arbetsbyrån skulle först med hjälp av en kommunal myndighet uppmana de arbetspliktiga i varje kommun att frivilligt anmäla sig till arbete. Ifall de frivilliga var för få bemyndigade Socialstyrelsen byrån att utfärda arbetsplikt börjande från yngsta åldersklassen i kommunen. Vid behov utvidgades sökningen av arbetspliktiga till nästa kommun inom arbetsbyråns verksamhetsområde.
Tjänsteman vid Helsingfors stads byggnadskontor. År 1897 fanns inte arbetschefer i någon annan av de finländska städerna.
Område inom vilket ett visst arbete, till exempel järnvägsbygge, utförs.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Fånge som blivit dömd till tvångsarbete: tvångsarbetsfånge. Begreppet användes tidigare också om till straffarbete dömd förbrytare; straffånge.
Ursprungligen spinnhus för kvinnor. Det omorganiserades till ett fängelse för män som öppnades i Villmanstrand 1882 och blev under 1900-talet ett centralfängelse. Fängelsets direktion bestod av fängelsedirektören, predikanten och läkaren. Andra tjänstemän var (1897, 1910) en läkare, en bokhållare, en lärare och en arbetsledare. År 1937 bestod fängelsestyrelsen av direktören, en pastor, en läkare, ekonomiföreståndaren, arbetsledaren och en lärare.
Fängelse och arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Tjänstebeteckning för arbetsledare inom fångvården.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som bestod av en avdelningschef som var förtrogen med arbetarnas yrkesförhållanden och två arbetsförmedlingskonsulenter. Arbetsförmedlingsavdelningen övervakade arbetsförmedlingarna i landet. Den uppgick 1922 i Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Kommunal anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en förening och förestods av en ombudsman.
Juridiskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare arbetsavdelningen, som från 1922 till slutet av 1930-talet ansvarade för övervakningen av privata och offentliga arbetsförmedlingsbyråer. Arbetsförmedlingsinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning. Innehavaren skulle ha högre rättsexamen eller juridisk examen eller filosofiekandidatexamen med vitsord i ämnen som hörde till tjänsten.
Från 1918 tjänsteman vid Socialstyrelsens arbetsförmedlingsavdelning och från 1922 till slutet av 1930-talet vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, sedermera arbetsavdelningen. Arbetsförmedlingskonsulenten ansvarade för rådgivningen och övervakningen av arbetsförmedlingarna i landet.
Kommunal eller samkommunal arbetsinrättning av mera friare slag än arbetsanstalt. Arbetshem grundades i mitten av 1920-talet för någorlunda arbetsföra interner på kommunalhemmen och sådana arbetsföra vuxna som genom arbete skulle betala tillbaka den fattigvård de eller deras familj hade fått av kommunen.
Samlande benämning på diverse (mindre) förbättringsanstalter för personer som på grund av mindre förseelser, lösdriveri eller arbetslöshet hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för kronans räkning. Arbetshusen ersattes under autonoma tiden huvudsakligen med arbets- och korrektionsinrättningar.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Samlande byråkratisk beteckning för statlig anstalt som höll arbetsföra fattiga i samhällsnyttigt arbete med början från 1773. Under autonoma tiden räknades också förbättringsanstalter för lösdrivare, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare och välgörenhetsanstalter för ofrivilligt arbetslösa till arbetshusinrättningarna, vilka sysselsatte internerna med samhällsnyttigt arbete.
Benämningen ”ropottimies” användes om dem som i Viborgs kommendantskap av de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden blev ålagda att utföra arbetsprestationer för ockupanten inom ramen för skatteuttaget.
Diverse- eller grovarbetare av mera tillfälligt slag. Arbetskarlarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Enhet för arbetspliktiga inom försvarsmakten. Arbetskommandon förlades skilt från andra truppenheter. De som av religiös övertygelse kategoriserats som arbetspliktiga organiserades inte i arbetskommandon.
Till tjänsten som indelt soldat hörde, förutom de regelbundet återkommande excerciserna och övningarna, också att bli arbetskommenderad. Arbetskommenderingen kunde gälla militära byggnadsarbeten såsom dock- och befästningsarbeten samt civila byggnadsprojekt som kanaler.
För att verkställa uppgifterna som ankom förvaltningen av arbetskraftsärenden med anledning av införandet av allmän arbetsplikt under andra världskriget indelades landet 1942 i arbetskraftsdistrikt. Tidigare hade dessa ärenden skötts inom ramen för folkförsörjningsdistrikt. I varje arbetskraftsdistrikt fanns en distriktsbyrå som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och leddes av distriktets arbetskraftschef.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
Tjänstebeteckning för den person som ledde fångarnas arbete vid ett arbetsfängelse eller ett straff- och arbetsfängelse.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Stadsbetjänt som utförde grovsysslor i en stad. Arbetsmännen utsågs av borgmästare och råd.
Från 1600-talet om en fattiggård eller ett fattighus i en församling, senare en kommun eller ett fattigvårdssamhälle, som samtidigt fungerade som en arbetsanstalt för lösdrivare.
Specialsjukhus i Helsingfors för patienter som var intagna på stadens arbets- och fattighus. Sjukhuset underlydde Medicinalstyrelsen. År 1897 fanns på sjukhuset en underläkartjänst.
Tvångsarbetsinrättning för manliga lösdrivare i Viborgs län, grundad 1831. Anstalten avskaffades 1882 då länsfängelset i Viborg började uppföras. Det stod färdigt 1884.
Statligt arbetsfängelse och korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en direktion med landshövdingen (guvernören) som ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant, bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Präst vid arbets- och korrektionsinrättning. Predikanten förordnades av vederbörande domkapitel, på förslag av inrättningens direktion. Arbets- och korrektionspredikanten förde kyrk- och kommunionbok över korrektionshjonen och undervisade dem i gudsfruktan, flit och moralisk bättring genom kristendomsundervisning och flitiga andaktsövningar under ledning av inrättningens vaktmästare. Han höll också regelbundna prediko- och katekesförhör samt högmässor.
Avdelning i Socialministeriet vilken ansvarade för arbets- och fattigvårdsfrågor. Avdelningen var en fortsättning på Socialstyrelsens yrkesinspektions-, arbetsförmedlings- och fattigvårdsavdelning, samt barnskyddsbyrå. Avdelningen var uppdelad i en arbetsbyrå och en välfärdsbyrå som i slutet av 1920-talet bildade två skilda avdelningar. Därtill fanns vid avdelningen yrkesinspektionen, Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån. Vid delningen följde yrkesinspektionen med arbetsavdelningen och Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån med välfärdsavdelningen.
Schema, ordningsstadga eller plan för arbetet på en arbetsplats eller institution.
Benämningen ”ropottirahat” användes om den penningskatt som de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden utkrävde i Viborgs kommendantskap i anslutning till uttaget av arbetskarlar inom ramen för den pålagda arbetsskyldigheten.
I september 1918 stiftades i Finland en temporär lag ”om av undantagsförhållanden påtvingad allmän värnplikt”, som med vissa undantag gällde varje man och kvinna i åldern 18–55 år. Lagen var tänkt att förbättra statens möjligheter att motarbeta livsmedelsbristen och den militära osäkerheten. Den allmänna arbetsplikten skulle verkställas av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer och andra kommunala myndigheter. Lagen var i kraft fram till oktober 1919 men på grund av den förbättrade livsmedelssituationen kom den aldrig att tillämpas.
Benämning på värnpliktig som var skyldiga att utföra arbete till gagn för försvaret eller tjänstgöra i annan statsinrättning. Benämningen togs i bruk i värnpliktslagen från år 1922 och ersatte den tidigare benämningen arbetssoldat.
Bestod av värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. Arbetspliktiga av III kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på sannolika skäl misstänktes vägra fullgöra de skyldigheter som hörde till den värnpliktige och tjänstgöringstiden. Arbetspliktiga av II kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på grund av samvetsskäl, grundad på religiös övertygelse eller andra vägande samvetsskäl, inte förmådde avtjäna värnplikten. Arbetspliktiga av I kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Den aktiva tjänsten var sex månader längre än den ordinära tjänstgöringstiden.
Under inbördeskriget 1918 beordrade Finlands folkkommissariat allmän arbetsplikt för alla män i åldern 18–55, en order som även kunde utsträckas till att omfatta sysslolösa kvinnor. Ordern fick liten effekt i och med den röda sidans förlust.
Egentligen lagen om allmän arbetsplikt under krigstid, en krislag stiftad 1939 för att trygga folkförsörjningen och militärens behov av materiel och förnödenheter under krig eller uppror. Arbetspliktslagen verkställdes av folkförsörjningsförvaltningens, senare arbetskraftsdistriktens, distriktsbyråer och de kommunla folkförsörjningsnämnderna, senare arbetskraftsnämnderna.
Permanent rådgivande organ i arbetarskydd, vilket lydde under Socialministeriet och verkade i nära samarbete med yrkesöverinspektören. Arbetsrådet bestod av minst åtta medlemmar som utsågs av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utsåg Arbetsrådets ordförande.
Skola för obesuttna barn som lärdes upp i något praktiskt yrke. Skolan lydde under fattigvårdsinspektören, från 1918 under yrkesinspektionen. Arbetsskolorna kallades också arbetshem.
Från 1700-talet skyldighet att utföra dagsverken och dylikt, senare även om arbetstagarens skyldighet att utföra de arbetsuppgifter som fastställts av arbetsgivaren eller i arbetsavtal.
Benämning på arbetspliktig före värnpliktslagen från år 1922.
Värnpliktig som före eller efter inträdet i tjänst på sannolika skäl misstänktes för att inte vilja slutföra sina krigsmannaskyldigheter och avhölls från vapentjänst. En arbetssoldat av II kategorin kunde under tjänstgöringsperioden, övningsmöten och mobilisering användas i arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldaten av II kategorin kvarstod i aktiv tjänst och överfördes till reserven och lantvärnet i likhet med övriga värnpliktiga. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. En arbetssoldat av I kategorin kunde inkallas för maximalt 18 månader till arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldater av I kategorin sammanfördes vid inkallandet till tjänst i särskilda arbetsavdelningar. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Föreskrift om vilka regler och påbud som gäller på en arbetsplats.
Straff som innebar allmänt arbete, senare tvångsarbete.
Arrendator av en jordlägenhet som under 1600-talet hade ett torp som lön för dagsverkena på huvudgården.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Arbetsgivare som enligt beslut av Arbetsvårdsverket för krigsinvalider tränade upp och sysselsatte arbetsföra krigsinvalider, mot en ersättning som betalades kvartalsvis av staten.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider, vilken behandlade ansökningar om skadestånd i form av arbetsvård. Besvär över besluten riktades till Arbetsvårdsrådet. Efter 1945 flyttades Arbetsvårdsbyrån till Socialministeriets välfärdsavdelning. Där skötte man förutom frågor om arbetsvård för krigsinvalider och krigsänkor även ärenden som rörde arbetsvård för andra invalider. Byrån leddes av en arbetsvårdsinspektör.
Ledande tjänsteman vid Socialministeriets arbetsvårdsbyrå som ansvarade för enhetens verksamhet och inspektionen av de arbetsplatser som var knutna till arbetsvården av krigsinvalider, krigsänkor och andra invalider.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider som behandlade besvär över avslag på skadestånd i form av arbetsvård och som fastställde läroplanerna för den undervisning i arbetsvård som erbjöds vid diverse utbildningsinrättningar och som specialkurser. Arbetsvårdsrådet bestod av direktören för Arbetsvårdsverket och minst tio ledamöter, av vilka en skulle vara läkare, en ha domarkompetens, två vara krigsinvalider och två ha erfarenhet av vården av krigsinvalider. De övriga ledamöterna representerade arbetsgivarna och myndigheterna. Statsrådet förordnade ledamöterna och utnämnde ordförande och viceordförande.
Provisoriskt ämbetsverk som lydde under Försvarsministeriet och som beslöt om och behandlade besvär rörande skadestånd i form av arbetsvård för krigsinvalider. Arbetsvårdsverket för krigsinvalider leddes av en direktör och inrymde två byråer, Arbetsvårdsbyrån och Arbetsvårdsrådet. Ärenden om arbetsvård för krigsänkor och krigsvärnlösa behandlades under Socialministeriets tillsyn. Efter 1945 övertog Socialministeriet Arbetsvårdsbyrån, medan övriga enheter upplöstes.
Beroende av godtycke, gottfinnande, förfaringssätt inom förvaltningen, särskilt hos dömande myndigheter under 1600-talet och i början av 1700-talet.
”Att döma efter samvete”, om av domare fritt avdömt straff utan stöd av klar lag eller på grund av målets säromständigheter. Arbitration förekom huvudsakligen under 1600-talet, med början från 1608, vid hovrätterna huvudsakligen 1614–1684, men blev mera ovanligt efter införandet av 1734 års lag. I modern tid avgörande av en konflikt genom skiljedom eller av tredje part på basis av internationell rätt.
Om viss jurisdiktion i tjänstebrott vid de allmänna underdomstolarna som innebar att man under vissa förhållanden kunde rätta straffet efter lokala intressen och behov. Arbiträr jurisdiktion avskaffades successivt efter 1738/1739 års riksdag, som riktade hård kritik mot förfarandet.
Stadga från 1561, i vilken man slog fast gränserna mellan den kungliga och den furstliga makten i de av Gustav Vasa inrättade hertigdömena 1561–1599. De inskränkta maktbefogenheterna i hertigdömena väckte ont blod. Artiklarna togs ur bruk av Karl IX under hans tid som riksföreståndare och de facto-regent.
Spåman, hednisk präst. Benämningen förekom 1534 i ärkebiskop Makars i Novgorod herdabrev och har använts i Östkarelen.
Bågskytt som tillhörde den i Stockholm 1667 upprättade beridna nattvakten.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
Under 1800–1900-talen: skatt som beräknades enligt storleken på en yta (areal), vanligen ett jordområdes.
Den första delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Avsikten var att redogöra för orsakerna till skrivelsen.
Läkemedel med en hemlig sammansättning, som inte var registrerade av Collegium medicum. År 1675 var det tillåtet för kvacksalvare att sälja arkana på marknadsplatser. Arkana förbehölls apoteken 1683. Förbuden mot obehörig försäljning upprepades bland annat 1816. År 1910 inrättades en byrå för meddelande av upplysning om bedrägliga läkemedel och läkemetoder. År 1931 skärptes kraven på import av medicinska preparat. Bestämmelser för tillverkning av inhemska specialpreparat saknades.
Soldat beväpnad med hakebössa.
Statligt organ som övervakade bevarandet av fornminnen i Finland. År 1884 grundade senaten Arkeologiska Byrån eller Arkeologisk Kommission, som från 1908 hette Arkeologiska kommissionen. Ursprungligen leddes kommissionen av statsarkeologen och övriga ledamöter utgjordes av representanter för Kejserliga Alexanders-universitetet, Finska Vetenskapssocieteten, Finska Litteratursällskapet, Historiska samfundet och Finska fornminnesföreningen. År 1893 förenades de viktigaste kulturhistoriska museisamlingarna och blev Statens historiska museum, vilka underställdes Arkeologiska kommissionen, likaså Finlands nationalmuseum 1916. Kommissionen lydde från 1918 under Undervisningsministeriet och omvandlades 1972 till Museiverket.
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns lutherska församling.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också tillsyn över åtskilliga av kronans hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
Urkundsamling i byggnad eller rum, där urkunder och handlingar förvaras. Begreppet används även om ämbetsverk som vårdar dylika handlingar.
I arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.
Tjänsteman vid statssekretariatets arkiv i S:t Petersburg med uppgift att bevara de handlingar som förvarades i statssekretariatet. Han föredrog arkivärendena direkt för ministerstatssekreteraren och var inte underställd expeditionschefen. Innehavarna hade huvudsakligen andra uppgifter än arkivariens. Tjänsten var obesatt 1882–1896 och 1908–1910, varefter arkivgöromålen blev innehavarens huvudsakliga uppgift. Tjänsten fick en egen instruktion 1911. Därefter förestod arkivarien också statssekretariatets bibliotek.
Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Det område som lydde under ett landsarkiv. Arkivdistrikten fastställdes av Undervisningsministeriet.
Byrå som lydde under avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Arkivet och registratorskontoret hade i uppgift att ordna, katalogisera och registrera ministeriets arkiv, införa inkommande och utgående skrivelser och expeditioner i diarierna, sköta inköp till ministeriets bibliotek samt leda och övervaka skötseln av beskickningarnas och konsulatens arkiv och bibliotek.
Benämning på de exemplar ”av allt vad som tryckes”, vilka en boktryckare var skyldig att utan betalning avlämna till vissa offentliga bibliotek. Ursprungligen (1707–1866) inlämnades exemplaren till Riksarkivet som distribuerade dem till biblioteken (därav namnet arkivexemplar).
Under senatens ekonomiedepartement verkande tjänsteman grundat 1817.
Chef för Kammararkivet 1617–1838.
Årligt sammanskott av samtliga kyrkoherdar i landet till bildandet av en ständig kassa för inrättandet av prästeståndets arkiv i anslutning till riksdagshuset. Arkivmedlen fastställdes på synodalmötet 1759 och på lantdagen i Borgå 1809. De uppbars under svenska tiden redan från och med 1756, under autonoma tiden från och med 1812, ifrån vart tionde mantal av kyrkoherdarna på landsbygden och som en viss summa av kyrkoherdarna i städerna.
Beteckning på riksarkivarien, chefen för Riksarkivet i Sverige, 1618–1822. ”Arkivsekreterare” förekom också som benämning på en tjänsteman som skötte förvaltningen av akter i en expedition eller ett ämbetsverk.
Äldre benämning på förråd av vapen och krigsmateriel, i synnerhet artillerimaterial. Före en mer utvecklad militärförvaltning indelades rikets vapenförråd i stora och lilla arkliet.
Kollektiv beteckning för personal vid arkli.
Person som förestod ett arkli och därmed ansvarade för vården av sin militära enhets eller kronans krut-, salpeter- och svavelförråd, samt annat artilleri- och krigsmateriel. Arklimästarna lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor och räknades 1729 till militiestatens ammunitionsbetjänte. Det fanns bl.a. krigsarklimästare och skeppsarklimästare. På 1500- och 1600-talen var en arklimästare en befälsperson inom artilleriet eller med uppsikt över artilleri- och annan krigsmateriel. Överstearklimästare var under senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet överbefälhavare för artilleriet, motsvarades senare av rikstygmästaren. Arklimästare blev senare lägsta underofficersgrad vid svenska flottans artilleristat. Beteckningen försvann då Finland skildes från Sverige. Motsvarande tjänst fanns också inom hovjaktvarvet.
Civilmilitär bokhållare för förråd av krigsmaterial, särskilt för artilleriet.
Sparbössa för allmosor vid kyrka eller fond för understödjande av hjälpbehövande.
Benämning på ett lands landstridskrafter, även benämning på en större självständig enhet inom landstridskrafterna bestående av en eller flera armékårer. Flera arméer bildar en armégrupp.
Benämning på större enhet inom landstridskrafterna. En armékår består av två eller flera divisoner medan flera armékårer bildar en armé. Under 1920- och 30-talet bestod Finlands fredstida försvarsmakt av en armékår. Vid mobiliseringen 1939 ökades antalet till fyra och vid mobiliseringen 1941 till fem armékårer.
Landstridskrafternas högsta ledning under fredstid. Armékårsstaben grundades den 1 juli 1933 i samband med införandet av territorialorganisationen och hade tre divisionsstaber samt staben för kavalleribrigaden under sig. De truppförbandskommendörer som tidigare varit underställda befälhavaren för krigsmakten underställdes armékårskommendören.
Den skärgårdsflotta som grundades efter lilla ofreden. Skärgårdsflottan lösgjordes 1756 från örlogsflottan och lydde under Krigskollegium. År 1760 fick flottan det officiella namnet Arméns flotta. Flottan bestod av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och Finska eskadern, och dess huvudstationer fanns i Stockholm och Sveaborg. År 1823 slogs arméns flotta samman med örlogsflottan.
Överdomstol för Arméns flotta. Den grundades cirka 1760 och verkade fram till 1797, då den ersattes av krigshovrätten, som var gemensam för hela krigsmakten.
Representantskap för armén som grundades i samband med inrättandet av arméns pensionskassa 1756. Arméns fullmäktige bestod av 16 personer av vilka två var generaler, sex regementschefer och åtta kaptener eller ryttmästare. Representanterna var valda arméfördelningsvis och fullmäktige höll sammanträde i regel vart femte år. Tillsammans med Kungliga Krigsbefälet utgjorde Arméns fullmäktige Arméns pensionskassas överstyrelse med ansvar för arméns pensionskassa.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
Benämning på den organisation inom försvarsmakten som organiserar och medverkar i soldaternas religionsutövning. Inom den vita armén 1918 var arméns själavård underställd huvudkvarterets etappavdelning och leddes i stort av väst- och östarméns stabspräster och fältprästerna på regements- och kompaninivå. Under fredstid fokuserade arméns själavård på undervisning av kristen lära och dygd medan själavården under vinter- och fortsättningskriget var mer inriktad på personlig närvaro och psykologiskt stöd för frontsoldaterna.
Befattning vid generalstaben för den finska armén. Tjänsten inrättades 1918 och lydde under Krigsministeriet fram till 1921 då tjänsten flyttades till staben för krigsmakten, som 1925 blev en del av generalstaben.
Chef för sanitetsväsendet för den vita armén 1918 och medlem av den temporära Medicinalstyrelsen. Till överläkarens uppgifter hörde att sköta om det militära sanitetsväsendet till vilket bl.a. hörde att övervaka truppernas hälsotillstånd och sjukvård, utse sanitärer och sjuksköterskor till truppenheterna samt att föra statistik över sårade, sjuka och avlidna. Fältläkarna och sanitärerna var underställda överläkaren.
Fattighus. Benämningen förekom på 1600-talet.
Tullavgift införd 1647 på inkommande och utgående gods. Armpenningen levererades till amiralitetsarmbössan (från 1696 kallad krigsmanskassan) under Amiralitetskollegiums förvaltning, från 1777 till tullarrendesocieteten som erlade en viss avgift till armbössan för understöd åt amiralitetets sjuka och fattiga sjömän. Avgiften indrogs 1797.
Försäljare av kemiska och medicinska produkter.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Officerare eller tjänsteman som av kronan erhållit en arrendeförläning samt adelsman som av en donatarie arrenderade ett donationsgodskomplex.
Person som arrenderade en kungsgård under svenska tiden År 1799 bestämdes att arrendetiden var 30 år. Arrendatorn skulle betala ett fixerat belopp i spannmål för den fasta åkerjorden medan andra förmåner auktionerades ut för en penningavgift. Arrendatorn var skyldig att underhålla karaktärsbyggnaden som ersättning för säterifrihet. Han skulle också hävda och vårda kungsgårdens alla ägor. Fram till 1784 hade kungsgårdsarrendatorerna rätt att använda kronans räntedagsverken av de hemman som låg inom två mils avstånd från gården. Arrendatorn ansvarade för brännvinsarrendeavgift, djäknepenningar, kyrkobyggnad med därtill hörande byggnader, dulgadråpsböter, sockenfattigas underhåll, skallgång, brandstod samt prästerskapets tionde och andra rättigheter.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega. Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast anställa borgen för ett års arrende.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
I Gamla Finland 1796–1811 använd form för avsöndring av kronans jordskatter från kronohemman. Arrende av detta slag innebar att arrendatorerna fick dispostionsrätten till kronointäkterna från kronohemmanen för livstid, behaglig tid eller för ett visst antal år mot att de betalade kronan jordskatterna i penningar enligt det för dem fördelaktiga kronovärdet. I gengäld fick de uppbära jordskatterna in natura och kunde sälja spannmålen med vinst.
Kontor vid Kammarkollegium som hade att göra med de utarrenderade kronogodsen och lägenheterna, under ledning av en kamrerare.
Räkenskaper som enbart innehåller redovisning för den skatt som en förpaktare skulle leverera till kronan. På 1620-talet började arrenderäkenskaperna ersätta fogderäkenskaperna.
Medel som erlades för enskilt eller samfällt bruk av under kronans omedelbara disposition varande kungsgårdar, fiske, holmar och obebyggda lägenheter. Arrenderäntan utgick till ett belopp som överenskommits i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Den ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Spannmål som erlades i arrende.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
Straffkategori inom försvarsmakten.
Ryskt längdmått motsvarande en aln, efter 1875 0,711 meter. Enheten användes i Finland bland annat inom krigsväsendet under 1800-talet. Termen används även om motsvarande turkiskt och persiskt längdmått.
Större förvaringsställe för krigsförnödenheter av alla slag samt benämning på dockor för nybyggnad och reparation av fartyg. Ibland betecknar termen förvaringsplatsen för gamla militära segertecken, rustningar, vapen m.m.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Kollektiv beteckning för personal vid vapenförråd.
Förrådsförvaltare vid en truppenhet eller militärt förband, vanligen av fanjunkares rang. Arsenalsrustmästarna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte och lydde under Krigskollegiums fortifikationskontor.
Övervakare av fångars kosthållningsbolag.
Benämning på de kröningsartiklar som Laurentius Petri på Johan III:s uppdrag utarbetade inför dennes kröning 1569.
Interimistisk kyrkoordning som 1540 utarbetades av Georg Norman. Den förverkligades dock aldrig. Avsikten var att den skulle ersätta regelverket för den svenska protestantiska kyrkan i Västerås ordinantia 1527.
Medeltida myntenhet i Baltikum. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Del av en lagtext eller ett internationellt avtal, ofta i fredsavtal.
Militärjurist vid artilleriet under svenska indelningsverkets tid.
Benämning på grundenheten inom artilleriet, motsvarar ett kompani inom infanteriet.
Kollektiv beteckning för personal inom artilleriet.
Samlande benämning på de lägre tjänstemän i Krigskollegium som arbetade för artilleriet, till exempel kamrerare, bokhållare och vissa tygmästare.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Den sammanslogs 1928 med Trängbyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Byrå som lydde under Krigsministeriets fälttygsmästaredepartement.
Militär läroanstalt som grundades i februari 1943 i byn Suvi-Kumsa i Fjärrkarelen. Skolans målsättning var att förbättra artilleriofficerarnas tekniska och taktiska kunnande. Skolan stängdes den 11 juni 1944 i och med Sovjetunionens storanfall.
Militär läroanstalt som inrättades den 6 augusti 1942 i Vasa på grund av det stora behov av artilleripersonal som uppstod under fortsättningskriget. Skolan verkade fram till december 1944 varefter verksamheten överfördes till den återupprättade Artilleriskolan.
I Ryssland expedition vid Krigskollegiet, under vilken fortifikationsförvaltningen och ingenjörsdepartementen lydde 1797–1802. Artilleriexpeditionen efterträddes av ingenjörsexpeditionen.
Kapten upptagen på Amiralitetskollegiums stat.
Avdelning vid Krigskollegium och vid Amiralitetskollegium 1690–1773, som skulle sköta räkenskaperna rörande artilleri och ammunition. Vid Krigskollegium skulle artillerikontoret också ha den ekonomiska översikten över stycke- och krutbruken, gevärsfabriker och salpetersjuderi. Artillerikontoren förestods av en kamrerare.
Sjöofficer vid svenska flottan under 1600–1700-talet. Två dylika var upptagna på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Byrån grundades 1928 genom en sammanslagning av Artilleribyrån och Trängbyrån.
Civil lärare som ansvarade för högre undervisning vid artilleriet.
Under Karl XI:s tid sammanfördes alla kringspridda artilleriavdelningar och kompanier som bildat Fältartilleriregementet till ett regemente som fick namnet Artilleriregementet. Enheten delades 1794 i fyra nya regementen: Kungliga Svea artilleriregemente, Göta artilleriregemente, Wendes artilleriregemente och Kungliga finska artilleriregementet.
Militär läroanstalt för utbildning av artilleribefäl. Artilleriskolan grundades 1941 i Helsingfors och verkade i Nylands kasern. Fortsättningskriget avbröt verksamheten men efter kriget återupprättades Artilleriskolan 1944 i Helsingfors. År 1969 flyttades skolan till Niinisalo.
Grundades av den vita armén i början av det finska inbördeskriget 1918. Greve Adolf Hamilton utnämndes den 13 februari 1918 till chef för artilleriskolan och de flesta befälsposter fylldes med svenska frivilliga officerare. Manskapet i skolan bestod av värvade soldater. Fram till början av april 1918 hade artilleriskolan skickat 18 batterier till fronten. Senare under kriget flyttades skolan till Tammerfors.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som hörde till artilleriet.
Benämning på sjöartilleriets egen tygmästare. Tjänsten tillkom 1650. Artilleritygmästaren skötte om ammunition och vapen inom sjöartilleriet och var underställd rikstygmästaren.
Benämning på den äldsta artillerikonstapeln ombord på ett örlogsfartyg. Artilleriuppbördskonstapeln ansvarade för kulor, krut och kanoner som fanns ombord.
Kvarlåtenskap som enligt lag övergått till annans ägo på grund av släktskap eller på grund av testamente efter förre ägarens död.
Kommission under ständerna som uppgjorde bouppteckningen och förrättade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715). Kommissionen leddes av generalguvernören över drottningens livgeding och en av statssekreterarna.
I Ryssland centralt ämbetsverk 1722–1786, största delen av tiden i Moskva, med uppgift att administrera ärenden som rörde adelsgods och en tid även att verkställa lantmäteriförrättningar på gods tillhörande enskilda. Arvegodskollegiet fungerade fram till 1775 även som överdomstol i rättegångsmål rörande adliga gods. Kollegiet efterträddes av Arvegodsdepartementet. Donationsgodsen i Gamla Finland hörde tidvis till dess kompetensområde, men huvudsakligen under Arvegodskontoret.
I Ryssland central myndighet 1722–1782 som verkade i S:t Petersburg och som utgjorde en avdelning vid Arvegodskollegiet för de västra delarna av Ryssland, inklusive Gamla Finland. Kontoret hade likadana uppgifter som Arvegodskollegiet.
Fast egendom på landet, förvärvad genom arv, i motsats till avlingejord. Under medeltiden var jord det viktigaste man ärvde och den fick inte säljas utan att först hembjudas åt släktingarna.
En enskild samefamiljs ”jordegendom”. Under vintern samlades hela stammen till talvsid, men sommartid befann sig samefamiljen för sig själv på sin arvelott.
Arvsrätt till frälsejord.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var arvfurste en titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
Tronföljdsordning, successionsordning enligt överenskommelse mellan kung och ständer eller enligt lag. Begreppet infördes 1544 och användes till 1809. Det användes tidigare också för andra än kungliga i betydelsen att överlämna ärftlig förläning eller ärftligt arrende till annan. Betydelsen tronföljdsordning gällde ursprungligen på manslinjen, från och med 1590 på kvinnolinjen ifall manslinjen var utslocknad. Den äldsta svenska tronföljdsordningen är Västerås arvförening från den 13 januari 1544. Efter 1809 användes termen endast undantagsvis för de svenska lagarna angående tronföljden.
Under medeltiden till 1680-talet om ett av konungen förlänat ärftligt jordagods. Termen användes också om adelns, efter 1526 huvudsakligen rådets, ärftliga rättighet att av sina landbönder uppbära konungens andel av böterna, de så kallade konungssakörena.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
Värderingsbrev utfärdat åt en bonde i kolonisationsområdena i Savolax under Gustav Vasas tid (1523–1560). Arviobrevet innehöll uppgifter om det område bonden fått som sin enskilda egendom (anekki) med namn och rår samt den skatt som egendomen skulle betala till kronan.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes. Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner, torpare och nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Personskatt, som ingick i den ordinarie räntan i de karelska områden som Sverige erhöll i Stolbovafreden 1617, det vill säga Kexholms län. Arviohuvudräntan infördes på 1630-talet och utgick efter antalet arviohuvud, med olika skattesatser för bönder, boblar och inhysingar. Denna skatt kvarstod i Gamla Finland och uppbars i samma områden som under svensk överhöghet.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat, jordstycke som svedjades av ett enskilt hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. I allmänhet kunde ett arviopundland besås med tre pund spannmål, eller 280–430 liter. Ett arviopundland indelades i 6 arviospannland. Enheten är belagd 1539 men användes säkert redan tidigare.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet. Arviorubel förblev skattenhet även i Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. Arviospannlandet utgjorde 1/6 av ett arviopundland. Enheten är belagd 1539, men användes säkerligen redan tidigare.
Under svenska tiden sedan Gustav Vasa (1523–1560) och i bl.a. Förenings- och säkerhetsakten 1789 använd benämning på kung som erhållit kronan genom arv, inte genom val.
Kungadöme vars monark erhåller kronan genom arv, inte val.
Godsmassa som tillhörde Gustav Vasa som privatperson till skillnad från kronans bestånd. ”Arv” syftade på de gods som kungen hade ärvt och ”eget” på de gods han förvärvat genom köp, byten eller på annat sätt. Godsmassan utökades genom arvsprocesser och beslagtaget kyrkogods. År 1560 bestod den av omkring 5 000 gårdar. Godsmassan ärvdes 1560 av kungens söner och senare vissa av deras söner. Under Erik XIV:s regering sammanslogs största delen av godsmassan med kronogodsen. Godsmassan skiftades mellan Gustav Vasas söner. År 1622 samlades arv och eget på nytt hos kungen. En del donerades till Uppsala universitet. De som kvarstod förvaltades av kronan och utgjorde en särskild jordebokskategori till 1696 då de betecknades som kronohemman i jordeböckerna.
Benämning på betalning för utfört arbete eller visst slag av avlöning av tjänsteman, särskilt åt vikarie (den som förrättar annans tjänst) och person som under vakans sköter en tjänst.
Extraordinarie befattning, i motsats till ordinarie befattning, med avlöning bestående av arvode. Befattningarna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Extraordinarie tjänst, i motsats till ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Lägre extra ordinarie tjänsteman under svenska tiden och i början av autonoma tiden. Arvodisten arbetade på års- eller månadsarvode och skötte sysslor som ingen ordinarie tjänstemän hann med. Arvodister förekom inte i Finland under senare hälften av 1800-talet och på 1900-talet.
Riksdagsutskott under frihetstiden som avslutade arvskiftet efter änkedrottningen Hedvig Eleonora (1636–1715).
Sedan svenska tiden om arvskifteshandling, till exempel bouppteckning, testamente eller släktutredning. Arvskiftesinstrumentet måste uppvisas vid domstolen som ett bevis på arvsrätt.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
Skatt på övergång av egendom eller förmögenhet till följd av dödsfall.
I Ryssland från och med 1717 medlem av lägre rang (rangklass 7–8) i kollegiala ämbetsverk och domstolar. Assessor användes också som titel för avdelningsschefer och handläggare som inte tillhörde ämbetsverkets eller domstolens kollegium. Assessor kallades också adliga bisittare i vissa domstolar 1775–1796. I Gamla Finland var assessorstjänster allmänna vid domstolar och administrativa ämbetsverk under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter till 1811.
Person som genom tjänstgöring och utbildning förbereder sig för en viss tjänsteposition eller medlemskap i en viss kår.
Skriftlig order om att till exempel generaltullförvaltaren skulle få göra vissa inköp för kronans räkning. Assecurationen innehöll en försäkran om att erhålla betalning i ett visst års tulluppbörd. Den kunde också ges vid förskottsbetalning. Termen används i Kammarkollegiums diarier över utgångna handlingar.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var assessor en hederstitel för läkare, apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
Ledamot av eller bisittare i Medicinekollegiet. År 1736 inrättades sex assessorstjänster vid Collegium medicum. Assessorerna använde bara en del av sin tid åt kollegiet och livnärde sig på medicinsk praktik eller andra tjänster. Först på 1760-talet blev assessorstjänsterna avlönade.
En av ett domkapitels två i teologi sakkunniga bisittare sedan 1870, vilka tillsammans med biskopen som ordförande och domprosten som viceordförande, jämte stiftsekreteraren sköter den kyrkliga administrationen och verksamheten i stiftet, samt behandlar andra frågor som rör stiftsförvaltningen. Assessorn väljs av prästerskapet i stiftet för tre år. Behörig är präst som avlagt teologie licentiat- eller högre pastoralexamen.
Lagbevandrad ledamot av kollegial dömande förvaltningsmyndighet, exempelvis amiralitetsrätt, bergsrätt eller domkapitel. Under 1600-talet grundades tjänster som assessorer i de allmänna överrätterna, vid Svea hovrätt år 1616 och vid Åbo hovrätt 1627.
Beteckning eller titel för ledamot av eller bisittare i kollegialt ämbetsverk, sedan 1719 i allmänhet om ordinarie ledamot av lägre rang.
Ledamot i Medicinalstyrelsen. Assessorn ingick inte i Medicinalstyrelsens kollegium. Han förutsattes ha avlagt kunskapsproven som föreskrevs apotekare, men fick inte inneha eller förestå apotek. Assessorn hade i uppgift att bereda alla ärenden som rörde apoteksväsendet, samt att på Medicinalstyrelsens förordnande ordna inspektion av apotek. Därtill skulle han verkställa rättskemiska, gift- och andra kemiska undersökningar. Han var berättigad att infordra förklaringar, upplysningar och yttranden av personer som lydde under Medicinalstyrelsen.
Tjänstebeteckning för chefen för Socialstyrelsens kansliavdelning 1918–1922 och ledamot av Socialstyrelsens plenum.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Av vissa städer på 1700-talet förd bok över stadssekreterarens eller annan tjänstemans till uppbördsmannen eller -kammaren gjorda anvisningar att ur stadens kassa betala ut arbetslöner, fattigmedel m.m.
Ledamot av förmyndarkammare, särskilt Arvs- och förmyndarkammaren i Stockholm, inrättad 1667. Sedermera en biträdande tjänsteman, ibland anställd bara på viss tid.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare. Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Internationell organisation som grundades 1885 och förnyades efter första världskriget. Medlemmar var inte bara järnvägsförvaltningen utan också länders regeringar. Organisationen ordnade internationella kongresser, och en gång per år ordnades en tidtabellskongress, som organiserade transitförbindelser per järnväg, bekräftade internationella tåg- och båtförbindelser samt försökte underlätta övervakningen av tull och pass.
Fri rätt för medborgare att förena sig för gemensamma ändamål, förenings- och församlingsfrihet.
Försäkringsgivare, särskilt om sjöförsäkringar.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under autonoma tiden om frihet från att behöva ta en försäkring för en värdeförsändelse, gällde framför allt tjänsteförsändelser.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
Fristad. Under medeltiden anslöt sig asylrätten till den kanoniska rätten. Om en dråpare blev bunden till dråpet och vägrade inställa sig vid tinget hade han frid endast i kyrkor och kloster. De kyrkliga myndigheterna skulle besluta huruvida han skulle återförvisas till civil domstol eller om brottet skulle sonas efter kyrkans domslut. Enligt privilegierna 1340 och 1347 hade de svenska bergverken asylrätt för brottslingar med undantag för mördare, tjuvar och förrädare. Den som blev biltog vid ett bergverk kunde inte få frid vid de övriga. Asylrätt fanns också till sjöss under pågående segling. Fören var enligt sjörätten förordnad asyl, där en båtsman ägde skydd.
Det beskydd som en stat kan erbjuda en förföljd person på sitt territorium, vid sin ambassad eller på ett fartyg under sin flagg.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
Centralsjukhus för obotliga sjuka mentalpatienter i Viborgs län.Inrättningen grundades 1889 när det tidigare fängelset omvandlades till sjukhus. Verksamheten leddes av en läkare. Andra tjänstemän var en predikant och en syssloman och uppsyningsman. Inrättningen avskaffades 1927.
De lagar och förordningar som ger skydd mot häktning eller förföljelse av flyktingar. Begreppet används också om en flyktings rätt till dylikt beskydd.
Sedan medeltiden välgörenhetsinrättning eller vårdsanstalt för till exempel värnlösa gamla och barn, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Efter 1840 blev asylum en vanlig benämning på mentalsjukhus.
Titel på tjänsteman av lägre grad vid en beskickning. Attaché används i det självständiga Finland från 1918 som titel på tjänstemän vid beskickningar eller konsulat i värdländer, eller vid Utrikesministeriet. I början sände man i synnerhet ut militärattachéer, som oftast är en officer med uppgift att följa med värdlandets militära förhållanden och möjligen stödja de bilaterala relationerna mellan ländernas försvarsmakter.
Tjänstemannapraktikant vid utrikesministeriet. Aspirantens meriter granskades av en prövningsnämnd, som prövade hans meriter på nytt efter tjänstgöring under två provår.
Av myndighet utfärdat skriftligt intyg om autenticitet, riktighet, behörighet, befogenhet och dylikt.
Bok eller förteckning över attester.
Om att skriftligen intyga till exempel ett visst dokuments riktighet eller storleken på ett ersättningsbelopp.
Att lyssna eller få tillfälle att bli hörd; att under särskilda formaliteter få företräde hos furstar eller andra högt uppsatta personer. Sedan 1537 används termen i Sverige om att bli emottagen av regenten. Termen avser även det tillfälle då fursten eller dylikt tar emot, en mottagning.
Senmedeltida benämning på en locatus eller hjälplärare vid en katedralskola.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Bonde som innehade och brukade augmentshemman.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst, ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett augmentshemman som inom ramen för indelningsverket betalades åt ett rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Skatteköp av kronans augmentshemman.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Den person som förrättar auktion, i äldre tider också titel på tjänsteman som förrättade arrendeauktion.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att auktion ska förrättas i auktionskammare. Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den rådman som stod i tur auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Av stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde protokoll vid auktioner.
Protokoll fört vid en auktionskammare under en auktion.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Penningsumma som betalas för att hålla auktion.
Författare, företrädare i en rättighet (till exempel upphovsman, sagesman) eller skyldighet (fångesman, hemulsman).
Sedan 1700-talet benämning på bemyndigande, befullmäktigande, stadsfästande, bekräftelse. I fråga om tjänstemän: approbation.
Titel på person som av centralhandelskammare beviljats rätt att yrkesmässigt utföra krävande räkenskaps- och förvaltningsrevision.
Laglig makt, offentlig myndighet.
Äldre benämning på upphovs(manna)rätt.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en officiell titel för juridiskt utbildade extraordinarie tjänstemän vid hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
”Självhövdad”, beteckning på självständig ortodox nationalkyrka, som inte står under en främmande patriark. Den ortodoxa kyrkan i Finland blev autokefal 1925, från att tidigare ha varit en autonom del av Moskvas och hela Rysslands patriarkat och underställd den ryske patriarken.
Rätt att själv stifta sina lagar, självstyrelse (i Finland 1809–1917).
Borgen för betalning med växel eller check.
Under 1800-talet om att förse (till exempel en växel) med aval, teckna borgen.
Under 1800-talet om vinst, behållning, penningförskott, konto.
Avgift som efter 1750 utgick för befordran inom vissa ämbeten (till exempel kollegier, konsistorier, magistrater, Åbo ärkestift och universitetet). Avgiften tillföll vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar. Efter 1773 erlade var och en som fick fullmakt på verklig tjänst eller karaktär avgiften till kronans kassa. Kvittot på erlagd avgift fungerade som lösen för fullmakten.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre tjänst befordrad tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran. Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans sterbhus som begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Hemman som hade brunnit och inte kunde uppbyggas enbart med brandstod. En åbo som åtog sig att återuppbygga ett sådant hemman erhöll befrielse från vissa skatter och avgifter för en viss tid.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen omfattade tre byråer: Personal- och förvaltningsbyrån, Arkivet och registratorskontoret samt Kamrerarekontoret.
Avdelning inom ministeriet för inrikesärendena. Den grundades den 30 oktober 1939 för att leda befolkningsskyddet. Avdelningen leddes av befolkningsskyddschefen. Statsrådet kunde underställa befolkningsskyddet eller delar därav den militära ledningen för den tid landet var i krigstillstånd.
Tillfällig avdelning som inrättades vid Inrikesministeriet 1944 för att sköta de ärenden som uppstod i samband med evakueringen av den finländska befolkningen, vars marker blev på den ryska sidan av den nya gränsdragningen efter andra världskriget. Avdelningen var en fortsättning på Centralen för omvårdnad om den evakuerade befolkningen och var på samma sätt uppdelad i en byrå för allmänna ärenden rörande den evakuerade befolkningen, en byrå för egendomsärenden i anslutning till evakueringen och en upplysningsbyrå. År 1949 omformades avdelningen för den förflyttade befolkningen till en byrå inom avdelningen för befolkningsskyddsärenden för att helt dras in följande år.
Åren 1945–1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för skötseln av ärenden som gällde ersättningar för egendom som förlorats till följd av kriget.
Från 1932 fanns en skild avdelning för gränsbevakningsärenden vid Inrikesministeriet. Gränsbevakningsväsendet hörde sedan 1919 till Inrikesministeriets förvaltningsområde och hade i uppgift att bevaka landets gränser och förhindra olovlig överskridning av gränsen. Avdelningen för gränsbevakningsärenden utgjordes av gränsbevakningschefen med stab som ansvarade för fem gränsbevakningsavdelningar, vars distrikt fastställdes av inrikesministern. Under andra världskriget anslöts gränsbevakningsväsendet till försvarsstyrkorna. År 1946 återinrättades avdelningen för gränsbevakningsärenden i Inrikesministeriet och samtidigt inlemmades sjöbevakningsväsendet som tidigare utgjort en separat avdelning.
Avdelning med ansvar för handelsregistret vid Patent- och registerstyrelsen.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. En juridisk avdelning hade för första gången förekommit vid ministeriet året innan. Vid avdelningen för juridiska ärenden fanns två byråer: juridiska byrån och byrån för arvs- och ersättningsärenden.
Avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Fram till 1928 sköttes kartverksarbeten i ämbetsverkets geografiska avdelning, därefter kallad avdelningen för kartverksarbeten. Avdelningen var indelad i en geodetisk, en kartografisk och en topografisk byrå. Fram till 1953, då avdelningen bytte namn till Kartografiska byrån, skötte den också förvaltningen av Lantmäteristyrelsens stentryckeri och Ljuskopieringsanstalten.
Avdelning för kommunala ärenden vid Inrikesministeriet, inrättad 1943.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Avdelningen med sex underavdelningar grundades i början av maj 1918 för att tillvarata krigsbytet för statens räkning, en uppgift som tidigare skötts av etappstabens intendenturavdelning.
Avdelning vid Patent- och registerstyrelsen, vilken ansvarade för patentregistret och varumärkesregistret. Avdelningen för patent och varumärken var uppdelad i fyra underavdelningar, allmänna och varumärkessektionen, maskinbyggnadssektionen, elektrotekniska sektionen och kemiska sektionen.
Från 1927 avdelning vid Inrikesministeriet, vilken ansvarade för frågor som rörde landets polisväsende. Fram till 1930 omfattade avdelningen även sjöbevakningsärenden, som därefter avskildes till en egen avdelning.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen för politiska och handelsärenden innefattade fyra byråer: Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden, Handels- och informationsbyrån samt Pressbyrån. Tidigare hade det förekommit en politisk avdelning och en handelspolitisk avdelning vid ministeriet. År 1932 delades avdelningen på nytt upp i två motsvarande avdelningar.
Från 1928 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Till avdelningens ansvarsområde hörde att övervaka lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, samt att föra jordregistret. Avdelningen delades in i byråer, en juridisk och en administrativ byrå samt byrån för skiftesärenden. Administrativa byrån och Byrån för skiftesärenden förestods av en överingenjör.
Från slutet av 1930-talet avdelningen vid Socialministeriet, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i landet och övervakade försäkringsinspektionen. Namnet ändrades senare till avdelningen för försäkringsärenden. Tidigare var avdelningen för socialförsäkringsärenden en byrå, Försäkringsbyrå, vid ministeriets allmänna avdelning.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde statsförslaget, det vill säga statsbudgeten. År 1933 överfördes också revisionsavdelningen till avdelningen för statsförslaget som ändrade namn till avdelningen för statsförslaget och bokslutet. Från 1963 heter den Budgetavdelningen.
Avdelning inom högkvarteret för den vita armén 1918. Avdelningen inrättades i slutet av inbördeskriget och till dess uppgifter hörde att säkerställa ordningen i områden som erövrats från de röda, tillfångata rödgardister och organisera fångvården. Avdelningen hade stora maktbefogenheter och till dess chef utsågs etappavdelningschefen. Avdelningen deltog aktivt i det bestraffningsförfarande som även kallats vit terror.
Från 1931 var avdelningen för tull- och skatteärenden en enhet vid Finansministeriet, vilken ansvarade för tull- och skattefrågor. År 1941 delades avdelningen upp i avdelningen för tullärenden (drogs in 1949) och avdelningen för skatteärenden (från 1963 skatteavdelningen).
Temporär avdelning som bildades vid medicinalstyrelsen genom en förordning från den 23 november 1944. Avdelningen skulle övervaka och leda vården av krigsinvalider genom att inrätta och upprätthålla ett nödvändigt antal krigsinvalidsjukhus och krigsinvalidpolikliniker samt fastställa deras sammansättning och verksamhet. Avdelningen var uppdelad i en allmän byrå och en ekonomisk byrå.
Avdelning vid Försvarsministeriet vilken grundades 1928 som en efterföljare till sektionen för krigsorganisationsärenden. Avdelningen bestod av Byrån för organisationsärenden, Byrån för mobiliseringsärenden och Byrån för uppbådsärenden.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a. Generalguvernörskansliet och ministerierna.
Om bataljon eller truppenhet avskild från annan eller uppdelad i till exempel rotar. Begreppet användes också om egendomslott som avskilts från stamjord.
I adelsprivilegierna från 1553, adelsmans (ut)gård som inte beboddes och brukades av ägaren själv utan av en fogde i hans ställe, eller en adelsmans ladugård där någon bedrev boskapsavel åt ägaren. Avelsgårdarna kunde på ansökan beviljas samma skattefriheter som sätesgården hade.
Större gård som under medeltiden drev eget jordbruk i stor skala.
Avundsvittne, person som vittnar av ovänskap eller fiendskap.
Under 1800-talet benämning på meddelande, tillkännagivande.
I äldre tider om att politiskt eller religiöst överge den eller det som man hållit sig till, tillhört, tjänat, dyrkat eller hyllat, särskilt om att avsäga sig den evangeliska läran. I modern tid främst om rester, oönskade sopor.
I politisk mening: person som övergår till fiendelägret, överlöpare. I religiös mening (ofta nedsättande): person som har lämnat sin lära eller tro.
Under 1600–1800-talet i bokföringen om att avskriva som ogiltig, efterskänkt eller betald. Inom militären innebär termen att avlägsna någon ur rullan utan att personen i fråga formellt anhållit om eller blivit beviljad avsked, inom domstolsväsendet om nedlagt, avdömt eller uteslutet mål som inte längre ska behandlas. Verbet används även om att ta bort någon från tjänsteförslagsrum.
Eftergift i skatten. Uttrycket förekom på 1500-talet.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Förläning där länsinnehavaren betalade en årlig avgift till kronan för att få inneha länet med dess inkomster. Han behövde inte lämna någon redovisning för skötseln av länet.
Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Hemman som fått upptas på bolbyns mark, men som senare kommit att avskiljas från denna.
Samlande beteckning för beslut, dom eller utslag.
Under 1200–1800-talet om underhandling, överläggning eller förhandling som föregår ett avtal.
Under 1500-talet till början av 1800-talet benämning på överenskommelse, uppgörelse, avtal, beslut och kontrakt.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.
Slutföra en process eller ett mål.
Kameralt begrepp som innebar att ett hemman fick bli utan åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Vräkning av en åbo från hans hemman. Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas dispositionsrätt över fastigheter.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta hemman stå utan åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman, stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och besvär som tidigare utgått därifrån.
Mark som införlivats med annan enhet (till exempel en stad, annat hemman); också skatteteknisk term.
Från 1500-talet till 1800-talet om att (vanligen mer eller mindre olagligen) lämna något ifrån sig, föryttra, skänka bort, avstå äganderätt till exempelvis anförtrott gods, kronogods och arvegods.
Underrättelse, meddelande, upplysning.
Följebrev som meddelade att uppdraget var utfört och annat som behövde meddelas.
Sedan autonoma tiden en växel som ska betalas vid uppvisandet.
Från 1658 mått för gradering av hemmans jord och skattebärförmåga, enligt avkastningen på utsädet. Att avkasta andra kornet betecknade fördubbling av utsädet, tredje kornet tredubbling och så vidare. Enligt skattläggningsmetoden för Österbotten 1749 avkastade första gradens jord (svartmylla) sjätte kornet. Under autonoma tiden kallades detta gradering och/eller klassifikation.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Rättigheten att från en fastighet uppbära en regelbundet återkommande avgift (avkomst), övergående i betydelsen rätten till avkastning av fastighet. Under svenska tiden användes termen om rätten till frälseränta och tomtöre, sedermera om undantag vid jordöverlåtelse varmed den tidigare jordägaren medgavs rätt till fastighetens avkastning eller andra förmåner.
Stryka, efterskänka eller förminska (till exempel skuld, avgifter och skatter).
Minskning av penningars värde, reduktion.
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Benämning på de avdrag i tiondet som gjordes för vissa ämbeten och myndigheter (stater) som bekostades med tionde (till exempel kyrkors underhåll, kleresistaten samt ad pios usus). Avkortningarna togs vanligen ur bestämda socknars eller kyrkohärbärgens tionde, varvid avdrag inte kunde göras vid exempelvis missväxt. De föranledde 1696 ett reglemente för vilka stater som gavs företräde framom andra vid fördelningen av tiondet.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Kungörelse, på ett officiellt eller rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera (någon om något), göra (något) allmänt känt, låta (något) komma till allmän kännedom, göra kunnig, tillkännagiva, offentliggöra. Termen förekom i slutet av 1600-talet.
Rätten att förmedla indulgens. Provincialsynoderna och de unionella rådsmötena under senmedeltiden utgjorde goda tillfällen för ombud att förvärva indulgensprivilegier av närvarande biskopar och ärkebiskopar i Norden. Eftersom var och en kunde ge 40 dagars avlat blev det sammanlagda värdet betydande. Sådana brev utfärdades bl.a. i Stockholm 1435, i Lödöse 1442, i Halmstad 1483 och i Köpenhamn 1445 och 1489. Kyrkor och kloster upprättade förteckningar eller tablåer över den mängd avlat som de hade förvärvat.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Förklara för avslutad (till exempel en lag).
Avslutandet av häradsrättens tingssession, som innebar att rättegångsfriden upphävdes. Därigenom straffades inte längre personer som gjort sig skyldiga till vissa brott, som våldsgärningar eller förargelseväckande beteende på tingsplatsen, hårdare än normalt.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
Benämning på den militär som ansvarar för vaktavlösningen av soldater.
Avgå, särskilt om militärer och sjömän.
Avslutande av tjänstgöring, till exempel på ett fartyg eller i militära sammanhang.
Av magistrat utfärdat protokoll över lossat fraktfartyg, dess last och erlagda tullavgifter. Avmönstringsprotokoll krävdes för att skepparen skulle få ersättning för de tullavgifter han hade lagt ut.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring. Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Ta till vapen mot det egna riket.
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Dag då avrad skall erläggas, enligt äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Benämning på jord som låg utanför by eller hemman och som innehades mot särskild avrad till kronan. Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums vågstat för att föra anteckningar över malmauktioner och register över invägningen vid kopparvågen, under våginspektörens översyn.
Från medeltiden till 1800-talet om årlig avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Kontor i ett kollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för tjänstemännens löner och utredningen av de ekonomiska förhållandena inom förvaltningsgrenen. De första avräkningskontoren grundades på 1730-talet i Kammarkollegium. Senare fanns ett motsvarande kontor bl.a. vid Bergskollegium.
Utmärka ett område så att det avskiljs från en tidigare helhet.
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys allmänning eller kronoallmänning från skifteslags marker).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Offentligen tillkännagivet domstolsbeslut.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet. Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga karaktär förändrades.
Av arbetsgivare utfärdat intyg över en tjänstemans avsked från tjänsten.
Av husbonde utfärdat intyg över att tjänare eller tjänstehjon hade lämnat hans tjänst. Betyget skulle innehålla namn, ort och ställe där personen hade tjänat, anställningstiden samt uppgifter om den anställdas alkoholbruk och leverne, arbetets art och den anställdas förmågor. Betyget var betydelsefullt särskilt då en tjänare fyttade till en annan församling. Avskedsbetyget måste uppvisas för kyrkoherden i utflyttningsförsamlingen innan utflyttningen fick ske och ett flyttningsbetyg fick utfärdas.
Under 1600- och 1700-talet om öppet brev varmed en tjänstemans avsked från kronans eller publik tjänst meddelades, sedan 1800-talet om enskilt brev varmed en tjänsteman anhåller om avsked från tjänsten.
Skriftligt betyg om erhållet avsked till en soldat i den indelta armén, även benämning på ett avskedsbetyg varmed tjänstefolk beviljades avsked.
Samling dokument som innehåller kopior av originaldokument. Under medeltiden förekom domkykornas registra samt bundna eller häftade registratur, brevböcker och kopieböcker av växlande slag.
Anteckning i räkenskap eller förteckning om att en skattepost utgår från den plats där den tidigare varit uppförd.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto.
I äldre tider: skriftligt bevis på avskrivning av skatt, skuld och dylikt. Sedan 1657 användes begreppet också om bevis på att pengar hade lyfts från ett konto i en bank.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Minskning, under 1700–1800-talet också om auktion, där det utbjudna först uppropades till det högsta priset, och detta pris därefter sänktes tills man fick ett anbud. Numera används termen främst om nekande svar på en anhållan.
Avprägling av myntstamp. Begreppet används ofta om ovanligare avpräglingar, till exempel med oregelmässig vikt, för en annan valör eller för en annan metall än stampen egentligen var avsedd för.
Nekande beslut på en anhållan.
Avslå, inte förorda (till exempel en ansökan).
Negativt utlåtande, utlåtande som avslår till exempel en ansökan.
Avsättning från högt ämbete.
Störtande, fall: om avlägsnande från (hög) värdighet eller om avsättning från ämbete.
Slut- eller förhandsgranskning av löneförmån, särskilt om fast egendom innan den av- eller tillträddes: boställe, åker, äng. Även vid syneförrättning avhända, frånkänna någon något.
Person som yrkesmässigt arbetade som skrivare vid garningsverk. Han kontrollerade att den koppar som skulle vågföras var noga rensad från smuts och jord samt översåg forslingen till garmakeriet.
Äldre benämning på försäljningsskatt.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets mantal förändrades. Motsvarande delning av hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Ansökan om att avträda ett arrende.
Överlåtelseavgift för rusthåll. Avgiften skulle betalas inom tre månader och uppgick till en procent av köpe- eller transportskillingen. Den uppbars av regements- eller mönsterskrivaren.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en stad fick tillverka, efter att allmän och fri rätt till brännvinsbränning återinförts år 1800.
Rätten till brännvinstillverkning till en viss volym (per mantal på landsbygden, per invånare i staden) inom en viss tid.
Enligt skogsordningen 1683 och storskiftet i Finland efter 1775, överloppsjord som kronan frivilligt överlåtit till enskild eller bysamfällighet, särskilt skogsmark. Avvittringar förekom framför allt i Österbotten.
Arvskifte eller bodelning som från 1686 skulle förrättas mellan den efterlevande maken/makan och den avlidnas arvingar.
Från och med storskiftet om avskiljande av sådan mark som ett hemman innehade utöver sitt hemmantals behov, vanligen skog.
Från 1683 av lantmätare slutgiltigt fastställd gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
Protokoll över skifte, särskilt arvskifte, vid jorddelning, vanligen kallat avvittringsinstrument.
Skriftlig handling över avvittring. Vid bouppteckning och skilsmässa: avvittringsbevis.
Till kronan utgående ersättning för utförd avvittring av jord eller arv.
Tjänstebeteckning för lantmätare som från 1683 hade i uppdrag att slutgiltigt fastställa gränsen mellan kronans marker och en nybyggares marker.
B
Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet.
Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet, ursprungligen etablerad vid artes-fakulteten vid universitetet i Paris. Graden har motsvariget med den svenska benämningen kandidat.
Sjösoldat som hade tillsyn och vård om bogsprötet, dess tackling, segel m.m.
Stuga på någon annans mark eller på allmänning. Vanligen saknades odlingsmark fastän ett mindre potatisland eller dylikt kunde ingå. År 1762 fastslogs att bönderna skulle uppföra backstugor åt sina gifta anställda. År 1919 fick backstugans innehavare rätt att lösa ut backstugan till sin egendom.
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Reglemente som gällde badarskråets verksamhet och som gavs av Collegium medicum 1807. I reglementet fastställdes badarnas uppgifter och vilka färdigheter de skulle ha. Badaren skulle upprätthålla en bastu med olika typer av bad. Han skulle kunna raka skägg, koppa, slå åder, anlägga blodiglar och plåster med spansk fluga, rengöra naglar och liktår, känna till de medel med vilka blod kunde stämmas, kunna ge första hjälpen vid benbrott och färska sår samt känna till smärre kirurgi.
Enhet inom johannitordens organisation. Flera bailliskap bildade ett priorat. Bailliskapen bestod av kommender. Bailliskapet leddes av en baillier. Det nordiska Dacia uppfattades i allmänhet som ett priorat, men den tyska generalpriorn uppfattade Dacia som ett bailliskap.
Frälsegård i Kexholms län på 1500- och 1600-talet.
Skatt till staten för rättigheten att använda bakugn. Bakugnspenningarna lades 1622 på invånarna i städerna och uttogs årligen av varje hushåll efter en graderad taxa som fastställts utgående från stånd och förmögenhet. Bakugnspenningarna avskaffades 1747, men beskattningen på brödförbrukningen i städerna fortsatte i form av den så kallade husbehovsaccisen.
Redovisningar av tillgångar och skulder som ingår i början och slutet av huvudräkenskaper och huvudböcker.
Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets lantränteri och landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
se Barberare, krigskirurg som från 1685 utbildades och legitimerades av barberarämbetet i Stockholm.
Huvudavdelning i svensk lagstiftning. Indelningen i balkar användes redan i de medeltida landskapslagarna. Balkarna indelades i flockar. Också 1734 års lag var indelad i balkar. I Finland började balkarna ersättas av lagar från och med 1889.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Benämning på ett distrikt inom Tyska orden, som låg utanför Preussen och Livland. Distriktet var direkt underställt tyskmästaren.
Sällsynt benämning på fogde. Benämningen är endast känd en gång då den användes om en person i ett svenskt medeltida diplom.
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som fram till år 1922 kallades bankontoret. Byrån, som leddes av en biträdande direktör, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
Bandirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens banavdelning.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens banavdelning vilka behandlade och expedierade ärenden som hörde till bandirektörens uppgifter.
Under medeltiden i regel en duk fästad på en stång. Baneret kunde dels innebära en viss värdighet, dels vara ett samlande och förenande tecken för en här eller en trupp, eller också för andra världsliga och andliga sammanslutningar.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet. I allmän betydelse föregångsman, förfäktare, förkämpe eller ledare, märkesman.
Under medeltiden bärare av baner eller märke. Banerföraren var den främsta förtroendeposten, som utdelades av en truppstyrkas ledare. Utmärkelsen att vara rikets, kungens eller riksföreståndarens banerförare tilldelades i allmänhet en riddare av hög börd och stor duglighet.
Riddare som hade rätt att ställa upp en truppstyrka under eget baner.
Ingenjör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att bevaka järnvägsbanan och dess underhåll. En baningenjör av första eller andra klass förestod från 1922 de regionala bansektionerna.
Permanent beredande organ vid riksdagen 1719–1772 med ansvar för finans- och penningfrågor. Bankdeputationen övervakade Riksens ständers bank och beredde ärenden rörande penningpolitiken för Sekreta utskottet.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor med rätt att åtala överträdelse av stadgan för bankens förvaltning. Bankfiskalen var underställd bankokommissarien.
Kontor vid Riksens ständers bank 1681–1864.
Skriftlig och bevittnad fullmakt som ger befogenhet att utföra banktransaktioner för annans räkning, särskilt uttag på bankkonto, borgensförbindelse, pantförskrivning och liknande. Banken behåller alltid originalfullmakten.
Ämbetsverk under Finansministeriet, grundat 1922 för att övervakna affärsbankerna och affärsbankväsendet, inom ramen för lagen om bankrörelse 1886. Bankinspektionen inspekterade banker på eget beslut eller på Finansministeriets anmodan. Styrelsen bestod av banköverinspektören som ordförande, med två bankinspektörer som ledamöter.
Tjänsteman, tidvis vid Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad. Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid Finlands Bank (grundad 1840).
Under svenska tiden av regenten beviljat handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter. Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Tjänsteman vid Rikets ständers banks lånekontor.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor och chef för bankofullmäktiges expedition.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Värde som av bank (särskilt Riksbanken) åsättes egendom vid inteckning för lån.
Fordringsbevis, utfärdat av en bank. Banksedeln var ställd på innehavaren och lydde på en viss summa, vilken banken var skyldig att genast utbetala vid anfordran.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Av republikens president utnämnd ledande tjänsteman för Bankinspektionen 1922–1993.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Kyrkligt straff. Större bann innebar fullständigt uteslutande från kyrkans gemenskap, mindre bann förlust av medborgerliga rättigheter, kyrkligt ämbete eller sakramentena, särskilt nattvarden. Bann förekom i viss mån inom både kyrklig och världslig rätt också efter reformationen, i Finland till mitten av 1800-talet.
Brott som medför eller förtjänar att bestraffas med bannlysning.
Från predikstolen uppläst särskilt formulär över bannlysning av person, ingick i kyrkolagen 1686.
Bannlyst person: en straffpåföljd för helgdagsbrott under 1700–1800-talet. Användes också för en ännu icke kyrktagen kvinna.
Rätten att utdöma exkommunikationsstraff. Påven kunde döma vem som helst och förbehöll sig rätten att döma i prästdråp och speciellt domsrätten över furstar. En biskop kunde endast döma personer inom sitt eget stift. Den som utdömde ett exkommunikationsstraff hade också rätt att bevilja avlösning.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för underhållet och bevakningen av banan och järnvägsbroar, anläggningen och vården av signal- och säkerhetsinrättningar och underhållet av byggnader inom sin region. Bansektionerna sorterade under allmänna banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen och leddes av en baningenjör av första eller andra klass. Vid bansektionerna fanns också andra baningenjörer, biträdande ingenjörer, byggmästare, banmästare, banförmän, banvakter och trädgårdsmästare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som 1932 tog över konstruktiva banavdelningens uppgifter och tjänstemän. Byrån leddes av en byråchef och där fanns ett brobyggnadskontor, ett bangårdskontor, ett husbyggnadskontor och ett kontor för säkerhetsanordningar.
Benämning på ryttare utrustad med karbin, förekom i Sverige möjligen under de första åren av Gustav II Adolfs regeringsperiod.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Banvakten hade i uppgift att hålla uppsikt över en viss sträcka av en järnvägslinje. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Benämning på person som skötte läkarvården inom armén före uppkomsten av en mer professionell fältläkarkår. Det förekom såväl kompanibarberare som regementsbarberare. Genom ett reglemente från 1571 ålades barberarna att i händelse av krig skaffa armén och flottan ett behövligt antal fältskärer. Under 1600-talet fick barberarämbetet ett första reglemente i ett försök att höja nivån på läkarvården inom armén.
Person anställd vid ett myntverk, hade möjligen i uppgift att sköta slutjusteringen av randen efter präglingen.
Person som vid sidan av sitt egentliga yrke (rakning och hårklippning) utövade kirurgi i konkurrens med fältskärer och läkare. Bardskärarna bildade skrå på 1500-talet med lärlingar, gesäller och barberarmästare, vilka försåg hären och flottan med kirurger och fältskärer fram till att fältläkarkåren inrättades 1806.
Äldre benämning på garvare. Barkaren var medlem i garvarskrået.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Kvinnlig sjukvårdare, ursprungligen medlem av en 1633 grundad fransk religiös orden, vars medlemmar ägnade sig åt sjukvård. Barmhärtighetssystrarna deltog i Krimkriget, där de vårdade sjuka och sårade fransmän. En motsvarande rörelse bildades i Ryssland 1854 och om medlemmarna i den användes också termen ”barmhärtighetssyster”.
Utbildningsinrättning i anslutning till Barnens Borg där man utbildade barnskötare. Skolan grundades 1918.
Förlossningssjukhus under autonoma tiden. Termen användes särskilt om det förlossningssjukhus som fanns i Helsingfors från och med 1834. Det hade flyttats till Helsingfors från Åbo 1833, där det tidigare hade kallats accouchementshuset. I Helsingfors var det först inrymt i Gamla kliniken. Under perioden 1841–1861 var barnbördshuset en avdelning vid Nylands länslasarett, 1861–1878 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Vid sjukhuset undervisades barnmorskor. Verksamheten som en del av det Allmänna sjukhuset i Helsingfors upphörde 1878 då Barnbördshuset på Fabriksgatan öppnades.
Barnbördshus grundat 1878 vid Fabriksgatan. Det var undervisningssjukhus för medicinestuderande och barnmorskor långt efter 1918. Föreståndare var professorn i barnförlossningskonst och barnsjukdomarnas klinik. Personalen bestod 1897 av en underackuschör som samtidigt var barnmorskelärare, en assistentläkare, två instruktionsbarnmorskor och en syssloman. År 1934 blev sjukhuset en självständig enhet.
Förlossningssjukhus grundat i Tammerfors 1905.
Inrättning för föräldralösa eller hemlösa barn i Helsingfors. Barnets Borg verkade i nära samarbete med universitetets pediatriska avdelning och barnsjukhuset i Helsingfors. I anslutning till Barnets Borg fanns också en barnvårdarinneskola. Barnets Borg fick en egen byggnad på 1930-talet.
Hänvisar till evakueringen av finska barn från Finland till Sverige, Norge och Danmark under vinterkriget och fortsättningskriget. Barntransporter förekom redan under vinterkriget 1939–1940 och sköttes av Nordiska Hjälpcentralen i Finland och Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Kommittén för Finska Sommarbarn inledde i maj 1940 transporter av sjuka och undernärda barn för vård och rekreation under sommaren i Sverige. När fortsättningskriget bröt ut vid midsommartiden 1941 hade man hunnit föra över drygt 750 sommarbarn till Sverige och i augusti inleddes barntransporter av främst småbrukar- och arbetarbarn i krigszonen, senare i hela Finland. Under fortsättningskriget strävade man genom barnförflyttningen efter att underlätta återflyttningen till Karelen, lindra livsmedelsbristen och de nödlidandes situation. De förflyttade barnen kom delvis från de områden som drabbats värst under krigsoperationerna. Den svenska Kommittén för Finska Sommarbarn fick en mera officiell status och bytte namn till Hjälpkommittén för Finlands barn, medan förflyttningsverksamheten under fortsättningskriget i Finland organiserades av Barnförflyttningskommittén. Barnförflyttningen upphörde år 1946. Barntransporterna kom att beröra över 70 000 barn.
Från den 3 september 1941 kommitté under Socialministeriet, vilken ansvarade för att dra upp riktlinjerna för och koordinera en organiserad evakuering av finska krigsbarn till Sverige, Norge och Danmark, i samarbete med den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn. Barnförflyttningskommittén övertog under fortsättningskriget det arbete som under vinterkriget skötts av Nordiska Hjälpcentralen. Den egentliga förflyttningen genomfördes av Barnförflyttningskommitténs byrå vid Socialministeriet, underkommittéerna och underbyråerna i länen samt lokalmyndigheterna, olika organisationer och upptagningshem. De sista barnförflyttningarna genomfördes 1946. Barnförflyttningskommittén upplöstes 1948 och dess medel och kvarvarande uppgifter övertogs av Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård.
Byrå vid Socialministeriet som enligt Barnförflyttningskommitténs riktlinjer verkställde barnförflyttningen under fortsättningskriget. Byrån bestod av flera avdelningar och samarbetade med underkommittéerna i länen.
Inrättning för fattiga barn. Stockholms stora barnhus grundades 1637. År 1652 anslogs en del av de uppburna kronotionden till barnhuset. År 1660 fastslogs att de socknar som betalade den så kallade barnhustunnan skulle ha rätt att införa sina fattiga barn till barnhuset. År 1785 bestämdes att fattiga barn inte skulle insättas på barnhuset utan omhändertas av fosterfamiljer mot en månatlig avgift. Under autonomin förekom barnhus i Finland.
Kollektiv beteckning för personal vid barnhus.
Till fattiga barns uppfostringshjälp inrättad fond 1810 som fick sina medel från diverse avgifter. Efter 1837 kallades fonden Fattig- och barnhusfonden. Från 1811 skulle uppburna böter för spel och dobbel gå till Barnhusfonden.
Hittebarnshus som finansierades med allmänna medel. Det första anlades 1633 i Stockholm och utvidgades så småningom till ett allmänt barnhus. Anstalten fick efterhand flera privilegier, bl.a. den så kallade barnhustunnan. Den sköttes till 1666 av ett bolag och stod därefter under olika myndigheters överinseende. Under autonomin fanns även barnhusinrättningar i Finland.
Föreståndare på barnhus. Barnhusmästare (1600-tal) var en äldre beteckning än barnhusföreståndare (1700-tal, 1800-tal).
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Under svenska tiden avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära barnhustunna som avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Kvinna som var utbildad och hade rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Från 1711, formellt 1777, bevis på genomgången barnmorskeutbildning, från 1860 tillståndsbrev att få verka som legitimerad och edsvuren barnmorska.
Av utbildad barnmorska avlagd ämbetsed. Eden infördes 1777 och avlades till och med 1860 i stad inför stadsläkaren, på landsbygden inför provinsialläkaren då barnmorskan antogs i tjänst, från och med 1860 vid Collegium medicum efter godkänt barnmorskeförhör som legitimerade henne att via Medicinalverket söka tjänst i barnmorskeyrket.
Statligt undervisningssjukhus för barnmorskor i Helsingfors. Institutet utbildade barnmorskor för hela landet. Sjukhusstyrelsen bestod 1937 av överläkaren, de biträdande lärarna i obstetrik och pediatrik, överbarnmorskan, föreståndarinnan för elevinternatet, två instruktionsbarnmorskor och en bokförare. Barnmorskeutbildningen inleddes 1816 i anslutning till Kejserliga Akademin i Åbo. Den flyttades 1833 till Helsingfors där undervisning gavs på Kejserliga Alexanders-universitetets kliniska institut i ett särskilt barnbördshus. Den blev 1861 del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors och flyttade 1878 till nya byggnader på Fabriksgatan, under namnet Helsingfors barnbördshus. Då Kvinnoklinikens byggnader stod färdiga 1934 flyttades också barnmorskeutbildningen dit. Samtidigt överfördes förvaltningen av utbildningen från universitetet till Medicinalstyrelsen. Den nya utbildningsinrättningen fick namnet Barnmorskeinstitutet. År 1961 avskildes Kvinnoklinikens förvaltning från Barnmorskeinstitutets och dess undervisningsavdelningar i gynekologi och obstetrik. Institutet flyttades till en egen byggnad i Sofielund. Kvinnoklinikens överläkare kvarstod dock som institutets direktör.
Regler för barnmorskeyrket. De första barnmorskereglementena gavs under svenska tiden 1711 och under autonoma tiden 1860.
Rådgivning i barnvård och barnuppfostran, vilken organiserades av den kommunala vårdnämnden. Barnrådgivningen hade också i uppgift att informera kommunen och avhjälpa missförhållanden inom barnvård och barnuppfostran. Sedermera blev barnrådgivning en obligatorisk kommunal myndighet.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt sanatorium i Nastola för vård av bl.a. tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av en läkare och en underläkare.
Benämning på barnavdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors som var beläget i Sörnäs medan de andra avdelningarna samsades på en tomt i Gardesstaden. År 1897 fanns på barnavdelningen en assistentläkare och en syssloman.
Skomakare som tillverkar barnskor. Barnskomakarna bildade från 1730-talet ett eget skrå.
Term inom undervisningsväsendet och socialvården. Från 1936 avsåg barnskydd de åtgärder som vidtogs av en kommunal vårdnämnd och dess barnskyddsnämnd för att skydda och vårda utsatta och föräldralösa barn samt ingripa mot barn som hade försummat sin skolplikt eller begått brott. Sedermera innefattar barnskyddet också stöd till familjerna i syfte att förbättra familjernas förutsättningar att ta hand om sina barn.
Uppfostringsanstalt som upprätthölls av staten, eller kommunal eller privat anstalt för omhändertagna barn, exempelvis barnhem, vars reglemente för verksamheten hade godkänts av Socialministeriet. Socialministeriet förordnade också den myndighet som skulle övervaka barnskyddsanstalten.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare välfärdsavdelningen, vilken grundades 1924 för att övervaka verkställigheten av barnskyddet och omhändertagande av barn i kommunerna. Barnskyddsbyrån övervakade också uppfostringsanstalterna samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Uppgifterna sköttes tidigare av Skolstyrelsens barnskyddsbyrå. Inspektionen förrättades av barnskyddsinspektörer och kvinnliga barnskyddsinspektörer. Från senare delen av 1930-talet leddes Barnskyddsbyrån av en barnskyddsöverinspektör.
Underavdelning inom Skolstyrelsen som övervakade uppfostringsanstalterna, både statliga, privata och halvstatliga, samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Besluten fattades av överdirektören för skolstyrelsen och tre skolråd av vilka två representerade barnskyddet och en de handikappade, samt ett lagfaret skolråd. Barnskyddsbyrån hade föregåtts av Byrån för skyddsfostran vid Ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen. Barnskyddet överfördes 1924 på Socialministeriets barnskyddsbyrå.
Examen, inrättad 1930, i barnskyddsarbete, socialpolitik och socialrätt vid Samhälleliga högskolan. Avlagd examen efter ett års studier gav behörighet till tjänster på det sociala området men förutsattes inte vid kommunala tjänstetillsättningar förrän långt senare.
Från 1922 tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Tjänstebeteckning för byråchefen för Socialministeriets barnskyddsbyrå från senare delen av 1930-talet. Barnskyddsöverinspektören övervakade barnskyddsinspektörerna och utnämndes på statsrådets framställning av republikens president.
Barnsköterska, till exempel på barnhus.
Indelt kompani i Österbotten, underlydande major Simon Daniel Barohn (1674–1732, adlad 1731). Kompaniet hörde till Österbottens regemente och var stationerat i Gamlakarleby.
Under medeltiden titel som i Norden användes huvudsakligen i Norge. I Sverige omtalas baron endast en gång år 1305 vid sidan om nobiles.
Skatt som är känd från början av 1500-talet. I en del slottslän erlades skatten i natura medan den i andra hade bytts ut mot penningar. I Nyslotts län omnämndes bastpenningar som bolmansskatt.
Benämning på en underavdelning till ett regemente eller en brigad. Bataljonen består vanligen av fyra kompanier. Under 1400- och 1500-talen betecknade bataljonen en obestämd mängd fotfolk som var ordnad i en sluten fyrkant. Under 1600-talet blev bataljonen en fastställd enhet av infanteriet. I Sverige infördes bataljonen under senare delen av 1600-talet och ersatte då skvadronen. Under karolinertiden bestod den svenska bataljonen av fyra kompanier med 150 man var.
Underofficer som tjänstgör vid infanteribataljonens expedition, med regementsadjutanten som närmaste överordnad chef.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (bataljon). Titeln användes ursprungligen för befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär tjänsteman av underofficers rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Militär befälsperson som ansvarade för underhållstjänsten inom en bataljon.
Tjänstetitel på läkaren som tjänade vid finska militärens bataljoner. Bataljonsläkaren förestod också ett litet bataljonssjukhus.
Kyrkoherde vid den finska militärens värvade och indelta regementen eller bataljoner under autonoma tiden.
Under svenska tiden en präst i predikoämbete vid armé- eller flottbataljon, enligt ecklesiastikstaterna 1729 huvudsakligen vid infanteriet. Under autonoma tiden var bataljonspredikant en mer allmän tjänstebeteckning för krigspräst vid den finska militärens värvade och indelta regementen samt bataljoner. Bataljonspredikanten innehade vanligen löjtnantsgrad och var underställd regementspastorn.
Allmän åklagare i krigsrätt 1877–1905, såvida befälhavaren inte utnämnde någon annan till uppgiften. Bataljonsrustmästarna ersattes 1919 med auditörer.
Militär titel för person som skötte om den militära signaleringen i en bataljon. Titeln var i bruk vid den finska militärens bataljoner under autonoma tiden.
Militärt sjukhus i Helsingfors för de nyländska kompanierna. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Åbo för kompanierna i Åbo och Björneborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Nikolajstad (Vasa) för kompanierna i Österbotten. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Uleåborg för kompanierna i Uleåborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Kuopio för kompanierna i Kuopio län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i S:t Michel för kompanierna i Uleåborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Tavastehus för kompanierna i Tavastehus län.Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militärt sjukhus i Viborg för kompanierna i Viborgs län. Sjukhuset förestods av bataljonsläkaren.
Militär titel på artillerist till sjöss av underofficers grad, som övervakade ordningen och renligheten inom ett batteri ombord.
Temporär avdelning inom Utrikesministeriet. Avdelningen grundades den 25 september 1944 för att sköta om att skyldigheterna i vapenstilleståndsavtalet förverkligades. Avdelningen leddes direkt av utrikesministern och var uppdelad i en diplomatisk byrå och en militärbyrå. Avdelningen avskaffades efter fredsfördraget i Paris 1947.
Den handling, varigenom påven förklarar en avliden för salig. Beatifikationen föregick den egentliga helgonförklaringen.
Titel för påven i suppliker. Däremot kallade han sig själv ”Seruus seruorum Dei”, biskopar ”frater” och övriga män ”filius”.
Överenskommelse, avtal, förbund, allians, under 1700-talet även om skuldförbindelse.
Genom skriftlig handling eller dokument stadfästa eller bekräfta (förbund, försäkran), ge (någon) brev (på något), bekräfta, skriftligen tillförsäkra (någon något).
I Ryssland administrativ viljeyttring som gällde ett enskilt ärende eller en enskild åtgärd. Kejserlig befallning angavs med uttrycket ”po Vysočajšemu poveleniju” som översattes till svenska med ”nådig befallning”, på finska ”armollinen määräys”.
Under 1500-talet och i 1734 års lag: ämbete, tjänst, befattning, särskilt om konungens befallningshavande eller fogden. Begreppet användes också det område som lydde under dylik befallningshavande (fögderi).
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Ursprungligen kungligt ombud, god man, övergående i allmän benämning på chef för militär enhet. I Finland under svenska tiden och autonoma tiden också länsman. Begreppet användes om konungens fogde över ett visst område (fogati) som samtidigt var kommendant på kronans slott i området. I några svenska landskap var det också en benämning på kronofogden. Benämningen befallningsman användes under stora ofreden som parallell benämning för fogdar som tillsattes av den ryska ockupationsförvaltningen.
Benämning på en båtsman som hade minst tolv månaders erfarenhet till sjöss samt behärskade bruket av kompass. En befaren båtsman ansvarade bl.a. för rorgång och handlodning.
Utnämningsbrev, officiellt skriftligt dokument på utnämning till fast befattning inom statsförvaltningen, infört 1926. Befattningsbrev utfärdades för sådana tjänster eller befattningar som måste vara underkastade särskild kontroll och bestämmanderätt från statens sida, till exempel högre tjänster inom polisen och tjänster vid Finlands Bank.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom. Statsrådet fastställde en allmän plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Tjänst som inrättades 1939. Befolkningsskyddschefen ledde avdelningen för befolkningsskyddsärendena inom Ministeriet för inrikesärenden.
Till länsstyrelsen hörande tjänst som inrättades 1939. Inspektören ledde befolkningsskyddsverksamheten inom länet tillsammans med en biträdande befolkningsskyddsinspektör.
Enligt lagen om befolkningsskydd 1939 kunde kommunen tillsätta en befolkningsskyddsnämnd för att sköta de kommunala befolkningsskyddsuppgifterna. Till nämndens uppgifter hörde att tillsammans med representanter för industriella och andra inrättningar uppgöra en befolkningsskyddsordning.
Benämning på en allmän plan för organiseringen av kommunens befolkningsskydd. I planen skulle framkomma skyddsåtgärderna, kostnadskalkyler samt kostnadernas fördelning. Befolkningsskyddsordningen sammanställdes av kommunens befolkningsskyddsnämnd tillsammans med industriella inrättningar och godkändes av kommunfullmäktige och länsstyrelsen.
Utrymme som skulle skydda invånarna mot byggnadsras, skärvor från bomber och verkningar av lufttryck och gaser. Enligt lagen ”om de befolkningsskyddsåtgärder, som ankomma å enskilda, och kostnaderna för desamma” från den 30 oktober 1939 skulle ett befolkningsskydd inredas i alla minst två våningar omfattande stenhus, som inrymde åtminstone 20 bostads- eller affärsrum. Skyddsrummet skulle byggas i huset eller i närheten. De delades in i fyra kategorier: bombsäkert skyddsrum, lättbyggt skyddsrum, tillfälligt skyddsrum och splitterskydd.
Förflyttning från lägre tjänst till högre tjänst.
Handling om tillsättning av en statlig tjänst, exempelvis landshövdingarnas samlade förslag om befordran av lägre länstjänsteman. Befordringsakterna sändes till Kammarkollegium.
Särskild klass av rättsligen ordnade förvaltningsärenden, där inte enbart det formella förfaringssättet är bestämt, utan även de materiella omständigheter, på vilka myndigheternas beslut ska grunda sig och som därför kallas befordringsgrunder.
Avgift för en militär persons befordran till högre militär grad. Befordringspenningarna erlades till krigsmanshuskassan tills den indrogs 1889, då penningarna kom allmänna militiekassan till godo. De uppbars av regementsskrivarna, efter 1830 av kronofogdarna.
Dels benämning på en legationschef av lägre rang, inte ackrediterad hos statschefen utan hos utrikesministern (ch. en pied), dels beteckning på beskickningstjänsteman som leder beskickningen i beskickningschefens frånvaro (Ch. ad interim).
Dels rättighet och makt att befalla över någon eller något, dels gemensam benämning på den personal som har i uppdrag att leda krigsfolket.
Militär som innehar kommando över större enhet, fartyg eller fästning.
Benämning på den fortifikationsofficer som ansvarade för alla fortifikationsarbeten under ett fälttåg. Benämningen var i bruk speciellt under Karl XII.
Ledde Finlands krigsmakt och ansvarade för krigsmaktens militära försvarsberedskap. Befälhavarposten inrättades 1918 då överbefälskapet övertogs av krigsministern och den tidigare överbefälhavarposten ändrades till Befälhavare för krigsmakten. Befälhavarposten var först underställd krigsministern och från och med 1919 republikens president. Gällande krigsmaktens ledning biträddes befälhavaren av generalstaben och Försvarsministeriets avdelningar och byråer. På grund av omorganiseringen av högsta ledningen under andra världskriget blev Befälhavaren för krigsmakten Kommendör för krigsmakten.
Chef för skyddskårsorganisationen, ledde dess verksamhet tillsammans med skyddskårernas huvudstab. Befälhavaren för skyddskårerna var underställd Överbefälhavaren för Finlands krigsmakt. Fram till 1927 benämndes tjänsten som Överbefälhavaren för skyddskårerna och efter en ändring från den 10 januari 1941 Kommendören för skyddskårerna.
Årligen sammankallad övning för underofficerare och officerare vid den svenska indelta armén. Under befälsmötet, som arrangerades från och med 1781, genomgicks reglementen och utfördes befälsövningar.
Utmärkelsetecken av flaggduk, som förs på en masttopp eller på en vimpelstake för att ange den ombordvarande befälhavarens värdighet.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet. Befästningsbyrån ansvarade för planering, övervakning och underhåll av landfästningar och till dem hörande anläggningar.
Medlem i en religiös sammanslutning där kvinnor levde tillsammans utan klosterlöfte. Beginer är kända i Danmark 1263 och på Gotland på 1270-talet. Inga begingårdar är kända i Sverige.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
Utkast till offentlig handling. Begreppet används om till exempel förslaget till unionsakt i Söderköping 1436.
På obestämd tid, tills vidare. Uttrycket förekom sedan 1548 i kameralspråk om till exempel förläningar, i juridisk process- och straffterminologi om till exempel insättning på bekännelse, och i administrativt språkbruk om bl.a. tjänster som tillsattes tills vidare.
Skattefrihet som beviljats för godtyckligt bestämd tid. Den kunde också upphävas godtyckligt av kronan.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till kyrkoherde eller annat prästerligt ämbete beviljad rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Ursprungligen den del av vederlagsspannmålen som utgjorde ersättning för präster som betungades av gästning. År 1613 beviljades denna del av vederlagsspannmålen på viss tid åt präster som bodde vid allmänna vägar. Den indrogs till största delen efter 1642 när gästgiverierna började uppföras. Behaglig tids vederlagsspannmål kvarstod dock som ett behovsprövat understöd åt fattiga pastorat fram till 1845.
Benämning på ett upptagande (av juridiska regler, rättssystem m.m.) som sker på grund av att det finns ett uttalat behov av det. Som exempel kan nämnas när Bibeln år 1608 blev lag för att komplettera de gamla medeltida lagarna.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Kungsladugård eller kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av kronan utan att bli utarrenderad.
(Bebott och brukat) hemman som betalade skatt. Motsats: ödehemman.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Rökar som enligt 1741 års reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder, hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1921 gick byrån under namnet Utrustningsbyrån eller Beklädnads- och utrustningsbyrån.
Av kronan från och med 1773 utgående medel för att bekosta en reservsoldats beklädnad. Penningen var en ersättning för skyldigheten att själv hålla sig med släpkläder och föda under exercistiden, vanligen 14 dagar per år i ett kompani.
Avdelning vid Krigskollegium som ansvarade för regementenas beklädningsräkenskaper och upprättade förslagen till militärexpektanternas avlöning. Beklädningskontoret förestods av en kamrerare.
Flagga för fartyg registrerat i en stat till vilken rederiet inte har annan anknytning än att avgifter och förpliktelser är lindrigare än i andra stater.
Under svenska tiden och autonoma tiden en åtalad persons erkännande under en rättegång. Bekännelsen måste ske inför domstol för att ha bevisvärde, frånsett erkännande på dödsbädden eller i samband med ett dödsstraff.
Fånge förordnad av domstol till insättning i fängelse på obestämd tid, tills han eller hon erkände sitt brott. Förfarandet användes i samband med grova brott där den legala bevisföringens viktigaste bevis, bekännelsen, inte kunde fås av den åtalade och fången betraktades som en fara för allmänheten ifall han eller hon gick fri på grund av svårigheter att bevisa brottet. Tillvägagångssättet stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1873. I praktiken släpptes de sista bekännelsefångarna ur häktet först 1880.
Deportation från hemlandet eller hemorten.
Skola för mindrebemedlade barn vilken arbetade enligt Bell-Lancesterpedagogiken: äldre elever hjälpte de yngre. Skolan grundades 1820 i Åbo. Läraren arbetade på konstitutorial av domkapitlet.
Benämning på att en viss charta sigillata-avgift bör erläggas för att ett dokument ska vara officiellt (gällde till exempel skeppsdokument efter 1803).
Utskott inom ”stadens äldste”, bildat 1710 för handläggning av inkomna suppliker över för hög taxering och bestyret med båtsmanskompaniets och borgargardets utrustning. Kommissionen omorganiserades 1720 från ett utskott till ett uppbördsverk med tre uppbördskommissarier för de utskylder till staden som vilade på borgarklassen. År 1761 uppdrogs åt kommissionen bestyret med ”militärkompaniet”, sedermera även ”separationsvakten” och 1776 det nybyggda börshuset. Därjämte förvaltades andra borgerskapets fastigheter och dess enskilda medel samt donationsfonder.
Tidigare omtalad eller nämnd, vanlig formulering i myndighetshandlingar under svenska tiden.
Donator, person som gett gåva eller testamenterat jord eller lösöre till kyrkan eller en kyrklig institution. Namnet skulle då antecknas i missalet så att prästen hade det lätt tillgängligt när han läste mässan. Förteckningarna inleddes vanligen med: Pro istis est orandum in ecclesia... (för dessa bör man be i kyrkan).
Medeltida organisationsform i vilken det inte utnämns personer utan upprättas ämbeten med bestämda funktioner, rättigheter och plikter; så att ämbetets kompetens, utveckling och betydelse kan skildras utan hänsyn till de personer som innehaft det vid olika tidpunkter.
Regalrätt, i handlingarna från 1578 om kronans rätt (till något), särskilt rätten till regalt pastorat.
Ämbetsman vilken som biinkomst eller lön hade fått nyttjanderätt till ett beneficiehemman.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Understöd som utbetalades till tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst, förläning m.m.
Under medeltiden en kyrkorättslig benämning på den intäkt en kyrklig ämbetsman erhöll. Den lyftes inte enligt en bestämd tidtabell utan efter behov. Inkomsten blev inte privategendom utan användningen begränsades av kyrkliga bestämmelser. Biskopen hade rätt att inom sitt stift grunda nya beneficier förutsatt att det fanns ekonomiska resurser. Till beneficium hörde närmast prästgården. Den jord som överläts skulle erbjuda prästen bostad och uppehälle. Den överlämnades av socknen genom skötning till kyrkan.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt som en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall hans tjänst var förenad med själavård.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall själavård inte ingick i hans åligganden.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman erhöll ifall han tillhörde en klosterregel.
Kyrkorättslig benämning på den intäkt en medeltida kyrklig ämbetsman, som inte tillhörde en klosterregel, erhöll.
Av regentens välvilja beroende förmån att få ett rättsligt avgörande i andra instans prövat av högsta instans. Förmånen förutsatte en inlämnad böneskrift, i vissa fall också en särskild avgift, och fick sin definitiva utformning för civilmål år 1662 då revisionsinstitutet infördes. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätt och Kgl. Maj:t i praktiken under hela 1600- och 1700-talet, trots att Kgl. Maj.t innehade ensamrätt att till livet benåda brottslingar som begått bevisade brott vilka enligt lag förtjänade dödsstraffet.
Ofrälse person som hade rätt att köpa och besitta ett säteri. Rätten beviljades av kronan efter ansökan och var en belöning för goda och nyttiga tjänster. Systemet infördes 1789. Emottagandet av förmånen förutsatte under autonoma tiden avläggande av charta sigillata- och arbetshusavgift, en avgift till Själö hospital samt en avgift till Finska riddarhusets pensionsfond för adliga jungfrur (jungfrustiftelsen).
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft. Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak. Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Efterskänkande av straff. ”Fred” given av kungen förekom i vissa landskapslagar, men det var inte fråga om någon generell benådningsrätt. Principen var att den allmänna straffrätten inte benådade utan hänsyn till målsägaren. I ME landslag begränsades kunglig benådning till brott mot staten och kungen. En frälseman som mist sitt frälse på grund av att han inte fullgjort sina skyldigheter gentemot kronan kunde inte återfå frälset utan kungens nåd. Fanflykt straffades med förlust av liv och gods om kungen inte av nåd lät den brottslige lösa sitt liv.
Pension till civil eller militär tjänsteman som avgick från tjänsten före uppnådd pensionsålder och som således saknade pensionsrätt.
Skriftligt utslag på abolition, amnesti, restitution eller bevis på beviljad tjänstepension m.m. som sökanden egentligen inte uppfyllde kriterierna för.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Bestämmelse, beslut, överenskommelse.
Befattning vid Geologiska forskningsanstalten.
Den regionala gruvförvaltningsmyndighet som först var underställd Generalbergsamtet och senare Bergskollegium. Det var också benämningen på en enhet inom den jurisdiktion där bergsrätten gällde. Enheten leddes av en bergmästare. För de kamerala uppgifterna fanns en eller flera bergsfogdar. Bergmästardömena organiserades på 1600-talet. De var indelade i noll, ett eller flera bergslag. Som mest fanns tolv bergmästardömen. Finland var det elfte bergmästardömet med en bergmästare från 1638.
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara domare på bergstinget. Under autonomin fanns en bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Föregångare till Bergskollegium 1630–1649 som först och främst skulle övervaka kronans bergsbruk, dra försorg om att sådana gruvor som bearbetas utan bergsfästen och pelare skulle stärkas, samt att ingenting bröts eller bearbetades utan ämbetsverkets vetskap. Enligt en fullmakt 26 februari 1630 skulle generalbergsamtet ha inseende över alla kronans dåvarande och kommande bruk. Fullmakten blev i praktiken en interimsförordning och avsikten var att få ett närmare samband mellan bergslagrens föreståndare. År 1634 väcktes ett förslag att en särskild bergsöverste, vald bland riksråden, skulle ingå. I februari 1637 gavs en ny fullmakt för generalbergsamtet och dess tjänstemän. Ordförande hade titeln Gouverneur. Dessutom ingick fyra assessorer. Med dem adjungerades då en bergskamrerare, riksguardianen, en bergsskrivare, generalkonstmästaren samt en visitateur eller markscheider. Samtidigt utgavs ett memorial med generalbergsamtets skyldigheter och arbeten. Proberkammaren skulle också stå under Bergsamtets uppsikt. Bergsamtet upptog och avdömde rättegångar som angick bergverken. Varje nyår skulle Bergsamtet till drottningen inlämna en skriftlig redogörelse för alla kronans bergsbruk med deras villkor och lägenheter. I Stockholm skulle det ständigt finnas en generalbergsbok med anteckningar om alla bergverksförhållanden.
Ledamot av Bergskollegium, underställd presidenten och i rang efter 1713 under bergsråden. Bergsassessorn skulle från 1720 vara sakkunnig i gruvdrift och annan bergshantering, med från mitten av 1700-talet avlagd bergsexamen. Efter 1770-talet skulle bergsassessorerna vara adliga, varvid kompetenskravet luckrades upp.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre tjänsteman på stat.
Lägre tjänsteman i bergsstaten under Bergskollegium och som verkade under bergsmästaren.
Stadga för (viss) bergslag eller (visst) bergverk.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828. Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till tjänst vid Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen avläggs ytterst sällan.
Tjänsteman i Bergskollegium med ansvar för och åtalsrätt i ett bergsdistrikt. Han hade huvudsakligen judiciella uppgifter, som att se till att alla fullgjorde sina skyldigheter gentemot kronan och att författningarna följdes. Bergsfiskalen övervakade också bergverkens egendom, intäkter och räntor så att de inte försnillades eller förminskades. Tjänsten fanns redan 1641 och tjänstebeteckningen infördes 1649.
Den högste ämbetsmannen i gruvor eller bergslag innan tjänsten bergmästare infördes, därefter dennes biträde. Bergsfogden förde bl.a. bergmästardömets protokoll. Han var föreståndare för ett fögderi inom ett bergmästardistrikt samt åklagare i, tidvis bara ledamot av, bergstingsrätten, före 1756 också vid hammar- och gruvting.
Bergsbruksidkare med frihet från skatter eller arrendeavgifter. Begreppet förekom på 1400-talet i bekräftelser av Kopparbergsprivilegierna av 1347.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes bergshauptman även om viss ledamot i bergsamtet.
Chef för Bergsstyrelsen och dess bergsintendenturkontor. Då Bergsstyrelsen uppgick i Industristyrelsen 1885 ansvarade en intendent för bergsväsendet för motsvarande område under ledning av Industristyrelsens överintendent.
Kontor som lydde under senatens finansexpedition och som inhyste Bergsstyrelsens intendenturämbete.
Centralt ämbetsverk grundat 1649 för tillsynen av den svenska bergshanteringen och hushållningen av den, med den högsta domsrätten över civila tvister eller tvistiga brottmål rörande bergshanteringen, vilka självmant kunde tas upp av kollegiet eller blev hänvisade till kollegiet från gruv-, bergs- eller hammartingen. Ämbetsverket kallades före 1649 Generalbergsamtet. Det handhade enligt instruktionen 1723 alla frågor som rörde gruvor, hyttor och bruk samt hade den högsta domsrätten över gruv- och bergsrätterna, under ledningen av en president, två bergsråd och fyra fackkunniga assessorer (RF 1720) som från mitten av 1700-talet måste ha avlagt bergsexamen. Efter 1756 var bergsråden sex till antalet. År 1766 ändrades sammansättningen till två bergsråd och fyra assessorer, senare till en guvernör och sex adliga assessorer, av vilka en ständigt skulle vistas i Stockholm. De övriga ledamöterna kunde vara bergslagens landshövdingar. Bergskollegium tillsatte bergmästare, guardien, markscheider, konstmästare, malmletare, bergsfogdar med flera tjänstemän. Presidents- och bergsrådstitlarna infördes 1713.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs bergslag som bestod av Falun, Avesta bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
Det fullmäktige i Bergslagen som vid behov sammanträdde för att behandla områdets gemensamma ekonomiska ärenden. De deputerade bestod till hälften av bergsmän och till andra hälften av representanter för andra näringsgrenar och tjänstemän i Sala och Falun.
Lagstiftning som gällde för gruvor och bruk.
Benämning på järnvågsvägare i Bergslagen under 1500-talet.
(I vissa bergslag) tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Den förste av två sexmän i ett bergslag.
Beteckning för bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Skatte- eller kronohemman inom ett bergslag. Innehavaren av hemmanet skulle använda sina skogar till kolning och bedriva hyttbruk. Han erlade tiondejärn och var befriad från rotering och vissa andra pålagor.
Från 1690-talet tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Ledamot av nämnd i bergsting, bisittare i bergstingsnämnd.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller. Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som tjänsteman vid Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Begrepp som har haft flera betydelser. Det har syftat på kronans äganderätt till alla mineralstreck i riket eller också på kronans höghets- eller förfoganderätt över dessa samt utövande av administrativ myndighet. I ett additament till Kristoffers landslag stadgades att ett malmberg som upptäcktes på allmänningar eller i Uppsala öd tillhörde konungen enskilt. Om det fanns i frälsejord kunde ägaren bruka det mot rusttjänst. Om malmberg hittades i skattejord kunde ägaren bruka det. Om ägaren inte kunde bruka fyndigheten skulle konungen ha rätt att lösa den med Uppsala öd eller annat kronogods.
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
De rättsregler som tillämpades inom olika bergverksområden för ärenden som gällde det bergsbruk som drevs där. De rättssedvänjor som under medeltiden tillämpades i Sverige har inte bevarats i någon systematisk uppteckning utan kan studeras i de äldsta bergverksförordningarna av 1340, 1347 och 1354. Bergverken styrdes av en kunglig fogde och ett råd som utövade både administrativ och judiciell myndighet. Jurisdiktionen utövades på bergstinget.
Bergsmännens förtroendeman vid gruvor och bergslag som hade i uppgift att övervaka gruvans (bergslagets) material, tjänstgöra som uppbördsman och räkenskapsförare samt vara bisittare i bergstings- eller gruvrätten.
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
Centralt ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett bergslag eller bergmästardistrikt. Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars ämbete var inrättat i ett bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare, bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
De lägre tjänstemän under Bergskollegium som var verksamma i landets olika län.
Vid kungliga stallstaten anställd person med huvudsaklig uppgift att rida in hästar.
I Ryssland under 1700-talet lägre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna/tullplatserna med övervakningsuppgifter. Även vid tullförvaltningarna i Gamla Finland fanns beridna besökare.
Lantegendom som tillhörde kronan och var skyldig att ställa upp en soldat, ryttare eller båtsman. Oftast var det fråga om om ett säteri som tillfallit kronan genom till exempel reduktion.
Säteri där innehavaren kunde behålla säteriförmånerna mot rusthållsskyldighet. De berustade säterierna var vanligen gårdar som innehafts av adeln, men som kronan övertagit i samband med reduktionen. De uppstod i samband med att det yngre indelningsverket genomfördes efter 1682. Benämningen kvarstod i Finland under autonoma tiden, trots att den indelta armén upplöstes tills vidare 1810. Benämningen försvann 1864.
Regeringens årliga rapport till riksdagen.
Intyga riktigheten av händelseförlopp eller omständigheter inför domstol.
Att anbringa ett sigill på eller under ett dokument för att i stället för underskrift bekräfta eller ge rättslig giltighet åt detsamma.
Person som utför olika typer av inspektioner, till exempel av ankommet gods eller av hushållningen av medel i magasin eller fängelser.
Granskning av de värnpliktiga. Enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 verkställdes uppbådet för besiktningen av värnpliktiga årligen under februari månad. Besiktningen genomfördes besiktningsområdesvis på ett gemensamt samlingsställe.
Av statsrådets förordnad och kommunvis genomförd granskning av hästar och fordon som vid mobilisering skulle överlåtas till krigsmaktens behov. Besiktningen kunde företas med fyra års intervaller men fick inte verkställas under sånings- och skördetid.
Kostunderhåll av indelt soldat (för ryttare även hästen) under den årliga mönstringen och exercisen inom ett kompani. Besiktningskosten förestods av rote- och rushållare för indelt soldat, av kronan för reserverna. Den bestod av torrt bröd, sovel och drickspenningar.
Av Försvarsministeriet förordnade läkare som tjänstgjorde vid uppbådstillfällen.
Vid länsnämnd eller uppbådsnämnd.
Av landshövdingen utsedd person vars uppgift var att granska de hästar och fordon som i kommunerna inställts till besiktning. Besiktningsmännen utsågs för fyra år i sänder och de fick en av statsrådet fastställd ersättning.
Den nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Den lägsta regionala nivån inom uppbådsväsendet i Finland. Besiktningsområdet utgjordes vanligen av en kommun. Större kommuner kunde dock delas i två områden medan mindre kunde slås samman.
Förteckning på granskningar av rekryter, hästar eller dylikt som verkställdes vid ett uppbådstillfälle.
Vid tygstaten anställd civilmilitär tjänsteman som lydde under tygmästaren och biträdde förrådsofficeren. Besiktningsrustmästaren hade ansvar för gevärsverkstäderna och tillverkningen av ammunition.
Skriftlig handling som bekräftade åboskapet på ett kronohemman. Besittningsbrevet utfärdades av landshövdingen och fastställdes under svenska tiden av Kammarkollegium. Det gav åbon och särskilt nybyggare en nära nog ärftlig besittningsrätt.
Kronohemman till vilket åbon (bonden) erhållit evärdelig besittningsrätt (nyttjanderätt) för sig och sina efterkommande. Alla som brukade kronohemman fick denna rätt 1789 varvid denna kategori av kronohemman upphörde.
De mynt som under 1500–1800-talen präglades i de svenska besittningarna i Baltikum och Tyskland. Under trettioåriga kriget präglades också mynt i flera tyska städer som tillfälligt hade erövrats av svenskarna, till exempel Augsburg och Mainz.
Arrendeavgift som jordägare uppbär av åbo m.m. för besittning av hemman.
Rätt att inneha något, ofta en jordegendom, och de rättsliga förmåner som denna rätt medför. Besittningsrätt är inte detsamma som äganderätt. Begreppet förekom som ständig besittningsrätt och som obeständig besittningsrätt. Det förra innebar att besittningsrätten i tid gällde både personen själv och hans arvingar, det senare innebar att besittningsrätten var tillfällig.
Lägga skatt på eller ta skatt av någon, i fråga om krigsskatt: ta tribut.
Lägga skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Från och med 1920 tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena som hade i uppgift att övervaka tillämpningen av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Myndighets rätt att lägga skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Betyg, skriftligt intyg, pass. I militära sammanhang uppgifter om en truppstyrkas storlek och sammansättning (samlings-, styrke-, dag-, vecko- och månadsbesked).
Bestämma, fastställa, stadga, förordna, ha hand eller vård om. Inom utrikesförvaltningen: att tillsätta och skicka som sändebud.
En suverän stats diplomatiska representation hos en annan suverän stat. Även en benämning på den lokal där permanenta sändebud har sin ämbetsverksamhet. Ambassad och legation är beskickningar. Vid Wienkongressen 1815 fastslogs fyra beskickningsklasser för sändebuden: ambassadör, envoyé/minister, ministerresident och chargé d’affaires. I Wienkonventionen från 1961 jämställdes de två mellersta klasserna envoyé/minister och ministerresident, medan de flesta beskickningar i praktiken klassades som ambassader. Beskickningarnas personal består av legationsråd, legationssekreterare, militärattachéer, marinattachéer och andra attachéer. Tidigare förekom även legationspredikant, auditör och dragoman.
Myndighet (beskickning/legation eller konsulat) som representerar Finland utomlands i en eller flera andra stater, förmedlar kontakter och information mellan Finland och stationslandet samt tilllvaratar Finlands och dess medborgares intressen och rättigheter. I motsats till vissa länder som har en separat diplomatisk och konsulär tjänst utgör utrikesförvaltningen i Finland en helhet med gemensamma tjänstemän, utbildning och karriärgång, som omfattar beskickningar och ministerium.
Sekreterare på diplomatisk beskickning.
Gällande lagstiftning. Termen användes av Gustav Vasa och förekom ännu i 1734 års lag.
Tvångsmedel varmed en myndighet för den tid brottsutredningen och rättegången varar omhändertar ett bevis eller ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott eller ett föremål som någon blivit av med genom ett brott.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana brott i tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Tjänsteman med ansvar för att uppdaga och hindra olaglig handel i städerna.
Allmän domstols avgörande i tvistemål. Numera används termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolarnas och vissa specialdomstolars avgöranden. Termen används också om en allmän domstols avgörande i ett ansökningsärende eller om ett avgörande i saker som inte är det huvudsakliga målet.
Under perioden 1826–1918 statssekretariatets förteckning över av kejsaren oavgjorda eller särskilt förordnade ärenden, vilka skulle stadfästas vid följande regentföredragning.
Handhållen hävstångsvåg. Besman fick inte användas i bodar och hus i städer utan endast på torg, marknader och motsvarande handelsplatser samt vid erläggandet av pundräntor. Besman fick dock inte användas för vägning av varor till högre vikt än 2 lispund viktualievikt.
Ryttare som anskaffades genom värvning. De hade årslön och inkvartering. Besoldningsrytttare förekom vid hovfanan, hingstridarna och drabanterna från 1520-talet till början av 1600-talet.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (vakansbesparing).
Proviantering, förplägning, traktering.
Otillbörlig gåva som gavs för att mottagaren skulle gynna givarens intressen. Sedermera är bestickning brottsrubriceringen för den som ger, erbjuder eller utlovar en muta, i motsats till den som tar emot en muta och kan dömas för mutbrott.
Sköta en tjänst (i allmänhet betyder bestrida ”förneka”).
Motpartens meddelande till domstolen om att han inte godkänner käromålet, åtalet eller de yrkanden som framställs. Motsats: medgivande.
Bevisa riktighet, används i uttryck som ”med vittnen bestyrkt” och ”till riktigheten bestyrkt”.
Benämning under nya tiden i det svenska riket för anställningsförhållande hos staten samt om sådan avlöning av staten som utgick i penningar och inte inbegrep beställningshemman eller förläningar. Termen användes även som synonym för avlöning med beställningshemman, (d.v.s. hemman från vilka räntorna var anslagna som tjänsteförmån åt i kronans tjänst varande personer, särskilt åt den indelta armens befäl).
Från 1536 till 1800-talet benämning på anställningsbrev.
Hemman som ägdes av kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl. Praxis infördes 1682.
Militärt manskap i tjänstegrenar, som fordrade särskild yrkesskicklighet (såsom sjukvårds-, gevärshantverkar-, hovbeslags- och hantverkssoldater). Beställningsmännen erhöll särskild utbildning och var vanligen av korprals- eller vicekorpralsgrad.
Register över personer som var anställda vid kungens hov, slott och gårdar. Registret upptog för varje person den lön i pengar och natura som beställningen innebar. I registret ingick flera yrkeskategorier. Beställningsregister uppgjordes under perioden 1564–1618.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som skötte ett regementes intendenturväsen, i Krigskollegiums artilleristat 1729: tygmästare, tygvaktmästare och tygskrivare m.m.
I Sverige och i Ryssland epitet för bonde som innehade jordbrukslägenhet. Besittningsvillkoren var dock helt olika i dessa riken. I det ryska riket var bönderna i större eller mindre utsträckning bundna till hemmanet utan att äga det och utan eller med mycket begränsad flyttningsrätt, medan de besuttna bönderna i det svenska riket ägde hemmanet de brukade eller innehade det som landbönder mot erläggande av lega (arrende). De besuttna bönderna i Gamla Finland var antingen kronobönder eller donationsbönder med personlig frihet.
Adelsman som hade fast egendom. Begreppet användes också om en adelsman som intog en hög ställning i samhället eller var högt uppsatt.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Om på medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov. Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Klagomål framställt av ett eller flera stånd till regeringen i samband med svensk ståndsriksdag; vanligen (ekonomiska) klagomål över till exempel utskrivningar eller privilegier. Besvären besvarades med kunglig resolution.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade besvär under 1726/1727 års riksdag.
Handling för sökande av ändring i ett ärende som inte vunnit laga kraft i domstol eller förvaltningsmyndighet.
Mål som genom besvär eller sökande om ändring dragits inför högre förvaltningsmyndighet eller domstol. Besvärsmålen kallades ursprungligen vademål.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Tid inom vilken besvär skall anföras eller ändring sökas, under svenska tiden kallad vadetid.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (politimål).
Utskott vid lantdagen från 1867 och i enkammarlantdagen från 1907. Besvärsutskottet behandlade besvär och ansökningsmål, ursprungligen också fullmaktsärenden.
Beslagta något som säkerhet, eller arrestera (bysätta) någon för skuld.
Beslagtagning, om att kvarstadsbelägga (lös eller fast egendom).Benämningen förekom på 1500-talet.
Utse en person att inneha en tjänst.
Personalen på ett fartyg eller en borg.
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Förhållandet mellan alla slag av betalningar från ett land till resten av världen och de betalningar landet tar emot av alla andra länder.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade statskontoret. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Överenskommelse, avtal, (ömsesidig) uppgörelse, om exempelvis betalning för plogning till ett ploglag i en socken eller ett härad.
Under 1700-talet uppkommen kollektiv benämning på betjänande personal i tjänst, befattning, syssla eller ämbete.
Medlem av den lägre tjänstepersonalen, till exempel vaktmästare och biträden. Termen togs i bruk i mitten av 1600-talet i äldre förordningar och användes då exempelvis om relativt höga tjänsteställningar som sekreterare och kamrerare vid kollegierna, advokatfiskal, hovsekreterare, bergmästare, häradshövding, överauditör och direktör av posten. I Gamla Finland var betjänt en benämning på bl.a. underordnat biträde i lantkommissariaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Samlande beteckning för de inspektörer som övervakade mått och viktväsendet i Svea- och Götaland samt i storfurstendömet Finland och som stod upptagna på Kammarkollegiums stat.
Kringstrykande tiggare, termen förekom i författningar rörande tiggeriet fram till 1800-talet.
Rapport från något av riksdagens utskott. Betänkandet innehåller vanligen ett motiverat förslag till hur riksdagen ska besluta i ett ärende. Det kan också vara en rapport som innehåller ett förslag från någon av statsrådet till utredning eller kommitté.
Tjänstebeteckning för vaktchef vid tukthus eller arbetsfängelse under autonoma tiden.
Dokument inom tullväsendet, särskilt sådant som gjordes upp vid tullbevakningsinspektion.
Benämning på chef för tullbevakningsinspektion, överinspektor.
Del av ett forstrevir som förestods av en forstuppsyningsman.
Av riksdagen eller lantdagen för viss tid stadgad skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Den speciella avgift eller skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två daler för adelsman, präst eller ståndsperson.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Område inom vilket en viss bevillning uppbars.
Under svenska tiden om klass som omfattade viss(a) näring(ar), yrkesgrupp(er), tjänstemän eller personer med viss förmögenhet, vilka alla skulle betala en av riksdagen eller lantdagen beviljad skatt till samma belopp.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Penningmedel i statskassan som hade influtit genom bevillning(ar).
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
I forskningen förekommande benämning på den nämnd i varje landskap under medeltiden som beslutade om att bevilja konungen särskilda inkomster för specifika ändamål (kröning, eriksgata, krig, försvarsverk och giftermål), utöver statsinkomsterna från Uppsala öd och skatterna till kronan. Bevillningsnämnden bestod av biskopen och lagmannen i varje lagsaga samt sex frälsemän och sex bönder.
Period under vilken en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning gällde.
Skattskyldig när det gällde en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i relation till den bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Dom som bestämde vilkendera parten i ett mål som ägde bevisvitsordet samt hur bevistemat skulle lyda. Landskapslagarna och de allmänna lagarna angav för varje fall noga arten och måttet för erforderlig bevisning. Utan bevisdom var det svårt för parterna att veta vem som skulle ombesörja bevisningen.
Under medeltiden var de viktigaste bevisen inför en domstol följande: svarandens erkännande, partsed, vittnen, nämnd och urkunder. Svarandens inför rätt avlagda bekännelse gjorde övrig bevisföring överflödig. Partseden var vanligen förstärkt med ed av edgärdsmän. Den utgjorde ett bevismedel som skulle presteras av svaranden då denne hade bevisvitsord. Vittnen var huvudsakligen kärandens bevismedel. Ursprungligen användes vittnen för att göra ett brott notoriskt. Vanligen var två vittnen tillräckligt, men också fyra och sex förekom. Nämndens uppgift var ursprungligen att utröna sanningen och deras utlåtande berodde på personlig erfarenhet eller på de bevis som företätts. Urkunder fick rättskraft först under landskapslagarnas tid. Urspungligen hade endast kungens urkunder rättskraft, senare tillkom urkunder som utfärdats av offentliga myndigheter och tjänstemän, sist och i begränsad omfattning privaturkunder.
Kopia på skrift, protokoll, reversal och dylikt, försedd med underskrift av en person som kontrollerat kopians riktighet.
Beteckning för manskap som fullgör sin värnplikt.
Utrustning för en beväring.
Tilläggs- eller bibeslut vid riksdag i ekonomiskt ärende. Biavskedet reglerade ett visst ärende på viss tid tills ärendet återupptogs på annan riksdag för att slutligen fastslås eller avslås. Som exempel kan nämnas biavskedet i november 1660 som 1664 införde charta sigillata-avgiften för privata personers expeditioner till och från domstolsväsendet.
Beslut, avtal eller kontrakt som är beroende av ett annat beslut, avtal eller kontrakt.
Avgift från 1601 på en tunna spannmål som varje församling skulle utgöra. Medlen användes för att trycka biblar. År 1618 utkom en reviderad bibelupplaga. På 1620-talet uppskattades inkomsten av bibeltryckstunnan till 6 000 daler silvermynt årligen. Från 1690-talet användes anslaget till skolväsendet.
Boksamling i enskild eller offentlig miljö. Det förekommer privata, allmänt finansierade, universitets- och forskningsbibliotek. Allmänna bibliotek är tillgängliga för allmänheten och tillåter ofta boklån utan avgift. I Finland började staten stöda biblioteksväsendet från 1921 genom att inrätta en bibliotekskommission. År 1929 trädde en lag om folkbibliotek i kraft.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek, sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den bibliotekarie som var verksam vid Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Universitetsbiblioteket i Helsingfors, grundat 1828. Biblioteket uppbar sina inkomster från inskrivningsavgifter, promotioner, befordringar inom universitetet och Åbo ärkestift samt kyrkoherdesterbhus inom Åbo ärkestift. Biblioteket leddes av en överbibliotekarie som hade ställning som professor.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Person som skickades ut för att samla in allmosor till ett hospital. Biddaren hade ett tiggarbrev utfärdat av en kyrklig förman. Praxis i Sverige tycks ha uteslutit de leprösas (spetälska) tiggerier. De hölls i stället isolerade på hospital.
Uppdelning av samfälligheter enligt principen att den som särskilt har utnyttjat en viss del av en samfällighet bör vid ett skifte få behålla marken. De andra bygrannarna ska få jämngoda delar som kompensation.
Om tjänsteman: underlydande, biträdande. Om handling eller skrivelse: medföljande, medhavd.
Form av personligt indulgensbrev. Brevet gav innehavaren rätt att välja biktfader och av denne erhålla avlösning från syndastraff. Biktbrev började förekomma från slutet av 1200-talet och från 1300-talet. Då gavs de av påven åt furstar och andra höga personer. De gällde full syndaförlåtelse oftast på dödsbädden. De äldsta biktbreven utfärdades för en person, men under 1400-talet kunde flera personer räknas upp i brevet.
Präst som mottar någons bikt, vanligen den ordinarie prästen i församlingen, vid hovförsamlingen: hovpredikant.
Rätten att ta emot bikt och förmedla avlösning. Enligt Laterankonciliet tillkom biktjurisdiktionen församlingsprästen. Genom påvligt privilegium utsträcktes den också till tiggarordnarnas präster i deras predikodistrikt. Den avgörande regleringen fastställdes 1300 genom Bonifacius VIII:s bulla Super cathedram.
Skillnaden mellan debet och kredit.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Skriftligt bevis på en fordran i fartyg för pengar som förskotterats till byggande eller reparation av fartyget eller till avlöning av besättning.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade biljettförsäljarna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Under medeltiden om att brottsling förklarades fredlös över hela riket, vilket innebar att vem som helst och helt utan orsak fick dräpa denne. Detta kunde endast motverkas om den biltogne fick ett lejdebrev. Termen övergick under 1600-talet till att betyda förlust av rättsskydd, rättskapacitet samt egendom.
Kyrkorättslig beteckning på en prästs upprepade firande av mässan under samma dag. År 1212 förbjöds binatio med undantag för juldagen då tre mässor firades samt stundom för påskdagen.
Hospital i Rom som utgjorde centrum för de svenska pilgrimerna under medeltiden. Byggnaden skänktes till Birgitta 1353 och efter hennes död 1373 tillföll den Vadstena kloster. Verksamheten leddes av en föreståndare (procurator). Efter reformationen avstannade verksamheten.
Beteckning som under medeltiden användes i Sverige och Norge om ett från häradsjurisdiktionen avskilt område som städer och marknadsplatser. I Dalarna användes uttrycket också om andra från häradsjurisdiktionen avskilda områden.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Den skatt som birkarlarna upptog av samerna med ensamrätt, för vilken de erlade en liten avgift till den svenska kronan. Avgiften betalades ännu på 1540-talet enligt 1528 års stadga. År 1548 hade förmånerna försvunnit och lappskatten upptogs huvudsakligen av kronans fogde. Skatten upptogs av både fjäll-, havs- och skogslappar. Havslapparna vid Norra Ishavet erlade ännu 1558 skatt till Torneå birkarlar.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen.
Benämning på de äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under birkrätt och där man idkade internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkkiö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till birkarlar och till den karvstock, ”pirkkapuu”, som användes vid kreditköp.
Ersättare, förtroendevald eller vikarie för ämbetsman. Professorer och gymnasielektorer kunde fungera som bisittare i domkapitlet. Också städernas råd hade bisittare som avlade domareed.
I Ryssland från och med 1775, särskilt under perioden 1775–1796, medlemmar i domstolar företrädande de olika stånden i domkretsen. Bisittarna valdes i regel för tre år av respektive ståndsmedlemmar i distriktet eller utsågs av myndigheter i fråga om bondebisittare. Sådana bisittare förekom vid myndigheter och domstolar i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Adjungerad (tillfällig) medlem.
Tjänsteman som deltog i ordningsrättens arbete. Antalet bisittare i ordningsrätten skulle vara två. År 1897 omnämns bisittare i ordningsrätten endast i Mariehamn och Kemi.
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Under medeltiden inom den katolska kyrkan föreståndare för en territoriellt avgränsad delkyrka, vars område var hans stift. Biskopen var apostlarnas efterträdare och som giltig konsekrerad biskop hade han fått biskopsvigning av en annan biskop. Kedjan gick enligt traditionen ända till apostlarna och biskopen var därför delaktig i den apostoliska successionen. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven. I Sverige var biskopen under medeltiden en självskriven medlem av riksrådet och utövade sin andliga domsrätt vid biskopsting och kollegialt i biskopligt konsistorium.
Inom katolska kyrkan kollegial domstol vid biskopens sida, som dömde i första instans i kyrkliga mål (andra instans var metropoliten och tredje påven). Konsistoriet bestod vanligen av både andliga råd (mest domkapitulares) och världsliga och kunde ha antingen bestämmande eller rådgivande votum. Biskopens medhjälpare, generalvikarien, kunde också ha ett konsistorium till hjälp vid stiftets förvaltning.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan för innehavare av den högsta prästerliga graden som var den andliga och administrativa styresmannen i ett biskopsstift. Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland fick en egen biskop 1892 genom inrättandet av ett biskopsstift i storfurstendömet. Den ortodoxa biskopen i det finska biskopsstiftet hade ärkebiskops värdighet. Se biskopsvikarie.
Den samling av jordebrev och andra urkunder som samlats i biskopsgårdarna och som avspeglade biskoparnas ämbetsverksamhet och biskopsbordets framväxt.
(Land)bonde som arrenderade jord som anslagits till avlöning åt en biskop.
Kameralt om inkomst av det som är anslaget till en biskops underhåll, särskilt fastigheter och tionde. Motsvarande inkomster för prästers underhåll kallades prästbord.
Tjänstebostad för biskop med tillhörande jordbruksmarker.
Skatt i Karelen under medeltiden. Enligt en överenskommelse 1331 mellan biskopen i Åbo och Viborgs slottslän skulle varje rök eller hemman på den karelska rättens område utgöra två vitskinn årligen till biskopen. Skatteordningen 1345 fastslog att varje man som bar en båge årligen till kyrkan skulle erlägga ett bågskinn eller en treding spannmål.
Biskops ämbetsområde, stift.
Biskopens ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något formulär för biskopseden.
Under medeltiden den ämbetsed som en nyvald biskop avlade till påven. Det äldsta kända svenska formuläret är från åren 1237–1239. Under medeltiden genomgick edsformuläret endast små förändringar. Biskopen skulle visa påven trohet och hålla sig utanför sammansvärjningar riktade mot den katolska kyrkan och inte röja planer som påven eller hans nuntier hade anförtrott honom. Han lovade också att vara behjälplig i försvaret av påvens världsliga intressen. Han skulle behandla påvliga legater välvilligt, delta i synoder och besöka den apostoliska graven vartannat år.
Skatt som arrendatorer av kyrkogods, vanligen efter mantal, betalade till biskopen i det stift dit godset administrativt hörde. Efter indragningen av kyrkogodsen blev biskopsfodringen en till kronan utgående skatt. Ursprungligen bestod skatten av utfodring av biskopens hästar, senare erlades den i andra skattepersedlar.
Förteckning över uppburen biskopsskatt.
Före reformationen: biskoplig tjänsteman som uppbar biskopen tillkommande avgifter inom sitt tjänstedistrikt. Efter reformationen: kunglig tjänsteman som uppbar avgifter som tidigare hade tillkommit biskopen men som hade indragits till kronan.
Av konungen utfärdad fullmakt på tjänst som biskopsfogde.
Ämbetsområde för biskopsfogde.
Benämning på det underlag åt regeringen för val av biskop som domkapitlet sammanställde enligt bestämmelserna från 1571, 1686 och 1869. De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet var angivna till namn, ålder och ämbete.
Livsmedelsskatt som en biskop hade rätt att ta ut vid två tillfällen. Gengärd skulle erläggas dels av bönderna vid kyrkoinvigning, dels av prästerskapet under visitationsresor. Böndernas avgifter finns belagda i landskapslagarna. Prästerskapets skyldighet att bevilja gästning reglerades i Skänninge 1248. Varukvantiteterna fastställdes i Tälge 1279. Den del av gengärden som inte förtärdes på stället skulle prästen få behålla. I praktiken varierade förhållandena. I Linköpings stift utkrävde biskopen tidvis inte gengärd. I Finland deltog bönderna i prästernas gengärdsbörda.
Fram till reformationen: biskops jordegendomar med tillhörande byggnader.
Under medeltiden inom katolska kyrkan ämbetssäte för biskop, ägdes av kyrkan eller av biskopen själv. Biskopsgårdarna indrogs till kronan under reformationen och ombildades delvis till biskopsboställen.
De medeltida biskoparnas rätt att erhålla gästning hos prästerna under sina visitationsresor. År 1164 förutsatte påven att gästning tillhörde biskoparnas förmåner. Gästningen reglerades 1248 till förmån för prästerna. Vissa möjligheter till friköp ingick. Biskopen hade också rätt till gästning i samband med invigningen av en kyrka. Gästningen uttogs i regel då som gengärd av allmogen. I Finland kunde avstånden vara långa och prästgårdarna fattiga. Allmogen bistod då vanligen prästen. År 1347 förnyades bestämmelserna för Åbo stift så att allmogen måste dra not för att man skulle kunna förse biskopen och hans följe med fisk för visitationsresan.
Benämning på biskopsgård under 1600-talet.
Sedan reformationen benämning på biskopsboställe eller biskopens familj. Under 1700-talet också sammanfattningen av biskopsämbetena gentemot något annat ämbete, eller biskopsämbetsinnehavarnas familjer gentemot någon annan ämbetsinnehavares familj.
Hästar som tillhörde en biskop och som underhölls genom biskopsfordring av det andliga frälsets landbönder. Skyldigheten ombildades under 1500-talet till en avgift för dylika hästars underhåll.
De tre präster som hade fått mest röster i biskopsvalet. Domkapitlet föreslog att regenten skulle välja en av de tre till biskop för stiftet. Beteckningen blev allmän redan på 1700-talet men förekom inte i författningarna förrän efter 1950-talet.
Ämbetsman med uppgifter som för stiftets behov motsvarade konungskanslern. Ämbetet omnämndes som en fast institution från och med 1300-talet. Biskopskanslern kunde tjänstgöra mycket länge. I Strängnäs var en biskopskansler biskopens ställföreträdare när denne inte personligen som rikskansler bevistade ett rådsmöte. Vanligen var biskopskanslern en ung man.
Sammanskott av penningar från ett stifts kyrkor när en ny biskop skulle ordineras. Skatten utgick under medeltiden och enligt en viss taxa.
Under 1600-talet förekommande benämning på biskopsval.
Biskoparna jämte ärkebiskopen som ett beredande, beslutsfattande och verkställande organ, biskopsmöte.
Officiell benämning inom den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1925 på det organ som består av biskoparna i kyrkosamfundet för beslutsfattande i ärenden som främst är av dogmatisk-kanonisk natur. I vissa situationer kan, då detta för vinnande av fulltalighet är nödigt, en eller flera biskopar från annat ortodoxt kyrkosamfund förordnas att fungera som adjungerande ledamöter. Enligt förordningen från 1925 behandlade och avgjorde biskopskonferensen i främsta rummet ärenden av dogmatisk och kanonisk natur.
Till biskopsstol hörande huvudkyrka; domkyrka, katedral.
Bonde som i egenskap av arrendator brukade ett hemman som låg på biskopsboställets eller biskopsgårdens ägor.
Benämning på länsman inom Åbo stift som under förra delen av 1600-talet för biskopens räkning spanade upp utomäktenskapliga förbindelser, särskilt mellan ogifta personer, och såg till att de drogs inför kyrklig rätt.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Inofficiell benämning på den finska ortodoxa kyrkans biskopskonferens.
Specialenhet vid kyrkostyrelsen som bereder biskopsmötets framställningar och utlåtanden till kyrkomötet och kyrkostyrelsen samt rekommendationer till domkapitlen. Kansliet verkar direkt under kyrkostyrelsens kanslichef. En kanslifunktion förekom redan på 1500-talet, ofta i anslutning till ett pågående biskopsmöte.
Nämnd bestående av tolv personer som under medeltiden sammankallades i en socken i samband med de biskopsvisitationer som gjordes vart tredje år. Biskopsnämnden var behörig i hor, mened, falsk vittnesbörd, kyrkostöld och sabbatsbrott. Dess domslut kunde upphävas av kung och lagman. Edernas riktighet prövades av biskopen. I vissa landskap var nämnden också behörig vid trolldom, blodskam, barnamord och tidelag.
Vissa avgifter till biskopar, eller en avgift som biskopar skulle erlägga till kronan, eller av biskop slaget mynt.
Hemman eller pastorat vars inkomster gick till biskopsämbetet eller användes till att avlöna biskopen.
Under 1500-talet benämning på den styrelse som utövades av biskopar.
Till början av 1600-talet, inkomst av fastighet som hörde till biskopsstol, särskilt det årsarrende som betalades av biskopslandbor.
Domstol där biskop utövade sin domsrätt, domkapitel. Termen användes också om en biskops rätt till böter som hade utdömts vid domkapitel eller den andel i vid häradsrätt utdömda böter som skulle gå till biskopen, biskopssaköre.
Ärende eller världsligt rättsmål som föll under biskopens domsrätt, jämte de inkomster som i dylika ärenden tillföll honom. Termen övergick under 1700-talet till att betyda en angelägenhet eller ett förhållande som bara gällde biskopen eller biskopar.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de böter som skulle erläggas som straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Sällan använd benämning på katedralskola.
Stad där biskop har sitt säte, stiftsstad.
Biskopsämbete med tillhörande budget och tjänstemannakår. Begreppet användes också om riken som styrdes av biskopar. Även biskopsvärdighet.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Under medeltiden för biskop avsedd stol i kyrka, biskopstron. Övergående under 1500-talet i betydelsen biskopsämbete som insitution, biskopssäte. Sedan 1700-talet är biskopsstol också en beteckning för enskilt biskopsämbete.
Till biskopssäte hörande hemman.
En biskops ställning och värdighet som stiftets högsta ämbetsman och medlem av kyrkomötet.
Under 1700-talet samlande beteckning för biskopsämbetet med tillhörande tjänsteåligganden.
Från och med medeltiden till 1500-talet beteckning för biskopsstol, både den utsmyckade stolen i koret och själva ämbetet, från 1612 också benämning på biskopsbostället (biskopshus, biskopsgård) och från 1700-talet den stad eller ort där biskop residerar: stiftsstad, biskopsstad, biskopsresidens.
Av stiftsbiskop eller biskopsmöte utfärdade bestämmelser.
Skatt som en biskop betalade till kronan för sina inkomster in natura.
Domstol där biskop utövade sin andliga domsrätt och dömde i ärenden som rörde prästerskapet och kyrkhjonen, samt i brott som hade begåtts på kyrkans marker. Biskopstinget hölls vanligen i samband med en biskopsvisitation. Från 1400-talet började biskopstingen ersättas av häradsting och från 1600-talet med sockenstämmor, vid sidan av den domsrätt som hörde till domkapitlen. Biskopstinget avskaffades formellt 1687.
Biskops andel av kyrkotionde. Bestämmelserna för biskopstionde reglerades i biskopstiondestadga.
Bestämmelser för hur biskopstiondet skulle utgå och uppbäras.
Inom katolska kyrkan skulle efter 1139 valet av biskop förrättas av stiftets domkapitel. Domkapitel instiftades i Sverige efter kyrkomötet i Skänninge 1248 då de samtidigt blev uttryckligen valkorporationer. Valet skulle förrättas inom tre månader, annars övergick devolveringsrätten till högre instans. Valet skulle ske genom omröstning, då majoriteten avgjorde, eller genom kompromiss då de väljande enhälligt överlämnade valet åt en eller flera personer utanför domkapitlet; eller med acklamation. Efter valet hade den valde tre månader på sig att presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätten att konfirmera valet och konsekrera honom. Ifall en postulant hade utsetts skulle denne inom tre månader anhålla om dispans och utnämning hos påven. Efter 1305 övergick kollationsrätten till påven.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
För att kunna kandidera vid biskopsval krävdes att personen skulle vara av äkta börd, att han var trettio år gammal och en man av goda seder och kunskaper. En ordensman eller en biskop i ett annat stift kunde inte väljas, endast föreslås.
Inom katolska kyrkan den sakrala akt som electus skulle genomgå för att kunna tillträda sitt ämbete och utöva alla dess rättigheter. Biskopsvigningen skulle äga rum inom tre månader efter att påvens eller metropolitens meddelande om stadfästningen av utnämningen hade utgått. Den skedde ofta vid den romerska kurian. Före vigningen avgav konsekranden sin trohetsed till påven eller metropoliten. Om prästvigning saknades måste han också genomgå de nödvändiga prästvigningarna. Genom vigningen fick biskopen sina sakrala befogenheter samt rätten till ponteficalia.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom katolska kyrkan biskopens inspektionsskyldighet över sitt stift. Under medeltiden utövade biskopen uppsikt över stiftet genom visitationer och stiftssynoder. Visitationerna skulle formellt företas årligen (i praktiken med tre eller fyra års mellanrum). Biskopen skulle granska prästernas yrkeutövning och förvaltning, kyrkornas räkenskaper, förkunna Guds ord och förmana menigheten att föra ett kristligt liv. Biskopen hade rätt till ersättning för förrättningarna. Vid förhinder kunde ärkediakonen, ibland också ärkedjäknen, förrätta visitationen.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess dokument och förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Biskopsämbete och den värdighet och rang som dylikt ämbete medför.
Det ämbete en biskop innehar inom ett visst geografiskt område och den myndighet han genom detta ämbete utövar.
Vara till hjälp, biträda, underrätta och handleda; vanlig beteckning på biträdandet vid till exempel överordnad ämbetsmans visitationsresa i underordnad ämbetsmans ansvarsdistrikt.
Hovfunktionär som övervakade konungens taffel, omnämnd i ett koncept till hovordning från cirka 1571.
Konsulaten var skyldiga att bistå sjömän på finländska fartyg och andra finländare i nöd.
Befattning som sköttes vid sidan av annan tjänst.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om beslut vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir, underlydande revirforstmästaren eller revirförvaltaren.
Tjänst som inrättades vid Kolonisationsstyrelsen 1919 för att under ledning och i samverkan med ett kolonisationsråd sköta ärenden som angick kolonisationsverksamheten på privatägda marker. Tjänsteinnehavaren skulle ha en juridisk examen som berättigade till domaruppdrag.
Tjänsteman som bland annat fanns vid Järnvägsstyrelsens administrativa avdelning.
Läkare som förutom provinsialläkaren var anställd inom ett provinsialläkardistrikt. Anställningen av biträdande provinsialläkare föreslogs i Finland 1811. De skulle ha samma kompetens som provinsialläkarna och i sin yrkesutövning följa den instruktion som var fastställd för provinsialläkarna.
Tjänsteman som biträdde stadsfiskalen och som räknades till magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänstemän. Under autonoma tiden fanns en dylik endast i Helsingfors.
Tjänstebeteckning för protokollsekreterare eller kanslist i Senatens justitiedepartement under autonoma tiden
Extra ordinarie tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen, vilken direkt under yrkesöverinspektören eller den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören övervakade arbetarskyddet inom ett visst yrkesinspektionsdistrikt. Biträdande yrkesinspektörer fanns av högre eller lägre löneklass och de ersatte arbetarassistenterna.
Benämning på truppläger under bar himmel i en situation då omständigheterna inte tillät bruk av byggnader (ofta strax före eller efter ett fältslag).
Ansvarande officer inom bivack som omfattade mer än ett regemente.
Med offentligt postbud befordrad privat väska för post till särskild person eller särskilt ställe utanför den ordinaire postrutten. Sådan post var under 1800-talet belagd med en särskild postavgift.
Utbildningsanstalt för diakonissor som grundades 1941.
Arméförband i Finland, som sattes upp 1626 med Satakunta som rekryteringsområde. Regementet upplöstes 1809.
Inom bankväsendet och handeln: ett öppet godkännande av något, särskilt öppen växel.
Specialdomstol i stad cirka 1704–1816. Den tillsattes vid behov för att behandla mål rörande postväsendet, särskilt brevstölder. Som åklagare fungerade en posttjänsteman. Beslutet kunde under svenska tiden överklagas till kanslirätten och från 1808 till postmästaren i Åbo. De blandade post- och rådstuvurätterna ersattes 1816 med de allmänna underrätterna.
Då olika personer ägde jorden och räntan av frälsenatur. Det gällde dels skattehemman vilkas ränta kronan avstått till enskild person, dels sådana frälsehemman som ägaren avsagt sig mot förbehåll om erhållande av räntan.
Tåg som i lika mån befordrar personer som gods och vars hastighet därför är mindre än persontågets.
Med heraldisk terminologi gjord beskrivning av ett vapens innehåll.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Finskspråkig skola för blinda i södra och sydvästra Finland, med en provisorisk svensk avdelning. Blindskolan leddes av ett skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande.Tjänstemän var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, en lärare, två lärarinnor, en handarbets- och hantverkslärare och -lärarinna samt två biträdande lärarinnor. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet.
Fyr som är en blänkfyr, vars blink varar kortare tid än 2 sekunder.
De åtgärder som genom marint tvång strävar efter att bryta fiendens motstånd. Blockad kan vara av två typer: strategisk fjärrblockad och operativ närblockad. Bägge förekom under medeltiden.
Mindre befästningsverk uppfört av grova stockar vilket vanligen hade formen av ett hus. Det kunde också uppföras av sten och jord.
Det skifte som föregick tegskifte. De särskilda hemmanens åkerstycken bestod inte av långa rektangulära tegar utan av rektanglar eller polygonformiga block. De följde inte någon regelbunden ordning och kunde inte grupperas i vissa skiften eller fall.
Tionde av slaktad boskap.
Förskönande omkrivning till svenska av dokument på annat språk.
Namn på ett mynt som tillskrivs drottning Margareta.
Kontroll- eller betalningsmärke, som ofta användes i förbindelse med handels- och skatteförhållanden, men också i kyrkliga sammanhang.
Antalet dygn en masugn var i gång, grunden för beräkningen av tiondejärnet efter 1686. Ägaren var skyldig att med masugnsmästarens bestyrkan anmäla till kyrkoherden blåsningens början och slut. Han måste också förete bevis på gjord anmälan.
Område i utmarken som tagits i besittning för jakt och som utmärkts med bläckningar, som höggs i träden längs rån. Rågränsen slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Fyr med en fyrkaraktär som visar regelbundet återkommande blinksignaler, vilka skiljs åt genom släckta perioder som är längre än blinkningarna.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett skattetal i delar av Kexholms län. Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Hamnpenning eller tullavgift som kronan i Bottenviken krävde av främmande köpmän. Avgiften tillhörde de reformer som Erik av Pommern införde i samband med nyordningen av handeln på Bottniska viken. I skatten från Österbotten omtalades 1542 att bodelegspenningarna utgick för 10 hamnbodar i Kemi, 12 i Ijo och 39 i Uleå.
Räkenskapsförande tjänsteman vid bod i vilken malm förvarades och försåldes, fanns upptagen på bergslagens stat 1729.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Benämning på vissa boställen av krononatur som under 1700-talet uppkom på grund av landstatens brist på tjänsteboställen. Bohemmanen inrättades vanligen på andra staters indelta hemman. Innehavaren kallades åbo (och var oftast en länsman, häradsskrivare eller kronofogde) och betalade samma skatter och avgifter till kronan som andra kronohemman. Benämningen infördes 1782.
Under medeltiden en krigar- och storgodsägararistokrati i Ryssland. I Novgorod kämpade de rika bojarsläkterna om makten. De förlorade sin ställning på 1470-talet när de ersattes av storfurstens handgångna män, av vilka bojarbarnen utgjorde en viktig grupp.
Grupp i Ryssland vars ursprung fanns i bojarhirderna. I slutet av 1400-talet utgjorde de en stor del av storfursten av Moskvas handgångna män. I skatteboken över voternas femtedel som uppgjordes i Kexholm år 1500 ingår fem bojarbarn och hovgårdsfogdar, vilka utrryckligen sades vara moskoviter.
Auktionskammare som var specialiserad på försäljning av privata personers böcker och boksamlingar. Den första kända bokauktionen hölls i i Leiden 1604 och i Stockholm 1664, under vilken 323 böcker bytte ägare. Akademierna i Uppsala, Lund och Åbo fick under förra delen av 1700-talet privilegium på att hålla bokauktioner och upprätthålla bokauktionskammare.
Under autonomin benämning på biträde till och ersättare för en inom finansförvaltningen underordnad räkenskapsförande tjänsteman vid ett ämbetsverk eller myndighetskontor, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg. Sedermera (från 1900-talet) användes beteckningen kontorist.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Boksamling, bokhandel, även ett slags föregångare till biblioteken.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer. Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Förman vid bergsverk med ansvar för bokning och vaskning av gruva, var åtminstone 1729 upptagen på bergsstaten.
Det kungliga boktryckeriet, som upprättades av Gustav Vasa, hade ett eget märke, det svenska riksvapnet med Vasa-vapnet i hjärtskölden. Boktryckarmärket ändrades när tryckeriet övertogs av Amund Laurensson år 1543.
Chef för malmkrossningens stampanläggning.
Vetenskapligt samfund i Uppsala 1719–1728. Samfundet grundades av Erik Benzelius i ett försök att återuppliva Collegium curiosum. År 1728 upphöjdes samfundet till kunglig akademi och bytte namn till Kungliga Vetenskapssocieteten.
Fram till storskiftet det stycke jord eller mark (inklusive avkastningen) med vilket hemmanen indelades i teglag; bolstad.
Skatteenhet (verokunta) på landsbygden under medeltiden till förra delen av 1600-talet och som innebar att ett visst områdes alla hemman gemensamt ansvarade för att erlägga en viss mängd skatt av diverse slag.
Gård. Termen användes också i betydelsen skattebol, det vill säga skatteuppbördsområden som omfattade vissa grupper av byar. Bolindelningen på 1400-talet följde den finska och svenska rättens uppbördsområden i Egentliga Finland. I västra Nyland omtalades skattebolen i början av 1400-talet. På Åland betydde bol enbart gård.
Bebodd eller odlad jordegendom, som kameral term ett stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding, treding (tridung), nötslag (Åland) och markabol.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Bofast man: i Kristoffers landslag 1442 odalbonde, med rätt att vara nämndeman och vittne på tinget. Motsats: landbonde.
Avgifter som ett bol skulle utgöra gemensamt vid sidan av bolskatten på 1500-talet. I Nyland bestod bolgästningen av en mängd olika persedlar, som varierade till beskaffenhet och kvantitet mellan de olika socknarna.
Avgift inom gengärden som i Finland allmänt uppbars av bolmännen.
Det egentliga hemmanet, i motsats till utmarker och avsöndrad jord; stamhemman, stomhemman.
Person som inom ett bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
Avgift som erlades i halm och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Avgift som erlades i hö och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Den del av varje helskatt som uppbars av bolmännen i Savolax på 1500-talet och som de till en del fick behålla, medan resten fördelades mellan kronan och länsmannen som genom bolmansräntan fick ersättning för sin skyldighet att fyra gånger om året hysa slottsfogden och landsfogden samt lagmannen en gång.
Skatt som erlades av varje fjärding i Tavastland på 1500-talet. I skatten ingick en mängd naturaprodukter som bl.a. råg, korn, fisk, havre, smör och humle.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
Ägogräns med eller utan råmärken. I landslagen från cirka 1415, lantmäteriförordningen 1698 och 1734 års lag särskilt om gränsen mellan byar, vars rätta sträckning ofta var mål för tvister. Efter 1883 blev bolstada skäl en officiell lagterm.
Under tegskiftet, teglag. Efter storskiftet, gårdstomt med huvudbyggnader och odlingsmarker.
Syn eller besiktning av rågång och dess sträckning mellan byar. Synen skulle från och med 1732 hållas mellan Valborgmässoafton och Allhelgonadagen.
Avgift som fartyg skulle erlägga i Björneborg.
Den odlade mark för vilken ett hemman blivit skattlagt.
Samlande benämning på bol-, odal-, in- eller stångfallsägor, det vill säga åker, äng eller beteshage som av urminnes tid eller vid skattläggningen obestritt hade ansetts höra till ett visst hemman.
Inbyggare, åbo, jordbrukare, hemmansbrukare, husfar, husbonde.
Årligen vald förtroendeman med ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
Personligt märke som oftast brukades som ägarmärke. Det användes också för att bekräfta handlingar av personer som saknade sigill. Bomärket användes också som märke på vara. Bomärken är i Finland kända från 1400-talet.
Benämning på manliga hemmansbor i åldern 15–60 år som var skyldiga att erlägga arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län. Räntan utgick till olika belopp för bondahuvud, boblar (skattlagda torpare och nybyggare) samt för inhysingar.
Allmogeman som brukade ett hemman eller en gård och icke tillhörde herrskapsklassen. Bonde som brukade egen jord var hemmansägare eller skattebonde. Bonden kunde (för egen räkning) bruka av kronan ägd jord och var då kronobonde, eller av andra ägd jord och var då landbonde eller frälsebonde. I Finland ägde 96 procent av bönderna själva sin jord ännu på 1540-talet och endast 4 procent var landbönder. Från senare hälften av 1500-talet och under 1600-talet blev krono- och frälsebönderna allt fler och skattebönderna utgjorde en liten minoritet i Finland i början av 1700-talet. Skattebönderna ökade i antal igen från mitten av 1700-talet genom att det blev möjligt att köpa kronohemman till skatte. Strax efter mitten av 1800-talet var de flesta hemmanen i Finland skatte. Indelningen i skatte-, krono- och frälsebonde förlorade sin betydelse 1925 då jordskatterna avskaffades.
I Ryssland, särskilt under perioden 1775–1796, medlem i sådana domstolar som behandlade rättegångsmål rörande de bönder som inte lydde under adeln. Dessa bisittare valdes/utsågs bland bönder tillhörande denna bondekategori, i regel för tre år. I Gamla Finland förekom sådana bisittare under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Stillestånd som under pågående krig slöts mellan två menigheter på ömse sida om en gräns med löfte om att inte ofreda varandra.Bondefreder slöts i allmänhet under perioder då de statliga banden var svaga.
Arrendator av hemman, som ägdes av en skattebonde. Landbor, som satt på ofrälseland, skulle erlägga skatteavgifter i samma utsträckning som en skattebonde. Strängnässtadgan 1437 försökte i viss mån underlätta bondelandbornas ställning så att en viss lättnad i avgifterna till kronan medgavs.
Räkneenhet och i Raseborgs slottslän kanske också verkliga penningar. Räkningen i bondemarker förekom speciellt i Finland och omnämndes första gången 1378. Relationerna varierade i de olika finska landskapen.
Odlat område av en viss storlek och visst värde som utgjorde grund för skatteberäkning.
Statare som var anställd på ett familjejordbruk.
Ett av de fyra ständerna under ståndsriksdagens tid. Bondeståndet utgjordes till huvuddelen av självägande bönder och bergsmän.
Av riksdagens fyra ståndstalmän vald person med uppdraget att sköta bondeståndets skriftliga ärenden under pågående riksdag.
Sätt att bereda betänketid och tillfälle till prövning av ett ärende innan det avgörs. Handlingarna i saken kringsändes till medlemmarna (i kollegiala ämbetsverk) eller lämnades på bordet i det rum där sammanträdet hölls.
Pagebeställning vid hovet för uppvaktning vid monarkens bord, under hovjunkare.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Ursprungligen borginvånare. Från medeltiden person i en stad som innehade burskap och därför hade rätt att idka handel, hantverk och annan näring. I vidsträcktare betydelse invånare i en stad. Borgarna var medlemmar av borgarståndet vid ståndsriksdagarna och ståndslantdagarna.
Benämning på handlande, handelsman i Lappland under 1800-talet.
Den medeltida borgaren i en stad hade rätt att driva borgerlig näring, att delta i allmän rådstuga, väljas till förtroendeposter i stadens styrelse, att dömas efter stadslag.
Den medeltida borgarens skyldigheter bestod i att göra borgerlig tunga, delta i brandskydd och nattvakt, delta i stadens försvar och att göra kronan krigstjänst.
Förmögenhetsskatt som en borgare betalade till staden och indirekt till kronan.
Grupp bestående av borgare som företrädde den militära styrkan och som vid behov försvarade staden. Åbo och Viborg hade på 1600-talet Finlands största och mest utvecklade borgargarden. Borgerskapet i Åbo var skyldigt att vid behov gripa till vapen för att försvara staden och slottet, särskilt mot anfall från havet.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Borgarrätt, burskap, ställning som borgare: borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Från 1700-talet även medborgarskap, medborgarrätt.
Riksstånd bestående av i städerna bosatta borgare. Borgarna tillhörde de opriviligierade stånden som erlade alla personliga utskylder. Deras fri- och rättigheter bekräftades 1789.
Under medeltiden hade borgen en mera vidsträckt betydelse än i dag. Vanligast var borgen inom rättsväsendet där straffet oftast innebar böter. Borgen kunde också ersätta häktet. Senmedeltida bråkstakar ålades ofta i samband med strafflindring att skaffa borgen mot att de inte upprepade sina odåd. Borgen skulle också ställas för vinnande av burskap.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Garantisystem för ersättning av kronans förlorade inkomster vid tjänstemans förfall eller tjänstefel. Detta gällde särskilt kronofogden som måste gå i godo för att ersätta skattebortfall som uppstod på grund av brister i ämbetsutövningen.
Skrift där ämbetsman förbinder sig att personligen erlägga oindrivna avgifter. Borgenskriften bifogades till ansökan om kronofogdebefattningen.
I Ryssland av stadsinvånarna 1775–1796 för en treårsperiod vald medlem i domstolar för stadsbefolkningen. I Gamla Finland fanns sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Det moderna civiliserade samhället. Språkbruk om den inom förvaltningen rådande synen på det ideala samhället under 1700-talet.
Medborgerlig, samhällelig, statlig avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Kvinna med burskap. Enligt de medeltida lagarna kunde endast män förvärva burskap. Källmaterialet visar dock att kvinnor i städer kunde uppnå full rättskapacitet. Tänkeböckerna visar flera burskapsavgifter som har erlagts av kvinnor. Förmodligen hade borgerskorna ärvt och fortsatt av make, fader eller annan anhörig driven yrkesverksamhet.
Kvinna med borgarrätt som borgares hustru eller änka.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Avgifter som en blivande borgare måste erlägga för att få burskap. I Sverige krävdes sådana endast av dem som inte var fast bosatta i staden. Magnus Erikssons stadslag stadgade att avgifterna var fem öre och att självständiga yrkesutövare med en viss minimiförmögenhet var skyldiga att söka burskap. Avgiften skulle inte krävas av person som fäst gård- eller jordägande mö eller änka i staden, säkerligen inte heller av andra grundägare.
Person som gått i borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Högre fridsskydd, som gällde för alla befästa orter och deras närmaste omgivning, och föranledde hårdare straff för våldsgärningar begångna på en kunglig borg. I modernt språkbruk innebär ”borgfred” en överenskommelse mellan två i allmänhet stridande parter om att hålla fred för att kunna bekämpa en gemensam yttre fiende.
Den del av lönen som åt kronans anställda utbetalades i tyg.
Inkvartering av krigsmanskap och dylikt i eller vid en borg eller i ett kvarter för krigsfolk. Under slutet av 1500-talet började skyldigheten att erbjuda inkvartering ersättas med en konstant avgift.
Avgift som betalades som ersättning för skyldighet att erbjuda borgläger. År 1597 fixerades borglägerspenningarna till 8–12 daler årligen beroende på tjänsteår och grad. Benämningen borgläger försvann på 1600-talet.
Ung soldat förlagd i borgläger.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Det viktigaste administrativa organet i staden. I slutet av 1600-talet började man tala om ”magistrat” vid sidan av ”borgmästare och råd”. Uppgifterna var varierande och rätt så omfattande. Borgmästare och råd var inte enbart en beslutande utan också en verkställande instans. Det fungerade som domstol i staden, det vill säga rådstugurätt. Efter år 1619 hade borgmästare och råd till och med rätt att ge förordningar om den inre administrationen i staden, såvida dessa inte stred mot lagen, kungliga beslut eller stadsprivilegierna. Detta gjorde att varje stad uppvisade vissa säregna drag.
Särskild adlig jurisdiktion av medeltida ursprung. Borgrätten tillkom sannolikt genom danskt inflytande. Karl XI, som strävade efter att skapa likformighet inom rättsskipningen, avskaffade dem 1692. Begreppet användes också om högre eller lägre rättsinstans vid hovet från och med 1687.
Särskild form av borgrätt 1544–1687, med en sammansättning som varierade efter målets art. Borgstämman behandlade bara mål i vilka hovets tjänstemän och tjänstefolk eller hovfolk var parter. Den organiserades 1687 i Övre och Nedre borgrätten. Borgstämma torde inte ha förekommit i Finland.
År 1914 grundat kommunalt sanatorium i Borgå som fick lagstadgat statsunderstöd. Sanatoriet förestods av stadsläkaren. Det kallades även för Rosa och Johan Askolins tuberkulossjukhus.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Borgå som residensstad. Borgå stift grundades 1723 när biskopssätet flyttades från Viborg till Borgå. År 1811–1812 anslöts församlingarna i Gamla Finland till stiftet. År 1851 utbröts en del av församlingarna och bildade Kuopio stift. Biskopssätet flyttades 1923 från Borgå till Tammerfors. Stiftsadministrationen leddes av en biskop och bestod 1816 av en domprost och sex andra ledamöter, en konsistorienotarie, en vicekonsistorienotarie och en amanuens. Den skötte stiftets förvaltning och ekonomi, övervakade församlingar med prästerskap och Borgå och Viborgs gymnasium, trivialskolorna i Helsingfors, Kuopio och Lovisa samt krets-, elementär- och flickskolor i Viborg och Kexholm, Fredrikshamn, Nyslott, Villmanstrand och Sordavala.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som grundades i Borgå 1923. Grunden är inte geografisk utan språklig. Det omfattar samtliga svenskspråkiga församlingar i Finland och de tvåspråkiga församlingar som har svensk majoritet. Också den tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland samt den rikssvenska Olaus Petri församlingen ingår i stiftet.
Skatteenhet, införd på medeltiden i Österbotten, Borgå län och Satakunta, som bestod av bondens boskap, i Borgå län och Satakunta också av hans lösöre.
Förmögenhetsskatt i penningar 1620–1642 på varje tunna utsäde och varje husdjur. Från omkring 1642 blev skatten en från år till år oförändrad årlig penningskatt som utgick per mantal och som försvann med den nya skattläggningen under autonoma tiden.
Typ av lantbruksskatt som borgarna erlade till staden för sitt lantbruk. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Kommunal tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över bostädernas skick.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar, häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
De arrenden som ursprungligen betalades för boställen som varit anslagna åt befälet vid indelta armén och som efter 1809 och den sista innehavarens avgång tillföll kronan. Boställena arrenderades sedan ut mot en årlig arrendeavgift som tillföll militiestaten.
Bonde som brukar ett boställe på vilket boställshavaren inte bor.Boställsbonden erlade ränta till boställshavaren.
Tjänsteman i ett inspektionsdistrikt under Forststyrelsen som ansvarade för skogsvården på lands- och militiestatens boställen. En egen kategori utgjorde de forstmästare som ansvarade för prästerskapets boställen.
Ämbetsområde för boställsinspektör.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar, prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Den kassa som vid prästerskapets lönereform 1922 bildades i församlingarna för att finansiera prästboställenas nybyggnation och reparationer. Boställskassan förvaltades av kyrkvärden under kyrkorådets uppsikt.
Nämnd i en evangelisk-luthersk församling som ansvarade för förvaltningen av de nya tjänsteboställen som uppkom i samband med prästerskapets lönereform 1922. Boställsnämnden förrättade årlig granskning av boställena för beslut om nödvändiga nybyggnationer och reparationer, och övervakade utarrenderade kyrkojordar samt indrev arrendeavgifterna. En boställsnämnd skulle finnas i varje församling som inte hade en kyrkoförvaltningsnämnd. Den bestod av tre eller högst fem medlemmar, som på landsbygden skulle vara kompetenta i jordbruk och lanthushållning, i stad erfarna entreprenörer inom byggnadsbranchen. Nämnden valdes av kyrkostämman på fyra år.
Ersättning som tillkom sådana häradshövdingar som inte innehade boställen. Ersättningen utbetalades kontant.
Statlig nämnd som efter 1918 och särskilt efter 1922 administrerade inlösningen och utarrenderingen av statens boställen: sätes- och ladugårdar, militie- och civilstatens boställen, prebende- hospitals- och bohemman samt donationsstommar och deras skogsmarker. Nämnden verkade under Lantbruksministeriet och i nära samarbete med Kolonisationsstyrelsen.
Ersättning för förlorade boställsinkomster, förekom särskilt under stora ofreden. Präster, häradshövdingar och andra tjänstemän med boställen som hade flytt till Sverige och gått miste om boställets inkomster fick dem i stället assignerade från ett visst svenskt härads restmedel.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Kommission vid Socialministeriet som beviljade bosättningslån åt värnpliktiga och deras hustrur. Kommissionen bildades i november 1944 och bestod av en ordförande och en som viceordförande fungerande ledamot, som valdes av socialministern. De övriga tre ledamöterna valdes på på basis av förslag från Försvarsministeriet, postsparbankens styrelse och Väestöliitto r.y.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Bosättningsrådet motsvarade bosättningsstyrelsen. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
En av de två hälfter i vilka Vemo socken var delat på 1500-talet.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Sådant gods som hittats nedsänkt i vatten och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde kräva. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle hälften tillfalla konungen och hälften upphittaren. Hittaren hade rätt till sin andel också i de fall att en ägare kunde hittas.
Gruvdräng som stod beredd att passa bergstunnorna och fylla dem med berg vid särskilt Sala silvergruva.
Manlig invånare från Norr- och Österbottens kusttrakter.
Benämning på de köpmän från Stockholm, Åbo och andra inhemska städer, som sommartid gjorde handelsfärder till hamn- och marknadsplatserna vid Bottenviken. Säkra uppgifter om deras handel finns från 1300-talet. I Ulfsbys privilegiebrev nämndes att stadens innevånare hade rätt att i Österbotten byta ut handelsvaror mot livsmedel. Verksamheten reglerades 1420. Handelsfärderna sköttes ofta av handelsbolag där den rikare handelsmannen investerade kapital medan den fattigare gjorde den egentliga resan.
Knekt från landskapen vid Bottniska viken.
Koncentreringen av handeln på Bottniska viken till vissa bestämda aktörer. Handelstvånget gynnade framför allt Stockholm, men också Åbo. Åbo var befriat från tvånget att handla på Stockholm. Handeln i trakterna kring Kumo älv skulle dock koncentreras till Ulfsby. Det bottniska handelstvånget infördes av Magnus Eriksson. Reglementeringen omfattade också handeln inom Bottniska viken med uppland. Albrekt av Mecklenburg fortsatte reglementeringen. År 1420 utfärdade Erik av Pommern nya bestämmelser. Avsikten var att utestänga hanseater och novgorodiska köpmän. Raumo och Ulfsby hade tidvis rätt att idka utrikeshandel.
Förteckning över ett dödsbos tillgångar och skulder för skattläggningen. Begreppet används också om den juridiska förrättningen då förteckning upprättas för arvskifte. Själva handlingen kallades ursprungligen bouppteckningsinstrument eller uppteckningsinstrument, sedermera bouppteckning eller bouppteckningsprotokoll.
Den skriftliga handling som upprättas vid en bouppteckning.
Avgift som infördes 1752 och som betalades av adel, prästerskap och borgare. Avgiften skulle användas till avlöning av justitiestatens tjänstemän. Den var 1/4 procent av den summa som inventarierna uppskattades till vid en bouppteckning. År 1786 befriades ståndspersoner på landet som inte tillhörde adel, prästerskap eller borgarestånden. År 1778 överflyttades inkomsten till statskontoret.
”Världslig arm”, om världslig myndighets befogenhet att avgöra, utdöma eller verkställa (dödsstraff) i världsliga ting, i motsats till kyrkans andliga överhöghet eller domsrätt. Benämningen användes innan domkapitlens domar fick överklagas till hovrätten 1687.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av nio skyddskårskretsar och dess centralort var Brahestad.
Ensidiga mynt med mer eller mindre hög relief. Denna typ av mynt slogs i Norden redan under 1100-talet. Under medeltiden hade vissa brakteatrar karaktären av inflationsmynt. Brakteatrar omnämndes i myntförordningar 1449–1527.
Temporärt tyskt krigsförband som insattes i operationerna i södra Finland under det finska inbördeskriget 1918. Detachementet hade sin bas i Reval och dess första enheter landsteg i Lovisa den 7 april 1918. Detachementet på närmare tretusen man leddes av överste Otto von Brandenstein och underställdes den 16 april 1918 Östersjödivisionen.
Ledare för en brandrote, valdes vanligen för en treårsperiod.
Försäkringsbolag i Finland som grundades i Åbo 1816. Bolaget hade skilda fonder för stad och för landsbygd. De som anslöt sig till bolaget behövde inte höra till en brandstodsförening eller delta i häradets brandstod. Bolagets verksamhet upphörde 1833 på grund av Åbo brand.
Soldat som biträdde brandmästaren vid indrivandet av brandskatt under krigstid.
I Ryssland från 1782 kår i anslutning till en stadsdelsförvaltning, vilken hade i uppgift att förhindra och släcka eldsvådor. Brandkommandot leddes av en brandmästare. Det är oklart om sådana kommandon organiserats i städerna i Gamla Finland.
Den medeltida staden indelades i ett varierande antal fjärdingar. Varje fjärding hade två ledare. Vid eldsvåda efter klämtning skulle sex av ledarna för fjärdingarna tillsammans med minst en man från varje gård bekämpa elden medan folket från den mest avlägsna fjärdingen skulle rädda vad som räddas kunde. I varje gård skulle därför finnas en 7 alnars stege, en 12 alnars brandhake, eldyxa, ämbar och vattentunna. Vattentunnan skulle stå ute på gatan. Rivning ansågs vara den viktigaste motåtgärden för att elden inte skulle sprida sig.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
Person som vid krigshandlingar ansvarade för skövling, brännande och brandskattning.
I svenska riket och Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
Ordning eller reglemente med bestämmelser över de åtgärder som skulle företas i händelse av eldsvåda eller vid släckande av eldsvåda.
Avdelat (mindre) område för organisering av eldsläckningsberedskap. Brandrotar förekom både på landsbygden och i städer, även i Gamla Finland. Brandrotarna leddes av en rotemästare eller brandfogde och kunde tillsammans bilda branddistrikt eller brandmästarskap.
I Gamla Finland förekommande benämning på rådman som under borgmästaren ansvarade för organiseringen av brandsyn, brandförebyggande verksamhet och brandbekämpning.
Krigsföringsterm som hänvisar till lösensumman som ett hus, by eller stad var tvungen att betala fienden för att undgå ödeläggelse genom brand.
Stadganden i stadslagen och sedvanor i städerna som avsåg att förhindra eldsvådor. Lagstiftningen gick i hög grad ut på att begränsa användningen av eld. All användning av eld och lyse var förbjudet sedan det ringt i vård. Transport av eld fick endast göras i slutna kärl. Byggandet av stenhus uppmuntrades genom skattefrihet. Varje gård skulle ha utrustning och vatten tillgängligt. Böter utkrävdes av den på vars gård eldsvåda brutit ut. Särskilda brandkårer organiserades.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens egentliga uppgifter förutom eventuellt brandvärdering är okända. Befattningen var oavlönad. Den är med säkerhet känd endast från Arboga.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt hus på helt hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Inrättning som på vissa villkor tillförsäkrade en viss ersättning för förluster som uppstått till följd av eldsvåda.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Avgift som från och med 1733 betalades i städer för underhåll av brandvakt, utgick per hus(håll). I Stockholm gav erlagd avgift också rösträtt i prästval från och med 1763, på andra håll i landet: själva hushållet.
Soldat på ett mindre militärt fartyg med ansvar för bevakning till skydd mot fientligt överfall.
Den enhet i en stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett brandverk endast i Helsingfors.
Allmän beteckning för en skrivelse. För nordisk medeltid används brev synonymt med diplom eller urkund. Urkund har en vidare betydelse. Breven kan kategoriseras efter innehåll. Också kyrkliga statuter och världsliga stadgar har ofta bevarats i form av brev.
Skrivelse av mer eller mindre officiell karaktär där något kungörs eller påbjuds (till exempel reskript, patent, manifest, dokument, aktstycke, ämbetsskrivelse). Under 1500–1700-talet användes termen också om intyg, bevis eller kvitto (till exempel adelsbrev, förläningsbrev, bilbrev, gesällbrev, gratialbrev, donationsbrev och fastebrev).
Av domkapitel förd bok över alla utgående brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Av klockare förd längd eller bok över varje brevväska eller enskilt tjänstebrev som sändes med klockarposten. I boken noterade klockaren dag och månad då försändelsen gick ut. Mottagaren verifierade sedan försändelsens ankomst med datum och namnteckning, mot ett kvitto. Brevboken infördes 1836.
Kopiebok som huvudsakligen innehöll avskrifter av utgående brev. Begreppet användes ofta under 1800-talet för medeltida kopieböcker. Numera föredras begreppet registratur.
Budbärare som var anställd vid Finländska revisionskommissionen.
Postfunktionär som bar ut posten till enskilda hushåll, till skillnad från postförarna som avlämnade posten på postkontoret där adressaterna kunde avhämta den, sedermera kallat postbox. Brevbärare stadgades under svenska tiden 1636–1643 för adeln, från 1707 och under autonoma tiden 1858 för gemene man mot en avgift, senare gratis. Från 1881 var brevbärare det samma som postiljon.
Under svenska tiden från 1801 om hemman vars innehavare hade skyldighet att befordra kronans brev till och från ämbetsverk och ämbets- eller tjänstemän, mot vissa skattelättnader eller avgiftsfriheter. Brevbärarhemmanet var vanligen ett kronohemman.
Postverkets kontroll av privata fram till 1857 och utländska tidskrifter fram till 1865. Censorn kopierade de avsnitt i breven som han ansåg innehöll komprometterande information och sände dem till postverkets chef. Efter 1736 omfattades breven i princip av rätten till posthemlighet. Censur idkades emellertid i synnerhet under krig och särskilt mot postföring till och från fiendeland. Brev- och tidskriftscensuren överfördes 1865 i sin helhet på Överstyrelsen för pressärendenas ombudsmän.
Uppföljningsregister över korrespondens mellan olika myndigheter.
Beteckning för postförare som på arvode vidarebefordrade kronans post innan det indelta postverket infördes 1636. Brevdragarna hade rätt till fri skjuts med hållhästar och fri gästning hos borgare, präster och bönder. Beteckningen ersattes 1636 med brevbud, brevförare.
Befattning inom Finlands försvarsmakt vid Inspektörens för de tekniska truppernans byrå. Brevduvor förekom inom den finska armén under 1920- och 1930-talet.
Häradspostförare. Brevföraren befordrade häradets tjänstepost till och från kronopostruttens postkontor eller posthåll.
Breviarum (bönbok i vilken tidegärden återfinns) eller kyrkohandbok. Kurian behövde en praktisk samling med tidegärdens olika delar (antifonerna, psaltarpsalmerna, hymnerna m.m.). Breviariet är en av de officiella liturgiska böckerna och innehåller jämte riterna de vanligaste välsignelserna och andra sakramentalier.
Förteckning över försändelsernas adressater. Brevkartan medföljde den förseglade postväskan från en postanstalt till en annan. Postmästaren jämförde brevkartan med postväskans adressater och kopierade från och med 1662 uppgifterna till ”postboken”. Brevkartan sändes varje vecka till postkamreraren i Stockholm för kontroll av postavgifterna.
Ersättning för brevs postbefordran.
Den avgift för brev som erlades för att gälda kanslikostnader. I Upplandslagen stadgades att den som för ett svårt brott ålades vallfart skulle ge biskopen två öre för att utfå brevet. Prästernas avgifter till biskopens kansler för ordinationsbrev, indulgensbrev och kollationsbrev fastställdes 1423. Magnus Erikssons landslag stadgade att lejdebrev skulle lösas av kungens kansler med ½ mark och fridsbrev med 1 mark. Lösen skulle också erläggas för häradshövdings och lagmans fastebrev samt för lagmans dombrev. Fastighetsköp i staden skulle inskrivas i stadens bok och stadsskrivaren ersättas med 2 öre.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Av brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Postbefordran av brev, den del av postväsendet som omfattar brevbefordran.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på jordbruk av skattenatur.
Anhopning av skrivelser som i regel inte har uppkommit på ett så organiskt sätt som ett arkiv. Termen används också för medeltiden om sådana proveniensmässigt enhetliga arkivdelar som huvudsakligen innehåller personliga privatbrev på papper till en person eller släkt, men inte omfattar ägandehandlingar och andra öppna brev.
Förvaringskärl för urkunder. Termen förkommer i senmedeltida inventarieförteckningar. Brev förvarades också i påsar, byttor, kar, askar, lådor och kistor.
Särskild postsäck eller sidoficka på den förslutna postväskan, där postföraren placerade postförsändelser som han hade mottagit under vägen eller till posthållet från en ort utanför den ordinarie postrutten. Det var enligt postordningen 1636 förbjudet för postföraren att ta emot postförsändelser under färden. I praktiken gjorde man ändå så. 1646 års postordning fastslog att postbönderna inte fick lägga brev i postväskan under vägen, utan förvara dem separat tills de vid nästa posthåll blev vederbörligen förtecknade och inlagda i postväskan. Systemet med den så kallade yttersta öppna säcken utformades 1661. Där lades sedan de postförsändelser som togs emot under postföringens gång.
Uppvisare, innehavare av ett brev, en urkund eller dokument.
Term som under 1500- och 1600-talet betecknade infanteriets stridsformeringar, men som senare användes för tillfälliga enheter med kapacitet att utföra självständiga krigsoperationer. Brigadens styrka kan variera stort, men är vanligen mellan 3 000 och 7 000 man. Brigaderna består av infanteribataljoner samt understödande enheter från olika vapenslag. I den finska armén blev brigaderna efter vinterkriget en viktig del av den fredstida arméns nya organisation. Brigaderna, vars antal uppgick till 13 och bestod av två bataljoner, en artillerisektion, ett signalkompani, och ett kanonkompani, hade vid mobilisering till uppgift att skydda uppställningen av fältarmén.
Militär tjänsteställning som chef för en brigad.
Militär titel i Ryssland fram till 1797, tillhörde femte rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokorodie”.
Truppavdelning inom finska armén under fortsättningskriget. Den grundades i juli 1941 och uppkallades efter sin befälhavare Eero Kuussaari. Avsikten var att truppen främst skulle bestå av soldater från Östkarelen och Ingermanland, men deras antal kom att utgöra enbart en tredjedel av totalstyrkan. Brigaden upplöstes i slutet av oktober 1941.
Om säljare eller överlåtare som inte kunde prestera bevis för egen åtkomst av egendom och således inte kunde garantera köparens rätt till densamma.
Övergång eller förbindelseled över ett vatten(drag), en ravin eller sänka som förenar två punkter med varandra ovanför marken.Broarna indelades i socken-, härads- och landsbroar. Indelningen hade betydelse för den skyldighet att underhålla broar som ålåg alla hemman. Broarna övervakades av landshövdingen.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Allmänna rättsprinciper, regler och domar som under högmedeltiden gavs ut som rättesnöre för domarna och som bildade den tidigaste rättsvetenskapliga litteraturen, före 1500-talets domarregler, samlade prejudicerande rättsskipning och lagberedningar m.m.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Tjänsteman vid hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Avgift som bestod av en kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (tullbetjänt), besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Andel av skyldighet att underhålla bro. Skyldigheten fördelades preliminärt av lantmätare och fastställdes av häradsrätten. Den övervakades av häradsfogdar, landsgevaldiger, landsfiskaler samt läns- och fjärdingsmän så att vägarna hölls i skick. Den som försummade att hålla sin brolott i skick straffades med böter.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums stat från 1600-talet. Allmänt: uppsyningsman vid broar.
I lokalförvaltningen i Finland från och med 1600-talet syssla, där brofogdens och skallfogdens uppgifter var förenade hos en person. Bro- och jaktfogdar tillsattes under stora ofreden av ockupationsmyndigheterna allmänt i Åbo generalguvernement, medan de som i Viborgs kommendantskap uträttade motsvarande värv i regel kallades brofogdar. Bro- och skallfogdar fanns även i Gamla Finland.
Avgift för passerande av bro.
Avgift som betalades av inkommande och utgående fartyg i Helsingfors, Uleåborg, Brahestad, Nykarleby, Kaskö, Kristinestad och Viborg.
Person som var anställd av den medeltida staden som renhållningskarl vid hamnen.
Skrivare i den medeltida stadens hamn. Tjänsten omtalades i Stockholm 1480.
Person som tjänstgjorde som ordningsman i den medeltida stadens hamn.
Förrättning genom vilken myndigheterna kunde granska att broarna var väl byggda och underhållna. Brosyn förrättades häradsvis två gånger årligen av en tolvmannanämnd som hade domsrätt i frågor som gällde brofallsböter och nybygge.
Lagstadgad granskning av bro. En besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Uppsåtlig handling i strid med en (lag)bestämmelse, (i juridiskt avseende) för vilken det är föreskrivet ett straff och där inga objektiva ansvarsfrihetsgrunder föreligger.
Person som inte har förbrutit sig, är oskyldig.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Av hovrättsfiskalen årligen förd förteckning över underrätternas till hovrätten underställda brottmål, stadgad under svenska tiden 1754, under autonoma tiden 1834. Förteckningen inleds med oavgjorda mål från föregående kalenderår, varefter följer rättsfallen i den ordning de inkommit. Den avslutas med ett alfabetiskt register över åtalade. Brottmålsdesignationen kallas efter 1910 enbart ”designation”.
Av domare upprättad förteckning över dömda personer i häradsrätt eller i stadens kämnärs- och rådstugurätt. Brottmålslängden innefattar uppgifter om förbrytarens namn, stånd eller karaktär, samt brottet och domen. För tjänstehjon och inhysingar angavs också namnet på det hemman där de senast hade haft tjänst. Brottmålslängden sändes halvårsvis till vederbörande hovrätt för kontroll och till kyrkoherden som förde in brottmålet i kyrkböckerna för framtida flyttnings- och frejdebevis.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit anklagade för brott eller förseelse i världslig rätt, med uppgifter om huruvida de hade blivit befriade eller fällda. En av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Brottmålslängden avskaffades 1969.
Tjänsteman vid vissa (större) rådstugurätter, särskilt i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden, vars tjänsteåligganden begränsades till brottmål. År 1897 fanns fyra brottsmålsnotarier vid Helsingfors rådstugurätt.
Syn som granskar att jorden är rättvist fördelad mellan byns alla delägare.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämns i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454.
Avgift som betalades på varor som fördes in till Helsingfors. Penningarna betalades för varje kärrlass varor som kördes upp från stranden. Avgiften var 1 kopek silver för lasset, men stadens egna borgare betalade bara hälften.
I äldre tid, en av två tjänstemannatyper vid tullplatserna, den andra var tullskrivare. Tullskrivarna utgjorde de egentliga förrättningsmännen, medan brovaktarna skötte olika bevakningsuppgifter. Ibland biträdde de vid förrättningarna.
Extra skatt som kungen hade rätt att kräva när någon av prinsessorna gifte sig. Erik XIV utkrävde brudskatt 1562 när hans syster gifte sig och Johan III utkrävde en sådan 1579.
Offergåva till prästen för en vigsel från och med medeltiden till 1681. Brudvigningspenningarna räknades till de så kallade prästpenningarna, vilka skulle utgå till prästen när han förrättade en privat kyrklig akt i prästskrud. De ersattes 1686 med vigselpenningar, en av flera pastoralier som tillkom det ordinarie prästerskapet som lön.
Industrianläggning för förädling av råvaror, ofta järn, koppar eller glas. Bruken började anläggas på 1600-talet. För att få grunda ett bruk krävdes tillstånd och privilegium av kronan. Under autonoma tiden måste en utländsk ägare av ett finländskt bruk vara bosatt i Finland.
Samlande beteckning för anställda vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, i synnerhet för järnvägspersonal av högre tjänstegrad.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Patronell församling som bestod av bruksägaren med familj samt personalen och deras familjer.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare, bruksskrivare m.m.
Bruksarbetare, exempelvis hammarsmed, smeddräng, kolare.
Präst anställd i predikoämbete på ett bruk som utgjorde ett kapellag under moderförsamlingen; brukspräst, brukspastor. Det var i princip förbjudet att hålla brukspräst enligt kyrkolagen 1686, som bara gav adelsmän rätt att hålla huspräster. Brukspredikanter började dock förekomma på bruken under 1700-talet, med tillstånd av domkapitlet. Anställningen gick till på samma sätt som vid anställning av huspredikant. Brukspredikanterna förbjöds 1760 och 1842 att verka i andra församlingar och att överlag blanda sig i andra församlingars ordinarie prästerskaps göromål.
För bruksidkare verkande parallellt informellt forum till ståndsriksdagen. Adliga brukspatroner deltog både i adelståndet i riksdagen och i bruksriksdagen. Synpunkterna på näringsgrenen framfördes till ständerna och den centrala förvaltningen under hela frihetstiden.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
Under svenska tiden om fiskal vid brunnsort som hade i uppgift att beivra brott mot brunnsordningen. Brunnsfiskalen underlydde brunnsintendenten och den domsrätt som han jämte ett antal redbara män hade över brunnsverksamheten.
Från 1600-talet om föreståndare för hälsobrunn och ordförande för det organ, ”brunnsrätten”, som hade viss domsrätt över brott och förseelser mot brunnsordningen.
Från och med 1600-talet en titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Term belagd i juridiskt och kameralt språkbruk. Bryggestol innebar ett hemindustriföretag som sålde öl direkt till konsumenten.
Ingenjör som hade utbildning i brobyggnadskonsten. Titeln förekom särskilt som ”beställningsman” vid artilleriet.
Nybyggare. I praktiken en underklass av bönder som bestod av utmarkernas småbrukare. När invånarna i Egentliga Finland 1386 anhöll om lagman, gjordes skillnad mellan brytar och bönder. I Sverige var bryte en allmän beteckning för uppsyningsmannen över trälarna på en gård. Sedan träldomen avskaffats fick bryte betydelsen ”fri man”.
Av Gustav III tillsatt direktion som verkade 1775–1788 med uppgift att ombesörja allt som rörde inrättande och ledning av kronobrännerier.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
Skatt som tillföll staden och sammanhängde med handeln. Avkastningen skulle användas för avlöningen av tjänstemän. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Person som förestår brännvinsbränneri. Indelades i förste och andre etc. brännmästare.
(Om brännvinsarrende) en tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800. Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse mynt efter markegången.
Avgift som 1731 pålades brännvinsförsäljningen i städerna.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Avdelning för brännvinsärenden vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Person som beivrar överträdelse av brännvinsförordningen.
De årligen till kronans Allmänna militiekassa influtna arrendena för förpaktad brännvinstillverkning och -försäljning på fästningarna Sveaborg, Svensksund, Svartholm, Kymmenegård och Bomarsund. Medlen gick till kasernbyggen och inköp av hemman och lägenheter som bestod fästningen med förnödenheter.
Person med uppgift att utöva kontroll över brännvinsbränningen.
Lagar och förordningar som reglerar tillverkning, försäljning, inköp och utskänkning av alkoholhaltiga drycker.
Rättegångsmål angående olaglig tillverkning eller försäljning av brännvin.
Skatt på tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
Kontroll av brödets kvalitet och storlek sköttes under medeltiden av stadens råd. I Stockholm kontrollerades bagarna av stadens brödskådare och rådet utsåg också bagarskråets ålderman. År 1484 bestämdes att bagarna förutom vetebröd också skulle baka en brödkaka av rågmjöl enligt gammal sed. Brödets vikt ändrades flera gånger beroende på spannmålspriset. År 1545 fastställdes en tabell för brödets vikt i förhållande till priset på vetespannen.
Granskning av en truppenhet för att kontrollera att dess styrka överensstämde med den som blivit upptagen i längderna och att truppen tilldelats det som den var berättigad till.
I vidsträckt betydelse varje sammanslutning av kristna med ändamål att verka till Guds ära genom gudstjänst samt för ömsesidigt andligt och materiellt stöd i den kristna broderskärlekens anda. Verkliga sammanslutningar uppkom på basis av de så kallade gillena.
Torpare som åt annans bröd, det vill säga fick sin lön i form av matvaror. Egentligen var brödtorparen en innehavare av torp utan odlingsbar jord. Brödtorparna erlade ändå mantalspenningar.
Parallellbenämning på matskott som förekom i Savolax och Karelen.
I en lagmansdom i Södra Österbotten 1574 benämning på gårdstomt och huvudåkrar, i motsats till utjordar. Bestämde proportionen mellan varje hemmans andel i inägor och utjordar, som skulle vara lika, emedan hemmanen i Södra Österbotten inte hade konstanta skattetal; örestal.
I Finland benämning på gårdstomt och huvudåkrar i motsats till utjordar; bröståkrar (rintapellot).
Åker som räknades som bröstmark.
Befordran av bud eller brev, brevföring.
Fodral innehållande tjänstetecken för kronans budbärare.
Förslag till inkomster och utgifter under en viss, inkommande period (vanligen ett år) för till exempel en stat, en kommun eller en offentlig inrättning.
Regeringens årliga förslag till statsbudget sedan självständighetstiden. I propositionen ingår en plan för statens finansiering och en redovisning av regeringens övergripande mål med budgeten. Budgetpropositionen innehåller också beräkningar av statens utgifter och inkomster samt ett förslag till hur pengarna ska fördelas enligt olika ändamål.
Trästycke med vissa märken som fördes från hemman till hemman, vanligen inom en fjärding, för att (beroende på märket) snabbt uppbåda folk till krig, urtima ting, släckning av eldar, rovdjurs- och våldsverkarjakt eller skallgång. Alla hemmansinnehavare ansvarade för att vidarebefordra budkaveln. Den som lät budkaveln ”falla” straffades med böter. År 1734 förbjöds andra än kronans tjänstemän att utskicka budkavel förutom vid allmän fara.
Budbärare till fots, sändebud.
Gårdsägares anmälan till budningskontoret vid stadens renhållningsverks om att gårdens latrintunna var full och måste tömmas.
Kontor inom renhållningsverket i en stad som koordinerade stadens och de privata entreprenörernas tömning av gårdarnas latriner, dynghögar och annat avfall. Avgiften fastslogs efter antalet personer i hushållet. Avfallet fördes till stadens allmänna dynghög för att sedan säljas som gödsel till den omgivande landsbygden, en central inkomstkälla för renhållningsverket till 1921. Budningskontoret sorterade i Helsingfors under byggnadskontoret som först från 1901 (i praktiken 1904) fick överansvaret för stadens renhållning samt i uppgift att övervaka den privata avfallshanteringen och att de mellan gårdsägare och stadens renhållningsverk ingångna kontrakten om regelbunden avfallshämtning fungerade. Kontrakten uppgick år 1905 till endast 56 av stadens 1 600 gårdar. Privata entreprenörer skötte vanligen avhallshanteringen tills kommunalt monopol infördes 1927.
Jord som vid försäljning först måste (hem)bjudas åt släktingar eller den förra ägarens släktingar.
Sändebud; beskickning, ambassad.
Plåt (bricka) med riksvapnet. Budvapen bars av budbärare eller sändebud som tecken för att de var stadda i kronans ärenden.
Vävare som i kronans tjänst sedan 1500-talet vävde buldan, grov, tvåskaftad vävnad av lin-, jute- eller hampgarn som användes till säckar, segel m.m. och till enklare kläder. Från 1700-talet användes tyget till bl.a. randiga fängelsedräkter.
Beseglat dokument av påven, kallat påvebulla ifall dokumentet innehöll stadganden rörande kyrkan, bannbulla ifall påven utfärdade en bannlysning (från kyrkan) och korstågsbulla ifall påven uppmanade till mission som innebar krigföring.
Ursprungligen det metallsigill med vilken en urkund, framför allt en påvlig sådan, var beseglad. Så småningom övergick betydelsen till själva urkunden. Det påvliga sigillet fick sitt hävdvunna utseende omkring 1100. Som benämning på påvlig skrivelse avsåg bulla först endast skrivelser av privilegienatur. Den nuvarande betydelsen är av senare datum. Urkundsmaterialet var ursprungligen papyrus men från 1100-talet förekom också pergament. Stiliseringen följer ett invecklat formelväsen. Beseglingen med blybullan gjordes utgående ifrån bullans natur. Dateringen uttrycktes i regel med romersk tideräkning med angivande av påvens regeringsår och från 1445 också det kristna året enligt stilus Florentinus. Bullan betecknades efter ingångsorden.
Samling av påvebullor och -brev.
På fartyg använd mindre flagga eller vimpel.
Fotboja, även black: stock av obetydligt bearbetat eller obearbetat trä med urholkningar för benen, låstes fast i fångens ben ovanför ankeln. Motsvarande förekom även för armarna.
Brev som utfärdades i en stad och fungerade som pass för stadsborna. Kostnaden för ett burabrev var ½ öre och brevet var i kraft ett år.
Brev som gav borgare i en stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Borgare. Bure är endast känt från Söderköpingsrätten men förekommer i sammansatta ord som buregäld, burspråk och burabrev.
Under 1600-talet titel på den högsta juridiska och militära tjänstemannen i Åbo, Malmö och Göteborg. År 1629 utnämndes Åboborgaren Erik Andersson Knape av kronan till underståthållare på Åbo slott och burggreve i Åbo stad. Hans uppgift var att övervaka borgmästare och råd och stadens övriga tjänstemän samt delta i rådstugurättens arbete.
Borgarrättighet i stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades burskap av stadens magistrat genom ett burbrev som medförde rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i stadslagen på 1300-talet. Stadens borgare fick automatiskt borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Den avgift som en borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom burskapsavgift måste borgaren äga en tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Av stad förd bok över personer som fått eller innehade burskap eller personer som erlagt burskapspengar. Burskapsboken kallades tidigare burskapslängd.
Förteckning över personer som erlagt borgarskapsavgifter. Särskilda burskapslängder är kända från Stockholm och Arboga. I Arboga ingår de dock i tänkeböckerna.
Nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Offentligt kungjort beslut som tagits under en sammankomst av överhetspersoner och borgare. Termen användes också om den plats varifrån kungörelsen skedde, ofta ett fönster eller en altan på rådhuset.
Under medeltiden en sammankomst av överhetspersoner och borgare; ”borgarspråk”.
Under perioden 1525–1646 benämning på nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra. Burspråk var också en benämning på den person som fullgjorde sådan patrullering.
Beteckning på delägarskap i vissa välgörande stiftelser för borgare under 1800-talet: gubb- och änkehus m.m.
Benämning på kammartjänare, page.
Organisationen av bevakningen i den medeltida staden. Burvården skulle utgöra stadens bestående vaktstyrka mot fientliga anfall, den skulle sköta brandbevakning och fungera som en polisstyrka. Vårdstyrkan bestod av minst tolv män beväpnade med sköld, järnhatt och handvapen, harnesk och pansar. Alla borgare med burskap var skyldiga att delta. Vård gällde mellan klockan 21 och klockan 6 vintertid och klockan 4 sommartid. Under den perioden fick tavernorna inte sälja öl och andra drycker. Ingen fick ha ljus och eld i husen. Dubbla böter stadgades för övervåld mot vårdstyrkan.
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även enstaka hemman som byar.
Sammanslutning som bestod av hemmansägarna eller invånarna i en by på landsbygden. Byalaget administrerade allmänningar, skiftade fiskevatten och skötte gemensamma arbeten som uppförandet av kommunala byggnader eller prästbord.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
Vanligen om en jordägare som var bosatt en by, stundom även annan jordbrukare i en by eller borgare i viss stad; byålderman.
Skattetal i landslagen (cirka 1350) och en måttenhet samt delningsgrund för teg- eller solskifte som avgjorde: a) den andel i byns skatter som ett enskilt hemman måste betala, b) den mängd arbetskraft och arbetsredskap som hemmanet skulle bidra med i det samfällda arbetet och c) varje hemmans andel i avkastningen. Under 1600-talet avsågs med byamål sammanfattningen av en bys eller en stads gemensamma ägor.
Gräns som skiljer en bys områden från en annan bys.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter.
Den minsta regionala enheten inom skyddskårsorganisationen. Byavdelningar grundades speciellt i kommuner med långa avstånd mellan byarna. En byavdelning hade ingen officiell status inom skyddskårsorganisationen.
Stadens lagbok, även den allmänna stadslagen.
Kronans fogde i stad. Byfogden hade rätt att sitta med vid rådets sammanträden, han övervakade handeln och hantverkarnas arbeten, hade rätt till förköp, uppbar skatter och sakören, innehade vissa polisiära uppgifter samt uppdraget som åklagare. (I vissa städer från 1400-talet) var byfogden kronans uppbördsman i stad då uppgiften överfördes från kronofogdeämbetet på byfogden. En byfogde omnämns första gången i Raumo stads privilegier 1444. Vissa städer beviljades rätt att själva utse sin byfogde. Ämbetet avskaffades under 1600-talet.
Byföreståndare på landsbygden. Byfogden var ordförande för bystämman. Han skötte byns räkenskaper och handlingar, övervakade byns gemensamma arbeten och var byns kontaktperson i förhållande till myndigheterna. Byfogden valdes av byalaget, vanligen för ett år.
Sammanfattning av de personer som bor i en bygd. Eftersom de svenska byarna var små bestod bygdelaget ofta av flera byar. Begreppet har inte haft någon juridisk eller kameral funktion.
Tjänsteman inom bergsstaten som verkade som chef för byggnadsarbetena i en gruva.
Tjänsteman vid militär (från 1869 civil) ingenjörskår som ansvarade för byggnadsarbetena inom väg- och vattenkommunikationerna, till exempel vid Saima och Pielinens kanaler. Byggmästare fanns också vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade dessa byggmästare under linjeförvaltningens bansektion.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till byggnadsavdelningens uppgifter hörde att granska och utföra sådana arbetsbeskrivningar och kostnadsförslag som tillhörde nybyggnads-, samt ändrings- och reparationsprojekt. Byggnadsavdelningen ansvarade också för den högsta ledningen och tillsynen över vården av byggnader som lydde under statens byggnadsförvaltning. Avdelningen leddes av en överingenjör, med biträde av byråarkitekt, maskiningenjör, biträdande maskiningenjör och elektrotekniker. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Tidigare hade Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ansvarat för järnvägsbygget. Till den nyinrättade byggnadsavdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt att utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå och en nybyggnadsbyrå. Byggnadsavdelningen ersattes 1932 av järnvägsbyggnadsavdelningen.
År 1936 delades landet in i byggnadsdistrikt för att övervaka och sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Byggnadsdistrikten lydde under Byggnadsstyrelsen och i varje distrikt fanns ett distriktskontor som leddes av en distriktsarkitekt.
I Ryssland från 1775 vid guvernementsförvaltningarna enhet för den allmänna övervakningen av byggnadsverksamheten i guvernementet samt för organisieringen av kronans byggnadsverksamhet. Byggnadsexpeditionerna lydde till 1806 under kameralhovet och därefter under guvernementsregeringen.
Lokalt kontor som gav rådgivning och handledning, beviljade tillstånd och övervakade byggnadsverksamheten i en stad eller kommun.
Den förvaltningsenhet i en stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Från 1944 tjänstetitel för avdelningschef och medlem av kollegiet vid Byggnadsstyrelsen, kunde även förekomma som högre tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Byggnadsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom arkitektur- och byggnadsbranschen.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvar för byggnadstillsynen.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Kollegialt ämbetsverk under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilket 1936 ersatte Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Byggnadsstyrelsens kollegium leddes av en generaldirektör med biträde av avdelningscheferna som från 1944 hade tjänstetiteln byggnadsråd. Vid Byggnadsstyrelsen fanns en projekteringsavdelning och en byggnadsavdelning, från 1944 även en stadsplaneavdelning, samt ett kansli och en räkenskapsbyrå. Den regionala byggnadsförvaltningen sköttes under Byggnadsstyrelsens ledning inom ramen för byggnadsdistrikt.
Från 1936 kansli vid Byggnadsstyrelsen. Till kansliets uppgifter hörde lagutnämningsärenden och disciplinära ärenden, ärenden rörande tjänsteförordnanden vid kansliet, vården av allmänna arkivet samt uppgörande av årsberättelse. Kansliet förestods ursprungligen av en sekreterare med biträde av en notarie, registrator, renskriverskor och vaktmästare.
Från 1936 byrå vid Byggnadsstyrelsen. Till räkenskapsbyråns uppgifter hörde förvaltningen av medel och deras redovisning samt därtill hörande statistik, uppgörande av budgetförslag, granskning av reseräkningar och ärenden rörande tjänsteförordnanden vid byrån. Räkenskapsbyrån förestods av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant som också fungerade som bokförare, samt äldre och yngre kontorsbiträden.
Tjänsteman som förde bok över byggnadsbestånd eller byggverksamhet. Byggningsbokhållare förekom vid diverse svenska ämbetsverk, på 1600-talet vid Amiralitetet, på 1700-talet i ämbetskollegiet i Stockholm.
Chef för den avdelning av magistraten (i större städer) som ansvarade för stadens byggnader.
Extraordinarie skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då tull eller accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Det järn som bruksägaren hade rätt att använda för reparationer och byggnadsändamål vid bruket. Det skulle inte inräknas i den kvot av järn för vilken bruksägaren skulle erlägga hammarskatt.
Under Amiralitetskollegium sorterande kontor som ansvarade för beräkningarna av materialbehovet och -kostnaderna vid de svenska flottbaserna. Kontoret leddes av en verkskommissarie med biträde av olika skrivare.
Tjänsteman som övervakade alla stadens allmänna byggnader, reparationer och andra grundverk samt därtillhörande material och instrument. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för underhåll av kyrkobyggnaden. Byggningssäden hörde tillsammans med vinsäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkvärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Benämning på budkavel i Österbotten. Funktionen uppgick sedermera i åldermannastaven. Bykavlen var formad som ett bräde eller en träskiva och försedd med hemmanens bomärken. Den användes ännu i sen tid för att sammankalla bystämmor och uppbåda folk för att bekämpa skogsbränder.
Ett slags ämbetsman i en lappby som (med hjälp av två nämndemän) dels fördelade den kronoskatt som byn skulle betala på byns medlemmar, dels handhade byns skjutsningsskyldighet.
Benämning på förordning uppgjord av hemmansägare i en by. I byordningen bestämdes om underhåll av staket, grindar, dikesgrävning, gödsling m.m. År 1742 utgavs ett utkast till byordning som byarna fick anpassa enligt lokala behov. Byordningen fastställdes först i häradsting men senare på sockenstämma.
Titel på tjänsteman inom Medicinalstyrelsen.
Tjänsteman vid statens byggnadsförvaltning. Från 1936 till 1944 fanns byråarkitekter vid Byggnadsstyrelsens projekterings- och byggnadsavdelning. Från och med 1944 kunde sex byråarkitekter utnämnas vid Byggnadsstyrelsen, men de var inte längre anställda vid någon enskild avdelning.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Byråavdelningen leddes av en byrådirektör och ansvarade för kansli-, kameral- och kassaärenden samt ärenden som angick förvaltningen i allmänhet. Avdelningen bestod av ett kansli, ett kamrerarkontor, ett kontrollkontor, ett kassakontor, ett verstkontor (senare kilometerkontor) och ett statistiskt kontor. År 1922 ersattes byråavdelningen av administrativa avdelningen och kamrerarkontoret, statistiska kontoret, kilometerkontoret och kassakontoret flyttades till den nygrundade ekonomiavdelningen. Kontrollkontoret flyttades till tariff- och kontrollavdelningen.
Lägre tjänsteman vid vissa ämbetsverk.
Titel på tjänsteman inom statlig förvaltning, vilken leder och ansvarar för arbetet på en byrå och föredrar ärenden för chefen på ministeriet eller ämbetsverket.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens byråavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Byrådirektören övervakade kontrollen av Statsjärnvägarnas uppbörd. Dessutom var byrådirektören ansvarig för övervakningen av kamrerarkontoret och kontrollkontoret. Från 1904 fungerade byrådirektören även som ordförande för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och hade i den uppgiften tjänstebeteckningen distriktschef.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till byrådirektörens uppgifter.
Titel för vissa tjänstemän i centrala ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Benämning på statlig tjänsteman inom Domänverket.
Enhet vid Socialministeriets löneavdelning.
Byrå vid avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Byrån för arvs- och ersättningsärenden skötte handläggningen av ärenden rörande finländska emigranters och sjömäns penningförsändelser, arv, kvarlåtenskap och pensioner. Den ordnade också stöd till och hemsändande av nödställda finska medborgare i utlandet.
Extraordinarie underavdelning inom Socialministeriets allmänna avdelning på 1940–1950-talet, med en byråchef som enda tjänsteman.
Enhet vid Socialministeriets allmänna avdelning.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som planerade och ledde förflyttningen av husdjur och annan lösegendom under evakueringen 1940–1944. Byrån skötte också handläggningen av ärenden angående statens ersättningsskyldighet.
Byrå som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Då avdelningen splittrades 1932 kom byrån att lyda under avdelningen för politiska ärenden, för att åren 1939–1940 höra under en egen folkförbundsavdelning. Byrån för folkförbundsärenden ansvarade för frågor som rörde Nationernas förbund. Den ordnade även det material som inkom till ministeriet i mellanfolkliga rättsfall.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Enhet vid Socialministeriets löneavdelning.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement. Den tillhörde Veterinärsektionen inom ministeriet.
Byrå vid Ministeriet för utrikesärendena som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden (senare under avdelningen för politiska ärenden). Byrån för politiska ärenden ansvarade för ärenden som gällde Finlands politiska förbindelser med främmande makter, statsöverhuvudet i dennes mellanfolkliga relationer, krig, fred, neutralitet, allianser, territoriella frågor, socialpolitik och emigration.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för skiftesverket.
Enhet vid Socialministeriets löneavdelning.
Enhet under inspektören för skyddsfostran som hanterade övervakningen av privata och offentliga inrättningar för barn (barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor). Byrån överfördes 1918 på Skolstyrelsen och blev Barnskyddsbyrån.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, grundad 1922, då socialstatistiska avdelningen vid Socialstyrelsen överfördes på ministeriet. Byrån ansvarade, under ledning av en avdelningschef med biträde av en överaktuarie, för insamling och bearbetning av information och statistik på det sociala området. Byrån bytte på 1930-talet namn till Byrån för social forskning.
Byrå vid Krigsministeriets centralavdelning. Byrån var en efterföljare till Kyrko- och undervisningsbyrån och existerade under år 1921. Därefter övertog Undervisningsministeriet helt statens idrottsförvaltning. Byrån leddes av fältprosten.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsdepartement, tillhörde veterinärsektionen inom ministeriet.
Titel på vissa tjänstemän inom Medicinalstyrelsen.
Kommunal eller privat skola som meddelade undervisning i innantillläsning och textförståelse för inträde i högre skola. Byskolorna inspekterades efter 1856 av kaplan eller pastor (om undervisningen var fortlöpande). Enligt en kejserlig kungörelse angående folkskolundervisningen från den 19 april 1858 krävdes läskunskaper för inträde i statlig folkskola.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Av stad anställd lägre tjänsteman (stadstjänare) med polisiära uppgifter. Under medeltiden utgjorde bysvennerna närmast exekutionsbiträden. Deras uppgifter är inte helt kända.
Tvångsmedel genom vilket en gäldenär berövades sin frihet tills han hade betalat sina skulder, oftast i fråga om växlar och skuldebrev. Beslut om åtgärd skulle tas av domstol eller exekutiv myndighet. Bysättning var stadgat i Finland 1734–1895, men förekom i praktiken också tidigare.
Fånge som på grund av domstols eller exekutiv myndighets beslut om insolvens hade placerats i gäldstuga (bysättningshäkte).
I Ryssland från 1782 häkte i städerna för gäldenärer som arresterats enligt en handelsrätts beslut om bysättning på anhållan av kreditorerna. Dessa häkten lydde under stadsfogdeämbetet i staden. I Gamla Finland fanns sådana häkten under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Fängelse för insolventa gäldenärer, där de på grund av bysättning fick sitta tills de kunde betala sina fordringar. Bysättningshäkten förekom på vissa håll i svenska riket redan under medeltiden. De stadgades allmänt 1734. Efter 1868 användes begreppet också om arbete som borgenären anvisade gäldenären för att denne skulle betala av på skulderna. Bysättningshäktena avskaffades med utmätningslagen 1895.
Byte av frälse- och kronohemman mellan kronan och enskilda personer. Bytet gjordes efter bestämda regler. Den part som inte fick full ersättning för lämnad jord kom att inneha en innestående fordran för den så kallade bytesbristen, på jord kallad skatterättsfordran och vid frälseräntebyte kallad frälseräntefordran eller bytesöverskottsränta. Fick däremot kronan mindre ränta från det förvärvade byteshemmanet än vederlagshemmanet som upplåtits, uppkom en så kallad vederlagsbrist, som innebar en så kallad kronofordran på det enskilda frälsets ränta. Rätten till byte var i Sverige av hävd ett frälseprivilegium med målet att konsolidera adligt jordägande, vilken slutligen stadfästes i adelsprivilegierna 1723. Jordbyten mellan krona och adel förekom till exempel om posthemman, som efter 1703 (1706, 1722) skulle överlåtas till kronan. Sådana byten pågick till mitten av 1700-talet.
Handling som innehöll villkoren för ett byte och bekräftade detta. Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Gods som kronan lämnade ifrån sig vid jordbyten, förekom på jord av olika jordnatur för att avrunda ägorna, under abalienationstiden förekom till och med byten av gods som stod under donationsrätt. Bytesgodset antog omedelbart det utbyttas natur, förutom under reduktionen 1655 och 1680 till den del det visade sig att kronan förlorade på affären. Vid jordrannsakningen fastslogs en ersättning för kronans förlust, såvida det inte av bytesbrevet framgick att innehavaren genom kunglig nåd fått mer än det han givit. Förfarandet föranledde efterräkningar om 1600-talets bytesmål in på 1800-talet.
Hemman som kronan lämnat i byte mot ett annat hemman. Efter 1808 endast fick ske med kejsarens tillstånd. Bytessökanden stod för kostnaderna för skattläggningen, som förrättades av lantmätare.
Vid Reduktionsdeputationen bildades fem byteskontor: E. Hööks kontor 1688, T. Teuterströms kontor 1688–1694 (1703), J. Schiller - A. Rooths kontor 1689–1693, E. Drysell - L. Hööker - J. Scylanders kontor 1689–1715 (1717) och D. Norbergs kontor 1691–1729. Byteskontorens uppgift var att granska och utreda alla under deputationen hörande byten, både de så kallade gamla bytena ingångna före 1655 och byten från perioden 1655–1680. Granskningen av de nyare, sedan 1680 ingångna bytena sköttes däremot av Kammarkollegium.
Enhet inom Kammarkollegium som skapades 1747 för att påskynda bytesverket. Enheten undersökte alla mellan 1680 och 1723 beviljade byten av gods mellan kronan och enskilda. Under perioden 1756–1798 skötte kontoret också de sedan 1723 ingångna bytena. År 1798 återfördes handläggningen av nyingångna byten till provinskontoren. Byteskontoret indrogs 1828.
Person som portionerade ut maten till manskapet på fartyg eller i en kasern.
Av en eller flera byar eller enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.
Talesman och ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
Skatteenhet under medeltiden i Tavastland, Övre Satakunta, Karelen och Norra Österbotten bestående av husbönderna, deras söner och mågar; egentligen man som idkade jakt. Alla andra skatteenheter som kronan använde vid samma tid avsåg jordbesittning av viss storlek.
Beräkningsgrund för huvudskatten i Västerbotten på 1500-talet.
Skatt som ursprungligen skulle erläggas av en fullvuxen man som kunde spänna en båge och med den nedlägga ett byte. Bågen tillämpades som skatteenhet i de områden av Norden där skatterna huvudsakligen erlades i pälsverk. I Övre Satakunta och Tavastland skulle till kyrkan erläggas ett bågskinn för var båge eller alternativt ½ örtug. I Karelen bestämdes i tiondestadgan 1340 att bågen skulle erläggas med ett bågskinn eller säd. Alla kyrkliga skatter i norra Österbottens skulle erläggas i skinn. Bågskinnen var i allmänhet ekorrskinn, ibland vitskinn vilket innebar mård- eller hermelin. Bågen användes också inom den världsliga förvaltningen. I Tavastland erlades tre dagsverken för var båge till slottet och som tingsskatt tre skålpund tingsfisk för bågen.
Antalet män per hemman i Kemi som erlade bågskatt. Bågtalet utgjorde på 1500-talet grunden för vinterbeskattningen. År 1539 skulle varje man betala 2 öre. På 1540-talet förändrades begreppet och omfattade då också bondens minderåriga söner. Ett år gamla gossebarn skulle dock räknas som halva bågar.
På land uppfört sjömärke vid segelled bestående av en tornlik byggnad av trä eller sten, senare av betong eller järn.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Sammanfattande benämning på båkväsendet med inrättningar, myndigheter och personal.
Genom båkavgifter inflytande statsinkomster, som användes till underhåll av lotsar, fyrar och båkar.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Form av dödsstraff som innebar att den dömda brändes på bål. Bål och brand förekommer först i de yngre landskapslagarna som straff för trolldom, giftmord och mordbrand. De häxförföljelser som i Europa inleddes efter påvebullan Summis desiderantes 1484 nådde inte Norden.
Kommunikationsled för färd med båt, farkost eller fartyg. Båt- och segelleden var en vattenväg markerad med sjömärken och utgjorde allmän farled.
Sammanfattande benämning på personer som gjorde manskapstjänst på skepp eller båtar.
Benämning på person som tjänstgjorde på flottans skepp. Från och med 1600-talet var båtsmännen en del av det ständiga knekthållet såsom roteringsbåtsmän eller indelningsbåtsmän/rusthållsbåtsmän. Båtsmännen indelades i fyra klasser: obefaren, sjövan, befaren och välbefaren båtsman.
Hemman vars ränta var anslagen till lön åt en indelt soldat som tjänstgjorde i flottan.
Sammanfattande benämning på de hemman som uppsatte och underhöll en båtsman. Även benämning på hela den organisation av uppsättande och underhållande av båtsmän för landets krigsflotta som skapades under 1600-talet och benämndes det ständiga båtsmanshållet.
Enhet inom den svenska flottan som grundades från och med 1623 efter införandet av det ständiga båtsmanshållet. Ett båtsmanskompani bestod av cirka 400 båtsmän. I Finland förekom Norra Finlands bösseskyttekompani (1634–1680), Nylands båtsmanskompani (1623–1680), Södra Finlands båtsmanskompani (1623–1809), Ålands båtsmanskompani (1623–1809) och Österbottens båtsmanskompani (1634–1646 och 1675–1680).
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1682. Den fastslogs stadsvis mellan staden och kronan. Avgiften utgick ur borgerskapets sammanskottsmedel och efter 1787 under krigstid till dubbelt belopp. Båtsmanspenningen redovisades av magistraten till landskontoret som sedan rapporterade till Krigskollegium. Landskamreren fick ½ procent som lön. Befriade var ridderskapet och adeln, ämbetsmän som vistats i staden eller bodde där för att sköta ett ämbete samt de personer som innehade som lön anslagen jord. Avgiften ersattes 1810 med en vakansavgift.
Enhet inom den svenska flottan under stora nordiska kriget. År 1717 slopades båtsmanskompanierna och alla båtsmän organiserades i sju båtsmansregementen. Efter Karl XII:s död indrogs regementena i början av 1719 och den gamla båtsmansorganisationen med kompanier återinfördes.
Enhet av personer eller gårdar som under det ständiga knekthållets tid uppsatte och underhöll en båtsman. En båtsmansrote utgjordes vanligen av fyra kamerala hemman. Roten betalade värvningsersättning, årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med odlingsbar jord.
Sammanfattande benämning på den institution som utgjordes av de till båtsmanshållet roterade hemmanen och deras skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla ordinarie båtsmän för flottans behov.
Socken i Österbottens län som var indelad att underhålla en båtsman för den indelta armén. Båtsmanssocknen var också skyldig att delta i roteringen av knektar frånsett Björkö i Korsholm som fick erlägga skyldigheten i knektfrihetspenningar.
Torp som tilldelades en militär som tjänstgjorde i örlogsflottan under det ständiga knekthållets tid.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
De medel som inflöt i statskassan som avgift för båtmansvakanser. De tillföll efter 1810 Allmänna militiekassan.
Olagligt, icke offentligt ting.
Förteckning som angav sittplatserna i kyrkan och i vilken prästen år för år noterade förändringarna i bänkindelningen (bänkordningen). Bänklängderna ingick i församlingarnas kyrkböcker. Bänklängden utarbetades av kyrkostämman eller sockenstämman per bänkrad, och bya- och hemmansvis, så att ståndspersonerna och prästernas familjer satt närmast altaret och obesuttna längst bak. Kvinnorna satt till vänster och männen till höger. Tvister om bänkplats, som inte gått att förlika med prästens hjälp, skulle efter 1684 avgöras av häradsrätt.Bänklängderna granskades vid biskops- och prostvisitationer ännu efter andra världskriget.
Vid frihetstidens ståndsriksdagar, var och en av adelns ledamöter som, ursprungligen en från varje bänk, utsågs att välja elektorer som skulle välja adelns ledamöter till olika riksdagsutskott.
Ersättning åt den som i Sverige (Finland) upphittat strandat gods som kastats över bord eller sådant gods som hamnat i vattnet vid ett fartygs förlisning (strandvrak eller skeppsfynd). Bärgarelönen erlades av ägaren inom ett år efter att skadan inträffat.
Tillvaratagande av skepp eller gods som förlist. Under medeltiden hade bärgaren ingen laglig rätt till bärgarlön. Under 1100-talet utbreddes principen att skeppsbrott inte förändrade besittningsförhållandena, och kungarna började bevilja köpmän och städer friheter från strandrätt. I slutet av medeltiden blev det kutym att betala vanlig dagspenning för bärgningsarbetet.
Skyldighet att transportera en havererad farkost i säkerhet, framför allt för fartyg och båtar. I sin enklaste form att bogsera, i svåraste att ta upp ett sjunket vrak från havsbottnen. Skyldigheten ålåg vanligen ett dykeri eller bärgningskompani.
Postförsändelser som bars till addressaten av postiljon, brevbärare. Den indelades i tre typer: postlåde-, postlucke- och postboxpost. Därutöver fanns avlämningspost ( i en öppen låda på postanstalt avlämnad post) och avhämtningspost (avhämtades från postanstalten, enligt särskilt kontrakt med postverket).
Person som mot arvode hade i uppdrag att verkställa avrättningar och exekvera kroppsstraff. Bödelsämbeten började förekomma i de svenska städerna i slutet av 1200-talet. Det är osäkert huruvida fast anställda bödlar förekommit på landsbygden under medeltiden.
Bödelns bostad, användes vid behov även som fängelse.
Avgift som erlades av stadens borgare och som är belagd från slutet av 1400-talet. Inkomsten användes för avlöning av stadens bödel. Eftersom summan var ganska liten skulle också målsägare från annan ort erlägga en viss avgift för varje exekution.
Bestämmelser om kyrkoårets bönedagar och de teman som de berör. Av tradition offentliggörs böndagsplakaten i församlingarna under nyårsdagens gudstjänst. Fram till 1831 publicerades de i kejsarens namn, 1831–1917 i senatens namn, 1917–1931 i statsrådets namn och 1931–2001 i presidentens namn. Böndagsplakaten ingick under autonoma tiden och fram till 2007 i Finlands författningssamling.
Frivillig, from välgärning.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Präst med fast anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
Tryckt eller skrivet meddelande avsett att läsas upp i kyrkan för att dels mana församlingen till förböner vid till exempel sjukdomsfall, dels tillkännage någon händelse eller dylikt.
Skrivelse till högre myndighet med anhållan om hjälp eller understöd, inom rättsväsendet anhållan om nåd för en dödsdömd.
Person som utövade hantverk i smyg för annan persons räkning utan att tillhöra ett skrå eller som saknade burskap. Bönhasarna efterspanades av skråmedlemmarna. Försvann i Finland 1809, i Sverige 1846. Från 1600-talets slut användes benämningen även i betydelsen klåpare, fuskare eller om person som utan verklig utbildning utövade läkaryrket.
Så mycket som kan bäras på en gång: måttenhet som användes för att gradera bötesstraff vid tjuvnad eller för att ange storleken på en rättighet.
Bonde på hemman som omfattades av reglerna om bördsrätt.
Parallell benämning på skattehemman till vilket bonden eller annan ägare var i besittning av bördsrätten, det vill säga rätten att besitta och bruka hemmanet mot erläggande av kronoskatterna och övriga kronoutskylder.
Sedan 1442 jord som är underkastad bördsrätt, på landet arvejord, i stad både arve- och avlingejord. Bördejord avyttrades ifall det saknades arvingar och enligt särskilda stadganden.
Sedan medeltiden släkting, från 1552 manlig eller kvinnlig anförvant som hade bördsrätt till fast egendom av skattenatur som tillhörde hans eller hennes släkt eller till bördköpt kronojord.
Lösepenning för bördejord. Bördepenningarna deponerades tills målet avgjordes av offentlig myndighet.
Fatalietid för käromål rörande bördsrätt, bördestalan; också äldre benämning på födelsedag.
Jord som fick säljas utan att släkten hade rätt att lösa in den.
Landfastighet som ägaren med hänvisning till bördsrätt genom köp införskaffat av en släkting (skyldeman) som löst in släktjorden. Bördköpt eller bördlöst jord avsåg också en landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Landfastighet som ägaren löst till sig med stöd av bördsrätt, om den släkting som löst in släktjorden hade sålt fastigheten vidare till en mera avlägsen släkting eller till en person utanför släkten.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt intyg för bl.a. militär befordran, för inträde i skrå eller för inlösande av bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.
Bördemans anbud att köpa en avliden släktings jord eller ränta vilken enligt lag eller testamente först skulle bjudas ut till honom.
Inlösning av fast egendom på grund av bördsrätt, också konkret om den därvid erlagda lösesumman.
Rätten att betala skatt på skattehemman mot full besittnings- och arvsrätt inom bördsleden, men med rätt för kronan att under vissa förutsättningar återinlösa jorden. Själva rättigheten kallades bördsrätt och innehavaren skattebonde. I senare tid (tidigast från 1723) ofta icke skild från den med full äganderätt förenade, likaledes genom köp från kronan förvärvade skatterätten som gav bördemän förköpsrätt till annan bördemans skattejord.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till bördsrätt till skattehemman.
Av kejsaren personligen gjord anteckning på handlingar som godkänts av honom.
Äldre benämning på person som tillverkade kanoner.
Byggnad för förvaring av artilleripjäser.
Folklig benämning på befälhavare vid artilleri. Bössemästaren förde befäl över bösseskyttarna.
Benämning på en artillerist i flottan, som betjänade kanonerna ombord eller tjänstgjorde som muskötskytt. Till bösseskytt valdes vanligen båtsmän från inlandet, vilka ansågs vara mindre sjövana än båtsmännen från kustområden. Bösseskyttarna verkade under en bössemästares befäl vid ett bösseskyttarkompani.
Del av det kyrkliga tiondet i stora delar av Finland. Bösten bestod av skinka av svin, bog av älg eller björn. I Övre Satakunta skulle till kyrkoherden erläggas en böst av varje krok. I norra Österbotten skulle år 1340 de nygrundade socknarna Salo och Kemi erlägga en bog av varje björn, älg och ren.
Vaktsystem som syftade till signaltjänst i skärgården. Böte omnämndes i Upplandslagen. Bötevården slog larm om en fientlig flotta siktades varpå strandvården förde signalen vidare till byvården. Längs östra Nylands kust kan systemet ha förekommit i mitten på 1300-talet. Det försvann senast i början av 1500-talet. Ortnamn med böte förekommer både på Åland och längs den finska kusten.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i äldre tider också in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och målsägande och häradet eller staden.
Person som genom att sitta i fängelse avtjänar, ”sitter av”, obetalda böter. Ursprungligen och oftast handlade det om fängelse på vatten och bröd i stället för böter. Förfarandet stadgades i 1734 års lag, men förekom också tidigare.
Böter i form av spannmål.
C
Bildkalender avsedd för borgerligt bruk av icke läskunniga.
Allmän benämning på den den påvliga förvaltningen, i synnerhet den påvliga räknekammaren.
Den andel av kollekten som franciskaner och dominikaner överlät till det lokala sockenprästerskapet då de höll gudstjänster utanför sina egna ordenshus. Andelen utgjorde vanligen en fjärdedel.
Slottsherre på en medeltida borg. I finska källor användes titeln första gången i samband med Mats Kättilmundsson 1324–1326. Titeln innebar ett militärt ansvar och var förbunden med en krisperiod. Titeln var inte knuten till någon enskild borg och syftade på ett större område än ett slottslän. Den hade en annan innebörd än ”advocatus” eller ”prefectus”, även om samma person kunde använda dem jämsides. Först i slutet av 1300-talet användes titeln i förbindelse med en enskild borg. Samtidigt blev den svenska titeln ”hövitsman” allt vanligare. Utöver Kättilmundsson har titeln använts i samband med Karl Näskonungsson (1326–1328), Dan Niklisson (1346), Gerhard Skytte (1349–1350), Narve Ingevaldsson (1364–1365), Ernst von Dotzen (1374) och Bo Jonsson (1370-talet, omkring 1380).
Kapten eller hövitsman över Österlanden, titel som Gerene Skytte använde 1347–1348 och Bo Jonsson en gång på 1370-talet och omkring 1380. Titeln innebar ett militärt ansvar som omfattade mer än Åbo slottslän.
Allmän sammankomst inom domkapitlet där alla medlemmar var tvungna att infinna sig.
Kapitel med klosterliknande organisation. Många tidigare förvärldligade kapitel avstod från ett gemensamt liv under reformrörelsen på 900-talet och organiserade sig vanligen enligt augustinregeln eller premonstratensregeln. Många av dem återvände ”till världen” på 1100- och 1200-talen, och organiserade sig sekulärt som capitulum saeculare.
Domkapitel, i vilket antalet medlemmar inte var fixerat. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel med fixerat antal medlemmar. De medeltida domkapitlen var i princip autonoma kyrkliga korporationer. De hade rätt att förvalta sin egendom och uppta nya medlemmar.
Domkapitel som inte hade en klosterliknande organisation utan som hade delat den gemensamma kapitelsegendomen i prebenden och hade organiserat sig för uppgifter ”ute i världen” och för att biträda biskopen i förvaltningen av stiftet. Det sekulära domkapitlet skulle också förrätta kanoniska val av biskop. I Uppsala fungerade ett sekulärt domkapitel i slutet av 1100-talet men upphörde före 1224. Det äldsta kända sekulära domkapitlet organiserades i Linköping 1232 med påvens tillstånd. År 1247 stadfästes ett sekulärt domkapitel i Uppsala.
Strävan efter att uppnå välvilja, beteckning för den brevled som i allmänhet fanns mellan salutatio och narratio.
Fängelse eller arrest, vanligen i skola eller vid universitet.
Dispositivt dokument som gav laga kraft åt en rättshandling. Den avfattades i jag- eller vi-form. Motsatsen till en ”carta” är en ”notitia”.
Hörande till slottet. Uttrycket användes om viborgare fram till 1403.
Medicinaltaxa som fastställdes vid 1739 års riksdag och utkom i tryck 1741.
Medicinaltaxa som trycktes 1687. Förutom pris på ett par tusen olika läkemedel innehöll den också den summa som skulle erläggas för beredning av recepten.
Kyrklig avgift till biskopsstolen, som alla underordnade kyrkor, beneficier och lekmannasammanslutningar skulle erlägga. Avgiften erlades oftast vid visitationer eller vid synoder och var närmast en symbol för biskopens överhöghet. Den erlades inte vid biskopsvakans. I Sverige infördes avgiften först på 1200-talet. Den är belagd i Finland från 1400-talet. Cathedraticum kunde ibland också beteckna den avgift som en ärkebiskop gav sin patriark, en biskop sin metropolit och en präst sin biskop vid ordinationen.
Skälig orsak, de nödvändiga förutsättningarna för att villkoren för ett beneficium skulle få ändras. Exempelvis kunde ett kanonikat delas i två tjänster endast om det fanns en skälig orsak.
Källarmästare, ekonom. Tjänsten som cellarius medförde inte någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Under medeltiden förekom den bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot. Benämningen användes också för motsvarande befattning i kloster.
Fängelse med enskild cell för varje fånge. Cellfängelser inrättades från och med 1871 när de gamla kronofängelserna successivt började ersättas med specialbyggda länsfängelser. Begreppet användes också och ursprungligen om ett speciellt fängelsestraff som avtjänades i isolering, gentemot att andra fångar vistades i samma utrymme.
Beteckning på statlig myndighetsperson som hade i uppgift att förhandsgranska och granska (censurera) böcker och annan tryckt litteratur. I Finland föregicks beteckningen av svenska tidens censor librorum. Under autonomin fungerade prokuratorn med biträde av Prokuratorsexpeditionen som censor, senare förekom tjänstebeteckningen också i censurkommittén, medan det i den efterföljande Överstyrelsen för pressärenden talades om ombudsmän.
Tjänstebeteckning för det kansliråd som från 1686 vid Kanslikollegium hade i uppgift att i enlighet med gällande lag förhandsgranska tryckalster (böcker och skrifter). Tjänsten utvecklades till en myndighet kallad censores librorum, som bestod av flera tjänstemän, med en assessor som chef. Tjänsten och myndigheten avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
I Gamla Finland benämning på guvernementsskoldirektorn i Finländska guvernementet i dennes egenskap av företrädare för censurkommitten vid Dorpats universitet 1804–1812.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata brev av rätten till posthemlighet. Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
Kyrkotukt. Från 1214 var censura ecclesiastica i teknisk kyrkorätt begränsad till tre åtgärder: avhållning från ämbete, interdikt och excommunicatio.
Från 1829 samlande beteckning för Censuröverstyrelsen, dess ombudsmän och censurkommittén. Censurinrättningen ersattes 1865 av Överstyrelsen för pressärendena.
I Ryssland från och med 1802/1804 kommitté vid vart och ett av universiteten för handhavandet av censurfrågor inom undervisningskretsarna.
Kommitté tillsatt av senaten, med uppgift att granska (och sigillera) skön- och vetenskapslitteratur, handskrifter och böcker av alla slag och språk, i tryck, gravyr eller konstverk utgivna som litografi tryckta i Finland. Den hade även i uppgift att granska motsvarande alster införskaffade från utlandet till ämbetsverk, bokhandlare och enskilda personer. Kommittén bestod av en ordförande, fyra ledamöter (censorer), en sekreterare och nödvändig kanslipersonal. Tillförordnade särskilda censorer fanns i Åbo, Viborg, Vasa och Uleåborg, senare också i Kuopio, för att sköta den inhemska censuren.
I Ryssland 1796–1802/1804 censurmyndighet i huvudstäderna och hamnstäderna för övervakningen av från utlandet införd litteratur. Censurmyndigheterna var direkt underställda generalprokuratorn vid Dirigerande senaten. Bokcensuren överfördes 1802 på civilguvernörerna, 1802/1804 på undervisningskretsarna. Censurmyndigheter fanns 1799–1802 i hamnstäderna i Gamla Finland.
Bestämmelser om förhandsgranskning av litteratur och trycksaker under svenska tiden. Det första censurplakatet utgavs 1662 och påbjöd att alla viktigare skrifter före tryckning skulle inlämnas för granskning till Kanslikollegium. År 1686 tillsattes genom ett censurplakat en särskild tjänsteman, censor librorum, som skulle ansvara för kontrollen. Censuren avskaffades med tryckfrihetsförordningen 1766.
Centralt ämbetsverk inrättat 1829 för att granska importerad litteratur samt inhemska tidningar, tidskrifter och tryckalster. Prokuratorn hade 1810–1829 verkat som censor. Han var också medlem av Censuröverstyrelsen fram till 1861. Censuröverstyrelsen skulle ha ombudsmän på varje ort där det fanns ett tryckeri. Förhandscensur var i kraft till 1865 då en ny tryckfrihetslag infördes och Censuröverstyrelsen ersattes med Överstyrelsen för pressärendena.
Skatteskrivning, registrering av person- och förmögenhetsförhållanden med tanke på en rättvis fördelning av skatterna. Senare användes termen också om en lista på skattskyldiga med uppgifter om förmögenhet. I de medeltida urkunderna används census ofta i betydelsen skatt eller arrende. I kanonisk rätt avses särskilt en årlig avgift som en kyrka eller beneficieinnehavare erlade till biskopen eller på grund av biskoplig auktoritet åt någon annan. I Finland förekom census när Borgå socken och dess kapell inkoorporerades med cisterciensklostret i Padis under åren 1351–1429. Systemet utvidgades under 1400-talet.
Den avgift som under 1400-talet uppbars av dekanen och ärkedjäknen i Åbo för studenternas underhåll eller till rektorn för katedralskolan. Avgiften erlades i smör av flera socknar i Västra Nyland.
Avgift som i Borgå uppbars i stället för ordinarie tolag.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Privat hjälporganisation i Sverige som administrerade all humanitär hjälp till Finland under vinterkriget. Centrala Finlandshjälpen grundades den 4 december 1939 och hade representanter från såväl den svenska staten som den finska ambassaden. Under fortsättningskriget övertogs Centrala Finlandshjälpens arbete av Hjälpkommittén för Finlands barn.
De rödas frontavsnitt under finska inbördeskriget 1918, sträckte sig från Päijänne till Saimen.
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för telefon- och telegrafcentralernas underhåll och utveckling. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
Högre eller högsta institution inom exempelvis mentalvården. Centralanstalten var ett statligt mentalsjukhus i Birkkala (nuvarande Nokia) grundat 1899. Det hade 355 vårdplatser, 61 vårdare och fyra läkare. År 1900 överflyttades 89 obotligt mentalsjuka patienter från Fagernäs och Lappviks sjukhus till Pitkäniemi. Sjukhuset blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Det leddes 1908 av en överläkare. Andra tjänstemän var en biträdande överläkare, en underläkare, en predikant (tillsatt 1900) och en syssloman. År 1927 fanns en översköterska och två andra underläkare i sjukhusets styrelse. Då inrättades också en avdelning för nervsjuka, en poliklinik samt en fjärde underläkartjänst. Sjukhuset hade ett eget postkontor, en tågstation och ångbåtstrafik till Tammerfors.
Avdelning vid Försvarsministeriet och vid dess företrädare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Kallades fram till 1922 för centraldepartementet. Chefen för centralavdelningen verkade även som Försvarsministeriets kanslichef. Inom avdelningen existerade under de första åren kansliet, krigsarkivet, allmänna byrån, juridiska byrån, kyrko- och undervisningsbyrån, kamrerarekontoret, registratorskontoret, sektionen för krigsorganisationsärenden, kassa- och bokföringsbyrån och byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Efter flera organisationsförändringar kom centralavdelningen från och med slutet av 1920-talet att bestå av sektionen för allmänna ärenden, sektionen för räkenskaperna, kamrerarkontoret och revisionskontoret.
Benämning på centralavdelningen inom Krigsministeriet fram till 1922.
De evangelisk-lutherska församlingarnas samarbetsorgan, grundat 1948 för att övervaka religionsundervisningens ställning i skolorna samt arbeta för att utveckla kyrkans undervisnings- och uppfostringsarbete i skriftskolan, förskole- och ungdomsfostran samt församlingsfostran. Centralen för kristen fostran verkade under Kyrkostyrelsen.
Enhet vid Inrikesministeriet 1940–1944 som hanterade alla ärenden som rörde evakueringen och den förflyttade befolkningen. Den ansvarade också för de evakuerade kommunernas förvaltning. Avdelningen bestod av en allmän byrå, byrån för egendomsförvaltning och en upplysningsbyrå. Centralen omorganiserades 1944 till avdelningen för den förflyttade befolkningen.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare, lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Kyrkligt samarbetsorgan grundat under kyrkodagarna 1918 för att samordna verksamheten i de olika kristna sammanslutningarna, utveckla församlingslivet och effektivera församlingsverksamheten. Centralförbundet hade under mellankrigstiden karaktären av en allmänkyrklig verksamhetsorganisation som bl.a. skötte den kyrkliga tidningsbyrån. Den leddes då betrodda statskyrkomän. Centralförbundet blev efter 1944 ett arbetsorgan för statskyrkan. Det befullmäktigades till uppgiften av det förstärkta biskopsmötet och beviljades medel av Kyrkostyrelsen för att verkställa sina allmänkyrkliga funktioner. Samma ställning fick också församlingsinstitutet i Träskända efter kriget. Förstärkta biskopsmötet och Söndagsskoleföreningen bildade 1945 en särskild stiftelse för finansiering av församlingsinstitutets verksamhet.
Sammanfattande benämning på den del av förvaltningen som utövas av centrala myndigheter vilkas verksamhet omfattar hela riket, till exempel departement och centrala ämbetsverk. Statens centralförvaltning består av ministerierna samt ämbetsverken och inrättningarna inom deras förvaltningsområden. Till kyrkans centralförvaltning hör kyrkomöte, kyrkostyrelse, kyrkomöte och biskopsmöte.
Myndighet under regeringen som tillsammans med länsstyrelserna har i uppgift att genomföra beslut som fattats av regeringen och riksdagen.
Central förvaltningsmyndighet inom Inrikesministeriet. Centralen ansvarade för organiserandet av försörjningen av den förflyttade befolkningen under vinterkriget. Centralen grundades den 17 januari 1940 då det hade visat sig att den kommunalt organiserade folkförsörjningsorganisationen inte kunde åta sig ansvaret över den förflyttade befolkningen. Centralens uppgift var att planera, organisera och övervaka den krigstida förflyttningen av den evakuerade befolkningen och till den hörande egendom, befolkningens omplacering samt dess försörjning. Till centralens uppgifter hörde även att styra och övervaka de kommuner vars befolkning evakuerats. Centralen bestod av tre byråer. Den allmänna byrån skötte om ärenden som berörde förflyttningen av befolkningen. Egendomsförvaltningsbyrån skötte om ärenden som berörde den förflyttade befolkningens egendom och dess underhåll och transportering. Upplysningsbyrån skötte om planeringen av upplysningsarbetet bland den förflyttade befolkningen. Efter freden i Moskva växte centralens uppgifter och man grundade fem nya byråer som skötte ärenden som främst berörde egendom och juridiska frågor.
De regionala handelskamrarnas centralorganisation. Centralhandelskammaren sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Avdelning vid riksdagens kansli. Centralkansliet skötte beredningsuppgifter, verkställighetsuppgifter och serviceuppgifter som hade med riksdagens plenum att göra.
Kommitté som grundades i december 1918 för att främst organisera värvningen av finska frivilliga till kriget mellan Estland och Rådsryssland. Trots att kommittén inte var ett statligt organ, fick dess verksamhet en officiell karaktär. Kommittén bestod av representanter från alla borgerliga partier, och kommitténs militärutskott leddes av chefen för Utrikesministeriets pressavdelning. Som kommitténs ordförande verkade senator Oskari Wilho Louhivuori. Kommitténs verksamhet lades ner sommaren 1919.
Centralorgan för hjälp- och medborgarorganisationer som var inriktade på att bistå den ingermanländska befolkningen i Finland. Centralkommissionen grundades den 31 mars 1944 och fokuserade på den själsliga vården och upplysningsarbetet bland den förflyttade ingermanländska befolkningen i Finland.
Kommitté grundad hösten 1915 av politiker som förhöll sig positivt till den finska motståndsrörelsen under första världskriget. Den bestod till stor del av svenskspråkiga statsråd, senatorer och professorer. Även om centralkommitténs roll var rätt marginell kom flera av dess medlemmar att ha en synlig roll i självständighetsrörelsen.
Kommitté inrättad av senaten 1916 under namnet Finska läderindustriidkares centralbestyrelse för läderanskaffning till militära ändamål. Den döptes samma år om till Centralkommittén för den finska läderindustrin. Kommittén inrättades i syfte att förbättra kvaliteten på det läder som bereddes i Finland och säkerställa tillgången på material för tillverkning av soldatstövlar.
Kommitté inrättad av senaten 1916 i syfte att förbättra kvaliteten på de skodon som tillverkades i Finland och se till att material som kunde användas för skodonstillverkningen inte användes för andra ändamål. Kommittén bestod av representanter för skodonsindustrin.
Kommitté bestående av representanter för den finländska tändsticksindustrin, tillsatt av senaten 1917 i syfte att förenhetliga åtgärderna för att förse landet med tändstickor och ordna utförseln av de samma. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Organ för representanter för den finländska ylleindustrin, tillsatt av senaten 1917. Syftet med kommittén var att förenhetliga åtgärderna för att förse invånarna med ylletyger och se till att förråden av råull utnyttjades på ett ändamålsenligt sätt. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Nämnd som behandlade besvär över Uppbådsbyråns eller Uppbådsnämndens beslut. Centralnämnden bestod av två av republikens president utnämnda militärledamöter i minst stabsofficersgrad samt av tre av Statsrådet utnämnda civila ledamöter.
Expertnämnden inom vetenskap bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Landsomfattande statligt centralfängelse för kvinnor. Fängelset bildades då straff- och arbetsfängelset för kvinnor samt länsfängelset i Tavastehus administrativt slogs samman 1927. Fängelsets tjänstemän bestod av direktör, biträdande direktör, pastor, läkare, ekonomiförståndare, arbetsledarinna, bokhållare och lärarinnor. Fängelset stod under Justitieministeriets fångvårdsavdelnings och senare Fångvårdsverkets övervakning.
Egentligen Central- eller instruktionspolisen, en polisavdelning vid stadspolisen i Helsingfors från och med 1903, som ansvarade för poliskonstaplarnas utbildning och vid behov biträdde ordningspolisen och spaningspolisen. Centralpolisen övervakade också anstalterna för kollektivtrafiken. Enheten blev efter 1918 en del av Detektiva centralpolisen.
En av tre sektioner inom skyddskårernas huvudstab. Till centralsektionen hörde administrativa avdelningen, räkenskapsavdelningen och registratorskontoret.
Läroanstalt grundad 1870 och som från 1874 upprätthölls av Konstflitföreningen i Finland. Centralskolan för konstflit, som senare kom att kallas Konstindustriella läroverket, var inrymd i konstmuseet Ateneum och omfattade från 1886 statens konstindustriskola och en högre hantverksskola för Helsingfors stad. Konstindustriella läroverket övergick i statens ägo 1965 och ombildades 1973 till Konstindustriella högskolan.
Alternativ benämning på regering, en centralmakts styrelseorgan. Centralstyrelser fanns även som övergripande styrelseorgan i diverse organisationer, företag och ämbetsverk med decentraliserad avdelningsverksamhet.
Benämning på skolstyrelse 1858–1869 som lydde under senaten och ledde kartläggningen av och förslagen till inrättande av allmän folkundervisning i Finland. Centralstyrelsen övervakade från 1861 överinspektören för folkskolorna. Den upplöstes 1869 i och med inrättandet av Överstyrelsen för skolväsendet.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen.
Allmän benämning på ämbetsverk vars styrelse och förvaltning av ett visst samhällsområde omfattar hela landet. Ämbetsverk av denna typ kallades under perioden 1539–1634 vanligen kammare eller kansli, 1634–1809 vanligen kollegium, under autonoma tiden kontor, direktion eller överstyrelse och från och med självständighetstiden verk eller styrelse.
Yrkesskola som har ett större område, landskap eller län, som upptagningsområde.
Revolutionärt organ som grundades den 11 maj 1917 i Helsingfors för att verka som en centraldelegation för den ryska Östersjöflottans matroser.
Tjänst vid officiella svenska ordensväsendet Kunglig Majestäts Orden.
Tillfälligt uppdrag i ledning för ceremoni eller högtidsfest inom en institution, exempelvis ett universitet.
Hovämbete vid monarkens hovstat som instiftades 1648 under namnet introduktör med särskilt ansvar för mottagandet av utländska sändebud och ambassadörer vid hovet. Ceremonimästaren hade under sig en vice ceremonimästare. Ceremonimästarna rangordnades i över-, vice- och underceremonimästare.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande myndighet eller magistraten i stapelstaden.
”Om allt för övrigt är lika”. Begreppet användes när en sökande till en tjänst blev antagen på grund av speciella meriter, till exempel kunskap i finska eller i landets särförhållanden, utöver att han också hade de vanliga meriterna som krävdes för tjänsten.
Diplomatrang som tillkommer den som vikarierar för en beskickningschef (ambassadör/envoyé) eller är chef för den lägsta formen av beskickning. Den senare är inte ackrediterad hos värdlandets statsöverhuvud, utan hos dess utrikesminister. Chargé d’affaires har inga representationsskyldigheter.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den avgift som tillföll statsverket genom försäljning av stämplat papper (charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna. Charta sigillata-avgift erlades också för lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Kontor under Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev charta sigillata kontoret en myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Avgift som sedan 1687 skulle erläggas till kronan för fullmakter, konstitutorialer, kollationsbrev på ämbeten och tjänster samt avskedsbrev. År 1764 fastslogs att avgiften endast skulle utgå för fullmakter, konstitutorialer och avskedsbrev som utgick från kollegierna, landshövdingen, magistrater och övriga myndigheter. År 1778 fastslogs att en varierande avgift skulle utgå för greve-, friherre- och andra adelsbrev, för kallelsebrev och fullmakter, för förbättringar av rang eller karaktär, för donationer och pensioner, för gåvobrev, för eftergifter av gravationer eller skulder, för konfirmation på rusthåll och brev på skatterättigheter, för bytesbrev, dimissioner, avskedsbrev, protektorial, exekutorial och lejdebrev, för vissa domstolsutslag och vissa övriga handlingar.
Beteckning för en avskriftsvolym som använts av kyrkliga institutioner. Begreppet var vanligt på kontinenten men har inte använts i svensk medeltid.
Överläkare vid sjukhus eller militärläkare som har högsta ledningen över sjukvården eller befälet över en sjukvårdsanstalt.
Civilmilitär tjänsteman i marinintendentstaten, har samma värdighet som kommendörkapten av första graden.
Benämning på ämbetsverk där besluten inom förvaltningsområdet alltid tas av den högsta chefen ensam. Övriga ämbetsmän medverkar dock i beslutsfattandet genom att de ger utlåtanden, fungerar som handläggare eller kontrasignerar besluten. Motsats: kollegialt ämbetsverk.
Handlingstyp som användes vid kontrakt, rättsliga dokument och dylikt. Texten skrevs två gånger på ett pergament/papper. I mellanrummet mellan texterna skrev man ett eller flera ord eller bokstäver. Ofta in nomine Dei, Jesus eller ABC. Därefter skars dokumentet med en börjande eller sicksack-linje genom orden så att delar av de genomskurna orden skulle synas i bägge dokumenten. Avsikten var att det skulle bli omöjligt för innehavarna av dokumenthalvorna att förfalska dem. I Finland har typen förekommit på 1400-talet i biskopskansliet.
Till exempel kungörelse eller order av officiell natur från en överordnad myndighet eller chef inom stat och kyrka till underordnade ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän. Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
Fond i varje domkapitel som förvaltade de pengar med vilka man bestred kostnaderna för tryckning av konsistoriecirkulären. En femtedel av Åbo domkapitels cirkulärtryckningsfond överfördes på domkapitlet i Kuopio stift då det grundades 1852.
De penningmedel vid varje kyrka som användes till tryckning av konsistoriecirkulären. Beloppet fastställdes årligen av domkapitlet enligt behov och sändes inom juni månad till prostexpeditionen som vidarebefordrade medlen till domkapitlet, med en redovisning.
Begrepp som används i kartor och betyder ungefär omkrets.
Påvlig rundskrivelse, särskilt om kungörelse innehållande en överenskommelse mellan påven och en världslig regering om hur de yttre kyrkliga angelägenheterna skulle ordnas i ett land.
Accis: skatt på tillverkning eller försäljning av vara.
Klosterorden som utgick från moderklostret Cîtaux. De första klostren anlades i Sverige på 1100-talet. I södra Finland fick orden ett stort inflytande genom att munkar från det estniska klostret i Padis utövade en viss verksamhet. På 1330-talet sålde de högsta styresmännen betydande jordegendomar till klostret. På 1350-talet donerade Magnus Eriksson patronatsrätten och laxfisket i tre–fyra östnyländska socknar samt Borgå med kapell åt klostret. Egendomarna återköptes på 1400-talet.
Under svenska tiden förekommande benämning på stämning eller skriftlig kallelse till domstol. Termen användes under medeltiden särskilt om kallelse till kyrklig domstol, från 1600-talet särskilt till hovrätt.
Bisittare i rådstuga som bl.a. för protokoll i civilmål.
Kollektiv beteckning för rikets civila tjänstemän.
Civil ämbets- eller tjänsteman. Termen användes huvudsakligen om innehavare av lägre tjänster.
Allmän domstol, i motsats till specialdomstol (särskilt krigsrätt). Under svenska tiden och autonoma tiden användes termen också om domstol som behandlade enbart privaträttsliga mål, till exempel lagmansrätterna cirka 1620–1867 och den administrativa lagskipningen vid de svenska kollegierna från 1634.
Yrkesinriktad examen som infördes vid sidan av magisterexamen 1749–1750. Civilexamina var avsedda för inträde i ämbetsverken och var av flera olika slag: det fanns en examen för inträde i rättegångsverken, en för Krigskollegium, en för Kanslikollegium och en för bergsväsendet.
Egentligen kejserliga hovrättens civilexpedition, också kallad civilfördelning, en avdelning vid hovrätterna under autonomin fram till 1911 som beredde, föredrog och expedierade civilrättsliga ärenden. Under självständighetstiden användes i stället termen sektion. En civilexpedition fanns under svenska tiden också i Kanslikollegium och under autonoma tiden i senaten.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892), Statistiska byrån vid Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån), postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen), Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.
Benämning på fånge som undergår enkelt fängelsestraff. Motsats: straffånge.
Läns- eller provinsstyresman, åt vilken endast den rent civila (ej militära) förvaltningen uppdragits.
I Gamla Finland var guvernören under ståthållarskapsperioden 1784–1797 chef för ståthållarskapsregeringen och civilförvaltningen och kallades därför även civilguvernör, medan ståthållaren, det vill säga generalaguvernören, hade befälet över trupperna i ståthållarskapet. I Viborgs guvernement (Finländska guvernementet) var den högsta ledningen 1797–1811 fördelad mellan en civilguvernör, även guvernör kallad, som var chef för guvernementsregeringen, och en krigsguvernör som hade befälet över trupperna i guvernementet.
Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter med ansvar för civilförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Kansliet övervakade verksamheten vid länsstyrelserna, i hovrätterna och domkapitlen. Det verkade på fullmakt att under generalens ledning avgöra de av ämbetsverkens ärenden som tidigare hade avgjorts av regenten eller de centrala ämbetsverken i Stockholm. Ansvaret för kansliet överfördes den 1 december 1808 (i praktiken från februari 1809) till den nyutnämnde generalguvernören.
Det anslag som staten betalade till monarken för underhållet av honom och hans familj och för hovhållningen.
Parallell benämning på tvistemål.
Tjänsteman vid rådstugurätten.
Enhet som bildades 1800 genom sammanslagning av Första och Andra avräkningskontoret. Vid kontoret fanns särskilda civila och militära avdelningar. Inom kontoret granskades civila och militära räkenskaper, utövades räntekammarkontroll, kontroll av avlöningsrekvisitioner och vård av rikets regalier. Kontoret indrogs 1825.
Till ämbets- och tjänstemannakretsar eller borgarklassen hörande medborgare (i motsats till militärer och präster).
Byrå vid polisinrättning.
Genom religionsfrihetslagen 1922 inrättat befolkningsregister över dem som stod utanför registrerade religionssamfund. Registret fördes av mantalsskrivarna eller den myndighet som skötte mantalsskrivningen i socknen. Det upplöstes i samband med den stora folkbokföringsreformen 1971.
Sammanfattning av de rättsregler som reglerar enskilda personers eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
Pensionskassa för ålderstigna och sjukliga civila tjänstemän.
Pensionsinrättning för civilstatens ämbets- och tjänstemän, deras änkor och barn. Den grundades 1826 med ett anslag av allmänna medel. Dessutom tillförsäkrades kassan en årlig inkomst av de löne-, avancements- och vakansbesparingar inom civilstaten, som borde ha tillfallit statsverket. De anställda ämbets- och tjänstemännen skulle dessutom årligen betala en avgift till fonden. Pensionerna indelades i åtta klasser. För att en änka eller ett barn efter en avliden tjänsteman skulle vara berättigad till full pension skulle den avlidne tjänstemannens erlagda avgifter motsvara minst 150 procent av pensionen.
En persons familjerättsliga ställning (ogift, gift, änka eller änkling eller frånskild).
Diarium för suppliker som rör civila ärenden, motsats: kriminalsupplikdiarium.
Om icke militära tjänster och icke militär personal vid armén och flottan. Till dessa tjänstemän hörde till exempel präster, läkare och regements- och mönsterskrivare.
I Ryssland överdomstol i tredje instans för civila mål och registermyndighet för fastigheter i ett ståthållarskap 1775–1796 och i ett guvernement från och med 1799. Ändring i dess domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. I Gamla Finland fanns ett civiltribunal under ståthållarskapsperioden 1784–1796. De dömande funktionerna i civilmål i Gamla Finland överfördes 1784 från Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till civiltribunalet i Viborg . När tribunalet drogs in 1797 överfördes dess uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Ledamot av akademi eller lärare och studerande vid universitet.
Stadsliknande medeltida handelsplats i Finland.
Den högsta teologiska klassen som infördes 1604 i latinskolan.
Prästeståndets brev till domkapitlen.
Medeltida handskriven text i bokform. Beteckningen infördes när man övergick från rullar till inbundna böcker. Uttrycket används ofta om lagsamlingar.
Benämning på en handskrift av Magnus Erikssons landslag jämte bl.a. kyrkobalken i Upplandslagen. Den äldsta delen av handskriften är ett kalendarium för Åbo stift.
Benämning som mindre allmänt användes även i Ryssland om 1734 års lag.
Pergamenthandskrift i bokform. Pergamentet hade många fördelar framom papyrusen. Det var betydligt starkare, lättare att hantera och kunde också återanvändas.
Samling klassiska handskrifter som drottning Kristina donerade till Vatikanbiblioteket.
Det andliga släktskap som enligt kanonisk rätt inträdde vid fadderskap. Det hade konsekvenser bl.a. genom att det utgjorde äktenskapshinder.
Lärd sammanslutning i Uppsala 1710–1711. Organisationen grundades i Gustavianum när universitetet var stängt på grund av pest. Universitetsbibliotekarien Eric Benzelius d.y. var initiativtagare. Samfundet utgav en vetenskaplig tidskrift, ”Daedalus hyperboreus”. Sammanträdena upphörde redan 1711 men sällskapet fick flera efterföljare, bland annat Bokwettsgillet 1719, Kungliga vetenskapssocieteten 1728 och Vetenskapsakademien 1739.
Svenskt riddarkollegium för utbildningen av adelns söner. Kollegiet grundades i Stockholm 1625 och öppnade året därpå. Verksamheten organiserades av Johan Skytte. Kollegiet verkade till 1629, då pesten avbröt arbetet. Det avskaffades 1632.
Ämbetsverk bildat 1811 i storfurstendömet Finland efter modell från svenska tidens Collegium medicum. Collegium medicum bestod av medicineprofessorn vid Kungliga akademin i Åbo och två andra akademiska ledamöter. Ämbetsverket delades 1827 i Överstyrelsen för medicinalverket och Kejserliga collegium medicum som 1827–1878 fick ansvaret för läkares, apotekares och provisorers examinering och legitimation. Collegium medicum hade sitt säte i anslutning till medicinska fakulteten i Åbo, efter 1828 i Helsingfors. Det leddes från 1829 av generaldirektören för Överstyrelsen för medicinalverket, med biträde av professorerna vid den medicinska fakulteten och sekreterare samt kamrer, kanslist och läkare av varierande omfattning från Överstyrelsen för medicinalverket. Sammanslogs 1878 med Överstyrelsen för medicinalverket och bildade Medicinalstyrelsen.
Medicinalväsendets kollegiala styrelse, grundad 1663 i Stockholm under namnet Collegium medicorum (till 1680) som läkarnas intresseorgan. Från 1685 inledde kollegiet undervisning med offentliga dissektioner i Stockholm. Nya privilegier utarbetades 1688, men stadfästes först 1698. Då blev kollegiet ett kungligt kollegium med riksomfattande status och ett centralt ämbetsverk. Samtliga praktiserande läkare skulle examineras inför kollegiet och fick därefter ta plats som ledamöter. Från 1750 skulle Collegium medicum censurera och godkänna samtliga böcker i medicin före utgivningen. Om de innehöll arkana läkemedel skulle författaren skicka in det hemliga receptet för förvaring. År 1797 blev medicinalkollegiet en överstyrelse för hela landets medicinal- och sanitetsväsen. Medicinalkollegiet leddes av en preses och hade endast ett fåtal ledamöter.
Benämning på Collegium medicum, använd av Kansliexpeditionen före 1811.
Det förhör som en universitetsutbildad läkare och kirurg avlade i praktisk medicin inför Collegium medicum. Ett godkänt förhör var en förutsättning för att bli legitimerad och få rätt att utöva medicin. Praxis infördes 1823. År 1878 bestämdes att de läkare som studerat utomlands skulle avlägga förhöret inför den medicinska fakulteten i Alexanders-universitetet.
”Visheten är rikets stöd.” Drottning Kristinas valspråk.
Prebende som hade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Domkapitlets gemensamma egendom.
Gemensamt bord för kleresiet. Ett sådant inrättades i Åbo efter norsk förebild år 1493.
Den statutsamling för Uppsalaprovinsen i vilken alla utgivna statuter samlades. Det utgavs i början av 1440-talet. Redaktör var domprosten Birger i Strängnäs. Samlingen är indelad i huvudgrupper. Bestämmelser om samma ämne har grupperats flockvis från olika statuter. Det trycktes år 1525.
Med kvittande av rättegångskostnaderna.
Kyrklig tideräkning, sammanfattning av reglerna för bestämmandet av de kyrkliga högtidsdagarna. En del var fasta och återkom på samma datum varje år. De övriga dagarna berodde på hur påsken inföll. Att beräkna påsken blev därför det viktigaste. I computus ecclesiasticus avhandlades läran om året och dess delar, solens och månens rörelser samt sättet att för ett visst år hitta söndagsbokstav, gyllental och epakt.
I diplomatiken den brevled som i synnerhet i privata brev förekommer efter dispositio, narratio eller petitio och som således avslutar brevet. Den har definierats som den del som utvecklar framställningens föremål.
Förvaltningsidealet om endräkt, mål för samförstånd i överenskommelsen mellan parter i tvistemål om en ämbetsmans tjänsteutövning.
”En för alla bindande trosbekännelse”, antagen i Uppsala 1593, kallas också Uppsala mötes beslut om religionen, tryckt 1594. Confessio fidei innehöll de tre fornkyrkliga symbola: Augsburgska bekännelsen (Augusta invariata) och kyrkoordningen 1571, som gjordes till grund för lära och kult.
Tilläggstitel för kaplan i en domkyrka.
Bekräftelse, stadfästelse av offentligt fattat beslut.
Församling, samfund, kongregation, särskilt om vissa sammanslutningar mellan flera självständiga kloster inom en klosterorden.
Benämning som efter freden i Fredrikshamn 1809 användes av ryssar för de finska områden som Sverige i nämnda fred avträtt åt Ryssland.
Lärare som hade befattning som rektorns närmaste man och ställföreträdare vid trivialskola och äldre läroverk. Conrectorn räknades till prästeståndet och var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen.
Den liturgiska handling som syftar till att inviga personer eller föremål till heligt bruk. En consecratio förrättades vanligen av en biskop i motsats till de enklare benediktionerna. Som concretatio räknades vigning av biskop eller klosterjungfrur, invigning av kyrka, altare, kalk och paten.
Medlem av ett konsistorium, beteckning för en medlem av ett domkapitel (konsistorium) i det svenska riket och storfurstendömet Finland. I Gamla Finland användes beteckningen consistorialis (eller assessor ordinarius consistorii) för medlem av evangelisk-lutherskt konsistorium.
Kungliga akademins konsistorium, universitetets konsistorium. Konsistoriet skulle årligen från och med 1799 sända in förteckningar över akademins ledamöter i domkapitlen till Kanslikollegium, från och med autonoma tiden senatens kansliexpedition. Senatens kansliexpedition sände från och med 1812 årligen in förteckningar över statliga ämbets- och tjänstemän till universitetets konsistorium för att införas i statskalendern.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.
Under perioden 1607–1649 och 1726–1727 planerat men aldrig genomfört centralorgan för kyrkans centralstyrelse. Det skulle bestå av tolv medlemmar, hälften andliga och hälften lekmän, och sammanträda en gång om året för att övervaka biskoparna och döma i kyrkliga tvistemål. Konsistoriet var inte tänkt som ett beständigt administrativt verk, utan skulle finnas till för att kontrollera biskoparna och döma i andliga ”klagemålssaker”. Termen förekom 1607 vid Karl IX:s kröning. Gustav II Adolf framlade ett förslag om dess grundande 1623 som förföll. Instruktion för consistorium ecclesiasticum general gavs den 7 juli 1645, men något riksdagsbeslut om grundandet kunde inte fattas 1649. Frågan återupptogs vid 1726–1727 års riksdag och behandlades då vidlyftigt av ecklesiastikdeputationen, men saken lämnades ”tills vidare liggande”.
Benämning på särskilda möten mellan biskopar och andra framstående präster som under senare delen av 1600-talet hölls tillsammans med kapitlet i Stockholm.
Under svenska tiden det till riksdagen samlade prästerskapet i egenskap av ett slags överstyrelse i tros- och lärofrågor. Allmän betydelse: kyrkostyrelse som har rätt att stifta kyrkans alla lagar och utöva kyrklig domsmakt. Denna rätt fastställdes inte av kyrkolagen 1686, som var stiftad av den världsliga riksdagen och inskränkte kyrkans makt och domsrätt. Principen att regenten skulle betraktas som kyrkans rätta överhuvud (summus episcopus) blev inte erkänd i Sverige, fastän kyrkolagen 1686 slog fast att kyrkans ”uppsikt, vård och försvar” sades vara kungen anförtrodd av Gud. I praktiken innebar det att kungen utnämnde biskoparna (och superintendenterna) för att tillsammans med dem utgöra den högsta kyrkostyrelsen som reglerade kyrkans inre förhållanden genom konstitutionella ordningar m.m.
Begrepp för rättsparadoxer som gjorde fällande dom omöjlig, till exempel allmogens låga intresse för att stämma kronans befattningshavare för tjänstebrott eller rättens alltför hårda krav på två ojäviga åsynavittnen (legal bevisföring) för fällande dom. Contradictio in adiecto undergrävde domarens möjligheter till fällande dom, trots övertygelsen om ämbetshavarens skuld till påtalat missbruk.
Birgittinsystrarnas veckoritual, som trycktes och kodifierades 1512.
Visitationsdistrikt inom dominikanorden som bildades av Visby med Reval och Åbo. Senare tillkom också Viborg i Finland. Verksamheten kulminerade på 1200-talet och det var till Visby som biskop Thomas av Åbo begav sig efter sin avsägelse 1245.
Munkar och nunnor som under medeltiden utförde de lägre klostersysslorna.
Skolkalas, förekom i de medeltida katedralskolorna och tog stundom anstötliga former. I Uppland förbjöds de på en synod 1412 och förbudet upprepades 1417, med undantag för dem som kunde hållas på ett anständigt sätt.
Kustodmöte. Möte där representanterna bestod av ledarna för kustoderna i en provins inom franciskanorden. Mötet kunde ersätta provinsialkapitlet under de år då det inte kunde sammanträda.
Den mellersta tredjedelen av en på slaglinje ordnad flotta.
Huvudbyggnad, manbyggnad vid fästning eller befästa verk.
Ursprungligen materiella bevis eller synliga tecken på ett begånget brott (vid mord ett lik, vid myntförfalskning det förfalskade myntet eller de verktyg som hade använts vid förfalskningen), sedermera sammanfattningen av de objektiva och subjektiva förutsättningarna för ett brott.
Lagsamling. Den indelas sedan medeltiden i corpus juris civilis, närmast en samling av romerska rättens samlingar från Justinianus tid (527–656) och corpus juris canonici, en samling med olika kyrkomötens och påvliga beslut som bildade kyrkorätten.
Ordnad samling av rättslärdas utlåtanden innehållande huvuddelen av kejsar Justinianus kodifikation av den romerska rätten 527–656. Samlingen bestod av institutiones, digesterna (pandecta), codex och novellae. Ett stort antal rättsprinciper och -regler hämtades från denna rättskälla och införlivades genom hovrätternas rättspraxis med svensk rätt från cirka 1630. Tillämpningen av utländsk rätt minskade efter 1680 och förbjöds i 1734 års lag.
Den avslutande delen av den egentliga texten i ett medeltida diplom. Den innehåller de element som utgör bekräftelse på eller stadfästelse av diplomets innehåll. Normalt insattes corroboratio omedelbart före datumsformeln. I corroboratio ingår ofta uppgifter om handlingsvittnen.
Ett slags väktare vid den medeltida katedralskolan. Det fanns tendenser till självstyre hos eleverna, och det är möjligt att corycei utsågs av eleverna själva.
Benämning på alla som ingick i uppvaktningen vid hovet.
Återkommande formell mottagning vid hovet, hos monarken eller annan furstlig person, för den kungliga uppvaktningen och personer som kommit för att presenteras. Denna mer eller mindre regelbundna mottagningsform fick sin början 1680 vid dåvarande änkedrottningens hov.
”Skuld”, oaktsamhet, vårdslöshet, utan uppsåt. Om en tjänsteman vållade kronan skada genom oaktsamhet eller vårdslöshet skulle han ersätta skadan. Om skadan däremot hade uppkommit av våda, det vill säga varit en olyckshändelse, var han inte skadeståndsskyldig.
”Med Gud och segrande vapen”, ett af Gustaf II Adolfs (regent 30.10.1611–6.11.1632) valspråk .
Beseglingen med en blybulla med ett hampsnöre. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden innehöll ett åliggande.
Beseglingen med en blybulla med trådar av rött och gult eller enfärgat silke. Beseglingen avslöjade den påvliga handlingens natur och innebar att urkunden gav adressaten en rättighet.
”Med tillstånd och uteslutande rätt”, ensamrätt till och oavsett censuren beviljad rätt att offentliggöra och låta trycka enskilt skriftligt verk.
Tjänsteförrättande kyrkoherde (pastor) eller nådårspredikant.
Ombudsmän som övervakade ordensskattmästarens arbete.
Kyrkopräst, kyrkoherde, kaplan.
Förteckning över levnadslopp, levnadsteckning.
Ordningsman vid en medeltida katedralskola. I katedralskolan fanns tendenser till självstyre hos eleverna. Det är därför möjligt att custodes utsågs av eleverna själva.
Arkivkustos, tjänstebeteckning för riksarkivarien 1626–1713. Han biträddes i sitt ämbete av rikshistoriografen.
”Sedeväktare”, ordningsman. Titel för person vid läroanstalt som hade i uppgift att upprätthålla ordningen bland kamraterna när ingen lärare var närvarande, förkortas vanligen custos.
D
Ordensprovins till vilken de svenska, danska och norska dominikanerna hörde. Den nordiska provinsen styrdes av en gardian. En gång om året samlades varje konvents prior till gemensamt kapitel under provinsialpriorns ledning. Där avgjordes frågor om förflyttningar, studier, nygrundadningar med mera. Årligen (efter 1372 vartannat år) hölls också ett generalkapitel för ordens samtliga provinser.
Ordensprovins till vilken de nordiska franciskanerna hörde. Provinsen leddes av en provinsialminister. Enligt en bestämmelse 1390 skulle provinsialministern i Dacia turvis väljas från Danmark eller från Sverige/Norge. Bestämmelsen beaktades i huvudsak under hela 1400-talet. Om provinsialministern var dansk skulle hans ställföreträdare, provinsialvikarien, väljas från Sverige/Norge och vice versa.
Till lantmätare utgående dagtraktamente från 1766 för det ordinarie arbete som han utförde utanför sin egen boningsort.
Vid domkapitel förd bok över alla till domkapitlet inkomna mål och skrifter, med uppgifter om dagen då de inkommit och varje åtgärd som vidtagits. Dagboken var en motsvarighet till diarium vid andra ämbetsverk. Dagböckerna infördes med kyrkolagen 1869.
Allmänt om journal eller förteckning som dagligen fördes av tjänsteman över hans tjänsteförrättningar, särskilt om den av lantmätare från 1752, formellt 1766, gjorda förteckningen över jordrevningar. Daglistan utgjorde underlag för den årliga lantmätarrevisionen i varje län. Daglistan skulle årligen sändas till Kammarkollegium för kontroll.
Skriftlig militär order eller skrivelse från en högre militär chef till de underlydande. Dagorder utfärdas vanligen på regementsnivå. En dagorder kan innehålla en hälsning, uppmaning eller ett tack, men kan även bestå av uppgifter som berör truppenhetens vardag såsom kommenderingar, dejourer och straff. Dagorder har även utfärdats av arméns överbefälhavare och republikens president.
Ordning för de på en viss dag kommande ärendenas behandling av en överläggande församling eller myndighet, föredragningslista. Även om arbets-, vilo- och måltidstimmar m.m., gällande vid till exempel avdelning av armé eller flotta, vid hospital, sjukhus och offentliga inrättningar.
Den mängd arbete som en landbonde, torpare och annan dagsverkare kunde eller brukade få gjort under en dag.
Av konungen på ansökan utfärdat lejdebrev, urfejdebrev, senare kallat fridsbrev, för en dag åt en till brottet bunden missdådare som höll sig gömd av rädsla för blodshämnd, för att han skulle kunna ta sig till tinget och svara i målet, och för en månad åt en gripen förbrytare som inte hade tagits på bar gärning för att han skulle kunna ta sig till konungen och lägga fram sitt ärende för honom.
Om jaktmark i ödebygder, den runda från lägerplatsen som jägaren hann tillryggalägga på en dag.
Arvode som betalades i fredstid åt den värnpliktige som inkallats i aktiv krigstjänst eller som deltog i reservövning. Under vinter- och fortsättningskriget betalades dagspenning till alla värnpliktiga och innehavare av tjänst inom försvarsmakten enligt militärgrad och uppdelningen i en högre och lägre klass. Dagspenning enligt den lägre klassen betalades till dem som tjänstgjorde vid hemmatrupperna eller med dem jämförliga inrättningar, medan de övriga betalades enligt den högre klassen.
De arbetsdagar som torpare och backstugusittare uförde på huvudgården som ersättning för till exempel torpet. Ursprungligen (1300-talet) utfördes dagsverken på kronans slott och gårdar samt kyrkliga institutioners gods, från 1500-talet på frälsesäterier och från 1600–1700-talet på vanliga hemman. Dagsverken förbjöds för torpare 1921.
Arbetsplikt. Under medeltiden indelades dagsverkena i Finland i två grupper. Dagsverken till krono-, kyrko-, och frälsegods utfördes av landbönder och dagsverken till slotten utfördes av bönderna i slottslänet. Böndernas dagsverksskyldighet till slotten utfärdades av Karl Knutsson 1450. Enligt den skulle från sex socknar nära Åbo varje bonde årligen utgöra åtta dagsverken med häst eller dragoxe till slottets ladugård och dessutom föra fyra lass ved till slottet. Övriga socknar i Åbo län skulle för var 40:de rök hålla en stadigvarande arbetskarl året om på slottet. Landböndernas dagsverksskyldighet är belagd från 1347 och var vanligen 8–12 dagar om året. I slutet av medeltiden ersattes dagsverket ofta av en penningavgift.
Förteckning över dagsverken som utfördes av hantlangare till lantmätaren när han förrättade jordskifte och mätningar för att kunna upprätta karta. Varje hemman ansvarade för dagsverket i proportion till sin andel i byamålen. Dagsverkslistan gjordes upp enligt ett visst formulär som angav datum för förrättningarna, vad som hade gjorts, antalet totala dagsverken per hemman och när de hade utförts.
Förteckning över utförda dagsverken eller dagsverken som ska utföras under förestående arbetsperiod.
De extra 18 kronodagsverken som varje hemman sedan slutet av 1500-talet skulle utgöra till kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar. De erlades i dräng- och ökedagsverken. År 1650 fastslog landshövdingen antalet dagsverken i sitt län. År 1652 blev den en permanent börda och antalet dagsverken fixerades i hela riket. Då kunde dagsverkena också erläggas i penningar. De infördes då i jordeboken som en del av jordeboksräntan. Dagsverkena fick inte utkrävas av utarrenderade kungsgårdar, och dagsverkspenningar utgick av de hemman som kronan behållit.
Tjänsteman som förde bok över utförda och planerade dagsverken, förekom i början av 1700-talet vid Amiralitetskollegiums byggnings- och ekipagekontor i Karlskrona och i Ämbetskollegium i Stockholm.
Avgift som erlades i smör.
Del av jordeboksräntan i Karelen som, till skillnad från dagsverksskyldigheten i andra delar av Finland, utgick i spannmål av varje plogland eller ader (ungefär mantal). Dagsverksspannmål var också en del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län och kallades där arbetsspannmål. I de socknar i Gamla Finland, där ader var jordetal, uppstod skatten genom att dagsverkena från den svenska tiden vid revisionsskattläggningarna blivit ersatta med en spannmålsskatt.
Datum. Även om arbete som betalades per dag (dagtals).
Handling genom vilken en fästning eller en truppstyrka på vissa överenskomna villkor överlämnas till fienden.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Lån, växel med fastställd återbetalningsdag.
Vanligen 14-lödigt silvermynt av något över 2 lods vikt. I den allmänna penningrörelsen fick från 1619 den slagna dalern, som hade allt lägre silverhalt än de tidigare slagna dalrarna, namnet riksdaler. Den avskaffades i Sverige 1873.
Benämning på vissa äldre svenska mynt (till exempel ett 1606–1624 präglat guldmynt, i värde motsvarande 16 marker). Myntenhet som användes då likvid gavs med de mellan 1664 och 1718 slagna silvermynten på 4, 2 och 1 mark.
Mynt i koppar, som hastigt föll i värde. Myntet knöts 1633 till silverdalerns värde, då 1 daler silver motsvarade 2 daler i koppar, vilket justerades flera gånger. Den 7 oktober 1766 nedsattes kopparmyntets värde för sista gången till 3 per 1 daler silver, ett värde som var i bruk till 1776, då räkningen i riksdaler, skillingar och rundstycken infördes.
Gällande eller gångbart mynt 1664–1776. Myntenhet för beräkning av betalning i det 1664–1776 ymnigt slagna silverringhaltiga skiljemyntet på 4, 2 och 1 öre.
Ursprungligen ett kommunalt tuberkulossjukhus i Helsingfors grundat 1926 varefter byggnaderna började uppföras i Dal.Överläkartjänsten inrättades 1927. Sjukhuset öppnades 1929 då också tuberkulosdispensären invid Maria sjukhus flyttade dit men kvarstod under egen förvaltning. Mellan den 6 maj och den 24 juli 1929 verkade också ett provisoriskt epidemisjukhus vid Dals sjukhus. Det blev 1930 ett undervisningssjukhus. År 1945 överfördes förvaltningen av undervisningsavdelningarna på Helsingfors univeristet och kallades för Helsingfors stads tuberkulossjukhus kliniska avdelning. Kontraktet mellan Helsingfors stad och universitetet var tidsbegränsat och förnyades efterhand. Sjukhusets namn ändrades 1953 till Dals tuberkulossanatorium och blev igen 1959 Dals sjukhus.
Ersättning åt kyrkvärd eller uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Lärartjänst vid bl.a. universitet och kadettskolor. Dansmästaren övade inte enbart dans med eleverna utan lärde dem också att föra kroppen rätt, graciöst och höviskt.
Sveriges drots och hövitsman. Titeln tillförsäkrades Mats Kettilmundsson 1319. Den innebar att innehavaren skulle sköta kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Han skulle då bistås av främst rikets biskopar och lagmän.
”Drots, kungens och kungariket Sveriges högsta tjänsteman”. Titel som användes av Bo Jonsson (Grip) 1372–1375. Hans ämbete hade då också börjat omfatta rättsvårdande funktioner varför epitetet ”dapifer” är tillagt.
Datumsformel enligt en biskops eller en kungs regeringsår.
Datering. Den del av slutformeln i ett diplom som anger tid och eventuellt plats. I regel placerades den omedelbart efter corroboratio eller sanctio. Årtalet angavs ofta som en biskops eller en kungs regeringsår. Utgångspunkten var då hyllnings- eller kröningsåret. Datum angavs med hjälp av månad, veckodag eller dagens plats i den kyrkliga festkalendern.
”Givet som ovan”, om ort och tid. Uttrycket förekommer till exempel i officiella dokument, rättegångshandlingar, offentliga skrivelser och resolutioner.
Beräkning på skatt som skall erläggas.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Den företeelse då vederbörande tjänsteman, efter i författningarna stadgade grunder, räknade ut de ordinarie skatter och utskylder som de skattskyldiga måste erlägga inom häradet eller staden under året. Termen användes även om själva underrättelsen om det belopp som skulle erläggas.
Dekan vid artesfakulteten vid det medeltida universitetet i Uppsala. Tjänsten är belagd redan 1481, nästan omedelbart efter universitetets grundande.
Förvaltningssystem enligt vilket det största möjliga måttet av självständighet är lämnat åt underordnade förvaltningsorgan.
Befrielse från en rättslig förbindelse eller en skuldförbindelse (även om det skriftliga beviset på denna befrielse: kvitto). Begreppet användes också om ansvaret för förvaltningen av ett ämbete eller förtroendeuppdrag efter godkänd redovisning.
Avgift som avlades av borgare och adelsmän som flyttade ut ur landet.
Ursprungligen benämning på de kyrkliga ordningsföreskrifter som gavs ut av svenska kyrkan år 1544 angående kyrkofrid, kyrkobesök och landsstrykare. Allmänt: kyrkliga författningar, kyrkoordning, kyrkolag, kyrkobalk.
Samling av den kanoniska rätten som sammanställdes av Gratianus efter 1140. Den är indelad i tre delar. Den första delen indelas i ”distinctiones” som i sin tur indelas i ”canones”. Den andra delen indelas i ”Causae” och dessa i ”questiones”, vilka sedan indelas i ”Canones”. Den tredje delen indelas i ”Distinctiones” med motsvarande ”canones”. Den utgör också den första delen av en samling med sex lagtexter som gick under namnet Corpus Juris Canonici. Den ägde laga kraft i den katolska kyrkan till 1917, då den förnyades.
Officiell benämning på den skriftliga redogörelse eller utredning till justitierevisionen (konungens högsta domstol), under autonoma tiden senaten, varmed ändring söktes i ett av hovrätten avgjort tvistemål, revisionsinlaga. Allmänt: utredning, beredning.
Ändringssökning i revisionsmål.
Benämning på protokoll som upprättades av skattläggningkommissionen vid en skatterevision, detsamma som revisionsdeduktion.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av minderårighet. Formellt skulle en person vara fjorton år gammal.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av svagsinthet.
Kroppslig missbildning eller lyte. Förlusten av en lem gjorde i princip en person inkompetent för kyrkliga ämbeten som präst. I så fall måste personen ansöka om påvlig dispens.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på frund av att personen i fråga hade dåligt anseende.
Hinder för att ta emot tonsur eller vigning på grund av att ståndaktigheten i tron inte hade prövats. Detta gällde speciellt nyligen kristnade.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning beroende på att personen i sitt tidigare yrke visat bristande mildhet. Det kunde handla om en krigare, en domare som fällt döds- eller stympningsdomar eller en skarprättare.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på ofrihet. Som ofrihet betraktades omyndighet, skuldförpliktelse, livegenskap eller äktenskapliga band.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning på grund av att personen var född utanför äktenskapet eller avlad i incest. I praktiken gällde detta ofta prästsöner.
Hinder för att mottaga tonsur eller vigning som berodde på att personen ingått flera tidigare äktenskap.
Hinder för att mottaga vigning eller tonsur på grund av bristande lärdom.
Under det ständiga knekthållets tid en förteckning över bristerna i en indelt soldats beklädnad och utrustning. Defektsedeln gjordes upp av befälet, efter en granskning vid regementsmöte eller annan kommendering. Defektsedeln tillkännagavs rusthållaren eller roten som måste åtgärda bristerna.
Försvarande, försvar, värn.
Riksdagsutskott med uppgift att utveckla och övervaka försvaret i riket. Defensionsdeputationen tillsattes 1723 av ständerna efter Sekreta utskottets förslag, från riksdagen 1726–1727 av utskottet självt.
Rådsherre i kungliga rådet som ledde landets försvar under Karl XII:s frånvaro, i bruk 1714–1721.
Den del av kungliga rådet som under Karl XII:s vistelse utom rikets gränser ledde rikets försvar och innehade den högsta ledningen av rikets militära angelägenheter. Defensionskommissionen bestod ursprungligen av åtta rådsherrar (riksråd), senare av fjorton.
Högtidlig förbimarsch inför en högre militär som en hederbetygelse eller för att undergå mönstring.
Benämning på riksmöte (herredag) för stormän i rikets tjänst under Karl IX och Gustav II Adolf. De förnämsta ständerna bestod av kung, rådsherrar, annat ridderskap och ombud från till exempel prästerskap, krigsbefäl och borgare. De kallades från 1640-talet närmast utskott (vid herredagen senare kallad riksdagen), från 1719 deputation.
Äldre benämning på klockare.
Degradering av ämbets- eller tjänsteman på domstolsbeslut.
Nedflyttning från en högre till en lägre befattning, särskilt inom militären.
Nedgående. Särskilt om skattefoten i betydelsen att skatten för inkomster under ett visst relativt lågt belopp sjunker med inkomstens sjunkande, det vill säga en fortgående skatteminskning, så snart inkomsten går under ett visst belopp, som blivit fastställt som det lägsta för full beskattning. Kombineras vanligen med proportionell skattefot så kallad platt skatt.
Av Guds nåde, med Guds nåd, en del av biskopens och ärkebiskopens titulering. Under senmedeltiden användes uttrycket också av drottningar, hertigar, hertiginnor, jarlar och en greve av Halland. Uttrycket blev inom diplomatiken en fast formel, eller devotio, som stod tillsammans med intitulatio.
”Enligt lagen”, rättsligt sett.
Guds tio bud som en sammanfattning av Guds lag och denna lag som norm och utgångspunkt för lagstiftningen och den världsliga överhetens rättsliga agerande. Dekalogen var rättesnöre i svensk rätt från och med högmålsplakatet 1563 fram till cirka 1736.
Den fakultetsmedlem som vid de medeltida universiteten sedan 1300-talet skötte de löpande ärendena, förde fakultetens böcker och vårdade fakultetens sigill. Efter reformationen: ordförande för en universitetsfakultet.
”Förman för tio”. Benämning på en kyrklig ämbetsman. Benämningen är lånad från benediktinregeln, där den betecknar en abboten underordnad uppsyningsman för ett mindre antal munkar. Vid sidan av domprosten förekom dekaner i de nordiska domkapitlen i slutet av medeltiden. Dekanen skötte vanligen ledningen av kapitlets inre organisation och verksamhet, som ordnandet och övervakningen av gudstjänster och disciplinsmyndighet över kaniker och lägre domkyrkokleresi. Han hade ofta också rätt att mottaga nya medlemmar, sammankalla kapitlet och leda mötena. Dekanen skulle ha full prästvigning. Enligt statuterna 1491 uppbar dekanen i Åbo tillsammans med ärkedjäknen inkorporationsavgifter till förmån för skolan och studenterna. Avskaffades 1604.
En dekans ämbete i ett domkapitel eller vid ett universitet.
Ämbetsområde och ämbete för kyrlig dekan; dekanat.
Dekan, diaconus, ärkedjäkne. Medlem av ett domkapitel med rang under en domprost.
(Offentlig) förklaring, tillkännagivande eller uttalande, utlåtande, vid riksdag utförligt yttrande.
Beslut, påbud eller förordning utfärdad av en myndighet.
Stadganden som påven utfärdade och som infogades i den kanoniska rätten. Gregorius IX:s dekretaler, innehållande bl.a. kravet på celibat för prästerna, infördes i Sverige 1248.
Sakkunnig i kanonisk rätt, titel för teologisk lärare och vissa rättslärda som ansåg att de påvliga dekreten utgjorde grundvalen för alla statsrättsliga förhållanden.
Brev i vilket utfärdaren förbinder sig att bedja för mottagaren och innesluta denne i gemenskapen. Ett stort antal delaktighetsbrev för enskilda personer är bevarade. Det förekom också att ett världsligt gille delgavs ett delaktighetsbrev av en kyrklig orden.
Benämning på landbonde som hörde till ett frälsesäteri och erlade en överenskommen del av den bärgade skörden, vanligen hälften, till adelsmannen som årlig ränta.
Dom som gäller en del av de yrkanden som framställts under en rättegång med flera käromål eller åtal och som avgörs separat, medan behandlingen av de övriga käromålen eller åtalen fortsätter. Deldomar förekommer i viss speciallagstiftning från självständighetstiden.
Avsändande av fullmäktige med uppdrag att handla i enskild persons eller myndighets ställe. Begreppet används även om de personer som erhållit uppdraget.
Organ tillsatt av statsrådet i oktober 1944 med uppgift att administrera krigsskadeståndet. Delegationens rutinuppgifter sköttes av ett ämbetsverk som kallades Soteva (förkortning av det finskspråkiga Sotakorvausteollisuuden valtuuskunta). Trots att skadeståndsleveranserna upphörde 1952 fortsatte delegationen att existera fram till 1967.
Ur den under beredning varande lagens synpunkt, enligt den under beredning varande lagen.
”Enligt den givna lagen”, ur gällande lags synpunkt, angående gällande lag.
Avsända med uppdrag, befullmäktiga.
Ombud, (utsedd) representant, befullmäktigad, deputerad.
Muntligt eller skriftligt tillkännagivande av en domstols eller en förvaltningsmyndighets avgörande som ges till den som saken gäller, under autonoma tiden också kallat delgivande.
Av tjänstemän begångna ämbetsbrott, tjänstebrott. Motsats: tjänsteförsummelse.
Av tjänstemän begångna försummelsebrott. Motsats: ämbetsbrott, tjänstebrott.
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis: brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot internationell rätt.
Brottsling, fånge, egentligen arm syndare. Begreppet användes också om liket efter en (livstids) fånge eller med döden straffad person, så länge brottslingar skulle begravas på särskilt vis.
Under 1700-talet förekommande benämning på dag då lantmätare utförde mätningar för kartläggning eller skifte, och som från 1684 berättigade till dagtraktamente.
Principen för hur mycket jord ett enskilt hemman skulle erhålla i samband med storskifte. Delningsgrunden för inägor var sedan 1783 hävd medan delningsgrunden för skog var mantal. Varje hemman skulle få så mycket åker och äng som det av hävd hade innehaft.
Under svenska tiden och autonoma tiden samlande benämning på skiljedomare, god man eller motpart, kontrapart, part vid exekution, rättegång eller behandling av ärende vid en förvaltningsmyndighet med viss dömande funktion.
Person som tillsammans med andra gemensamt äger något, till exempel en fastighet.
Skriftligt påpekande av en regering till en annan, vanligen med en anmodan om en särskild åtgärd.
Gränslinje som vid ingående av vapenstillestånd fastställs mellan krigförande arméer. Överskriden linje bryter stilleståndet.
Område där befästningar, trupper och krigsfartyg inte får införas, t.ex. Åland efter världskrigen.
Nedläggande av ett ämbete, att avgå från en syssla.
Återställa en armé från krigs- till fredsberedskap.
Benämning som en tid var i användning för avdelningen för flickor vid huvudskolan i Viborg.
Vid huvudskolan i Viborg 1788–1805 verksam klass eller avdelning för flickor med tyska som undervisningsspråk. Det officiella namnet ”Demoisellen-Klasse der Haupschule” ändrades år 1800 till ”Demoisellen-Schule”. Dess verksamhet fortsattes 1805 av den självständiga dotterskolan.
Intyg över verkställd denaturering, vilket verifierade att man tillsatt vissa ämnen för att ändra den ursprungliga och riktiga beskaffenheten hos en vara eller ett ämne för att omöjliggöra dess egentliga användning. Detta gällde i synnerhet i fråga om sprit eller brännvin, utan att upphäva användbarheten för vissa andra ändamål.
Person som utförde och kontrollerade denaturering av sprit. Bestämmelserna om försäljning, införsel och tillverkning av denaturerad sprit granskades 1932 och denatureringskontrollören utsågs av Socialministeriet.
Benämning på ett ryskt silvermynt (från 1200-talet) som var gångbart överallt i länderna öster om Östersjön.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt reskript 1892 och en kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner, lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna. Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Berövande av adelskap, av latinets nobilis, ädling. Denobilisation kunde komma i fråga då en adelsman begått ett allvarligt brott. Adelsmannen förlorade namn, heder och värdighet samt de privilegier som följde med adelskapet.
Frånta adelskap. Av latinets nobilis, ädling. Ofta uttryckt som fråntagande av personens namn, heder och värdighet.
Benämning på den lantdag som samlades strax efter det finska inbördeskriget. Den lantdag som valts på hösten 1917 var tvungen att avbryta sitt arbete i och med krigsutbrottet i januari 1918. När lantdagen samlades till sin första efterkrigstida session den 15 maj 1918 kvarstod enbart 98 ledamöter av totalt 200. Med undantag av den socialdemokratiska ledamoten Matti Paasivuori förhindrades socialdemokraterna att delta i lantdagsarbetet. Den stympade lantdagen, som hade som mest 108 ledamöter, ersattes i april 1919 av den första parlamentariskt valda riksdagen i det självständiga Finland.
Snittet i ett chirographum.
I Ryssland betjänt hos civila och militära tjänstemän, senare endast hos officerare. Under stora ofreden inom den ryska ockupationsförvaltningen i Viborgs kommendantskap använd benämning på de lokala fogdarnas och länsmännens underordnade medhjälpare.
Underrättelse, en term som används till exempel vid överlåtelse av enkelt skuldebrev där gäldenären underrättas, denuntieras, om överlåtelsen.
Skriftlig brottsanmälan eller muntlig angivelse, vare sig någon tillika utpekas som gärningsman eller inte, övergående under självständighetstiden i skriftlig anmälan rörande förpantning.
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens domsrätt som högsta domstol för Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Benämning på huvudavdelning inom ett rikes högsta förvaltning, under autonoma tiden i senaten. Begreppet användes också inofficiellt på 1700-talet som synonym till division vid ämbetsverk, särskilt inom militären eller finansförvaltningen. Avdelning i Kejserliga senaten för Finland, en för justitieärenden och en för den allmänna hushållningen. Departementens chefer var en av senatens viceordförande och ledatmöterna de nio senatorerna.
Ämbetsskrivelse från ett utrikesråd, -utskott eller ministerium till rikets diplomatiska aktörer eller agenter i utlandet, och omvänt. Benämningen avser också själva sändebudet, kuriren som förmedlade ett dylikt ärende eller under 1700-talet ett brådskande inrikesärende som sändes med kurir och under 1800-talet en brådskande försändelse med telegraf. Av franskans depecher, att skynda sig.
Förvisning på grund av domstolsbeslut eller administrativ åtgärd till en bestämd plats (vanligen långt från hemlandet), tills tillstånd beviljades för återvändande. Under perioden 1826–1888 var det kutym att dödsstraff ersattes med arbetsfångenskap och tukthusstraff med deportation till Sibirien.
Nedläggande, överlämnande i förvar, insättande av värdeföremål eller penningar på bank eller offentligt förvar av handlingar som rör borgen, pant och dylikt.
Avsättande från ämbete eller tjänst på domstolsbeslut, vanligen efter tjänstefel eller återkommande otillbörligt uppförande i tjänsten eller slarv som tidigare hade föranlett suspension.
Till 1695 initiationsrit för intagning av nya studenter till studentlivet vid universiteten; depositio cornuum (lat.) eller ”hornens avläggande”. Ceremonin infördes i Uppsala redan 1595.
Intyg av en myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Militärt förråd som fungerar som stödjepunkt för stridskrafter gällande underhåll, reparationer och utbildning. Som exempel kan nämnas ammunitions-, vapen- och proviantdepåer.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupperna. Vanligen uppsattes vid mobilisering en depotbataljon för varje infanteriregemente.
Förman vid förråd eller förvaringsställe. Depotföreståndare förekom vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 förestods vanligen en av linjeförvaltningens depotsektioner av en depotföreståndare.
Förman vid förråd eller förvaringsställe vid Järnvägsstyrelsen.
Sektioner vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilka ansvarade för att tillhandahålla dragkraft och att övervaka underhållet av det rörliga materielet. Depotsektionerna sorterade under Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och leddes av en maskiningenjör eller en depotföreståndare. Vid sektionerna fanns dessutom lokomotivmästare, lokomotivförare, maskinmästare, undermaskinmästare, vagnmästare, gasmästare, lokomotiveldare, vagnrevisorer, lokomotivputsarförmän, pumpmaskinister, lokomotivputsare och vagnsmörjare.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom ett kavalleriregemente.
Truppavdelning som bildades under krigstid för att ersätta avgången inom fälttrupper.
Benämning på de näringsgrupper (bruks- och bergsverk, fabriker) under autonoma tiden som omfattades av privilegier gentemot bondebefolkningen tills näringsfriheten infördes 1879.
Beskärd del, andel, lott. Enligt kunglig resolution 1675 den ersättning in natura och persedlar som en ämbetsman eller annan person (deputatist) fick utöver sin ordinarie lön. Deputat gällde vissa kyrkliga statsanslag till prästerskapet i krigshärjade Karelen och Viborgs län från 1675, där man inte kunnat utmäta tiondeskatt eftersom det inte gått att förrätta mantalsskrivning (prästernas deputat, deputatspannmål).
Allmänt förekommande benämning på flertalet av de svenska riksdagsutskotten under frihetstiden 1719–1772. Deputationerna utvecklades ur 1600-talets utskott. De bestod av ombud för alla stånden. Deputationerna utsågs direkt av ständerna eller av sekreta utskottet. De överlade och beredde riksdagsärenden samt övervakade vissa områden av förvaltningen. Beslut fattades efter omröstning, där varje stånd hade en röst. Deputationens beslut (betänkande) undertecknades av en ledamot från varje stånd. Beteckningen användes också om ett enskilt stånds utskott. RO 1723 slog fast att adeln skulle inneha ordförandeskapet och att 2/5 av antalet ledamöter skulle representera adeln, varav 1/3 skulle vara grevar eller friherrar. De tre övriga stånden skulle ha 1/5 var. Deputationernas antal och behörighetsområden varierade.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1719–1720 för beredning av tronombytet och ändringarna i regeringsformen.
Den som blir förtroendevald, erhåller deputat.
Benämning som användes i Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Person som blivit utsedd att i egenskap av befullmäktigat ombud, fullmäktig eller representant göra något eller uppträda å någons vägnar inom en för ett visst ändamål sammankallad församling eller en korporations styrelse. (Särskilt) om frihetstidens (1719–1772) riksdagsmän och om riksdagsmännen som medlemmar av ett riksdagsutskott (deputation).
Riksdagsmännen eller riksdagsutskottens (deputationernas) medlemmar under frihetstiden (1719–1772). Under 1600-talet användes termen närmast om kungliga förtroendemän inom utrikesförvaltningen.
Utskott för överläggning med ledamöter från adeln, präster- och borgarståndet, vilket tillsattes vid riksdag av Sekreta utskottet. År 1719 tillsattes Deputerade över statsverket, 1720 Deputerade över defensions- och statsverket och 1726–1727 Statsdeputationen
Ersättningsenhet för de finska skarpskyttebataljonerna. Då trupperna ställdes på krigsfot uppsattes ett depåkompani för varje bataljon .
Under autonoma tiden om upphävande, särskilt av delar av en lag eller förordning, övergående i betydelsen att en tvist enligt avtal ska avgöras av annan domstol än den som anges i lagen.
Benämning som i Finland vanligen syftar på sovjetiska luftlandsatta sabotörer under andra världskriget. Till desanternas uppgifter hörde sabotage- och spionageverksamhet.
Rymma, avvika från krigstjänst.
Dom som fälldes i ett mål i en överrätt där käranden hade underlåtit att bevaka sin talan. Avgiften för inlöst dom tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna efter 1818.
Person som rymt från krigstjänst.
Benämning som användes i Gamla Finland 1797–1811 för personer som vid rekrytutskrivningen hade uppgifter av samma slag som en sotnik.
Utse, utnämna i förväg till viktigare ämbete eller uppdrag.
Ritning, utkast eller plan jämte kostnadsförslag till bl.a. offentliga byggnader. Den kunde också inkludera ritningar på interiören och inredningen. Desseiner för fästningsverk, stads- och tomtplaner skulle godkännas av regenten innan de verkställdes.
Mindre militär truppstyrka som avskiljts från en större militär avdelning och ställts under självständigt befäl. Detachementen uppsattes för speciella uppdrag som till exempel spaning.
Tjänsteman vid statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till tredje löneklass. Detektiven övervakade förehavanden som kunde skada rikets säkerhet och undersökte brott. Han var stationerad vid avdelningens övervaknings- eller undersökningsbyrå och var underställd byråchefen eller överdetektiven. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Avdelning vid poliskammaren i Helsingfors, Åbo och Tammerfors under senare delen av 1800-talet som ansvarade för brottsutredning och spaning i stadens alla polisdistrikt. Som chef verkade en poliskommissarie. Hans närmaste överordnade var polismästaren.
Den statliga säkerhetspolisen 1919–1937. Detektiva centralpolisen var en efterföljare till Underrättelsedetaljen vid den vita arméns högkvarter 1918 samt efter inbördeskriget i Generalstabens tredje avdelning och senare i Generalstabens passavdelning. Passavdelningen omvandlades sommaren 1919 till Detektiva centralpolisen. Centralpolisen var tillfällig fram till 1927 då den gjordes stadigvarande. Centralpolisens huvudavdelning verkade i Helsingfors och biträddes av underavdelningar på olika håll i landet. Till Centralpolisens uppgifter hörde övervakning och förebyggande av verksamheter som hotade självständigheten, den allmänna säkerheten och samhällsordningen. I verksamheten ingick även övervakning av Sovjetunionen och bekämpning av sovjetiskt spionage samt övervakning av utländska medborgare i Finland och passagerartrafiken mellan Finland och utlandet. Verksamheten var främst inriktad på den politiska vänstern men på 1930-talet även mot den extrema högern. Detektiva centralpolisen kallades såväl av personalen som av vänstern för ”ochrana” efter den ryske kejsarens hemliga polis. Verksamheten blev föremål för riksdagens granskning 1936, och 1937 ombildades Detektiva centralpolisen till Statspolisen. Den inre organisationen förblev dock oförändrad.
Under autonoma tiden förekommande benämning på polis som var specialutbildad för eller förordnad till spaningsuppdrag, också om tjänst vid en polismyndighets detektiva avdelning.
Samlande benämning under svenska tiden på personer som hölls i fängsligt förvar utan att vara dömda för något.
Besittningsrätt eller rätt att kvarhålla eller innehålla något, huvudsakligen om rätten att kvarhålla en person i fängelse, fartyg i hamn (embargo) eller att innehålla till exempel egendom eller utbetalning, särskilt om rätten att kvarhålla ett föremål till dess att en fordran blivit betald.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Det omfattade individens plikt att reglera belysningen i bostadshus, anlägga skyddsrum i hus, delta i kvarterets eller gårdens skyddstjänst samt anskaffa befolkningsskyddsmaterial.
Benämning på geometriskt tunnland under perioden 1848–1916.
Benämning på den omorganisation av det ständiga båtsmanshållet som genomfördes under Karl XI och var klar 1687. Omorganisationen grundade sig på det växande behovet av båtsmän och innebar bl.a. en utbyggnad av båtsmanshållet till att omfatta alla kustlandskap.
Tyska krigsmaktens representant vid Högkvarteret under fortsättningskriget.
Rätten att ingripa då en utnämnd kyrklig tjänsteman eller präst inte inom utsatt tid besatt sitt ämbete.
Valmetod uppkallad efter den belgiske juristen Victor d'Hondt (1841–1901). Metoden kallas även heltalsmetoden och används vid proportionella val för att räkna ut i vilken ordning platserna (mandaten) skall fördelas mellan partierna. Metoden tillämpas i finländska riksdagsval. Den brukar resultera i att det största partiet får en viss överrepresentation.
Ibland förekommande benämning på diatschok.
Inom lutherska kyrkan under 1800-talet kyrkotjänare som huvudsakligen skötte vården av fattiga och sjuka, vid behov också denna del av församlingens ekonomi. Tidigare hade diakontjänsterna oftast gått under den latinska beteckningen diaconus. Diakonen biträdde prästen vid kyrkliga förrättningar, ifall han fått ordination. Sedan 1940-talet är diakon en socialarbetare eller sjukvårdare som inom kyrkan vigts till diakonitjänst och som sköter församlingens fattig- och socialvård. Diakonerna har vanligen examen i diakoni och utbildning inom social- eller sjukvården.
En diakons eller diakonissas värdighet, ämbete, befattning eller syssla, också myndighetsområdet för en institution för diakoni.
Barmhärtighetsverksamhet bland församlingens nödställda, utövad av diakon och diakonissa.
En av det förstärkta biskopsmötets nämnder 1949–1966 som koordinerade statskyrkans diakoniarbete i finska församlingar. Utskottet bestod av medlemmar från domkapitlen, församlingsförbunden och diakonissaanstalterna. Det ersattes 1966 med Kyrkans diakonikommitté. Det svenska diakoniarbetet sköts sedan 1949 av Församlingsförbundet.
Ogift kvinna inom systergemenskap som från 1867 vigdes till tjänst för diakonin inom kyrkan eller allmänna sjukvården, efter avlagd examen vid diakonissanstalt. Diakonissorna fick ingen lön för sitt arbete, endast fickpengar, men i gengäld skötte anstalten om alla deras vårdbehov så länge de levde. Om en diakonissa gifte sig, var hon tvungen att utträda ur systergemenskapen. Samma regler gällde också de systrar som sänts ut i församlingsarbete. Av diakonissor krävdes sedermera också grundutbildning i sjuk- och socialvård. Systemet upplöstes på 1950-talet då systrarna började få regelbunden lön, arbetstider och lagstadgad pension. De fick också rätt att gifta sig.
Sjukhem, senare sjukhus och barnhem, först grundat 1867 i Helsingfors och senare i Viborg för församlingarnas nödlidande, med anledning av nödåret 1867–1868. Diakonissanstalterna verkade också som utbildningsanstalter för diakoner och diakonissor. Motsvarande grundades 1894 i Sordavala, 1896 i Uleåborg och 1941 i Björneborg.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs finsk-svenska evangelisk-lutherska lands- och stadsförsamling.
Inom katolska kyrkan den näst sista av ordons sju vigningsgrader som en klerus skulle genomgå för full präst- eller prebytervigning. Under nordisk medeltid var diakon inte ett särskilt ämbete. En senmedeltida ordinationsformel uppmanade en blivande diakon att göra tjänst vid altaret, förrätta dop och predika. I praktiken gjorde diakonen endast altartjänst. Eftersom diakonatet endast var en vigningsgrad, fortsatte diakonerna vanligen sina studier. Därför utvidgades betydelsen av dessa kor- och mässdiakoner till betydelsen av skolpojke, även kallad scholaris.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Utfärdat och avgiftsbelagt intyg om ett diariums innehåll rörande ett visst mål eller ärende. Intyget utfärdades av den tjänsteman vars uppgift det var att föra register över inkomna mål och ärenden. Avgiften för inlöst bevis tillföll fattig- och arbetshusinrättningarna.
Termen har i svensk medeltid mer eller mindre oegentligt fått beteckna vissa medeltidskällor av sinsemällan ganska olika karaktär, men med de gemensamma draget att de oftare än annalerna meddelar inte enbart år, utan också datum för de noterade händelserna. Diarier som utgör dagliga anteckningar över in- och utgående ärenden har inte bevarats från nordisk medeltid, utan de äldsta är från 1500-talet.
Av ämbetsverk eller annan offentlig myndighet fört register, som innehåller anteckningar om de mål och handlingar som inkommit till (ingående diarium) eller som expedierats från (utgående diarium) ifrågavarande myndighet. Diarierna fördes vanligen av en registrator eller aktuarie.
Av församlingspräst förd foliebok över personer som flyttat till eller från församlingen. I diariet antecknades personernas namn, karaktär och kön jämte uppgifter om varifrån de kom eller vart de flyttade. Uppgifterna antecknades sedan 1748 också i husförhörslängden.
Församling vars medlemmar är skingrade över ett större område, vanligen i en annan trosmiljö än den egna. Beteckningen används i Finland särskilt om de ortodoxa församlingarna i Östra Finland som under vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1944 evakuerades till de lutherska inre delarna av Finland.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
Från 1850 om skillnaden i tullavgiften beroende på om varan kom landvägen eller sjövägen. Tullen uppbars också för varor som infördes från ett annat land än varans ursprungsland.
Tillfälligt tillsatt utskott vid ståndsriksdagen 1723 för beredning av ändringar i privilegierna och utjämnandet av differenserna mellan stånden.
Ed som intygar att en offentlig handling eller ett dokument är falskt. Avläggs inte eden, anses dokumentets äkthet bevisad.
Representant i dominikanordens generalkapitel och i provinskapitlen.
Medlem i det utskott som biträdde franciskanordens provinsialminister i dennes ämbetsutövning.
Ställning som högsta kapiteldignitet; titel som i många fall tillkom prosten i ett domkapitel, i vissa fall dekanen.
I Ryssland generell benämning på ämbetsverk, domstol och kyrkligt ämbetsverk, särskilt sådant kyrkligt ämbetsverk som underlydde eparchialförvaltningen. Termen förekom även i Sverige avseende domstol, särskilt överrätt.
Tjänsteman vid hushållningssällskapen som sedan 1880-talet anställdes för att förverkliga utdikningar. Han fick en särskild utbildning och var underställd länets lantbruksingenjör. Hans uppgift var att utstaka dikningsplanerna och sköta nedläggningen av rör samt övervaka den egentliga utdikningen.
Benämning på statschef eller ämbetsman (också befälhavare) med oinskränkt makt och myndighet. I storfurstendömet Finland hade generalguvernören mellan 1898 och 1904 nära nog diktatoriska maktbefogenheter.
Uppskov, ofta om anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Avgångsexamen, ursprungligen teoretisk-teologisk (ämbets)examen som avlades vid universiteten (i Sverige 1831–1904), även avgångsexamen för avgångsbetyg från högsta klassen i ett allmänt läroverk 1852–1874, då studentexamen förlades från universiteten till läroverken. Termen avser även avgångsexamen från annan högre undervisningsanstalt eller fackskola (till exempel militär).
Predikan varmed en präst som flyttar från församlingen tar avsked från sina församlingsbor.
Diplom är en term som sedan slutet av 1600-talet används om medeltida handlingar och som betecknar en i bestämda former avfattad skriftlig uppteckning, som avses tjäna som bevis för ett beslut eller en handling med vissa rättsverkningar och som är bestyrkt genom besegling, underskrift och dylikt. Snart sagt alla medeltida brev, som av samtiden vanligen benämndes litterae,kan kallas diplom eller även urkund på svenska.
Person som har i uppgift att sköta underhandlingar med främmande stater; sändebud vid ett utländskt hov; medlem av diplomatkåren.
Typ av avskriftssamling som innehåller alla slag av medeltida brev som anses vara av historiskt intresse. Beteckningen uppträder först på 1700-talet och användes inte under medeltiden.Traditionen inleddes i Sverige i Antikvitetskollegium och hit hör Örnhielms, Peringskiölds, N.R. Brocmans och L.F. Rääfs diplomatarier och B.E. Hildebrands samling. På 1800-talet tillkom avskrifter från utländska arkiv. Under 1900-talet ersattes de handskrivna kopiorna av fotografier.
Från 1719 samlande beteckning för de ständiga sändebud som suveräna stater höll hos varandra eller titel för en i särskild mission utsänd diplomatisk representant, av högre rang än beskickningens sekreterare. Under perioden 1803–1917 användes termen också om en ståndsperson i ett sändebuds svit. I det självständiga Finland användes termen närmast i betydelsen attaché.
Beviljande av en tillflyktsort i diplomatiska (eller konsulära) utrymmen för flyktingar från den mottagande staten. Finlands beskickning i Madrid hyste ett större antal av Francosidans anhängare i Spanska inbördeskrigets slutskede.
Befrielse från vistelselandets beskattning, lagstiftning, som tillkommer bl.a. diplomater, varierar enligt kategori av beskickningspersonal. Immuniteten gäller även beskicknings- och konsulatslokaler, liksom även arkiv.
Person anställd för att regelbundet eller tillfälligt resa för att transportera diplomatpost, normalt i plomberade postsäckar, som inte får öppnas av tull- och gränsmyndigheter.
Samtliga utländska sändebud som är ackrediterade vid ett hov eller av ett statsöverhuvud.
Resedokument, som en stat utfärdar för medlemmar av dess diplomatkår med familjer.
Yrkesexamen avlagd i diverse tekniska ämnen vid Tekniska högskolan från och med 1908, i lantmäteri från och med 1933.
Administration, förvaltning, huvudsakligen om presidium eller ordförandeskap. Under medeltiden fram till 1527: den romersk-katolska kyrkokalendern där de för varje dag förekommande mässorna och festerna är upptecknade.
Räntor eller skatter som utgick årligen.
Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt verk eller ett styrande kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Under senatens ekonomiedepartement verkande överstyrelsen för Finlands vårdanstalter för mentalsjuka. År 1839 framlades ett förslag till ny författning om organisationen av mentalvården. Det högsta överinseendet skulle innehas av en direktion. I den ingick cheferna för senatens kansli- och ecklesiastikexpeditioner samt generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Medicinalverkets sekreterare skulle också vara sekreterare i direktionen för dårvården. Generaldirektören skulle verkställa direktionens beslut. Medicinalverkets kamrer var också kamrer vid direktionen. Dessutom hade direktionen en ombudsman. År 1878 slogs direktionen för dårvården ihop med Överstyrelsen för medicinalverket samt Collegium medicum, och Medicinalstyrelsen grundades som ett kollegialt ämbetsverk.
Styrelse, grundad 1723, som förvaltade kyrko- och skolstatens pensionsinrättning. Direktionen grundades på nytt i Finland 1844 och fick nytt reglemente 1864. Enligt detta var direktionen stationerad i Åbo ärkestift och bestod av fem medlemmar, som var valda på fyra år av prästerskapet i varje prosteri.
Ledningsorgan för Finlands Bank. Direktionen bestod av ett antal direktörer av vilka en var ordförande. Besluten fattades genom röstning. Om röstningen var jämn avgjorde ordförandes röst. Direktionen ledde Finlands Banks huvudkontor.
Direktion tillsatt av Ministeriet för inrikesärenden, för att övervaka polisskolans verksamhet och undervisning samt sköta handläggningen av andra viktiga frågor rörande skolan såsom att anta elever och anställa lärare samt godkänna läroplanen och undervisningsmaterialet. Som ordförande verkade Inrikesministeriets chef för avdelningen för polisärenden eller ministeriets polisinspektör. Självskrivna ledamöter var skolans rektor och prorektor eller en äldre lärare. De två övriga ledamöterna utsågs av ministeriet.
Ämbetsverk som 1840 ersatte Kejserliga strömrensningsdirektionen och som lydde under Senatens kansliexpedition. Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna ansvarade för vattenvägarna, rensning av vattendrag, brobyggen, kanalverksamhet och vägarbeten, medan planeringen och verkställandet utfördes av ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna. År 1860 ersattes ämbetsverket med Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna.
Direktion med ansvar för rikets hospital och barnhus 1766–1773. Direktionen föregicks av Hospitaldeputationen och efterträddes av Serafimerordensgillet.
Annat namn på Generaltullarrendesocieteten, en överstyrelse för tullverket 1803–1812.
Direktörsämbete inom hovet ovanför kapellmästaren, vilket gick under benämningen ’ha direktion över musiken’. På hovstat och som ämbete distinkt utbildat senast på 1720-talet, men förekom sporadiskt redan på 1600-talet. Från 1700-talets slut bestod direktionen av direktör, andre direktör och sekreterare och fungerade som direktionen för Kungliga teatrarna. Ämbetet innehades av adelsmän med hovämbete på kammarherrenivå (rang). Innehavaren förenade sysslan med andra hovämbeten. Kapellmästare förordnades under 1700-talets första hälft ibland också direktion över musiken med därtill hörande lön.
Benämning på riktlinje, rättesnöre för förvaltningsgren, inom militären motsats till order. Direktiv ersatte från 1809 delvis beteckningen instruktion. Med direktiv avses den högsta befälhavarens eller ämbetsmannens allmänna anvisningar till de underlydande, närmast rörande förestående åtgärder.
De ständiga skatter och avgifter som ålåg landets medborgare och fastigheter. De utgick ovillkorligt och kunde endast ändras med ständernas medgivande.
Sedan 1680-talet förekommande titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid Åbo Akademi 1747–1829. Titeln direktor ersattes under 1800-talet med titeln lärare i skolor och direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
Chef för lantmäteriet med rätt till enrådighetsbeslut. Han skulle leda och övervaka lantmätarna och lantmäteriväsendet. Direktorn över lantmäteriet ersatte 1683 inspektorn över lantmäteriet och var stationerad i Kammarkollegiums räknekammare, från 1684 vid det skilda centrala ämbetsverket Lantmäterikontoret i Stockholm. Tjänstebeteckningen ändrades till överdirektor i instruktionen 1699, till karaktären först 1720.
Den högste tjänstemannen inom åtskilliga inhemska verk och inrättningar, till exempel vissa läroverk, generalguvernörskansliet, myntverket, statistiska centralbyrån, geologiska kommissioner. Titeln direktör ersatte på 1800-talet den äldre titeln direktor, som förekom sedan 1600-talet (exempelvis civil-, general-, militie-, missions-, post-, pro-, riddarhus-, seminarie-, skol-, studie-, under-, vice-direktor).
Hovtjänsteman, chef över hovekonomin – hovhushållningen, köksregionerna och hovförtäringen – inom monarkens hovstat. Tjänsten inrättades över hovkontrollören, högst antagligt 1767, som sedan 1680-talet hade övervakat kökets införskaffningar, varuförbrukningen och personalen. I hovkalendrarna omnämns hovekonomin förmodligen första gången 1767, i stället för kök och skafferi. Från och med 1780 står de under kök och fatabur. Direktören hade i slutet av 1700-talet under sig ekonomiehovmästare, ekonomiekamrerare, hovkontrollör, köksmästare, köksskrivare, skaffare, inköpare, hovkonditor, hovbagare och fatabursåldfru.
Chefen för den avdelning vid Bergskollegium som utvecklade nya metoder och redskap för bergshantering och lantmäteri.
Chef för Kungliga teatrarna. Ämbetet utsöndrades 1780 ur uppdraget att ha direktion över musiken och hovkapellet, och var också senare nära förbundet med direktion för musik och hovkapell. Under direktören fanns en andre direktör (även kallad vice direktör eller underdirektör) och sekreterare, och de bildade tillsammans Kungliga spektakeldirektionen.
Från 1931 var en av de biträdrande stadsdirektörerna i Helsingfors direktör för sociala och undervisningsärenden.
Titel som på 1740-talet gavs åt Daniel Ekström, som var ledamot i Vetenskapsakademien och tillverkade vetenskapliga instrument. Från 1753 var verkstaden inhyst i observatoriets källare. Formellt var Ekström dock inte underställd Vetenskapsakademien. Staten inlöste verkstaden år 1755 efter hans död. Därefter underställdes verkstaden Vetenskapsakademien.
I Ryssland högsta förvaltningsmyndighet och högsta domstol från 1711. Senaten fungerade som högsta rättsinstans för Gamla Finland från 1720-talet till 1811, hos vilken ändring kunde sökas från 1720-talet till 1783 samt 1797–1811 i Justitiekollegiets för livländska, estländska och finländska ärenden domar och utslag i tviste- och brottmål samt 1784–1797 i civil- och kriminaltribunalens domslut.
Ett av de sex departement som Dirigerande senaten var indelad i från 1763. I detta departement handlades ärendena rörande de baltiska guvernementen och Gamla Finland i expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden. Fram till 1805 utövade departementet senatens funktioner som högsta rättsinstans för dessa regioner. Därefter överfördes brottmålen till senatens fjärde departement, medan civilmålen fortfarande behandlades i tredje departementet.
Elev som går i lära hos eller undervisas (handleds) av någon.
Benämning på den kommission som hade den disciplinära uppsikten över studenterna vid universitetet i Helsingfors. Disciplinkommissionen bestod av rektorn som ordförande och dekanerna för universitetets fem fakulteter som medlemmar.
Straffkompani; militärt kompani bestående av den värvade arméns manskap som på grund av dåligt eller opålitligt uppförande inte kunnat stanna i sitt ordinarie regemente under den resterande kapitulationstiden.
Nämnd inom den lokala skyddskåren som hade befogenheter att i fall av förseelser tilldela en av kårens medlemmar en varning, ålägga honom extra tjänstgöring, föreslå nedflyttning från högre till lägre tjänstegrad eller utesluta honom från kåren. Disciplinsnämnden bestod av lokalchefen, en stabsmedlem samt tre av skyddskåren valda medlemmar.
I juli 1918 tillsattes en disciplinärdomstol för behandling av tjänsteförseelser begångna av tjänstemän och betjänte vid finska statsjärnvägarna under upprorstiden.
Organ eller ämbete som tilldelats myndighet att upprätthålla ordning och tukt.
Epitet som ofta används i medeltidslatinet och bäst kan översättas med ”den förståndige eller gode mannen”.
Äta vid eget bord, vara bofast någonstans, ha ett eget hushåll. Uttrycket förekom redan i landskapslagarna. För tjänstefolk, som uppbar årslön vid hovet, hos biskopar, hos adelsmän eller hos ofrälse hovrättsassessorer behövde mantalspenningar inte erläggas.
Den ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
Kommitté som slog fast och beviljade diskonter vid Finlands Banks avdelningskontor. Den bestod 1897 av två ordinarie ledamöter och deras suppleanter.
Kontor i Kommerskollegium som inrättades 1766 för att administrera tidsbundna lån åt fabriker och manufakturer, mot en bestämd ränta. Diskontkontoret fick sina medel på kredit från Riksens ständers bank.
Samlande benämning på de tidigaste svenska privata affärsbankerna, särskilt i anslutning till den övervakning av dem som idkades av Riksens ständers bank från 1667.
Belopp som är anslaget till gratifikationer åt tjänstemän och för vars användning man inte behöver lämna redovisning.
Protokoll som redogör både för beslut och för överläggningar vid beslutsfattande myndighet.
Utredning som görs av en dispaschör, tjänsteman med domarkompetens, som redovisar förluster och kostnader vid en sjöskada. Benämningen användes även om själva handlingen som innehöll en dylik redovisning.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Arkiv (oftast kyrkoarkiv) i Sverige som erhållit specialtillstånd att förvara äldre arkivalier på ort och ställe, i stället för att leverera dem till landsarkivet. I Finland har kyrkan inte leveransplikt till Riksarkivet eller landsarkiv.
Beviljande av undantag från kyrklig eller från 1624 världslig lag, förordning eller ett reglemente. Dispensation beviljades av regenten (vanligen Kgl. Maj:t ), under medeltiden också av påven, mot en avgift och gällde särskilt tjänstebehörighet, studierätt eller äktenskapshinder.
Föreskrift för apotekare rörande tillredningen av läkemedel. Dispensatoriet var en föregångare till och gammal benämning på farmakopé. Benämningen härstammar från Tyskland där den första för såväl läkare som apotekater avsedda läkemedelskodexen utkom under namnet dispensatorium i Nürnberg år 1477.
Utrymme där läkare själv bereder och utdelar läkemedel åt sina patienter.
Presidentens rätt att i enskilda fall bevilja eftergift från gällande lagstadganden.
Kommunal inrättning 1927–1958 i Helsingfors för förebyggande verksamhet mot mentalsjukdomar.
Försättas i disponibilitet används då en tjänsteman eller diplomat ställs till ministerns förfogande (avhålls från sin tjänst) av politiska eller disciplinära skäl.
Det tillstånd i vilket vissa ämbets- och tjänstemän (militärer och diplomater) är fritagna från tjänstgöring men samtidigt har skyldighet att återinträda i tjänsten vid behov.
Den del av ett medeltida diplom som ger uttryck för utställarens vilja eller beslut i den sak eller omständighet för vilket diplomet är utställt.
En befälhavares order inför en marsch eller strid.
Term inom civilprocessen sedan åtminstone senare delen av autonoma tiden som betyder att målsäganden i en civilrättslig tvist har rätt att anhålla om rättsskydd och avgöra vilken utsträckning och form det ska ha. Motsats: officialprincipen.
Rätt eller befogenhet att fritt förfoga och bestämma över sak eller jord, utan rätten att sälja, låta gå i arv eller överlåta åt annan.
Om bestämmelse, föreskrift eller anordning som inte är tvingande eller bindande, utan valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Vid sidan av föreläsning den viktigaste av den medeltida lärda undervisningen. Metoden tillämpades systematiskt från och med 1100-talet. Vid en disputation ställde magistern frågan och en baccalaureus besvarade den som respondent. De övriga närvarande hade rätt att göra objectiones, invändningar. Åhörandet och deltagandet var obligatoriskt för den som ville erhålla lärda grader.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig avhandling eller framställda teser; hålla offentlig disputation vid universitet eller domkapitel över vetenskaplig avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Omtvistad riksgräns, benämning på riksgränsen mellan Finland och Ryssland efter 1721.
Beteckning för de områden och hemman (disputerligt område, disputerligt hemman) som vid gränsdragningen efter freden i Åbo 1743 hamnade i ingenmansland till följd av att gränslinjen drogs upp olika av svenska och ryska myndigheter. Varken svensk eller rysk lag gällde i de disputerliga områdena och invånarna där betalade inga skatter. Inga myndigheter eller domstolar var verksamma i dessa områden.
Församling bestående av oliktänkare, med en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. Dylika församlingar fick efter 1741 grundas av protestantiska utlänningar bosatta i riket. Rätten utvidgades 1781 till att gälla utlänningars alla trosinriktningar. Medborgarnas rätt att bilda protestantiska dissenterförsamlingar stadgades 1889. Ledaren måste dock godkännas av länsstyrelsen och vara finsk medborgare. Rätten gäller sedan 1923 alla religiösa inriktningar.
Lag som reglerar oliktänkares rätt att utöva sin religion och bildandet av religiösa samfund som har en från flertalet avvikande eller oppositionell religiös uppfattning. En dylik lag stiftades 1889 för protestantiska minoriteter. Den ersattes 1923 av religionsfrihetslagen.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling: avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens professor (till 1852). Den inkluderade en gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
I akademiska kretsar högre vitsord än vad som krävs för godkänd examen: överbetyg, honnörsbetyg eller kvalitetsbetyg; särskilt om förstärkning av huvudbetygen approbatur, cum laude och laudatur. De vanligaste distinktionsbetygen är maxima cum laude (med högsta beröm), egregie laudatur, eximie laudatur (utmärkt berömlig) och par noiis (med mig, examinatorn, jämngod).
Igenkänningstecken, kännetecken som anger tjänstegrad eller tjänsteår, art av uppförande eller avlagt kunskapsprov. Benämningen används till exempel om pipkragar till prästdräkt och kokarder på polishattar men också om militära utmärkelsetecken, särskilt medaljer, ordenstecken och dylikt.
Avgift som betalades åt kaniker för att dessa skulle medverka i domkyrkans dagliga bönestunder. Systemet infördes under senmedeltiden när kanikerna åtnjöt inkomster från sina prebenden och började negligera de gemensamma uppdragen i domkyrkan.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef och en registrator koordinerade distributionen av förnödenheter inom folkförsörjningsdistrikten.
I Ryssland 1719–1727 lokalt förvaltningsområde som provinserna var indelade i. Distriktsindelningen ersattes sistnämnda år av den återinförda kretsindelningen (uezd-indelningen). När ockupationsförvaltningen i västra Finland 1717 organiserades i Åbo generalguvernement indelades guvernementet i distrikt som även kallades lagmansdömen. De motsvarade territoriellt de tidigare svenska länen men sammanföll inte helt med dem. I Gamla Finland utgjorde Viborgs provins 1721–1744 ett enda distrikt eller lantkommissariat.
Officiell benämning på vissa administrativa indelningar. Landsträcka, område för förvaltning, tjänstgöring och verksamhet inom till exempel medicine-, skogs-, bergs-, tull-, post- och justitieförvaltningen (såsom provinciallärar-, bergmästar- och länsmansdistrikt). Begreppet används även om område som i politiskt hänseende utgör en enhet, dock ej om ett mellanled i förvaltningsapparaten.
Ledande tjänsteman på en distriktsbyrå som 1942–1944 verkställde allmän arbetsplikt inom sitt arbetskraftsdistrikt. Arbetskraftschefen skulle kalla arbetspliktiga till arbete genom allmän kungörelse, i första hand frivilliga, i andra hand tillgripa tvång och förflyttning för att få fram behövlig arbetskraft. Han utövade även tillsyn över kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämnderna. Distriktets arbetskraftschef underlydde Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Av Lantbruksstyrelsen anställd tjänsteman som hade i uppgift att bistå lantbruks- och hushållningssällskapen, ge råd och anvisningar till jordbrukare, avge utlåtanden till olika myndigheter, stå till landhövdingens förfogande i ärenden som gällde lantbruket samt utföra vissa specialuppdrag som Lantbruksstyrelsen tilldelade honom. Genom en förordning 1920 omvandlades sju länsagronomtjänster och en biträdande agronomtjänst till distriktsagronomtjänster. Deras tjänstgöringsområde bestämdes av statsrådet.
Från 1936 tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Distriktsarkitekten verkade som chef för ett distriktskontor, och övervakade arbetet vid kontoret samtidigt som han, under uppsikt av Byggnadsstyrelsen, ansvarade för vården av byggnaderna inom ett byggnadsdistrikt.
Tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Vid varje distriktskontor i byggnadsdistrikten fanns en distriktsbyggmästare som lydde under distriktsarkitekten. För distriktsbyggmästartjänst krävdes avlagd lärokurs vid industriskola eller motsvarande läroanstalt.
Ledande organ inom ett arbetskraftsdistrikt. Byråns föreståndare var distriktets arbetskraftschef. Distriktsbyrån övervakade kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämndernas verksamhet, skötte om uppgifter som berörde den allmänna arbetsplikten och informerade Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena om situationen på arbetsmarknaden och arbetslöshetens utveckling.
Den högsta chefen för förvaltningen av Saima kanal.
Ledde militärdistrikten som grundades av Militärkommittén hösten 1917. Innan inbördeskriget 1918 bröt ut var distriktschefernas uppgift att organisera och beväpna skyddskårerna samt att samla in information om rödgardister och ryska trupper. Under kriget underställdes distriktcheferna etappstaben och fick ansvar över hemmafronten. Till distriktschefens uppgifter hörde bl.a. att skydda infrastrukturen, upprätthålla ordningen på hemmafronten och organisera truppernas och krigsfångarnas kost och logi samt deras transporter.
Ledde skyddskårsdistrikten tillsammans med distriktsstaben. Benämningen ändrades den 10 januari 1941 till ”kommendör för skyddskårsdistrikt”. Tjänsten upphörde i och med att skyddskårsorganisationen förbjöds 1944.
Från 1904 tjänsteman som fungerade som chef för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg, och även beteckning på cheferna för de temporära distriktsstyrelserna i Helsingfors, Viborg och Vasa 1913–1923. Distriktschefen vid distriktsstyrelsen i S:t Petersburg var samtidigt föreståndare för byråavdelningen vid Järnvägsstyrelsen, medan distriktschefen i de temporära distriktsstyrelserna utsågs av styrelsernas medlemmar som utgjordes av varsin representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning, maskinavdelning och trafikavdelning. Distriktschefen ansvarade för linjeförvaltningens tjänstepersonal, som bestod av alla tjänstemän, järnvägsbetjänter och arbetare i distrikten, samt för den allmänna ordningen och ekonomin inom distrikten.
Benämning på fängelserna i Kiestinki och Äänislinna (1942–1944) i Östkarelen under andra världskriget.
Föreståndare för en församlings sjukvårdsdistrikt som från 1834 skulle inrättas när någon epidemi hade brutit ut. Föreståndaren lydde under församlingens sundhetskommitté. Han skötte informationsgången, övervakade sjukstugan, sjuksköterskorna och medicineringen samt delade ut de av provinsialläkaren ordinerade medicinerna till patienter som inte hade fått plats i sjukstugan.
Ledande ingenjör för ett distrikt. Föreståndaren för ett väg- och vattenbyggnadsdistrikt benämndes distriktsingenjör.
Regionalt mentalsjukhus i Ekenäs. Sjukhuset förestods av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, två underläkare, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Från 1937 benämning på det som tidigare kallades fattigvårdsinspektionen. Distriktsinspektionen för samhällsvården leddes från Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets välfärdsavdelning. Distriktsinspektionen utövade tillsyn över kommunernas samhällsvårdsdistrikt.
Benämning jämte benämningen inspektör från och med 1918 på den präst som i ett inspektionsdistrikt inom ortodoxa kyrkan utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen ersatte den tidigare benämningen kontraktsprost.
Tjänsteman som lydde under Överstyrelsen för skolväsendet, från 1918 Skolstyrelsen. Distriktsinspektören skulle från 1884 granska folkskolorna på landsbygden inom sitt inspektionsområde, vanligen ett län.
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Föreståndare för ett kassörsdistrikt, senare en ekonomisektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Tjänsteman med uppgift att ta emot och kvittera uppbörd och övriga inkomster till en distriktskassa samt att bokföra distriktskassans inkomster och utgifter. Distriktskassörer förekom i väg- och vattenbyggnadsdistrikten och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning där distriktskassörerna efter 1932 kallades sektionskassörer.
År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor i samband med att man införde byggnadsdistrikt för att sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Distriktskontoren lydde under Byggnadsstyrelsen och leddes av distriktsarkitekter. Vid varje kontor fanns dessutom en distriktsbyggmästare och en kassör som samtidigt fungerade som kontorsbiträde.
Från 1725 chef för lantmäteridistrikt som även (efter 1736) ansvarade för regleringen av mått och vikter inom sitt tjänstedistrikt.
Läkare som handhar sjukvården inom ett stadsdistrikt, stadsdistriktsläkare. Efter 1890 även benämning för extra provinsialläkartjänster på landsbygden, vilka tillsattes och avlönades av enskilda (socknar, större industriella företag och dylikt) under Medicinalstyrelsens översyn. År 1910 fanns sju distriktsläkare av vilka en var stationerad i Björneborg, resten i Helsingfors.
Läkare anställd av Helsingfors stad för ett distrikt. Staden indelades i slutet av 1800-talet i fem distrikt: Södra distriktet, Norra distriktet, Sörnäs, Berghäll och Tölö. Dessutom tillkom en distriktsläkare för kvinnosjukdomar. År 1910 fanns därutöver en distriktsläkare för alla läkardistrikt i Helsingfors och en extra distriktsläkare.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning vilken ansvarade för revisionen av distriktens räkenskaper. Från 1922 sorterade revisorerna under kassörsdistrikten, senare under ekonomisektionerna.
Regionala sinnessjukhus grundade på 1930-talet. Distriktssinnessjukhusen förestods av ett kommunförbund. Sjukhusets styrelse bestod av en överläkare, en underläkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Mindre sjukhus förestods av en läkare, en översköterska och sjukhusets ekonom. Distriktssinnessjukhus fanns 1937 i Ekenäs, Halikko, Nystad, Pläksaari, Rauha (Viborg), Siilinjärvi, Tavastland, Tyrvis (Vammala), Uleåborg och Vasa (för svenskatalande i Österbotten).
Från 1924 inspektör i ett sparbanksdistrikt. Distriktssparbanksinspektören hade i uppgift att övervaka och granska enskilda sparbanker inom sitt distrikt samt att biträda Finansministeriet när bankernas stadgar fastställdes. Finland delades in i Helsingfors, Åbo, Inre Finlands, Viborgs, Vasa och Uleåborgs sparbanksdistrikt. År 1939 ersattes sparbanksdistrikten av Sparbanksinspektionen, och de bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
För att underlätta linjeförvaltningen vid Statsjärnvägarna hade järnvägarna i Finland delats in i distrikt, vars förvaltning sköttes av en distriktsstyrelse. Från 1904 fanns en distriktsstyrelse stationerad i S:t Petersburg. Styrelsen leddes av en distriktschef, som samtidigt var byrådirektör vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Andra medlemmar i distriktsstyrelsen var en bandirektörsadjoint, en maskindirektörsadjoint och en trafikdirektörsadjoint, vilka representerade Järnvägsstyrelsens övriga avdelningar. Vid distriktsstyrelsen fanns därtill notarie, distriktsrevisor, distriktskassör, trafikinspektör, baningenjör och maskiningenjör. År 1913 inrättades dessutom tre temporära distriktsstyrelser i Helsingfors, Viborg och Vasa. De temporära distriktsstyrelserna drogs in 1923 och uppgifterna överfördes på Järnvägsstyrelsen.
Oavlönad förtroendeman i lokalt fattigvårdssamhälle som ansvarade för tillsynen över de fattiga i ett fattigvårdsdistrikt och verkställde fattigvårdsdirektionens, senare fattigvårdsstyrelsens, beslut. Distriktsuppsyningsmännen valdes på socken- eller kyrko-, senare kommunalstämman för tre år och kallades efter 1879 även fattigvårdsföreståndare. Valbara var distriktets alla myndiga, fast bosatta och skattskrivna manspersoner. Distriktsuppsyningsmännens uppgifter övertogs 1921 av distriktsinspektörer, som tidigare även övervakat distriktsuppsyningsmännen.
Veterinär med ett distrikt som verksamhetsområde. Veterinärer sorterade under Medicinalstyrelsen.
Skarprättare, under 1500-talet särskilt om den som avrättade tjuvar.
Ändring av villkoren för ett beneficium, som innebar delning och skapande av två eller flera tjänster. Med domkapitlets medgivande kunde biskopen dela ett kanonikat i två tjänster om det fanns en skälig orsak. Ett prästerligt bord kunde delas om avståndet till kyrkan blev för långt för dem som bodde i utkanten.
Militärt förband som består av regementen eller brigader. Flera divisioner bildar en armékår. Indelningen av armén i divisioner spred sig från Frankrike i början av 1800-talet.
Sätt att fånga vilda djur och fåglar med giller, snaror, fällor och fallgropar.
Tidvis på jägeristaten under 1700-talet upptagen tjänsteman som ansvarade för inspektionen av kronans djurgårdar. En särskild inspektorstjänst (jämte en trädgårdsmästare) fanns 1729 bara för Carlbergs kungsgård.
Tjänsteman som ansvarade för och beredde ärenden som gällde veterinärmedicin i Medicinalstyrelsen. Djurläkaren deltog i de förhör som ordnades för legitimeringen av veterinärer.
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Student eller skoldjäken som av ledarna för de interimistiska konsistorierna under stora ofreden (1717–1721) hastigt prästvigts för att kunna besätta en ledig prästtjänst. Djäkneprästerna måste efter ofreden avlägga prästexamen för att få fortsätta på sin prästerliga befattning.
Bostad eller kammare i vilken de flesta djäknarna bodde. Djäknestallen var oftast förhyrda och djäknarna bodde oftast fyra i samma kammare. Den medhavda matsäcken stod vanligen för en väsentlig del av födan.
Kontoret verkade Vid Reduktionsdeputationen 1691–1729. D. Norbergs kontor överlevde övriga byteskontor, och där samlades efterhand alla byten före 1680. År 1700 överflyttades sålunda de så kallade 7:de-punktsbytena från Referendariekontoret till Norbergs kontor, för att 1704 läggas under Svenska donationskontoret men 1711 återlämnas till Norberg. År 1703 fick Norberg överta utarbetandet av byten 1655–1680. Åtminstone sedan 1690-talet skötte Norberg dessutom utarbetandet av Danvikens hospitals byten. Slutligen uppdrog Kammarkollegium år 1717 åt Norberg även den Schylanderska delen av byten före 1655. Förutom byten kom Norbergs verksamhet att omfatta också åtskilliga andra reduktionstitlar och -ärenden. Under åren 1690–1691 och 1695–1696 deltog han således i fjärdepartsarbetet och 1696 uppdrogs åt honom avslutandet av ersättningsverket, som dittills hade tillhört Referendariekontoret. Efter 1729 införlivades kontoret med det svenska donationskontoret.
Akademisk titel som medförde rätt att undervisa vid ett universitet.Utnämningarna till docenter inleddes i Uppsala på 1730-talet. De förekom först enbart i den filosofiska fakulteten.
Lärd man; beteckning som användes hela medeltiden och efter universitetens uppkomst speciellt om den högsta lärda graden. Titlarna professor och magister användes ofta som synonymer. På 1400-talet reserverades doctorstiteln i Paris och Oxford för den högsta graden i de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna.
Medicine doktor. Medicine doktorer började promoveras i Åbo 1781.
Person som vid en högskola eller ett universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
I Ryssland från och med början av 1700-talet värdighet och tjänstetitel (rangklass 8 eller högre) för högre militärläkare och även civila läkare som dock inte förutsatte vid utländskt unversitet förvärvad medicine doktors grad. Det fanns olika nivåer av allmänna doktorstjänster, såsom ”äldre doktor” (staršij doktor) och ”ledande doktor” (glavnyj doktor). De ledande läkarna vid guvernementsmedicinalförvaltningarna, det vill säga inspektören, operatören och ackuschören, hade titeln doktor.
Avgörande av huvudsaken i brottmål eller tvistemål vid hovrätt, under autonoma tiden också Justitiedepartementet, med uppgifter om behandlingen av målet, domskälen och domslutet. I vid bemärkelse: det beslut med vilket ett vid allmän domstol i första instans anhängiggjort mål slutgiltigt avgörs. Från medeltiden till åtminstone 1500-talet också om skriftligt avfattat avgörande, stadfäst med dombrev.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Person som ansvarar för den dömande verksamheten vid en domstol. Domare är ett samlingsnamn för titlar såsom lagman, rådman i underrätt och president, hovrättslagman och hovrättsråd i överrätt. Eftersom även nämndemän deltar i den dömande verksamheten och därmed är domare, används i lagtexter begreppet lagfaren domare om de juridiskt utbildade domarna.
Användes under medeltiden ibland som epitet för nämndemän. Eventuellt är det fråga om någon form av ”yrkesbeteckning” som övergått i släktnamn. Företeelsen kan spåras på 1550-talet. I Ålands dombok för år 1607 användes benämningen domare för den främste nämndemannen i varje åländsk nämnd.
Den ed som en ledamot i en domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfaren domare. Den följer samma formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Den avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte tingsgästningskappar eller -penningar.
”Domarmatsäck”, en avgift i Lappmarken 1672–1886, motsvarande tingsgästningskappar på andra orter. Avgiften utgick i rentungor, renstekar och penningar för häradshövdingens eller lagmannens tingsresor och direkt till dem.
Personell skatt på landsbygden införd 1483 för varje rök för att bekosta domares (och tingsrätters) underhåll. Skatten avskaffades under 1500-talet, senast 1602. Termen används ofta i forskningen synonymt med den 1602 och 1604 införda lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna.
Avgift (införd i Helsingfors 1694) med syfte att stärka magistratens lönebudget. Konungens stadfästelse på denna inkomstpost gavs 1693.
Juridisk ämbetsexamen som under perioden 1828–1894 gav domarbehörighet och berättigade till domarämbeten inom rättegångsverken och till sekreterartjänster vid domkapitlen. Domarexamen infördes redan 1817 för blivande jurister i storfurstendömets tjänst, dock utan särskilt namn. Den avlades vid universitets juridiska fakultet. Domarexamen ersatte hovrättsexamen och de ämbetsexamina som från 1776 hade införts vid diverse ämbetsverk. Den ombildades 1895 till rättsexamen.
Olaus Petri tillskrivna, på 1530-talet författade etiska regler för domare med direktiv för rättsskipning och rättsprocess. Dessa regler upptogs så småningom i stor utsträckning i lagen. Domarreglerna ingick från mitten av 1600-talet i varje tryckt utgåva av landslagen och som bilaga till 1734 års lag (tryckt 1737). De trycks av tradition sedan självständighetstiden också som inledning till varje nytryck av Finlands Lag.
Ring av stenar, vanligen med en, ”den anklagades sten” i mitten. Enligt folklig tradition var en sådan ring en sammanträdesplats för ett lokalt ting. Två domarringar har påträffats i Finland och bägge ligger i samband med järnåldersgravfält. Namnet Käräjämäki (tingsbacken) i Kumo är belagt från 1463. Domarringen i Eura är utritad på Olaus Magni Charta Marina.
Vikarie för ledamot av allmän domstol i första instans sedan autonoma tiden. Om det är fråga om en lagfaren domare utnämns han av hovrätten, medan nämndemän utnämns av häradsrätten och rådmän av rådstugurätten. Den finska benämningen används också om lagläsare.
Samling av utgivna domar, som ofta härrör sig från samma domare eller rättsinstans. I Finland är domböckernas existens känd sedan 1405. Dombok fördes antagligen från början vid Åbo landsrätt. Lagmansrätternas domböcker är kända från 1400-talet. Häradsrätternas domböcker är omnämnda från 1432. Domboken ägdes vanligen av domaren och kunde därför hamna långt utanhör häradet. Utdraget ur domböcker hade samma beviskraft som originalet. Under svenska tiden en underrätts inbundna domstolsprotokoll, övergående från 1549 och särskilt efter 1614 i betydelsen huvudprotokoll vid härads-, kämnärs-, rådstugu- och lagmansrätter samt vid vissa specialdomstolar. Vid vissa hovrätter avses med domböcker också inbundna arkivexemplar av domar i civilmål som är undertecknade av alla dem som var med om att fatta beslutet. Domböckerna sändes årligen in till kammaren för granskning, från 1723 till hovrätten.
Samling av utgivna domar, som ofta härrör sig från samma domare eller rättsinstans. I Finland är domböckernas existens känd sedan 1405. Dombok fördes antagligen från början vid Åbo landsrätt. Lagmansrätternas domböcker är kända från 1400-talet. Häradsrätternas domböcker är omnämnda från 1432. Domboken ägdes vanligen av domaren och kunde därför hamna långt utanhör häradet. Utdraget ur domböcker hade samma beviskraft som originalet.
Om fullständig avskrift av dombok, använt från slutet av 1500-talet och särskilt efter 1614. År 1549 ålades häradshövdingarna att föra dombok för att två gånger per år sända dem till kammaren i Stockholm för kontroll. Beslutet ledde så småningom till att det uppstod konceptdomböcker, renskrifter för domarens eget behov och lagläsares renskrifter för häradshövdingen. Efter 1593 skulle en beseglad renskrift av tingsförrättarens privata dombok förvaras i häradskistan, häradets arkiv. Samma år stadgades att häradshövdingen skulle sända renoverade domböcker till kansliet. Stadgandena från 1593 förnyades 1602. Samma stadganden ingick också i den instruktion som 1602 gavs för ståthållare och fogdar i Finland. Efter 1701 saknas i de renoverade domböckerna ofta uppbud, lagfarter och inteckningar, och senast från 1712, också protokollen över de mål som underställts hovrätten för slutlig dom.
Skriftligt avfattat utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en avgift (lösen). Senare blev dombrev en benämning på utdrag ur äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Dispositiv urkund, varigenom den dömande kungör den fällda domen till efterrättelse. Dombrev omnämns i Magnus Erikssons landslag. Ofta utfärdades dombrev endast i de fall då målsäganden var villig att utlösa dem. En lagmans dombrev kostade ½ öre.
Underlåtenhet att följa eller verkställa fälld dom, olagligt brytande av fälld dom. Under svenska tiden och autonoma tiden var dombrott ett tjänstebrott belagt med böter.
Avkunna dom; fälla dom (över någon).
Under svenska tiden och autonoma tiden om att bekräfta dom eller utslag eller slutgiltigt godkänna en dom eller ett utslag.
Rätt att fatta bindande beslut. I fråga om allmän domstol i alla instanser: den sammansättning av ett visst antal behöriga domare som krävs för att fatta lagenligt giltiga beslut.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Under medeltiden förekommmande benämning på en medlem av ett domkapitel, kanik. Termen användes särskilt om honom som prebendat, domherreprebende. Den övergick under 1600-talet i betydelsen dompräst, präst vid domkyrka.
Jungfru, titel för en sorts hovfröken under högmedeltiden. Domicella användes på annat sätt än den maskulina titeln ”domicellus”. Titeln användes av ogifta kvinnor som tillhörde högfrälset, men inte av ogifta kvinnor inom kungahuset.
Växel som bör betalas på annan ort än där betalaren bor.
Korsyster som i klarissornas konvent förmedlade undervisning i läsning och skrivning.
Orden grundad av den helige Dominikus år 1216. Den antog augustinregeln och stadfästes av påven samma år. Ordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära myndighet var generalkapitlet som sammanträdde vartannat år. Orden var 1228 indelad i tolv provinser.
Direkt äganderätt: cirka 1523–1789 särskilt om kronans och adelns oinskränkta rätt till jorden, egentligen dess produktion.
Innehav av antingen äganderätt eller nyttjanderätt till jord.
Fullständig äganderätt och nyttjanderätt till jord.
Nyttjanderätt: cirka 1523–1789 särskilt om bondes ärftliga rätt att bebo och bruka ett hemman.
Husbonde, under medeltiden även religiös ledare eller riddare.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
Under medeltiden i katolska kyrkan klerkkollegium knutet till en domkyrka som fungerade som biskopens rådgivare och medhjälpare i stiftsstyrelsen. Domkapitlet hade rätt att förvalta kapitelsegendomen, anta nya medlemmar, utöva inre disciplinär myndighet samt utge statuter gällande kapitlets egen verksamhetskrets. Domkapitlet utsåg biskop genom röstning. Biskopen var skyldig att i alla viktiga frågor inhämta domkapitlets råd och då de berörde domkapitlets intressen också inhämta domkapitlets bifall. När biskopsstolen var vakant övergick hela den biskopliga dom- och förvaltningsmyndigheten till domkapitlet. Under 1200-talet ökade domkapitlets makt när det började utkräva av en nyvald electus edsvurna valkapitulationer. Domkapitlets föreståndare var vanligen prost, i några fall dekan. Ledamöter var praelatus. I mitten av 1500-talet var de gamla katolska domkapitlen upplösta eller också existerade de enbart på pappret.
Arkiv vid domkapitel, vilket enligt kyrkolagen 1869 skulle innehålla dagböcker, protokolls- och utslagsböcker, brevböcker, uppbörds- och räkenskapsböcker samt visitations- och prästmöteshandlingar, allmänna brev och skrivelser, besvärsbrev och andra skrifter. Arkivbildningen reglerades av de föreskrifter som domkapitlet själv uppställde.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Straffbar kränkning eller smädligt klandrande av världslig eller kyrklig domstol över fälld dom. Ursprungligen avsågs med domkval också klanderligt tal utanför domstol mot en dom som hade vunnit laga kraft eller att någon olagligen försökt åstadkomma ändring av en dom som vunnit laga kraft.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Församling i en stiftsstad. Kyrkoherden i en domkyrka kallas domprost och församlingskyrkan kallas domkyrka.
Hemman som ägdes av en domkyrka.
Särskild nämnd vid domkyrkorna under svenska tiden som var tillsatt för att ansvara för domkyrkans vård och ekonomi. Domkyrkoråd fanns bara i de större stiftsstäderna.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.
För domkyrkas reparation och underhåll anslagen del av kronospannmålstionden, tillföll efter 1723 också biskopsgårdar. Andelen var ursprungligen två tunnor per kyrkohärbärge, sedan 1700-talet ett fastslaget tunnantal från varje län. Domkyrkotunnorna ersattes under autonoma tiden med penningar. De forslades efter 1668 av allmogen till kyrkohärbärget eller något annat av landshövdingen utsett magasin.
Den i domstol förvarade ursprungliga domboken, ordinarie dombok. Motsats: renoverad dombok.
Förteckning över mål och ärenden som anhängiggjorts vid underrätt.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift med vilken dom eller utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde. Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Under stora ofreden titel som bars av preses för de evangelisk-lutherska konsistorier som inrättades av den ryska ockupationsförvaltningen både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap.
Adjunkt i anställningsförhållande till en domprost på grund av dennes höga ålder, stora arbetsbörda eller sjukdom.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
Under svenska tiden på vissa håll förekommande personlig skatt som utgick för att avlöna en domhavande (i stället för häradshövdingen) eller hyra tingshus. Domränta förekom eventuellt också i Finland. Den bör inte förväxlas med tingsgästningen under pågående ting.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Samlande benämning på mål eller ärenden som föll under domstols handläggning och dom, oavsett om det var frågan om civilmål eller brottmål. Domsaker förekom bara under svenska tiden. Termen användes också under 1500-talet i formen domssak, och avsåg då domares andel i böterna.
Under autonoma tiden förekommande samlande benämning på en underrätts lokaler: tingsstuga, tingshus, kämnärskammare och rådstuga.
Från 1615 av part eller dömd person till Kgl. Maj:t eller hovrätt riktad anhållan om att få veta motiveringarna till domen eller utslaget. Termen användes också om den skriftliga handling som innehöll en domsmotivering. Förfarandet uppkom som ett resultat av att konungen inte behövde uppge sina domskäl och att hovrätterna tillämpade en domskrivningsteknik som inte redogjorde för meningsskiljaktigheter mellan domarna. Underrätterna måste emellertid alltid uppge sina domskäl.
Sigill som användes för besegling av dom utfärdad i kungens namn. Enstaka domsigill är kända från Magnus Ladulås tid. Domsigill användes regelbundet endast under Magnus Erikssons regering. Sigillet hade inskriptionen ”ad causas” och ersattes ett par gånger med ett sigill som hade inskriptionen ”ad officium”.
Skrivare vid en domstol; arvodesbefattning vid underrätt på landsbygden. Domskrivaren hade i uppdrag att skriva domstolsprotokoll, särskilt sådana som löstes ut med domlösen av berörd(a) person(er).
Under svenska tiden och autonoma tiden benämning och sedan självständighetstiden officiell beteckning på den del av ett domstolsprotokoll som innehåller uppgifter om rättegångens slutresultat, det vill säga själva domen och motiveringarna till den.
Grundsats eller princip efter vilken dom avkunnas, domarregel.
Rätt eller befogenhet att döma, skipa rätt. Domsrätten verkställs genom statsorgan, i första hand domstolar, i andra hand förvaltningsmyndigheter åt vilka en viss domsrätt har överlåtits genom lag. Ibland har begreppet också använts om domares rätt till rättsskipning inom sitt ämbetsdistrikt.
Domstol, instans. Ibland är det svårt att skilja mellan domsställe och ställe där rätt skipas: tingsplats eller lagmansdomställe.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och avgörande av civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering, riksdag och offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
Specialdomstolar som tillsattes för att döma personer som deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget 1918. Domstolarna ersatte de inofficiella fältkrigsrätterna. Lagen om domstolar för statsförbrytelser godkändes av riksdagen den 29 maj 1918. Totalt grundades 145 domstolar, vilka kallades för avdelningar. Varje avdelning bestod av en ordförande och fyra ledamöter som var utnämnda av senatens justitiedepartement. Ordföranden och en ledamot skulle ha domarkompetens och en ledamot inneha officersgrad. Lekmännen utnämndes på förslag av landshövdingen och svor domareden. Statsförbrytelsedomstolarna kom i stort sett att mobilisera landets hela juristkår och behandlade 75 575 fall. I 90 procent av fallen blev den åtalade bestraffad. Den dömda kunde inte överklaga domen men hade möjlighet att ansöka om nåd hos Överdomstolen för statsförbrytelser. De sista domstolarna för statsförbrytelser upphörde med sin verksamhet i maj 1920, varefter de kvarvarande fallen behandlades av allmänna domstolar.
Domstols i lag angivna kompetens att handlägga och avgöra vissa mål eller ärenden. Domstolsbehörigheten kan indelas i funktionell, saklig eller lokal behörighet med vilka avses uppgiftsfördelning enligt instansordningen, målets eller ärendets art eller domkrets.
Lag eller förordning som sedan senare delen av autonoma tiden stadgar om domstolars verksamhet och deras förhållande till varandra, särskilt organiseringen i över- och underrätt. Domstolsförfattningen kallades ursprungligen domstolsordning.
Lag eller författning om domstolar och deras förhållande till varandra. Termen användes huvudsakligen i samband med Karl den tolftes domstolsordning eller 1718 års justitiereform, med vilken häradsrätterna och lagmansrätterna slogs ihop under en lagman, med två häradshövdingar som bisittare och en nämnd. Reformen indrogs av ständerna 1719.
Domstols säte, tingsplats. Konkret: domarens säte, stol.
Beteckning för hushåll, gård.
Sedan svenska tiden om större procedurfel under rättegång som medförde rätt att söka rättelse genom det extraordinära rättsmedlet klander, ursprungligen klagan på grund av domvilla (kaipuu, tuomiovirhekantelu). Dylika fel var att domstolen var obehörig att fatta beslutet, hade dömt en person som var frånvarande, en som inte alls hade varit instämd till rätten eller fällt ett beslut som kränkte tredje parts rätt m.m. Skulle ursprungligen ansökas inom natt och år från beslutet.
Domfäst. Inom förvaltningen under svenska tiden i betydelsen verkställd genom den makt eller auktoritet som ett domslut eller myndighetsbeslut gav. Allmänt: maktfullkomlig, tvärsäker.
Under svenska tiden detsamma som domsrätt (jurisdiktion) och domkrets, under autonoma tiden endast domkrets.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Under autonoma tiden tjänsteman i en domänstyrelse som förvaltade statliga jordegendomar i huvudsakligen juridiskt hänseende.
Tjänsteman som biträder vid vården av statens boställen och andra fastigheter (domäner) inom sitt distrikt.
Person (adelsman (donatarie), gunstling, tjänsteman) eller samfund (ämbetsverk, akademi, hospital) som cirka 1523–1682 innehade kunglig donation.
Adelsman som erhållit donationsgods, särskilt om donationsinnehavare i Gamla Finland 1721–1812 och under autonomin i Viborgs län till cirka 1867.
I Gamla Finland, förutom överlåtelse av skatteintäkterna från kronohemman till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt, även benämning på komplex av hemman som överlåtits på detta sätt.
I Gamla Finland överlåtelse av kronohemman, egentligen skatteintäkterna från sådana hemman, till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt. Besittningsvillkoren för donationsgodsen i Gamla Finland skilde sig från besittningsvilkoren för gods som i Ryssland avhändes till adeln. Även benämning på komplex av hemman som överlåtits på detta sätt.
Under medeltiden en gåva (själagåva) till kyrka eller kloster. Gåvorna bestod ofta av jordagods och gavs av kungen eller det världsliga frälset. Uppkomsten av den finska kyrkans godskomplex är belagd från 1229 då Gregorius IX stadfäste de nyomvändas frivilliga överlåtande av hedniska lundar och tempel till den finska kyrkan.
Gåva, ofta en mer betydande sådan avsedd för allmännyttiga ändamål. Under medeltiden avsåg donation ofta en gåva till kyrkor eller kloster, medan termen under 1500- och 1600-talet betecknade en ärftlig förläning.
Av kungen med donationsbrev utfärdad ärftlig förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa kronan trohet och tjänstvilja.
Bonde på donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och Kymmenegårds län med frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick rätt att friköpa de hemman som de hade besittningsrätt till.
Gåvobrev, brev som monarken utfärdade över en förläning.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700 gods som donerades till ryska adelsmän i Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds donation av hemman till allodialt frälse 1682. År 1867 beviljade lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs län 1826–cirka 1867(–1917) hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
Bonde med landborätt till hemman på donationsgods i Viborgs län 1826–cirka 1867(–1917).
Avbildning av donator eller donatorer till minne av en donation. Under medeltiden föreom det ofta i kyrkliga sammanhang att donationer förevigades genom avbildningar av givaren. Donatorsbilder kan förekomma både på byggnader och på mindre föremål.
Fasta eller lösa avbildningar av en donators vapen som skulle utmärka givaren av kyrkliga föremål eller byggnader/byggnadsdelar. Att utmärka minnet av givmilda personer genom donatorsvapen var synnerligen allmänt på 1400-talet.
Skriftligt intyg över att ett dop har blivit förrättat. Dopattesten innehåller uppgifter om barnets namn, föräldrar och faddrar, dagen då dopet har skett och namnet på den präst som förrättat dopet. Den räknades till prästbevisen och stadgades i kyrkolagen 1686.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över var och när ett barn blivit fött, när det döpts samt dess föräldrars och faddrars namn. Dopboken var en av sju, efter 1869 elva, böcker (längder) som sedan kyrkolagen 1686 måste föras i varje församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken, efter 1869 kyrkans huvudbok.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera pastoralier som efter 1686 tillkom det ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686 kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig akt (i prästskrud).
I Gamla Finland från och med 1805 skola för flickor i kretsstäderna med tyska som undervisningsspråk. De utgjorde en fortsättning på den flickundervisning som tidigare getts vid normalskolorna i Gamla Finland. Benämningen fruntimmersskola kom i bruk efter att Gamla Finland förenats med storfurstendömet.
Ledsagare, anhängare, sedan nya tidens början person som tillhör furstliga personers livvakt. Under Gustav II Adolfs tid skapades en organiserad kår av drabanter. Drabanterna hade vid sidan av en militär funktion en viktig ceremoniell uppgift i processioner, som uppvaktning vid kungens och furstliga personers bord. Benämningen livdrabant fick officiell status på 1700-talet. Drabantkårernas sammansättning, beteckning och funktion har varierat. Under Gustav II Adolfs tid var drabantkåren en kår av ryttare och fotfolk, ”K.M:ts drabanter”. Under Karl XII var den ett elitförband bestående av beridna officerare. Under frihetstiden blev titeln livdrabant officiell. Livdrabantkårer till häst bestående av adliga officerare och underofficerare som gjorde vakttjänst hos kungen grundades 1721 och upplöstes 1821.
Chef för drabanter, vanligen översten för Kgl. Maj:ts garde eller en överstelöjtnant.
Inom Livdrabantkåren verkande tjänsteman med rang närmast efter major.
Inom Livdrabantkåren verkande tjänsteman med överstes rang.
På 1700-talet allmänt om myndigheters och kollegiers (på grund av sin ämbetsfullmakt) rätt att utöva makt och myndighet över sina underhavande, skulle antecknas i tjänstebrev från 1756 för att garantera portofrihet (fribrevsrätt). Själva försändelsen skulle sedan införas i berörda tjänstemans (eller ämbetsverks) fribrevsbok.
Personer som arbetade med att lossa skepp i staden. De kunde också ha andra uppgifter som att delta i eldsläckning och vintertid ansvara för att brandvakar fanns upphuggna. Dragaren avlade en ed åt staden och hade rätt till en viss lön för varje läst råg som han lossade.
Officiell tolk vid hov eller beskickning i Orienten.
På 1600-talet en beriden infanterist som stred till fots. Efter att kavalleriet utvecklades motsvarade dragon ofta lätt kavalleri. Dragonerna var organiserade på samma sätt som infanteriet och dragonofficerarnas grader motsvarade infanteriofficerarnas. Undantaget utgjorde kaptensgraden som motsvarades av ryttmästare och fänrik som motsvarades av kornett.
Militär postförsändelse med en dragon.
Bonde som rustade en ryttare vid ett dragonregemente.
Mindre medicinalvikt motsvarande 1/8 uns.
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888. Rätt att bedriva droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt förslag för regleringen av droghandeln.
Det avstånd som av stadens syllsättare skulle mätas ut mellan varje hus på tättbebyggda platser. Ändamålet var att hindra att ”droppar röta andras tak”. Syllsättarna tillkallades också i tvister angående dropprum. Dropprum omtalades sista gången i Stockholm 1584.
Under medeltiden hade drots två grundbetydelser: köks- eller hovmästare vid det furstliga hovet eller riksföreståndare, ledande riksämbetsman som stod i kungens ställe vid dennes frånvaro eller minderårighet. I Sverige är drotsämbetet belagt 1276. Drotsen framträder då som en riksämbetsman snarare än som kungens privata tjänare. Ingen drots omtalas mellan 1285 och 1310 då drotsämbetet återknöts till den kungliga förvaltningen. År 1319 fick drotsen uppdraget att handha kungens rättsvårdande funktion under omyndighetstiden. Åren 1333–1337 hade drotsämbetet en ställföreträdande karaktär och omnämnandet av ämbetet sammanfaller med kungens utlandsresor. Ämbetet försvinner helt 1337–1349. Under perioden 1349–1362 var drotsämbetet besatt och drotsen avkunnade då räfstetingsdomar. Den första bevarade fullmakten utfärdades 1355. Enligt den skulle drotsen med rådet disponera över slott, fästen, skatter och rättssaker. Drotsämbetet hade sin största betydelse i slutet av 1300-talet. År 1369 utfärdades fullmakt för Bo Jonsson som officinalis generalis. Åren 1375–1386 omtalades han enbart som drots. I den egenskapen utfärdade han räfstetingsdomar och uppbar kungens andel av böter. I Kalmar recess 1436 ingick en bestämmelse om att kungen var förpliktad att utse drots i vart och ett av de nordiska rikena och att drotsen skulle ha hand om kungens rättsvårdande funktioner i dennes frånvaro. Drotsen omnämndes några gånger men för återstoden av medeltiden hade ämbetet förlorat sin betydelse.
Titel för den kvinna som är legitimt gift med en kung. Drottningen var vanligen själv kungadotter eller åtminstone högättad. Ett tecken på hennes ställning var att hon kröntes och att hon vid kröningen gick jämsides med kungen. Som änka kunde hon utses till förmyndare för sina barn och hade då också politisk makt. Hon kunde också utses till att styra landet under kungens utlandsresor.
I äldre nordisk betydelse ung ogift man, men även bildade män eller krigare kunde ingå i sammanhanget. Sedan senmedeltiden i svenska riket dock vanligen benämning på tjänare eller manlig fast anställd lantarbetare.
Mantalsdagsverke på kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar, för skattebönder också på donationsgods. Antalet fastslogs på 1652 års riksdag till tolv drängdagsverken per år och hemman. Efter 1650 enligt ett av landshövdingen fastslaget antal i varje län, vilket även fick erläggas i penningar. Drängdagsverkena infördes i jordeboken som en del av jordeboks- eller hemmansräntan.
År 1576 utfärdades bestämmelser om taxering av hantverkare, mästersvenner, ämbetskarlar och legodrängar, eftersom det ansågs att dessa yrkeskategorier krävde för höga löner eller priser av bönderna. Drängepenningarna redovisades 1576–1577.
De längder som upprättades i samband med utkrävandet av drängepenningar.
Ryttaravdelning bestående av adelns tjänare.
Form av dödsstraff. En överbevist trollkvinna skulle föras ut till havs, ryggen skulle knäckas och sedan skulle hon bunden sänkas ner i vattnet. Det är osäkert huruvida straffet har använts under medeltiden i Sverige.
Skattkammare, förrådshus, allmän kassa.
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens ekonomiska förvaltning. I Helsingfors fanns en drätseldirektör.
Kassaförvaltare vid Drätselkammaren.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som fattigvårdsnämnd efter 1922.
Tjänsteman med ansvar för stadens drätselkammare.
Tjänsteman anställd inom stadens ekonomiska förvaltning. I de städer där det fanns en drätselkamrer var drätselkassören underställd denne.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Drätsel- och byggnadskollegium var det fjärde kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegium, handelskollegium samt hantverkskollegium. Drätsel- och byggnadskollegium i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för drätsel- och byggnadsärenden samt brandskydd. Antalet kollegium och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Instruktion för hur en myndighets eller en stads ekonomiska förvaltning bör skötas.
Enhet som sköter ekonomisk förvaltning. Termen användes också om finansförvaltningen i allmänhet. Exempel på drätselverk är Drätsel- och byggnadskollegium och drätselkammare.
Postföring två gånger i veckan (under den tid då det normala var en gång i veckan). Dubbel post fanns på 1690-talet i Österbotten, Åbo län, Nylands och Tavastehus län samt i Savolax och Kymmenegårds län.
Knekt beväpnad med harnesk och spets eller pik, erhöll dubbel lön (sold) i motsats till hakeskyttarna.
Från 1680-talet ett säterirusthåll som ställde upp och underhöll två dragoner och två hästar, i motsats till normen om en dragon och häst per rusthåll. Det förekom också tredubbelt berustade säterier.
Medborgerskap i två eller flera länder.
System infört under 1700-talet, med vilket staten försökte locka särskilt präster, lärare och läkare till mindre attraktiva tjänster i utbygderna och rikets norra delar. Systemet innebar att ett tjänsteår räknades som två när en tjänsteman sökte annan tjänst. Enligt skolordningen 1724 fick lärare också rätt att räkna dubbla tjänsteår när de sökte en prästtjänst.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att två rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst.
Den extra båtsman som roten kunde åläggas att ställa upp i krigstider.
Reservregementen som uppsattes under stora nordiska kriget i början av 1700-talet för att sköta landets försvar på hemmafronten.
Brev, skrivelse, dokument och dylikt som utfärdats eller utställs i två likalydande exemplar, av vilka det ena betraktas som huvudexemplar.
Det antal nattvardsgäster som på samma gång kunde knäböja vid altaret och motta nattvarden.
Benämning på den utgåva av 1734 års lag som gavs ut 1780. Uttrycket kom sig av att boktryckaren hade utlovat en silverdukat till var och en som kunde finna ett tryckfel i lagboken. Upplagan låg till grund för de faksimilutgåvor som under 1900-talet togs av 1734 års lag.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med pastoralier 1686.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
Pennföring eller handställning.
De böter som ett härad skulle erlägga för ett dråp på man eller kvinna där den skyldiga till dråpet inom natt och år inte kunnat dömas eller uppspanas. Dulgaböter erlades efter mantalet och uppbars av kronofogden. Av bötessumman gick hälften till kronan och andra hälften till målsäganden. Dulgadråpsböter ingick dock inte i den medeltida stadslagen.
Outredd, tvivelaktig sak.
Under medeltiden före landslagen, ett rättsmål som inte kunde bevisas av någondera parten och som därför bevisades med svarandens edgång, med eller utan edgärdsmän.
Biträdande lärare vid ett läroverk som studerade pedagogik eller som var utexaminerad pedagogiekandidat; extra lärare. Duplikanterna antogs av vederbörande skolstyrelse utan vidare prov och undervisade på arvode.
Under 1600–1700-talet allmän benämning på förbindelse, kommunikation som farled eller väg. Termen användes särskilt om vattenvägar: segelled, båtled, kanal.
Benämning på den under generalguvernör Pehr Brahes tid (1637–41 och 1648–54) påbörjade kartläggningen av insjöarna i Finland, huvudsakligen för att utreda möjligheterna att bygga en kanal som knöt samman Insjöfinland med Finska viken. Förverkligades först på 1800-talet.
Transitotull vid genomfartsled, särskilt vid vatten.
Skjutsning av krigsfolk vid durchmarsch. Skyldigheten att delta gällde alla som brukade krono-, skatte- och frälsehemman. Befriade var bara de hemman som hade åtagit sig att sköta vissa kronouppgifter, till exempel att vidarebefordra postförsändelser.
Benämning på truppernas genomtåg genom eget eller vänskapligt land.
Extra skatt införd 1687 för att åstadkomma en jämnare fördelning av bördan av militära trupptransporter.
Kronotransport av militärt manskap och materiel. Bestämmelser om durchtågsskjutsning infördes 1627. Vederbörande befäl skulle meddela landshövdingen på uppbrottsorten om den tross som medtogs, kommenderingsstyrkan och destinationen samt behovet av hästar och tidpunkten för skjutsningen. Landshövdingen underrättade sedan andra berörda landshövdingar om kommenderingen och marschrutten.
Benämning på vattenleder av diverse slag (segelled, båtled, kanal) vilka från 1628 skulle vara utmärkta på kartorna, särskilt de som gällde vattenområden. Den första temakartan över vattenområden utkom 1653 över Längelmävesi.
Långvarigt uppehåll vid postkontor i avvaktan på postens ankomst.Om dröjsmålen var återkommande fick den väntande postbonden en särskild ersättning.
Inrättning för uppfödning av brevduvor. Duvorna användes för förmedling av brev. Under andra världskriget kunde en kamera fästas vid en duva som sedan kunde användas för fotografering av fientliga mål. Skyddskårens duvslag grundades i Tusby 1929 och flyttades till Helsingfors 1932. Försvarsmaktens duvslag grundades i Riihimäki 1922.
Statligt reglerad affärsverksamhet som hade dykande som ändamål, särskilt för bärgning av fartyg (bärgningskompani). Dykerierna erhöll sina inkomster från dyknings-, bärgnings-, förvarings- och bevakningsavgifter. Uppgiften underställdes Generaltulldirektionen efter 1812.
Delägare i dykerikompani.
Ledande tjänsteman i ett dykerikompani med privilegium på allt viktigare bärgningsarbete, särskilt vid förlista fartyg. År 1810 upphörde verksamheten och tjänstebeteckningen i Finland.
Bolag som från 1700-talet hade privilegium på mera omfattande bärgningsarbeten vid stränderna och till sjöss inom ett visst distrikt. Dykeribetjäningen, skärmän och ledande dykerikommissarier, ansvarade var och en för en viss bit av kusten. Dykerikompaniet skötte även förvaring och bevakning av bärgat gods, tills det överläts åt ägaren eller kronan. Dykeriet leddes av en direktör. Efter 1812 tillföll dykeriets rättigheter och skyldigheter Generaltulldirektionen och vederbörande tullkamrar.
Förfarande som innebar att en kärande kunde tillåta svaranden att värja sig med ed. I landslagarna kunde detta förekomma vid lytesskada. I de flesta fall krävdes dessutom edgärdsmän.
Tillfälligt tillägg på lön. Tillägget var avsett endast för en viss tid, fram till att lönerna omreglerades eller så länge det var dyrtid (tid då priset på förnödenheter var högt). I Finland upphävdes 1947 dyrtidstillägg för innehavare av statlig tjänst eller befattning och vissa andra funktionärer. Samma år infördes dyrtidstillägg för prästerskapet och kantor-orgelnister.
Benämning på ett litet polskt silvermynt under stormaktstiden.
Statlig fond inrättad 1840 för att bestrida kostnaderna för mentalvården. Fonden fick därefter sina medel huvudsakligen från en tredjedel av de arv eller gåvor som patienterna fick, den egendom som en på mentalsjukhus avliden obotlig patient lämnade efter sig och avgifter från enskilda patienter då de inlöstes eller skrevs ut från sjukhuset. Dårhusfonden förvaltades av direktionen för dårvården, in- och utskrivningsavgifterna deponerades på lantränterierna som årligen överförde dem på fonden.
Patient på statligt mentalsjukhus.
Anstalt för förvaring, senare också vård av sinnessjuka.
Predikant vid mentalsjukhus, sjukhuspräst. Den första dårhuspredikanten tillsattes 1840 av direktionen för dårvården i Helsingfors efter att Borgå domkapitel hade föreslagit en lämplig kandidat.
Institution för sinnessjuka i det medeltida Stockholm.
Särskild undersökning av mentalpatient, stadgad 1840 för fattiga patienter. Undersökningen kunde göras på länslasarettens avdelning för mentalsjuka eller på mentalsjukhusen i Helsingfors eller på Själö. Avsikten med undersökningen var att fastställa vårdmöjligheterna. Om sjukdomen bedömdes vara obotlig stannade patienten kvar på sjukhuset i hela sitt liv, efter att sockenstämman givit sitt medgivande. Patientens uppehälle bekostades av dårhusfonden. Förmögna mentalpatienter kunde med medicinalverkets generaldirektör inskrivas i mentalsjukhus, utan att ha genomgått dårkuren. De kunde också lämna sjukhuset utan särskild byrokrati.
Vård av mentalsjuka patienter. Vården ordnades enligt författningen 1840. Den inleddes med en provperiod, under vilken det avgjordes huruvida patienten gick att bota eller skulle betraktas som obotbar. Obotliga patienter inlöstes till anstalter för mentalsjuka och efter deras död tillföll deras egendom respektive anstalt. Förfarandet avskaffades 1862.
Under 1800-talet till förra delen av 1900-talet, benämning på mentalsjukhus. Anstalten leddes av en överläkare eller direktor.
Kameral benämning på fartyg som erlade hela fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg (oberoende av storlek) som huvudsakligen fraktade järnmalm.
Obduktionskostnad. Om man misstänkte att dödsfallet berodde på ett brott kunde en domare eller kronofogden bestämma att en obduktion skulle utföras. Obduktionen gjordes av provinsialläkaren eller stadsläkaren. Om ingreppet gjordes på läkarens hemort hade denne enligt bestämmelserna 1762 inte rätt till ersättning, men om provinsialläkaren måste resa skulle han ha skjuts och traktamente. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren förutom skjuts och traktamente också skulle få ersättning för attest över likbesiktning. Räkningen skulle lämnas i två exemplar till landshövdingen som betalade den från allmänna medel. Han kunde sedan kräva ersättning av den som domstolen förklarat vara skyldig att ersätta kostnaden.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare, klockringare och annan kyrkobetjäning. Dödgrävare blev en separat befattning under 1800-talet.
Beteckning på en process som förekom i de medeltida germanska lagarna och som innebar att den ena parten var avliden. Det vanliga uttrycket för att åtala den döde är i svensk rätt ”att giva den döde sak”. Dödmansprocess försvann i och med Magnus Erikssons lands- och stadslag.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över avlidna och begravda med uppgifter om deras namn, stånd och ålder, döds- och begravningsdag, gravplats (i kyrkan eller på kyrkogården) och sedan mitten av 1700-talet dödsorsak. Död- och begravningsboken innehöll ursprungligen också en kort beskrivning av personens leverne och livsvillkor. Den hörde till de böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1686 och 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. Bokföring av nyfödda, vigda och avlidna förordnades av biskopen i Åbo stift redan 1628.
Brott som straffas med döden eller förtjänar dödsstraff.
Den äldsta rättsuppfattningen har förmodligen inte innehållit regler om dödstraff exekverat av en offentlig myndighet. Under medeltiden utökades antalet dödsstraff betydligt.
Under autonoma tiden, döma till utmätning.
Hovtjänsteman på 1500-talet som övervakade vilka som gavs tillträde till monarkens rum.
Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
E
Kyrkoföreståndare. I den i ortodoxa kyrkan benämning på den person, som har uppsikten över kyrkorna och gudstjänstens upprätthållande.
Ämbetsverk 1786–1789 bestående av en lekman och två präster som beredde de kyrkliga ärenden, särskilt tjänstebefordringar, som skulle föredras inför konungen. Ecklesiastikberedningen skapades för att förhindra att ämbeten i regala pastorat, med stor förtjänst, såldes till högstbjudande. Den uppgick 1789 i Rikets ärenders allmänna beredning.
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som löneförmån åt en ordinarie församlingspräst. Bostället skulle underhållas av innehavaren utan yttre ekonomisk hjälp, med undantag för prästgårdarna som församlingen skulle uppföra, sköta och reparera.
Inofficiell benämning på chefen för senatens ecklesiastikexpedition.
Egentligen Kgl. Maj:ts och Riksens högl. Ständers Ecklesiastikdeputation, ett riksdagsutskott med egen expedition, som hade i uppdrag att revidera kyrkoordningen från 1571 och kyrkolagen 1686 och hos ständerna hemställa sina ändringsförslag. Ecklesiastikexpeditionen bestod av sexton ledamöter ur adelsståndet och fyra ledamöter ur präste- och borgarståndet. Bondeståndet var däremot inte representerat.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en senator med biträde av en referendariesekreterare. Övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Ecklesiastikexpeditionen hade i uppgift att handlägga alla ärenden rörande statskyrkan och dess institutioner, andra religiösa samfunds yttre angelägenheter, från 1841 också skolväsendet och från 1869 ämbets- och tjänstetillsättningarna, prästvalen och prästernas avlöning. Expeditionen ansvarade också för anslagen till vetenskaper och konst samt handläggningen av de ärenden (dispenser och nådevedermälen) som domkapitlen hänsköt till senaten för att föredras för kejsaren. Under Ecklesiastikexpeditionen lydde domkapitlen och ecklesiastikstaten, Överstyrelsen för skolväsendet, skolstaten, folkskollärarseminarierna och folkskolorna, fram till 1888 även Finlands statsarkiv. Ecklesiastikexpeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet.
Efter 1772 avdelning vid Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Prästlägenhet, prästerlig lägenhet, en från senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet förekommande samlande beteckning för prästboställe eller hemman som underlydde ett prästboställe.
Förteckning över prästerna i ett stift eller över medlemmarna i ett jungfrustift.
Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition. Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar, domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på tjänst och lönenivå.
Ledamot av Kyrkostyrelsen (som består av sex medlemmar). Ecklesiastikrådet är vanligen också ledande tjänsteman vid en viss avdelning inom Kyrkostyrelsen. Eckesiastikråden väljs av kyrkomötet och har rätt att närvara vid kyrkomötets plenum och att delta i diskussionen (men inte i beslutsfattandet).
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående anslag till lön för ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet. Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Kyrkorättsligt indelningssätt av tidpunkten (fardag) för till- och avträde av kyrkliga ämbeten och ecklesiastiska tjänsteboställen, ursprungligen också skollärarnas löner. Det baserade sig på perioden mellan den 1 maj och den 30 april.
Kyrklig eller till kyrkoförvaltningen hörande.
Kyrkoförvaltningens indelning i stift, prosteri, pastorat och församlingar.
Sanningsförsäkran som till exempel ett vittne eller en sakkunnig avger inför domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Avläggande av ed vid domstol under vissa stadgade former.
Av myndighet utfärdat bevis över att någon har avlagt en ed.
Under svenska tiden titel för man som bedyrade en anklagads oskuld vid domstol tillsammans med elva andra män. Eden fungerade som bevismedel under medeltiden till 1695 och krävdes för att motbevisa en anklagelse som bara delvis gick att bevisa (med ögonvittnen eller materiella bevis). Edgärdsmannainstitutet anses under 1200-talet ha omformats till den nämnd, bestående av tolv män, som kunde ”värja eller fälla” någon på tinget. Det började under 1400-talet betraktas som en del av häradsrättens domsmakt, vid sidan av häradshövdingens. Edgärdsmannainstitutet upphävdes 1695.
Kungen har sedan gammalt avlagt en ed när han har övertagit regeringen. I Kristoffer av Bayerns hyllningsed förband sig kungen att bevara kyrkans privilegier, friheter och rättigheter och att också säkra rikets övriga ständer deras friheter och rättigheter som kungens företrädare beviljat. Han förband sig också att värna om änkor, föräldralösa, pilgrimer och landsflyktiga. Fredlösa skulle förjagas ur riket. Under senmedeltiden avlade kungen förutom hyllningseden också en kröningsed.
Under svenska tiden och autonoma tiden om förpliktelse att med ed bekräfta ett åtagande, ibland nästan synonymt med ed. Termen användes särskilt om den tjänsteförsäkran (ämbetsed) som svors av vissa tjänstemän (fogdar, uppbördsmän, soldater, präster, läkare) som en förutsättning för att de skulle få utöva sitt ämbete eller yrke.
Person som utan anställning och avlöning svurit ed om att tillhandagå allmänheten i tjänsteförrättningar (till exempel läkare, barnmorskor, apotekare, notarii publici och mäklare). Tillfälligt biträde åt ämbets- och tjänstemän.
Av statsmyndighet förordnad person som lämnade revers på en viss tjänst. Vanligen krävdes också en viss utbildning eller vissa specifika kunskaper.
Huvudavdelning i Magnus Erikssons landslag, som skulle garantera ordning i samhället och trygghet för undersåtarna. Den infördes senare i frids- och edsöreslagstiftningen i1734 års lag. Den avskaffades delvis 1779 och i sin helhet när strafflagen infördes 1889 i Finland.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724 titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
Tillställa vederbörande till handa, efter att ärendet först blivit offentligt tillkännagivet.
Förfalska mynt, göra sig skyldig till myntförfalskning.
Myntning efter annan förebild. När efterpräglingen strävade efter att imitera vittutbredda populära präglingar, var det för en analfabetisk allmänhet omöjligt att skilja mellan imitation och original. Avsikten var att få större spridning för de egna präglingarna.
Den sammanlagda summan av skatter som en hemmansinnehavare under en förmedlingsprocess var skyldig kronan i fall han fått uppskov med betalningen tills förmedlingsprocessen var slutförd.
Förhållningsregel, instruktion eller underrättelse, meddelande, upplysning, uppgift, redogörelse, besked. Termen används även om rättesnöre, regel eller norm.
På lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för lungsjuka i Preitilä i Paimio, grundat 1933. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av 12–14 skyddskårskretsar och dess centralort var Åbo.
Direkta kronoskatter som ålåg dels hemman och andra skattskyldiga fastigheter, dels invånarna i landet. Egentliga kronoskatter var av beständig natur och utgick ovillkorligen. De kunde inte höjas utan ständernas medgivande.
Under svenska tiden en skatt som kronan uppbar av varje skattskyldig jord. Den bestämdes ursprungligen årligen enskilt för varje hemman, efter 1524 på basis av ett jordregister (jordebok) över skatte-, krono- och frälsebönderna i varje län. Skatten började efter 1718 allmänt kallas för jordeboksräntan, till skillnad från de under 1600-talet införda yngre jordräntorna från bevillningars förvandling till ständig efter mantal utgående skatt, vilka kallades mantalsränta. Skatten utgick i persedlar och kontanta penningar. Jordeboksräntans viktigaste underavdelning var skatten som utgick i dagsverken och den så kallade fodringen.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Kommendör för Finska sjöekipaget, ett värvat marinförband bestående av finskt manskap och befäl som verkade åren 1830–1862.
Officer vid ett svenskt örlogsvarv. Ekipagemästaren var chef för ekipagekontoret och ansvarade för att det fanns tillräckliga kvantiteter av tackel, tyg och segel.
Bemanna ett fartyg, utrusta, utstyra, kläda flotta eller fartyg med master, tågvirke, segel, armering och dylikt, även att förse flottans manskap med erforderlig beklädnad eller utrusta truppstyrka eller enskild soldat med häst och mundering.
I Gamla Finland i vissa lutherska församlingar tjänstetitel för präster som hade hand om församlingens ekonomi.
Fanns under 1800-talet bl.a. vid järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen ansvarade för kassaväsendet, räkenskaper, revision och avskrivningar samt sjukvård, pensioner och understöd. Vid avdelningen fanns ett kamrerarkontor (senare Ekonomibyrån), en huvudkassa, ett statistiskt kontor, ett kilometerkontor och ett kontor för tryckningsarbeten. Under ekonomiavdelningen lydde kassadistrikten, senare ekonomisektionerna, vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Från 1927 avdelning vid Medicinalstyrelsen. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium.
Kollektiv beteckning för personal som ansvarade för den ekonomiska förvaltningen särskilt vid hospital.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning, grundad år 1934. Vid byrån fanns kamrerare, revisorer, kontrollörer, bokförare och bokhållare.
Ett av tre riksdagsutskott för Finland som tillsattes 1756 av ständerna för att övervaka lantmäteriet och skiftesförrättningarna i Finland och förlika tvister i samband med dem i Nylands och Tavastehus, Åbo och Björneborgs samt Österbottens län. Från och med 1662 var ekonomideputationen ett slags specialdomstol med domsrätt i skiftesmål och bestod av fem medlemmar. Den ersattes 1776 med ägodelningsrätt.
Kansli som 1892 ersatte Kejserliga senatens allmänna kansli och övertog en del av den nedlagda Kansliexpeditionens uppgifter. Ekonomiedepartementets kansli mottog alla inkommande ärenden som skulle upptas till behandling i senatens plenum eller av Ekonomiedepartementet och fördelade dessa ärenden mellan de olika expeditionerna. Som chef verkade en referendariesekreterare som lydde direkt under ekonomiedepartementets viceordförande. Övriga uppgifter sköttes av en kanslist, registratorer för besvärs- och supplikärenden, en registrator för brevärendena, translatorer för ryska språket och translatorer för finska språket. Under kansliet verkade Finlands statsarkiv, registratorskontoret, translatorkontoret och senatens tryckeri. Kansliet ansvarade också för författningssamlingen, Finlands allmänna tidning och statskalendern, från 1896 också för diverse formella ärenden gällande lantdagen, statssekretariatet, Finska passexpeditionen i S:t Petersburg och allmänna internationella frågor. Uppgifterna utökades ytterligare 1917 i frågor rörande statstjänstemannakåren i allmänhet, ordningen för ärendenas handläggning i senaten, allmän statistik samt senatens bibliotek och förlag. År 1918 ersattes Ekonomiedepartementets kansli med Statsrådets kansli.
Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
Benämning på de lagar som innehåller a) stadganden för ledningen av nationalekonomin som befordrar nationens välstånd (allmänna hushållningslagar) och b) stadganden om nödvändiga skatter och andra avgifter som uppbärs för att bestrida statskostnaderna och hur dessa medel förvaltas (kamerala lagar).
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för allmänna ekonomiska ärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Hovtjänsteman under direktören av hovekonomin.
Tjänstebeteckning för kameralt utbildad föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1920–1921, egentligen benämnd ekonomie- och arbetsinspektör, som ansvarade för att leda (och övervaka) ekonomiförvaltningen och arbetsverksamheten vid fängelserna. Under perioden 1922–1936 var ekonomieinspektören byråchef för Fångvårdsavdelningens ekonomibyrå vid Justitieministeriet och 1936–1949 ekonomiansvarig tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 vid fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Tjänsteman vid kanslibyrån vid Socialministeriets allmänna avdelning, direkt underställd byråchefen. Ekonomiinspektören ansvarade för övervakningen av ministeriets finansförvaltning.
Under 1700-talet hederstitel vid hovet utan motsvarande befattning.
Hederstitel utan motsvarande befattning under 1700-talet för uppsikten över en ekonomiavdelning. Innehavaren var i rang likställd med en assessor vid kollegierna.
Drätselkontorets föregångare.
Tjänsteman inom hovekonomin. Tjänsten skapades 1719 över köksmästaren med ansvar för kökets administration.
Mål som rör den allmänna hushållningen och den allmänna ordningen (i motsats till mål som hör under den allmänna rättsskipningen). Ekonomimål behandlades som förvaltningsärenden i första hand av magistraten eller Kgl. Maj:ts befallningshavande. De remitterades till de centrala ämbetsverken eller omedelbart till Kgl. Maj:t, sedermera statsrådet.
Regional sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Ekonomisektionerna lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en sektionskamrer. Andra tjänstemän vid ekonomisektionerna var revisorer samt sektionskassörer och biträdande kassörer. Fram till 1932 kallades ekonomisektionerna kassörsdistrikt.
En av tre sektioner inom skyddskårernas huvudstab. Till ekonomisektionen hörde intendentsavdelningen och fälttygmästaravdelningen.
Från 1942 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för den ekonomisk-politiska planeringen, i synnerhet i ärenden som rörde folknäringen, tryggandet av arbetsmöjligheter och höjandet av folkinkomsten. I samband med grundandet av avdelningen inrättades också en rådgivande delegation för folkhushållningen.
Tillsattes av statsrådet 1929 för att utreda och planera omställningarna inom näringslivet under krigstid. Rådet fick en egen byrå, men det fick aldrig status av ett självständigt statligt organ. Till skillnad från Försvarsrådet befästes Ekonomiska försvarsrådet aldrig genom en förordning och dess roll marginaliserades efter 1931. Rådets byrå avskaffades 1936 och dess personal överfördes till Försvarsministeriets nygrundade krigsekonomiska avdelning. Utan större inflytande fortsatte Ekonomiska försvarsrådet sin existens som ett av Försvarsministeriets rådgivande organ och efter 1939 som rådgivande organ för Folkförsörjningsministeriet.
Samarbetsorgan för regeringen, de centrala intresseorganisationerna och Finlands Bank som under statsrådets kansli granskade centrala ekonomiska och samhällspolitiska frågor av intresse med tanke på nationens välgång. Ekonomiska rådet leddes av statsministern, ursprungligen av Postsparbankens verkställande direktör med biträde av en tjänsteman som hade tjänstebeteckningen generalsekreterare.
Med jämna mellanrum utförd granskning av kronans eller kyrkans byggnader eller hemman för att fastställa byggnadsbeståndets och odlingarnas skick samt behovet av reparationer. Besiktningen utfördes av en synenämnd, och beroende på vilken myndighet lägenheten tillhörde skulle antingen landshövdingen (landsstaten) eller kontraktsprosten (ecklesiastikstaten) vara närvarande. Innehavaren var skyldig att rätta till de brister som påtalades vid besiktningen. På kungsgård förrättades ekonomisk besiktning vart femte år av kronofogden och nämnden. Syneinstrumentet skulle granskas av landshövdingen och därefter insändas till senatens ekonomiedepartement. Efter 1922 förrättades ekonomisk besiktning enbart på prästboställen av en boställsnämnd.
Till krigsmakten hörande personal som inte deltar i strid.
Underofficer som hade hand om mathållningen vid en i kasern förlagd trupp.
Permanent utskott vid svenska riksdagen efter 1772. I utskottet var samtliga stånd representerade.
Ett av de fem utskott som måste tillsättas vid de finska lantdagarna för att bereda förslag rörande näringsverksamheten och landets allmänna hushållning. Utskottet bestod av minst sexton medlemmar. I lantdagsordningen från 1906 slogs det fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Jordägare som uppvisar hälften så mycket förbättringar som ett lantråd. Likställd med assessor i kollegierna.
Jaktmark i Savolax utmarker, för vilken samfälligheten torde ha betalat ett ekorrskinn i skatt till kronan. När området övergick till svedjemarksbesittning och pälsskatten ombildades till en spannmålsskatt, blev ekorrskinnet (oravannahka, oravainen) ett spannmålsmått.
Samfälld jaktmark i Satakunta under de tidigaste tiderna av utmarksfångst.
Menig man inom flottans sjömanskårs eldaravdelning, som verkar som skeppseldare på större fartyg eller torpedeldare på jagare och torpedbåtar.
Person som valts till biskop av domkapitlet i hans kommande stift. Efter valet erhöll han titeln electus och skulle inom tre månader presentera sig för sin ärkebiskop, som hade rätt att konfirmera valet och konsekrera honom. Som electus hade den blivande biskopen ett rättsligt anspråk på biskopsstolen. Under 1200-talet började domkapitlet utkräva edsvurna valkapitulationer av sin electus.
Titel för en electus som erhållit konfirmation på sitt ämbete, men ännu inte blivit invigd. Electus confirmatus hade förbindelse med sin blivande kyrka och den förbindelsen kunde endast påven upplösa. Han hade då förvärvat jus in re, sitt biskopliga ämbete, med makt att råda in spiritualibis et temporabilus. Undantaget var enbart de sakrala befogenheter som tillkom biskopen efter biskopsinvigningen.
Väljare, vid indirekt valsätt person som utsetts till ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års regeringsform att 300 elektorer genom elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Val av elektorer som hade i uppgift att välja republikens president. I Finland förrättades elektorsval den 15 och 16 januari det sjätte året efter föregående elektorsval. Elektorerna förättade presidentval den nästföljande 15 februari under statsministerns ordförandeskap.
Från och med 1936, tjänst vid Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning. För elektroteknikerstjänst krävdes en vid byggnadsavdelningen i teknisk skola avlagd ingenjörsexamen.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef för byrån fungerade en maskiningenjör av första klass. Andra anställda var en telegrafingenjör, en maskiningenjör av andra klass, en biträdande ingenjör samt en telegraftekniker av första klass.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Lärare som undervisar i de första grunderna av ett (eller flera) läroämne(n) vid elementarskola eller allmänt läroverk.
Från och med 1820 officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
I Ryssland genom skolreformen 1803/1804 skapad allmänbildande elementarskola för barn tillhörande alla stånd med syftet att förbereda eleverna för fortsatt skolgång i kretsskolorna. I Ryssland skulle sådana inrättas inom ramen för församlingarna. I Gamla Finland fanns elementarskolor med tyska som undervisningsspråk endast i kretsstäderna från och med 1805. De organiserades av den världsliga skolförvaltningen, inte inom ramen för församlingarna.
Från och med 1841 benämning på vissa allmänna lägre lärdomsskolor som förberedde eleverna för studier vid universitet och högre specialläroverk (till exempel tekniska läroanstalter). Elementarskolorna indelades i högre och lägre elementarskolor.
Institution i Helsingfors där gamla diakonissor vårdades. Elim-hemmet var även ett åldringshem. Det tillhörde Helsingfors diakonissanstalt och grundades 1928.
Kompani som lydde under Nylands infanteriregemente. Elimä kompani inrättades 1696 och bestod av cirka 1 000 man. 1 117 man när roteringen genomfördes också i Elimä.
Titel för innehavaren av den skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet.
Lektor i vältalighet, fanns enligt ecklesiastikstaten 1729 endast vid Borgå gymnasium.
Professor i vältalighet. En dylik fanns vid Kungliga Akademien i Åbo 1729.
Undvika, gäcka, genom förtydning kringgå (till exempel en lag), göra om intet, bortkrångla.
Upplysning, förklaring, tilläggstraktat, till exempel de förklaringar och tillägg Nederländerna sökte genomdriva till den traktat som slöts mellan Sverige och Nederländerna den 1 september 1656 i Elbing.
Förkortning för efter middagen, eller i samma månad.
Beslag, kvarstad, av en ämbetsmyndighet utfärdat förbud för ett i hamn liggande fartyg att avgå.
”Den som tjänat ut”, i allmänhet tjänsteman som efter ett visst antal tjänsteår fått avsked från sin befattning med bibehållen lön eller en viss del av lönen.
Person som har som yrke att (värva och) befordra emigranter (särskilt till Amerika). Båtbolagens agent. Generalagent i Göteborg och Köpenhamn, samt lokalkontor ute i landet.
Upphöjdhet, höghet, värdighet, också titel som från början tillkom kejsare, konungar och biskopar till vilka man kunde knyta nämnda epitet, sedermera högre dignitärer inom katolska kyrkan, efter 1630 endast titel för katolska kardinaler. Som titel och epitet på kyrkliga personer var ”eminens” i bruk i Sverige bara under medeltiden. Inom lutherska kyrkan hade biskopar och ärkebiskopar de motsvarande epiteten i ”höghet” och ”högvördighet”.
Utskickad, sändebud (mest i hemliga, mindre lojala eller hederliga ärenden). Särskilt om utländska sådana (till exempel jesuiter).
Benämning på ständig besittningsrätt till jord i den kanoniska rätten. Emphyteusis infördes på 1200-talet och innebar att kyrkan arrenderade ut sina marker till åbor i utbyte mot att dessa betalade avrad till kyrkan, och att arrendena ofta gick i arv till följande generation.
Titel och värdighet för män inom samhällets topp. Titeln infördes av Gustav III 1773.
Högste ledaren över ett förvaltningsområde.
Handbok, översikt, hjälpreda.
Icke-kodat telegram, meddelande i klartext.
I sin helhet, alle man, fulltaligt, samfällt.
Den person som genom endossering överlåter växel eller annat värdepapper till någon annan.
Samling lutherska lärodokument från 1580, tryckta 1584 och i Uppsala mötesbeslut 1593. Endräktsboken innehåller bl.a. Luthers Stora och Lilla katekes. År 1686 blev den bekännelseskrift för kyrkan i det svenska riket.
Folkrepresentation där ledamöterna bildar en enda församling. År 1907 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna utsågs genom allmänna val. I regeringsformen 1919 ersattes benämningen lantdag med riksdag.
Parlamentariskt tillsatt riksdag, där folkrepresentationen bildar en enda församling. I Finland inrättades en enkammarrepresentation 1906, en enkammarlantdag. Efter 1919 när lantdag ersattes med riksdag kallades folkrepresentationen enkammarriksdag.
Borgen där borgensmannen förbinder sig att betala först efter att huvudgäldenären förgäves har blivit krävd.
Den ensamma vakt eller soldat som, vanligen beväpnad, bevakar ordningen eller byggnader, förråd m.m. på en bestämd plats. Termen används även om själva platsen där vakten står.
Postföring en gång i veckan.
Fängelsestraff som inte inbegrep svältning av fången. Motsats: fängelse på vatten och bröd. Enkelt fängelse avskaffades senast 1889.
Prebende som saknade andel i domkapitlets gemensamma egendom.
Efter att regeringen svarat på en interpellation från riksdagen följer en diskussion där talmannen antingen föreslår enkel eller motiverad övergång till dagordningen. Enkel övergång till dagordningen innebär att riksdagen godkänner svaret utan ställningstagande.
En handling som utförts enligt uppdrag.
Småbrukare. Benämningen omtalas i Egentliga Finland 1419.
Benämning på den då tillfälliga kvarntullen som utgick 1628. Den innebar att präster och allmoge under året 1628 skulle få behålla sina handkvarnar mot att de erlade 1 mark för varje hjon över tolv år.
Benämning på enskild egendom, särskilt enskild jord.
Benämning på inhyrt sjömanskap i flottan.
Värvat båtsmanskompani inom den svenska krigsflottan.Enrolleringskompanierna existerade 1704–1791.
Sjövan kustbefolkning som förband sig att mot en ersättning tjäna i flottan under krigstid. Förslagen om enrollering av kustbefolkningen gjordes redan 1675 men genomfördes först från och med 1704.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig institution eller en jordägare. Ensaksböter stadgades i 1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Sedan självständighetstiden benämning på tredskodom, domstols avgörande i tvistemål där endera parten varit frånvarande under domstolsbehandlingen. Ändring i avgörandet kunde (och kan) sökas i den domstol som fattat beslutet i fråga.
Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland). Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.
Benämning på de ärenden som kollegierna hade yttrat sig i och som fick avgöras av konungen i sitt kabinett, förutsatt att konungen följde kollegiets mening. I annat fall avgjordes ärendet av rådet.
Riksdagsutskott för ett enda stånd. Behandlade ärenden som bara angick ståndet ”enskilt”.
Marknad i en stad där endast stadens egna borgare fick saluföra sina varor. Enskilda marknader försvann 1788.
Enskild riksdagsmans eller parti(grupp)s skrivelse till svenska riksdagen eller ständerna 1719–1789, med yrkanden som påtalade missförhållanden eller motiverade förslag.
Av enskild tjänsteman till högre myndighet avfattad berättelse eller förhållandebeskrivning som påtalade missförhållanden inom förvaltningen eller en förvaltningsgren.
Begränsad biskopsvisitation, införd med kyrkolagen 1869. Den omfattade en granskning av kyrkböckerna, med alla till dem hörande längder, samt kyrkans räkenskaper och egendom, efter 1908 också församlingsfonder för kyrkliga ändamål. En enskild visitation förrättades i närvaro av kyrkorådet och kyrkvärden, eller andra förtroendemän som i praktiken skötte förvaltningen av kyrkomedlen.
En enskild riksdagsmans skrivelse till den svenska ståndsriksdagen, innehållande ett framställt missnöje med vissa förhållanden eller ett önskemål om förbättring av någon olägenhet. Under 1719–1789 kallades besvären memorial. Begreppet användes också om en dylik skrivelse till länsstyrelsen från enskilt stånd eller enskild riksdagsman, en korporation eller ett härad.
Under svenska tiden benämning på regalrätten till sötvattensfiske. Den infördes under 1500-talet och skattesåldes i Sverige från och med 1850 på offentlig auktion, varvid strandägaren dock hade optionsrätt. Regalrätten uppstod delvis då konungslotten infördes i skogsallmänningarna (i den mån det fanns vattendrag invid dem), delvis genom ”arv och eget” och kronojordar vid vattendrag och delvis genom kronans ensamrätt till laxfiske i älvarna. Sötvattendragen med regalrätt låg enskilt på olika håll i landet.
Tillfälligt utskott, tillsatt av någondera av riksdagens kamrar för behandling av frågor rörande bara en av dessa kamrar.
Åtal som väcks av en enskild person, målsäganden, och inte av åklagare. En förutsättning är att åklagaren beslutat att inte väcka åtal eller att inte överklaga till högre instans.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
En typ av vaktmästartjänst vid länsstyrelsen. Han var också express eller kurir vid uppdrag på landsbygden och uppbådade ofta kungsskjuts eller kronoskjuts.
Under tegskiftet ett avskilt liggande nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full äganderätt endast till det avgränsade området.
Att skilja en ämbets- eller tjänsteman från tjänsten, även om att från en myndighets sida upplösa enskilt rättsförhållande, det vill säga att avstänga eller befria en part från tjänsteprestationer.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Benämning på sändebud som från 1719 till 1961 ofta var en europeisk småstats högsta diplomatiska representation utomlands. Envoyén är ackrediterad hos värdlandets statschef.Flera av sändebuden under svenska tiden hade denna rang. År 1815 slogs det vid Wienkongressen fast att envoyé var ett diplomatiskt sändebud av näst högsta klassen och denne var chef för en beskickning med rangen legation. I samma klass kategoriserades minister, och envoyén hade ofta den dubbla titeln ”envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire”. I det självständiga Finland hade sändebuden den motsvarande titeln ”utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister”.
Avgift som uttogs för varje soldatkontrakt och som användes för stöd till rotar som behövde hjälp för att betala rekryterade soldater.
Förkortning för ”enligt protokollet”, senare även på visitkort i betydelsen personligen (franska ”en personne”).
Parallell benämning på ortodoxt biskopsstift.
Anstalt för att vårda och isolera personer som angripits av smittsamma sjukdomar (särskilt smittkoppor, kolera och tyfus). Ett epidemisjukhus fanns bara i Helsingfors och grundades 1910 för att epidemiavdelningen på Maria sjukhus var överfull. Sjukhuset som uppfördes i Malm i Helsinge socken 1910–1914 fungerade provisoriskt som sjukhus redan från 1913. Läkartjänsterna – en överläkare, en underläkare och två assistentläkare samt vårdpersonal – flyttades slutgiltigt från Maria sjukhus då sjukhuset öppnades den 2 november 1914. Hälsovårdsnämnden fungerade 1914 som temporär sjukhusstyrelse, varefter sjukhusets direktör verkade som ordförande. Ledamöter var sjukhuskontrollören (?) och en av stadsläkarna. Från 1917 föll alla stadens sjukhus under Stadssjukhusens överstyrelse, som utsåg sin representant till sjukhusstyrelsen. År 1942 öppnades en barnpoliklinik och en barnrådgivningsstation vid sjukhuset. Då verkade också stadens öron-, näs- och halspoliklinik vid Maria sjukhus temporärt vid Epidemisjukhuset. Åren 1943–1944 fungerade sjukhuset också som ett krigssjukhus. Sjukhuset fick 1946 en egen röntgenavdelning. År 1950 överfördes också stadens bakteriologiska laboratorium till Epidemisjukhuset. Epidemierna sköttes 1866–1886 på Febersjukhuset och 1886–1894 på Kommunala sjukhuset och 1894–1913 i en avdelning vid stadens Maria sjukhus. Eftersom Epidemisjukhuset efter kriget närmast verkade som ett barnsjukhus beslutade stadsfullmäktige den 23 april 1952 att ändra namnet till Aurora sjukhus.
Anstalt för vård och isolering av patienter med smittsamma sjukdomar (särskilt smittkoppor, kolera och tyfus) i Helsingfors.Epidemisjukhuset skötte i mån av möjlighet patienter från hela landet. Sjukhuset grundades 1910 för att epidemiavdelningen på Maria sjukhus var överfull. Sjukhuset som uppfördes i Malm i Helsinge socken 1910–1914 fungerade provisoriskt som sjukhus redan från 1913. Läkartjänsterna – en överläkare, en underläkare och två assistentläkare samt vårdpersonal - flyttades slutgiltigt från Maria sjukhus då sjukhuset öppnades 2.11.1914. Hälsovårdsnämnden fungerade 1914 som temporär sjukhusstyrelse, varefter sjukhusets direktör verkade som ordförande. ledamöter var sjukhuskontrollören (?) och en av stadsläkarna. Från 1917 föll alla stadens sjukhus under Stadssjukhusens överstyrelse, som utsåg sin representant till sjukhusstyrelsen. År 1942 startade en barnpoliklinik och en barnrådgivningsstation vid sjukhuset. Då verkade också stadens öron-, näs- och halspoliklinik vid Maria sjukhus temporärt på Epidemisjukhuset. Åren 1943-44 verkade sjukhuset också som ett krigssjukhus. Sjukhuset fick 1946 en egen röntgenavdelning. År 1950 överfördes också stadens bakteriologiska laboratorium på Epidemisjukhuset. Epidemierna sköttes 1866–1886 på Febersjukhuset och 1886–1894 på Kommunala sjukhuset och 1894–1913 i en avdelning vid stadens Maria sjukhus. Eftersom Epidemisjukhuset efter kriget närmast verkade som ett barnsjukhus beslutade stadsfullmäktige den 23 april 1952 att ändra namnet till Aurora sjukhus.
Latinsk ämbetstitel för biskopen av Åbo, åtminstone efter 1259. Tidigare kallad biskopen av Finland.
Latinsk ämbetstitel för biskopen av Finland, tills stiftet var färdigt organiserat. Titeln påträffas första gången i ett avlatsbrev som påven beviljade Åbo domkyrka 1259.
Biskop i de otrognas (muslimers och hedningars) land.
Biskoplig; episkopal ordning för en kyrka innebär en struktur där biskopar har en ledande funktion och roll.
Biskopsvärdighet, biskopsämbete, biskopsstol. Episkopaten står högst i ecklesiastisk rang, näst efter ärkebiskop.
”Formulerade brev”, efter ett bestämt formulär avfattade kyrkliga rekommendationsbrev, som utfärdades i församlingens namn av en biskop eller presbyter.
Den färd till de olika landskapen som en nyvald kung gjorde under medeltiden. Rutten var bestämd i landskapslagarna och landslagarna. Varje landskap skulle ge den nyvalde kungen lejd och gisslan före denne fick rida in i landet. När kungen anlände till tinget skulle han svära att vara landskapets invånare trogen och inte bryta rätt lag i deras land. Eriksgatan omtalas första gången 1210. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362 och detta avsatte bestämmelser om hur eriksgatan skulle utsträckas till Finland i Kristoffers landslag 1442. Traditionen fortlevde in på 1600-talet och till och med på 1700-talet, men då mera metaforiskt.
Benämning för Hans Kejserliga Majestäts särskilda föreskrifter och upplysningar om vad tjänstemän skulle iaktta vid utförande av vissa tjänsteuppgifter, exempelvis uppgörande av jordebok. Erinringarna bifogades formuläret för jordeboken.
Organ inom folkkommissariatet som skötte om militär underrättelse och utredde kontrarevolutionär verksamhet i röda Finland under inbördeskriget 1918. Grundades av Röda gardets överbefälhavare Eero Haapalainen 30.1.1918.
Explicit eller implicit erkännande av en annan stat kräver vissa förutsättningar: en fast befolkning, ett definierat territorium och en regering som förmår upprätthålla effektiv kontroll över sitt territorium och upprätthålla internationella relationer med andra stater. Erkännandet är en unilateral handling och kan inte återtas ifall förhållandena förblir desamma.
Utbetalat förskott inom statsförvaltningen, till exempel ersättning för resa eller förestående tjänsteåliggande. Ersättningsanordningen bokfördes som en fordran av den tjänsteman till vilken pengarna utbetalades. Sådana utbetalningar var bl.a. resekostnader som bestreds av lantränteriet, skogstjänstemäns kostnader för bestridande av skogsförvaltningen eller ämbetsverks och särskilda tjänsteinnehavares kostnader för tjänstebrev och postavgifter. Förskotten infördes i årliga förskotts-eller anticipationsförteckningar efter fastställda formulär och inlämnades till Kammarkollegium.
Statlig nämnd för behandling av ersättningar enligt krigstillståndslagen 1940–1944. Ersättningsnämndernas sammansättning och verksamhetsområde fastställdes av Försvarsministeriet. De skulle bestå av minst tre ordinarie ledamöter och två suppleanter. De ersatte de år 1939 tillsatta värderingsnämnderna.
Nämnd inom Försvarsministeriet som behandlade ersättningsansökningar som gjordes av industriidkare vilkas företag enligt krigstillståndslagen underställts försvarsmaktens behov.
De trupper som i krigstid bildas för att ersätta förlusterna inom fälttrupperna. Ersättningstrupperna förläggs vanligen inom motsvarande fälttruppers förläggnings- eller rekryteringsområden. Under vinter- och fortsättningskriget utgjorde ersättningstrupperna tillsammans med skyddskårerna försvarsmaktens hemmatrupper. Ersättningstruppernas uppgift var att samla överblivna reservister och utbilda dem som ersättningsmanskap för fältarmén samt tillsammans med skyddskårstrupperna skydda de delar av landet som inte direkt berördes av krigsoperationerna.
Under svenska tiden och autonoma tiden om belöning till den som tog fast förrymd fånge, från 1841 huvudsakligen rannsakningsfånge, fästningsfånge och arbetsfånge, och som avlämnade fången på behörigt ställe: vid till exempel poliskammare, häkte, fängelse eller fångstation. Ursprungligen gavs ertappningspenningar också till den som hade gripit en missdådare på bar gärning.
Enskilt rågånget fångstområde som var beläget långt ifrån hemtrakten och som ofta också omfattade fiskevatten. Erämarkerna var oftast privat egendom som kunde ärvas, säljas, bytas eller avyttras på något annat sätt.
Egentligen beteckning för den sista sidan i en papyrusrulle. Vanligen avses med eschatokoll slutfraserna i ett medeltida diplom. Eschatokoll kan bestå av följande delar: subscriptio, datering, sigillatio och apprecatio och i vissa kungliga brev också angivandet av den medverkande kanslipersonalen.
Under särskild chef stående flottavdelning av varierande storlek.
Truppavdelning som har i uppgift att skydda en eller flera i ett särskilt uppdrag utsända officerare.
Benämning på postverkets avgift som utöver postportot och assurans uppbars för postförsändelse med extraordinärt ilbud eller extraordinär kurir. När estafettemedel erlagts skedde posttransporten inte med vanliga posthästar utan med gästgivarskjuts. Den övervakades av postmästarna som då uppbar dubbel skjutslega och vägpenningar för varje häst som anlitades för kurirposten. En postiljon befordrade personligen postförsändelsen till adressaten.
Benämning på militära förbindelser mellan hemorten och krigsskådeplatsen. Termen kan även hänvisa till de förband som skötte om transporter av förnödenheter till krigsskådeplatsen.
Benämning på en armés förbindelseväg mellan hemorten och krigsområdet.
Del av högkvarteret för den vita armén 1918. Till etappstabens uppgifter hörde militära administrationsärenden samt underhåll av utrustning och beväpningen. Etappstaben utbyggdes och omorganiserades i takt med de växande behoven. Från mitten av februari 1918 bestod etappstaben av en intendentur och en kommunikations-, sanitets-, post-, telegraf- och polisavdelning. Senare avskildes till egna avdelningar finanskontoret, ingenjörsstaben, remontstyrelsen, arméns själavård och avdelningen för krigsbytets tillvaratagande.
Tömma ett landområde eller en krigsskådeplats på sårade och annat folk genom transport till annat ställe, även om att dra alla sina trupper och förråd från ett besatt landområde eller en innehavd plats.
Byrå i Petrograd som skulle handha evakueringen av finländare från Rådsryssland till Finland efter freden i Dorpat 1920. Byrån bestod av tolv tjänstemän av vilka två representerade Detektiva Centralpolisen.
Grundades 24.1.1940 för att skapa en enhetlig organisation för behandlingen av de stupade i vinterkriget. Underställda armékårerna. Under fortsättningskriget ansvarade KEK för att de kvarlevor av stupade finska soldater som påträffades i Karelen skickades till hemkommunerna. Cheferna för KEK skulle ha prästutbildning. Den sista KEK lades ner 30.11.1944.
Kommitté som skötte om evakueringen av finländare från Rådsryssland efter freden i Dorpat 1920. Kommittén verkade i Petrograd som en underavdelning till Finlands beskickning i Moskva. Evakueringskommittén arrangerade masstransporter av finländare under våren 1921, men tvingades i början av 1922 på grund av upproret i Östkarelen lämna Rådsryssland. Kommittén återvände efter några månader men under benämningen Understödskommittén med rätt att enbart utdela bistånd. Evakueringen slutfördes av Finlands generalkonsulat i Petrograd som inledde sin verksamhet 1923.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt mynt vars värde förändrats.
Den utgångspunkt som används för evalvering vid myntrealisation.
I lag fastställt värde på en inom landet kurserande utländsk valuta. ”Evalvationsvärde” användes också om ett inhemskt mynt som tidigare hade förändrats i värde.
Den lutherska statskyrkan i Finland som i synnerhet från slutet av 1800-talet alltmer övergått till en folkkyrkomodell. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstituerades 1809 och 1811 ur den svenska lutherska kyrkan, i samband med att Finland inlemmades i det ryska riket. Kyrkan är episkopal, och 1817 utnämndes en ärkebiskop som överhuvud. Verksamheten i kyrkan reglerades av 1686 års kyrkolag fram till 1869 då en ny kyrkolag antogs (den ersattes senare av 1933 års kyrkolag), vilken garanterade kyrkan ett omfattande självbestämmande gentemot staten. I samband med kommunalreformen 1865 hade också landsbygdens församlingar skilts från de nygrundade landskommunerna. Kyrkans högsta beslutande organ blev kyrkomötet. Endast kyrkomötet kunde komma med initiativ till ny kyrkolagstiftning. Förslaget kunde antas eller förkastas, men inte ändras, av lantdagen och kejsaren, senare riksdagen. Kyrkomötet utformade också kyrkoordningen, som fastställde kyrkans administration. I förhållande till statlig förvaltning har kyrkan ansvarat för folkbokföring och begravningsplatser samt för religionsundervisningens innehåll. Staten har stått för avlöningen av biskopar, domkapitlens utgifter, finansieringen av religionsundervisning i skolorna samt själavården i armén, i fängelserna och bland döva. Hos staten låg ärenden rörande den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inom Ecklesiastikexpeditionens, senare Undervisningsministeriets förvaltningsområde.
Tvingande omständighet, en av de förutsättningar som skulle föreligga för att en biskop inom sitt stift kunde sammanslå två redan befintliga beneficium.
Fördel. Biskopen hade rätt att inom sitt stift sammanslå två beneficium om det medförde en uppenbar fördel. För sammanslagning av två prästbord eller ett prästbord med ett kanonikat fordrades domkapitlets tillstånd.
Uppbörd: en omdiskuterad benämning i Sverker Karlssons donationsbrev till Uppsala domkyrka år 1200. Efter donationsbestämmelserna följde allmänna stadganden om andlig domstol samt uppgiften att kyrkans hus och åkrar skulle vara fria från all kunglig uppbörd. Det har hävdats att ordet exactio i detta sammanhang inte skulle åsyfta uppbörd utan endast bötesuppbörd.
Extraordinarie hjälpgärder som förutom census vid behov kunde erläggas till en biskop eller med biskoplig auktoritet till någon annan instans. En del av de äldre kronans skatter på jord gick också under den allmänna beteckningen ”exactiones”.
Enligt (de skriftliga) handlingarna.
Undersökning, granskning, prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Officiellt namn på ämbetsexamen i lantmäteri som avlades vid Överstyrelsen för lantmäteriet 1848–1916. Examen föregicks av en minst två år lång läroavtalsutbildning vid lantmäteristaten jämte studier i lantmäterivetenskaperna vid universitet, från 1887 avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet, efter 1908 vid Tekniska högskolan.
Noggrann examen, vars utgång är avgörande för examinandens godkännande eller underkännande. Vanligen handlade det om ett slutförhör vid läroanstalt, inför konfirmation eller slutplädering i en rannsakning i en rättssal.
Person som blivit förordnad att närvara vid vissa examina (särskilt mogenhetsexamen) och övervaka att inte undermåliga examinander godkänns. Examenscensorn kan även delta i ledningen och bedömandet av en examen. I Finland har termen även använts om elev som förordnats att under lärarens frånvaro vaka över ordningen i klassen, ordningsman.
Personer som har rätt att förrätta viss examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Permanent statlig nämnd som examinerar något, från 1922 de två nämnder som ordnar examen i finska eller svenska språket för att klargöra en statstjänstemans språkkunskaper i tal och skrift. Examensnämnderna för anställande av examina i finska och svenska språket lydde under Undervisningsministeriet.
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst. Examen avlades vid universitetens juridiska fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Person (elev) som undergår eller just ska undergå examen vid högre allmänt läroverk: särskilt om yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt läroverk, inskrivits i en nationsförening vid universitetet för att vid detta avlägga studentexamen.
Anmärkning i lässedel, införd 1697. Examinatio libri betecknade att församlingsprästen hade hållit förhör på läsning i bok, vilket ingick i både kommunions- och konfirmandförhör.
Person som förrättar examen eller anställer därmed jämförligt förhör.
Kyrklig tjänsteman med uppgift att biträda biskopen vid indrivningen av skatter, särskilt biskopstionden, och vid rättsutövningen. Termen förekom under medeltiden från cirka 1200-talet och finns i dokument från 1320-talet.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
Invändning, svaromål, svarsskrift.
Disputation för övningens skull.
Lärare i de adliga övningarna vid universitetet och läroverk.Utbildningen av adelssöner fick en fastare form i Uppsala på 1660-talet. År 1663/64 uppfördes en särskild excercitiebyggnad där en fäktmästare, stallmästare och en dansmästare lärde ut sina konster. Tidvis kunde eleverna också få undervisning i moderna språk.
Kyrkligt straff som grundade sig på klerus rätt ”att lösa och binda”. Straffet betydde uteslutning från den kyrkliga gemenskapen. Det innebar förlust av rätten att åhöra mässan, få del av sakramenten och nådemälen, kunna stå fadder och få en kristlig begravning. Med exkommunikation bestraffades sacrilegium, kätteri, trolldom, blasfemi, mord, sexualbrott, ocker, mened och andra brott som stred mot de tio budorden. Normalt skulle syndaren få tre varningar med tidsfrist. Exkommunikation måste föregås av rättegång. En biskop kunde endast bannlysa personer inom sitt eget stift, medan påven kunde bannlysa vem som helst. Påven reserverade också vissa brott för sig. Dit hörde bland annat prästdråp och rätten att bannlysa furstar. Den som hade rätten att bannlysa hade också rätten att förmedla avlösning.
Den andra av de lägre vigningsgraderna inom den katolska kyrkan. Excorcisten hade i uppgift att fördriva demoner. Han ordinerades till ämbetet av biskopen.
Enligt en domstols dom, utslag eller avgörande.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Lägre tjänsteman som i en stad biträdde utmätningsmannen vid utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Diarium över utmätningar. Av diariet framgick det myndighetsbeslut som låg till grund för utmätningen, borgenär, gäldenär, den utmätningsbara summan och förrättningsmännens åtgärder.
Organ som tillsattes 1685 för att utreda sterbhus som var graverade av Stora kommissionen och för att undanröja privaträttsliga hinder som huvudsakligen uppstått genom boskillnad eller konkurs. Kommissionen fick också i uppdrag att utreda sterbus som graverats för ersättning eller inlösning av abalienerade donationsgods och belastats med olika typer av ersättningskrav. År 1686 fick kommissionen i uppdrag att sköta räfsten med de oklarerade riksdagsbevillningarna. Kommissionen avslutade sin verksamhet 1703.
Rättegångsmål eller ärende som rörde indrivning eller utkrävande av skuld eller böter, utmätning.
Verkställighetsorder gällande utmätning, straff eller avrättning.
Underlag som kan ligga till grund för verkställighet, till exempel en domstols dom, utslag efter betalningsföreläggande, godkänt strafföreläggande eller restlängd (för skatt).
Samlande benämning på lägre befattningshavare vid exekutionsverk under 1700-talet. Exekutionsvaktmästaren biträdde exekutorn till exempel vld utmätning samt indrivning av böter och skatter.
Verkställande myndighet, myndighetsåtgärd eller maktbefogenhet som hör till verkställighet eller faller under verkställighet. Inom finansförvaltningen används termen om något som sker till följd av utmätning. Exekutiv verkställs av en exekutor och styrks med ett av domstol utfärdat skriftligt bevis som ursprungligen kallades exekutorial.
I januari 1918 radikaliserades ledningen av det socialdemokratiska partiet genom att dess partiutskott delades i en politisk och en exekutiv kommitté. Exekutiva kommittén blev det organ som beordrade och genomförde de rödas maktövertagande den 26–27 januari 1918.
Verkställande myndighet som genom utslag eller dom genomför en yttre aktion med tvång, särskilt utsökning eller straff.
Åtgård i samband med konkurs då gäldenären inte kunde betala sina borgensmän. Före 1773 måste gäldenären då överlämna sig till borgenären för att med sitt arbete betala skulden. I annat fall kunde mot hans person riktas mer eller mindre skymfliga exekutiva tvångsåtgärder. Om obeståndet hade sin grund i olycksfall, medgavs emellertid som särskild förmån åt gäldenären rätt att genom avträdande av all sin egendom till borgenärerna vinna befrielse från personliga exekutionspåföljder. Ibland beviljades också andra förmåner som befrielse från framtida ansvar för gälden. Sedan 1773 åtnjuter varje konkursgäldenär frihet från personliga exekutionspåföljder.
Verkställare, särskilt om person som förrättar utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Under svenska tiden och autonoma tiden om skriftlig befallning av myndighet, särskilt Kgl. Maj:t respektive senaten, att verkställa beslut, utslag eller dom, sedermera närmast utmätningsdom. Exekutorialen förutsatte charta sigillata ifall den hade utfärdats av Kgl. Maj:t eller senaten.
Den mottagande statens medgivande för utländsk konsul att bedriva sin verksamhet.
Utföra, fullborda, verkställa, särskilt om att låta dom (order, beslut) gå i verkställighet, motsvarande exekution, även att utsöka, utkräva, indriva något (till exempel fordran, böter eller skatt).
Sammanfattande benämning på den medeltida kyrkans begravningsceremonier. Begreppet uppfattades juridiskt och mycket sällan liturgiskt.
Biskop som var direkt underställd påven.
Exemption som grundade sig på lag eller privilegier.
Kyrkorättslig term som innebar att en person, korporation eller institution lösgjordes från det normala kyrkliga subordinationsförhållandet; under 1600-talet förekommande benämning på dispensation.
Exemption som grundade sig på att det undantagna är äldre än närmast överordnad myndighet och således erhöll sin exemption vid den överordnande myndighetens tillkomst.
Exemption som grundade sig på hävd.
Militärövning i vapenföring och taktiska formeringar.
Beteckning på olika slag av militära övningar gällande bl.a. vapenbruk, stridssituationer, fysisk träning och militärdisciplin.Exercisen fick större betydelse från och med 1700-talet och den allt mer utvecklade taktiska krigföringen.
Bindande föreskrift för exercis. Reglementet innehåller bestämmelser om alla de rörelser som ett truppslag ska kunna utföra, om sätten att utföra dem samt om de kommandoord som används jämte de allmänna grundsatserna för truppernas användning i strid.
Benämning på den tidsperiod då den indelta arméns manskap samlades till gemensamma militärövningar. Exercisen hölls årligen kompanivis och exercistiden var vanligen 14 dagar. Rote- och rusthållarna ansvarade för den uppställda soldatens och hästens mundering och uppehälle, medan reserverna själva stod för detta mot att de erhöll årlig lön och klädespenningar av kronan.
Kollektivbenämning på lärare i praktisk färdighet. Dylika övade talet i främmande språk, fäktning, gymnastik, ridkonst, dans, musik och teckning och fanns särskilt vid universitet. Vid akademien i Åbo hörde 1729 en språkmästare och en fäktmästare till exercitiemästarna.
Det förhållande som föreligger när ett rättsanspråk är i ett sådant skick att det kan verkställas. Detta innebär att det har fastställts av en offentlig myndighet och föreligger i skrift som en utskrift av en dom.
Uteslutning ur kyrkans gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen. Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
Utom lag, utanför lagen, under svenska tiden också om fredlös.
Efter uppdrag, på befallning.
Å tjänstens vägnar, å ämbetets vägnar.
Officiellt utnämnd adjunkt, i motsats till tillfälligt förordnad eller vikarierande adjunkt. Adjunkten verkade som ordinarie lärares, professors eller lektors biträde vid universitet, högre allmänt läroverk eller motsvarande läroanstalt.
Befordra, utfärda, låta avgå, avsända (till exempel myndighetsbrev), även i betydelsen uträtta, klarera, betjäna (en kund) m.m.
Titel för lägre tjänsteman inom landsstaten.Termen användes även om handelsresande (1687–). Från 1900-talet biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt.
Ämbetsverks beslut som expedieras i skriftlig form från dess expedition.
I Ryssland från och med 1710-talet benämning på avdelningar vid centrala och regionala ämbetsverk samt även benämning på självständiga ämbetsverk. Förekom i Gamla Finland särskilt under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Avdelning eller division vid ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en expedition också en särskild avdelning vid hovrätt och domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en expedition innebär att förfärdiga ett formellt dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Från 1917 benämning på den tidigare Kommunikationsexpeditionen, som 1918 ombildades till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Från 1763 avdelning vid Dirigerande senatens tredje departement. Expeditionen handlade ärenden och rättegångsmål som rörde de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden efterträdde Livländska expeditionen vid Dirigerande senatens kansli.
Propaganda- och biståndsorgan som grundades av Finlands senat i september 1918. Expeditionen lydde under Inrikesministeriet och var ämnad att sköta civilförvaltningen i de östkarelska områden som ockuperades av finska trupper. Expeditionens verksamhetsområde kom att begränsas till Repola och Porajärvi 1918–1920.
Kontor i anslutning till postdirektionen med huvudsaklig uppgift att övervaka ankommande posttransporter.
Kontor i anslutning till postdirektionen med uppgift att övervaka de avgående posttransporterna.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för ärenden rörande registrering av revisionssjälar samt befolkningens mobilitet under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Under svenska tiden förekommande titel för länsman, har knappast varit bruklig i Finland.
Chef för senatens expeditioner 1816–1918 eller chef för expeditionerna i Generalguvernörskansliet. Expeditionschefen var vanligtvis en senator.
Officiell benämning på den ledande tänstemannen vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Tidigare hade expeditionschefen beteckningen förste expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland. Expeditionschefen var samtidigt föredragande tjänsteman vid kommittén för finska ärenden som tidvis verkade vid Statssekretariatet för Finland.
Tjänstebeteckning för biträdande tjänsteman (vid behov vikarie) till expeditionschefen vid Generalguvernörskansliet eller Ekonomiedepartementets expeditioner.
Riksdagsutskott under frihetstiden med uppgiften att jämka, överse samt expediera ständernas beslut. Motsvarande riksdagsutskott tillsattes också 1800–1809 under namnet Expeditionsutskottet.
Landsstatens tjänsteman avlönad av kronofogden som hans bisittare i tjänsteåligganden (ej vid skatteuppbörd). Mot uppvisat sjukintyg kunde expeditionsfogden förordnas att bisitta kronofogden, då hans lön betalades från kronans medel.
Landstatstjänsteman anställd av länsstyrelsen eller kronofogden själv för att biträda vid skatteuppbörden.
Den avgift man erlade för tjänst eller expedition utförd av en offentlig myndighet. Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Ministär utan bestämd politisk färg som bl.a. handlägger löpande ärenden, då den ordinarie ministären avgått eller på annat sätt är funktionsoduglig och en ny ministär ännu inte har tillträtt.
Plenum hållet med alla eller med vissa av ekonomiedepartementets expeditioner, stadgades i senatens reglemente den 13 september 1892.
Från 1720 under svenska tiden tjänstebeteckning för expeditionschefens (statssekreterarens) närmaste män i expeditionerna vid Kanslikollegium (Kunglig Majestäts kansli). Vid justitieexpeditionen infördes samma år beteckningen förste expeditionssekreterare, som även blev kutym vid de övriga av Kanslikollegiums expeditioner 1773. Expeditionssekreterare fanns även vid justitieexpeditionens efterträdare Nedre justitierevisionen. Under autonomin fanns expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Den tariff enligt vilken man erlade expeditionslösen. Avgiftens storlek bestämdes efter ämbetsverkets eller myndighetens rang inom statsförvaltningen samt efter expeditionernas beskaffenhet.
Utskott som uppgjorde och expedierade skrivelser från lantdagen.Expeditionsutskottet bestod av nio medlemmar.
I Ryssland från och med 1799 högre tjänsteman vid de regionala postamten samt föreståndare för de postkontor som nämnda år ändrats till postexpeditioner, ersättande titeln postmästare. Postexpeditörer fanns även i Gamla Finland.
Person som expedierar eller förestår expedition (till exempel postens).
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser: expeditör av första eller andra löneklassen.
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet. Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen registrator och upphöjdes till tionde rangklassen.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given rätt i form av en skriftlig försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension. Expektans på gods innebar rätten att överta gods eller förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.
I medeltida bemärkelse en form för påvlig tillsättning av ett kyrkligt ämbete, som innebar rätt för vederbörande att få första ledigblivna prebende därsammastädes, vanligen av samma storleksordning som det givna ämbetet. Expektansämbetena avskaffades delvis 1483 men huvudsakligen först på mötet i Trident.
Skriftlig handling som bekräftar innehavarens rätt att i framtiden besitta en tjänst eller pension, ett gods eller en förläning. Från 1700-talet benämndes den expektansfullmakt.
Fullmakt på att erhålla ett visst ämbete så snart det blir ledigt eller försäkran om underhåll på expektans fram tills pensionen.
Förlänat krono- eller kyrkogods som skriftligen utlovades till en annan person, så snart förläningen blev ledig. Detta skedde medan innehavaren ännu var berättigad till godset. Expektansgodsförläningar upphörde 1655.
Lön som uppbars i väntan på utlovad tjänst eller pension. Expektanslön infördes 1720 för den övertaliga personalen. Författningen gällde också under gustavianska tiden 1788–1790 och under åren 1808–1809.
Person som av ämbetsverk eller konung skriftligen blivit tillförsäkrad rätten att få en viss befattning eller förläning när innehavarens rätt därtill hade upphört, från 1700-talet närmast om expektans till en tjänst på stat. Expektanterna fanns ofta upptagna på ämbetsverkens stater och kunde erhålla en viss del av tjänstens lön. Expektant kallades också den som väntade på att uppnå stadgad pensionsålder.
Fond bildad för att finansiera en del av expektanslönen inom det militära.
Term för penningmedel som anslagits för smärre ospecificerade utgifter.
Utgifter, omkostnader i statsverkets utgiftsstater. Anslagen benämns i vanligt tal expensmedel och är avsedda för inköp av kontorsmaterial samt för övriga löpande utgifter i anslutning till myndighetens verksamhet (såsom anskaffande och underhåll av inventarier, postgång, ljus- och renhållning).
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Förbud att utföra vissa varor från ett land för försäljning.
Inrättning inom veterinärväsendet som utförde slaktkontroll på import och export av kött. Exportslaktinrättningarna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
Tull på särskilt råvaror som förs ut ur landet. Exporttull förekom för att dryga ut statskassan samt främja förädling och försäljning av varor på inhemsk mark.
Skyndsam postförsändelse som så snabbt som möjligt ska nå adressaten, oberoende av den för postförsändelser vanliga ordningen.
Post som transporteras med en express.
Förebråelse, tillvitelse av till exempel tjänsteman.
Från och med 1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har rätt till ersättning.
Tvångsinlösning av i första hand fast egendom, vilken genom myndighets försorg överförs på någon annan.
Ur protokollet, vanligen om hänvisning till text i ett protokoll.
Läroanstalt vars elever bor utanför densamma. Motsats: internat.
Församling utan fastslaget territorium, icke territoriell församling. Dylika församlingar förekom under svenska tiden vid hovet (hovförsamlingen) och militären samt för viss språk- eller yrkesgrupp (Tyska och Finska församlingen i Stockholm). Exterritoriella församlingar finns sedan autonoma tiden närmast inom frikyrkor och andra kyrkliga samfund.
Arkitekt som var anställd av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna men inte tillhörde de ordinarie tjänstemännen. År 1897 fanns fyra extra arkitekter anställda vid Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.
Tillfälligt förordnad tjänsteman som ansvarade för ett visst banavsnitt och övervakade bevakningen och underhållet av banan.
Statlig veterinärtjänst som förekom utöver länsveterinärerna. År 1877 fanns extra djurläkare i Helsingfors, Björneborg och Jyväskylä.
Tillfälligt förordnad ersättare för eller extra hjälp åt en fiskal under svenska tiden och autonoma tiden. Beteckningen förekom särskilt vid hovrätt och i betydelsen extraordinarie fiskal. Extrafiskalen bevakade lag och ordning eller verkade som biträde åt åklagaren i ärenden av statligt intresse.
Göra utdrag ur till exempel protokoll eller räkning.
Utanför lagen, undersökningen eller domen. Termen förekom under autonomin.
Om förfarande som gör undantag från den vanliga rättegångsordningen. Termen används också om bestraffning utan domstols inblandning, till exempel disciplinstraff.
Utdrag ur protokoll, brev, skrift eller memorial m.m.
Summarisk årlig jordebok över varje hemmans räntor inom ett visst område. Från 1689 upprättades extraktjordeböcker varje år. Endast vart sjätte år upprättades en persedeljordebok med specificerade skattepersedlar. Extraktjordeböckerna upprättades av häradsskrivarna till 1794 då de avskaffades och förändringsextrakt infördes.
Från 1725 förd särskild förteckning över de kartor och handlingar som jordeboken grundade sig på.
Formellt utdrag ur ett justerat protokoll.
Tjänstebeteckning för förrättningslantmätare som arbetade på arvode vid länslantmäterikontor från 1916. Extralantmätare förekom ännu på 1950-talet.
En av de avgifter som upptogs av tullverket men som inte reglerades i tulltaxan. Extra licenten uttogs med 1 procent av värdet för alla inkommande varor från orter bortom Öresund samt med en halv procent för utgående varor som fraktades genom sundet. Den tillkom vid 1723 års riksdag, då det beslutades att en extra avgift skulle erläggas för bekostande av konvojer. Varor som skeppades mellan Östersjöhamnar belades med en lägre avgiftssats. Avgiften betalades samtidigt som tullen men redovisades separat. År 1724 inrättades Konvojkommissariatet för att förvalta konvojmedlen. Extra licenten sammanslogs i 1770 års tulltaxa med den ordinarie och inarbetades därefter i 1782 års tulltaxa. Konvojkommissariatet fick därefter medel direkt från tulldirektionen.
Förlängt nådår, högst ett år till. Extra nådår beviljades från 1750 av domkapitlet på ansökan av präststerbhuset, under förutsättning att sterbhuset kunde uppvisa goda skäl till förlängningen, vilka uppfyllde nådårsrätten. Extra nådår beviljades ursprungligen också skollärarsterbhus. Efter självständigheten beviljades extra nådår av Undervisningsministeriet.
Som faller utanför det vanliga, särskild, exceptionell, extra. Inom förvaltningen särskilt i betydelsen utom den ursprungligen fastställda ordningen i något, till exempel lagen, summan, utgiften, verksamheten, utom det bestämda antalet tjänstemän. Motsats: ordinarie.
Penninganslag utöver de vanliga, som ingick i årsbudgeten.
Stående beteckning i det svenska finansväsendet för skatt(er) avsedd(a) att fylla statsverkets årliga behov av extraordinarie inkomster. Tilläggskronoskatt från senare hälften av 1600-talet.
Undantag från prestationer som utkrävdes av myndigheter för att fylla lokala behov.
Benämning på skatter i de äldre författningarna, vilka tillfälligt uppbars för ett särskilt oundvikligt statsbehov såsom krigsgärder eller kröningshjälp.
Vid vissa tillfällen erlagd tillfällig eller villkorlig statsskatt. Den erlades under vissa förhållanden eller med anledning av andra inträffade händelser, exempelvis begångna förbrytelser eller för en fördel eller njutning som den betalande i och med detta sökt och vunnit. Den extraordinarie kronouppbörden tillföll kronan.
Enligt lantmäteriinstruktionen 1688 benämning på extra lantmätare på ordinarie lön, så länge arbetet varade.
Tjänstebeteckning för lantmätare som anställdes för utförande av endast en viss uppgift, till exempel som biträde åt den ordinarie lantmätaren vid upprättandet av en särskild karta. Extraordinarie lantmätare förekom från 1684 bara i vissa län och under vissa perioder.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Extraordinarieläkare användes som vikarier för att sköta lediga befattningar. Medicinalstyrelsen kunde också förordna dem att sköta andra uppdrag inom hälso- och sjukvården.
Tillfälligt förordnad präst i en församling, vanligen en adjunkt eller predikant. De avlönades, beroende på orsaken till utnämningen, av den ordinarie prästen eller kronan.
Beteckning för statligt ämbete, vars rang och avlöning inte var reglerade i den gällande tjänstestaten, vanligen extraordinarie tjänstemän inom lokalförvaltningen.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.
I det svenska riket från och med 1600-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst, som inte var upptagen på ordinarie stat. Extraordinarie tjänster avlönades med extra årliga anslag.
De möjligheter till ändringssökande som kan komma i fråga efter att ett avgörande i lägre instans har vunnit laga kraft. De anförs endast på grunder som särskilt anges i lag, under autonoma tiden huvudsakligen resning (återbrytande) och återställande av försutten tid, under svenska tiden främst domvilla.
Sportelavgift till de finska tullkamrarnas betjänter som uppbars för utfärdandet av pass för varje inkommande och utgående fartyg och för öppna båtar. Enligt förordningen 1686 och de kungliga breven 1802 och 1803, vilka fastställdes på nytt 1818, fördelades avgiften så att tullförvaltaren erhöll hälften, kontrollören 35 procent, sekreteraren vid generaltulldirektionen 5 procent och kamreraren 10 procent.
Postdistribution vid sidan av den ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar. Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.
Extra tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion, underställd äldre prövningsingenjörer.
Tjänsteman anställd av Vasa stad.
Av Vasa hovrätt utnämnd förlikningsman vid skattläggningsverket i Savolax från och med 1778.
Beteckning för statligt ämbete på tjänstevillkor som låg utom den ordinarie löne- och rangklassen. Motsats: tjänst på stat om ämbete som kännetecknas av ursprunglighet eller oföränderlighet. Rang och lön följdes i stort sett åt. Lön utgick inom den centrala förvaltningen enbart i reda pengar.
Benämning på en av statens extra skatter som var del av statens ordinarie inkomster.
Reservister kunde kallas till extra övningar genom personlig order. Förfarandet möjliggjorde de facto en mobilisering utan en offentlig kungörelse. Extra övningar togs i bruk inför krigshotet på hösten 1939.
F
Kyrkans byggnadskassa, jordegendom som tillhörde kyrkan, men som inte ingick i prästbordet. Till den ursprungliga jordegendomen tillkom under medeltiden ofta nyförvärv genom testamenten, donationer eller köp. Största delen av jordegendomarna indrogs efter reformationen.
Stämpel (plomb eller lacksigill) som sattes på besiktigade fabriksvaror som ett tecken på att varan godkänts för försäljning, efter 1832 (i Sverige) att den tillverkats inom landet. Stämpeln sattes på fabriks- och manufakturvaror som tillverkats vid de under hallrätten lydande verkstäderna. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs efter 1827 med vederbörande magistrats sigill.
Ombesörjde verkställandet av.
Fakultet för de fria konsterna. Dessa bestod av trivium (grammatik, retorik och logik) och quadrivium (aritmetik, geometri, musik och astronomi). I Paris leddes artes-fakulteten av rektor, som i slutet av 1200-talet blev hela universitetets rektor. I artes-fakulteten avlades först baccalaureus-examen, och därefter krävdes omkring fyra års studier för magisterexamen.
Benämning på vittnen vid dop och eventuellt också vid konfirmation. Enligt kanonisk rätt skulle fadderskapet ligga utanför barnens familjekrets. Antalet faddrar var vanligen två till tre. Vid dopet skulle faddern föra barnet till kyrkan och under ceremonin hålla det samt säga dess namn. I första hand skulle faddern förrätta nöddop. Krav på fadderns kunskaper ingår i många landskapslagar och synodalföreskrifter.
Statligt länsmentalsjukhus i Kuopio socken grundat 1892. Hade plats för 330 patienter, främst kroniker. Anstalten leddes 1908 av en överläkare som biträddes av två underläkare. Andra tjänstemän var en predikant och en syssloman. År 1937 hade tjänstemannakåren utökats med en översköterska. Prästen var däremot anställd av Niuvanniemi församling. Hette tidigare Fagernäs kur- och vårdanstalt för sinnessjuka.
Sjukhus för kroniskt mentalsjuka grundat 1885 på Niuvanniemi gods i Kuopio socken. Ursprungligen hade sjukhuset 60 platser för kvinnliga och 50 platser för manliga patienter. Sjukhuset utvidgades 1892 till centralanstalt med plats för 330 patienter. Anstalten leddes av en överläkare som biträddes av två underläkare. Andra tjänstemän var en predikant och en syssloman.
Tjärkompaniets lokala representant i stapelstäderna.
Person som för annans räkning (till exempel kronans) driver handel eller större verksamhet; föreståndare för ett faktori. Termen används vanligen om uppsyningsman, teknisk ledare eller verkmästare för vapenfabrik eller verkstad som tillverkade gevär, kanoner, knappar, knivar, textiler etcetera. Under honom verkade faktorismeder.
Under 1600-talet titel på person som förestod svenska kronans hus i Moskva, Novgorod och Pskov för att tillvarata dess intressen. Benämningen användes även under 1500- och 1600-talet om tjänsteman inom inrikesförvaltningen med uppgifter inom finansförvaltningen. Faktorn fungerade som konsul, med ansvar för att främja och bevaka kronans och dess undersåtars intressen i Ryssland. Han handhade även postgången mellan regeringen och svenska ministern i Moskva och var skyldig att rapportera till Kgl. Maj:t och gränsguvernörerna om ryska förhållanden.
Huvudsakligen verkstad i kronans ägo för vapentillverkning, också allmänt om av näringsidkare på annan plats upprättat kontor, filialkontor. Termen användes särskilt om kontor som av köpman eller handelshus upprättats i utlandet för inköp och försäljning av varor.
Naturaprestation (muskötstockar) som i Gästrikland och Hälsingland erlades till gevärsfaktoriet i Söderhamn. Sedermera förvandlad i en mantalsräntan ingående penningavgift.
Om något som finns som en möjlighet och som vid behov kan användas eller står till förfogande, särskilt om fattigvård i betydelsen frivillig offentlig (och lagstadgad) fattigvård, i motsats till obligatorisk fattigvård med de skyldigheter som den förorsakade kommunen eller fattigvårdssamhället.
Frivillig fattigvård eller den fattigvård som ett fattigvårdssamhälle från 1879 kunde erbjuda en fattig som hade hemortsrätt i en annan kommun och som berättigade kommunen i fråga att ansöka om ersättning från hemkommunen.
I det medeltida universitetet en sammanslutning av typ gille som omfattade graduerade personer inom en och samma studieinriktning. År 1213 fick fakulteten rätt att bedöma sina studenters kvalifikationer. Ordet fakultet förekom första gången 1219 i Honorius III:s bulla när han auktoriserade varje licenciatus att undervisa i den fakultet i vilken han uppnått sin grad. I det medeltida universitetet fanns i regel fyra fakulteter: i teologi, i juridik, i medicin och i artes (de fria konsterna). Artes-fakulteten styrdes av rektor, medan de övriga styrdes av dekanus.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Person som fångar och tränar falkar och andra rovfåglar att jaga samt har hand om deras vård och skötsel, även person som vid jakt med falk eller rovfågel bär jaktfåglarna. År 1748 utgjordes falkenerarestaten i Sverige av en falkenermästare och två drängar.
Förfalskning, bedrägeri, förfalskad vara, förfalskat dokument.
Åbobiskopens krigsfolk. Under medeltiden hade biskopen i Åbo ett proportionellt betydligt större krigsfolk än de övriga nordiska biskoparna.
Äldsta brodern eller den man som på livstid utsågs till uppdraget att förestå en storfamilj som saknade en naturlig husbonde i brödernas far.
Juridisk benämning på den del av civilrätten som reglerar familjens rättsförhållanden.
Benämning på manlig betjänt som följde en student av herremansklassen till utländska akademier. Ibland hade famulus själv möjlighet att studera.
Benämning på en avdelning krigare, vanligen ryttare, som kämpade under egen fana. Under 1500- och 1600-talet bestod en fana av cirka 300 ryttare. År 1621 ersattes fanorna med mindre skvadroner.
Ursprungligen en militär befattning för en adlig underofficer. Fanjunkaren hade till uppgift att bära truppavdelningens fana. Fanjunkare infördes som en underofficersgrad i den svenska armén 1806. I det självständiga Finland förekom fanjunkare enbart i samband med en fanjunkarekurs som arrangerades 1918 i Fredrikshamn.
Beteckning för personer som bl.a. fick sitt uppehälle som läkare och var tjänare hos stormän och kungar. Beteckningen användes ofta pejorativt. I Finland förekom uttrycket som beteckning för biskop Henriks körsven.
Avtalad eller i lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Den bestämda dag som enligt götalagarna och landslagen var bestämda för landbons avflyttning. Fardagen var terminer inom en sammanhängande flyttningsperiod mellan jul och midfastan. Landslagen omtalade bara en fardag, nämligen torsdagen före midfastan, men två legostämmor, Mårten och pingst. Stadslagen fastställde två fardagar om året. I Finland tillämpades förmodligen inte landslagens bestämmelser utan för såväl landbönder som pigor och drängar var Michelsmässan (29/9) flyttdag.
Kommunikationsled, i allmänhet vattenväg, segelled.
Förening för Finlands apotekare och farmaceuter, grundad 1887.
Inrättning för farmaciutbildningen i Finland med rätt att bevilja farmaciestudiosi- och provisorsexamina, som offentligen avlades inför Medicinalstyrelsen. Inrättningen grundades 1897. Den famaceutiska undervisningen omorganiserades 1923 och den farmaceutiska läroinrättningen avskildes från universitetets fysiologisk-kemiska inrättning.
Tidskrift som grundats 1892 och som 1901 övertogs av Farmaceutiska föreningen.
Sammanslutning för studerande vid Farmaceutiska läroinrättningen. Klubben bildades i slutet av 1880-talet och fick 1890 namnet Farmaciekandidatklubben.
Den examen som en apotekslärling avlade i slutet av sin lärlingstid. Apotekaren anmälde lärlingen till examen, som i Stockholm förrättades av Collegium medicum. Om den avlades på landsorten skulle provincialläkaren, stadsläkaren eller någon annan medlem av Collegium medicum vara närvarande. Examen skulle protokollföras och protokollet skickas till Collegium medicum. I examen kontrollerades att lärlingen hade den kunskap som stipulerats samt att han kunde utföra laborationer. Efter examen avlades Studiosi Pharmaciae ed.
Officiell förteckning över läkemedel. Den första farmakopén i Sverige utkom 1686. Collegium medicum fick 1688 i uppdrag att utarbeta den svenska farmakopén, vars första upplaga utkom 1775. Den första finländska farmakopén utkom 1819.
Kommitté med uppgift att utarbeta en ny farmakopé. På senatens förord tillsattes en farmakopékommitté av Collegium medicum 1848. Ordförande var professorn i kemi och fysik. Dessutom ingick en apotekare och en provisor som ledamoter. Arbetet slutfördes 1850 när tryckningen inleddes. En ny kommitté tillsattes av Medicinalstyrelsen 1881. Den bestod av fem ledamöter. Dess arbete avslutades med den nya upplagan av farmakopén som började gälla 1886. År 1906 förordnade senaten Medicinalstyrelsen att utarbeta en ny farmakopé. En kommission tillsattes som bestod av ordförande och elva ledamöter. Den nya farmakopén slutfördes i maj 1914. Statsrådet utsåg på förslag av Medicinalstyrelsen en kommitté för uppgörandet av en ny omarbetad upplaga av farmakopén år 1922. Den bestod av tre ledamöter och en kallad sekreterare. Kommittén upplöstes 1929.
Brev som bevisade avlagd farmasie studiosi examen samt ed. Före 1799 utfärdades farmaciestudiosibreven av den apotekare hos vilken elevtiden tillbringats.
Av sockenstämma, senare fattigvårdsstyrelse fastställd plan inom ett fattigrote för hur rotehjonen skulle färdas från gård till gård för att vistas där under så lång tid som ansågs motsvara lägenhetens mantal.
Fond som upprättades för att bestrida kostnader som uppstod i samband med farsoter.
Befälhavare över örlogsfartyg. Fartygschefen ansvarar för sitt fartygs och sin besättnings säkerhet.
Legitimationshandling för fartyg.
Marinintendent på örlogsfartyg som biträder fartygschefen i hushållningen och redovisningen ombord. Fartygsintendenten ansvarar särskilt för att motta, förvara och utlämna fartygets förråd.
Av postverket inrättad postexpedition på ett fartyg. Fartygspostexpeditionen förestods av en expeditör. Expeditioner fanns huvudsakligen på de ångbåtar som från och med sjävständigheten fram till andra världskriget trafikerade på linjen Åbo–Stockholm.
Under offentlig kontroll (till exempel Sjöfartsstyrelsen) fört beskrivande register över fartyg som har rätt att föra visst lands flagg. Fartygsregistret kallades tidigare skeppsregister.
I en fullmakt till tullnären Wolmar Wichman från 1577 konstaterades om fartygsväxel att varje utifrån kommande skeppare, som förde fartyg om 20 läster, borde ha guld eller silver med sig för kronans behov i form av 4 rosenobler (eller dess värde i guld) samt 3 lödiga mark silver (eller dess värde i goda daler). Var fartyget större eller mindre än 20 läster ökades respektive minskades dessa kvantiteter i proportion därtill.
Av myndighet utfärdad bekräftelse på förvärv av fast egendom. Termen har ofta senare använts synonymt med lagfart.
Tjänsteman som är anställd på obegränsad tid.
Person som var närvarande som vittne vid rättshandlingar för att dessa skulle vinna laga kraft. Fastar behövdes vid fastighetsavhändelse, fästning, förlikning vid mandråp och bolagsbildning. Diplom från Finland visar att fastarna vanligen var 1 + 8. Det innebar en forskälaman samt åtta fastar.
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Fornminne som utgörs av boplatser från förhistorisk tid, gravar, borglämningar, ruiner av kloster, kyrkor och slott, stenar och bergytor med inskrifter och bilder.
Fyr med en fyrkaraktär som visar oavbrutet sken över hela den del av horisonten som dess lysfält omfattar. Fyrskenet kan vara olika färgat i olika sektorer.
Fyr med en fyrkaraktär som visar regelbundet återkommande blinksignaler, vilka skiljs åt genom släckta perioder som är längre än blinkningarna.
Den skatt som erlades för all inom Sverige belägen fast egendom med undantag för allmän egendom som var fri.
Av underrätt förd förteckning över fastigheternas rättigheter i ämbetsdistriktet, ursprungligen och ofta uppdelad på lagfartsboken och inteckningsboken.
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens fastighetsförvaltning. En fastighetsdirektör fanns 1938 i Helsingfors.
Myndighet inom kommunalförvaltningen som förvaltade, utarrenderade och sålde fastigheter och markområden som ägdes av stad eller kommun.
I städerna i Ryssland från och med 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningarna med uppgift att upprätta handlingarna för fastighetstransaktioner. Denna tjänsteman verkar ha saknats i Gamla Finland.
Allt det som behövs för att göra en järnväg färdig för trafik, till exempel själva spåret med dess skenor, signaler och telegrafer, broar och bangårdsanordningar.
Postanstalt med permanent verksamhetsställe på en viss ort, till exempel postkontor, postexpeditioner, poststationer och brevsamlingsställen.
Talan som enbart avser att få en domstol att fastställa ett visst rättsförhållande, i det fall att den kärande inte påyrkar svarandens skyldighet att fullgöra något.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt i relation till andra måttenheter.
Under senmedeltiden beteckning för den centrala finansförvaltning som utövades från den kungliga kammaren.
Förrådskammare, klädkammare eller visthus på slott, kungsgård, eller större gård. Även om konungens eller rikets skattkammare. Avdelning inom kungliga hovet som under ledning av en fataburshustru, senare åldfru, tog hand om hovets linnetyg.
Kvinna med överinseende över fataburen: slottets linne och tyg, vid kungliga hovet eller på en borg eller kungsgård. Fataburshustrun styrde över ett antal fataburspigor och benämndes från 1719 åldfru. Hon ansvarade för fatabursräkenskaperna och skötte den praktiska arbetsledningen för den kvinnliga personalen.
De län vars inkomster var direkt anslagna till kungens eller riksföreståndarens underhåll. De förvaltades vanligen direkt från Stockholms slott och slottsfogdarna redovisade dit.
Register över en gårds eller ett slotts inventarier. Fataburshustrun ansvarade för fatabursregistret.
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
Laga frist, i lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras. Termen användes ofta särskilt om den tid inom vilken talan skulle fullgöras i högre rätt eller ansökningshandlingar till en ledig tjänst skulle inkomma. Olika tidsperioder gällde för särskilda fall av fatalier.
Föreskriven tid inom vilken något skall fullgöras: laga tid, till exempel ansökningstid, besvärstid, klagotid.
I lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras eller ske, till exempel överklagande av dom.
Den timme på fataliedagen, före vilken det som ska åtgärdas bör vara gjort, vanligen 12.00, sedermera 16.00 vid tjänsteansökning.
Penningar eller mat som genast efter gudstjänsten delades ut åt de fattiga i församlingen.
Auktion varvid fattighjon bortackorderades till den som åtog sig deras underhåll för det lägsta priset.
Personell skatt som betalades av varje arbetsför individ över 15 år i en lands- eller stadskommun eller annat fattigvårdssamhälle 1879–1922. Fattigavgiften togs vid behov ut på fattigvårdsstyrelsens beslut för att täcka underskottet i fattigvårdsbudgeten.
Samlande benämning på de penningmedel med vilka ett fattigvårdssamhälle bekostade fattigvården efter 1879. De bestod av inkomster från fattigvårdssamhällets fastigheter och kapital, vissa till fattigvården anslagna kollekter och bidrag, en kommunal arvsskatt (fattigprocent) och en personlig skatt för alla mellan 16 och 64 år. Fattigavgifterna drygades vid behov ut med en andel i kommunalskatten.
Av myndighet (ursprungligen prästen eller kronofogden) utfärdat skriftligt intyg på att en person bevisligen var medellös. Fattigbeviset innebar befrielse från eller lättnader i vissa avgifter och skyldigheter. Medellösheten fastslogs av allmän domstol. Fattigbevis infördes cirka 1807. Det bytte från 1930-talet namn till medellöshetsbetyg, intyg över medellöshet. Fattigbevis utfärdades också för medellösa sterbhus och för besvärsmål till hovrätten, under förutsättning att den berörda personen inte var fängslad, och att han eller hon kunde uppvisa två löftesmän som gick i borgen för de eventuella utgifterna. När fattigbevis utfärdades behövde man inte göra någon bouppteckning. Ett nytt formulär stadgades under autonoma tiden 1858.
Ed svuren vid domstol om att personen i fråga var för fattig för att betala de utdömda böterna, skadeståndet eller annan ekonomisk ersättning. Fattigdomseden svors efter att domstolen hade granskat det fattigbevis som hade utfärdats av prästämbetet.
Tjänstebeteckning på person som utövade tillsyn över fattigvården i en stad under 1600-talet.
Den med allmänna medel bekostade fattigvården under autonoma tiden och i början av självständighetstiden. Beteckningen förekom också i sammansättningarna fattigförsörjningsanstalt, -fond, -hus och -tunga. Fattigförsörjningen inkluderade alla institutioner och de medel som fördelades som allmosor för att hindra fattiga från att tigga eller hamna i fattigstugan.
Ansvarig tjänsteman för en fattiggård eller ett fattighus under autonoma tiden, under svenska tiden kallad fattighusföreståndare.
Person som åtnjöt allmänt fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier, besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i lag stadgade tillfällen.
Försörjningsinrättning där fattiga erhöll fritt uppehälle mot att de arbetsföra understödstagarna sysselsattes i fattiggårdens jordbruks- och trädgårdsarbete eller hushållsgöromål som vävnad och matlagning. Fattighusen tillkom vid mitten av 1600-talet och ersattes under senare delen av autonoma tiden med kommunalhem.
Ursprungligen under perioden 1820–1879 en fattig- och arbetshusavgift som utgick i både stads- och landskommuner till statsverket som en skatt på biljettintäkterna från en allmän nöjestillställning. Fattighusavgiften avskaffades 1922.
Styrelse för en församlings fattighus.
Under fattigvårdsstyrelse (och distriktsuppsyningsman) verkande förtroendevald person, som ansvarade för fattighusets förvaltning. Under svenska tiden kallades han ofta fattighussyssloman.
Person som var intagen på fattighuset, i motsats till fattighjon som gick på roten och blev underhållna av bönderna i deras gårdar.
Fattigstuga, härbärge eller kvarter för bostadslösa, så kallade husvilla fattiga. Från 1879 till början av självständighetstiden betecknade termen tillfälligt bostadsrum för fattig, fattigkvarter, hos en hemmansägare med vilken fattigvårdssamhället hade ingått kontrakt.
Huvudsakligen om den av kyrkorådet förvaltade kassan, vars medel användes till understöd åt de fattiga som inte kunde fördelas på fattigrote. Fattigkassor förekom också vid läroverken för understöd till fattiga elever. De fick efter 1743 sina medel från en viss procent av summan för inventarierna i varje sterbhus i församlingen, frivilliga bidrag under bröllop och barndop, ur fattighåven som efter allmänna kollekten fördes runt i kyrkan under gudstjänsten och från kvarlåtenskap efter avlidna fattighushjon. Efter 1848 insamlade också passexpeditionen i S:t Petersburg 20 kopek silver till fattigkassan, av alla som vistades där på obestämd tid, medan de samtidigt var inskrivna i kyrkboken i sin hemförsamling i Finland. Medlen skickades till den berörda församlingens fattigkassa.
Sjukhus med friplatser för fattiga. Ett dylikt sjukhus (Libeckska fattiglasarettet) fanns i Gamlakarleby . Det hade grundats med en testamentsdonation av apotekaren Gustaf Libeck och öppnades 1853.
Av stad fast avlönad läkare som gav de fattiga fri läkarvård eller stadsdistriktsläkare vars område omfattade stadens fattigkvarter.
Förteckning över de fattiga som fick fattigunderstöd. Fattiglängd fördes av fattigvårdsstyrelse i församling eller fattigvårdssamhälle vid den årliga mönstringen av fattigrotarna i församlingen eller församlingarna.
De medel i penningar och/eller in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Medicin som avgiftsfritt fördelades bland fattiga sjuka. I handlingarna från 1775.
Statlig fond 1820–1891 som bestred kostnaderna för fattighus, arbetsinrättningar för lösdrivare samt dövstumskolorna. Fonden erhöll sina medel från diverse allmänna avgifter, till exempel fartygsbesättningarnas passavgifter.
Allmän kollekt uppburen från 1818 två gånger om året över hela Finland till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna. Kollekten uppbars förslagsvis första och andra bönedagen varje år eller på de dagar kyrkoherden eller ärkestiftet ansåg lämpliga. Kollektmedlen sändes årligen inom mars månad via prostexpeditionen med åtföljande remiss till landskontoren, för vidarebefordran till berörda inrättningar.
I författningarna på 1600–1700-talet en samlande beteckning för de fattighus och sjukstugor som skulle finnas i varje socken, och som adeln tillsammans med kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen var skyldiga att vårda. Befriade enligt kunglig resolution var: (1776) Rimito, S:t Karins, Pikis, Karkku, Tyrvis, Hvittis, Vesilax, Loimijoki och Lundo; (1777) S:t Marie (Vårfrukyrka) och (1779) Pöytis, med det uttryckliga villkoret att fattigvården togs om hand av en för ändamålet bildad förening för sockenmännen.
De pengar som huvudsakligen samlades in med kyrkhåven till förmån för församlingens fattigvård. Fattigpenningar upptogs huvudsakligen vid kyrkliga förrättningar: högmässa, vigslar, dop och begravningar, men också vid arvskiften enligt viss procent, och (periodvis) vid bl.a. försäljning av fastigheter på ofri grund.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Rättighet som innebar att en medellös person, efter uppvisat fattigbevis av präst, blev befriad från att betala vissa avgifter vid domstol (till exempel stämpel-, lösenavgift och vadepenning) eller fick rätt till (avgiftsfri) fattigmedicin, fattiggrav, fattigförsvarare och dylikt.
Juridiskt utbildad person som av domstol hade fått i uppdrag att avgiftsfritt bistå en medellös anhållen eller fängslad person vid utredningen och/eller under rättegången. Fattigsakförare förekom innan fri rättegång för medellösa infördes 1973, vanligen som en juridisk bisyssla åt en av hovrätten godkänd advokat, senare också om stadsanställd tjänsteman vid rättshjälpsbyrå.
Folkligt och i förvaltningsjargong, avgifter för bestridande av kostnaderna för fattigvården.
Avgiftsfri elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande fattigskola grundades 1820 i Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Magasin i ett fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Den del av tiondet som var avsedd för de fattigas underhåll. I Hälsingland utgjorde den 1/3 av tiondeuppbörden, men fattigtionden tycks inte ha förekommit i Finland under medeltiden. I början av medeltiden behöll bönderna fattigtiondet vanligen själva men när de kyrkliga institutionerna utvecklades hävdades principen att lekmän inte fick ha hand om kyrkliga tionden.
Bidrag till fattiga vilket betalades ut från fattigkassan genom kommunens eller fattigvårdssamhällets fattigvårdsanstalter.
Den medeltida fattigvården av personer som inte hade släktingar föll huvudsakligen på kyrkor och kloster. Jordägarna hade också vissa skyldigheter. Bonden skulle hålla kost för fattiga och vanföra som fördes mellan byar i ett dygn. Han skulle också se till att de oskadda forslades till nästa gård. Ett organiserat underhållssystem som senare tiders sockengång fanns dock inte. Den som var beroende av fattigvård ansågs omyndig. Vem som helst kunde fängsla en tiggare och göra honom till träl. För att bli fri skulle han enligt äldre rätt avstå från sitt tiggeri.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote, fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för inackordering i besuttna hushåll.
Avdelning vid Socialstyrelsen vilken under en överinspektör ansvarade för verkställigheten och övervakningen av fattigvårdslagstiftningen i landet. Fattigvårdsavdelningen ombildades 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Inkomster för bestridandet av fattigvård, framför allt avkastningen från de för fattigvården avsedda fastigheterna, influtna bötesmedel, kollekter, frivilliga gåvor, sterbhusinventarieprocenter och andra inkomster som vid behov togs ut i församlingen, socknen eller kommunen för att täcka kostnaderna för fattigvården.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare väldfärdsavdelningen. Under ledning av överinspektören för fattigvården, med biträde av den kvinnliga fattigvårdsinspektören, ansvarade Fattigvårdsbyrån för att fattigvårdslagstiftningen verkställdes i landet och för fattigvårdsinspektionen.
Styrelse för fattigvården i en församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Officiell benämning på den myndighet som övervakade verksamheten i fattigvårdsdistrikten i landet. Fattigvårdsinspektionen utgjordes från 1888 av fattigvårdsinspektören, hans lagkunniga biträde och fattigvårdsinstruktörerna, från 1918 av Socialstyrelsens överinspektör för fattigvården och de kommunala distriktsinspektörerna på landsbygden och efter 1922 av den inrättning under Socialministeriets överinspektör för fattigvården vilken bestod av fattigvårdsinspektörerna. Fattigvårdsinspektionen bytte 1937 namn till distriktsinspektionen för samhällsvården.
Tjänsteman vid fattigvårdsinspektionen som lydde under Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning, senare Fattigvårdsbyrån i Socialministeriet. Fattigvårdsinspektören var närmast underställd överinspektören för fattigvården och gav råd om och övervakade fattigvården i ett eller flera län vilka tillsammans bildade ett övervakningsdistrikt. Fattigvårdsinspektören kallades också fattigvårdsdistriktsinpektör eller distriktsinspektör för fattigvården. Före 1917 hade motsvarande arbete utförts av fattigvårdsinstruktörer. Fattigvårdsinspektörerna ersattes 1950 med distriktsinspektör för socialvården.
Ämbete inrättat 1888 för att övervaka att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter beträffande fattigvårdsväsendet. Fattigvårdsinspektören lydde under senatens civilexpedition och bistods i fattigvårdsinspektionen av ett juridiskt biträde samt fattigvårdsinstruktörer. Ämbetet överfördes 1917 på Socialstyrelsen och ändrade namn till överinspektör för fattigvården.
Tjänsteman som lydde under fattigvårdsinspektören och som hade i uppdrag att rådge kommuner och välgörenhetsorganisationer om fattigvård och dess lagstiftning. Den första tjänsten inrättades 1898. Efter 1902 blev fattigvårdsinstruktörerna fler och de ansvarade för ett visst distrikt. Tjänstebeteckningen drogs in när Socialstyrelsen grundades 1917 och ersattes med fattigvårdsinspektör.
Skriftlig överenskommelse om att, under vissa villkor, stå för de kostnader för fattigvården som en medborgare bosatt i ett annat land hade förorsakat. Finland anslöt sig 1923 till den fattigvårdskonvention som hade ingåtts mellan Sverige, Norge och Danmark år 1914.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Det reglemente som ett fattigvårdssamhälle efter 1879 skulle göra upp för sin verksamhet. Fattigvårdsreglementet antogs av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och fastställdes av guvernören (landshövdingen).
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en stad eller socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Ett hemmans skyldighet att bestrida fattigvården i en socken eller ett fattigvårdssamhälle.
Statistik över fattigvården, dess institutioner och understödstagare. Den stadgades under svenska tiden genom Tabellverket 1749 och gjordes upp av kyrkoherdarna. Fattigvårdsstatistiken stadgades under autonoma tiden 1842 och ingick först i guvernörernas verksamhetsberättelser, senare upprättades en särskild statistik av varje fattigvårdsdirektion, senare fattigvårdsstyrelse, vilken sammanställdes av guvernören, efter 1879 av fattigvårdsinspektören och efter 1917 av Socialstyrelsens socialstatistiska avdelning under ledning av överinspektören för fattigvården. Efter 1922 skötte Socialministeriets byrå för social forskning och statistik om sammanställningen av statistik inom det sociala området.
Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Förvaltningsorgan och möte som oftast hölls i samband med kyrkostämma eller kommunalstämma, där församlingen eller kommunen fattade beslut i fattigvårdsärenden.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (fattighjon).
De åtgärder, institutioner och tjänstemän som verkade för att upphjälpa fattigdomen. Fattigväsendet grundade sig ursprungligen på frivillighet och förestods av kyrkan. Under 1600-talets lopp ålades fattigväsendet församlingarna och reglerades genom särskild lagstiftning. Det finansierades med lokala krafter och avgifter. Efter 1888 blev fattigväsendet en kommunal skyldighet övervakad av ett statligt ämbetsverk.
I Finland nödår, hungerår.
Regemente som grundades 1809 och bestod av delar av Finska artilleriregementet. Det upplöstes 1811.
Sjukhus som bekämpade grasserande epidemier av särskilt återfallsfeber och fläckfeber som spreds främst 1868–1870, 1876–1877 och i fånglägren 1918. Ett febersjukhus fanns bara i Helsingfors. Det grundades med stöd av stadens fattigkassa och privata medel. Det flyttade flera gånger innan sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas Kommunala sjukhuset. År 1894 bytte det namn till Maria sjukhus.
Kommunalt sjukhus i Helsingfors inrättat 1866 för att bekämpa en grasserande epidemi av återfallsfeber (febris recurrens). Ombildades 1894 till allmänt kommunalsjukhus. Grundades på Bergmansgatan med stöd av stadens fattigkassa och privata insamlade medel. Flyttade i flera repriser tills sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas för Kommunala sjukhuset. Bytte 1894 namn till Maria sjukhus. Sjukdomen spreds epidemiskt också 1868–70, 1876–77 och i fånglägren 1918.
Avlöningsförmån åt vissa i allmän eller enskild tjänst anställda personer, vilkas verksamhet huvudsakligen eller till väsentlig del omfattar mottagande och utlämnande av penningar. Av allmänna medel utbetalas felräkningspenningar, utom till kassörerna i Riksbanken och i ett fåtal centrala ämbetsverk med vidlyftig penningförvaltning, huvudsakligen till den vid statens kommunikationsverk anställda uppbördspersonalen.
Årlig avgift som infördes 1627 och skulle erläggas av varje person över tolv år. Formellt var den en ersättning för rätten att använda handkvarn. Femmarkshjälpen ersattes 1634 av mantalspenningarna.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fem rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Femmänningssystemet avskaffades 1721.
Tillfälliga reservregementen som uppsattes under det stora nordiska kriget i de landskap vars ordinarie regementen var ute i kriget.
Benämning på den förhöjning av jordeboksräntorna som genomfördes 1797 och 1799 i Gamla Finland.
Extra skatt som drottning Margareta införde för att avhjälpa den allmänna finanskrisen. I samma veva försämrades myntet och tullarna höjdes.
Skatt som drottning Margareta år 1403 tillkännagav att hade utgått med femton mark av var fullgärd. Fem mark hade avlysts vid Erik av Pommerns eriksgata och nu skulle också de återstående tio marken avlysas. Alla gamla skatter skulle utgå som förut och varje bonde skulle utföra sexton dagsverken om året. Eventuellt betydde beslutet dock bara att den gamla femtonmarkshjälpen fick en ny form.
Vanlig benämning på de berättelser över länens ekonomiska tillstånd, vilka av Kgl. Maj:ts befallningshavande (överståthållare, landshövdingar) insändes till regeringen efter utgången av varje femårsperiod. Skyldigheten för landshövdingarna att avge redogörelser för sina län kan spåras tillbaka till uppkomsten av hela landshövdingsinstitutionen. Enligt 1634 års regeringsform och 1635 års landshövdingeinstruktion borde nämligen landshövdingarna efter tre års förlopp nedlägga sina ämbeten och på nytt redogöra för hela sin tjänstetid. År 1662 började man kräva skriftliga rapporter. Detta ändamålsenliga stadgande föll i glömska, men upplivades 1735, då landshövdingarna ålades att till varje riksdag – således vart tredje år – inkomma med en berättelse om länets tillstånd, ”landskulturen” och skogarna m.m., som kunde leda till ”förbättring av landets bästa”. Efter 1772 upphävdes formligen detta åliggande (kungligt cirkulär från den 9 september 1778), och först genom ett kungligt brev från den 13 maj 1802 återinfördes det, då i form av femårsberättelser.
Person som ville bli borgare i en stad men inte ägde grund där. Därför krävdes han på en burskapsavgift om fem öre. Beloppet blev med tiden ganska obetydligt och uttrycket fick en pejorativ innebörd.
Medeltida myntenhet i Baltikum. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Äldre benämning på matvaror, livsmedel.
Fast eller lös egendom som genom särskilt förordnande eller testamente skulle gå i arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (universal) eller del (singular) fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Mottagare av ett fideikommiss som ålagts skyldigheten att övervaka att fideikommissbrevets begränsningar följs av denne som arvinge (fiduciarius).
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Allmän giltighet. Frågan om urkundens beviskraft utvecklades i Norden under medeltiden. Den kanoniska rätten fastslog att beviskraftiga handlingar skulle vara uppsatta av en offentlig notarie eller försedda med autentiskt sigill. I Norden uppfattades notariesystemet som främmande och i stället måste vittnen tillkallas. Sedan början av 1300-talet skaffades dock i viktigare ärenden en notariatsurkund. Sigillurkunden var dock viktigare. I slutet av medeltiden tillerkändes dock böcker förda av institutioner som städer och kyrkliga institutioner som beviskraftiga.
Apotek som grundats av en apotekare på en ort som saknar förutsättningar för ett självständigt stamapotek. Grundandet av ett filialapoteket förutsatte tillstånd av Medicinalstyrelsen. Apotekaren utsåg en föreståndare som skulle vara utbildad provisor (bestämdes 1902) eller farmaceut. Apotekaren skulle årligen granska filialapoteket och föra protokoll över inspektionen. Filialapotek grundades redan på 1700-talet, och exempelvis apotekaren J. Julin i Uleåborg grundade sådana i Kajana år 1785 och i Torneå år 1787. På landsbygden infördes filialsystemet i praktiken efter förbättringarna i den kommunala sjukvården 1869. Då ålades kommunerna själva att bestrida alla kostnader för de vid deras enskilda sjukvård nödvändiga läkemedlen och övriga anordningarna. Medicinalstyrelsen uppmanades då att efter särskild ansökan eller om det fanns andra skäl bevilja en innehavare av privilegierade apotek tillstånd att inrätta och tills vidare hålla apotekslådor inom sådana församlingar där fullständiga apoteksinrättningar saknades. Apotekareföreningen bestämde på ett allmänt möte 1913 att nya filialapotek inte vidare borde inrättas. Filialinstitutionen indrogs slutgiltigt 1928.
Tremannanämnd tillsatt av Inrikesministeriet för att granska och examinera biografmaskinister samt besikta och ge utlåtanden om offentliga och privata biografapparater. Själva övervakningen av biograferna sköttes av den lokala polisen och brandkåren. Nämnden bestod av en ordförande, en kombinerad sekreterare och kassör samt en inspektör vilka skulle vara sakkunniga i brandskydd, biografteknik och elektricitet.
Titel för filosofie kandidat som (vanligen vid frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Benämning på frister som förekom i rättslivet samt på sammankomster som utsattes för att hållas i samband med en dylik frist. Fimt omfattades av tingsfrid. Den hölls ofta i den svarandes hem och kunde exempelvis gälla frågor som skifte av bo, som tjuv jämte livet förverkat genom full stöld.
Statsutskottets sammanfattande förslag till riksstat, betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens ekonomiedepartement med ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar, lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser. Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank, Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen), Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket, Bergsstyrelsen och Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Benämning på finansexpeditionens kamrerarkontor 1811–1918 som utan särskild instruktion huvudsakligen ansvarade för ärenden rörande budget och bokslut, kronans inköp av jord och tomter, tjänstemännens avlöning och lån, avskrivningar m.m. Finanskontoret hade samma tjänstemän som kamrerarkontoren vid kammar- och militieexpeditionen.
Statens rätt att för statsändamålets bästa förplikta medborgarna att ställa egendom och förmögenhet till dess disposition.
Organ inom magistraten som efter att kollegiesystemet blev infört cirka 1650 skötte ärenden som rörde stadens finanser.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Kontoret skötte om arméns penningärenden och ansvarade för att de medel som senatens Finansexpedition reserverat för armén användes på ett ändamålsenligt sätt. En av kontorets viktigaste uppgifter var att betala ut lön till soldaterna.
Medlem av statsrådet och chef för Finansministeriet. Finansministern ersatte 1918 den senator som var chef för Finansexpeditionen. Dennas förvaltningsområde omfattar den nationella ekonomiska politiken såsom statsbudgeten, att stimulera den nationella ekonomin och att övervaka statsfinanserna.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens finansexpedition, och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde regeringens ekonomiska politik, finanspolitik och statsbudget samt skattepolitik och statens arbetsgivar- och personalpolitik och den offentliga förvaltningen. Finansministern ledde ministeriet, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. De bistods av referendarieråd (i början referendariesekreterare, senare regeringsråd), regeringssekreterare och registratorer. År 1931 delades ministeriet in i avdelningar: allmänna avdelningen, avdelningen för statsförslaget, avdelningen för tull- och skatteärenden och revisionsavdelningen. År 1942 tillkom ekonomiska avdelningen, 1945 avdelningen för ersättningsärenden och 1947 organisationsavdelningen. Från 1943 övertog länsstyrelsen skatteuppbörden från statsbeskattningen och man tillsatte skatteinspektörer i länen, vilka var direkt anslutna till ministeriet. Under Finansministeriet lydde fram till 1929 Finlands Bank, därtill Tullstyrelsen, Statskontoret, Finlands stämpelkontor, Myntverket, Revisionsverket, Krigstidshushållningsrevisionen, Bankinspektionen, Sparbanksinpektionen och inspektören för pantlåneanstalterna. Finansministeriet hade också tillsyn över Sparbankernas utredningsbyrå och Sparbankernas säkerhetsfond.
Förslag från riksdagsman till riksdagen om upptagande av anslag i följande års statsbudget, numera budgetmotion.
Sådana rättigheter och statsmonopol som staten har tillerkänt sig för att kunna bestrida statsutgifterna. De bestod av vissa rättigheter och inrättningar som i enskildas händer lätt kunde missbrukas, samt av statsmonopol som i statens händer kom allmänheten och industrin till godo. Dit hörde domstolsväsendet och polismakten inklusive deras expeditions-, charta sigillata-avgifter, inkomster av böter, bergs-, skogs-, mynt-, landsvägs-, vatten-, post-, tull- och jaktregal, rätt till bankinrättning, salt- och tobaksmonopol, krutfabriker och andra industriella inrättningar samt danaarv och strandvrak. I Finland blev bergsregalet tidigt helt överlåtet till enskilda individer, mot bestämda direkta skatter.
Permanent och lagstadgat utskott i statsrådet. Finansutskottet bereder ärenden av större ekonomisk betydelse. Det har en central ställning i fråga om de ärenden som faller under ministeriernas beslutanderätt och i vilka utskottets behandling alltså föregår ministeriet. I dessa ärenden har utskottet ett slags vetorätt, i och med att ministeriet inte kan fatta beslut som kunde medföra större kostnader än vad utskottet godkänt.
Latinsk beteckning för Finland vilken började förekomma i biskoparnas titulatur från 1221 och avsåg de sydvästra landskapen kring Åbo. Anefter som landområdena öster om Åbo började införlivas med Sverige infördes 1308 och särskilt efter 1330-talet den officiella benämningen Österlanden, senare Österlandet, för områdena öster om det så kallade Finland. Från 1464 och särskilt efter 1500 användes begreppet Finland för hela området. Benämningen Österlandet användes i officiella dokument sista gången av Gustav Vasa 1525.
Ämbetsverk, grundat ursprungligen 1947, men indrogs 1969 för att återuppstå i ny form 1970. Underställt Undervisningsministeriet. Har till uppgift att främja vetenskaplig forskning i Finland och dess internationella kontakter, vara sakkunnigorgan i forskningspolitiska frågor samt ge anslag till forskning och annan verksamhet som främjar vetenskapen. Synliga i det offentliga livet är akademins ledamöter, meriterade finländska vetenskapsmän och -kvinnor med hederstiteln akademiker. Denna titel får innehas samtidigt av högst tolv finländare.
Myndighetsarkiv som grundades 1816 då en extraordinarie arkivarietjänst inrättades i senaten. Tjänsteinnehavaren lydde under allmänna referendariesekreteraren. Senatens arkiv, eller Finlands allmänna arkiv som det också kallades, ansvarade för alla de handlingar, arkiv, allmänna och enskilda dokument, planer och kartor rörande Finland, vilka Sverige förbundit sig att överlämna till finska myndigheter i samband med att Finland avträddes till Ryssland. Arkivet flyttades från Åbo till Helsingfors 1819 och öppnades för allmänheten 1859. År 1869 ombildades verksamheten och arkivet ersattes av Finlands statsarkiv.
Enhet under senatens ekonomiedepartement som från 1819 gav ut ”Finlands Allmänna Tidning”, från 1860 också ”Suomalainen Virallinen Lehti” och 1899–1917 ”Finljandskaja Gazeta”, vilka skulle innehålla meddelanden om lagstadgade ärenden och offentliga kungörelser. Enheten förestods av en huvudredaktör, efter 1860 av två, en för den svenska och en för den finska tidningen, efter 1899 ytterligare en tredje för den ryska tidningen. Efter självständigheten lydde tidningen under Statsrådets kansli och den omorganiserades 1931 till en tvåspråkig tidning med namnet ”Officiella tidningen”.
Centralbank för Finland vilken ersatte Växel-, låne- och depositionskontoret i samband med myntrealisationen 1840. I myntrealisationen blev metalliska mynt det enda lagliga betalningsmedlet. Finlands Bank fick rätt att ge ut sedlar, mot skyldighet att på uppmaning lösa in dem med metalliskt mynt. Finlands Bank hade också skyldighet att ta emot den ryska centralbankens sedlar. År 1865 förklarades silvermynt för det enda lagliga betalningsmedlet. Landet fick en egen myntenhet, den finska marken (indelad i 100 penni). Guldmyntfoten antogs 1877. År 1886 erhöll Finlands Bank monopol på sedelutgivningen. Finlands Bank ansvarade för övervakningen av bankverksamheten och upprätthållandet av stadga och säkerhet i Finlands penningväsen samt penningomsättningen i landet. Finlands Bank lydde till en början under Senatens ekonomiedepartement, från 1867 under lantdagen. Under självständighetstiden lydde Finlands Bank under riksdagen, men fram till 1929 även under Finansministeriet. Banken leddes av direktionen för Finlands Bank och verksamheten övervakades av ett bankfullmäktige. Bankens huvudkontor fanns i Helsingfors, medan avdelningskontor förekom på olika håll i landet.
Regional avdelning av Finlands Bank, vars verksamhet leddes av en diskontkommitté (med två ordinarie medlemmar och två suppleanter) och en bankkommissarie, biträdd av kassörer och kontorsskrivare.
Avdelningskontor underställt Finlands bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Ett avdelningskontor underställt Finlands bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Avdelningskontoret grundades 1887. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommitté saknades.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Den centrala enheten för Finlands Bank, vilken koordinerade bankverksamheten under ledning av direktionen för Finlands Bank. Den högste tjänstemannen på huvudkontoret var sekreteraren i direktionen för Finlands Bank. År 1897 utgjordes de övriga högre tjänstemännen av en ombudsman, kamrerare, en överkassör, kassörer, en växelkassör och en biträdande växelkassör.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor. År 1897 var ombudsmannen den näst högste tjänstemannen vid huvudkontoret efter sekreteraren.
Grundades i Berlin i oktober 1916 av utlandsdelegationen för Finlands frigörelse. Byrån, som leddes av Samuli Saurio, var en efterträdare till den wetterhoffska byrån och skulle verka som en kontakt mellan jägarna och den finska aktiviströrelsen samt upprätthålla kontakt med de tyska myndigheterna. Byrån var en föregångare till den finska beskickningen i Berlin.
Regeringsorganet i Finlands revolutionära regering 1918. Formellt skulle folkdelegationen övervakas av Arbetarnas generalråd. Den första folkdelegationen utsågs den 29 januari 1918 av Arbetarnas verkställande kommitté. Den bestod av en ordförande, tio kommissarier och en prokurator. Politiskt skulle folkdelegationen vara socialdemokratisk.
Förening som grundades den 30 juli 1941 som centralorgan för de frivlliga hjälporganisationerna. Föreningen sorterade under Socialministeriet och hade som mest 20 000 frivilliga medarbetare. Finlands Folkhjälp förmedlade den utländska hjälpen till Finland, arrangerade insamlingar och utförde sjuk- och hälsovårdsarbete. Verksamheten avtog efter kriget och föreningen upplöstes slutligen 1953.
Benämning på den revolutionära regeringen under finska inbördeskriget år 1918. Den grundades av socialdemokratiska partiets verkställande kommitté efter det röda gardets maktövertagande den 28 januari 1918. Som ordförande verkade Kullervo Manner. Folkkommissariatet flydde den 25 april 1918 till Petrograd och upplöstes kort därefter.
Officiellt redigerad periodisk samlingsskrift för publicering av rikets lagar och förordningar, ibland också vissa beslut och tillkännagivanden. Samlingen har sedan 1808 publicerats på svenska under olika namn, från 1860 också helt på finska.
Grundades genom en förordning år 1924 som ett militärt rådgivande organ för rikets president. Försvarsrådet bestod av försvarsministern, befälhavaren för krigsmakten, generalstabschefen, befälhavaren för skyddskårerna samt två generaler eller stabsofficerare utsedda för ett år i sänder. Rådets betydelse ökade betydligt efter omstruktureringen 1931. Organet skräddarsyddes för den nya ordföranden Gustaf Mannerheim, som fick rätt att kalla rådet till sammanträde efter eget övervägande. Förändringen betydde att försvarsministern förlorade sin post som medlem av och ordförande för rådet. Samtidigt bestämde presidenten att rådets ordförande skulle verka som överbefälhavare i krigstid.
Efter självständigheten den officiella benämningen på den ortodoxa kyrkan i Finland, sedermera Ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Sammanslutning av fastighetsägare, grundad 1862 för att bereda landets jordbrukare amorteringslån i utbyte mot att de intecknade sin lantegendom. Föreningen styrdes av en direktion, i vilken ett statligt ombud ingick. Den förvaltades av en ombudsman. Under honom lydde verkställande länskommittéer med var sin värderingsman som chef. Föreningen hade 1906 utestående lån till ett belopp av 50 miljoner mark.
Ledande organ för den svenska frivilligrörelsen under vinterkriget och den organisatoriska grunden för Svenska frivilligkåren. Finlandskommittén organiserade rekryteringen av frivilliga genom lokala kommittér och över 200 rekryteringsbyråer. Den avvecklades efter vinterkriget och ersattes under fortsättningskriget med Finlandskommittén av år 1941.
Kommitté som ansvarade för de svenska frivilliga under fortsättningskriget. Den grundades den 10 juli 1941 som efterträdare till den avvecklade Finlandskommittén från 1939–1940.
Egentligen lagman i Österland lydande under finsk rätt. Titeln användes av lagmannen Jakob Andersson i en urkund som utfärdats i Satakunta 1347. Förmodligen har lagmannen velat poängterat skillnaden i sedvänja mellan Sverige och Finland.
Organ som från 1906 tillsattes av enkammarlantdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och de fonder som stod under lantdagens vård och garanti. Tidigare kallades organet Finlands Ständers bankfullmäktige. Efter självständigheten ändrades namnet till Riksdagens bankfullmäktige.
Bibliotek med tillhörande arkiv som lydde under lantdagen (1907–1919). Biblioteket hette tidigare Ständernas bibliotek, och namnet ändrades senare till Statens centralbibliotek.
Revolutionärt ryskt organ som valdes av garnisonstruppernas råd i Finland den 7 maj 1917. Oblastkommitténs militäravdelning var det högsta militära organet för de ryska trupperna i Finland.
Regering i det röda Finland som Finlands folkdelegation föreslog att skulle grundas den 29 februari 1918. Den skulle bestå av Arbetarnas Generalråd och Finlands folkdelegation.
Högsta beslutsfattande och lagstiftande statsorgan i Finland,ersatte i och med 1919 års regeringsform den autonoma tidens lantdag. Riksdagens organisation och verksamhet reglerades i 1906 års lantdagsordning, därefter i 1919 års regeringsform och 1928 års riksdagsordning. Riksdagen består av en kammare och ledamöterna utgörs av 200 riksdagmän, valda i allmänna, direkta, proportionella och hemliga val för fyra år åt gången. För att räkna ut proportionaliteten i valen används d’Hondts metod. Republikens president har befogenhet att upplösa riksdagen. Arbetet i riksdagen leds av talmannen, med bistånd av vice talmän. De olika partiernas representanter är samlade i riksdagsgrupper. Riksdagens ärenden förbereds i olika utskott, av vilka stora utskottet är det viktigaste i behandlingen av lagärenden. Riksdagen bistås i sina uppgifter av ett kansli som övervakas och leds av en kanslikommission. Till riksdagens uppgifter hör bl.a. att utse en justitieombudsman, en delegation för vården av de Antellska samlingarna och ett bankfullmäktige med uppgift att utöva tillsyn över Finlands Bank. Under riksdagen lyder sedan 1944 även Rundradion. Riksdagens handlingar arkiveras i Riksdagsbiblioteket.
Benämning på de revolutionära trupperna under det finska inbördeskriget år 1918. Finlands röda garde grundades den 26 januari 1918 vid en sammanslagning av röda garden och arbetarnas ordningsgarden. Av rödgardisterna krävdes i början av kriget medlemskap i en arbetarorganisation. Som överbefälhavare verkade Ali Aaltonen och Eero Haapalainen.
Organisation som grundades 1948 med uppgift att rekrytera blodgivare och sköta insamlingen av blod för de finländska sjukhusens behov.
Finlands Röda Kors grundade en krigsfångebyrå enligt tredje Genevekonventionens överenskommelser i december 1939. Byråns uppgift var att samla in information om krigsfångar under vinterkriget och senare under fortsättningskriget. Enligt direktiv från Finlands Röda Kors uppgjordes för varje krigsfånge ett särskilt krigsfångekort i tre exemplar av vilka ett följde med fången, ett fanns hos krigsfångebyrån och ett exemplar fanns hos den truppenhet som tillfångatagit krigsfången. Även krigsfånglägren var skyldiga att anmäla förändringar i fångens kondition till Röda Korsets krigsfångebyrå. Byrån var den enda instansen i det krigstida Finland som hade ett fullständigt och uppdaterat kartotek över alla krigsfångar. Byrån upphörde 1946.
Under undantagsförhållandena 1918 finskspråkig skolstyrelse stationerad i Helsingfors. Motsvarande svenskspråkiga skolstyrelse verkade i Vasa.
Myndighetsarkiv som ersatte Finlands allmänna arkiv 1869. Statsarkivet verkade till en början i anslutning till Ecklesiastikexpeditionen. Åren 1888–1892 fungerade det som en enhet i Kansliexpeditionen, 1892–1896 i Civilexpeditionen och därefter i Ekonomiedepartementets kansli. Från 1871 övervakade en ordinarie arkivarie (från 1880 statsarkivarie) arkivets två avdelningar, den historiska avdelningen och det äldre (svenska) arkivet. Statsarkivet hade i uppgift att förvara, vårda, ordna och förteckna handlingar och räkenskaper av bestående värde. Arkivet var inrymt i Senatsborgen fram till 1890, då det fick en egen byggnad. Statsarkivet kvarstod som en organisationsenhet inom Senatens ekonomiedepartement fram till slutet av 1917, då det fick status som en självständig institution under Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet, Undervisningsministeriet. Statsarkivet ansvarade för hela den statliga arkivbildningen, och verksamheten leddes av en statsarkivarie. År 1927 grundades det första landsarkivet, som underställdes Statsarkivet. År 1939 omorganiserades verksamheten och Statsarkivet bytte namn till Riksarkivet.
Officiell almanacka och handbok som regelbundet började utkomma 1811. Redan under svenska tiden utgavs en statskalender från 1738. Efter 1809 fick universitetet i uppgift att ge ut en statskalender över autonoma Finland. Statskalendern innehöll kalendarium, uppgifter om de viktigaste statliga institutionerna och tjänstemännen. En finsk upplaga började utkomma 1869. Den finska och den svenska upplagan publicerades parallellt fram till 1982, då de sammanslogs.
Centralt ämbetsverk som 1894 ersatte Charta sigillata-kontoret. Finlands stämpelkontor övervakade tillverkningen och förekomsten av stämplat papper (charta sigillata) och stämpelmärken, postverkets frankotecken, kvittenskuponger, sparmärken och andra beskattningsmärken. Tjänstemännen var en kamrer och en kontrollör. Kontoret lydde under Senatens ekonomiedepartement fram till att Finansministeriet grundades. Finlands stämpelkontor bytte 1936 namn till Stämpel- och acciskontoret.
Benämning på ståndslantdagen i Finland 1809–1906, vilken hänvisade till de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid lantdag.
Organ som övervakade verksamheten vid Finlands Bank från 1867, då bankinrättningen förvaltningsmässigt kom att lyda under lantdagen. Tidigare lydde Finlands Bank under senaten. Bankfullmäktige bestod av fyra ordinarie medlemmar som representerade vart och ett av stånden. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter. Därtill hade organet en sekreterare. Vid sidan av bankfullmäktige verkade Finlands Ständers bankrevisorer. Sammansättningen ändrades efter 1906 då ständerna upplöstes och en enkammarlantdag inrättades, bankfullmäktige ändrade samtidigt namn till Finlands lantdags bankfullmäktige.
Organ som 1867–1906 skötte revisionsverksamheten vid Finlands Bank och som bestod av fyra ordinarie revisorer som var och en representerade ett stånd. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter.
Namnet på ett infanteriregemente bestående ursprungligen av österbottniska förband som grundades på vita arméns segerdag den 16 maj 1918. Beteckningen garde var en hedersbetygelse för Österbottens insats på den vita sidan i inbördeskriget och gardets bataljoner bar namnen Vasa bataljon, Vörå bataljon och Lappo bataljon. Finlands vita garde döptes 1919 till Vita gardets regemente. Dess stab var förlagd till Gardeskasernen i Helsingfors. Gardet upplöstes vid mobiliseringen hösten 1939.
Rysk tidning som under generalguvernörens översyn gavs ut i anslutning till generalguvernörskansliet 1899–1917, med en finskspråkig bilaga, ”Suomen Sanomat”.
Benämning som Viborgs guvernement fick 1802 och som var i användning till år 1811. Vid namnändringen skedde inga ändringar i guvernementets territoriella omfattning.
Under senare hälften av 1700-talet och i början av 1800-talet ett distrikt för fortifikationsförvaltningen omfattande fästningarna i Gamla Finland samt bl.a. Archangelsk, Kronstadt, S:t Petersburg och Schlüsselburg.
Militär inspektion som existerade 1796–1806 och omfattade Gamla Finland, det vill säga Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Värvad trupp som grundades den 6 januari 1918 i Jalasjärvi. Finländska republikens vakt utgjorde det självständiga Finlands första infanteritrupp och deltog i inbördeskriget på den vita sidan.
Det lantmäteriorgan, till sin form en kommission, som 1765–1788 och 1790–1802 i Viborgs guvernerment verkställde en ny skattläggningrevision och därvid fastställde nya beskattningsgrunder och utförde de geometriska mätningar och kartläggningar som skattläggningsrevisionen förutsatte. Till kommissionens organisation hörde revisionskontoret som dess förvaltningsenhet.
Benämning på den administrativa enheten vid Finländska revisionskommissionen. Även hela revisionskomissionen kunde kallas Finländska revisionskontoret.
Under autonomin lydde telegrafväsendet i Finland under ryska post- och telegrafverket. Finland utgjorde ett separat telegrafdistrikt och förvaltades av Telegrafstyrelsen under ledning av en adjoint till direktören för ryska post- och telegrafverket.
Sammanslutning för apotekare, grundad 1897. Stadgarna stadfästes av senaten 1898. År 1912 började föreningen utge ”Finska apotekareföreningens tidskrift”.
Tidskrift som började utges av Finska apotekareföreningen år 1912.
Allmän benämning på den militär som under olika perioder varit stationerad i Finland, främst beteckning på den del av den svenska armén som var stationerad i Finland samt den finska krigsmakten under självständighetstiden.
Inofficiell finsk diplomatisk representation i Ryssland efter bolsjevikernas maktövertagande. Avdelningen var en efterträdare till den finska avdelningen som verkat vid Tysklands konsulat fram till hösten 1918. Avdelningens uppgift var att bevaka finländska intressen i Ryssland. Verksamheten försvårades då den svenska representationen i Ryssland kallades hem i december 1918. Finska utrikesministeriet beslutade i januari 1919 att dra in den finska avdelningen, vars verksamhet slutligen upphörde i maj 1919. Finland öppnade ett officiellt generalkonsulat i Petrograd 1923.
Utskottet för de finska ärendena under riksdagen 1755/1756 och 1760/1762 som undantagsvis tillsattes av Sekreta utskottet för att främja den ekonomiska utvecklingen i Finland. Finska beredningen bestod av ledamöter från Sekreta utskottet och Kammardeputationen.
Det utskott vid svenska ståndsriksdagen som behandlade finska allmogens besvär samt besvär om skiftesregleringar i Finland under riksdagen 1742/1743. Från riksdagen 1746/1747 kallades utskottet Finska deputationen.
Kyrklig förening grundad 1812 i Åbo i anslutning till domkapitlet med syfte att översätta och sprida de heliga skrifterna: biblar, postillor och katekeser. Sällskapet erhöll omedelbart statligt tryckningsstöd för biblar och publicerade 1815 Nya testamentet på finska och 1817 hela Bibeln. Genom grundandet av åtta filialer 1818, med direktioner bestående av orternas ledande tjänstemän och prästerskap, utgjorde sällskapet i praktiken en del av samhällets och kyrkans lokalförvaltning. Bristen på biblar var stor på grund av att bibelupplagan från 1776 var dyr och svåråtkomlig. Motsvarande arbete med att översätta och sprida religiösa skrifter utfördes också av det väckelsekristna, utanför kyrkans organisationer verkande Evangeliska sällskapet i Finland som den 31 oktober 1817 fick verksamhetstillstånd av senaten.
Myndighet för översyn och förvaltning av brandsäkerheten på landsbygden och försäkringsverksamheten i anslutning till det. Myndigheten leddes 1877 av en politiskt tillsatt direktion, med biträde av två ombudsmän och en kamrerare. Under dem verkade agenter inom varje brandstodsdistrikt.
Benämning på en av fyra brigader som organiserades inom Arméns Fältartilleriregemente i början av stora nordiska kriget. Brigaden bestod av tio kompanier och var förlagd till Helsingfors, Lovisa, Tavastehus och Varkaus.
Riksdagsutskott under frihetstiden. Finska deputationen beredde den finska allmogens besvär och besvär om skiftesregleringar i Finland m.m. under riksdagen 1746–1747. Motsvarande deputation gick under diverse olika benämningar 1742–1762 och kallas allmänt de finska deputationerna.
Den finska beskickning vid kejsar Alexander I:s hov i Petersburg som existerade under 1808–1809 års krig.
Benämning på pensionskassan för prästänkor och omyndiga barn efter 1878, sedan en egen pensionskassa hade grundats för skolstaten. Kassan fick nytt reglemente 1880. Den erhöll sina inkomster från vakansbesparingar och årsavgifter och förestods av en direktion med säte i Åbo. Kassan bytte 1949 namn till Pensionskassan för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Galäravdelning som grundades 1756 och var stationerad i Sveaborg. Tillsammans med Stockholmseskadern utgjorde Finska eskadern skärgårdsflottan, även kallad Arméns flotta. Från och med 1776 kallades eskadern för den Finska eskadern av arméns flotta.
Förening inom skogsbruk, grundad 1877. Föreningen strävade efter att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och bidrog till att grunda andra sammanslutningar, såsom yrkesorganisationer och intresseföreningar inom privatskogsbruk.
Fortifikationens femte brigad som var stationerad i anslutning till garnisonerna i Fredrikshamn och Villmanstrand. Den grundades 1721 då Fortifikationen fick en regional organisation med brigader. De fyra andra brigaderna låg i Stockholm (1:a), Karlskrona (2:a), Skåne (3:e), och Göteborg (4:e). Brigadindelningen upphörde 1798 i och med en sammanslagning av enheterna till en Fortifikationsstat.
Förening som bland annat ordnade sex veckors sjuksköterskekurser 1880–1886.
Icketerritoriell församling för personer födda i Finland, personer födda i Sverige med finskbördig far eller mor eller maka/make till en person som hör till församlingen. Församlingen bildades 1577 genom en utbrytning från Storkyrkoförsamlingen och utgör sedan dess ett eget pastorat.
Centralt militärsjukhus för garnisonerna i hela Finland. Sjukhuset grundades 1918 som en efterträdare till Garnisonsjukhuset i Helsingfors. Det har populärt kallats för Tilkka, efter namnet på det område sjukhuset var beläget i. Centralmilitärsjukhuset lades ned 2005.
Namnet på det värvade infanteriregemente som bildades 1803 genom att Livregementets lätta bataljon bytte namn. Efter misslyckade landstigningsförsök under finska kriget 1808 degraderades gardesregementet till ett vanligt regemente och namngavs efter regementschefen af Paléns värvade regemente. Det återfick gardesbeteckningen 1809, och regementet fick namnet Andra gardesregementet.
Värvad finsk truppenhet under autonoma tiden. Gardet härstammade från ett jägarregemente som bildades 1812 i Viborg. Från detta regemente åtskildes en undervisningsbataljon som år 1827 fick namnet Finska undervisningsskarpskyttebataljonen. Bataljonen upphöjdes 1829 till Livgardets 3. finska skarpskyttebataljon, som även kallades Finska gardet. Gardet utgjorde under åren 1869–1880 Finlands enda arméförband. Efter införandet av allmän värnplikt 1881 sammansattes även Finska gardet av värnpliktiga. Finska gardet indrogs 1905. Under självständighetstiden bildades Finlands vita garde som en förvaltare av Finska gardets traditioner.
Finsk truppenhet som sattes upp genom värvning 1846 och stationerades i Åbo. År 1856 omformerades bataljonen till Finska undervisningsskarpskyttebataljonen.
Vetenskapligt centralorgan inom historia, grundat 1875.
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En förening föreskrevs varje socken, genom kungligt brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd, undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial, brev och sockenbeskrivningar frågor som gällde nyodlingar, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier och rovdjursutrotning. Sällskapet verkade också för att grunda skolor och förbättra undervisningen. Hushållningssällskapet erhöll statliga anslag för sin verksamhet och verkade fram till grundandet av Lantbruksstyrelsen 1892 som ett led mellan regeringen och de regionala lantbrussällskap som grundades från 1820-talet och framåt. År 1905 inskränktes hushållningssällskapets verkningsområde till de svenskspråkiga kommunerna i Egentliga Finland och på Åland.
Värvat finskt marinförband. Finska kaderekipaget efterträdde Finska sjöekipaget, som lades ned 1862. Kaderekipaget bestod av första sjöekipagets stamtrupper. Det lades ned 1880 efter införandet av värnplikten.
Den enda högre militära utbildningsanstalten i Finland under autonoma tiden. Kadettkåren, som var en efterträdare till Haapaniemi krigsskola och Topografiska kåren på Haapaniemi, grundades i Fredrikshamn 1821. Kadettkårens uppgift var att utbilda truppofficerare. Skolans elever fick huvudsakligen tjänst i Finlands egen militär men många trädde också i rysk tjänst. Verksamheten upphörde 1903 och skolan indrogs formellt 1905.
Kommissioner som bestod av västra och östra kommissionen, med uppgift att granska förutsättningarna för gruvdriften, manufakturerna, skogsbruken och durchfarterna i Finland efter stora ofreden och att behandla ansökningar om frihetsår från skatt samt att rannsaka och döma i tjänstebrott och -fel. Leddes av en högadlig president som ordförande med två ständiga medlemmar och fyra permanenta bisittare med erfarenhet av finska förhållanden.
Förening grundad 1846 med syfte att stödja den finländska bildkonsten och främja ett allmänt konstintresse. Finska konstföreningen grundade Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors, och 1852 övertog konstföreningen Åbo Ritskola. Finska konstföreningen var också med om att uppföra konstmuseet Ateneum, där föreningen förvarade sin konstsamling och inrymde sin ritskola. År 1939 omorganiserades föreningen, och ansvaret för musei- och skolverksamheten överfördes till den nygrundade Stiftelsen Finlands konstakademi.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad kring 1640 men huvudsakligen verksam från 1672, med uppgift att handlägga räkenskaperna från de finska länen och Västernorrlands samt Västerbottens län. Finska landskontoret kallades också Tredje provinskontoret, särskilt under den tid som kontoret också hanterade handlingar från Baltikum.
Sällskap grundat 1831, vars centrala funktioner anknöt till forskning i folktradition, språk och litteratur.
Kompani grundat 1776 som en del av Arméns flotta för uppgiften att lotsa kronans fartyg samt att däremellan utföra tacklingsarbeten och skeppsbyggeri. Kompaniet bestod av 50 man med lotsofficeren som chef. Kompaniet fick rang av verk och 1778 en lotsdistriktschef, som underställdes Amiralitetskollegium. År 1776 bestod Finska lotskompaniet av fem styrmanslag med var sin överstyrman, tio skärgårdsstyrmän samt lotslärlingar.
Tidskrift som sedan 1841 utges av Finska Läkaresällskapet. På 1800-talet trycktes provinsialläkarnas årsrapporter i tidskriften.
Grundades 1770 som en värvad dragonkår i Nylands län för att förstärka gränsbevakningen vid Kymmene älv. Efter att Gustav III år 1772 upphöjt dragonkåren till ett kungligt garde bytte den namn till Konungens liv- och hustrupper och förlades dels till Stockholm, dels till Borgå.
Pensions- och understödskassa, grundad 1819, för änkor och barn till tjänstemän i den upplösta, dock inte avskaffade, finska indelta armén.
Förening grundad 1894 för att främja utvecklingen och brukandet av kärr- och mossodling. Finska mosskulturföreningen hade försöksstationer i olika distrikt vilka utförde odlingsförsök på torvjord. Föreningen bedrev därtill konsultativ verksamhet och utförde systematiska undersökningar av torvmarker. Den erhöll statsbidrag för sin verksamhet, och föreningsstyrelsen var stationerad i Helsingfors.
Den första finskspråkiga tidningen, utkom 1775–1776. Finska notisbladet gavs ut av Anders Litzelius som hade utmärkt sig i bibelöversättningsarbetet och som med hjälp av tidningen ville utveckla det finska språket och ge allmogen nyttiga kunskaper.
Inofficiell finsk representation i Ryssland efter bolsjevikernas maktövertagande. Den kallades även för finska avdelningen vid Tysklands generalkonsulat i Petrograd 1918. De nio tjänstemännen vid avdelningen bestod av det tidigare finska statssekretariatets och passexpeditionens tjänstemän. Avdelningen skulle bevaka finländska medborgares intressen och rätt i Ryssland. I och med det tyska nederlaget i världskriget hösten 1918 flyttade den finska representationen över till den svenska beskickningen.
Från 1848 ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition. Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet av finländare till värnpliktsarmén och delade ut understöd åt privatpersoner, skolor och sjukhus. Vid passexpeditionen tjänstgjorde från 1851 ett rättegångsbiträde som hjälpte finländarna med deras rättsärenden vid ryska domstolar. Från 1857 anställdes en läkare som granskade hälsotillståndet hos personer som på grund av sjukdom kunde få avgiftsfritt pass för återresan till hemorten i Finland. Han verkade samtidigt som läkare för statssekretariatets och expeditionens personal. Finska passexpeditionen upplöstes samtidigt som statssekretariatet genom en förordning den 28 juni 1918.
Förvaltningsmyndighet som ansvarade för gränsrekognosceringar och kartläggningsarbeten i Finland. Rekognosceringsarbetet var speciellt aktivt 1721–1741, på 1760-talet och från mitten av 1770-talet. De militära kartor som finska rekognosceringsverket upprättade skulle förfärdigas i två exemplar. Av dem skulle det ena exemplaret förvaras i fortifikationsarkivet och det andra exemplaret hos generalbefälet i Finland.
Värvat marinförband bestående av finskt manskap och befäl. Sjöekipaget bildades 1830 efter upplösningen av den värvade finska militären. Förbandet bestod av åtta kompanier och var stationerat i marinkasernen på Skatudden i Helsingfors. Som ekipagechef verkade kejsaren. Under honom sorterade ekipagekommendören, en kapten av första och en kapten av andra rangen, fyra kaptenlöjtnanter, tolv löjtnanter och tolv midshipmän. De civila tjänstemännen var auditören, stabsläkaren, överläkaren, underläkaren, pastorn, predikanten, en äldre och en yngre kommissarie samt en translator. Sjöekipaget hade ett eget sjukhus i Helsingfors. Under Krimkriget uppställdes 1854 Andra finska sjöekipaget, som upplöstes efter kriget 1856. Sjöekipaget reducerades 1863 till en kader, Finska kaderekipaget, som upplöstes 1880 efter värnpliktens införande.
Förening grundad 1907, genom en sammanslagning av Metsänystäväin seura och Suomen Metsänhoidonsytävien Seura Tapio. Föreningen hade som mål att främja folkets praktiska kunskaper om skogsskötsel och privatskogsbrukets ställning. Följande år blev alla jordbruks- och ekonomiföreningar, Finska forstföreningen och lantmannagillen medlemmar i Finska Skogsvårdsföreningen Tapio. Åren 1928–1969 verkade föreningen som centralskogssällskap.
Pensionskassa för lärare och deras anhöriga, vilken bildades 1879 genom en delning av ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Inkomsten till Finska skolstatens pensionskassa bestod av vakansbesparingar och årliga avgifter.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Värvat finskt truppförband under autonoma tiden. Bataljonen härstammade från ett regemente som bildades i Viborg 1812. Från detta regemente åtskildes en undervisningsbataljon som fick namnet Helsingfors bataljon. Helsingfors bataljon fick 1827 namnet Finska undervisningsskarpskyttebataljonen och dess manskap utökades till 500 soldater fördelade på fyra kompanier. År 1829 döptes undervisningsskarpskyttebataljonen till Livgardets 3. finska skarpskyttebataljon, även kallad Finska gardet.
Vanlig beteckning för den armé som skapades 1881 med införandet av allmän värnplikt.
System enligt vilket tiondena betalades med råg och inte med smör. Rågleveranserna har förknippats med finska bönder i motsats till de svenska nybyggarna.
Bataljon som bildades 1856 efter omformeringen av Finska grenadjärskarpskyttebataljonen. Undervisningsbataljonen omformades 1859 till Skarpskytteskolan.
Kunglig skattkammare där kungens och rikets dyrbarheter förvarades. Under medeltiden var skattkammaren inte skild från de finansiella uppgifterna.
Ursprungligen av konungen utnämnd ombudsman i kungliga kansliet som bevakade kronans rätt. Tjänsten flyttades 1614 till hovrätten och ombildades till ett slags allmän åklagare i besvärsmål. Under 1600- och 1700-talet var fiskal också en tjänstebeteckning i diverse kollegier för den som bevakade kronans fiskala intressen, med tillhörande rätt att väcka åtal.
Förteckning över åtalade tjänstebrott, fördes åtminstone under autonomin.
En av två plenumberedande divisioner vid Kommerskollegium, med uppgift att kontrollera hela kollegiets lagenlighet och att bevaka kronans rätt i ärenden som rörde manufakturer, hantverk, handel och sjöfart. Fiskalkontoret leddes av en advokatfiskal biträdd av en skrivare.
Läroanstalt för utbildning av fiskare. Fiskarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn sedan Fiskeristyrelsen slagits ihop med ämbetsverket 1923.
Stadsbo med kungligt privilegium att fiska på kronans vatten.
Tjänsteman som i början av 1600-talet uppbar avgifter på fisket och avgav fristående räkenskaper. Kemi, Ijo och Ule älvar hade varsin fiskefogde i början av 1600-talet. Fiskefogdarna försvann från de norrländska fögderierna först på 1620-talet när fisket vanligen ingick i arrendena av respektive orter eller förpaktades för sig.
Tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning specialiserad på fiskerinäring, fiskevård, vattenvård och fiskundersökningar.
Beredande organ inom frihetstidens riksdag. Deputationen handhade frågor rörande fisket, vilka tidigare hänvisats till Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen eller till Handels- och manufakturdeputationen.
Fond som inrättades på beslut av 1751 års riksdag för att främja fiskerinäringen.
Centralorganisation för fiskerirådgivningen i Finland, grundad 1891. Föreningen bytte 1979 namn till Centralförbundet för fiskerihushållning och ansvarar för rådgivningen till vattenägare och yrkesfiskare.
Tekniskt utbildad tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning. Fiskeriingenjören bistod då förslag och ritningar utarbetades till inrättningar för fiskens framkomst i vattendragen samt till anstalter för att hindra att fiskevatten förorenades av avfall från fabrikerna och till vattenledningsanordningar för fiskodlingsanstalter, liksom till andra vattenbyggnader och inrättningar i anknytning till fisket.
Från 1860 ämbete och ämbetsverk som lydde under Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en äldre och yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Biträde och ersättare åt fiskeriinspektören.
Tjänsteman inom statens lokala fiskeriadministration. Fiskeriintendenten gav allmänna råd rörande fiskerinäringen.
Högre tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning.
Kollegialt ämbetsverk under ledning av en överdirektör, vilket 1918 ersatte fiskeriinspektörsämbetet. Fiskeristyrelsen hade i uppgift att främja utvecklingen av fiskerinäringen och fiskarnas ekonomiska ställning samt att övervaka statens fiskevatten. Fiskeristyrelsens uppgifter överfördes 1923 till Lantbruksstyrelsen, där en särskild avdelning för fiskerifrågor bildades.
Titel på en av länsstyrelsen tillsatt tjänsteman inom vissa hushållningssällskap. Fiskeritillsyningsmannen övervakade fiskeriförfattningarnas efterlevnad.
Titel på tjänsteman inom hushållningssällskapen som verkade för fiskenäringens utveckling.
Skatt för underhåll av kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Allmän kassa. Inom finansrätten, staten som subjekt för förmögenhetsrättigheter. Sammanfattningen av bestämd inkomst eller finanskälla för staten (fiskus), nämligen rätt till böter och förbrutet gods enligt strafflagar, polisförordningar, tull- och andra förordningar rörande skatteväsendet, rätt till olagliga gåvor, såsom mutor och dylikt, rätt till efterlämnat gods, till vilket arvinge saknas (danaarv, bona vacantia) och rätt till herrelösa ting (adespota).
Kommunal besiktningsman som granskade fisk som förpackats i tunnor. Fiskvräkarna utsågs vanligen bland tunnbindare och spilare och avlönades med en mindre avgift för varje granskad tunna. Fiskvräkare förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm.
Till läget noggrant bestämd eller känd punkt som fungerar som utgångspunkt vid mätning, kartläggning, indelning av en skala m.m., särskilt inom lantmäteriet.
Vid tegskifte om delning av en bys jord på så sätt att två huvudvägar korsade varandra i mitten av byn och bildade fyra lika stora huskvarter. Varje hus skulle angränsa till gatan, annars måste huset flyttas.
Avdelad jord, avdelat jordstycke.
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”tredje kornet”.
Reduktionskontor som verkade 1694–1700/1709. Det första bildadades 1694 och de två andra 1696. De leddes av en fjärdepartskamrerare och hade i uppgift att sköta eftergranskningen av klareringen av fjärdeparten enligt beslut av riksdagen 1655. De tre kontoren indrogs från den 1 juli 1700 när fjärdepartsräfsten avskrivits enligt eftergiftsplakatet.
Enligt reduktionsbeslutet 1655, indragning till kronan av en fjärdedel av de skatter som donerats till adelsmän efter 1632. För ändamålet inrättades ett reduktionskollegium. Termen används också om själva beslutet. Fjärdepartsräfsten omfattade också indragning av donationshemman på så kallade omistande orter. Hemmanen kvarstod dock som donationer. I väntan på bedömningen skulle innehavarna av godsen betala en avgift som motsvarade en fjärdedel av avkastningen.
Andelsägare inom bergs- och gruvindustrin. Fjärdepart var vanligen en gruvlott vid Stora kopparberget. År 1543 var antalet fjärdeparter 320. De ökades efter hand och fixerades 1616 till 1 200. Fjärdeparten var sedan den minsta andelen i bolaget till 1888. Fjärdepart i Stora Kopparberget betraktades som fastighet och inköpet skulle därför lagfaras.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Territorial enhet som är mindre än en socken. Den förekom under medeltiden i Tavastehus, Borgå, Viborgs, Nyslott och Korsholms län samt delvis också i Kumogårds län. I Åbo och Raseborgs län var motsvarande enhet bol, i Kastelholms län marklag och i en del av Kumogårdslän tridung. Vanligen bestod en socken av fyra fjärdingar. Fjärdingen var indelad i byar i alla län utom Viborgs och Nyslotts län.
Del av den medeltida staden. Fjärdingarna behövde inte vara fyra till antalet. Fjärdingen utgjorde grundenheten för bekämpningen av eldsvådor. Varje fjärding hade två ledare, en svensk och en tysk. Under 1300-talet kallades de ofta för fjärdingshövdingar, senare för fjärdingsmän.
Benämning på fjärdedel av en administrativ socken från början av nya tiden. Fjärdingen utgjorde ett skatteuppbördsområde med en fjärdingsman som uppbördsman.
Kameralt begrepp för en mindre jordägare som betalade en fjärdedel av grundskatten till kronan. Begreppet motsvarade ursprungligen 1/4 mantal.
Ledare för en fjärding i en stad under medeltiden. Antalet ledare var två, en svensk och en tysk. När en eldsvåda bröt ut skulle minst sex fjärdingshövdingar leda släckningsarbetet, i vilket en man från varje gård skulle delta. Benämningen fjärdingshövding förekom huvudsakligen på 1300-talet och ersattes sedan med fjärdingsman.
Under medeltiden, domare i fjärdedels härad, en fjärding. Fjärdingshövdningar torde inte ha förekommit i Finland.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Lokalt förtroendeuppdrag där innehavaren biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I Finland fanns också i vissa trakter anställda fjärdingsmän som kronobetjänter fram till år 1891.
Skatt som varje fjärding erlade i Savolax på 1500-talet. Till fjärdingsskatten hörde ett pund skipfraktoråg, ett pund korn, fyra lispund gäddor av allmänningsfiske, tolv stockar, fyrtio bräder, en tunna tjära och sex tunnor dito för legofolk, 1 500 näver, en tunna kalk, tolv rep, två långa arbetskarlar (som skulle arbeta på slottet mellan den 3 maj och den 14 september) samt tolv långskjutsfärder med vilken skatten fördes från Nyslott till Viborg.
Bonde som innehade och betalade skatt för ett hemman som var skattlagt till 1/4 mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1 mantal för ”torp”.
Strategisk åtgärd genom vilken man strävade efter att ekonomiskt isolera och bryta all in- och utförsel från ett land. Under korstågstiden förbjöd de kyrkliga konsilierna vapenexport till hedningar. Påven utfärdade förbud mot vapenexport på initiativ av biskopen i Åbo 1229. Hansastäderna använde vid flera tilfällen handelsblockad som ett utrikespolitiskt påtryckningsmedel.
Adjutant hos högste befälhavaren över flottan.
Båtsmän som skötte om vården, hissningen och nedhalningen av flaggorna samt signalering och utkik på ett örlogsfartyg.
Benämning på äldste befälhavarens stabsexpedition i flotta, eskader eller avdelning.
Vid Arméns flotta (1796) och senare även i örlogsflottan (1799) anställd underofficer som avlagt officersexamen och erhållit rätt att bruka officers fälttecken.
Flaggunderofficer inom artilleri-, ekonomi- och minörstaterna i svenska flottan under 1700-talet.
Undersökning av huruvida ett fartyg har rätt att föra den flagga som visas. Undersökningen görs genom granskning av fartygets nationalitetshandlingar. Den utförs av örlogsfartyg, tillhörande krigförande makt. I fred får den ske endast vid misstanke om orätt bruk av flagga.
Officer i amiralitetet som till sjöss förde särskild befälsflagga på masttoppen som befälstecken.
Större typ av flaggprick, officiellt sjömärke som användes för utmärkning av farled.
Rätt för ett fartyg att ha sin stats (national)flagga som synligt tecken på dess nationalitet.
Fartyg på vilket befälhavaren över en flotta eller en eskader är embarkerad och har sitt befälstecken (flagga, annat befälstecken högre än vimpel) hissat. Är befälhavaren amiralsperson, kallas flaggskeppet stundom amiralsskepp.
Rederiets till tjänsteår äldsta maskinmästare.
Flaggunderofficer inom styrmansstaten vid svenska flottan.
Underofficer av högsta graden vid svenska flottan. Graden inrättades 1761 och innefattade då kungliga flaggstyrmän, kungliga flaggkonstaplar och kungliga flaggskeppare. Flaggunderofficeren var likställd med arméns fanjunkare.
Enskild skogsmark. Benämningen har främst använts i Österbotten.
Form av sjuk- eller ålderdomsförsörjning, varigenom någon mot livstids vård och underhåll överlämnade sig och sin egendom till en annan.
Hem för värnlösa flickor, motsvarande ett barnhem, senare ett skolhem.
Läroverk för flickor, avsett att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet.
I Viborg belägen flickskola inrättad 1805, när Viborg ännu hörde till Ryssland. Skolan förestods av en lärarinna som, enligt kejserligt brev 1832, skulle ha fria boningsrum i skolbyggnaden. Den hade sina rötter i flickklassen i anslutning till tyska gosseskolan i Viborg, grundad 1788.
Under autonoma tiden om fånges arbetsförtjänst.
På 1700-talet en penningsumma som ett ämbetsverk betalade ut till tjänsteman från sina egna anslag. Flitpengarna var en belöning för tjänstemannens nit, flit eller övertidsarbete. Benämningen användes också om en specifik inkomst, utom den fasta lönen, som tillkom erfarna skådespelare vid de kungliga teatrarna i Stockholm, beräknad enligt antalet roller de hade uppträtt i.
Underavdelning till balk i de fornsvenska lagarna.
Delaktighet i ett brott. Uttrycket förekommer oftast i den äldre lagstiftningen. I edsöresbalken i Kristoffers landslag stadgas att om någon i avsikt att göra bonden eller hans hjon skada och misshandlar eller dräper någon som är under hemfridens skydd skall alla ”the, ther meth æro j fluk oc farnöte” ha brutit edsöret.
Militär kår som hade till uppgift att konstruera flottans fartyg och övervaka deras byggnad och underhåll. Verksamheten, som tidigare skötts av skeppsbyggmästare av olika grader, organiserades som militär kår 1793 under benämningen Flottans konstruktionskår. Kåren bestod enligt förordningen från 1798 av en överstelöjtnant, en major, fyra kaptener, fyra löjtnanter och fyra konstruktörer.
Holme som flyter på vattnet och fritt kan ändra läge. Rättsligt gällde att ett flottholme tillhörde den som fäste den vid sitt landområde.
Vattenled där allmän flottning ägde rum. I 1734 års lag ingick inga bestämmelser om flottning, utan bara om kungsådra och farled vilka tillämpades också på flottning till 1766 och 1771 års fiskeristadgor. Allmän flottled kunde utnyttjas av envar. Under senare hälften av 1800-talet utökades flottarens rättigheter. Han hade också rätt att utföra byggnadsarbeten längs flottningsledens stränder. Speciellt i den övre delen av flottningsleden måste strömrensningar utföras på grund av den låga vattenmängden.
Förening som måste bildas av den som ville flotta timmer.
Benämning på en administrativ och teknisk befäst hemort (varv, kaserner m.m.) för en större del av en örlogsflotta. Platsen skulle ha säkra och snabba förbindelser till landets centra. Under olika perioder under den svenska tiden fanns en flottstation i Stockholm, Karlskrona, Sveaborg, Viborg och Göteborg. Under autonoma tiden fanns en flottstation på Sveaborg och Skatudden i Helsingfors samt under självständighetstiden i Sandhamn och Obbnäs.
Mobila militära specialenheter, som fanns både på den röda och den vita sidan under finska inbördeskriget 1918. En flygande avdelning utförde snabba räder, spaningsuppdrag och arkebuseringar.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad den 19 mars 1919 i Sandhamn som en efterträdare till den flygskola som grundats 1918 i Åbo. Flygbataljonen bytte 1924 namn till Flygskolan.
Benämning på regentens personliga adjutanter, om dessa inte innehade generals grad. Flygeladjutanter förekom bl.a. i Ryssland och Preussen.
Finska flygvapnets utbildningsenhet i Kauhava, verkade fram till 1937 under namnet Flygskolan.
Flyglinje med eller för postbefordran. Flygpostlinjer infördes på 1930-talet genom att postverket ingick avtal med flygbolag. De första flygpostrutterna gick mellan Helsingfors och Stockholm samt Helsingfors och Tallinn. Senare inrättades även flygpostlinjer inom landet.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad 1924 när Flygbataljonen bytte namn till Flygskolan. Skolan flyttade 1929 till Kauhava. I samband med en organisationsförändring inom luftstridskrafterna bytte Flygskolan 1938 namn till Flygkrigsskolan.
Tilläggslön för flygmaskinförare och flygmaskinspanare inom försvarsmakten. Flygtillskotten erlades som ordinarie, extra- eller lärartillskott.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad den 2 november 1942 i Naarajärvi när Flygvapnets signalsystemdepå bytte namn till Flygvapnets signalskola. Skolan ansvarade för underhållet av flygvapnets signalsystem och utbildningen av signalsystempersonalen. Skolan flyttades 1943 till Tavastehus. Den heter sedan 2005 Luftkrigsskolan.
Militär inrättning grundad den 27 november 1941 i Naarajärvi. Signalsystemdepån ansvarade för underhållet av Flygvapnets signalsystem vid sidan av utbildningen av signalsystempersonalen. Den bytte 1942 namn till Flygvapnets signalskola.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Av vederbörande kyrkoherde utfärdat intyg åt person som flyttade till annan församling. Flyttningsbeviset innehöll uppgifter om den utflyttandes namn, yrke, ålder, ursprungligen också om personens leverne och kristendomskunskap. För tjänstefolk krävdes avskedsbetyg av arbetsgivaren innan flyttningsbeviset kunde utfärdas. Flyttningsbeviset kallades allmänt prästbevis.
Skriftlig utredning till länsstyrelsen om förfalskat gods, underhaltigt arbete eller fuskverk under svenska och autonoma tiden, särskilt om utredning till landshövdingen om tjänstefel begångna av uppbördsmän. Allmänt: dokument innehållande utredning över svek, list, bedrägeri.
Ursprungligen frälsehemman som återgått till skatte och betalade flöteskatt. Flötehemman förekom bl.a. i sydvästra Finland.
Avgift som erlades av flötesmän, det vill säga knapadel vilkas hemman tidigare varit frälse men lagts under en måttlig skatt. I Veckelax socken i Viborgs län fanns på 1500-talet fem flöteskattmän, som var av gammalt frälse och som innehade några små skatteängsbol. För detta erlade de årligen sex lispund i stadgesmör.
I vissa delar av Finland under 1500-talet benämning på rusttjänstadel vars hemman återgått under skatt. Den för jorden utgående skatten från sådana hemman kallades flöteskatt.
Stekarhussven i ett kloster. På motsvarande sätt fanns stekarhussystrar i nunnekloster.
Person som vaktar och sköter arkliets hästar under krigståg.
Tjänstetitel på person som under 1400- och 1500-talet ansvarade för stallets foder samt hästarnas utfodring under resor. Fodermarsken kunde även föra befäl över rytteri förlagt i borgläger. Termen har övergått från tjänstetitel i en frälsemans gård, där fodermarsken och marsken i äldre germanska samhällen betecknade den som hade uppsikt över stallet, till en ämbetstitel vid konungars och furstars hov. Tjänstebeteckningen var ännu på 1700-talet upptagen på kungliga stallstaten, i rang underställd (över- och under) hovstallmästaren.
Skatt med medeltida ursprung som ursprungligen bestod av allmogens skyldighet att emottaga hästar till utfodring samt den stående skatt som uppstått ur denna skyldighet. Efter ägaren till djuren uppkom benämningarna kungs-, slotts- (årliga hästar), biskops-, lagmans- och fogdehästar. Med tiden förvandlades fodringsskyldigheten till en årlig avgift vilken såsom en ständig skatt blev införd i jordeböckerna. Den infördes som räntetitel under jordeboksräntan och är antingen satt i penningar eller förvandlad till någon annan persedel (fodernöt, fodermalt m.m.).
Under stora ofreden från och med 1717 i Åbo generalguvernement av den ryska ockupationsförvaltningen tillsatt tjänsteman för att leda förvaltningen i ett fögderi. Fogdarna fungerade även som åklagare i rättsskipningen. De kallades även befallningsmän, befallningshavande och undantagsvis även lantkommissarier.
Tjänsteman som på regeringens vägnar förestod styrelsen och uppbörden antingen inom ett landområde (län, fögderi) eller i en stad. Huvudorten var ofta ett fäste och fogden var i regel också fästets befälhavare. För en sådan kungens ämbetsman började med 1300-talet titeln advocatus eller fogde ersätta den äldre benämningen praefectus. Fogden hade också polisiära uppgifter, särskilt att gripa grövre förbrytare. Under senmedeltiden användes titeln för dem som innehade län på räkenskap eller fataburslän. Gustav Vasa ersatte i stor utsträckning medeltidens självständiga länsinnehavare med lågättade fogdar. Kontrollen skärptes och flera stadgor utfärdades. Under denna tid omtalas slotts-, gårds-, härads- och bergsfogdar. Till följd av förvaltningens uppdelning krympte fogdemyndigheten och titeln kronofogde blev enarådande.
Trupp av ryttare uppsatt genom fogderusttjänst. År 1601 uppsattes en truppenhet till vilken varje fogde skulle utrusta tre (senare fyra), varje häradsskrivare två (senare tre) och varje länsman en ryttare. Medel för uppsättningen av detta rytteri togs dels av uppbörden, dels av inkomsterna från särskilt anslagna förläningshemman. Fogdarnas skyldighet att rusta upphörde i och med nyorganiseringen av armén under Gustav II Adolf.
Infanteritrupp uppsatt genom fogderusttjänst.
Fogdarnas skyldighet att för kavalleriet upprätta och utrusta ryttare. Fogderusttjänst förekom första gången under Johan III:s tid och upphörde när Gustav II Adolf omorganiserade krigsmakten.
Ryttare som var uppsatt genom fogderusttjänst.
De räkenskaper som uppgjordes för ett häradsfögderi under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i kammaren utifrån de räkenskaper och verifikat som fogden hade med sig. De bestod vanligen av fogdens räkenskap med bilagor. Bilagorna omfattade jordebok (kallad årlig ränta), tiondelängd, eventuella avkortningslängder, saköresregister, kungliga brev och kvittenser. Från 1618 ökade ståthållarnas/landshövdingarnas ansvar för redovisningen och anordningarna till befallningsmännen i länen skulle gå genom ståthållaren. År 1624 bestämdes att landshövdingen skulle granska och ansvara för fogdarna.
Den lägsta rättsinstansen i en stad enligt Magnus Erikssons stadslag. Fogderätten sammanträdde på torget och bestod av en fogde, som representerade kungen, och en svensk och en tysk rådman. De sistnämnda var rättafogdar. Förmodligen avhandlades endast politimål av fogderätten. Domarna kunde appelleras till rådet.
Kronofogdens biträde i tjänsteärenden. Fogdetjänaren verkade på för honom särskilt anslagen lön. Fogdetjänarna var vanligen tre till antalet. De ansvarade i kronofogdens ställe bl.a. för indrivandet av obetalda kronoskatter och allmänna avgifter.
I Ryssland från 1785 självstyrelseorgan i städerna, med uppgift att välja stadsöverhuvud och medlemmar till allmänna stadsrådet. Städernas sex invånarklasser var berättigade att delta i folkförsamlingen, emellertid med tillämpande av census enligt stadens storlek. I Gamla Finland förekom sådana folkförsamlingar under ståthållarskapsperioden 1787–1797, men i dem var endast tre eller fyra av invånarklasserna representerade.
Av staten organiserad verksamhet där man genom reglering av ekonomin och arbetskraften försöker trygga befolkningens försörjning under undantagstider.
Distrikt som lydde under Folkförsörjningsministeriet och inom vilket man koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Fram till 1941 administrerades inom distriktet även den allmänna arbetsplikten, men dessa ärenden fick därefter en separat indelning i arbetskraftsdistrikt. Det omfattade vanligen ett län. Distriktets ledande tjänsteman kallades byråchef eftersom han samtidigt förestod distriktets folkförsörjningskontor.
Samlande beteckning på Folkförsörjningsministeriets folkförsörjningsdistrikt.
Kansli som verkade som en central för folkförsörjningsverksamheten i kommunen. Från 1941 fanns folkförsörjningsledaren vid kansliet. I kansliet fanns tillgång till alla protokoll, beslut och uträkningar som folkförsörjningsnämnden eller dess sektioner gjort. Kansliet skulle grundas på ett ställe som var lättillgängligt för allmänheten.
Kontor i ett folkförsörjningsdistrikt under Folkförsörjningsministeriet. Föreståndaren bar tjänstebeteckningen byråchef. Kontoret koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Kontoret övervakade de kommunala folkförsörjningsnämnderna och folkförsörjningsledarna som administrerade verksamheten på lokal nivå. Fram till 1941 ansvarade folkförsörjningskontoren även för ärenden som rörde allmän arbetsplikt, men för dessa frågor bildades därefter separata distriktsbyråer.
Statlig befattning grundad 1941. Folkförsörjningsledaren ledde folkförsörjningsverksamheten i en kommun. Han ansvarade för att Folkförsörjningsministeriets, folkförsörjningskontorets och folkförsörjningsnämndens beslut och föreskrifter verkställdes och övervakade att personer som arbetade inom folkförsörjningen fullgjorde sina uppgifter. Folkförsörjningsledaren skulle vara dagligen anträffbar för allmänheten på folkförsörjningskansliet.
Medlem av statsrådet och chef för Folkförsörjningsministeriet.
Ministerium av provisorisk karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet. Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Kommunalt organ vars uppgift var att sköta om och övervaka distributionen av ransonerade förnödenheter till konsumenterna enligt de bestämmelser som uppsatts av Folkförsörjningsministeriet och folkförsörjningsdistrikten. Nämndens tre medlemmar valdes av kommunalfullmäktige som även utsåg dess ordförande. På större orter kunde nämnden vara uppdelad i sektioner. Folkförsörjningsnämnderna fick i slutet av år 1939 i uppgift att även sköta om den evakuerade befolkningens försörjning genom att organisera inkvartering, måltider och arbete. När evakueringsärendena visade sig vara för krävande för de kommunala nämnderna överfördes uppgifterna 1940 på Inrikesministeriet och ett nygrundat specialorgan. Folkförsörjningsnämnderna ansvarade även för tillämpningen av allmän arbetsplikt fram till 1941, då särskilda arbetskraftsnämnder tillsattes för att sköta dessa ärenden. Även om Folkförsörjningsministeriet lades ner 1949 fortsatte de kommunala folkförsörjningsnämnderna verka på 1950-talet och i vissa fall även på 1960-talet.
Undervisningsanstalt som från och med år 1889 skulle bibringa män och kvinnor av folket (ursprungligen landsbygdsbefolkningen) ett högre mått av medborgerlig bildning än vad folkskolan kunde ge. Den första folkhögskolan i Finland grundades i Borgå.
Avdelning som organiserade den civila rättsskipningen i det röda Finland och fastställde förfarandet i brottmål som behandlades av den revolutionära domstolen.
Medlem i Finlands folkkommissariat under det finska inbördeskriget 1918.
Benämning som dels pekar på att ett kyrkosamfund omfattar eller riktar sig till flertalet invånare i ett land (oftast i ett öppet och inkluderande avseende), dels är ett uttryck för en teologisk riktning. Teologiskt utgår begreppet från uppfattningen att det kristna evangeliet riktar sig till alla människor, samt att man lägger primär betydelse vid Guds vilja och handlande. Barndopet är ett uttryck för denna syn, vilket inte bortser från att den vuxnes fria ställningstagande är en förutsättning även i folkkyrkan. Denna kyrkoform skiljer sig från en frikyrka genom att medlemskap i den senare bygger på en personlig bekännelse i en eller annan form samt anmälan om anslutning. I Finland betecknas den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet som folkkyrkor. I synnerhet tidigare använde man också termen statskyrka om dessa kyrkosamfund.
Av kyrkoherde eller kaplan i lands- och stadsförsamling vart femte år upprättad tabell över församlingens folkmängd. Tabellerna gjordes i två exemplar: det ena för att förvaras i sockenkyrkan, det andra för att sändas via kontraktprosten till stiftet, efter 1865 till statistiska ämbetsverket.
Från 1768 av ombudsman vid sjömanshus (efter verkställd påmönstring) utfärdad förteckning över ett fartygs besättning och passagerare. Förteckningen innehöll uppgifter om deras namn, ålder, förhyrningsvillkor och dylikt. Folkpass utfärdades ursprungligen endast för fartyg som seglade på utrikesort, under autonoma tiden också för dem som seglade inrikes. Skepparen skulle innan han avseglade till utrikesort tillsammans med sitt skeppsfolk inställa sig på magistraten. Där antecknades namn, hemvist och födelseort, civilstånd, samt om hyran betalades per månad eller för hela resan. Skepparen var skyldig att förvara sjöpasset och vid behov uppvisa det för myndigheterna.
I Ryssland för uppbörden av poduschnieavgiften upprättade listor över den skattskyldiga manliga befolkningen. Sådana befolkningslistor började upprättas i Gamla Finland efter att produschnieavgift började uppbäras under ståthållarskapsperioden efter 1783.
Enligt fredstraktaterna 1645, 1658, 1660 och 1676 om erövrade folks rätt att få leva med sina gamla lagar och förordningar. Termen övergick under 1700-talet i betydelsen sammanfattningen av och vetenskapen om de rättsregler och rättssystem som reglerar förhållandet mellan stater och om den doktrin och rättspraxis som tillämpas för alla folk, oavsett politiska gränser (internationell rätt).
På statsstöd verkande läroanstalt för barn (i åldern 8–14 år, från 1907: 9–16 år och från 1921: 7–16 år), som inte på annat sätt kunde tillägna sig skolbildningens första grunder. Folkskolor började inrättas 1866 och blev obligatoriska i städerna, från 1898 också i landskommunerna, fram till att den statliga grundskolan successivt infördes 1972–1977. Folkskolan övervakades av en lokal folkskoledirektion. Skoldistriktet inspekterades av en folkskoleinspektor. Folkskolorna inrättades och upprätthölls vanligen av församlingarna fram till 1907, då den förberedande undervisningen lösgjordes från kyrkoförvaltningen och blev kommunal. Folkskolan indelades i högre och lägre folkskola som bägge förutsatte behjälpliga kunskaper i läsning och skrivning. Den lägre folkskolan erbjöd undervisning i innantilläsning, skrivning, religion, matematik, teckning, sång och gymnastik, den högre också i geografi och historia, mätning av ytor och rymder, naturkunskap och dess tillämpning. I folkskolorna på landsbygden undervisades också handarbete som ett obligatoriskt ämne. Folkskolorna var samskolor med elever av bägge könen, och undervisningen sköttes av antingen en folkskollärare eller folkskollärarinna.
Under perioden 1884–1931 tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Folkskoleinspektören hade i uppdrag att biträda överinspektören för folkskolorna i hans arbete och att vid behov verkställa inspektioner av lärarseminarier och folkskolor i städer och på landsbygden.
I Ryssland 1786–1803 i varje guvernement kollegialt organ för ledningen av skolväsendet som var underställt allmänna försörjskollegiet. Det är oklart om en sådan kommission har varit verksam i Gamla Finland.
Person med behörighet att verka som lärare i folkskola. Kompetenskravet för folkskollärare var genomförd utbildning vid folkskollärar- eller folkskollärarinneseminarium.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärarinnor.
Kassa grundad 1880. Direktionen i Helsingfors bestod av tre ledamöter och tre suppleanter, valda för tre år. Kassans inkomster bestod av årliga avgifter, som alla ordinarie och vikarierande lärare och lärarinnor var skyldiga att erlägga.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärare och folkskollärarinnor.
Sällskap stiftat 1874 med ändamålet att utge populär och billig litteratur på svenska och finska språken och även genom andra medel väcka folkets håg för vetande.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Statlig fond i anslutning till fattig- och arbetshusfonden, vars medel användes till bidrag och understöd åt kommuner och privata välgörenhetssällskap eller -föreningar som upprätthöll anstalter för arbetsoförmögna, och till enskilda personer som vårdade, underhöll och undervisade en lytt, blind, andesvag eller på annat sätt helt arbetsoförmögen person. Fonden övervakades av guvernören och fattigvårdsinspektören. Den hette egentligen Fonden för vården om till arbete fullkomligt oförmögna personer.
Fond upprättad av Riddarhuset i Finland 1856 i syfte att bekosta medellösa ogifta adliga kvinnors pension ur adliga jungfrustiftelsen. Fonden erhöll sina medel från de avgifter som uppbars av ofrälsemän, för deras på vissa villkor förvärvade rättighet att besitta ett frälsesäteri, till exempel fall där en ofrälse man gift sig med en adlig jungfru, som under sin livstid fick behålla besittningsrätten till frälsesäteriet enligt adelsprivilegierna 1723 och 1789.
Bonde som drygar ut sina inkomster med allmänna körslor.
Vad som behövdes under färd i form av mat och dryck, foder, i senare betydelse också fortskaffningsmedel såsom häst och vagn.
Anteckning i domstolsprotokoll om att pantsatt fast egendom, med eller utan ägarens medgivande, hade ställts som säkerhet för pantinnehavarens fordringar. Fordringsinteckningar förekom för att panter i vanliga fall måste vara i borgenärens händer för att kunna realiseras för obetalda skulder. De gav borgenären befogenhet att genom myndighets försorg få fastigheten exekutivt såld på auktion för att få ut sin fordran. Fordringsinteckning kunde i allmänhet inte göras utan fastighetsägarens skriftliga och bevittnade på fordringshandlingen tecknade medgivande. Såsom fastighetsägare betraktades i allmänhet den som hade lagfart. Utan fastighetsägarens medgivande kunde dock ”tvångsinteckning” göras.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Tillvägagångssätt som strider mot gällande föreskrifter.
Samling receptformler som utarbetades för den nya militärfarmakopén år 1920. Receptsamlingen utarbetades av en särskild kommitté, som arbetade vid sidan av militärfarmakopékommittén.
Benämning på Åbo domkyrkas formulärbok. Den donerades till domkyrkan av biskop Hemming omkring 1354.
Mer eller mindre allmängiltig form för en tabell, ett kontrakt, en skrivelse, själva pappret som (i tryck eller skrift) upptar ett sådant formulär med tomrum för det speciella innehållet.
Samling av modellbrev, som var uppställda enligt de gällande teoretiska reglerna för dictamen. Formulärboken utgjorde en praktisk handbok som inte bara utnyttjades av kyrkan och kronan, utan också ibland av privatpersoner. I den donation som biskop Hemming gav till Åbo domkyrka omkring 1354 ingick en dylik formulärbok och i biskop Magnus kopiebok från slutet av 1400-talet ingick fyra formulär för uppgörande av testamenten.
Produkter av mänskligt arbete som finns i behåll från forna tider och som numera inte eller endast i undantagsfall används för sitt ursprungliga ändamål. Fornminnen indelas i fasta och lösa fornminnen.
En av de äldsta skiftesformerna i landskapslagarna som i motsats till det senare solskiftet antagligen avsåg en oregelbunden fördelning av byns åkrar och ängar, men som antagligen fastställde äganderätten till gårdstomten och huvudåkrarna.
I forskningen förekommande benämning på socken i förkristen tid som kan ha fungerat som enhet för gemensamma ekonomiska angelägenheter mellan närliggande byar, till exempel för gemensam förvaltning av religiösa platser. Fornsocknarnas existens är numera ifrågasatt.
Benämning på onuset att transportera kronans representanter (civila och militära) samt kronan tillhörigt material (exempelvis spannmål) från ett anvisat ställe till ett annat.
Penningvärdet av det onus, som bestod i att jordinnehavaren skulle forsla sina skattepersedlar till kronans förråd, våghus och lador eller till frälseränteägarens eller den tjänstemans hemvist, vilken skulle åtnjuta indelningen. Den skattskyldige var skyldig att jämte lösen för persedlarna även betala forsellön, ifall vederbörande nöjde sig med penningar i stället för varor.
Kontant, årlig ersättning för förlorad rättighet till forsellön.
Allmogens plikt att forsla avradsspannmålen och övriga utlagor in natura eller i persedlar till den ort i lagsagan dit de anvisats. Forselskyldigheten fastställdes på nytt 1723, dock så att landshövdingen ansvarade för att forseln inte blev för betungande. År 1803 fick forseln utföras till det magasin som låg närmast hemmanet, antingen inom eller utanför lagsagan. Skyldigheten kunde i till exempel Österbotten ersättas med fraktpenningar.
Skyldighet för jordinnehavare att forsla de av hans jord till annan person in natura utgående räntorna till räntetagarens hemvist. Det var visserligen stadgat att forslingen inte fick gå utöver ”lagsagans” gränser, men avstånden kunde ändå bli långa för folk och dragare. Indelningshavarens rättighet att kräva att persedlarna levererades in natura, eller hans så kallade uppsägningsrätt, gav honom rätt till forsellön eller en kontant ersättning ifall persedlarna inte levererades in natura, utan löstes.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för vård av bland annat tuberkulospatienter, grundat 1926. Sanatoriet förestods av en läkare.
Aktuarie vid Forststyrelsen.
Del av ett forstrevir. Forstbevakningsområdet förestods av en forstuppsyningsman.
I Ryssland 1802–1811 centralt ämbetsverk, motsvarande ett kollegium, för förvaltningen av kronoskogarna med undantag av sådana som lydde under saltsjuderier och metallförädlingsverk. Forstdepartementet lydde under Finansministeriet. Forstmästeriinrättningarna i guvernementen, även inrättningen i Finländska guvernementet, var underställda Forstdepartementet.
Skogsförvaltning, i synnerhet i statens regi, vilken bestod av att sköta, övervaka och främja skogsbruket.
Tekniskt utbildad tjänsteman inom forstförvaltning, bl.a. vid Forststyrelsen. Forstingenjörerna hade insikter i skogsvård, skogsbruk, virkesavverkning, -anskaffning och -förädling, naturvård och affärsverksamhet.
Regionalt skogsvårdsområde inom statens forstförvaltning. Forstinspektionsdistrikten sorterade under Forststyrelsen och förestods av en överforstmästare, biträdda av forstrevisorer, forstmästare, forstkonduktörer, forstkassörer och forsttaxatorer. Distrikten var i sin tur indelade i revir.
De ekonomiska medel som forstkassören i ett forstdistrikt eller forstrevir ansvarade för.
Kameral tjänsteman inom forstväsendet, vilken ansvarade för forstdistriktets eller forstrevirets ekonomi och skötte brevväxlingen med landshövdningen (guvernören) och forsttjänstemännen.
Från 1864 tjänstebeteckning för uppsyningsman eller skogstaxator vid ett forstinspektionsdistrikt eller ett forstrevir. Forstkonduktörerna hade högre tjänsterang än andra forstuppsyningsmän, men lägre än forstmästare. Enligt instruktionen 1883 var forstkonduktör tjänstebeteckning endast för forstmästare på extra ordinarie forststat. Forstkonduktör var också titel på högre lärare vid en forstläroanstalt.
I Ryssland från 1798 lantmätare som temporärt var anställd vid forstmästeriinrättning i guvernement. Även vid forstmästeriinrättningen i Gamla Finland fanns forstlantmätare.
Läroanstalt för undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Tjänstebeteckning för lägre tjänsteman i ett forstrevir.
Lägre tjänsteman i ett forstrevir som biträdde revirforstmästaren i dennes tjänsteuppgifter och verkade som hans ersättare.
Tjänsteboställe för forstmästare.
Tjänstetitel på högre tjänsteman vid Forststyrelsen och forstförvaltningen. Forstmästaren hade akademisk slutexamen i forstvetenskaper och hade tjänstgjort som revirforstmästare i minst ett års tid. Forstmästare motsvarade svenska tidens jägmästare. Sedermera blev forstmästare också en akademisk titel för den som avlagt skogsexamen.
Under svenska tiden och autonoma tiden om lägre tjänstemän inom forstväsendet, vanligen om dem som arbetade i ett forstrevir.
Organisation för forstförvaltningen på guvernementsnivå i Gamla Finland, inrättades 1798 och lydde under överforstmästaren. Kallad Forstmästeriinrättningen eller Forstmästeriet. I Ryssland ser det ut att ha saknats en särskild benämning på motsvarande inrättning.
Ämbetsområde för de forstmästare som från 1851 förestod och övervakade ett av Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendets, senare Forststyrelsens, skogsvårdsområden inom ett forstinspektionsdistrikt. Forstreviren var i sin tur indelade i bevakningsområden. Utöver revirforstmästaren eller revirförvaltaren sköttes revirets förvaltning av forstkassörer och möjligen forstkonduktörer och forstuppsyningsmän. Även under svenska tiden hade det inom skogsförvaltningen förekommit en uppdelning i distrikt som i sin tur var indelade i revir.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens inspektionsdistrikt. Forstrevisorn ansvarade för distriktets finansövervakning och rapportering. Hans närmaste överordnade var överforstmästaren.
Tjänstetitel eller honorär titel för hög tjänsteman inom skogsförvaltningen.
Ämbetsverk i det röda Finland, vilket i Forststyrelsens ställe skötte forstförvaltningen under finska inbördeskriget 1918. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen (Folkkommissariatet) i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Under 1800-talet benämning på skogvaktare inom forstförvaltningen.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Forststyrelsen inrättades 1859. Från 1851 hörde skogsförvaltning till Lantmäteriöverstyrelsens förvaltningsområde, vilken också ändrade namn till Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet. År 1863 skildes forstväsendet från lantmäteriväsendet och Forststyrelsen ombildades till ett separat centralt ämbetsverk, som lydde under Senatens kammarexpedition. Efter självständigheten sorterade Forststyrelsen under Lantbruksministeriet. Forststyrelsen ansvarade för vården och förvaltningen av kronoskogarna, enstaka boställen i statens eller kyrkans ägo, statens sågverk samt tillsynen över forstläroanstalterna och tidvis åtminstone formellt även över det privata skogsbruket. Vid Forststyrelsen förekom från 1928 en sektion för statsskogarna och en sektion för privatskogarna. Forststyrelsen leddes av en överdirektör, från 1920-talet av en generaldirektör. I början av 1900-talet överfördes den högsta beslutanderätten från överdirektören till Forststyrelsens kollegium och blev således ett kollegialt ämbetsverk. Förvaltningen och tillsynen av de statsägda skogarna sköttes inom ramen för regionala forstinspektionsdistrikt, som i sin tur var indelade i forstrevir.
Tjänsteman inom forstförvaltningen som ansvarade för timmerflottningen längs en viss flottningsled.
Tjänsteman inom forststaten.
Tjänstebeteckning för Forststyrelsens skogsvaktare i ett forstinspektionsdistrikt, från 1864 föreståndare för ett mindre bevakningsområde inom ett forstrevir. Forstuppsyningsmännen lydde under revirforstmästaren. Forstuppsyningsmän förekom även i Ryssland från 1802.
Statlig forsknings- och sakkunnigorganisation inom skogsbruket, från 1908 från universitetet fristående forskningsanstalt som 1917 ombildades och kom att lyda under Lantbruksstyrelsen. Den kallades fram till 1928 Forstvetenskapliga Försöksanstalten (Forstvetenskapliga provanstalten), då den på nytt omorganiserades och sorterade under Lantbruksministeriet under namnet Forstvetenskapliga Forskningsanstalten, 1932–1952 Forstliga Forskningsanstalten, 1953–1962 Skogsforskningsanstalten, efter 1962 Skogsforskningsinstitutet (senare Metla). Anstalten hade i uppgift att inventera skogarna i landet samt utföra riksomfattande undersökningar och experiment som främjade skogsvården och förbättrade skogsbeståndets kvalitet och diversitet i Finland. Anstalten utförde undersökningar och experiment i laboratorier och i statens forskningsskogar, som institutet förvaltade. Anstalten förvaltade även de lagstadgade nationalparkerna som från 1938 inrättades på statens marker. Vid anstaltens naturvårdsbyrå verkade även statens naturskyddsinspektör.
Skattetal för fiskerätten och fördelningsgrund av fångsten i Torne älv, motsvarande 1/8 mantal.
Två- eller treklassig tilläggsutbildning avsedd att utbilda lärarinnor och bereda flickor för fortsatta studier, exempelvis vid universitet. Det första fortbildningsläroverket uppkom då staten övertog Privata lärerinneklassen som skolföreståndarinnan Elisabeth Blomqvist grundat 1868 i anslutning till Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors.
Befästning, befästningskonst, vanligen för att beteckna ett lands fästningsvärde i allmänhet, dess fästningsbyggnader och den för befästningsväsendet anställda personalen.
Benämning på styrelsen för den svenska arméns ingenjörs- och fortifikationskår. Fortifikationspersonalen fick en enhetlig organisation 1634 under ledning av en generalkvartermästare. Åren 1680–1681 utökades Fortifikationen märkbart då fortifikationsväsendet i Östersjöprovinserna och i de tyska besittningarna ställdes under generalkvartermästarens befäl. Fortifikationen fick en regional organisation med brigader år 1721, med underlydande fästningar. Brigadindelningen upphörde 1798 och brigaderna sammanslogs till en Fortifikationsstat, uppdelad i kompanier bestående av stab samt kompani-, informations- och civilstater. År 1811 efterträdde Ingenjörskåren Fortifikationen som ämbetsverk.
Fortifikationsofficer som av chefen för Fortifikationen förordnats att övervaka och leda byggarbeten inom fästningsområdet. Fortifikationsbefälhavaren hade befäl över personalen vid fästningens fortifikationsstab och var styresman för fästningsfortifikationsförrådet samt ansvarade för de medel som förvaltades av fortifikationskassören. Själv lydde fortifikationsbefälhavaren under chefen för Fortifikationen samt fästningens kommendant.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Titel på chefen för Fortifikationen.
Under 1600- och 1700-talen benämning på den till en armés generalstab hörande och under generalkvartermästaren i fält eller annan befälhavare av Fortifikationen lydande fältfortifikationspersonalen.
Civilmilitär tjänsteman som planerade och förestod fortifikationsarbeten.
Civilmilitär tjänsteman, som tillhörde förråds- och hantverksstaten i Fortifikationen. Fortifikationskassörens uppgift var att sköta och redovisa vissa för fortifikationsändamål anslagna medel.
Benämning på generalkvartermästarens expedition, med uppgift att sköta fortifikationsväsendets räkenskaper. Fortifikationskontoret grundades som ett fristående ämbetsverk 1681 men blev senare en avdelning i Krigskollegium. Kontoret bestod av fortifikationskansliet, fortifikationsrevisorskontoret och fortifikationskammarkontoret.
Sammanfattande benämning på den personal och den budget som hörde till ingenjörs- och befästningsväsendet vid krigsmakten. Fortifikationsstaten organiserades åren 1721–1798 i brigader.
Domstol, domsrätt, jurisdiktionell behörighet, laga domstol. Under medeltiden skiljde man mellan det världsliga samhällets domsrätt och kyrkans domsrätt.
Domstol som avgjorde mål gällande samvetsfrågor. Till dem hörde alla frågor som gällde den kristnas förhållande till Gud. Ärendena avgjordes antingen inför botsakramentet eller utanför detta. När någon exempelvis blev löst från korstågslöfte avgjordes frågan av forum conscientiae men utanför botsakramentet. Ärendena behandlades vanligen bakom lyckta dörrar.
Kyrklig domstol för tvisteforum. Domstolen behandlade frågor som gällde de kristnas förhållande till varandra inom kyrkan som rättsligt samhälle. Behandlingen av ärendena var offentlig.
Kyrkans dömande myndighet. Inom kyrkans domsrätt skiljde man mellan samvetets forum och tvisteforum. I betydelsen laga domstol utgick man från principen att målet skulle dras inför den anklagades domstol, det vill säga domstolen för det område där han hörde hemma. Enligt bestämmelser 1215 skulle ingen instämmas till rättegång som hölls på en ort belägen mer än två dagsresor från hans hemstift. I senare påvebullor framhölls dock särskilt att dessa bestämmelser inte fick utgöra hinder för behandling av dylika mål.
Den senare vanliga benämningen på forum judicale eller forum contentiosum.
Den vanliga benämningen på forum conscientiae under senmedeltiden.
Privilegiedomstol, ursprungligen domstol bestående av gelikar, stadgad i adelsprivilegierna 1569 och i kyrkolagen 1686. Från 1614 användes benämningen om hovrätten i egenskap av första rättsinstans för adeln, senare också för höga ämbets- och tjänstemän som begått tjänstebrott eller försummat viktiga tjänsteplikter. Privilegiedomstolen avskaffades för adeln och prästerskapet 1867, för höga tjänstebrott 1918. Forum privilegiatum för adeln i brottmål, tvister om (fast) egendom, arv, testamente, konkurs m.m.
Det världsliga samhällets domsrätt. Under medeltiden skiljde man mellan kyrkans domrätt och den världsliga domsrätten. Problemet med laga domstol behandlades av en hel titel i dekretalerna.
Barn som någon upptagit (som eget) eller mot ersättning mottagit till fostran och vård i föräldrarnas ställe. Anmäldes hos landshövdingen, som efter noga prövning av föräldrarnas medgivande och/eller prästbevis, fastställde barnets fosterbarnstatus. Fosterbarn var även en skatteterm efter 1805 då fattiga föräldralösa fosterbarn befriades från alla kronoutskylder till 18, 21 eller 24 års ålder, beroende på i vilken ålder barnet blivit fosterbarn enligt principen i ju yngre år, desto längre skattefrihet. Ursprungligen var fosterbarn även en benämning på barn som ammades av någon annan än sin moder: ”skötebarn”.
Särskild kategori av ofria, som var födda och uppvuxna på den gård där de levde. Benämningen förekommer i landskapslagarna, och en fostre hade en bättre ställning än övriga ofria. Hans ställning skiljde sig rättsligt och han kunde ha egendom och självständigt bo.
Den del av fältartilleriet vars manskap förflyttades till fots. I fråga om ryska förhållanden använder man ibland termen för att beteckna åkande fältartilleri till skillnad från ridande.
Benämning på en soldat i de partigängartrupper som tillsattes under stora nordiska kriget.
Ursprungligen gående bud, gångbud. Termen användes särskilt om postbud som skötte postföringen till fots i ett fögderi från 1633, tills uppgiften övertogs av det indelta postverkets postförare.
Tidigare benämning på infanterist.
Benämning på det oberidna betjäningsmanskapet vid en artilleripjäs. Fotservisen förrättade serverandet av pjäsen under skjutning.
Fogde i Österlanden, Gereke Skyttes titel 1347–1348. Åren 1349–50 använde han titeln capitaneus de Osterlande.
Förrådsbyggnad för djurfoder.
Övervakade att frakter först skulle erbjudas de egna borgarna innan man använde sig av främmande.
Institution som hade till uppgift att övervaka och bestämma över befraktningsförhållanden samt andra frågor som rörde handel och sjöfart.
Benämning på forselavgift för räntesmör och andra ränteviktualier i Österbotten 1627–1766. Fraktpengarna avskaffades 1766, då räntepersedlarna skulle utgå i penningar och allmogen inte längre fick besväras med fraktpenningar.
Utskyld som erlades som ersättning för transporten till uppsamlingsstället av vissa in natura utgående skatter. Om gammal avgift i Österbotten för transporten av kronan tillkommande räntespannmål stadfäst på nytt 1766.
Handling som av en godsavsändare utställs till fraktföraren för att tjäna till ledning vid transporten av godset. Innehållet på internationella järnvägsfraktsedlar reglerades genom ett avtal i Bern 1890.
Domsutslag varigenom saken skjuts på framtiden. Ärendet kunde sedan (utan vidare omständigheter och vid behov) återupptas till rättsbehandling. Framtidsdomar kunde fällas om en handling som för tillfället saknade betingelser för att karaktäriseras som brottslig, eller ifall bevisningen mot den åtalade var otillräcklig.
Orden som uppstod spontant kring Franciskus av Assisi. En omarbetad ordensregel stadfästes 1223. Orden var en klerkorden med olika slag av apostolisk verksamhet. Varje ordenshus hade sitt verksamhetsområde. De första grundades i Norden på 1230-talet. Ordens syfte var evangeliets efterföljelse i fullständig fattigdom, arbete för eget och nästans själagagn genom predikan och föredöme. Franciskanernas författning under medeltiden är inte helt klarlagd. Ordensregeln var allmän och generalkapitlen fick utforma konstitutionerna. Ordens högste styresman var generalministern. Senare utvidgades generalkapitlets makt. Den kvinnliga grenen av franciskanorden, klarissorna, hade sitt ursprung i det kloster som den heliga Klara grundade 1212. Franciskanorden delades 1517 när påven stadfäste observantorden. I Norden upplöstes franciskanorden före 1537. Ordenshusen fanns kvar längst i Finland där Raumo upplöstes först 1538.
Anteckning på postförsändelse om att postavgiften erlagts (vid avsändandet), stadgades under autonoma tiden först 1862. Senare har termen använts om själva postbefordringsavgiften.
Befrielse från postavgift, fribrevsrätt, frankeringsfrihet.
Samlande benämning på postalt värdetecken (frimärke) eller värdestämpel som bevisade att porto hade betalats. Frankostämpel har använts i Finland endast 1864–1874.
Skyldighet att erlägga postavgift. Frankotvång stadgades 1862 och angavs 1864–1874 med särskild stämpel. Franko = betald.
Broder, ordens- eller klosterbroder, munk, som inte är prästvigd.
Straff som innebar att en person kunde bli föremål för hämnd. Fredlöshet innebar att personen i fråga saknade den okränkbarhet som varje medlem av rättssamfundet åtnjöt. Den fredlöse skulle gå i landsflykt eftersom han hade förlorat sin rätt att vistas i landet. I princip förlorade han sin rättskapacitet och kunde straffritt dödas. Vissa stadganden förutsatte dock att den rätten enbart tillkom målsäganden och dennes anförvanter. Edsöreslagstiftningen på 1200-talet fastslog flera brott som kunde leda till fredlöshet. Gärningsmannen dömdes då fredlös i hela riket och förverkade sin lösa egendom. Fredlösheten var avlösbar under vissa omständigheter. I Kalmar recess 1483 utvidgades fredlösheten till att gälla i samtliga nordiska riken.
Under Fredrik I:s regeringstid (1720–1751), benämning på en 1664–1755 präglad silverkaroliner.
Stift som bildades 1743 och som omfattade provinsen Kymmenegård i Gamla Finland. Stiftet leddes av ett konsistorium med Fredrikshamns och Veckelax kyrkoherde som ordförande och domprost. I stiftets församlingar var svenska ämbetsspråk. Stiftet saknade biskop. Det indrogs 1812 då Gamla Finland förenades med övriga Finland.
Folkrättsliga avtal varigenom ett krig mellan två eller flera stater avslutas och de genom kriget avbrutna vänskapliga förbindelserna återställs. Fredsfördrag ingås mellan folkrättsliga subjekt (helt eller halvt självständiga stater). I äldre tider med mindre klart utvecklade folkrättsliga rättigheter förekom fredsavtal även mellan enskilda menigheter och landsändar inom de i krig inblandade staterna (bondefred).
Vid fredsfördrag förekommer att en eller flera makter ger sin garanti för bestämmelsernas uppfyllande. Denna garanti bör vara i fredsfördraget uttryckligen angiven eller förutsatt.
Tillfällig bevillning som 1720 års riksdag beslutade till ”krigets utförande och en anständig freds vinnande”. Fredshjälpen var en fortsättning på den vid 1719 års riksdag beslutade bevillningen för riksgäldens avbetalande och efterträddes vid 1723 års riksdag av en efter vars och ens samhällsställning och förmögenhet bestämd lön -och betalningsavgift.
Truppförflyttning utanför fiendens verkningsområde.
Område som var beläget inom en mil från en frälsemans sätesgård. De frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Den styrka av officerare, underofficerare, manskap, tjänstemän och hästar som en armé och varje avdelning inom den ska underhålla i fredstid.
Märke utgivet av en militär befälhavare som sattes upp på de hus som inte skulle plundras.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Från 1753, av församlingspräst till domstol utfärdat prästbevis över en för begånget brott åtalad persons kunskaper i kristendom och förda leverne under den tiden som personen i fråga hade vistats i församlingen. Frejdebeviset innehöll från 1839 också uppgifter om personens ålder.
Benämning på de kolumner i mantalslängderna som uppgav vilka och hur många personer som för året var befriade från mantalspenningarna.
Bonde tillhörande en grupp som åtnjöt skattefrihet i Äyräpää i Viborgs län i slutet av 1500-talet. Bönderna hade under ryska kriget bildat en särskild fana. Efter fredsslutet tillförsäkrades de en viss skattefrihet som gjorde dem till en sorts knapadel. Deras antal var i början av 1600-talet 146 i Äyräpää och 50 i Jääskis.
Så kallades vid indelningsverkets inrättande den jordägare i Hälsingland, som befriades från rotering mot skyldighet att efter viss taxa lämna ”husrum, ved och värme, sängkläder och kokkäril” åt en officer.
Rättighet att vara fri man, frälseman. Motsats till träldom.
Handling som intygade att fartyget var byggt på kravell, att det var finskt eller nationellt, att det hade finsk besättning och fördes av en finsk skeppare, att det ägdes av finska undersåtar och var berättigat att föra rysk flagga. Fribrev fick inte utfärdas för andra än inhemska redares kraveller som byggts i hemlandet. Fribrevet utfärdades av landshövdingen på ansökan eller anmälan av magistraten i en stapelstad. Med anhållan skulle bifogas bilbrev, mätarebrev samt magistratens intyg att skepparen var finsk undersåte och borgare i någon stad i Finland. Undantag gjordes för officerare i flottan. Magistraten skulle också intyga att besättningen åtminstone till hälften bestod av finländare. Dessutom skulle eventuella tidigare fribrev bifogas.Det gamla fribrevet returnerades inte utan stannade hos landshövdingen. Fribrevet skulle förnyas årligen.
Dokument utfärdat av myndighet vilket definierar en rättighet, till exempel ett visst beskydd eller ekonomiskt privilegium. Termen användes särskilt om portofria tjänstebrev, ett särskilt privilegium för ämbetsverk och tjänstemän, som skulle införas i en fribrevsbok. Inom postverket stipulerades i postordningen 1643 regeringens och kollegiernas rätt till avgiftsfri postgång mellan sig och till och från lägre myndigheter (till exempel läns- och stadsstyrelser, justitie-, lands- och militärstatstjänstemän). Systemet avskaffades tillfälligt 1668 och 1673–1685. Det återinfördes 1685, men begränsades igen 1704. Det gäller fortfarande för vissa myndighetsbrev. Systemet med fribrev avskaffades i Sverige 1873. Kommerskollegiums fribrev för fartyg uppgav fartygets nationalitet jämte andra förhållanden av betydelse såsom fartygets bilbrev, mätebrev och som tillförsäkrande de förmåner och rättigheter som tillkom svenska fartyg. Ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Liggare för registrering av fribrev. I boken antecknades de tjänsteförsändelser som var befriade från postavgift, adressatens namn och adress samt brevets karaktär. Försändelsens vikt och portofrihetens storlek antecknades av postbetjäningen. Lokala tjänstemän lämnade vid årets slut in boken till närmaste postkontor och kvitterade ut en ny. Fribrevsboken granskades årligen av postförvaltaren. Under svenska tiden granskades den vart fjärde år av Kammarkollegium och under autonoma tiden av finansexpeditionen. Fribrevsrätten var avskaffad 1673–1685. År 1686 fastslogs att vissa tjänstemän hade rätt att sända fribrev upp till en viss summa. Fribreven skulle då bokföras. Före 1704 var alla tjänsteförsändelser gratis. Efter 1704 måste tulltjänstemän och regementsskrivare, postmästare och i viss mån också häradshövdingar, själva bekosta sin tjänstepost. De fick sedan vid årets slut ersättning av staten, mot den i fribrevsboken beräknade summan.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet. Fribrevsrätt var ett privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Under 1500-talet förekommande benämning på skriftlig eller muntlig anhållan hos kungen om nåd från fredlöshet eller landsförvisning.
I den äldsta germanska rätten och i medeltida svensk rätt till 1734, det ordnade och tryggade tillståndet under lagens herravälde. Var och en, som var i folkets frid, hade därigenom sin rätt garanterad. Denna allmänna frid kunde emellertid dels utvidgas, i det att handlingar, som tidigare inte betraktats som fridsbrott, erhöll denna egenskap, dels förstärkas, i det att en högre grad av okränkbarhet i vissa fall erkändes. I dessa sistnämnda fall ådömdes gärningsmannen utöver det straff, som annars kunde komma i fråga för gärningen, en särskild bot för det att friden blivit bruten. Det förekom många slags sådana frider, som julfriden från julaftonen till tjugondedagen, påskfriden från dymmelonsdagen till åttonde dagen efter påsk eller, på orter, till påskdagens afton, pingstfriden från pingstaftonen till åttonde dagen efter pingst; vårfrid, andfrid, hemfrid, kyrkofrid, ölfrid, tingsfrid, köptingsfrid, kvinnofrid. Straffet för fridsbrott var ursprungligen att gärningsmannen blev fridlös (fredlös). Fridlöshet innebar att man uteslöts ur frids-och rättsgemenskapen. Det försatte personen i fråga i en fullkomligt främmandes ställning och betecknade honom också som en folkets och kungens fiende. Fridlösheten blev emellertid så småningom alltmer till sin användning inskränkt, och även där den kvarstod försvann mycket av den gamla hårdheten. Då den ursprungligen mera hade närmat sig dödsstraffet, övergick den så småningom till ett slags landsflykt. Ganska tidigt genomfördes också den förändringen, att lindrigare fridsbrott kunde försonas genom böter.
Ursprungligen att kungöra den frid som skulle råda vid vissa tillfällen eller den säkerhet som en frid- eller fredlös person skulle garanteras. Numera används begreppet om det hägn som, genom allmän kungörelse eller stadgande, ges åt jordegendom med tillbehör (fridlysa mark, skog, plantering), åt anläggningar för allmän nytta (som järnvägar, kanaler, telegraflinjer) eller åt de djur, som under viss tid är fredade för jakt och fångst.
Den period under vilken jakt av ett visst bytesdjur är förbjuden. Fridlysningstid omnämndes redan i vissa landskapslagar och Dalalagens fridlysningstid var mellan den 15 april och den 13 oktober. Varje villebråd hade sin egen fridlysningstid, medan fåglarna saknade sådan. Rovdjur var fredlösa året om.
Person som dömts av domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Kungligt brev varmed en fridlös eller fredlös återfick sitt lagliga samhälleliga beskydd. Fridsbrev erhölls på ansökan om nåd eller mot erläggande av böter (friköp). De förekom fram till 1736.
Skatt som under 1600-talet togs ut för att återuppbygga landet efter krig.
Avgift som enligt Magnus Erikssons stadslag erlades till rådet i samband med överlåtelsen av fast egendom i staden. Överlåtelsen skulle ske offentligt på rådhuset och bekräftas genom fastebrev eller anteckning i stadens bok. Avgiften betalades av förvärvaren.
De dagar under vilka en masugn var befriad från skatt. Verksamheten på bruken i Finland reglerades 1649, 1673 och 1723. Tionde skulle utgå till kronan för varje blåsningsdygn (dygn då masugnen användes) med undantag av fridygnen. År 1809 fastslogs att antalet fridygn i blåsningens början var 3 för en gammal masugn, 10 om masugnen hade blivit ombygd och 50 + 3 för en ny masugn. Antalet blåsningsdygn skulle kontrolleras av kyrkoherden.
Term för flyttning av elev från klass till klass, oberoende av termin och ålder.
Rätt för sjömän att utan tull utföra och införa varor.
Penningar som vid tullklareringen utgick till skeppare och besättning på kravellfartyg (fartyg där bordläggningen på större fartyg läggs kant i kant, så kallad kravell) som gottgörelse för fartygets last. Penningarna utbetalades enligt en viss taxa och enligt tjänsteställning, varvid skepparen överlämnade en kvittens över medlens mottagande, bevittnad av två personer ur besättningen. De förutsatte avmönstringsprotokoll från magistraten.
Religiösa samfund som skilt sig från stats- eller folkkyrkorna och har konstituerat sig som självständiga kyrkosamfund.
Hamn dit varor från alla länder fick införas tullfritt. Frihamnen var ett avgränsat område som ansågs ligga utanför rikets tullgräns. Allt inom detta område var befriat från såväl tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida. Hamnpengar och dylikt samt tull erlades när varan fördes från frihamnen till en annan ort inom samma land.
Det varuutbyte som lämnas ostört av begränsningar i form av in- eller utförselförbud, tullar m.m. I vidsträcktare mening full frihet i förvärv, exklusive alla genom lag eller förordning påbjudna inskränkningar i förvärv och varuutbyte, såsom privilegier, monopol, koncessioner, skrån, stadganden av maximalpris på varor, ockerlagar och överflödsförordningar.
Skattefritt hemman, vanligen ett kronohemman vars skatt (ränta) var anslagen till lön åt befäl i den indelta armén.
Adlig titel under greve, införd 1561 av Erik XIV. Under åren 1626–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Ridderskapet och adeln. Klassindelningen slopades under frihetstiden, men återupprättades av Gustav III 1778. I Sverige gällde den till 1809, i Finland till 1917.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats friherrskap, upphöjts till friherrevärdighet. Friherrebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier, bl.a. rätten att uppbära årlig ränta, kronotionden och sakören. De första friherreskapen inrättades 1569. De indrogs till kronan i och med reduktionen 1680 och termen innebar därefter enbart friherrlig värdighet. Friherren kunde också tillsätta präst och häradshövding. Friherreskapen var ärftliga på manslinjen.
Befrielse från olika skatter och avgifter. Friheterna redovisades vanligen som avkortning i räkenskaperna.
Samlande benämning på urkunder i vilka någon förmån beviljas (till exempel avkortning på utlagor eller rätt till gods). Under 1500-talet var frihetsbrev en synonym till förlänings-, privilegie- eller fribrev. Under 1600-talet användes termen närmast om offentligt meddelande om statlig ersättning till en tjänsteman för utförda tjänsteåligganden, i annan form än som penninglön (till exempel postböndernas rätt till befrielse från skjutsningar). Termen frihetsbrev ersattes från slutet av 1600-talet med varierande benämningar, beroende på förmånens art.
Av Finlands senat den 19 juli 1918 tillsatt kommitté vars uppgift var att utreda ekonomiska ersättningskrav och spörsmål som uppkommit under finska inbördeskriget. Kommittén behandlade över 16 000 ersättningsansökningar och stod bl.a. för kostnaderna för frihets- och minnesmedaljernas anskaffning och utdelning. Likvidationskommittén upplöstes den 30 april 1921.
Av häradsrätt fastslagen omkretsradie på cirka en mil runt en adelsmans sätesgård (eller annat jordagods), inom vilken frälsehemmanen 1569–1649 omfattades av särskilda ekonomiska privilegier. I praktiken tillämpades inte frihetsmilen på nya bevillningar och utskrivningar från och med 1620-talet. Betydelsen för skattskyldigheten minskade 1644 och upphörde helt 1649, varefter skjutsfärdspenningar skulle utgå lika från frälsehemman inom eller utom frihetsmilen. Frihetsmil förekom dock inom förvaltningen ända fram till reduktionen.
Karta över frihetsmil. Kartan gjordes från och med 1655 upp av lantmätare för reduktionskollegiets behov.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett nybygge eller en industriell anläggning. Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till kronan som till kommunen och prästerskapet.
Bekosta någons utgifter, särskilt utgifter för uppehälle.
Kompani som under en officers befäl utförde spaningsuppdrag eller bedrev gerillakrig mot fienden. Beteckningen förekom till exempel under stora ofreden, då frikompanier av fotsoldater (fotdragon) förordnades att på eget bevåg bedriva krig.
Kristen församling som står utanför statskyrkan. Medlemmar i statskyrkan kunde från 1869 också vara medlemmar i en frikyrkoförsamling. Efter 1923 blev frikyrkoförsamlingar vars medlemmar inte var anslutna till statskyrkan tillåtna.
Mindre truppstyrka i krigstid bildad av frivilliga. Frikårerna hör inte till armén, men anpassar sina rörelser efter denna och gör infall mot fiendens rygg och förbindelser (såsom borttar sändningar, förstör upplag, understöder folkresningar). Frikårerna uppträder vanligen självständigt (såsom strövkårer eller partigängarkårer), stundom övergående till reguljärt truppförband.
Förvärv av full (fri) äganderätt till ofri tomt i stad mot erläggande av en viss köpeskilling.
Köpeskilling erlagd vid friköp av ofri jord (i stad).
Erläggande av avgift för att slippa skyldigheten att göra krigstjänst, även befrielse från att fullgöra värnplikt i fredstid.
Lager (område) där varor upplades och bearbetades utan förtullning.
Benämning på de svenska fria utvandrarna till Nya Sverige, i motställning till det amerikanska kompaniets folk.
Marknad i en stad där också andra än stadens egna borgare kunde saluföra sina varor.
Av frimurare inrättat och underhållet barnhus som understöddes av kronan.
Den tid inom vilken båtsmansvakanser skulle återbesättas av rotarna. Enligt kungliga brev från den 24 april 1684, den 13 juni 1732 och den 24 september 1744 var frimånaderna för indelningen, roteringen och städerna i allmänhet tre.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i bruk 1856. Frimärket visar att avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Titel på skråhantverkare som hade rätt att utöva sitt yrke utanför skråväsendet. Privilegiet avskaffades 1731.
Handling som tillförsäkrar någon en förmån. Termen användes exempelvis om rätten för Åboborgare att 1559 handla i Norrbotten. Fripass användes också om ett dokument som tillförsäkrade en person som reste i kronans ärenden fri skjuts, förtäring eller foder och logi för sina hästar.
Benämning på de extra ryttare som på order av Karl XII år 1709 skulle sättas upp för varje kompani vid landsregementena. I varje kompani uttogs de sex bästa ryttarna och ställdes på värvad stat. De skulle vara fria från handräckning och kommenderingar, men i stället vara beredda att när som helst rycka ut. I de uttagnas ställe skulle rusthållarna mot erhållande av lega sätta in annan ryttare. Frirytteriet upphörde i och med Karl XII:s död 1718. Friryttare var även en benämning på de tolv ryttare i den 1717 uppsatta livskvadronen som ersatte den under krigen tillintetgjorda livdrabantkåren.
Dokument som gav en skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått, mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen fribrev för frisedel.
Till staden utgående avgift vid lagfart på grund av köp, byte eller gåva.
Gratisbefordran, vanligen med häst och vagn. Under åren 1642–1649 innebar friskjuts allmogens allmänna skyldighet att skjutsa statliga ämbets- och tjänstemän som reste i kronans ärenden. Friskjutsarna ersattes 1649 hos allmogen med skjuts(färds)penningar, hos tjänstemännen med respenningar. Friskjutsarna avskaffades 1649, då skjutsfärdspenningar infördes som en ständig del av jordeboksräntan.
Deltagare i ett frivilligt stridande förband, som vanligen opererade bakom fiendens linjer.
Gratisplats inklusive mat och vård på sjukhus och kurhus. På varje kurhus och lasarett skulle det finnas ett visst antal friplatser. År 1811 fastslogs att veneriskt sjuka vars fattigdom kunde bestyrkas av pastor, kronofogde, länsman eller borgmästare skulle vårdas kostnadsfritt, medan övriga patienter skulle betala för sin vård och sitt uppehälle. År 1820 skulle vården av veneriska patienter bli kostnadsfri efter två månaders intagning. Personer under 15 år skulle, om de inte hade en betydande förmögenhet, vårdas kostnadsfritt.
Benämning som i kombination med uttrycken fritt skepp eller ofritt skepp utgör en folkrättslig regel för sjöstridskrafters behandling av handelsfartyg i krig.
Prebende som inte var förbundet med innehavarens residensplikt.
Folkrättslig regel för sjöstridskrafters behandling av handelsfartyg i krig. Enligt regeln skyddar neutral flagga fienden tillhörig last som inte är kontraband, medan neutralt gods på fartyg som tillhör fienden kan tas som krigsbyte. Denna regel uppställdes av Sverige, Ryssland och Danmark 1780 emot England.
Folkrättslig regel för sjöstridskrafters behandling av handelsfartyg i krig. Enligt regeln skyddade neutral flagg fienden tillhörig egendom, som inte var kontraband, medan neutralt gods, som inte var kontraband, ansågs fritt, även om det fördes på handelsfartyg som tillhörde fienden.
Det vaktmanskap ombord på fartyg, som för tillfället är befriat från vakt.
Benämning på den del av besättningen som inte deltog i vaktgöringen, till exempel läkare, kockar och förrådskarlar.
En vecka varje år, då tjänstefolket på landsbygden (enligt tjänstehjonsstadgan) skulle ha ledigt för att till exempel kunna byta tjänsteställe. Fram till 1809 inföll friveckan i september (1819 i Sverige), därefter i slutet av oktober.
Person som självmant, utan att vara tvungen, gör krigstjänst eller frivilligt kvarstannar i tjänst efter tjänstetidens slut, även soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av uppdrag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om vid domstol eller annan offentlig myndighet iakttagna lagstadgade formaliteter rörande diverse ansökningsärenden såsom lagfart, inteckning, bevakning av testamente och registrering av rättsliga förhållanden rörande panträtt, giftorätt, förmynderskap m.m.
Av enskild person grundad stiftelse för barmhärtiga ändamål och nödlidande vilken förvaltades av domkapitel eller annan statlig myndighet.
Under inbördeskriget 1918 delades den vita armén i fyra frontgrupper bestående av Satakunta-, Tavastländska, Savolax- och Karelska gruppen. Efter erövringen av Tammerfors omstrukturerades den vita armén i Öst- och Västarmén.
Militär tjänstgöring som inbegriper frontansvar eller verksamhet i områden där krigshandlingar förekommer.
Härskarinna, furstinna, drottning. Termen användes även om förnäm kvinna, oberoende av om hon var gift eller ogift.
Det första årets inkomst av ett beneficium. Av- och tillträde av beneficium var noggrant reglerade. Det var vanligt att det första årets inkomst togs i anspråk för olika ändamål, för företrädarens arvingar, för biskopen eller för påven.
Hövligt tilltal till gift kvinna.
Skola för flickor med olika namn. Den första fruntimmersskolan i det svenska riket grundades 1786 i Göteborg. Följande fruntimmersskola, med tyska som undervisningsspråk, grundades i Gamla Finland i Viborg 1788 (–1905). De första statliga fruntimmersskolorna grundades 1844 i Helsingfors och Åbo, med svenska som undervisningsspråk. Undervisningen var avsedd för döttrar ur ståndsfamiljer och meddelades i tre–fyra klasser, jämte praktisk hemslöjd och andra kunskaper som förutsattes av en väluppfostrad ung kvinna. I 1872 års förordning öppnades statens fruntimmersskolor för alla flickor. De räknades till de allmänna elementarläroverken och blev femåriga 1885. En högre fruntimmersskola med sju klasser fanns endast i Helsingfors. Den syftade till en mer omfattande allmän utbildning. I Finland fanns i de större städerna sedan 1600-talet också privata flickpensioner, där flickorna erhöll undervisning i språk, musik, teckning och sömnad, den mest kända verkade i början av 1800-talet som Sara Wacklins pension i Åbo. Också privata flickskolor grundades på olika håll i landet, särskilt efter att skolordningen 1856 hade trätt i kraft. Privata finskspråkiga flickskolor grundades 1864 i Jyväskylä och 1869 (–1919) i Helsingfors.
Måltider för hovfruntimret vid hovet som de anställda kvinnorna fick som en del av lönen.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Den särskilda frihet från skatter, mot vissa prestationer, som kyrkan sedan 1200-talet under benämningen andligt frälse och adeln sedan 1300-talet under benämningen världsligt frälse åtnjöt. Benämningarna försvann i författningarna och officiella dokument efter 1630-talet, medan friheterna i viss mån kvarstod till 1680. Termen användes också om sammanfattningen av dem som innehade dylik skattefrihet. Det andliga frälset var sedan 1200-talet fritaget från världslig domstol. Kyrkans hus och jord var till 1527 fritagna från böter och skatter. Frälset blev efter 1527 ett statskyrkligt ämbetsstånd under konungen. Nya privilegier infördes från och med 1650, bl.a. befriades kyrkans ämbetsgårdar från en del bördor. Det världsliga frälsets frihet gentemot kungen stadgades i Alsnöstadgans skattefrihet (troligen 1279) och var en ersättning för rusttjänst. Frälsestadgar stadfästes därefter i snabb takt såsom 1330, 1335, 1344, 1345. Frälseklassen indelades enligt Tälje stadgor i tre grupper av konungsmän: konungens riddare som hade rätt till ett följe på högst tolv ryttare, väpnare i konungens råd med höst åtta ryttare och väpnare som var konungens män med höst sex ryttare. Väpnare, som inte stod direkt i konungens tjänst, fick ha följen på endast fyra ryttare. Nya ekonomiska förmåner tillkom under 1400-talet såsom rätten till att uppbära underlydandes sakören (böter) och jakträtt. I praxis blev frälsejord i allmänhet också fritagen från hälften av de nya, så kallade utomordentliga skatterna, säterier var befriade från all skatt. Efter 1527 övergick det världsliga frälset så småningom i ett adligt ämbetsmannastånd, som kunde dömas under skatt eller till böter för försummade skyldigheter gentemot kungen.
En av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna från Viborgs län under 1700-talet: frälseandelen tillföll donatarien och var två tredjedelar av kronoskatterna för de av kronan behållna hemmanen som kom kronan till del.
Förvaltare av frälsegods.
Åbo på adelns frälsehemman efter i lag reglerat avtal om längre eller kortare tid, samt uppsägningstid och -villkor. Frälsebönderna betalade hyra (avrad) och utförde vissa dagsverken till jordägaren, men var befriade från hävdvunna skyldigheter gentemot kronan (till exempel gengärd, körslor, fodring och gästning), frånsett om kungen själv eller främmande sändebud reste genom landet. Frälsebönderna deltog i extra skatter (gärder och hjälper) samt utskrivningar (hälften mot skatte- och kronobönderna frånsett vid man-ur-huse-utskrivning). Frälsebönderna saknade representationsrätt i bondeståndet. De kunde från 1734 avhysas vid misskötsel av gården eller eftersläpande avrader. Uppsägning måste ske drygt ett år innan kontraktstiden gick ut.
Urkund som innebar att en person hade frälsefrihet. Under Magnus Erikssons tid utfärdades frälsebrev av kungen, hans ställföreträdare eller riksrådet. Frälsefrihet beviljades med eller utan rusttjänstplikt, stundom för jord och stundom för person. Frälsefrihet gällde på behaglig tid, ärftligen eller evärdeligen.Ursprungligen utfärdades frälsebreven i regel på livstid. Först från 1390-talet och början av 1400-talet utfärdades breven så att de också skulle gälla arvingar.
En stormans ställföreträdare eller förvaltare av en frälsegård.
Sammanfattningen av de friheter och förmåner som tillkom medlemmar av frälseståndet. Termen användes särskilt om förmåner som var förknippade med jord av frälsenatur.
Gods som åtnjöt frälsefrihet eller var av frälsenatur.
Hemman på frälsejord. Frälsehemmanet brukades av en åbo (utan bördsrätt till hemmanet) som betalade den årliga grundskatten (ränta) till donatarien, i stället för till kronan, och som utförde dagsverken och vissa skjutsningar åt säteriet. Frälsehemmanet åtnjöt betydliga friheter med avseende på skatter och besvär, vilka varierade beroende på vilket slag av frälseegendom det var frågan om och hur långt från frälsegården hemmanet låg. Frälsehemmanen var förbehållna adeln till 1723, då även präster och borgare gavs rätt till frälsejord. Från 1789 kunde även allmogen förvärva allmänna frälsehemman. Först 1809 blev de ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom även av det ypperliga frälsets natur, dock fortfarande utan representationsrätt i bondeståndet.
Skatteteknisk term på jordnatur. Frälsejord tillhörde adeln och var i princip befriad från skatter och avgifter. Villkoren varierade dock under olika tider. Skattefriheten för frälsejord förlorade sin betydelse 1925 när de gamla jordskatterna avskaffades.
Ogift kvinna av frälse börd. En frälsejungfru behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten därtill. Oavsett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
Kvinna som hörde till frälseståndet. Hon behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten. Ovasett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
Kameralt om kyrkohemman som till sin jordnatur var frälse, i stället för av skatte- eller krononatur. Frälsekyrkohemmanen var befriade från de skatteutgifter som annars tillhörde kronan, åtminstone enligt författningen 1719.
Försäljning av kronans jord eller rätt till skatt (ränta) på villkoret att köparen fick frälserätt på den köpta jorden eller räntan. Frälseköp förekom särskilt på 1600-talet. Kronan bibehöll förköpsrätt till på dylikt sätt avyttrad frälsejord fram till adelsprivilegierna 1723. Det förekom dock också att andra köpgods reducerades tillbaka till kronan och förbjöds i adelsprivilegierna.
Mansperson som innehade (ärftlig) skattefrihet gentemot kronan och med friheten sammanhängande privilegier (till exempel fritt bestämmande, frihet från visst ansvar och vissa straff). Benämningen ersattes med ”adelsman” då det rusttjänstskyldiga frälset cirka 1600 ombildades till en privilegierad bördsadel. Den användes därefter endast i arkaiserande stil eller som motsats till ofrälse.
Skatteteknisk term som angav en egendoms skattenatur. Jord av frälsenatur var befriad från skatt och tillhörde en privatperson som hade full äganderätt till den.
Posthemman på frälseägor. Postlandbonden fick 1638–1685 penninglön för postföringen, medan andra postbönder fick skattelättnader. Den dubbla tjänsten hos kronan och adeln innebar också försenad postföring då frälset krävde dagsverken och körslor av postlandbönderna. Kronan försökte därför från 1650 få frälsepersoner att avträda sina posthemman till kronan. Kronan betalade också ut ersättning till frälset om man inte hade kunnat utkräva de till landbonden hörande prestationerna för postföringens skull. Efter 1703 (förnyat 1706, 1722) skulle alla frälseposthemmanen överlåtas till kronan genom hemmansbyte. Byten av detta slag pågick till mitten av 1700-talet.
Ryttare som utförde krigstjänst till häst, hade lans, svärd, sköld, brynja, hjälm och stridshäst.
Av fastighet utgående årlig grundskatt (ränta av ständig natur) på frälsejord. Frälseränta erlades till innehavaren av ett rent frälse där kronan överlåtit rätten till (skattefrälse)ränta av viss skattejord eller där ägaren överlåtit sin jordäganderätt till kronan, med förbehåll om rätt till räntan, (mera sällan) om bibehållen jordäganderätt där ränteuttaget överlåtits till annan (frälseskatteränta).
Kronans fordran hos enskild frälseman, som uppstått på grund av en ofördelaktig transaktion. En sådan fordran kunde uppkomma dels vid reduktionen då byte av räntor eller jord ägde rum mellan frälsemän och kronan, dels genom de hemmansbyten mellan frälsemän och kronan som förekom fram till 1723. I det senare fallet berodde fordringen på att en frälseman vanligen hunnit tillträda hemmanet innan det var utrett om värdet på det utbytta hemmanet motsvarade det som kronan fick.
Rättighet som grundar sig på genom rusttjänst eller börd vunnet frälse eller på innehav av frälsejord.
Kameral benämning på frälsehemman där ägaren avstått jordäganderätten till någon annan men behållit rätten till den årliga räntan. Frälseskattehemman förekom under några decennier i mitten av 1700-talet. De avskaffades 1789 då bönderna fick rätt att inneha frälsejord.
Den hyra (ständig ränta) som frälsebonden (frälselandbon) betalade till ägaren. Frälseskatteräntan var årligen utgående, där ägaren till ”rent frälse” överlåtit sin jordäganderätt till en landbonde, med förbehåll om rätt till ränta eller (mer sällan) överlåtit rätten till räntan åt någon annan men behållit äganderätten till jorden.
Benämning på ridderskapet och adeln som korporation och stånd.
Frälsejord som genom privilegium av Erik XIV 1562 hade blivit befriat från rusttjänst och från de tillfälliga skatter och vissa pålagor (till exempel kronotionde från år 1600) som de vanliga frälsehemmanen måste stå för, övergående i betydelsen adligt storgods tills begränsningen att bara en adelsman fick äga ett gammalt frälsesäteri upphävdes 1864. Frälsesäteriet skulle vara ett föredöme för traktens bönder, genom ett gott underhåll av byggnaderna och en god skötsel av åkrar och betesmarker.
Torp på frälsehemman. Frälsetorpen kunde vara upplåtna med ärftlig besittningsrätt på vissa villkor som dokumenterades i domboken vanligen vart tionde år.
Torpare på frälsehemman. Frälsemannen ansvarade för att jorden uppodlades, byggnaderna hölls i stånd och att erfoderligt underhållsmaterial fanns till hands.
Frälseundersökningskontoret utvecklades 1688 ur det kontor som vid Reduktionsdeputationens början hade i uppgift att kollationera Reduktionskommissionens arbetsresultat. Arbetet utvecklade sig till en allmän undersökning av adelns behållna frälsegods. Frälseundersökningskontoret indrogs 1742 och dess uppgifter sköttes därefter av Kammararkivet.
Benämning på personer som under åren 1918–1922 deltog i halvofficiella militära expeditioner som arrangerades från Finland till Estland, Östkarelen och Petsamo.
Enheter inom den finska armén under fortsättningskriget. De bestod av soldater som tillhörde finskbesläktad befolkning. Soldaterna bestod dels av karelare och ingermanländare som flytt till Finland efter 1918, dels av tillfångatagna soldater från den röda armén. Största delen av officerarna och underofficerarna var finländare. Till frändekrigarenheterna räknades Brigad K., Avdelta bataljonen 7 (Aunus frändekrigarbataljon), Avdelta bataljonen 8 (Viena frändekrigarbataljon), Frändefolksbataljon 3 och Avdelta bataljonen 6.
I det äldre lagspråket förekommande uttryck för vanligen manlig kränkning av skyldskap genom blodskam eller lägersmål i förbjudna led. Förövaren kallades frändsämjospillare.
Uttryck som omfattade lans, svärd, sköld, hjälm, ringpansarskjorta med kapuschong och ärmar samt benskydd. Under senmedeltiden förändrades rustningen på grund av den förbättrade teknologin. Vapnen utökades då med hjälmkrossare och svärden gjordes längre. Uttrycket ingick i bestämmelserna om rusttjänst.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Yrkande av käranden, att domstolen ska ålägga svaranden att till käranden fullgöra en prestation, vanligen ett penningbelopp.
Gift same på 1500-talet som betalade hela skatten.
Den skriftliga handling varigenom någon av annan erhåller uppdrag, rättighet, befogenhet att (som ämbets- eller tjänsteman, syssloman eller ombud) uträtta ärenden eller värv i fullmaktsgivarens namn och ställe, som om han själv vore närvarande. Fullmakter förekom allmänt i bemärkelsen rätt att få ingå avtal med tredje part eller att som laga ombud anklaga eller svara för annan i civila mål inför domstol. Fullmakten bemyndigade innehavaren att med bindande verkan handla för fullmaktsgivaren. En fullmakt kan vara muntlig, skriftlig eller framgå av ett anställningsförhållande.
Utnämningsbrev till vissa höga statliga tjänster som gav tjänsteinnehavaren en viss rätt att företräda staten i sin ämbetsutövning. Fullmakter infördes 1926. De gavs åt presidenten, domstolsledamöter och föredragande tjänstemän vid högre domstolar, professorer och överbibliotekarien vid universitet och tekniska högskolan, innehavare av tjänst vid evangelisk-lutherska kyrkan, ledamot av centralt ämbetsverk och föredragande vid statsrådet. Fullmakt beviljades också åt tjänster som besattes av statsrådet, justitiekanslern, högsta domstolen, högsta förvaltningsdomstolen eller annan myndighet där tjänsten krävde domarbehörighet.
Öppen fullmakt: fullmakt i vilken behörigheten att företräda fullmaktsgivaren inte är definierad eller begränsad.
Lösen som en person som hade utnämnts till en fast tjänst skulle betala för utnämningen.
I Ryssland från 1725 benämning på medlem i stadsråd. Från 1785 benämning på medlem i allmänna stadsrådet samt på medlem i sexmannastadsrådet. Mandatperioden var tre år. I Gamla Finland valdes fullmäktige till allmänna stadsrådet och till fyrmannastadsrådet under ståthållarskapsperioden 1787–1797.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit fullmakt att verka som ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som titel för ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan, Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Utgångspunkten för drottning Margaretas maktposition. Den 13 augusti 1387 valdes hon på landstinget i Lund av det danska riksrådet till fullmäktig fru och till husbonde. I Norge hyllades hon med samma titel den 2 februari 1388. I slutet av mars sammanträffade hon på slottet Dalaborg i Vänern med representanter för det svenska riksrådet och de valde henne på rikets vägnar till Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde.
Benämning på den huvudskatt som i början av 1540-talet infördes i Östra Nyland. Också i Viborgs län erlades enligt det medeltida fullskattetalet. Det gamla systemet grundade sig på en sammansättning av bönder med ett visst förmögenhetsbelopp i lösören. Fullskatten var det nya mantal som skapades genom reformen. Det var i egentlig mening personligt tills en uppskattning av markvärdet genomfördes. Detta kom också till stånd på 1540-talet och då överflyttades skattebördan på jorden. De karelska fullskatterna var till värdet olika också på samma ort, medan de sockenvis hade samma utskylder. Persedlarnas beskaffenhet skiljde sig mellan olika socknar.
Den fattigvård en fattig person hade rätt till på den ort där han eller hon hade hemortsrätt. Om den fattiga hade hemortsrätt i en annan kommun än där han eller hon bodde kunde personen eventuellt få fakultativ fattigvård.
Postkontor eller postexpedition som sköter alla uppgifter som hör till postverket.
Öppet sår. Kategoriseringen av olika typer av skador avgjorde straff och storleken på eventuella böter.
Fakultet som enligt Uppfostringskommissionens förslag 1750 skulle ge grundläggande undervisning åt studenterna. Studenterna skulle få gemensam undervisning i logik, metafysik, etik och latin. Därefter skulle de göra sitt snilleval och välja mellan fyra studielinjer eller fakulteter.
Ursprungligen en för statsskicket eller statsformen konstitutiv lag, författning, stadga, konungaförsäkran, regeringsform, tronföljdsordning och konungaed, sedermera kallad grundlag. Termen användes särskilt under Gustav Vasas och hans söners tid (1523–1611). Den övergick under 1700-talet i betydelsen filosofisk grundlag, sedermera tänkandets fundamentallag (principium contradictionis).
Jord (av fri eller ofri natur) på vilken ett stadssamhälle växte fram och grundades med fundationsbrev. Som fri jordnatur i stad räknades gammal odaljord och av staden med full äganderätt förvärvad jord, som ofri villkorligt given kronojord (donation).
Gammal odaljord på vilket ett stadssamhället vuxit upp.
Under stora ofreden benämning på magasin som de ryska ockupationsmyndigheterna inrättade vid kyrkor för förvaring av uppburna skattevaror.
Förvaltare av större furageförråd med hästfoder för militärhästar.
Under stora ofreden foderskatt som av de ryska ockupationsmyndigheterna uttogs enligt mantal för underhållet av militärens hästar.
Underofficer vid ett kompani eller motsvarande enhet som förberedde och ombesörjde inkvartering och förplägnad, ibland även enhetens räkenskaper.
Vid hov anställd tjänsteman, hovfurir, med uppgift att under resor sörja för inkvartering. Senare med uppgifter för ordning inom hovets ekonomi- och livrébetjäning.
Soldat som uttogs ur truppavdelningen under marsch för att förbereda inkvartering. Furirskyttarna var underställda kvartersmästare eller furir.
Under medeltiden till 1500-talet en av de tolv soldater som under resa eller strid skulle befinna sig närmast konungen. Termen användes också allmänt om man som var i tjänst hos konung eller hövding, hirdman, under 1500-talet ersatt med exempelvis väpnare.
Dels om borgen som lämnas för lån för att ytterligare stärka säkerheten för detta, dels om borgensförbindelse varigenom borgensmannen åtar sig ansvaret för vad som kan brista efter att en annan borgen eller lämnad säkerhet blivit tagen i anspråk.
Den ed som en part svor vid domstol för att fylla ut bristerna i de bevis som presenterats av honom. Fyllnadsed stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1949.
Av en uppbådsnämnd framställt register på värnpliktiga som inte deltog i uppbåden i vanlig ordning. Fyllnadslängderna delades in i tre kategorier. Den första kategorin (A) bestod av värnpliktiga som hade fått uppskov , den andra kategorin (B) bestod av värnpliktiga som beordrats att ställa upp på nytt i uppbådet och den sista kategorin (C) bestod av värnpliktiga som antagits i tjänst som frivilliga.
Val av ledamot i representantförsamling eller annan korporation vilket sker för att fylla en uppkommen ledig plats, kompletteringsval.
Sådant gods som finns nedgrävt i jorden och som ingen kan bevisa att han eller hon är ägare till. När sådant gods hittades skulle man efter 1755 omedelbart informera landshövdingen varefter denne genast informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på statens räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren och andra hälften upphittaren. Bestod det upphittade godset av gamla mynt av guld, silver, brons eller koppar, eller andra konststycken av metall, hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av dess värde den som hittade det.
Av adeln till kronan 1612 och 1652 beviljad skatt från de i övrigt skattefria frälsehemmanen, vanligen kallad kontribution. Skatten utgick med hälften av vad skatte- och kronohemman betalade, med undantag för de hemman som låg inom frihetsmilen, 1652 inom sätesgårdens rå- och rör.
Det till barnhuset i Stockholm från och med 1637 anslagna spannmålet, under den tid (1650–1652) det skulle utgå per varje 40:e kronotiondetunna. Spannmålet uppbars av alla svenska församlingar och närmare hälften av Finlands församlingar, mot att de 1660–1785 i gengäld fick lämna in sina fattigbarn på barnhuset i Stockholm. Motsvarande skatt utgick också från och med 1810 i län som hade ett barnhus att försörja. Denna skatt kallades barnhustunnan, barnhusspannmålen.
Personal anställd för att sköta en fyr.
Sättet på vilket en fyr, ett fyrskepp eller ett sjömärke lyser och är mörkt på ett periodiskt sätt för att underlätta identifiering.
I Gamla Finland 1787–1797 under ståthållarskapsperioden motsvarighet till sexmannastadsrådet i de ryska städerna, vilket leddes av ett stadsöverhuvud. Till skillnad från på annat håll i Ryssland var stadsinvånarna i Gamla Finland indelade i endast fyra invånarklasser.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att fyra rotar eller rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Fyrmänningssystemet avskaffades 1721.
Reservregementen som uppsattes i början av 1700-talet för att ansvara för försvaret inom Sverige under den tid då huvuddelen av armén befann sig i fält utanför rikets gränser.
Befälhavare på större fyrplats på land eller på fyrskepp. Fyrmästaren ansvarade för fyrens skötsel, redovisning av kronans förråd vid fyren m.m. Under fyrmästaren lydde fyrvaktare och fyrbiträden, medan mindre fyrar på land vanligen hade endast en fyrvaktare som befälhavare.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Den lön som bruksidkare betalade bruksarbetarna för de dagar han inte hade arbete att erbjuda. Termen användes även i betydelsen fyr- och båkavgift.
Den personal som var anställd för att sköta lotsverkets fyrar. Termen avsåg även budgeten för fyrväsendet och dess inrättningar.
Var berättigade till dagtraktamente efter 1884.
Militär tjänsteman som tillverkade och ansvarade för all ammunition som innehöll krut såsom artilleri- och brandprojektiler och brand- och lyskulor. Titeln avskaffades 1816, återinfördes 1824 och avskaffades för gott 1876 i Sverige.
Kapten som var befälhavare över ett fyrverkskompani.
Truppenhet vid artilleriregemente vid svenska flottan och armén som bestod av fyrverkare. Fyrverkarna sammanfördes på 1700-talet i fyrverkarkompanier, vilka upplöstes 1779, då fyrverkarna uppdelades på artillerikompanierna.
Läkare. Termen förekom ofta i sammansättningarna stads- och lantfysikus.
Avrättning genom skjutning.
Benämning på en infanterisoldat beväpnad med en lätt flintlåsmusköt. Benämningen introducerades i Frankrike på 1680-talet men var inte i bruk i Sverige eller Finland.
Finansrättslig term för den process under vilken något förvärvades eller någon blev ägare till något, oftast till fast egendom.
Bataljon under fortsättningskriget 1941–1944, bestående av straffångar samt i inledningskedet även av politiska fångar.
Kollektivbenämning på vakter inom fångvården under svenska och autonoma tiden.
Person som hålls fången eller i fångenskap, särskilt om person som hålls i fängsligt förvar för att avtjäna straff, motsats: rannsakningsfånge, arrestant.
Under svenska tiden samlande benämning på juridiskt bindande handling som bevisade äganderätten till fast egendom, huvudsakligen köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev.
Under svenska tiden om skriftligt dokument, som bestod av köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev som bevisade rätten till ett lagligt förvärv av något, särskilt fast egendom. Under autonoma tiden kallades dokumentet åtkomsthandling.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Av överdirektören för fångvårdsväsendet fastställd rutt för fångtransporten till olika fängelser.
Person som skötte fångtransporterna. Ursprungligen sköttes fångtransporterna av skjutspliktiga bönder eller deras ersättare, under åren 1727–1792 och efter 1812 sköttes de av kronans tjänstemän, vanligen fånggevaldiger. Mellan 1792 och 1812 sköttes fångtransporterna av en bonde mot en ersättning av kronan. Fångföraren skulle följa med och bevaka fången under transporten till följande fångförarestation, fängelse eller domstol. Han ansvarade också för att fången inte rymde.
Benämning på plats eller ställe för byte av fångförare under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Transport av fångar från ett ställe till ett annat, en skyldighet som från 1727 ålåg kronan och därförinnan var en allmän skyldighet för bönderna på order av fånggevaldiger, länsman eller annan tjänsteman. Transporten kallades under senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden för fångforsling.
Titel för fånge i fängelse eller tukthus som fungerade som talesman för de andra fångarna. Termen förekom i lagterminologin under autonoma tiden efter 1889.
Huvudsakligen från 1727 av vederbörande myndighet (landshövding, domstol, polismyndighet) utfärdad order om transport av fånge. I ordern uppgavs vart fången skulle föras samt huruvida och på vilket sätt han eller hon skulle hållas fängslad under transporten. Från autonoma tiden kallades ordern vanligen fångpass.
Allmän benämning på fångkost under svenska tiden och autonoma tiden från det att fängelserna började inrättas cirka 1620 till att reformerna av fängelseväsendet inleddes på 1860-talet. Ursprungligen användes termen om den föda fången själv skaffade, från 1699 om den föda som köptes av fången med fångpenningar och från autonoma tiden om den noga reglerade fångkost som staten bestod fångarna med.
Förteckning införd 1749 över dem som satt häktade eller avtjänade ett kortare straff i kronans häkte. Den omfattade en månad med uppgifter om fångarnas namn, häktnings- och frigivningsdatum, brottet och de åtgärder som hade vidtagits i ärendet under den gångna månaden. Fångförteckningen sändes månatligen för kontroll till justitiekanslern under svenska tiden och till prokuratorn under autonoma tiden.
Officiell benämning på fångkost efter 1699, när varje fånge blev berättigad därtill. Förtäringen garanterades genom att varje fånge själv köpte sin föda och månatligen erhöll ersättning för inköpen i form av fångpenning.
Tjänstebeteckning för ordinarie fångförare i ett härad som under landshövdingen bevakade fångar under fångtransporter, mot ordinarie lön, dagtraktamente och reseersättning för varje transport.
Tjänstebeteckning under autonoma tiden för vakt som övervakade fångarna under deras utevistelse på fängelsets eller tukthusets gård.
I Gamla Finland luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
Predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning, kallad slottspastor om fängelset eller inrättningen fanns i ett av kronans slott. Fånghuspredikanter blev vanliga först under 1800-talet. Före 1800-talet verkade ofta ortens ordinarie präst som fängelsepredikant.
Person som hade till uppgift att bevaka fångarna i ett häkte eller fängelse: fångvaktare, fångkonstapel, fångväktare, fångknekt m.m.
Av fångvårdsväsendet upprätthållen uppsamlingsplats för fångar vid en busstation, för deras vidare transport med buss. Fånghållplatserna bildade tillsammans med fångstationerna så kallade fångforslingsstråt.
System som användes vid tukthus under perioden 1889–1975 och innebar att fångarna indelades i minst tre övervaknings- eller tvångsklasser. Avsikten var att låta fången känna av straffet genom de begränsningar eller förmåner som tillkom en viss fångklass. I tukthus med långa strafftider kunde föreståndaren efter omständigheterna ha ännu flera fångklasser. Ersattes med halvöppen, öppen och sluten.
Tjänstebeteckning för fångvaktare i fängelse, åtminstone under autonoma tiden.
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
Inrättning lydande under krigsmakten för internering av krigsfångar. I Finland förekom fångläger under inbördeskriget 1918 och under andra världskriget 1939–1945.
Penningmedel anslagna ur stadskassan, senare statsbudgeten, för fångarnas underhåll: fångvårdsmedel. Fångmedel stadgades i städerna från 1714, för hela riket 1727. De ingick i allmänna lagen 1734.
I Gamla Finland, tjänstebeteckning för evangelisk-luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
Pass som under autonoma tiden och början av självständighetstiden medgav att fångvaktare fick flytta en fånge, under svenska tiden kallat fångförpassning. Fångpasset innehöll uppgifter om fångens namn, ålder och utseende, orsaken till häktandet, eventuell dom samt en förteckning över fångens medföljande tillhörigheter. Det utfärdades av en judiciell tjänsteman: länsman, kronofogde, häradshövding eller vid krigsrätt en auditör.
Samlande beteckning för alla statliga kostnader för fångarna inom fångväsendet under autonoma tiden. Till dem räknades kostnader för fångars gripande, skjuts och underhåll, sängkläder, fängelsejärn, medikamenter, likkistor, betalning för exekutioner, fångrummens renhållning och eldning och tukthus- och straffångarnas beklädnad. Under svenska tiden kallades kostnaderna huvudsakligen fångmedel.
Under fortsättningskriget, regemente bestående av flera fångbataljoner, omgrupperades 1943 till vanliga soldatregementen.
Förteckning över fångar i ett militärt fängelse.
Dokument i två exemplar över att en fånge hade transporterats av allmogens fångförare, under fånggevaldigerns övervakning. Fångsedeln innehöll uppgifter om fångens namn, ålder, utseende, brott, domstolens beslut m.m., samt vilka tillhörigheter fången hade med sig till häktet eller fängelset. Fångsedeln utfärdades av länsman, kronofogde eller häradshövding.
Transport av fånge eller fångar till och från fängelse, domstol eller straffplats. Fångskjutsarna var före 1727 en del av kronoskjutsen. Då övertogs de av kronan och blev landshövdingens ansvar. Transporten utfördes av kronobetjäningen och tidvis anlitades privata fångförare. Under 1800-talet utfördes de ordinarie fångskjutsarna på fastslagna dagar i cell- eller fångvagnar. Fångskjutsarna administrerades av vaktmästarna på kronohäkten och fängelser, eller länsman, fjärdingsman och andra
Av ett härad utbetald ersättning för fångskjuts. Fångskjutslegan bokfördes och betalades ut av kronofogdarna vilka årligen redovisade dem på vintertinget. Ersättningen bestreds efter 1734 med lantränteriets medel.
Den åtgärd då en tjänsteman eller fångförare på arvode med vilja eller av vårdslöshet släppte lös en fånge som han skulle bevaka. Personen kunde straffas med avsättning, i värsta fall med straffarbete eller fängelse och vid lindrig vårdslöshet med böter.
Under autonoma tiden från 1880-talet och under självständighetstiden från 1925 om bevakad och omgärdad uppsamlingsplats för fångar vid en järnvägsstation varifrån de transporterades vidare med tåg. Fångstationerna bildade tillsammans med fånghållplatserna så kallade fångforslingsstråt. Termen användes i den finska betydelsen också om fånges placering i fångklass efter 1889.
Folklig fest som i samband med lax- och sikfångsterna utvecklades till folkfester med fast årsdag och samhällelig betydelse. På festerna var vanligen överheten representerad för att möta allmogen och då hölls också ofta formella sammankomster som exempelvis lagmansting.
Dagtraktamente för en fånges uppehälle i kronans häkte. Under autonoma tiden utvidgades termen till att också omfatta det traktamente som gick till fångföraren för att han underhöll en fånge under fångtransporten. Det bestreds med statliga medel och beräknades efter vaktmästarens månatligen uppgjorda fångförteckning. Efter 1799 ingick även häktade ståndspersoner.
Ursprungligen fångknekt, senare också fångväktare, en arvodesbefattning vid häkte, fängelse eller tukthus. Fångvaktaren bevakade fångarna under fångvaktmästarens översyn. Fångvaktare förekom särskilt på 1500–1600-talet. De ersattes under senare delen av 1700-talet i Finland ofta med fångvårdare.
Skola för utbildning av fångvaktare. Den första grundades 1880 i anslutning till centralfängelset för manliga fångar i Åbo (Kakola).
Föreståndare för slotts-, stads- eller annat statligt fängelse under svenska tiden.
Den verksamhet som syftade till att upprätthålla en fånges liv. Den bestod av förvaring, förplägning och fångskjutsning från häktning till frigivning. Från 1780-talet tillkom rehabilitering. Ansvaret för fångvården innehades av landshövdingen, senare guvernören fram till 1860-talet. Då övertogs det av justitieexpeditionen och efter 1918 av Justitieministeriet.
Tjänstebeteckning för en arvodesbefattning vid stads-, härads- eller tingslagshäkte. Fångvårdaren hade i uppgift att övervaka fångarna. Termen användes bara i Finland under svenska tiden och närmast på 1700-talet.
Organisation med uppgift att verkställa frihetsstraff och vissa påföljder efter (villkorlig) frigivning. Fångvårdsanstalter infördes under senare delen av autonomin när rehabiliteringen av fångar tillbaka till samhället blev fångvårdsväsendets mål. Termen användes särskilt som en kollektivbenämning på specialbyggda statliga fängelser från 1860-talet och mentalsjukhus för fångar från 1911.
Avdelning vid Justitieministeriet som 1922 övertog Fångvårdsstyrelsens uppgifter. Fångvårdsavdelningen ansvarade för fängelseväsendet och fångtransporter, senare fångvårdsväsendet och dess förvaltning. Under perioden 1937–1950 var Fångvårdsavdelningen den avdelning vid Justitieministeriet som beredde och föredrog fångvårdsärendena i statsrådet, i motsats till beslutsordningen i det mera fristående Fångvårdsverket som verkade under samma period. Som chef fungerade en överdirektör för fångvårdsväsendet, ett referendarieråd med högre rättsexamen, vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef. Fångvårdsavdelningen var uppdelad i olika byråer, däribland en ekonomiebyrå och en räkenskapsbyrå. Under avdelningen lydde central-, läns- och reservfängelserna, tvångsarbetsanstalterna, fångtransporten och mentalsjukhuset för fångar som också övervakades av Medicinalstyrelsen.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Under ledning av en ekonomieinspektör ansvarade byrån för fångvårdsväsendets egendom och hushållning samt arbetsverksamheten vid fängelserna.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Vid byrån gjorde man upp fångvårdsväsendets budget och ansvarade för revisionen av fängelseväsendets kassaförvaltning. Som chef verkade ursprungligen en kamrer, med biträde av kammarförvant, huvudbokhållare och bokförare.
Ämbetsexamen inrättad 1949 för att kvalificera för tjänst inom fängelseväsendet. Fångvårdsexamen avlades vid finskspråkiga Yhteiskunnallinen korkeakoulu och krävdes från 1950 för de flesta fasta fängelsetjänster.
Från 1936 tjänsteman vid Fångvårdsverket och från 1950 vid fångväsendets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektörerna ansvarade för placeringen, transporten och bevakningen av fångar samt för fängelsedisciplinen och frigivningen av fångar. Fångvårdsinspektörer förekom också vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektören kallades tidigare fängelseinspektör.
Ersättning i spannmål till ett enskilt hemman på landsbygden som hade åtagit sig att underhålla en fånge inför och under tingssessionen, eller under vägen till (eller från) fängelset. Avgiften betalades av alla de hemman som var skyldiga att delta i fångskjutsen.
Kommittéer för utvecklande av fångvården 1917–1920 och 1946–1950. Arbetet utmynnade i kommittébetänkanden som ledde till indragningen av Fångvårdsstyrelsen 1921 och Fångvårdsverket 1950.
Styresorgan som lydde under Folkkommissariatet och som i Fångvårdsstyrelsens ställe skötte fängelse- och fångförvaltningen 1918 när de centrala ämbetsverkens verksamhet avbröts.
Sammansättningen av alla anställda inom fångvårdsväsendet och budgeten för deras avlöning. En särskild stat för fångvården började föras under autonomin särskilt efter att Fångvårdsstyrelsen hade grundats 1881.
Chefsstyrt ämbetsverk för fängelseväsendet och dess förvaltning 1881–1922, ett ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna. Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917 justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant, kanslist och kammarskrivare.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade Fångvårdsstyrelsen. Eftersom en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Centralt ämbetsverk i anslutning till Justitieministeriet 1936–1950. Ett motsvarande ämbetsverk, Fångvårdsstyrelsen, hade funnits från 1881, men hade 1922 uppgått i Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsverket ansvarade för fångvården, särskilt fångarnas placering, transport, disciplinering och frigivning. Under verket sorterade centralfängelserna, ungdomsfängelset och central- och länsfängelset för kvinnor samt länsfängelserna, reservfängelserna och mentalsjukhuset för fångar. Fångvårdsverket förestods av en överdirektör med bistånd av fångvårdsinspektörer, ekonomieinspektör, lantbruksinspektör och överläkare. Det drogs in 1950, varefter verksamheten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning och en nyinrättad fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Ämbete som ett par gånger omnämndes i Stockholm under medeltiden. Fäbaggens uppgifter är okända. Eventuellt skulle han övervaka förbudet mot att hålla kreatur inne i staden.
Till akademistaten hörande lärare som tränade studenterna i fäktning.
Benämning på en förbandsplats som gav första hjälp och skötte om vidaretransporten av de sårade till ett fältlasarett. Benämningen var i bruk bl.a. under finska inbördeskriget 1918. Enligt den vita arméns instruktioner skulle en fältambulans upprättas på en skyddad men synlig plats nära fronten och förses med fem sanitärer, två ambulansslädar och en arbetssläde för att sköta transporten av de sjuka och sårade från fronten till ambulansen.
Benämning på fältartilleriet inom den svenska krigsmakten under 1500-talet.
Militär befattning i den svenska armén under 1500-talet. Fältarklimästaren ansvarade för artilleriet vid fälthären.
Benämning på Finlands krigstida armé under andra världskriget. I inledningen av vinterkriget bestod fältarmén av nio divisioner och i inledningen av fortsättningskriget av 16 divisioner.
Rörligt artilleri som verkar vid fälthären tillsammans med truppförbanden. Beroende på pjäsernas kaliber indelas fältartilleriet i lätt och tungt fältartilleri.
Militär läroanstalt under 1920-talet för utbildningen av underofficerare inom fältartilleriet.
Militär läroanstalt 1926–1939 för artilleriofficerare. Skolan bestod av kurser som arrangerades på olika håll i landet. Skolan efterträdde Fältartilleriets skjutkurs (1922–1926) och efterträddes av Artilleriskolan (1941).
Benämning på ett särskilt svenskt regemente som bildades 1630 för att delta i det trettioåriga kriget. Fältartilleriregementet hade sitt ursprung i ett artillerikompani som grundades i Stockholm 1623.
Ordförande i fältkrigsrätt, i Finland särskilt 1918 och 1939–1944.
Taktiskt fältartilleriförband bestående av mellan fyra och åtta pjäser med tillhörande ammunitionsvagnar och trängfordon.
Till generalitetet hörande specialofficer, stationerad vid generalstaben för att bära det högsta ansvaret för själavården och den kyrkliga undervisningen inom armén. Fältbiskopen väljs av staten och armén gemensamt, med vanlig tjänsteansökan, och utnämns av presidenten. Han är förman för både evangelisk-lutherska och ortodoxa militärpräster och självskriven medlem i biskops- och kyrkomötet. Ämbetet inrättades under fortsättningskriget då Finlands president den 11 juli 1941 beviljade titel och värdighet av fältbiskop åt den dåvarande krigsprosten. Kyrkomötet godkände statusändringen från fältprost till fältbiskop och definierade fältbiskopens ställning den 3 oktober 1941.
Fältbiskopens byrå vid högkvarteret som administrerade fältbiskopsämbetets ekonomi och förvaltning 1941–1944. Byrån utvidgades 1942 till en avdelning för kyrkoärenden vid högkvarteret (ecklesiastikavdelningen) indelad i tre byråer: byrån för person- och organisationsfrågor, för själavård och för omhändertagande av de stupade. Varje byrå förestods av en fältpräst. Fältbiskopsbyrån hette 1935–1941 fältprostens byrå.
Underordnad tjänsteman som förde räkenskaper vid generalkrigskommisariats fältkontor i den svenska armén.
Benämning på domare i fäktkrigsrätt.
Titel för högste befälhavare över en på slagfältet självständigt uppträdande armégrupp eller armé. Under 1600-talet var fältherre även en titel för riksmarsken. Sedan 1700-talet hederstitel för duglig härförare.
Tidigare benämning på statligt anställda villebrådsjägare som gjorde krigstjänst, från och med mitten av 1700-talet benämning på soldater i arméns jägarförband.
Föreståndare för fältkontor som under 1700-talet hade hand om ekonomin vid en av generalkrigskommissariatets avdelningar och var upptagen på Krigskollegiums kammarstat. Under honom arbetade fältbokhållare, fältkassörer, fältkammarskrivare, fältkassaskrivare och fältrevisorer.
Benämning på den avdelning av kansliet (Kgl: Maj:ts kansli) som 1700–1715 följde med Karl XII i fält.
Benämning på en under fältsekreteraren stående avdelning av en svensk armés generalkrigskommissariat som ansvarade för korrespondans.
Det särskilda penningbelopp som varje stab eller självständigt utrustad truppavdelning försågs med i krig.
Tjänsteman vid generalkrigskommisariats fältkontor med ansvar för fältkassan.
Kirurg anställd vid en armé i krig.
Föreståndare och uppbördsman vid ett av arméns större magasin.
Domkapitel avsett att verka endast under krig, grundades genom krigsartiklarna 1683. Efter 1741 fick krigspräst (vid behov) avlägga pastoralexamen vid fältkonsistoriet.
Benämning på den under fältkamreren stående avdelningen av en svensk armés generalkrigskommissariat som hade hand om ekonomin.
Krig eller del av ett sådant som förs på fria fältet, till skillnad från krigföring kring fästningar eller befästa ställningar.
Krigsdomstol som fungerade som underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår, division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Benämning på de krigsdomstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918. Trots att fältkrigsrätter förekom hos båda de krigförande parterna, hänvisar benämningen främst till den vita sidans domstolar. Den vita sidans fältkrigsrätter uppsattes enligt direktiv från högkvarteret och baserade sig på den ryska förordningen om krigstillstånd. Fältkrigsrätterna dömde tusentals personer till döden och utgjorde det centrala instrumentet i den vita terrorn. Fältkrigsrätterna accepterades aldrig officiellt av Finlands senat och de upphörde med sin verksamhet i slutet av maj 1918.
Officer som hade i uppgift att ombesörja truppernas inkvartering under ett fälttåg.
Sjukhus som medföljde armén i krig. Fältlasarettet gav den första egentliga sjukvården till sårade och sjuka soldater, men kvarhöll patienterna enbart tills de utan större fara kunde transporteras vidare. Fältlasarett förekom i Finland under andra världskriget och under finska inbördeskriget 1918.
Äldre benämning på högre militärläkare.
Alla armén tillhöriga statligt avlönade läkare. Genom ett kungligt brev från den 6 augusti 1806 infördes fältläkarväsendet, som ålade alla vid armén i fred och krig anställda läkare att utgöra en militäriskt organiserad kår på stat under överfältläkaren. Denne hade generalmajors rang och var ansvarig endast inför konungen.
Under stora ofreden i Åbo generalguvernement på garnisonsorterna inrättade centralmagasin för uppsamling och distribution av skattepersedlar som uppbars av de ryska ockupationsmyndigheterna.
Militär värdighet som infördes i Sverige under 1500-talet. Fältmarskalken var ursprungligen underordnad generalfältöversten och dennes löjtnant och tillsattes endast för ett visst krigsföretag. Under trettioåriga kriget blev fältmarskalken befälhavare över en självständigt opererande här. I Ryssland utgjorde fältmarskalk den första rangklassen i den militära rangtabellen som introducerades på 1700-talet och som var i bruk under autonoma tiden. I Finland befordrades försvarsrådets ordförande general Gustaf Mannerheim år 1933 till fältmarskalk.
Militär grad som förekom i den svenska armén mellan åren 1648 och 1705. Fältmarskalklöjtnanten var underordnad rikstygmästaren, som i rang stod närmast efter fältmarskalken.
Militär svensk organisation som bildades 1805 och hade i uppgift att skapa en på astronomiska och trigonometriska data baserad karta över Sverige samt att anlägga ett arkiv för dylika kartor. Kåren hade den franska fältmätningskåren i Italien som förebild. Den skulle under krig medfölja generalstaben och förestods av en fältmätningschef, med biträde av en officersstab och en professor i matematik. Kåren förenades 1811 med Fortifikationen och bildade Ingenjörkåren, där den utgjorde en fältmätningsbrigad.
Officer inom fältmätningskåren som utförde fältmätningar och ritade kartor för militärens behov.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums justitiestat.
Benämning på sjukhus för den ryska militären i Viborg åtminstone under 1760-talet.
Postdistribution i krig, krigspost. Fältposten räknade sitt grundande i Sverige i den postgångsorganisation som infördes 1628 av Axel Oxenstierna under det polska kriget. Formellt organiserades fältposten i Sverige först under 1800-talet. I Finland förekom fältpost under inbördeskriget och i större skala under andra världskriget.
Tillfälligt postkontor med ansvar för postföringen i fält, i fredstid om fältpostanstalt vid högkvarter, armékvarter eller dylikt. Fältpostkontoren förestods av en fältpostmästare. Han skötte postföringen och censurerade alla till och från Ryssland och Sverige kommande brev under 1808–1809 års krig, tills postdirektören 1811 utsågs att ansvara för postverket, med Åbo som residensstad. Under vinter- och fortsättningskriget 1939–1944 var fältpostkontorens ansvar för brev och paket reducerat. Ersättningar betalades inte ut för försvunna postförsändelser.
Föreståndare för ett fältpostkontor. De första fältpostmästarna i den svenska armén förekom under Gustav II Adolfs tid. Fältpostmästartjänster förekom i den finska armén under andra världskriget.
Allmän benämning på alla präster som var anställda vid krigsmakten. Till fältpredikanterna hörde bl.a. fältpräster, bataljons-, skvadrons- och fältpredikanter samt regementspastorer. Inom katolska kyrkan kallas denne prästman fältkaplan.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939 krigspräst som förärats titeln fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller den svenska fältarméns generalkrigskommissariat. Fältproviantmästaren verkade under stormaktstiden som föreståndare och uppbördsman vid fältarméns huvudproviantmagasin, och hade senare uppgifter inom militärens intendenturväsen.
Av fältprosten och den militära ledningen utnämnd luthersk eller ortodox präst med reservofficersutbildning. Fältprästerna arbetade vid armékårerna, vid varje truppenhet och vid militärsjukhusen, under vinterkriget 1939–1940 särskilt vid fältsjukhusen och centralerna för hemtransport där de ansvarade för de stupade och för sårade soldaters själavård. Fältpräster verkade 1941–1944 också vid varje infanteribataljon, artillerisektion och motsvarande truppförband och vid garnisonerna och skolningscentralerna. En bråkdel tjänstgjorde under fältprosten vid hemmafrontens förband. I fredstid sedan början av självständighetstiden används benämningen militärpräst, under svenska tiden och autonoma tiden krigspräst, vars tjänstebeteckning under autonoma tiden vanligen var bataljonspredikant.
Vid fältkontor verksam revisor.
Föreståndare för ett fältkansli, räknades under 1700-talet som betjänt. Fältsekreteraren var skyldig att erlägga slottshjälpen.
Centralpunkt för sanitetsverksamheten på den vita sidan i början av finska inbördeskriget 1918. Från kansliet sändes material och personal till fronterna och i kansliets lokaler uppsamlades allt sjukvårdsmaterial som tagits i krigsbyte av de ryska trupperna.
Benämning på fältartilleriet under Gustav Vasas tid.
Arméläkare i fält eller vid flottan med huvudsakligen kirurgiska uppgifter, var upptagen på Krigskollegiums stater. Sedermera användes termen om en person som bland allmänheten utövade den så kallade lilla kirurgin, det vill säga behandling av lättare yttre skador, tandutdragning m.m. År 1753 utökades fältskärernas utbildning med obligatorisk praktik vid Serafimersjukhuset i Stockholm. Kraven för mästarfältskärer var dock obestämda och deras utbildning varierade. År 1795 preciserades kraven och noggrannare bestämmelser infördes. År 1807 krävdes att en fältskär skulle ha de medicinska myndigheternas tillstånd för att praktisera. Under den autonoma tiden skulle det finnas sex fältskärer i varje skarpskyttebataljon. Fältskärer verkade som underofficerare och benämningen var i bruk fram till avskaffandet av de finska skarpskyttebataljonerna 1901–1902.
Person som utbildats till fältskär, men ännu inte blivit mästare. Fältskärsgesällerna biträdde fältskären. De kallades senare underläkare.
Person som utbildade sig till fältskär, efter 1797 kallad chirurgiæ studiosus.
Sammanfattningen av allt som hör till en armés förvaltning och utrustning i krig.
Benämning på all den tjänst som soldater åläggs att förrätta i fält.
Avdelning hörande till ekonomisektionen inom skyddskårernas huvudstab. Den hade i uppgift att förse och underhålla vapen, sprängämnen och pionjär- och förbindelsematerial.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt vid dess föregångare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Avdelningen skötte om anskaffning, reparation och vård av krigsmaterial. Avdelningen bestod av Allmänna byrån, Artilleribyrån, Vapenbyrån, Trängbyrån, Pionerbyrån, Arsenalbyrån (fram till 1922) och Mottagningsbyrån (enbart 1926). Efter 1929 bestod Fälttygmästaravdelningen av Artilleri- och trängbyrån, Vapenbyrån och Granskningsbyrån (från och med 1934 Kontrollbyrån).
Befälhavare över artilleri, med högsta ansvaret för fälttyg och grövre skjutvapen.
Förteckning över alla de persedlar som en trupp medför i krig. Regleras skilt för varje regemente, stab eller trängformation efter vapenslag.
Truppavdelning som utsattes i en förpostlinje för att tillsammans med andra sådana truppavdelningar utgöra den yttersta bevakningslinjen.
Benämning på den främste veterinären inom en armékår.
Kår som lydde under överveterinären vid Finlands armé. Till fältveterinärkårens uppgifter hörde bl.a. att grunda ett nödvändigt antal hästlasarett.
Den äldsta underofficersgraden vid alla truppförband förutom kavalleriet. Fältväblar förekom redan hos landsknektarna under 1500-talet, där de ansvarade för manskapets utbildning inom fänikorna. Fältväbeln blev senare kompanichefens närmaste biträde, med avseende på expeditioner och upprätthållandet av den inre ordningen. Tjänstegraden fältväbel togs i bruk inom svenska armén i början av 1600-talet. Graden innehades enligt militiestaterna 1729 av en adjutant, fänrik, löjtnant eller kornett.
Benämning på fältdomstol i andra instans under krig, stadgad 1920–1952 och verksam 1939–1945.
Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet den högste befälhavaren över en arméstyrka. Titeln försvann under 1600-talet i samband med att generalsgraden började tas i bruk.
Inrättning för fångar som dömts till frihetsförlust för viss tid och under specifika förhållanden. De första bestämmelserna om fängelsestraff infördes 1624. Det första fängelset inrättades i Stockholm samma år och följdes kring 100 år senare av rasp- och spinnhus i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo. Från 1750-talet uppkom också slotts- och länskronohäkten, stads - och häradshäkten för rannsakningsfångar samt gäldstugor för bysatta personer. Fängelseväsendet moderniserades under 1800-talet då länsfängelser och centralfängelser inrättades.
Frihetsstraff som fanns i Norden under medeltiden, men som hade en mycket liten betydelse. I gårdsrätterna omtalades upp till en månads fängelse. Fängelsestraff hade förmodligen uppkommit under inflytelse av kanonisk lag. Klostren hade egna fängelser.
Ett fängelses styrelse sedan 1866. Fängelsedirektionen bestod av förtroendevalda och fängelsets tjänstemän, särskilt fängelsedirektören, ibland också pastorn, läkaren och en av fängelsets andra befattningshavare.
Chef för större statligt fängelse sedan senare delen av autonomin (cirka 1880). Tjänstebeteckningen användes särskilt vid straffängelse, länsfängelse eller tvångsarbetsanstalt.
Specialdomstol 1932–2006 med domsrätt över återfallsförbrytare som hotade allmänhetens säkerhet. Fängelsedomstolen dömde också i brott begångna under den villkorliga frigivningen och beslutade om verkställigheten av unga förbrytares fängelsestraff. Beslutet underställdes alltid hovrättens prövning. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år i taget. Som ordförande verkade chefen för fångvårdsverket.
Förening grundad 1870 med uppgift att bistå frigivna fångar. Under Fängelseföreningen verkar underavdelningar i åtskilliga städer, särskilt i sådana där det finns större straffanstalter.
Tjänstebeteckning för verksamhetsledare för statlig fängelseinrättning under förra delen av autonoma tiden, övergående omkring 1880, i och med inrättandet av straffängelser och länsfängelser, i betydelsen chef för (mindre) fängelseanstalt.
Samlande officiell beteckning för fängelse under autonoma tiden, särskilt det som fanns i Kexholm 1861–1879 och som 1880 ersattes med ett straffängelse för tukthusfångar.
Rannsakningsfängelse för manliga fångar i Viborgs län som dömts till fängelsevistelse på obestämd tid för att få dem att bekänna sitt brott. Fängelset förestods av en fängelsedirektör. Andra tjänstemän var (1876) en predikant och en läkare.
Ämbete i anslutning till senatens civilexpedition 1867–1881. Fängelseinspektören ansvarade för straffverkställigheten vid fängelserna, en uppgift som tidigare hade skötts huvudsakligen av guvernörerna. Ämbetet indrogs 1881 när Fångvårdsstyrelsen grundades. Under perioden 1917–1922 var fängelseinspektören en beredande och föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen, med ansvar för handläggning av fångars placering, transport och bevakning samt för fängelsedisciplinen. Tjänsten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning när Fångvårdsstyrelsen indrogs 1922. År 1936 ändrades beteckningen till fångvårdsinspektör.
Läkare vid statligt fängelse. I Finland instiftades en fängelseläkartjänst i alla åtta fängelser 1811. Fängelseläkaren skulle vara väl insatt i kirurgi. I praktiken förenades fängelseläkartjänsten ofta med tjänsten som läkare vid länsfängelset.
Befattning för luthersk predikant vid statligt fängelse eller arbets- och korrektionsinrättning. Före 1800-talet sköttes uppgiften ofta av ortens ordinarie präst. Sedan 1816 fanns det en förordning om fånghuspredikanter eller fängelsepredikanter med befattningen som bisyssla. På 1860-talet inrättades egentliga fängelsepredikanttjänster, och de ersatte samtidigt slotts- och spinnhuspredikanterna. Sedan 1920-talet kallades de anställda predikanterna vid fängelserna för fängelsepastorer.
Tjänstebeteckning för psykiatern vid fångvårdsväsendet från och med 1935. Fängelsepsykiatern utnämndes av statsrådet på ansökan. Hans uppgift var att leda och övervaka mentalsjukhuset för fångar och att utveckla krispsykiatrin vid fängelserna.
Typ av frihetsberövande straff.
Trupp, kompani, fotfolk. Benämningen användes redan under medeltiden men fastställdes när Gustav Vasa organiserade det svenska infanteriet efter tyskt mönster. Ursprungligen bestod fänikan av 500 man, som indelades i fem kvarter eller befallningar. Fänikans stab bestod av hövitsmannen, fänriken eller fänikedragaren, profossen, kapellanen, bardskäraren, munsterskrivaren, föreren, vaktmästaren, trumslagare och pipare samt munsterdrängarna. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar eller en underhövitsman.
Militär tjänstebeteckning under medeltiden och 1500-talet på den person som bar fanan inom en fänika eller inom en ryttarfana. Fänriken ingick i truppavdelningens stab och hade ofta en lutenampt som biträde. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar. Från slutet av 1600-talet utgjorde fänriken den lägsta officersgraden inom infanteriet och flottan. Inom den finska försvarsmakten utgör fänriken den lägsta officersgraden vid infanteriet och marinen samt den huvudsakliga reservofficersgraden. I Ryssland utgjorde fänrik den fjortonde (den lägsta) rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Fanbärare, senare hövitsmannens eller kaptenens närmaste man vid truppförband avsett att skydda monarken.
Fanbärare vid truppförband eller truppenhet (i kompanier eller skvadroner och dylikt) indelade huvudsakligen i administrativ enhet varöver en fältöverste förde befälet. Sedermera användes termen om fanbärare vid sådant förband inom armén och kustartilleriet som normalt stod under befäl av en överste och bestod av ett bestämt antal bataljoner respektive skvadroner eller divisioner etcetera. Fänrik av regementen var skyldig att erlägga bland annat slottshjälpen.
Under medeltiden finsk motsvarighet till skandinaviskt ledungsskepp. Huruvida en organiserad ledung faktiskt funnits är osäkert.
Avgift som under medeltiden erlades av bönderna i trakter med vidsträckta vattendrag. Den motsvarade de väg- och broavgifter som förekom i andra landskap.
Den ersättning som från 1649 utgick till statliga tjänste- och ämbetsmän då de reste i statligt ärende. Färdpenningarna var en ersättning för att friskjutsen (1577–1649) hade avskaffats. Under 1500-talet kallades avgiften tidvis tärepenning (särskilt 1561–1568 och 1576–1577).
Tjänsteman som sköter en färja eller färjbåt. Färjetrafik för passagerare och postförsändelser gick redan under Gustav Vasas tid mellan Väddö i Roslagen och Eckerö på Åland. Trafiken upprätthölls med offentliga medel. År 1564 utfärdades den första resetaxan för färjtrafiken, som 1636 blev leden för den offentliga sjöposten mellan Sverige och Finland och gick en gång per vecka. Trafiken upprätthölls av färjkarlar som fick sina inkomster av passagerartrafiken, en viss ersättning i kontanter och liksom postbönderna hade vissa friheter från skatt och tunga (rotering m.m.). Efter 1685 sorterade de under postbondestaterna .
Avgift som uppbars för utnyttjandet av en färja. Avgiften ingick i färjkarlens lön. År 1918 avgjordes avgiftens storlek av landshövdingen.
Straffredskap som speciellt användes i skolor. Den bestod av en träkluns med skaft för handplagg. Färlan är avbildad i flera skolors sigill.
Skatt som erlades i form av boskap eller boskapsprodukter. Under medeltiden var dessa de allmännaste skatterna i Finland. De erlades av bönderna såväl till kyrkan som till kronan. Landbönderna erlade fäskatter till sina herrar.
Kontor där legoavtal med tjänstefolk slöts.
Penningsumma eller värdeföremål som blir given/givet i samband med legoavtal, dels vid anställande av tjänstefolk, dels vid förvärv av nyttjanderätt till jord. Fästepenningen betalades av husbonden eller ägaren som ett tecken på att man slutit ett avtal.
Arbetsprestation till kronan som i delar av Gamla Finland utgjordes enligt skatteenheten obs i stället för knekthåll och rotering.
Mansperson dömd till att arbeta på en av kronans fästningar, fordom på konungens slott och gårdar. Fästningsfångarna var vanligen militärer och civila som hade begått ett svårt brott. Straffarbete på fästningar ersattes 1889 med tukthusstraff.
Byrå som lydde under Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Näringsfång, medel för utkomst, yrke och levebröd.
Form av gudsdom som omnämndes i medeltida liturgiska handskrifter. Ett fullständigt formulär har bevarats från början av 1200-talet. Födoämnesprov användes huvudsakligen vid stöld. Kornbröd och getost invigdes och överräcktes i den anklagades mun. Om personen kunde svälja brödet och osten ansågs han vara oskyldig.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Huvudräkenskaperna för ett fögderi under 1500-talet innehöll först uppgifter om mantalet och räntan med antalet skattehemman, kronohemman, kyrkolandbor m.m. enligt årliga räntan. Därefter antecknades avkortningen, prästernas taxa, behållet tionde, saköre och hjälppersedlar. Efter inkomstslagen redogjordes för förbytningen. Därefter följde uppgifter om uppbörden och utgiften. Räkenskapen avslutades med en summering samt fogdens eventuella rest. Vanligen bands tionderäkenskaper och gärderäkenskaper ihop tillsammans med fögderihuvudräkenskapen.
Avgift som i de medeltida städerna uppbars för borgarnas rätt att ha öppen bodförsäljning. På motsvarande sätt har också försäljningen på stadens torg varit avgiftsbelagd.
De utredningsbetänkanden, propositioner och utskottsbetänkanden som tas fram innan riksdagen beslutar om en ny lag. Tillsammans ger de en utförlig bakgrund till lagens tillkomst. Det första 1684 publicerade förarbetet var det så kallade Rosengrenska förslaget (1604). De första förarbetena som blev faktisk lag (1734 års lag) gjordes 1686–1731.
Benämning på underofficer som under 1500-talet ingick i fänikans och senare i kompaniets stab. Föraren biträdde fänriken samt ansvarade för trossen och de sjuka samt för uppröjning av marschväg och för utseende av lägerplatser. Benämningen föll bort i början av 1800-talet.
Kronojord eller ränta anslagen till avlöning åt förare inom armén.
Officer som enligt överenskommelse tagit avsked från militärtjänst. Föravskedade officerare var skyldiga att erlägga slottshjälp om förmögenhet fanns, men om de saknade egendom och inkomst blev de befriade.
Statlig utbildningsanstalt för sjukvårdare vilken från och med 1906 meddelade grundläggande undervisning i sjukvård i anslutning till länssjukhusen. En sådan skola fanns ursprungligen bara i Helsingfors, från 1930-talet också i Åbo och Viborg. Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola bytte 1930 namn till Statens sjuksköterskeskola. Skolan förestods av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Utbildningen innebar att eleverna innan de började arbeta på avdelningarna gick kurser där de nödvändiga grundkunskaperna för det blivande yrket lärdes ut.
Underavdelning till generalkvartermästareavdelningen i den vita armén 1918. Förbindelsedetaljen skötte om kontakten mellan högkvarteret och fronttrupperna. I början av inbördeskriget användes främst järnvägarnas telefonnät medan telegrafen blev allt viktigare mot slutet av kriget.
Från församling till direktionen för ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa utfärdad borgenförbindelse (enligt visst formulär), med anledning av att församlingen hade anställt en lärar-, präst-, klockar- eller organistvikarie, vilket gav kassan rätt att uppbära skillnaden mellan den ordinarie tjänstemannens lön och vikariens.
Område belagt med inrese- och vistelseförbud.
Områden och hemman där kronans gods eller räntor inte fick bortförlänas eller säljas och där förbud mot jordavsöndring rådde under förra delen av 1600-talet (särskilt 1613, 1638 och 1641). Dit hörde ryttare- och knekthemman, till båtmanshållet och boställen anslagna hemman, kungsgårdarna, godsen kring vissa fästningar, akademier och allmännyttiga samfund såsom hospital. Till de förbjudna orterna hörde också skogar som skulle reserveras till bränsle för bergslagen m.m.
Gods som dömts att konfiskeras av kronan på grund av brott mot lag eller bestämmelser. Benämningen användes också om gods som indragits vid Karl IX:s och Gustav II Adolfs räfster med adeln och som låg under särskild förvaltning 1598–1614. Termen användes också särskilt i tullmål. Godset såldes då på auktion varefter tulldirektionen lät beslagtagaren (angivaren) få ut sin andel av penningarna och erlade resten till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare.
Lag som förbjuder import, tillverkning, försäljning och innehav av alkoholhaltiga ämnen, förutom i medicinska, tekniska och vetenskapliga syften. Förbudslagen gällde i Finland 1919–1932.
Skriftlig i förväg till gästgivargård eller skjutsstation sänd beställning av skjuts.
Allmänkyrklig centralorganisation inom den svenska församlingsverksamheten grundad på svenska kyrkodagarna 1918 och vanligen kallad Församlingsförbundet. Förbundet grundade också ett förlag, Församlingsförlaget, för uppgiften att utöva kristet upplysningsarbete bland landets svenska befolkning. Motsvarande finska förbund grundades följande år.
Byte av en skattepersedel in natura mot en annan. Belägg för förbytning finns redan från 1300-talet. Under 1500-talet hade den lokala ekonomin förändrats jämfört med den tidpunkt då en särskild pålaga hade införts. Därför gjordes skatteavtal med allmogen om hur svårlevererade skattepersedlar skulle värderas och bytas ut mot andra.
Penitentiär-pedagogiska anstalter (till exempel tvångsuppfostringsanstalter, skyddshem och skolhem) som upprättats och förvaltades av enskilda eller kommuner. Förbättringsanstalterna var ställda under offentlig kontroll och understöddes med allmänt bidrag. Uppgiften var att vårda, förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar. Förbättringsanstalterna underlydde Fångvårdsstyrelsen.
Benämning på den truppenhet i den svenska armén som i övriga arméer kallas division. Fördelningen leddes av en fördelningschef. Fördelningarna indelades i arméfördelningar och kavallerifördelningar.
Av tullkammare upprättad förteckning.
Hemman vars ränta var anslagen till löneförbättring åt den indelta arméns befäl.
Sedan 1922 publicerad periodisk föreskriftsamling med rikets överenskommelser (konventioner) med andra stater. Den hette 1920–1932 ”Finlands överenskommelser med främmande makter” och 1933–1980 ”Författningssamlingens fördragsserie”. Sedan 1981 heter den ”Finlands författningssamlings fördragsserie”.
Under statarsystemets tid den dräng som var förman för ett arbetslag.
Åtgärd som fram till 1811 vidtogs för att i krigstid öka antalet ordinarie indelta truppförband i den svenska armén.
Reservbefäl. Fördubblingsbefäl infördes 1690 för kavalleriets korpraler och antalet var 24 i varje regemente. Fördubblingsbefäl uttogs inte i fredstid.
Reserv i båtmanshållet. Fördubblingsbåtsmännen utökade antalet båtsmän med det dubbla i krigstid och underhölls då av de roterade hemmanen. Systemet infördes 1644, i vissa trakter 1660. Det reglerades 1690. Systemet avskaffades 1810 och följande år infördes bestående förstärkningsmanskap.
Reservregemente som uppsattes under stora nordiska kriget.
Reservkarl som varje rote skulle uppställa i krigstid utöver den ordinarie knekten eller båtsmannen.
Tjänstebeteckning för extraordinarie tjänsteman vid ett ministerium på 1940–1950-talet, till exempel i Socialministeriet. Vid Undervisningsministeriet fanns från 1920-talet en biträdande föredragande.
I allmänhet en person som lägger fram ett mål eller ärende inför domstol eller myndighet för beslut. Är den beslutande myndigheten kollegial (såsom vid de centrala ämbetsverken och hovrätterna) deltar även föredraganden i beslutsfattandet.
Det skede i en förvaltnings- eller domstolsprocess när det förberedda materialet och förslaget till avgörande läggs fram för den beslutande församlingen för avgörande. Föredragning förekom från 1700-talet vid hovrätterna, i justitierevisionen och i Konungens högsta domstol och under autonoma tiden i justitiedepartementet och från 1918 i Högsta domstolen.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet procedur vid administrativa ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens beslut genom föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
I Ryssland från och med 1720-talet handling för föredragning innehållande föredragandens sammanfattning av ärendet samt dennes förslag till myndighetens beslut. Under perioden 1826–1917 var en föredragningsnot en kort framställning av huvudpunkterna i de ärenden som skulle föredras för kejsaren av ministerstatssekreteraren. Den inkluderade vanligen senatens framställan och generalguvernörens utlåtande. Den avfattades på franska under Alexander I:s tid, därefter på ryska. Regenten antecknade sitt godkännande direkt på föredragningsnoten.
Avgift för forsling eller transport som ingick i sädestiondet och smörtiondet (eller näbbskatten). Enligt Helsingelagen betalades ett skålpund smör för varje person som fyllt sju år.
Kontrakt om prästrättigheternas utgörande. Föreningar ingicks från 1694 mellan varje församling och dess ordinarie prästerskap, först i Åbo stift på grund av oredan med uträkningen av tertial- och kvicktiondet. Kontrakten granskades av konsistoriet och fastslogs av landshövdingen. De förutsatte också konfirmation av Kgl. Maj:t. En särskild författning om föreningar gavs enbart för Österbotten 1743.
Organisation som grundades 1907 för att föra ett aktivt arbete mot tuberkulosen. Föreningen grundade sanatorier men höll huvudsakligen på med förebyggande arbete genom att grunda tuberkulosdistrikt och tuberkulosbyråer.
Tillägg till 1772 års regeringsform, skrivet av Gustav III själv och framlagt till beslut vid 1789 års riksdag. Akten grundade sig på kungens konflikt med adelsståndet, som sedan 1786 dominerades av oppositionen. Den innebar att kungens och de ofrälse ståndens (borgarnas och böndernas) rättigheter ökade på bekostnad av adeln. Förenings- och säkerhetsakten avskaffades i Sverige 1809, men förblev i kraft i Finland fram till 1919, då den nya regeringsformen trädde i kraft.
Byrå vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som ansvarade för föreningsregistret och övervakningen av föreningsverksamheten i Finland. Föreningsregisterbyrån förestods av en föredragande byråchef, som från 1950-talet benämndes kontorschef.
Avgift i spannmål som erlades i kraft av en mellan församling och prästerskap träffad ”förening”.
Person som inom en fänika på 1500-talet hade uppsikt över trossen, skötte röjning av marschvägar och utsåg lägerplatser. Han ingick i fänikans stab.
Tjänsteman som fungerade som chef för en postanstalt som var inrättad till exempel på ett fartyg eller i en järnvägsvagn.
Föreståndare för kontrollverket för guld-, silver- och tennarbeten.
Läkartjänst som innebar ansvar för en vaccindepot. År 1837 fanns en föreståndartjänst endast i Åbo. År 1877 var de fyra: i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad (Vasa).
Svenskspråkig benämning på den präst som till 1890 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa katedral-/ storkyrkoförsamlingarna. Benämningen för den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar blev 1891 kyrkoherde, men benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare var även därefter i användning. Under självständighetstiden från 1918 till senare hälften av 1900-talet var förståndare officiell benämning på den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar i Finland.
Hinder att utföra en viss skyldighet inom utsatt tid.
Som sker utan förfall, obehindrat, under svenska tiden huvudsakligen en motsats till laga förfall, det vill säga frånvaro med laglig orsak eller giltigt skäl. Termen användes särskilt om uteblivande från domstol eller obligatoriskt möte såsom sockenstämma, domkapitel, kollegium eller annan styrande myndighet. Den användes också om att utan giltig orsak lämna något ogjort som borde ha gjorts inom viss utsatt tid (fatalietid).
Benämning på förpantad jord som på grund av att pantsättaren inte löste tillbaka fastigheten inom en viss förfallotid, vanligen ett år, övergick i pantägarens (gäldenärens) ägo, under förutsättningen att denne genast tog jorden i besittning och tillgodogjorde sig avkastningen. Detta var den äldsta formen av panträtt till jord, och förekom sedan medeltiden. Formföreskrifterna för pantavtalet var desamma som vid försäljning av fast egendom, det vill säga att jorden måste uppbjudas på tinget och hembjudas till gäldenären.
Samlande beteckning för förordning, förordnande eller ordnat rättsförhållande för offentlig myndighet.
Benämning på den befolkning som under åren 1939–1944 evakuerades från områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen och omplacerades inom Finlands nya gränser. Totalt kategoriserades 11 procent av invånarna som förflyttad befolkning. Till största delen bestod den förflyttade befolkningen av karelare. Från Porkalaområdet omplacerades över 7 000 personer.
Term inom processrätten under autonoma tiden som innebar att parterna under rättegången skulle utreda målet. Principen motsvarade det som under svenska tiden kallades förlikning.
Bok som fördes för person som tillhörde flottans stammanskap eller skeppsgossekår. Den upptog ålder, klass, kunskapsbetyg, uppförande m.m. Bestämmelser om förhållningsbok infördes 1796. Förhållningsböckerna skulle ombord på fartyget förvaras av sekonden och i land av kompanichefen. En beklädnads- och förhållningsbok fördes också för varje beväring i flottan.
Muntlig interaktion i syfte att utreda oegentligheter eller kunskaper (till exempel hus-, polis- eller konkursförhör), också om muntligt eller skriftligt prov med skolelever.
Tjänsteman vid undersökningsbyrån i Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors som ledde undersökningar, förrättade förhör och avfattade undersökningsprotokoll. Förhörsledaren var underställd byråchefen för undersökningsbyrån. Kompetensvillkoren var juridisk examen eller examen från polisskolan. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Forslingsskyldighet eller motsvarande ersättning i pengar.
Högste befälhavarens befogenhet att, i brist på proviant, innehålla en del av fartygsbesättningens lön i proviant och ersätta den med kontanta medel.
Räntebärande, vanligtvis på flera år löpande förmånsrättsligt efterställt skuldebrev som intygade att innehavaren lånat ut pengar utan särskild säkerhet, oftast till en bank eller ett industriföretag. Ett lån vars andelar benämns förlagsbevis kallas förlagslån.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid förfall eller konkurs.
Kollegialt kontor i bergslagen, underlydande Bergskollegium. Förlagskontoret förestods av en direktör, med biträde av bergmästare, borgmästare och rådman samt en bokhållare och kassör. Kontoret hanterade de dokument och handlingar som rörde bergsrätten och bergslagen.
Egentligen förleden tid: i äldre myndighetsskrift (särskilt domböcker från svenska tiden) förekommande uttryck för föregången tid. Förledet år: förra året.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av domare och/eller nämnd, skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid domstol avstod parterna från domstolens prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
Under 1700-talet förekommande finansiell term för hemman vars ägor efter hand hade blivit så sammanblandade med grannarnas ägor att dess ytvidd inte längre kunde fastställas. Hemmanet uteslöts därför ur jordeboken. I forskningslitteraturen förekommer också uttrycket obefintligt hemman.
Förteckning över döda, sårade, sjuka och saknade som upprättades efter en strid eller vid en viss tidpunkt under ett krig. Förlustlistorna omfattade officerare, underofficerare, manskap och hästar.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement. Den ansvarade under självständighetens första år tillsammans med Överstyrelsen för allmänna byggnader över militärbyggnaderna. Under 1920-talet bytte byrån namn till Försvarsministeriets byggnadsavdelning.
Av konungen beviljad rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar, bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till kronan mellan 1650- och 1680-talet.
Förläning som kronan beviljade innehavaren på obestämd tid och som när som helst kunde indras till kronan. Motsats: donation.
Förläning som varade endast så länge innehavaren levde. Efter dennes död återgick förläningen till kronan. Motsats: donation.
Bonde tillhörande och bosatt inom en förläning eller på ett hemman från vilket räntan anslagits till lön åt till exempel ämbets- eller tjänsteman.
Brev genom vilket en förläning tilldelas någon.
Register över olika förläningstagare, uppgjordes i kammaren. Förläningsregistren byggde på fogdarnas avkortningslängder, som kompletterades med annat material. Ändamålet var ursprungligen att få kontroll över förläningsbeståndet och förläningsrusttjänsten. Från Johan III:s tid fick förläningsregistren karaktär av lönestater. Förläningsregister uppgjordes från och med 1500-talet till 1730.
Av förläning utgående ränta, bortförlänad ränta.
Rätt gällande för förläningar, länsrätt.
Den del av kronotiondespannmålen som efter 1647 oavkortad och med råge tillföll tjänstemän inom ecklesiastik- och skolstaten som löneförmån, och domkyrkan, akademin i Åbo och gymnasierna som verksamhetsbidrag. Förläningsspannmål utgick efter 1842 också till prästerna i Lappmarken. Det avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Person som i tjänsteövningen står i spetsen (för) eller har ledningen (av något), föreståndare, ledare, styresman, chef, överhuvud, som i tjänsteutövning innehar högre plats än andra. Även ordförande, talman, preses, presidentperson. Förmannen har rätt att befalla, leda och kontrollera de underställdas arbete. Olydnad eller oegentligt uppträdande mot förman i tjänsten är belagd med påföljd.
Genom eller på grund av. Uttrycket förekommer i äldre myndighetsskrifter, särskilt domböcker från svenska tiden.
Nedsättning (förmedling) av ett hemmans ränta, förekom vid nödår eller svårighet att erlägga skatt.
Nedsättning av ett hemmans mantal vid svårigheter att betala skatt. Skattehemmanet förlorade därmed sina skatterätter (såsom rösträtt vid präst- och klockarval och lättnader i rotering).
Nedsättning av ett hemmans mantal och/eller skatt vid minskad skattebetalningsförmåga. Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet. Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i rotering och rätt att delta i församlingsval. I Gamla Finland ägde motsvarande minskning av mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Handlingar som gällde skatteförmedlingar. År 1833 fastslogs att förmedlingsakterna av landshövdingen skulle skickas till senaten för att ett förmedlingsmål skulle kunna prövas.
Den process under vilken en anhållan om minskad skattebörda för ett hemman behandlades. Förmedlingsorsakerna fastslogs 1688 och förnyades på 1700-talet. Orsakerna till förmedling skulle undersökas av kronofogden och häradsrätten. Beslutet om ny skattläggning av hemmanet skulle sedan fattas av landshövdingen. Innan skattläggningen genomfördes skickade landshövdingen sitt beslut, kronofogdens utlåtande och häradsrättens undersökning till advokatfiskalen i Ekonomiedepartementet. Den egentliga skattläggningen utfördes av lantmätaren och skattläggningsmännen.
Institution i stad som hade till uppgift att tillvarata omyndigas arv och hälsa, särskilt det kollegiala organ vid Stockholms magistrats justitiekollegium som, genom ett antal rådmän och stadsanställda samt en kurator, förvaltade Allmänna fonden och Gratifikationsfonden, och från 1667 de i staden boende ofrälse omyndiga föräldralösa barnens egendom, som ett slags överförmyndare. Benämningen användes också om själva byggnaden där denna institution verkade.
Kommunal nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Av förmyndare förd eller sammansatt regering bestående av adelsmän som regerade då en omyndig regent hade bestigit tronen tills denne (eller denna) blev myndig. Förmyndarregeringar förekom i Sverige i olika former från och med medeltiden. Efter att arvrike infördes gavs särskilda föreskrifter för rikets styrelse under furstens omyndighet, tidigast i 1544 års arvförening. Förmyndarregeringar har styrt över svenska riket 1290–1302, 1632–1644 och 1660–1672.
Den styrelse som tillsattes för att sköta kungens uppgifter under dennes omyndighetstid. I Sverige är en förmyndarregering belagd 1222–1229 under Erik Erikssons omyndighetstid. Förmodligen sköttes regeringen av kungens nära släktingar, som också var dennes privaträttsliga förmyndare. Åren 1290–1295 sköttes styrelsen förmodligen av rådet. Det är möjligt att marsken då har lagt grunden för sin senare starka ställning. Den komplicerade ställningen 1318 ledde till att den omyndige Magnus Erikssons mor fick ett avgörande inflytande fram till årsskiftet 1321–1322. Senare avlöstes hon av drotsen.
Benämning på de åtgärder som 1675–1689 vidtogs mot förmyndarregeringens finansförvaltning under Karl XI :s omyndighetstid 1660–1672. Förmyndarregeringen bestod av änkedrottningen, riksdrotsen, rikskanslern, riksskattmästaren och riksamiralen. Den erhöll vid trontillträdet 1672 ansvarsfrihet av konungen, men den gavs utan en granskning. På riksdagen 1675 yrkade ständerna på tillsättandet av en granskningskommission. Konungen samtyckte och utsåg 36 personer i den så kallade stora kommissionen (räfst- och reduktionskommissionen) som granskade finans- och utrikesförvaltningen under förmyndarregeringen. Riksråden ställdes till svars för donationerna och löneförhöjningarna till rådet självt som stred mot RF och för överskridande av 1662 års stat. Domarna avkunnades mellan oktober 1681 och maj 1682, men först 1689 hade en särskild likvidationskommission slutfört uträkningen av beloppen. Sammanlagt tvingades adeln att betala fyra miljoner daler silvermynt till kronan, vilket i förening med reduktionen bröt dess maktställning.
Uppdraget att vara förmyndare: sedan 1800-talet uppdrag efter lag eller domstolsförordnande som tilldelats en person (vanligen föräldrar) att handha en minderårigs eller annan omyndigförklarad persons (myndlings) angelägenheter och bevaka dennas intressen och rättigheter. I modern tid är förmyndarskap en allmän medborgerlig plikt, som ingen kan undandra sig utan laga skäl. Vägran kan beläggas med vite i rätten.
Vård som person genom lag eller domstolsförordnande ska ta för en omyndig person, dennes egendom och angelägenheter, samt vara dennes målsman.
Intyg (av domstol) om att någon är (alternativt inte är) en annan persons lagliga förmyndare.
Vid domstol förd särskild bok med förteckning över de under denna domstol stående förmynderskapen, med nödvändiga uppgifter om berörda parter.
Företrädesrättighet, privilegium, företräde. Huvudsakligen användes termen om borgenärers, ofta kronans, företrädesrätt till en gäldenärs egendom.
Från och med 1840 av församlingspräst eller häradshövding utfärdat intyg över en rik eller fattig obotlig mentalpatients enskilda egendom. Förmögenhetsbeviset innehöll också uppgifter om de närmaste släktingarna på orten.
Rekommendation i form av myndighetsyttrande om förslag till val av ny tjänsteman, där lämplighet kan föregå tjänstemeriter. Termen används även om omständighet i ett avtal, där lagen inte får gälla och om avtal mellan (blivande) äkta makar angående vissa egendomsförhållanden i äktenskapet.
Förbehåll vid en transaktion som omintetgör tillämpning av lagbestämmelser.
Administrativ föreskrift eller bestämmelse i ett specifikt fall, i inskränkt bemärkelse också om tjänsteförordnande.
Lägre författning än lag. Gränsen mellan förordning och lag var länge flytande. Med förordning avsågs ursprungligen (från 1545) ett för allmänheten utfärdat påbud, senare en författning som kommit till i annan ordning än en lag och som vanligen kompletterade en gällande lag. Förordningar ges sedan självständigheten av presidenten eller statsrådet, utan riksdagens medverkan.
Arrendator. Kronan började från slutet av 1610-talet utarrendera uppbörden av skatten till förpaktare eller konsortier mot särskilda kontrakt. Avsikten var att öka kronans tillgång till penningmedel. De tidigare fögderiräkenskaperna ersattes då av arrenderäkenskaper.
I det svenska riket och i Ryssland överlåtelse av uppbörden av kronan eller annan innehavare tillhöriga monopolrättigheter mot erläggande av arrendeavgift. Under perioden 1620–1635 överlät svenska kronan i praktiken nästan hela skatteuppbörden åt privata intressenter. Förpaktaren förband sig då att leverera en viss summa vid en viss tidpunkt, men fick behålla ett eventuellt överskott som uppstått vid uppbörden. Till de monopol som tidvis utarrenderades hörde rättigheterna till brännvinsbränning och krögeriverksamhet men även uppbörden av tull och accis.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Benämning på pantsatt frälseegendom, också om pantsatt egendom som sålts.
Pantsatt jordlägenhet av skattenatur, också om pantsatt jordlägenhet som avsöndrats.
Militär avdelad trupp, som under marschbevakning går framför en arméavdelning för att spana och bevaka marschvägen (till exempel förtruppskompani, förtravsskvadron).
Offentligrättslig term för högtidligt bindande utfästelse, förbindelse, löfte.
Truppers förseende med livsförnödenheter av olika slag. Förplägnaden i krig sköttes ännu under 1600-talet genom att soldaten själv köpte livsmedel för sin sold, vilket ofta ledde till plundring. Under 1700-talet skedde förplägnaden främst ur kronomagasinen eller som kvarters- eller rekvisitionsförplägnad av ortsbefolkningen mot ersättning ur fältportions- och rationsstater.
Befälhavare för truppstyrka avdelad att bevaka ett visst område under en större truppavdelnings vila under pågående krig eller framskjuten enskild vaktpost i fredstid. Förpostchefen var vanligen bataljonschefen eller motsvarande.
Ryttare som red framför ekipage eller procession, särskilt om person som red före kunglig eller annan högt uppsatt persons ekipage och banade väg för det.
Från 1919 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Fram till 1921 var förrådsavdelningen ansluten till maskinavdelningen. Till förrådsavdelningens uppgifter hörde bl.a. upphandling, förvaring och utgivning av förrådsartiklar och inventering av alla avdelningars inventarier och förråd. Vid avdelningen fanns en upphandlingsbyrå, en förrådsbyrå och ett trävarukontor, och avdelningen leddes av en förrådsdirektör. Under förrådsavdelningen lydde från 1923 linjeförvaltningens förrådssektion.
Bokhållare för förrådet och materialet vid en stads byggnadskontor.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda vid byrån var en maskiningenjör, kontrollörer av både första och andra klass samt en bokförare. Fram till 1919 hette byrån Förrådskontoret och fanns vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium.
Befattningshavare vid centralfängelse som ansvarade för fängelsets inventarier och förvaringen av dem. Allmänt: den som överser ett förråd.
Underofficer vid intendenturförråd med uppgifter som rörde indrivningen och vården av den materiel som förvarades i förrådet. Vid fortifikationen var förrådsförvaltaren den som ansvarade för ingenjörmaterielen.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsens depot, under autonoma tiden endast i Helsingfors. En förrådsförvaltare av första eller andra klass förestod förrådssektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, där även andra förrådsförvaltare arbetade. Förrådsförvaltare fanns även vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Tjänstebeteckning för chefen för Post- och telegrafstyrelsens förrådskontor vid telegraftekniska avdelningen från och med 1927. Förrådsförvaltaren ansvarade för den materiel inom telegraf-, telefon- och radiotekniken som förvarades i förrådet.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsens förråd, med uppgift att övervaka inköp och underhåll av till exempel möblemang och tillbehör, belysningsarmatur och värmeanläggningar som användes vid styrelsen och i de statliga sjukhusen. Ursprungligen tillsattes befattningen på förordnande, från och med 1910 blev den en fast tjänst, jämställd med biträdande kamrerare.
Förvaltare av offentligt förråd av förnödenheter och persedlar som ansvarar för inköp av nya persedlar, reparation av slitna och försäljning av kasserade persedlar m.m. Förrådsintendenten var en civil eller militärcivil tjänsteman som var redovisningsskyldig till överordnad tjänsteman.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, senare vid maskinavdelningen, vilket ansvarade för övervakningen av Statsjärnvägarnas materialförråd. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare som fungerade som chef samt en förrådskontrollör, en speditör och nödvändigt antal bokförare och bokhållare. Förrådskontoret bytte 1919 namn till Förrådsbyrån och överfördes till Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning.
Instans som under kriget 1918 hade i uppdrag att inventera förråden i landet, uppgöra statistik över behov och produktion, föreslå beslagtagning av egendom och vårda beslagtagen egendom.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvalting med ansvar för upphandling och vård av material. Förrådssektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och leddes av en förrådsförvaltare av första eller andra klass. Dessutom fanns vid förrådssektionen förrådsförvaltare av tredje klass.
Fanns under 1800-talet bl.a. vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna.
Civilmilitär tjänsteman av furirs tjänsteklass som var förordnad till biträde åt förrådsförvaltare (-intendent). Förrådsvaktmästaren var en militär civil tjänsteman med ansvar för förvaltningen av kompaniernas och motsvarande avdelningars reserver av gevär, ammunition och persedlar.
Tjänstebeteckning för lantmätare vid Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Förrättningsingenjören gjorde upp statistiska tabeller över skiftesverket och granskade vid behov lantmäteriförrättningar. Från 1928 var förrättningsingenjör också en samlande beteckning på lantmäteriingenjörer av första, andra och tredje avlöningsklass samt extra ordinarie lantmäteriingenjörer vid ett lantmäterikontor. Tidigare hade den samlande beteckningen för dessa varit förrättningslantmätare. Förrättningsingenjör var från 1934 även tjänstebeteckning för ingenjör vid Vattendragskommissionen, med kompetens i antingen väg- och vattenbyggnad eller lantbruksteknik, som planerade och översåg sänkning av vattendrag eller flottled, minskning av vattenfall i strömfall och deltog i skiftesförrättningar rörande vattenområden. Förrättningsingenjören förordnades till uppgiften av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Handling som upprättats i samband med en förrättning och som bevisar att den ägt rum.
I lantmäteriförordningen 1916 samlande benämning på lantmätare vid ett länslantmäterikontor. Benämningen ersattes 1928 med förrättningsingenjör.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Samling av personer som på grund av särskilt uppdrag (särskild kallelse) eller särskilda bestämmelser överlägger (och besluter) i till exempel en stats eller en institutions angelägenheter.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
I kyrkoherdens vård varande arkiv, stadgat 1908. Församlingsarkivet innehöll kyrkböckerna, domkapitlens cirkulär och andra offentliga publikationer som lästes upp från predikstolen såsom kungörelser, förordningar och plakat. I praktiken innehöll arkiven motsvarande handlingar, dock med visst svinn, allt sedan 1600-talet.
Del av en församling, vars verksamhet leds av ett distriktsråd. Församlingsdistriktet har vanligtvis en egen präst, eventuellt också en diakoni- och ungdomsarbetare, samt en kantor. Beslut om bildandet av ett församlingsdistrikt görs av kyrkofullmäktige/församlingsrådet, som också utser distriktsrådet samt godkänner en instruktion för detsamma.
Organ i de ortodoxa församlingarna i Finland fr.o.m. 1918 åt vilket församlingsstämman kunde överlåta behandlingen och beslutandet i sådana ärenden som stämman hade rätt att behandla och avgöra.
Synonym för föreståndare inom ortodoxa kyrkan.
Kassa med vilken man bestred prästernas, klockarens och organistens löner. En församlingskassa inrättades i varje landsförsamling till följd av prästerskapets lönereform 1922 (då pastoralierna avskaffades). Kassans årliga inkomster utgjordes huvudsakligen av kassans räntor och nettoinkomsterna från prästboställenas avkastning, samt en personell avgift av alla 16 år fyllda församlingsmedlemmar. Undantagsvis, ifall kassans medel inte räckte till lönerna, fick också en kyrkoskatt uppbäras. Kyrkoskatten beräknades på basis av kommunalbeskattningen.
Allmän benämning på präst i ett pastorat, särskilt om biträdande präst som hjälpte till vid ämbetsförrättningarna, förde in information i kyrkböckerna och andra kyrkliga handlingar m.m.
Benämning från och med 1918 på det organ som i de ortodoxa församlingarna i Finland hade att förvalta församlingens egendom, att förbereda ärenden för behandling i församlingsstämman och att verkställa församlingsstämmans beslut. Tidigare benämning på församlingsrådet var kyrkoråd.
Benämning från och med 1918 på i lagstiftningen föreskriven sammankomst av de röstberättigade församlingsmedlemmarna i de ortodoxa församlingarna i Finland för behandling av och beslutsfattande i ärenden som gäller församlingen samt för väljande av församlingens präster och andra befattningshavare. Efterträdde kyrkoförsamlingssammanträdet.
Från 1933 val av förtroendevalda i en församling eller kyrklig samfällighet som skall besluta om dess ekonomi, budget och linjedragningar och som väljer vissa tjänsteinnehavare, till exempel församlingspastorer, kantorer och diakoniarbetare. I ekonomiskt självständiga församlingar väljs medlemmar till kyrkofullmäktige, i kyrkliga samfälligheter väljs därutöver också kyrkoråd för varje enskild församling. Församlingsval hålls vart fjärde år.
Uppsyningsman i en viss del av en församling eller inom en kyrkrote. Församlingsäldste övervakade kyrkotukten och verkställde de beslut som kyrkorådet hade fattat i frågan. De valdes på fyra år av kyrkostämman eller i samband med ett läsförhör.
Att med ett sigill tillsluta ett dokument eller ett annat föremål. På ett förseglat brev är sigillet fästat över det hopvikta papprets bägge kanter.
Skyldigheten för bonden gentemot kungen att sköta transporter. En gammal förselskyldighet var lagarnas bestämmelser om kungens budkavel. Kungens skeppsvist skulle också enligt landskapslagarna föras till kungens visthus. I folkets ed till en nyvald kung ingick skyldigheten att utan tredska flytta och föra skatterna enligt kungens vilja och deras egen rätt. Termen vectura förekom i en urkund av Magnus Eriksson 1347.
Kostnad för varje daler silvermynt som överfördes till kronan i form av skatt. Åtgärd efter finska allmogens besvär 1738.
Inom stats- eller centralförvaltningen mot framtida redovisning förskjutet penningbelopp med anledning av kostnader som inte genast kan eller får avdras från vederbörligt anslag, som traktamenten för ämbetsutövning eller postavgifter för tjänstebrev. Utbetalade förskottsmedel rapporterades i en årlig förskotts- eller anticipationsförteckning och infördes i förskottskonto och -bok.
I äldre myndighetsskrifter: skriftlig förbindelse, särskilt om beställning eller rekvisition, försäkran eller löfte, konkret också om den skriftliga handling som föreskriver något: till exempel bank-, penning- eller skuldsedel, lån- eller borgenförbindelse eller överlåtelseskrift.
Benämning som huvudsakligen användes om den person som var ordförande för fastarna. Uppgiften kunde vara förenad med andra och det förekom att förskälamannen också var häradshövding. Benämningen förekom åtminstone i Satakunta, Egentliga Finland och på Åland.
Militär skriftlig redogörelse, vanligen uppgjord efter ett fastställt formulär, om hur en trupp, en besättning på en fästning eller ett förband var sammansatt. Termen användes också om redogörelse för besättningen på örlogsfartyg, persedelbehållning i ett förråd m.m.
Handling genom vilken en myndighet föreslår att någon ska erhålla en viss tjänst. I sådana sammanhang där flera sökande var kompetenta föreslogs vanligen tre i en bestämd ordning. Termen användes inte bara om själva handlingen utan också om yttrandet.
Räkenskapshandling som innehöll summariska uppgifter om inkomster och utgifter i en kassa, samt den behållning som fanns att disponera. Avsikten var att få ett praktiskt verktyg så att verksamheten skulle kunna skötas på ett smidigt sätt. Förslag gjordes i många sammanhang, årligen, kvartalsvis, månatligen m.m. Förslagens giltighet utreddes senare genom redovisning. Förslagen innehöll inte verifikat, och den tjänsteman som upprättade dem ansvarade också för deras riktighet. För Gamla Finlands vidkommande insände de kamerala myndigheterna från och med 1720-talet förslag till centralförvaltningen i S:t Petersburg.
Statsanslag för utgifter som inte kan förutspås och som därför kan få överskridas ifall ett tak inte uttryckligen läggs för utgifterna.
Hovtjänsteman som uppvaktade vid monarkens bord under måltid och skar upp maten, förskärare. Hovämbetet skapades 1651 då två överhovjunkarämbeten, som skapats 1647, benämndes försnidare.
Sedan självständighetstiden en tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium, av högre rang än andra aktuarie. Tjänsten fanns från 1922 bl.a. vid straffregisterbyrån i Justitieministeriet.
Avräkningskontoren bevakade kronans fordringar och skulder. De kontrollerade statens utgifter och fungerade också som utredande organ. Verksamheten inleddes på 1630-talet och upphörde 1800. Ärendenas uppdelning mellan första och andra avräkningskontoret var systematisk, med vissa geografiska inslag. Första avräkningskontoret skulle infordra och granska räkenskaperna från räntekammaren, de civila verken med Upphandlingsdeputationen och Kontributionsränterierna, hovrätterna, posthuvudböcker, räkningar för charta sigillata och subsidier, aktorats- och fiskalräkningar, räkenskaper för Tobakskompaniet, Kopparkompaniet och andra handelskompanier, styckehandeln och pärlfiskerier. Kontoret förde också avräkningsböcker över avlöningar för de verk och stater vars räkenskaper ingick till kontoret. Det skötte också förpantningsverket, avräkningar med diplomater och upprättade likvidationer över löner, försträckningar och förpantningar.
Kontor i Kammarkollegium, grundat på 1730-talet för att sköta den ekonomiska granskningen av civilstaten och beskickningsväsendet och som betalade ut tjänstemännens löner. Kontoret leddes av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant och en bokhållare.
I Ryssland stadsmässig bebyggelse utanför en stads gränser. Städerna i Gamla Finland hade även förstäder.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”sjätte kornet”.
Avdelning i generalpostkontoret som hanterade och reviderade centralförvaltningens inkomna posträkningar och andra handlingar, under ledningen av en kamrer, med biträde av några kammarskrivare.
Tjänstebeteckning för föreståndarinnan vid en fruntimmersskola.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader. År 1897 fanns fyra förste arkitekter vid myndigheten. Av dem var en också föreståndare för länsbyggnadskontoret i Helsingfors.
Från 1809 ledande tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg fram till 1892 då benämningen ändrades till expeditionschef och flyttades till femte klassen i rangordningen. Förste expeditionssekreteraren var samtidigt föredragande tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden. Förste expeditionssekreteraren förestod fram till 1888 en av kansliets två skriftsavdelningar, den ryska eller den svenska, därefter båda avdelningarna.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning över andre kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till äldre regeringssekreterare.
Benämning på innehavaren av den högsta underbefälsgraden vid artilleriet, ersattes inom den svenska armén 1915 med furir.
Under svenska tiden efter 1739 i instruktion en benämning på och från 1802 officiell tjänstebeteckning för ett läns ordinarie lantmätare som samtidigt var chef för länets lantmäterikontor. Beteckningen ersattes 1848 med länslantmätare.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för lantmäterikontor i landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.
Avtal genom vilket någon till annan överlämnar fungibla ting (penningar, även vissa varor) med villkoret att i framtiden få tillbaka lika mycket av samma slag.
Sparbanksinspektionens högsta beslutande organ 1939–1952. Inspektionen ansvarade för budgeten och inspektionsdistriktsindelningen samt avbrytande, inställande eller likvidation av sparbanksverksamhet. Den bestod av sparbanksinspektionens ledningsgrupp och fyra extra ledamöter som utnämndes av statsrådet. En av dem representerade Finlands Bank och tre sparbankerna.
Kommission som enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 ansvarade för verkställandet av uppbåden. Den bestod av uppbådsnämnden samt en av magistraten eller kommunalnämnden utsedd person. I varje kommun valdes årligen två förtroendemän som skulle närvara vid uppbådet för meddelandet av upplysning och vid behov företräda den valda ledamoten i den förstärkta uppbådsnämnden. Förstärkta uppbådsnämnden avskaffades med förordningen om tillämpning av värnpliktslagen 1932.
Evangelisk-lutherska kyrkans högsta centralstyrelseorgan grundat 1944 vid sidan av Kyrkostyrelsen. Det förstärkta biskopsmötet hade rätt att i kyrkomötets ställe fatta beslut om kyrkans centrala ekonomi och om kyrkans relation till andra (länders) kyrkosamfund samt avge utlåtanden i allmänkyrkliga ärenden. Det beredde också tros- och lärofrågor inom ramen för en nämndinstitution. Det förstärkta biskopsmötet bestod av biskopen som ordförande och stiftens biskopar, ett antal assessorer och två lekmän från varje stift. Kyrkans högsta beslutanderätt låg däremot hos landets regering, i tros- och lärofrågor hos kyrkomötet.
Benämning på vissa större utskott som utsågs av riksdagen för att avgöra frågor som inte hade kunnat avgöras av ständerna gemensamt.
Benämning på en person som saknade laga försvar och inte kunde försörja sig som näringsidkare, hade fast anställning eller egen förmögenhet. Vanligen var en sådan person medellös, idkade lösdriveri eller olaga tiggeri. En sådan person kunde uttas till krigstjänst, dömas till spö och ris, tvångsarbete eller landsförvisning. Under autonoma tiden tillämpades endast tvångsarbete. Lagstiftningen infördes på 1500-talet. Till försvarslösa personer räknades från 1805 också tjänstehjon som blivit avskedade under tjänsteåret för att husbonden hade avlidit eller sålt/förlorat sitt hemman eller flyttat bort. Från 1852 hade en nybliven änka som var av den åldern att hon kunde betraktas som tjänstskyldig laga försvar till nästa stämmodag, då hon kunde ta städsel för nästa tjänsteår. Först därefter ansågs hon försvarslös. Företeelsen avskaffades när näringsfrihet infördes 1879.
Organisation inom försvarsmakten som under krigsåren 1939–1944 rekryterade blodgivare och skötte om insamlingen av blod. Efter kriget övertogs uppgiften av Finlands Röda Kors Blodtjänst.
Benämning på försvarsmaktens ledningsstab under den så kallade mellanfreden. Den bildades den 16 september 1940 genom en sammanslagning av staben för Landstridskrafterna och det krigstida Högkvarteret. Försvarsmaktens Huvudstab utgjorde staben för kommendören för försvarsmakten samt utgjorde tillsammans med Försvarsministeriet det centrala ämbetsverket för militärförvaltningen. Den ersattes i juni 1941 av det återinrättade Högkvarteret. Efter fortsättningskriget återinfördes Försvarsmaktens Huvudstab i december 1944. Namnet förkortades 1952 till Huvudstaben.
Ett av ministerierna i statsrådet. Försvarsministeriet var en efterföljare till militieexpeditionen vid Ekonomiedepartementet i Finlands senat och till Krigsministeriet, som 1922 bytte namn till Försvarsministeriet. Ministeriet utgjorde högsta förvaltande myndighet för försvarsväsendet och ansvarade för försvarets vidmakthållande och organisering. Verksamheten var fördelad på avdelningar och byråer, vilka stod till förfogande för överbefälhavaren för krigsmakten. Under 1930-talets omorganiseringar i försvarsväsendets högsta ledning kom Försvarsministeriets roll att förstärkas även som stab för försvarsmakten. Under andra världskriget krympte ministeriets organisation från den fredstida uppsättningen då en stor del av dess avdelningar införlivades med Högkvarteret och under mellankrigstiden med den utökade generalstaben.
Avdelning vid Försvarsministeriets tekniska avdelning åren 1927–1939. Den ansvarade för planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader och hörde under 1930-talet till Finlands största arkitektbyråer.
Byrå vid Försvarsministeriets centralavdelning som undersökte vad som hänt soldater som kategoriserats som försvunna under krigen 1939–1944. Byrån var verksam 1939–1965. Undersökningen skedde vanligen genom intervju med den försvunnes anhöriga och frontkamrater. I fall där det fanns goda skäl att misstänka att den försvunne var död skickades fallet till Helsingfors rådstugurätt som dödförklarade personen.
Anstalt inom Försvarsministeriet som ansvarade för forskning inom elektronik samt för produktion av radio- och förbindelsematerial. Den grundades den 1 maj 1927 som en efterföljare till Försvarsministeriets radiolaboratorium.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den grundades 1939 som en efterföljare till Försvarsministeriets Pressbyrå. Propagandaavdelningen ansvarade under vinterkriget för information angående kriget både för inhemsk och för utländsk press och för Rundradion. Verksamheten var uppdelad i extern propaganda, som riktade sig till utlandet, intern propaganda, som riktade sig till den inhemska befolkningen samt frontpropaganda, som riktade sig till både egna trupper och fiendesoldater.
Anstalt inom Försvarsministeriet som ansvarade för forskning och utveckling av förbindelsematerial. Den grundades den 1 maj 1925 och ändrade 1927 namn till Försvarsministeriets elektroniklaboratorium.
Av statsrådet tillsatt kommitté vars uppgift var att granska ändamålsenligheten i försvarsmaktens organisationsform samt komma med reformförslag. Försvarsrevisionen var samlad 1923–1925, och som dess ordförande verkade Eirik Hornborg.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Sammanfattningen av alla de krigsmedel som en stat befogar över.
Försäkrings- och pensionskassa för änkor och minderåriga barn till sårade eller avlidna militärer inom försvarsväsendet.
Benämning på de i Sverige sedan slutet av 1500-talet ofta detaljerade urkunder, i vilka en regent vid sitt trontillträde eller efter ett framgångsrikt uppror med ed lovade och tillförsäkrade folket eller ett särskilt stånd vissa rättigheter. Försäkran preciserade och begränsade den kungamakt som lagen och kungaeden förutsatte. Termen har av forskningen också använts om medeltida handfästningar.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i hela landet och diverse hjälpkassor samt övervakade försäkringsinspektionen. Försäkringsbyrån fanns tidigare i Socialstyrelsen under namnet Socialförsäkringsavdelningen. I slutet av 1930-talet bildade Försäkringsbyrån en egen avdelning i Socialministeriet kallad Avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Allmän tjänstebeteckning för föredragande tjänsteman i och ledamot av Försäkringsdomstolen.
Specialdomstol under Justitieministeriet vilken 1942 ersatte Försäkringsrådet. Försäkringsdomstolen hade i uppdrag att behandla olycksfalls- och socialförsäkringsärenden som första besvärsinstans. Besluten kunde överklagas till Högsta domstolen. Försäkringsdomstolen bestod av försäkringsdomare, utnämnda av presidenten, försäkringssekreterare, utnämnda av högsta domstolen, ett antal läkare och representanter för arbetsgivarna och arbetstagarna. Den indrogs 1995 och uppgiften överfördes på länsrätterna.
Samlande beteckning för inspektörerna som övervakade socialförsäkringssystemet i ett visst inspektionsdistrikt under Socialministeriets försäkringsbyrå, senare avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Administrativ dömande myndighet under Senatens finansexpedition, senare Socialministeriet, som 1917–1942 hade i uppgift att behandla alla från försäkringsbolag hänskjutna avslag på ansökningar om ersättningar för arbetsolycksfall och invalidpensioner, samt att fungera som besvärsinstans i andra socialförsäkringsmål. Försäkringsrådet bestod av försäkringsrådets chef som ordförande, en jurist (från 1933 fastanställd assessor), läkare och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Beslutet kunde överklagas till Senatens justitiedepartementet, från 1918 till Högsta domstolen. Försäkringsrådet ombildades 1942 till Försäkringsdomstolen.
Föredragande tjänsteman i socialförsäkringsfrågor vid Socialministeriet och byråchef för försäkringsinspektionen under ministeriets allmänna avdelning vilken från senare delen av 1920-talet bildade en egen byrå, Försäkringsbyrån, och från slutet av 1930-talet Avdelningen för socialförsäkringsärenden. Försäkringsöverinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning.
Försäljare av stämplat papper (charta sigillata), som tillhandahölls av Charta sigillata-kontoret, senare Finlands stämpelkontor. Han utsågs av länets landshövding och verkade under lanträntmästarens övervakning. Han skulle årligen inkomma med en årsräkning till lantränteriet, efter att hans papperslager hade inventerats av landshövdingen, en representant för magistraten eller tingsrätten samt en kronobetjänt.
Arvode för ombesörjd försäljning (av stämplat papper). Provisionen för försäljning av stämplat papper gick till lanträntmästaren och försäljningsmännen, vid utkreditering av stämplat papper endast till lanträntmästaren efter 1803 och fastställdes ånyo 1823.
Skriven eller tryckt uppräkning av något (personer, föremål, händelser eller företeelser) som har något gemensamt eller som i något avseende hör ihop. Inom förvaltningen avses ofta en förteckning över tjänstemän eller ledamöter vid myndighetens beslutsfattande organ som sändes in till högre myndighet för kontroll (till exempel förteckning över konsistorieledamöter införd 1799). Denna förteckning låg efter 1811 till grund för upprättandet av statskalendern.
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Innehavare av förtroendeämbete 1660–1917.
Angivande av inkommande och utgående varor, skulle ske genast vid fartygets ankomst. Under 1670- och 1680-talet skedde förtullningen i stapelstäderna. Tullbeloppet skulle vara betalt innan varorna fick lossas eller lastas. Senare blev det tillåtet att lossa varorna innan tullen var betald, men de fick ligga oförtullade högst tre dagar.
De livsmedel som kronans tjänare och ämbetsmän förtärde på slott och gårdar.
Undersökning som sedan autonoma tiden görs när det misstänks att ett brott har begåtts och där de omständigheter som måste klarläggas med tanke på åtalsprövning och rättegång utreds.
Tjänsteman som lydde under Forststyrelsen och som förvaltade tidigare donationsgods som staten löst in.
Skötsel, ledning eller styrelse av något som är reglerat under statsledningens översyn och som utförs av myndigheter eller organ som är speciellt inrättade för det ändamålet. Den uppkom i början av 1600-talet då den inre förvaltningen av landet blev en helt egen verksamhet som sköttes av landshövdingarna och kollegierna. Förvaltningen består i att uträtta göromål som hör till statsändamålet, dock inte lagstiftande och dömande funktioner.
Centralt ämbetsverk grundat 1803 för förvaltningen av svenska örlogsflottan och som överstyrelse för lots- och båkinrättningen samt sjökartverket. Ämbetsverket stod under ledning av ett riksråd, senare en generaldirektör som biträddes av två avdelningschefer. Förvaltningen av sjöärendena ersatte de kortlivade kommittéerna för flottornas förvaltning. Den underlydde sedermera, jämte sjömätningen, ämbetsverkets andra avdelning och ombildades i Sverige 1878 till marinförvaltningen.
Besvär mot statliga myndigheters beslut där Högsta förvaltningsdomstolen är sista besvärsinstans. Termen infördes förmodligen med förvaltningsprocesslagen 1996, men förekom redan från 1634 om besvär i förvaltningsärende eller om administrativt besvärsmål vid eller via länsstyrelsen eller annan kanslirätt.
Förvaltningsdomstol i första instans. Dit räknades före 1950 länsrätterna.
Mål som gäller en rättstvist inom förvaltningens område. Förvaltningsmål anfördes ursprungligen vid allmän domstol eller hos landshövdingen, från 1974 vid länsrätt och efter 1999 enligt förvaltningsprocessslagen vid förvaltningsdomstol. De kallades ursprungligen ansökningsmål.
Nämnd i en församling tillsatt efter 1908 för att i stället för eller utöver kyrkvärden och kassaförvaltaren vårda kyrkan och förvalta församlingens kassor och fonder.
Ämbetsbeteckning för ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, ursprungligen placerad i fjärde rangklassen.
Samlande beteckning för tjänstemän vid Högsta förvaltningsdomstolen som beredde och expedierade, i vissa fall också föredrog, de ärenden som hörde till domstolen.
Om att lagligen byta ut ett straff mot ett annat, ursprungligen ett bötesstraff mot ett kroppsstraff, sedermera böter mot fängelsestraff. Förvandlingsstraff var ett administrativt förfarande inom domstolsväsendet, omnämnt redan i Magnus Erikssons landslag, stadgat i 1734 års lag och sedan 1889 i strafflagen.
Specifik uträkning av varje särskild hemmansdels ränte- och tiondepersedlar m.m. till reda pengar efter skiftande markegångstaxa.
Medlem av något (till exempel domkapitel: domkapitelförvant).
Korrumperad eller meningslös inskription på mynt. I Norden förekom det speciellt under myntpräglingens äldsta skede.
Inom förvaltningen om uppskjutande, överföring, hänvisning av något till någon annan tjänsteman eller myndighet. Termen användes också inom domstolsväsendet, i betydelsen förvisning av en person från gärningsorten (ortsförvisning, särskilt under 1700-talet) eller utvisning ur landet (landsförvisning, särskilt 1826–1894).
Disciplinär metod för elev som relegerades för viss tid från läroanstalt.
Adelskap kunde 1626–1919 förvärvas genom introduktion, naturalisering eller adoption. Den egentliga adlingen kunde enbart utföras av regenten, varefter den nya ätten skulle introduceras på Riddarhuset. Utländska ätter fick inte introduceras utan regentens tillstånd för naturalisering. Adoption förekom om ätten saknade manliga arvingar. Adoptionen gällde då ofta systersöner eller brorsöner om brodern hade en lägre rang.
Samlande benämning på industriell anläggning som bearbetade råvaror eller halvfabrikat, särskilt inom bergshanteringen och om sågar, kvarnar och stampverk.
Förteckning över de förändringar som skett med kronans hemman och skatter sedan föregående jordebok blivit upprättad. Förändringsextrakt skulle från och med 1795 årligen uppgöras av häradsskrivaren. De ersatte de tidigare extraktjordeböckerna. Utgående från förändringsextrakten skulle landskontoret göra en sammanfattning som skickades till Kammarkollegium, under autonoma tiden till senaten.
Första öppet vatten, anges under vissa årstider vid försändelser över vatten (till exempel postavgång, handel samt fångtransport).
G
Avrättningsplats. Under tidig medeltid förekom inte speciella galgbackar. När den dömde fått sin dom på tinget hängdes han vanligen i närmaste träd. En konstgjord galge är belagd i Birgittas uppenbarelser. I de större städerna var galgbacken konstruerad för flera delinkventer som upphängdes enligt en viss rangordning. Vanligen användes rep, i svårare fall kedja. Om repet brast släpptes vanligen den dömde. De avrättade fick vanligen hänga kvar bli nergrävda på backen. De begravdes inte i vigd jord. Levande begravning av dömda kvinnor förrättades också på galgbacken.
Benämning på galäravdelningen inom örlogsflottan under åren 1770–1776. Galärflottan hade tidigare gått under namnet Stockholms eskadern. År 1776 bytte galärflottan namn till svenska eskadern av arméns flotta och överflyttades från örlogsflottan till armén. Uttrycket galärflottan förekommer även som allmän benämning på skärgårdsflottan.
Från början av 1800-talet etablerad benämning på Viborgska guvernementet, de områden öster om Kymmene älv som Finland förlorade efter freden i Nystad 1721 och freden i Åbo 1743, som införlivades med det autonoma Finland 1812 och där skattläggningen, de gamla donationerna och jordskiftesformerna skilde sig från övriga Finlands.
Benämning på ett sjukhuskomplex som började uppföras 1830–1832 då Nylands och Tavastehus län hade delats och det gamla länslasarettet i Tavastehus inte längre fick ta emot patienter från Nyland. Gamla kliniken öppnades den 15 januari 1833. Sjukhuset hade 30 vårdplatser fördelade på en medicinsk och en kirurgisk avdelning. En särskild byggnad öppnades den 1 november 1833 med ytterligare 30 platser då Åbo accouchementshus flyttades till Helsingfors. År 1838 hade sjukhuset 90 bäddplatser. Då hade sjukhuset fått också en allmän länssjukhusavdelning och en venerisk avdelning. Det blev efter 1842 en avdelning vid Nylands länslasarett. Sjukhuset utgjorde stommen i det komplex av sjukhusbyggnader som efter att Nya kliniken hade inlett sin verksamhet 1948 kom att kallas för Gamla kliniken. Benämningen Gamla och Nya kliniken användes därför fortfarande 1910 för medicinska, oftamologiska, gynekologiska och öron-näs- och halsavdelningarna vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Benämning som användes i Gamla Finland efter freden i Åbo 1743 och som syftade på den svenska lagstiftning som gällde i Sverige före 1734 års lag. Begreppet omfattade synbarligen såväl Kristoffer av Bayerns landslag som Magnus Erikssons stadslag.
Benämning på gammal ojusterad uträkningsgrund för kronoskatt som kunde variera från ort till ort, i motsats till justerat nytt mantal som var fastslaget för hela Finland. Benämningen förekom in på 1800-talet. I Åbo och Björneborgs län uträknades då ännu boskapspenningarna av gammal sedvana enligt det gamla ojusterade mantalet, i övriga län enligt det nya beräkningssystemet.
Term för beräkningen av den totala höskatten för ett hemman i Vasa län. I mindre hemman utgjorde nämligen höskatten brutna mått både i jordebokshöskatten och i den höskatt som skulle beräknas enligt markegångstaxan. Då skulle hela höskatten uträknas till lispundtal. Gammal gevinst var då den summa på 15 kopek silver per fång som, förutom markegångspriset, skulle läggas på jordebokshöskatten.
Term för skatteuttag av stångjärnsverk och ämneshammare som grundats före 1696. Efter 1803 fördubblades skatten för nyetablerade hammare.
Kronans regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes i ett brev 1477.
Generellt skattefri jord som tillhörde kyrkan och som kommit i kyrkans ägo före 1301.
Byte av gods mellan kronan och enskilda som skett mellan 1680 och 1723.
Skatt i Österbotten under 1600-talet. Postbönderna var på 1690-talet befriade från skjuts-, dagsverkspenningar och ”gamla dagsverken”, det vill säga dagsverken som beräknades på varierande sätt, tills dagsverksskyldigheten 1652 fastslogs i hela landet till sex körslor och 12 ”mansdagar” per år och mantal, eller motsvarande penningsumma.
Rang som Livgardets finska skarpskyttebataljon erhöll efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878.
Skattetal för beräkning av ett hemmans jordeboksränta. Gammalt hemman innebar att hemmanet inte hade påförts någon stadgad ränta, utan varje år fick sin årliga ränta fastställd enligt en ny beräkning (undervisning). Dylika hemman var vanliga i Finland, där ett hemman oavsett mantalet brukade räknas som ett helt hemman. I Sverige motsvarade ofta ett helt hemman ett mantal.
Kameral beteckning för det medeltida andliga frälsets klockarboställen och kyrkohemman vilka efter reformationen förblev i kyrkans ägo. De fick behålla samma skattefrihet som prästgårdarna och var befriade från knekthållet. Församlingarna anställde kaplaner efter reformationen och de kunde få de gamla klockarborden under förutsättning att de också skötte klockarens uppgifter.
Kameral beteckning för klockarboställe som hade blivit anlagt före reformationen och som omfattades av de skattefriheter som tillkom det gamla andliga frälset, efter 1726 de gamla kaplansbolen. Beteckningen blev betydelsefull efter 1762, när nya klockarboställen fick inrättas på kronans utmarker i samband med storskiftet.
Enhet för skattläggning av jord. I Finland förmodligen antalet hemman (hemmantal) i början av 1600-talet. Termen användes också i Sverige och avsåg där 1580–1630 antalet bönder som alla betalade lika stor årlig grundskatt till kronan, oberoende av hemmanets kamerala storlek. I jordeboken var gammalt mantal beräkningsgrunden för hemmans- och mantalsräntan samt vissa extraordinarie gärder som ett hemman (oavkortat och oberoende av ändringar i hemmanets bärförmåga) skulle erlägga.
Hemman som 1706 var skattehemman. Ett kriterium fastslaget under autonoma tiden 1826 för donationsbondes rätt att genom domstolsbeslut inlösa sitt hemman i Viborgs län. Ersattes 1867 med att staten köpte ut donatarien och försålde hemmanet som skattehemman till innehavaren.
Hospital i Helsingfors/Helsinge socken huvudsakligen för spetälska. Det grundades på riksdagsbeslut 1642 i Gammelstaden som nyligen hade blivit ledigt då befolkningen hade flyttat till området invid Skatudden. Hospitalet fick i augusti 1654 en predikant. Hospitalet i Gammelstaden verkade ännu på 1760-talet och flyttades 1765 till Estnässkatan på Thomanderska tomten (nr 77), i nordöstra hörnet av nuvarande Ständerhusskvären. Efter att Tavastehus 1776 blivit residensstad för landshövdingen i Nylands och Tavastehus län flyttades slutligen också hospitalet dit år 1785. Det existerade dock i praktiken i den gamla byggnaden till 1840-talet. Omkring 1777 började staden aktivt verka för att få ett lasarett till Helsingfors.
Person som ansvarar för annan persons handlingar eller löften som borgesman, löftesman.
Folkrättsligt avtal vid internationella uppgörelser om förpliktelsen att vaka över avtalens genomförande och upprätthållande. Garantifördrag ingicks till exempel i samband med westfaliska freden 1648, då Sverige och Frankrike förband sig att gemensamt övervaka fredsvillkorens verkställighet. Sedermera användes termen i bemärkelsen skydd för mindre stater mot mäktigare grannar.
Benämning på den tjänsteman – riksantikvarien – som under överintendentens överinseende ansvarade för Kungliga myntkabinettet, det vill säga rikets mynt- och medaljsamling, medaljvårdare. Han var uppsatt på hovstat under Konungens Museum från 1794. Riksantikvarien var i ämbetet ständig sekreterare för Kungliga Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademien till vars uppgifter bl.a. hörde planering av nya medaljer och deviser för medaljer.
Tjänsteman efter 1794 uppsatt på hovstat under Konungens Museum med uppgift att ha uppsikt över tavlor.
Livvakt, i synnerhet beriden.
Militärsjukhus i Helsingfors grundat 1822. Det gamla militärsjukhuset brann ned 1826. Ett nytt uppfördes vid Andrégatan (Lönnrotsgatan) och fick namnet Bataljonssjukhuset vid 1:a finska skarpskyttebataljonen. Det bytte 1881 namn till Helsingfors garnisonssjukhus.
Predikant eller präst vid Kungliga gardet.
Beteckning på en soldat som ingick i regentens livtrupper.
Truppförband som bildades i anslutning till den vita arméns segerparad den 16 maj 1918. Det bestod av I jägarregementet som en hedersbetygelse för dess bedrifter i inbördeskriget. Gardets jägarregemente upplöstes redan i juni 1918 och dess trupper överfördes till Finlands vita garde.
Föreståndare för ett enskilt ordenshus bland franciskanerna. Gardianen utsågs av provinsialministern och diffinitorerna med hörande av bröderna. Gardianens ämbetstid var inte begränsad, tills den bland observanterna fastställdes till tre år. Gardianen biträddes av ett råd av discreti och hans ställföreträdare var vicegardianen. Endast prästbröderna var valbara till gardian.
Benämning på fredsväktare, poliskonstapel.
Ort där det finns en permanent förläggning för lantmilitär eller benämning på trupper som är förlagda på en sådan ort. Garnisonsregementen fanns i Sverige under stormaktstiden i befästa platser på andra sidan Östersjön. År 1729 fanns garnisoner i Fredrikshamn och Villmanstrand. År 1918 fastställde militieexpeditionen att alla trupper som stationerats på samma ort utgjorde ortens garnison.
Indelt truppstyrka i ständig tjänstgöring, förlagd på befäst ort för att försvara denna.
Församling som omfattade en garnison. Garnisonsförsamlingen hade egen präst och höll gudstjänster enligt författningarna. Termen används också om en regementsförsamling, där den närmaste sockenprästen predikade och höll nattvard.
Militärt centralsjukhus för vård av de olika bataljonernas stampersonal och beväringar. Sjukhuset avskaffades när den finska militären upplöstes 1902–1905. Det ombildades 1918 till Finska försvarsmaktens centralmilitärsjukhus. Sjukhuset hette tidigare Gardets sjukhus i Helsingfors. Därutöver fanns mindre militärsjukhus i Finland, ett invid varje skarpskyttebataljon. År 1886 var de åtta till antalet, senare nio.
Under 1700-talet i tjänst varande och på lönestaterna upptagen kommendant på en garnisonsort. I Finland var garnisonskommendant en tjänstebeteckning för kommendanten vid Villmanstrands och Nyslotts garnisoner.
Militär domstol vid fästning eller förläggning som dömde över garnisonens personal, med kommendanten som ordförande.
Präst som i fredstid var förlagd till en viss garnison, där han regelbundet höll gudstjänst och (efter 1804) förde befolkningstabeller. Garnisonspräster fanns vanligen endast i garnisoner som var så stora att de kunde bilda en egen församling. Om garnisonen var liten, skötte den närmaste sockenprästen de till prästämbetet hörande uppgifterna i garnisonen.
Regemente som stadigvarande var inkvarterat i en garnison i en stad eller en fästning. Vanligen värvade regementen, vars löner huvudsakligen utbetalades i pengar. Garnisonsregementen förekom i Sverige från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet.
Sjukhus avsett för den militära personalen. Garnisonssjukhus fanns på alla större garnisonsorter.
I Ryssland fanns vid garnisoner skolor för soldaters barn från och med 1702. Vid varje regemente skulle 1721–1798 finnas en skola för soldatbarn, vilka var förpliktade till militärtjänstgöring. Benämningen på dessa skolor var 1731–1798 garnisonsskola, 1798–1805 soldatbarnhusinrättning, från och med 1805 kantonistskola. I anslutning till dessa skolor fanns även andra specialläroanstalter. I Gamla Finland fanns från och med förra hälften av 1700-talet sådana skolor i anslutning till garnisonerna och vid inrättningen i Viborg från och med 1810 en ingenjörsskola.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Efter 1922 förekom gasmästare vid linjeförvaltningens depåsektioner.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet, grundad 1938. Gasskyddsbyrån ansvarade för ärenden som berörde gasskydd: allt från utbildning, anskaffning och vård till experiment med gasskyddsmaterial.
En av försvarsmaktens militära skolor, grundad den 26 juni 1933 i Viborg. Verksamheten kom i gång 1934. Under andra världskriget ändrades namnet till Kaasusuojelukoulutuskeskus, och skolan var verksam på flera orter. I december 1944 bytte skolan namn igen, denna gång till Gasskyddskolan, och förlades i Niinisalo. Den lades ner 1952.
Besättningskarl som var avdelad till någon särskild uppgift ombord på ett fartyg. Efter olika befattningar kallades de däcks-, backs-, skans-, underrå-, mars-, bräm-, båtgastar m.m. Termen används även om sjöman på (mindre) privat segel- eller motorjakt, så kallad kuttergast.
Till 1736 civilt och till 1809 (1812 i Sverige) militärt straff för manspersoner som hade brutit mot den allmänna lagen eller mot krigsartiklarna och militära regler. Gatlopp verkställdes av ett antal män eller soldater försedda med spön. De ställdes upp i två rader vända mot varandra. Den dömde fick sedan löpa längs en ”gata” mellan de uppställda mansleden och fick ta emot slag på sin blottade rygg. Antalet män i ledet och därmed också antalet slag varierade efter förbrytelsens allvarlighetsgrad. Gatlopp kunde upprepas flera gånger och under flera dagar.
Praxis sedan medeltiden var att hus- och tomtägare skulle bygga eller bekosta halva bredden av den sträcka som löpte utmed tomtgränsen. Under 1800-talet började städerna överta ansvaret och fastighetsägarna betalade i stället en gatuavgift. Också adliga fastighetsägare skulle betala avgiften. Gatuavgiften avskaffades 1993.
Avgift som betalades till staden för rätten att hålla en handelsbod eller ett handelsstånd.
Beteckning som ungefär motsvarade backstugusittare. Gatuhusmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn hemma, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra. Då skulle de personella utskylderna i stället erläggas av jordägaren.
Av Kgl. Maj:t och Kanslikollegium förordnad journalist.
Avgift som någon är skyldig att betala som vederlag för något.
Titel för menig uttagen till underbefälstjänst. Gefreiter var en militär grad i den finska militären under autonoma tiden samt i den vita armén 1918. Graden var i bruk även bland jägarna i 27. Kungliga preussiska jägarbataljonen.
Titel för tulltjänsteman (tullskrivare) som höll moträkning (kontrabok) över tulluppbörden.
Honorärtitel av tredje rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna överstelöjtnant och viceamiral. Geheimeråd var ursprungligen en titel för medlem av geheimerådskollegiet eller statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Sjukhus i Brahestad. Sjukhuset grundades med en testamentsdonation av Isac Gellman 1872. Sjukhuset hade femton platser. Det fick en ny byggnad och ett barnbördshus 1912.
Benämning på menig soldat.
Lägre präst eller präst för allmogen, vanligen om präst vid ett kompani eller regemente under 1600-talet.
Statskyrkans landsomfattande medelinsamling till kyrkliga ändamål sedan 1949. Insamlingen initierades av det förstärkta biskopsmötet. Administrationen av insamlingen sköttes av Centralförbundet för finska kyrkans församlingsarbete.
Högsta beslutande organ i en delad stadsförsamling eller en tidigare förenad stads- och landsförsamling, senare också en kyrklig samfällighet, införd 1908 för att handlägga de ärenden som är gemensamma för församlingarna (till exempel kyrkor och annan gemensam egendom), medan varje församlings egen kyrkostämma ansvarade för de särskilda angelägenheterna. Domkapitlet utsåg varje år en av kyrkoherdarna till ordförande.
Det verkställande och förvaltande organet i en kyrklig samfällighet. Medlemmarna är förtroendevalda. Ordföranden är kyrkoherde i någon av samfällighetens församlingar och har förordnats till uppgiften av domkapitlet.
Manskap inom krigsmakten.
Under 1600- och 1700-talen viss bestämd avgift eller betalning som erlades en gång eller på vissa, bestämda tider (vanligen som gottgörelse för ett visst arbete, vederlag för förmån och dylikt). Ibland var termen liktydig med (årlig) lön eller hyra m.m.
Person som (på grund av stånd, vistelseort eller avslutat burskap) saknade borgarrätt i viss stad och erlade avgift för rätten att åtnjuta borgarskapets förmåner (kontingent).
Militär grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell grad och ett ständigt befäl, och general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Högsta ledaren inom vissa ordenssamfund inom den katolska kyrkan samt titel på frälsningsarméns högste chef.
Titel på en högre officer som biträdde högsta befälhavare över en armé. Under 1700-talet utnämndes generaladjutanter även i fredstid, och genom generaladjutantsinstruktionen 1788 ingick de som grad i generalstaben. En generaladjutant i en armé i krig kallades generaladjutant för expeditionen.
Militär titel som inrättades 1717 av Karl XII.
Militär titel som förekom dels i Karl XII:s generalstab, dels under åren 1788–1806.
Generaladjutant som tjänstgjorde vid en armé i krig. Titeln inrättades under Gustav III:s tid. Under finska kriget 1808–1809 användes enbart den kortare titeln generaladjutant.
Sjövapnets statssekreterare, med militärgrad mellan överste och generalmajor. Tjänsten inrättades 1790 för att öka kontrollen över flottans tillsyn och tjänstbarhet. Den knöts 1792 till Kgl. Maj:ts kansli. Som chef över generaladjutanten för flottorna verkade en armégeneraladjutant. Under perioden 1805–1809 verkade två generaladjutanter. Generaladjutanten i Stockholm var chef över generaladjutanten i Karlskrona.
Underavdelning till Kgl. Maj:ts kansli med ansvar för att bereda och föredra kommandomål. Den inrättades 1792 och leddes av konungens generaladjutant för armén med en, senare två generaladjutanter som bisittare. Expeditionen indrogs 1840, och Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition övertog dess åligganden.
Högsta amiralsgraden inom svenska flottan med ansvar för samtliga flottor 1780–1828. Graden infördes av Gustav III, som gjorde generalamiralen ansvarig endast inför regenten. I Ryssland utgjorde generalamiral den första rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”..
Centralinrättning för pantlåneverksamheten i riket.
Förteckning gjord av uppsyningsmannen vid stadsvåg över uppvägningen av ett fartygs frakt, innan den lastades ombord. Generalattesten kollationerades av sjötullskammaren mot de övriga officiella skeppsdokumenten och måste företes kammaren innan fartyget avseglade till utrikesort. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Ämbetsman i Krigskollegium från och med 1673 och i Kungliga Majestäts kansli från och med 1713. Generalauditörens uppgift var att föredra juridisk-militära mål i högsta instans. Generalauditören erhöll instruktion 1683, var chef för generalauditörsexpeditionen samt ledamot av generalkrigsrätten 1683–1770. Generalauditör var också en militär titel på 1630–1640-talet. I Finland kallades generalauditör under den autonoma tiden för överauditör.
Underavdelning till justitierevisionsexpeditionen i Kungliga Majestäts kansli som hade i uppdrag att bereda och expediera juridisk-militära mål i högsta instans. Den kallades ursprungligen generalauditören eller generalauditörsämbetet. Expeditionen bestod av en expeditionsansvarig och föredragande generalauditör och en registrator, som samtidigt var registrator vid justitierevisionsexpeditionen.
Militär titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av artilleriet tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Militär titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av infanteriet tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”
Militär titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av kavalleriet tillhörde den andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Del av den regionala militära indelningen som infördes i Sverige under 1790-talet.
Tillsynsmyndighet över bergsbruket 1637–1649, under ledning av en guvernör. Generalbergsamtet var föregångare till Bergskollegiet.
Bok som skulle hållas i bergsamtets kontor i Stockholm med anteckningar om alla bergverk. Generalbergsboken skulle uppdateras löpande, så att det alltid gick att få aktuella uppgifter om de olika bergverken.
Benämning på besiktning av samtliga fartyg och byggnader vid en örlogsstation. Generalbesiktningen bestod av generalflottbesiktningen som berörde fartygen samt generalhusbesiktningen som berörde hus och övriga byggnader.
Benämning på den kungliga bibliotekarien i Stockholm 1695–1698. Titeln bars endast av Elias Obrecht.
Enhet vid Kammarkollegium, inrättad 1675. En generalbokhållare och kamrerare med uppgift att föra generalböcker över rikets utgifter och inkomster hade dock anställts redan 1624. Efter 1810 upprättades rikshuvudböckerna av Statskontoret.
Tjänstebeteckning för högsta chefen för ett chefsstyrt ämbetsverk sedan senare delen av autonomin. I allmänhet har generaldirektören ensam beslutanderätt. Direktions-/styrelseledamot eller föredragande har dock rätt och plikt att till protokollet låta anteckna sin särskilda mening, om den avviker från det fattade beslutet. Under självständigheten har generaldirektörer också förekommit i kollegiala ämbetsverk, exempelvis i Statens revisionsverk.
Medicinalstyrelsens ledande tjänsteman. Fram till 1927 var generaldirektören ledare i ett kollegium bestående av ett antal medicinalråd. Därefter fungerade han som ensam ämbetsverkschef med olika avdelningar under sig. Generaldirektören skulle vara medicine och kirurgie doktor, samt legitimerad läkare. Han gjorde årligen inspektionsresor för att inspektera sjukhus, andra sjukvårdsinrättningar samt apotek.
Från 1829 högsta styresman i Överstyrelsen för medicinalverket. Tjänsten överfördes också till Medicinalstyrelsen 1878. Generaldirektören ansvarade för utvecklandet av medicinalväsendet och dess finanser, administrationen av länssjukhusen och andra medicinska inrättningar. Därtill var han ordförande för Collegium medicum. Generaldirektören förutsattes vara promoverad doktor i medicin och bosatt i Helsingfors där universitetet fanns.
Tjänstebeteckning för en generaldirektörs högra hand och ersättare vid chefsstyrt ämbetsverk under autonomin.
Tjänstebeteckning för Lantmäteristyrelsens högsta chef efter 1928, med en överdirektör som biträde och ersättare.
Inrättning i Stockholm från 1787, som beviljade diskontlån och som ersatte Diskontkompaniet. Kontoret fick statligt grundkapital och drevs för statens räkning. När Riksgäldskontoret inrättades 1789 och började utge riksgäldssedlar bildades ett särskilt diskontverk för diskonteringen av dem.
Militär grad som vanligen gavs till arméns högsta befälhavare. Under den svenska tiden stod trupperna och de militära anstalterna i Finland under en ”general en chef för trupperna i Finland”. I Ryssland tillhörde general en chef den andra rangklassen i den militära rangskalan som introducerades under 1700-talet.
Benämning på den del av generalbesiktningen som gällde flottans fartyg. Generalflottbesiktning skedde vartannat år under de år som det inte gjordes någon generalhusbesiktning.
Obegränsad fullmakt eller fullmakt utan inskränkningar. Generalfullmakt ger befogenhet att vidta alla åtgärder (rättshandlingar) som den som ställer ut fullmakten själv får göra. Motsatt: enkel fullmakt. I Finland sedan senare delen av autonoma tiden kallad öppen fullmakt, in blanco fullmakt, blancofullmakt.
Tjänstebeteckning för ledamot av Krigskollegium från 1675 och chefen för artillerikontoret 1682–1794 och 1807–1897. Generalfälttygmästaren ansvarade för artilleriets centralförvaltning, anskaffningen och vården av härens vapen och ammunition samt lantförsvarets innestående förrådsmaterial, det så kallade tygförrådet. Tidigare kallades han riksfälttygsmästare. Mellan 1782 och 1865 var generalfälttygmästaren chef för arméförvaltningens tygavdelning med bland andra fälttygmästaren och två tygmästare av regementsofficers eller kaptens rang som underlydande.
Huvudentreprenör, -arrendator.
Den myndighet som förvaltade och förkovrade den indelta arméns kassa, som fick sin inkomst från vakans-, mötes- och arrendeavgifter från mindre militieboställen som dragits in. Generalförrådskassan förestods av två direktörer, med biträde av en kommissarie och en kammarskrivare. Medlen uppbars av kronofogdarna, enligt kungligt brev från den 30 juni 1744.
Sammanfattande plan med uppgifter om de mönstrade kompanierna och flottan. Planen insändes till kungen månatligen av mönsterherren och flottans chef (eller chefen för en eskader, avdelning eller flottilj) och innehöll information om bemanning och förråd efter skedd månatlig mönstring samt om personal och materiel efter avslutad drabbning.
Förteckning över samtliga dödsbon i ett län. Generalförteckningen upprättades av landshövdingen varje halvår och sändes ofördröjligen till hovrätten. Allmänt: register över ett visst förvaltnings- eller ämnesområde.
Benämning på högsta profossen vid den svenska armén under 1600- och 1700-talet. Generalgevaldigern hörde till högkvarteret, med uppgift att hålla uppsikt över ordningsvakterna och utöva den högsta tillsynen över den allmänna ordningen i läger och kvarter. Han var också åklagare vid krigsrätt.
Parallell benämning på de ståthållarskap som existerade i Ryssland 1775–1796 som regionala förvaltningsdistrikt.
Avdelning under generalguvernörens kommando som skötte förvaltningen av den finska värnpliktsarmén 1880–1902. Generalguvernörens stab för finska militären ersatte en tidigare avdelning vid staben för finländska militärdistriktet.
I Ryssland var generalguvernör från 1708 till 1775 endast hederstitel för vissa guvernörer, 1775–1796 parallbenämning på ståthållaren, högsta styresmannen, i ett ståthållarskap eller generalguvernement, i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden från 1717 var generalguvernör en benämning som användes om landshövdingen över Åbo landshövdingedöme. Under lilla ofreden var generalguvernör en tjänstetitel för den 1742 tillträdda högsta styresmannen för den ryska civilförvaltningen. Denne blev utnämnd till generalguvernör över storfurstendömet Finland samt Åland och Österbotten.
Tjänstebeteckning för generalguvernörens närmaste medhjälpare och ersättare. Åren 1833–1855 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen, medan generalguvernören var stationerad i S:t Petersburg. Generalguvernörsadjointen kunde vara rysk undersåte.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid general von Buxhoevdens högkvarter. Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens stab för finska militären. Generalguvernörskansliet var indelat i en rysk och en svensk expedition fram till 1823, därefter benämnda avdelningarna I och II. Expeditionerna förestods av en direktor och en expeditionschef som hans biträde, även kallad direktorsadjoint. Vid sidan av avdelningarna I och II verkade en passexpedition 1824–1838, en tidningsexpedition 1850–1862 och en specialsektion 1900–1903. År 1903 indelades avdelningarna I och II i tre sektioner. År 1910 utökades antalet avdelningar till fyra med tillhörande sektioner. Generalguvernörskansliet upplöstes genom en förordning den 28 juli 1918.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i militär och civil rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905 kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Ämbetsman under svenska tiden som hade den högsta militära och civila myndigheten över ett större område (flera landskap, flera guvernement). Ämbetet var till sin karaktär mera militärt än civilt. Generalguvernör förekom i Finland under kortare perioder från och med förra hälften av 1600-talet till mitten av 1700-talet. Under den ryska ockupationen av Finland 1808-1809 och under den autonoma tiden till 1917 var generalguvernören den ryska kejsarmaktens företrädare i storfurstendömet Finland samt högsta styresman för den civila förvaltningen. Han var ordförande i senaten och ledde ordet vid senatens plenisammanträden. Den ryska samt finska militären i storfurstendömet var under nästan hela perioden underställd honom.
Under perioden 1651–1679 officiellt namn på Kommerskollegium i Stockholm, då särskilda underlydande lokala handelskollegium fanns i transbaltiska handels- och industristäder. I praktiken skötte Generalhandelskollegium också de transbaltiska handels- och industriärendena.
Benämning på den del av generalbesiktningen som gällde flottans hus och övriga byggnader. Generalhusbesiktning förrättades vartannat år under de år då det inte skedde någon generalflottbesiktning.
Benämning på huvudräkenskaperna över statsverkets fonder 1883–1900 som gjordes upp för senaten.
Benämning som användes tidvis under första hälften av 1600-talet om en officer som var chef för fortifikationsväsendet i svenska besittningar i Livland, Ingermanland och längs Östersjöns södra kust.
Avdelning inom högkvarteret för den vita armén 1918. Generalinspektionen ansvarade för uppställandet av såväl värvade truppenheter som värnpliktstrupper. I mars 1918 omorganiserades Generalsinspektionen genom att man särskilde separata avdelningar för utbildningsärenden och inspektionsverksamheten. Generalinspektionsavdelningen svarade för inspektionen av de färdiga trupperna medan generalinstruktörsavdelningen svarade för utbildningen av nya trupper.
Titel på en under Kammarkollegium lydande ämbetsman på 1680-talet med ansvar för bevakning och förvaltning av landtullarna.
Befattning inom den vita armén 1918. Till Generalinspektörens uppgifter hörde att tillsammans med ett av Medicinalstyrelsen utsett medicinalråd inspektera militärsjukhus, fältlasarett och övriga till det militära sanitetsväsendet tillhörande inrättningar.Generalinspektören för militära sanitetsväsendet var direkt underställd Överbefälhavaren.
Ledande tjänsteman vid Generalsmåtullskontoret. Tjänsten tillkom omkring 1640. Tjänstetiteln ändrades 1714 till överdirektör vid småtullarna och accisen i Sverige och Finland. När landtullen avskaffades 1810 indrogs också tjänsten.
Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Organ inrättat under finska inbördeskriget 1918 för att sköta skyddskårernas proviantering. Under intendenturen organiserades distriktskommittéer.
Kallelse till postbönderna i ett län om att infinna sig på generalpostmästarens (eller hans ombuds) årliga postvisitation. Under visitationen tillsattes eller avsattes postbönderna, med biträde av landshövdingen.
Äldre benämning i Sverige på högsta befälhavaren för en här eller flotta.
Kollektivbeteckning för alla generalspersonerna i generalstaben, inkluderande befattningen som högste befälhavare, kallad general en chef eller generalissimus. Sedermera användes temen om arméns alla generaler.
Avlöningsstat för generalspersonerna, också sammanfattningen av de personer som hade löneförmåner från nämnda stat.
Dominikanordens högsta legislativa, judiciella och disciplinära organ. Generalkapitlet sammanträdde från och med 1372 vartannat år. Till detta sammanträdde två gånger i följd valda representanter och deras följeslagare från varje ordensprovins och den tredje gången provinsialpriorerna och deras valda socii. I de fall då generalkapitlet skulle utse generalmästare skulle varje provins representeras av såväl sin prior som av en vald representant och en socius. Varje ändring av konstitutionerna måste godkännas av tre på varandra följande generalkapitel.
Franciskanordens högsta lagstiftande församling. Den sammanträdde vid pingsten vart tredje år på en ort som turvis låg norr och turvis söder om Alperna. Till generalkapitlet sammankom alla provinsialministrar samt en kustos och en vald discretus från varje provins. Generalkapitlet utsåg generalministern och kontrollerade dennes verksamhet. Generalkapitlet kunde också avsätta generalministern.
Johannitordens högsta beslutande organ. Generalkapitlet bestod av alla ordens riddare. Det utsåg stormästare och de högsta ämbetsmännen, som bildade ett råd för att bistå stormästaren i förvaltningen.
Allmän översiktskarta. Den första svenska generalkartan trycktes 1626. Under 1700-talet var generalkarta också en benämning på av fältmätningsofficer uppgjord översiktskarta, vanligen över ett län.
Ledare för munkarna i ett birgittinerkloster. Birgitta gav ingående instruktioner om klostrens sammansättning. Det skulle bestå av 60 systrar och 25 bröder, varav åtta lekbröder under en abbedissa och en generalkonfessor för bröderna. Generalkonfessorn skulle utses av abbedissan. Fördelen med ett dubbelkloster var att systrarnas behov av av präster för bikt och mässor blev tillgodosett.
Rikets högsta konsistorium, överkonsistorium. Generalkonsistoriet var ett centralt ämbetsverk för svenska kyrkan som planerades 1607–1659 för att revidera kyrkolagstiftningen, övervaka biskoparna och tjänstetillsättningarna, döma i andliga mål samt inspektera akademier, skolor, hospital, barnhus och boktryckerier. Ett motsvarande konsistorium fanns i S:t Petersburg, och den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland lydde under detta konsistorium.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Se beskickning, konsulat.
Den myndighet som under krig skötte arméns avlöning, förplägnad och sjukvård. Myndigheten deltog också i planeringen av krigshandlingar. Kommissariatens verksamhet reglerades i 1774 års fältförvaltningsreglemente.
Organ som skötte om underhållet av Finska armén under finska kriget 1808–1809. Generalskrigskommissariatet leddes av generalintendenten och var underställd generalstaben för Finska armén.
Chefen för generalkrigskommissariatet vid armé i fält. Generalkrigskommissarien var upptagen på Krigskollegiums kammarstat under senare delen av 1600-talet och under 1700-talet.
Den första permanenta överdomstolen vid den svenska krigsmakten. Domstolen inrättades 1727 som en direkt efterföljare till de särskilt förordnade generalkrigsrätterna som förekom under stora nordiska kriget och den generalkrigsrätt som inrättats 1683. Generalkrigsrätten upphörde 1774, då en särskild avdelning av Krigskollegium blev överdomstol för lantarmén.
Överdomstol vid den svenska krigsmakten. Den inrättades 1683 som en från Krigskollegium fristående instans. Generalkrigsrätten hade sin föregångare i den överstekrigsrätt i fält som grundades 1621 och den krigsrätt som grundades 1630. Generalkrigsrätten blev permanent först 1727 och bytte namn till Generalkrigs- och leuterationsrätten.
Avdelning inom generalstaben i högkvarteret för den vita armén 1918. Avdelningen, som leddes av generalkvartermästare, ansvarade tillsammans med överbefälhavaren för de militära operationerna. Avdelningen bestod av operationsdetaljen, underrättelsedetaljen, förbindelsedetaljen och topografiska detaljen.
Titel på den officer som ledde en armés marsch och förläggning i fält samt ansvarade för uppförandet av befästningar och utförandet av belägringar. Titeln förekom för första gången i Sverige 1579. Generalkvartermästaren blev 1634 chef för fortifikationerna och deras personal. Titeln ersattes 1806 med direktör för Fortifikationen. Generalkvartermästare förekom även i den finska armén som chef för den operativa avdelningen.
Generalkvartermästarens närmaste man och ställföreträdare under 1500-talet. Generalkvartermästarlöjtnant blev senare en officersgrad inom fortifikationskåren. Graden ersattes 1807 med överstelöjtnant.
Av lantmätare uppgjord geografisk karta över en större del av landet, ett landskap eller åtminstone några härad efter 1783. Generallandkartan är mindre detaljerad än en landkarta.
Från 1783 namnet på Lantmäterikontoret i Stockholm. Generallantmäterikontoret var ett centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Titel på chefen för lotsverket.
Militär generalsgrad. Generallöjtnanten var ursprungligen generalens ställföreträdare eller närmaste man. Generallöjtnant var en militär titel i Ryssland av tredje rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše prevoshoditel´stvo”. I det självständiga Finlands armé har generallöjtnanten utgjort den näst högsta militärgraden.
Militär grad av lägsta generalsgraden och tjänsteman i diverse ledande uppgifter inom svenska och finska indelta armén, samt vid kejsarens svit under autonoma tiden. Generalmajoren var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen. Generalmajoren vid Stockholmska fortifikationsbrigaden bar 1729 tjänstebeteckningen direktör, men erhöll lön motsvarande en generalkvartermästare.
Benämning på militär signal given på trumma, jägarhorn eller av musikkår, vanligen då regementet i sin helhet skulle göra sig i ordning att bryta upp eller genomföra ett anfall. Generalmarsch kan även beteckna en infanteribataljons marsch i linje inför en inspekterande general.
Styresman för lantmäteriet 1628–1642 med kunglig fullmakt. Generalmatematikern ansvarade för uppgörandet av kartor över de svenska landskapen, geometriska mätningar för skattläggningen, ägodelningar och fortifikationsändamål samt mätningar som främjade utvecklingen av kommunikationerna och bergsbruket. Han skulle också utbilda nya lantmätare. Tjänsten innehades av Andreas Bureus och den indrogs efter hans död. Den nya inrättningen underställdes därefter Räkningekammaren (Kammarkollegium).
Utnämning som tilldelades Anders Bure 1628. Han skulle organisera uppmätning av det svenska riket och utbilda lantmätare. Bure är den enda som har haft titeln.
En av de många underavdelningarna i Kammarkollegium. Kontoret kallades senare Militiekontoret eller Andra avräkningskontoret.
Högsta styresman för franciskanorden. Ursprungligen var denne nästan enväldig men efterhand ökade generalkapitlets makt. Generalministern utsågs av generalkapitlet på livstid och kunde också avsättas av generalkapitlet. År 1517 bestämdes generalministerns ämbetstid till sex år.
Dominikanordens högsta styresman. Han utsågs av generalkapitlet på livstid. Han var skyldig att avlägga räkenskap inför generalkapitlet. I början hade han ingen fast residensort men från slutet av 1400-talet uppehöll han sig huvudsakligen i Rom.
Generalsperson eller flaggman som på grund av sitt ämbete eller tillfälligt förordnande förrättade generalmönstring.
Utförlig förteckning som upprättades till varje generalmönstring. Generalmönsterrullorna innehöll information om soldaterna och deras tjänstgöring.
Benämning på den besiktning av manskap och material inom krigsmakten som infördes efter det yngre indelningsverkets genomförande under 1680-talet. Generalmönstringen hölls var femte och ibland vart tredje år och förrättades av kungen själv eller av honom utsedd generalmönsterherre, biträdd av en generalmönstringskommissarie. Under mönstringen var landshövdingen närvarande för att bevaka rote- och rusthållares rätt.
Person som biträdde generalmönsterherren vid de generalmönstringar av krigsmaktens manskap och material som hölls från och med 1680-talet.
Militär order som gäller samtliga förband av en armé.
Kontor i Kommerskollegium inrättat 1766 för att upprätta årsberättelser över utrikeshandeln, utifrån de uppgifter som rikets samtliga tullkammare årligen lämnade in till kontoret. Uppgiften sköttes före det (1726–1766) av Tullarrendesocieteten.
Poststyrelsens chef och ordförande. Generalpostdirektören företräddes som chef för postväsendet av postdirektionens postdirektör och efterträddes av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör.
Chef för svenska postverket 1661–1673, vilken ansvarade för övervakningen av postväsendet, föredragningen av postärendena i Kanslikollegium och till- och avsättningen av posttjänstemän. Generalpostförvaltaren kallades tidigare generalrikspostmästare. Efter 1673 var ämbetet förlänat till rikskanslern fram till 1677. Chefsskapet sköttes i praktiken av överpostmästaren på Stockholms postkontor.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium vilket ansvarade för rikets postväsende och vars chef, överpostdirektören, föredrog postärendena för Kanslikollegium. Inrättningen utgjorde ursprungligen Stockholms postkontor, som 1683 upphöjdes till centralt ämbetsverk och 1697 fick namnet Generalpostkontoret. Det indelades i två kontor och en postexpedition. År 1749 inrättades ett postkammarkontor vid Generalpostkontoret. Då Kanslikollegium drogs in 1801 föredrog överpostdirektören postärendena direkt för Kunglig Majestät och hans kansli, postdirektörskansliet, ansvarade som separat ämbetsverk för postväsendet.
Postväsendets högsta rättsinstans, grundad 1697 i Stockholm, med överpostdirektören som ordförande. Generalposträtten ersatte den kanslirätt som tidigare hade behandlat tjänsteförseelser inom postväsendet. Efter 1809 handlades posttjänstefel och förseelser som kansliärenden vid krigspostkontoret i Åbo och från 1816 av postdirektörsämbetet, från mitten av 1800-talet av allmän domstol.
Ledare för en tunga inom johannitorden. Generalpriorn utsågs av generalkapitlet. Han höll egna provincialkapitel. Efter etableringen på Rhodos hade varje tungas ledare ett särskilt ämbete. Tillsammans utgjorde de ett råd som bistod stormästaren i dennes förvaltning. De högre prosterna inom johannitorden var: ”Grand Hospitaller” för Frankrike; ”Grand Commander” för Provence, marskalk för Auvergne, standardbärare för Aragonien, storkansler för Kastilien, admiral för Italien, storbailli för Tyskland och Turkopolier för England.
Till högkvarteret hörande militär befattningshavare som hade uppsikt över arméns polis och övervakade den allmänna ordningen inom militära läger och kvarter. Generalprofossen verkade även som åklagare vid generalkrigsrätt i fält.
Den högsta titeln inom svenska postväsendet 1653–1661. Generalrikspostmästarämbetet innehades före 1655 som förläning, därefter mot årslön. Titeln bars endast av den förste generalrikspostmästaren, överhovmarskalken friherre Wilhelm Taube. Under honom verkade general- eller överpostmästaren, som förestod det egentliga arbetet vid postverket. Tjänstebeteckningen avskaffades 1661 och ersattes med generalpostförvaltare.
Riksfogde omedelbart under regenten, med den huvudsakliga uppgiften att övervaka den civila och militära rättsskipningen i landet. Tidigare skötte riksfiskalen och senare justitiekanslern motsvarande uppgifter. Tjänstetiteln användes endast av ingermanländaren Steen von Steenhausen från 1638 till 1640-talet. Denne övervakade också postväsendet.
Till högkvarter hörande person som hade uppsikt över arméns polis och ansvarade för den allmänna ordningen utanför militära läger och kvarter.
Kommitté tillsatt i januari 1919 av riksföreståndaren i Finland för att granska försvarsmaktens olika enheter. Som kommitténs ordförande verkade generalmajor Rafael Schauman. Arbetet slutfördes under våren 1919.
Centralt ämbetsverk 1791–1794, som fungerade som överstyrelse för flottan. Generalsjömilitekontoret leddes av statssekreteraren för sjöärendena. Generalsjömilitiekontoret ersatte Amiralitetskollegium och ersattes 1794 med Storamiralsämbetena.
Kansli som växte fram kring generaltullförvaltaren/överdirektören för sjötullen. Generalsjötullkontoret var mer eller mindre osynligt under 1600-talet och i början av 1700-talet på grund av samorganisering med den lokala tullförvaltningen i Stockholm. Under 1700-talets senare del blev gränsdragningen tydligare, dels gentemot tullförvaltningen i huvudstaden, dels gentemot de kontor som organiserades under de olika arrendesocieteter och tulldirektioner som från år 1726 ansvarade för tullen fram till att Generaltullstyrelsen inrättades 1825.
Instans som tog emot de lokala räkenskaper som låg till grund för huvudböckerna. År 1640 inrättades tjänsten som generalinspektor över småtullarna och accisen i Sverige och Finland, och denna tjänst blev början till Generalsmåtullskontoret. Kontoret bytte senare namn till Generallandtullskontoret.
Förteckning (märkrulla) över de varor som fanns på ett skepp. Skepparen överlämnade förteckningen på inloppsstationen. Godsmottagaren angav sina varor genom en deklaration över kvalitet, kvantitet och värde. Denna låg till grund för uträkningen och fastställandet av tullbeloppet (uträkningen skedde på märkrullan). När tullen för fartyget och varorna erlagts, skedde en visitation. Därefter förseglades märkrullan och återlämnades till skepparen, och fartyget seglade vidare till stapelstaden.
Den högsta militära operativa staben för landets krigsmakt med uppgift att i krigstid biträda de högre befälhavarna vid truppernas ledning och i fredstid utarbeta mobiliseringsorder, uppmarschplaner, ansvara för den militära kartläggningen m.m. För inträde i generalstaben fordrades vanligen en examen i ett högre militärläroverk och en tids tjänstgöring vid generalstaben. I Sverige utvecklades generalstaben speciellt under Gustav II Adolfs tid. Under stora nordiska kriget utgavs två förordningar rörande generalstabstjänstens bestridande, och 1788 utfärdade Gustav III en generaladjutantsinstruktion. Enligt 1806 års instruktion bestod generalstaben av generaladjutanter samt över- och stabsadjutanter.
Verkställande organ inom Finlands försvarsmakt. Generalstaben lydde under Befälhavaren för krigsmakten och ansvarade i samråd med Försvarsministeriet för försvarsväsendets allsidiga utveckling. Generalstaben var uppdelad i en organisations- och en mobiliseringsavdelning, en statistisk avdelning, en utrikesavdelning, en operativ avdelning och en kommandoavdelning. Efter förändringar i försvarsväsendets ledning 1938 bestod Generalstaben av operativa avdelningen och utrikesavdelningen. Både inom avdelningarna och fristående fanns ett varierande antal byråer. Flera byråer och verksamheter överflyttades mot slutet av 1930-talet till Försvarsministeriet. Under andra världskriget bildade Generalstaben en del av Högkvarteret och bytte efter kriget namn till Försvarsmaktens huvudstab.
Del av Högkvarteret för den vita armén 1918. Generalstaben, vars arbete leddes av generalstabschefen, ansvarade för ärenden som berörde krigsföringen, underrättelseverksamheten och personalfrågor. Staben var uppdelad i en generalkvartermästaravdelning och en personalavdelning.
Den högsta militära ledningen i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Efter en omorganisation den 5 februari 1918 bestod staben av elva avdelningar. Generalstabens verksamhet upphörde i praktiken i början av april 1918.
Avdelning som skötte om underrättelseverksamheten i den nationella armé vars uppbyggnad påbörjades efter inbördeskriget 1918. Generalstabens tredje avdelning bestod av två underrättelseavdelningar med egna underavdelningar, två övervakningsavdelningar, en tidningsavdelning samt en avdelning som benämndes Sektion Politik och skötte om sabotageverksamhet. Senare tillkom även en passavdelning. Avdelningen delades i februari 1919 i två delar: en militäravdelning och en passavdelning. Generalstabens passavdelning omvandlades på sommaren 1919 till en detektiv centralpolis.
Benämning på Generalstabens underrättelseavdelning från och med 1938. Under andra världskriget omorganiserades försvarsmakten och utrikesavdelningen blev en del av Högkvareterets underrättelsesektion. Efter demobiliseringen 1944 fortsatte utrikesavdelningen som en del av den nygrundade huvudstaben.
Karta som skapades av Fältmätningskåren. Fältmätningskåren fick uppdraget 1805, och det gällde hela riket. Arbetet påbörjades dock först 1810 och de svenska generalstabskartorna omfattade således inte Finland. Generalstabskarta var också en generell benämning på topografisk karta i skala mellan 1: 50 000 och 1: 100 000.
Officer som avlagt generalstabsofficersexamen. I det självständiga Finland utbildades generalstabsofficerare vid Krigshögskolan.
Äldre benämning på statsbudget.
Tjänstebeteckning för chefen för Generalstatskontoret 1655–1680.
Särskild enhet inom Kammarkollegium vilken upprättade rikets generalförslag (riksbudgeten, riksstaten) på basis av de inkomst- och utgiftsberäkningar som inkom från länsstyrelserna, kollegierna och andra statliga verk och inrättningar. Generalstatskontoret började växa fram på 1620-talet, i anslutning till generalbokhålleriet. Det blev 1653 ett eget kontor, under en kamrerare som 1655 fick tjänstebeteckningen generalstatskommissarie. Kontoret indrogs när Statskontoret inrättades 1680.
Studieinrättning som tillhörde franciskanorden. Franciskanordens verksamhet inom själavården krävde god teologisk kunskap. Generalstudiehusen gav högre undervisning som kompletterade den som givits vid de olika konventen. För att utbildas till lektor krävdes fyra år vid ett generalstudiehus. Den nordiska provinsen Dacia hade platser vid de europeiska generalstudiehusen, bl.a. i Toulouse. År 1425 beslutade man att inrätta ett generalstudiehus i Lund. Det stadfästes av generalkapitlet 1438. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade med universiteten och deras lector principalis var således universitetsprofessorer.
Titel på den förnämste superintendenten i en hel svensk provins eller ett erövrat mindre land. Generalsuperintendenter fanns i Livland, Greifswald, Bremen och Verden 1630–1721 och i Pommern 1719–1810. Under Karl XII:s tid var generalsuperintendent också en titel på den högsta kyrkliga ämbetsmannen inom armén.
Den landsomfattande befolkningsstatistik som från 1756 årligen sammanställdes på basis av läns- eller stiftsvisa befolkningstabeller i Sverige och Finland. Generaltabellen sammanställdes från 1758 av Tabellverket, 1809–1865 av senatens kammarexpedition och 1865–1870 av Temporära statistiska centralbyrån, därefter av av Statistiska ämbetsverket.
Benämning på den utarrendering (förpantning) av sjö- och landtullarna som ägde rum i det svenska riket (med undantag för Pommern) under åren 1726–1765, 1777–1782 och 1802–1813.
Centralt ämbetsverk som bokförde och redovisade arrendeinkomsterna från Generaltullarrendesocieteten, den halvprivata myndighet som tidvis under 1700-talet arrenderade sjö- och landtullarna av kronan. Generaltullarrendekontoret leddes av en revisionskommissarie.
Tre svenska bolag i privat eller delvis statlig ägo. Det första bolaget grundades 1726 på regeringens initiativ och övertog tullverkets uppgifter och arrenderade tullarna och accisuppbörden av kronan mot en viss årlig avgift. Kontraktet slöts först på tio år, men förlängdes i etapper fram till 1765, då kronan övertog verksamheten. Generaltullarrendesocieteten var verksam på nytt 1777–1782 och från 1803, mot att kronan fick en fjärdedel av tullintäkterna. För Finlands del bröts kontraktet när landet blev en del av ryska riket. Generaltullarrendesocieteten ersattes av en statlig generaltulldirektion, som tidigare också verkat under de perioder som Generaltullarrendesocieteten varit indragen (förutom 1773–1776 då Kammarkollegium ansvarade för tullväsendet). Generaltullarrendesocieteten leddes av ett fullmäktige, som bistods av ett kansli, medan Generaltullarrendekontoret bokförde och redovisade inkomsterna från generaltullarrendet.
Det fullmäktige som utgjorde Generaltullarrendesocietetens styrelse i Stockholm. Fullmäktige bestod 1729 av tretton ledamöter, med hovkanslern som ordförande, sedermera till 1765 av 24 fullmäktige, av vilka fyra ombud var utsedda av kronan, däribland ordföranden, och tre av var och en av städerna Göteborg, Malmö och Karlskrona. De övriga utsågs bland aktieägarna genom val som förrättades i Stockholm. Under åren 1777–1782 och 1803–1813 bestod styrelsen av mellan 14 och 16 fullmäktige, av vilka kronan utsåg fyra till fem, däribland ordföranden, som 1777–1782 kallades president.
Kansli i Stockholm som förberedde och expedierade ärenden till och från Generalarrendetullsocietetens fullmäktige. Kansliet förestods av en sekreterare, med biträde av en notarie, en kanslist och några kontrollörer som kallades aktorer. Under kansliet verkade också fyra aktorer som var förlagda till tullstationer på landsbygden.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och centralt ämbetsverk som under en överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Benämning på överdirektören för Generaltulldirektionen i Finland.
Titel på chefen för tullverket under 1600-talet. Vid stora sjötullen inrättades tjänsten 1636 med uppsikt över tullverket i Sverige och Finland, men inte i provinserna. Generaltullförvaltaren skulle upprätta en huvudbok över uppbörd och utgifter för de olika tullstationerna i riket, och den skulle sedan överlämnas till Kammarkollegium för revision. När Kommerskollegium inrättades 1651 blev generaltullförvaltaren en av dess ledamöter och allt fler uppgifter flyttades dit från Kammarkollegium. År 1676 bestämdes att alla ärenden gällande tullen skulle lyda under Kammarkollegium. Generaltullförvaltartjänsten utvidgades 1680 till att också omfatta licenterna i de baltiska och tyska provinserna. Tjänstetiteln ändrades 1686 till överdirektören vid stora sjötullen.
Samlande benämning på de två kontor som under ledning av var sin överdirektör skötte tullförvaltningen under den tid som tullväsendet förvaltades av Generaltullarrendesocieteten.
Benämning på Generaltulldirektionen i Finland.
Militär titel på befälhavaren för en armés tross.
Allmän ställföreträdare. Befattningen förekom inom kleresiet. När domkapitlen hade utvecklats uppstod så småningom motsättningar mellan biskopen och domkapitlet. Det blev då vanligt att biskopen började utnyttja klerker utanför domkapitlet som sin ställföreträdare. De utrustades då med jurisdiktionella befogenheter. Biskopen behövde inte höra domkapitlet för att utse en generalvikarie. Denne måste vara prästvigd. Hans befogenheter omfattade inte de biskopliga funktioner som krävde biskopsvigning. Fullmakterna upphörde vid sedisvakans.
En av dominikanordens generalkapitel eller generalmästare utsedd temporär ledare för en provins. Åtgärden vidtogs då viktiga skäl förelåg eller för att förrätta en räfst i provinsen. För Sveriges del skedde detta ofta under unionskrigen.
Generalvikarie för en biskop, vars befogenheter gällde hela stiftet och hela den biskopliga jurisdiktionen. I de fallen krävdes mera preciserade fullmakter.
Under 1600- och 1700-talet benämning på en av den högsta chefen inom en förvaltningsgren förrättad granskning av tjänstemän, räkenskaper och andra till området hörande förhållanden. Som exempel kan nämnas den kyrkliga regionförvaltningens utfrågning av en kyrkoherde och församlingsborna om den kyrkliga verksamheten inom ett pastorat eller den av överpostdirektören eller hans ställföreträdare förrättade årliga granskningen av postbönderna.
Titel som började användas i slutet av medeltiden om en armés högsta befälhavare. Titeln föll bort i den svenska armén men har behållits i andra länder.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Sammanskott av livsmedel, en skatt som bars upp för att proviantera någon som på ämbetets vägnar kom till trakten. Enligt Magnus Erikssons landslag hade kungen enbart rätt till gengärd i samband med eriksgata. I vissa delar av svenska riket omvandlades gengärden till en stående årlig skatt till kronan. Biskopen bar upp gengärd för sig och sitt följe vid kyrkoinvigning och visitation. År 1403 förbjöds ämbetsmän att pålägga gengärd, medan drottning Margareta behöll rätten till en sådan åtgärd för sig och Erik av Pommern. Personlig gengärd till kungen har belagts vid flera tillfällen under 1400-talet. I Finland var gengärderna en viktig del av skattebördan, och bönderna levererade livsmedel och foder till slotten för kungarnas gästning och till länsmans- och bolmansgårdarna för fogdarnas, domarnas och andra ämbetsmäns gästningar. För en gård var gengärden högst en tunna öl med tillhörande kost och foder.
Avgift som landbönderna under senmedeltiden och under 1500-talet betalade jordägaren vid sidan av avraden. Gengärden gällde både för frälsejord och för kyrkojord. Kronan började uppbära avgiften när kyrkogodsen indrogs på 1500-talet. Under 1500-talet användes uttrycket ofta i betydelsen ”avgift från landbojord”.
Benämning som är belagd i ett skyddsbrev för Skänninge kloster 1292. I brevet fritogs klostrets gods från sådana kungliga pålagor som gingärdslösen, mordgäld och ledungslama. Med gengärdslösen avsågs förmodligen en årlig avlösning från skyldigheten att lämna kungen gästning eller gengärd i natura.
Beteckning som innebar avlösning i pengar för fodring eller landböndernas gengärd. Uttrycket användes under 1400- och 1500-talen.
Civilmilitär tjänsteman med tekniskt kunnande.
Militär ingenjörs- eller fortifikationsstad.
Militär ingenjörs- eller fortifikationskår.
Under autonoma tiden om svarande som hade väckt genkäromål, gentalan gentemot käranden. Motsats: gensvarande.
Sådan muntlig eller skriftlig talan som svaranden väcker mot den som är kärande i (det ursprungliga) målet. Målen har således ett samband med varandra och kan handläggas gemensamt.
Sedan svenska tiden vid domstol i lägre eller högre instans om svarandens eller ändringssökandens ställningstagande till käromålet eller åtalet, respektive motpartens ställningstagande till ändringsansökan. I skriftlig form kallades handlingen svarsinlaga under svenska tiden och svarsskrift under autonoma tiden, och sedan självständighetstiden beroende på sammanhanget bemötande, svaromål eller svar, svarandens talan. Genmäle används endast om det är fråga om en skriftlig (mera omfattande) utredning och (i lagtext) om förvaltningslagskipning i skatteärenden. Allmänt: motpåstående, anmärkning, motbeskyllning.
Att med ett snöre förena handlingar till en akt.
Plats där utomstående enligt rättsliga avtal hade rätt att färdas över annans land, omnämndes 1510. Genomgång gällde speciellt samfärdsel i Finland där man färdades längs de talrika stråtarna och insjösystemen. För att byta insjösystem drogs båten över eden från ett system till ett annat.
Skriftligt eller muntligt bestridande under 1500–1800-talet, invändning, protest mot en pålaga eller skyldighet.
Benämning på den stämning som tas ut för genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en sak som har samband med det huvudsakliga målet.
Äldre benämning på genkäromål. Termen användes särskilt i slutet av svenska tiden, under autonoma tiden och i början av självständighetstiden.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Tjänstebeteckning för de första lantmäterilärlingarna, uppsatta på Kammarkollegiums stat 1628–1640-talet. De var vanligen universitetsutbildade med vissa förkunskaper i lantmäteri eller någon av dess stödvetenskaper.
Byrå inrättad 1928 vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten. Byrån ansvarade för ärenden gällande de geodetiska fältmätningarna inom kartverket.
Forskningsinstitut som grundades 1918 och lydde under Lantbruksministeriet. Geodetiska institutet hade hand om de vetenskapliga grundmätningarna för kartläggningen av Finland och utförde geodetiskt mätnings- och forskningsarbete.
Inom bergsväsendet under 1800-talet förekommande benämning på geologi.
Sedan 1628 års lantmäteriinstruktion mätning, beskrivning och framställande (på papper) av ett större landområde (provins, län, härad, socken).
Byrå under Bergsstyrelsen vars huvudsakliga arbetsuppgift var att bedriva geologisk forskning. Geologiska byrån ersattes av Geologiska kommissionen år 1885 i samband med att Bergsstyrelsen upphörde med sin verksamhet.
Ämbetsverk med uppgift att under Handels- och industriministeriet leda och utföra geologisk forskning i landet. Geologiska forskningsanstalten hette före år 1946 Geologiska kommissionen och bytte år 1983 namn till Geologiska forskningscentralen.
Ämbetsverk som grundades 1885 och ersatte Geologiska byrån. Geologiska kommissionen hade i uppgift att systematiskt bedriva geologiska undersökningar i landet och lydde under Industristyrelsen, 1918–1925 under Handels- och industristyrelsen och därefter under Handels- och industriministeriet. Kommissionens medlemmar utsågs av senaten, senare statsrådet, på framställning av det överordnade organet. Kommissionen bytte år 1947 namn till Geologiska forskningsanstalten.
Sedan 1850-talet av Bergsstyrelsen med hjälp av lantmätare och kartritare uppgjord karta över geologiska mätningar, som skildrar ett områdes jordmån jämte höjdskillnader, malmfyndigheter m.m.
Under 1600- och 1700-talet förekommande benämning på kartografisk eller skriftlig redogörelse för av lantmätare verkställda mätningar.
Under 1600–1700-talet förekommande allmän benämning på karta, grundritning.
Benämning på de allra äldsta geometriska kartorna i Sverige för skattläggningsändamål. Benämningen används inom forskningen och i arkiv. De geometriska jordeböckerna ger enbart uppgifter om inägorna (tomt, åker). De bands in i bokband i Kungl. räkningekammaren (Kammarkollegium).
Kartläggning i skattläggningssyfte genom exakta mätningar av enskilda jordägor. Geometrisk kartläggning förrättades av lantmätare och skedde i Sverige under perioden 1628–1765, men avbröts för storskiftet. Arbetet utfördes åter tidvis under autonoma tiden. Mätningen av Finlands alla orter, byar och hemman med deras ägor blev färdig först 1977.
Måttenhet för skifte och skattläggning av hemman. Geometriskt kappland utgjorde en underenhet till geometriskt tunnland.
Måttenhet för skifte och skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en tunna utsäde räckte till. Från 1634 var geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk aln och geometriskt kappland.
Sändebud, diplomat, i synnerhet från en tysktalande nation.
I Ryssland från och med 1775 anställd vid kameralhov och kretsräntekammare med uppgift att handha den konkreta hanteringen av myndighetens penningmedel. Geschworen rekryterades bland underofficerare i avsked. Geschworensysslor fanns i Gamla Finland vid kameralhovet och kretsräntkamrarna 1784–1797.
Tekniskt kunnig tjänsteman i ett bergmästardöme som underlydde Bergskollegium. Han var bergmästarens närmaste man. Geschworen övervakade de rent tekniska sidorna av bergsnäringen och var i likhet med bergmästaren rapporteringsskyldig till kollegiet.
Upplärd lönarbetare underställd mästaren av ett skrå, under medeltiden mästersven eller sven. För att bli gesäll krävdes tjänst som lärpojke i 3–5 år med fullgjorda prestationer såsom erlagda ”utskrivningspengar” och avgift till gesällernas kassa, den så kallade gesällådan, till 1720 även sedvanlig traktering (utskänkning) av gesällerna. Därutöver krävdes ett gesällprov och gesällbrev, som bevis på yrkeskunskap.
Bok i vilken gesällens arbetsgivare införde uppgifter om hans arbete och uppförande.
Skriftligt intyg över fullgjort gesällprov som slog fast att lärlingen blivit gesäll. Gesällbrevet utfärdades av skråämbetet i staden. Det innehöll uppgifter om gesällens namn och ålder samt mästarhushållet där han arbetade.
Härbärge för vandrande gesäller under skråväsendets tid.
Pass som utfärdades för en gesäll av hans hantverksskrå då han lämnade en stad för gesällvandring.
Prov som i vissa yrken efter lärotidens slut avlades inför skråämbetet av en lärling för att han skulle förklaras som gesäll.
Vandring under vilken en gesäll förkovrade sig i sitt yrke genom att arbeta för olika mästare.
Befattningshavare som hade i uppgift att övervaka ordningen inom en judiciell samhällsfunktion under svenska tiden och autonoma tiden fram till 1850. Inom polisväsendet: motsvarighet till den senare tjänstebeteckningen konstapel, äldre och yngre konstapel, inom det militära rättsväsendet: betjänt som ansvarade för ordningen, i vissa fall också för bestraffningar.
Befattningshavare som biträdde en gevaldiger i övervakningen av ordningen inom en viss civilrättslig funktion, till exempel inom bergs- och landstaten, fångvården och salpetersjuderiet. Befattningen motsvarade gevaldigerlöjtnantsbefattningen inom krigsmakten.
Befattningshavare som biträdde fält-, över- eller generalgevaldigern i arbetet med att övervaka ordningen inom truppförband och militära läger.
Mellanskillnaden mellan kronovärderingen i markegångstaxa och den i verkligheten erlagda skatten i persedlar enligt torgpriset. Gevinsten uppstod med de ökande priserna för spannmålen och tillföll kronan och indelningshavarna. Den redovisades inte i den kamerala bokföringen.
Fabrik som tillverkade gevär åt armén, övervakades under svenska tiden av Krigskollegium, medan Fortifikationskontoret granskade dess räkenskaper. Faktorier fanns under 1600- och 1700-talet bl.a. i Huskvarna, Örebro, Söderhamn, Norrköping, Norrtälje och invid Karlskrona. I Finland grundades en gevärsfabrik i Systerbäck 1714 av ryska kronan. Orten (och faktoriet) förenades 1812 med det övriga Gamla Finland och hörde därefter till Viborgs län. Fabriksområdet överfördes 1864 till Ryssland, mot att Finland som kompensation fick tillgång till Norra Ishavet via Petsamo (förverkligades 1920).
Vid truppförband anställd beställningsman med sergeants grad som utförde reparationer av gevär och andra handeldvapen.
Militär tjänsteman av korpralsgrad som biträdde gevärshantverkare av sergeantsgrad.
Militär vaktpost eller bevakning i fält med plats omedelbart invid den huvudsakliga vakten.
Arrendetid för jordegendom. Den varierade under medeltiden men fastslogs 1734 till arrendatorns livstid, såvida man inte kommit överens om annat.
Bestämmelser om försäljning och hantering av gifter och giftiga ämnen. Collegium medicum utfärdade 1756 en kungörelse om hur försäljningen av venena och farliga medicinalvaror skulle skötas. I städer med apotek fick gift endast säljas på apotek. I städer utan apotek kunde magistraten utse en handlande som förpliktade sig att sköta gifthandeln enligt gällande föreskrifter. Rätt att köpa gift för husbehov hade ståndspersoner, välbärgade borgare och andra kända personer. Av gemene man krävdes attest med sigill utfärdad av präst. År 1786 skärptes bestämmelserna och endast apoteken fick handha giftförsäljningen. Arsenikförsäljningen skärptes 1787. En ny förordning angående handeln med gift utkom 1888. År 1906 tillsattes en kommitté med uppgiften att utarbeta en ny giftstadga. Kommitténs betänkande utkom 1910.
Juridisk term som innebär att alla berättigade anspråk uppfylls eller att alla nödvändiga kvalifikationer finns.
I staterna kring Östersjön borgarkorporationer, vanligen så att de ledande handelsmännen hörde till ”Stora gillet”, hantverkarna till ”Lilla gillet” eller ”Mindre gillet”. I Ryssland var gillena, till antalet två eller tre, från och med 1721 klasser till vilka stadsinvånarna hänfördes enligt aktivitet eller förmögenhet. Från och med 1742 hänfördes endast handelsmän till gillena. Gillessystemet omorganiserades 1775 och på 1780-talet, varvid förmögenhetens storlek blev bestämmande faktor för tillhörigheten till de tre skattegillena och de handelsrättigheter som medlemskapet medförde. Medlemmarna i de tre gillena bildade från och med 1785 en av de sex invånarklasserna i städerna. I Gamla Finland infördes skattegillena 1787 och de existerade till 1812.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
Väg eller stig i utmarken längs med vilken villebråd fångades med snaror och andra fällor. Gillerstigen utmärktes av besittningstagaren med bläckningar, som höggs i träden längs stigen. Den slutade vanligen där den började, och bildade således en ring.
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
I Ryssland från 1785 en av de invånarklasser stadsinvånarna var indelade i. Denna invånarklass bestod av köpmän som hörde till de tre skattegillena, så kallade köpmän av första, andra och tredje gillet. Det ryska gillesystemet infördes i Gamla Finland 1787 och var i bruk ända till 1812.
Mer eller mindre officiell förteckning över medlemmarna i ett gille. Ofta antecknades förutom personens namn också tidpunkten då vederbörande blivit medlem. Flera svenska gilleslängder har bevarats. I många fall kunde en person också upptas som medlem på dödsbädden eller postumt.
Sigill som användes av ett gille för att besegla gillets handlingar. I bildval och inskriptioner betonades gillets andliga karaktär och vederbörandes skyddshelgon. Gillessigill är kända från Norden först under 1200-talet. Ibland kunde gillessigillet också användas för att representera en ort. Från Finland har endast sigillstampen för S:t Knutsgillet bevarats. Gillessigillet från Kimito användes 1378 för att bekräfta ett jordköp.
Medeltida sammanslutning av andlig och social karaktär med säte i en stad. Av de finska stadsgillena är de i Åbo bäst kända. Där fanns det sex medeltida gillen. Heliga tre konungars gille grundades 1449 och fick stor betydelse på grund av sin aristokratiska karaktär. I Viborg är endast ett medeltida gille känt. Medlemmar i stadsgillena var borgare, särskilt köpmän, klerker och frälsemän. De finska gillena hade både manliga och kvinnliga medlemmar. Medlemmarna behövde inte vara bosatta i staden. De finska gillena försvann i slutet av 1500-talet då deras egendomar konfiskerades.
Byggnad som tillhörde ett gille och där gillets sammankomster ägde rum. Gillestugor nämns i många källor där gillen omtalas. I gillestugan hölls ofta också ständermöten och ting.
Styresorgan för ett medeltida gille, då även bl.a. uppbörden ombesörjdes. Gillestämman leddes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden (gillisværiande) och arrangerades av så kallat giærdafolk. Gillesfriden övervakades bl.a.genom att man beslagtog vapen. Gillestämman hade jurisdiktion inom gillestadgan och verkställde utmätta straff.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för postgirorörelsen. Kontoret bestod av bokföringsbyrån och två underlydande postgiroexpeditioner.
Benämning på administrativ enhet eller skattekrets i Karelen som motsvarade en socken. Det svenska begreppet är känt i två fall, i Erikskrönikan samt i den svenska och latinska versionen av Nöteborgsfredens traktat. Gisslalag-institutionen har varit känd från det liviska området i Kurland till det estnisk-votländska området i Karelen.
De personer som varje landskap ställde som garanter för kungens säkerhet under eriksgata. Varje landskap skulle ge kungen lejd och gisslan innan denne fick komma till landskapet och på tinget bli dömd till kung. Landskapslagarna innehöll bestämmelser om gisslans storlek och sammansättning. Om kungen underlät att ta gisslan betraktades det som missaktning för landet och dess lag. Kungen uppfattades då som en främmande inkräktare. Också i fredstraktater kunde gisslan förekomma. I traktaten 1332 mellan Sverige och Danmark skulle som gisslan lämnas 30 riddare, väpnare och borgare från Sverige och Skåne.
Hospital på Gloskär i Föglö socken på Åland. Hospitalet grundades 1652. Det hade en egen präst 1654–1672. År 1674 förenades hospitalet med hospitalet på Själö.
Kommentar till eller tolkning av den kanoniska rätten. Glossa ordinaria eller magistralis bestod av över 100 000 kommentarer till Corpus juris civilis, Institutes och Digests. Den sammanställdes av Franciskus Accursius i Italien i början av 1200-talet.
Vid ett myntverk anställd person med uppgift att upphetta myntämnena före präglingen.
Förtroendeman, en av domstol utsedd egendomsförvaltare eller ställföreträdare av manskön, även interimistisk förmyndare för omyndig person eller förvaltare av den del av en persons egendom som denne själv under normala förhållanden skulle förvalta.
Jordegendom på landsbygden som tillhörde kronan, en korporation eller ett herrskap.
Överlåtelse av kronans gods till adeln genom försäljning, förpantning eller donation.
Kringvandrande klerk eller vagant.
Herre, härskare, furste, i Ryssland ursprungligen epitet för en slavägare, från och med 1400-talet också för de ryska storfurstarna, från och med 1721 för kejsarna, huvudsakligen i deras egenskap av Rysslands främsta jord- (och slav)ägare. Slaveriet avskaffades 1868 men det kejserliga epitetet bestod till och med 1917.
Förening för tyska köpmän som färdades över Östersjön och bedrev handel på och över Gotland. Den hade sitt säte i Visby och fick sin största betydelse i slutet av 1100-talet och 1200-talet. Den hade ett eget sigill och slöt fördrag med furstar i Novgorod och i Düna-området. I början av 1290-talet genomdrev Lybeck att det gemensamma sigillet skulle ersättas med de tyska hansastädernas egna sigill.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett universitet eller en högskola.
Varje steg på rangskalan inom ett ämbetsverk, särskilt inom militären och sjömilitären, även inom ordenssamfund.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen.
Förteckning över varje hemman i byamålet och de ägor, indelade i klasser, som hemmanen fick vid storskiftesförrättningen.
Graderingslängd som också innehöll uppgifter om ägornas klassifikation enligt jordmån och marktyp (åker, äng, skog, kärr, svedjebar mark m.m.) samt en uträkning av den skatt som skulle utgå. Längden upprättades efter ett fastställt eller laga kraft vunnet skifte av lantmätaren, enligt särskilt formulär.
Den tjänstgöring i lägre grader som varje antagen officer eller underofficer måste ha förrättat innan han kunde tjänstgöra som befäl.
Disputation för vinnande av akademisk (doktors-)grad. Termen har även använts om själva avhandlingen (gradualavhandling) vid ett sådant tillfälle.
Prov i latinsk stilskrivning som avlades vid universiteten före filosofie kandidatexamen.
Tilldela någon en akademisk lärdomsgrad (i allmänhet doktorsgrad).
Inristning som gjorts med något vasst föremål på mynt, men som inte tillhör den ursprungliga texten eller ornamentiken. Avsikten har exempelvis varit en prövning av myntets äkthet.
Hovämbete skapat efter fransk förebild under drottning Kristinas tid 1653. Ämbetsinnehavaren innehade ställning i ledningen för hela hovet och åsidosatte riksmarskalken. Ämbetet slopades efter att drottningen abdikerat 1654.
Hovtjänst skapad på 1650-talet efter fransk förebild.
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Förrättning genom vilken ägogränserna inom en och samma by granskades. Enligt landskapslagarna hade en målsägare rätt att själv tillkalla en grannesyn vid ägotvist med granne.
Från 1945 tillfällig avdelning vid Inrikesministeriet med uppgift att sköta censurverksamhet samt information och propaganda. Granskningsavdelningen för informationsväsendet övertog verksamheten från Statens informationsverk som hade verkat under statsrådet. Avdelningen drogs in 1947.
Statlig kommission som tillsattes 1812 för att utreda och föreslå åtgärder till ändring av förhållandena i Gamla Finland som samma år införlivats med resten av storfurstendömet Finland. Ändringarna gällde i synnerhet skatte-, skiftes- och förvaltningsförhållandena. Före införlivningen hade Kommissionen för finska ärenden behandlat organiseringen av förhållandena i Gamla Finland.
Nådegåva, bestående till exempel av pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa. Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Person som åtnjuter gratial, pensions- eller understödstagare, pro bono-patient. Personer som erhöll pension från en nåde- eller understödskassa (till exempel krigsmanshuskassa) var vanligen avskedade vanföra soldater eller deras fattiga änkor och barn. Vissa pro bono-patienter skulle intas på lasaretten enligt Serafimerordens instruktion 1798. På lasarettet i Åbo fanns 1858 sex gratialplatser för män och fyra för kvinnor.
Möte på vilket beslut om nådegåvor och understöd (i allmänhet i kontanta pengar) från gratialkassor samt änke- och pupillkassor togs samt utdelades (till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa). Gratialistmöten hölls två gånger om året på bestämda platser inom varje regementes område.
Spannmål som utdelas som understöd, till exempel åt avlidna professorers änkor och barn.
Fonder vars medel användes för pensioner för ur tjänsten avgångna tjänstemän, pensioner för änkor och barn efter avlidna civila och militära tjänstemän samt extraordinarie pensioner. Termen användes också om tjänstemannakåren inom och själva förvaltningsenheten för dessa fonder.
Tillfällig och frivilligt lämnad ersättning för gjorda tjänster, penninggåva vid sidan av lön eller arvode (såsom belöning eller erkänsla åt (underordnad) tjänsteman för gott arbete). I svenska armén var gratifikation ett understöd åt avskedade krigsmän.
Skuld, krav, fordran. Benämning på (betungande) skatt, pålaga, avgift till kronan eller inteckningsbesvär. Eftergift innebar efter 1778 erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift.
Intyg från domstol med uppgift om vilka inteckningar (panter) som belastar en viss fastighet. Beviset utfärdas av den underrätt (tings- eller rådstugurätt) där egendomen är belägen.
Skriftlig handling om gravrätt, varigenom styrelse för begravningsplats, för en viss summa och på vissa villkor, upplåter rätt att för viss tid eller för alltid begagna ett stycke jord som gravplats. Gravbrevet innehåller också uppgifter om gravens storlek och läge.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare, med ansvar för att gräva och täcka gravar. Gravgrävare omnämndes inte i kyrkolagen 1686. I praktiken verkade ändå gravgrävare i många församlingar. Från 1869 var gravgrävare en befattningsinnehavare som var anställd av kyrkorådet, och räknades till kyrkobetjäningen.
Frigiven träl som blivit i behov av fattigvård. Om en sådan familj kom i nöd skulle man enligt äldre rätt gräva en grav på kyrkogården och lägga dem i den. Den som överlevde längst skulle tas upp av den tidigare husbonden, som sedan var skyldig att föda honom eller henne.
Utdrag ur jordregistret 1895–1985 över de förhållanden som belastade en fastighets rättigheter såsom panträtt, nyttjanderätt och inteckningar och servitut, ursprungligen också bördsrätt, legorätt och sytning.
Undersökning för att reda ut ägaren till en gravplats. Gravrannsakningar företas vid reparation i kyrka eller omläggning av kyrkogård och dylikt. Vid gravrannsakningen ska ägarna bekräfta sin äganderätt eller uppge villkor för hur graven ska överlåtas till församlingen. De gravar som saknar ägare eller där äganderätt inte kan bevisas, tillfaller församlingen.
Kalender som infördes genom en kalenderreform 1582 som fixerade vårdagjämningen till den 21 mars. Påsksöndagen bestämdes till den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. I Sverige övergick man från den julianska till den gregorianska kalendern 1753. Man tog bort de sista 11 dagarna i februari, så att den 17 februari följdes av den 1 mars. I Ryssland genomfördes reformen 1917.
Person med magistersgrad från universitet i Greifswald. I mitten av 1700-talet hade universitetet i Greifswald ett tvivelaktigt rykte. Studenterna kunde där få filosofie magistersdiplom mot avgift utan egentliga studier. Inte ens peronlig närvaro krävdes, utan diplomet skickades per post. Också medicine doktorsgraden kunde förvärvas utan ansträngningar och tilldelades till och med fältskärsgesäller. De svenska myndigheterna bestämde därför år 1764 att för magistersgrad skulle samma krav gälla som i Sverige. Senare bestämdes att medicine doktorer från Greifswald skulle genomgå förnyad prövning i Collegium medicum.
Samlande benämning på prästerskapet inom den grekisk-ortodoxa kyrkan.
Officiellt epitet från år 1905 till senare hälften av århundradet för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland. Tidigare under den autonoma tiden användes epitetet ”grekisk-rysk”. Kyrkor som följer ortodoxa riter, ortodox liturgi samt i vissa andra avseenden ansluter sig till den ortodoxa kristenheten men som lyder under den romersk-katolska kyrkan betecknas sedan senare hälften av 1900-talet som grekisk-katolska. Detta gäller även för de unierade (uniater) som 1596 i unionen i Brest erkände påvens överhöghet.
Officiell benämning på den ortodoxa kyrkan i Finland från år 1918 till år 1953. År 1954 blev den officiella benämningen Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Tjänst inom det ortodoxa kyrkosamfundet från 1922 till år 1944 med uppgift att verka som militärpräst bland de ortodoxa inom den finska försvarsmakten. Benämningen på tjänsten ändrade 1945 till grekisk-katolsk själasörjare för militären.
Tjänst inom det ortodoxa kyrkosamfundet från 1940-talet med uppgift att verka som militärpräst bland de ortodoxa inom den finska försvarsmakten. Ersatte benämningen grekisk-katolsk resepredikant för militären.
Enhet inom den ortodoxa kyrkan. Under medeltiden bildades sju grekisk-ortodoxa församlingar inom Novgorods del av Karelen. De lydde under ärkebiskopen i Novgorod. Omkring 1500 bestod prästerskapet i församlingarna av en präst, en diakon och den övriga personalen utgjordes av en kyrkvaktare och bagare. Samtliga kyrkor besatt jordegendomar. Inom socknarna hade grundats kapell.
Kloster som grundades i den del av Karelen som tillhörde Novgorod. Det äldsta, Valamo, grundades före 1329. På 1390-talet grundades Konevitsa kloster. Skattboken 1500 visade att klostren hade omfattande egendomar. Då omtalas också tre kloster i Kexholm. På 1580-talet fanns inom Kexholms län sex kloster.
Under den autonoma tiden officiellt epitet till år 1905 för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland.
Ursprungligen benämning på soldat som hade i uppgift att kasta handgranater. Senare användes titeln om en infanterist vid ett elitförband, där grenadjärerna utvalts av det bästa soldatmaterialet. I Sverige förekom grenadjärer från och med slutet av 1600-talet. Under 1700-talet försvann skillnaden mellan grenadjärer och övrigt infanteri.
Bataljon som uppsattes genom värvning 1846 och stationerades i Åbo. Det omformades 1856 till en Finsk undervisningsbataljon, som snart ombildades till en Skarpskytteskola, vilken indrogs 1860.
Under medeltiden sällsynt titel i de nordiska länderna. I Sverige förekom ”comes” på 1100-talet någon gång i stället för ”dux”. På 1300-talet använde Erengisle Sunesson jarl på latin titeln ”comes Orchadensis”. I andra fall förekommer greve enbart om holsteinska och andra kontinentala grevar. I landslagarna fastställdes att kungadömet inte fick bli grevedöme eller mindre.
Adelstitel. Ärftlig grevetitel infördes av Erik XIV 1561 och utgjorde då den högsta värdigheten inom ridderskapet och adeln. Greven innehade särskilda privilegier, vilka utökades av Johan III. Åren 1623–1766 utgjorde grevar och friherrar första klassen inom Riddarhuset. Klassindelningen slopades under frihetstiden men introducerades igen av Gustav III 1778. Den förblev i bruk till 1809 i Sverige och till 1917 i Finland.
Kungligt eller kejserligt erkännande på att en person har förlänats grevskap, upphöjts till grevevärdighet. Grevebrev inlöstes efter 1778 med en rekognitionsavgift.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier. Innehavaren fick uppbära årlig ränta, kronotionde och saköre. De första grevskapen inrättades 1561. De indrogs till kronan genom reduktionen 1680. Från 1562 rätt att undanta tre av sätesgårdarna inom sitt grevskap från rusttjänst, från 1571 blev ett grevskapet ärftligt på ättens manslinje efter förstfödslorätt. Innehavaren fick uppbära: 1) årliga räntan, 2) kronotionden av hela eller av större eller mindre del av länet, 3) kungens andel i de sakören, som ådömdes såväl grevskapsbönderna som landbönderna på grevens eller grevinnans arv- och egna gods, samt 4) alla häradshövdingerättigheter inom länet, med vilket privilegium följde rättigheten att tillsätta häradshövdingen, dock inte domsrätt över grevskapet, 5) uppbära halva lilla tullen och en tredjedel av accisen i städerna, dock inte i nygrundade städer som efter 1651 fick grundas i stadslösa grevskap och som njöt skattefrihet i tio år. Grevskapsprivilegierna utökades ytterligare 1644, då största delen av skatterna från grevskapet tillföll greven ensamt. Grevskapet kunde förestås av änkan till den siste ättlingen av den grevliga manslinjen under hennes livstid.
Tvångsmedel som används i syfte att säkerställa förhör eller utreda någons identitet, sedan svenska medeltidslagarna om att var och en får gripa en gärningsman som anträffas på bar gärning eller på flyende fot, sedermera också person som genom efterlysning har förklarats anhållen och häktad, ursprungligen av domstol, sedan självständighetstiden av polismyndighet.
Benämning som från senare delen av 1100-talet användes om mynt som motsvarade flera stycken av det dittills ensamt utgivna denarmyntet.
Benämning på den efter andra världskriget inledda fullständiga kartläggning av Finland som slutfördes 1977.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands konstitution och på vilka all övrig lagstiftning baserar sig. I officiell betydelse är en grundlag en särskild form av lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Stadgande eller bestämmelse i grundlagen, grundlagsstadgande.
Den år 1864 tillsatta grundlagkommissionen som från 1884 kom att benämnas lagberedningen och vars slutprodukt blev strafflagen 1889.
Den speciella ordning som gäller för stiftande, ändring, upphävande eller förklaring av en grundlag och som kräver att lagen antingen vilar över nyval eller förklaras brådskande (med 5/6 majoritetsbeslut) och därefter antas av riksdagen med 2/3 majoritet.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till grundlagsutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden rörande stiftande, ändrande eller upphävande av grundlag samt att ge utlåtanden om lagförslags eller andra ärendens grundlagsenlighet.
Om något som strider mot grundlagen.
Ändring av grundlag i en särskild för grundlagar stadgad ordning.
Avgift till stapelstad för diverse inkommande och utgående varor. Grundpenningarna utgick enligt en särskild taxa och fungerade som ersättning för begagnande av visst lastningsställe. De var en gammal avgift (kallades på en del ställen grundrensningspenningar) som ursprungligen uppbars som tomtöre för rätt till upplag på stadens mark. Grundpenningar betalades på 1800-talet i Åbo, Helsingfors, Viborg och Fredrikshamn. I Helsingfors betalades grundpenningar av främmande fartyg för upplagda trävaror så att för en tolft bräder betalades 1 kopek, för 1 bjälke 1½ kopek, för 100 stycken spiror 36 kopek, för ett par kvarnstenar 24 kopek, för skeppsankaren 6 till 12 kopek silver beroende på storleken. Stadens egna fartyg betalade hälften.
Från 1500-talet benämning på kronans omedelbara ägande- och dispositionsrätt till landets alla allmänningar, speciellt skogar, större vattendrag, malmfyndigheter och andra naturtillgångar.
Avgift på rörelsen i städerna under 1600- och 1700-talet som användes till bestridande av kostnaden för mudderverk och annan grundrensning.
Samlande benämning på en till jordägaren årligen utgående avgift för nyttjanderätten till en osjälvständig jordlägenhet (jordskyld, arrende, avgift, tomthyra, tomtöre).
Administrativ ränta fastställd (årligen, senare halvårsvis) av Finlands Bank för beskattningen och bankernas utlåning. Grundräntan infördes 1867.
En av de två grundskatterna på jord, jordeboksräntan eller ordinarie räntan. Grundräntan infördes på 1600-talet och avskaffades 1924. Den beräknades efter fastighetens normala avkastning.
Beteckning för de skatter och skyldigheter som vilade på jorden, främst jordeboksräntan och mantalsräntan.
Tjänsteman vid gruva som förde register över socknarnas vedutskyld vid Kgl. Maj:ts tillmakning.
Predikant upptagen på bergslagens stat för tjänstgöring i ett gruvdistrikt eller vid enskild gruva, särskilt Sala silvergruva och Falu koppargruva.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat eller gruvstaten, som höll register över tillmakningarna vid gruva (en metod för att spränga genom eldning med ved och begjutning med vatten) eller smidet till konstverken (mekaniska verk för dränering av gruva och bergshantering) m.m.
Underdomstol, ursprungligen bara i Bergslagen (Sala och Falun), som under ledning av bergmästaren, med biträde av geschworen, undersökte och dömde i mål rörande gruvor och hyttor. Som bisittare verkade ett antal andra bergsbetjänte och några av städernas rådmän. Gruvtinget uppgick 1756 i bergstinget, tillsammans med hammartinget.
Skiljelinje mellan till exempel fastigheter, kommuner, län och stater.
Del av gränsbevakningsväsendet. Enligt författningen 1931 fanns det fyra ordinära gränsbevakningsavdelningar samt den interimistiska Karelska näsets gränsbevakningsavdelning, som innehade tullbevakningsuppgifter. Gränsbevakningsavdelningarna var indelade i distrikt som fastställdes av ministern för inrikesärenden. Avdelningens verksamhet leddes av distriktets gränskommendant.
Underlydde Ministeriet för inrikesärendena och leddes av gränsbevakningschefen och hans stab. Gränsbevakningsväsendet omfattade fyra gränsbevakningsavdelningar. Personalen bestod av officerare och stamunderbefäl som tidigare hade tjänstgjort inom försvarsmakten. Manskapet bestod av personer som gjort sin värnplikt samt av några kompanier värnpliktiga.
Under medeltiden och till 1600-talet av under- eller överdomstol fastställd gräns mellan landskap, socknar eller enskildas marker. Gränsdomen föregicks av ägosyn, häradssyn, landssyn eller riddarsyn. Ibland har termen också använts om den förteckning över dylika gränser som fördes fram till 1500-talet.
Tulltjänsteman som med hjälp av en tullvaktmästare skötte gränsbevakningen i ett visst distrikt. Gränsfiskalen var underställd gränsinspektören.
Rågång då gräns utstakades, före 1725 av representanter för den enhet (hemman, by, härad, län) som ärendet berörde, efter 1725 av lantmätare, i närvaro av berörda parter.
Tulltjänsteman som förestår gränsbevakningen vid Finlands gräns i öster och i norr.
Topografisk karta över landgräns. Gränsen mellan Sverige och Ryssland kartlades första gången efter freden i Teusina (Täyssinä) 1595 och gjordes därefter upp vid varje gränsförskjutning. Andra gränskartor gjordes vid behov över skifteslag från 1680-talet, från 1730 över förvaltningsområden och från cirka 1770 över storskiftet samt i samband med kartläggning av herresäten. Från 1725 utförde lantmätare gränsdragningen och kartläggningen.
Tjänsteman som ledde verksamheten i en gränsbevakningsavdelning.
Person som av en stat fått i uppdrag att med en annan stats fullmäktig uppgå och i detalj ordna (genom uppställande av gränsmärken m.m.) samt beskriva och kartlägga gränsen mellan två stater, vanligen i samband med ett fredsslut och därvid skedda territoriella förändringar.
I Ryssland från och med 1710-talet tjänsteman med ansvar för gränsövervakningen. I Gamla Finland lydde gränskommissarierna 1721–1744 under provinskansliet i Viborg och 1744–1784 under guvernementskansliet i Viborg.
Grupp personer som företräder två stater och har i uppdrag att utstaka, beskriva och kartlägga gränsen mellan staterna. En gränskommission består av befullmäktigade ombud från två till varandra gränsande stater. Gränskommissionen sammanträder vanligen vid fredsslut för att verkställa därvid avtalade territoriella förändringar.
På markytan (ibland också under markytan) placerat tecken som visar ett jordområdes gräns mot ett annat. Gränsmärkena markerar gränser mellan enskilda jordegendomar, socknar, härader och länder.
Kunglig kurir som skötte postbefordran till och från utlandet, som ett led i statens underrättelseverksamhet. Gränspost var också en beteckning på allmän postbefordran eller själva postförsändelsen till och från utlandet samt om postanstalt vid statsgränsen. Gränspost infördes efter 1620 när regelbunden postföring mellan Stockholm och Hamburg inrättades.
Postgård belägen vid svenska riksgränsen mot Ryssland. Det första gränspostkontoret öppnades 1724 i Taskula och ersatte det förlorade Viborgska postkontoret. I Ryssland var gränspostkontor även en benämning på vissa postkontor vid riksgränsen. I Gamla Finland fanns ett gränspostkontor från och med 1744.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med förra hälften av 1600-talet gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen med uppgift att genom patrullering förhindra olaga in- och utförsel av varor. I Ryssland motsvarades den av tullbevakningen. I Gamla Finland fanns en gränsriddarestat åtminstone från 1744 till 1785, då den ersattes av en tullbevakning.
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
Kollektivbenämning på tulltjänstemännen vid en gränstullstation.
Tullplats som var belägen vid gränsen och skötte uppbörden av gränstullavgifter. I det svenska riket fanns från och med förra hälften av 1600-talet tullplatser vid rikets västgräns. Efter freden i Nystad 1721 inrättades från och med 1724 gränstullkammare vid rikets östgräns. I Ryssland mellan 1754 och 1755 var gränstullkammare en benämning på tullanstalt för tullbehandlingen av varor vid rikets landgränser.
Till 1900-talet benämning på gränsöveruppsyningsman . Gränstullmästaren ansvarade för gränstullkammaren och dess personal. Han var underställd tullförvaltaren.
Specialdomstol vid gränstullkammare eller -tullstation under svenska tiden för överträdelser av tullförfattningarna (tullmål). En gränstullrätt skulle enligt stadganden från 1700-talets början finnas i varje tullinspektorsdistrikt vid rikets gränser, där sådan rätt behövdes. Gränstullrätter inrättades i Finland efter 1721.
Avgift till kronan för rätt till höbärgning och bete på ödeshemman. Om ödehemmanet ingick i en rote, kunde gräsgälden också användas till den indelta soldatens underhåll.
Samling avskrifter av statsrättsliga och historiska aktstycken. Samlingen skapades av Hogenskild Bielke, som avrättades 1605. I samlingen ingår bland annat brevtexter om inlösningen av Skånelandskapen 1332–1343 och Albrekt av Mecklenburgs försäkran 1375.
En av Gustav II Adolfs infanteribrigader, bestod av skotska värvade regementen.
Ämbete i staden som undersökte lödigheten och stämplingar på guld- och silversmide. Bestämmelser om kontrollstämpling av svenskt silver infördes på herredagen i Jungfruhamn 1485 och upprepades i ett brev av riksrådet 1489. De omfattade endast mästarstämpling och förnyades 1529 och 1594. Stadsstämplar påbjöds i Sverige 1596.
Person som prövar, kontrollerar, granskar och övervakar: titel på viss högre tjänsteman med uppgift att övervaka mynttillverkningen och kontrollera guld- och silverarbeten, mått och vikter. Under vissa perioder kallades tjänstemannen myntgardien eller riksguardin.
Form av bevisföring som förutsätter medverkan från Guds sida. Flera landskapslagar omnämnde gudsdom som något förgånget. Landskapslagarna omnämnde enbart järnbörd men liturgiska handskrifter visar att också kallvattenprov och födoämnesordal förekom under medeltiden i Sverige. Gudsdom infogades i det medeltida benediktionssystemet och framstod förmodligen som ett sacramentalium. Många förbud mot gudsdom är kända; det senaste från 1320.
Den avgift mäklare i Stockholm av ålder insamlade och som de från 1720 ålades att utkräva av såväl köpare som säljare. Avgiften användes som understöd åt mäklares fattiga änkor och omyndiga barn.
Delbetalning som överlämnades omedelbart i samband med en ekonomisk transaktion. I Sverige förekom benämningen enbart i de medeltida stadslagarna. I Magnus Erikssons stadslag användes gudspenning parallellt med fästepenning vid hushyra. Gudspenning kunde lämnas både vid köp av fast egendom och vid köp av lösegendom.
Den del av kyrkohandboken som innehåller formulär och material för olika gudstjänster samt mässmelodierna. Gudstjänstboken fastställs av kyrkomötet.
Standert som hissas på ett örlogsfartyg för att tillkännage att det förrättas gudstjänst ombord.
Under 1700-talet benämning på unga officerare eller fältjägare, som tjänade som vägvisare vid en militär stab.
Militär enhet under Gustav II Adolfs tid. Gula regementet hade sitt ursprung i ett värvat regemente som uppsattes 1613 och som efter 1618 kallades Hovregementet. Det började inofficiellt kallas Gula regementet under 1620-talet. Regementets två första kompanier utgjorde kungens livgarde, och bestod till största delen av svenskar. Efter polska kriget (1621–1629) utökades regementet till en brigad och kallades inofficiellt för Gula brigaden. En stor del av regementets manskap stupade i slaget vid Lützen den 6 november 1632. Gula regementet har betraktats som en föregångare till nuvarande Svea livgarde.
Det genom lag bestämda förhållandet mellan en viktenhet guld och myntets räkneenhet. Termen används också för att beteckna att landets huvudmynt är gjort av guld.
Egentligen ”av gunst och nåd”, av synnerlig nåd, en stående fras vid kunglig benådning av dödsdömda och arbetsfångar, eller vid beviljande av nådevedermälen cirka 1600–1809.
År 1797 inrättad pensionsanstalt (utan hospital) för krigsmän vid Stockholms garnison, i viss mån även för andra fattiga i och runt huvudstaden. Hospitalet ändrade år 1813 namn till Konungens hospital.
Den del av Gustav II Adolfs godsmassa som han 1624 donerade till Uppsala universitet. Godsen utgjorde ursprungligen en del av Gustav Vasas fasta egendom.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
I Ryssland från och med 1775 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltningarna som samtidigt var chef för barnmorskorna i guvernementet (rangklass 8–10). I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1812 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från 1766 ledare för adelskorporationen i ett guvernement vars uppgifter reglerades i detalj 1785. Adelsmarskalken (rangklass 4), som valdes för treårsperioder, hade i uppgift att tillvarata adelns intressen. Förutom ordförande i korporationens organ var han även ordförande i adliga förmynderskapsämbetet och deltog som företrädare för adeln också i vissa andra myndigheters verksamhet. Även i Gamla Finland leddes adelskorporationen av en guvernementsadelsmarskalk.
I Ryssland 1775–1796 guvernementsprokuratorns biträde i laglighetsövervakningen, en för kriminalärenden (ugolovnych del) och en för kamerala ärenden (kazennych del). Sådana fanns i Gamla Finland vid guvernementsregeringen under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Guvernementsanvalten hörde till rangklass 7.
I Ryssland från och med 1772 chef för byggnadsverksamheten vid guvernementsförvaltningen med uppgift att verka som chef för byggnadsexpeditionen i anslutning till kameralhovet, senare guvernementsregeringen. Till guvernementsarkitektens (rangklass 8) uppgifter hörde att övervaka byggnadsverksamheten och särskilt kronans byggnadsprojekt samt att utarbeta byggnadsritningar. I Gamla Finland fanns en guvernementsarkitektstjänst 1784–1812.
Officiell benämning på gymnasierna i de ryska guvernementsstäderna från och med 1803/1805.
Tjänsteman vid Guvernementskontoret i Hedvig Eleonoras livgeding. Guvernementskamreraren hade ansvar för uppbörden från fogdarna.
I Ryssland 1708–1775 högsta förvaltnings- och verkställighetsorgan i ett guvernement som lydde under Dirigerande senaten och kollegierna. Guvernementskansliet i Viborgs guvernement verkade 1744–1783 och efterträddes av ståthållarskapsregeringen. Guvernementskansli var under stora ofreden från och med 1717 en benämning på den ryska ockupationsförvaltningens styrelseorgan i Åbo generalguvernement. Under lilla ofreden var guvernementskansli en benämning på den ryska förvaltningens civilkanslier, vilka lydde direkt under generalguvernören och hade hela det ockuperade Finland som förvaltningsområde. Dessa kanslier var två till antalet, ett svenskt och ett ryskt.
Under stora ofreden från och med 1717 ledande tjänsteman vid guvernementskansliet för Åbo generalguvernement som var chef för guvernementskassan och guvernementsmagasinet i Åbo. Inspektorstjänsten vid tullförvaltningen i Åbo generalguvernement var förenad med guvernementskassörstjänsten.
Benämning på poliskommando i guvernementsstad.
En av de de parallella benämningarna på 1800-talet på de poliskommandon som fanns i Ryssland från och med 1782 och i Gamla Finland 1784–1810.
Organ som i första hand utgjorde en gemensam länsstyrelse för länen i drottning Hedvig Eleonoras livgeding. Vid kontoret fanns en guvernementssekreterare och en guvernementskamrerare. Den senare ansvarade för uppbörden från fogdarna.
I Ryssland fanns från och med 1765 guvernementslantmätare (rangklass 7), vilka från och med 1775 var chefer för lantmäteriet i ett guvernemente med ansvar för organiseringen och genomförandet av lantmäteriförrättningarna samt den allmänna övervakningen av lantmäteriföreskrifternas efterlevnad. Även i Gamla Finland fanns en guvernementslantmätare från och med 1784. Lantmäteriverksamheten i Gamla Finland leddes dock 1765–1801 av Finländska revisionskommissionen.
Under stora ofreden i Åbo generalguvernement varumagasin som lydde under guvernementskassören, men var underställt överkommissariatet i Åbo.
I Ryssland från 1775 till slutet av århundradet administrativt ämbetsverk för ärenden rörande städerna och överdomstol i ett ståthållarskap/guvernement. Samma benämning användes redan 1720–1775 men för stadsadministrativa organ av annan karaktär. Hos guvernementsmagistrat kunde ändring sökas i domslut som fattats av stadsmagistraterna samt övriga domstolar i städerna. Ändring i guvernmentsmagistratens domslut kunde sökas hos civil- och kriminaltribunalen. I Gamla Finland fanns en guvermentsmagistrat i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från och med 1797 ämbetsverk för förvaltningen av sjuk- och hälsovården, särskilt den militära, i ett guvernement. Dessa medicinalförvaltningar lydde först under Medicinalkollegiet och 1803–1811 under Inrikesministeriets medicinalförvaltning. Kretsläkarna och den militära hälsovårdspersonalen samt hospitalen, lasaretten liksom även de statliga och privata apoteken var underställda medicinalförvaltningen i guvernementet. Guvernementsmedicinalförvaltning fanns i Gamla Finland 1797–1813.
I Ryssland från och med 1797 chef för medicinalförvaltningen i ett guvernement och för de civila läkarna samt en tid även för militärläkarna i guvernementet. Inspektören hade titeln stadsfysikus (rangklass 8) och lydde under Medicinalkollegiet och från och med 1803 under Inrikesministeriet.
Läkare med uppgift att åt generalguvernörsämbetet ge råd och upplysningar i militärmedicinska angelägenheter.
I Ryssland från och med 1797 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltning och chef (rangklass 8–10) för dess kirurgiska avdelning. I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1813 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från och med mitten av 1700-talet postkontor i sådan guvernementsstad där det inte fanns poststyrelse. Till guvernementspostkontorets uppgifter hörde organiseringen av postverksamheten i guvernementet. Guvernementspostkontoren lydde från och med 1783 under de regionala poststyrelserna medan kretspostkontoren var underställda guvernementspostkontoren. Även i Gamla Finland fanns ett guvernementspostkontor.
Tjänsteman med ansvar för organiseringen av och tillsynen över postverksamheten i guvernementet. I Ryssland leddes guvernementspostkontoren från och med 1772 av en guvernementspostmästare. På 1720-talet rangklass 14, i början av 1800-talet rangklass 5–7.
I Ryssland från 1730 tjänsteman i varje guvernement med uppgift att övervaka lagligheten i förvaltningens och rättsväsendets verksamhet, att försvara undersåtarnas rättigheter samt att tillvarata kejsarens och kronans intressen. Alla anvalter i guvernementet lydde under guvernementsprokuratorn. Guvernementsprokuratorer fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811. Ämbetet sorterade i rangklass 6.
I Ryssland 1775–1796 parallell benämning på ståthållarskapsregeringen för ett ståthållarskap (generalguvernement), från och med 1797 högsta förvaltningsorgan för ett guvernement, med kollegialt beslutsfattande. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1797–1811 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
I Ryssland från och med 1775 avdelningschef (rangklass 6) vid guvernementsregering och kameralhov samt medlem i dessa ämbetsverks kollegium. I Viborgs guvernement var guvernementsråd 1744–1783 titel på chefen för guvernementskansliet samt 1784–1812 medlem i ståthållarskapsregeringens och kameralhovets kollegium i Viborgs ståthållarskap och Viborgs län/Finländska guvernementet.
I Ryssland från och med 1775 chef (rangklass 6–8) för en av avdelningarna vid kameralhoven i generalguvernementen/ståthållarskapen, så även i Gamla Finland vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1811.
I Ryssland från och med 1775 allmän benämning på den expedition vid kameralhoven som ledde räkenskapsväsendet och räkenskapsrevisionen. I Gamla Finland fanns en sådan avdelning i guvernementet vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Kretsräntkamrarna lydde under guvernementsräntmästarens expedition.
Från och med 1708 tjänst vid regionalförvaltningen i Ryssland, vars innehavare hade ansvar för dokumenthanteringen vid guvernementskansliet i guvernementen. Guvernementssekreterare var från och med 1722 även benämningen på den tolfte rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: Vaše blagorodie”. Under stora ofreden från och med 1717 var guvernementssekreterare en titel för sekreterarna vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement och under lilla ofreden titel för sekreterarna vid guvernementskanslierna i Åbo guvernement.
Civil tjänsteman vid guvernementsstyrelse, i rang närmast under guvernören, särskilt den svenska guvernörens närmaste man i kolonin S:t Barthélemy 1785–1877. Guvernementssekreterare var också en tjänsteman vid guvernementskontoret för Hedvig Eleonoras livgeding. Efter 1809 var guvernementssekreterare en titel som förlänades som nådevedermäle. Guvernementssekreterare ersatte 1837–1918 titeln landssekreterare i de finska länen.
I Ryssland från och med 1802/1804 chef för skolväsendet i ett guvernement. Denna tjänst (rangklass 7) var förenad med direktorstjänsten vid guvernementsstadens gymnasium. Dessa tjänster ersatte de tidigare skoldirektorstjänsterna. I Gamla Finland, i Finländska guvernementet, var dessa två tjänster däremot inte förenade hos samma person, utan i guvernementet fanns även 1804–1810 en separat guvernementsskoldirektorstjänst. Guvernementsskoldirektorn i Viborg lydde under undervisningskommissionen vid Dorpats universitet.
I Ryssland från och med 1708 stad dit ett guvernements förvaltningsmyndigheter och domstolar var förlagda. Från och med 1775 bildade guvernementsstäderna en officiell kategori av städer i riket. I Gamla Finland var Viborg guvernementsstad 1744–1811.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för ståthållare på ett slott, över en provins eller ett livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims län 1658, Västernorrlands län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803. Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
Tjänstebeteckning för chefen för Generalbergsamtet 1637–1649 och dess efterträdare Bergskollegium 1649–1713.
Ämbetsman som innehade den högsta civila och militära myndigheten i bl.a. guvernement, län och provinser. Ämbetet avskaffades i Regeringsformen 1719. Guvernörer fanns också i de fåtaliga kolonier som Sverige hade. I Finland fick landshövdingarna titeln guvernör 1837. Denna titel upphävdes 1918 och begreppet landshövding återinfördes.
Tjänstebeteckning för den främsta läraren för barnen, främst tronföljaren, i den kungliga familjen från 1660-talet. Guvernören hade huvudansvaret för tronföljarens uppfostran och övriga lärare och var en man i riksrådsklass. Från 1680-talet till svenska tidens slut valdes han i regel bland kansliets högsta ämbetsmän.
I Ryssland från och med 1703 högsta styresman (rangklass 3–4)och kejsarens representant i regionala förvaltningsdistrikt, från och med 1708 benämnda guvernement; i Gamla Finland styresman för Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744–1783 och 1797–1811. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var (civil)guvernören chef för ståthållarskapsregeringen. Överkommendanten i Viborg kallades undantagsvis även guvernör.
Benämning på den högsta styresmannen för svenska kolonin Nya Sverige 1638–1655, Cabo Corso 1650–1663 och S:t Barthélemy 1784–1878.
Tjänstebeteckning för landshövding 1837–1918.
Hjälplärare i befattning eller tjänst, som biträdde eller vikarierade en lektor vid ett gymnasium. Gymnasieadjunkten var vanligen också expektant till lektoratet. Han erhöll en del av den ordinarie lärarens lön och andra löneförmåner.
Kollektiv beteckning för personal vid ett gymnasium.
Innehavare av tjänst vid gymnasium. Gymnasielärarna räknades till prästerskapet, och i städerna hade de samma privilegier som prästerskapet och var befriade från de pålagor som borgerskapet måste erlägga.
I Ryssland från och med 1802/1804 föreståndare för gymnasiet i guvernementsstad och samtidigt chef för skolväsendet i guvernementet. Gymnasiedirektorerna (rangklass 7) var underställda universitetens undervisningskretsar. De lokala skolinspektorerna lydde under respektive gymnasiedirektor. Gymnasiet i Viborg i Gamla Finland leddes från och med 1804 av en gymnasiedirektor, men guvernementsskoldirektorstjänsten var inte förenad med denna tjänst. Gymnasiedirektorn i Viborg, som synbarligen kallades rektor, lydde under guvernementsskoldirektorn i guvernementet.
Till ett gymnasium anslaget eller skänkt hemman vars avkastning uppbars av en gymnasielärare. Gymnasiehemmanen var skyldiga att erlägga bl.a. lagmans,- häradshövdinge- och tingsgästningspenningar.
Uppsyningsman över gymnasier och skolor som inte var belägna i en stiftsstad. Gymnasieinspektorn utnämndes av biskopen och räknades till ecklesiastikstaten. Inspektorsbefattningen i universitetsstaden tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik. Tjänsten inrättades 1856.
I Ryssland från och med 1755 tjänsteman (rangklass 8) för övervakningen av verksamheten vid ett gymnasium, ursprungligen med anknytning till ett universitet. Från och med 1802/1804 var gymnasieinspektorn underställd guvernementsskoldirektorn. En sådan tjänst verkar ha saknats i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1755 benämning på fast anställd lärare vid gymnasium. Gymnasielärarna indelades 1803/1804 i kategorierna äldre gymasielärare, yngre gymnasielärare och gymnasielärare utan särskiljande epitet. Till sistnämnda kategori hörde lärarna i dans, musik och gymnastik, vilka inte var upptagna i någon rangklass. Gymnasielärare fanns i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Benämning på gymnasiernas och gymnasieväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla dem samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
I Ryssland från och med 1726 läroverk, där avlagd examen gav behörighet för statstjänst och rättighet att inleda universitetstudier. I varje guvernementsstad fanns från och med 1803/1805 ett gymnasium som var allmänbildande läroverk och öppet för manliga elever tillhörande alla stånd. Undervisningen vid dessa gymnasier, som efterträdde huvudskolorna i guvernementsstäderna, förberedde eleverna för universitetsstudier. I Gamla Finland fanns från och med 1805 ett guvernementsgymnasium i Viborg med tyska som undervisningsspråk.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.
Universitetsklinik för obstretrik och gynekologi med säte i Helsingfors. Gynekologiska kliniken verkade under gynekologi- och ostetrikprofessorns översyn. Kliniken inledde verksamheten 1861 som en avdelning inom Gamla Kliniken och verkade där till 1919. Kliniken gav från 1926 också moderskapsrådgivning som från 1944 blev lagstadgad för hela landet. Undervisningen av medicinestuderande var tillfälligt (1855–1861) förlagd till Nya Klinikens två förlossningsavdelningar då Gamla Kliniken var en del av Nylands länslasarett. Kliniken blev 1935 universitetssjukhuset Kvinnokliniken.
Benämning på vissa tjänstemän i en stad som i tjänsten inte fick gå mer än fyra mil utanför staden.
Extra avgift per mil utöver skjutslega för den som i stället för vanlig gästgivarskjuts beställde ridhäst eller häst och vagn.
Post som befordrades till fots. Gångpost infördes 1620 då ståthållarna blev skyldiga att anställa länsbudbärare, som till fots förde deras månadsrapporter till regeringen i Stockholm. Gällde från 1635 också postgången mellan fogdedömena. Enligt postordningen från 1636, som införde det indelta postverket, skulle postdrängarna alltid färdas till fots. I praktiken innebar de strama tidsramarna för postgången att postdrängarna sprang till nästa posthåll.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods. Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Fögderi som på 1500-talet skapades med ett gods som utgångspunkt och förestods av en gårdsfogde.
Samling rättsnormer från och med Gustav Vasas gårdsrätt 1544 till och med Karl X Gustavs hovartiklar 1655. Gårdsrätten reglerade förhållandena för militära och civila tjänstemän vid hovet, sedermera för allt underlydande krigsfolk och tjänstefolk på konungens slott, borg eller gård samt på fästningar.
Samling rättsregler, huvudsakligen av disciplinär och straffrättslig karaktär, som främst var avsedda för besättningarna på kungliga slott och gårdar. Den äldsta bevarade gårdsrätten är Magnus Erikssons gårdsrätt från cirka 1332. Ursprungligen gällde gårdsrätterna endast på kungsgårdar. Många av de på 1400-talet nedskrivna gårdsrätterna utsträcker giltigheten också till kungens råd på deras gårdar. Ibland tillades också att gårdsrätterna skulle tillämpas av alla kungens hövitsmän och ämbetsmän, oberoende av var de befann sig.
Transport av underhållsbehövande från gård till gård under vilken de kunde samla in mat och andra förnödenheter i stället för att leva på fattigroten. Gårdsskjutsen förekom i östra Finland från 1600-talet och ersattes 1852 i huvudsak med understödsbidrag och inackordering. I mellersta Finland omnämns dylik fattigvård endast för mentalsjuka medellösa.
Sedan medeltiden känd benämning på muntliga vädjanden till konungen gällande juridiska ärenden. Under medeltiden behandlades de vid räfst- och rättartingen. Har senare kvarstått som allmän benämning för till konungen (senare staten) riktade skriftliga besvär och ansökningar om rättelse, nåd och dylikt.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län. Fåglarna avlöstes med penningar i Åbo och i Kumogårdslän.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Gåvoskatt som enligt 1530-talets räkenskaper erlades av nötslagen i Viborgs län. I Åbo och Kumogårdslän avlöstes gåvopersedlarna med gåvopenningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Gåvoskatt som enligt skatteräkenskaperna från 1530-talet betalades av bolen i Åbo län. Gåvolamm ingick också bland gåvoskatterna från nötslagen i Viborgs län.
Skattetyp som enligt räkenskaperna på 1530-talet förekom i flera län i Finland. Gåvoskatterna omfattade många olika persedlar och penningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län.
Under svenska tiden och autonoma tiden ed som gäldenär måste avlägga vid domstol för att styrka riktigheten av ett konkursbos bouppteckning eller riktigheten i en (skriftlig) utredning över betalningssvårigheter som på sikt kunde överkommas med bättre ekonomisk förvaltning i stället för konkurs.
Temporär form av träldom som innebar att en skuldsatt person arbetade av sin skuld eller lämnade sina barn som skuldträlar.
Tidigare benämning på pastorat, i betydelsen kyrkoherdens verksamhetsfält eller kyrkoherdebefattning. Ibland användes begreppet också om ett pastorats geografiska område.
Bortgivande av ett pastorat.
Gemensam kyrkostämma för ett helt pastorat.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också kontribution eller bevillning. Gärd var också en benämning på mantal i äldre författningar.
Under 1500-talet indelningsgrund för beskattningen på Åland. De skattskyldiga var indelade i 461 gärder och varje gärd erlade en gärdskatt. Skatten bestod av markgäldspenningar, höpenningar, malt, mjöl, fläsk, gäddor och smör.
Sedan 1500-talet förled i vissa ord om skattetal eller skatt, vanligen benämnt (ordinarie eller extraordinarie) gärd.
Före 1600-talet stängsel, hägnad, gärdsgård och dylikt, före storskiftet också skiftad teg inom byns gemensamma inhägnad. Den utmärktes på åker vanligen med en djupare råfåra, på ängar med ägarmärkta stenar eller pålar.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en ständig ränta också under 1800-talet.
Ursprungligen tillfällig skatt, senare del av ordinarie räntan i Gamla Finland, uppbördstitel i jordeboken. Gärdehömedlen uppbars i hö av frälsehemman.
Den skattebetalande enhet som gemensamt ansvarade för en viss kvantitet varor.
Enhet för skattläggning av jord, benämning på mantal i äldre författningar.
Fullmakt utfärdad till sockenhantverkare av landshövdingeämbetet. Genom fullmakten fick hantverkaren rätt att utöva sitt yrke i ett härad på landsbygden i utbyte mot att han erlade näringsskatt. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Person på landet som inte brukade ett hemman eller kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I stad var en gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Den som vid ett brott utför själva gärningen, till skillnad från anstiftare och medhjälpare.
Den ort där ett brott blivit begånget.
Personlig skatt som erlades av hantverkare bosatta på landsbygden. Skatten infördes i hela riket 1604. År 1686 skulle skatten erläggas av skomakare och skräddare. Skattskyldigheten utsträcktes till smeder 1739, till trädgårdsmästare och murare 1756, glasmästare 1766 och svarvare 1817. År 1824 fick garvare, snickare, sadelmakare, hattmakare, krukmakare, hjulmakare, sämskmakare, urmakare och målare rätt att på vissa villkor också bosätta sig på landet, men de blev då skyldiga att också erlägga gärningsören. Intäkterna från gärningsörena tillföll kronan, men vissa städer, som Helsingfors från år 1752, hade rätt att uppbära gärningsörena inom ett visst område. Uppbörden av gärningsören upphörde 1879 då näringsfrihet infördes.
Särskilt för debitering av gärningsören uppgjord längd över sockenhantverkarna inom ett härad. Längden grundade sig på mantalslängderna.
Person som uppehöll sig i en stad utan att vara borgare där. Gästrätten reglerades i mitten av 1300-talet. Gästen hade inte rätt att handla med en annan gäst eller med icke-borgare i staden. Han fick inte heller göra handelsresor till landsorten eller bihamnar. De flesta gästerna var tyska köpmän, och gränsen mellan borgare och gäst var flytande. Under 1400-talet överskreds också bestämmelserna i stadslagen i praktiken.
Person som hade fullgjort sin krigstjänst hos konungen och som förlänades fritt uppehälle vid hovet som belöning.
Från 1785 en av städernas sex invånarklasser i Ryssland. Till denna klass av stadsinvånare hörde personer bosatta på annan ort eller i utlandet, vilka skrev in sig i en stad för att där bedriva borgerlig näring. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass, eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
Person som hade i uppdrag av myndigheterna att mot betalning tillhandahålla resande husrum och stallplats, mat och skjutslägenhet mot vissa friheter. Gästgivarna var bosatta vid allmän väg. Beteckningen användes även om föreståndare på gästgivargård (gästgiveri) eller person som mot betalning tillhandahöll mat och dryck (värdshusvärd).
Avgift som uttogs av varje hemmansinnehavare i ett härad i form av skyldighet att underhålla en gästgivargård. Avgiften var ovanlig i Finland. Gästgiverierna underhölls vanligen av de hemman på vilkas ägor de låg.
Benämning på de förmåner som tilldelades gästgivare och med privilegienatur var fästa vid gästgiverihemman eller gästgivare personligen. Till exempel 1636 erhöll gästgivare sex års frihet från grundränta och inkvartering, och 1649 erhöll gästgivaren rätt att av häradet få hjälp till uppförande av nödiga hus. Gästgiveriordningen 1651 tilldelade gästgivare som gåva ett litet hemman, en hage eller äng från närmaste allmänning samt frihet från rotering.
Skjuts som gästgivare tillhandahöll resande, förekom som håll- och reservskjuts.
Logi- och utskänkningsställen som var placerade med jämna mellanrum längs de allmänna vägarna. Gästgivarna skulle efter 1734 (och 1766) mot skälig betalning hålla den vägfarande med ståndsmässigt husrum med mat, stall och foder för hästarna och förvaringsrum för åkdon. De skulle också erbjuda ombyte av hästar och åkdon om den resande inte hade eget färdmedel. Om gästgivaren inte hade egen skog var det häradets ansvar att förse honom med virke för underhåll av byggnader.
Gemensam benämning på den gästgivar-, håll- och reservskjuts som gästgivare var skyldiga att utföra. Ursprungligen upplät gästgivarna endast hästar för skjutsningen. Efter 1664 fastslogs skyldigheten till åtta hästar, och det bestämdes att den angränsande allmogen måste upplåta sina hästar för skjutsen vid behov (reservskjuts). År 1766 fastslogs bestämda tider för det som kallades hållskjuts. Efter 1793 fick de skjutsskyldiga hemmanen inte tvingas till fler än en skjutsresa per dag med sina egna hästar.
Kungens rätt till fritt uppehälle hos allmogen för sig och sin hird. Rätten var uråldrig och omnämndes 1267 när Gudhems kloster befriades från pålagan. I några landskapslagar omtalades rättigheten som gengärd. Ämbetsmännens rätt till fri gästning förbjöds 1403. Gästningen formaliserades på 1400-talet, och utgångspunkten blev allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring. I kameralia under 1500-talet blev gästning synonymt med fodring.
Skyldighet att låta en fattig tillbringa natten i den gård där han sökte gästning. Skyldigheten ingick i många landskapslagar. Det är dock omdiskuterat huruvida bestämmelserna endast var komplement till bestämmelser om resande eller om de faktiskt var en form av underhåll av fattiga.
Några bestämmelser om landböndernas skyldigheter att lämna jordägaren gästning antingen i form av fodring eller gengärd har bevarats. På kyrkliga jordar krävdes i allmänhet gästning i form av gengärd.
Övernattning under resor. Gästgiveriväsendet var dåligt utvecklat under medeltiden. Gästningen blev därför ofta betungande för bönderna, speciellt vid de större vägarna. Bestämmelserna i Alsnö stadga inskränkte gästningen. Våldsgästning förbjöds. Ingen hade skyldighet att utan ersättning ge vägfarande kost och logi. I varje by skulle finnas en rättare som antingen själv skulle sälja förnödenheter till resande eller hänvisa dem till bönderna. Gårdar tillhörande kungen, biskopar, riddare eller svenner till vapen var undantagna från gästning. Varje bonde var skyldig att ta emot två man till gården och ge dem kost och foder till gängse pris. På 1300-talet kompletterades systemet genom införandet av tavernor och fasta priser.
Avgift till staden som en gäst måste betala efter sex veckors vistelse.
Den form av träldom som innebar att en person på grund av fattigdom gjorde sig själv med sin eventuella egendom och sina efterkommande till trälar. Den blivande ägaren kunde vara en släkting, men också en ickebesläktad person. Gävträldom försvann under 1200-talet.
H
Utbildningsanstalt för att avhjälpa bristen på officerare i Savolax och Karelen. Verksamheten inleddes i Kuopio 1780, och året därpå flyttades skolan till Haapaniemi i Rantasalmi. År 1791 erhöll skolan namnet Haapaniemi krigsskola. Vid krigsutbrottet 1808 avslutades verksamheten. År 1812 återupptogs verksamheten under namnet Topografiska kåren på Haapaniemi.
Finsk ryttare under trettioåriga kriget.
Egentligen inhägnad betesmark. I äldre historieskrivning anses de finska Haga-namnen vara en beteckning för kungsgård vid befästning. Som exempel har nämnts Haga (Hakoinen) i Janakkala och Haga i S:t Karins.
Fotknekt beväpnad med hakebössa.
Kameralt ytmått i Estland och övriga Baltikum, motsvarade ungefär mantal.
Inom lantmäteriet i Finland förekommande benämning på oplanerad förstadsbosättning under 1600–1800-talet.
Regionalt mentalsjukhus i Halikko. Sjukhuset förestods av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av en överläkare, en underläkare, översköterskan och sjukhusets ekonom.
Statligt lungsjukhus i Tavastehus län inrättat 1920. Sjukhuset förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var tre underläkare, en översköterska, en ekonom och en bokförare.
Lägre tjänsteman i bevakningsuppgifter vid hallrätt eller en hallrätts packhus. Hallbetjänten var underordnad hallmästaren.
Edsvuren besiktningsman vid hallrätt i fabriksstad 1739–1846 som värderade, ibland också stämplade, silkes-, ull- och linnefabrikörers varor samt de hantverkares varor som inte hörde till ett skrå. ”Hallmästare” var också en titel på hantverksmästare, manufakturist eller fabrikör som under hallrättens översyn ägde frihet att utan skråtvång idka sin näring.
Jordbruk där jordägaren och arrendatorn delade på avkastningen. Det innebar vanligtvis att jordägaren stod för jord och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragare, arbete och husens underhåll. Vardera tog hälften av skörden.
Ämbetsman i hallrätt som hade i uppgift att vidta åtgärder mot för höga priser på hantverksarbeten.
Tjänsteman i hallrätt åtminstone under 1600-talet, kallades tidvis hallsnickare.
Tillsynsmyndighet (i en industristad) under Kommerskollegium. Hallrätten övervakade och inspekterade manufakturer och hantverk utanför skråordningen, under viss domsrätt i överträdelser av hallordningen (1722, 1739, 1770), och beviljade anläggningstillstånd med viss lånefinansiering. Hallrätten bestod av borgmästaren och ett antal av borgerskapet valda yrkesmän som bisittare. Hallrättens beslut kunde överklagas till magistraten i skuldfordringar och till Kammarkollegium i politi- och brottmål, under autonoma tiden till hovrätten. Den avskaffades 1859, varefter dylika ärenden hanterades av magistraten. Hallrätten skötte också Manufakturfondens lokala utlåningsverksamhet, kontrollerade manufakturister och deras anställda samt de saluförda varorna som, om de godkändes, försågs med en särskild hallstämpel.
Tjänsteman vid hallrätt som biträdde hallmästaren i övervaktningen av de fabriker och hantverkare som inte lydde under skråordningen.
Av hallrätt utnämnd notarie som ansvarade för protokollföringen och annan dokumentation vid hallrätt.
Stämpel (plomb eller lacksigill) som 1739–1846 (i Sverige) sattes på (hall)besiktigade varor som ett tecken på att varan genomgått en viss kontroll och var av sådan kvalitet eller beskaffenhet att den godkänts för försäljning. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs med vederbörande magistrats sigill ännu efter 1827.
Avrättning som innebar att huvudet skiljdes från kroppen med en skarpslipad bila eller i vissa fall med svärd. Halshuggning var en allmänt förekommande avrättningsmetod redan under medeltiden. Den sista halshuggningen i Finland utfördes 1825 i Pieksamäki. Formellt fastslogs halshuggning som avrättningsmetod som straff för mord och landsförräderi ännu 1889. Samtliga avrättningar efter 1825 utfördes emellertid genom arkebusering.
Benämning på brott som enligt lag förtjänade dödsstraff.
Anhaltsstation, hållplats vid exempelvis järnväg.
Kameral benämning på en mindre jordägare som betalade hälften av grundskatten till kronan.
Bonde som var skyldig att vid gästning utfordra hälften så mycket som en helbordsman.
Det bågtal som bestod av en gosse under 15 år. I Kemi beräknades bågtalet alltid vid nyår, och kronan krävde bågskattelax för hel och halv båge.
Kameral benämning på fartyg som erlade hälften av fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. Hit hörde öppna båtar och skutor som var försedda med back, gångbord eller tvärbjälkar. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg, oberoende av storlek, som huvudsakligen fraktade järnmalm.
Äldre benämning på befrielse från tullavgifter som var anhängiga av handelsfartygens bestyckning. Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
Hälften av ett helkrokshemman.
Ogift same på 1500-talet som betalade hälften av skatten.
De bönder i Savolax på 1500-talet som hade mindre än fem skatteskinn, från 1816 de nybyggare som betalade endast hälften av kronotiondespannmålen.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar, fastslogs formellt 1602.
Sedan början av 1800-talet vid herrgård fastanställd vanligen gift arbetskarl som för sin avlöning arbetade endast vissa dagar i veckan hos husbonden.
Bonde som innehade och betalade skatt för ett hemman som var skattlagt till ½ mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1 mantal för ”torp”.
I en bestämmelse från 1533 slogs fast att halv tull skulle erläggas av borgare som inte hade eget hus eller egen gård.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om torra varor. Träkärlet rymde 24 kannor. Måttet fastslogs formellt 1602.
Vid rusthållet för längre tid bestående vakans, som innebar att rusthållaren uppsatte enbart häst och mundering, inte ryttare.
Handling som uppgjordes i landskontoret över kronans ordinarie och extraordinarie medel samt räntor för sex månader.
Storlek på egendom som motsvarade den åkeryta som besåddes med en halv tunna utsäde.
Egentligen oröjd stenbunden mark, rättsuttryck för den ännu inte uppodlade bymarken. Varje byman hade oinskränkt rätt till nyodling. Den uppodlade marken fick samma rättsliga natur som den gamla odaljorden.
Vid hammarskifte: skogbevuxen stenbacke, stenig mark, ”tvär” udde eller brant bergsstup. Åkrarna som låg i hammarskifte var förmodligen av sämre kvalitet än de fornskiftade och sedan gammalt gödslade huvudåkrarna. Benämningen torde ha varit pejorativ. Ifall jorden var tegskiftad användes ”hammar” om byns utjord.
Kollektiv beteckning för personal vid stångjärnsverk och ämneshamrar.
Tjänsteman vid hallrätt som granskade stämplingarna på de trävaror som gick på export och import. De trävaror som kom från kronans skogar skulle vara stämplade med en särskild stämpelhammare (kronans eller konungens hammare) som var försedd med en upphöjd avgjutning av kronans märke.
Samtliga smeder och arbetare vid en stångjärnshammare.
I tegskiftad by, benämning på de oregelbundna åkerstycken (inom eller utanför åkergärderna) som hade tillfallit ett enskilt hemman under de äldre skiftesförhållandena. Hammarland omnämns tidigast 1410.
Ursprungligen ägare av bruk utan egen masugn och som drev stångjärnssmide av köpt tackjärn.
Kronoskatt för stångjärnverk och ämneshamrar för smidesrättigheten, oavsett produktionens storlek. Skatten fastslogs 1696 till en procent av smidesrättigheten och höjdes 1803 till två procent för nyetablerade hamrar. Hammarskatten infördes i uppbördsboken.
Ständig ränta för stångjärnverk och ämneshamrar i en viss mängd av bruket framställt plattjärn och fyrkant fram till 1774, då skatten även fick utgå i penningar. Järnet levererades till städernas metallvågar, från 1781 senast den 1 juli, efter 1811 inom augusti månad. Från 1819 auktionerades skattejärnet ut till högstbjudande.
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna. Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Åker- eller ängslott i by som, i motsats till de vid tegskifte på längden uppdelade jordlotterna, delades på tvären. Under tegskiftets tid var hammarteg en benämning på teg som vanligen uppmättes till sist i åker eller äng, vars bredd inte motsvarade den bredd mätstången hade. Hammartegen kunde också lämnas oskiftad.
Underdomstol från förra delen av 1600-talet, ursprungligen endast i häradet Bergslagen (Sala och Falun). Hammartinget undersökte och dömde i mål rörande stångjärnshamrar. Det underlydde Bergskollegium och uppgick 1756 i bergstinget.
Plats för lastning och lossande av fartyg. Under medeltiden skulle ett handelsfartyg som kom till en stad med hamn lägga till vid brobänken och underrätta fogden. Denne hade förköpsrätt. Fartyg som låg förtöjda med enbart barlast, måste lämna plats åt nyanlända. Staden hade flera personer anställda för hamnarbetet.
Enhet som utgjorde grunden för ledungsdistrikten. På basis av skeppsvistens sammansättning och ledungslamans storlek har man dragit slutsatsen att hamnan var åtta grundenheter, ursprungligen kanske tre eller sex. Antalet hamnar i de fornsvenska tolfterna motsvarade de senare kyrksocknarna har i allmänhet varit tre eller fyra och hamnan omfattade då fyra respektive tre bolbyar. Hamna förekom i de östsvenska landskapen. Om hamnans skyldighet att bidraga till ledungen stadgades i landskapslagarna. Skyldigheten bestod både av vapen, manskap och matvaror.
Avgift baserad på bruttodräktigheten, betalas när fartyget kommer i hamn.
Kollektiv beteckning för den personal som i de större hamnarna övervakade ordningen, biträdde vid fartygs lotsning, förtöjning och förflyttning samt uppbar hamnavgifterna.
Av magistraten utnämnd uppsyningsman över inre hamn, kanal eller fiskeläge, med särskilt ansvar för ordningen vid kajerna där han beredde plats för ankommande fartyg, tillhandahöll dem med landgångar och uppbar vissa hamnavgifter. Från 1668 var hamnfogden också ordförande i hamnrätten. Hans närmaste överordnade var hamnfogdeinspektören, ibland hamnkaptenen.
Enligt hamnordningen 1450 skulle en hamnfogde leda både ett fiskeläge och fisket. Han skulle taxera och bära upp skatten, avvisa obehöriga, föra tredskande till länsmannen, döma och inkräva böter, övervaka ordningen, kontrollera ölhandeln och uppbåda hjälp till personer i sjönöd. Han hade företrädesrättigheter i fisket och fiskhandeln. Han ledde de enskilda båtlagen och signalerade utrodd. Han kontrollerade tunnornas packning. Hamnfogden kunde biträdas av en sexman.
Hamnkassör, ansvarade för stadens intäkter i hamnavgifter.
Fyr vid inloppet till en hamn.
Benämning på hamnkapten (användes åtminstone under 1700-talet).
Tjänsteman med befäl över hamninrättningarna i stapelstäder och större sjöstäder. Hamnkaptenen var chef i hamnkontoret i Helsingfors. En hamnkapten fanns år 1897 också i Åbo.
Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
Förvaltningsenhet som skötte hamnverksamheten i staden. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av hamnkaptenen biträdd av en hamnmästare i Sörnäs och en hamnkontorsbokhållare. I städer som saknade hamnkapten leddes verksamheten av hamnmästaren. I Björneborg fanns dessutom en hamnkontorsföreståndare.
Stadens tjänsteman med bokföringsuppgifter vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsbokhållare anställd på hamnkontoret i Helsingfors.
Tjänsteman anställd vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsföreståndare endast i Björneborg.
Organisation för de personer som deltog i ett fiskeläge. Hamnlaget hjälpte ekonomiskt de fiskare som fick garnen stormskadade. Bestämmelser om hamnlaget ingick i hamnordningen 1450.
I större hamnar anställd person som på begäran lotsade fartyg inom hamnområdet.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
I Ryssland från 1765 tulltjänsteman som övervakade inkommande handelsskepp och lossandet av deras last. I hamnstäderna i Gamla Finland fanns hamnmästare som avlönades av staden.
Person som ansvarade för organisationen av hamnans skyldigheter att bidraga till kungens ledung. Hamnomän förekom i de östsvenska landskapen. Enligt Södermanlandslagen skulle hamnomannen vittna om vem som var skyldig att delta i ledungen i de fall att det uppstod tvister om saken.
Hamnskrå, fiskestadga som gällde kronans fiskehamnar i Östersjön. Den utfärdades på Svenska högarna 1450. Förutsättningen var kronans regalrätt till fisket i Saltsjön. Stadgan avsåg fiskelägen för strömmings- och torskfiske mellan pingst och olovsmässan samt mellan Olofsmässan och Mikaeli. Stadgan skulle dels fixera och kontrollera skatten, dels utgöra ordningsföreskrift. Fisket övervakades av en hamnfogde.
De ordningsföreskrifter och stadgar som är fastställda för en viss hamn, förr också ett fiskeläge. Hamnordningar förekom redan på medeltiden.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje läst eller lästetal. Motsats: hamnavgift för varor.
Polis i import- och exporthamnarna under 1900-talet.
Av magistraten tillsatt organ vid fiskarsamhälle. Det övervakade under hamnfogden fiskeläget, själva verksamheten och att ordningen i hamnen följde hamnordningen.
Specialdomstol vid fisklägen under svenska tiden, stadgad 1668, verksam från 1669. Hamnrätterna bestod ofta av hamnfogden med fyra fiskare som bisittare. De behandlade mål rörande fiskets utövande och idkare, särskilt mål som gällde ordningen i fiskeläget. Termen används också i betydelsen hamnrättens sammanträde. Allmänt: speciallag gällande för fisklägen.
Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Tull i städer där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last.
Lägre tjänsteman som övervakade ordningen i en hamn.
Enhet inom stadsförvaltningen, vilken ansvarar för stadens hamnförvaltning.
Av Finska Hushållningssällskapet disponerat statligt anslag för befrämjande av odling av lin- och hampa. Direktiven för hur medlen skulle användas fastställdes 1814. Hushållningssällskapet skulle redovisa föregående års användning till senaten före utgången av maj.
Skatt som bestod av en liten mängd hampa. Den betalades i Finland på 1530-talet i Nyland och Savolax till slotten och i Tavastland till häradshövdingarna.
Från 1852 benämning på det tidigare Åbo ärkestifts seminariebibliotek vid Alexanders-universitetet. Biblioteket hade en mer allmän uppgift än föregångaren och skulle tillgodose studenternas behov av arbeten som behövdes för deras studier. År 1881 bestämdes dock att befintliga dubletter som fanns vid universitetsbiblioteket och som utnyttjades av studenterna skulle överföras till Studentbiblioteket.
Den del av kyrkohandboken som innehåller texter om kasualhandlingar och vigningar, tjänsteinstallationer och välsignelse till tjänst samt andaktsstunder för olika tillfällen. Handboken ska godkännas av kyrkomötet.
Kommitté som grundades med anledning av reformationsjubileet 1817 för att se över och modernisera kyrkohandboken från 1693. Handbokskommittén hade den svenska kyrkohandboken från 1811 som grund. Som ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén framlade ett färdigt utkast innan den upphörde med sin verksamhet 1821.
Personligt, egenhändigt brev från högt uppsatt person, i synnerhet regent eller högre ämbetsman. Handbrev syftade också på ett sådant brevs privata och förtroliga karaktär, till skillnad från ett officiellt meddelande eller en ämbetsskrivelse.
Under autonoma tiden (1809–1917) titel på ombud för ett eller flera handelshus utrikes.
Under och närmast efter Napoleonkrigen (1803–1815) officiell benämning på konsul. Termen övergick senare i betydelsen den som i näringsverksamhet självständigt och varaktigt för huvudmannens eller statens räkning köper eller säljer produkter utan att vara anställd.
Avdelning inom (det provisoriska) Livsmedelministeriet.
Borgare som hade rätt att driva viss handel (som gårdsfarihandel inom ett visst distrikt, försäljning av viss landsdels alster i staden) och som var skyldig att upprätthålla en handelsbod. Benämningen användes särskilt om handlande i lappmarken. Handelsborgaren kunde anställa en eller flera handelsbetjänter eller handelsdrängar som gjorde handelsresor.
Tätortsliknande bebyggelse som administrativt i visst hänseende skiljde sig från den omgivande landskommunen. Skattetekniskt hörde dock handelsbyn till landskommunen eller socknen. Handelsbyn leddes av en ordningsman. Den första handelsbyn i Finland planerades 1775, men förverkligades som stad. Den första handelsbyn grundades 1858. Många av handelsbyarna blev senare självständiga köpingar.
Avdelning som inrättades vid Kanslikollegium i samband med 1713 års kansliordning. Handelsexpeditionen hade under ledning av ett ombudsråd i uppgift att handlägga ärenden rörande handel, hantverk, städerna, bergsbruk, mynt-, bank- och tullväsendet samt kyrko- och skolärenden. Den slogs 1719 samman med kammarexpeditionen och bildade inrikesexpeditionen. Från 1773 förekom på nytt en separat handels- och finansexpedition, som 1792 återintegrerades med inrikesexpeditionen.
I inskränkt betydelse fred under marknad eller möte eller i en vidare bemärkelse både yttre och inre handel. Först under 1200-talet uppstod verklig internationell handel och främmande köpmän blev i rättslig mening jämställda med inhemska. Hansastäderna som då behärskade den internationella handeln byggde handelsfreden dels på fördrag, dels på privilegiebrev. I de senare saknades reciprocitetsklausulen.
Avtal mellan två makter angående inbördes handel.
Handelsavgift som erlades i vissa städer enligt varierande praxis. I Torneå kallades ordinarie tolag tidigare för handelsgenant. Avgiften upptogs inte under 1800-talet. I Brahestad handelsgenant eller inrikestolag, förutom ordinarie tolag, enligt en viss taxa, vanligen för de till Sverige med inrikes skepp utskeppade varor.
Regional näringslivsorganisation avsedd för alla företag oberoende av bransch inom ett specifikt geografiskt område. Handelskamrarna verkade för ett gott företagsklimat, goda handelsrelationer, infrastrukturfrågor och vissa handelsbruksfrågor. Handelskamrarnas nationella centralorganisation utgjordes av centralhandelskammaren, och de hörde till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Handelskollegiet var det andra kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegiet, hantverkskollegiet samt drätsel- och byggnadskollegiet. Handelskollegiet i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för handeln. Det leddes av en handelsborgmästare. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Kollegialt organ under magistraten som ansvarade för alla de ärenden och tvister som rörde handeln i staden. Handelskollegiet bestod av borgmästaren som ordförande och ett antal rådmän som ledamöter. Som sekreterare verkade stadsnotarien. Handelskollegier skulle inrättas i och med att kollegiesystemet också skulle gälla inom stadsförvaltningen från 1630-talet eller 1650-talet. I Stockholm inrättades ett handelskollegium 1672. Stockholms magistrat uppdelades 1672 i fyra kollegier som kom att verka till 1849 när kollegierna genom en kunglig skrivelse slogs ihop under den gemensamma benämningen handels- och ekonomikollegium. Det indrogs 1880.
Köpman som åtagit sig att för annans räkning, men i eget namn, försälja eller inköpa varor, värdepapper och annan lösegendom.
Läroverk som från 1904 erbjöd undervisning i handelsämnen. Handelsläroverken lydde under Industristyrelsen, senare Handels- och industristyrelsen, Handels- och industriministeriet, och omfattade handelsskolor som erbjöd en kortare undervisning och handelsinstitut som även erbjöd en högre kurs. De statligt finansierade handelsläroverken inspekterades från 1906 av inspektorn för handelsundervisningen.
Från 1773 avdelning vid Kanslikollegium med ansvar för finans-, handels- och industriförvaltningen fram till 1792, då expeditionen återintegrerades i inrikesexpeditionen. Handels- och finansexpeditionen inrättades i Sverige på nytt 1809 i Kunglig Majestäts kansli. I autonoma Finland fanns en finansexpedition vid regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. År 1888 inrättades även en handels- och industriexpedition.
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter. Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen, Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Myndighet som inrättades under undantagsförhållandena 1918 med uppgift att centralisera och organisera handeln och industrin, övervaka export och import, samt de privata transportmedlen och användningen av utländsk valuta. Kommissionen inrättade Handels- och industristyrelsen och verkade under senatens handels- och industriexpeditions tillsyn, senare Handels- och industriministeriets. Kommissionen drogs in 1919 och uppgifterna överfördes på Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Medlem av statsrådet och chef för Handels- och industriministeriet. Handels- och industriministern ersatte 1918 den senator som varit chef för senatens handels- och industriexpedition.
Ministerium som 1918 ersatte senatens handels- och industriexpedition och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde handel och industri, gruvdrift och skydd mot industriell äganderätt, lots- och fyrväsendet, sjöfart och hamnar samt sjömanshus, handelskamrar, aktiebolag och andra bolag samt andelsverksamhet utanför jord- och skogsbruksområdet och alla läroverk inom ansvarsområdet, bl.a. sjöfartsläroverken och handelsskolorna. Ministeriet leddes av handels- och industriministern, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Handels- och industriministeriet lydde Handels- och industristyrelsen, Patent- och registerstyrelsen, Sjöfartsstyrelsen, Tekniska högskolan, Statens tekniska forskningsanstalt, Geologiska kommissionen, Havsforskningsinstitutet, Statens spannmålskontor, Statens upphandlingscentral och yrkesutbildningsrådet. Då Handels- och industristyrelsen upplöstes 1926 och ministeriet tog över ämbetsverkets uppgifter föll även patent-, varumärkes- och handelsregistret på Handels- och industriministeriets ansvar fram till 1941 då Patent- och registerstyrelsen bildades.
Avdelning som inrättades 1921 vid Handels- och industriministeriet för att ordna och övervaka utrikeshandeln. Avdelningen bestod av ett kollegium, till vilket hörde en chefdirektör som ordförande och två direktörer, av vilka en måste vara lagfaren. Avdelningen handlade bl.a. sådana ärenden som överförts från Handels- och industrikommissionen till Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Kollegialt centralt ämbetsverk grundat 1918 under Handels- och industrikommissionens ledning. Handels- och industristyrelsen ersatte Industristyrelsen och lydde under Handels- och industriministeriet. Den hade i uppgift att sköta patent-, varumärkes- och handelsregistret, övervaka och främja handeln och industrin med dess utbildningsanstalter, handelskamrar, Geologiska kommissionen och andra sammanslutningar som fick statsstöd. I anslutning till styrelsen verkade också yrkesutbildningsrådet. Arbetet leddes av en överdirektör med bistånd av ett antal industriråd. Handels- och industristyrelsen upplöstes 1926 då uppgifterna överfördes på Handels- och industriministeriet.
Byrå som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Handels- och informationsbyrån ansvarade för frågor rörande jordbruk, handel, industri och andra näringar, kommunikationsväsende, handels- och finanspolitik, tullar, acciser, skatter, avgifter, patent och försäkringar. År 1932, då det bildades en separat avdelning för handelspolitiska ärenden, delades byrån upp i Byrån för handelspolitiska ärenden och Ekonomiska informationsbyrån.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor rörande handel och manufakturer. Handels- och manufakturdeputationen bestod av ledamöter dels från Sekreta utskottet, dels från Kammar-, Ekonomi- och Kommersdeputationen. Deputationen var vanligtvis indelad i två utskott, Handelsutskottet och Manufakturutskottet.
Den ena av Kommerskollegiums två divisioner som beredde ärenden rörande handel och sjöfart för beslut i kollegiets plenum. Divisionen förestods av kommerseråd med två assessorer som bisittare samt en kommissarie.
Statlig handelstjänsteman som under perioden 1835–1917 hade i uppgift att bevaka finska köpmäns, skeppares och näringsidkares intressen samt att tjänstgöra som deras ombud i tullen och övriga ryska ämbetsverk. Enligt förordningen om handelsrelationer mellan Finland och Ryssland skulle en handelsombudsman finnas i S:t Petersburg och Tallinn. Liknande tjänster inrättades 1836 i Riga, Kronstadt och Odessa. Handelsombudsmannen var underställd ministerstatssekreteraren och rapporteringsskyldig till honom och generalguvernören. Handelsombudsmännen lydde från självständigheten 1917 under Handels- och industriexpeditionen.
Tidvis en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Från ministeriets grundande 1918 fanns en handelsavdelning, som ett par år senare benämndes handelspolitiska avdelningen för att 1923 uppgå i avdelningen för politiska och handelsärenden. År 1932 avskildes på nytt en separat avdelning för handelspolitiska ärenden som under perioden 1935–1939 var uppdelad i ytterligare två avdelningar: avdelningen för handelsfördragsärenden och avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden, vilka vardera hade en byrå till sitt förfogande: byrån för handelsfördragsärenden och byrån för ekonomiskt-politiska ärenden. Byråerna hade tidigare varit, och var senare, förenade i byrån för handelspolitiska ärenden. Under handelspolitiska avdelningen lydde också Ekonomiska informationsbyrån, som åren 1935–1939 sorterade under avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden.
Ursprungligen var handeln fri. Handelsprivilegier började förekomma i mitten av 1200-talet när kungamakten konsoliderades. Handelsprivilegierna indelades i två grupper: sådana som beviljades utländska köpmän och städer samt sådana som beviljades stånd i det egna landet.
Alfabetiskt register över näringsidkarna i landet. Handelsregistret fördes 1895–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen. Anmälningen till registret gjordes i städerna hos magistraten eller i ordningsrätten, på landsbygden hos kronofogden.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som saknade juridisk utbildning.
Medhjälpare till magistraten, som vid handel bevakade kompaniernas och kronans behov och intressen.
Skriftlig förpliktelse, speciellt om den kungliga förpliktelse som kungen i utfärdade i samband med valet. Handfästningen fastslog grunderna för hur kungen avsåg att utöva sin makt och myndighet. I Sverige har begreppet handfästning särskilt använts om Kristoffer av Bayerns, Christian I:s och kung Hans försäkringar.
Under svenska tiden konungens handkassa, en på hovstaten upptagen särskild post för personliga handpenningar som kungen – och också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Medlen inflöt från arv, gåvor, lån, försäljning och dylikt. Under autonoma tiden kejsarens handkassa bestående av finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition, huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp m.m., i likhet med det ryska gratifikationssystemet. Ur kejsarens handkassa kunde också bidrag utdelas ”sub secreto” ”för ett av Hans Majestät Kejsaren kändt behov”. Handkassan förvaltades av ministerstatssekreteraren. I vid bemärkelse: kontantkassa.
På hovstatens ordinarie eller extra ordinarie lönestat tidvis upptagen sekreterare, kassör, som skötte konungens eller kejsarens handkassa.
Person som idkar eller driver handel, köpman, senare även allmän yrkesbeteckning, särskilt om minuthandlare.
Tjänstebeteckning för renskrivare av protokoll och andra rättshandlingar vid en hovrätt under svenska tiden, i Åbo från 1623. Termen blev från 1700-talet en samlande benämning på lägre tjänstemän vid ämbetsverk, med uppgift att renskriva eller uppgöra handlingar, motsvarande senare tiders kanslist, skrivare, kopist, registrator, notarie eller sekreterare.
Sedan 1700-talet om hjälp som en myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa beslut om tvångsåtgärd på grund av exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Det manskap, bestående av skifteslagets delägare, som skulle biträda lantmätaren vid jordskifte samt vid uppmätning och kartläggning av jordområde.
Penningmedel som utgör ersättning för handräckning.
Ärende där en annan myndighet ger eller lämnar handräckning till den huvudsakligen berörda myndigheten.
Sekreterare för monarken eller för annan person inom den kungliga familjen med uppgift att handha dennes enskilda korrespondens, ekonomi och administration. Benämningen förekommer från 1500-talet. Även andra högt uppsatta personer och ämbetsmän kunde ha privata handsekreterare för enskild korrespondens. Handsekreterartitel och ämbete kunde också ges som särskilt författarämbete åt personer vars författarskap uppdragsgivaren ville stödja.
Allmän benämning på olika typer av handskrivna dokument. De äldsta svenska handskrifterna är skrivna på pergament, och pergament föredrogs länge för exempelvis lagar. Redan från 1446 finns en handskrift av Kristoffers landslag ömsom på papper och pergament. De äldsta pappershandskrifterna är en unkundslibell från omkring 1345 och ett kungabrev från början av 1330-talet. Svenska medeltida handskrifter har i stor utsträckning publicerats.
Benämning på landshövdingens sekreterare under 1600-talet, fick 1687 titeln landssekreterare.
Handskakning. Under medeltiden hade handslaget flera funktioner. På tinget bekräftades olika slags avtal med handslag. Åtminstone i östra Finland ingick handslag i prästvalet. När församlingen i Nykyrka 1686 hade förrättat prästval gav först sexmännen och övriga ansedda män och därefter resten av församlingen prästen ”lyckönskningshanden”, som en bekräftelse på valet.
I äldre lagspråk hägnad som utmärker en ägogräns.
Sammanslutning av nordtyska städer som 1358 första gången framträdde som ett statsförbund. Den ursprungliga innebörden av namnet är oklar. Köpmän från Köln sammanslöt sig i London till ett gille som kallades hansa, och sammanslutningen fick flera efterföljare. Det hanseatiska inflytandet innebar också invandring. Bergverk och städer organiserades delvis efter tyskt mönster. Sålunda började de svenska städerna redan i början av 1300-talet att styras av råd, enligt tyskt mönster. Den svenska riket var tidvis synnerligen beroende av Hansan och Lybeck. Först genom grevefejden kunde Gustav Vasa slutgiltigt bryta beroendeförhållandet.
Medicinaltaxa som stadfästes 1819. I taxan fanns cirka 800 prissatta läkemedel. Till den anslöt sig en laborationstaxa, som hade sin grund i pro labore-bestämmelserna från 1777.
Medicinaltaxa utgiven 1866. I allmänna bestämmelser skiljde sig taxan från de tidigare genom att Medicinalstyrelsen var skyldig att varje höst inkomma med förslag till ny taxa ifall drogpriserna förändrades med 10 procent. Priserna i taxan var angivna i mark och penni. Dessutom framhölls att såväl medicinal- som viktualievikter, som användes på apoteken, skulle vara justerade.
Beteckning för undersåtar av storfurstendömet Finland 1824–1903 som med full näringsrätt vistades i Ryssland utan ryskt medborgarskap med hemortsrätt och skattskyldighet i en socken eller stad i Finland. Gruppen är närmast jämförbar med ett separat stånd, även kallat ”finska infödingar”, som efter 1848 var ärftligt och kunde övergå till barn födda i Ryssland av finska undersåtar, som vistades där (med pass) på bestämd (tre år) eller obestämd tid.
Kansli i S:t Petersburg för ärenden rörande Finlands civila styrelse, vilket ansvarade för föredragningen av dessa ärenden inför kejsaren 1809–1917. Kansliet verkade till en början i anslutning till Kommittén för finska ärenden och från 1826 inom ramarna för Statssekretariatet för Finland. En statssekreterare ledde arbetet och tilldelades 1834 titeln ministerstatssekreterare. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. Kansliet var indelat i en rysk och en svensk skriftavdelning, och där verkade en förste expeditionssekreterare, från 1892 en expeditionschef, samt ett antal andra expeditionssekreterare, registrator, arkivarie, kanslister, kopister och tjänstemän på extra stat.
Tjänstebeteckning för biträde vid militära och sjömilitära kanonservisen under 1600-talet, till exempel kruthämtare och ammunitionsbärare.
Från 1600-talet tjänstebeteckning för lägre befattningshavare i olika arbetslag inom lantmäteri- och skogsstaten. Det förekom såväl ordinarie som extra ordinarie hantlangare.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till kronan eller för ändamålet privilegierad stad) och att följa ordningen för hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en stad än 30 kilometer.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Hantverkskollegiet var det tredje kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegiet, handelskollegiet samt drätsel- och byggnadskollegiet. Hantverkskollegiet i Åbo övervakade (precis som i Stockholm) hantverksyrkena. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Regionalt mentalsjukhus i Harjavalta. Det förestods av ett kommunförbund. Sjukhusstyrelsen bestod av överläkaren, en underläkare, en översköterska och sjukhusets ekonom.
Sjukhus för mentalsjuka patienter i Harjavalta, grundat 1903.Sjukhuset grundades av kommunerna Ulfsby, Björneborgs landskommun, Kullaa, Hvittisbofjärd, Luvia, Kiukais, Kokemäki, Harjavalta och Kjulo. Sjukhuset fick statsunderstöd för sin verksamhet.
Oöverlagt, av en plötslig impuls, används i kriminallagstiftningen för bedömning av brott.
Tysk militärgrad som motsvarade kapten. Graden förekom i Sverige under 1500- och 1600-talet och brukades av befälhavare över större truppstyrka, högsta styresmannen på ett slott, av länsherren tillsatt upplysningsman eller av kyrkan tillsatt fogde.
Kraftig stegring i priset på varor eller kursen på värdepapper, i synnerhet vid börsaffärer. Motsats: baisse.
Statligt forskningsinstitut som ersatte de hydrografiska havsundersökningar som med statsunderstöd bedrivits av Finska Vetenskapssocieteten. Havsforskningsinstitutet hade i uppgift att leda och ansvara för den vetenskapliga forskning som rörde det allmänna tillståndet, de fysikaliska och kemiska egenskaperna, vattenstånds-, ström- och isförhållandena i haven som omgav Finland samt att i dessa frågor företräda landet i internationella sammanhang. Institutet leddes av en direktor, och talassologer var chefer för institutets olika avdelningar. Inledningsvis lydde institutet under Undervisningsministeriet, men från 1924 hörde det till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
De fiskevatten till havs eller i den yttre skärgården som låg utanför byalagen eller enskilda hemmans rår. Alla undersåtar hade rätt att idka fiske där, och kronan fick inte någon annan inkomst än arrende för sådana kronoholmar som var utarrenderade.
Den präst vid domkapitlet som ansvarade för veckans kultprogram. Uppdraget alternerade ofta bland kanikerna.
Stundom utdelat hedersomnämnande av Svenska Akademien åt skrift som ansågs nästan likvärdig med den som fått stora akademipriset.
Personlig hederstitel, värdighet inom borgarståndet, utan rättsverkningar. Hedersborgare förekom särskilt i de tyska handelsstäderna och i Ryssland. Titeln innebar att borgaren fick borgarrätt som en utmärkelse av stadens myndigheter. Gäller Sverige under stormaktstiden.
Den extra avgift som utkrävdes vid dråp på någon av kungens, eller, enligt vissa landskapslagar, också biskopens män. Hedersboten för dråp på kungens män tillföll kungen. Om en sven blev dräpt tillföll hedersboten den riddare som han hade tjänat. Avgiften varierade beroende på vem den dräpte hade tjänat. Ursprungligen utgick den endast vid ledung men i början av 1200-talet utvidgades den.
Titel som en fakultet vid ett universitet beviljar en person för vissa förtjänster ifall ifrågavarande person inte har erhållit doktorsgraden i nämnda fakultet. Hedersdoktoratet är universitetets högsta hedersbevis. Titeln erhålls i samband med en promotion.
Domstol som utövade bestraffningsrätt över officerare vilka gjort sig skyldiga till handlingar som minskade aktningen för officerskåren. Lagen om krigsmaktens hedersdomstolar stiftades 1919 och innebar att en hedersdomstol skulle inrättas i alla divisioner och brigader samt inom marinen.
Instans som bistod officerare med råd i hedersangelägenheter, medlade i ärekränkningsfall samt verkställde undersökning i fall som ansågs kräva handläggning av en hedersdomstol.
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid lantdagen i Finland 1809–1906.
Hedvig Eleonoras länskomplex. Hon tillträdde dem 1659 och efter kungens död 1660. Förvaltningen med en generalguvernör i toppen och underställda ståthållare (hauptmän) för länsförvaltningen övertogs från Karl Gustavs underhållsländer. Under generalguvernören bestod livgedingsadministrationen av ett guvernementskontor, ett hovkontor, ett advokatfiskalskontor och ett revisionskontor.
Kommission för granskning av förslaget till kodifikation av Finlands grundlagar 1890. Efter greve Feodor Logginovitsh Heiden, generalguvernör över Finland 1881-1894.
Länssjukhus i Heinola grundat 1795. Sjukhuset var tämligen litet och personalen bestod av provinsialläkaren i Heinola, en sjuksköterska, en tvätterska och en tjänarinna. Tidvis fanns där också en fältskär. Sjukhuset slogs 1810 ihop med kurhuset för veneriska sjukdomar som låg på samma tomt och bytte namn till Lasarett och kurhuset i Heinola. Det hette igen 1850–1858 Heinola länslasarett, varefter namnet ändrades till länssjukhus.
Föregångare till skogsrevir. Benämningen blev allmän efter 1635.
Ursprungligen vakt- och jaktpersonal, kronojägare vid kungliga djurgårdar som inhägnade jaktområden. Hejderidarna var underordnade jägeristatens jägmästare. De höll också (till häst) uppsikt över kronans skogar i ett område, i allmänhet ett härad.
Kammartjänare hos konung eller storman som under 1700-talet var klädda i ungersk dräkt; husar. Dräkten härstammade från de ungerska legosoldater (fotfolk) som konung Sigismund medförde från Polen till Sverige på 1590-talet.
Kameralt begrepp som motsvarade mantalets ursprungliga betydelse. Helbonden betalade full grundskatt till kronan, i motsats till mindre jordägare som betalade hälften eller en fjärdedel.
Bonde som var skyldig att oavkortat utfordra vid gästning.
Grundläggande medeltida skatteenhet. En helbåge var en man över femton år som förmådde spänna en båge och nedlägga ett villebråd.
Dokument utfärdat av en myndighet i syfte att definiera vissa rättigheter, visst beskydd eller privilegium från att erlägga vissa avgifter, exempelvis av Kommerskollegium eller landshövding utfärdat fribrev för fartyg. I brevet angavs ett fartygs svenska, senare finska, nationalitet jämte andra förhållanden (till exempel fartygets bilbrev, mätebrev) som tillförsäkrade de förmåner och rättigheter som tillkom nationens fartyg. Helfrihetsbreven ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Fartyg som hade tullfrihet i finska hamnar och kunde bevisa detta med ett helfrihetsbrev som utfärdats av sjötullskammare.
Äldre benämning på befrielse från tullavgifter som var anhängiga handelsfartygens bestyckning. Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
Till prästerskapet under reformationen till dess genomförande utgående naturaavgift vid viss helgdag
Till prästerskapet under reformationen till dess genomförande utgående naturaavgift vid viss helgdag.
Urkundsförfalskning som utfördes av Palne Eriksson Rosenstråle till Ravnäs och överläts åt Johan III i Nyköping 1587. Enligt urkunden skulle en herredag 1282 på Magnus Ladulås begäran ha förklarat de större vattendragen, malmfyndigheterna, skärgården med fisken samt all ouppodlad jord i riket för statsegendom. Dokumentet accepterades inte av samtiden. På 1630-talet förklarades det av Johannes Messenius som äkta och fick från mitten av 1600-talet också rättslig betydelse. Förfalskningen fastslogs 1869.
Medeltida kombinerade ålderdomshem och sjukhus som drevs av välgörenhetsstiftelser. De började förekomma i Sverige på 1300-talet.
Institution som ansvarade för den allmänna social- och sjukvården i den medeltida staden. Fattiga kunde få vård gratis medan bättre bemedlade betalade efter möjlighet. Det äldsta svenska helgeandshuset grundades i Uppsala på 1290-talet. Till stöd för helgeandshusen grundades ofta helgeandsgillen. I slutet av medeltiden fanns helgeandshus i de flesta viktigare städer. Någon gemensam organisation för helgeandshusen är inte känd, och endast helegeandshuset i Söderköping hörde till helgeandsorden. Under 1500-talet blev helgeandshusen i allt högre grad beroende av städernas borgerskap och magistrat. Benämningen helgeandshus försvann och ersattes av sjukstuga eller hospital.
Lokal avgift som förekom i vissa stift. Uppsala domkyrka åtnjöt ”votum Olavi” och Vadstena kloster vårfrupenningen.
Krono- eller skattebonde som innehade ett helgärdshemman och som skattade minst ett mantal.
Hemman som erlade en hel gärd och skattades för ett mantal, vilket innebar att hemmanet hade en viss storlek. I 1624 års riksdagsbeslut kallades alla lägenheter som var mindre än helgärdshemmanet för ”torp”.
Finansiell term för kronohemman som betalade skatt för helt hemman (eller helt mantal).
Finansiell term för skattehemman som betalade skatt för helt hemman (eller helt mantal).
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Den nunneorden som uppstod i det systrakloster som grundades av den heliga Klara 1212 under ledning av den helige Franciskus. Den andra orden var utpräglat kontemplativ. Klostren styrdes av en abbedissa och underlydde franciskanernas generalminister och dess provinsialförmän. I Sverige grundades S:ta Klara kloster i Stockholm 1289. Det stängdes 1527 och de sista nunnorna flyttade till det övergivna gråbrödraklostret i Stockholm där de levde till 1573.
Om enskild undervisningsanstalt där eleverna fick undervisning och samtidigt bodde på skolan (var helinackorderade, på helpension). Benämningen användes särskilt om dylik undervisningsanstalt för flickor. Den används även om resandehem och hotell som erbjuder logi inklusive måltider.
Importföretag som inledde sin verksamhet 1895. Dess prislista utgjorde under flera år grunden för priserna i medicinaltaxan.
Inrättning för systerfostran, sjukvård och omsorg om värnlösa barn. Diakonissanstalten grundades som ett epidemisjukhus med åtta platser år 1867. Den förestods av en föreståndarinna som blivit utbildad vid Evangeliska hospitalet i S:t Petersburg. I samband med diakonissanstalten utvecklades också ett barnhem. År 1868 grundades ett Tjänarinnehem för de flickor som flyttat från landsbygden för att arbeta som hembiträden i huvudstaden. Nya verksamhetsformer uppstod: man grundade en hushållsskola, nya barnhem och ett sjukhus för barn med bentuberkulos år 1906. År 1927 utvidgades verksamheten med Rinnehemmet. År 1928 grundades Elim-hemmet.
Provisoriskt sjukhus för spetälska (leprasorium) i Hörneberg i Helsingfors 1900–1904. Efter att Själö hospital 1840 upphörde att verka som leprasjukhus var landet utan vårdanstalt. En tillfällig asyl inrättades då i Helsingfors för att stävja en epidemi. Asylen flyttades 1904 till Orivesi leprasorium.
Lasarett för Nylands och Tavastehus län grundat i Helsingfors 1775. Lasarettet betjänade både militären och civilbefolkningen. Verksamheten bedrevs i övre våningen av hospitalsbyggnaden i Kronohagen. År 1777 slogs hospitalet ihop med länslasarettet. Då Tavastehus blev Helsingfors och Tavastehus läns residensstad 1776 beslutade man att flytta länslasarettet dit, vilket skedde 1785. Helsingfors var därefter utan länslasarett tills Nylands länslasarett inledde sin verksamhet 1842 och började kallas Gamla kliniken.
Den högsta förvaltande och dömande myndigheten i Helsingfors stad. Den leddes av en (eller flera) borgmästare med biträde av sex rådmän. Under dem verkade 1837 kämnärsrätten, magistratssekreteraren och notarius publicus, två notarier, stadsfiskalen, vågmästaren och tolagsbokhållaren, kronokassören, stadskassören och stadsingenjören.
Den del av självständighetssenaten som agerade som en icke-officiell regering i Helsingfors efter att staden erövrats av den tyska Östersjödivisionen den 12 april 1918. Helsingforssenaten leddes av Kyösti Kallio och senare av Emil Nestor Setälä. När Vasasenaten anlände till Helsingfors den 4 maj 1918 återförenades den splittrade självständighetssenaten och landet fick åter en enda regering.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen, bestod av två skyddskårskretsar.
Benämning på mentalvårdsavdelningen vid Stengårds kommunala sjukhus i Helsingfors. Avdelningen förestods av en överläkare, en underläkare och en assistentläkare. Överläkaren satt i det kommunala sjukhusets sjukhusstyrelse.
Läroanstalt med undervisning i teknik, vilken grundades av Manufakturdirektionen 1849. År 1858 inrättades yrkesspecifika avdelningar: ingenjörs-, maskiningenjörs-, arkitekt- och lantmäteriavdelningarna samt avdelningen för kemisk teknik. År 1872 omvandlades läroanstalten till Polytekniska skolan.
Värvat finskt förband under autonoma tiden. Helsingforsbataljonen härstammade från ett värvat regemente som bildades 1812 i Viborg. År 1817 bildades av två av regementets kompanier en undervisningsbataljon, som 1818 fick namnet Helsingfors undervisningsbataljon. Namnet ändrades 1827 till Finska undervisningsskarpskyttebataljonen.
Tidigare Kejserliga Alexanders-universitetet, som fick sitt nuvarande namn 1919. Universitetets autonomi bekräftades samma år. Konsistoriet skulle ge sitt utlåtande om alla författningar och lagförslag som gällde universitetet. Universitetets kansler hade rätt att delta i statsrådets sammanträden när man behandlade universitetsfrågor. År 1924 fastslogs universitetets ställning genom nya statuter. Kejsarens tidigare ställning gentemot universitetet övertogs av statsrådet. Universitetets officiella undervisningsspråk var finska och svenska. År 1937 fastslogs att undervisning på finska skulle ges i alla ämnen men att universitetet skulle ha fjorton svenskspråkiga professurer. Fram till 1958 var universitetet Finlands enda statliga universitet.
Skatte- eller mantal i Savolax på 1500-talet, i det fall att det bestod av fem eller flera skatteskinn.
I en bestämmelse från 1533 slogs det fast att hel tull skulle avläggas av ”alla köpsvenner, svenska, tyska, danska, eller vad läs sälle som seglar”.
Vid rusthållet för längre tid bestående vakans, som innebar att rusthållaren varken uppsatte häst, mundering eller ryttare.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord, ränta eller föremål.
Civil propagandaorganisation som grundades 1939 av Aktiva studenförbundet. Hembygdsfronten var en motsvarighet till den av Akademiska Karelen-Sällskapet grundade Maan Turva.
Under svenska tiden och autonoma tiden om regentens, senare kronans, rätt till arv efter utlänning och dött arv (danaarv), herrelöst gods eller gods som stipulerats att efter innehavarens död återgå till givaren (till exempel en förläning).
Lönens naturadel för vissa militärer under indelningsverket. Hemkall utbetalades av rotebönderna om soldaten eller båtsmannen saknade torp eller om soldattorpets avkastning var för liten.
Båtsman som hade hemkall i stället för boställe.
Hemman som var skyldigt att upplåta spannmål eller andra naturapersedlar till en indelt soldat utan torp. Hemkallshemman skulle också erlägga bl.a. herredagspenningar och delta i durchtågs-, hålls- och kronoskjutsningar.
Värvat kompani vid svenska arméns flotta som bestod av hemkallsbåtsmän.
Fonder som i konstitutionellt styrda länder är undandragna all slags myndighetskontroll och krav på offentlighet (till exempel fonder avsedda för diplomatiska och polisiära ändamål).
Att sekretessbelägga statliga eller kommunala allmänna handlingar för att till exempel skydda rikets säkerhet och finans- och penningpolitik samt för att förebygga eller beivra brott. Beslutet tas enligt sekretesslagen av myndigheten i fråga och kan överklagas till domstol.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Samlande benämning på landbönder, torpare och andra arrendatorer till jord eller en del av ett hemman.
Om hemman som brukades under ett annat hemman, vilket stod för hemmanets räntor och andra utlagor; särskilt om hemman som var utan åbo och laglig bostadsbyggnad. Hörde vanligen till en stad eller ett säteri.
Person som i egenskap av ägare, åbo eller särskilt arrendator brukade ett hemman.
Kvotdel eller lott av delat (eller odelat) hemman. Innebar proportionella andelar i hemmanets förmåner och rättigheter (till exempel rätt till allmänning, oskiftad skog, gemensamt fiske).
Skatteförmedling på enskilt krono-, skatte- eller frälsehemman. Hemmansförmedlingen föregicks av en undersökning och godkändes av landshövdingen.
Delning av hemman i mindre delar så att andelarna i ägor, skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek. Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning. Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852. Frälsejord fick däremot klyvas. Klyvning fick ske efter myndigheternas prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Delning av hemman i två eller flera delar genom arvskifte, försäljning eller donation. Före 1400-talet saknades regler för hemmansklyvning i Sverige. Enligt Strängnäs stadga 1437 fick en skattebonde inte köpa mer jord än vad han själv kunde bruka och som han själv var besutten på. Kristian I:s plakat om skattegodsens vidmakthållande 1459, Kalmar recess 1474 och 1483 avsåg att förhindra sådant skattebortfall som berodde på att hemmansdelarna blev så små att de inte kunde bära sina pålagor. Besuttna hemman fick därför inte förminskas.
Ett hemmans kamerala jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman, skattehemman och frälsehemman.
Nummer som tilldelats ett hemman och varigenom detta skiljdes från andra hemman i samma by eller socken.
Av varje hemman utgående ordinarie skatter eller skyldigheter som landtågsgärden, byggnings-, slotts- och salpeterhjälpen, hjälpveden, boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Utgjorde en del av jordeboksräntan förutom i Kajana härad, Karelen och Viborgs län där denna ränta var ringa. Ursprungligen under Gustav II Adolfs och Christinas tid uppkommen skatt efter behov, ofta anslagen till något visst ändamål. Efterhand en ständig ränta, lika med den gamla jordeboksräntan. Beräknades efter hemman- och mantalet, i motsats till jordeboksräntan som utgick efter gamla skattetal (såsom öresland, oretal, skattmarker, näbbar, bågar och kor mm.).
Självständigt brukat hemman som beboddes och brukades av bonde med eget hushåll. Benämningen förekom i Norrland och Finland från 1737.
Antal mantal i en by eller skattepliktiga hemman.
Av hemmanet efter mantalet utgående ordinarie skatt eller skyldighet; benämning på mantalsränta från 1723.
Utgjorde tillsammans med fältarmén Finlands försvarsmakt i krigstid. Hemmatrupperna bestod av skyddskårerna och ersättningstrupperna och leddes av staben för hemmatrupperna. Hemmatrupperna ansvarade för tryggandet av hemmafronten och till uppgifterna hörde att förse fältarmén med ersättningsmanskap och reservförband, avvärja desanter, upprätthålla den allmänna ordningen, verkställa uppbåd, registrera fanflyktingar, sårade och tillfångatagna samt sköta ärenden som gällde krigsfångeläger och krigsfångetransporter. Även utbildning, evakueringsoperationer, invalidvård och underhåll hörde till hemmatruppernas arbetsfält. Hemmatrupperna existerade under krigsåren 1939–1940 och 1941–1944.
Handling om hemortsrätt vilket innebar innehavarens (hans änkas och barns) rätt till fattigvård på den angivna orten. Hemortsbevis krävdes (vid sidan av ett pass) bl.a. vid resa från Finland till Ryssland 1816–1918.
Den kommun i vilken en person hade hemortsrätt. Beteckningen gällde ursprungligen främst ersättningar för fattigvårdsutgifter som en kommun hade haft för nödställda personer som egentligen inte var berättigade till fattigvård i kommunen. Gottgörelsen skulle först och främst sökas av den kommun där personen i fråga hade rätt till fattigvård, i sista hand av staten.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Gårdsskifte. Vid storskiftet i Finland använd term för ett hemmans gårdstomt eller dess (skiftade) jordområde invid eller i närheten av huvudbyggnaderna.
Del av samfällighets skog som utskiftats till ett visst hemmans husbehov, vanligen invid gårdstomten eller huvudåkrarna.
Fortsättningskurser för landsbygdens vuxna ungdom med anledning av förryskningsåtgärderna kring 1899 (februarimanifestet, den stora petitionen m.m.). Hemskolor upprättades på landsbygden för att upphjälpa de svåraste bristerna i allmogebefolkningens bildning. Undervisningen meddelades företrädesvis om kvällarna, åt mindre grupper i privata hem. Som lärare verkade folkskollärare, präster och studenter.
Läroanstalt för högre utbildning inom hemslöjd, vilken gav kompetens att arbeta som instruktör eller lärare i hemslöjd. Hemslöjdsläroinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt eller ambulerande skola i hemslöjd. Högre utbildning inom området kunde fås vid hemslöjdsinstitut. Hemslöjdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Hänskjutande av myndighets beslut för avgörande eller omdöme i högre instans, stadgat tidigast 1615. Inom processrätten refererande, hänvisande av mål till högre rättsinstans innan den slutliga domen fälldes av den lägre rättsinstansen. Allmänt: överlåtelse eller överlämnande.
Förslag från riksdagsman till riksdagen om att denna skall hos regeringen hemställa om åtgärd i ett ärende som faller under regeringens kompetens. Numera används termen åtgärdsmotion.
Att sända från vistelse- till hemorten en icke arbetsför person för att undvika betungande fattig- och sjukvårdskostnader. Hemsändning gällde närmast tiggare, fattighjon och fästningsfångar (efter avtjänat straff), under den autonoma tiden straffarbetsfångar, samt inom konsulatväsendet nödställda sjömän.
De kostnader som en kommun fick genom att en fattigvårdstagare som vistades utanför kommunen sändes tillbaka till kommunen, under bestämmelserna om hemortsrätt. Staten stod för hemsändningskostnaderna ifall personen i fråga hade vistats på den andra orten i minst fyra år.
Uppbördsmans besök hos skattskyldig för att indriva obetalda skatter och restantier.
Egentligen hemulansvar, som innebar att den som sålt något, särskilt viss egendom, ansvarade för att det sålda verkligen tillhört honom.
Under 1500-talet fram till början av 1900-talet, person som sålt eller överlåtit egendom och därför skulle garantera köparen tryggad rätt till det köpta.
Kännare eller samlare av medicinalväxter; tjänsteman i staden som utbildade apotekare och lekmän i vilka inhemska växter som kunde användas som läkemedel.
Ursprungligen biskops rundskrivelse till prästerna i stiftet, särskilt den som sändes ut från biskopsämbetet efter att en ny biskop hade tillträtt. Herdabrevet fungerade som en programförklaring med råd och anvisningar. Allmänt: kyrkoherdebrev.
Samling med personhistoriska uppgifter om prästerskapet vid ett domkapitel eller om lärarkåren vid ett universitet, ett gymnasium eller en skola. Herdaminnet inkluderar ofta också topografiska och statistiska uppgifter om till exempel stiftets pastorat eller skolan i fråga.
Titel som började förekomma under medeltiden och senare enligt internationella förebilder. I Sverige kallas Knut Eriksson ”dominus” i mitten av 1160-talet, medan jarlen och tre folklandsprostar som uppräknas i samma vittnesformel inte har samma titulatur. I andra 1100-talsdokument tituleras ärkebiskopen och biskopen av Skara ”dominus”. Titeln genomgick inflation. Under 1200-talet användes den av det högre kleresiet och världsliga stormän. Bland världsliga stormän var dock ”herre” förbehållet dubbade riddare. Enligt tyskt mönster började dominustiteln också förekomma bland borgare. Äldsta belägget är från 1253. Följande är från 1280-talet och visar att rådsförfattning hade införts, där herretiteln förbehölls den högre rangen hos de fyra rådmän som senare skulle bli borgmästare.
Efter 1285 benämning på riksmöte för andliga och världsliga stormän som ersatte de forna allshärjartingen. Herredagen saknade fast organisation och lagfästa befogenheter. Ursprungligen deltog endast de som konungen kallade till samtal (parlamentum) med honom. Under 1400–1500-talen deltog också lägre frälsemän och ombud för borgare och bönder. Herredagen benämndes efter 1544 och senast från 1561 också riksdag, vilket blev vedertaget senast 1719.
Kallelse till herre- eller riksdag.
Ledamot av herredag, riksdag, efter 1719 riksdagsman. Benämningen användes särskilt om ombud för bondeståndet.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom officerare och ryttare, skulle efter förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Enligt 1626 års svenska riddarhusordning den högsta klassen inom ridderskapet och adeln. Till herreklassen räknades grevar och friherrar. Trots sin litenhet hade herreklassen stor makt i och med att klasserna vid ståndets voteringar hade en röst vardera.
Saker och djur som saknar ägare (till exempel bortkastade eller på havsstrand upphittade föremål, lösspringande herrelösa hundar och hästar). Herrelöst gods fick tas i besittning av upphittaren (gällde inte vrakgods, villebråd eller fornminnesföremål).
Ursprungligen benämning på en stor gård som beboddes och innehades av en adelsman. Under 1700-talet förändrades innebörden då också ofrälse brukspatroner och bruksägare bebodde stora gårdar som fick samma beteckning.
Allmän beteckning på förnämligare manbyggnad (och jordegendom) som beboddes av högre samhällsklass och uppfyllde de till klassen hörande kraven på nivå av uppehälle och bostadsstorlek. Beteckningen saknade kameral och juridisk giltighet.
Ursprungligen tysk titel, som efterhand kom att ersätta den gamla jarltiteln. Magnus Ladulås fick titeln ”sveahertig” och erhöll Södermanland som hertigdöme. Hans bror Bengt blev 1284 ”hertig av Finland”, vilket enbart var en hedersbetygelse. Magnus Ladulås yngre söner blev bägge hertigar med därtill hörande landområden. År 1310 blev dessa självständiga och likvärdiga med kungens del av riket. Splittringen upphörde 1317. Under återstoden av medeltiden utnämndes endast Bengt Algotsson på 1350-talet till ”hertig av Halland och Finland”.
Tillfälligt mentalsjukhus i Helsingfors som 1925 uppgick i Stengårds sjukhus.
Förkortning av tilltalen: Högädle Herre (adlig) eller Hans Helighet (påven), Hans/Hennes Höghet (kungligheter), Hans Högvördighet (biskopar). På äldre gravstenar: Här Hvilar.
Det vill säga, med andra ord.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium i Kanneljärvi för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1939. Sanatoriet förestods av en läkare på deltid.
Prästernas överhuvud, kyrklig ledare eller kyrkostyresman. Beteckningen används också om ärkeängeln eller det andliga överhuvudet, ibland även om anhängare, försvarare av prästväldet eller en maktlysten kyrkoman.
Kyrklig regeringsform, prästvälde.
Fotsoldat beväpnad med ett kombinerat hugg- och stickvapen (hillebard).
Brev som påstods ha fallit ner från himlen vid till exempel altare eller kyrka. Brevet kunde också ha framburits av någon framstående person, som påven Leo eller ärkeängeln Mikael. Vanligen uppmanade det läsaren till vissa dygder eller till att hålla söndagen i helgd. I Norden förekom de främst under efterreformatorisk tid, och myndigheterna försökte genom olika förbud att bekämpa dem. De användes också som ett politiskt propagandamedel.
Från medeltiden fram till 1700-talet om gåva som hustrun erhöll av sin man dagen efter bröllopet (hinderdagen) på morgonen: morgongåva.
Skriftligt intyg över frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Prövning av hinder, huvudsakligen äktenskapshinder. Hindersprövning begärdes före vigseln av både mannen och kvinnan.
Besoldningsryttare och förridare. Under Gustav Vasas tid (1523–1560) ryttare som tillhörde kungens livvakt, senare ridknekt i kungl. hovstallet, förridare som red framför kungligt eller furstligt ekipage. Hingstridarna tjänstgjorde vid hovstallet i Stockholm eller på slotten och kungsgårdarna. Sedermera blev hingstridare en titel för stallbetjänt som red in hästar.
Benämning på krigarfölje som utgjorde en konungs eller stormans livvakt och kärntruppen i hans här under tidig medeltid.
Bok över församlingens och församlingsmedlemmarnas diverse angelägenheter, ofta de som hade behandlats vid kyrko- eller sockenstämma, under biskops- och prästvisitation och dylikt. Historieboken fördes av kyrkoherden, i hans ställe av annan präst. Termen användes också i Borgå domkapitels cirkulär 1856 om kyrkboken över födda, i motsats till den separata så kallade barnaboken. Allmänt: lärobok i historia, historiskt verk.
Benämning på Sveriges officiella almanacka som innehöll kalendariska och astronomiska uppgifter samt en översikt över den statliga förvaltningen och dess tjänstemän för ett bestämt år. Almanackan gavs ut på privilegium av Kungliga vetenskapsakademien 1747–1972. Almanackans pris var från 1749 fastställt av regeringen.
Gods som upphittats på ett sådant ställe att ägaren förmodligen förkommit det, skulle utlysas tre söndagar i rad i närmaste kyrka på landet eller i alla stadens kyrkor, på häradsting och i rådstuga. Ägare som på så sätt hittades fick tillbaka sitt gods mot skälig hittelön. Uppdagades inte ägaren inom natt och år från upphittandet, tillföll godset till två tredjedelar kronan och till en tredjedel upphittaren. Ett levande ting tillföll alltid upphittaren. Den som inte anmälde ett hittegods fick böta dess dubbla värde.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat gods frivilligt erlägger eller enligt lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
Benämning på bägge makarna i ett äktenskap. Ordet hjon avsåg under svenska tiden i allmänhet person, familjemedlem eller tjänare i ett hushåll. Med en förändring benämndes personens position i hushållet (till exempel fästehjon (trolovade), jästehjon (fattighjon).
Benämning på personell skatt som uppbars av hela befolkningen innan mantalspenningarna infördes. Hjonelagspenningar utgick 1609–1610 av alla invånare över 15 år (med undantag för de privilegierade som var befriade) till ett belopp på 6 mark för person av ofrälse stånd och 2 mark för person som tillhörde ridderskapet och adeln. Hjonelagspenningarna ersattes 1610 med en personskatt, som i sin tur 1611 ersattes med mantalspenningar.
Under 1500–1600-talet arbetsprestationer som av kronan utkrävdes för byggnadsföretag, under 1700-talet och första delen av 1800-talet om till antalet obegränsade tilläggsarbeten (skjutsning, körslor, spånad, tröskning), som vid behov krävdes av landbönderna på säterier och herrgårdar utöver hjälp- eller drängdagsverkena.
Grekisk-ortodox interimistisk biskop, fanns i Gränskarelen 1913–1917 och i Karelens och Viborgs län 1922–1925, varifrån hjälpbiskopatet flyttades till Sordavala 1925 och upphöjdes till ärkebiskopsdöme. Den sittande hjälpbiskopen blev metropolit över Karelen och hela Finland. Hjälpbiskopen har sedan 1944 sitt residens i Kuopio. Verksamhetsledaren för Karelska brödraskapet utsågs till hjälpbiskop 1913. Föreståndaren för Mustjala församling i Estland var hjälpbiskop 1922–1925.
Under medeltiden och fram till 1809 böndernas skyldighet att fungera som hjälpkarlar vid uppförandet och underhållet av kronans slott, gårdar och boställen. I områden med sådant byggnadsbestånd benämndes företeelsen från 1600-talet ”ordinarie dagsverke”. De äldre mantalsdagsverkena inlades på 1600-talet i grundräntan. Dessutom började indelningshavare på kungsgårdar och boställen kräva hjälpdagsverken av sina bönder. Åren 1756 och 1766 fastslogs att allmogen inte fick betungas av andra eller flera dagsverken och räntor än hemmanet var skattlagt för. Efter 1789 fastställdes inte längre nya dagsverken och de hävdvunna försvann så småningom genom avskrivningar eller förvandlades till kontanta avgifter. Uttrycket hjälpdagsverk användes också om den arbetsplikt som en lägenhetsinnehavare eller arrendator skulle utföra som en del av den årliga grundräntan till jordägaren.
Lokalt baserad skatt, exempelvis näver, ved eller honung, som uttogs av kronan för vissa speciella syften.
Vanligen för arbetarklassen avsedd självhjälps- eller understödsförening som gav understöd vid arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, olycksfall och dödsfall samt för begravningshjälp. Hjälpkassorna stod i större eller mindre utsträckning under statlig uppsikt. De kontrollerades genom normativa bestämmelser om till exempel förvaltning och revision samt med reglementen.
Svensk privat hjälporganisation som utvecklades ur Kommittén för Finska Sommarbarn och som administrerade barnförflyttningarna under fortsättningskriget i samarbete med Barnförflyttningskommittén i Finland. Under vinterkriget hade barnförflyttningen till Sverige organiserats av Centrala Finlandshjälpen. Hjälpkommittén för Finlands barn upphörde på 1950-talet.
Prästerligt biträde som, beroende på hur han hade blivit tillsatt och för vilket ändamål, var anställd av den ordinarie församlingsprästen eller av kronan. Hjälppräster var vanliga i församlingarna särskilt under stora ofreden (1713–1721), när en tredjedel av predikoämbetena beräknas ha varit obesatta på grund av att kyrkoherden eller kaplanen hade flytt landet.
Jordområde som var indelat till understöd för militär stamrote. Innehavaren deltog i den effektiva roteringen i proportion till sin gårds bärförmåga och betalade sin andel (planpenningar) i stamrotens kostnad för torp, mulbete, gärdselfång och vedbrand åt soldaten.
Arbetare vid ett järnbruk som ersatte den ordinarie smeden vid sjukdomsfall eller annat förhinder.
Till mantalsräntan hörande småskatt som utgick i torv.
Till mantalsräntan hörande småskatt som utgick i ved. Hjälpved ingick ursprungligen i byggningshjälpen för underhållet av slott, kungsgårdar och fästningar. Den blev under 1600-talet en permanent del av jordeboksräntan som uppbars för kronans räkning vanligen av indelta hemman, på vissa håll även av frälsehemman.
Vanligen upprättstående natursten, som bland annat fungerat som råsten. Ibland har på stenen lagts en mindre sten. Stenarna har också haft betydelse inom folktron och förknippats med lokala gudomligheter eller fruktbarhet.
Förkortning för Hans (Hennes) kungliga (kejserliga) höghet.
I denna månad (eller dessa månader).
I denna tid, för närvarande.
Under stora ofreden biträde hos länsmännen i delar av Viborgs kommendantskap med uppgifter som närmast motsvarade en skjutsrättares eller utridares uppgifter.
Lantanstalt (större ladugård) för avel av nötboskap, även om stamhjord av nötboskap vid dylik anstalt. Anstalten leddes av en holländarförman.
Benämning på den sjöofficer som förde befälet på örlogsstationen och skeppsvarvet på Skeppsholmen i Stockholm. Titeln infördes i början av 1600-talet, och trots att flottan i stor utsträckning flyttade till Karlskrona fanns titeln kvar långt in på 1700-talet. Motsvarande chefstitel på örlogsstationen i Karskrona var vice holmamiral.
Lägre personal vid flottstation eller örlogsvarv, huvudsakligen de som fanns på Blasieholmen, senare på Skeppsholmen. Under förra delen av 1700-talet: ekipagemästare, holmmajor, -kapten och -löjtnant.
Sjömilitär som tjänstgjorde vid örlogsvarv eller flottstation under svenska tiden. Holmkaptenerna räknades på 1700-talet till holmbetjänte.
Löjtnant vid örlogsvarv eller flottstation. Homlöjtnanterna räknades på 1700-talet till holmbetjänte.
Benämning på den officer som under 1600-talet och i början av 1700-talet biträdde varvsamiralen i Karlskrona och holmamiralen i Stockholm vid varvets skötande. Holmmajoren hade kommendörs rang.
Särskild domstol för flottan grundad 1620 i Stockholm. Holmrätten bytte 1644 namn till Amiralitetsrätten.
I Sverige under medeltiden, trohetsed avlagd av mansperson inom det världsliga frälset vilken därmed blev konungens man (homo). Med trohetseden följde vissa rättigheter och skyldigheter, ursprungligen rätten till (visst eller vissa) jordagods, skattefrihet och skyldighet att göra krigstjänst i kungens följe.
Den ed, ”manseden”, som en man avlade när han inträdde i tjänst hos en storman. Benämningen hominium förekom både i Sverige och i Danmark.
En ärans man, i sitt leverne oförvitlig. Beteckning eller predikat som hade betydelse bl.a. vid tjänstetillsättningar och vid domstolsförhandlingar i betydelsen rättskapacitet.
För hederns eller ärans skull, utan något vederlag, i kyrkböcker och prästbevis i betydelsen ”hela katekesen”.
Person som åtar sig att på egen bekostad handha en konsuls uppgifter på sin hemort.
Med regentens fullmakt beviljad värdighet åt en pastor i hans egen församling. Enligt ecklesiastikstaterna 1729 fanns elva dylika i Åbo stift och fem i Borgå stift.
Blockformigt åkerstycke, ibland äng, som inte var tegskiftad. Hopstycket kunde antingen vara särskilt omgärdat som i östra Finland, eller ligga inom byns gemensamma hägnader, vilket åtminstone var fallet i södra Österbotten.
Vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka och personer med spetälska. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns fr.o.m. medeltiden S:t Görans hospital i Åbo, och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg. Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo och Pudasjärvi.
Institution för sjuka, speciellt spetälskesjuka, under medeltiden och senare vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för personer med spätelska, fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns under medeltiden S:t Görans hospital i Åbo (omnämnt 1355), och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg (1475). Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo i Kajanaland och Pudasjärvi i norra Österbotten.
Deputation med ansvar för rikets hospital och barnhus 1757–1766. Deputationen efterträddes av direktionen över hospitalen och barnhusen.
Ledning eller styrelseorgan för ett hospital. Hospitalsdirektionen övervakade förvaltningen av sjukhuset med biträde av annan personal, till exempel en syssloman. Den ansvarade huvudsakligen för ekonomin och kontrollen av sjukhusens inflytande medel som sakören, medgift, arvsmedel och i Österbotten för den hospitalsfyrk som uppbars där.
Dräng anställd vid ett hospital, underlydande sysslomannen. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande.
Fond som samlade in de avgifter som skulle användas för ett hospital som grundats och underhölls av kronan.
Årlig skatt endast i Österbotten. Hospitalsfyrk uppbars årligen per rök av kronofogdarna och levererades till hospitalskassan för att bestrida kostnaderna för Kronoby hospital (grundat 1631), utöver de sakören som också tillföll dylika inrättningar. De till hospitalet levererade medlen redovisades till landskontoret.
De dokument som berörde en enskild patient på ett hospital. Efter 1686 inkluderades också ett prästbevis med uppgifter om patientens tillgångar, som efter dennes död skulle tillfalla hospitalet.
Äldre kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom arv efter hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
Sjuka och orkeslösa personer som var mål för fattigvården, men oförmögna att upphjälpa sin situation genom arbete eller tiggeri och blev intagna på hospital.
Kassa som inom sitt distrikt uppbar medel för att underhålla och driva Själö och Kronoby hospital. Hospitalskassan förvaltades av hospitalsdirektionen med biträde av hospitalssysslomannen. Kvittenser över influtna medel redovisades till landskontoret.
Titel för läkare verksam på ett av de statliga hospitalen på Själö och i Kronoby.
Andlig orden som var instiftad uttryckligen för att understöda fattiga och sjuka. I Norden verkade inom detta område johanniter samt av de borgerliga hospitalsordnarna antoniter och Helgeandsorden.
Under svenska tiden om förordning som reglerade verksamheten vid statligt hospital. Den första hospitalsordningen ingick i kyrkoordningen 1571, den andra och första egentliga statliga hospitalsordningen godkändes av ständerna 1624.
Vid sjukhus tjänstgörande präst, fanns under svenska tiden och autonoma tiden samt i Gamla Finland. Hospitalspredikanten verkade också ofta som hospitalssyssloman. Senast från självständighetstiden används termen sjukhuspräst.
Spannmålsavgift som användes till att bestrida kostnaderna för ett hospitals verksamhet och underhåll. Avgiften utgick från hospitalshemman och som hospitalstionde från andra hemman. Allmogen var efter 1668 skyldig att forsla spannmålen till den plats i lagsagan som landshövdingen hade utpekat. Tidigare hade detta varit hospitalets eget ansvar.
Tjänsteman vid statlig sjuk- eller fattigvårdsinrättning, ursprungligen särskilt mentalsjukhus, där han under direktionen ansvarade för inrättningens finansförvaltning. Från 1800-talet kallades han vanligen lasarettssyssloman.
Del av kronotionde som tillföll sjuk- och fattigvårdsinrättningar.
Det kungliga hushållet, den avlönade uppvaktningen, hovstaten, samt ibland – speciellt för tiden före 1700 – de högsta ämbetsmännen samt i vid bemärkelse oftast även kretsen av övriga adelsmän och adelsdamer som var introducerade och vistades kring monarken, eller annan furstlig person, och deltog i fester, tornerspel och dylikt som ordnades för och av monarken. Hovet kan också innefatta den kungliga bostaden där monarken med uppvaktning vistas och bor.
Det kungliga hushållet. I Sverige kände man till det europeiska hovbegreppet och hade vissa motsvarigheter. Konkreta uppgifter om hovets organisation finns från Bo Jonssons fullmakt 1369, kung Kristoffers försäkran 1441 och Georg Normans hovordning 1539. Mest givande är instruktionerna för personalen vid biskopsgården i Linköping från omkring 1515. Linköpingsbiskopens hushåll leddes på 1200-talet av en stallare och munskänk, på 1300-talets andra hälft av en hovmästare och skattmästare.
Krets av lärda vid drottning Kristinas hov som 1650–1653 sammanträdde i drottningens bibliotek. Stadgarna hade utarbetats av Descartes.
Innehavare av apotek som levererade läkemedel till kungliga hovet. Tidvis förekom också hovapotekare som var direkt anställda av hovet, bl.a. 1729, och som ansvarade för hovets medicinalförråd och distribuerade behövliga läkemedel inom hovet. I mitten av 1500-talet anställdes apotekare från Tyskland. De var inte fria yrkesmän utan arbetade uteslutande för konungens och hovets räkning. År 1575 berättigades hovapotekaren Burenius rätt att hålla apotek i Stockholms stad. Det innebar dock inga förmåner eller rättigheter utan nya material skulle anskaffas i stället för det försålda. En liknande rättighet tillkom alla apotekare från år 1625. Hovapotekaren hade fortsättningsvis fast lön och skyldighet att årligen för ett visst belopp leverera medikamenter till hovet. Med rättigheten att hålla apotek följde frihet från tull, växel och besvär. Hovapotekaren måste dock följa en bestämd taxa och underkasta sig en kontroll av hovmedicus. Senare blev hovapotekare en titel förlänad av kungen. Enskild apotekare beviljades fullmakt att kalla sig hovapotekare av riksmarskalksämbetet.
Hovämbete under överintendenten med ansvar för konungens eller kronans byggnadsföretag och uppgifter vid hovspektaklen, för hovets teater och andra nöjen.
Samling rättsbud, lagar och regler för hovstaten och de högre hovämbetsmännens betjäning med därtill hörande straffbestämmelser och en för hovet särskild rättsprocess. De första hovartiklarna kungjordes 1560. De sista, som var gällande i Sverige till 1844, härstammar från 1687. Hovartiklarna kallas ibland hovordningar, men uppfyller inte egentligen mönstret för sådana dokument. I Danmark och vid tyska hov bestod hovordningarna av beskrivningar av vad hovämbetsmännen förutsattes göra i ämbetet, medan de svenska hovartiklarna var formulerade som lagar och regler för vad man inte fick göra. Många av förseelserna var desamma under århundradena, men straffen blev under 1600-talets lopp mer definierade än tidigare. Redan under medeltiden hade det kungliga hushållet och hovet följt särskilda lagar och regler, så kallade gårdsrätter. Den äldsta gårdsrätten härstammar från kung Magnus Erikssons tid på 1300-talet.
Lagfaren tjänsteman vid hovkontoret från 1669 vars uppgift det var att i rättegångar som gällde hovet, ett kungligt slott eller Kungliga Djurgården, bevaka hovets och konungens rätt samt föra deras talan. Hovauditören verkade efter 1687 också som åklagarmyndighet vid övre och nedre borgrätten. Hovauditör förekom även som titel utan motsvarande ämbete.
Bagare som levererar bakverk till hovet, hovkonditor; under 1700-också om bagare anställd vid hovbageriet. Benämningen användes förr också om bagare som bakade åt annat förnämt hushåll.
Barberare som tidvis var uppställd på hovstaten där han verkade som fältskär och frisör. Barberare omnämns bl.a. 1729.
Militär tjänsteman som verkställde hovbeslag och i övrigt biträdde vid vård av beridna truppers hästar.
Läroanstalt med utbildning i hovslagning. Hovbeslagarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Kollektiv beteckning för hovets anställda.
Tidvis på hovstat uppsatt befattning som hovets bokbindare.
Titel för bokhandlare som (på Kungl. fullmakt?) försåg hovet med böcker.
Tjänsteman vid hovkontoret inom kungliga hovstaten.Hovbokhållaren bokförde hovförvaltningen under hovkamrerarens översyn. Sedermera blev hovbokhållare också titel utan motsvarande ämbete.
Tjänsteman inom hovstaten på 1700-talet som bonade golv, möbler och annat vid det kungliga hovet.
Hantverkare inom hovstaten på 1700-talet som sydde guldstickade rockar och gardiner, kuddar med guldbrokad m.m.
Körsnär inom hovstaten som försåg det kungliga hovet med pälsvaror, förekom också som titel utan motsvarande ämbete.
Hantverkare vid hovet som utförde konstnärliga metallarbeten och som samtidigt var både tecknare och modellör.
Allmän benämning på hos drottning eller kungliga prinsessor uppvaktande gift adelsdam, förekom även vid ryska hovet.
(Konst)hantverkare inom hovstaten som etsade, graverade och förgyllde olika stålföremål vid hovet. Etsningstekniken kom från Tyskland till Sverige i slutet av 1700-talet, där den länge hade använts för dekorationer och ytbehandling på vapen, särskilt på värjor och rustningar.
Dansmästare som var upptagen på hovstaten, åtminstone sedan 1600-talets början. Hovdansmästaren hade i uppgift att undervisa hovfolket i dans och hövisk eller graciös kroppshållning, samt att vid hovfester och dylikt arrangera balletter och uppträda själv. Under senare delen av 1700-talet fanns flera dansmästare vid hovet. Beroende på vem de undervisade, hade de olika tjänstebeteckning.
Målare inom hovstaten som utförde målningsarbeten för prydande av en byggnads yttre eller inre, särskilt väggar och tak.
Från och med slutet av 1700-talet tandläkare som tidvis var upptagen på hovstat genom kunglig fullmakt.
Titel på person som för hovets räkning framställde alkoholhaltiga drycker eller destillerare anställd inom hovstaten.
Hovhushållningen efter ombildningen 1767 och de tjänstemän som stod för hovhushållningens praktiska arbete och var uppställda på hovstaten. Till hovhushållningen räknades 1729 köks-, skafferi-, sockerbageri- och källarbetjänte. Avdelningen kallades fram till 1767 hovförtärningen och stod under hovkontrollörens uppsikt, från och med mitten av 1700-talet under ledning av en direktör, biträdd av hovkontrollören jämte ekonomiehovmästaren och ekonomiekamreren.
Dagsverksbonde. Hoveribonden innehade och brukade ett under större gård eller gods hörande hemman, mot ett visst antal dagsverken.
I början av frihetstiden (1719–1772) vid hovet tillkommen expedition, som verkade parallellt med statsexpeditionerna inom kungliga kansliet. Hovexpeditionen skötte hovärenden som inte föredrogs i rådkammaren, i första hand utnämningar av höga hovämbetsmän. Den förestods av en sekreterare, först 1771 uppsatt på ordinarie hovstat. Den var en del av riksmarskalksämbetets kansli 1607–1680 och 1772–1809. Personalen utgjordes av en expeditionschef, protokollssekreterare och hovauditören, samt extra ordinarie tjänstemän och en vice hovauditör. På 1700-talet sköttes sekreterarsysslan vid hovexpeditionen av personer med något annat ämbete i kansliet eller hovet.
Benämning på konungens livvakt till häst.
Kollektivbenämning på både adliga och ofrälse kvinnor med tjänst eller ämbete vid hovet, inom de kungliga personernas uppvaktning. Chef för hovfruntimret var hovmästarinnan, tidvis en överhovmästarinna. Tjänstgöringen innebar kontinuerlig närvaro vid hovet och i närheten av den kungliga familjen. Social samvaro och umgänge med den kungliga familjen var en viktig del av uppgiften för den adliga delen av hovfruntimret. Under hovmästarinnan eller överhovmästarinnan fanns några adliga kammarjungfrur och ett antal hovjungfrur (efter 1719 kammarfröken och hovfröken) samt en grupp icke-adliga kvinnor: kammarfru, kammarpigor, tidvis också kammarhustru och hovpigor. De adliga kvinnorna inom hovfruntimret var oftast kring ett dussin personer, vid sämre tider färre. Mat och husrum, tidvis också kläder, ingick i förmånerna. När de ogifta kvinnorna inom hovfruntimret gifte sig bekostades bröllopet av drottningen eller annan kvinnlig person som de tjänade hos och en summa betalades i så kallad bröllopshjälp. De kvinnor vid hovet som inte räknades till hovfruntimret hade mera utpräglat praktiska och konkreta uppgifter. Fataburens kvinnor var inte under hovmästarinnan och ingick som regel inte i fruntimret. Etymologisk grund i tyskans Frauenzimmer. Ordet fruntimmer betydde ursprungligen rum för kvinnor, men kom sedan att betyda kvinnorna i detta rum.
Ogift i första hand adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att uppvakta en drottning eller annan furstinna. Fram till 1719 användes benämningen hovjungfru. Tjänsten som hovfröken innebar kontinuerlig närvaro vid hovet. När en hovfröken gifte sig lämnade hon sin tjänst. Över hovfröknarna fanns kammarjungfrurna.
Samlande benämning på högre eller lägre hovanställda.
Hovtjänsteman som ansvarade för de till hovet ankomna gästernas bekvämlighet, för inbjudningarna till hovfester och galor, för de yttre arrangemangen vid inträffad hovsorg och dylikt. Till hovfurirens uppgifter hörde att övervaka ordningen bland hov- och livrébetjäningen, under förste hovmarskalkens översyn. En hovfurir fanns upptagen på hovstaten 1729.
Fäktmästare (åtminstone under 1700-talet). Hovfäktmästaren var uppställd på hovstaten för att undervisa hovets yngsta medlemmar i fäktningens grunder och äldre mer erfarna personer i fördjupad fäktningskonst.
Exterritoriell församling för hovets medlemmar och deras tjänstefolk. Hovförsamlingen omfattade också alla i hovets olika hus boende personer. Moderkyrkan är Slottskapellet i Stockholm och som pastor verkar hovpredikanten. Hovförsamlingen lyder under hovkonsistorium.
Under 1500-talet benämning på hovmän, hovtjänare.
Lärd tjänsteinnehavare vid drottning Kristinas hov. Den första hovhumanisten utnämndes 1647. Antalet hovhumanister varierade under 1640- och 1650-talen. De var tidvis också drottningens bibliotekarie och privatlärare.
Under 1700-talet förekommande samlande beteckning på de hemman som tillhörde biskopen och som bidrog till hans underhåll.
Titel på officer inom hovstaten som undervisade hovets pager i fortifikationsvetenskaper 1646–1659 .
Oftast ofrälse tjänsteman vid hovet som förestod ekonomibetjänterna och hushållet 1653–1660 och efter 1672. I hierarkin stod hovintendenttjänsten under de högre hovtjänsterna som gavs åt adelsmän. Hovintendent var också en ämbetsman vid hovet, tidvis underställd överintendenten, med uppgift att planera och utföra dekor för kungamaktens ceremonier, hovets fester och hovteater, eller en ämbetsman vid hovet som förestod kungliga konstsamlingar. Hovintendenten innehade en central roll för hovspektaklen – det vill säga skådespel och nöjen – från karolinsk tid till gustaviansk tid. Sedermera blev hovintendent en titel utan tjänstgöring vid hovet förlänad av kungen till personer i motsvarande civilt yrke.
Det varv i Stockholm där kungens och hovets jakter och slupar förvarades och underhölls. Det inrättades 1683 och ingick i hovstaten till 1792, då varvet flyttades under Arméns flotta.
Hovtjänsteman av lägre rang med uppgift att uppvakta i kungens förmak, och ännu under 1700-talets första hälft att vid kungens bord presentera maten och servera kungen och drottningen. Sedermera blev hovjunkare en titel utan ämbete. Hovjunkare var också befälhavare för ryttare i ett borgläger. På 1700-talet blev det vanligt med hovjunkare utan lön vid hovet.
Tidvis på hovstaten under 1700-talet upptagen juvelerare som bör ha reparat, anskaffat, försålt och gjort om hovets smycken och besmyckade saker. Hovjuvelerare kunde också vara en utanför hovet verkande juvelerare, med privilegium på att fungera som hovleverantör i samma uppgifter.
Jägare upptagen vid hovets jägeristat, med ansvar för de kungliga jaktparkerna eller ifall de var flera, för en viss kunglig jaktpark. Fyra hovjägare var 1729 upptagna vid hovets jägeristat, då också en överjägare var anställd med extraordinarie lön. Sedermera blev hovjägare en titel för underordnad person som utövade tillsyn över Kungliga Djurgården i Stockholm.
Ledande tjänsteman vid hovets jägeristat, med ansvar för uppsikten över dess personal och de kungliga jaktparkerna. Tidvis under perioden 1716–1780 fanns flera hovjägmästare, av vilka förste jägmästaren var den högste chefen. Hovjägeriet existerade fastän en riksjägmästare 1635–1682 ansvarade för den totala verksamheten, och hovjägmästaren var då underställd riksjägmästaren.
Kalender innehållande förteckningar över den kungliga familjen, medlemmarna av regerande europeiska furstehus, rikets högsta militära, civila och klerikala ämbetsmän, hovstaterna, rikets högre ordensmedlemmar och Vadstena stiftsfröknar. Hovkalendern utgavs i Sverige årligen 1738–1741 och 1749–1823 av Kungl. Svenska vetenskapsakademien. Den var en föregångare till statskalendern och utgavs efter kungligt förordnande. Det gavs ut liknande kalendrar med förteckningar över ämbetsinnehavare och tjänstemän, till exempel Historisk Almanach och Stockholms Stads Almanack.
Ledande tjänsteman vid hovkontoret, med huvudansvaret för räkenskaperna och hovets ekonomiförvaltning. Hovkamreren verkade som chef för hovkontorets övriga personal: hovkassör, hovbokhållare och kammarskrivare. Hovkamrer var även en titel utan motsvarande ämbete förlänad av kungen.
Hög ämbetsman i Sverige, med huvudsaklig uppgift från 1650 att övervaka och leda arbetet i Kunglig Majestäts kansli. Hovkanslern hade rätt att delta i vissa av Kanslikollegiums sammanträden, särskilt dem som berörde utrikesförvaltningen. Efter 1777 var hovkanslern chef för utrikesexpeditionen och verkade 1802–1809 som Kunglig Majestäts kanslis näst högsta chef efter kanslipresidenten, med särskilt ansvar för övervakningen av tryckfriheten. Hovkanslern ansvarade från 1580-talet till 1809 även för att de beslut som fattades i rådkammaren blev utfärdade i enlighet med de justerade protokollen och uppsatte skrivelser vid behov. Hovkanslern hade ytterligare från 1719 översyn över Riksarkivet och Kungliga Biblioteket, från 1785 över teater och från 1802 över boktryckerier, bokhandeln, bibliotek och bokauktionskamrar och tryckfriheten. Efter att Kanslikollegium avskaffats 1801 inrättades en särskild hovkanslersexpedition vid Kunglig Majestäts kansli för att expediera hovkanslerns uppgifter.
Expedition som inrättades 1801 i samband med att Kanslikollegium avskaffades och Kunglig Majestäts kansli omorganiserades. Hovkanslersexpeditionen leddes av hovkanslern, som biträdde kanslipresidenten, kontrollerade arbetet i Kunglig Majestäts kansli, fördelade vissa inkomster från vissa avgifter (kansligebühr, sportler) mellan kansliets tjänstemän samt övervakade tryckerierna och bokväsendet.
Benämning som tidvis in på 1600-talet användes om Kungl. Maj:ts kansli som ursprungligen var en integrerad del av hovet. Benämningen avsåg från 1600-talet den expedition inom hovet som stod till hovchefens – riksmarskalkens eller överstemarskalkens – förfogande och som egentligen hette Kungliga hovkansliet.
Kanslist vid Hovkansliet (1648–1850).
Vaktmästare vid hovkansliet.
Kapell med kleresi för kungens och hovets behov. Tidigast omnämndes en svensk kunglig kaplan i en påvebulla 1207. Verksamheten reglerades 1279 då det bestämdes att ingen klerk utan biskopens tillåtelse fick avlägga ”homagium” till någon annan lekman än kungen och hertigen. År 1284 fick kung Magnus påvlig tillåtelse att låta hålla gudstjänst efter den romerska kyrkans ordning. År 1347 beviljades kungen rätt till sex prelaturer samt vid varje domkyrka ett kanonikat och prebende. Samtidigt fick kungen rätt att utan biskoparnas tillåtelse ta 20 präster i sin tjänst som notarier. Dessa skulle få uppbära inkomsterna av sina kyrkliga ämbeten utan att residera, så länge de var i kungens tjänst.
Musiker vid hovkapellet, åtminstone under senare delen av 1700-talet. Tidigare användes benämningen (hov)musikant, enligt hovkalendern 1730.
Orkesterledare och dirigent för hovkapell. Hovkapellmästaren för Kungliga hovkapellet i Sverige biträddes ibland av en vice kapellmästare och var från 1700-talets början underställd en direktör.
Tjänsteman vid Hovkontoret (1648–1850) som ansvarade för hovstatens kassa och kassaverksamhet, under hovkamrerarens översyn. År 1729 fanns en hovkassör upptagen på hovstaten.
Hovämbete vid furstliga personers hov. Den främste hovkavaljeren kunde benämnas förste kavaljer. Allmänt: adelsman som uppvaktade vid hov. I hovkalendrarna har inte kungarna hovkavaljerer, men nog andra kungliga personer.
Kirurg vid hovet , i rang under livkirurg.
Samlande benämning på det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Kleresiet ombildades 1613 och fick sina första stadgar 1645. Enligt dem var hovkleresiet en överhovpredikant och ett antal (ordinarie och extra ordinarie) hovpredikanter, vilka alla utnämndes av konungen och verkade under hovkonsistoriets översyn. Hovkleresiet hade turvis predikoskyldighet vid slottskapellet i Stockholm och rätt att omedelbart, utan kungligt förslag, söka regalt pastorat.
Sockerbagare upptagen på hovstaten. Hovkonditorn ingick tidvis i hovhushållningen från Gustav Vasas tid (1523–1660). Tjänstebeteckningen hovkonditor började förekomma först på 1700-talet, men fanns redan på 1600-talet i betydelsen hovleverantör av sötsaker.
Domkapitlet för den icke-territoriella hovförsamlingen i Stockholm och Skeppsholmsförsamlingen samt alla i Stockholm varande militära församlingar. Hovkonsistoriet inrättades förmodligen 1645, i samband med att stadgan om hovpredikanterna i riket tillkom, och hade samma uppgifter som rikets andra domkapitel. År 1681 fick det egen instruktion. Hovkonsistoriet leddes av överhovpredikanten. Det sammankallades vid behov av överhovpredikanten och jämställdes 1681 med rikets övriga konsistorier vad gällde uppgifter och status. Det hade redan före det motsvarande uppgifter som övriga konsistorier. Enligt domkapitelförordningen 1687 var överhovpredikanten ordförande med ordinarie hovpredikanter och regementspastorerna i Stockholms garnisonförsamlingar samt amiralitetspastorn som bisittare. År 1792 insattes Skeppsholmsförsamlingens pastor som bisittare i konsistoriet. Som hovkonsistoriets notarie verkade enligt kunglig resolution 1782 konsistoriets yngsta ordinarie hovpredikant.
Porträttmålare vid hovet omnämnd sedan 1500-talet. Hovkonterfejaren var tidvis uppsatt på hovstaten, bl.a. 1729 och 1783.
Organ inom förvaltningen av Hedvig Eleonoras livgeding. Hovkontoret hade varierande uppgifter. Det ansvarade för änkedrottningens hov och upprättade hovstaträkenskaper.
Kontor, grundat 1648, som lydde under riksmarskalken eller överstemarskalken och biträdde denne i förvaltningen av hovstatens ekonomi och räkenskaper. Vid hovkontoret fanns befattningar som hovkamrerare, hovkassör, hovbokhållare och kammarskrivare.
Tjänsteman inom hovekonomin vars uppgifter blev etablerade 1682. Hovkontrollören kontrollerade kökets införskaffningar och räkenskaper. Han räknades 1729 till köksbetjänte.
Vid hovstaten upptagen tjänsteman med uppgift att ordna nattkvarter, bl.a. åt den på kungliga resor medföljande hovpersonalen. Tidigare användes beteckningen hovtjänare. Sedermera blev hovkvartermästare en titel för den främsta bland livrébetjäningen vid hovet. Hovkvartermästare förekom också vid furstliga personers hovstat.
Betjänt i Kungliga klädkammaren under 1500-talet, eventuellt också i början av 1600-talet. Hovkällarbetjänt var också en samlande beteckning på diverse tjänstemän i Kungliga vinkällaren.
Avdelning inom kungliga hovet, hovets vinkällare.
Chef för Hovkällaren med instruktion 1691. Hovkällarmästaren övervakade hovkällarens personal samt ansvarade för inköp och förvaring.
Betjänt anställd vid hovet med uppgift att passa upp vid en furstlig persons taffel. Hovlakejen medföljde på kungliga utfärder och resor bakpå hovvagnen.
Titel för köpman eller hantverkare som levererade varor till ett kungligt hushåll. Titeln började användas i början av 1700-talet. Tidigare användes titeln ”konungens köpman”, och därefter började leverantörerna sätta ”Kunglig Maj:t” före sin yrkestitel. Under Karl IV Johans regering blev diplomet avgiftsbelagt. Inkomsterna tillföll hovstatens gratialkassa.
Fram till 1700-talet kollektiv benämning på de i livré klädda tjänarna vid hovet, hovbetjäningen.
I Viborgs län, donationsgods som från 1812 till cirka 1867 låg under ryska kronans omedelbara disposition (till exempel kungsgård, kungsladugård). Från 1867 avsågs med hovläger också de herrgårdar som inlöstes från ryska donatarier och som till en början brukades av finska staten, men senare (mestadels) parcellerades eller blev kronopark.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
Huvudgård i Gamla Finland som fungerade som förvaltningscentrum för ett donationsgodskomplex och ofta utvecklades till ett större jordbruk utan att åtnjuta speciella beskattningsmässiga förmåner. I de karelska områden som Sverige erhållit av Ryssland i freden i Stolbova 1617 kallades från och med förra hälften av 1600-talet adelns huvudgårdar som åtnjöt säterifriheter hovläger.
Läkare som var upptagen på hovstaten. I Sveriges första statskalender 1729 nämns en arkiater (archiator), två livmedicus och en hovmedicus.
Allmän benämning på ryttare under medeltiden.
Allmän benämning på uppvaktande adelsman vid kungligt eller furstligt hov.
Företrädare till riksmarskalken, som 1607 övertog både hovmarskens och rikshovmästarens uppgifter, sedermera titel utan motsvarande ämbete.
Hög funktionär vid kungens hovstat från 1540. Hovmarskalken var en ämbetsman med uppgift att biträda kungen i hovförvaltningen och övervaka hovceremonierna sedan 1571 och ledande ämbetsman för kungliga hovet till 1634, då det äldre hovmarskalksämbetet uppgraderades till ett riksmarskalksämbete i ledning för hovet. Under perioden 1680–1772 kallades han överstemarskalk. Senare hovmarskalksämbeten var i lägre position, även som ämbete i övriga kungliga personers hov. I Sveriges första statskalender 1729 var hovmarskalken underställd överstemarskalken, inte riksmarskalken.
Läkare vid hovet, vid monarkens hovstat i rang under livmedikus som var dennes personliga läkare. Termen hovmedicus ersattes senare av slottsläkare.
Miniatyrmålare vid hovet, avlönad tjänst 1684. Elies Brenner fick titeln hovminiatyrist 1677 och tjänsten avlönades från och med 1684.
Titel på den sedan medeltiden vid svenska hovet verkande munskänken som hade förtroendeposten att ha tillsyn över dricksvarorna och som ”skänkte i” (hällde i) åt konungen och gästerna.
Musiker i tjänst hos en andlig eller världslig furste. År 1314 omnämndes pipare, bombare och fedlare i spetsen för kung Birgers följe. På 1400-talet finns flera notiser om musik hos kungen. I slutet av 1400-talet omtalades också sångare anslutna till hovet när Sten Stures cantores förstärkte skolkören från Linköping vid Katarinas translationsfest i Vadstena 1489. De musiker som omnämndes var trumpetare, pipare, basunare, bambare (trumslagare), gigare, fedlare, harposlagare, lutenista och organista.
Musiker anställd vid ett hov.
Titel på bildkonstnär som särskilt under 1600–1700-talen var anställd vid hovet för att på kunglig befallning måla till exempel porträtt eller andra motiv. Drottning Kristinas hovmålare var D. Beck och S. Bourdon.
Tjänsteman vid hovstaten som hade det högsta ansvaret för hovets kök.
Lärare för förnäm ung person. Lärare för kungliga familjens barn benämndes under 1500-talet och 1600-talets första hälft hovmästare, från 1660-talet guvernörer.
Ursprungligen i Danmark en ämbetsman med huvuduppgiften att leda hovhållningen. Politiskt sett blev ämbetet betydelsefullt under unionstiden. Hovmästaren omnämndes i Danmark första gången 1363, men ämbetet kan vara äldre. Det var kontinuerligt besatt 1400–1424. Handfästningen 1436 angav att varje rike skulle ha en egen hovmästare. I Halmstadsrecessen 1483 stadgades att hovmästaren skulle vara inhemsk. Hovmästarens exakta uppgifter är inte kända. I princip var han rikets förste man efter kungen. Han ställföreträdde kungen med myndighet över hovet, vilket omfattade både hovet och centraladministrationen. När han uppträdde i samband med löneutbetalningar till hovfolket, i förbindelse med rättssaker och extraordinarie skatter är det inte säkert att han alltid gjorde det i egenskap av hovmästare. I Finland uppträdde hovmästaren 1405 som övervakare av kungens fördel och rättigheter år 1405. År 1407 fungerade han som kungens temporära ombudsman i Finland. Åtminstone drottning Dorothea och Kristina hade sina egna hovmästare och eventuellt också egen hovmästarinna.
I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet ämbetsman vid hovet, underställd hovmarskalken. Hovmästarämbetet omvandlades till ett hovmarskalksämbete 1641 då det tidigare hovmarskalksämbetet uppgraderades till riksmarskalksämbete. Senare (1729) har hovmästare betecknat lägre hovämbete med ansvar för betjäningen vid monarkens bord och pagernas servering.
Under medeltiden ett ämbete som vanligen innebar överinseende över drottningens hushåll. Hovmästarinnor förekom åtminstone hos drottning Margareta i Norge och förmodligen hos drottningarna Dorotea och Kristina.
Hovämbete för gift adelsdam från 1585 som hade överinseende över drottningens eller andra kvinnliga kungliga personers hovhållning. Hovmästarinnan, tidvis överhovmästarinnan, hos drottningen var chef för hovfruntimret. Under perioden 1751–1782 var hovmästarinna en tjänstebeteckning för chefen för serveringen vid den kvinnliga hovhållningen. Hovmästarinneämbetet och överhovmästarinneämbetet var de enda hovämbetena för gifta kvinnor, främst änkor, vid det svenska hovet tills Gustav III 1774 skapade statsfrusysslan. Hovmästarinnorna rekryterades från en begränsad krets av ofta högadliga damer som i allmänhet hade tidigare erfarenhet av hovtjänst och som ingick i familjer och nätverk med hovmän och hovdamer. De var ofta änkor efter riksråd och var i 50–60-årsåldern.
Register över utbetalning av årslön vid hovet.
En av hovstatens tjänare med uppgift att i narrkostym eller -mundering roa kungen och andra högt uppsatta personer. I Sverige omtalas dvärgar som hovnarrar (hovdvärgar) under senmedeltiden. Andra narrars tjänstgöring vid hovet är inte kända. Hovnarren underhöll vanligen med kvickheter och sarkasmer över händelser och personer vid hovet eller genom dumhet, pedanteri och vanställdhet, som gjorde honom till måltavla för andras spott och spe. I Sverige omtalas i äldre tid bl.a. hovdvärgar, men något annat om narrar är inte känt. Det är osäkert om narrarna hade en befattning vid hovet.
Notarie anställd vid Hovkontoret (1648–1850), vanligen juridiskt bildad. Hovnotarien hade i uppgift att biträda vid rättegångar som gällde hovets angelägenheter och att vid borgrätterna sköta protokoll och dokument. Hovnotarierna fick instruktion på 1680-talet. Hovnotarie förekom också som titel utan motsvarande ämbete.
Instruktion för hovämbeten. Termen används också synonymt med hovartiklar. De äldre hovordningarna var inte särskilt detaljerade och kunde innehålla hänvisningar till att uppgifterna var välkända.Hovordningar i den senare bemärkelsen instruktion kungjordes i Sverige 1539, 1560, 1571, 1653, 1754 och 1778.
Organisten i slottskyrkan.
Betjänt upptagen på hovstat, förmodligen i bevakningsuppgifter.Drottningens hovposter omnämns bl.a. i svenska riksrådets protokoll 1641.
Predikant och kyrklig ämbetsman anställd vid monarkens eller annan kunglig persons hovstat, från 1645 vid hovkleresiet. Det förekom både ordinarie och extraordinarie hovpredikanter. Under 1700-talet var hovpredikant också en tjänstebeteckning för predikant som verkade vid en svensk församling i utlandet, 1729 den som verkade i London. ”Hovpredikant” var också en av kungen förlänad titel utan motsvarande ämbete eller lön.
Vid hovet anställd trumslagare. År 1729 fanns två hovpukslagare upptagna på hovstaten.
Benämning på det truppförband som inofficiellt kallades Gula regementet.
Under medeltiden och fram till senare delen av 1600-talet titel på brudriddare (eller brudsven), en ung hirdman ur antingen brudgummens eller brudens släkt som hade i uppdrag att till häst eskortera bruden i brudvagnen, att bära släpet samt att tillsammans med brudnäbbarna hålla brudpällen eller baldakinen under brudmässan.
Under autonoma tiden hög tjänsteman vid ryska hovet.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland och i Finland under autonoma tiden. Hovråden utgjorde sjunde rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Statsministerns sekreterare vid statsrådets kansli. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med uppgift att bistå statsministern. Han tilldelades titeln hovråd.
Ämbete som i Sverige uppträder första gången 1538 för kungens tyska rådgivare och medhjälpare på högsta nivå, som alternativ till riksråden som skulle vara infödda svenska män. Hovrådsämbetet av denna typ blev inte fast etablerat. Ett hovråd var en medlem av ett rådskollegium. Titeln saknade motsvarande ämbete.
Titel sedan Gustav II Adolfs tid för främst utlänningar som användes i svenska utrikesbeskickningar eller när de tidvis var stationerade i Stockholm som sakkunniga i utrikesförhållanden. Från mitten av 1600-talet blev hovråd i allt högre grad ett ämbete knutet till kansliet i Stockholm och som besattes av också svenska undersåtar. Hovråd blev sedermera en titel utan motsvarande ämbete. Efter 1600-talet delade man uppenbarligen inte längre ut hovrådstitlar.
I Ryssland fungerade hovrätten 1719–1727 som överrätt i första eller andra instans enligt svenska förebilder. Ändring i underrätternas domslut kunde fram till 1727 sökas direkt hos hovrätten i S:t Petersburg. Därefter övertogs dessa uppgifter av Justitiekollegium. Ändring i hovrättens domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten.
Högre rättsinstans inom domstolsväsendet, tidvis högsta och i vissa fall första rättsinstans, samt tillsynsmyndighet över underrätternas rättsskipning och magistraternas exekutioner, samt deras domare och exekutorer. Hovrätter grundades i svenska riket från 1614 (Svea hovrätt), i Finland 1623 (Åbo hovrätt). De dömde ursprungligen konungsdom och verkade (till 1868) som en första rättsinstans för adeln i vissa mål, i grova brottmål mot regenten, Gud och staten och högre ämbets- och tjänstebrott. Hovrätten var också allmän domstol i andra instans 1623–1980 vars avgöranden kunde överklagas till Kunglig Majestät 1615–1789 (justitierevisionen 1669–1789), Konungens högsta domstol 1789–1809, senatens justitiedepartement 1809–1917 och högsta domstolen 1918–1980. Under autonoma tiden var hovrätterna indelade i dömande expeditioner (till 1911), från självständigheten i dömande sektioner. Sedan självständigheten är hovrätten första rättsinstans för mål rörande landsförräderi och statsbrott. Åbo hovrätt var högre domstol för underrätterna på landsbygden och i städerna i Finland fram till 1776, då Vasa hovrätt övertog ansvaret för de norra och östra domsagorna. Vibrogs hovrätt inrättades 1839. Hovrättens domkrets bestod av Kymmene, Lappvesi, Jääskis, Stranda, Äyräpää, Kexholms, Kronoborgs, Sordavala, Salmis, Pielisjärvi, Ilomants, Kides, Libelits, Kuopio, Idensalmi, Pielavesi, Rautalampi, Leppävirta, Rantasalmi, Jokkas, S:t Michels, Mäntyharju och Heinola domsagor. I och med landavträdelserna efter 1944, flyttades hovrätten till Kuopio under namnet Östra Finlands hovrätt, som blev hovrätt för Kymmene, Kuopio och S:t Michels län. År 1949 överfördes vissa domsagor (Jyväskylä, Saarijärvi, Viitasaari och Kajana) i mellersta och nordöstra Finland från Vasa hovrätt till Östra Finlands hovrätt. År 1952 var domsagorna 24, mot 18 under Åbo hovrätt, 16 under Vasa och 7 under den då grundande Helsingfors hovrätt. I Ryssland fungerade hovrätten 1719–1727 som överrätt i första eller andra instans enligt svenska förebilder. Ändring i underrätternas domslut kunde fram till 1727 sökas direkt hos hovrätten i S:t Petersburg. Därefter övertogs dessa uppgifter av Justitiekollegium. Ändring i hovrättens domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten.
Under svenska tiden och autonoma tiden om en av hovrätten legitimerad advokat som förde en parts talan under hovrättsbehandlingen. Beteckningen infördes på 1680-talet vid bl.a. Åbo hovrätt, i stället för prokurator.
Tjänsteman vid hovrätten som hade i uppdrag att registrera alla inkomna handlingar och arkivera de expedierade handlingarnas originalakter, senare också att vårda hovrättsarkivet. Hovrättsaktuarier omnämns sporadiskt på 1620-talet. Tjänsten blev fast 1633 och besattes under 1600- och 1700-talet ofta internt av hovrätten med en före detta auskultant eller tidigare handlingsskrivare.
Edsvuren bisittare i hovrätt från 1623. Hovrättsassessorn var ordinarie medlem av hovrättskollegiet, i rang under hovrättsråden fram till 1918. Efter 1918 blev hovrättsassessor tjänstebeteckning för föredragande tjänsteman, med samma rang som hovrättsfiskal. Hovrättsassessorn utsågs ursprungligen av regenten på hovrättens förslag, sedermera av hovrätten själv. I Finland fanns endast adlig eller obetitlad hovrättsassessor, i Sverige också riksråd. Tjänsten förutsatte ingen utbildning fram till att hovrättsexamen infördes 1749. Hovrättsassessorn hade närvaroplikt fram till 1910, med hot om böter vid frånvaro utan skäl.
Ledamot vid hovrätt av ett visst stånd och avlöningsklass 1615–1698. Hovrättsassessorerna indelades i första, andra och tredje eller lägsta klassen. De två första klassernas assessorer var av frälsestånd, den lägsta ofrälse. Klassindelningen upphävdes 1698, varefter alla assessorer skulle ha samma status, lön och förmåner.
Ursprungligen edsvuren praktikant vid hovrätt som för förkovran i rättslära och domstolsarbete fick följa med hovrättsbehandlingen och skriva ut (eller rent) vissa rättsliga dokument. Sedan självständighetstiden används termen om jurist med domarbehörighet som är inskriven vid hovrätten för domstolspraktik, i avsikt att förvärva titeln vicehäradshövding. Hovrättsauskultanter infördes vid Svea hovrätt kring 1620, vid Åbo hovrätt 1634.
Samlande beteckning på de lägre tjänstemännen vid en hovrätt under svenska och autonoma tiden.
Bibliotek vid hovrätt, det första grundat på 1600-talet i Åbo, för hovrättsdomarnas och de omgivande häradsrätternas behov av allmän (inhemsk och utländsk) juridisk litteratur, tryckta prejudikatssamlingar och lagfarenhetsverk m.m. Biblioteken utökades med tiden med hjälp av en del av de böter som tillföll hovrätten, sedermera med medel från hovrättens årliga budget.
Benämning på den ämbetsexamen för blivande jurister i statens tjänst som infördes 1749 som examen till rättegångsverken. Hovrättsexamen var den första av flera ämbetsexamina som skulle avläggas vid universitet. Hovrättsexamen avlades också under autonoma tiden från och med 1817, efter 1828 dock under det formella namnet domarexamen.
Beteckning för extraordinarie notarie, särskilt vid en hovrätt under autonoma tiden.
Kanslist vid hovrätt sedan autonoma tiden, särskilt om sådan som arbetade vid hovrättens civilexpedition 1809–1911.
Sedan autonoma tiden om område över vilket en hovrätt har jurisdiktion, bestående av de kommuner (socknar) som hör till områdets domsagor.
Protokollförare och kopist vid hovrätt sedan 1615. Hovrättsnotarien verkade också som hovrättssekreterarens biträde och avancerade ofta, åtminstone under 1600-talet, till hovrättsassessor.
Skatt som hade anslagits åt hovrätt.
Lägre tjänsteman vid hovrätt under 1600-talet, med uppgift att sköta ämbetsförsändelserna. Under 1700-talet ersattes hovrättsposten ibland med vaktmästare, särskilt vid hovrätt som hade flera hovrättsposttjänster. I slutet av autonoma tiden var hovrättspost liktydigt med vaktmästare, under den första vaktmästaren.
Edsvuren ordförande och högsta chef i hovrätt, med det övergripande ansvaret för lagtillämpning och rättsprinciper. Hovrättspresidenten fördelar sedan autonoma tiden också domarna i olika dömande sektioner och övervakar kontrollen över underrätterna. Hovrättspresidenterna utnämndes under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av senaten, på förslag av justitiedepartementet, sedan självständighetstiden av presidenten, på förslag av statsrådet.
Tjänsteman vid hovrätt som författade hovrättens domar i tjänsteställning närmast över notarierna. Tjänsten förekom tidvis under autonoma tiden.
Registrator vid en hovrätts civil- eller kriminalexpedition (1809–1911), senare dömande sektion. Hovrättsregistratorn tillhörde ursprungligen rangklass tio.
Ordinarie ledamot och domare i hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var hovrättsråd också en titel för äldre hovrättsdomare, med samma rang som lagmän.
Högre tjänsteman vid hovrätt under svenska och autonoma tiden, med uppgift att protokollföra sammanträdena och besluten samt renskriva, kopiera och förvara handlingarna, framför allt utslagen och domarna. Sedan självständighetstiden är hovrättssekreterare en föredragande tjänsteman vid hovrätten i frågor rörande justitie- och ekonomiförvaltningen.
Syneförrättning som verkställdes av hovrätt genom en av dess ledamöter.
Av regenten utnämnd statlig ämbetsman som vid hovrättspresidentens frånvaro eller när presidentämbetet står vakant leder hovrättens verksamhet och för ordet vid hovrättens förhandlingar. Tjänsten inrättades när Åbo hovrätt grundades 1623. Hovrättsvicepresidenter fanns 1778–1838 också vid Vasa hovrätt 1776–1945 och från 1874 vid Viborgs hovrätt 1839–1945.
Före 1600-talets slut beteckning på riksmarskalkens handskrivare, riksmarskalkens sekreterare och dylikt. Under åren cirka 1670–1814 tjänsteman vid hovkansliet som författade och kontrasignerade överstemarskalkens eller riksmarskalkens skrivelser, upprätthöll register över utgående och inkommande skrivelser, förde bok över enskilda hovämbetsmäns permissioner och tjänstefrihet m.m. Under 1600-talet användes också benämningen riksmarskalkens handskrivare eller sekreterare. Sedermera blev hovsekreterare också en titel som kungen tilldelade framstående skalder och konstnärer. Hovsekreteraren innehade kunglig fullmakt och rang i samma klass som sekreterare i kollegier.
Skola vid ett hov som avsåg att uppfostra adliga ynglingar till hovtjänst. En hovskola förekom uppenbarligen i Sverige under 1500-talet och i början av 1600-talet, enligt europeiskt mönster.
Tidvis på kungliga stallstaten upptagen hantverkare som hade i uppgift att sko konungens och hovets hästar, att smida hästskor och söm samt att bota sjuka hästar. I städerna var hovslagarna medlemmar av hovslagarskrået.
Formellt fastställd sorgetid för hovet vid en inhemsk eller utländsk kunglighets frånfälle. Under hovsorgetiden, som varierade, bars föreskriven sorgdräkt av kungligheter, hovets personal och alla andra vid hovet uppvaktande personer.
Avdelning inom det kungliga hovet som ansvarade för hovstallets räkenskaper. Hovstallkontoret bestod av kamrer och skrivare.
Tidigast från och med senare delen av 1600-talet hovämbetsman som verkade som chef för kungliga stallstaten, efter 1764 underställd en överhovstallmästare och förste hovstallmästaren. Tidvis under 1700-talet var hovstallmästare också i tjänst vid drottningens och änkedrottningens hovstater. I övriga kungliga personers hovstater fanns förste stallmästare och understallmästare. Som chef över kungliga stallstaten var hovstallmästaren chef över stallmästare, stallskrivare, fodermarsk, vagnmästare, sadelknekt och hingstridare.
Kronan tillhörig, utarrenderad mark, där arrendeavgiften utgick i en viss kvantitet hö som gick till hovstallet.
De på stat avlönade manliga och kvinnliga hovämbetsmännen vid en monarks eller en furstes/furstinnas hov. Hovstaten utgjorde den fasta uppvaktningen.Till skillnad från hovet som också inkluderade oavlönade adelsmän och adelsdamer som vistades kring monarken och deltog i fester och annat program som ordnades av och för monarken/fursten, var hovstaten anställd för olika givna hovämbeten med särskilda titlar, med rang och med definierade uppgifter.
Understödskassa instiftad i Stockholm 1787 för fattiga änkor till betjänter som avlidit i tjänsten eller avgått från tjänsten med hela eller en del av årslönen som pension. Detta gällde ekonomi-, hov- och stallstaten samt husgeråds-, klädkammar- och kyrkobetjänter, brandmästare, vedvaktmästare, slottsknektar och betjänter vid Kungliga Djurgården. Kassans inkomster utgjordes av räntor, fonderade fattigvårdsmedel, fattigprocent vid bouppteckningar samt i hovförsamlingen uppburen kollekt.
Tjänst inom hovkapellet och Kungliga Operan, hederstitel som svenska kungen beviljade en framstående svensk sångare eller sångerska.
Tandläkare anställd vid hovet.
Trumpetare anställd av hovet för hovets behov. År 1729 var elva trumpetare upptagna på hovstaten.
Tidvis på hovstaten upptagen befattning för en urmakare som av allt att döma ansvarade för hovets klockor. Hovurmakare förekom åtminstone på 1700-talet.
Vid hovet anställd vaktmästare i bevakningsuppgifter som gällde hovfolket och hovbetjäningen, inte själva slottet. År 1729 fanns en hovvaktmästare upptagen på hovstaten.
Ämbete inom hovet med särskilda definierade uppgifter, lön och rang. Hovämbetet innebar uppvaktning och kontinuerlig närvaro vid hovet. Samma titlar som hörde till hovämbetena kunde också tilldelas som kungligt nådevedermäle och utan tillhörande tjänstgöring eller lön, men med samma rang och värdighet. Utöver lönen på stat tillkom som regel naturaförmåner som fri kost och logi under de perioder personen uppvaktade vid hovet.
Sjukhusavdelning för behandling av och undervisning i dermatologi (hudsjukdomar) och venerologi (könssjukdomar).Kliniken inrättades 1874 som en avdelning inom Allmänna Sjukhuset i Helsingfors då den första professuren i syfilidologi och dermatologi tillsattes. Den uppgick 1958 i Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Sjukhus för behandling av hudsjukdomar i Helsingfors, grundat 1900. Sjukhuset blev 1905 en del av Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Benämning på ris- eller spöstraff. Kombinerad med avskärande av öronen förekom hudstrykning som straff för flera brott, i första hand smärre stölder, förfalskningar, misshandel och okvädningsord. Eftersom hudstrykning jämfört med stympningar och dödsstraff var ett relativt milt straff användes det ofta som benådningsstraff speciellt för kvinnor.
Urfjäll, ett jordstycke som är skilt från en bys övriga jordägor. Benämningen förekommer i ÖgL.
Jordenhetsområde för kulten, rättsskipningen, förvaltningen och krigsväsendet i de uppländska folklanden. Hundaret var indelat i kvotdelar: hälfter, fjärdingar och åttingar. Det fanns också identitet mellan hundare och tolft. Normala åttingsindelade hundaren bestod av åtta tolfter. Enligt Upplandslagen skulle det i varje hundare finnas en hundarekyrka. Laga ledung var fyra skepp av varje hundare och ledungsdistriktet utrustade 96 vigermän samt fyra styrmän. I varje uppländskt hundare fanns också en huvudort, Tuna, där kult- och tingsplatsen var belägen. I början av medeltiden låg i allmänhet husabyn nära tunaorten.
Centralkyrka i ett hundare. Enligt Upplandslagen skulle det finnas en hundarekyrka i varje hundare. Enligt Olaus Petri var denna också den äldsta kyrkan i hundaret. Den låg i allmänhet i närheten av hundarets forna hedniska kultort med efterleden -tuna.
Årlig skatt som erlades för innehavet av hund.
Nattvakt ombord på fartyg (klockan 24–04), betraktades som den svåraste vakten av dygnets vakttjänstgöring.
I äldre tider kronans slott, befästa plats eller kungsgård, av samma betydelse i sammansättningar (till exempel Tavastehus, Husaby, Bohus).
By som tillhörde en kung eller biskop. Husabyar är inte kända i Island och Finland, men nog i Sverige, Norge och Danmark. Husabyn uppkom antagligen på 600–900-talen. Husabyn var den gård där kungens visthus var belägna och som var byggd så att den kunde ta emot honom och hans följe. Husabyn kan också ha haft vissa militära uppgifter eftersom husabymannen i Trögd benämndes ”hövitsman”. Husabyns administrativa betydelse försvann under 1200-talet.
Kungens bryte på en husabygård. Han skulle sköta gården och förvalta kronogodsen på orten. Han hade även befogenheter inom rättsskipningen. I Dalarna fanns det förmodligen en husabyman i varje treding och han hade inom den en del av länsmannens befogenheter.
Benämning på lätt kavallerist med sabel som anfallsvapen, i svenska armén ursprungligen ungrare som deserterat från ryska armén. De svenska husarerna hade lättare utrustning och var rörligare än övrigt kavalleri. De bar den ungerska med snören beklädda husarrocken (dolman eller attila) och en kort päls. Den första svenska husartruppen uppställdes 1743–1744 och bestod huvudsakligen av ungrare, det första svenska husarregementet bildades 1758 och bestod huvudsakligen av deserterade tyskar från pommerska kriget. Det omformades 1768 till Svenska husarregementet.
Bruk eller användning i hushållet eller hemmet, ursprungligen om frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Av riksdagen införd skatt på spannmålsinförseln i städerna 1747–1810. Husbehovsaccisen ersatte skatten på bakugnar (de så kallade bakugnspenningarna). Adeln fick avdrag för konsumtionen i hushållet, beräknad till vissa tunnor per person.
Rätten att bränna brännvin i hemmet till husbehov. Brännvinsbränningen underkastades statlig kontroll 1638. Då infördes en avgift, vars storlek berodde på om brännvinsbränningen var avsedd för husbehov eller för försäljning. Under perioden 1718–1733 var husbehovsbränning förbjudet. År 1733 fick hushållen på nytt tillstånd att bränna brännvin mot en avgift för varje panna. År 1747 ändrades uppbörden och avgiftens storlek blev beroende av hemmanets storlek. År 1756 infördes ett tillfälligt förbud mot husbehovsbränning. År 1775 blev brännsvinsbränningen ett privilegium för kronan. Kronobränningen avskaffades 1787. Om en hemmansägare avsade sig rätten att bränna kunde hans rätt utarrenderas. År 1800 blev brännandet beroende av jordinnehav. Bestämmelserna gällde till 1865.
Kvarn avsedd för malning av säd till husbehov. Husbehovskvarnar fick efter 1580 inrättas bara på kronans eller adelns fastigheter. Efter 1748 och 1768 fick andra jordägare så småningom rätt att mot kvarnskatt hålla kvarn på sina ägor. Anläggandet av vattenkvarn krävde ibland en häradssyn. Väderkvarnar fick inrättas utan häradssyn. Husbehovskvarnar var skattefria åtminstone i slutet av 1700-talet. År 1829 bestämdes att väderkvarnar skulle befrias från skatt. Kvarnnäringen avreglerades under senare hälften av 1800-talet, och 1882 avskaffades kvarnskatten.
Såg i vilken bräder endast sågades för sågägarens behov. År 1688 fastslogs att samtliga sågar som inte var anlagda på frälsejord var skattskyldiga.
Familjens och husets överhuvud. Husbonden förvaltade all egendom i boet, också hustruns enskilda egendom, och endast han kunde ingå avtal. Under 1400-talet reglerades mannens rätt att aga sin hustru. Han var målsman för hustrun och sina barn. Förhållandet till myndiga söner berodde på om de bodde i oskiftat bo med honom eller inte. I landskapslagarna var husbondens makt över trälarna obegränsad. Under 1400-talet hade husbonden rätt att aga legohjon inom vissa gränser. Också i förhållande till landborna kallades gårdens herre för husbonde. I Karelen var brödrafamiljer i majoritet bland storfamiljerna på 1500-talet. Ursprungligen var husbonden då den äldsta brodern eller en farbror. Brödrafamiljerna avvek dock från fadersfamiljerna genom att husbonden kunde avsättas.
Husfaderns rätt att företräda, styra, kontrollera och (inom skäliga gränser) aga hustru, barn och tjänstefolk, samt fattighjon som bodde i hans hushåll. Husbonden hade rätt att hindra tjänstefolket från att rymma och att med myndighetshjälp återföra dem till tjänsten.
Av synerätt verkställd (regelbunden) besiktning av boställe eller fastighet, med hus, inhägnader och marker, som innehades av annan person än ägaren. Husesynerna indelades i av- och tillträdessyner samt ekonomisk besiktning. De verkställdes på kronohemman och prästboställen samt hos arrendatorer av skattehemman, efter 1681 också på frälselandbohemman. Vid tillfället upprättades ett lagligen giltigt syneinstrument, med vilket fastighetsägaren beviljades rätt att kräva ersättning av innehavaren eller där fastighetsägarens krav på reparationer eller nybyggnation (eventuellt mot viss ersättning av fastighetsägaren) fanns införda. Husesyn förrättades med laglig verkan i avsikt att undersöka huruvida innehavaren hade fullgjort sina skyldigheter enligt legobrevet om egendomens skötsel. Ekonomisk besiktning hölls vart tredje år eller vid behov på kronohemman av kronofogden eller länsmannen, i närvaro av två nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren åtgärda bristerna. Protokollet över syneförrättningen sändes till landshövdingen för kontroll och åtgärder vid behov. Ändring i synerättens beslut kunde fås genom besvär vid domstol. Husesyner på prästboställen verkställdes enligt husesynsordningen 1681 av häradshövdingen med hjälp av en utsocknes sockennämnd, i närvaro av ett konsistorieombud.
Protokoll över förrättad husesyn.
Förordning med föreskrifter om vad innehavare av annans fasta egendom skulle iaktta i avseende på underhåll och nybyggnad av husen och skötseln av ägorna. Husesynsordningen innehöll ytterligare kriterier som skulle iakttas vid bedömningen av huruvida brukaren uppfyllt sina åligganden (så kallad husesyn). Husesynsordningar utfärdades 1590, 1681, 1696 (för officerare), 1734 (för syner och besiktningar av boställen och skatte-, krono- och frälselandbohemman).
Kollektivbeteckning för de kammarskrivare vid Militiekontoret som ansvarade för de indelta infanteri- och ryttarregementenas boställssyner.
Benämning på tjänstefolk i ett bondehushåll.
Husbondens hustru och husmoder i förhållande till gårdsfolket. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle kvinnan ges till heder och till hustru och till att dela hans säng, till lås och nycklar.... Också egendom utanför hemmet kunde i vissa fall förvaltas av hustrun. Hustrun hade inom vissa snäva gränser rätt att förrätta köp. I Finland var hustruns ställning avhängig av hennes släkts betydelse. Ännu under nya tiden behöll hon sitt släktnamn. Hennes ställning inom äktenskapet berodde på om det föddes några arvingar. Om barnen var minderåriga kunde hon efter mannens död fortsätta att styra huset under hela sin livstid oavsett att den äldsta sonen senare blev husbonde till namnet. En barnlös änka däremot återvände till sin egen släkt efter mannens död. Den östfinska hustruns ställning avvek från den västfinska med avseende på äganderätten. Ännu under nya tiden ärvde hon endast lösöre, sin hemgift.
Förhör i den kristna lärans huvudstycken, vilket hölls av församlingsprästen en gång per år i ett hushåll eller i kyrkan. Husförhör hölls sporadiskt från 1596 och systematiskt efter 1686. Förhören hölls i städerna i tur och ordning i varje enskilt hushåll, därav benämningen husförhör. Uppgifterna från förhöret antecknades i en husförhörsbok. I princip skulle prästen också på landsbygden besöka varje hushåll, men förhören började i stället ordnas inom ramen för en läs- eller husförhörsrote, som utgjordes av ett antal hushåll, och förhören kallades där läsförhör.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Administrativt distrikt i en kyrksocken eller församling för husförhör. Husförhörsroten bestod av ett antal hushåll, vilkas medlemmar årligen samlades för husförhör i något hem.
Kollektivbenämning på de till Husgerådskammaren hörande lägre tjänstemännen under 1700-talet. Till denna grupp räknades i hovstaten 1729 husgerådsmästaren, husgerådsskrivaren, husgerådsskräddaren, tältmästaren och husgerårdskammarens kamrerare.
Tjänsteman i Kungliga husgerådskammaren, till förra delen av 1600-talet benämnd husgerådstillsiare.
Tjänstepersonal vid Kungliga husgerådskammaren, från och med 1600-talet en överintendent, intendent, kamrerare, husgerådsmästare, -skrivare och -skräddare samt en amanuens.
Tjänsteman tillhörande betjäningen vid Kungliga husgerådskammaren under 1700-talet.
Chef för tjänstefolket i Kungliga husgerådskammaren.
Hovtjänsteman i ledningen för Kungliga husgerådskammaren, grundad 1634 (tidvis även i ledningen för Klädkammaren).
Tjänsteman vid Kungliga husgerådskammaren som bistod husgerådsmästaren.
Skrivare vid Kungliga husgerådskammaren.
Skräddare vid Kungliga husgerådskammaren.
Skräddare tidvis upptagen på hovstaten, särskilt den som var verksam vid Kungliga husgerådskammaren.
Benämning på husgerådsförvaltaren i Kungliga husgerådskammaren under förra delen av 1600-talet.
(I vissa städer) kvinna som skötte tömningen av avträden; renhållningsgumma.
Benämning på den delen av Kungliga hovstaten som ansvarade för hushållets praktiska avdelningar, även kallad ekonomibetjänterna. Här ingick köket, hovkällare, silverkammaren, hovbagaren, bryggeri, skafferi, konfektbagare, fataburen, husgerådskammaren, klädkammaren och flera kungsgårdar.
Nedskrivna regler för skötseln av en lantgård. Gården utgjorde ofta ett självständigt samhälle med bestämd funktion och egna normer. Gårdshushållet producerade både arbetskraft och konsumtionsvaror. Gården skötte också både uppfostran och åldringsvård. Från medeltiden har biskop Hans Brasks Hushållskalendariunm bevarats.
Läroanstalt med teoretisk och praktisk undervisning för blivande husmödrar och framför allt tjänarinnor i hushållsgöromål. Utbildningen varade några månader eller högst ett år. Hushållsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Stadsbetjänt som ansvarade för övervakningen av ett tiotal hus och lydde under kvarterskommissarien.
Magasinshyra. Enligt Magnus Erikssons stadslag måste gästande köpmän föra kläde, lärft, specerier och andra bärbara varor till klädeshuset, där försäljningen skulle ske. Inkomsterna från huslägan skulle delas mellan kungen och staden. I Stockholm fick staden ensam inkomsterna.
Sedan 1500-talet i Finland också i betydelsen inhysesman, inhyseshjon.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
Man som har lejt hus åt sig men som inte har någon gröda eller boskap. Husmän omnämndes i landskapslagarna. De jämställdes ofta med legofolk eller hantverkare och skulle betala vissa kyrkliga avgifter. Enligt Magnus Erikssons landslag var husmännen och inhysesmännen förbjudna att bära värja, dolk och jaktkniv. Enligt Växsjö stadga 1414 skulle en husman betala hälften så stor skatt eller avrad som en bonde.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare. I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus, gatehusman. Sedan 1500-talet i Finland också i betydelsen inhysesman, inhyseshjon.
I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus.
Läroanstalt med praktisk undervisning i hushållsarbete och barnavård, med en utbildning på högst ett år. Husmodersskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Ordinerad präst, verksam hos enskild adlig familj, som betalade hans lön och stod för hans uppehälle. Huspredikanter förekom sedan medeltiden. Rätten för adelsmän att anställa huspredikanter formaliserades 1686. Rätten till huspredikant beviljades av biskopen och domkapitlet om kyrkobesök var omöjliga på grund av sjukdom, ålder eller andra omständigheter. Anställningen fick inte inverka på församlingens ordinarie prästers löner och förmåner. År 1723 ökade bruket av huspredikanter också bland de lägre stånden, och kyrkobesöket som den primära formen för religionsutövning betonades.
Präst vid katedralkyrkan i Helsingfors som under den autonoma tiden tjänstgjorde som huspredikant hos generalguvernören över Finland.
Inskränkning av hemfriden genom laglig husundersökning, ursprungligen kallad husesyn. Husrannsakan tillgreps för att efterspana personer misstänkta för brott eller för att införskaffa föremål som kunde tjäna till upplysning om en förbrytelse eller som skulle avyttras genom utmätning m.m. Husrannsakan låg ursprungligen under justitieförvaltningen, från självständighetstiden under polisförvaltningen.
Vid till- och avträde av arrende förrättades syn av arrendejorden och dess fastigheter. Vid synen uppskattades vad det skulle kosta att sätta jord och byggnader i gott skick. Summan av dessa kostnader kallas husröteersättning. Var husrötan större vid avträdessynen än vid tillträdessynen, ansvarade arrendatorn för skillnaden, den så kallade husrötebristen. Var husrötan mindre skulle arrendatorn uppbära skillnaden.
Tolv korta tillägg till Luthers Lilla katekes. Hustavlan baserade sig på treståndsläran som en av Gud given ordning. Den reglerade människans skyldigheter och rättigheter inom och mellan läroståndet, överhetsståndet och hushållsståndet.
Huvudskatten på Åland år 1539. Husåkan utgjordes efter röktal, det vill säga mantalet av besuttna bönder (1539) eller antalet ägare av 100 marks jordvärde. Persedlarna i husåkan bestod av stockar, bräder, kol och ved, vilka tillsammans kunde lösas med fem öre. Dessutom tillkom fem dagsverken, som kunde lösas med en halv mark. Husåkan blev under 1500-talet över nästan hela Åland i praktiken en penningskatt. Undantag utgjorde Eckerö, Föglö och Kumlinge där det i stället för den egentliga husåkan erlades smör och gäddor i natura och endast dagsverken löstes med pengar.
Räkenskapsbok för överföringar från inventarieboken, memorialen eller kassaboken. Huvudboken visar resultatet av samtliga räkenskaper.
I den svenska kamerala bokföringen räkenskapsbok, där kronans inkomster och utgifter redovisades systematiskt för ett län. I Gamla Finland upprättades landsböcker enligt de svenska principerna från och med början av 1740-talet för provinserna, men inte för Viborgs guvernement som helhet.
Kansliterm med dubbel betydelse: både huvuddokument och originalurkund. I Norden är termen endast belagd i Sverige. När Erik Turesson (Bielke) år 1504 skrev till Svante Sture om det förkomna originalet av Nöteborgstraktaten utgjorde detta huvudbrevet, själv innehade han endast kopian av samma brev.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
I Ryssland från 1801 till 1809 benämning på centralt ämbetsverk för förvaltningen av kommunikationerna i riket.
I Ryssland från 1809 central myndighet för byggande, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Benämningen var från 1801 Huvudförvaltningen för kommunikationsleder. Trafikdistrikten lydde under denna huvudförvaltning.
Beteckning för en större egendom. Under en huvudgård låg dels jord i direkt drift, dels utjord som odlades av landbönder. Under en huvudgård hörde också torpare, fiskare och en eller flera kvarnar. Huvudgården utgjorde också ett förvaltningscentrum för jordägarens övriga landbor. Arbetet leddes under tidig medeltid av en bryte och sedan 1300-talet av en gårdsfogde. Från 1200-talet fick biskoparna rätt att uppbära alla kungsböter som utdömdes av personer bosatta på kyrkans huvudgårdar. Omkring 1280 fick frälset skattefrihet för sina huvudgårdar liksom för sin övriga frälsejord. Under tidig medeltid användes begreppet ”villa”, senare curia, curia principalis eller curia residentialis. Under senmedeltiden blev ”mansio” vanligt och i sällsynta fall används manerium för särskilt stora gårdar.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Kontoret leddes av en huvudkassör med bistånd av ett kassörsbiträde. Huvudkassan ansvarade för att ta emot och kvittera alla kontanta medel som kom in till Järnvägsstyrelsen, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Huvudkassan hette före 1922 Kassakontoret och lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen som ansvarade för byråavdelningens kassakontor, efter 1922 ekonomiavdelningens huvudkassa.
I Ryssland 1719–1727 och 1743–1788 centralt ämbetsverk i S:t Petersburg för stadsadministrativa ärenden samt överdomstol hos vilken ändring kunde sökas i stadsdomstolarnas domslut fram till 1775. Städerna i Gamla Finland kom däremot från 1730-talet till 1783 att lyda under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
I Ryssland 1782–1811 centralt ämbetsverk för postförvaltningen i riket, under vilket även postförvaltningen i Gamla Finland lydde.
Den del av jordeboksräntan som vid skattläggning utgick i produkter av ortens huvudnäring, så kallade huvudräntepersedlar. Huvudräntan bestämdes länsvis.
Produkter av en orts huvudnäring eller de naturaprodukter som taxerades till det högsta värdet i jordeboken.
I 1540-talets språkbruk definierat som ”den huvudsakligaste skatten”. Benämningen är förhållandevis sällsynt i medeltida källor. Innebörden är oklar. De medeltida beläggen visar att ordet huvudskatt användes om den största delen av den årliga skatten och gärna om den del som utgick i pengar. Termen användes mera regelbundet i stiftssummarier och häradsräkenskaper under 1540-talet. I de flesta uppländska härader användes huvudskatt om de medeltida skattetitlar som tidigare hade benämnts vinterskatt och sommarskatt. Huvudskatt hade inte heller då någon fast kameral betydelse utan togs som en lämplig term när man sammanslog äldre skatter eller angav ett distrikts huvudsakliga skatteform. Huvudskatten uppgick i den term som i jordeböckerna redovisades i den årliga räntan. Senast i början av 1600-talet försvann uttrycket ur den kamerala terminologin.
I Ryssland 1783–1804 högre allmänbildande läroanstalt öppen för barn, i praktiken dock för pojar, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje guvernementsstad. Huvudskolorna omorganiserades 1804 till gymnasier. I Gamla Finland verkade en huvudskola i Viborg 1788–1804 med tyska som undervisningsspråk. I denna skola undervisades även flickor i särskilda klasser.
I Ryssland från och med 1803 kollegial myndighet tillhörande Folkupplysningsministeriets organisation under vilken skolväsendet i det ryska riket lydde. Huvudskolförvaltningen fortsatte Huvudskolkommissionens verksamhet.
I Ryssland 1782–1803 central kollegial myndighet, till 1802 direkt underställd regenten, därefter lydande under Folkupplysningsministeriet, för organiseringen av skolförvaltningen och ombesörjandet av läromedel för skolorna. Under denna myndighet lydde Tyska skoldirektoriet som var centralmyndighet för skolväsendet i Gamla Finland.
Ledande stab inom den finländska försvarsmakten. Härrör från det av Mannerheim under inbördeskriget i Vasa grundlagda Högkvarteret. Efter kriget flyttades denna till huvudstaden, och verkade där med smärre namnvariationer för att vid vinterkrigets utbrott 1939 under namnet Högkvarteret flyttas till S:t Michel. Under mellankrigsperioden 1940-1941 verkade staben under namnet Försvarsmaktens huvudstab. Då fortsättningskriget inleddes 1941 togs benämningen Högkvarteret åter i bruk, för att vid krigsslutet 1944 återgå till samma namn som under mellankrigsperioden. 1945 förflyttades staben i sin helhet från S:t Michel till Helsingfors och 1952 togs den förkortade versionen av namnet i bruk som ett led i försvarsmaktens omorganisation.
Formellt saknades huvudstad under tidig medeltid och kungaätterna hade sina maktcentra i olika delar av landet. Benämningen huvudstad användes om Stockholm första gången 1394. Staden hade fått sin särställning av Magnus Ladulås som instiftade kloster i staden och som i sitt testamente gjorde franciskanerklostrets kyrka till sin gravkyrka. Stockholms betydelse för centralförvaltningen underströks av Kalmar recess 1483.
Ämbetstitel för stadsläkaren i Åbo 1821–1829. Titeln avskaffades då Helsingfors hade blivit huvudstad. Den sista huvudstadsläkaren utnämndes 1827. Vid sidan av huvudstadsläkaren verkade i Åbo en stadsläkare och provincialläkaren i Åbo och Björneborgs län som hade säte i staden.
I allmänhet huvuddelen av militären inom en armé. Den exkluderar avdelningens specialgrupper, men utkämpar vanligen striden med deras hjälp. Huvudstyrkan kan indelas i till exempel kolonnens, avantgardets eller förposternas huvudstyrka.
Från 1200-talet uppburen engångsskatt för kyrkliga ändamål. Huvudtiondet utgick i en tiondedel av en bondes förmögenhet (inte bara jord) när en ny kyrka invigdes, när bonde ingick äktenskap eller ärvde sina föräldrar och som bot för en dödssynd (i kanonisk lag). Huvudtiondet avskaffades 1527. I stället infördes likstol. Huvudtionde torde sällan ha uppburits i Finland, mera regelbundet i Skara stift.
Tjänsteman vid Hydrografiska byrån som utförde hydrografiska undersökningar. Hydrografen var underställd byråns direktor. Av hydrografen fordrades antingen en avlagd väg- och vattenbyggnadsingenjörsexamen eller en filosofiekandidatexamen kompletterad med förhör i hydraulik och hydrometri.
Byrå vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byrån inrättades 1907 och gjorde upp kartor för ämbetsverkets behov. Till arbetsuppgifterna hörde också systematisk undersökning och beskrivning av landets färskvatten. Byrån leddes av en föreståndare, senare kallad direktor. Vid byrån fanns också en hydrograf samt flera biträdande hydrografer. Hydrografiska byrån ersattes under 1960-talet av Hydrologiska byrån.
Tro- och huldhetsed som avlades av ständerna inför regenten.
Pantsatt egendom som inte överlämnats i borgenärens besittning.
Lån mot säkerhet i fast egendom som förblir i gäldenärens ägo och där fordran säkerställs genom inteckning i egendomen. Hypotekslånen blev lagliga genom den Palmstruchska bankens privilegiebrev 1656. Då Sveriges riksbank grundades 1668 övertogs skyldigheten att låna till jordbruket av denna bank. Riksbanken måste dock tidvis starkt inskränka eller helt upphöra med långivningen varför man i riksdagen upprepade gånger i början av 1800-talet framställde förslag om inrättande av särskilda hypotekslåneanstalter för jordbruket. Då detta inte ledde till något resultat inrättades på enskilt initiativ lokala hypoteksföreningar.
Båtsman som inte var fast anställd utan inhyrd för kortare tid.
Kommunalt organ som verkade i de flesta kommuner under åren 1909–1934. Hyresnämnden behandlade konfliktsituationer och medlade mellan hyresvärden och hyresgästen. Nämnden övervakade även hyresgästens rättigheter vid uppgörandet av hyreskontrakt. Nämnden bestod av 2–4 ledamöter som valdes av kommunalfullmäktige så att representationen mellan hyresvärdar och hyresgästar var jämn. Ledamöterna valde en utomstående ordförande samt en viceordförande. År 1934 upphörde hyresnämnderna och deras verksamhet överfördes till kolonisationsnämnderna.
Arbetsledare vid en hytta inom bergsstaten.
Skjutsningsskyldighet med ständig skyldighet att tillhandahålla hästar. Ursprungligen var hållskjuts en regal rätt och ålåg sedan medeltiden alla bofasta bönder längs med huvudvägarna (bondskjuts). Skyldigheten begränsades under 1500-talet, då tavernor, länsmans- och kungsgårdar också pålades skjutsningsskyldighet. Från 1633 skulle bönderna i tur och ordning ha hållhäst till resandes förfogande vid gästgiveriet. I Finland infördes, tillfälligt 1642 och permanent 1649, skjutsningspenningar som befriade skatte-, krono- och frälsebönderna från skyldigheten att ha hållhäst. Besväret övertogs av postbönderna, från 1664 av gästgiverierna. Efter 1723 utsträcktes skyldigheten att bestå gästgiverier med hållhäst igen till omgivande bönder, vilket också infördes i 1734 års lag. Hållskjutsskyldigheten reglerades på nytt 1766, då den begränsades till de större vägarna och fastslogs av vederbörande häradsrätter, under landshövdingens översyn. Uttrycket hållskjuts används också konkret om skjutsning med lånta hästar, skjutsning från en skjutsstation till en annan, eller själva ekipaget (häst och vagn).
Förteckning över hållskjutsskyldiga hemman och antalet skjutsar och hästar som fanns till hållskjutsens förfogande. Längderna upprättades av kronofogdarna och granskades av häradsrätterna. De fastställdes av landshövdingen och kungjordes därefter i kyrkorna. Gästgiverierna fick ett exemplar av längden.
När jorden i en by på lagens tid hade att erlägga en årlig ledungsskatt, som ursprungligen var en avlösning för skyldigheten att utgöra proviant till krigsfartygen.
Den vanligaste hägnadsformen i Finland under medeltiden var gärdsgården. De medeltida lagarna innehåller bestämmelser om hur en gärdsgård skulle vara gjord för att godkännas och om underhållsskyldigheten. Terminerna mellan vilka hägnaderna skulle hållas i stånd varierade i de olika landskapslagarna. Gärdsgårdssyner hölls regelbundet, vanligen vid Botulvsmässan. Utdömda sakören för försummade gärdsgårdar omnämndes i Finland i Åbo län 1464.
Fängsling, fängslande, sedermera i en mera inskränkt användning om den åtgärd varigenom vederbörande myndighet lät fängsla en person misstänkt för brott, lösdrivare, försumlig försörjare, tredskande konkursgäldenär eller vittne.
Person som arrenderade ett jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Bruket att betala med virke för sågning av bräder. Hälftensågningen förbjöds 1756 och betalning för sågning skulle göras med kontanter. Förbudet var dock omöjligt att kontrollera och 1761 års skogsordning fastslog att frälse- och skattehemmansägare fritt fick disponera hemmanets skog.
Landskapslag som allmänt antas ha avfattats på initiativ av ärkebiskop Olof Björnsson i början av 1300-talet. Hälsingelagen har påverkats av Upplandslagen och tillkommit efter den, men är mera ålderdomlig beträffande utrodden, skatteledungen samt skatteuppbörden, det sistnämnda genom konungsåren. Hälsingerätten tillämpades förutom i Hälsingland också i Finland.
Brunn i Kuppis inklusive ett sjukhus för spetälska, grundat av medicine professor Elias Tillandz vid Kungliga Akademin i Åbo. Han grundade också det första apoteket i Finland i Åbo år 1689. Källan omnämns ännu på 1850 som viktig vid vården av syfilis.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden. Hämtning innebar att den som försummat en kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av domstol och gällde huvudsakligen vittnen och svarande i brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Handling med uppgifter om en kommande hämtning, måste skickas före den egentliga hämtningen.
Under medeltiden ett vanärande dödstraff som utdömdes för stöld och tjuveri av kloster och kyrkor. Kvinnor avrättades inte genom hängning. Senare var hängning det vanliga sättet att verkställa dödsstraff för ofrälse personer, vid sidan av halshuggning. Hängning avskaffades i Finland 1889, i praktiken redan 1826.
Grundenhet för allmän förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I 1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus, häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i Gamla Finland av indelningen i lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Vanligen skogsområde inom ett härad där områdets befolkning efter 1542 hade rätt till mulbete, jakt och fiske samt till att avskilja mark för nyodling för eget bruk. Häradsallmänningarna avskaffades successivt vid storskiftet. Nybyggarens rättsliga ställning på en häradsallmänning reglerades i Magnus Erikssons landslag. Allmänningsbonden var inte ägare utan åbonde och hans jord räknades som lösöre. Landslagen förbjöd svedjebruk på häradsallmänning. Förfoganderätten var efter 1542 inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, förutom i norra Finland och Sverige. Från 1647 reglerades förfoganderätten striktare genom särskilt skogsordningar och förordningar om bergshantering, efter 1740 också om uppodling av kärr och mossar. Rätten att besluta om allmänningens förvaltning låg hos landshövdingen, sedan 1734 efter att häradsrätten hade hörts.
Ett härads riksdagsbesvär.
Beteckning för diverse bevis utfärdade av häradsrätt under svenska tiden, till exempel intecknings-, uppbuds- och stämningsbevis. Häradsbeviset kallades också tingsbevis. Termen har även använts om av häradsskrivare utfärdade bevis som annotationsbevis och fattigdomsbevis.
Borgare som med tillstånd av länsstyrelsen bedrev sitt yrke inom ett härad på landsbygden.
Bro, för vilken ett helt härad var ansvarigt. Underhållet var vanligen lottskiftat på byar eller större enheter. Endast mindre broar kunde vara individuellt skiftade. Vägbanksbroar var i högre grad individuellt utskiftade än fribärande brokonstruktioner. De tidigaste finska beläggen för häradsbroar är från år 1288.
Ett härads andel av de böter (sakören) som utmättes av allmän underrätt. Vanligen utgjorde häradsböterna en tredjedel av bötessumman (treskiftes). Före 1604 fördelades häradsböterna mellan häradshövdingen och kronofogden, därefter i tre lika stora delar (treskiftes) mellan häradshövdingen, häradsnämnden och häradet för vilket böterna utgjorde de huvudsakliga inkomsterna och deponerades i häradskistan.
Titel som i Kristoffers landslag reserverades för häradshövdingens edsvurne vikarie. Från början av 1500-talet reserverades titeln för tolvmannanämndens ordförande. Det innebar att häradshövdingenräntan kom att disponeras av kronan, som förlänade häradshövdinge- och lagmanstjänster till adelsmän som lönefyllnad.
Under medeltiden och fram till 1680 lagläsarens edsvurna vikarie i häradsrätten. Efter 1680-talet, stadgad i 1734 års lag, hederstitel för den äldste i tjänst varande nämndemannen i häradsnämnden. Häradsdomaren utsågs av häradshövdingen till nämndens talman och ordförande, med ansvar för omröstningarna och bl.a. (nämndens nyckel till) häradskistan. Häradsdomare var sedermera av häradsrätten beviljad titel åt förtjänstfull nämndeman. Häradsdomaren svor ursprungligen samma domared som häradshövdingen, vilket innebar att häradshövdingen och hans ersättare lagläsaren gick i godo för häradsdomarens domsutslag.
Exekutiv tjänsteman i ett härad, också kallad tingsfogde, eller en kronofogde vars fögderi utgjorde ett härad. Häradsfogden ansvarade 1594–1682 för häradskistan och verkade (vid behov) som domare i ekonomiska mål. Ämbetet avskaffades 1682, varefter uppgiften överfördes på häradshövdingen, i hans frånvaro häradsdomaren. Häradsfogdar omnämns igen efter 1826 som tjänstebiträden till häradsskrivaren vid mantalsskrivningen, sedermera till självständighetstiden om föreståndare för häradets exekutionsverk, ifall uppgiften inte sköttes av länsmannen.
Fängelse för ett härads rannsakningsfångar och sådana fångar som avtjänade ett kort fängelsestraff på högst två månader eller fängelse på vatten och bröd. Häradsfängelser började inrättas 1824 och blev 1872/73 filialer till länsfängelserna. De indrogs senast på 1920-talet. I äldre tider kallades häradsfängelset häradshäkte, ett fängelse under en tillsyningsman, vanligen kronofogden eller borgmästaren.
En fogdes verksamhetsområde som vanligen omfattade två till fyra härader och ibland var förenat med en gård eller ett slott. Praxis utvecklades under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i kammaren av en kamrerare och kammarskrivare utgående från de räkenskaper och verifikationer som fogden hade haft med sig från sitt fögderi. Under hertig Johans tid redovisades räkenskaperna från hans hertigdöme i kammaren i Åbo.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens förslag och vanligen innehades av en vikarie (lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli. Häradshövding var också en beteckning för domhavande i de domsagor som Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes häradshövding som benämning på en del av de domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap och som skipade rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden, omnämnd i finländska medeltidsurkunder tidigast 1411, sedan senmedeltiden tjänstebeteckning för en domsagas styresman och domhavande. Under medeltiden skulle häradshövdingen inte bara döma på tinget utan också leda verkställandet av domen. Han skulle bevaka häradets rätt till böter och dess rättigheter beträffande häradsallmänningen, broar och vägar. Han skulle låta gripa fredlösa och anställa husrannsakan efter stulet gods. Enligt Alsnö stadga skulle han inom sitt härad tillsätta de rättare som skulle förse resande med förnödenheter. Enligt Magnus Erikssons landslag skulle en av häradsmenigheten på extraordinarie ting vald nämnd med lagmannen som ordförande utse tre valbara, bofasta kandidater av vilka kungen utsåg en till häradshövding. Valförfarandet sattes ur spel av riksföreståndaren Svante Nilsson. Enligt denne kunde en utanför häradet bosatt häradshövding fullgöra åliggandena genom en vikarie. Kristoffers landslag reserverade titeln häradsdomare för vikarien.
Boställe för häradshövding.
Årlig avgift till häradshövdingen i form av andel av avkastningen från en fastighet som på grund av sin storlek, sitt värde eller annan omständighet hade förblivit en arrendegård. Dylika boställsräntor förekom också inom landsstaten, kyrkan och militären.
Ämbetsed som häradshövding svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller valnämnden cirka 1350–1736, av samma innehåll som den ämbetsed lagmannen svor. Häradshövdingeeden ersattes 1736 med en domared.
Skyldighet hos häradet att förse häradshövdingens hästar med foder på hans tingsresor. Termen användes även om den avgift som betalades i stället för den konkreta utfodringen. Avgiften utgick från och med medeltiden fram till 1600-talet.
Personell skatt inom finsk tingslag som utgick som en ersättning för befrielsen från att under ett dygn underhålla häradshövdingen och hans tjänare. Skatten avskaffades när tingsgästningskappar började tas ut från varje rök (matlag).
Den nämnd som cirka 1350–1736 placerade tre bofasta (lagfarna) män i häradet på förslag till häradshövding, under ett för ändamålet särskilt sammankallat lagmansting. Nämnden bestod av lagmannen och tolv män i häradet. Valet träffades sedan av konungen eller av honom utsedd ersättare.
Skatt som infördes 1602 på landsbygden för att bestrida häradshövdingens kostnader, senare användes medlen också för andra ändamål. Räntan bars ursprungligen upp av häradshövdingen själv, under senare hälften av 1600-talet av hovrätten och efter 1778 av landshövdingen. Den var en ersättning för den medeltida domarepenningen. Beräkningsgrunden blev efter 1675 och 1683 en rök. Avgiften utgick av alla ofrälse hemmansinnehavare, torpare, mjölnare, hantverkare och andra med egen disk och duk.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift, bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Tjänsteman som hade uppsikt över häradets skogar.
Efter 1643 av lantmätare upprättad geografisk karta över ett härad med uppgifter om rågränser, topografi och infrastruktur (såsom kyrkor och andra offentliga byggnader, broar, vägar och kvarnar).
Häradets arkiv, stadgat tidigast 1544, i Finland särskilt 1602 och i 1734 års lag, för förvaring av häradets sigill, pengar och allmänna häradshandlingar såsom renskrivna domböcker, riksdagsbeslut och allmänna författningar. Nyckel till kistan hade häradshövdingen, kronofogden och häradsdomaren. Renskrifter av domböckerna skulle från 1593 förvaras i häradskistan. Häradskistor stadgades för Finland i instruktionen för ståthållare och fogdar 1602 och i landshövdingeinstruktionen 1635, som stadgade att domböcker och rättsakter skulle upprättas i tre underskrivna exemplar av vilka ett förvarades i häradskistan.
Sedan medeltiden benämning på den nämnd som bestod av ett tingslags bisittare i häradsrätten med häradsdomaren som ordförande. Bisittarna eller häradsnämndemännen var oftast tolv lekmän, som skulle bidra med sin sakkunskap om ärendet och lokalsamhället när häradshövdingen fattade domstolens beslut.
Lekman i häradsrätt som verkade som bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.
Postgång inrättad från och med 1648 på beslut av häradsrätten eller landshövdingen för att sköta tjänsteförsändelserna i ett område som låg utanför den ordinarie postrutten. I praktiken skickades mot betalning också privata postförsändelser genom de särskilda häradspostförarna, häradspostbönderna. Häradsposten indrogs från 1883, i takt med att statliga postanstalter grundades på landsbygden.
Postbonde utanför den ordinarie postrutten, som ansvarade för att transportera tjänstebrev inom ett härad till och från landshövdingen och andra myndigheter (till exempel häradshövdingen, länsman, häradsskrivaren och andra kronobetjänter), samt till och från närmaste kronopoststation.Häradspostbönderna valdes på sockenstämma eller häradsting. De var befriade från skjutsningar eller så uppbar de penninglön.
Sammanslutning av härader som på länsstyrelsebeslut upprätthöll häradspost cirka 1648–1883.
Häradsprost i ämbete eller syssla.
Benämning på prosts ämbete eller syssla som omfattade ett (större) härad.
Tjänsteman inom länsförvaltningen på 1700-talet, med polisiära och i vissa fall också straffverkställande uppgifter i ett härad, särskilt ris- och spöstraff, även kallad landsgevaldiger. Häradsprofossen hörde i Gamla Finland 1744–1783 till provinsförvaltningen i Kymmengårds provins, där han ansvarade för den allmänna ordningen i lantkommissariatet.
Kontraktsprost vars ämbetsområde begränsades till ett härad. Häradsprostar fanns under 1500-talet bl.a. i Närpes och Letala, där kyrkoherden var prost bara i sin egen kyrksocken, som dessutom bildade ett eget härad. Häradsprostar var mer sällsynta under 1600-talet på grund av att stora församlingar ofta delades. Under 1600- och 1700-talet förekom häradsprostar framför allt i de tidigare danska områdena i södra Sverige.
Allmän domstol i första instans på landsbygden från 1400-talet till 1993, vars sessioner under svenska tiden och autonomin kallades ting och hölls tingslagsvis. En häradsrätt bestod av häradshövdingen i domsagan och av tingslagets häradsnämnd. Häradsrätterna avskaffades genom tingsrättsreformen 1993. Domsluten kunde fram till 1614 (i vissa civila tvister ända till 1868) överklagas till lagmansrätten, sedermera till hovrätten, som också utfärdade den slutgiltiga domen i alla grova brottmål. Häradsrätterna var lägsta instans på landsbygden också i Gamla Finland från 1720-talet till 1811, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden var av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatta häradsrätter verksamma i vissa delar av det ockuperade Finland redan efter mitten av 1710-talet och från och med 1717 i Åbo generalguvernement. Även i delar av Viborgs kommendantskap verkade häradsrätter under ockupationstiden.
Benämning på mål som hörde till häradsrätts jurisdiktion eller som hade upptagits till behandling vid häradstinget. Termen användes särskilt under autonoma tiden
Ett härads sigill, ofta med häradets vapen. Sigillet användes för att ge ett beslut eller en handling laga kraft. Häradssigillet användes också som underskrift på underrättens utslag, allmogens besvär och bondeståndets riksdagsbeslut.
Den landsstatstjänsteman i ett fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från Kammarkollegium och tillsattes på förslag av landshövdingen.
Vid sidan av lantkommissarien, det vill säga kronofogden, ledande tjänsteman i lantkommissariaten i Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1812 med samma uppgifter som häradsskrivarna hade i den svenska länsförvaltningen, det vill säga förandet av lantkommissariatets räkenskapsböcker och skattelängder.
Yngling som under ett visst antal år lärdes upp till häradsskrivare. Han fungerade även som häradsskrivarens sekreterare, och kallades därför också skrivare. Lärlingskapet stadgades 1745 och 1837 och var oavlönat. Däremot var lärlingen befriad från vissa avgifter. Landshövdingen kunde besluta om befrielse från alla personliga utskylder under lärlingstiden.
Spannmålsmått som användes för skatteuppbörden.
Den lagenliga (laga) syn som verkställdes av häradshövdingen och nämnden gemensamt för att lösa ägotvister eller tvister rörande förrättad av- och tillträdessyn på boställe och för jordbruk arrenderad krono- och frälsejord. Häradssyn förrättades innan domen fälldes.
Dom fälld av allmän domstol efter en häradssyn.
Benämning på den rätt som tillämpades vid häradssyn.
I landskapslagarna angavs vanligen häradstinget som första instans i domstolsorganisationen. Enligt Magnus Erikssons landslag dömde häradshövding i första instans. Hälsingelagen omtalade laga ting, som skulle hållas två gånger om året på bestämda platser. Socken angavs som den lägsta primära domkretsen.
Vedertagen benämning på vaktmästare vid tingshus under svenska tiden.
Viktmått som på 1500-talet användes för erläggande av skatter.
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
Gästgivare som förestod ett skråhärbärge.
Bonde som fick kredit av en borgare för betalning av kronoskatterna och levererade sina produkter åt denne.
Statligt lungsjukhus i Kangasto som förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var tre underläkare, en översköterska, en ekonom och en bokförare.
Skrå av ämbetsmän vid hovet kända sedan 1100-talet och benämnda härold från och med 1300-talet. Härolderna ledde verkställningen av offentliga tillställningar såsom kröningar, furstliga förmälningar, dop och begravningar. De var experter i heraldik och ceremonier, hade ansvar för adelsvapen och dylikt. Senare fick härolderna mer inskränkta uppgifter av ceremoniell karaktär. Härolden in- och avblåste ståndsriksdagarna och tjänstgjorde vid kungliga ceremonier och ordensceremonier. Härolder förekom också vid kungliga och kejserliga ordnarna. Härolden var domare i tvister rörande adelsväsendet, uppgjorde och förbättrade adelns vapen (härolder) samt övervakade och höll vapensyn vid torneringar, senare ceremoniella uppgifter (vid kröningar, receptioner och riksdagens öppnande). Indelad i tre grader: perservant (lärling), härold och vapenkung.
I Ryssland ämbetsverk från 1722 i anslutning till Dirigerande senaten för ärenden rörande den ärftliga adeln och dess tjänstgöring, för förande av register över adelns medlemmar och deras tjänstgöring samt för heraldiska frågor. De adliga deputeradeförsamlingarna i guvernementen var från 1785 förpliktade att insända nödiga registeruppgifter till kontoret. Till dess komptensområde hörde även adeln i Gamla Finland.
Av statsmakten fastställd plan för en armés organisation under en viss tidsperiod.
Handling som visade att en person hade rätt till fri skjuts. Under medeltiden gällde det endast skjutsar för kungens räkning. Den kungliga friskjutsningen gällde både person- och varutransporter och både vinter- och sommartid. Hästbrevet skulle överlämnas till den lokala tjänsteman, i Finland länsman eller skjutsnempnare, som ansvarade för organiserandet av skjutsningen. Hästbrevet kontrollerades av en läskunnig präst.
Skatteenhet på Åland under 1500-talet. Varje bonde betalade enligt egentligt mantal och inte enligt röktalet en halv spann korn. Endast en del av bönderna betalade i natura. På Kumlinge löste bönderna avgiften med penningar, på Eckerö ersattes den med samma kvantitet råg och på Föglö med spettfisk.
Medeltida mått på ett hemmans storlek i vissa landsdelar, ibland motsvarande mantalet. Måttet användes för beräkning av flera eller färre ränteprestationer, av vilka fodringsräntan för hästar, så kallad hästeståndsränta, var den viktigaste. Termen betecknade ibland även själva skyldigheten att utfodra kronans hästar (hästestånd).
Kronohemman vars ränta under indelningsverkets tid var anslagen till underhåll av kavalleriofficers hästar och rustning. Hästhemmanen utvaldes bland de bästa hemmanen.
Soldat i jägarregemente till häst.
Understöd för underhåll av transportmedel (häst). Postbönderna skulle efter 1646 föra posten till häst. Hästlega utgick till dem ursprungligen i natura, som frihet från dagsverken och skjutsningar. Från 1690-talet betalades hästlega alltid i penningar. I allmän betydelse användes termen om ersättning för lejd häst.
Uppteckning av resultaten av den besiktning av hästar och fordon som genomfördes av höstutsiktningsmannen. Häst- och fordonslängden skulle granskas av de kommunala myndigheterna innan den skickades till militärlänet och vidare till Försvarsministeriet.
Tjänsteman som för försvarsmaktens behov förrättade besiktning av samtliga hästar och hästfordon inom ett hästutskrivningsområde. Hästutskrivningsmannen, som tillsattes av kommendören för militärlänet, verkade som ordförande i utskrivningsnämnden.
Område för anskaffning av hästar och hästfordon för krigsmaktens behov vid mobilisering. Ett hästutskrivningsområde kunde bestå av en eller flera kommuner.
Avgift som rusthållare vid avsuttna kavalleriregementen betalade till kronan för befrielse från att hålla kavallerist med häst.
Princip som innebar att den som under en längre tid oavbrutet hade besuttit fast egendom kunde förvärva äganderätten. Äldre rätt erkände viss tids hävd och urminnes hävd, en grund med vilken klander mot ägande- eller besittningsrätt till egendom, särskilt jord, kunde avvisas vid domstol.
Hävdvunnen rätt till jordegendom. Delningsgrund för inägor under storskiftet. Varje hemman skulle erhålla lika mycket åker och äng som det före skiftet hade brukat.
Förteckning som vid laga skifte gjordes över de enskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget.
Skyldighet att hålla en jordbruksfastighet i ett efter ortens sed gott odlingsskick.
Höskatt i Österbotten 1731–1810. Skatten uppbars på viss tid av hela socknen för att underhålla en soldat ifall roten inte kunde fullgöra sina skyldigheter.
De högsta rangklasserna inom adelskapet, i Sverige grevar och friherrar. Klassindelningen vid riddarhuset upphävdes 1719. Gustav III återinförde klassindelningen 1778.
Titulatur i skriftliga handlingar för handlande och mindre borgare.
Sammansättningen av riksråden som rådgivande eller beslutande, administrativt eller judiciellt styrelseorgan i Stockholm, särskilt om Karl XII:s riksråd vars befogenheter 1713–1719 var begränsade till revisionsärenden. Beteckningen förekom dock också under 1600-talet och under förra delen av 1700-talet om riksrådens sammanträden och i överförd bemärkelse om att ha ett sammanträde med det svenska riksrådet.
Konungens domstol under Erik XIV:s tid (1560–1568), ett slags högsta domstol 1561–1567 som huvudsakligen dömde i mål som gällde förseelser i förvaltningen och krigstjänsten samt majestätsbrott. Domstolen, som var permanent i Stockholm, var tänkt att vart tredje år utfärda konungsdomar också i andra delar av riket, men så skedde knappast. Konungens nämnd dömde enligt hovartiklarna och Sveriges (lands- och stads)lag. Som åklagare verkade en kunglig prokurator, ett ämbete som innehades av konungens främsta rådgivare.
Egentligen Gustav Vasas höga regemente, benämning på konungen som rikets högsta domstol under Gustav Vasas tid (1523–1560). Höga regementet avgjorde revisionsmål, i likhet med Gustav II Adolfs Konunglig hovrätt och överste dom.
Titel på underofficer av lägsta graden vid skepparstaten inom svenska örlogsflottan fram till 1824, även titel på person som hade den lägsta befälsposten på ett handelsfartyg.
Epitet för kungligheter och personer i regerande furstliga hus vid omtalande och tilltal.
Statssuveräniteten, regerings- och härskarmakten tillkommande rättigheter. I monarkiskt styrda stater kallades de kronans prerogativ eller regalen. Höghet utövades av den som personifierade statsmakten, monarken efter behag 1532–1719, 1772–1917, i samråd med regeringen 1719–1772, från och med 1918 efter rättigheter i den i statsförfattningen grundade folkrepresentationens makt. Höghetsrättigheterna indelas i olika typer utgående från förvaltningsområde.
Högste befälhavarens kvarter eller ort, där högste befälhavaren tagit sitt kvarter, även själva befälsmyndigheten för en armé med underordnade tjänstegrenar. Högkvarteret stod under generalstabschefens befäl med biträde av cheferna för de olika militärtjänstegrenarna.
Benämning på överbefälhavarens stab och dess avdelningar inom vita armén 1918. Den bildades i Vasa den 19 januari 1918. I avsaknad av ett militärdepartement i senaten skötte Högkvarteret även ärenden som vanligen skulle tillfalla ett försvarsministerium. Högkvarteret utvecklades enligt modell från både svenska och ryska generalstaben. Enligt sin första arbetsfördelning från den 15 februari 1918 delades Högkvarteret in i Generalstaben, Etappstaben, Vapenstaben och Generalinspektionen. Högkvarteret var under inbördeskriget stationerat i Vasa, Ylihärmä, Seinäjoki och S:t Michel. Efter inbördeskriget överfördes Högkvarterets uppgifter till Militieexpeditionen, Överbefälhavaren och hans stab samt Generalstaben.
Benämning på Överbefälhavarens stab under fortsättningskriget. Högkvarteret grundades den 17 juni 1941 och omfattade Generalstaben och Krigsekonomistaben, även kallat Högkvarteret I och Högkvarteret II. Högkvarteret upphörde som en följd av krigsslutet den 4 december 1944.
Informations- och censurorgan inom Högkvarteret under fortsättningskriget 1941–1944.
Byrå som grundades vid högkvarteret 1942 för att sköta ärenden som berörde krigsfångar. Krigsfångebyrån vid Högkvarteret verkade parallellt med Krigsfångebyrån vid staben för hemmatrupperna. År 1943 omorganiserades krigsfångeadministrationen och högkvarterets krigsfångebyrå blev en del av den nygrundade Sotavankikomentajan esikunta, som var underställd generalstabschefen vid Högkvarteret.
Officer vid Högkvarteret under andra världskriget, ansvarade för pionjärväsendet.
Utbildningsanstalt grundad den 14 mars 1918 på order av vita arméns överbefälhavare. Reservofficersskolan verkade i Vilppula och från dess första kurs (20.3.1918–28.4.1918) utexaminerades 118 underofficerare. Efter den första kursen bytte skolan namn till Fänriksskolan och placerades i S:t Michel och senare i Helsingfors. Skolan lades ned 1918 efter den andra kursen.
Byrå som grundades vid Högkvarteret i mars 1944. Byråns uppgift var att motta uppfinningsförslag från försvarsmaktens personal och välja ut de som var lämpliga att vidareutvecklas. Byrån lades ned i november 1944.
Benämning på Överbefälhavarens stab under vinterkriget. Högkvarteret grundades genom försvarsministerns order den 18 oktober 1939 och bestod av Generalstaben och de av Försvarsministeriets avdelningar som lydde under krigsmaktens befälhavare. Högkvarteret kvarstod efter vinterkriget, men den direkta ledningen över trupperna överfördes till staben för landstridskrafterna. Högkvarteret upplöstes den 16 september 1940 i och med bildandet av Försvarsmaktens huvudstab som det nya ledningsorganet.
Av högkvarter utfärdad skriftlig order, utfärdades och undertecknades av generalstabschefen.
Högt lovad eller ärad, hedrande epitet för person i hög ställning, särskilt om ridderskapet och adeln, till 1809 också epitet för svenska rikets ständer i deras helhet och för vissa högre ämbetsverk (till exempel hovrätt). I sammansättningen ”höglovliga ridderskapet och adeln”: officiellt epitet på riddar- och adelsståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Uttrycket användes mer vardagligt om högt lovad eller ärad, till exempel höglovligt giftermål.
Epitet för innehavare av akademisk grad (till exempel filosofie magister och doktor).
Från medeltiden till 1889 om brott som föranledde dödsstraff, särskilt statsbrott såsom majestätsbrott och högförräderi. I de medeltida lagarna och i 1734 års lag ingick en särskild högmålsbalk där till exempel mord, dråp, mordbrand, tvegifte, tidelag, trolldom och högförräderi ingick. Sedermera har begreppet avsett förbrytelse mot staten eller statsöverhuvud, majestätsbrott, högförräderimål.
En grupp synnerligen grova brott mot enskilds liv samt politiska förräderibrott. Högmålsbalk förekom i Magnus Erikssons landslag, Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag. I Östgötalagen angavs att högmål hörde till de brott som skulle slitas av konungsräfst. Till högmål räknades mord i allmänhet, mord eller viljadråp begånget av föräldrar på barn eller barn på föräldrar, tvegifte och förgöring genom gift eller trolldom. Resande av här mot kungen eller rikets herrar, ledande av utländsk här mot fosterlandet, dråp på rätt herre, husbonde eller husfru samt brännande av annans gård eller hus med vilja hörde också till högmålsbrotten. Kristoffers landslag tillförde självmord och tidelag. I 1439 års straffordning rubricerades också incest som högmålsbrott.
Från och med 1841 högre allmänt eller enskilt sjuklassigt läroverk som förberedde eleverna för studentexamen (såsom lyceum, läroverk).
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922. Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa ämbetsverk där allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande underdomare eller kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Behörighetskrav för ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).
Skola bestående av fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Högre realskolan byggde på folkskolans lärokurser och meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Juridisk ämbetsexamen 1922–1948 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet för behörighet till domarämbete och vissa höga tjänster inom statsförvaltningen. Den ersattes 1948 med rättskandidatexamen. För deltagande krävdes betygsatta universitetsstudier i filosofi och nordisk historia, godkända språkprov i svenska och finska, förberedande examen i civil-, straff- och processrätt, en termin som underdomare vid domstol, godkänd avhandling i något till examen hörande ämne med ett mognadsprov i ämnet i fråga samt godkända enskilda förhör i juridisk encyklopedi, romerska privaträttens grundbegrepp, rättshistoria, civil-, straff-, finans- statsförfattnings-, förvaltnings-, process- och folkrätt samt internationell civilrätt, nationalekonomi, finanslära och statistik.
Ståndsrepresentationen av adel och prästerskap, till skillnad från borgare och bönder.
Privat barnsanatorium i Lappvik nära Hangö, ursprungligen för patienter med rakitis, lymfkörtel- och ledtuberkulos. Det grundades av Föreningen Sanatorium för skrofulösa barn som 1898 fick statsstöd för vård av lungsot- och tuberkulospatienter, som det första privata sanatoriet i landet. Sanatoriet förestods av en läkare. Det öppnades 1901 och hade 88 vårdplatser, endast på sommaren. Efter 1920 var det öppet året om och hade 68 vårdplatser. Sjukhusbyggnaden bombskadades 1939 varefter verksamheten flyttades till Skogby. När området utarrenderades till Sovjetunionen i mars 1940 flyttades verksamheten till Pargas, först till Pjukala Folkhögsskolas utrymmen och från hösten 1940 till Salvela hemman. När Hangö återbördades till Finland 1941 var de gamla sanatoriebyggnaderna förstörda. År 1945 byggdes på svenskt initiativ baracker för att återbörda sanatoriet till Lappvik, men de överläts till Barnavårdsföreningen i Finland för koloniverksamhet. Sanatoriet stängdes 1960 då hela dess egendom överfördes på Barnavårdsföreningen.
Högre undervisningsanstalt som ger vetenskaplig bildning genom föreläsningar och praktiska övningar (till exempel Tekniska högskolan eller Veterinärmedicinska högskolan).
Vanligtvis den högsta krigsledaren till lands, i luften och till sjöss. Det högsta befälet utövas av statsöverhuvudet (ursprungligen monarken, senare presidenten). Under 1600–1700-talen användes benämningen även om kungens befallningshavande i län, landskap eller distrikt.
Högsta instans inom domstolsväsendet, grundad 1789 under namnet Konungens högsta domstol. Under autonomin tjänade först regeringskonseljens, senare senatens, justitiedepartementet som högsta rättsinstans. Från 1918 var Högsta domstolen en i enlighet med maktfördelningsprincipen i förhållande till regeringsmakten självständig allmän domstol i högsta instans. Den hade i uppgift att behandla besvärsmål av avgöranden från lägre domstolar och pröva domar som vunnit laga kraft, medan Högsta förvaltningsdomstolen ansvarade för ämbetsmannabrott och besvär mot myndighetsbeslut. Högsta domstolen bistod också republikens president och Justitieministeriet med utlåtanden. Högsta domstolen för Finland leds av en president och ett antal rättsråd i huvudsyssla. Samtliga utnämns av republikens president. Vid domstolen har också justitiesekreterare, registrator, expeditör och notarier verkat.
Årligen sedan 1918 utgiven publikation över Högsta domstolens avgöranden, i sin helhet eller i sammandrag och i en eller flera volymer. Årsboken kan också innehålla utlåtanden över och förslag rörande lagstiftningsfrågor m.m.
Förvaltningsdomstol i högsta instans för förvaltningsrättsliga besvärs- och ansökningsmål samt vissa myndigheters beslut, särskilt statsrådets och ministeriernas. bildades 1918 när senatens ekonomiedepartement omorganiserades till statsrådet och Högsta förvaltningsdomstolen. Den leds av en president och minst sju ledamöter av vilka minst hälften ska vara behöriga för domarämbetet. Ledamöterna utnämndes ursprungligen av statsrådet på domstolens framställan, sedermera av presidenten på statsrådets förslag. Domstolens övriga tjänstemän var två äldre förvaltningssekreterare och fyra yngre förvaltningssekreterare av vilka två hörde till den högre lönekategorin. Därutöver verkade en registrator och tre notarier vid domstolen.
Årlig sedan 1918 utgiven publikation av Högsta förvaltningsdomstolen, med referat av domstolens viktigare mål under året.
Domstol vars avgöranden inte kan överklagas.
Från 1713 tjänstebeteckning för chefen för justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, vilken hade i uppgift att övervaka domstolsväsendet och lagligheten i riket. Tjänstebeteckningen ombildades 1719 till justitiekansler.
Tjänstebeteckning för chefen för ordningsväsendet i Stockholm 1718–1719. Under honom verkade två överordningsmän och 28 regionala ordningsmän.
Den förnämsta sittplatsen i ett bostadshus. Under tidig medeltid motsvarade kungens högsäte i Norden i viss mån den västerländska tronen. Till ceremonierna vid utkorandet av regenten ingick lyftandet av honom i högsäte. Ceremonin fanns ställvis kvar i Tavastland ännu under 1700-talet i vissa socknar. Efter att församlingen valt präst bars denne till prästbänken i kyrkans kor.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort. Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Beteckning på att tillstånd utverkats i vederbörlig ordning från högre myndighet.
Under 1500–1800-talet epitet för ståndssamhällets högadliga, till exempel grevar och friherrar.
Titel för vissa högre svenska ämbetsverk under svenska tiden
Titel på kyrkoherdar på landsbygden under svenska tiden samt på bataljons- och skvadronspredikanter som inte var magistrar.
Hedrande tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en titel för biskopar och teologie doktorer.
Titulatur i skrift för domprostar, teologie doktorer och teologie licentiater under svenska tiden och autonoma tiden.
Under 1500-talet–1800-talet, epitet för ärkebiskopar.
Sjukhus för tuberkulospatienter inrättat i Kristinestad år 1925. Det var ett aktiebolag i kommunförbunds regi.
Titulatur i skrift (”högädle”) för alla civila och militära ämbetsmän som innehade kunglig fullmakt eller befattningshavare som var jämlika med dem.
Epitet som stundom fogades till kyrkoherdetiteln.
Titulatur i skrift för kungliga hovpredikanter, pastorer, kyrkoherdar i Stockholm, regementspastorer, lektorer och rektorer som var präster.
Häradsrättens session under hösten. Hösttinget skulle enligt 1734 års lag infalla mellan den 1 september och 30 november i de domsagor som höll tre ting per år. I Finland hölls vanligen bara två ting per år, varför hösttingen kunde inledas tidigare eller avslutas senare.
Benämning på uppbörden av personella och kontanta räntor på hösten. I praktiken frångick man höstuppbörden redan innan den avskaffades 1819. Bönderna hann sällan sälja skördeprodukterna innan uppbördsstämman hölls och saknade då kontanter för skatterna.
Chef för en fänika i det svenska infanterisystem som Gustav Vasa uppsatte.
Person som ansvarade för brandskyddet i sin del av staden. Enligt stadslagen skulle det finnas två hövitsmän i varje kvarter.
Under senmedeltiden och 1500-talet den vanligaste titeln på en militär befallningsman. Engelbrekt utnämndes 1433 till Dalarnas och 1435 till hela rikets hövitsman. Titeln användes också för befälhavare på kronans befästa borgar. Den innebar en mera självständig ställning, medan fogdetideln förbehölls dem som innehade län på räkenskap eller fataburslän. Titeln försvann under 1600-talet
Den titel som i princip innebar innehavet av och/eller det militära befälet över samtliga finska slottslän. Värdigheten innehades av Erik Axelsson (Tott) 1468 och av Sten Sture d.ä. 1498. Erik Turesson (Bielke) hade 1504 det militära befälet över hela Finland, men någon motsvarande benämning om honom användes inte.
I
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till de icke-nationella räknades personer som inte tillhörde den finskbesläktade befolkningen, vanligen befolkning med rysk härstamning. En stor del av den icke-nationella befolkningen internerades i koncentrationsläger.
Registreringskategori som skapades av den finska militärförvaltningen i Östkarelen under fortsättningskriget. Till icke-nationell förflyttad befolkning hörde personer som frigivits från koncentrationslägren men som inte bodde på sina ursprungliga hemorter.
Oansvarig för sina handlingar. Under medeltiden hade målsman bötesansvar för skada vållad av vansinnig. Vansinne måste dock bevisas enligt stränga kriterier. Personen borde ha varit bunden till följd av sin galenskap och sinnestillståndet borde ha blivit lyst på tinget.
Epitet för beväringsman som till följd av kroppslig svaghet eller annan omständighet inte kunnat uttas till krigstjänst.
Det förslag till ny kyrkolag som Johannis Matthiae utgav 1644. Förslaget innehöll en omarbetad version av de böhmiska brödernas kyrkoordning och betonade den fornkyrkliga enkelheten.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen.
Inrättning för förståndshandikappade.
Avdelning som ansvarade för organiseringen av fysisk fostran inom skyddskårsorganisationen. Idrottsavdelningen hörde till sektionen för militära ärenden inom skyddskårernas huvudstab.
Från 1950 infördes idrottsnämnder i länen och kommunerna efter att idrottsförvaltningen i Finland fördelats på tre nivåer. Undervisningsministeriet hade sedan tidigare på statsnivå ansvarat för idrottsfrågor med bistånd av statens idrottsnämnd.
Hederstitel för förståndare för ortodoxt munkkloster, även för de ortodoxa klostren i Finland.
Hederstitel för föreståndarinna för ortodoxt nunnekloster.
Olaglig, orättmätig (till exempel myndighetsbeslut). Motsats: legitim i betydelsen laglig.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1913. Sanatoriet förestods av provinsialläkaren.
Gods som forslas längs statens järnvägar snabbare än vanligt fraktgods, vanligen med ordinarie bantåg.
Tjänstefel bland uppbördsmän: svek, bedrägeri mot stat eller enskild. Allmänt: ondskefull handling, ogärning, illgärning, illdåd.
Epitet som infördes på 1600-talet och som användes om borgmästare och rådman som saknade kunskaper i lagfarenhet och juridisk bildning, motsvarande politiborgmästare och politirådman. Epitetet användes även i Gamla Finland och gällde bl.a. handelsrådmän.
Epitet för borgmästare och rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
Hederstitel för universitetsanställd eller hedersordförande; allmänt latinsk beteckning för ”lysande, berömd”.
Mest lysande, i högsta grad berömlig. Uttrycket förekom tidigare i betyg vid läroanstalt, särskilt vid universitet.
Ämbetsverk i Ilmajoki som lydde under Krigsministeriet.
Beräknad vinst. Uttrycket förekommer huvudsakligen i fråga om varuförsäkring och innebär den vinst man beräknar kunna göra vid försäljning.
Införa i en matrikel, inskriva.
Utan mellanhand, omedelbart.
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig äganderätt eller ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat förordnande att inneha en tjänst (tjänstefullmakt).
I vidsträckt mening offentlig myndighetsåtgärd genom vilken någon sätts i besittning av något, i inskränkt betydelse: den juridiska akt varigenom en fordringsägare sätts i besittning av en pant.
Ansökan om immission i jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst eller om fastställande av äganderätt eller besittningsrätt.
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer, mantal och huruvida hemmanets skatt var kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Insätta någon i en befattning (med därtill hörande boställe), förordna någon till en tjänst.
Frihet från förpliktelser mot staten. Under tidig medeltid innebar immunitet åtskilliga andliga och världsliga dignitärers privilegium att utöva domsrätt och att vägra statens ämbetsmän inträde på sitt område. Senare betecknade immunitet vissa ståndsprivilegier, som befrielse från allmänna skyldigheter som skatter eller rätt att få sin sak prövad av specialdomstol. Immunitet innebär även den asylrätt som tillkommer kyrkor och vissa andra kyrkliga bostäder.
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning. Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Särskilt under 1720–1747 förekommande särskilt mandat vid ståndsriksdag. Det förutsatte en av väljarkåren specificerad fullmakt som förpliktade representanten eller ombudet att vid beslutsfattandet följa väljarnas på förhand givna ståndpunkter och att rösta enligt principen ”såsom vi alle tillstädes voro”. Mandatet avskaffades formellt 1744 (kungligt brev) och 1747 (riksdagsbeslut) då riksdagens representanter och ombud berättigades att fatta beslut efter eget omdöme, i enlighet med sin kännedom om väljarkårens intressen. I praktiken var det imperativa mandatet i bruk till 1772. Införandet av uppfattningen att en riksdagsman bara representerade sin väljarkår och utgjorde statsmakten efter inval beredde vägen för majoritetsbeslut.
Härskare, befälhavare, kejsare.
Det latinska ordet för ofullständig, även för temporalformen imperfektum.
Under autonoma tiden benämning på ett pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
Statens överhöghet över statsområdet, territorialhöghet, i motsats till statens äganderätt, kallat dominium. Imperium ger rätt att utöva makt över geografiskt område, dess saker och folk samt att där kräva fullt erkännande av lagar, genomföra regeringsbeslut och utöva rättsskipning. Det utesluter i regel varje annan stats befogenhet att företa statshandlingar inom territoriet.
Gudlöshet, brist på vördnad, pliktförgätenhet.
Handelshus som gör affärer genom att föra in varor från andra länder, till exempel Ostindiska kompaniet.
Avgift som betalas vid import av varor över en landsgräns.
Oläglig, hinderlig, besvärlig. Motsats: opportun.
Borgerskapets till försäljning inhämtade varor ifrån utrikes ort. Varorna, handelsländerna och stapelstäderna reglerades i det så kallade produktplakatet från 1724. Det förnyades 1789 och 1812.
Outförbar, om väg: ofarbar, oframkomlig.
”Detta får tryckas”: av censorer givet tillstånd att trycka en skrift 1749–1776. Tillståndet innebar att dokumentet granskats och godkänts.
Förkastlig, ska inte godkännas.
Underkännande, ogillande.
Ett av de vitsord för underkännande som begagnas vid kunskapsprövningar.
Med lätthet, i betydelsen något som sägs eller görs utan förberedelse, ett ögonblickligt infall.
Tillräkna, förebrå, tillräkna sig eller andra en handling till förtjänst eller skuld i moraliskt avseende.
Generellt sett, när man inte tar hänsyn till situationen i det enskilda fallet. Motsats: in concreto.
Stå för bostad och kost för någon.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Mot betalning erhållet rum och kost; matgäst.
Vård av barn på landsbygden genom placering hos fosterföräldrar vilka mot visst understöd från socknens eller kommunens fattigvård ansvarade för barnets försörjning, hemundervisning och utbildning i praktiskt lantmannaarbete. Barnet skulle efter 1852 vara under 14 år och stanna tills fyllda 16. Från 1852 användes beteckningen också om fast försörjning av vuxet, vanfört fattighjon i enskilt hem. Inackordering förbjöds i fattigvårdslagen 1922.
Oförytterlig, något som inte kan säljas eller bortskänkas.
Under svenska tiden och autonoma tiden förekommande term för (tjänstemans) oavsättlighet (utan domstols beslut).
Som vunnit laga kraft och alltså inte kan hänskjutas till högre instans.
Högtidligen inviga, gällde vid högskolor och universitet i samband med tjänstetillträde.
I verkligheten, med avseende på ett visst, bestämt fall. Motsats: in abstracto.
Form av unio beneficiorum som innebar att ett ämbete införlivades med en kyrklig institution, oftast med ett kloster.
Statligt avlöningssystem som baserade sig på naturahushållning. Inkomsterna från vissa gårdar avsattes som lön åt olika befattningshavare och militärer. Indelningsersättningarna indrogs under 1800-talet, då det blev möjligt att erlägga lönen i penningar direkt ur statsmedlen.
Åbo eller skattehemmansägare på indelt hemman. Indelningsbonden erlade sin årliga ränta till indelningshavaren.
Båtsman vid flottan, tillhörande kompani som underhölls genom indelning (rusthåll). Efter grundandet av Karlskrona örlogsstation uppstod ett behov av att förlägga ett större antal båtsmän i närheten av stationen, vilket resulterade i inrättandet av båtsmansindelningen.
Person som åtnjuter bidrag till lön genom att en viss eller vissa jordegendomar fick ansvaret (indelades till) att stå för den. Till indelningshavarna hörde till exempel präster, lärare och soldater.
Centralt ämbetsverk 1685–1795 som hade i uppgift att införa rusthållsinrättningen och att upprätta kontrakt mellan kronan och ägaren till ett skattehemman som utsetts till ett rusthåll.
Ämbetsman som förrättade rusthållsindelningen när det yngre indelningsverket för kavalleriet skapades under 1680-talet. Indelningskommissarien biträddes av en kommission. Rusthållsinrättningen var genomförd 1695.
Tillfälligt organ som vid olika tidpunkter under 1600- och 1700-talet tillsattes för att genomföra eller förändra det militära indelningsverket. Termen användes särskilt om de kommissioner som på 1680-talet (en för varje provins) tillsattes med uppgift att verkställa det då införda ständiga knekthållet.
Båtsmanskompanier bestående av indelta båtsmän, i motsats till hemkallsbåtsmän. Indelningskompanier fanns i Blekinge och Södra Möre härad i Kalmar län i anslutning till Karlskrona örlogsstation.
Statsfinansiellt system som byggde på att ämbetsmän och tjänstinnehavare erhöll avlöning i form av kronans gods och hemmansräntor. Den del av indelningsverket som berörde militären kallades för det ständiga knekthållet och bestod av soldater och båtsmän som uppsattes genom rotering. I efterhand har man indelat systemet i ett äldre och ett yngre indelningsverk med Karl XI:s regeringsperiod som skiljelinje. Ordet togs i bruk under 1680-talet och infördes i regeringsformen 1720. Indelningsverket existerade i Sverige fram till början av 1900-talet. I Finland ersattes det militära indelningsverket, som under autonomin i princip kvarstått men inte tillämpats, 1879 av allmän värnplikt.
Den del av svenska armén som uppsattes genom rustning och rotering och som baserade sig på det militära indelningsverket. Den indelta armén, som fick en enhetligare organisation under 1630-talet, möjliggjorde en stående armé som var betydligt billigare för kronan än värvade trupper. Den indelta armén existerade i Sverige fram till början av 1900-talet, och även i Finland tillämpades systemet delvis fram till 1880-talet.
Benämning på de finländska truppenheter som bildades under Krimkriget 1854, enligt principerna från indelningsverkets tid. Trupperna bestod av nio indelta skarpskyttebataljoner. Enheterna upplöstes 1867.
Hemman vars ränta var anslagen till lön åt en militär eller civil tjänsteman under indelningsverkets tid.
System för landskapsvis organisering och avlöning av ett bestående kavalleri, som byggde på att man delade bördan för rekrytering och kostnader. Både skatte- och kronohemman åtnjöt skattefrihet genom att sätta upp ett rusthåll med en ryttare och häst för kavalleriet. Rusthållarna rekryterades vanligen ur ett storbondeskikt. I de fall där rusthållets resurser var otillräckliga, fick så kallade augmentshemman bidra med räntor.
Kvarn som var belägen på ett rusthålls ägor. År 1686 befriades de kvarnar som funnits när rusthållet bildades från kvarnskatt. Missbruk ledde till att man 1802 skärpte kravet på att de kvarnar som inte funnits på rusthållsägorna 1686 skulle skattläggas.
Lön som en statlig tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Benämning på regementen som bildades i Sverige från och med 1600-talet och som organisatoriskt baserade sig på indelningsverket. Regementena omfattade 1 200 man vardera och var uppdelade på åtta kompanier. Varje landskap skulle ansvara och sörja för ett eget landskapsregemente.
Periodisk prestation (in natura, arbete eller penningar) som innehavaren (landbo eller arrendator) av en jordegendom var skyldig att fullgöra till ägaren. Den gick till vissa (civila, militära eller kyrkliga) ämbetsmäns löner eller till allmännyttiga ändamål (till exempel hospital, arbetshus) enligt ett fastslaget indelningssystem. De indelta räntor som gick till militie- och landstaten eller rusthåll uppbars av kronofogden.
Truppenhet som värvades under Krimkriget enligt indelningsverkets principer. Totalt uppsattes nio indelta skarpskyttebataljoner under åren 1854–1855. Bataljonerna fanns i Vasa, Åbo, Uleåborg, Kuopio, S:t Michel, Tavastehus, Björneborg, Nyland och Viborg. Efter Krimkriget 1856 minskades manskapsstyrkan i bataljonerna kraftigt. Bataljonerna indrogs slutligen 1867.
Soldat som uppsattes genom rotering under indelningsverkets tid.
Rätt som reserverade prästtjänsterna för de inom stiftet ordinerade. Indigenatsrätten gällde från 1693 också rätten att få avlägga präst- och pastoralexamen vid domkapitel. Den kunde kringgås genom ett dispensförfarande. Indigenatsrätten försvann successivt på samtliga tjänstenivåer och upphävdes formellt 1864 genom en kejserlig förordning.
Avgifter som erläggs endast vid särskilda tillfällen och som tillfaller staten eller särskilda myndigheter, verk och inrättningar.
Val av elektorer som väljer representanten.
Från vilket inte kan lämnas dispens (undantag) från föreskrifter eller villkor (till exempel meritkrav vid tjänstetillsättning eller intagningsgrunder för utbildning).
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
Benämning på den person till vilken växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
De hemmansräntor som varit anslagna till de indelta regementena, befälets avlöning och andra behov, men som efter den sista indelningshavarens död har tillfallit kronan. De var hemman som gick under benämningar som lönings-, fördels-, beställnings-, häst-, överskotts-, uppfyllnings-, generalförrådskasse-, hemkalls- och frihemman.
I statsbudget och statsfinanser, ämbete, tjänst eller lön som föreslogs bli indragen.
Benämning på nettoinkomst, särskilt om den inkomst som kom från statlig affärsverksamhet (exempelvis postindräkt från postväsendet).
Eftergift av timliga syndastraff, både sådana som blivit pålagda i botsakramentet vid botgöring och sådana som syndaren efter sin död skulle utstå i skärselden. Indulgens är känt från 700-talet och var avsett för personer som inte hade möjlighet att fullgöra sin ålagda kyrkobot. Termen indulgentia plena slog igenom på 1200-talet. Generellt var det påven som hade rätt att utdela indulgens. Biskoparnas rättigheter begränsades 1215 till ett års indulgens i samband med kyrkoinvigning men till 40 dagars indulgens vid andra tillfällen. Indulgens utdelades personligen eller kollektivt. År 1215 uttalade sig Laterankonciliet också emot omdömeslös och onödig utdelning av indulgens. Förbudet upprepades av den norska provinsialsynoden 1334. År 1417 föreslog konciliet i Konstanz reformer, och Martin V vidtog åtgärder för att återkalla alla indulgens ad instar. Mot slutet av medeltiden urartade systemet och indulgensväsendet utvecklades till en penningmarknad.
Dokument på avlat. Dokumenten var dels personliga, dels lokala avlatsprivilegier. De utfärdades av påven, en grupp kardinaler, en eller flera biskopar samt under slutet av medeltiden av påvens utsända kommissarier. I de lokala avlatsbreven krävdes vanligen gåva eller testamente till kyrkans underhåll, fromt besök på viss helgondag, devotion inför viss helgonbild, läsning i kyrkan av vissa böner eller kringvandring i processioner. De sista avlatsbreven utfärdades i Norden på 1520-talet.
Utsänd predikant som förmedlade indulgens. Indulgenspredikanter sändes under senmedeltiden ut för att stöda korstågen mot turkarna. Indulgens knöts då till biktbrev genom vilka köparen fritogs från att bikta endast för sin egen kyrkoherde. Indulgenspredikanterna fick samtidigt fullmakt att ge avlösning också för synder som var reserverade för avdömande i högre instans samt att förläna fullständig avlat antingen en gång i livet, på dödsbädden eller bäggedera. Indulgenspredikanterna verkade i princip som folkmissionärer, de reste omkring och verkade som de tidigare korstågspredikanterna. Under senmedeltiden framträdde i högre grad den fiskala sidan. De världsliga furstarna krävde ofta en andel av vinsten. Flera av avlatskommissionärerna hade samtidigt politiska uppdrag.
Benämning på av regering beviljad frihet eller dispens från skatter och andra avgifter.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade industriförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Regional administrativ enhet skapad av försvarsmakten. År 1939 fanns Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Seinäjoki och Kuopio industridistrikt.
I anslutning till Generalguvernörskansliet 1756–1857 verkande kommitté med ansvar för att utreda och utveckla industrin och bergshanteringen i Finland.
Tjänsteman och medlem av kollegiet vid Handels- och industristyrelsen, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Industriråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom industrins område.
Skola som från 1885 inrättades i industristäder för att utbilda yrkesmän till industrin. Industriskolorna ersatte tekniska realskolor och övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Från 1885 centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen, Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken. Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av Manufakturdirektionen och Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
”I hela utsträckningen”, utan förkortning, fullständigt gällande, till exempel återgivningen av ett yttrande.
Beviljande av medlemskap i ett gille åt en person på dödsbädden. Medlemskapet i gillet innebar att personen kunde bli föremål för själamässor från det altare som ifrågavarande gille var designerat till.
Benämning sedan 1600-talets början på truppenheter som strider till fots. Infanteriet organiseras som regel i kompanier, bataljoner och regementen.
Militär läroanstalt 1925–1928 som huvudsakligen utbildade underofficerare för infanteriet. Den föregicks av Infanteriets underofficersskola (1921–1925) och följdes av Stridsskolan (1928–1933).
Skola som utbildade officerare och underofficerare mellan den 5 juli 1918 och den 10 december 1918. Skolan erbjöd tre sexveckorskurser. Totalt utbildades på kurserna 98 officerare och 321 underofficerare. Utbildarna bestod av tyska officerare, och man var tvungen att lägga ner stridsskolan i och med det tyska nederlaget i världskriget.
Militär läroanstalt för utbildning av stamunderofficerare. Den grundades 1921 i det forna ryska lärarseminariet Markovilla i Viborg. Skolan verkade fram till 1925 då den bytte namn till Infanteriets kapitulantskola. Infanteriets underofficersskola var även namnet på den läroanstalt som grundades 1.8.1942 i Tavastehus för vidareutbildning av underofficerare. Skolan verkade fram till 27.5.1944.
Kronohemman som anslagits till boställe för infanteriofficer eller -underofficer.
I Ryssland 1797–1806/1808 inspektör för infanteriet i en inspektion.
Soldat som hör till infanteriet.
Avgift som 1862–1869 erlades av fartyg som seglade i hamn från öppen sjö utan att ta lots.
Undre, lägre, lärjunge i en lägre avdelning av en skolklass.
Till bekräftelse eller bestyrkande av riktigheten.
Av informationsavdelningen vid Kriminalcentralen (grundad 1937) fört register.
Enheter inom försvarsmakten som grundades 1941 och verkade under fortsättningskriget. Informationskompanierna grundades enligt tysk modell och producerade text-, bild- och radioreportage från fronten. Kompanierna verkade under Högkvarterets informationsavdelning och producerade även propagandamaterial för utlandet och fronttrupperna. Kompaniernas antal var 12 med en personalstyrka mellan 13 och 44 man. Personalen rekryterades främst bland yrkesjournalister, författare, press- och filmfotografer, tecknare och målare.
Officer av kaptens eller löjtnants grad som förordnats att tjänstgöra som lärare i de vid artilleriregementena och fortifikationen förr befintliga läroverken, eller vid kungliga flottans underbefälsskolor.
Inom kanoniska rätten den undersökning, som vid förläning av biskops- eller abbotsstift brukar hållas av påven för att utröna kandidatens duglighet, valets rättmätighet och formenlighet. Utgången av informationsprocessen kan inte överklagas.
Beskickningarna var skyldiga att sända in behövlig och exakt information till Utrikesministeriet.
Läroverk för underbefälets utbildning och för officerarnas undervisning, infördes 1795 vid varje artilleriregemente.
Läromästare, lärare i enskilt hem, huslärare, förekom tidvis också inom hovstaten. Pagernas informator och en pagernas informator i fortifikation fanns 1729 upptagna i hovstaten.
Gällande medborgarskap i en stat eller hemortsrätt i en socken eller kommun. Förvärvas 1) genom födseln i det land eller på den ort där mantalsskriven faders äkta, eller moders oäkta barn, samt hittebarn föds eller 2) som en särskild akt, som tillerkänner någon medborgarätt, så kallad naturalisation. Hemortsrätt förvärvas vanligen efter en viss föreskriven tidsfrist.
Äldre och villkorlig pantsättning av fastighet, gav i äldre svensk rätt pantägaren rätt till fastighetens inkomster mot avdrag på skulden och rätt att efter fatalietidens slut söka lagfart på fastigheten genom tre uppbud i underrätten, dock under förutsättning att det vidtagits en värdering av skuld och fordran, samt att pantägaren fullgjort sin skyldighet att till ägaren redovisa beloppet som översköt fordringsbeloppet. Företeelsen föll ur bruk 1730 genom införandet av inteckning, ett mycket snabbare och enklare sätt att vinna panträtt i fastighet.
Utmätning av lön, i 1734 års lag den åtgärd med vilken en borgenär blev berättigad att tills vidare få lyfta till exempel en tjänstemans lön eller pension för sina fordringar, utan särskilt bemyndigande för varje enskild transaktion. Införsel i lön avskaffades i Finland genom införandet av utsökningslagen 1895.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611 militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var ingenjör en titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad tjänsteman anställd av stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Avdelning inom Försvarsministeriet med ansvar för bl.a. planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader. Inom avdelningen existerade under olika perioder Allmänna byrån, Fästnings- och vägbyggnadsbyrån, Befästningsbyrån, Tekniska byrån, Inkvarteringsbyrån, Bostadsbyrån samt Mekaniska- och Lagerbyrån. Efter en omorganisering 1927 bytte avdelningen namn till Tekniska avdelningen.
Militär titel i Ryssland från och med 1796, tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
I Ryssland 1731–1809 benämning på territoriellt distrikt för den fortifikatoriska förvaltningen av rikets gränsfästningar, vilken utfördes av ingenjörskommandon. Ingenjörsdepartementen omorganiserades 1809 till ingenjörsdistrikt. Dessa distriktsförvaltningar lydde till 1797 under Krigskollegiet, 1797–1802 under kollegiets artilleriexpedition och 1802–1809 under dess ingenjörsexpedition.
I Ryssland från 1809 benämning på territoriellt fortifikationsdistrikt för förvaltningen av rikets gränsfästningar. Dessa distrikt efterträdde ingenjörsdepartementen.
I Ryssland från 1802 expedition vid Krigskollegium under vilken ingenjörsdepartementen, senare ingenjörsdistrikten, och ingenjörskommandona, även i Gamla Finland, lydde.
Militär grad inom fortifikationen.
I Ryssland från förra hälften av 1700-talet truppenheter för planering, byggnad och underhåll av fästningsanläggningar. Ingenjörskommandona lydde under fortifikationens distriktsförvaltning, det vill säga ingenjörsdepartementen och ingenjörsdistrikten. I Gamla Finland fanns sådana kommandon i de befästa städerna.
Tekniskt utbildad kår inom fortifikationskontoret, som ledde och utförde de flesta tekniska arbetena för militära ändamål, såsom byggande och underhåll av fästningar. Från mitten av 1500-talet bar gemene soldat hacka, pik och spade för fortifikationsarbeten. År 1644 uppsattes en särskild trupp med specialfortifikationsverktyg och mellan 1677–1681 verkade ett fältpionjärkompani, varefter små ingenjörstrupper grundades vid behov (bl.a. av Karl XII under stora nordiska kriget). Först 1778 inrättades en fast pionjärkår, på bekostnad av fästningsbyggnadsstaten. Kåren verkade till 1807, då den i fredstid överfördes på privat gruvdrift, med löfte om att återinträda i krigstjänst vid behov. I Finland verkade 1791–1793 en pionjärkår på Sveaborg. Följande år inrättades en ny kår (valldrängskåren) för hela Finland, vilken drogs in 1798. År 1806 gjordes ett nytt försök att starta en ingenjörskår för Finland, som aldrig hann verkställas fullständigt innan 1808–1809 års krig. Under autonomin verkade från 1921 en militär ingenjörskår inom vatten- och vägförvaltningen kallad strömrensningskorpsen, senare ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som 1869 omorganiserades till en civil tjänsteinrättning.
Från 1840 samlande beteckning på den ingenjörskår som från tidigare kallades strömrensningskorpsen och som planerade och verkställde de beslut som fattades av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna, från 1860 Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna. Då Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades delades ingenjörskårens verksamhetsområde in i distrikt och 1869 blev den militära ingenjörskåren en civil tjänsteinrättning.
De såväl inom en fästning som på den anfallandes sida upprättade förråden av tekniska verktyg och material.
I Ryssland från år 1700 militärt organiserad undervisningsanstalt för utbildande av tekniska specialister, till en början ingenjörer, senare konduktörer, för militärens och statens behov. I Gamla Finland fanns från 1810 en ingenjörsskola i Viborg i anslutning till soldatbarnhusinrättningen, där kantonister undervisades.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Staben ansvarade för underhållet och reparationen av vapen samt för sprängtekniska uppdrag. Staben var uppdelad i åtta regionala distrikt samt i sju avdelningar.
Inofficiellt representationsorgan som grundades i juli 1919 av flyktingar från norra Ingermanland, som ansåg sig förbisedda av Temporära delegationen för Ingermanland.
Inkomster, ränta, avkastning, särskilt om sådant som inflyter till kronan, stad eller annan samfällighet.
Inställa, förbjuda, hämma eller inställa (till exempel verkställighet av ett i kraft varande beslut). Sådan rätt tillkommer i vissa fall överordnad myndighet, då klagan förts över en underordnads beslut. Inhibering kan även ske under beredningsprocessen, innan det fattats ett beslut .
Under svenska tiden och autonoma tiden om att tills vidare inställa verkställigheten av ett myndighetsbeslut på grund av nullitet eller domvilla. Inhibition skedde ofta på grund av fel i beslutsordningen, vanligen genom att beslutet fattats av högre instans innan den lägre instansens beslut hade vunnit laga kraft.
Förteckning över de av överordnad myndighet meddelade uppskoven i inledda exekutiva åtgärder eller verkställda domar och utslag, vanligen av orsaker som rörde fel i beslutsordningen eller själva beslutsprocessen. Förteckningen fördes av landshövdingen enligt ett av Kammarkollegium fastställt formulär för kontroll av böter och andra avgifter som skulle tillfalla kronan efter fastslaget beslut. Det ålåg svaranden att bevisa inhibitionen med ett diariebevis för att få uppskov med betalningen.
Rubrik i en av länsstyrelsen under svenska tiden och autonoma tiden förd förteckning över avbrutna, uppskjutna förordnanden om verkställighet av exekutioner, domar och utslag.
Benämning på högre förvaltningsmyndighets eller domstols skriftliga beslut om att skjuta upp verkställigheten av lägre myndighets eller domstols beslut, för en närmare prövning av beslutet i fråga. Allmänt: förbud, upphävning, avbrott.
Till heder, till ära. Uttrycket används till exempel på betyg.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Bonde på ett hemman som inte var satt i mantal, i skattehänseende jämställd med husman; backstugusittare.
Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en bonde fick rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
Invigning (av till exempel Vasa hovrätt 1776).
Enskild persons förslag, vanligen i riksdagen om lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, 1719–1789 kallat memorial, från 1907 motion. Regentens eller regeringens initiativ kallas sedan 1617 proposition. Termen användes även om ämbetsmyndighetsförslag till annan förvaltningsmyndighet, vars medverkan krävdes för beslut och inom militären vid krigföring i betydelsen att ha ett övertag över krigsrörelserna, att anfalla.
Rätt för enskild person att petitionera lagförslag, så kallade besvär, vid riksdagen. Initiativrätten gällde även riksdagens rätt att komma med lagförslag. Initiativrätten infördes för både riksdag och enskild person 1719, men avskaffades 1789 i och med Förenings-och säkerhetsakten. Därefter hade enbart regenten initiativrätt. Så var fallet vid den finska lantdagen fram till 1906.
Förolämpning, oförrätt eller skymf.
Indriva utestående fordringar, motta betalning för dylika.
Att anmäla ett fartygs ankomst i hamn till tullkammaren och där förevisa fartygets märkrulla och övriga skeppshandlingar, som tjänade som grund för beräkningen av skeppsumgälder (lastpenningar samt fyr- och båkavgifter). Handlingarna förvarades i tullkammaren, tills hamnavgifterna var betalda. Inklareringen sköttes i allmänhet av en skeppsmäklare eller skeppsklarerare.
I kyrko- och statsrättsligt språkbruk, det omöjliga i att samtidigt förena vissa offentliga ämbeten, till exempel två kyrkoämbeten vilka vardera medför residens- och själavårdsskyldighet inom det lokala området. Statstjänstemän var förbjudna att samtidigt inneha två eller flera avlönade ämbeten, i vissa fall även att förena offentlig tjänst med förtroendeuppdrag.
Brist på behörighet hos tjänsteman, avsaknad av nödvändiga förutsättningar för uppdrag eller ämbete, oduglighet.
Skatt av personlig natur, där inkomsten är norm såväl för skyldigheten att erlägga skatt som för skattens storlek. Inkomstskatten indelas i allmän inkomstskatt, då all slags inkomst är underkastad beskattning och partiell inkomstskatt, då endast ett visst slags inkomst beskattas (till exempel löneinkomst, avkastning, räntor och annuiteter).
Som inte strider mot grundlagen.
Den handling med vilken en dittills självständig stat (del av en stat) eller självständigt kyrkligt, kommunalt, administrativt eller judiciellt förvaltningsområde införlivas med ett annat på så sätt att den senares allmänrättsliga förhållanden blir gällande även för det införlivade området. Under medeltiden kunde inkorporeringen också gälla anslagna inkomster till ett kloster eller biskopsstift som uppbars av ett prästboställe eller ett pastorat.
Bok som är tryckt före 1500 och som därmed härstammar från boktryckarkonstens första tid.
Att utrusta en truppenhet eller enskild militärperson med husrum i fredstid.
Medborgares eller hushålls skyldighet att bistå med inkvartering för militär.
Byrå vid Försvarsministeriets ingenjörsavdelning.
Frihet från skyldighet att inkvartera krigsfolk.
Benämning på den i vissa städer av borgerskapet inrättade kommission som hade hand om ärenden rörande inkvartering av krigsfolk. Alla husägare var skyldiga att inkvartera soldater, deras familjer och garnisonens arbetsfolk. Kommissionens uppgift var att se till att bördan fördelades jämnt. Inkvarteringen upphörde under 1800-talet i och med uppförandet av kaserner.
Kostnader för ständig eller tillfällig inkvartering av trupper och militär personal. Inkvarteringskostnaden föll sedan gammalt vanligen på borgerskapet i städerna, som ifall kronan inte ägde kvartershus i staden var skyldigt att ordna inkvartering mot ersättning i form av så kallad inkvarteringstolag och en ersättning ur ett under riksstatens fjärde huvudtitel uppfört årligt anslag för inkvarteringskostnader.
Förteckning över de personer som var skyldiga att inkvartera soldater.
Nämnd som ansvarade för militärinkvarteringen inom en kommun. Nämnden, som valdes för tre år, bestämde även storleken på den ersättning som betalades ut till privatpersoner för inkvarteringen.
Lokal statlig representant som lydde under landshövdingen i ett län och som rapporterade om kommunernas behov av penningersättning för inkvartering av militär under fredstid. Inkvarteringsombudet skulle informeras om planerade inkvarteringar och närvara vid behandling av ersättning i inkvarteringsärenden.
Ersättning som utbetalades åt sådant befäl och underbefäl i den indelta armén som saknade boställen, men som var berättigade till sådana. Ersättningen utbetalades av militieboställskassan.
Avgift som uppbars i städer som Åbo, Helsingfors, Ekenäs och Vasa för vissa varuslag som anlände dit eller som fraktades därifrån med fartyg. Med undantag för i Lovisa tillföll avgiften städerna. I Lovisa uppbars den för kronans räkning och tillföll Allmänna militiekassan. Inkvarteringstolaget var egentligen avsett som understöd för städernas inkvarteringsskyldighet. Lovisa var dock befriat från inkvarteringar och fick därför inte heller inkomsterna från inkvarteringstolag.
Civilmilitär myndighet i vissa städer, som dokumenterade inkvarteringen och distributionen av livsmedel till de inkvarterade soldaterna.
Ledamot av en inkvisitionsdomstol, med uppgiften att uppspana, rannsaka och bestraffa irrläriga och avfällningar. I Sverige utnämndes den första inkvisitorn 1403. Han var franciskanernas gardian i Viborg. Ämbetet tycks ha stannat inom franciskanerorden eftersom franciskaner utnämndes också 1421 och 1479. Någon organiserad domstol är inte känd och inte heller några åtgärder från inkvisitorerna.
Beteckning för domare som utöver sin roll som ordförande för domstol också fungerar som undersökningsledare eller rättegångsförfarande där domstolen har initiativrätt eller utredningsansvar. Motsats: ackusatorisk (domare eller rättegång).
Tjänsteman inom hovekonomin som från 1700-talet ansvarade för inköp av livsmedel, under hovkontrollörens översyn. Inköparna räknades 1729 till skafferibetjänte, från och med 1767 till hovekonomin, dit alla tjänstemän som utförde det praktiska arbetet inom hushållningen vid husgerådkammaren, skafferiet och i köket hörde.
Skrift eller bilaga till ordinarie handlingar där part i rättegång utvecklar sin talan. Inom den statliga förvaltningen används termen till exempel om bilaga till märkrullan där det fraktade godset är specificerat till art, beskaffenhet, antal, svenskt mått och vikt m.m.
Det föremål som i ett depositionsavtal lämnats som pant i förvar.
Hemman vars ägor odlades och brukades under ett annat hemman, utan att detta betalade några skatter och avgifter för hemmanet. Vanligen handlade det om ett obebyggt hemman som var för litet för att bära sig. Jordbruksområdet förblev utan skatt och ränta. Inläggning av hemman övervakades efter 1681 av kronofogdarna som fastställde åtgärden vid skattläggningen. Inläggning av hemman var efter 1724 också tillåtet då hemman lades under en stad, fästning eller andra publika inrättningar. Resultatet var i praktiken detsamma som vid förmedling.
Av vederbörande tullmyndighet på skeppares anmälan och uppgifter grundad officiell handling. Inlastningssedeln innehöll en regogörelse för det gods som fartyget skulle inlasta för utrikes sjöfart.
In- och utseglingsort med skyldighet att bistå, övervaka och förtulla handelsfartyg från och till utrikesort.
Tullstation på inloppsort. Systemet med inloppsstationer infördes genom 1636 års seglationsordning. Förtullningen skedde vid stationen. Syftet var att minska möjligheterna till smuggling vid segling genom skärgårdarna.
Tullkammare vid anlöpningshamn.
Från 1688 om den åtgärd då ett hemmans ägor sammanfördes under ett annat hemmans mantal, vanligen på grund av oförmåga att betala skatt. Antingen uteslöts det inlagda hemmanet helt ur ränteräkningen, eller så upphörde endast mantalet och skattskyldigheten (utskylder och besvär) överflyttades på det andra hemmanet. I vissa fall var inläggning jämförbart med hemmans förminskning, i andra fall med hemmans förmedling.
Skatt som under medeltiden uppbars till den nyvalde kungen när han första gången kom till ett landskap.
Inlösning av fastighet eller del därav mot en ersättning. Beslut därom togs av domstol eller annan fastighetsbildningsmyndighet.
I kanten eller marginalen av en handskriven eller tryckt sida.
Undersökningstillstånd som gav innehavaren företräde till att utnyttja en eventuell fyndighet inom ett visst område.
Bestämmelser om rätt att upptäcka och utnyttja malmfyndigheter. De första besluten om upptäckarens rätt till mineral på kronojord kom 1523. Under 1500-talet utsträcktes rätten till att också omfatta frälsejord. År 1555 bestämdes att alla malmberg skulle lyda Sveriges krona till. Regalrätten blev inte fast rotad utan försvann i början av 1700-talet. Det tyska inmutningssystemet nådde Sverige på 1600-talet och fullbordades 1723. Den som upptäckte fyndigheten hade då rätt till 1/4 och resten tillföll jordägaren. Om fyndigheten gällde guld eller salt fick upptäckaren hälften. Utmålsförordningen 1741 bestämde att sedan fyndigheten anmälts av upptäckaren till bergmästaren skulle denne efter besiktning meddela tillstånd för brytning. Samtidigt begränsades jordägarens rättigheter. Bestämmelserna kompletterades 1757.
Rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndighet.
Förteckning över befäl, manskap och passagerare på ett örlogsfartyg eller militärt fartyg. Rullan innehöll uppgifter om varje persons namn, hemvist och födelseort, civilstånd samt om hyran som betalades per månad eller för hela resan.
I naturligt tillstånd, avlöning i förnödenheter eller varor, så kallade persedlar.
Person som, utan att tillhöra lägenhetsinnehavarens familj, bodde som underhyresgäst med eller utan inackordering i maten. Detta var en vanlig form av fattigboende i städerna från och med 1800-talet, särskilt för unga ogifta personer.
Benämning på tillfällig tjänst tillsatt av den decimerade lantdagen i maj 1918. Innehavaren av den högsta makten verkade som Finlands statsöverhuvud. Den neutrala benämningen var en kompromiss mellan republikanhängarna och monarkiblocket. Innehavaren av den högsta makten började dock allmänt kallas för riksföreståndare, vilket hade en klar syftning till monarki.
Skriftlig handling som berättigade innehavaren till en viss prestation (skuldfordran, teaterbiljett, spisningspolett).
I någons namn, på någons vägnar.
Förändring av villkoren i ett beneficium. Förändringar kunde göras av biskopen i dennes stift. De kunde också vara av olika typer. Ett beneficium kunde delas, två eller flera sammanslås eller införlivas med en kyrklig institution (under vissa omständigheter).
Av församlingspräst varje år förd förteckning över alla till församlingen in- och utflyttade personer. Längden innehåller uppgifter om personernas namn och stånd, orten varifrån de kommit eller dit de flyttat och de flyttningsbevis de hade hade med sig från flyttningsorten eller som de tagit med sig, samt det datum då beviset hade utfärdats. In- och utflyttningslängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Lotsande styrman som betjänade kustfarleden, omtalas i kung Valdemar II:s jordebok.
I orginal, ursprunglig utskrift.
I parentes, i förbigående.
”I bröstet, hjärtat”. Kardinalsvärdighet förlänad av påven i hemlighet, skedde när offentliggörandet av värdigheten kunde leda till förföljelse av kristna eller på annat sätt skada den katolska kyrkan.
I egen person, personligen.
I plenum, allmän sammankomst.
I full prästskrud, i ämbetsdräkt. Uttrycket ansluter sig till de avgifter som det ordinarie prästerskapet fick uppbära som tjänsteförmån när de förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud. Rättigheten avskaffades i samband med prästerskapets lönereform 1886.
Till förut bestämd tid, fatalietid.
I praxis, i det praktiska livet.
I Ryssland från och med 1719 vid hovrätter, provinskanslier och andra myndigheter existerande ”notariatsenheter” för registrering av överlåtelser av fast egendom och livegna, fordringar, kontrakt m.m. och för förande av register över dessa registreringar samt dessutom över tjänstefolk. En enhet av detta slag inrättades 1720 i anslutning till lantdomarkontoret i Viborg.
För ögonblicket, för närvarande.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktets centralort var Suolahti.
All statsverksamhet som ligger utanför statsregleringen, lagstiftningen eller rättsskipningen.
Anteckna eller införa i ett register.
Statlig avgift som erlades i samband med att vissa rättshandlingar anhängiggjordes såsom lagfart, inteckning, senare också ansökan om patent, registrering av varumärke och aktiebolag m.m. Eftersom inregistreringen stämplades på handlingarna brukade avgiften även kallas stämpelavgift, sedermera stämpelskatt.
Folkrättslig term för vattendrag inom ett land, hamnar och hamninlopp samt allt vatten i anslutning till kuster som ligger inom de så kallade baslinjerna, vilka i stort sett följer strandlinjen. I inre vatten är statens bestämmanderätt (suveränitet) total, i territorialvatten har utländska fartyg rätt att fredligt passera.
Avdelning vid Kanslikollegium, vars organisationsmodell fastställdes i 1713 års kansliordning, enligt vilken inrikesexpeditionen skulle ledas av ett ombudsråd med en statssekreterare som biträde. Organisationen ändrades 1719 då expeditionens verksamhet inleddes på allvar efter att den övertagit handelsexpeditionen och kammarexpeditionen. Inrikesexpeditionen leddes av en statssekreterare som föredrog och en expeditionssekreterare som expedierade de av rikets ärenden som gällde allmänna civila ärenden, ekonomiförvaltning, civila tjänstemän och prästerskapet. Från 1772 övertog den nyinrättade handels- och finansexpeditionen samt ecklesiastikexpeditionen en del av inrikesexpeditionens förvaltningsuppgifter, men dessa expeditioner drogs in 1792 och ärendena återgick till inrikesexpeditionen (fram till 1809). I det autonoma Finland motsvarades inrikesexpeditionen närmast av senatens kansliexpedition, som 1869 omorganiserades till civilexpeditionen.
Från 1917 benämning på den tidigare Civilexpeditionen, som 1918 ombildades till Inrikesministeriet.
Medlem av statsrådet och chef för Inrikesministeriet. Inrikesministern övertog 1918 uppgifterna som senator för civilexpeditionen (senare inrikesexpeditionen) hade skött. På inrikesministerns ansvarsområde låg statens andel i landets förvaltning och administrationsindelning, polis- och medicinalväsendet och senare även gränsbevakningsväsendet och befolkningsskyddet.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på civilexpeditionen i senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till inrikesexpeditionen för att följande år bli Ministeriet för inrikesärendena. Till ministeriets förvaltningsområde hörde länsförvaltningen och den administrativa indelningen av landet, samt medicinal- och polisväsendet. År 1919 tillkom gränsbevakningsväsendet och på 1930-talet planläggnings- och bostadsärenden samt befolkningsskyddet. Ministeriet leddes av inrikesministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. År 1927 inrättades Allmänna avdelningen och Avdelningen för polisärendena på ministeriet. År 1930 grundades sjöbevakningsväsendet och 1932 inrättades Avdelningen för gränsbevakningsärenden. Avdelningen för befolkningsskyddsärenden inrättades 1939 och 1943 Avdelningen för kommunala ärenden. År 1945 inrättades tillfälligt Avdelningen för den förflyttade befolkningen och Granskningsavdelningen för informationsväsendet, samt Ministeriets för inrikesärenden undersökningsorgan som hade föregåtts av Undersökningsorgan A. Under ministeriet lydde länsstyrelserna och städernas förvaltning, Filmtekniska nämnden, polisinrättningarna, Statens polisskola, Statens flyktinghjälpcentral samt Medicinalstyrelsen.
Benämning på en handelsavgift som uppbars i Brahestad efter viss taxa. Inrikestolag uppbars vanligen för de varor som utskeppades till Sverige med inhemska fartyg.
Icke garnisonerade truppers samling till vapenövning eller annan kommendering.
Av landshövding beviljat skriftligt tillstånd åt en åbo att få tillträda ett kronohemman.
Odlad eller odlingsbar jord, term för beräkning av avkastningen på en tunna utsäde. Inrösningsjorden skulle fastställas före ett laga skifte. En del av dylik mark undantogs för skifteslagets gemensamma behov (som vägar och diken). Varje jordägare skulle få en någorlunda jämn blandning av sämre och bättre mark av såväl åker och äng, till en storlek som svarade mot hans andel i skifteslagets mantal.
Den del av protokollet i ett medeltida diplom som innehöll uppgifter om adressatens namn och titel. Utformningen kunde vara allmän: ”omnibus presens scriptum lecturis uel audituris” eller riktad till en enskild person eller en grupp av personer. Ofta saknas inscription och då ersätts den normalt av en promulgatio.
I en tidning infört meddelande, notis, annons eller insändare.
Utmärkelsetecken, värdighetstecken.
Under svenska tiden och särskilt på 1600-talet förekommande benämning på att komma in med en skriftlig handling till någon myndighet, särskilt domstol. Begreppet förekom eventuellt också i betydelsen inleda en rättsprocess.
Registrering av värdepost vid postanstalten 1772–1881. Samtidigt blev postverket ersättningsskyldigt ifall postförsändelsen skadades eller försvann. Inskrivning ersattes under autonoma tiden med (post)assurans.
Den förrättning då det värnpliktiga manskapet infördes i krigsmaktens rullor. Termen förekommer även i ord som inskrivningslängd, rullföringsområde, inskrivningsrevision, -nummer, -bok m.m.
Under autonoma tiden om avgift för resning av vademål eller besvärsmål vid hovrätt. Allmänt: avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid inskrivning i läroverk eller av gods som fraktades med järnvägen eller post som skulle försändas.
Samlande benämning på de interna pålagor och avgifter som uppbars av bönderna i en socken för vägunderhåll, underhåll av socknens allmänna byggnader och allmänningar, fattigvård och andra gemensamma uppgifter. Medlen administrerades av kyrkoherden biträdd av sexmännen och i samråd med sockenstämman och olika specialorgan för respektive uppgift.
I vissa län, till det ypperliga frälset hörande hemman som åtnjöt skattefrihet, så kallad insocknefrihet, inom stamgodsets (säteriets) hemsocken. Motsvarighet till rå- och rörshemman, vilka i län med insocknefrälse kallades utsockneshemman.
Särskilt, i synnerhet, speciellt, även: i reda pengar.
Inspektor för ränteriet, ombudsman som övervakade akademiskattmästaren vid universitetet, motsvarande curatores aerarii inom ordensväsendet.
Tionderäknare, person som uppbar tiondet (till exempel häradsskrivare, kronofogde, sexman).
Syna, besikta, utöva uppsikt, tillsyn, kontroll över någon eller något. Detta gällde i synnerhet statstjänstemäns kontroll över underordnade förvaltningsgrenar och institutioner genom inspektioner.
I Ryssland 1797–1806/1808 territoriell militär organisationsenhet som uppstod genom att divisionskommendörerna blev inspektörer med endast övervakande uppgifter i territoriella distrikt som hade benämningen inspektion; i en inspektion fanns en inspektör för infanteriet och en för kavalleriet. Gamla Finland bildade en sådan militär inspektion.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737, distrikt inom biskopsstift, där en prost utövade tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.
Distriktsinspektörs dagbok över de av honom verkställda inspektionerna av fattigvården och fattigvårdsanstalterna i hans fattigvårdsdistrikt under Socialstyrelsens, senare Socialministeriets fattigvårdsöverinspektör. Inspektionsjournalen innehöll uppgifter om överträdelser av fattigvårdslagen och andra påtalade olägenheter samt uppgifter om tjänsteförsummelser och tjänstefel.
Läkare vid Socialministeriets välfärdsavdelning.
Övervakare (och ledare) av väsentligen praktisk verksamhet. Inspektorn utövade tillsyn över yttre förhållanden och företrädde driftsherren gentemot de anställda. Det förekom exempelvis dykeri-, salteri-, sockerbruks-, väg-, egendoms-, frälse-, gårds-, lantbruks-, bruks-, skogs- och gruvinspektorer.
Tjänstebeteckning för bibliotekarien vid Kungliga Biblioteket, åtminstone från cirka 1645. År 1661 tillsattes en ny under samma tjänstebeteckning.
Uppsyningsman vid högre läroanstalt, lärare vid vetenskaplig institution. Inspektor var även en titel för en tjänsteman inom vissa verk.
I Ryssland från och med 1700-talet benämning på ledande tjänstemän vid central-, regional- och lokalförvaltningen för flera förvaltningsgrenar. I Ryssland hade chefer vid regionala myndigheter eller andra ledande tjänstemän (ofta i rangklasserna 6–9) vid central- och regionalförvaltningen tämligen allmänt tjänstebenämningen inspektor. Inspektorsbeteckningarna i Ryssland hade dock ofta en specificerande förled som angav vilken förvaltningsorganisation tjänsten tillhörde. En del av beteckningarna saknade dock en sådan förled. Ospecificerade inspektorstjänster förekom även i Gamla Finland. Inspektor var benämningen på chef för tullkammare i Gamla Finland senast från och med 1744 sannolikt till 1754 samt på chefen för landtullens uppbördsorganisation. Vid Finländska revisionskommissionen var inspektor benämningen på ett varierande antal ledande lantmäteritjänstemän närmast under överlantmätaren. I det svenska förvaltningsspråket förekom på 1700-talet även tjänstebeteckningen inspektör, och det är inte alltid klart om den officiella beteckningen var inspektor eller inspektör. Under stora ofreden utgjorde inspektor benämning på den tjänsteman vid den ryska ockupationsförvaltningen som från och med 1717 stod i ledningen för tullförvaltningen i Åbo generalguvernement. Inspektorstjänsten vid tullen var förenad med guvernementskassörstjänsten.
Det förvaltningsområde som blir föremål för inspektion av en inspektör.
Tjänst i Gamla Finland som på kejsarens befallning förblev under universitetets i Dorpat uppsikt då Viborgs län fogades till Finland 1811.
Svenskspråkig benämning på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten och de ortodoxa prosterierna till år 1890 i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen var från 1891 till år 1918 kontraktsprost.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Ämbetsman i Kammarkollegium 1642–1683. Inspektorn var ursprungligen arkivarie för Kammarkollegiums kartor, från 1643 också registrator eftersom lantmätarna då blev skyldiga att sända kartorna till Stockholm för kontroll. Han fördelade lantmäteriuppgifterna mellan lantmätarna och försåg dem med utdrag ur landsboken över de områden som skulle kartläggas. Inspektorn granskade inkomna lantmäteriarbeten och föredrog lantmäteriärenden för Kammarkollegiums kammarråd. Ämbetet drogs in 1683 och ersattes med en styrelse och direktor. Tjänsten återinrättades 1720, som överdirektörens närmaste man och ställföreträdare.
Tjänsteman som övervakade mått- och viktväsendet i Finland under svenska tiden och som stod upptagen på Kammarkollegiums stat.
Tjänsteman i Helsingfors (åtminstone under senare delen av 1600-talet) med uppgift att övervaka hantverkarna.
Befattning grundad 1929 vid Medicinalstyrelsen för inspektion av sjuksköterskeundervisningen. Inspektrisen skulle vara utbildad sjuksköterska och ha erfarenhet av undervisningen av sjuksköterskor. Hon utnämndes av Medicinalstyrelsen sedan befattningen hade varit lediganslagen i trettio dagar. Befattningen hörde till den nionde avlöningsklassen.
Den ryska termen ”inspektor”, som på svenska och tyska på 1700-talet återgavs med ”inspekteur/Inspekteur”, förkommer senare på svenska i regel i formen ”inspektor” med undantag för militären, där formen ”inspektör” är rådande. Därför har i fråga om militära ämbeten använts den svenska formen ”inspektör”.
Från och med 1800-talet om tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var inspektör en titel för handläggande och föredragande tjänsteman vid centrala ämbetsverk och ministerier. Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett bruk eller lantbruk.
Lägre tjänsteman upptagen på hovstaten 1729 under köksbetjänte.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholhanteringen.
Tjänsteman vid Socialministeriets avdelning för nykterhets- och alkoholärenden. Inspektören lydde under överinspektören för alkoholtillverkningen.
I Ryssland från 1797 inspektör för allt artilleri i riket.
Tjänsteman vid Socialministeriets fattigvårdsbyrå som granskade vården och anstalterna inom den slutna socialvården.
Från 1918 lokal myndighet och tjänsteman som lydde under Handels- och industristyrelsen och ansvarade för att övervaka och besikta elektriska anläggningar och industrier som kunde medföra fara för omgivningen.
Övervakare och rådgivare i skötande av hushåll och i undervisning i huslig ekonomi. Inspektörer för huslig ekonomi fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Övervakare och rådgivare för undervisningen, skötseln och uppfödningen av hästar. Fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Titel på chefen för infanteriet, vilken utövade tillsyn och kontroll över truppslaget.
Tjänsteman inom försvarsmakten.
Kontrollör och övervakare av läroanstalter och undervisning inom lantbruket. Fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Tjänsteman inom bankinspektionsväsendet, som lydde under Finansministeriet. Inspektören var ensam handläggande och föredragande tjänsteman med ansvar för kontrollen av pantlåneanstalterna.
Kommunal tjänsteman som lydde under kommunens vårdnämnd och förestod ett samhällsvårdsdistrikt. Inspektören ersattes i en del kommuner av en uppsyningsman som var bosatt i kommunen och skötte uppdraget på arvode eller som ett förtroendeuppdrag.
Tjänsteman vid Socialministeriets arbetsavdelning som övervakade och inspekterade de samfällda bostäderna för skogs- och flottningsarbetare. Tjänstebeteckningen ändrades under 1940-talet till inspektör av skogs- och flottarbetarnas samfällda bostäder.
Tjänsteman som övervakade barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor samt arbetsstugor och sommarkolonier och andra anstalter för barn. I sin uppgift bistods inspektören av en byrå för skyddsfostran. Tjänsten grundades 1910 under senatens civilexpedition och sorterade 1917 under ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen, varefter tjänsten 1918 överfördes på Skolstyrelsen.
Övervakare och rådgivare inom trädgårdsodling och utbildningen i trädgårdsskötsel. Inspektörer för trädgårdsskötsel fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922. Innehavaren skulle ha avlagt filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i matematik.
Tjänsteman som skulle övervaka och granska ångpannor och andra med farligt gas- eller vätsketryck försedda kärl och behållare. Han skulle omedelbart underrätta myndigheterna om explosioner och om risk för olyckor. Han var anställd av en lokal myndighet och 1888–1918 underställd Industristyrelsen. Efter 1918 var han underställd handels- och Industristyrelsen.
Benämning vid sidan av distriktsinspektor på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten i Finland från och med 1918 utövar övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem.
Myndighet som bestod i ett inspektörsämbete. Under autonoma tiden kallades styrelsen för den nedlagda (dock inte avskaffade) indelta finska militären Inspektörsstyrelsen för indelta finska militären.
Tjänst som inrättades av senaten 1906 och som lydde under Kammarexpeditionen. Inspektören hade i uppgift att bistå kommuner, föreningar och enskilda personer med råd och upplysningar om lån ur Den obesuttna befolkningens lånefond. Han skulle därtill övervaka och årligen rapportera om förvaltningen av de lokala kassor som bildats med dessa medel, om resultaten av lånens användning och ge utlåtanden om låneansökningar, utföra inspektioner och verkställa värderingar och besiktningar över den obesuttna befolkningens ställning. Tjänsten ersattes 1915 av en kolonisationsinspektörstjänst.
Tjänsteman med ansvar för att övervaka renhållningen i staden och se till att den kommunala och privatfinansierade avfallshanteringen följde de stadgeenliga kraven på till exempel sortering, avfallskärl och tömning.
Besiktningsman, tillsyningsman.
Högtidlig invigning av kyrkoherde eller kaplan, gymnasierektor eller professor i ämbetet, varvid den blivande tjänsteinnehavaren också avlade en ämbetsed. Från 1856 installerades också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt den första lärarinnan vid fruntimmersskolor i sina ämbeten av stiftets inspektor eller biskop.
Ursprungligen den akt genom vilken en nyvald kapitelmedlem tog sitt uppdrag i besittning. Installationen förrättades vanligen av biskopen. Vederbörande avlade sin ed till biskopen, mottog kapitelsregeln och fördes till sin plats i koret. Senare utsträcktes installation också till att betyda iklädande av lägre kyrkligt ämbete i allmänhet.
Beslutsnivå inom domstolsväsendet. Första och lägsta instans utgörs av underrätterna, andra instans av vademåls- och besvärsdomstol, och högsta instans av den domstol vars beslut inte kan överklagas.
Anstalt grundad för att främja något praktiskt eller teoretiskt syfte, i synnerhet för att bedriva forskning på något mer specifikt område, exempelvis Mekaniska institutet, Geodetiska institutet, Havsforskningsinstitutet och Pasteur-instituet. Institut kan också avse en anstalt för beredande av uppfostran eller (högre) utbildning av mera speciell art, såsom arbetarinstitut, Kliniska institutet, Veterinärmedicinska institutet och Polytekniska institutet.
Sammanfattning av rättsregler som gäller för ett visst avgränsat område (till exempel inteckning, preskription). Allmänt: anstalt för främjande av praktiskt syfte.
Anstalt för högre utbildning inom huslig ekonomi. Institut för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Innehav av ett prästerligt ämbete. Under medeltiden hade kyrkoägaren rätt att föreslå en kandidat till ett ledigt prästämbete. Biskopen hade den formella rätten att bevilja den verkliga förläningen, och detta skedde vanligen under symboliska former.
Inrättning, stiftelse, särskilt gällande undervisning och vetenskaplig verksamhet.
Utrusta, förse med, undervisa (i synnerhet i praktiska färdigheter i till exempel lanthushållning), ge föreskrifter eller anvisningar.
Åt varje offentlig myndighet utfärdade regler om uppgift, arbetssätt och organisation.
Barnmorska som tjänstgjorde på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Instruktionsbarnmorskan deltog i undervisningen av blivande barnmorskor.
Beredande organ vid frihetstidens riksdag med uppgift att utarbeta förslag till instruktioner för kollegier och andra myndigheter samt ständiga instruktioner för en del riksdagsdeputationer.
I Helsingfors av staden anställd kvinnlig informatör som meddelade upplysningar till hushållen om sortering av köksavfallet som skulle användas till kommunalhemmets svinbestånd. Överloppsavfall överläts till svinuppfödningsbolaget Boxbacka Ab i vilket staden sedan 1917 innehade aktiemajoriteten. Som motprestation erlades en avgift per liter avfall till renhållningsverket och den mängd kött som beräknades ha producerats av avfallet till stadens livsmedelsnämnd för vidareförsäljning inom staden. Insamlingen av svinmat var ekonomiskt olönsam och upphörde 1920.
Från 1893 tjänsteman med uppgift att förädla kronans hingststam och allmänt främja hästaveln i landet, arbeta för grundandet av hästavelsföreningar, övervaka de statliga understöden för hästavel och från 1907 föra stambok över hingstar av finsk ras. Från 1896 lydde instruktören för hästavel under Jordbruksexpeditionen. Tjänsten blev ordinarie 1905 och underställdes Lantbruksstyrelsen. Instruktören biträddes 1907–1909 av tre distriktsinstruktörer, från 1909 av en assistent för hästavel. År 1917 överfördes instruktörens uppgifter på Lantbruksstyrelsens avdelning för husdjursproduktion.
Utbildare och rådgivare i linneslöjd och i skördande och användning av lin. Anställda instruktörer för linkulturen fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Undervisare och rådgivare för mjölkproducenter. Instruktörer för mjölkhushållning fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Skriftlig handling av juridisk karaktär. Instrumentet redogjorde vanligen för resultatet av en företagen förrättning som en syn, ägodelning, ett jordskifte eller en inventering.
Vid Fortifikationskontoret på 1720-talet anställd snickare som byggde astrolabier, kvadranter, skalor och andra instrument för lantmätare och artilleriofficerare. Instrumentmakare förekom också under autonoma tiden vid Mekaniska institutet i Helsingfors.
Inhibera myndighetsförordnande, tills klagan mot beslutet eller åtgärd av lägre myndighet blivit prövad av högre myndighet. En inställan innebär att beslutet inte får verkställas eller att man inte får vidta vidare åtgärder i ärendet.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle inställa sig vid domstol eller annan beslutsfattande myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin rätt att bli hörd i saken.
Lydnadsbrott huvudsakligen inom krigsmakten. Allmänt: förolämpning av överordnad tjänsteman.
Situation när skulderna överstiger tillgångarna.
Sammantaget, sammanräknat, totalt.
Benämning på ledare för resning eller uppror under autonoma tiden; rebell; upprorsman.
Oavgjort, särskilt om oavgjorda fall inom förvaltningen eller rättsväsendet.
Sedan 1868 offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung. Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
Särskilt skriftligt bevis utfärdat av domstol eller på en skriftlig handling av domstol gjord anteckning om att en inteckning i fast egendom hade gjorts eller att en åtgärd vidtagits i anslutning till befintlig inteckning.
Den som innehar en inteckningsförmån.
Domstolsprotokoll som innehåller en anmärkning om inteckning.
En stats okränkta territoriella område, fastställt genom till exempel ett garantifördrag. Ordet integritet användes också om de bibliska skrifterna som oförfalskade, i väsentlig grad oförändrade dokument.
Titel för förvaltare, tillsyningsman, föreståndare, ursprunglig titel för ledare av hel eller del av en förvaltningsmyndighet inom militären (till exempel generalintendent, överintendent, fältintendent, intendentskontoret). Senare användes titeln även för ledare av olika tjänsteverksamheter (såsom vetenskapliga eller konstnärliga institutioner eller delar därav).
Tjänsteman vid Industristyrelsen, vilken under överintendenten ansvarade för det förvaltningsområde som tidigare skötts av Bergsstyrelsen.
Läkare som ansvarade för verksamheten vid en hälsobrunn. Mineralvattensbrunnarna skulle sedan 1797 övervakas av Collegium medicum. Om hälsbrunnen låg inom en stad innehades tjänsten som intendent oftast av stadsläkaren. Stadsläkaren i Åbo var alltid intendent för Kuppis källa. Källorna i Nådendal och Raumo hade tidvis egna intendenter.
Tjänsteman vid Industristyrelsen, vilken under överintendenten ansvarade för det förvaltningsområde som tidigare skötts av Manufakturdirektionen. Intendenten för manufakturerna skötte tillsynen av industriskolor och hantverkarskolor.
Avdelning inom ekonomisektionen i skyddskårernas huvudstab. Intendentsavdelningen behandlade ärenden som gällde anskaffning och underhåll av beklädnads- och utrustningspersedlar.
Ämbetsverk, grundat 1811, som verkade under senatens kansliexpedition. Intendentskontorets uppgift var att under ledning av intendenten över allmänna byggnaderna övervaka planeringen av de allmänna och kyrkliga byggnaderna. Intendentskontoret övervakade också uppförandet och reparationerna av statliga byggnader. År 1865 ändrades namnet till Överstyrelsen för allmänna byggnader.
Svensk armémyndighet för truppernas förvaltning och hushållning, till exempel förplägning samt kassa- och redovisningsväsende. Intendentskontoret leddes av en generalintendent, med biträde av en fördelningsintendent, i krig underställda högsta befälhavaren. Under dem sorterade de olika regementenas intendenter, med motsvarande ansvarsuppgifter inom sitt regemente.
Militär tjänstegren för ordnande av en armés eller flottas eller ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning.
Avdelning inom Försvarsministeriet och i dess föregångare Krigsministeriet. Intendenturavdelningen ansvarade för anskaffning, vård och reparation av försvarsmaktens beklädnad och utrustning. Inom avdelningen verkade Provianteringsbyrån (tidigare Livsmedelsbyrån) och Beklädnadsbyrån (tidigare Utrustningsbyrån). Även Räkenskapsbyrån var underställd intendenturavdelningen fram till 1921.
Enhet inom etappstaben för den vita armén under inbördeskriget 1918. Intendenturavdelningen skötte om inskaffandet, lagrandet och distributionen av mundering, livsmedel och djurfoder. Avdelningen hade distriktskontor på 18 orter.
Chef för Intendentskontoret 1811–1865.
Mellankomst, bemedling, förbön, rekommendation.
Kyrkligt förbud i skriftlig form, ursprungligen bannlysning, förbud mot sakramenten, gudstjänstens firande och kyrklig begravning, avsett för ett visst område (interdictum locale) eller en viss person (interdictum personale). Förbudet lindrades så småningom när vissa handlingar (dop, konfirmation och nattvard åt sjuka och döende) fick förrättas, trots interdikt.
Tills vidare gällande eller antagen, för en kort mellantid utfärdad eller förordnad (till exempel styrelse, regent, regering).
Tillfällig, tills vidare, provisorisk.
Tillfälligt kontor, inrättat under kriget 1918, för att reservera hästar för lanthushållningen och därmed säkerställa livsmedelsproduktionen. Kontoret lydde under Lanthushållningsstyrelsen och sköttes av en styrelse, tillsatt av senaten. Styrelsen bestod av en direktör och två konsultativa medlemmar, varav den ena även fungerade som kassör.
Av regementschefen beviljat avsked tills vidare, bland indelt manskap.
Avsked som en regementschef kunde ge en soldat vid indelt trupp mellan generalmönstringarna. Interimsavsked skulle godkännas vid följande generalmönstring eller vid annan mönstring med liknande status.
Tillfälligt förordnad fogde som fungerade som ersättare för den ordinarie fogden då denne till exempel på grund av sjukdom var förhindrad att sköta sina uppgifter.
Av Kommerskollegium utfärdat provisoriskt nationalitetsdokument för utländskt fartyg i främmande hamn, som övergick till att segla under svensk flagg. Interimsfribrevet var i kraft tills fartyget nådde svensk hamn.
Tjänsteförrättande kyrkoherde eller kaplan under den tid då den prästerliga befattningen var vakant. Interimspredikanten uppbar bara en del av den tidigare ordinarie befattningshavarens lön. Resten gick till ecklesiastik- och skolstatens pensionskassa. Beteckningen förekommer bara i Finland, från och med autonoma tiden.
Tillfällig regering som tillsätts i avvaktan på att en ordinarie regering kan utses.
Provisorisk förrättning som reglerade den mängd tiondespannmål som ett hemman årligen skulle erlägga fram till att man slog fast en ständig tiondesättning.
Tjänstgöring under mellantid eller övergångstid (vakans). Det innebar att lönen besparades tills ämbetet fylldes med en ordinarie tjänsteman och kom antingen nådeårsfonden eller kronan till godo. Förfarandet gällde närmast ringare beställningar i riket från 1732, efter 1744 dock inte länsmän, gevaldiger, vaktmästare, vaktkarlar vid fånghusen, kammardrängar vid kollegierna och uppsyningsmän på tulljakterna.
Åbo som innehade sitt hemman under vakans.
Tillfällig institution för vård av veneriskt sjuka.Tillfälliga kurhus kunde grundas för en period på mellan sex och åtta veckor. Tillståndet förlängdes i praktiken ofta eftersom behandlingen inte kunde fullföljas på en så kort tid. År 1809 grundades ett tillfälligt kurhus i Ekenäs.
Av förvaltningsmyndighet eller domstol fattat uppskovsbeslut eller mellanbeslut som påverkade den fortsatta besluts- eller rättsprocessen. Interlokutoriebeslut förekom särskilt vid jäv under beslutsförfarande eller i frågor rörande den avgörande myndighetens behörighet. I äldre processrättsdoktrin var interlokutoriebeslut en beteckning för domstolsbeslut, meddelat under pågående rättegång, som den fortsatta rättsprocessen och domsutslaget var beroende av.
På bestämd tid, på utsatt dag.
Fyr med en fyrkaraktär som visar fast sken som plötsligt släcks under kortare tid än skenet varar.
Inackorderad elev, intagen patient.
Utbildnings- och uppfostringsanstalt där eleverna också bor och får sitt uppehälle.
Internationell sammanslutning som från 1922 arbetade för tekniska förbättringar inom järnvägen. Organisationen utgav också en enhetlig, trespråkig varuförteckning för att underlätta beräkningen av internationella avgifter. Den tillämpades också i Finland, som var en grundande medlem.
Mellanfolklig; angår, omfattar eller har beröringspunkter med två, flera eller alla folk.
Politisk fånge som med stöd av lagen om rannsakningsfångar men utan domstolsbeslut placerades på tvångs(arbets)anstalt som farlig för rikets säkerhet 1922–1945. Under perioden 1932–2006 användes beteckningen om fånge som genom beslut av fängelsedomstolen hade tagits i förvar på obestämd tid i avsikt att skydda samhället mot vissa former av grövre brottslighet.
Läger för politiska fångar. Enligt vapenstilleståndsavtalet 1944 skulle Finland placera alla tyska och ungerska medborgare i interneringsläger. Även finländska kvinnor som var gifta med tyskar samt deras barn placerades i läger. Interneringslägren upphörde 1946, och de internerade frigavs. Benämningen används ibland även för de koncentrationsläger som uppsattes i Östkarelen under fortsättningskriget.
Påvlig diplomat av andra rangen, förhandlare, sändebud.
Av minst 20 riksdagsmän utom dagordningen ställd fråga till regeringen eller medlem av statsrådet om en viss statsangelägenhet. Interpellationen bör inom 15 dagar besvaras inför riksdagen av den minister som ansvarar för sakområdet. Den leder till interpellationsdiskussion samt svarets antagande eller förkastande i riksdagen. Interpellationen mäter ministeransvarighet och regeringens förtroende. Den kan vid misstroendevotum leda till regeringens eller den ansvariga ministerns avgång. Interpellationsinstitutet infördes i RF 1906, justerades 1917 och fick sin nuvarande form i RF 1928.
Begära förklaring av sittande regering eller ansvarig minister i en viss statsangelägenhet.
Interimistisk styrelse under den tid det normala högsta styrelseorganet är förhindrat att utöva statsledningen. Termen används även i bemärkelsen den tid som förflyter mellan en ordinarie maktinnehavares avgång och efterträdarens tillträde.
Kommunikationsförbindelse mellan städer, till exempel telefon och järnväg. Termen används också om samarbete mellan olika städer (till exempel interurban överenskommelse).
Statligt ingripande, genom hot eller krig, i annan oavhängig stats angelägenheter.
Lagenlig, särskilt om något som grundar sig på eller är föreskrivet i testamente.
Utan testamente, förhållandet att någon har avlidit utan att ha gjort ett testamente varvid arvsrätten grundar sig på äktenskap eller laglott på grund av släktskap.
Kungörelse, tillkännagivande (till exempel stämning vid domstol, annons i en tidning).
Sedermera göra bekant, kungöra å ämbetets vägnar, meddela utslag av offentlig myndighet.
Den del av protokollet i ett medeltida diplom som innehöll uppgifter om utställarens namn och titel. Till intitulatio knöts ofta en devotion som exempelvis ”dei gratia”.
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
Något som försiggår inom till exempel ett fängelses murar.
I kejserlig kungörelse 1848, skifte av enskild krono- elller skattelägenhet i Viborgs län som hade undergått oändamålsenligt storskifte. Från och med 1916 användes termen nyskifte.
Syneförrättning som fastställde (eller upphävde) rätten att inleda intressentskifte.
Politiska ställningstaganden som görs på basis av vad som gynnar en viss samhällsgrupps ekonomiska intressen.
Under autonoma tiden om räknesätt för att beräkna räntan på ett visst kapital under givet antal år och med given procent, ränteberäkning, uträkning av ränta.
Präst som ska installeras.
Ätt av grevlig, friherrlig eller adlig status, som vunnit inträde på Riddarhuset 1249–1919.
Process genom vilken en adlad person och hans ätt upptogs som medlem i riddarhuset och antecknades I adelsmatrikeln. Ätten fick då ett ordningsnummer. En utländsk ätt kunde inte introduceras utan att först bli naturaliserad av regenten. Introduktion infördes då riddarhuset grundades 1626 och försvann formellt 1919. Den sista ätten introducerades 1912. Introduktionen fastställdes av riddarhusdirektionen och var avgiftsbelagd. Introduktionen var en förutsättning för att personen i fråga skulle komma i åtnjutande av adelsprivilegierna.
Ceremonimästarbefattning skapad vid drottning Kristinas hov 1648 med ansvar för mottagandet av ambassadörer och andra utländska sändebud vid hovet. År 1652 infördes också titeln viceintroduktör som var titulär. Befattningen bibehölls av följande regent, Karl X Gustaf (1654–1660).
Tronbestigning, både kungligheters och påvens; i synnerhet om den akt varigenom en biskop tar sin biskopsstol i besittning. Intronisationen skedde ofta omedelbart efter valet, det vill säga före biskopsinvigningen.
Avgift för personer som intogs på hospital. Avgiften gick till hospitalets så kallade medgiftskassa. Den betalades enligt landshövdingens beslut av anhöriga, i brist på sådana fördelades avgiften mellan staden, socknen och häradet.
Skriftlig förklaring om att något förhåller sig på ett visst sätt.
Egenmäktigt övertagande av främmande kreatur, som olovligen kommit in på ens ägor och där gjort skada. Tanken var att kreaturet hölls som säkerhet för ersättning och återbördades när skadan hade ersatts. Allmänt: inkomst.
Soldat som till följd av skada han ådragit sig under tjänsteutövningen blivit oförmögen till krigstjänst. Invalider vårdades på invalidhus eller i särskilda grupper på hospital och erhöll pension ur militärstaten.
Göra ogiltig, annullera dokument, beslut eller överenskommelse.
Genom allmän insamling grundad fond för understöd av krigsinvalider samt änkor och barn till avlidna soldater.
Under eller efter krig verkställd mönstring då avsked beviljades åt sårade eller skadade soldater.
Stiftelse grundad på statligt initiativ 1940 för vård av krigsinvalider och andra krigsskadade enligt krigsolycksfallslagen, senare också enligt invalidvårdslagen av vilka den första stadgades 1946. Stiftelsen bestod av en ordförande och ett antal medlemmar som representerade staten, invalidvården och organisationer som arbetade med krigsinvalider och deras samt de stupades familjer. Invalidstiftelsens byggnad i Helsingfors blev färdig 1942 och innefattade ett ortopediskt sjukhus och en yrkesskola med studiebostäder. Invalidstiftelsen heter numera Orton.
Inbunden bok vari konsistorienotarien förtecknade inventarierna i stiftets alla kyrkor och deras egendom i samband med en biskopsvisitation, inledningsvis utifrån församlingarnas inventarielängder, som från 1720 i författningarna kallas inventariebok. Konsistorienotarien justerade förändringar som skedde vid installationer av nya ämbetsinnehavare och vid kyrkoherdes eller kaplans frånfälle med påföljande nådeår. Detta slag av inventariebok infördes 1826 för att förbättra kyrkorevisionen. I kyrkolagen 1869 återinfördes inventarielängder.
Boskap som sköttes av landbonde på frälsehemman men som tillhörde jordägaren. Kreatursskatten var under medeltiden vanligen 1 lispund smör per ko och 2 skålpund ull per får.
Förteckning över lösöret hos en myndighet, offentlig eller kyrklig institution eller fastighet. Inventarieförteckningen utgjorde en bilaga till årsredovisningen.
I en församling förd förteckning över kyrkans fasta egendom och lösöre. Inventarielängden ingick 1686–1720 i kyrkboken, försedd med biskopens eller domprostens och kyrkvärdens underskrift. Från 1720 fördes en separat förteckning som i författningen 1720 kallades inventariebok men i kyrkolagen 1869 åter inventarielängd.
Föremål ombord på flottans fartyg som var avsett för långvarigt bruk (till exempel möbler och kanoner).
Samling av redskap, boskap och annat lösöre vid till exempel ett ämbetsverk eller på ett boställe eller annat tjänstehemman (i motsats till fast egendom och gröda).
Underofficer inom skepparestaten som ombord på örlogsfartyg hade hand om fartygets uppbörd.
Viss befattningshavare vid flottans civilstat med uppgift att upprätta inventarier. Sådana fanns särskilt vid kontor som lydde under något av de svenska kollegierna, till exempel Amiralitetskollegiums byggnings- och ekipagekontor eller sjöartillerikontor.
Spannmål som med visst värde är upptagen i bouppteckning.
Bokförare som förde inventarie över flottans fasta föremål, inventariepersedlar. Inventarieuppbördsböckerna fördes per vapenslag eller blev införda i allmänna uppbördsböcker under titeln fartygets allmängods. Som uppbördsman fungerade vanligen den i tjänsteår äldsta tjänstgörande underofficeren.
Kyrkoherdens inventering av kyrkböckerna, församlingens bokföring, kyrkans föremål och tillgångar samt den skriftliga handling han vid detta tillfälle upprättade för granskning vid varje prost- och biskopsvisitation, och när en ny kyrkoherde tillträdde. Allmänt: inventering av en handelsrörelse.
Specificerad förteckning över inventarierna vid offentliga inrättningar, fördes årligen av vaktmästaren efter en verkställd besiktning av beklädnadspersedlarna, sängkläderna och övriga inventarier vid kronohäktena samt i landshövdingens ämbetsrum. Inventariet sändes i slutet av varje år till Kammarkollegium för granskning, efter 1816 inom januari månad till senatens ekonomiedepartement.
Iklädning; den ceremoni genom vilken innehavaren av ett kyrkligt ämbete ikläddes detta ämbete. Förutsättningen var att vederbörande under kanoniskt giltiga former blivit vald eller utnämnd.
Under svenska tiden och autonoma tiden och fram till självständighetstiden om order, anvisning eller förbindelse om att få något utbetalat, utlämnat eller levererat. Termen användes också konkret om det brev eller dokument varigenom ordern skedde. I fråga om anvisning av penningtransaktion används vanligen termen assignation.
Åkallandet av Gud i protokollet i början av ett medeltida diplom eller brev. Invocation kunde vara monogrammatisk eller verbal. Den kortaste verbala formen var ”In nomine domini amen”.
Utslag i högre rätt som gäller invändningsmål, det vill säga mål som gäller processförfarandet.
Före storskiftet, benämning på ägor inom den egna byns gränser, vanligen själva gårdstomten eller till hemman hörande jordstycke som låg närmast gårdsbyggnaderna och som, åtminstone till väsentlig del, var uppodlat. Motsats: uteäga, gör- eller utmark.
Person som inte hade rätt att mottaga någon vigningsgrad inom den katolska kyrkan på grund av brist eller brott. Irregularitet kunde i vissa fall avlägsnas av personen själv, exempelvis genom studier eller av tredje person genom en lämplig donation eller om en äkta maka valde att gå i kloster. I andra fall kunde dispens beviljas av påven eller biskop.
Person som inte hade rätt att mottaga någon vigningsgrad inom den katolska kyrkan på grund av någon brist eller något lyte. Som sådant räknades oäkta börd, kroppsliga lyten, svagsinthet, minderårighet, bristande bildning, oprövad ståndaktighet i tron (särskilt hos nykristna), fler än ett tidigare äktenskap, bristande mildhet i tidigare utövande av krigarens, domarens eller skarprättarens yrke, dåligt anseende och ofrihet på grund av livegenskap eller äktenskapligt band.
Hinder mot att mottaga tonsur eller vigning som berodde på att en person svårt hade förbrutit sig mot kyrkans straffrätt. Till de berörda hörde mördare och dråpare, fosterfördrivare, personer som gjort sig skyldiga till stympning, självstympare, kättare och avfällingar, vederdöpare, personer som orättmätigt mottagit eller utdelat vigningar och personer som trots avlagt celibatlöfte ingått äktenskap. År 1215 utsträcktes förbudet till att också omfatta ättlingar till patroner, fogdar och vasaller som dödat eller stympat någon klerk.
Fientligt infall i ett land.
Person som skötte postgången över vatten vintertid, bl.a. mellan Sverige och Åland. Vanligen bemannade mellan sex och tio båtsmän en förbindelsebåt som var försedd med tre kölar eller medar, för att vid behov kunna dras på isen.
Järnsnidare, myntstämpelgravör, hantverkare som graverade de stämplar med vilka mynten slogs. Den tidigaste till namnet kända isensnidaren i Sverige var Gorius målare som 1538 erhöll betalning av myntverket.
Person som ansvarade för att brandvakarna vintertid skulle vara upphuggna. Han skulle också undersöka isens tjocklek och ansvara för att det var isfritt kring stadens kvarnar. Isfogden valdes bland de dragare som skulle sköta arbetet med brandvakarna, och uppdraget alternerade. Uppgiften är åtminstone belagd i Stockholm.
I Ryssland från 1700-talet och även i Gamla Finland avgift som ändringssökande skulle erlägga när ändring i vissa typer av administrativa mål genom besvär skulle sökas hos Dirigerande senaten.
Rätten att träda i en avliden (an-)moders eller (an-)faders ställe vid tagande av arv. År 1355 i en stadga för Västergötland och Värmland infördes i götarätten en istadarätt av begränsad omfattning för barnbarn och syskonbarn. Den formen infördes sedan omkring 1350 i lands- och stadslagen.
Rätt för avkomling att träda i en avliden arvinges ställe, representationsrätt.
Post i räkning: omständighet att ta med i beräkningen.
Om förhållandet att en person som redan straffats eller dömts till ansvar för brott igen gör sig skyldig till samma brott; återfall. Allmänt: upprepande, upprepning, förnyande.
Skrivelse, intyg eller bevis på iteration. Allmänt: skrift som upprepar eller förnyar en tidigare skrift.
Vägbeskrivning. Under medeltiden fanns för pilgrimer och andra resande beskrivningar till de mest besökta vallfartsorterna som Rom, Santiago del Compostela och Jerusalem. Det enda kända svenska itinerariet beskriver rutten Koburg–Rom.
Förvaltningsorgan som grundades på hösten 1918 och lydde under inrikesministeriet. Itä-Karjalan toimituskunta tillkom i anslutning med att den i Östkarelen belägna Repola kommun anslöt sig till Finland i augusti 1918.
Undersökningsdomare. Påven tillsatte undersökningsdomare exempelvis för en kanoniseringsprocess. De var prelater som vanligen också var landsmän till det presumptiva helgonet och skulle på ort och ställe göra en detaljerad undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakel.
Rikets rättigheter. Under medeltiden var det viktigt att skilja mellan vad kungen hade rätt att disponera över av gods och inkomster i egenskap av kung och vad han hade som privatperson. Regalrätten fixerades i Europa i mitten av 1100-talet. I kröningsederna lovade sedan kungen att hålla rikets rättigheter intakta. Problemet aktualiserades i Sverige senast under Magnus Ladulås. Principen ledde i början av 1300-talet till reduktioner av gods som kommit från kronan. I Magnus Erikssons landslag kodifierades principen om kronans oavytterliga egendom.
Den ersättning för vissa kyrkliga förrättningar (vigsel, kyrktagning och jordfästning med efterföljande själamässor) som den medeltida prästen hade rätt till. Förrättningarna skulle dock också utföras ifall prästen inte fick någon ersättning.
Blodets princip, innebär att en person får sitt medborgarskap beroende på vilket medborgarskap hans föräldrar har. Gällde i Finland till införandet av möjligheten att förvärva dubbelt medborgarskap.
Jordens princip, innebär att en person får medborgarskap i det land där han eller hon är född.
Skälig lön, den ersättning som under 1200-talet tillkom som ersättning för bärgningsarbete.
J
Kollektiv beteckning för jägare som anställts av hovet, konungen (eller godsägare) för att biträda de jagande vid större jakt.
Rätten att a) få förfölja ett på egna ägor uppjagat rovdjur in på annans ägor, b) få behålla villebrådet och c) uppbära skottpenning. Förföljningsrätten begränsades 1808 till på egna ägor skadskjutna djur.
Inspektör anställd vid Lantbruksministeriet med uppgift att övervaka jaktväsendet.
Titel för (ung) adlig tjänsteman upptagen på hovets jägeristat och som biträdde monarken vid jakt och dylikt. Jaktjunkaren stod i rang närmast under hovjägmästaren.
Kassa för bestridande av utgifter för utrotande av rovdjur. Jaktkassor inrättades 1808 i varje län. Jaktkassan erhöll sina medel från böter och viten för olovlig jakt samt från varje härad som årligen erlade jaktavgift beräknad efter mantalet, mot befrielse från skyldigheten att bygga och underhålla varggårdar eller varggropar. Jaktkassan förvaltades av och indrevs under överjägmästarens översyn, i första rummet till inköp av varg- och rävsaxar, inrättande av rovdjursgropar och till utbetalning av skottpenningar.
Överordnad tulltjänsteman, vanligen befälhavare på en tulljakt, som sigillerade granskat och klarerat gods innan fartyget avreste och bevakade kusten så att inga skepp kom undan stora sjötullen. En dylik tjänst fanns 1729 i Helsingfors och i Fredrikshamn.
En av flottans många formeringar som uppstod när flottan eller eskadern seglade i plogformering med befälhavarens fartyg i spetsen.
Till jägeribetjäningen vid hovet under 1700-talet hörande underordnad tjänsteman, med uppgifter som hörde till ett jaktbiträde.
Bevis på jakträtt, vanligen även på inbetald jaktskatt.
Privilegium för kungligt hov, ursprungligen också frälseman, att jaga vissa djur, främst björn, älg, rådjur, räv och rapphöna. Jaktregal infördes genom riksrådsbeslut 1488 som förbjöd bönder och präster att jaga regaldjur på sina marker, vilket avskaffades 1789. Jaktstadgan 1808 tillerkände jordägaren full jakträtt och avskaffade friheten att jaga rovdjur utan jordägarens tillstånd.
Befogenhet att idka jakt inom ett visst område. Jakträtten var redan under medeltiden knuten till besittningen av jord. Entydig lagstiftning om detta infördes först 1789. Rådjursjakt var i vissa landskapslagar förbehållen kungamakten och jakt på annat högvilt var reserverad för hovet. Frälset gynnades för viss typ av jakt. År 1488 förbjöds bönder och klerker att jaga. Förbudet efterlevdes knappast.
Rätt att jaga inom ett visst område, tillkommer sedan 1808 markägaren, men kan förvärvas av annan för viss tid genom arrende eller liknande avtal.
Skatt som erlades av den som ville idka jakt. Syftet var att delvis bekosta jaktförvaltningen, kontrollera beståndet av matnyttigt villebråd samt främja rovdjursjakten.
Författning om jakt, infördes 1647, 1664, 1789 samt 1808. I jaktstadgan ingår regler rörande jakt och djurfång, utan avseende på huruvida de är förenliga med allmän lag eller faller under den administrativa lagstiftningen.
Till prästerskapets avlöning uppburen tiondedel av jaktbytet, ställvis för sälfångst. Jakttiondet utgick under senare delen av 1600-talet endast i de nordligaste delarna av Österbotten och i Lappmarken.
Person anställd för att övervaka ett jaktområde och sköta jaktvården inom detsamma.
Vanligen den högsta tjänstemannen på en tulljakt eller patrullbåt. Jaktuppsyningsmannen övervakade stora sjötullen och hade befogenhet att granska skepparens märkrulla och fartygets last. Han verkade under tullförvaltaren ursprungligen utan rätt att gå ombord på fartyg i öppen sjö eller i skärgården. Rätten att kräva att skeppare uppvisade sin märkrulla tillkom tullkammaren. Efter 1817 ökade kontrollbefogenheterna över utländska fartyg och fartyg som anlände från utrikes ort i öppen sjö. Ifall det fanns mer gods på fartyget än vad märkrullan angav kunde uppsyningsmannen på tulljakten beordra och beledsaga fartyget till närmaste packhus för att få godset granskat. Han var berättigad till dubbel lott av eventuella böter och värdet av den konfiskerade varan gentemot besättningen.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän vid Hovjaktvarvet (1683–1848). Till hovstatens jaktverksbetjänte räknades 1729 en löjtnant och en materialsbokhållare. Jaktverksbetjänte överfördes 1792 på Arméns flottas lönestat.
Ständerutskott som sammanträdde i Helsingfors i januari till mars 1862 för att förbereda 1863 års lantdag. Januariutskottet bestod av 48 deputerade, 12 för varje stånd.
Översiktsregister, vanligen det register över avgjorda mål som gjordes upp vid en hovrätt enligt ett specifikt system, infört vid Svea hovrätt under senare delen av 1600-talet.
Medeltida högt ämbete med omdiskuterade funktioner. Enligt den isländska litteraturen skulle det ha funnits flera jarlar i Sverige, knutna till de olika landskapen. Svenska källor stöder inte antagandet. Åren 1150–1250 omnämndes flera personer med titeln svearnas jarl. De politiska händelserna visar att jarlen hade betydande makt. Han hade jämte biskoparna rätt till den största hedersboten näst kungen vid dråp på hans man. Alla skulle lämna hamnplats åt jarl. I Östergötland hade jarlen del i skatten från vissa härad och 1/3 av tributen från Gotland. På grund av sin ställning i ledungsorganisationen förfogade jarlen över en del av kronans egendomar. Jarlen rekryterades från stormannakretsar utanför de rivaliserande kungaätterna. Efter 1266 blev ämbetet obesatt.
Ryskspråkig benämning på ortodox präst som även användes i det svenska språket i Gamla Finland.
Organisation med uppgift att understöda och befrämja den svenska järnhanteringen. Den beviljade anslag för att utveckla järnhanteringen tekniskt och från 1751 lån till de delaktiga brukens ägare. Järnkontoret stadfästes 1747 och inledde sin verksamhet 1748. Organisationen reglerades flera gånger av sekreta utskottet. Det reglemente som fastställdes 1769 återställde de ursprungliga uppgifterna och kom att gälla i hundra år. Järnkontoret hade den första tiden rätt att i Riksens ständers bank belåna vågfört järn, men i övrigt har organisationen inte fått statligt understöd. För att kontrollera tackjärnsframställningen inrättades ett övermasmästarämbete 1751. Efterhand utökades antalet övermasmästare till som flest fem stycken med var sitt distrikt. Övermasmästarämbetet för det finska distriktet upphörde 1809. Den högsta ledningen utövas av brukssocieteten som en gång per år sammanträder till järnkontorsriksdag. Ledamoter är ägarna av de bruk som är medlemmar av Järnkontoret.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen.
Korporation av riddare, präster och tjänande bröder. Dess uppgift var att bistå och skydda pilgrimerna som reste till det Heliga landet samt med vapen kämpa för den kristna tron. Ursprungligen i Palestina kom etapporganisationen att omfatta hela det kristna Europa. Påven bekräftade johanniternas organisation 1113 och stadfäste johanniterorden 1154. I Europa organiserades kommender, som lydde under priorat. Sedan 1462 var johanniterorden indelad i åtta nationer eller tungor. Orden leddes av en stormästare och det högsta beslutande organet var generalkapitlet. I förvaltningen biträddes stormästaren av ett råd. Rådet bestod på 1400-talet av ordens högsta ämbetsmän som samtidigt var tungornas ledare. I Sverige grundades johanniterordens kloster i Eskilstuna på 1100-talet. Under 1400-talet grundades ytterligare två kloster. Efter reformationen delades orden i en katolsk gren som kallades malteserorden och en evangelisk gren som behöll namnet johanniterorden.
Del av lag som innehåller bestämmelser om fast egendom, hyra och arrende. Ingick i medeltidens lagsamlingar och i landslagen, senare också i allmänna lagen från och med 1734.
Ursprungligen om skriftlig handling rörande förvärv av jord genom köp, försäljning, byte, överlåtelse, arv, testamente m.m. Från och med 1700-talet användes termen också om lagfartshandling, fastebrev.
Förvärv av äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
Från och med 1500-talet samlande benämning på fastighet på landsbygden bestående av jord med tillhörande boningshus, ekonomibyggnader m.m. Jordagodset kallades vanligen hemman eller säteri, sätesgård, och från och med 1800-talet lantgård eller herrgård.
Lag stiftad i maj 1945 för att möjliggöra överlåtelse av jord till den på grund av kriget förflyttade befolkningen samt till krigsinvalider, krigsänkor och frontsoldater. Lagen utgick främst från överlåtelse av statlig jord men möjliggjorde även tvångsinlösning av jord. Jordanskaffningslagen föranledde en omfattande jordreform som fram till 1950 hade skapat cirka 100 000 nya småbruk. Jordanskaffningslagen innehöll en språklig aspekt som gick ut på att inte i alltför hög grad rubba språkbalansen i enspråkigt svenska eller tvåspråkiga kommuner.
Avskiljande av en del av ett skattehemman till en lägenhet (tomt), utan att stomhemmanets mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot avsöndring av särskilt skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av torp på skattejord.
I vidsträckt bemärkelse: lantbruk eller lanthushållning.
Kronans eller kyrkans jordbruksfastigheter, som inte bara gav innehavaren en bostad utan också lön genom den inkomst som jordbruket gav. Jordbruksboställen fanns inom kyrkan sedan medeltiden, för vissa ämbets- och tjänstemän sedan 1500–1600-talet och för militären sedan 1680-talet. De indrogs (med undantag för inom kyrkan) efter 1809 då innehavaren dog.
Ett av kronans jordagods som var utarrenderat till någon annan.
Från 1860 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för jordbruket, dess binäringar, undervisningsanstalter samt kommunikationerna, efter 1863 också för veterinärväsendet och skiftes-, justerings- och kartverket. Jordbruksexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Under dem tjänstgjorde en protokollsekreterare, kammarförvant och kanslister. Under Jordbruksexpeditionen lydde Lantbruksstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet (med undantag för 1875–1892), Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna (senare Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) fram till 1892, Järnvägsstyrelsen fram till 1892, inspektören för fiskeriet, Kolonisationsstyrelsen, lantbruks- och mejeriläroverken, hushållnings- och lantbrukssällskapen och Meteorologiska centralanstalten. Expeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Lantbruksexpeditionen, sedermera till Lantbruksministeriet.
Fastighet där man bedriver jordbruksnäring och som omfattas av annan fastighetslagstiftning och rörelseskatt än andra jordegendomar.
Tjänsteman vid Finska hushållningssällskapet.
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den ordinarie jordboken kallades också persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
Jordeboksränta utmätt i personligt arbete, infördes i jordeboken som en underavdelning till vanliga jordeboksräntan (spannmål, persedlar eller penningar).
Årligt utdrag ur jordeboken med uppgifter om förändringar i fastighetsbestånd och skatter. Jordeboksförändringsextrakt upprättades från 1794 i stället för extraktjordeböcker.
Av lantmätare gjord ekonomisk karta som gav uppgifter om en eller flera byars alla hemman, deras avkastning, vattenområden, vägar, privata och gemensamma byggnader, kvarnar och andra näringar samt fornminnen och andra specialiteter. Jordebokskarta är en inom forskning och arkivväsende förekommande allmän benämning på äldre (1630–1652) och yngre (1683–1809) geometrisk karta, huvudsakligen sådan som gjordes upp för skattläggningen. Den illustrerade uppgifterna i jordeboken.
Del av jordeboksräntan i Satakunta. Termen ”jordeboksko” var en enhet för vilken en viss smörmängd (1 mark) eller motsvarande penningsumma skulle erläggas.
I jordeboken, senare jordregistret, antecknat nummer för ett hemman eller en lägenhet på en hemmandels jordeboksnummer.
Naturaprodukter från jord- och bergsbruk, boskapsskötsel samt fiske och annat näringsfång, vilka togs ut som statsskatt.
Skatter som infördes i jordeböckerna på 1500-talet med beteckningen ränta eller årlig ränta. I de nya länsvis upprättade jordeböckerna på 1600-talet sammanfördes de skatter som utgjordes enligt de gamla skattetalen under jordeboksräntan, eller ordinarie räntan, till skillnad från extraordinarie räntan eller mantalsräntan. Jordeboksräntan utgick med ett fast belopp från varje hemman. Termen jordeboksränta användes även i Gamla Finland.
Den tjänsteman som förde (jorde)bok över kungens arv och eget.
Benämning på kameralt och administrativt distrikt i Sverige och Finland som motsvarade en kyrksocken, men som inte nödvändigtvis territoriellt sammanföll med den. Benämningen kommer av att jordeböckerna upprättades enligt dessa kamerala distrikt.
Bilaga till jordeboken som redogjorde för hur mycket av de olika slags persedlarna som uppbars av varje skatteehet inom ett visst område, vanligen en socken.
I Gamla Finland åtminstone kring sekelskiftet 1800 benämning på av staten avlönad edsvuren barnmorska.
Läkare som biträdde vid förlossningar.
Den myndighetsåtgärd genom vilken en fastighets jordar besiktades i syfte att fastställa beskattningsnaturen.
Benämning på fast egendom på landsbygden eller fastighet i stad i äldre lagspråk (till exempel i 1734 års lag).
Lokalt organ som lydde under Lantbruksministeriet. Nämnderna grundades 1945 för att verkställa lagen om jordanskaffning, som främst var ämnad för den befolkning som omplacerats från de områden som avträtts till Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Jordinlösningsnämnderna fattade beslut om upplåtandet av statsjordar och tvångsinlösning av privata jordar och byggnader, värderade dessa genom syneförrättning samt ansvarade för att göra upp och godkänna en kolonisationsplan. Nämnden bestod av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden samt två ledamöter som utsetts av Lantbruksministeriet var lantmäteriingenjör, agronom, forstmästare eller annan person med motsvarande kunskaper. De två övriga ledamöterna företrädde jordöverlåtarna och mottagarna av jord och valdes av kommunens kolonisationsnämnd respektive Lanthushållningssällskapens centralförbund.
Jordbruk eller mindre jordegendom som utgjorde en självständig ekonomisk enhet. Kameralt avsågs med termen en jordlägenhet som var för liten för att sättas i mantal, men tillräckligt stor för att betala ränta till kronan.
Indelningsgrund för olika jordbruksfastigheter med hänsyn dels till skattskyldighet beroende på äganderätt, dels till dispositionsrätt. Jorden indelades enligt jordnatur i krono-, skatte- och frälsejord. Kronojorden indelades ytterligare efter dispositionsrätten i allmän jordnatur (till exempel kungsgårdar, boställen för tjänstemän inom kyrka och stat, arrenderade kronoegendomar och kronoskogar) och i enskild ständig åborätt, som på vissa villkor kunde övergå i äganderätt. Exempelvis kunde nybyggen i kronoskogar efter fullgjorda byggnads- och odlingsskyldigheter övergå utan lösen från kronojord till skattejord, där innehavaren hade full äganderätt. Indelningen i jordnatur försvann när grundskatten förenhetligades.
Rådgivande organ inom Lantbruksministeriet i anslutning till verkställandet och övervakningen av jordanskaffningslagen 1945. Som ordförande verkade chefen för Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Ledamöternas antal var åtta av vilka tre ledamöter skulle inneha jordöverlåtarnas förtroende och tre jordmottagarnas förtroende.
Undersökning av en gårds värde för att rättvist bedöma hur mycket skatt som skulle betalas. Jordrannsakningen innefattade en utredning av fastighetens jordnatur, skatteförmåga, hävd och ägoförhållanden, med beaktande av förändringar genom byten, (skatte)förmedlingar m.m. Rannsakningen skulle förrättas av landshövdingen eller landskamreren, i närvaro av häradshövdingen eller någon annan av häradets tjänstemän. Jordrannsakning skulle efter 1729 alltid ske innan man upprättade en ny jordebok. I praktiken förrättades jordrannsakningar sporadiskt, vilket resulterade i ofullständiga jordeböcker. Under åren 1829–1830 förrättades på kejserligt beslut systematiska jordrannsakningar i varje socken av landshövdingen, landskamreren eller annat sakkunnigt ombud i närvaro av kronofogden och häradsskrivaren, prästerskapet och jordägarna. Syftet var att göra upp tillförlitliga jordeböcker för beskattningen och att bevaka kronans rätt till gods, räntor och andra förmåner.
Protokoll fört över en jordrannsakning. Jordrannsakningsprotokollet skulle stadfästas av häradsrätten på landsbygden och av rådstugurätten i staden.
Förteckning över samtliga fastigheter på landsbygden 1895–1985, per socken och i nummerordning per by och hus. Jordregistret tjänade som fastighetsbokföring, särskilt över oplanerade områden. Jordregistret ersatte jordeboken 1895 och fördes av förste länslantmätaren. Lantbruksministeriet ansvarade från självständigheten för jordregistret. I registret antecknades information ur jordeboken, jordegendomens namn och natur, uppgifter om storskiftet, servitut och andra jordförrättningar som gällde lägenheten, såsom klyvning, styckning eller avsöndring. Vid sidan av sitt egentliga ändamål tjänade jordregistret också som offentligt dokument bl.a. för fastighetskrediter, beskattningsväsendet, jordbruksstatistiken och lantmäteriväsendet.
Illustrerad version av jordregistret.
Redan i landskapslagarna förekommande benämning på geometrisk uppmätning av jorden, ursprungligen med stång eller rep. Jordrevning gjordes ursprungligen för uppdelning av gemensamma ägor mellan grannar, sedan 1300-talet också i skattläggningssyfte. Från 1628 dokumenterades jordrevningen också genom kartor. Enligt 1783 års lantmäteristadga dokumenterades jordrevningen genom en i stor skala utförd och detaljerad geografisk mätning.
Benämning på a) diverse avgifter på nyttjanderätt till jord, b) grundskatt på jord, c) nettoinkomst på avkastningen från en jordfastighet.
Avkastningsskatt som kunde utgå mycket summariskt efter exempelvis antalet husdjur eller kvantiteten utsäde. Jordskatten blev med tiden mycket ojämn eftersom adel och prästerskap fritogs. Den viktigaste jordskatten var tiondet. På 1840-talet förändrades beskattningen så att de olika skattepersedlarna ersattes av skatterubel. Efter 1864 förändrades skatteunderlaget gradvis mot inkomstbeskattning.
Benämning på den i allmänhet obetydliga avgift som staden uppbar av enskilda innehavare av stadsjord. Man fick inte full äganderätt till stadsjord, utan den innehades antingen på livstid eller genom ständig dispositionsrätt, vilken kunde överlåtas på annan person. Jordskylden kallades också ägopenningar, vretskatt, åkeravrad och åkerskatt.
Under medeltiden jordenhet, som ägdes av en enskild bonde eller bondebolag. Varje bonde eller bondebolag ägde i medeltal ett halvt tiotal jordstycken, och i jordeboken angavs noggrant på vilket stycke bostället befann sig.
Under 1600- och 1700-talet förekommande samlande benämning på hemmans uppdelande i mindre enheter. Jordstyckningen indelades, beroende på jordstyckningens natur, i ägostyckning, hemmansklyvning och jordavsöndring.
Innehavare av jordtorp, som helt eller delvis betalade sin lega i dagsverken till huvudgårdens innehavare. Jordtorparen erlade mantalspenningar.
Jordägarens rätt till del av mineralfyndighet som utvanns av annan person på hans mark. Jordägaren var berättigad att delta i gruvarbetet och få en del av vinsten i utbyte mot att han också ansvarade för en del av kostnaderna för arbete, byggnader, redskap och förråd. Vid tvister kunde inmutaren hänskjuta saken till domstol eller till skiljemän. Jordägaren måste, senast vid utmålsläggningen, anmäla sin avsikt att utnyttja jordägarandelen.
Ägare till jordegendom, särskilt på landsbygden, där kronan var ägare till all kronojord, medan frälse- och skattejord ägdes av enskilda. Motsats: landbor och arrendatorer, eller besittningshavare i allmänhet (såsom boställsinnehavare, ränteägare till rätten att uppbära frälse-, jord- eller skatteränta av jordegendom ägd av någon annan).
Benämning på de personer eller instanser som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 överlät jord för kolonisationen av den förflyttade befolkningen.
Tjänstgörande dagbefäl vid militären, även tjänstgörande läkare, veterinär och annan civil tjänsteman för dagen.
Diarium, dagbok, som fördes vid myndigheter i kronologisk ordning och i vilken skriftväxlingen registerades med basuppgifter om de registrerade handlingarna. Vanligen fördes separata journaler över inkommande och utgående handlingar.
Dagbok eller förteckning, allmänt: tidning, tidskrift. Dokument för uppbärande av sjötullen: journalen upprättades av kontrollören och tullförvaltaren gemensamt och signerades av bägge. Av journalen framgick de tullpliktiga persedlarna samt själva uträkningen av tullavgiften och andra stadsuppburna umgälder.
Vid kollegiala myndigheters och domstolars sessioner upprättade protokollartade handlingar, i vilka de närvarande ledamöterna liksom de behandlade ärendena samt de fattade besluten antecknades. Journalerna undertecknades av de närvarande ledamöterna. På grundval av journalerna upprättades därefter särskilda protokoll över ärendena.
Hög formellt utlyst glädjefest till minnet av en ecklesiastisk tilldragelse. Jubelfester hålls vanligen med ett visst tidsintervall. Den sista katolska jubelfesten firades 1525. Den första evangelisk-lutherska jubelfesten hölls 1621 till minnet av reformationen. Då präglades även ett jubileumsmynt, en så kallad skådepenning. Därefter följde jubelfester 1693, 1721, 1730 och 1793 till minne av antingen den lutherska läran eller lärans slutliga stadfästelse vid Uppsala möte 1593. Jubelfester utlystes från 1800-talet även till minne av statliga tilldragelser.
Titel för magister som efter 50 år på nytt deltar i en promotion.
Inom katolska kyrkan de år då fullständig indulgens utfärdas. Det första jubelåret firades år 1300. Avsikten var att jubelår skulle firas vart hundrade år, men mellantiden förkortades. Numera firas jubelår vart 25:e år. Ett särskilt jubelår firades 1933.
Indulgens som specificerades till ett jubelår. Bonifacius VIII utlyste året 1300 till kyrkans jubelår, och alla pilgrimer som under 15 dagar besökte apostlarna Petri och Pauli kyrkor fick fullständig indulgens. År 1390 utsträcktes möjligheterna att förvärva jubileumsavlat till kyrkor utanför Rom och utanför jubelåren. Redan 1393 fick Vadstena klosterkyrka avlatsprivilegier för en månad från Trefaldighetsfesten. Intäkterna av allmosor (lika med kostnaderna för en resa till Rom) skulle då delas lika mellan klostret och kyrkorna i Rom.
Benämning på Kommerskollegiums bestämmelser angående judarnas rättigheter och skyldigheter samt religionsutövning. Judereglementet utfärdades 1782 och gav judarna rätt att bosätta sig på vissa orter, att där uppföra synagogor och att sysselsätta sig med vissa särskilt uppräknade borgerliga yrken, men nekade dem politiska rättigheter vid allmänna val och förbjöd dem att ingå äktenskap över trosgränserna. År 1806 nekades judar tillträde i riket, utan kunglig dispens. Reglementet kom i sin helhet att gälla ända fram till 1918, med undantag för ryskjudiska militärer som tillerkändes större friheter redan 1858.
Lagstiftare, lagskipare (domare).
Till domstolsväsendet hörande, som avser domstolsväsendet. Uttrycket förekommer om ämbete, ämbetsverk, myndighet eller befogenhet samt om juridiska dokument och myndighetsåtgärder.
Rättslig dom eller omdöme, bedömning, jämte förmågan att kunna bedöma, ge omdöme.
Kalender införd av Julius Caesar 46 f.Kr., den officiella kalendern i Sverige fram till 1752. Åren 1700–1712 gällde dock den svenska kalendern. Kalenderåret bestod av 365 dagar med en skottdag vart fjärde år. Den gregorianska kalenderreformen fixerade 1583 vårdagjämningen till den 21 mars. Påsksöndagen fixerades till första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753. I Ryssland användes den julianska kalendern till 1917.
Fram till 1800-talet (avskaffat 1862 i Sverige) det minsta svenska rymdmåttet för våta varor.
Rymdmått för våta varor, också kallat ort, motsvarande 1/32 kanna eller cirka 8,2 cl. Ordet jungfru förekom även i fartygens eller stenläggningsarbetets redskapsterminologi (till exempel röst- eller märsjungfru, vant- eller bardunjungfru, jungfrublock, jungfrubända).
Titel på adlig ogift dotter, under senmedeltiden med arvs- och ägorättslig betydelse; ungmö. Titeln trängdes ut av frökentiteln, i borgerliga kretsar ersatt från 1800-talet med mamsell, medan jungfru under 1700-talet började beteckna kvinnligt tjänstehjon av högre rang i högre stånds hushåll (husjungfru).
Titel på sångerska vid hovkapellet på 1700-talet. Under medeltiden användes beteckningen i betydelsen ogift matmoder samt ogifta kvinnors jungfrubur (för unga kvinnor avskild del av boningshus vilken användes sommartid).
Benämning på tumskruvar. Tumskruvar är kända från räkenskaperna i Stockholm 1462. År 1488 omtalades i Stockholm en kvinna på vilken man skruvat sönder två jungfrur.
Elev vid sjömansskola, sjömanslärling, senare tredje gradens sjöman. Ursprungligen användes beteckningen skeppsgosse.
”Ung herre”, under medeltiden titel som användes av unga prinsar och andra förnäma ungherrar, formellt av personer som senare skulle dubbas till riddare. Sedermera blev junker en titel för obetitlade ungherrar ur den lägre lantadeln. Beteckningen användes 1809–1917 även i betydelsen officersaspirant på ryska krigsskolor (junkerskolor).
Latinskt uttryck som hänför sig till statens rättigheter rörande kyrkliga angelägenheter. Under medeltiden avsåg begreppet rätten att skydda kyrkan och dess intressen (jus advocatise). Rättigheterna utvidgades efter reformationen till högsta överinseendet över statskyrkan (jus supremse inspectionis) inklusive rätten att bestämma över statens kristna läroinriktning, samt huruvida någon eller några av de från statsreligionen avvikande konfessionerna skulle tolereras eller fördömas (jus reformandi).
Konungens eller regentens rättigheter. Rättigheterna definierades i konungabalken. Enligt landslagen hade kungen rätt att uppta skatter, utfärda lagar, vara högsta domare och utfärda privilegier. 1734 års lag saknade konungabalk. 1772 års regeringsform fastslog att kungen skulle ”styra riket efter konungabalken, landslagen och denna regeringsform”. I Finland förblev regeringsformen från 1772 i kraft under autonoma tiden.
Ed om tystnadsplikt som auskultanter vid hovrätten svor från och med 1633, innan de fick ut sitt betyg över fullgjord hovrättsauskultering, inkluderande viss praktik också vid häradsrätt eller rådstugurätt.
”Domstolen känner till rättsreglerna”, princip som innebär att domstolarna förutsätts känna till de rättsregler som ligger till grund för ett visst mål, oberoende av om parterna åberopat dem.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement 1918–1921.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens administrativa avdelning som ansvarade för juridiska spörsmål. Vid byrån fanns en ombudsman, en biträdande ombudsmän, en notarie och kanslister.
Byrå vid avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Juridiska byrån skötte handläggningen av frågor i anslutning till främmande stat, Finland eller enskilda personer, sjörätt, litterär, konstnärlig och industriell äganderätt, värnplikt, nationalitets- och äktenskapsspörsmål samt mellanfolklig rättshjälp.
De rimmande verspar som i regel avslutar varje balk i svealagarna med undantag av Dalalagen. Oftast var versparen utformade som böner om Guds bistånd att efterleva lagen i kristen anda. En yngre typ av juridisk diktning förekommer i laghandskrifter och är ofta skriven på latin. De är memorialverser på hexameter, vilkas satser är sammanställda av nyckelord som syftar på balkarnas rubriker.
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En juridisk person kan vara offentligrättslig: en stat, en kommun eller en samkommun, eller privaträttslig: de flesta bolag, en förening, ett konkursbo eller en stiftelse. Till skillnad från svensk rätt är ett dödsbo i finsk rätt ingen juridisk person.. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
Benämning på polismästaradjoint med juridisk utbildning och domarkompetens, under autonoma tiden i motsats till polismästare med civil tjänstemannakompetens, från och med självständighetstiden till 1950-talet som biträdde polismästaren i judiciella ärenden och fungerade som polismästarens vikarie i dylika ärenden.
Ursprungligen tjänstebeteckning för innehavaren av den första jurisprofessuren vid Uppsala universitet, inrättad 1604. Ämnesområdet innefattade då juridik, moralfilosofi och statslära. Tjänstebeteckningen ersattes 1609 med juris et politices professor. Därefter blev jurisconsultus en titel eller ett predikat för lagfaren, lagklok, rättslärd, juridiskt bevandrad, sedermera också för rättsbiträde.
Benämning på de högre rättsinstanserna (hovrätt och Kgl. Maj:t, justitierevisionen eller justitiedepartementet) i den egenskapen att endast de kunde meddela verkställbara utslag i grova brottmål.
Benämning på de lägre rättsinstanserna och att de var ålagda att strikt och bokstavstroget följa lagen.
Den form av jurisdiktion som utövades i kraft av en fullmakt ad hoc. Den upphörde då fullmakten utgick eller återkallades, men inte nödvändigtvis ifall innehavaren av fullmakten avled. Jurisdictio delegatio innehades vanligen av nuntier eller legater som utsänts av påven. De hade rätt att vid behov delegera sina befogenheter till subdelegater. Detta gjordes ofta av kollektorer och avlatskommissarier för att dessa lättare skulle kunna fullgöra sin uppbörd.
Den form av jurisdiktion som förvärvades genom övertagande av motsvarande kyrkliga ämbete och förlorades i och med förlusten av ifrågavarande ämbete.
Om ansökningsförfarandet som frivillig rättsvård.
Domsrätt, domvärjo, befogenhet att utöva rättsskipning inom ett visst område. I katolsk kyrkorätt: befogenheten att leda kyrkan.
I Gamla Finland 1721–1783 och 1797–1811 domkrets där justitiekomissarien/häradshövdingen i häradsrätten utövade domsrätten i lägsta instans på landsbygden. Jurisdiktionerna var indelade i ett antal tingslag och häradstingen hölls tingslagsvis.
Tjänstebeteckning för Juridiska fakultetens (grundad 1609)professorer i Uppsala. De undervisade i juridik, moralfilosofi och statslära.
Avdelning i senaten grundad den 24 september 1914 för att bereda lagförslag och ge utlåtanden i juridiska frågor under viceordföranden för ekonomiedepartementet. Föregångare: kommittén för lagberedningen. Avdelningen leddes av en överjuriskonsult och indrogs 1918.
Juridik och rättsvetenskap: ligger till grund för och kommer till uttryck i domstolarnas lagtillämpning. Det första verket i denna genre utkom 1756. Lagtillämpningen utövades dock i äldre tider oberoende av rättsvetenskapen och grundade sig närmast på rättspraxis.
Kompetens i både romersk och kanonisk rätt, ingick sedan medeltiden i beteckningen för den juridiska lärdomsgraden doktor, från 1871 också i kandidat- och licentiatlärdomsgraden. Beteckningen bibehölls också efter att den inhemska rätten blev det huvudsakliga målet för juridiska studier efter reformationen. Den avskaffades i Sverige 1904, men fanns kvar i Finland.
”Rättsordning”, rätt, rättighet. Begreppet avser närmast mänsklig rätt i allmänhet, i motsats till gudomlig rätt, och används vanligen om objektiv rättssats, lag eller lagfarenhet.
Den kanoniska rätten eller den katolska kyrkans rätt.
Civilrätt, privaträtt, de rättsregler som rör privatpersoners inbördes förhållanden såsom avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Jus civile avsåg ursprungligen de romerska medborgarnas särskilda rätt i det antika Rom.
Sammanfattningen av de rättigheter som tillkommer medborgaren i en stat; medborgarrätt; medborgarskap.
Under medeltiden en samlande benämning på den äldre medeltida lärda rätten, närmast den kanoniska och romerska rätten, från och med 1734 allmän rätt, den allmänna lagen.
Kronans rätt till en viss andel av det arv utländska arvingar ärvde, måste fastslås av domstol efter ansökan av arvingen innan arvet kunde skiftas. Avgiften erlades som sjättepenning såvida annat inte var beslutet länderna emellan. Jus detractus avskaffades mellan Sverige och Norge den 1/13 mars 1801, med de flesta andra europeiska länder mellan 1820 och 1832.
Inom romerska kyrkorätten de bestämmelser som ansågs ha gudomligt ursprung. De baserade sig i första rummet på evangeliet.
Rätten att på torg eller vid gata inneha en plats för tillverkning och beredning av marknadsvaror. Rätten ingick i den företagsform som betecknades med kameraltermen ”stallum”.
Folkrätt, oavsett politiska gränser. Inom romerska rätten: naturlig rätt, allmänmänsklig rätt.
Inom kyrkorätt de bestämmelser som baserade sig på kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän.
Den rätt som gäller militären och militära ärenden.
Naturalrätt, en under 1600–1700-talet använd benämning på naturrätten i bemärkelsen en rättsuppfattning som grundade sig på tanken om allmängiltiga rättsprinciper som lämpar sig för alla samhällen under alla tider.
Naturrätt, ett system av rättsregler som ansetts grunda sig på naturens egen ordning och människans natur och därför varit höjt över lagar stiftade av människan.
Den rätt som tillkom en kyrkoägare (patronus) att när ett prästämbete blev ledigt presentera en kandidat för biskopen som formellt tillsatte tjänsten.
Under förläningarnas tid och i arkaiska samhällen, den rätt till bruden på bröllopsnatten som en man av högre stånd hade över en man av lägre stånd.
Samlande benämning på den äldre inhemska medeltida sedvanerätten.
Biskopens och domkapitlets rätt att gemensamt besätta kanonikaten.
Undantagsrätt, specialrätt för en viss grupp av människor, saker eller juridiska relationer. Jus singulare innebar ett undantag från rättssystemets generella principer och den allmänna lagen. Den gällde särskilt under ståndssamhället (till 1907) och näringstvångets tid (till 1879). Motsats: jus commune.
Rätt att uppbära avgifter för kyrkliga förrättningar som skedde i ämbetsdräkt (stola).
Repressiv rätt, strängt eller strikt enligt lagen.
Vedergällningsrätt, under 1600-talet om den rätt som under 1600-talet (från och med 1609) grundade sig på den mosaiska lagens princip om ”öga för öga, tand för tand”.
Från 1735 tjänsteman inom Justeringsverkets justeringsdistrikt. Justeraren godkände och stämplade mått, mål och vikter före mätning och vägning. Som justerare verkade ofta en lantmätare. Städerna fick själva utse sina justerare som sedan togs upp på Justeringsverkets stat. Under autonoma tiden förekom även edsvurna män med justeringsuppgifter i län där tjära producerades eller där insaltad fisk och insaltat kött fanns till salu.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål, mynt och vikter. Justering verkställdes endast av de justerare som var godkända av kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och rättelse av beslut eller protokoll.
Den avgift som enligt en fastställd justeringtaxa skulle erläggas för att få ett mått kontrollerat och godkänt av en justerare. En motsvarande avgift skulle också erläggas för tjärtunnor samt för kontroll och märkning av tunnor som skulle användas för försäljning av saltad fisk och salt kött.
Bly som användes för att göra en lätt järnvikt tyngre, så att den vid justeringen kunde godkännas och stämplas. Järnvikterna tillverkades vanligen med en ihålighet som kunde fyllas med bly.
Kollegial avdelning vid Lantmäteristyrelsen, grundad 1922 för att ansvara för justeringsväsendet, i stället för Justeringsverket som drogs in samma år. Ledamöterna var Lantmäteristyrelsens överdirektör och Justeringsbyråns direktör, senare justeringsinspektör. Justeringsbyrån ansvarade också för vissa instrument (kompass, skalor och längdmått) som hörde till lantmäteriet.
Tjänsteman vid Justeringskommissionen 1886–1892, vilken övervakade justerare, kontrollikare och arbetslikare. Justeringsinspektören granskade precisionsmått, precisionsvikter, precisionsvågar och justeringsdistriktens justeringsredskap och biträddes av en assistent. Han verkade också som sekreterare för Justeringsverkets styrelse vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Efter 1928 var justeringsinspektör en tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Kommission som 1886–1892 lydde under Överstyrelsen för lantmäteriet och som förberedde inrättandet av Justeringsverket, justeringsdistrikten och utnämningen av justerare. Justeringskommissionen övervakade också införandet av det metriska mått- och viktsystemet i Finland. Justeringskommissionen bestod av överdirektören för lantmäteriet och en justeringsinspektör, samt en konsultativ ledamot med rösträtt enbart i frågor rörande justeringsredskap, utlåtanden och föreskrifter. Justeringskommissionen verkar även ha funnits i någon form åtminstone åren före 1922, då Justeringsverket drogs in och överfördes till Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Tjänsteman vid Justeringsverket, fram till 1892 vanligen länslantmätaren, som i justeringsdistrikten på landsbygden övervakade justerarna och deras redskap.
Sammanträde i riksdagen för protokolljustering.
Offentligt sammankallat möte för ett justeringsdistrikts justerare då man granskade ett kronomagasins mått, mål och vikter. Justeringsstämmorna hölls vanligen vintertid och avskaffades efter att Finland 1887 övergått till metersystemet.
Stämpel med vilken mätredskap, mått och vikter stämplades efter att de godkänts vid justeringen.
Av kronan eller staten fastställd taxa för mätning av mått, mål och vikter.
Utskott vid lantdagen. Alla expeditioner från lantdagen skulle först godkännas av lantdagen själv eller av ett justeringsutskott. Utskottet bestod av nio medlemmar.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Under medeltiden förekommande titel som i det närmaste motsvarade drots.
”Den förlikande rätten”, rättsskipning som grundade sig på förlikning.
Person som under medeltiden utövade domsrätt i kungens ställe. Formeln ”teste NN justiciario nostro” förekommer i Sverige i tre brev från 1360–1361, utfärdade i Magnus Erikssons namn och sigillerade med hans domsigill. År 1365 förekom justitiar i ett brev av Albrekt av Mecklenburg. Fallen är för få för att några slutsatser ska kunna dras. Justitiaruppdraget kan ha varit tillfälligt eller lokalt begränsat.
Borgmästare i mindre städer under 1600-talet och styresman och domhavande i den svenska kolonin S:t Barthélemy på 1700-talet.
Under svenska tiden från 1634 och särskilt efter 1689 om lagfaren medlem av dömande kollegium med domsrätt över administrativa besvärsmål, i motsats till de övriga ledamöterna som var kollegiets ämbetsmän. Justitiarier förekom vid Kammar- och Kommerskollegium, Kammarrevisionen, Amiralitetsrätten, Krigsrätten och Bergsrätten samt tullrätterna och accisrätterna.
Rätt, rättvisa eller förled i vissa ämbets- och tjänstebeteckningar vid domstolar och ämbetsverk med viss administrativ domsrätt.
Under 1600- och 1700-talet förekommande benämning på juridisk ämbets- eller tjänsteman.
Rådstugurättens ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som en löneförmån åt tjänsteman inom justitiestaten, särskilt lagman och häradshövding. Bostället var av krononatur och åtföljde den tjänst det hade reserverats för. Det kunde antingen stå till indelningshavarens omedelbara disposition eller arrenderas på viss tid. Tidvis var bostället befriat från rotering.
Ett av de mer permanenta svenska riksdagsutskotten 1663–1772 som yttrade sig om lagfrågor som var under beredning, granskade förordningar och från 1728 också rådsprotokollen i justitieärenden. Deputationen kontrollerade även justitiekanslerns och Nedre justitierevisionens verksamhet, samt enskilda besvär till ständerna över främst Justitierevisionens domar.
Avdelning inom Kommerskollegium under 1700-talet som hade i uppdrag att handlägga rättegångs- och brottmål inom handel och industri.
Avdelning i Kanslikollegium, med ursprung i revisionssekreterarämbetet, som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet. Ämbetet fick instruktion 1663 och 1669 och ett kansli med revisionssekreterare inrättades. Som chef verkade riksdrotsen, på 1680- och 1690-talet hovkanslern, därefter ett riksråd. Från 1713 leddes expeditionen av en högste ombudsman, som 1719 ersattes med justitiekanslern. Justitieexpeditionen hade i uppdrag att bereda, komplettera och avskriva, i vissa fall också avfärda justitieärenden, före föredragningen i riksrådets justitierevision, och att under justitiekanslern övervaka lagligheten i riksförvaltningen. Justitieexpeditionen gick under varierande namn: Revisionen, Revisionskansliet, Revisionsexpeditionen, Justitierevisionsexpeditionen, Nedre revisionen eller Justitiefördelningen, fram till att namnet Nedre justitierevisionen etablerades på 1730-talet och 1801 under detta namn blev ett självständigt ämbetsverk efter att Kanslikollegium drogs in.
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning, föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement. Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.
Under svenska tiden om tjänsteman vid Generaltullstyrelsen som ansvarade för de rättegångsärenden som skulle skötas av denna.
Del av statsverkets rättsvård som organiserar, underhåller och granskar domstolarnas och andra dömande myndigheters rättspraxis. Under svenska tiden bar Kunglig Majestät, Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol huvudansvaret för justitieförvaltningen, under autonomin senatens justitiedepartement. Sedan självständigheten sköts justitieförvaltningen i huvudsak av Justitieministeriet. Högre rättsinstanser har även vissa förvaltningsuppgifter, exempelvis hovrätternas advokatfiskal som granskar underrätterna och Högsta domstolen som utnämner domare.
Ärende som hör till den administrativa justitieförvaltningens ansvarsområde, till skillnad från ärende som skall avdömas av rättsinstans.
Benämning på domhavande och domare under svenska tiden, särskilt om dem som dömde i frågor som tillhörde en viss förvaltningsgren. Vid allmänna domstolar användes benämningen domhavande.
Om kronohemman anslaget till boställe för domare eller annan juridisk ämbetsman.
Benämning på den verksamhet med vilken rättsordningen upprätthölls och straff verkställdes.
Från 1918 Finlands högsta laglighetsövervakare vid sidan av riksdagens justitieombudsman. Justitiekanslern lydde direkt under statsrådet. Han verkade också som chef för Justitiekanslersämbetet och högsta åklagarmyndigheten, med därtill hörande ansvar för övervakningen av statsförvaltningen, domstols- och åklagarväsendet, straffverkställigheten, straffanstalterna, rannsakningsfängelserna och arbetsinrättningarna. Justitiekanslern gav på begäran rättsliga utlåtanden till president och statsråd. Han utnämndes av republikens president. Den första justitiekanslern tillsattes den 27 november 1918 med prokuratorsbefogenheter. Ämbetets åligganden fastställdes i regeringsformen först den 17 juli 1919 och reglerades genom förordningen och reglementet för justitiekanslern den 30 mars 1922. Justitiekanslern verkade oberoende av regeringsskiftena. Han hade närvarorätt vid statsrådets, domstolarnas och samtliga ämbetsverks sessioner, samt tillgång till dessa myndigheters protokoll och beredningshandlingar. Till uppgifterna hörde att övervaka att de grundläggande medborgarrättigheterna tillgodosågs. Under justitiekanslern verkade en justitiekanslersadjoint, en kanslichef och övrig personal.
Den näst efter justitiekanslern högste tjänstemannen vid Justitiekanslersämbetet från 1918, av tredje rangklassen, som vid lagligt förhinder för justitiekanslern skötte ämbetsuppgifterna, med samma myndighet som justitiekanslern, och ansvarade för de ärenden som åkom honom enligt arbetsordningen och de ärenden som hade hänskjutits till honom av justitiekanslern. Under autonomin hade prokuratorsadjointen en motsvarande tjänst. Tjänstebeteckningen ändrades 2001 till biträdande justitiekansler.
Expedition som under svenska tiden från 1719 expedierade Justitiekanslersämbetets ärenden. Justitiekanslersexpeditionen ersattes under autonomin med prokuratorn, senare Prokuratorsexpeditionen. Åren 1918–1919 ändrades namnet på Prokuratorsexpeditionen till Justitiekanslersexpeditionen, för att därefler bli Justitiekanslerns kansli.
Tjänsteresa som sporadiskt förrättades i länen av justitiekanslern under perioden 1739–1752. Syftet var att möta och i mån av möjlighet åtgärda bondeståndets besvär om ämbetsmissbruk vid 1738–1739 års riksdag. Tanken var att skärpa kontrollen över ämbetsutövningen i riket och i underrätterna föra talan om tjänstefel och tjänsteförsummelser. Arbetet utmynnade i en förordning 1766 som främjade lagarnas behöriga verkställighet bland rikets ämbetsmän och övriga undersåtar. Efter 1922 användes termen om justitiekanslerns inspektion av tvångsinrättningar för att göra sig införstådd med ordningen och behandlingen av fångarna.
Från 1918 föredragande tjänsteman vid Justitiekanslersämbetet. Det fanns både äldre och yngre justitiekanslerssekreterare.
Under svenska tiden från 1713, officiellt efter 1719, svenska kronans ombudsman, 1766–1772 i praktiken ständernas ombudsman som övervakade myndigheternas och förvaltningens laglighet. Justitiekanslern ledde Justitiekanslersämbetet och agerade också som kronjurist och juridisk rådgivare åt statsöverhuvudet. Han behandlade allmänhetens klagomål över fel i tjänsteutövning, särskilt 1747–1752. Justitiekanslern var chef för rikets åklagarväsen och, förutom 1766–1770, ordförande för Kanslikollegiums justitieexpedition. Justitiekanslern skulle närvara vid riksrådet när justitieärenden behandlades. Han hade yttranderätt vid val av lokala fiskaler och granskade riksrådets ämbetsberättelser samt kollegiernas årliga verksamhetsämbetsberättelser. Han var ett slags motsvarighet till de tidigare rättsfiskalerna och generalriksschultzen. I Finland ersattes justitiekanslern av prokuratorn under autonomin.
Ämbetsverk inrättat genom Karl XII:s kansliordning 1713 för konungens högste ombudsman, enligt kansliordningen 1719 ombildat till Justitiekanslersexpeditionen. Justitiekanslersämbetet föregicks av Riksfiskalämbetet och Generalriksschultzämbetet, vars myndighetsområde till stora delar motsvarade den därefter inrättade justitiekanslerns ämbete. Till ämbetet hörde att garantera lagligheten i författningen och riksstyrelsen samt att övervaka ämbetsmännens laglydighet i sin ämbetsutövning och att delta i val av lokalförvaltningens fiskaler. Mellan 1816 och 1918 sköttes i Finland motsvarande myndighetsområde av prokuratorsämbetet i anslutning till senaten. Från 1918 är Justitiekanslersämbetet ett ämbetsverk i anslutning till statsrådet, vilket bereder ärendena som avgörs av justitiekanslern och som placeras inom Justitieministeriets förvaltningsområde. Vid Justitiekanslersämbetet verkade, vid sidan av en justitiekansler och en justitiekansleradjoint utnämnda av presidenten, även en kanslichef samt övrig personal.
I Ryssland kollegialt centralt ämbetsverk för rättsförvaltningen 1717/1719–1786. Justitiekollegiet fungerade även som överrätt, tidvis i S:t Petersburg, tidvis i Moskva, i synnerhet efter 1927 då Justitiekollegiet övertog hovrättens uppgift att behandla ändringssökningar i underrätternas domslut. Gamla Finland hörde till Justitiekollegiets jurisdiktionsområde fram till mitten av 1730-talet, då Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden blev överrätt för Gamla Finland.
Kollegialt centralt ämbetsverk i Sankt Petersburg från 1720-talet till 1739 och 1742–1812. Finland ingick i kollegiets namn 1762–1812. Åren 1739–1742 var kollegiet sammanslaget med Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden och bildade Kollegiet för livländska och estländska ärenden. Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden ansvarade för rättsförvaltningen och förvaltningen av kyrkliga ärenden i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Från 1730-talet fungerade kollegiet som överrätt motsvarande de svenska hovrätterna i Gamla Finland. Tidigare hade Justitiekollegiet skött motsvarande uppgift. Ändring i kollegiets utslag och domar kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1784 överfördes i samband med ståthållarskapsperioden kollegiets dömande uppgifter på kriminaltribunalet och civiltribunalet i Viborg. Då dessa tribunaler 1797 drogs in i Gamla Finland överfördes deras uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Kollegialt organ under magistraten, särskilt det som fanns i Stockholm 1636–1849. Kollegiet ansvarade för stadens rättegångsväsende och fungerade som en besvärsdomstol i ärenden rörande till exempel bouppteckningar, testament- och arvstvister samt förmyndarskap. Arvstvisterna och förmyndarskapsärendena övertogs 1667 av Arvs- och förmyndarkammaren. Kollegialt ämbetsverk, som till 1840-talet även hade domsrätt i till kollegiet hänskjutna besvärsmål. Bestod av ett antal rådmän, under ledningen av justiteborgmästaren. Som sekreterare verkade stadsnotarien.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Justitiekollegiet var det första kollegiet och leddes av justiteborgmästaren. Det bestod av respekterade och erfarna rådmän. De övriga kollegierna var Handelskollegiet, Hantverkskollegiet samt Drätsel- och byggnadskollegiet. Justitiekollegiet i Åbo skötte (precis som i Stockholm) rättsvården, övervakade domarnas verkställighet, kyrkan, skolan, hospitalen och barn under förmynderskap. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet också i Viborg. Även där var Justitiekollegiet det första kollegiet. De övriga var Handels- och politikollegiet, Drätselkollegiet samt Byggnads- och hantverkskollegiet.
Från 1722 domhavande och rannsakningsdomare på landsbygden i Gamla Finland. Tjänsterna drogs in 1727. Från 1720-talet fram till 1783 var justitiekommissarie även en benämning på häradshövding. Justitiekommissarierna var 1721–1783 och 1797–1811 domhavande i häradsrätterna inom jurisdiktionerna i Gamla Finland. De hörde som högst till rangklass 9.
Benämning på session vid Konungens högsta domstol (1789–1809) när konungen själv var ordförande. Beteckningen fastställdes först i regeringsformen 1809.
På 1700-talet förekommande benämning på lagfaren ledamot av kämnärsrätt, lagfaren kämnär.
Benämning på lag som både bestämmer rättsförhållandet mellan enskilda medborgare (civil justitielag) och den lagliga påföljd som följer på handlingar som strider mot medborgarens skyldigheter gentemot staten och dess medlemmar (kriminal justitielag).
Medlem av statsrådet med ansvar för ärenden som rör rättsväsendet. Ministern är chef för Justitieministeriet. Justitieminister förekom ursprungligen som inofficiell titel för vissa justitieråd under det sista årtiondet av svenska tiden. I det självständiga Finland infördes titeln 1918 och ersatte senatorn i Justitieexpeditionen.
Ministerium som handlägger ärenden rörande justitieförvaltningen, president- och riksdagsval, justitiekanslersämbetet och pressärendena, i nära samarbete med högsta domstolen. Det drar också upp de rättspolitiska linjerna, utvecklar författningspolitiken och styr rättsväsendet. Ministeriet har sina rötter i senatens justitieexpedition som 1918 ombildades till ett av republiken Finlands nya ministerier, med två avdelningar (från 1922): en för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och en för fångvårdsärenden. Ministeriet leds av justitieministern och kanslichefen är högsta föredragande tjänsteman. Under ministeriet lydde Lagberedningen, de allmänna domstolarna, ägodelningsrätterna och Fångvårdsstyrelsen.
Lagakraftvunnen underrätts- eller hovrättsdom som är felaktig eller en oriktig dom som givits av Högsta domstolen. Ett justitiemisstag kan endast rättas till genom ett resningsförfarande. Justitiemisstag kan förekomma i brottsmål, civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga tvister.
Det fall när en oskyldig person blivit dömd till döden och avrättats.
Under svenska tiden förekommande benämning på rättegångsärende som blivit hänskjutet till Kgl. Maj:t för avgörande eller ärende som hörde till justitieförvaltningen. Termen förekom i sammansättningen justitie- och exekutionsmål också om de ärenden som avgjordes av en specialdomstol eller administrativ domstol, särskilt av bergsrätten.
Genom kansliordningarna 1719 och 1720 inrättad statsexpedition vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) som behandlade alla inrikesärenden, särskilt de som rörde statsfinanserna, och justitieärenden. Expeditionen bestod av riksråden från de genom Karl XII:s kansliordning 1713 inrättade Justitie- och Inrikesexpeditionerna.
En av flera borgmästare i en stad, vilken ansvarade för en justitieborgmästares och kommersborgmästares ansvarsområde. Benämningen förekom i Gamla Finland, även i städer med endast en borgmästare.
Under svenska tiden beteckning för juridiskt ombud med tillsyn över att lagar och författningar följdes av ämbets- och tjänstemännen. En dylik fanns 1791 vid Kungliga Generalkrigskommissariatet.
Justitieombudsmannens ersättare 1925–1972, trädde i ämbete när den ordinarie justitieombudsmannen var förhindrad att sköta uppgiften, avled eller avgick i förtid från tjänsten. Suppleanten verkade tills riksdagen hade utnämnt en ny justitieombudsman.
Under 1700-talet förekommande samlande benämning på stad eller härad tillkommande andel i böter utmätta av domstol.
Under svenska tiden förekommande benämning på preses i en domstol, ofta förekommande i samband med en bred titulatur såsom Högborne Greve Sveriges Rikes Drots och Över Justitiæ Præsident (Vid Svea hovrätt).
Kunglig Majestät i rådet i egenskap av högsta rättskipande organ under svenska tiden från 1630 fram till att riksrådet avskaffades 1789, och Konungens högsta domstol grundades. Från cirka 1660 och särskilt 1720–1789 användes benämningen justitierevisionen om justitierådens sammanträden i justitieärenden. Ursprungligen avsåg den även justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, som från 1662 expedierade riksrådets eller justitierådens revisionsmål. Under riksdagen 1732 uppstod en praxis för hela frihetstiden (fram till 1772) som gav ständerna en viss rätt att revidera Justitierevisionens domar, genom sina deputerade i Justitiedeputationen. Den verksamheten kallades emellertid inte justitierevision.
Ledamot av Justitierevisionen, som i riksrådet från 1630 fungerade som högsta rättsskipande instans fram till att riksrådet avskaffades 1789 och Konungens högsta domstol inrättades.
Tjänstebeteckning för den sekreterare i Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) som från 1647 föredrog justitieärendena i riksrådet, ett ämbete som fick instruktion 1663 och 1669, då även Justitieexpeditionen inrättades vid kansliet. Tjänsterna drogs in när Konungens högsta domstol grundades 1789.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol. Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Lagfaren (litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Föredragande tjänsteman i Högsta domstolen sedan 1918, motsvarande revisions-, respektive referendariesekreterare under svenska tiden och autonomin. Det förekom också tjänster som äldre och yngre justitiesekreterare.
Inofficiell (folklig) benämning på senator i senatens justitiedepartement, under autonomin den högsta rättsinstansen i Finland.
Den helhet som bestod av samtliga anställda tjänstemän inom domstolsväsendet och andra enheter som behövdes för rättsskipningen. Begreppet användes också för budgeten för justitiestaten.
Benämning för Karl XII:s domsrätt.
De rättsmål (tviste- och brottmål) och ansökningsärenden (dispens, nåd, resning, myndighetsförklaring, återställande av försutten tid m.m.) som bereddes genom Nedre justitierevisionen eller dess föregångare och föredrogs för Justitierevisionen i skiftande beslutsformer, efter 1789 av Konungens högsta domstol. Benämningen förekom också under autonoma tiden om motsvarande besvärs- och ansökningsmål som avhandlades av senatens justitiedepartement.
Skälig rätt, rättsskipning.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av tolv skyddskårskretsar och dess centralort var Jyväskylä.
Byrå under personalavdelningen inom Militieexpeditionen och dess efterföljare Krigsministeriet. Byrån verkade som jägarnas intresseorganisation och skötte bl.a. om insamling av matrikeluppgifter och utdelning av minnesmedaljer. Byrån lades ner 1922 och en del av dess uppgifter överfördes på Jägarförbundet.
Soldat i lätt och rörligt infanteri. Jägaren var ofta specialutbildad för spaning och enskild strid. I den svenska armén bildades det första jägarförbandet under Pommerska kriget 1757–1762. Jägarförband förekom i Finland även under autonoma tiden. Under självständighetstiden avses med benämningen vanligen de finländare som under första världskriget fick militärutbildning i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland och av vilka många senare gjorde karriär inom Finlands försvarsmakt. Benämningen jägare har använts i Finland även för att beteckna manskapet i jägartrupperna.
Skatt som var avsedd att uppbäras i Karelen 1776–1778 av varje hemman, såväl frälse- som kronohemman, för att upprätthålla en värvad jägarkår. Den uppbars i praktiken till 1806 och därefter tills dess att storskiftet blivit genomfört i socknen. Jägareskatten utgick i spannmål och penningar efter arvio rubeltalet.
Militär enhet med större rörlighet och självständighet än reguljära infanteriförband. Jägarförband förekom inom den preussiska armén som från och med 1750-talet rekryterade erfarna jägmästare och viltvårdare för spanings- och gerillakrigsenheter. I den svenska armén uppsattes det första jägarförbandet i svenska Pommern i Tyskland under det pommerska kriget (1757–1762). Det första jägarförbandet som verkade i Finland var Savolax jägarbrigad, grundad 1775. Under finska inbördeskriget 1918 uppsattes jägarförband inom den vita armén och benämningen har under självständighetstiden betecknat lätta infanterienheter inom den finska armén.
Benämning på officerare inom Finlands försvarsmakt som tjänstgjort i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i Tyskland under första världskriget.
Benämning på regementen som uppsattes inom den vita armén under inbördeskriget 1918 och vars befäl och underbefäl bestod av soldater som tjänstgjort i den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen i den tyska armén. Manskapet i jägarregementena bestod av värnpliktiga. Totalt uppställdes under kriget sex jägarregementen av vilka de första deltog i striderna i Tammerfors och i Rautu.
(Under 1500-talet) student, sedermera benämning på motskrivare, kontrollör.
Benämning på det värvade regemente som var stationerat på Sveaborg fram till kapitulationen 1808. Regementet fick sitt namn efter Fr. A. Jägerhorn, som var dess chef 1801–1808.
Sammanfattande benämning på personal i lägre befattning inom skogsstaten anställd för skogsvård och jakt på skadedjur.
Underordnad tjänsteman inom skogsstaten som ansvarade för skogsvård och jakt på skadedjur.
Befattning som inrättades 1682 när riksjägmästarämbetet drog in. Antalet jägerifiskaler var fyra. De avlönades med saköresmedel och därför har befattningarna förblivit oklara. Jägerifiskalens uppgift var förmodligen att övervaka jägeripersonalens arbete och se till att bestämmelserna om skogsvård och jakt efterlevdes.
Sammanfattningen av skogsstaten: dels den på hovstaten upptagna personal som ansvarade för vården av kronans eller kungens skogar (och jaktmarker), dels de tjänstemän under länsstyrelsen vilka konkret skötte bevakningen och vården av kronans skogar och övervakade att jakt- och skogslagstiftningen följdes. Till jägeristaten räknades överjägmästare, underjägmästare, (fiskaler), skogsvaktare och hejderidare, vilka sedan 1687 stod under landshövdingens överinseende. Skogs- och jägeristaten omorganiserades 1790 till en jägerikorpsstyrka vars medlemmar inte hade någonting att göra med skogs- och jaktvård. De skulle i stället tjänstgöra som soldater och försvara landet. Beslutet ändrades redan 1793 och jägeristaten skulle återbesättas på samma sätt som före 1790.
Tjänsteman vid skogsstaten, som under överjägmästares tillsyn förvaltade ett skogsrevirs kronoparker och övriga områden under skogsstatens förvaltning. Den tidigare benämningen på jägmästare var skogshövitsman. Jägmästare avsåg också en person som var högste övervakare av jaktväsendet inom ett visst område.
I medeltidens lagar föreskriven ed som begicks inför domstol av en person som förorättat en annan. Eden innehöll ett löfte om upprättelse enligt principen att om den edsvurne själv blev målsägande mot den andra i en dylik sak, skulle han nöja sig med samma upprättelse som han nu själv föreslog. Termen förekommer även i betydelsen ed på att arvskifte eller jämkning av arvslotter verkställts på rättvist sätt.
Fördelning av arv så att vissa grupper undantagsvis fick lika stora lotter av arvet, gällde i de medeltida lagarna särskilt kvinnoarv och arvingar på mödernet eftersom arvsfördelningen vanligtvis gynnade manliga släktingar och arvingar på fädernet enligt principen 2/3 mot 1/3 av arvet.
Skriftlig handling som tillkännagav att Kgl. Maj:t hade beviljat tillstånd åt en gäldenär att för viss tid få anstånd med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser.
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av hammarskatt till kronan som utgick i en procent av det årliga smidet. Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.
Predikoämbete vid ett järnbruk. Församlingen utgjorde vanligen ett kapellag.
Vid en järnvåg anställd arbetare med uppgift att där ombesörja in- och utvägning samt transport av järn.
Form av gudsdom som omnämndes i landskapslagarna. Ett fullständigt formulär för järnbörd har bevarats från början av 1200-talet. Det svenska formuläret saknade den vanliga inledande akten. Efter mässan invigdes platsen, elden och järnet. Det upphettade järnet hämtades av en ministrant och placerades på några stavar, varifrån den anklagade skulle hämta det. Järnet bestänktes med rökelse och vigvatten varefter den anklagade skulle bära det en bestämd sträcka.
Krigare (ryttare) klädd i rustning av järn, järnklädd krigare, särskilt i vitter stil.
Industriell tillverkning av varor av smidesjärn och gjutjärn, ofta även av stål. Ägaren hade rätt att anlägga särskilda ämneshammare för järnsmidet, efter föregången besiktning av ort och ställe. Järnmanufakturverken var inte pålagda någon skatt, eftersom denna redan uppburits av järnverken. Fram till 1766 var deras arbetare befriade från mantalspenningarna samt en del andra pålagor.
Under 1500-talet i järnprodukter utgående skatt från gård eller landskap i bergsbruksområden, särskilt i Bergslagen.
Järnvågsattest eller utförselbevis rörande viss till utförsel anmäld kvantitet av järn.
Skatt som utgick i järn. Enligt 1500-talets kamerala handlingar erlades järnskatt i järnproducerande trakter. Skatten erlades av bergsbruksidkare och av sådan arbetskraft som var registrerad som avgiftspliktig till något bergverk. Förmodligen började hemmansägarna och andra i järndistrikten redan på 1300-talet att få den gamla jordskattepålagan åtminstone delvis omvandlad till en produktionsskatt i järn.
Tjänstebeteckning för skrivare vid Järnvräkeriet som hade i uppgift att uppbära de järnpersedlar som under 1500- och 1600-talet tillföll kronan i form av järnskatt och järnränta.
På till försäljning avsedda grövre järn- och stålvaror präglat märke, ursprungsbeteckning.
Tull som betalades för järn och järnvaror som infördes till eller utfördes från landet.
Benämning på de utgifter och avgifter till kronan som utgick från vissa hemman och landskap under 1500-talet.
Svenska kronans edsvurna tjänsteman i stapel- eller uppstad som efter Norrköpings riksdags beslut 1604 till 1855 (Sverige) övertog bergslagsfogdarnas uppgift att kontrollera mängden av och beskaffenheten hos det järn som skeppades ut från Sverige. Järnvräkarna konfiskerade undermåligt järn till Järnvräkeriet och bötfällde producenten.
Institution under Bergskollegium som från början av 1600-talet skulle övervaka det järn som utskeppades från Sverige. Järnet skulle ha en viss kvalitet och vara stämplat med en järnstämpel som angav tillverkaren. Järnvräkaren hade rätt att underkänna det järn som inte fyllde bestämmelserna. Järnvräkning förekom redan i Magnus Erikssons stadslag, men reglerades först 1604 och 1671. Före 1604 utförde Bergslagens fogde en viss kvalitetskontroll.
Statlig inrättning som övervakade svensk järnexport. Järnvågen var en upplagsplats i svenska stapel- och uppstäder 1604–1855, där det från järnbruken kommande järnet vägdes och förvarades innan det skeppades ut ur landet. Järnvågen kontrollerades av Bergskollegium och var ställt under en järnvågsmästares översyn. Vid järnvågarna utövade kronan kontroll över järnets vikt, beskaffenhet och stämpling. Särskilda järnvågar för tackjärn grundades från 1748 för att övervaka 1739 års förbud att utskeppa tackjärn till utrikes ort. I ett flertal städer inrättades dessutom så kallade metallvågar för vägning av till exempel koppar, bly och mässing.
Chef för en järnvåg vid Järnvräkeriet 1604–1855.
Gemensam beteckning för järnvägspersonal av lägre tjänstegrad.
Järnvägstjänsteman i byråtjänst.
Samtliga stationer, haltpunkter, teknisk utrustning samt personal och verksamhet längs en viss järnvägslinje. Järnvägsbyggnad blev i praktiken en hierarkisk enhet för utbyggnad, inspektioner och planering av verksamheten. Vid varje järnvägsbyggnad fanns en arbetschef, en distriktsingenjör och flera avdelningsingenjörer samt en kassör. Järnvägsbyggnaderna lydde under Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna fram till år 1923 då ansvaret överfördes på Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen som 1932 ersatte byggnadsavdelningen. Till avdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå.
Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning, senare järnvägsbyggnadsavdelning. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var baningenjörer av första och andra klass, biträdande ingenjörer, en notarie, en kamrerare, en förrådsförvaltare, en kanslist och en bokförare.
Regional kommitté som planerade och verkställde järnvägsbyggnaden längs en viss järnvägslinje.
Samlande beteckning för den personal som sorterade under Järnvägsstyrelsen; även Järnvägsstyrelsens budget.
Från 1862 ledande ämbetsman för järnvägarna och de anställda vid järnvägarna, vilken verkade vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna. Järnvägschefens kansli lösgjordes 1877 från Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna och ombildades till det separata ämbetsverket Järnvägsstyrelsen.
Halvoffentligt lasarett i Helsingfors för anställda vid Statsjärnvägarna.
Läkare inom Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Järnvägsläkare var vanligen en kommunal-, provinsial-, distrikts- eller annan offentligt anställd läkare som invid en större tågstation vid behov skötte läkaruppdraget som en bisyssla.
Postbefordran med järnväg. Den första järnvägspostrutten öppnades 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus. Postkontor inrättades invid järnvägen och stationsbyggnaderna, och det förekom också rullande postkupéexpeditioner som var inrättade i särskilda postkupéer.
Präst vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
Truppenheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande under andra världskriget. Enheterna grundades 1939 och hörde till Krigsjärnvägsformationerna. Kompanierna reparerade, utbyggde och förstörde bandelar samt deltog i luftvärnet.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Järnvägsrådet motsvarade Järnvägsstyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Bangård. Benämningen gällde även bangårdens stationshus, innehållande tjänstelokaler för trafikpersonalen, väntsalar och resgodsrum för resenärer, stundom även restaurationslokaler och boställsrum för en del tjänstemän såsom stationsinspektorn.
Centralt ämbetsverk som grundades 1877 och lydde under Jordbruksstyrelsen, senare Kommunikationsexpeditionen och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Järnvägsstyrelsens uppgift var att ha uppsikt över och sköta förvaltningen av statens järnvägar och tågbestånd samt uppföra nya järnvägar. Järnvägsstyrelsen övervakade också privata järnvägar. År 1923 övertog Järnvägsstyrelsen ansvaret för statens järnvägsbyggnation, som tidigare skötts av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Järnvägsstyrelsen förestods av en generaldirektör och direktörerna för ämbetsverkets avdelningar, som ursprungligen utgjordes av byrå-, trafik-, ban- och maskinavdelningen. Senare tillkom förråds-, ekonomi-, tariff- och kontroll-, administrativa och byggnadsavdelningen. I större frågor kunde kollegiet från 1922 konsultera Järnvägsstyrelsens konsultativa kommitté. Statsjärnvägarnas linjeförvaltning sköttes från 1888 inom distrikt, som från 1904 administrerades av en distriktsstyrelse i S:t Petersburg. År 1913 inrättades ytterligare tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923 och de övergripande uppgifterna för linjeförvaltningen överfördes på nytt till Järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen drogs in 1995 då Statsjärnvägarna bolagiserades.
Kommitté i anslutning till Järnvägsstyrelsen med uppgift att förbereda behandlingen av ärenden av större vikt. Kommittén bestod av personer som genom sin verksamhet på statshushållningens, viktigare industrigrenars, handelns, lantbrukets eller sjöfartens område skaffat sig avsevärd sakkunskap. Kommitténs sammansättning och verksamhet bestämdes av statsrådet.
Statens ordinarie inkomst ur järnvägsverket.
Omständighet som gör att det förefaller finnas risk för att en tjänsteman, en domstolsledamot, ett vittne eller en sakkunnig inte är opartisk. Jäv reglerades första gången i lag 1686 (kyrkolagen), i allmän lag 1734, men förekom i praktiken redan på 1500-talet. Jäv har sedermera också blivit beteckning för en anmärkning eller invändning mot riktigheten i ett anspråk.
K
På 1940-talet inrättat avdelningskontor vid Post- och telegrafstyrelsen som under en överingenjör ansvarade för att planera nya telefonkabel- och telegrafnät. Kontoret var underställt direktören för Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning.
Från 1500-talet fram till 1918 samling av personer som kallades till sluten rådplägning under regentens ledning och själva beslutsfattandet: a) då regenten helt ensam fattade besluten i statsangelägenheter, b) då regenten i samråd med en inre krets avgjorde statsärendena, i Sverige kallat Kunglig Majestät eller konselj, under autonomin (1809–1917) konselj, och c) då en inre krets i regentens frånvaro överlade statsangelägenheter och ärenden rörande rikets förvaltning.
Centralt ämbetsverk för utrikeskorrespondens 1791–1840. Kabinettet förestods av en kabinettsekreterare, motsvarande statssekreterare i andra ämbetsverk. Det ersatte Presidentkontoret.
Från 1791 benämning på tjänsteman i Kgl. Maj:ts kansli och i konungens kabinett för utrikesbrevväxlingen, motsvarande statssekreterare i andra ämbetsverk.
Statsöverhuvudets, regeringens eller en del av regeringens ingripande i rättsskipningen, utöver det som var lagligt. Kabinettsjustis innebar att det ordinarie domstolsväsendet sattes ur spel. Det förekom sporadiskt och endast i enskilda (politiserade) fall under svenska och autonoma tiden.
Tjänsteman av generalmajors rang med uppgift att personligen betjäna regenten i det kungliga reprektive kejserliga kabinettet. ”Kabinettskammarherre” var också en titel utan motsvarande tjänst.
På lönestat upptaget ilbud som från och med 1748 skickades av hovet eller regeringen i särskilt viktiga mellanstatliga ärenden till anna(t)n motsvarande. Det särskilda kurirväsendet inrättades 1748 i enlighet med sekreta utskottets betänkande från den 11 december 1747 och bestod av två kabinettskurirer som försågs med fullmakter av Kanslikollegium med lön, dagtraktamente och skjutspenningar på stat från 1749. Kabinettskurirerna försågs 1751 med särskild kraschan på rockuppslaget och 1790 ytterligare med särskilt pass. Kabinettskurirerna indrogs i Sverige 1858.
Order från kungliga eller kejserliga kabinettet vilken ingriper i de förvaltande eller rättskipande myndigheternas verksamhet.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Sekreterare vid det kungliga eller kejserliga kabinettet som i egenskap av tjänsteman upptagen på hovstaten tog emot de till regenten ställda skrivelserna och skötte hans korrespondens m.m. En dylik var upptagen på extra ordinarie hovstat bl.a. 1729. Under åren 1791–1809 var kabinettssekreterare tjänstebeteckning för chefen för Kabinettet för utrikesbrevväxlingen, från 1809 benämnd expeditionschef.
Regeringsärende som avgjordes av regenten i dennes kabinett, med eller utan andra deltagare. Termen användes särskilt om de ärenden som avgjordes av konungen och endast två riksråd under frihetstiden (1719/20–1772), de ärenden som underställdes konungen från Rikets allmänna ärenders beredning från 1789, och 1808–1809 de ärenden som refererades för konungen av Kungliga beredningen.
Benämning på den personal som behövs för att leda och förvalta en armé eller truppenhet. Kadern består av på stat eller reservstat anställda officerare, underofficerare, civilmilitära tjänstemän och ibland även meniga.
Benämning på ett härordningssystem som baserar sig på allmän värnplikt. I en kaderarmé är enbart befäl, underbefäl och en liten del av manskapet i ständig tjänst medan huvuddelen av manskapet inkallas endast vid behov eller för kortvarig utbildning.
Viss underordnad tjänsteman under autonoma tiden som aspirerade på högre befattning inom finska bergsstaten.
Benämning på officersaspiranter i kadettskolor eller andra utbildningsanstalter för blivande officerare. Under den svenska tiden gällde benämningen elever vid Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden var kadett en benämning på elever i Finlands kadettskola och under självständighetstiden elever i Kadettskolan.
Yngre son i adlig familj som inte var berättigad att ärva jordegendom och måste söka sin utkomst i statens eller kyrkans tjänst. Detta gällde främst utländska förhållanden. Beteckningen användes dock också under svenska tiden i handlingar, särskilt under 1600-talet.
Truppförband bestående av kadetter, fanns under 1700-talet till exempel vid Kungliga artilleriregementet.
Truppförband bestående av kadetter och befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Vid krigsskola kommenderad officer som bl.a. har i uppdrag att övervaka disciplinen och ordningen bland kadetterna.
Utbildningsanstalt i Helsingfors för officerare. Verksamheten inleddes 1919, och skolan flyttade 1940 till Sandhamn. Åren 1942–1952 hette den Lantkrigsskolan. Utbildningen räckte ett och ett halvt år. År 1930 förlängdes utbildningstiden till två år. Flottans kadetter utbildades i kadettskolan före 1930 och flygvapnets kadetter till 1929.
Avdelning för marinkadetter inom Kadettskolan. Avdelningen grundades1922 och utvidgades 1927 till Kadettskolans sjöförsvarsavdelning som omfattade kustartilleri- och marinlinjen.
Avdelning inom Kadettskolan som utbildade marinkadetter. Sjöförsvarsavdelningen grundades 1927 och var en efterföljare till Kadettskolans marinkadettavdelning. Sjöförsvarsavdelningen omfattade kustartilleri- och marinlinjen. År 1930 sammanslogs Kadettskolans sjöförsvarsavdelning med kustartillerilinjen vid Reservofficersskolan i Fredrikshamn och Sjöförsvarets Kapitulantskola till Sjökrigsskolan.
Tullavgift införd 1772 per skålpund kaffe som importerades till Stockholm. Medlen användes till kyrkobygget i Adolf Fredriks församling och från 1775, när avgiften höjdes, till att underhålla kurhuset för veneriska sjukdomar. Kaffeavgiften utsträcktes 1776 till rikets alla stapelstäder och disponerades av huvudstadens polisväsende. Den avskaffades 1782.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Det grundades den 24 januari 1941 som en efterföljare till Kajana skyddskårsdistrikt. Distriktet bestod av 10 skyddskårskretsar och dess centralort var Kajana.
I Kajana stad beläget häkte med fängelsefunktion för hela häradet. Fängelset var avsett för häktade, rannsakningsfångar och fångar som avtjänade korta fängelsestraff. Dylika fängelser kallades före 1800-talet slottshäkte, stadshäkte eller kronohäkte. Häradsfängelsets tjänstemän bestod 1897 av en tillsyningsman, en predikant och en läkare. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan tillsyningsmannen var samtidigt borgmästare och läkaren provinsialläkare.
Militiestaten tillkommande avgift av Kajana läns allmoge som ursprungligen hade gått till att bekosta lantkaptenens lön. Tjänsten indrogs efter 1809 då indelta armén avskaffades varefter skatten uppbars till kronan. Avgiften kom av att Kajana härad befriades från knektutskrivning 1681 mot att man åtog sig att ställa upp 150 soldater till Kajanaborgs fästning och betala knektfrihetsavgift per hemmansrök. Fästningen förstördes dock 1716 då manskapet ställdes under en lantkapten och avgiften började benämnas som sådan. Skatten kvarstod efter att ett kejserligt manifest 1810 fastslog att den gamla avgiften fortfarande skulle uppbäras av kronan.
Tillfälligt fängelse i Uleåborgs län som togs i bruk vid behov. Fängelsets styrelse bestod av direktören, en pastor och en läkare.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen.
Ett slags almanacka med uppgifter om de helgondagar och andra kyrkliga festdagar som firades i det stift där kalendariet hörde hemma; i kyrk- och klosterkalendarium också dödsdagar för donatorer och gynnare som skulle ihågkommas med själamässor på årsdagen. I modern tid har termen använts om en del av en kalender, som innehåller en kronologisk förteckning (till exempel kalendariet i statskalendern).
”Beständig kalender” eller kalender som sträckte sig över ett obegränsat antal år.
Intresseförening för de präster som verkade vid samma kyrka eller i samma stad. Gillet samlades den första dagen i varje månad (lat. calendae). Kalendegillen förekom efter reformationen främst i södra Sverige och på Gotland.
Sammanfattningen av alla regler för tidsmätningen och tideräkningen, i inskränkt mening regler för bestämning av årets längd och indelning för samhällets bruk, med därtill hörande information om vissa tilldragelser, till exempel helger och högtider. Kalendrarna indelades vanligen i civila kalendern och kyrkokalendern av äldre och yngre kalendersystem (julianska, gregorianska och judiska). Kalender förekommer sedan medeltiden även i betydelsen skrift i tabellarisk form, innehållande ett eller flera års dagar med uppgifter om helger och högtider, tecken för de olika planeterna och för månens faser, djurkretsens tecken m.m.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium för barn beläget i Nådendal. Sanatoriet förestods av en läkare.
Under 1600- och 1700-talen inofficiell benämning på soldat som var uppassare åt officer. Benämningen användes allmänt också om eldare i hus eller bostad.
Under 1600- och 1700-talet edsvuren tjänsteman anställd av en stad för officiell mätning av kalk, då sådan mätning begärdes av köpare eller säljare.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Fridygn, dagar som var skattefria för gruvindustrin och bruken. Egentligen var de avsedda för de dagar när masugnen eldades och inte ännu producerade järn.
Från 1700-talet av lantmätare utlyst jordmätning eller revning som sammankallade alla delägare och grannar till förrättningen. Kallelsen lästes upp från predikstolen.
De krav som ställdes på dem som ville bli prästvigda, enligt kyrkolagen 1686: gudfruktighet, obefläckat namn och rykte (vocatio interna) samt avklarat kunskapsprov vid domkapitlet och tidigare tjänstgöring vid skola, gymnasium eller akademi (vocatio externa).
Under 1500–1800-talet regentens kallelse att tillträda ett visst ämbete, en tjänst eller ett förtroendeuppdrag, från 1600-talet också om att bli medlem av vetenskapligt eller vittert samfund. Från 1800-talet allmänt: uppmaning att samlas till möte.
Skrivelse som innehåller kallelse att infinna eller inställa sig någonstädes. Under svenska tiden och autonoma tiden var ett kallelsebrev en av regenten undertecknad order om att infinna sig vid ämbetsverk, folkrepresentation, tjänst eller domstol. Inom kyrkoförvaltningen (folkligt): ordinationsbrev.
Grupp hemman som var i sämre skick än genomsnittet.
Form av gudsdom som omnämndes i medeltida liturgiska handskrifter. Ett fullständigt formulär har bevarats från början av 1200-talet. Efter ordaliemässan inleddes provet med en invigning av vattnet. Efter invigningen avkläddes den anklagade och han kysste evangelieboken och korset varefter han kastades ner i vattnet. Ytterligare information om själva provet saknas.
Fördrag som slöts i Kalmar den 7 september 1483 av representanter för det svenska rådet och ombud för kung Hans. De senare representerade också Danmarks och Norges råd. Fördraget kompletterade kung Hans handfästning i Halmstad. Fördraget bestod av garantier mot kungamakten. Den principiella riksintegriteten fastslogs, rättspraxis och lag garanterades, upprorsrätten erkändes och slottsloven anförtroddes åt fyra riksråd.
Dokument på latin, undertecknat i Kalmar den 5 september 1587 av Johan III och hans son Sigismund som kort därinnan valts till polsk kung. Handlingen skulle reglera förhållandet mellan Sverige och Polen efter Johan III:s död. Den förestående unionen mellan Sverige och Polen under Sigismund innebar att man skulle bibehålla Sveriges suveränitet med egen styrelse och trosinriktning.
Den dansk-norsk-svenska unionen som fått namn efter mötesplatsen där den bekräftades 1397. Två urkunder är bevarade från mötet. De tre rikena skulle ha en gemensam kung. Kungen hade en viss beslutanderätt på alla rikens vägnar. Däremot skulle varje rike bevara sina egna lagar. Unionen skakades tidvis av interna konflikter och upplöstes i praktiken 1523.
Benämning på ortodox munk som användes i det svenska språket i Gamla Finland.
Liten pergaments- eller papperslapp med tillägg eller fortsättning på ett brev. Kalven fästes vid huvudbrevet eller lades lös inuti huvudbrevet om detta var slutet. Termen användes i Sverige speciellt under Sturetiden och äldre Vasatiden. Senare motsvaras kalven av post scriptum, som vanligen var skrivet på samma ark som huvudbrevet.
Benämning på allt som rörde statens finansväsen och förvaltning, särskilt angående fast egendom.
Avdelning vid ämbetsverk för utredning av ärenden rörande någon gren av finansförvaltningen.
Ämbetsexamen för kameral och finansrättslig tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799. Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen. Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden, senatens ekonomiedepartement och Allmänna revisionsrätten samt som landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-, politisk och ekonomisk lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes studentexamen och förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk för finansförvaltningen och med den förknippade uppgifter i ett ståthållarskap, senare i ett guvernement. Kameralhovet i Viborg verkade under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Tjänsteman i allmänhet i äldre tider, vilken arbetade inom förvaltningen med uppgifter som krävde författningskunskap, dock inte juridiska kunskaper.
Under svenska tiden och autonoma tiden om de lagar som bestämde statens rätt till inkomster och prestationer. Termen användes också om medborgarnas förpliktelser att bidra till statens inkomster och om hur inkomsterna skulle fördelas, uppbäras, utgöras, förvaltas, användas och redovisas.
I Ryssland från och med 1775 medlem av kameralhovets kollegium (rangklass 6), kallades även endast råd av 6:e klassen. Denna tjänst fanns vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
På 1700-talet förekommande titel för högre tjänsteman vid Kammarkollegium, särskilt advokatfiskal av andra lönegraden. Kammaradvokatfiskalen ansvarade för tillsynen och bevakningen av kronans rätt och förde kronans talan i alla de till kollegiet hörande besvärs- och ansökningsärenden som hotade kronans rätt.
Arkiv under Kammarkollegium, grundat 1617 för att förvara och bevara alla kammarens och Kammarkollegiums handlingar, under ledning av en inspektor. Arkivet leddes till 1838 av en föreståndare kallad inspector archivi, därefter av en kamrerare, senare arkivarie.
Kollektivbenämning på de tjänstemän som skötte hovförvaltningen vid Hovkontoret 1648–1850, enligt 1729 års hovstat: hovkamreraren, hovkassören, hovbokhållaren och kammarskrivaren. Kammarbetjänte övergick under 1700-talet till att betyda den del av hovstaten som uppvaktade i monarkens eller andra kungliga personers rum: allt från överkammarherre till ofrälse kammartjänare.
Benämning på utskott som under frihetstiden tillsattes av ständerna för behandling av bl.a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning. Kammardeputationen kallades tidvis Kammar- och ekonomideputationen eller Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen.
Vid ett kollegium (till exempel Kammarkollegium) anställd lägre befattningshavare som hade uppgifter jämförbara med en vaktmästares. Kammardrängen bodde i till exempel Lantmäterikontoret och ansvarade för verkets möbler, husgeråd och diverse förnödenheter samt biträdde vid vården av handlingarna.
Det förvaltningsorgan som skötte finanserna. Under Birger Magnussons tid blev kammaren i det kungliga brevmaterialet en central kassa för sådana inkomster som kungen själv uppbar. Unionen ändrade förhållandet. Erik av Pommern hade inte någon svensk central finansförvaltning. I Halmstadsöverenskommelsen stadgades att kungen skulle ha drätsel och kammarmästare i varje rike. Kammarens uppgift var att sköta den centrala kassan, förvara överskottsmedel och ombesörja räkenskapsgranskning. Senast 1524 fick kammaren en fastare organisation. I kammaren sköttes dels revisionen, dels inbetalning till och utbetalning från kassan. På 1540-talet indelades kammaren ytterligare i en räknekammare, en räntekammare och en varuhusorganisation.
Benämning på åtskilliga förvaltande verk och deras lokaler, till exempel drätselkammare, förmyndarkammare och inom kungliga hovet till exempel husgerådskammaren, livrustkammaren och silverkammaren. Under senmedeltiden fungerade konungens skrivkammare som centralmyndighet för statsförvaltningen.
Riksdagsutskott 1731–1772 för ärenden rörande kammarverket, lantbruket och dess binäringar, inrikeshandeln, skogsförvaltningen och lantmäteriet. Deputationen var i regel indelad i fyra underutskott, kammar-ekonomiutskottet, kommersutskottet, förordningsutskottet och räkenskapsutskottet. Vid frihetstidens sista riksdag (1771–1772) blev utskotten självständiga deputationer.
Det av Gustav Vasa skapade organet för finansförvaltningen, från början ett lokalt begrepp för den lokal där kungens och kronans medel mottogs och förvarades. Finansförvaltningen sköttes av kamrerare och kammarskrivare, men gränsen mot kansliet var oklar. År 1539 bildades ett kollektivt kammarråd. År 1541 konstituerades kammarrådet som det ledande organet. Kammarrådet hade fyra medlemmar. Kammaren stod i direkt kontakt med den lokala finansförvaltningen och dess uppgifter bestod av skattläggningar, uppsikt över och tillsättning av fogdar, räkenskapsgranskning, rannsakningar, finansplanering, uppgörande av skatter, administration av extra skatter, löneutbetalningar, militära utgifter och uppsikt över tullar. Kammaren var uppdelad i en räntekammare och en räknekammare. Organisationen förnyades med en ny kammarordning 1618.
Avdelning vid ämbetsverk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen hörande ärenden, särskilt uppbörd och skattläggning.
Avdelning som genom 1713 års kansliordning inrättades vid Kanslikollegium för att under ett ombudsråds ledning sköta redovisningen av statsinkomsterna och statsutgifter samt övervaka kronofogdarna. Kammarexpeditionen slogs 1719 samman med Handelsexpeditionen och bildade Inrikesexpeditionen, som inofficiellt fortsatte att kallas Kammarexpeditionen. Åren 1809–1840 verkade Kammarexpeditionen i Sverige på nytt som separat avdelning i Kunglig Majestäts kansli. I autonoma Finland fanns även en kammarexpedition vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Officiell titel, senare tjänstebeteckning för fiskal under svenska tiden i ”kammaren” eller Kammarkollegium, senare Kammarrevisionen, och under autonoma tiden vid Ekonomiedepartementets kammarexpedition, där han verkade som kronans åklagare i de ekonomiska mål som upptogs till (rättslig) behandling vid Kammarkollegium respektive Kammarrevisionen, senare Ekonomiedepartementet.
Åklagarämbete under prokuratorn grundat vid Ekonomiedepartementet 1811 för att bevaka kronans rätt i huvudsakligen ekonomiska mål, särskilt (skatte)balansmål. Kontoret indrogs 1857, i praktiken först när den sista innehavaren avgick 1863. Uppgifterna fördelades därefter på departementets andra kontor och revisionsrätten.
Befattning vid hovet för lågadliga eller ofrälse kvinnor inom hovfruntimret, med uppgifter i drottningens eller annan furstinnas privata rum och gemak. Kammarfruarna var underställda hovmästarinnan och själva ledare för ett antal kammarpigor eller kammartjänare. Ibland bistods kammarfrun ytterligare av en ofrälse kammarhustru och hovpigor.
Ogift adlig kvinna vid hovet underställd hovmästarinnan, anställd för att uppvakta en drottning eller kronprinsessa i hennes privata rum och gemak. Kammarfröknar stod i rang över hovfröknar. Kammarfröken kallades från 1719 kammarjungfru.
Under 1700-talet förekommande inofficiell titel för underordnad tjänsteman vid kameralt verk eller kameral avdelning vid ämbetsverk, i allmänhet motsvarande kammarförvant.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i Räknekammaren under 1500-talet och vid Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret, Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till regeringssekreterare 1922.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var kammarherre också titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Under 1700- och 1800-talen tilltalstitel för kammarherre utan tjänstgöring vid hovet och som bar en förgylld nyckel (kammarherrenyckeln) fäst ovanför högra frackskörtet, som markerade den höga position han hade vid hovet (eller hos adeln) och påminde om att kammarherrarna en gång i tiden hade tillträde till kungens kammare. Av högre rang än kammarherre utan nyckel.
Under 1700–1800-talen tilltalstitel för kammarherre av lägre rang utan tjänstgöring vid hovet.
Manlig tjänare i hovtjänst, titel utan tjänstgöring i rang efter kammarherren, vilken han biträdde. År 1783 inrättades 24 nya kammarjunkartjänster av majors rang. Kammarjunkarkåren leddes av överstekammarjunkaren som hade generallöjtnants rang.
Kollegialt centralt ämbetsverk 1717/1721–1784 och 1797–1801, inrättat i S:t Petersburg men från och med 1728 huvudsakligen i Moskva, för skatteförvaltningen och främjandet av näringarna. Kammarkollegiet lydde under Dirigerande senaten. Ärendena rörande Livland, Estland och Gamla Finland handhades från och med 1730-talet av Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden, som dock var underställt Kammarkollegiet och Kammarkontoret.
Benämning på det äldsta centrala ämbetsverket i Sverige 1634–1812. Kammarkollegium hade i uppdrag att sköta finansförvaltningen, övervaka finansväsendet och fogdarna samt granska dessas och kollegiet underlydande organs redovisning. Det hette 1530–1634 Räkningekammaren eller Kortare kammaren, som blev kollegium redan på 1540-talet. Kammarkollegium leddes från 1602 av riksskattmästaren, efter 1684 av en president. Kollegiets tjänstemannastab var under 1700-talet den största av alla kollegiers. Ämbetsverket gavs cirka 1540 kollegial form, med fyra kammarråd och en kammarmästare som chef, även kallad överräknemästare. Från 1602 kallades chefen riksskattmästare och från och med 1684 president. Ämbetsuppgifterna utökades 1594 till att omfatta även kontroll över handel, bergsbruk, tullar och myntväsende samt tillsyn över kronans gods och rikets regalier. Kollegiet verkade som ensamt centrum för vården av rikets fasta egendom, drätsel och näringar fram till 1634, då en del av dessa uppgifter överfördes på Bergsamtet respektive Kommerskollegium, samt Statskontoret och Kammarrevisionen. Vid sidan av övervakningen av skatteuppbörden och bevakningen av kronans och kronogodsens intressen i kamerala ärenden tillkom under 1600-talet nya ansvarsområden i anslutning till kontrollen av lantadministrationen, länsväsendet och indelningsverket (för civila och ecklesiastiska tjänstemän) och till detta anslutna boställs- och tjänstetillsättningar. Därutöver föll frågor om jordägande (såsom byten, förpantningar, förmedlingar, avkortningar, avskrivningar och skatteköp) under Kammarkollegium.
Organ tillsatt av kungen 1680. Kommissionens uppgift var att undersöka hur kungens order och dispositioner till Kammarkollegium hade uppfyllts efter hans trontillträde samt hur kollegiet förvaltades. Kommissionen undersökte också vissa andra frågor samt dispositionen av Reduktionskollegiets medel. Kommissionen dömde i de fall de uppdagade. Eventuella likvidationer sköttes av Likvidationskommissionen. Kammarkommissionen upplöstes 1693.
(Förr vanlig) benämning på den räkenskapsförande avdelningen inom ett ämbetsverk (till exempel vid Lotsstyrelsen, Statskontoret, Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen) samt inom kungliga flottans civilstat.
Kamrerarkontor vid Senatens kammarexpedition, vilken med tiden benämndes Kammarkontoret. Kontorets viktigaste uppgift var att sköta förvaltningen och redovisningen av den allmänna uppbörden. Det hade också ansvaret för kronans gods, kronoskogar, parker och skattefrihet för nybyggare. Kammarkontoret gjorde upp senatens räkenskaper och granskade en stor del av dess räkenskaper innan de vidarebefordrades till revisionskontoret. Kammarkontoret bestod från 1809 av en kamrerare, senare av flera. Det drogs in samtidigt som Kammarexpeditionen den 8 november 1917.
Centralt ämbetsverk i S:t Petersburg från och med 1730-talet till 1798 för finansförvaltningen och främjandet av näringslivet i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Först 1762 fogades Finland till kontorets namn. Kontoret lydde under Dirigerande senaten och Kammarkollegiet, i praktiken under Kammarkontoret, tidvis även under andra centrala myndigheter. Dess egentliga uppgifter överfördes på 1780-talet på kameralhoven.
Avdelning vid Kammarkollegiet i S:t Petersburg 1728–1782, då Kammarkollegiet verkade i Moskva.
Betjänt upptagen på ordinarie, vid behov också på extraordinarie hovstaten, åtminstone under 1700-talet. Kammarlakejen ansvarade för betjäningen i en furstlig persons privata rum och gemak.
På 1500–1700-talen benämning på avlönad musiker vid furstligt hov eller högadligt hus, sedermera titel på mer framstående medlemmar av ett hovkapell.
Kyrkligt kanslispråk för kammartjänare. Benämningen förekom ännu under senmedeltiden i Hans Brasks kopiebok.
Högre riksämbete som var kopplat till den konsoliderade kungamaktens ökade behov av förvaltningspersonal. En ”camerarius” omnämndes i ett gåvobrev 1310 vid sidan av drots och marsk. Då innehades posten av en politiskt aktiv stormannafraktion. År 1318 omnändes en ung politiskt oerfaren man som ”camerarius”. Ämbetet upphörde då att vara ett självständigt riksämbete och blev en av kungamakten beroende tjänst. Under Albrekt av Meklenburgs regering är ingen kammarmästare känd. I kungaförsäkran 1441 fastställdes att en kammarmästare skulle ingå i kungens hovstat. Under sturetiden var ingen kammarmästare verksam. Först 1525 tillsattes två kammarmästare. De var prästmän med en lägre tjänsteställning i finansförvaltningen. De måste betraktas som kungens personliga tjänare och inte som riksämbetsmän. Under 1540-talet planerades en kammarmästartjänst i ledningen för kammaren. Denne skulle representera den tekniska sakkunskapen och ha en underordnad ställning.
Chef för skattkammaren och ansvarig inför konungen och rådet. Kammarmästaren var cirka 1530–1602 den högsta kollegiala ämbetsmannen vid Räknekammaren, även kallad kortare kammaren, sedermera Kammarkollegium, som ansvarade för skatteuppbörden och rikets ekonomiförvaltning. Efter 1602 kallades han riksskattmästare.
Reglemente eller instruktion som efter 1544 organiserade den centrala förvaltningen av landets finanser i (Räkne- eller Räkninge-)kammaren, efter 1618 i Kammarkollegium som till 1650-talet vanligen kallades riksens räknekammare.
Adlig yngling som uppvaktade furstlig eller annan högt uppsatt person inne i hans eller hennes gemak. Under honom verkade ett antal pager. Drottning Kristina införde vid svenska hovet 1646 distinktionen mellan kammarpager som uppvaktade i monarkens rum och stallpager som knöts till Kungliga hovstallet. Enligt statskalendern 1729 var tolv pager underställda kammarpagen.
Befattning vid hovet inom hovfruntimret för lågadliga eller ofrälse kvinnor som lydde under en kammarfru.
Före 1684 om ämbetsman som närmast under (riks)skattmästaren eller som dennes ställföreträdare innehade ledningen för ”kammarens” (Kammarkollegiums) verksamhet. Efter 1684 blev kammarpresident en ämbetstitel för Kammarkollegiums chef, och ersattes 1723 med titeln president.
Finansreviderande organ med dömande funktion. Kammarrevisionen grundades i anslutning till Kammarkollegium 1618, och blev på 1650-talet en egen avdelning; besvärskammaren, revisionskammaren, kammarrätten. Den ombildades till självständigt ämbetsverk under Kammarkollegium 1695 kallat Kgl. Maj:ts och Riksens kammarrevision. Kammarrevisionen indrogs 1799. Under 1620–1650-talet ökade antalet kommissarier och assessorer som skötte det egentliga revisionsarbetet. Framkomna anmärkningar godkändes av kollegiet. Uppgifterna förändrades under 1680- och 1690-talen. År 1687 begränsades antalet ärenden som skulle avgöras in pleno.
Tjänsteman vid (Kgl. Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en), i ställning under advokatfiskalen och över bokhållaren, vilken övervakade kronans uppbördsmän och biträdde vid revisionen av kronans räkenskaper och beredningen av de rättegångsärenden som dessa föranledde. Tjänstebeteckningen ändrades 1799 till revisionskommissarie, i samband med att Kammarrevisionen ombildades till Kammarrätten.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under presidenten, tidvis också vicepresidenten, och över assessorerna.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under kammarrevisionsråden.
Kollegial styrelse för Räknekammaren på 1530–1540-talen, även titel för ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var kammarråd en titel för en furstes närmaste ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
Föregångare till Kammarkollegium (det senare inrättades 1634).
Centralt ämbetsverk 1799–1824 som övervakade finansförvaltningen och dess ämbets- och tjänstemän. Kammarrätten var dömande myndighet i tjänsteärenden och räkenskapsmål, besvärsmyndighet i skattemål, senare också i mål rörande fattigvård. Ursprungligen var den en avdelning inom Kammarkollegium som 1695 blev ett självständigt kollegium. Kammarrätten förestods av en president med ett visst antal kammarråd som bisittare och en eller flera revisionskommissarier. Den ersattes 1824 av Allmänna revisionsrätten.
Kammarrätt som tillkom 1780 för att behandla mål som gällde observationer, balanser och fel i räkenskaperna inom flottans förvaltning. Rätten upphörde 1811.
En av sex ordinarie ämbetsmän i Kammarrättens styrelse 1799–1809. Kammarrättsråden utnämndes av Kgl. Maj:t.
I Gamla Finland tjänsteman vid Kamrerarkontoret 1721–1744.
Lägsta rangens tjänsteman i Kungliga kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa ämbetsverk (till exempel Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Kammartjänare i furstlig persons tjänst.
Ursprungligen hög hovfunktionär vid kungens eller annan kunglig persons uppvaktning, motsvarande till exempel en kammarherre. Kammartjänare övergick under 1700-talet till att betyda person av lägre rang som ingick i en kunglig eller furstlig persons närmaste betjäning i dennes egna rum. Kammartjänare förekom också utanför hovet, särskilt i högt uppsatta personers betjäning, och som titel utan motsvarande ämbete.
Hovtjänst skapad under drottning Kristinas tid. Kammarvakten hade i uppgift att övervaka ingången till monarkens rum. Kammarvakterna gavs 1653 det franska namnet Huissiers. Tjänsten slopades 1660, men introducerades på nytt 1664 under namnet portier eller kammarvaktmästare.
Till kammarbetjäningen vid hovet hörande tjänsteman i vaktmästaruppgifter som inte gällde slottet, utan monarkens person. Tjänsten infördes vid kungliga slottet 1664. År 1729 fanns tre kammarvaktmästare upptagna på hovstaten. Den ursprungliga tjänstetiteln var kammarvakt.
Sammanfattande benämning på alla de ärenden som var mål för Kammarkollegiums eller Kammarrättens handläggning, också samlande benämning för rikets drätsel i allmänhet.
Säsongbetonad lagligt reglerad fabrikstillverkning som oavbrutet fortgår under en viss tidpunkt av året (till exempel sockerindustrin).
Benämning på militärens fältläger.
Rättsorgan inom Röda gardet under finska inbördeskriget 1918. Kamratdomstolen verkade på kompaninivå och dömde för förseelser av ordningskaraktär.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Enligt kassans reglemente 1864, av direktionen anställd ekonomitjänsteman. Kamreraren förde registerbok över pensionskassans alla delägare, pensionärer och sterbhus. Han upprätthöll särskilda konton för var och en av dem, där han bokförde årsavgifterna respektive pensionerna. Kamreraren övervakade lån som beviljats ur pensionskassan och förde kassabok m.m. Han måste ställa borgen för eventuellt ekonomiskt svinn i tjänsten.
I Ryssland 1719–1727 myndighet i provinserna med ansvar för provinsens kassarörelse, övervakningen av de lokala skattemyndigheterna och tillvaratagandet av kronans ekonomiska intressen. I Gamla Finland bestående av Viborgs provins fanns 1721–1744 för finansförvaltningen en sådan myndighet, som där kallades landskontor och lydde under provinskansliet. Det efterträddes 1744 i Viborgs guvernement av provinsernas landskontor.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen. Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
Byrå som lydde under Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Kamrerarkontoret ansvarade för ärenden rörande inkomst- och utgiftsstaten för ministeriet och för de förvaltningsgrenar som lydde under ministeriet, vården av de anslag som ställts till ministeriets förfogande samt rekvisitionen av penningmedel från kassaverken.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Kamreren utsågs fram till 1927 av Medicinalstyrelsens kollegium. Kamreren skulle ha avlagt kameralexamen, senare lägre förvaltningsexamen.
Ansvarig tjänsteman för den ekonomiska förvaltningen i Överstyrelsen för medicinalverket. Kamreren utsågs av Senatens ekonomiedepartement på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Av innehavaren krävdes utbildning som läkare.
Avgift för begagnande av trafikkanal.
Befälhavande personal vid kanaler under autonoma tiden och senare. Kanalbefälet vid Saima kanal bestod av kanalchefen och vid andra kanaler av distriktsingenjörerna i det väg- och vattenbyggnadsdistrikt där kanalen fanns. Kanalbefälet ansvarade för kanalverkets tekniska och ekonomiska vård och förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen.
Kollektiv beteckning för personal vid kanal.
Tjänsteman vid kanal. Kanalbokhållaren ansvarade för att, alternerande med kanalkassören, förrätta uppbörden av avgifterna. Kanalbokhållaren biträdde även kanalchefen, kanalingenjören, kontorschefen och kanalkassören i deras kontorsgöromål.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämnd av statsrådet, som fungerade som chef för en kanal. För kanalchefstjänst krävdes en avlagd diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämndes av statsrådet. Till kanalingenjörens uppgifter hörde bl.a. att biträda kanalchefen vid skötseln och övervakningen av kanalen och kanaltrafiken samt att under kanalchefens ledning uppgöra förslag till underhållsarbeten och leda utförandet av dem. Kompetenskraven var en diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanal som under uppsikt av kanalbefälet ansvarade för övervakning och vård av trafiken och kanalen samt för övervakning av den allmänna ordningen vid kanalen. Till kanalkassörens huvudsakliga uppgifter hörde också uppbärandet av kanal- och arrendeavgifter.
Tjänsteman vid Saima kanal som ansvarade för att uppbära och kvittera inflytande kanal- och arrendeavgifter samt övriga inkomster vid kanalen.
Tjänsteman vid Saima och Pielinens kanaler med uppgift att utöva uppsyn över kanalerna.
Finska staten tillhöriga kanaler och rörliga broar, med undantag för järnvägsbroar och till dem hörande anläggningar, byggnader, lösegendom och jordområden. Kanalverket underlydde Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och dess tekniska och ekonomiska vård och förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen ankom på kanalbefälet.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en fakultet vid ett universitet).
Röstberättigad medlem av ett kanonikat, dom- eller kollegialkapitel. I Åbo domkapitel fanns under 1200-talet fyra kaniker.
Ed som skulle avläggas av tillträdande medlemmar av domkapitel. Den nye kaniken svor biskopen och kapitulares trohet, lovade att tjäna dem, att inte röja kapitlets hemligheter och att vinnlägga sig om endräkt och vänskap. Enligt Åbo domkapitels stadga 1474 skulle en nyintagen kanik svära två olika eder. Efter att han avlagt en ed till biskopen skulle han avlägga en sedvanlig trohets- och lojalitetsed till sina medbröder i kapitlet.
Under medeltiden och närmast efter reformationen, hemman som var anslaget åt en katolsk kanik för hans uppehälle. Kanikhemman fick enligt Västerås recess 1527 inte anslås utan konungens medgivande.
Mindre mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar (både torra och våta varor). Storleken på rymdmått fastslogs formellt i det äldre svenska måttsystemet 1737 och 1739 (särskilt i relation till andra måttenheter).
Under katolska tiden och tiden närmast efter reformationen, en kanoniks ämbete, med åtföljande förmåner och skyldigheter.
De formella åtgärder som krävdes för en helgonförklaring. Under 1200-talet utvecklades de formella kraven. Processen inleddes med petitiner om en kanonisering som riktades till påven. Om påven ansåg att det fanns skäl tillsatte han en eller flera prelater för att undersöka vederbörandes helgonrykte, folkets vördnad och mirakel. Om detta utföll positivt tillsatte påven undersökningsdomare för att på ort och ställe göra en noggrann undersökning av vederbörandes helgonrykte, liv och mirakler. Proceduren innebar vanligen vittnesförhör, och vittnena inställde sig personligen. Vittnesförhören beedigades inför en offentlig notarie. De ursprungliga petitionärerna kunde utse en postulator som drev det blivande helgonets sak. Förhörsakterna tillställdes påven, som överlät dem åt särskilda personer i kurian för att göra sammandrag för påven och kardinalerna. Därefter behandlades saken vid ett offentligt kardinalskonsistorium, där påven slutligen tillkännagav sitt beslut. Själva kanoniseringen skedde sedan genom en liturgisk process.
Helgonförklaring. För offentlig kult av en person krävdes de kyrkliga myndigheternas bifall. Först räckte det med att stiftets biskop upptog helgonkandidatens kvarlevor ur graven, lade dem i ett skrin samt förklarade att personen skulle firas med en årlig mässa och tidegärd på sin minnesdag. Efterhand blev det kutym att vända sig till påven. En påvlig kanonisering innebar att den var giltig i hela kristenheten, medan en biskoplig kanonisering endast kunde röra det egna stiftet.
Bestämmelser om äktenskapshinder gällande förbjudna led. Den katolska kyrkan förklarade äktenskapet vara ett sakrament, och äktenskapsmålen drogs under andlig domsrätt. Därför fick kyrkan ett avgörande inflytande över äktenskapslagstiftningen. De förbjudna släktskapsleden omfattade inte bara rätt uppstigande och nedstigande led, utan också sidoskylda till och med sjätte led. Kyrkan använde för ledens beräknande den så kallade kanoniska komputationen, som angav skyldskapets närhet inte bara genom att sammanlägga alla led mellan var och en av de skylda utan antalet led endast i den ena linjen från stammen. Därför blev äktenskapshindren mycket utsträckta.
Den katolska kyrkans kyrkorätt, ursprungligen beslut av allmänna eller partikulära synoder, påvliga brev (decretales) samt apokryfiska skrifter. De stora kyrkomötena i Nicaea, Konstantinopel m.m. avgjorde inte bara trosfrågor utan antog också kyrkorättsliga bestämmelser, ”canones”. De viktigaste sammanställdes efter 1140 till en lagsamling, ”Decretum Gratiani. År 1234 publicerade Gregorius IX ett omfattande urval och bestämde att det skulle användas i rättsskolorna och domstolarna. Senare lät också påvarna Bonifatius VIII och Clemens V utge officiella dekretalsamlingar, som fick en mindre betydelse. Grundprinciperna i kanonisk rätt var påvens universiella makt över hela kyrkan, klerus rätt att utöva kyrkostyrelsen utan inblandning av lekmän och den kyrkliga egendomens oantastlighet.
Den kyrkliga rättsprocess som ägde rum vid särskilda domstolar. Processen skedde enligt detaljerade regler. Domsmakten sköttes normalt av biskopar och domslutet kunde överklagas till ärkebiskopen och vidare till påven. Påven kunde också personligen eller genom legater avgöra i första instans. Processen inleddes med en anklagelseskrift. Under processen var det åklagarens sak att föra fram bevis. Han utförde också vittnesförhören. Det fanns regler om vittnenas trovärdighet. Om domaren inte hittade tillräckliga skäl för att fria eller fälla kunde han döma den åklagade att befria sig med partsed av edgärdsmän. Om detta misslyckades ansågs den åklagade skyldig. Gudsdomar förekom under äldre medeltid men försvann sedan. Vid verkställandet av straffen sökte de kyrkliga domstolarna bistånd av de världsliga. Detta gällde speciellt vid dödsstraff och konfiskationer.
De bestämmelser om åldersgränser som ingick i kanonisk rätt. Myndighetsåldern ansågs för pojkar inträda vid fjorton och för flickor vid tolv års ålder. Barn under sju år ansågs inte kunna svara för sina handlingar. Pojkar kunde upptas i det klerikala ståndet när de fyllt sju år, men vid fjorton års ålder kunde de själva bekräfta sitt val eller utträda. Konsiliet i Vienne bestämde 1312 att subdiakonat skulle få ges vid 18 och diakonat vid 20 års ålder. Biskopsvigning skulle inte ges åt klerker yngre än 30 år.
Allmän benämning på en sjöartillerist som tjänstgjorde vid kanonerna. Under 1700-talet betecknade ”kanonjär” en värvad soldat vid flottan som tjänstgjorde som arbetsledare vid kanonerna på fartyget. Senare har kanonjär varit den lägsta militärgraden inom artilleriet och i kustförbanden.
Benämning på militär som hade befälet över en kanon. Vanligtvis ansvarade kanonkommendören för riktandet och avfyrandet.
Ämbetstitel som dels användes om kungens, under senmedeltiden om riksföreståndarens kansler, dels om rikskanslern som tillika var biskop i Strängnäs, dels om de vid respektive katedralkyrkor verksamma biskopskansler. Enligt en sen källa skulle titeln ha använts på 1190-talet. En säker datering kan hänföras till 1219. I början av 1200-talet innehades posten av biskopar, men också i fortsättningen utsågs män med en hög samhällsställning.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland under 1700-talet och 1800-talet. Den tillhörde rangklass I i den civila rangtabellen. Tilltal: Enligt ämbetsinnehavarens härstamning; för innehavare av denna rang som var tysk riksfurste- eller hade motsvarande värdighet ”Vaša svetlost´” (sv. Eders/Ers Durchlaut, högborne furste, fi. Teidän ruhtinaallinen korkeutenne, ty. Eure Durchlaut), men för ryska ärftliga furstar och grevar ”Vaše sijatelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, Eders/Ers Erlaucht, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Erlaucht)
Kanslersämbete, även om ämbetsperioden.
Kommitté, grundad 1801, som bestod av kanslererna för de tre universiteten Uppsala, Åbo och Lund. Kanslersgillet hade den högsta uppsikten över universiteten och undervisningsväsendet och hade i uppgift att reformera skolväsendet. Det tog endast några initiativ innan det upplöstes 1809. Kanslersgillet genomdrev att ett särskilt teologiskt seminarium inrättades. Seminariet blev obligatoriskt för alla blivande präster och innebar att de under ett års tid inhämtade färdigheter i praktisk teologi.
I Ryssland organisatorisk enhet vid större ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för föredragning samt att expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
Skrivarstuga, namnet på själva arbetsplatsen med personalen samt institutionen som sådan. Arbetet leddes av kanslern. Bland personalen omnämndes en secretarius och på 1430-talet väpnaren Johan Fredebern som rikets och rådets skrivare. Det medeltida rikets och kungens kansli omfattade det dåtida riksarkivet och vården av den gamla riksregistraturen, som dateras till 1300-talet. Fysiskt förvarades riksregistraturen hos biskopen/rikskanslern i Strängnäs.
Ursprungligen namnet på det rum i Stockholms slott där ämbets- och tjänstemän nära konungen utförde sitt arbete. ”Kansli” var också en benämning på personalen som en kollektiv enhet. Sedermera har ordet använts om det rum där en överordnad tjänsteman och hans personal hanterar de ärenden som berör hela ämbetsverket eller som är gemensamma för flera av ämbetsverkets avdelningar.
Benämning på Riksarkivet från 1692.
Avdelning vid ämbetsverk, exempelvis Sjöfartsstyrelsen, vilken vanligen ansvarade för allmänna och juridiska frågor samt personalfrågor, motsvarande ministeriernas allmänna avdelningar.
Avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen som 1937 ersatte styrelsens administrativa avdelning. Avdelningen ansvarade bl.a. för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal och fastigheter. Kansliavdelningen leddes av en direktör.
Avgift till ett kansli som lösen för utfärdade handlingar eller vid inlämnande av ansökningar m.m.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemännen i ett ämbetsverks kansli. Som kanslibetjänte räknades under 1700-talet sekreterare, hovauditörer, notarien och kanslister. I Ryssland var kollektivbetjänte kollektiv beteckning för de anställda vid ämbetsverkens kanslier. En del av de kanslianställda hade tjänster som var intagna i rangtabellen, medan de underordnade tjänsterna saknade rangklass. Ett antal tjänster som tillhörde den svenska länsförvaltningen och som kvarstod i Gamla Finland saknade i regel rangklass även då motsvarande ryska tjänster var upptagna i en rangklass.
Tjänstebeteckning för den bokbindare som var anställd av Kanslikollegium från 1689.
Tjänstebeteckning för bokhållaren vid Kunglig Majestäts kansli.
Vid ämbetskansli (särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli) anställd person med uppgift att tjänstgöra som budbärare, kungligt bud. Han skötte ursprungligen postföringen ända till mottagaren, efter 1636 till närmaste postkontor eller -håll. Kanslibudet var före 1560-talet vanligen en drabant, sven eller slottsridare, därefter en särskild brevdragare, ofta kallad enspännare. År 1565 var de 19 till antalet och år 1617 fanns det 31 kanslibud.
Byrå vid diverse ministeriers allmänna avdelningar som vanligen ansvarade för sociala frågor och lagstiftningsärenden som berörde hela ministeriet och internationella ärenden som hörde till ministeriets kompetensområde.
Avdelning vid vissa ämbetsverk, till exempel Generalpoststyrelsen, Generaltullstyrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Självständig byrå inom Generalstaben. Kanslibyrån överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Statsrådets tjänsteman och den högsta föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens kansli leds också av en kanslichef.
Utförlig framställning om, beskrivning av eller redogörelse för ett kanslis verksamhet.
Anställd tjänare vid ett kansli, särskilt Kungliga kansliet.
Av tjänsteman i Kungl. kansliet (Kanslikollegium) avlagd ämbetsed, omnämnd som tidigast 1543. Kanslieden blev mera formell kring 1604.
Åkande postbud som sorterade under Kungliga kansliet.
Kansli som biträdde Kommissionen för finska ärenden. Kansliet var uppdelat i en justitie-, förvaltnings- och en finansavdelning.
Avdelning inom riksdagens kansli.
Under förra delen av 1600-talet granskning eller revision av Kungliga kansliets verksamhet. Under åren 1719–1720 var kansliexamen en benämning på examen till Kungl. Maj:ts kansli som gav kompetens för kansliets civila tjänster.
Expedition för kansliärendens behandling, under 1700-talet vid Kunglig Majestäts kansli och de högre domstolarna, efter 1809 Kansliexpeditionen vid regeringskonseljen, senare Kejserliga senaten för Finland.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement. Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen, fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått, mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket, Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna), Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
Under svenska tiden inträdesprövning (arbetsintervju) som användes i Kanslikollegium då personer sökte befattning i kollegiets kansli.
Förhör på landskansliet med person som var häktad, anklagad eller misstänkt för tjänstebrott eller tjänsteförsummelse. Kansliförhör förrättades även i utsökningsfall och ärenden rörande lösdrivare, vilkas undersökning fram till 1936 hörde till landshövdingens uppgifter.
Från 1852 till 1936 om i anslutning till lösdriveribestämmelserna av polismästaren eller polismästaradjointen förrättat förhör med en misstänkt lösdrivare. Kansliförhören förrättades från och med 1936 av vårdpolisen. Lösdriverilagen gavs 1852 och ändrades 1866, 1883 och 1936. Den sista var i kraft 1936–1987.
Tjänsteman med sekreteraruppgifter i Kungliga kansliet under 1500–1600-talet.
Avgift som erlades till ett kansli, ursprungligen Kungliga kansliet, som lösen för en därifrån utfärdad handling. Gebyr liksom sportler var anslagna till kanslitjänster för att öka tjänsteinnehavarens utkomst. Inkomsterna för avgiften tillföll delvis också vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar.
Genom prästerskapets lönereform 1922 infört lönepåslag för kyrkoherde, för att han skulle kunna anställa en kanslist eller sekreterare till pastorskansliet. Understödet fick utgöra högst 10 procent av kyrkoherdens lön. Termen användes också konkret om den tjänsteman som efter 1922 utförde kanslistuppgifter vid ett pastorskansli på sådana lönegrunder.
Ung adelsman i underordnad befattning vid Kungliga kansliet, motsvarande en kanslibetjänt, eller om dylik volontär utan motsvarande ämbete och lön. Under förra delen av 1700-talet användes beteckningen också om obetitlad ung manlig ståndsperson i underordnad befattning vid Kanslikollegium eller Kgl. Maj:ts kansli.
Kammarkollegiums kansli skapades i början av 1600-talet. Det var ett administrativt serviceorgan för hela kollegiet, men speciellt för riksskattmästare/president och kammarråd. Kammarordningen 1618 lämnade föreskrifter om kansliarbetet och nämnde en sekreterare och två referendarier. Kansliets uppgift var då att föredra och expediera de regeringsärenden avseende kronans inkomster som kammaren skulle sköta. Verksamheten inleddes förmodligen redan 1612 men protokoll finns från 1635, då föregångaren, Räknekammaren, definitivt blivit ett kollegium. Antalet lägre befattningshavare i kansliet växte efterhand: kopister, kansliskrivare (kanslister), rättegångsskrivare, notarier, aktuarie (från 1652/53), registrator (från 1661). Det ledde också till att kansliet fick underavdelningar: referendarie-, aktuarie- och registratorskontoren. Under den tid (1681–1711) som Kommerskollegium var sammanslaget med Kammarkollegium fungerade Kansliet för kommersärenden skilt från Kammarkansliet. Kammarkollegiums arbetsområde minskade när självständiga verk och kommissioner tillsattes för utförande av förmyndarräfsten och reduktionen. Vissa av Kammarkollegiums kontor fungerade då som utredande organ. När reduktionen inskränktes övertog Kammarkollegium de resterande uppgifterna, och för dessa bibehölls det i reduktionsdeputationen fungerande kansliet som kansli för reduktions-, likvidations- och bytesärenden (1717–1826). Detta var 1724–1747 underställt den då fungerande riksens ständers kommission för reduktions- och likvidationsverket. Kansliets verksamhet upphörde i Sverige 1879.
Kanslikollegiet, som ersatte det gamla kansliet, bestod enligt kansliordningen 1713 av sex expeditioner under ledning av ett ombudsråd. Undantag var den första expeditionen som leddes av en högste ombudsman. Ombudsråden hade en rådgivande funktion och föredrog olika frågor. Mellan expeditionerna fördelades samtliga regeringsärenden. Kanslikollegium blev därigenom ett föredragande och rådgivande departement ovanför ämbetsverken. Systemet ändrades på nytt 1719 och 1720 när kansliet återfick sina gamla uppgifter.
Från 1626 benämning på Kunglig Majestäts kansli i dess kollegiala form. Kanslikollegium avskaffades 1801, medan Kunglig Majestäts kansli bestod fram till 1840. Kanslikollegiums beslutsfattande organ var kanslirådet under rikskanslerns, senare kanslipresidentens, ordförandeskap. Enligt 1720 års kansliordning var Kanslikollegiums huvuduppgifter att administrera, kontrollera, och sköta judiciella funktioner, utrikesärenden samt ärenden rörande riksråds- och ständermöten, privilegier, domsrevisioner, barmhärtighetsanstalter och skolor. Även postverket stod under Kanslikollegiums kontroll. Samtliga beslut som fattades av Kunglig Majestät och riksdagsbesluten dokumenterades av Kanslikollegium, som fungerade som ett regeringskansli och hade en samordnande kontrollfunktion över de andra kollegierna. Dess personal hade högre rang än motsvarande ämbetsmän vid andra kollegier. För att sköta ärendena inrättades vid Kanslikollegium 1663 Justitieexpeditionen, 1713 Handelsexpeditionen och Kammarexpeditionen som 1719 slogs ihop med Inrikesexpeditionen, vars verksamhet fortsatte i likhet med en utrikesexpedition och en krigsexpedition. Efter 1772 fram till 1792 verkade också en handels- och finansexpedition samt en ecklesiastikexpedition vid Kanslikollegium.
Organ i riksdagen som ledde, övervakade och utvecklade riksdagens förvaltning och ekonomi samt riksdagens kansli. Kanslikommissionen bestod av talmannen, vice talmännen och fyra riksdagsmän.
Benämning på de bestämmelser som under svenska tiden reglerade Kungliga kansliets verksamhet, arbetsfördelningen mellan tjänstemännen m.m. Den första gavs 1592, den sista 1809. Kansliordningen innehöll tidvis också arbetsordningar för olika ämbets- och tjänstemän.
Ämbetsverks skrivpapper av visst format som användes för renskrift av koncept. Kanslipappret skulle från 1660 vara stämplat. Under 1600-talet var kanslipapper också en benämning på kanslihandlingar.
Formell beteckning för postgången vid ett ämbetsverks kansli under svenska tiden, särskilt Kungliga kansliets.
Vid ett kansli (särskilt vid Kungliga kansliet) anställd person med uppgift att tjänstgöra som vaktmästare eller budbärare.
Vid provinskanslierna i Viborgska/Finländska guvernementet 1797–1812 anställd person med uppgift att utföra vaktmästarsysslor och tjänstgöra som budbärare.
Titel för Kanslikollegiums chef 1680–1792, vilken infördes då rikskanslersämbetet avskaffades, och 1801–1809 för chefen för Kunglig Majestäts kansli. Under perioden 1792–1801 användes på nytt titeln rikskansler. Kanslipresidenten var vanligen ett riksråd, i rang över de övriga kollegiernas presidenter. Han agerade ordförande för kollegiets beslutsfattande organ Kanslirådet, bestående av kanslipresidenten, rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna. Under frihetstiden (1719–1772) tjänade kanslipresidenten som ett slags statsminister och skötte särskilt beredningen av utrikespolitiken, som behandlades av riksdagens sekreta utskott, där kanslipresidenten, vid sidan av rikskanslirådet, hovkanslern, utrikesstatssekreteraren och kollegieämbetsmän som utsetts av kanslipresidenten, hade stort inflytande. Kanslipresidenten förestod 1801–1809 ett ämbetsverk vid Kunglig Majestäts kansli kallat Kanslipresidentskontoret.
Avdelning i Kunglig Majestäts kansli som under perioden 1801–1809 expedierade alla de (skriftliga) ärendena som hörde till kanslipresidenten.
Från 1626 kollegium och beslutsfattande organ som ledde Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) fram till 1801. Kanslirådet bestod av rikskanslern som president och två riksråd, senare av kanslipresidenten som ordförande och rikskanslirådet, hovkanslern, kansliråden och statssekreterarna. Kansliråd användes även som tjänstebeteckning för vissa högre ämbetsmän i kansliet och medlemmar i Kanslirådet, särskilt för den tjänsteman som övervakade statssekreterarna.
Särskild domstol för tjänstefel begångna på Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) 1661–1801. Rikskanslern och rikskansliråden kunde straffa kansliets tjänstemän redan 1626. Från 1661 fick Kanslikollegium egen jurisdiktion över personalen. Som domare för kanslirätten verkade rikskanslern, senare kanslipresidenten, och rikskansliråden fram till 1801, då Kanslikollegium upplöstes.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten. Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens utskott och ministerierna).
Underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten vid Kunglig Majestäts kansli.
I Ryssland från 1719 lägre tjänsteman vid centrala och regionala ämbetsverk för olika slag av kansligöromål, såsom upprättandet av handlingar. Kanslisterna hade en ställning som motsvarade sergeant i militären. Kanslisttjänster förekom också i förvaltningen i Gamla Finland. Under stora ofreden fanns kanslister vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement från 1717 och tidvis även vid kommendantskansliet i Viborg.
Samlande beteckning på ett kanslis personal, under svenska tiden särskilt personalen vid Kunglig Majestäts kansli och under autonoma tiden vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Lägre tjänsteman vid centralt ämbetsverk, även vid hovrätt, med uppgift att sköta löpande skrivarbeten; särskilt som titel för vissa tjänstemän av lägre grad i vissa kanslier (till exempel vid beskickningarna, riksdagens utskott eller Nedre justitierevisionen).
I Ryssland från och med 1805 benämning på minderåriga soldatbarn som tillhörde det militära ståndet. Kantonisterna var ofta söner till soldater eller judiska pojkar som vid tolv års ålder började kantonistskolan.
Skola som förberedde militärtjänstgöring i Ryssland. Eleverna i kantonistskolan var ofta soldatsöner eller judar. En liten del av dem som gick ut kantonistskolan fortsatte med underofficersutbildning.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Privilegiebrev på kapning av främmande fartyg.
Person med privilegium att kapa främmande fartyg.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant). Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
Kollektivbeteckning för de på Kungliga hovkapellets lönestat upptagna musikanterna, hovkapellmästaren och direktören, åtminstone under 1700-talet.
Tjänstebeteckning för den främste tjänstemannen vid Kungl. hovkapellet, åtminstone under förra delen av 1700-talet. Allmänt: chef för musikkapell.
Dräng vid hovkapellet som inte var upptagen på hovstat utan arbetade med ekonomiskt bidrag för produktionen. Kapelldrängarnas antal varierade beroende på produktionen.
Delområde inom en ortodox församling med kyrka och egen präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
Inom katolska kyrkan en församling som inte var självständig och som vanligen saknade egen präst. I Täljestatuterna 1279 användes kapell i betydelse fattig församling i allmänhet. I Finland kunde dock en kapellförsamling under medeltiden ha ett eget område. Benämningen kan ha uppstått så att privata kapell fått egna områden och bildat socknar. I vissa landskapslagar kallas tolfteskyrkor för kapellkyrkor. En medeltida kapellförsamling hade rätt till tiondeuppbörd, egna kyrkovärdar samt egna räkenskaper.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Kapellag eller kapellförsamling inom ett pastorat. Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med sockenkapell eller kapell, kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en kaplan eller kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Ordinarie präst i kapellag eller kapellförsamling med ett sockenkapell eller kapell. Kapellpredikanterna anställdes på allmogens önskan och avlönades av församlingen, under förutsättning att lönen inte minskade församlingsprästernas förmåner. Benämningen förekom också om ett kapellags eller en kapellförsamlings kaplan, särskilt innan man började uppföra sockenkapell på 1700-talet.
Konto i räkenskapernas huvudbok, anger förmögenheten och de förändringar den undergått under den period kontot avser.
Årlig räkenskapsbok för Viborgs provins 1731–1743 och för Viborgs guvernement 1744–1767 innehållande ett sammandrag av kronans inkomster och uppgifter i landsboken för Viborgs provins till 1744 samt därefter i landsböckerna för guvernementets provinser.
Förteckning över förmögenhet. I länets årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans uppbörd och utgift.
Plattskatt uträknad per huvud.
Möte för kommuniteten i ett kloster eller en annan kyrklig koorporation. Mötena kunde vara av andlig natur, men man kunde också avhandla gemensamma angelägenheter som val av förmän eller delegater.
Ursprungligen överskrift till ett visst avsnitt i Bibeln, senare själva avsnittet. Under medeltiden blev det kutym att indela ordensregler och andra konstitutioner i kapitel.
Benämning på domkapitels protokollsbok.
Domkapitlets egendom. Under 1100- och 1200-talen övergav många domkapitel den regulära formen och flyttade isär. Då delades också domkapitlets egendom, och först skildes kapitelbordet från biskopsbordet i många domkapitel. Vid övergången till en sekulär ordning blev endast en liten del av egendomen kvar för domkyrkans och kapitlets gemensamma behov, resten delades så att varje medlem i kapitlet fick en egen inkomst, prebende.
Domkapitels egendom, bestod av flera prebenden. De flesta kapitelgods indrogs under 1500-talet till kronan. Redan före den egentliga kyrkoreduktionen kom Gustav Vasa överens med biskopen och domkapitlet i Åbo om att inkomsterna från Nykorens prebende skulle dras in för en tid och användas för betalningen av statsskulden.
Inofficiell beteckning för ledamot av domkapitel (i förhållande till övriga domkapitelsledamöter), kollega i domkapitel.
Sigill för kannikkollegium vid en metropolitankyrka, domkyrka eller en annan ”kollegiat” kyrka. I Sverige förekom kapitelsigill enbart vid domkyrkor.
Skatt som ett domkapitel betalade till staten från sina inkomster.
Person som tagit värvning i armén som underbefäl eller soldat och hörde till stampersonalen.
Arbetsavtal för den värvade i den finska armén. Avtalet gällde vanligen 1–2 års tjänstgöring.
Under 1600-talet förekommande benämning på ledamot av domkapitel.
Avtal mellan kronan och enskild person om militära angelägenheter. Avtalen gällde en volontärs militärtjänsttid och lönevillkor vid värvning till svenska armén, eller situationer där en enskild person skulle uppsätta en värvad trupp.
Överenskommelse, avtal, traktat; till exempel att överlämna till fienden befäst ort, väpnade styrkor eller krigsfartyg på vissa villkor, befästa domsrätt över medborgare i landet med främmande religion, definiera genom kunga- eller regeringsförsäkran myndighetsområde i stället för andra myndigheter.
Skriftligt avtal om värvning till militärtjänstgöring. Avtalet upprättades för nyvärvade soldater och innehöll uppgifter om värvningstidens längd och soldatens lön.
Gällande volontärer vid svenska armén: ta värvning, låta värva sig. Gällande truppenheter, krigsfartyg eller fästningar: även i betydelsen att ingå en överenskommelse med fienden om att ge sig på vissa villkor.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Ecklesiastiskt boställe för kaplan eller kapellpredikant i en kapellförsamling eller annexförsamling. Kaplansbolen indelades efter kyrkoreduktionen i gamla och nya kaplansbol. De äldre kaplansbolen tillkom vid reformationen genom att gamla klockarbol gjordes om till prästbol. De yngre bildades under Karl XI:s tid på kronohemman som anvisats för prästerskapet.
Kaplansboställe, särskilt med avseende på byggnaderna.
Till kaplan efter 1681 utgående årlig lön i spannmål, i en kapellförsamling som hade åtagit sig att avlöna honom. Kaplansräntan utgick i en fjärdedels tunna säd från varje helt och halvt hemman, efter 1766 också från kluvna hemman och från 1816 från nybyggen som betalade halvskatt till kronan. Fjärdedels gårdar och mindre gårdar än så betalade bara en åttondedels tunna säd.
Kaplansbol grundat under medeltiden på ett kyrkohemman som ett klockarbol, med samma skattefriheter som prästgårdarna. Kaplansstommen blev vid kyrkoreduktionen indelade till de nyinrättade kaplanstjänsterna som också innefattade klockarbefattningen. De var ursprungligen befriade bara från kronotionden, enligt prästprivilegierna 1723 från alla kronans besvär.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om torra varor; rymdmått i det äldre svenska måttsystemet innehållande 4,58 liter eller 1/32 tunna och 5,4961 liter eller 1/30 tunna mellan 1809–1918. Måttet användes senare närmast vid torgförsäljning av potatis, numera som stor kappe motsvarande 5 liter och liten kappe motsvarande 2 liter.
Fraktavgift, fraktlön. Kapplaken fastslogs mellan redaren och fartygsbefälhavaren. Den utgjorde en viss procent (cirka 2–5) av bruttointäkten av ett fraktfartygs inkomster och en del av befälhavarens fasta lön.
Gammalt svenskt åkerytmått motsvarande 154,27 kvadratmeter eller 1/32 tunnland.
Officersgrad sedan senare hälften av 1400-talet, med rang närmast över en löjtnant. Under medeltiden var kapten befälhavare över ett avgränsat område, till exempel en stad. Senare förde kaptenen vanligen befäl över ett kompani inom infanteriet och kavalleriet, senare även över ett artillerikompani. Enligt rangordningen 1735 var de olika kaptensbefattningarna rangordnade i klasserna 29–36. I Ryssland tillhörde kaptensgraden den nionde rangklassen i den militära rangtabellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Tjänstegrad för en stabsofficer i Ryssland fram till 1764. Kapten av III rangen tillhörde den åttonde rangklassen i den militära rangtabellen.
Tjänstegrad för en stabsofficer i Ryssland. Kapten av II rangen tillhörde den sjunde rangklassen i den militära rangtabellen.
Tjänstegrad för en stabsofficer i Ryssland. Kapten av I rangen tillhörde den sjätte rangklassen i den militära rangtabellen.
Militär tjänstegrad i den finska och svenska flottan. Graden infördes i Sverige 1824 och motsvarade landstridskrafternas överstelöjtnant. I Ryssland tillhörde kaptenkommendörerna fram till 1797 den femte rangklassen inom flottan i den militära rangtabellen.
Officer vid infanteriet, med rang mellan kapten och löjtnant, och vid flottan mellan löjtnant och kommendörkapten av andra graden. Kaptenlöjtnanten var vid infanteriet fram till 1750 ofta befälhavare över ett kompani och underställd regementschefen, en överstelöjtnant eller major som förde befälet. Graden kaptenlöjtnant ersattes samma år med stabkaptensgraden (fyra till antalet vid varje infanteriregemente). Inom den svenska flottan avskaffades graden 1866, men den förekommer ännu inom den finska flottan. Kaptenlöjtnant var även benämning på den generalmajor som ledde Kungliga Majestäts drabanter. I Ryssland tillhörde kaptenlöjtnant inom flottan den nionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Mekaniker vid Fortifikationskontoret med ansvar för att planera och bygga samt övervaka militärens mekaniska inrättningar. Kaptenmekanikerna räknades i militiestaterna 1729 till ammunitionsbetjänte.
Benämning på huvudman för adlig ätt, företräder ätten. Enligt adelsprivilegierna 1762 kunde representationsrätten överföras till annan adelsman av ätten.
Ryttare beväpnad med karbin, ursprungligen med spaningsuppgifter. Under 1600-talet grundades i olika länder karabinjärregementen. I den svenska armén hette Södra skånska kavalleriregementet mellan åren 1805 och 1822 Skånska karabinjärregementet.
Titel, rang, grad. Varje tjänst medförde i princip en viss rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en fullmakt åt en ämbets- eller tjänsteman som gav innehavaren rätt till en högre rangposition än den hans ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Att upphöjas i titel, rang eller värdighet av visst ämbete inom centralförvaltningen, utan motsvarande tjänstebefordran med lönestat.
Sedan 1600-talet av Kgl. Maj:t given fullmakt på karaktär av ämbete eller tjänst och själva dokumentet med vilket detta beviljades. Fullmakten kunde ange tjänsterang eller värdighet också utan anknytning till tjänst eller lön.
Isolering av en person, ett fartyg, en gård eller en ort på grund av smittsam sjukdom. Huvudsakligen har karantän använts för att stoppa spridningen av pest, kolera och gula febern. Åren 1909–1910 bestämdes att medan en koleraepidemi härjade i Ryssland skulle alla fartyg som anlände från ryska hamnar vid ankomsten till en finländsk hamn hissa karantänsflagg och invänta inspektion av en gränsläkare.
Gul flagga som hissas när ett fartyg är i karantän. Flaggan kallades populärt för pestflagga. År 1893 bestämdes att karantänsflagg skulle hissas om ett fartyg hade kolerafall ombord.
Flaggsignalen TM i Internationella signalboken. Karantänssignal fördes av fartyg som befann sig i karantän. Ett fartyg som anlände från smittad ort eller som hade en insjuknad person ombord skulle hissa flaggsignalen QL.
Enhet för granskning av personer och/eller fartyg som anlände från orter där smittsamma sjukdomar härjade. I Finland grundades karantänstationer under självständighetstiden. En fanns i Systerbäck och en på ön Lohm i Korpo.
Huvudpunkter (i dokument eller en bevisföring).
Benämning på överbefälhavarens dagorder nummer 3 under fortsättningskriget. Dagordern innehöll ambitionen om ett Stor-Finland genom införlivande av Fjärrkarelen med Finland. I dagordern återgavs innehållet i överbefälhavarens dagorder nummer 4 under inbördeskriget 1918, där han lovade att inte lägga ned svärdet förrän Finland och östra Karelen hade befriats från bolsjevikerna.
Distrikt som bildades 1922 för att tillgodose från Karelen anlända flyktingars behov av själavård och för att omhänderha folkbokföringen för flyktingarna. Verksamheten inom ramen av distrikten ombesörjdes av präster som bisyssla. Dessa distrikt existerade ända till år 1954.
Truppförband som bildades i anslutning till den vita arméns segerparad den 16 maj 1918. Gardet bildades av tre karelska bataljoner och var en hedersbetygelse för Karelens insats för den vita segern i inbördeskriget 1918. Gardesregementet var stationerat i Viborg och verkade som ett ordinärt truppförband till dess upplösning i samband med mobiliseringen och bildandet av fältarmén hösten 1939.
Fond som uppbar årlig jägarskatt såväl av krono- som frälsehemman för försvarsverket i Karelen som efter 1739 inte byggde på rotering. Fonden inrättades 1776 på allmogens bevåg för uppställande av en jägartrupp. År 1788 föreslogs att man skulle inrätta ett frivilligt lantvärn, varvid de hemman som inte deltog skulle erlägga jägarskatten. Lantvärnet blev oförverkligat. År 1803 föreslogs roteringen bli införd i Karelen, vilket också misslyckades. År 1806 fastslogs jägareskatten tills storskiftet var slutfört.
En av de finska kommissionerna. Den tillsattes 1724 för att undersöka gruvdrift, manufakturer, skogsbruk och durschfarter efter stora ofreden. Den skulle också behandla ansökningar om frihetsår samt rannsaka och döma i ärenden som gällde myndigheternas maktmissbruk. Den ansvarade i Karelen också för rev- och skattläggning samt tillsättning av åbor på kronohemman och för fastställandet av vissa frihetsår.
Kommitté som grundades i februari 1919 som en underavdelning inom Centralkomittén för Estlands Undsättning. Kommittén bestod av privatpersoner som hade ett intresse i Östkarelens införlivande med Finland. Kommittén kom att representera Olonetsexpeditionen inför regeringen och arrangerade en stor del av finansieringen av expeditionen.
I Finland stationerat organ som representerade den landsflyktiga karelska regeringen som arbetade för Östkarelens självbestämmanderätt.
Gille med enbart manliga medlemmar.
Uttryck som hänvisade till överföringen av en färdigt utbildad skeppsgosse från skeppsgossekåren till tjänstgöring inom flottan. Kravet för karlskrivningen var att personen fyllt 18 år och uppfyllde de kunskapsmässiga och fysiska kraven.
Försök att slå ihop postväsendet med gästgivarrörelsen som infördes 1718. Avsikten var att skapa ett system för vidarebefordran av både personer och postförsändelser. Försöket avbröts efter kungens död.
Benämning på en soldat inom den svenska armén under Karl XI och Karl XII (cirka 1680–1718). Karolinerna utgjorde Sveriges första helt indelta armé samt bar från 1687 rikets första enhetsuniform, en blå rock med gult foder uppvikt nedtill.
Benämning på svenska mynt; benämning på de guldmynt som präglades i Stockholm 1606–1610 samt även på ett åren 1664–1755 av varierande värde och vikt präglat silvermynt, indelat i halvkarolin, karolin, dubbel karolin (daler karolin), fyrdubbel karolin (dukaton), samt ett silvermynt präglat endast 1718 (Goertz daler).
Benämning på universitetet i Lund, grundat 1666. Universitetet uppkallades efter kung Karl X Gustav (1654–1660), som 1658 införlivade bland annat Skåne med Sverige. Namnet kvarstår i universitetets sigill (Sigillum Universitatis Gothorum Carolinae).
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Storleken på ett karpland var en yta som skulle besås av en karp spannmål, som i vissa delar av Finland var 1/3 och i andra 1/4 tunna. För ett karpland skulle erläggas ett öre penningar. Karpland är belagt år 1470.
Sedan 1700-talet levnadsbana, yrke, ämbetsbana under vilken en tjänsteman successivt befordras till allt högre tjänst.
Äldre benämning på skrivpapper, ibland också på skrift eller brev. Termen användes särskilt om en handling som innehöll en förteckning, exempelvis en postförteckning över vissa försändelser. Sådana utfärdades till allmänhetens påseende från 1600-talet till 1800-talet.
Benämning på den inkomst kronan fick från försäljningen av stämplat papper, efter 1748 även för de tjänster, expeditioner, som skulle ske på stämplat papper oavsett om detta hade använts eller ej.
Försäljare av det stämplade papper som krävdes för utfärdande av vissa officiella dokument, till exempel lysning.
Handling som uträttades av lantmätaren när konceptkartan hade blivit färdig. I kartbeskrivningen skulle det anges varför den upprättats och vilka som varit närvarande vid mätningen. Den avmätta egendomens ägare, skattenatur och storlek skulle anges liksom också jordmånen i åker och äng. I byalag skulle fördelning av utsöde och hö anges. Beskrivningen skulle uppta eventuell ödejord. Torp, urfjäll, fäbodar, fiske, malmstreck, kvarnar och andra särdrag skulle upptas. Skog- och utmarker skulle beskrivas. I beskrivningen över rårna skulle råstenarna upptas. Kartbeskrivningen skulle sedan överlämnas till landshövdingen.
Belägga med stämplat papper eller uppföra på karta, till exempel om att införa en avgående postförsändelse på postkarta.
Från 1886 avdelning vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Kartografiska avdelningen utarbetade och publicerade kartor samt ansvarade för kartarkivet. Uppgifterna övertogs 1916 av Lantmäteristyrelsens geografiska avdelning.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten. Byrån hade i uppgift att utarbeta och publicera ekonomiska och geografiska kartor samt att ansvara för Lantmäteristyrelsens kartarkiv, under ledning av en överingenjör. Uppgifterna hade fram till 1916 skötts av Kartografiska avdelningen vid Överstyrelsen för lantmäteriet och därefter av Lantmäteristyrelsens geografiska avdelning. Från 1953 blev Kartografiska byrån namnet på hela avdelningen för kartverksarbeten.
Från och med 1863 tekniskt utbildad tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet, från och med 1916 Lantmäteristyrelsen som ansvarade för den tekniska framställningen av kartor.
Munkorden som bekräftades av Alexander III år 1176. En kvinnlig gren instiftades 1147. Orden anlände till Sverige 1494 från Rostock. Orden beviljades stadga och försäkring i Tälje 1493. Ett kloster, Mariefred, anlades vid Gripsholms slott. Klostret upplöstes 1525.
Byggnad som är avsedd som stadigvarande bostad för militär personal, vanligen av lägre grad. Kasernerna var få under den indelta arméns tid. I Finland uppfördes de första egentliga kasernerna under autonoma tiden.
I sjöförsäkringssammanhang värdet av ett fartyg exklusive lasten.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om institution eller myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i äldre tider ofta benämnd publik kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Balans i kassan eller kassabrist.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Räkenskapsbok över en kassas kontanta in- och utbetalningar. Inbetalningarna står på debetsidan, utbetalningarna på kreditsidan.
Det förhållande att det vid inventering eller avslutande av en kassa finns mindre pengar i kassan än vad det enligt kassabokföringen borde finnas. Konkret: det belopp som fattas.
Penningmedel som anslagits för bestridande av utgifter inom statsförvaltningen eller i statens eller en kommuns affärsdrivande verk.
För kassainventering uppgjord förteckning över de under en viss tid gjorda in- och utbetalningarna.
Förstärkning av kassa, vanligen genom att man tillför mer penningmedel.
Skattmästare, kassör, person som förvaltar och ansvarar för en kassa, särskilt sådan som tillhör en institution, ett samfund eller en förening.
Förvaltare av församlingens kassor och fonder, särskilt i församlingar med en förvaltningsnämnd.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse.
Enligt kassans reglemente 1864, en av direktionens medlemmar som ansvarade för övervakningen av kassans penningrörelse. Kassainspektören förde kontrollbok över alla in- och utgående medel och alla de transaktioner som karmeraren ansvarade för och vilka kassainspektören måste godkänna med sin underskrift. Kassainspektören utnämndes varje år vid kassans första möte.
Av förrättningsmännen underskriven förteckning över de vid inventering av en kassa företedda kontanta medlen och värdepappren. Inventariet innehöll ibland också en redogörelse för den avslutade räkenskapsperiodens kassarörelse.
Varje år av riksarkivarien förrättad inspektion av landsarkiv. Vid tillfället inventerades också kassan jämte kassaboken med dess intäkts- och utgiftskonton.
Dagbok över en kassas transaktioner, kassadagbok.
Exempelvis månadsförslag för ränteriuppbörden.
Tjänsteman vid Riksens ständers bank som hade överinseende över kassarörelsen.
Avdelning vid Riksens ständers bank under svenska tiden. Kassakommissariekontoret förestods av kassakommissarien.
Inom bokföringen, konto i kassa- eller huvudbok över en kassas inkomst- och utgiftsposter.
Kontor vid ämbetsverk, vilket har i uppgift att ta emot och kvittera kontanta medel som kommer in, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning fanns ett kassakontor som 1922 bytte namn till Huvudkassan i samband med att kontoret flyttades till en nyinrättad ekonomiavdelning. Vid Postsparbanken fanns från 1948 även ett kassakontor.
Kassakredit, av bank sedan 1800-talet mot lämnad säkerhet i regel för ett år beviljad rätt att, utan föregående insättning av valuta och utan uppsägning, dra checker på banken upp till ett visst belopp.
Räkning eller konto på kassakreditiv.
Kollektiv benämning på de tre tjänstemän som hade nyckel till ränterikassan och som alltid måste närvara vid landshövdingens månatliga inventarium av kassan. Kassamännen bekräftade gemensamt landskontorets transaktioner med sina underskrifter. Kassamännen utgjordes av landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken med en överkamrerare som avdelningschef ansvarade för bankens bokföring och kassarörelse.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning åren 1921–1923.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse och för inkvarteringen av militärpersoner. I städer där uppgifterna delades mellan två personer benämndes dessa kassaherre och kvartersrådman.
Inkomst- eller utgiftspost i en kassabok.
Vid en bestämd tidpunkt inlämnad rapport över en kassas ställning eller förvaltning under en viss tidsperiod.
Bokföring av en kassas inkomst- och utgiftsposter. Konkret: om ett upprättat och eller avslutat (faktiskt) kassakonto, eller avskrift av ett dylikt.
Transportsedel, banksedel, riksgäldssedel, assignation eller anvisning på en kassa.
Allmänt: person anställd för att utföra eller biträda vid kassabokföring i ett företag, en bank, ett ämbetsverk (till exempel vid Fortifikations- och Hovkontoret) eller större postkontor. Kassaskrivaren kallades också kassakontrollant. Kassaskrivaren vid Hovkontoret var åtminstone under 1700-talet upptagen på hovstaten.
Den handling genom vilken manskap, hästar eller persedlar förklaras olämpliga att vidare användas vid eller för krigsmakten.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett avgörande i lägre instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som kassationsdomstol i vissa besvär mot ett fattigvårdssamhälles beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Person som har hand om kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Områdesindelning vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Kassörsdistrikten sorterade under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en distriktskamrer. Andra tjänstemän vid kassörsdistrikten var revisorer samt distriktskassörer och biträdande kassörer. Kassörsdistrikten bytte 1932 namn till ekonomisektioner.
Ett i Sunds härad beläget häkte med fängelsefunktion ända till 1975. Fängelset grundades som kronohäktet Vita Björn, som blev färdigt 1784. Häradsfängelsets tjänstemän bestod 1897 av en tillsyningsman, en predikant och en läkare. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan tillsyningsmannen var samtidigt kronofogde och läkaren provinsialläkare. Fängelset var avsett för häktade, rannsakningsfångar och fångar som avtjänade korta fängelsestraff. Dylika fängelser kallades före 1800-talet slottshäkte, stadshäkte eller kronohäkte.
Befälhavare på ett befäst slott med administrativ och juridisk myndighet över de områden som lydde under slottet. Termen var speciellt i bruk i Polen och motsvarade de svenska benämningarna borgfogde och slottsfogde.
Mynt eller medaljer som utkastades till folket vid högtidliga tillfällen. Ceremonin har endast en gång dokumenterats i Sverige under medeltiden. Vid Gustav Vasas kröning i Uppsala 1528 utkastade en härold efter kröningen i domkyrkan under processionen till ärkebiskopsgården ”daler och penningar” åt folket.
Diskussion om konkreta rätts- och moralfall.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig. Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Internationell benämning på fastighets- och bykarta, med uppgifter om jordens fördelning i åker, äng och (gårds)tomt, vilken ritades upp av lantmätare. Katasterkartorna bildade underlag för de arealberäkningar som låg till grund för jordskifte och fastighetsskatten.
Huvudkyrkan i ett stift; domkyrka. Termen användes på medeltiden om Åbo domkyrka (invigd den 17 juni 1300) men föll bort i samband med reformationen. Ordet katedral kommer från biskopsstolen (cathedra) som finns i koret i stiftets huvudkyrka.
På visst statsstöd verkande allmänt läroverk i en stiftsstad, ursprungligen det som låg i Åbo. Katedralskolorna underlydde domkapitlet och meddelade undervisning för vidare studier vid universitet utomlands eller för en bana som skrivare, domare och kanske köpman. De ersattes 1841 med elementarläroverk. Sedermera användes termen om skolor i gamla klosterstäder. I Gamla Finland kallades den lärda skolan i Viborg 1744–1788 katedralskola. Under stora ofreden var katedralskolan i Åbo verksam från och med 1716.
Undervisningsanstalt. Efter 1149 skulle varje katedral anställa en magister, vilken som scholasticus kostnadsfritt skulle undervisa stiftets prästerskap och fattiga skolarer. Katedralskolans uppgift var elementär undervisning i trivialskolans ämnen: grammatik, retorik, dialektik och en kort kurs i kristendom och logik. Skolan hade i regel fyra klasser med två år i varje. Efter den ordinarie skolkursen följde en tvåårig kurs för blivande präster. Organisatoriskt leddes och övervakades katedralskolan av domkapitlets kaniker, scholasticus. Undervisningen förmedlades av en rektor, som hade medhjälpare.
Katedralskolan vid Åbo domkapitel omnämndes första gången 1326 i Mats Kettilmundssons testamente. Det är sannolikt att skolan grundades senast 1276 då det kanoniska domkapitlet i Åbo instiftades. Den första kända rektorn omnämndes 1355. I mitten av 1400-talet rekommenderade en Vadstenamunk två elever från Sverige som elever hos rektorn i skolan. Skolan utnyttjades också av elever som inte ämnade göra kyrklig karriär. År 1510 skickade en köpman från Danzig sin son till skolan för att lära sig latin och finska. Verksamheten i skolan är inte känd. Rektorerna förbjöds 1482 att tillskansa sig av de allmosor som var avsedda för eleverna. Sockengången förbjöds 1489.
Offentligt förhör i katekesen, följde genast efter en katekespredikan. Katekesförhör skulle enligt kyrkolagen 1686 hållas årligen med vuxna i kyrkan under de kyrkohögtider och allmänna bönedagar som samlade mycket folk. Uppgifterna om katekesförhöret antecknades, liksom husförhören och läsförhören, i skrifteboken, (husförhörsboken), som ingick i kyrkboken.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera katekesen. Kommitten inledde sin verksamhet i februari 1818 med en gemensam session för också de tre andra samtidigt tillsatta och under ärkebiskopens ordförandeskap verkande kommittéerna som skulle se över och modernisera de kyrkliga traktaterna: kyrkohandboken, psalmboken och kyrkolagen. Katekeskommittén upplöstes 1819 såsom resultatlös efter sin andra session.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Tjänst i de ortodoxa församlingarna i Finland från och med 1918 vars innehavare hade i uppgift att biträda prästerna huvudsakligen i det inre missionsarbetet inom församlingsverksamheten.
Under 1700- och 1800-talen benämning på vissa tvååriga söndagsskolor där konfirmander över 15 år, dagsarbetande barn och samer undervisades i kristendom och innantilläsning. I Stockholm upprättades kateketskolor efter 1771. Praxis blev att skicka de minst försigkomna av årets konfirmander för fortsatt undervisning till dem. Skolorna upprätthölls av det kristna samfundet Pro Fide et Christianismo. Under 1700-talet grundades också kateketskolor av missionssällskapen för undervisning av samerna. Skolorna var tvååriga och gav undervisning i kristendom och innantilläsning. Bland de utbildade barnen utsågs sedan ytterligare kateketer som skulle undervisa i hembyarna. Om en same inte fick plats för sina barn i kateketskolan kunde han anhålla om en kateket som kom hem till honom och undervisade under en vinter. Fyra skolor lades ner 1820 och verksamheten organiserades då av de kringsresande kateketerna.
Garantiåtagande, säkerhet eller borgen bl.a. för att sköta en tjänst, under 1600–1800-talen t.ex. kronofogde- och postmästarbefattningar och vissa andra kamerala tjänster.
Borgensman, borgesman: en som gått i borgen för någon eller ställt säkerhet för något.
Skrift genom vilken någon iklär sig borgensansvar.
Benämning på minderårig som inskrevs som student vid universitet med borgen av sin informator eller annan person för att han under vistelsen vid universitetet skulle inhämta de nödvändiga kunskaperna.
Summa som man lämnar som säkerhet för något.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1913. Sanatoriet förestods av en läkare.
Benämning på adelsmän i monarkens eller furstliga personers uppvaktning.
Förnäm herreman, särskilt adelsman, som tjänstgjorde som förridare i hären eller vid hovet. Under 1700-talet användes också benämningen kavaljertaffel för de herremän som inte åt under den kungliga taffeln men som dock var närvarande .
Vid hovstallet anställd kusk som körde för de kungligas uppvaktning.
Förband som stred från och förflyttade sig med häst. Under medeltiden bestod kavalleriet till stor del av adelsmän, men från och med 1500-talet fylldes leden allt mer av värvade soldater. Kavalleriet indelades i tungt kavalleri, som kallades kyrassiärer, lätt kavalleri och dragoner.
I Ryssland 1797–1806/1808 inspektör för kavalleritrupperna i en inspektion.
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Savolax. Den ersatte de väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Skatt i Savolax som utgick i korn i stället för i färdebåtar. Den omnämndes i en skatteundervisning 1539. Den utgick efter fjärdingstal och varje fjärding erlade två pund korn. Den utgjorde avlösning för en äldre skatt i båtar. Belägg på en dylik från 1400-talet förekom i Åbotrakten och vid Viborg. På 1420-talet användes ”kafus” som vaktfartyg för att kontrollera trafiken mellan Bottniska viken och Reval.
Äldre beteckning för att gå i borgen för någon, ställa säkerhet för något. I Finland också i betydelsen fullgöra ekonomiska skyldigheter.
Lemlästare, rådbråkare. Kavlaren verkställde ett visst straff genom att krossa, sönderbryta lemmarna eller andra kroppsdelar med hjälp av till exempel ett hjul eller en järnstång.
Kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
Skrivare som upprättade så kallade kegenregister, ett kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
Titel för den manlige ryske monarken 1547–1917. Namnformerna tsar och kejsare var jämställda och var variationer på det romerska familjenamnet Ceasar, som gett upphov till titeln. I den officiella titeln användes emellertid benämningen tsar 1547–1721 och Kejsare över hela Ryssland 1721–1917. Under autonomin kunde den ryska kejsaren också foga Storfurste av Finland till titulaturen.
Finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition. Kassan förvaltades av ministerstatssekreteraren och användes huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp, gratifikationer åt finska undersåtar och i Ryssland tjänstgörande finska officerare m.m. Bidrag kunde även utdelas ”sub secreto” för ett av ”Hans Majestät Kejsaren känt behov”.
Universitetet i Finland 1827–1918, tidigare kallat Kungliga akademin i Åbo, efter 1809 Kejserliga akademin i Åbo och från 1918 Helsingfors universitet. Namnet Kejserliga Alexanders Universitetet infördes i samband med beslutet att flytta lärosätet till Helsingfors 1827. Det leddes av en kansler som utnämndes av kejsaren. Åren 1816–1894 var tronföljaren kansler. Under denna tid föredrogs ärendena för kejsaren i praktiken av ministerstatssekreteraren som också skötte ämbetet efter 1894. Universitetets vicekansler utnämndes likaså av kejsaren och var i kanslers frånvaro den högsta styresmannen på stället.
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Regementet utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Det omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Ett av de tre finska jägarregementen som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Det utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Regementet omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Kommission tillsatt 1822 för att modernisera statuterna för Kejserliga Akademin i Åbo. Kommissionens ordförande var universitetskanslern eller vicekanslern. Som viceordförande verkade ett statsråd. Ledamöterna representerade Akademin, hovrätterna och länsväsendet. Kommissionen bistods av en sekreterare.
Kommission med uppgift att reglera skolväsendet. Den leddes av en direktion bestående av sex ledamöter under ledning av en ordförande, år 1816–1819 av biskop Jacob Tengström. Biträddes från och med 1818 av två sekreterare. År 1818 sorterade Viborgs gymnasiums överlärare, tre språklärare, skolinspektorn i Viborg och Kexholm samt kretsskolelärarna i Fredrikshamn, Nyslott och Sordavala under kommissionen.
Vid general von Buxhoevdens högkvarter tillsatt kommitté 1808 för undersökning av klagomål mot militärpersoner, tjänstemän eller invånare. Kommittén hade också till uppgift att bereda de ärenden som skulle föredras för överbefälhavaren. Den indrogs när Generalguvernörens kansli inrättades.
Kommitté utnämnd 1812 när Helsingfors blev huvudstad. Kommittén bestod av en ordförande och fyra ledamöter som biträddes av en ombudsman och en sekreterare. Den hade i uppgift att ombesörja uppgörandet av en stadsplan och övervaka förverkligandet av den.
Kejsarens bostad i Helsingfors inrättad den 10 maj 1837 i kommerserådet Heidenstrauchs gård vid södra hamnen. Palatset förestods av en föreståndare som vanligen samtidigt var senator. Från 1918 kallas byggnaden presidentens slott.
Benämning på kronans regalier 1809–1917.
Allmän förkortning senaten. Åren 1816-1917 landets högsta styrelserverk. Föregångare 1809-16 var regeringskonseljen för storfurstendömet Finland, efterträddes 1918 av Senaten för Finland, som 27/11 1918 omdöptes till statsrådet.
Kollegial överstyrelse för Finlands civila styrelse, allmänna hushållning och rättsväsende samt den högsta rättsinstansen 1809–1918. Senaten gick formellt under namnen Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland (1809–1816), Kejserliga senaten för Finland (1816–1917) och Senaten för Finland (1918). Den bestod av ett justitie- och ett ekonomiedepartement som vid behov eller på kejsarens kallelse samlades till gemensamt plenum, senatens högsta beslutande organ. Som ordförande (i plenum och departementen) verkade generalguvernören med biträde av prokuratorn. Hans ersättare var fram till 1822 den i tjänsteår äldsta senatorn, därefter departementens viceordförande. Senatens tjänstemän utgjordes av referendariesekreterare och kamrerare, protokollsekreterare och biträdande kamrerare, kanslister, registratorer och extraordinarie kopister samt translatorer. Senaten hade överinseendet över läns- och distriktsförvaltningen, hovrätterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala ämbetsverken allteftersom de uppkom. Senaten flyttades genom kejserlig kungörelse 1817 från Åbo till Helsingfors, där verksamheten inleddes den 1 oktober 1819. Senaten avskaffade sig själv under det gemensamma plenumet den 16 maj 1918, ratifierat av folkrepubliken Ryssland den 11 juni 1918 och upphörde i oktober 1918. Justitiedepartementet omvandlades till högsta domstol för det självständiga Finland, Ekonomidepartementet ändrade namn till Statsrådet den 27 november 1918.
Från 1809 regeringskonseljens, senare senatens, kansli som föredrog de av Kansliexpeditionens ärenden och utnämningar, befordringar och avsked som avgjordes av kejsaren. Kansliet verkade i anslutning till senatens plenum. Föredragningarna leddes av allmänna referendariesekreteraren. Vid kansliet tjänstgjorde också protokollsekreterare och kanslist, kopister och translatorer för ryska och finska. Kejserliga senatens allmänna kansli drogs in tillsammans med Kansliexpeditionen 1892 och uppgifterna överfördes till Ekonomiedepartementets kansli och övriga expeditioner.
Tryckeri i anslutning till senaten, vilket grundades 1859 och inrättades i Senatshusets tillbyggda gårdsflygel som vette mot Regeringsgatan. Där tryckte man Finlands offentliga förordningar och bedrev statens förlagsverksamhet. Tryckeriet verkade i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. År 1918 ändrades namnet till Statsrådets tryckeri.
Ämbetsverk som grundades 1816 under Kansliexpeditionen för att ersätta den tidigare Kungliga finska strömrensningsdirektionen. Generalguvernören var ordförande och medlemmar var två senatorer, överdirektorn för lantmäteriet, en officer och en teknisk expert som skulle sköta de praktiska uppdragen. År 1818 ändrades direktionens namn till Kejserliga direktionen för Strömrensnings- och Canalarbetet, som 1840 ersattes med Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Förutom vattenvägar, rensning av vattendrag och forsar ansvarade direktionen också för byggandet av broar och kanalverksamhet. På 1830-talet administrerades också vägarbeten. Direktionen var först och främst ett expertorgan, och de praktiska arbetena utfördes från 1821 av Strömrensningskorpsen.
Utbildningsanstalt i Haapaniemi, Rantasalmi socken där Haapaniemi krigsskola stängts vid krigsutbrottet 1808. Verksamheten inleddes 1812, men då utbildades enbart topografisk personal. Från 1816 utbildades också officerare. Verksamheten avslutades 1818. Skolan indrogs 1819 och verksamheten flyttades till Fredrikshamn.
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Det bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Regementet benämndes fram till 1816 Viborgs läns jägarregemente. Det beordrades 1813–1814 på vakttjänstgöring till S:t Petersburg. Från och med 1816 benämndes regementets två bataljoner Tjänsteförrättande bataljonen respektive Viborgs bataljon. Från regementet avdelades 1817 två kompanier för att bilda en undervisningsbataljon.
Regemente som leddes (1816) av en befälhavare av överstelöjtnants rang. Han biträddes av två bataljonschefer. Under dem verkade tio kompanichefer, en auditör, en regementsläkare, två bataljonspredikanter och två regementskommissarier. Regementet behöll sin karaktär av jägarregemente och sitt namn efter reformen 1819, då de två första jägarregementena omorganiserades till infanteriregementen.
Benämning på Vasa hovrätt i Vasa (Nikolaistad) 1809–1917. Hovrättens arbete leddes av en president. År 1816 bestod rätten av två hovrättsråd och fem assessorer, år 1897 av fyra hovrättsråd och sju assessorer. I hovrätten fanns en civilexpedition och en kriminalexpedition samt år 1897 sex translatorer för finska språket. Kejserliga Vasa hovrätts domkrets bestod av Lappmarkens, Torneå, Kemi, Kajana, Uleå, Salo, Piippola, Gamlakarleby, Nykarleby, Korsholms, Närpes, Ilmola, Alavo, Jyväskylä, Saarijärvi och Viitasaari domsagor.
Benämning på hovrätt med säte i Viborg 1839–1917. Hovrättens arbete leddes av en president biträdd av en vicepresident. År 1897 bestodd rätten av sju hovrättsråd och tio assessorer. I hovrätten fanns en civilexpedition och en kriminalexpedition, tio translatorer för finska språket och en translator för tyska och ryska språken. Kejserliga Viborgs hovrätts domkrets bestod av Kymmene, Lappvesi, Jääskis, Stranda, Äyräpää, Kexholms, Kronoborgs, Sordavala, Salmis, Pielisjärvi, Ilomants, Kides, Libelits, Kuopio, Idensalmi, Pielavesi, Rautalampi, Leppävirta, Rantasalmi, Jokkas, S:t Michels, Mäntyharju och Heinola domsagor.
Universitet som under namnet Kungliga Akademin grundades i Åbo 1640 och som 1809 bytte namn till Kejserliga Åbo Akademi. Universitetet var indelat i fyra fakulteter (teologiska, medicinska, juridiska och filosofiska fakulteten). Det flyttades 1828 till Helsingfors och bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet, från och med 1919 Helsingfors universitet. Akademin leddes (år 1816) av en kansler med biträde av en prokansler och en kanslerssekreterare.
Benämning på Åbo hovrätt 1809–1917. I hovrätten fanns en civilexpedition och en kriminalexpedition. Hovrätten bestod från och med 1816 av en president och vicepresident, sex hovrättsråd och åtta assessorer, 1897 av sju hovrättsråd och elva assessorer samt åtta translatorer för finska språket. Till domkretsen hörde Ikalis, Tyrvis, Ulfsby, Eura, Vemo, Masku, Loimijoki, Pikis, Halikko, Ålands, Ruovesi, Birkala, Jämsä, Hollola, Hauho, Janakkala, Tammela, Raseborgs, Lojo, Helsinge, Mäntsälä, Borgå och Iittis domsagor.
Av kejsaren auktoriserad person med uppgift att uppsätta rättsliga urkunder. Endast få kejserliga notarier är kända från Sverige. Den första uppträdde 1341. Kejsar Fredrik III gav domprosten Magnus Nicolai och hans efterträdare i Åbo att som Pfalzgreve rätt att utnämna kejserliga notarier.
Alternativ benämning på Kemi prosteri, för vilket det fanns en specialförvaltning under svenska tiden. Prosteriet hörde till Härnösands stift och Västerbottens län, men det var Åbo domkapitel som förordnade kyrkoherden eller kaplanen i Kuusamo, Pudasjärvi eller Ijo eller annan nordlig församling att också sköta predikoämbetet i Kemi som en bisyssla.
Enhet inom försvarsmakten.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1905 ersatte Verstkontoret och leddes av en kontorsföreståndare. År 1922 flyttades kontoret till ekonomiavdelningen för att 1933 överföras till tariffavdelningen.
Utmark där man jagade harar och ekorrar, senare idkades även svedjebruk. Benämningen användes främst i Karelen. I Savolax motsvarades den av ekorrland.
Penningskatt som betalades av det medeltida pälsverksskattedistriktet i Finland åt biskopen eller kronan. Avgiften ersatte en gammal skinnskatt. Den omtalas i skatteundervisningarna från 1500-talet från Övre Satakunta, Tavastland, Karelen, Savolax och Österbotten. Avgifterna betalades förmodligen i samband med vintertingen. I Övre Satakunta betalades kiltispenningar enligt kroktal. I Savolax betalades ½ öre för helskatt. I finska Sydösterbotten erlades kiltispenningar åt biskopen, 1 öre för varje pundland åker. I Kemi socken i norra Österbotten betalades kiltispenningar enligt bågtal.
Finsk medeltida beteckning inte bara för böndernas gengärd utan också för det tillfälle då skatten förtärdes. Under reformationen utvecklades läsförhören ur de tillfällen som kyrkoherdarna under medeltiden hade gästat bönderna. Benämningen ”lukukinkerit” i betydelsen läsförhör har således ursprungligen betytt läsgengärd.
Penningskatt som erlades i stora delar av Finland som ersättning för gåvoharar och -fåglar och delvis också för kipsiskorn. Under 1500-talet förekom benämningen kipsispenningar enbart i Tavastland, men samma skatt uppbars också i andra landskap. Under medeltiden erhöll slottsfogden denna skatt. Han uppbar skattehararna eller -fåglarna antingen på slottet eller vid vintertinget.
Skriven tur. Benämningen på det frivarp i Rimito som innebar att vid uppenbar havsstrand, stensstrand och skogsholmar skulle strömmingsfiske vara fritt för alla som bodde i lagsagan, men att de som ägde landet skulle ha det första notvarpet under två dagar i veckan, enligt en förordning 1488 om notfiske i Erstan.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Titel för person som avlagt examen i kirurgi för fältläkare. Kirurger, fältskärer, betraktades som hantverkare i ett eget skrå och avskilda från den akademiska medicinen. År 1797 fick fältläkarna möjlighet att genomgå en examen i kirurgi, och därefter fick de rätt att kalla sig kirurgie magistrar.
Organisation för kirurger eller fältskärer. Medlemmar av bardskärarämbetet erkändes som privilegierade fältskärer år 1571. År 1685 kallades ämbetet Kirurgiska societeten. År 1699 bestämdes att societeten skulle ha ett anatomihus där medlemmarna skulle utföra offentliga anatomiska demonstrationer. Kirurgiska societeten fick nya stadganden 1755 och 1768. Kirurgiska societeten utfärdade lärbrev för gesällerna (från och med 1758 på latin). Gesällerna avlade sedan slutexamen i Kirurgiska societeten och blev själva fältskärmästare. Examina vid Kirurgiska societeten övervakades sedan 1685 av Collegium medicum. Under 1700-talet utbröt flera tvister mellan läkare och kirurger. Det ledde till att fältskärernas gamla skråprivilegier avskaffades hösten 1797. Då bestämdes att hela det svenska medicinalverket (läkare, kirurger, apotekare) skulle lyda direkt under Collegium medicum.
I Ryssland från och med 1797 avdelning vid medicinalförvaltningen i guvernement. En sådan fanns även vid medicinalförvaltningen i Viborg.
Tjänsteman som utförde operationer på ett länssjukhus. En kirurg skulle 1811 vara kirurgie magister. Han följde i övrigt samma reglementen som länslasarettets läkare.
I Kittilä beläget häkte med fängelsefunktion för hela Lappland. Fängelset var avsett för häktade, rannsakningsfångar och fångar som avtjänade korta fängelsestraff. Dylika fängelser kallades före 1800-talet slottshäkte, stadshäkte eller kronohäkte. Häradsfängelsets tjänstemän bestod 1897 av en tillsyningsman, en predikant och en läkare. Tjänsterna var inte heltidstjänster utan tillsyningsmannen var samtidigt kronofogde och läkaren provinsialläkare.
Under autonoma tiden om den som anförde klagomål hos en myndighet eller besvär till högre rättsinstans över lägre domstols beslut, från självständighetstiden endast om anfört klagomål.
Handling som tillkommit i samband med revision av fogdarnas räkenskaper och som följd av lokala undersökningar. Klagomålen gällde inte bara fogdar utan också adelsmäns försök att lägga under sig böndernas jord. Också register över rannsakningar, rättegångshandlingar och lokala rannsakningar ingår. Klagomålsregister uppgjordes från 1550-talet till 1620-talet.
Förvaltningsmål som inte ingick i den egentliga domstolsorganisationens uppgifter, utan hörde till de förvaltande myndigheterna, framför allt kollegierna.
Skriftligt klagomål, även skriftlig anklagelse eller anklagelseskrift. Klagoskrift motsvarades senare i juridiskt avseende av besvärsskrift.
Sedan svenska tiden om ett yrkande om ändring eller upphävande i domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång, testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Från autonoma tiden om talan som består i anförande av klander.
I lag fastställd tid inom vilken klander ska ha väckts för att saken ska kunna tas upp och behandlas vid domstol.
Redovisning (i form av en uträkning) av erlagda passpenningar för fartyg och över sportler som tillhörde expeditionen.
Handling som användes vid exportförtullning. När tullen erlagts i stapelstaden fick varorna lastas, varefter fartyget seglade till inloppsstationen där man måste uppvisa ett klareringspass (utfärdat i stapelstaden).
I förskott utbetalt anslag till en person för anskaffning av utrustning för en sjökommendering, från 1700-talet även benämning på ett anslag för ett officiellt sändebud för anskaffning av utrustning (till exempel möbler) för att värdigt kunna representera sitt land.
Obestridbar skuldförbindelse.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 1 station höll öppet dygnet runt.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 2 station höll öppet kl. 7–21 mellan den 1 april och den 30 september och kl. 8–21 mellan den 1 oktober och den 31 mars.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 3 station höll öppet öppet vardagar kl. 9–12 och 14–19 samt söndagar 14–17.
Indelning av åkerjord, svedjemark, ängar och skog i klasser för beräkning av geometriskt tunnland. Indelningen användes i den viborgska skattläggningsmetoden.
Organisation med uppgift att meddela pålitliga uppgifter om handelsfartygs tillstånd (om skrov, maskineri och sjöduglighet). Uppgifterna är grundläggande för fartygets försäkring och befraktning. Klassificeringssällskapen har uppställt detaljerade föreskrifter beträffande nybyggnad, utrustning och maskineri. De kontrollerar också att föreskrifterna följs. Fartyg, som byggs efter reglerna, inregistreras i en viss klass. Registreringen gäller för en viss tid och därefter ska fartyget besiktigas på nytt. De viktigaste klassificeringssällskapen är det engelska Lloyd’s register, det franska Bureau Veritas och det tyska Germanischer Lloyd.
Benämning på graderingslängd i Viborgs län 1844–1816.
Uppsyningsman över skolklass.
Sjuklassigt allmänt elementarläroverk som lade grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet och meddelade undervisning i klassiska språk, särskilt latin.
Skatt för vars betalning de skattskyldiga indelas i klasser och dessa eventuellt i underavdelningar. Därefter ska alla inom samma klass eller underavdelning utgöra lika mycket i skatt eller åtminstone skatta efter samma grund. Ursprungligen utgick man vid indelningen från skillnaden mellan olika samhällsklasser eller yrken, varvid skatten i allmänhet sattes högre för de genomsnittligt sett bättre situerade klasserna eller yrkena, men efter hand beaktades särskilt de ekonomiska villkoren för varje skattdragande. Klass-skatterna har förmedlat övergången mellan de personella skatterna, som betalas lika av varje skattdragande och inkomstskatten, som utgår i förhållande till vars och ens inkomst.
I räkenskaperna använt begrepp som utgjorde summan av det värde som skatterna för prästerskapets boställen i jordeboken skulle ha utgjort, om de skulle ha erlagt dem och inte varit befriade.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Medlem av det andliga ståndet, huvudsakligen använt som motsats till lekman. Under medeltiden fram till reformationen: innehavare av lägre kyrkligt ämbete trots att han ännu inte var prästvigd. ”Klerk” blev under 1700-talet en samlande beteckning för skrivarbiträden, sekreterare och bokhållare.
Det andliga ståndet inom den romersk-katolska kyrkan, i motsats till lekmännen. Upptagandet i klerus sker genom prästvigningen (ordinationen), varigenom en outplånlig karaktär (character indelebilis) anses bli påtryckt prästen. Det yttre tecknet på klerkvärdigheten är tonsuren. Inom klerus skiljs först och främst mellan de fyra lägre graderna (ordines minores) och de tre högre (ordines majores). De förra är (i stigande ordning) dörrvaktare (ostiarius), lektor, exorcist och akolut; de senare: subdiakon, diakon och presbyter (präst). Vidare tillkommer episkopatet och de högsta kyrkliga värdigheterna. Celibatet är obligatoriskt för de högre graderna, från och med subdiakonatet. Inträde i klerus medgavs endast åt döpta pojkar eller män. Delaktighet i klerus privilegier var extensivt. Kyrkans beskydd omfattade också de kvinnliga medlemmarna i religiösa ordnar, lekmannabrödraskap, skolor, hospital och andra koorporationer med deras alumner och skyddslingar samt av nöd eller olycka drabbade personer.
Statligt undervisningssjukhus som förvaltades av universitetets medicinska fakultet. Det öppnades i Helsingfors 1833. Kliniska instutet hade formellt grundats i Åbo men hann inte inleda sin verksamhet före Åbo brand 1827. Det flyttades till Helsingfors tillsammans med universitetet och förenades med barnbördshuset som samma år också hade flyttats från Åbo till Helsingfors. Sjukhuset verkade dock först som ett kurhus för internering och vård av veneriskt smittade, varför Kliniska institutets 30 platser blev ett eget undervisningssjukhus och öppnade 1848 under namnet Nya Kliniken. Den resterande sjukhusverksamheten vid det gamla Kliniska institutet blev Nylands länslasarett.
Klockarboställe. Från 1600-talet indelades klockarborden i gamla och nya klockarbord. Ett klockarbord skulle enligt reglementet 1596 ligga nära kyrkan och alltid vara tillgängligt för allmänheten. Meningen var att klockaren förutom bostad skulle inneha ett hemmansbruk, tillräckligt att förse hans bord med logens och ladugårdens alster. Klockarbord inrättades redan under medeltiden och antalet var störst vid tiden för reformationen. Då tillkom en ny klass präster, kaplaner, och en stor del av de gamla klockarbolen förvandlades till kaplansbol. I nyare församlingar hade klockarna i allmänhet endast boställen och inte bol i den gamla betydelsen.
Tjänstebostad för klockare. År 1723 fastslogs att boställena var befriade från gästning, inkvartering och andra kronans besvär. Om husesyner och ekonomiska besiktningar på dylika boställen stadgades 1757. Byggnadsskyldigheten på klockarboställena innehades på vissa orter av församlingarna och i mera sällsynta fall av befattningsinnehavaren.
Svenskspråkig benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan och även i Finland från och med 1918. Klockaren hade olika funktioner i gudstjänsten, bl.a. ledandet av kyrkosången och utförde även klockringningen. Från och med 1918 fungerade klockaren i de finska ortodoxa församlingarna dessutom som skrivare i församlingskansliet. Benämningen klockare har under senare hälften av 1900-talet ersatts av benämningen kantor.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte tjänst som klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Den ed som klockaren under medeltiden vid en domkyrka avlade till biskopen då han mottog kyrkans nycklar av biskopen i kapitlets närvaro. Eden innehöll en trohets- och lydnadsförpliktelse till både biskopen och kapitlet.
Beteckning i jordeboken på gammalt klockarboställe som efter reformationen anslogs till boställe åt lägre präster: kaplaner, senare också adjunkter.
Privat statsstödd och avgiftsfri tvåklassig skola för klockare och organister, med tyngd på kyrkomusik. För inträde krävdes högre folkskola eller därmed jämförliga kunskaper, och anlag för musik. För inträde i organistklassen krävdes dessutom insikt och praktisk skicklighet i tonträffning och orgelspelning samt vissa förkunskaper i tonkonstens teori. De första skolorna grundades i Åbo 1877, 1883 i Helsingfors och 1893 i Viborg. Under åren 1882–1893 verkade också en klockar-organistskola i Uleåborg. Inrättningarna bytte förmodligen efter 1939 namn till kantororgelnistskolor när benämningen klockare ersattes med kantor.
Tjänstebeteckning för klockare som 1720–1939 samtidigt skötte organisttjänsten, mera sällan om en organist som samtidigt skötte klockartjänsten. Arrangemanget antogs av kyrkostämman, efter 1869 på särskild anhållan av domkapitlet. Klockarens lön utgjorde merparten av lönen, organistens endast 30 procent. Klockartjänsterna avskaffades 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om post som sändes från kyrkoherdar och domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686. Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.
Präst som samtidigt innehade klockartjänst, reglerades 1596. Efter 1742 skulle alla vakanta klockartjänster upplåtas till kaplaner. Under reformationstiden fanns i Sverige tidvis ett överskott av präster. Obefordrade präster började därför antaga klockarbefattningar. Troligen samtidigt blev det vanligt att dylika klockare blev ämbetsbiträden åt kyrkoherdarna. Då prästeståndets anseende ökade, ansågs det inte förenligt med predikoämbetets värdighet att några dess medlemmar utförde klockarens sysslor. Vid ombyte av klockartjänster hände därför ofta att befattningen förändrades till en kapellanstjänst. Enligt en förordning från 1742 skulle alla vakanta klockartjänster upplåtas till kaplaner.Tillhörande boställe eller jord anslogs då åt den nya befattningsinnehavaren.
Avgift som ursprungligen erlades av allmogen för klockarens underhåll. Skatten indrogs till kronan på 1500-talet. I Österbotten betalades den både i penningar och i spannmål.
Av klockare i landsortsförsamling som tjänsteåliggande meddelad undervisning i innantilläsning och elementär kristendomsundervisning. Klockarskolorna inspekterades regelbundet av kaplanen eller kyrkoherden, särskilt efter 1856. De försvann senast i början av 1900-talet.
Person som av kyrkorådet hade förordnats att sköta klockarbefattningen i en församling där befattningen som klockare var kombinerad med prästämbetet. Han skötte således klockarens uppgifter i stället för ”klockarprästen”. Också skolor kunde använda substitut för klockarbefattningen.
Val av klockare till moderförsamling eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde klockare. Kyrkolagen 1869 fastslog samma valsätt för klockare som för kyrkoherdar, vilket betydde en provdag, en frågodag och en valdag. Kyrkoherdens röst utgjorde 25 procent av rösterna. Valet underställdes domkapitlet, som utfärdade tjänstefullmakten. Efter 1869 placerades en eller högst tre i förslagsrum. Förslaget kungjordes därefter från predikstolen. Ifall inget besvär mot förslaget inkom inom trettio dagar, utlyste kyrkorherden en provdag för varje kandidat. Efter provdagen hölls ännu en frågodag med dem som hade placerats i förslagsrum, varefter valet förrättades av kyrkostämman.
Ceremoni som förrättades av en biskop när en ny kyrkklocka skulle tas i bruk. Klockdopet beivrades efter reformationen, eftersom många trodde att de invigda klockorna hade fått en mystisk makt.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i församling utan klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett arvode skötte klockringningen, på grund av den ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Gärd av kyrkklockor som 1530 och 1531 skulle uttas för att betala skulden till Lybeck. På ett rådsmöte i Uppsala 1530 beslutades att en klocka skulle uttas av varje kyrka, kapell och kloster i rikets städer. Gärden var otillräcklig och realisationen drog ut på tiden. På ett rådsmöte i januari 1531 beslutades att klockskatten också skulle utkrävas av landsförsamlingarna i allmänhet. Förutom årets kyrkotionde (med undantag av vad som behövdes till vax och vin) och landgillet av kyrkohemmanen skulle varje socken lämna sin största klocka eller lösa den med annan koppar eller med penningar. Om socknen endast ägde en klocka skulle den avlägga halv lösen. Skatten föranledde uppror och oroligheter.
Typ av torn med en upphängningsanordning för kyrkklockor. I landslagen fastslogs att sockenborna var skyldiga att delta i uppförandet och underhållet av kyrkobyggnad och vad som hörde därtill. År 1672 fastslogs att också inhysingar och backstugusittare var skyldiga att delta. Samma princip gällde ännu 1944 när grunderna för vissa kyrkliga avgifter fastslogs. Församlingsmedlemmarna skulle ansvara för byggande och underhåll av klockstapel enligt samma principer som gällde för prästerskapets avlöning.
Inom katolska kyrkan ett slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor, vilka avlagt löfte att leva efter fastställda klosterregler. Katolska munkkloster grundades i Nådendal 1249, Viborg 1403, Raumo 1449 och på Kökar 1472. De upplöstes i samband med reformationen. Ett nunnekloster fanns 1438–1577 i Nådendal. Alla kloster, munk- och nunneordnar av främmande religion förbjöds 1781.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Skola som upprätthölls av ett kloster och som vanligen var belägen i själva klostret. Klosterskolan kunde också ta emot utomstående elever. Den leddes av en lektor. Klosterskolan i Åbo etablerades av dominikanerna antagligen efter 1249. Klosterskolornas betydelse minskade i slutet av medeltiden och de försvann efter reformationen.
Den organiserade form av religiöst liv som under medeltiden innebar att personer valde att leva sitt liv enligt en regel. Klosterlivet innebar lydnad och ett liv i kyskhet. Förhärskande blev den benediktiska formen där munkar och nunnor bodde i kloster och förpliktade sig att stanna där, bättra sitt liv och lyda sin abbot eller abbedissa. År 1298 förbjöds nunnor att ge sig ut ur klostret. Klostren avskaffades efter reformationen och förbjöds i Sverige 1781.
Typ av myntprägling där avslaget gjorts på en osedvanligt tjock platta.
Delning av jord. Restriktionerna mot delning av jord avskaffades stegvis 1864–1916.
Från och med 1864 om klyvning och skifte av hemman i lika stora delar genom att man först delade äganderätten mellan delägarna i jämna bråkdelar och sedan delade jorden i enlighet med det.
Åtminstone under förra delen av 1700-talet använd tjänstebeteckning för kamreraren i Kungliga klädkammaren.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av bärbara varor som bl.a. kläde, lärft och specerier försiggick. Gästande köpmän måste enligt Magnus Erikssons stadslag föra sina varor till klädeshuset från försäljning. Köpmännen skulle för förvaringen erlägga magasinshyra.
Förvaringsrum för kläder och tyger. Klädkammaren hade en vidare funktion under medeltiden och 1500-talet eftersom lön och sold också betalades i form av beklädnad. Under Gustav Vasas tid tjänstgjorde i klädkammaren på Stockholms slott en klädskrivare och en sidengevantskrivare.
Ersättning åt stadens tjänstemän, en form av lön uppburen som skatt.
Tjänsteman inom Kungl. klädkammaren, benämndes från och med 1698 klädkammarförvant.
Det väsentliga eller huvudsakliga i en skriftlig eller muntlig framställning, i synnerhet i betänkanden, motioner och skrivelser i en parlamentarisk församling. Kläm kunde vara en kort framställning i slutet av ett betänkande, vilken innehöll sammanfattning och förslag om ett visst beslut eller kärnpunkten i en ansökan.
Den sfragistiska termen för vissa stora sigill och/eller de verktyg som använts för att framställa dem. Benämningen är tidigast känd från drottning Margarets vidimation den 21 januari 1388. Klämman var ursprungligen en typ av dubbelsigill men senare användes benämningen också om vissa stora ensidiga sigill. Det mest kända är det svenska rikssigillet av år 1439.
Klockringning med korta, avbrutna slag, dels bruklig som signal för att eld utbrutit inom ett visst område, dels ända sedan medeltiden använd i kyrkans tjänst. Klämtningen förekom under medeltiden huvudsakligen vid tre tillfällen: då brödet och vinet vid nattvarden upplyftes (den så kallade elevationen), vid gudstjänstens slut samt slutligen varje middag och afton som maning till bön. Klämtning vid nattvarden avskaffades 1593, likaledes middags- och aftonklämtningen, som senare återupptogs.
Medicinaltaxa som utkom 1777.
Förkortning för Kunglig Majestäts Orden, användes om de svenska kungliga ordnarna. Titeln kommendör över Kunglig Majestäts Orden avser Serafimerriddare. De kungliga ordnarna var Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden som instiftades 1748 och Vasaorden som instiftades 1772.
Förkortning för kommendör med stora korset av svensk kunglig orden.
Förkortning för kopparmynt.
Förkortning för Kunglig majestät ock de slutna rådslagen mellan kung och regering. De slutna rådslagen mellan kung och regering (Kgl. Majt) fattade beslut i utrikesärenden eller om hovstaten och privata hovmål, i det senare fallet kungen i samråd med två riksråd och en statssekreterare från Kanslikollegium som föredragande.
Under 1500-talet frälseman som inte hade adlats, vildadel; i början av 1600-talet bonde vars hemman beviljades ”evinnerligt frälse” på villkoret att han själv, hans son eller måg mot skälig sold ställde upp som beväpnad soldat eller ryttare med häst i konungens armé. Från 1680-talet användes termen om yngre adel eller lågadel som vid reduktionen förlorade sina små donationer och blev helt utan jordegendomar, under 1700- och 1800-talet övergående i betydelsen obetitlad adel i allmänhet och obemedlade adliga eller ståndspersoner.
Lågadlig riddare, tjänare, väpnare. Termen knapa förekom i Sverige från början av 1300-talet. Före adelskapet blev ärftligt utgjorde knaparna en löst definierad grupp mellan bönder och det egentliga frälset. År 1627 bestämdes vilka som hade rätt till adligt vapen och sigill. Fram till 1680-talet räknades dock knaparna till adeln och behövde inte betala mantalspenningar.
Skatt som erlades av stadgehemman och frälsebönder på Åland på 1500-talet. Avgiften var avsedd för att bidra till underhållet av fogdens hästar.
Från 1600-talet manlig befattningshavare i underordnad ställning vid ämbetsverk: betjänt, biträde, förekom också i Gamla Finland. ”Knekt” förekom redan under medeltiden som en allmän benämning på tjänare.
Soldat; fotsoldat; militär. Ordet förekom redan under medeltiden och betecknade fotsoldat vid de första besoldade trupperna. Ett särskilt slag av knektar var de mycket beryktade tyska ”landsknektarna” (landsknechte). I Sverige började ordet snart beteckna fotsoldat, oberoende av det sätt, på vilket han blivit anskaffad, och i denna bemärkelse förekommer det i Karl XI:s indelningsverk. Sedermera har benämningen knekt blivit utbytt mot soldat.
Benämning på bonde som underhöll en knekt.
Avgift för befrielse från knekthåll.
Avgift för befrielse från rotering vid Österbottens regemente. Avgiften uppbars av de rotar som var större än 1 ½ jordeboksmantal. Avgiften, som uppbars för det överskridande mantalet, infördes 1804. Efter 1810 gick avkastningen till Allmänna militiekassan. Fram till 1830 uppbars avgiften av regementsskrivarna, därefter av kronofogdarna.
Skatt på befrielse från knekthåll. Den utgick i Kajana län 1683–1796, i Österbotten 1696–1731 och från och med 1804.
Beteckningen för det sätt varpå de svenska landskapens skyldighet att uppställa härens fotfolk och fylla luckorna i detsamma uppfylldes, så länge indelningsverket varade. Denna skyldighet tillgodosågs tidigare genom utskrivning. Det ständiga knekthållet är en annan benämning på hela den statsinstitution som vanligen kallas infanterirotering och stundom, med ett något oegentligt uttryck, ”det yngre indelningsverket för infanteriet”.
Beteckning för befälhavare över en truppstyrka (till exempel fänika) av fotfolk under 1500-talet och början av 1600-talet.
Under svenska tiden från 1680-talet benämning på skriftligt kontrakt mellan kronan och ett landskap/län som innebar att området uppsatte ett bestående infanteriregemente, ursprungligen på 1200 man. I kontraktet nedskrevs också bestämmelser om soldaternas löneförmåner. Benämningen förekom även under autonoma tiden fram till 1887 om motsvarande kontrakt mellan kronan och en socken.
Kassa som bildades (i regel vid ständiga knekt- och båtsmanshållets införande) bland rotehållarna på vissa orter för att bereda lättnad vid avlöning av knekt samt för att vid behov kunna understöda svaga rotar.
Bostad uppförd för en indelt soldat i det ständiga knekthållet. Knekttorp skulle enligt stadgan vara 8 x 4 meter och sju stockar högt samt ha ett fönster som var 1 aln i fyrkant.
Spannmål som av kronotionden anvisats till understöd vid roteringen på vissa orter. Knekttunnspannmålen bestod vanligen av en tunna för var rote, ibland även av två tunnor.
Medhjälpare, biträde; inom romersk-katolska kyrkan en biskops (abbots eller kyrkoherdes) ställföreträdare, när ämbetets ordinarie innehavare av ålderdomssvaghet, sjukdom eller annan orsak var förhindrad att utöva sitt ämbete. Ursprungligen utsågs biskoparnas koadjutorer på provinsialsynoderna, men Bonifatius VIII förbehöll utnämningsrätten åt påvestolen. Koadjutorerna kunde dels vara tillfälliga (lat. temporam), dels ständiga (perpetui cum iure succedendi), i det senare fallet övertog de vid vederbörande biskops död omedelbart styrelsen över stiftet. Om biskopen blev oförmögen till tjänsteutövning, övergick hela biskopsmyndigheten på koadjutorn. Om biskopen ännu helt eller delvis var arbetsför, deltog koadjutorn i ämbetets förvaltning endast i den mån biskopen anmodade honom därtill. I rang följde koadjutorn närmast efter biskopen. Även abbotarnas koadjutorer utsågs av påven, men kyrkoherdarnas av vederbörande stiftsbiskop.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Notis, förordnande, tilläggsartikel till aktstycke eller testamente. Kodicillen härstammar från den romerska rätten. Ursprungligen var den ett enklare testamente, innehållande förordnande om en del av kvarlåtenskapen, sedermera ett tillägg eller en förklaring till testamente för vilket samma testamentsregler gällde som för själva testamentet.
Verkställa en kodifikation.
Spridda lagar eller sedvanerättsliga principer som på regentens (regeringens) initiativ eller genom särskild lagstiftningsakt blivit sammanförda till ett systematiskt ordnat, enhetligt lagverk. Som exempel kan nämnas 1734 års lag.
Benämning på sjömän som örlogsflottan anställde genom värvning från handelsflottan. Kofferdibåtsmännen utgjorde ett mer erfaret sjöfolk än båtsmännen och fick månatlig lön. Deras arbetsuppgifter ombord var vanligen uppe i riggen och de behövde inte hålla på med de vanliga båtsmännens släparbete. Kofferdibåtsmännen tjänstgjorde inom det militära enbart under sex månader om året, medan de under resten av tiden kunde tjänstgöra på handelsfartyg.
Kunskap, kännedom, efterforskning, särskilt rättslig undersökning.
Av kronan vanligen på en kungsgård avlönad djurskötare. Kogubben hade högre lön än kördrängarna men låg under dem i rang.
Person inom flottan som hade i uppgift att ombestyra upphängning och nedtagning av underbefäls- eller kadettkoj.
Bandrosett, vanligen i ett lands nationalfärger, som bärs på huvudbonaden av militärer och av vissa civila tjänstemän som igenkänningstecken. Den svenska gula militärkokarden, som endast bärs av officerare och underofficerare, torde ha sitt ursprung i den halmkokard som tidigare gavs som hederstecken, första gången åt Livregementet efter slaget vid Lund .
Person som enligt Stora Kopparbergets privilegiebrev 1347 ledde ett arbetslag som, om det var fulltaligt, bestod av åtta arbetare. Varje söckendag skulle kolaren lämna åtta måttkorgar till fogden. Storleken på måttkorgarna bestämdes av fogden (gällde hela bergverket).
Kollektiv beteckning för personal inom bergsstaten som tillhandahöll eller leverade (trä)kol.
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade sex bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade sex bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Sjukhus för kolerapatienter som grundades i samband med järnvägsstationen 1893. Sjukhuset hade tolv bäddar och bekostades av staten. Behandlingen var avgiftfri.
Förkortning för Kollationerat.
Under 1700-talet förekommande benämning på biträdande präst eller lärare; hjälppräst; hjälplärare; adjunkt. Termen övergick under 1800-talet i betydelsen medhjälpare, medarbetare.
Överlämnandet av ett kyrkligt ämbete till en därtill utsedd person. Påvens kollationsrätt utvidgades under Avignon-tiden och intogs i dekretalsamlingen. Den bekräftades 1448.
Jämförande granskning av ett skriftoriginal och dess kopia eller av två kopior sinsemellan.
Handling med ett förordnande varigenom ett kyrkligt eller skolastiskt ämbete överlämnades till någon; tjänstefullmakt. Efter 1778 föutsatte kollationsbrevet en rekognitionsavgift.
Lärare i trivialskola; ämbetsbroder. Ursprungligen avsåg beteckningen ordinarie lärare vid lägre (5- och 3-klassiga) läroverk (collega scholca) samt 2-klassiga pedagogier. Enligt skolstaterna 1729 fanns tre kolleger vid katedralskolan i Åbo och 1–2 vid trivialskolorna i Björneborg, Helsingfors, Nyslott, Tavastehus och Uleåborg. Kollegatjänster fanns även vid trivialskolorna och pedagogierna i Gamla Finland 1744–1788.
I det svenska riket på 1700-talet, lärare vid trivialskola. Tjänstebeteckningen förekom även inom skolväsendet i Gamla Finland till och med 1788.
I det svenska riket på 1700-talet, lärare vid trivialskola. Tjänstebeteckningen förekom även inom skolväsendet i Gamla Finland till och med 1788.
Hörande till kollegium, kollegiemässig, ämbetsbroderlig.
Benämning på ämbetsverk bestående av minst tre beslutsfattande ämbetsmän, av vilka en verkar som ordförande, och där besluten fattas gemensamt, vid oenighet genom omröstning. Motsats: chefsstyrt ämbetsverk.
Titel i Finland och Ryssland för civila ämbetsmän, med rang motsvarande kapten.
Sammanslutning av prästerskapet vid kollegiatkyrka i ett katolskt stift. Kapitlet hade ursprungligen en klosterliknande organisation, men fick under senmedeltiden en organisation som motsvarade de lutherska domkapitlen. Kollegialkapitlet förestods av en prost eller dekan. Några sådana torde inte ha förekommit i det svenska riket.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Kollegieassessorerna tilhörde åttonde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Tjänsteman vid kollegialt ämbetsverk som ansvarade för räkenskapsföringen och, i mera begränsad utsträckning, den ekonomiska förvaltningen. Kollegiekamreren förestod ofta en särskild räkenskapsavdelning kallad kamrerarkontor, kammarkontor eller kameral byrå.
Den summa som en akademisk lärare uppbar av en student för att denne skulle få ta del av undervisningen i lärarens privata kollegium.
Överdirektör för centralt ämbetsverk (kollegium) 1623–1809 (vanligen ett riksråd).
Princip om gemensam omröstning vid beslut som var fastslagen i kollegiernas instruktion.
Rangklass XIV i den civila rangtabellen i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Honorärtiteln var ett krav för att någon kunde bli antagen i statlig tjänst och berättigade till tjänstebefordran. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Under svenska tiden ledamot av svenskt kollegium, av högre rang än assessor, också titel för vissa tjänstemän i Stockholms stadskollegium. Under autonoma tiden var kollegieråd en honorärtitel av sjätte rangklassen som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie” (sv. Eders/Ers högvälborenhet, fi. Teidän korkeavapaasukuisuutenne, ty. Euer Hochwohlgeboren). Titeln motsvarade den militära graden överste.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Kollegiesektreteraren tillhörde tionde rangklassen i den civila rangtabellen (tidvis i rangklass 9). Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Centralt ämbetsverk i S:t Petersburg som uppstod 1739 genom att Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden samt Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden sammanslogs till en myndighet. Ämbetsverket upplöstes 1742, varvid de sammanslagna myndigheterna åter blev självständiga ämbetsverk.
Flera centrala ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen där beslutsfattandet skedde kollegialt. Ämbetsverk med kollegiala drag fanns under 1530-talet och från 1610 men formaliserades i RF 1634 och bibehölls till 1877. Sedan autonoma tiden från 1809 var kollegium också en samlande benämning på särskilt de beslutsfattande ledamöterna vid högre domstol och vissa centrala ämbetsverk, till exempel Collegium medicum. Det första kollegiet var Räkningekammaren (kortare kammaren) grundad 1530. Först genom Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ordnades de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet. Enligt 1634 års regeringsform skulle det finnas fem kollegier, svarande mot de fem höga riksämbetsmännen, som blev ordförande i var sitt kollegium. Två eller fyra andra riksråd blev bisittare. Kollegierna skulle behandla och avgöra vissa mål samt vara instanser över underordnade myndigheter, utreda ärenden för regeringen och lämna den upplysningar. Med några få undantag var från 1600-talet hela den centrala förvaltningen ordnad enligt kollegialsystemet. Kollegierna redovisade årligen sin verksamhet för rikets råd eller Kunglig Majestät. Kollegieråden och kollegiets president var vanligen riksdagsmän och kom att granska sina egna ämbetsberättelser. Från 1734 års riksdag var kollegierna skyldiga att uppgöra riksdagsberättelser och lämna in sina protokoll till protokollsdeputationen för granskning. De till denna förvaltning hörande kollegierna, som omtalas i 1809 års RF § 102 som ”rikets kollegier”, påverkade riksrättens sammansättning, eftersom vissa medlemmar av dessa kollegier eller av i deras ställe komna ämbetsverk var självskrivna medlemmar av riksrätten. Den högre lokala förvaltningen har, med undantag för ett övergående försök av Gustav Vasa, aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet. Däremot tillämpades systemet på städernas styrelser, magistraterna och de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens ”kollegier” och organen för universitetens autonomi (konsistorier, fakulteter m.m.). I Ryssland infördes kollegialsystemet av Peter den store, och 1905 fanns tre regeringskollegier: den regerande senaten, den heliga synoden och ministerrådet. Kollegialsystemet anses leda till noggrann, men långsam, ärendebehandling. Motsats: byrå-, styrelse- eller chefssystemet, där ärendena avgörs av bara en person.
Under medeltiden, studielokal och student- eller lärarhärbärge vid ett universitet. Under senmedeltiden blev undervisning vid ett kollegium allmän. De fyra skandinaviska kollegierna var så pass små att de inte förmådde organisera undervisning för sina pensionärer, utan dessa fick delta i undervisningen i något av de större kollegierna.
Ett av kollegiets kontor som handhade post, föredragning av inkommande ärenden till plenum samt utskrift av beslut. Kansliet leddes av en sekreterare och sysselsatte kanslister och kopister.
Penninginsamling i en församling, för välgörande ändamål. Ändamålet skulle efter 1693 fastställas av regenten. Under 1900-talet blev kollekten ett sammanskott av frivilliga penninggåvor som uppbars vid allmän gudstjänst. Ändamålet kunde vara kyrkligt eller välgörande. Det fastslogs på förhand av församlingen, stiftet eller kyrkomötet. Efter gudstjänstens slut räknades kollektmedlen, och summan skrevs upp i almanackan eller i en särskild bok som fanns till påseende i sakristian. Från och med 1808 skulle summorna sammanställas i en särskild förteckning som årligen skickades till domkapitlet.
Gemensam skrivelse av flera lantdagsmän (under autonoma tiden).
Diplomatiskt meddelande som flera makters regeringar eller diplomatiska representanter gemensamt överlämnar till en regering för att ge större eftertryck åt sin mening. Benämningen används också om ”identiska noter”, det vill säga likalydande och vanligen samtidigt överlämnade meddelanden av ovan angivet slag. Även gemensam skrivelse av flera lantdagsmän under autonoma tiden.
De penningmedel för allmänna ändamål som samlades in under gudstjänsterna i kyrkorna. Ändamålet kungjordes från predikstolen, och kollektmedlen övervakades av kyrkoherden i samråd med sexmännen. Kollektmedlen sändes till konsistorienotarien tillsammans med en reversal och ett sammandrag över medlen som uppburits i prosteriet.
Ämbetsman som var utsänd av påven för att indriva kyrkans intäkter. I början av 1300-talet skulle det finnas en generalkollektor och två eller flera subkollektorer i varje stift. Peterspenningen insamlades och redovisades ursprungligen av biskoparna. Korstågsgärderna gjorde en särskild organisation nödvändig. Institutionen blev permanent under Avignontiden. Kollektorn fick då titeln nuntie. Från mitten av 1400-talet blev uppgiften som kollektor huvudsakligen övertagen av avlatskommissarierna.
Stipendium för medellösa studerande vid universitet (Kungliga akademien i Åbo, från och med 1828 Alexandersuniversitetet i Helsingfors). Kollektstipendierna finansierades genom de kollekter som under svenska tiden från och med 1693, under autonoma tiden från och med 1811, uppbars i kyrkorna, ursprungligen på apostla- och gengångardagarna, från autonoma tiden under elva högmässor per år. Kollektstipendier förekom förmodligen redan under medeltiden och omnämns bl.a. i prästmöteshandlingar och biskopliga konstitutioner från 1500-talet.
Åtgärd som avser att ”genom undanröjande av bevis eller egendom” hindra att ett mål utreds på tillbörligt sätt.
Skattmått använt i Savolax på 1500-talet. En kolmas var en sjättedels spann, liksom spannen var en sjättedels pund. Tolv pund utgjorde en läst.
Område utanför ett lands gränser vilket står under moderlandets skydd och överstyrelse. Sverige grundade på 1600-talet Nya Sverige vid Delawareviken i Nordamerika. Cabo Corso på Guineakusten grundades av svenskarna 1650. Kolonin togs 1663 över av holländarna. Åren 1784–1878 innehade Sverige kolonin S:t Barthélemy i Västindien.
Ämbetsverk som behandlade ärenden rörande S:t Barthélemy under den tid då kolonin stod under Kgl. Maj:ts enskilda förvaltning (1812–1845). Under en period behandlade departementet även ärenden rörande Pommern, och dess officiella titel var då ”Colonial- och f. d. pommerska ärendenas departement”.
Inom det egna landet: att anlägga nybyggen och odla upp jord som tidigare inte varit odlad.
Avdelning vid Lantbruksministeriet och efterträdare till Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Avdelning inom lantbruks- och hushållningssällskap, vilken infördes i samband med jordanskaffningslagen 1945, då en del av de lokala kolonisationsärendena överfördes på lantbruks- och hushållningssällskapen.
Titel för juridiskt utbildad förlikningsman vid kommunal kolonisationsnämnd 1917–1971.
Fond som inrättades 1920 för att ekonomiskt främja kolonisationen i landskommunerna. Kolonisationsfonden förvaltades av Kolonisationsstyrelsen, och medlen utgjordes av Den obesuttna befolkningens lånefond, andra medel anvisade av staten samt från 1938 Egnahemsfonden. Kolonisationsfondens medel användes för att i kolonisationssyfte köpa områden för statens räkning, ge lån till kommuner och allmännyttiga kolonisationsaktiebolag samt i undantagsfall ge lån till enskilda personer.
År 1915 övertog kolonisationsinspektören förvaltningen av Den obesuttna befolkningens lånefond från inspektören över de ur statsmedlen utgivna lånen för den obesuttna befolkningen. Förvaltningen överfördes 1917 på den nybildade Kolonisationsstyrelsen, medan kolonisationsinspektörerna från 1919 hade i uppgift att leda och övervaka den lokala kolonisationsverksamheten inom ett distrikt. Kolonisationsinspektörerna övervakade de lokala kolonisationsnämndernas och förvaltningsnämndernas verksamhet, handledde nybyggarna samt övervakade de uppkomna småbrukslägenheterna. Därtill samlade kolonisationsinspektören in statistiska och kamerala uppgifter till Kolonisationsstyrelsen.
Kassa som förvaltade de statliga lån som beviljats kommunen för kolonisationsändamål. De kommunala kassorna lånade medel till jordanskaffning för privatpersoner som fyllde de krav som uppställts inom den statliga kolonisationsverksamheten. Kassorna upprättades 1927 och förvaltades av kolonisationsnämnderna.
Lokalt verkställande organ som bildades då Lantbruksministeriet genom tvångsinlösen eller genom att överlåta statsägd jord upplät mark för kolonisationsändamål. Till kommissionens uppgifter hörde att framställa en kolonisationsplan av vilken det skulle framgå vilka åtgärder som borde vidtas för att förvandla området till odlingsmark. Som kommissionens ordförande verkade en lantmäteriingenjör förordnad av Lantmäterikontoret och som medlemmar en agronom förordnad av Lantbruksministeriet, en forstmästare förordnad av Forststyrelsen och kolonisationsnämndens ordförande i vederbörande kommun.
Kommunal nämnd som från 1919 grundades för att främja och övervaka kolonisationen av den del av befolkningen som inte ägde jord i kommunen, medan förvaltningen på central nivå sköttes av Kolonisationsstyrelsen. Kolonisationsnämnden förvaltade den kommunala kolonisationskassan. Nämndens medlemmar, varav hälften skulle vara torpare och backstugusittare, tillsattes av kommunfullmäktige för tre kalenderår. Ordföranden valdes av nämndens ledamöter och var samtidigt medlem i kolonisationskommissionen som gjorde upp och verkställde kommunens kolonisationsplan. I nämnden ingick också en kolonisationsdomare. Kolonisationsnämnden hade i vissa fall rätt att tvångsinlösa jord för kolonisationsbruk.
Lokal plan för den del av statens mark som upplåtits för kolonisationsändamål. Kolonisationsplanen gjordes upp av en kolonisationskommission. I planen fastställdes kolonisationsområdets uppdelning i lantbruksområde, skogsmark och bebyggelse. Därtill kunde det även ingå en plan för områdets torrläggning, skogsförbättring och kommande vägar. Kolonisationsplaner gjordes även upp av jordinlösningsnämnderna i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Titel på högre tjänsteman vid Kolonisationsstyrelsen och medlem av ämbetsverkets kollegium.
Från 1917 kollegialt centralt ämbetsverk som ersatte kolonisationsinspektören och som lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Kolonisationsstyrelsens kollegium bestod av en överdirektör som ordförande och ett antal kolonisationsråd samt en lagfaren assessor. Under dem verkade kolonisations- och boställsinspektörer, medan kolonisationsnämnder och kolonisationskommissioner skötte ärendena på lokal nivå. Kolonisationsstyrelsen organiserade och främjade den statsfinansierade kolonisationsverksamheten på landsbygden, övervakade Den obesuttna befolkningens lånefond, senare Kolonisationsfonden, och dess kassor samt kronans boställen (fram till 1919), kronotorp och kronoskogar. Kolonisationsstyrelsen samarbetade med Boställssynenämnden och drogs in 1938 då uppgifterna överfördes dels på Forststyrelsen, dels på Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning, men återupprättades på nytt 1959 för att 1971 tillsammans med Lantbruksstyrelsen bilda Jordbruksstyrelsen.
I städernas omedelbara närhet beläget jordområde som uppdelas i mindre lotter och utarrenderas till enskilda personer, som använder dem för trädgårdsskötsel.
Till jordeboksräntan hörande grundskatt som erlades i träkol. Den förekom i Bergslagen och kringliggande skogstrakter. I Dalarna lämnade allmogen enligt ett med Karl IX 1609 ingånget kontrakt 24 stigar kol av varje helt gärdemantal.
Till militären hörande person som aktivt deltar i strid.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt under andra världskriget vid Högkvarteret.
Avdelning inom Försvarsministeriet vilken ansvarade för den militära ordningen och disciplinen samt för personalärenden gällande bl.a. utnämningar, befordringar, tjänstledighet och avsked. Avdelningen hade nära samarbete med skyddskårsorganisationen och ansvarade för förflyttningar av befäl mellan skyddskåren och armén. Avdelningen var uppdelad i två byråer: Kommandobyrån och Byrån för personärenden. År 1940 blev avdelningen en del av Huvudstaben och dess uppgifter utökades till att omfatta även försvarsmaktens informationstjänst och upplysningsarbete under krigstid. Inom avdelningen grundades samtidigt två nya byråer: Kommendantens byrå och Pressbyrån.
Avdelning vid Generalstaben, bestående av Utbildningsbyrån, Byrån för personärenden, Kommandobyrån, Gasskyddsbyrån och Fältprostbyrån. Till avdelningen hörde dessutom musikärenden och ekonomiärenden. Avdelningen överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets sanitetsexpedition.
Regeringsärende som konungen, i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten till lands och sjöss, ansvarade för. Ända till Gustaf III:s tid behandlades sådana ärenden kollegialt av vederbörande kollegier och av konungen i samma ordning som regeringsärenden i allmänhet. Med frihetstidens regeringssätt miste konungen sin särskilda befälsrätt, och befälsrätten utövades då av konungen tillsammans med riksens råd. I 1772 års RF § 19 återställdes befälet över krigsmakten åt konungen ensam, och kommandomålen påkallade inte någon rådplägning med rikets råd. Kommandomålen tycks ändå ha blivit expedierade på det sätt som tidigare varit vanligt med konungens underskrift av statssekreteraren för krigsärenden. Generalorder utfärdade av generaladjutanten förekom, men de rörde mindre viktiga ämnen. Med hänsyn till sambandet mellan Krigskollegium och Generaladjutantsämbetet, dit handhavandet av exercis och disciplin i armén hörde, insattes 1776 konungens förste generaladjutant i nämnda kollegium, och 1792 blev en generaladjutantsexpedition tillsatt för vartdera vapnet, med uppgift att uteslutande handlägga befälsärenden.
Avdelning i Högkvarteret under andra världskriget med ansvar för personal-, utbildnings- och informationsärenden.
Benämning på en cirka 30 centimeter lång rikt sirad stav, som ofta fördes av en armés högste befälhavare som ett tecken på hans värdighet.
Benämning på johanniterordens ordenshus. Kommendan underlydde ett prioritat. De enskilda ordenshusen styrdes av kommendatorer, provisorer eller preceptorer. I slutet av medeltiden kallades föreståndaren vanligen prior.
Tillfällig befattning i det vita Finland under finska inbördeskriget 1918. Kommendanten tillsattes av arméledningen och innehade högsta befälet i städer och på strategiskt viktiga orter som erövrats av den vita armén. Till kommendantens uppgifter hörde upprätthållandet av ordningen och rannsakningen av de röda fångarna.
I Ryssland 1710–1803 garnisonschef, som fram till 1715 även var administrativ styresman i en krets och också kunde ha judiciella uppgifter. Polisväsendet i garnisonsstäderna lydde under långa perioder under kommendanterna. Garnisonerna i städerna i Gamla Finland hade en kommendant som chef; ett undantag utgjordes av Viborg där chefskapet innehades av en överkommendant. Under stora ofreden fanns ryska kommendanter i de finska städer dit ryska trupper var förlagda i garnison. I västra Finland hade de civila förvaltningsuppgifter endast från 1714 till 1717. I Viborgs kommendantskap var kommendanterna ända till fredsslutet 1721 även civila förvaltningsmyndigheter i de tre kommendantsdistrikt som Viborgs kommendantskap eller provins var indelat i.
Vanlig benämning på den högste befälhavaren på en fästning. På stora fästningar förekom benämningen guvernör, och kommendanten hade då en mer underordnad roll. I fredstid hade kommendanten den högsta ledningen över garnisonstjänsten och ordningen på stället, i krigstid och på en fästning hade han oinskränkt befäl (inom fästningen) och var ensam ansvarig för fästningens försvar.
I Ryssland garnisonskansli med kommendanten som chef från och med början av 1700-talet till 1796. Förutom uppgifter som anslöt sig till garnisonen och fästningen hade kommendantskanslierna i uppgift att delta i skatteuppbörden och efterspaningen av rövare, förrymda bönder och rekryter samt att upprätthålla ordningen i garnisonsstaden. Kommendantskanslierna indrogs 1796 och ersattes följande år av ordonnanshusen.
I finländsk historieforskning, såväl finsk- som svenskspråkig, den term som oftast används för det administrativa territorium som under stora ofreden från och med 1710 styrdes av överkommendanten i Viborg. Termen ”kommendantskap” saknar motsvarighet i ryskan. Det område som administrerades av överkommendanten i Viborg förekommer i ryska handlingar från 1710-talet som en av de tolv provinser som S:t Petersburgska guvernementet var indelat i och kallas även i lokala handlingar provins, undantagsvis även vojevodskap.
Beteckning för främst kommendanterna på rikets fästningar och garnisonsorter samt de vid kommendantskapen anställda personerna; också för det anslag som i riksstaten utgick för avlöning och expensmedel till kommendantskapen.
Styresman för en kommenda inom johannitorden. Terminologin var vacklande. Styresmännen kunde också kallas provisorer eller preceptorer. I slutet av medeltiden användes vanligen prior. År 1465 fastslogs att endast präster och tjänande bröder kunde vara kommendatorer. Johanniterriddare fanns knappast i Norden under denna tid. Kommendatorerna utsåg elektorer som efter 1467 valde priorn för Dacia.
Enligt kanonisk rätt, ett kyrkligt beneficium som stod under interimistisk förvaltning och vars inkomster huvudsakligen uppbars av en lekman. Senare användes ”kommenderi” i betydelsen ett gods, ett län, som tillhörde en (andlig) riddarorden och som lämnades åt en ordensriddare att innehas. År 1774 testamenterades ett par fideikommisser i Sverige åt konungen för att under vissa förutsättningar överlämnas som kommenderier.
På särskild befallning grundat tjänsteuppdrag som kan gälla en enskild soldat eller en hel truppavdelning.
Avlöningstillägg som förekom bland värvade trupper.Kommenderingstillägg tillkom underbefäl eller manskap för tjänstgöring i högre grad än den grad de innehade.
Hög grad inom Kungliga Svärdsorden och Kungliga Nordstjärneorden (instiftade 1748) och Kungliga Vasaorden (instiftad 1772). De två första indelades först i två grader: kommendör och riddare, sedermera i tre grader likt Vasaorden: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Graden kommendör av första klass finns enbart inom Svärdsorden.
Titel på sjöofficer som tjänstgjorde som chef på linjeskepp. År 1729 fanns tretton kommendörer upptagna på Amiralitetskollegiums stat. Kommendörstiteln inom flottan ändrades 1771 till överstetitel. Kommendörsgraden upptogs igen i Sverige 1845. I Finland har kommendören rang närmast under kommodoren och närmast över kommendörkaptenen.
Titel för innehavarna av de tre ämbeten inom Serafimerorden som grundades 1787 för Serafimerordensgillet. Titeln avskaffades 1809 då dessa ämbetsmän blev Serafimerriddare.Titeln serafimerriddare var förbunden med ämbetsmannens position. Orden är en gammal pluralform av ordet orden.
Benämning på generalguvernörens stab för den finska militären 1809–1831 som förvaltade nedmonteringen av den svenska militären i Finland och införde den värvade finska armén från och med 1812. Den ombildades 1831 till Staben för i Finland förlagda trupper.
Befattning vid försvarsmakten som tillkom under de extraordinära förhållandena hösten 1939. I och med att mobiliseringen genomfördes som en extra repetitionsövning och inget krigstillstånd utlystes, kunde republikens president inte lagenligt överräcka överbefälhavareskapet till Försvarsrådets ordförande. För att kringgå förordningen antogs en ny förordning den 17 oktober 1939, som gjorde det möjligt för republikens president att under särskilda omständigheter tillsätta en kommendör för försvarsmakten såsom högsta militära myndighet. I och med krigsutbrottet 1939 blev kommendören för krigsmakten även överbefälhavare. Efter andra världskriget kom befattningen kommendör för krigsmakten att ersätta den tidigare befattningen befälhavare för krigsmakten.
Titel på sjöofficer som innehar en grad mellan kommendör och kapten. Kommendörkaptensgraden förekom vid den svenska flottan från och med första hälften av 1700-talet. År 1771 ändrades graden till överstelöjtnant. Graden återinfördes 1824.
Högsta graden inom Kungliga Svärdsorden och Kungliga Vasaorden sedan 1772 samt Kungliga Nordstjärneorden sedan 1844.
Ledamot av Kommerskollegium, i ställning under kommerseråden.
Borgmästare som skötte ärenden rörande handeln i en stad. Ibland kombinerades posten med andra ansvarsområden och kallades då handels- och politiborgmästare, eller justitie- och kommersborgmästare. Kommers- eller handelsborgmästare förekom i större städer, där flera borgmästare delade ansvaret för stadens högsta ledning. I Åbo började handelsborgmästaren på 1700-talet benämnas kommunalborgmästare. I Gamla Finland förekom benämningen kommersborgmästare endast sporadiskt.
Riksdagsutskott som under frihetstiden förberedde ärenden angående handel och sjöfart. Benämningen användes också om den särskilda avdelning i Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen som ansvarade för samma uppgifter, vanligen kallad Kommerseutskottet.
Person som förestod något av kronans handelshus (handelshuset) i Moskva, Novgorod och Petroskoj och som samtidigt främjade svenska undersåtars handel i Ryssland och lämnade underrättelser om tillståndet i landet till svenska kronan.
I det svenska riket tjänstetitel från och med 1682 för ledamöterna i Kommerskollegiets kollegium, det vill säga de högsta ämbetsmännen i kollegiet närmast under presidenten. Honorär kommerserådstitel utan tjänst kunde tilldelas framgångsrika storköpmän på 1700- och 1800-talen. Även under den autonoma tiden erhöll framstående näringsidkare i Finland denna titel, som allt fortfarande förlänas i republiken Finland. Kommerseråd var i Ryssland från och med år 1800 en honorär titel som kunde tilldelas köpmän tillhörande det första gillet. I den ryska rangtabellen var titeln placerad i 8:e rangklassen, och även i storfurstendömets rangtabeller var den placerad i denna rangklass.
Kommerskollegium grundades 1637 men var verksamt från och med 1651, då ämbetsverket slogs ihop med den del av Kammarkollegium som förvaltade handel, industri och sjöfart. Myndigheten utövades genom kontroll och privilegiering. Kollegiet ansvarade för tullväsendet, utrikeshandeln, allmänna inrikeshandeln och handelspolitiken samt sjöfarten, manufakturer och hantverk. Från 1711 bars ansvar även för överdomstolen för accis- och tullrätterna, och till 1825 var Kommerskollegium tillsynsmyndighet över rasp- och spinnhus, barnhus och hospital. När Manufakturkontoret indrogs 1766, förvaltades den s.k. Manufakturfonden av Kommerskollegium. Kommerskollegium leddes till 1891 av en president, först kallad generaldirektör. Han biträddes ursprungligen av två kommissarier som rekryterades ur näringslivet.
I Ryssland 1717–1811 kollegialt centralt ämbetsverk, från 1802 i anslutning till Kommersministeriet. Kommerskollegium hade i uppgift att sköta förvaltningen av handel, vilket inkluderade tullar samt tidvis sjöfart, manufakturer och fabriker. Kommerskollegium fungerade även som överrätt för domslut i tullärenden. För Gamla Finlands vidkommande var det emellertid i praktiken hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som ändring i accisrätternas och sjötullrätternas domslut skulle sökas under största delen av perioden 1744–1811.
Tjänsteman vid Kommerskollegium.
Protokollförare vid Kommerskollegiums plenum som kontrollerade närvaroplikten som var obligatorisk som för kollegiets president. Kommersnotarien bisattes av en vicenotarie.
Benämning på en kyrkoherdes ordinarie hjälppräst, eller ordinarie präst i en kapellförsamling. I Finland har de ordinarie hjälpprästerna alltid burit tjänstebeteckningen kaplan, i Sverige sedan slutet av 1700-talet komminister. I rikets ecklesiastikstater användes dock benämningen redan i början av 1700-talet.
Kaplans biträde i ämbetet. Beteckningen användes i Sverige förmodligen för att en kyrkoherdes adjunkt ofta kallades ”pastorsadjunkt”. Den förekom inte i Finland.
En kaplans ämbete under senare delen av 1700-talet. Termen förekom inte i Finland.
En kommissaries ämbete eller ämbetslokal. Under stora ofreden genomförde de ryska ockupationsmyndigheterna vid mitten av 1710-talet i Viborgs kommendantskap en indelning av kommendantsdistrikten i mindre förvaltningsområden för kameralförvaltningen, vilka i finländsk forskning kallas kommissariat. I ledningen för ett sådant kommissariat stod en kommissarie.
I Ryssland var Kommissariatet från och med 1711 ett centralt ämbetsverk inom militären med uppgift att samordna de militära kommissariernas och till guvernementsförvaltningen hörande kommissariernas verksamhet vid förvaltandet och fördelningen av förnödenhetsartiklar och andra slag av persedlar till trupperna. Under stora ofreden fanns i Åbo ett organ med namnet kommissariat, även kallat överkommissariat, som inrättats där redan under militärförvaltningen före 1717 och som därefter var verksamt i anslutning till guvernementsförvaltningen i Åbo generalguvernement för insamlande och distribution av främst livsmedel och foder. I ledningen för detta organ stod en överproviantmästare.
Sedan mitten av 1600-talet benämning på innehavare av tjänst eller temporärt offentligt uppdrag inom inrikes- eller utrikesförvaltningen, vanligen rörande ekonomi eller övervakning. Under svenska tiden fanns kommissarier i bl.a. Kammarrevisionen och Manufakturkontoret, under autonoma tiden inom regeringskonseljens och senatens ekonomiedepartement, samt från 1924 i Allmänna revisionsrätten. I Ryssland från och med 1718 benämning på lantkommissariernas biträden vid ledningen av distrikten och senare kretsarna. Under stora ofreden tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap från och med mitten av 1710-talet underordnade kommissarier av detta slag som stod i ledningen för de kommissariat som kommendantsdistrikten var indelade i.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid hospital i Gamla Finland var kommissarie beteckningen för den tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Medlem av Finlands folkkommissariat under finska inbördeskriget 1918.
Tjänsteman eller tillfällig uppdragsinnehavare vid en särskild avdelning i Kammarkollegium från 1662 som agerade som statens ombud när det gällde att övervaka redovisningen och revideringen av förvaltningsmyndigheters och ämbetsmäns räkenskaper.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings förvaltning (Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning, beställning eller rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
Statlig kommission som grundades 1727. Kommissionen skulle förvalta och förbättra rikets försvarsverk till lands och till sjöss. Som ordförande och viceordförande verkade två riksråd och som ledamöter representanter från alla stånd förutom bondeståndet, med biträde av en notarie.
Kommission som utsetts av statsrådet och verkade i anslutning till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Kommissionen hade i uppgift att komma med framställningar och initiativ gällande arbetspliktslagen från 1942 och att ge utlåtanden över besvär mot arbetsplikt. Kommissionen bestod av en ledamot som företrädde arbetsgivarna, en ledamot som företrädde arbetarna och en neutral ordförande.
Statlig kommission som grundades 1683 i anslutning till omorganiseringen av båtsmanshållet.
Organ som tillsattes i S:t Petersburg efter freden i Fredrikshamn 1809. Kommissionen för finska ärenden hade i uppgift att handlägga ärenden som rörde storfurstendömet Finland för föredragning för kejsaren, samt att avge utlåtanden om organiseringen av förhållandena i Gamla Finland. Kommissionen bestod av fem ledamöter, av vilka två var finländare. Kommissionen bistods av ett kansli. Den drogs in 1811, då Kommittén för finska ärenden tillsattes. År 1812 tillsattes också en särskild granskningskommission för förhållandena i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på temporära organ, tillsatta för undersöknings-, utrednings- och planeringuppdrag, bestående av för uppdraget utsedda personer. ”Kommission” var även benämning på permanenta administrativa organ av samma karaktär. Kommissioner tillsattes också för att rannsaka och döma i enstaka rättegångsmål och motsvarade de svenska kommissorialrätterna.
Benämning på den lantmäteriskala 1:20 000 som cirka 1748 togs i bruk av Lantmäterikommissionen (1748–1756) för sockenkartor. Skalan användes från och med 1783 också vid upprättandet av transportkartor och vid vägmätning.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Sekreterare vid beskickning. Kommissionssekreterare stod i rang under envoyé eller minister. De förekom redan under senare delen av 1600-talet vid flera utländska hov och från förra delen av 1700-talet vid alla stora hov i Västeuropa, Ryssland och Konstantinopel. Senare blev legationssekreterare den dominerande benämningen.
Sammanfattande benämning för på särskild kommission anställda tjänsteinnehavare och styresmän samt för de statliga medel som anslagits för verksamheten och avlöningen. Som exempel kan nämnas kommissionslantmätare som (år 1816) fanns i varje län.
Fysisk (eller juridisk) person som mot provision för annans räkning har i uppdrag att sälja eller köpa varor och tjänster. Kommissionärer fanns under svenska tiden vid bl.a. auktionskammare och inom handeln (kommissionshandlare eller -handlerska, kommissionsidkare) samt inom lantmäteriet (kommissionslantmätare).
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Under svenska tiden om extraordinarie domstol, tillsatt för särskilt angivet rättsmål eller om statlig kommission under något kollegium, i dömande funktion. Kommissorialrätter förekom särskilt under senare hälften av 1600-talet och på 1700-talet. Termen användes också om den särskilda (förvaltnings)rätt som utövades av dylik domstol.
Skriftlig fullmakt att utföra ett uppdrag, kallelse att sammanträda till en kommission.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
Samlande benämning på de av kejsaren tillsatta kommittéer som 1820–1821 verkade under ärkebiskopens ledning i både Åbo och Borgå stift, med en och samma domprost och akademiadjunkt som videordförande respektive sekreterare.
Kommitté som tillsattes 1908 av senaten och hade i uppgift att uppdatera 1856 års byggnadsstadga för städerna samt att förenhetliga städernas vägbyggnation, vattentillförsel samt avlopps- och reningssystem. Kommittén gav 1911 ett betänkande som reglerade städernas väg- och vattensystem i hela landet, förutom systemet för vattenklosetterna som förblev valbart för varje enskild stad. Förslaget sändes 1912 på remiss till samtliga ständer men den vidare behandlingen sköts upp på grund av den politiska situationen. I praktiken kom lokala byggordningar att vid sidan av den gamla byggnadsstadgan för städerna att styra utvecklingen tills lagen om stadsplanering trädde i kraft 1931.
Centralt ämbetsverk som avlöste Storamiralsämbetet för arméns flotta. Kommittén grundades 1797 och dess uppgift var att granska, förvalta och förbättra Arméns flotta. Kommittén var uppdelad på fyra detaljer, militärdetaljen (med bl.a. norra och finska lotsdistrikten), sjömilitiedetaljen (med bl.a. sjömanshusen i Finland och Stockholm samt norrut), varvs- och artilleridetaljen samt detaljen för kamerala och ekonomiska frågor. Kommittén upphörde 1803, och dess uppgifter övertogs av det nya ämbetsverket Förvaltningen av sjöärendena.
Under Socialministeriet lydande kommitté som grundades 1948 för att överta Barnförflyttningskommitténs uppgifter och medel. Kommittén skötte om återflyttningen av krigsbarn som ännu befann sig i Sverige och organiserade studieplatser, barnhemsplatser och stipendier för återvändande barn. Kommitténs arbete upphörde officiellt 1955.
Kommitté i anslutning till Hans Majestät Kejsarens Kansli för Finland i S:t Petersburg 1811–1826 och 1857–1891. Ledamöterna utnämndes av kejsaren, och kommittén ersatte den temporära Kommissionen för finska ärenden. Kommittén hade i uppgift att förbereda de frågor gällande Finland som skulle framläggas för kejsaren. Den bestod av minst tre finska medborgare och statssekreteraren som föredrog ärendena för kejsaren. År 1826 upplöstes kommittén och ersattes med Statssekretariatet för Finland. Statssekreteraren behöll sina funktioner och erhöll 1834 titeln ministerstatssekreterare. Kommittén för finska ärenden återinrättades 1857 och bestod av ministerstatssekreteraren och dennes adjoint samt tre andra ledamöter, av vilka två utsågs av senaten, den tredje av kejsaren. Dess uppgift var att fungera som senatens representanter inför kejsaren. Föredragandebefattningen i kommittén indrogs 1885, och den slutliga indragningen av kommittén skedde 1891. Statssekretariatet övertog kommitténs verksamhet som fortsatte fram till 1917.
Kommitté tillsatt av riksdagen 1894 för att uppdatera, komplettera och förnya hälsovårdsförordningen för Finland från 1879. I bakgrunden låg bl.a. Medicinalstyrelsens strävan efter att ordna läkarförhållandena på landsbygden. Den publicerade sitt betänkande 1896. Betänkandet stadgade nya regler för gatornas bredd och vädersträck i städerna för förbättrat utnyttjande av sol- och dagsljus samt för luftcirkulationen. Förslaget omfattades inte av beredningen i senaten. En ny kommitté tillsattes 1906 som år 1908 presenterade ett i jämförelse med det förra något omarbetat förslag. Inte heller detta förslag godkändes. Man återkom därefter till hälsovårdsförordningen först efter att Finland hade blivit självständigt.
Elektor, valman, väljare.
Centralt ämbetsverk som ersatte Storamiralsämbetet för örlogsflottan. Kommittén grundades 1797 och dess uppgift var att granska, förvalta och förbättra örlogsflottan. Kommittén var uppdelad på fyra detaljer: militärdetaljen (med artilleridepartement, varvsdepartement, sjömilitiedepartement, lotsdirektören och direktören för Nya dockebyggnaden), sjömilitiedetaljen (med sjömanshusen söder om Stockholm), varvsdetaljen och detaljen för kamerala och ekonomiska förvaltningen. Som ordförande verkade den högsta befälhavaren för örlogsflottan. Kommittén upplöstes 1803 och ersattes med ämbetsverket Förvaltningen av sjöärendena.
Kommittéledamot, under 1700–1800-talet också ledamot av direktion eller styrelse.
Ämbetsverk som åren 1790–1797 skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter.
Sedan 1865 ett samhälle som består av ett definierat landområde och vilket som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Kommunerna kunde vara landskommuner, städer eller köpingar. I landskommunerna åtskildes de kyrkliga ärendena från de världsliga år 1865. Städernas kommunala förvaltning omstrukturerades år 1873. Kommunernas förvaltning reformerades på nytt 1925.
Intresseorganisation som grundades 1912 för städer och köpingar. År 1917 blev verksamheten officiell och organisationen bytte namn till Finlands stadsförbund.
Kommunalmedlemmarnas beskattning för kommunens behov. Den kommunala beskattningen har övervägande varit av direkt natur. Under medeltiden utvecklades den lokala beskattningen genom avgifter åt kyrkan och prästerskapet såsom kyrkliga byggnadsbesvär, biskopsgengärd, tionde, avgifter av icke tiondeskyldiga, penningoffer, matskott och klockarlön. På det världsliga området fanns liten sockenbeskattning. Huvudsakligen förekom avgifter för rättskipning och uttaxering av gemensamma böter, företrädesvis besvär, som väg- och brobyggnadsskyldighet, skallgångsplikt, skyldighet att hålla varggård och vargnät. Gränsen mellan de kommunala besvären och de allmänna, eller statsbesvären, var ofta svävande, till exempel skjutsningsbesväret. Särskilda behov föranledde inom städerna särskilda besvär, exempelvis skyldighet till brandvakt. Reformationen påverkade sockenbeskattningen, framför allt genom att större delen av tionden indrogs till kronan. De kommunala besvären reglerades i 1734 års lag. Nya avgifter och besvär hade tillkommit och skulle fortsättningsvis tillkomma för fattigvård, skolväsen, sjukvård, tingshus och häradsfängelse, rådstugor i städerna, fjärdingsmansbestyr och gaturenhållning i städerna.
Borgmästare som var verksam i stad som saknade egen jurisdiktion och därmed magistrat och landsrätt, eller där den administrativa förvaltningen och de juridiska uppgifterna sköttes av en annan borgmästare. Kommunalborgmästare kunde fungera som stadsstyrelsens ordförande. På 1700-talet började handelsborgmästaren i Åbo benämnas kommunalborgmästare.
Landskommuns högsta förvaltningsorgan och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Delegaterna utsågs genom val av de röstberättigade kommuninvånarna. Redan i 1865 års kommunalförordning tilläts kommunerna tillsätta kommunalfullmäktige för att vid sidan av kommunalstämman sköta vissa ärenden. Kommunalfullmäktiges befogenheter utökades, och fullmäktige blev en obligatorisk inrättning i kommunallagarna från 1917. Termen kommunalfullmäktige ändrades sedermera till kommunfullmäktige.
Reglering av kommunernas styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier, arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen. Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje kommun inom tio år.
Examen i de färdigheter som krävdes av föreståndare för kommunalhem. De inkluderade teoretiska studier, praktik och ett prov vid Socialstyrelsen. Examen infördes som frivillig 1921, men blev efter 1923 en obligatorisk ämbetsexamen för alla som ville bli anställda som föreståndare för ett kommunalhem. Den avlades vid Socialministeriet. Själva undervisningen, kommunalhemsföreståndarkursen, meddelades ursprungligen vid Socialstyrelsen (Socialministeriet) och efter 1926 vid Medborgarhögskolan.
Person i kommunal tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en landskommun att anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få rätt att räkna sig tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Kommunalt verkställande organ i de tidigare landskommunerna. Sedan 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (numera kommunstyrelse).
Titel som ges åt personer som utmärkt sig i det kommunala livet eller i affärslivet.
Rådman med förvaltningsuppgifter i en stad.
Den del av rättsordningen som sedan 1865 reglerar den kommunala verksamheten.
Kommunal tjänsteman med uppgift att föra protokoll och bistå kommunalfullmäktige, kommunalstyrelse och kommundirektör.
Sjukhus avsett att tillgodose den sjukvård en kommun eller ett distrikt av flera kommuner hade i uppgift att erbjuda sina invånare.
Skatt som en kommun hade rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
Den census, utan vilken en person inte har rösträtt i kommunens angelägenheter.
Kommunalt verkställande organ. Organet hette tidigare kommunalnämnd, men efter att 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (i dag kommunstyrelse).
En landskommuns högsta förvaltningsorgan 1865–1917 och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Varje medlem av kommunen var företrädd genom direkt representation. Kommunalstämman ersattes med kommunalfullmäktige.
Process för att utse fullmäktige i kommunerna och ersättare för dem. Den första lagen om kommunalval utfärdades 1917, och det första kommunalvalet hölls året därpå.
Kommunal tjänsteman i kommuner med företag som omfattades av stadgandena om arbetarskydd, särskilt industrier, verkstäder, jordbruket och dess binäringar, handels-, kontors- och lagerrörelser samt hotell- och restaurangverksamhet. Kommunala yrkesinspektörer tillsattes av stads- eller kommunalfullmäktige på viss tid och övervakades av landshövdingen. Kompetenskravet var folkskola med bevis på nödvändiga kunskaper inom ansvarsområdet, helst teknisk elementarutbildning. Inom den statliga yrkesinspektionen fanns det också yrkesinspektörer.
Av kommunalfullmäktige utsedd kommunal tjänsteinnehavare, som är underställd kommunstyrelsen och har i uppgift att leda kommunens förvaltning, ekonomi och övriga verksamhet. Genom kommunallagen 1949 infördes systemet med kommundirektörer i alla kommuner.
Tjänsteman som övervakade att all tillbudsstående arbetskraft blev effektivt och ändamålsenligt använd, att arbeten som var viktiga för folkförsörjningen och landsförsvaret blev förverkligade och att skaffa arbetskraft från kommunen enligt stadgarna i arbetspliktslagen. För verkställandet av de lokala arbetskraftsärendena tillsattes 1942 i varje kommun en av distriktets arbetskraftschef antagen kommunens arbetskraftschef. I kommunerna drog en arbetskraftsnämnd upp linjerna för arbetskraftschefens verksamhet, på regional nivå kom instruktioner från distriktsbyråerna och distriktets arbetskraftschef.
Av kommun anställd geodet som utför praktiska mätningar av en jordytas form och storlek samt av jordens tyngdkraft och riktning i samband med uppgörandet av en karta eller en lantmäteriförrättning m.m.
Under svenska tiden och autonoma tiden om enskilds rätt att i samband med administrativ lagskipning i högre instans få tillfälle att bekanta sig med det som avhandlats i ärendet och komma med en förklaring, skriftlig inlaga eller framställning. Termen användes också om den process genom vilken dylik rätt verkställdes av en förvaltningsmyndighet.
Deltagare i förhör för nattvardsgång.
Av enskild person till offentlig myndighet eller vice versa riktat meddelande eller tillkännagivande om ett under myndighetens behandling liggande ärende.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Till avdelningens uppgifter hörde att anskaffa, iordningsställa och vårda material som behövdes vid järnvägstransporter. Inom avdelningen grundades ett militärtransportkontor för att sköta om större trupptransporter. Inom Kommunikationsavdelningen fanns tre regionala distrikt med egna trafikchefer.
Av förvaltningsmyndighet i samband med administrativ lagskipning utfärdat bevis åt enskild person om beslut eller det som hade avhandlats i ärendet. Från senare delen av autonoma tiden kallades det delgivande, senare delgivning.
Från 1892 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken under ledning av en senator ansvarade för samfärdseln i Finland, det vill säga järnvägar, kanaler och slussverk, allmänna vägar, broar och färjor, gästgiveri- och skjutshållning samt häradspostföring, postverket och Postsparbanken, telegrafen och telefonen. Kommunikationsexpeditionen övertog 1903 ärenden som rörde de militära telefonlinjerna. Under expeditionen sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, Järnvägsstyrelsen och Poststyrelsen. Expeditionen bytte i och med förvaltningsreformen den 8 november 1917 namn till Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, sedermera till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Delgivningsbeslut, skriftligt beslut av myndighet att parts inlaga eller yrkande ska delgivas annan part eller myndighet. De beslut som gällde en hel meninghet skulle i allmänhet läsas upp från predikstolen.
Meddelande, särskilt ett från ett lands regering eller ett offentligt ämbetsverk utgånget officiellt tillkännagivande avsett att publiceras i någon tidning. Även om ett ställningstagande offentliggjort vid avslutningen av ett toppmöte, ett statsbesök eller en multilateral konferens på hög nivå.
Nattvardsgång, gör nattvardsgästen delaktig av Kristi lekamen och blod. I kyrkoordningen för lutherska kyrkan 1571 var nattvardsgången frivillig men ”om någon, som kallas kristen, aldrig gick till Herrens nattvard, skulle han av predikanten förmanas samt, om intet ville hjälpa, uppenbarligen sättas i bann, emedan han själv skilt sig från församlingens gemenskap”. År 1686 blev nattvardsgången obligatorisk en gång per år. År 1910 blev nattvardsgången frivillig.
Nattvardsförhör som började förekomma redan på 1600-talet. År 1695 ålades prästerskapet att kontrollera församlingsbornas kunskaper i kristendom. Förhöret infördes formellt 1702, och 1735 fastställdes tidpunkten för när förhören skulle börja. I praktiken fungerade förhöret ofta som en anmälan till nattvardsgång. Efter 1759 kallades förhöret konfirmationsförhör för dem som första gången gick till nattvarden. Det avkaffades med nattvardstvånget 1908.
Religiöst samfund, ibland också om församling.
Stiftelse eller inrättning med uppgift att upprätthålla studenthärbärge eller en gemensam bostad (med underhåll) för ett visst antal alumner vid en högre studieanstalt. Vid Uppsala domskola fanns ett kommunitet som Andreas And hade grundat. När Uppsala universitet grundades härbärgerades studenterna där. År 1593 inrättades vid Uppsala universitet ett kommunitet avsett för 40 studenter, som fick underhåll från tiondet från 19 socknar samt kronohemmanet Vårdsätra. År 1624 ordnades kommunitetet och då skulle 100 studenter (60 teologie och 40 världsliga) underhållas genom ett anslag på 3 250 daler. Dessutom tillkom en personlig avgift på 8 öre i veckan av varje alumn. Kommunitetet upphävdes 1637. I universitet i Dorpat fanns i slutet av 1630-talet ett kommunitet.
Vid ett universitet anställd tjänsteman som förestod den stiftelse som upprätthöll ett kommunitetshärbärge. Det är inte känt huruvida ett sådant härbärge fanns i Åbo.
Socken som erlade kommunitetstionde till kommunitetet vid Uppsala universitet.
Tiondespannmål som av vissa socknar erlades till kommunitetet i Uppsala.
Student som erhöll understöd i form av fri eller billig bostad och kost vid kommunitet.
Heraldiskt vapen för en kommun. År 1949 fastslogs att varje kommun hade rätt att ha ett vapen som godkänts av kommunfullmäktige och fastställts av Inrikesministeriet.
Benämning på den minsta enheten vid infanteriet, som i taktiskt såväl som i administrativt hänseende är till viss grad självständig. Benämningen togs i bruk under 1600-talet då det ersatte benämningarna fana och fänika. Ursprungligen fanns det kompanier i alla vapenslag men benämningen försvann från kavalleriet under 1700-talet och från artilleriet i början av 1800-talet.
I industriellt eller kommersiellt syfte bildad förening eller bolag, till exempel Ostindiska kompaniet, Aktiebolaget Svenska ostasiatiska kompaniet.
Underofficer, som biträder kompanichefen i expeditionstjänst, materielförvaltning, kassatjänster m.m. Befattningen som kompaniadjutant var traditionellt höjdpunkten på underofficerskarriären.
Benämning på kompanipersonal som inte var officerare eller underofficerare.
Officer som för befäl över ett kompani och ansvarar för utbildningen och ordningen.
Benämning på de kompanivis genomförda övningar som ordnades vid de svenska indelta trupperna. Genom kungligt brev bestämdes att överstarna i de indelta regementena skulle hålla kompanimöten en gång i månaden. Efter många förändringar bestämdes år 1766 att kompanimöten skulle äga rum under 17 dagar om året.
Benämning på officerare av kaptens, kaptenslöjtnants, löjtnants och fänriks tjänstegrad, vilkas tjänstgöring är förlagd i ett kompani.
Enligt krigsartiklarna 1621 och 1798, en av biskopen ordinerad krigspräst vid ett kompani som var förlagt i stiftet.
Skrivare vid ett kompani, som förde kompaniets rulla, räkenskaper m.m., särskilt de skrivare vid varje matros-, rote- och indelnings-, volontär- kopardie- och enrolleringskompani som var rapporteringsskyldiga till Amiralitetskollegiums sjömilitiekontor.
Under svenska tiden att inställa sig, infinna sig, närvara eller vara närvarande: inom förvaltningen huvudsakligen om att på kallelse inställa sig hos en myndighet, särskilt vid domkapitel eller domstol.
Under 1700-talet förekommande samlande beteckning för olika typer av adjunkter, predikanter och vicepastorer.
Sedan autonoma tiden om domstolars eller förvaltningsmyndigheters oenighet om i vilket forum ett visst mål eller ärende ska behandlas.
Kurs för sjuksköterskor som gav kompetensen äldre sjuksköterska. Den första statsunderstödda kursen ordnades 1922. Den omfattade sex veckors förberedande teoretisk undervisning varefter eleverna i flera månader utförde praktik.
Dömande organ som bestod av domare från såväl svenska som ryska riket, och vars kompetensområde gällde de områden i Gamla Finland som berördes av den disputerliga riksgränsen.
Överenskommelse mellan de ledande männen i både hatt- och mösspartiet som ingicks i början av riksdagen på Gustav III:s uppmaning. Avsikten var att göra slut på partikampen. Överenskommelsen avfattades skriftligt den 27 juni 1771. Den innebar att statsförfattningen skulle lämnas orörd och 1751 års konungaförsäkran bibehållas oförändrad, att fred och vänskap med alla främmande makter skulle vårdas och inga förbindelser ingås som kunde väcka kallsinnighet hos någon annan makt, att inga förföljelser skulle anställas och inga undersökningar sträcka sig längre tillbaka än till slutet av sista riksdagen, att två av de 1769 ”licentierade” riksråden genast skulle intaga redan ledigvarande platser i rådet och några av mössornas kandidater genom dåvarande rådsherrars frivilliga avsked vid riksdagens slut insättas i rådet. Partierna förbehöll sig friheten att arbeta för att få majoritet på riksdagen, men lovade att det parti, som i ett stånd segrade vid elektorsvalen, ur motpartiet skulle välja en tredjedel av ledamöterna i varje utskott. Muntligt beslutades att korruptionen skulle avskaffas, men detta skulle inte införas i den skriftliga överenskommelsen. Kompositionen överträddes snart och upphörde våren 1772.
Kompromissrätt som 1766–1917 behandlade besvär rörande storskiftet, vanligen kallad ägodelningsrätt. Termen användes också i betydelsen ledamot av dylik rätt eller skiljeman i kompromiss- eller skiljenämnd.
Skiljedomstol eller skiljenämnd som avgjorde en tvist, särskilt rörande jord, senare också fattigvård. Från och med 1766 och särskilt under autonoma tiden var ”kompromissdomstol” en allmän benämning på ägodelningsrätt och efter 1852 den skiljedomstol som löste tvister om räkenskaperna mellan en fattigvårdsstyrelse och dess revisorer och vars beslut inte kunde överklagas. Sedermera under 1900-talet har termen närmast använts om en mellanfolklig rättsinstans som avgör tvister mellan stater genom skiljedomar.
Befälhavaren för en komtur, eller ett kommando inom Tyska orden.
Underavdelning inom ett balleidistrikt i Tyska orden. Årsta i Sverige var verksam 1262–1467 och var egentligen en testamentsstiftelse av Karl Ulfsson Folkunga, som stupade i Tyska ordens armé vid Durben 1260.
Kameral avgift som på 1500-talet erlades i vissa socknar. Under senare delen av 1500-talet betalade bönderna i Österbotten som komålssmör ett skålpund av var ko.
Av myndigheterna upprättade läger för civila fångar. När de finska trupperna erövrade Östkarelen 1941 gav överbefälhavaren order om att den ryska befolkningen skulle interneras i koncentrationsläger. Lägren upprättades av Staben för Östkarelens militärförvaltning. Dels var det fråga om att förhindra möjlig partisanverksamhet, dels var det ett steg i planerna på att skapa ett etniskt enhetligt Östkarelen. Avsikten var att den internerade befolkningen efter kriget skulle förpassas till Sovjetunionen. Som mest fanns det nio koncentrationsläger och 24 000 internerade, till stor del kvinnor, barn och åldringar. De internerade fick samma matransoner som krigsfångarna och dödligheten i lägren steg till över 13 procent. Trots usla förhållanden var de finska koncentrationslägren inte förintelseläger. År 1943 omdöptes lägren till transfer- eller omflyttningsläger för att skapa en skillnad i förhållande till de tyska koncentrationslägren.
Förberedande avfattning av ett skriftligt arbete, utkast, utarbetning som inte är renskriven, kladd.
Dombok som inte är renskriven.
Orginalkarta. Konceptkartorna förvarades ursprungligen i lantmäterikontoret, från 1642 hos landskapets eller provinsens lantmätare och efter 1683 i länets lantmäterikontor. Termen används också om reproduktionen av dylikt koncept.
Koncept till eller kopia av originalhandling vid förvaltningsmyndighet eller originalprotokoll i första rättsinstans som renskrevs i domboken för hovrätten.
Tillstånd som regering eller myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.
Rättslig ordning beträffande vissa slags företag vilken innebär att drivandet av verksamheten gjorts beroende av särskilt beviljad koncession.
Person som uppsatte, avfattade eller redigerade en skrivelse; länstjänsteman till vars uppgifter det också hörde att hjälpa allmänheten med nödvändiga skrivelser till myndigheterna, suppliker, ansökningar, testamenten m.m.
Döma till beslag, förklara förbruten, utdöma.
Flera härskares samfällda makt över ett landområde.
I Ryssland från och med 1800 titel på alla underofficerare vid ingenjörstrupperna samt vid vissa andra tekniska förvaltningsorganisationer. Konduktörer utbildades vid ingenjörsskolor. Konduktörer fanns även i Gamla Finland vid ingenjörskommandona.
Byggnadstekniskt biträde vid Amiralitetet från och med slutet av 1600-talet. Från 1700-talet var konduktörerna officerare vid Fortifikationen, då konduktör motsvarade löjtnant och ”konduktör i läran”, sedermera underkonduktör, fänrik.
Tjänsteman i hovstaten verksam inom Konungens Museum 1794.
Tjänsteman vid Byggningsstaten, sedermera Slottsbyggnadsdeputationen och Slottsbyggnadsdirektionen samt Överintendentsämbetet.
Tjänsteman som på ett bantåg, en spårvagn eller motsvarande övervakar ordningen samt mottar passagerarnas biljetter eller avgifter. Konduktörer förekom vid Statsjärnvägarna och Järnvägsstyrelsen.
Ortodox klosteranläggning i Karelen på en ö i Ladoga. Klostret anlades 1393. Klostret ödelades 1577 och förblev öde till 1595. Under Karl IX:s krig flydde klostrets invånare, varefter det var övergivet i 106 år. År 1716 återupprättades det, men var föga betydande fram till 1760, då det av kejsarinnan Elisabet mottog betydande donationer.
Överläggning, rådplägning; ett sammanträde, vanligen mellan utsedda deputerade, för rådplägning över någon gemensam angelägenhet; sammanfattningen av alla som deltar i ett sådant sammanträde.
Person som inte tillhör något visst kyrkligt samfund. Konventikelplakatet gav 1781 inflyttade utlänningar rätt att bekänna sin egen tro och bilda egna trossamfund. Kyrkolagen 1869 erkände i princip religionsfrihet. År 1922 infördes religionsfrihet, som också innefattade rätten att inte tillhöra ett trossamfund.
Förbud mot att lämna ett visst område inom riket.
Person som genom konfirmationsakt ska bekräfta sin kristna tro. Personen skulle vara döpt, och konfirmationen fick inte äga rum före fem eller sju års ålder. Tidigare konfirmation hindrade också mottagandet av konfirmationssakramentet. Inte heller den som var exkommunicerad, bannlyst eller stadd i dödssynd kunde konfirmeras. Konfirmationen skulle föregås av bikt och fasta. Bikt krävdes endast om konfirmanden var äldre än tolv år.
Den kyrkliga akt som bekräftar dopets sakrament. Vid reformationen bortföll den katolska kyrkans konfirmation. Den infördes på nytt 1740 med skriftskolan, reglerades 1764, blev högtidlig 1759 och stadfäst som sådan i kyrkohandboken 1799. Alla konfirmander deltog i ett offentligt förhör i innantilläsning (till 1850-talet) och utantilläsning, i hela församlingens närvaro, och konfirmerade sin lutherska tro genom trosbekännelsen, varefter följde den första nattvardsgången.
Stadfästelse, bekräftelse, särskilt på någons ämbete, äganderätt, privilegium, adelskap eller liknande. Konfirmation förutsatte erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
Under medeltiden ett av en biskop utdelat sakrament varigenom dopet bekräftades. I samband med konfirmationsakten gavs förhållningsorder till konfirmanderna om ålder, fasta och bikt,hinder för konfirmation, rätt att ändra dopnamnet samt tillsägelse att ej avlägsna sig förrän akten var slut. Därefter gavs förmaningar åt faddrarna.
Av konfirmationspräst förd förteckning över konfirmander som för första gången fått ta del av nattvarden. Längden innehöll uppgifter om namn, ålder, hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap. Konfirmationslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och ingick i kyrkans huvudbok. Konfirmationslängder började föras i vissa församlingar genast när skriftskolan infördes 1740. Konfirmationslängderna motsvarades av de tidigare skrifteböckerna eller husförhörsböckerna.
Titel för kyrkoherde eller annan präst, som har undervisat i skriftskolan och som ansvarar för konfirmationen och konfirmandernas nattvard.
Den som på kyrkans vägnar bevittnar den kyrkliga akten.
Strafform som innebar förlust av egendom. Konfiskering av både fast och lös egendom förekommer redan i landskapslagarna. I äldre Västgötalagen hade vid landsförräderi den fredlöses hustru rätt att först ta en tredjedel och arvingen hälften av återstoden. Därefter treskiftades resten mellan målsägande, kung och härad. Samma delningsprinciper gällde också vid urbotamål. Också edsöreslagstiftningen och landslagarna följde samma skiftesprinciper.
Indragning av privat egendom till kronan utan ersättning. Konfiskering av egendom skedde efter vanligen efter majestätsbrott och brott som på något sätt berörde statens inkomster. De konfiskerade varorna såldes på auktion, och de influtna penningarna fördelades mellan kronan och angivaren, så att angivaren fick mellan en och två tredjedelar av den konfiskerade varans värde. Detta skedde vid reglementsöverträdelser gällande till exempel olovlig sjöfart (1724), landsköp (1774), översmide (1807), olovlig salusågning (1805), olaglig malning (1805), olovlig brännvinsbränning (1801), lurendrejeri och tullförsnillning (1799), samt brott mot polisförfattningarna, exempelvis olovligt spel och dobbel där insatserna konfiskerades.
Att beslagta något, indra åt staten.
Under senare delen av autonoma tiden förekommande benämning på domsrätt över kompetenskonflikter mellan domstolarna, förvaltningsjurisdiktionen och administrationen.Konfliktjurisdiktion innehas från och med 1918 av Högsta förvaltningsdomstolen.
En skuldförbindelses (ett obligationsförhållandes) upphörande genom att borgenär och gäldenär blir samma person, till exempel om endera dör och ärvs av den andre.
Titel för kungens hovkirurger i 1540-talets räkenskaper.
Årlig utskyld till staten vilken var pålagd prästerskapet i Blekinge och Halland. I Halland var kongsskatt dessutom, jämte matskott, en underavdelning till mantalsräntan, eller, som den där kallades, terminsskatten, och således en grundränta. Slutligen var kongsskatt, eller trögskatt (av ”trög”, ett skattemått i orten), jämte rotskatt, eller knektpenningar, provinsen Härjedalens enda grundskatt.
Samling med den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. År 1663 antogs den genom ett plakat för präster och lärare. Den stadfästes som bekännelseskrift för svenska kyrkan 1686. Konkordieboken utgavs på svenska 1730 och ingick i prästeden från 1773.
Det rättsliga förfarande som ska fördela en förmögenhetsmassa mellan flera personer som söker gottgörelse för sina fordringar. Konkursen är en exekution i en persons samtliga tillgångar till förmån för hans samtliga borgenärer. För att konkurs ska kunna uppstå, förutsätts att borgenärerna är flera. Om det endast finns en borgenär kan han anlita exekution (utmätning) och söka betalning ur tillgångarna. I det fall att skulderna övergår tillgångarna kan konkurs bli aktuellt också då det bara finns en borgenär. Konkurs kan från gäldenärens sida vara antingen tvungen eller frivillig.
Benämning på allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Redovisning över en konkurs eller ett konkursbo.
Förfarande som syftar till att åstadkomma en rättvis fördelning av en till konkurs avträdd förmögenhet mellan de därtill berättigade borgenärerna. begreppet används också om den skriftliga handling som innehåller dylik utredning. Utredningen gjordes av borgenärerna själva, dock under kontroll av en ”rättens ombudsman”. Till grund för densamma måste ligga en pålitlig uppgift om boets tillgångar och skulder. En sådan ges genom den bouppteckning, som antingen gäldenären själv eller, om han underlåter det, annan person efter rättens eller domarens förordnande upprättar. Denna bouppteckning ska med ed bekräftas av gäldenären vid ett av rätten eller domaren utsatt förhör.
Biträdande lektor vid katedral- och trivialskola eller annat högre läroverk (enligt skolstaterna 1729 en konlektor i varje skola).
Av fartygstransportör utfärdat dokument, fraktsedel, känd sedan 1600-talet, i vilken han intygar att han tagit emot godset och förbinder sig att överlämna det till ägaren i den hamn dit godset fraktas. Transportören förbinder sig i dokumentet att överlämna godset till ägaren av konossementsoriginalet. Konossement utfärdas vanligen efter lastningen och innehåller uppgifter om godset (vikt, mått, stycketal, förpackningssätt), (av)lastare, lastningshamn och fartyget (art, hemort, nationalitet, befälhavare) samt fraktkostnaden.
Förbehåll i konossement. Konossementsklausuler befriade befälhavaren från det ansvar som han annars skulle ha haft enligt författningarna om konossement.
Från 1624, vicerektor och andre lärare vid katedral- och trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Invigning av kyrkor samt kyrkliga redskap och föremål eller biskopar och präster genom ordination, övergående i teknisk term för brödets och vinets invigning vid nattvardsfirandet.
Bilden av ett hjul med fyra ekrar som under medeltiden målades på insidan av en kyrka för att helga den vid invigningen.
Benämning på officiellt sammanträde där regeringsärendena avgjordes av regenten under svenska och autonoma tiden. Under autonoma tiden användes termen också om vissa ämbetsverks kollegier. Konselj hölls under svenska tiden i vissa fall utan regentens närvaro.
Juridiskt bindande fritt formulerat avtal mellan två parter som är överens (samstämmiga) om avtalets villkor och innehåll.
Överenskommelse, enighet, även om kungligt samtycke, medgivande, bifall eller med kungens tillåtelse (konsent).
Fördrag, benämning på internationella fredsfördrag 1659. Termen användes i benämningen konserterna i Haag, det vill säga de överenskommelser som 1659 ingicks mellan Frankrike, England och Holland för att återställa freden mellan Sverige och Danmark.
Tjänst uppförd på hovstat under Kungliga hovkapellet.
Titel för vissa tjänstemän vid olika typer av museer. En konservator på ett naturvetenskapligt museum har i uppgift att preparera naturföremål (som att skelettera och uppstoppa djur, injicera konserveringsvätskor). På ett konstmuseum biträder konservatorn intendenten i frågor av konstnärlig-teknisk art, vid besiktning av konstverk och uppgörande av förslag till restaureringsarbeten samt övervakar verkställandet av sådana, ombesörjer rengöringen av konstföremål såväl som mottagandet och avsändandet av dylika.
Bibehålla, bevara, vidmakthålla. I ecklesiastiska sterbhus under 1600–1700-talet : att den tillträdande prästen gifte sig med sin företrädares änka eller dotter.
Skärskåda, ta i betraktande, överväga, betänka (till exempel inom rättsväsendet).
Under medeltiden församling, möte för kyrkoförvaltning och trosfrågor. Konsilierna indelades i ekumeniska (allmänna) där hela kyrkan var representerad och partikulära, som utgjorde representationsförsamling för ett visst kyrkoterritorium (kyrkoprovins, biskopsstift och dylikt). Diecesankonsilium representerar ett biskopsstift, provinsialkonsilium en kyrkoprovins och nationalkonsilium en folkkyrka.
Råd, rådslag, överläggning. Termen förekom under 1600-talet som synonym till kollegium.
Av domkapitel (konsistorium) avkunnad dom, också konkret om själva dokumentet som innehåller dylik dom.
Av ledamot i domkapitel eller av biskopen avlagd ämbetsed när personen i fråga tillträdde vid domkapitlet. Konsistorialeden avlades inför de övriga ledamöterna och innefattade delar av domareden. Den stadgades i förordningen om rättegång vid domkapitel 1687 och i kyrkolagen 1869.
Medlem av ett universitetskonsistorium, under 1700-talet vanligen kallad konstorialråd.
Titel utan ämbete som exceptionellt tilldelades en av preces consistori för Viborgs evangelisk-lutherska konsistorium.
Under stora ofreden benämning på det av de ryska ockupationsmyndigheterna år 1718 återupprättade konsistoriet i Borgå.
Ärende som skulle behandlas av domkapitel (konsistorium).
Lärartjänst som medförde medlemskap i ett gymnasiums konsistorium.
Från 1707 tjänstebeteckning för konsistorienotariens, efter 1869 stiftsnotariens (och stiftssekreterarens) biträde vid domkapitel. Amanuensen förde under autonoma tiden också protokoll i alla civila mål som behandlades av domkapitlet samt skrev ut resolutionerna och utslagen.
Av biskop, med domkapitlets medgivande, utfärdad ämbetsskrivelse. Konsistoriecirkulären innehöll en till stiftets prästerskap riktad kungörelse eller order, fullständiga avskrifter av kungliga brev, förordningar, plakat och reskript, samt hovrätternas universaler m.m., vilka skulle läsas upp från predikstolarna. De sändes med klockarpost till stiftets alla kyrkor, skolor, regementspastorer och till sådana garnisonsförsamlingar som hade en egen präst. Efter 1755 skulle stiftets alla skolor och pedagogier samt kontraktsprostsexpeditionen ha kompletta samlingar av cirkulären. Kyrkoherdarna ansvarade för att kaplaner och adjunkter också fick tillgång till cirkulären.
Sedan medeltiden titel för medlem av ett domkapitel, till 1604 dess ordförande och prästerskapets uppsyningsman, efter 1687 med uppgift att vårda kapitlets handlingar, utfärda skrivelser i konsistoriets namn och att biträda notarien vid protokollföringen. Uppgiften innehades vanligen i tur och ordning av domkapitlets ledamöter, vanligen för ett år i sänder, förutom ordföranden (biskopen).
Geografiskt område för evangelisk-lutherskt domkapitel i Gamla Finland 1721–1811. Fredrikshamns konsistorium och Viborgs konsistorium indrogs vid återföreningen med Finland 1811 och anslöts till Borgå stift.
Av domkapitel förd bok över alla de mål rörande tjänstefel och brott som domkapitlet hade behandlat under ett visst år. Domboken sändes inom april månad årligen till hovrätten för granskning.
Tjänsteman vid domkapitel som efter 1812 huvudsakligen ansvarade för ämbetsfullmakter och konsitutorialer samt de kansliavgifter som inflöt till domkapitlets kassa.
Av domkapitel från 1787 utsett ombud när man förrättade husesyner på prästboställen och när en präst stod åtalad vid häradsrätt eller rådstugurätt inom stiftet, efter 1798 också när en krigspräst stod åtalad vid krigsrätt. Konsistoriefullmäktige bevakade huvudsakligen kyrkans intressen och befogenheter gentemot kronan.
I kungligt cirkulärbrev till domkapitlen 1686, om alla domkapitlets medlemmar som en dömande myndighet, inklusive biskopen och domprosten. Konsistoriefullmäktige fällde domar i mål rörande högre och lägre prästers eller skollärares tjänstefel, felaktiga läror eller förkastliga leverne.
Ordförande i domkapitel, biskopen. I Gamla Finland ordförande i de evangelisk-lutherska konsistorierna med titeln domprost.
Pastorat som lydde under ett konsistorium. Samtliga präster inom det stift där det konsistoriella pastoratet var beläget hade rätt att söka det. Begränsningen gällde dock inte Stockholms territoriella pastorat dit samtliga präster i riket kunde anmäla sig. Anmälningarna skulle lämnas till konsistoriet, som kallade de tre mest meriterade till provpredikan. Utnämningen gjordes sedan av Kgl. Maj:t.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet, expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Av notarie vid domkapitel avlagd ämbetsed inför biskop och övriga ledamöter, stadgad 1687 och 1869. Eden följde ett särskilt formulär, som gällde under perioden 1773–1809 och från 1817. Efter 1869 kallas eden stiftsnotarieed.
Vaktmästare vid domkapitel. Tjänsten inrättades genom förordningen om rättegång i domkapitel 1687. Pedellens främsta uppgift var att upprätthålla ordningen vid domkapitlet, särskilt under behandlingen av rättsmål. Pedeller omnämndes inte längre i kyrkolagen 1869.
Tjänsteman med lön på stat vid domkapitel. Tjänsten inrättades redan under svenska tiden. Konsistorievicenotarien förde protokoll vid examenstillfällen och när kriminalmål behandlades. Han skrev också domsutslag, expeditioner samt skötte brevväxlingen med hovrätterna, landshövdingarna (guvernörerna), magistraterna, prästkorporationer och tjänstemän inom stiftet.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Termen användes om domkapitel från slutet av 1500-talet till 1686, i vissa fall under en längre tid.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol för den evangelisk-lutherska kyrkan i de provinser som erövrats av Ryssland på 1700-talet. Under stora ofreden inrättades från och med mitten av 1710-talet av de ryska ockupationsmyndigheterna tre konsistorier, i Åbo, Viborg och Borgå, som organ för kyrkostyrelsen i Finland. Av dessa indrogs dock det sistnämnda snart men återupprättades 1718 under benämningen konsistorialrätt. Från 1720 fanns ett evangelisk-lutherskt konsistorium för östra Finland i Viborg, vilket efter freden i Nystad 1721 fortsatte sin verksamhet i Gamla Finland och vars ställning fastställdes officiellt 1725. Detta konsistorium fungerade som domkapitel, men dess sammansättning skilde sig från de svenska domkapitlens. För Kymmenegårds provins och konsistoriedistrikt inrättades 1744 ett motsvarande konsistorium i Fredrikshamn. Som ordförande fungerade kyrkoherdarna i sätesstäderna, och dessa hade domprosts rang. Ledamöter var kyrkoherdarna och skolmästarna i de närliggande församlingarna. Konsistoriet i Viborg lydde fram till 1921 under överkommendanten i Viborg, sedan 1721–1735 under Heliga synoden. Åren 1735–1783 lydde konsistorierna under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden, under ståthållarskapsperioden 1784–1797 under civiltribunalet i Viborg och därefter åter under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Hos dessa institutioner kunde ändring i konsistoriernas domslut sökas. Konsistorierna i Gamla Finland drogs in 1812 och slogs ihop med Borgå stift.
Utskriva manskap till krigstjänst. Uttrycket infördes först i Frankrike 1798 då alla fransmän mellan 20 och 25 års ålder förklarades skyldiga till krigstjänst.
Lag som föreskriver kriterier för utskrivning eller värvning till krigstjänst.
Ritskola som inrättades vid uppförandet av Stockholms slott. De anställda franska konstnärerna grundade den för övning för sig själva och sina elever. År 1735 fick den namnet Kongliga Ritarakademien. Akademiens huvudsakliga ändamål var till en början att utbilda konstnärligt bildade arbetare för slottsbyggnaden, och denna omständighet framkallade stadgandet att överintendenten skulle vara självskriven preses.
Innehavare av den lägsta befälgraden i handelsflottan. Konstapeln var andre styrman på ett större segelfartyg. Han förvaltade och utdelade fartygets proviant.
Underbefäl vid artilleriet, som motsvarade korpral vid övriga truppslag. Benämningen förekom i Sverige redan på 1500-talet. Tjänstebeteckningen förekom även i örlogsflottan där konstapeln ansvarade dels för provianten, dels för artilleri- och mindetaljer.
Konstapels närmaste medhjälpare på ett örlogsfartyg.
Militär vakt under en konstapels befäl, både officers- och underofficersvakt; också samlande beteckning för en enhet bestående av konstapelvakter.
Förening som grundades 1874 och som hade i uppgift att främja Finlands konstindustri och konsthantverk samt att upprätthålla Centralskolan för konstflit, vilket den gjorde fram till 1965 då läroanstalten övergick i statens ägo. Föreningen hette Föreningen för konstfliten i Finland fram till 1893, därefter Konstflitföreningen i Finland.
Grunda, ge fast inrättning åt, organisera, tillförordna, tillsätta. En förening konstituerar sig när den väljer ordförande och förklarar sig ha sammanträtt för ett bestämt syfte.
Tillsatt genom konstitutorial, det vill säga utan att erhålla fullmakt.
Representation som av egen maktfullkomlighet skapar en statsförfattning, grundlagstiftande församling. Benämningen användes särskilt om de franska grundlagstiftande församlingarna 1789–1791 och 1848.
Statsförfattning, grundlag.
Grundlagsenlig, grundlagsbestämd. I en konstitutionell monarki är regentens styrande makt bestämd och begränsad av en till skydd för den medborgerliga friheten stiftad lag, ”konstitution”.
Skriftligt bemyndigande eller fullmakt att utdela ordenstecken eller medaljer.
Handling varigenom en person tillsätts att förvalta ett ämbete eller en tjänst, utan att erhålla fullmakt. Konstitutorial gällde vanligen tillsättningen av lägre tjänstemän, som utsetts utan valrumsförfarande och som kunde avsättas utan domstolsbeslut. Under autonoma tiden tilldelades inte alla lägre tjänstemän konstitutorial utan endast ett utdrag ur protokollet som fastställde utnämningen.
Bergsmekaniker under Bergskollegium som hade i uppdrag att anlägga och övervaka de mekaniska arbetena, ”konsterna”, i en gruva, särskilt vattenhjul och andra pumpar eller tekniska apparater som höll gruvan fri från vatten.
År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i Konstruktiva banavdelningen och Allmänna banavdelningen. Konstruktiva banavdelningen ansvarade för att göra upp projekt och ritningar till bl.a. broar och bangårdar. Vid avdelningen fanns en brobyggnadsbyrå, en bangårdsbyrå, en husbyggnadsbyrå samt en byrå för signal- och säkerhetsinrättningar. Innehavarna av tjänster och befattningar vid dessa byråer övergick 1932 till Bantekniska byrån vid den återinrättade Banavdelningen.
Statsfinansiell benämning på till gruvdriften hörande vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggång, pumpar m.m. och de tjänstemän som ansvarade för dylika mekaniska verk, deras drift och reparationer, vid Bergskollegium under ledning av en direktör för konstverken och vid en gruva under en inspektör.
Tjänsteman i övervakningsuppgifter inom Bergskollegiums konststat, särskilt den person som övervakade de vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggångar och pumpar m.m. som höll gruvan fri från vatten.
Arbetsförman för den arbetsenhet som utförde mekaniskt gruvarbete (gruvkonst) vid en gruva. Dylika fanns upptagna på bergsstaten och konststaten.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets medborgare och verkar som offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul, konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
Bestämmelser som reglerar verksamheten och organisationen vid beskickningar och konsulat.
Ursprungligen genom sed eller hävd, senare genom statsfördrag (kapitulation) mellan Sverige och Turkiet med underlydande länder 1737–1923, beroende domsrätt över det ena landets undersåtar i land med främmande statsreligion. Konsularjurisdiktionen verkställdes vanligen genom konsuln. Den förekommer sedermera endast i stater med oklar statsställning och torde inte gälla Finland. Den var en förmån som kristna länder tidigt förvärvade i till exempel Turkiet, Persien, Siam, Japan och Kina. Typisk för alla viktigare följande kapitulationer blev överenskommelsen 1535 mellan Turkiet och Frankrike. Sverige ingick kapitulationer med Turkiet och dess lydländer 1737.
Särskilda överenskommelser som ingås mellan två stater och som reglerar bestämmelserna i fråga om immunitet eller privilegier för konsulat, konsulatsmedlemmar eller deras familjer eller konsulära kurirer.
En stats representation på en viss plats utomlands, vilken under ledning av en konsul har i uppgift att lämna skydd och bistånd till det egna landets medborgare och att främja näringslivets intressen. Vanligt är att det finns en beskickning i landets huvudstad, och ett antal konsulat i huvudstaden eller på andra orter. Det förekommer att diplomatiska beskickningar har en konsulär avdelning. Till konsulatens uppgifter har hört att liksom notarius publicus i hemlandet föra kontinuerliga protokoll över bl.a. finska fartyg som anlänt till landets hamnar, föra protokoll över sjöfolk, över haverier samt uppgöra förteckningar över verkställda undersökningar av haverier.
Lägre konsulattjänsteman. Fanns vid konsultat fr.o.m. senare delen av 1700-talet.
Rådgivare och undervisare i skötsel av boskap. Anställda konsulenter och instruktörer i kreatursskötsel fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Rådgivare och undervisare i tillverkning av ost. Konsulenter i ostberedning fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Avgift som handelsfartyg skulle erlägga vid lastning och lossning i en sådan hamn där en konsul från det egna landet var anställd.
Akt genom vilken ett stationeringsland godkänner utnämningen av en annan stats konsul inom sitt område. Exekvatur är också ett myndighetsbeslut till följd av en prövning av en i utlandet fälld doms behörighet (exigibilitet) efter det egna landets villkor, lag och rätt.
Skeppsdokument som ett handelsfartyg som fraktade kolonialvaror efter 1812 måste förete tullkammaren innan det anlöpte finsk hamn. Av konsulspasset skulle det framgå vem som tillverkat och vem som ägde lasten och att varorna inte var ”fientliga” produkter. Konsulspasset skulle utfärdas av den ryska konsuln på lastningsorten. Om det inte fanns någon rysk konsul skulle konsulspasset ersättas med ett intyg av magistraten på lastningsorten.
Benämning på hemsändning av person på statens (konsulatets)bekostnad från en utrikes ort till hemorten. Kostnaden återkrävdes i regel av den berörda personen.
En av de högre befattningarna vid utrikesministeriet. De konsultativa tjänstemännen var tänkta att vara experter på t.ex. internationell rätt eller handelsfrågor, och kom att inta en centralare ställning än vad som senare blev fallet, vilket framgår av att de utsågs av disciplinära skäl.
Den gren av utrikesförvaltningen som omfattar konsulatväsendet och som på stället bevakar en viss stats och dess medborgares judiciella, administrativa och ekonomiska intressen i ett annat land, särskilt vad gäller handel, sjöfart, industri och andra näringar.
Tullavgift införd av riksdagen 1738/39 för att motverka ”yppighet och överflödighet”. Den togs ut på ett stort antal varor, främst kläder och livsmedel. Konsumtionsaccisen ingick inte i tullarrendet. Den inräknades från och med 1771 i licenten.
Avgift som pålades apoteken 1747. Accisen var 10 procent, och dessutom skulle apoteken i extralicens erlägga 2 procent för alla sina apoteksmaterialier. På 1752 års riksdag befriades apotekarna i Stockholm från konsumtionsavgiften och extra licensen för alla till materia medica hörande simplicia. Apotekarna i landsorten måste fortsättningsvis erlägga avgifterna till år 1756.
Skatt vars erläggande beror på den skattskyldiges förbrukning. Konsumtionsskatten är antingen allmän, då varje persons förbrukning i sin helhet är föremål för skatten, eller speciell, då den utgår på grund av förbrukning av ett särskilt slag. Hundskatten är exempel på den första typen. Den senare formen är dock den vanligen förekommande. Den speciella konsumtionsskatten indelas dels efter de föremål vilkas förbrukning skatten är avsedd att inträffa, dels efter det sätt på vilket skatten anläggs. Den indirekta konsumtionsskatten kan ha följande former: 1) Produktionsskatt, då varuproducenten i första hand erlägger skatten och sedermera genom varans pris överför densamma på konsumenterna. 2) Stats- eller kommunalmonopol, då de mellanhänder, som köper varan direkt av staten eller kommunen, förskotterar skatten i form av högre pris på den monopoliserade varan och sedan låter konsumenterna erlägga skatten. 3) Transportskatter, då skatten i första hand erläggs av den som låter transportera varan, som när en vara sänds från ett land till ett annat (tull) eller förs inom gränserna av ett slutet område inom landet, i synnerhet städer (”lilla tullen” eller ”landtullen”), eller i allmänhet sänds från en ort till en annan inom samma land. 4) Skatt på handel med varor och andra förnödenheter.
En av de högsta sjöofficersgraderna efter amiral och viceamiral. Under perioden 1630–1771 användes den holländska benämningen schoutbijnacht. Den motsvarande graden vid armén var generalmajor. I Ryssland tillhörde konteramiral den fjärde rangklassen inom flottan i den militära rangtabellen.
Napoleon I:s planmässiga försök att utestänga England från all handel på den europeiska kontinenten. År 1806 förklarades de brittiska öarna i det strängaste blockadtillstånd, så att inte ens brev till England eller med utanskrift på engelska fick befordras; engelska undersåtar på alla av Frankrike eller dess allierade besatta områden skulle betraktas som krigsfångar och all påträffad egendom som tillhörde engelsmän skulle konfiskeras; inga från England eller dess kolonier kommande skepp fick tas emot, och all handel med engelska varor skulle upphöra. Sveriges måste genom freden i Paris 6 januari 1810 ansluta sig till blockaden.
Den andel av manskapet (stundom även av vapen, penningar eller materiel), som en del av en lönestat eller en medlem av ett förbund ska lämna till den gemensamma hären. Ordet används också för att beteckna den mängd manskap (årskontingent), som vid ett visst tillfälle skall inställa sig till tjänstgöring.
Titel på borgare som av magistraten fått tillåtelse att under viss kortare tid idka handel i staden, utan skyldighet att söka burskap. Personen måste då erlägga en avgift, genant, och förbinda sig att efter den överenskomna periodens utgång förvärva burskap. År 1673 fick adeln och de som för sina sysslor hade kunglig fullmakt (gällde ej kronouppbördsmän) rätt att, mot en efter näringen lämplig avgift till staden, handla i gross, men inte i minut. Rätten utsträcktes med tiden till andra personer (till exempel avskedade officerare, kvinnor). Kontingentborgarna kunde inte delta i val av borgmästare och rådmän.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital, lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
Princip enligt vilken behandlingen av ett ärende som avbrutits under en lagtima riksdag fortsätter under följande riksdag från det stadium där den avbröts, såvida nya riksdagsval inte har förrättats under tiden. Kontinuitetsprincipen berör endast riksdagarna under en och samma valperiod.
Sedan 1634 benämning på enskild avdelning i centralt ämbetsverk, ursprungligen främst för bokföring, finansförvaltning eller expediering. Under 1700-talet användes termen om vissa i Sverige inrättade centrala och regionala ämbetsverk. Från 1811 blev ”kontor” en benämning på centrala ämbetsverk vilka under senare delen av 1800-talet blev en överstyrelse eller styrelse. Termen används också om en avdelning vid ett ämbetsverk, vanligen en räknekammare, lokal för bokföring, finansförvaltning eller expediering.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning mellan 1922 och 1932. Som chef för kontoret fungerade en kontorsförståndare. Vid kontoret fanns även en bokförare och en bokhållare.
Kollektiv beteckning för personal vid ämbetsverks eller annan statlig institutions kontor.
Beredande organ vid frihetstidens riksdag som hade i uppdrag att överse ständernas kontorsförvaltning. Kontorsdeputationen avskaffades 1766.
Tjänstebeteckning för lägre tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Tjänsteman inom finansförvaltningen vid provinskanslierna i Viborgs guvernement 1744–1783. Kontorsskrivare förekom också i förvaltningen i Finland under autonoma tiden.
Anteckning eller anmärkning (i bok, protokoll eller räkenskaper) som annullerar eller kompletterar en tidigare anteckning, till exempel av magasinförvaltare gjord anteckning över bondes uttag av överloppsspannmål ur kronomagasinet i vilket han själv enligt annotationsboken varit med om att deponera spannmål.
Vara som trots förbud förs in till eller ut från ett land.
Parts skriftliga förklaring eller svar på motparts inlaga till justitierevisionen.
Processförfarande där kontradiktoriska principer tillämpas. Förfarandet hör till rättegångens huvudprinciper och innebär att ingen får dömas ohörd (adiatur et altera pars), eller, korrektare uttryckt, att ingen får dömas utan att han eller hon fått tillfälle att yttra sig om vad motparten framfört.
Skriftligt avtal (om arrende, hyra, lega m.m.).
Ordinarie präst i ett kontrakt, särskilt om dylik präst i egenskap av väljare i ett kontraktsprostval, med rätt att placera tre av kontraktets präster på förslag. Om kontraktister stadgades i kyrkolagen 1686 och genom kunglig resolution 1720.
Inom finsktalande församling i Luleå stift av domkapitlet för ett år i sänder anställd extra ordinarie präst. Befattningen inrättades 1902. Ansökan stod öppen för varje präst inom svenska kyrkan, som hade kunskaper i finska. År 1910 var sju kontraktsadjunkter anställda i Norrbotten och Lappmarken.
Bok som innehöll ett sammandrag av bestämmelserna rörande båtsmännens samt rust- och rotehållarnas skyldigheter och rättigheter i ett län.
Möte för prästerna och lektorerna inom ett prosteri. Kontraktsmötet sammankallas vid behov av kontraktsprosten, som verkar som ordförande. Vid kontraktsmöte anordnas vissa prosterivis skeende valförrättningar såsom prästernas ombud vid kyrkomötet och de prästerliga medlemmarna i stiftsfullmäktige samt val av biskop, prästassessor och kontraktsprost. Kontraktsmötet behandlar också frågor som hänför sig till teologin och församlingarnas verksamhet.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som fungerade som förman för ett kontrakt (prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Svenskspråkig titel på den präst som i de ortodoxa prosterierna i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem från mitten av 1880-talet till år 1918. Benämningen är därefter distriktsinspektor.
Upphäva en given befallning genom en ny.
Order, genom vilken en tidigare given order återkallas och vanligen något annat befalls.
Motsigill tryckt på baksidan av huvudsigillet. Avsikten med kontrasigillet var att det skulle ge en större rättslig kraft och ett skydd mot förfalskningar. Kontrasigillet var alltid mindre än huvudsigillet och ofta runt, medan huvudsigillet kunde vara spetsigt ovalt. De flesta stora svenska kungasigill före unionstiden var dubbelsigill med revers.
Den person, vanligen en tjänsteman, som tillsammans med beslutsfattaren undertecknade en expedition och som därmed ansvarade för att expeditionen överensstämde med själva beslutet.
Undertecknande av något i förening med en annan, ett konstitutionellt förfarande varmed en kontrasignant ansvarar för att expeditionen överensstämmer med själva beslutet. Kontrasignation infördes under svenska tiden i kansliordningen 1626, stadfästes 1661 också som laglighetsövervakning, och blev efter 1634 en av de viktigaste uppgifterna för statssekreterarna i Kanslikollegium som kontrasignerade regentens eller Kanslikollegiums beslut. Under autonoma tiden kontrasignerade ministerstatssekreteraren kejsarens underskrift, och förste expeditionssekreteraren ministerstatssekreterarens. Kontrasignation stadgas sedan 1922 för statsrådet och ministerierna. Varje expedition skulle undertecknas av den berörda ministern och kontrasigneras av vederbörande föredragande tjänsteman. Någon parlamentarisk ansvarighet för kontrasignationen fanns inte, trots att kontrasignanten var ansvarig för att expeditionen överensstämde med beslutet.
Tillsammans med annan person förse med underskrift. Termen användes särskilt i fråga om statsråds eller ämbetsmans påtecknande av regerings eller myndighets utgående skrivelser. Kontrasigneringen innebar ansvar för riktigheten av skrivelsens innehåll.
Delta i ett sammanskott, bidra, särskilt till bestridande av statens och kommunens utgifter, betala skatt.
Gärd i penningar som krävdes i fientligt land av besatta orter för den invaderande härens behov.
Extraordinarie skatter som infördes av ständerna för ett visst ändamål och som utgick under en bestämd tid, vanligen för en tid av tre år eller så länge kriget varade. Under frihetstiden kallades dessa skatter huvudsakligen ”bevillning”. Motsvarande äldre skatter var gärder och hjälper. Under stora och lilla ofreden uttog de ryska ockupationsmyndigheterna flera kontributioner i det ockuperade Finland.
Riksdagsutskott under frihetstiden.
Befrielse från att betala skatter och avgifter.
Ämbetsverk som administrerade de skatter som togs upp för krigföringen 1712–1719. Kontributionsränteriet bestod av ständernas bankfullmäktige och ett kungligt råd, som verkade som ordförande. Uppgifterna sköttes före 1712 av statskontoret och efter 1719 av riksens ständers kontor.
Skriftligt bevis på att arbetsgivaren hade erlagt tjänstefolkets personliga skatter och andra avgifter till kronan, vilka han sedan drog av från lönen.
I städerna: tomtägarnas motsvarighet till böndernas kvittensbok på landsbygden. Kontributionssedlarna avskaffades före autonoma tiden.
Avdelning vid Postsparbanken med uppgift att granska bankens spar- och girorörelse samt ansvara för ersättningarna till Post- och telegrafstyrelsen för de kostnader som bankrörelsen förorsakade. Avdelningen bestod av sju byråer. Byråerna var Sekretariatet och juridiska byrån, Personalbyrån, Ekonomibyrån, Girorörelsens utredningsbyrå, Postbehandlingsbyrån, Fastighets- och tekniska byrån samt Reklambyrån.
Vid landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Från 1922 kontor vid Järnvägsstyrelsens nyinrättade tariff- och kontrollavdelning. Kontrollbyrån hade tidigare kallats kontrollkontoret och funnits vid Byråavdelningen. Kontrollbyrån leddes av en överkontrollör i egenskap av kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden.
Kommission tillsatt i enlighet med vapenstilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen. Kommissionen bestod till största delen av sovjetiska medlemmar. Dess uppgift var att övervaka att Finland fullföljde vapenstilleståndsavtalet. Kontrollkommissionen verkade i Finland från vapenstilleståndet 1944 fram till fredsfördraget i Paris 1947.
Benämning på kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Kontoret leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden. Från 1922 lydde kontoret, som då bytte namn till Kontrollbyrån, under Järnvägsstyrelsens nygrundade tariff- och kontrollavdelning.
Dokument framställt av staben för militärdistrikten. Kontrollkorten innehöll för försvarsmakten behövlig information om de enskilda värnpliktiga som av olika orsaker inte genomfört tjänstgöringen.
Möten där reservisterna fick nya mobiliseringsorder samtidigt som Försvarsministeriet ville få bättre kunskap om reservens skolning och struktur. I anslutning till den nya territorialorganisationen beordrade försvarsministern att man inom varje militärdistrikt under sommaren 1932 skulle arrangera kontrollmöten för reservister. På grund av att en stor del reservister uteblev från kontrollmötena arrangerades nya möten sommaren 1934.
Stämpel som sätts på något för att betyga att det är av viss kvalitet eller har genomgått föreskriven behandling.
Stämpel som visade kvaliteten på guld, silver och tennarbeten. Allt arbete, med undantag av gulddragararbete, bladguld och bladsilver, skulle kontrolleras och förses med kronans stämpel (tre kronor), såvida pjäsen var så stor, att stämpeln rymdes på den och arbetet vid undersökning visade sig ha den den halt som de påslagna haltstämplarna angav, eller den lägsta halten som dylikt arbete fick ha. För guld- eller silverhalten i de små arbeten (ringar och infattningar m.m.), på vilka stämpel inte kunde anbringas, ansvarade likafullt tillverkaren. Innan kontrollstämpling kunde göras skulle arbetet förses med stadens och mästarens märke, i vissa fall haltstämpel samt årsbokstavsstämpel. I mitten av 1700-talet hade nästan varje stad sin särskilda årsbokstav. År 1758 bestämdes att från och med den 1 januari 1759 skulle samma årsbokstav användas i hela riket. När alfabetet (J ej medräknat) var genomgånget till och med Z (24:e bokstaven), började man på nytt, och en siffra, som betecknade serien, vidfogades. På ett guld- eller silverarbete, som är från tiden efter 1758, betyder således A 1759, Z 1782, A2 1783, A6 1879 och så vidare. För kontrollstämplingen erlades en avgift till kronan. Uppbörden och redovisningen ålåg Kontrollverket.
Avgift som erlades till kronan för kontrollstämplingen av guld-, silver- och tennföremål.
Under kommerskollegiums överstyrelse i Sverige verkande ämbetsverk 1752–1829 som leddes av en överdirektör. Kontrollverket verkställde införandet av enhetliga bestämmelser för kontrollstämpling av guld-, silver- och tennarbeten, utförde på magistraternas anmodan probering eller kemisk undersökning av metallhalter och inkasserade kontrollavgifter. Kontrollverket ersatte riksguardien. Det inrättades 1818 i storfurstendömet Finland för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen.
Centralt ämbetsverk grundat 1818 för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen. Verksamheten leddes av en föreståndare för kontrolleringen av guld-, silver- och tennarbeten. Under svenska tiden hade ett motsvarande kontrollverk funnits i Sverige.
Från 1800-talet vanlig beteckning på tjänsteman i myndighets eller enskilds tjänst, med huvudsaklig uppgift att övervaka och leda ett visst arbets- eller verksamhetsområde, i statlig tjänst främst inom post-, kommunikations- och tullverket samt inom handel och industri. Vid tullverket granskade kontrollören under 1800-talet skeppsdokumenten.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet ledande tulltjänsteman som fungerade vid tullkammare vid sidan om chefen för tullplatsen med uppgift att utöva kontroll över tullanstaltens verksamhet; i Ryssland från och med 1724 hög tulltjänsteman (rangklass 6–8) vid de lokala tullanstalterna med uppgift att övervaka att verksamheten ägde rum enligt lagar och instruktioner. I Gamla Finland fanns kontollörer vid tullkamrarna.
Från och med 1918 under Handels- och industristyrelsen verkande lokal myndighet och tjänsteman som ansvarade för kontrollen av officiellt (stämplat) papper och för att de lokala myndigheterna hade tillgång till skrivmaskinsfärgband, stämpelfärger, skrivbläck och andra dylika tillbehör.
Förfarande då det gäller att döma en person som är frånvarande under rättegången, i motsats till den allmänna principen att ingen får dömas ohörd. I specialfall kan till exempel en tjänsteman som, trots stämning, uteblir från domstolen dömas ohörd.
Dom som avkunnats när den dömde inte har varit närvarande under rättegångsprocessen.
Titel för regent i större självständig monarki. Ursprungligen avsåg beteckningen en förnäm man, ättling. Under medeltiden var konung en titel för en regent, under den katolska kyrkans (påvens) överhöghet. Den lutherska reformationen omfattade också tanken att ”all överhet är av Gud”. Den teokratiska uppfattningen fick sitt uttryck i kröningen och titeln: ”Konung med Guds nåde”. I Sverige blev konungadömet och konungatiteln ärftlig efter 1544.
Rikets överhuvud under medeltiden. Före kristendomen ledde kungen huvudblotet i Uppsala dit folket skulle komma från hela Sveaväldet. Kungen betraktades då som bärare av den gudomliga makten som främjade årsväxten. Vid missväxt kunde kungen offras. Också med kristendomen hade han en betydelsefull ställning inom det religiösa livet och under 1100-talet hade kungarna en framträdande plats vid kyrko- och klosterbyggande. Kungen disponerade Uppsala ödsgodsen som eventuellt hade en förkristen bakgrund. I varje hundare fanns en husaby, där den kungliga befallningsmannen bodde. Han hade också rätt till dulgadråp och danaarv. Rätten till ensaksböter tillkom efter 1248. Under 1200-talet började den kungliga stadgelagstiftningen att utvecklas. Från början av 1200-talet utövade kungen sin domsrätt vid särskilda kungliga domstolar med en särskild nämnd. Kungen valdes och kunde också avsättas.
Den avdelning av svenska medeltida landskapslagar som behandlade kungens rättsliga ställning. Konungabalken utgjorde den statsrättsliga grunden för konstitutionen fram till 1719 års författning som fungerade som grundlag för den svenska konstitutionen. Den avskaffades formellt med 1734 års lag (som saknade konungabalk).
Sedan medeltiden fram till 1772 den ed som den nytillträdde konungen svor, från 1523 i samband med kröningen. Karl XII svor dock inte någon konungaed. Konungaedens innehåll fastslogs under medeltiden i konungabalken i de svenska lands- och landskapslagarna och preciserade kungens plikter gentemot folket. Den kompletterades från 1371 tidvis med konungaförsäkran eller handfästning. Konungaeden var en förutsättning för folkets hörsamhet gentemot kungen. Den avlades i samband med konungaval och eriksgata och gick ut på att upprätthålla respektive landskaps rättsordning, från 1335 enligt ett visst formulär i Södermannalagens B-kodex. Om kungen bröt sin ed, kunde han avsättas.
Land vars regent bär konungatitel.
Benämning på de områden som låg utanför byskogarna och de enskilda ägorna. Benämningen uppstod då Gustav Vasa i mitten av 1500-talet under inflytande av romersk-rättsliga strömningar förklarade att områdena skulle utgöra ”konungens allmänning”. Dispositionen av dessa (för odlingsändamål) skulle utövas av länets ståthållare.
Konungens befallningshavande, landshövdingen. Konungens befallningshavande var under svenska tiden den officiella benämningen på den högsta statliga makten i ett län.
Det officiella namnet på den högsta statliga myndigheten i ett län, motsvarande den nuvarande länsstyrelsen. Termen var i bruk i Sverige fram till 1918.
Medeltida benämning för den svenska statens finansväsen.
Finansförvaltningsorgan som framträdde på 1530-talet vid sidan av den allmänna kammaren. Till kungens egen kammare överfördes inkomster i guld samt vissa andra statliga inkomster, som vanligen hade en regal karaktär. Överskottet från den årliga driftsbudgeten överfördes antingen till kungens egen kammare eller till silverkammaren.
Infanteriregemente som uppsattes efter Karl XII:s död av några tre- och femmänningsregementen och som sedermera fullständigades genom värvning inom landet. Regementet sammanslogs 1797 med Garnisonsregementet i Stralsund och upplöstes 1829.
Allmän benämning på konungen tillfallande inkomster som under inga omständigheter fick doneras till en frälseperson. Termen användes särskilt om den andel av donationslandböndernas böter som från 1590 alltid måste gå till kronan. Resten fick adelsmannen själv behålla.
Fond som delade ut understöd till änkor och barn efter avlidna militärpersoner. Fonden grundades när ständerna 1779 med anledning av kronprins Gustaf Adolfs födelse anslog en summa som faddergåva för att disponeras av konungen.
Titeln för över- och underståthållarens biträde och ersättare vid slottskansliet, sedermera överståthållarämbetets kansli på Stockholms slott 1791–1881 där han biträdde dessa i övervakningen av Riddarholmskyrkan och andra kronans hus samt Kungsträdgården, vedgården, fångar och fängelserum på slottet.
Tjänsteman som skötte uppbörden i ett visst område och som anlitades för att verkställa förvaltningen inom olika grenar. Konungens fogde kunde avse en kronofogde, befallningsman, stadsfogde eller häradsfogde. Han bistods av länsmannen och häradsskrivaren. Titeln konungens fogate användes för en tjänsteman i Stockholm ända fram till början av 1800-talet. På överståthållarämbetets stat fanns fram till 1801 en konungens fogate uppförd.
Militär titel som inrättades 1792. Konungens generaladjutant för armén ledde generaladjutantsexpeditionen för armén och verkade som föredragande för kommandomål. Befattningen indrogs 1840.
Pensionsinrättning i Stockholm för uttjänta soldater, grundad på en donation av Stockholms borgarskap med anledning av Gustav III:s myndighetsdag. Pensionerna utdelades efter ungefär samma grunder som i Krigsmanshuskassan. Dessutom utdelades tillfälliga understöd till behövande krigsmän från Stockholms garnison.
Högsta domstolen 1789–1809, i de tidigaste handlingarna till förenings- och säkerhetsakten 1789 kallad Konungens högsta nämnd, i de tidiga protokollen benämnd Justitierevisionen. Domstolen bestod av tolv lagfarna ledamöter, varav hälften frälse och hälften ofrälse, med riksdrotsen som ordförande. Konungen hade två röster gentemot en röst för varje ledamot. Domstolens ärenden expedierades av Nedre justitierevisionen under riksdrotsens ledning. Den ersattes under autonomin av regeringskonseljens och senatens justitiedepartement.
I föregångaren till statskalendern förekommande benämning på hovrätt 1729. I tidiga handlingar även alternativ benämning på Konungens högsta domstol som verkade från 1789.
Benämning (epitet, titel) på ämbetsman som innehade den högsta ämbetsrangen, motsvarande högre rang än generals. Till dessa ämbetsmän hörde till exempel rikskanslern, riksmarsken, riksdrotsen, riksskattmästaren, riksamiralen och riksmarskalken. Efter 1720 användes i enskilda fall också denna värdighet för ärkebiskopen, även om denne formellt rankades som troman. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på ämbetsman som innehade näst högsta ämbetsrangen (från generallöjtnant till general). Till dessa ämbetsmän hörde till exempel överståthållarna, justitieråden och justitiekanslern. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Från Alsnö stadga 1279 benämning på man av det världsliga frälset som svurit konungen trohetsed. Den nu rådande uppfattningen är att äldre adliga ätter tog i bruk benämningen för att skilja sig från lägre stående eller yngre adliga ätter. Under 1500-talets lopp, senast i början av 1600-talet, ersattes ”konungens man” av benämningen ”rikets stora”, ”rikets förnäma” (majores, principes regni, nobiles regni).
Museum i nordöstra flygeln i Kungliga slottet i Stockholm grundat 1792 som ett äreminne över Gustav III, vars antiksamling ställdes ut i museet. Samlingarna öppnade för publik 1794. Museet förestods av en direktor, från 1794 intendent, vars tjänst var uppförd på kungliga hovstaten. Museet gick från 1794 under namnet Konungens Museum och var en föregångare till Nationalmuseum i Stockholm, vars samlingar också härstammar från Kongliga Museet på 1500–1600-talet. I början av 1800-talet infördes svenska samtida skulptörers arbeten och på 1840-talet ställde man ut oljemålningar. År 1866 flyttades museet till en ny byggnad och bytte namn till Nationalmuseum. År 1958 öppnades det gamla museet i slottet på nytt under namnet Gustav III:s antikmuseum.
Kungamaktens lokala representant som omnämndes i de senare landskapslagarna och i landslagarna. Han skulle övervaka kungens rätt till böter. I praktiken var han också offentlig åklagare. I regel hade han endast subsidiär åtalsrätt. Rättssamfundets bötesandel utdömdes utgående från hans åtal.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt ämbete ägde rang från överstelöjtnant till generalmajor, det vill säga hörde till de högre rangklasserna i den svenska rangordning som infördes i slutet av 1600-talet. Till dessa hörde till exempel landshövdingar, generaldirektörer, ackrediterade sändebud, kommendörerna av riddarordnarna och ledamöter av Svenska Akademien. Efter 1720 bar också ärkebiskopen, biskopar och överhovpredikanten värdigheten troman.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt ämbete ägde rang motsvarande major till underlöjtnant, det vill säga de lägre rangklasserna. Värdigheten bars efter 1720 också av hovpredikanten. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning på vissa råmärkta jordstycken i sydöstra Finland under 1300-talet som hörde till kronan och som koloniserades på kronans initiativ.
Konungen som rikets högsta domsrätt (domstol) vilken Gustav II Adolf (1611–1632) försökte upprätthålla, i stil med Erik XIV:s höga nämnd och Gustav Vasas höga regemente. I praktiken avsåg benämningen hovrätterna i deras egenskap av domstolar som dömde konungsdom och var från 1630 detsamma som rikets råd som avgjorde revisionsmålen i konungens frånvaro.
Kronans regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes 1454.
Benämning på konungens (regentens) domsrätt från medeltiden till slutet av autonoma tiden. Från 1615 användes begreppet också om dom som fälldes av konungen eller i hans ställe utnämnda personer.
Ed genom vilken kungen och senare landets förnämsta män lovade att bestraffa vissa brott som kränkte den allmänna friden. Dessa var brott som inte kunde sonas med böter utan medförde ovillkorlig fredlöshet och förlust av egendom. Edsöreslagstiftningen förnyades av Magnus Ladulås genom Alsnö stadgar. De viktigaste edsöresbrotten var brott mot hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid samt olaga hämnd. Alla edsöresmål skulle avgöras av konungsräfst. Om målsägaren eller dennes arvingar bad för brottslingen kunde denne lösa sig till fred för 40 mark till kungen.
Av konungen under medeltiden skapad och värnad rättsordning, vid sidan av den som upprätthölls av kyrkan och från 1300–1400-talen av lands- och häradstingen. Konungsfriden kunde omfatta personer och institutioner (som kyrkor, kloster, hospital, bergslag och städer) som genom särskilda skyddsbrev förklarades stå under konungens speciella beskydd. Den urholkades under 1500-talets lopp.
Konungsfodring. Termen förekommer i 1500-talets kameralia. Konungsgästningen hade sin utgångspunkt i allmogens skyldighet att ta emot kungens hästar till fodring.
Ämbetsman under medeltiden, som ledde arbetet i det kungliga kansliet eller skrivarstugan och hade ett antal underlydande medhjälpare. Samtliga akter som utfärdades av kungamakten gick genom hans händer och för deras expediering åtnjöt han sportler. Dessa var delvis föreskrivna i landskapslagarna. Också de senmedeltida riksföreståndarna hade en motsvarande kansler. I början av 1200-talet var konungskanslern vanligen en biskop, sedermera en man med hög samhällsställning. Den sista medeltida konungskanslern var en gift lekman, juris utriusque doctor Klas Ryting som var Karl Knutssons kansler 1451–1472.
Same på 1500-talet i Kemi, Ume och Ångermanlands lappmarker.Konungslapparna betalade vanligen skatt direkt till kronan och inte till birkarlar. Skatten uppgick årligen till två timmer och tio stycken mårdskinn samt två knippor benlösa gäddor.
Nämnd som enligt Kalmar recess skulle finnas i varje lagsaga. Formellt var nämnden en del av den kungliga domsrätten och alla fullföljda mål skulle hänskjutas till den. När kungen befann sig i Danmark skulle hans domsrätt i princip utövas av rådet.
Ting som hölls av kungen eller av honom utsedda personer utanför de ordinarie tingsperioderna. Stadgaden om kungens räfst ingick i vissa landskapslagar. Genom landslagarna utsträcktes konungsräfsten till hela riket. Konungsräfst skulle lysas sex veckor innan tinget skulle hållas. Erik av Pommern gjorde konungsräfsten till ordinarie ting. Genom Kristoffers landslag fastslogs att konungsräfst skulle hållas en gång årligen. De medeltida kungarna och riksföreståndarna uppträdde också själva på tingen. Ofta delegerades uppdraget till någon medlem av rådet eller den högsta aristokratin. Trots benämningen kunde uppdraget vara så effektivt åtskiljt från kungens person att han ibland inte agerade fastän han var närvarande. I Kristoffers landslag blev kungens domhavande ersatt av ett kollegium som bestod av lagsagans lagman och biskop, två riksråd samt två medlemmar av domkapitlet.
Böter som från 1553 tillföll kronan och som vanligen utgjorde en tredjedel av de utdömda böterna (treskiftes).
Sammankomst för den medeltida kungliga rättsutövningen. Flera belägg före och under landskapslagarnas tid visar på att kungen haft rätt att ingripa med summariskt strafförfarande. Från Birger Jarls tid var kungen sannolikt själv domshavande på räfsten. I början av 1300-talet reglerades den kungliga domsrätten genom stadgor. År 1344 infördes en tolvmannanämnd för att döma den som ofredade allmogen mot kungens rätt. Stadgorna ledde fram till bestämmelserna om rättareting 1345. Magnus Erikssons landslag stadgade att konungsting skulle utlysas sex veckor innan ting skulle hållas. Det kungliga tingen utvecklades i början av 1400-talet och som särskilt konungsting för Finland grundade Erik av Pommern landsrätten i Åbo vars verksamhet reglerades 1411. Kristoffers landslag 1442 uppdelade de lokala konungstingen och gjorde skillnad mellan räfste- och rättareting.
Kungens sändebud, en man som var utskickad i kungens ställe. Konungsåren var kungens ställföreträdare i Hälsingland. När kungen anlände till gränsskogen Mårdbäck mellan Gästrikland och Hälsingland skulle en särskild frid råda, medan denna kungens rätta skattman var i landet. Hälsingarna ansvarade för att han skulle kunna färdas oskadd och bönderna var skyldiga att ge honom gästning. Konungsåren skulle hålla ting i kungens ställe, han skulle framföra kungens ärenden och förhandla med tingsmenigheten. Han skulle ta emot och avgöra klagomål och döma kungsdomar. Han skulle bevaka kungens rättigheter och särskilt dennes rätt till sakören. Han skulle uppbära kungens skatt och ingen hade rätt att vägra hästar till transporten av den.
Sammanträde (i elevorganisation, munk- och nunnekloster eller under prästmöte).
Ordenshus inom dominikanorden. Konventet styrdes av en prior. Antalet medlemmar fick inte understiga tolv, annars hade konventet inte säte vid provinsialkapitlet. Nya konvent kunde grundas endast med tillstånd av generalkapitlet. Man skilde mellan klerker och lekmän. Varje konvent hade sitt eget verksamhetsområde, i Norden ofta ett helt biskopsstift. Utanför konventet kunde konventet äga härbärgen för bröder med olika uppgifter, framförallt predikande.
Enskilt ordenhus där brödernas antal var minst 13 och som hade fulla konstitutionella rättigheter. I konventet utsågs gardianen med brödernas hörande av provinsialministern och diffinitorerna. I Sverige fanns sammanlagt 15 ordenshus. De finska konventen omnämndes i Viborg 1403, i Raumo 1449 och i Kökar före 1472.
Sammankomst för (religiös) uppbyggelse, som ägde rum utanför den av kyrkan fastställda ordningen för gudstjänster. Konventiklar förbjöds 1726. ”Konventikel” har också betytt husandakt i hemmet.
Ett år 1726 utfärdat förbud mot enskilda (pietistiska) sammankomster och andaktsövningar utanför statskyrkan. Endast husandakter var tillåtna. Förbudet upphävdes 1869.
Under 1600–1800-talen församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Tulltariff som bestämts i ett handelsfördrag.
Munk och medlem av andlig orden som har säte och stämma i klostrets eller ordenshusets konvent.
Ändra räntefoten på skuldobligationer.
Tullavgift införd 1802 på vissa import- och exportvaror för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet.
Den anordning varigenom handels- eller transportfartyg ställs under ledning och uppsikt av örlogsfartyg. Konvojinrättningen inrättades i Sverige av Axel Oxenstierna 1653. Eftersom den svenska sjöfarten hotades av krig mellan Holland och England bestämdes att handelsfartygen skulle segla tillsammans med örlogsfartyg, vilkas befälhavare skulle avvisa de visiteringar som de krigförande kaparna begärde. Plakatet kom inte att tillämpas eftersom freden 1654 gjorde slut på konflikten.
Ämbetsverk som från 1724 förvaltade konvojkassan och skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter. Årliga konvojer hade skickats ut från 1690. Redan 1665 fastslogs att kostnaderna skulle bestridas av dem som utnyttjade konvojerna. Varje fartyg skulle betala en avgift på 1 procent av lasten, och varje faryg som förde barlast skulle erlägga 1/8 riksdaler av lasten. År 1723 åtog sig borgerskapet att erlägga en viss avgift, så kallad extra licent, på alla utförda och inkommande varor till svenska hamnar. Medlen användes för upprättandet av konvojkassan. Kommissariatet var beläget i samband med amiralitetet i Göteborg och efter 1741 i Stockholm. Det indrogs tillfälligt 1790–1797. Det bestod 1797 av en amiral som ordförande, ett kansliråd, två ledamöter av grosshandelssocieteten och tre extra ledamöter.
Tullavgift som togs ut vid tullkamrarna på importvaror under 1600–1700-talen (med 1 procent av varuvärdet för lastade och 1/8 riksdaler per läst av barlastade fartyg) för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet. Medlen användes till friköp av svenska fartyg från pirater, särskilt i Medelhavet, och till att betala örlogsfartyg som mot betalning från svenska kronan stod för konvojskyddet.
Värvat kompani vid arméns flotta, bestående av kopardiesjömän.
Avskriftsvolym. Termen kopiebok är numera att föredra framför ”bok”. Vadstena klosters bok skall därför benämnas Vadstena klosters kopiebok.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
Benämning på den skatt som koppartillverkningen i Sverige måste erlägga. År 1499 bestämdes att handel med koppar endast fick förekomma i städerna. År 1580 förbjöds handel med koppar med andra än kronans kopparköpare. Regaliseringen av kopparhandeln blev strängare 1582 men liberaliserades något 1590. Då fick bergsmannen rätt att, sedan råkopparn var vågförd, smida resten i plåtar försedda med kronans märke mot en avgift på fyra daler skeppundet. Stora Kopparbergets delägare erlade 18 lispund för varje fjärdepart ända till 1600, då avraden höjdes till l skeppund. År 1650 sänktes den till 15 och 1718 till 7½ lispund per fjärdepart. Den avskaffades 1729. Avraden skulle år 1347 levereras i två terminer, vid midsommar och Mickelsmässan. Karl Knutsson ändrade detta 1449 till en termin. Gustav II Adolf bestämde att avradsdag för kopparskatten skulle vara den 21 december.
Kungligt bud som hade i uppgift att transportera koppar till och från myntning. Kopparenspännare förekom i Bergslagen.
Handelskompani för handel med svensk koppar, som verkade 1619–1628 samt 1636–1638. Det äldre kopparkompaniet fick oktroj 1619. Följande år fick kompaniet nya privilegier och insättningstiden förlängdes. Privilegierna ändrades på nytt 1622 och 1626. De viktigaste bestämmelserna i oktrojen var följande: varje svensk undersåte hade rätt att insätta penningar (minst 100 daler) i kompaniet och erhålla motsvarande vinstandel. För insatt kapital betalades ingen skatt. Styrelsen bestod 1620 av en adlig ”gubernator”, som tillsattes av kungen, samt sju eller flera ”direktorer” av besuttna borgare. Direktionen hade sitt säte i Stockholm och skulle efter röstpluralitet besluta om alla handelssaker, upplåna penningar för kompaniets räkning, anställa folk samt bygga, köpa, sälja, låna och hyra ut fartyg. Den hade domsrätt över sina underhavande i alla mål som rörde kompaniet och skulle avgöra tvister som gällde kompaniets angelägenheter. Besvär kunde anföras i hovrätten, om saken gällde ära eller översteg 100 daler i värde. Kompaniet hade ensamt rätt att upphandla koppar. Undantag gjordes för konungen, hans moder och broder. År 1626 infördes samma förmån för dem ”som manufakturer idka vele”. Priset för bergsmännen var fixerat, och vid invägningen skulle kompaniet betala koppartull till kronan. Dessutom fick kompaniet rätt att införa allehanda gods och därmed handla i stort, ha bod i Stockholm, åtnjuta borgarrätt på tullen, men i övrigt endast främmande rätt. Dessutom fick det uppta bergsbruk samt förlägga hantverk och faktorier. År 1625 erhöll kompaniet rätt att prägla kopparmynt. År 1626 fick kompaniet ensamrätt till järnhandeln. När kopparpriset sjönk började kompaniet gå med förlust. Det avskaffades 1628 och kronan övertog skulderna. Ett nytt kopparkompani oktrojerades 1636. Det var uppställt enligt samma principer som det föregående och fick rätt att utföra koppar, plåtar, mynt och mässing ur riket. År 1636 skulle varje kollegiechef, överståthållaren inom huvudstaden anskaffa kapital åt kompaniet. Kronan skulle också årligen insätta en viss summa. Kompaniets verksamhet misslyckades emellertid, och handeln med koppar frigavs 1639.
Staty som prydde skampålen i Stockholm. Statyn tillverkades 1647 av styckgjutaren Gerhard Meijer. Den nedföll från pålen i maj 1833 och uppsattes inte på nytt.
Penningsubstitut i koppar som utgavs av Riksgäldskontoret 1797–1802.
Benämning på det kungliga plakatet om mått och vikt från den 10 mars 1665.
Plåtmynt av koppar 1644–1768. Myntfoten infördes 1625 och avskaffades 1776–1777. Myntsystemets enheter var angivna såsom koppar(plåt)mynt och satta i ett visst värdeförhållande till motsvarande enheter inom silvermyntsräkningen.
Produktionsskatt på koppar som uttogs från och med 1639. Den sänktes 1770 till 1/8 av tillverkningen och 1800 till 1/10 av tillverkningen.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat för att att uppbära (indriva) kopparavrad och kopparränta. Benämningen kopparskrivare förekom redan på 1500-talet (uppgifterna är dock osäkra).
Kronans vinst på den koppar som den uppköpt och avyttrat. Egentligen handlade det om en skatt som kallades tull både då den uppbars vid produktionsstället vid Kopparberget och vid exporten av varan. Kopparn hade redan tidigare varit beskattad och av allt att döma även föremål för särskild tullbeläggning, men uttrycket koppartull användes 1615. När kopparkompaniet bildades 1619 blev koppartullen benämningen på den arrendeavgift som kompaniet erlade till kronan. När kompaniet upphörde 1638 försvann koppartullen men vågtull på koppar bibehölls till 1731.
Medicinsk anstalt i Viborg från och med 1784 för utförande av vaccination mot smittkoppor.
Skattetal enligt vilket jordeboksräntan beräknades i antalet kor. Skattetalet förekom enligt undervisningarna i Nylands och Tavastehus län, den tavastländska delen av S:t Michels län, östra häradet av Vasa län och Rautalampi socken i Kuopio län.
Pojke, vanligen mellan 7 och 15 år, som biträder den katolske prästen vid den liturgiska delen av gudstjänsten.
Medlem i den första gruppen av ordnar, canonici regulares, i vilken den officiella katolska kyrkokalendern uppdelar munkväsendet. Ibland betraktas birgittinorden som en korherreorden.
Titel för präst som är medlem av ett katolskt domkapitel.
Yngre klerk som nyligen fått sina vigningar och som under en viss tid skulle tjänstgöra i domkyrkan för att göra sig hemmastadd med stiftets liturgiska tradition och bruk. Ofta hade varje kapitelsledamot sin personliga korklerk och skulle stå för dennes underhåll. Korklerkerna bildade ett eget kapitel vars verksamhet stod under uppsikt av domkapitlet eller någon av domkapitlets medlemmar.
Ett mynts ädelmetallinnehåll angivet i proportion till dess totalvikt enligt en vedertagen skala som karat eller lod.
Ursprungligen det standar som fördes vid varje kavallerikompani. Senare blev ”kornett” beteckning för den yngste officeren vid ett kompani eller en skvadron, till vars uppgifter hörde att föra standaret. Vid de dragontrupper, som ursprungligen hänfördes till infanteriet, användes benämningen fänrik i stället för kornett. I Ryssland utgjorde kornett den trettonde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”. Kornettbenämningen försvann i Sverige 1823 och i Ryssland under 1910-talet, men fanns kvar som beteckning på den lägsta officersgraden inom det finska kavalleriet under självständighetstiden fram till 1940-talet.
Benämning på de av kronan upprätthållna magasinen för avradsspannmålen i provinserna.
Skördeutfall. Skördeutfallet under medeltiden är okänt. Materialet från 1500-talets kungsgårdar visade på stor variation. Höga siffror som 12 à 14 förekom, men också låga som 1 à 2.Beräkningssättet kunde vara mycket vilseledande eftersom samma korntal kunde innebära mycket olika skörd beroende på utsädesmängden.
Gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Lägsta eller lägre underbefälsgrad vid den svenska krigsmakten från och med 1600-talet; finsk värnpliktsgrad över soldat och under undersergeant.
Den avdelning bestående av av vanligen 18–25 man som stod under en korprals befäl inom den indelta svenska armén eller vid flottan; även beteckning på området för en dylik avdelnings rusthåll, knekthåll eller båtsmanshåll. Beteckningen användes under 1700-talet särskilt om en dylik avdelning vid livdrabantkåren.
Under 1500-talet: präst som tjänstgjorde vid domkyrka som vikarie eller medhjälpare, sedan 1700-talet titel för den hjälppräst som biträder vid koret i en församling.
I författningarna från och med 1839, kvinns- och mansperson som på grund av lösdriveri, vanart eller ”försvarslöshet” var intagen på arbets- och korrektionsinrättning.
Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Under Kommerskollegiums översyn verkande extra ordinarie handelsattaché 1651–1679 som hade i uppdrag att rapportera till kollegiet om handels- och industriverksamheten på orten. Korrespondentkommissarier fanns i de transbaltiska provinsernas centralorter, i handelsstäderna Amsterdam, Moskva, Novgorod, Pleskow och Danzig och från mitten av 1660-talet också i vissa svenska landsortsstäder. Kommissarien utsågs bland de förnämsta köpmännen.
Titel för den huvudsakliga redaren bland flera andra delredare.
Kristen symbol. Fredssluten mellan Novgorod och Sverige bekräftades genom att kyssa korset. Ceremonin utfördes i Nöteborg 1323 och ännu vid fredsslutet i Teusina 1596 avtalades att tsaren och den svenske kungen skulle bekräfta freden genom att kyssa korset. Kors förekom allmänt som gränsmärke då det höggs i sten eller skars i trä. År 1500 inristades ett kors i berget i Kimito vid en gränsgång.
Försändelse bestående av trycksaker eller massbrev, som skickades öppet i en viss typ av kuvert.
Statligt mentalsjukhus för rättspsykiatriska och civila mentalsjuka patienter beläget i Korsholm. Sjukhuset förestods av en läkare, en överskötare och en ekonom. Modell för verksamheten togs från den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Sjukhuset bytte 1948 namn till Roparnäs.
Krigståg med religiöst syfte. Avsikten var att kämpa mot trons fiender, ursprungligen främst att befria det Heliga landet. I ett senare skede förekom också korståg mot andra som kättare ansedda kristna grupper som albigenser, grekisk-ortodoxa och hussiter. Korståg proklamerades av påven genom en korstågsbulla.
Bidrag till finansiering av krigståg till det Heliga landet. År 1213 uppmanade Innocentius III alla de nordiska kyrkoprovinserna att delta i finansieringen. Laterankonciliet 1215 påbjöd att en tjugondedel av kyrkoprovinsernas inkomster skulle anslås för korstågsverksamhet. Avgiften erlades i natura, som sedan skulle omsättas i pengar och skickas söderut. Om möjligt skulle medlen användas för korsfarare från den kyrkoprovins där avgiften utkrävts. År 1262 föreskrevs en hundradedel av inkomsterna till korståg. Lyonkonciliet ändrade 1274 avgifterna, som blev fasta och gällde i hela kristenheten. Inkrävningen blev då också mera systematisk. År 1312 fastställdes ett sexårigt korstågstionde som i de nordiska kyrkoprovinserna började utkrävas 1314. Från 1326–1328 aktiverades verksamheten i Sverige och för första gången redovisades bidrag från Åbo stift. Både 1343 och 1345 utskrevs korstågstionde mot turkarna. Uppbärandet av avgifterna sköttes av kollektorer som efter hand blev tvungna att dela inkomsterna med kungamakten. Efter erövringen av Konstantinopel återupplivades korstågstiondena. År 1455 började man uppbära avgiften i Sverige.
Indulgens utfärdad genom en korstågsbulla åt alla som deltog i ett korståg. Den första nordiska korstågsbullan utfärdades 1171/72 då påven Alexander III uppmanade de nordiska folken att dra ut mot ester och andra hedningar vid Östersjön. Deltagarna utlovades ett års indulgens, och de som stupade efter att ha ångrat och biktat sina synder erhöll fullständig indulgens. Gregorius IX utlovade 1237 i en bulla samma indulgens för dem som tog korset mot tavasterna som de som drog till det Heliga landet. År 1496 utfärdades en korstågsbulla mot ryssarna på grund av deras härjningar i Finland.
Det brev med vilket påven proklamerade ett korståg. De troende som med vapen i hand eller genom materiell hjälp stödde ifrågavarande företag förlänades avlat. Var och en som kom i åtnjutande av den och som avlade korstågslöfte fäste på sin klädnad ett kors. På vissa villkor kunde påven befria personen i fråga från skyldigheten att infria korstågslöftet. En korstågsbulla är bevarad från 1237, och den är riktad till det svenska episkopatet med anledning av en hednisk reaktion i Tavastland. En liknande bulla utfärdades 1256 för ett korståg till Karelen. Magnus Erikssons ryska krig 1348–1351 erhöll en korstågsbulla 1351. År 1496 understödde påven Alexander VI kriget mot Ryssland med en korstågsbulla.
Avgift som påvestolen uppbar av årsinkomsterna från alla andliga ämbeten enligt ett beslut 1274 (sex år), 1312 (sex år), 1343 (tre år) och 1351 (fyra år).
Namn på Kammarkollegium fram till att ämbetsverket fick sin kollegiala form.
Benämning på den gudstjänst som morgon och kväll förrättades vid varje svensk trupp. Korum bestod av en psalmvers samt en bön före och en efter psalmen. Förrättningen avslutades med att befälhavaren utropade ”Gud bevare konungen och fäderneslandet!”, vilket upprepades av truppen.
Präst som förrättade största delen av kanikens obligatoriska kortjänst. Korvikarien var ofta en ung nybliven präst. Kaniken avlönade honom med inkomsterna från sitt eget prebende.
Person som är inackorderad och erhåller rum och kost mot betalning.
Extraordinarie skatt i natura som utkrävdes för arméns eller flottans underhåll.
Traktamente som utgick åt resande tjänstemän, till exempel lantmätare.
Utspisningsstat. Under medeltiden och 1500-talet var utspisningsstaterna enbart avsedda för bokföringen. De skulle möjliggöra kontroll av till utspisning anslagna persedlar och summor. Endast en medeltida svensk kostplan är känd. Den tillkom i början av 1380-talet och var avsedd för hospitalet i Enköping. Flera uppgifter om utspisning och förtäring ingår i 1500-talets fogderäkenskaper. Anslagen av livsmedel utgick antagligen efter de numera förlorade normalstater som utarbetades omkring 1547.
Enhet inom de krigstida hemmatrupperna. Upprätthöll bl.a. personregister över de stupade och gav ut propagandamaterial.
Organisation inrättad under kriget 1918 för att förenhetliga handeln med kött- och slaktdjur. Som medlemmar kunde antas de av boskapsägare bildade kreatursförsäljningsandelslag som godkändes av Livsmedelsexpeditionen efter hörande av Kreaturförsäljningsandelslagens centralorganisation. Organisationen representerades av en delegation som upprätthöll en byrå i Helsingfors.
Läroanstalt eller ambulerande skola med undervisning i skötsel av hornboskap. Utbildningen kunde vara teoretisk, praktisk eller praktisk-teoretisk. Den första utbildningen för kreaturskötare inleddes 1869 i en deje- och koskötareskola där man också utbildade mejeripersonal. Från 1893 bildades särskilda kreaturskötarskolor. Kreaturskötarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Kreditiv, skriftlig fullmakt för sändebud.
En banks åtagande att hålla en viss lånesumma i beredskap för en presumptiv låntagare.
En statschefs skriftliga fullmakt (rekommendationsbrev) åt ett diplomatiskt sändebud (ambassadör/envoyé/ministerresident) att representera landet hos främmande makt. Kreditivbrevet överlämnas till mottagarlandets statschef och utrikesministerium i samband med att sändebudet tillträder sitt uppdrag. Överlämnandet kallas ackreditering. När sändebudet avgår överlämnar han sitt rappellbrev.
Förled, som syftade på de administrativa kretsarna. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet var det allmänt att i sammansatta svenskspråkiga ord använda den tyska formen ”Kreis-”.
I Ryssland tjänsteman vid ”notariatsenheter”, sing. krepostnaja kontora, vid hovrätter och andra myndigheter samt vid provinskanslier 1719–1775 för registrering av överlåtelser av fast egendom och livegna, fordringar, kontrakt m.m. och för förande av register över dessa registreringar. En del av dessa enheters uppgifter kunde skötas av notarius publicus. Vid provinskansliet i Viborg fanns från 1720-talet till 1739 en krepostnoiskrivare. Dennes uppgifter sköttes därefter i Gamla Finland för fastighetsöverlåtelsernas vidkommande av härads- och rådstugurätterna, men tjänsten kvarstod.
Organisation grundad 1854 i Ryssland av storfurstinnan Helena Pavlovna. Organisationens medlemmar tjänstgjorde som sjukskötare inom vården av ryska soldater under Krimkriget. År 1855 hade organisationen ett fältsjukhus i Sevastopol. År 1855 skickades representanter för organisationen till Finland för att värva sjukvårdare bland kvinnorna i landet. Organisationens vidare verksamhet i Finland är inte känd.
I Ryssland från och med 1775 distrikt som guvernementen var indelade i. Kretsen var distrikt för de lokala ämbetsverken och domkrets för de lokala domstolarna. Denna kretsindelning existerade i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Den skilde sig från den tidigare indelningen i lantkommissariat. Benämningen krets bibehölls för distrikten i den administrativa indelning som efter ståthållarskapsperioden gällde i Gamla Finland 1797–1812.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet förekom det att man i sammansatta svenskspråkiga ord med en förled, som syftade på de administrativa kretsarna, använde den tyska formen ”Kreis-”.
Militär tjänsteman vid skyddskåren, som ansvarade för den militära och idrottsliga utbildningen i de skyddskårer som hörde till skyddskårskretsen. Före förordningen om skyddskårerna den 14 januari 1919 syftade benämningen på skyddskårernas lokalchefer.
I Ryssland 1775–1797 benämning på kretsläkare (rangklass 8 eller högre). Kretsläkarna i Gamla Finland titulerades doktor även efter 1797.
Ordförande i en kretsrätt. Kretsdomare hörde till rangklass 8.
I Ryssland 1775–1796 tjänsteman med uppgift att övervaka lagligheten i myndighetsutövningen i en krets. I Gamla Finland fanns kretsfiskaler under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Parallell benämning på chefen för en nedre lanträtt (rangklass 9), ordningsdomaren.
I Ryssland under 1700-talet underordnad läkare i en krets, lydande under kretsläkaren. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 kretskirurger vilka dock i praktiken närmast var läkarbiträden.
Myndighetsperson som under ett militärdistrikt övervakar värnpliktiga lokalt.
I Ryssland från och med 1775 lantmätare med en krets som verksamhetsområde. Kretslantmätarna (rangklass 8) var underställda guvernementslantmätaren i guvernementet. I Gamla Finland fanns kretslantmätare från och med 1784.
I Ryssland från och med 1775 chefsläkare i en krets. Benämningen på kretsläkare var 1775–1797 kretsdoktor. Kretsläkarna lydde under guvernementsregeringen, från och med 1797 under guvernementsmedicinalförvaltningen. De övriga läkarna och den övriga hälsovårdspersonalen i kretsen var underställda kretsläkaren (rangklass 9 eller högre). I Gamla Finland fanns kretsläkare under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1813.
I Ryssland från och med senare hälften av 1700-talet postkontor i en kretsstad. Kretspostkontoren lydde under guvernementspostkontoret i guvernementet. Från och med 1799 kallades postanstalterna i kretsstäderna postexpeditioner. Kretspostkontor fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på postmästare som förestod kretspostkontor (på 1720-talet jämställd med underofficer, i början av 1800-talet i rangklass 8–10 [7–12]). Föreståndaren för ett kretspostkontor som omvandlades till postexpeditioner blev expeditör. I vad mån postmästarna i kretsstäderna i Gamla Finland betecknades som kretspostmästare har inte klarlagts.
I Ryssland från och med 1775 myndighet i varje krets som var underställd kameralhovet, med uppgifter inom finansförvaltningen, främst uppbörden av kronointäkterna. I Gamla Finland fanns kretsräntkammare i kretsarna under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1812. Deras uppgifter hade tidigare skötts av lantränteriet och lantmagasinet i provinserna.
Chef (rangklass 9) för en kretsräntkammare.
I Ryssland från 1775 domstol i lägsta instans för mindre civil- och brottmål rörande adeln. I anslutning till kretsrätterna verkade adliga förmyndarskapsämbetet. Kretsrätten behandlade ändringssökningar från Nedre lanträttens beslut. I Gamla Finland fanns en kretsrätt under ståthållarskapsperioden 1784–1794, därefter överfördes dess uppgifter på häradsrätterna.
I Ryssland från och med 1804 lägre allmänbildande elementarläroverk i kretsstäderna, öppet för pojkar tillhörande alla stånd. Undervisningen vid kretsskolorna, som efterträdde normalskolorna, förberedde eleverna för studier vid gymnasium. I Gamla Finland fanns kretsskolor med tyska som undervisningsspråk från och med 1805.
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare vid de då introducerade kretsskolorna (rangklass 12). Kretsskollärartjänster fanns även vid kretskolorna i Gamla Finland.
I Ryssland från och med medeltiden den stad i en krets (uezd) där förvaltningsmyndigheterna och domstolarna i kretsen var verksamma. Från och med 1775 bildade kretsstäderna en officiell kategori städer i riket. I Gamla Finland gällde kategoriseringen av städerna i guvernements- och kretsstäder från och med 1784.
Högre läroanstalt för utbildning av officerare i Sverige. Den gick från 1761 under namnet Kadettskolan i Karlskrona, 1792–1866 Krigsakademien på Karlberg. Krigsakademin förestods av en guvernör, från och med 1811 av en kansler med biträde av en guvernör. En motsvarande läroanstalt fanns i S:t Petersburg 1809–1917 under namnet Kejserliga krigsakademin.
Temporär specialdomstol för krigsansvarighetsprocesserna 1945–1946, tillsatt på begäran av de allierades kontrollkommission. Termen användes också om den rätt som tillämpades och som innebar långa fängelsestraff för ”missbruk av tjänsteställning till rikets förfång”.
Tjänst inom försvarsmakten. För tjänsten krävdes vid universitet avlagd slutexamen och förtrogenhet med arkivväsendet.
Centralarkiv för Finlands försvarsförvaltning och gränsbevakningsväsende. Krigsarkivet grundades 1918 och lydde fram till 1925 under Försvarsministeriets Centralavdelning, varefter arkivet utgjorde en självständig avdelning inom Försvarsministeriet. Krigsarkivet bestod av et kansli och två avdelningar. Den första avdelningen omfattade arkiv hörande till försvarsförvaltningen medan den andra avdelningen omfattade arkiv som angick jägarrörelsen och inbördeskriget 1918 samt andra krigsoperationer.
Benämning på det arkiv som inrättades genom kungligt brev 1805 och förenades med fältmätningskåren. Till arkivet överflyttades kartor, planer och handlingar från Kungliga Majestäts kartsamling, Fortifikationen och Generaladjutantsexpeditionen. Även finska rekognosceringsverkets kartor införlivades med arkivet. Senare under 1800-talet blev Krigsarkivet en del av Generalstabens krigshistoriska avdelning.
Titel för tjänsteman som ansvarade för kronans förråd av krut, salpeter och svavel.
Rättsliga stadgar eller regler som reglerade ordning, tukt och subordination och deras avstraffande inom krigsmakten från och med 1545. Krigsartiklarna kompletterades ofta med bestämmelser i landslagen. De första heltäckande krigsartiklarna gavs 1621 och var med flera senare ändringar i kraft till 1877 när de ersattes med militärens strafflag.
Benämning på finländska barn som under vinter- och fortsättningskriget evakuerades till Sverige, Danmark och Norge.
Benämning på den samling som bestod av representanter från landsregementena. Från slutet av 1500-talet fram till 1786 kallades representanterna till riksdagen, trots att de inte utgjorde ett eget stånd. Enligt regeringsformen 1634 skulle alla regementen representeras av regementets officerare samt en kapten. Senare utgjordes Krigsbefälet av alla på stat varande generalspersoner samt chefen och en kapten eller en ryttmästare från varje regemente eller kår. Från och med 1756 ställdes den nyinrättade Arméns pensionskassa under Krigsbefälets förvaltning.
Titel för viss tjänsteman med uppgift att sköta räkenskaper och dylikt vid krigsmakten.
Handling som beskrev ett truppförbands verksamhet under vinter- och fortsättningskriget i form av en dagbok. Under fortsättningskriget gavs instruktioner om att krigsdagboken skulle skrivas av en för uppgiften kvalificerad officer. Att skriva krigsdagbok var en plikt som gällde försvarsmaktens alla staber och förband, inklusive enskilda kompanier och avdelta truppförband.
Avdelning som grundades 1808 vid Krigskollegium för att sköta den krigstida fältarméns underhåll och materielförsörjning.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor som rörde lantvärnet.
Samlande benämning på specialdomstol i lägsta instans för militära mål och krigsbrott, officiellt kallad krigsrätt.
Chef för Krigsekonomiavdelningen vid Försvarsministeriet. Krigsekonomichefen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen och övervakningen av anskaffning och upplagring av förnödenheter under fredstid. Krigsutrustningsbyrån lydde direkt under krigsekonomichefen.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den bildades 1936 efter en omstrukturering av försvarsmaktens högsta ledning och bestod av Krigsekonomiska byrån och Byrån för livsmedelsreglementering. Avdelningen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen, vilket inkluderade bl.a. planläggning av de krigstida ekonomiska förhållandena och krigsmaterielproduktionen under krigstid. Krigsekonomiavdelningen samarbetade intensivt med det ekonomiska försvarsrådet.
Del av Högkvarteret under fortsättningskriget. Före krigsuppbrottet hade Högkvarterets organisation fastställts till att omfatta Generalstaben och Krigsekonomistaben. Krigsekonomistabens verksamhetsfält omspände hela försvarsmakten.
Avdelning vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) vilken under ledning av en statssekreterare hade i uppgift att handlägga ärenden som hörde till krigsväsendet. I 1713 års kansliordning stadgades att till Krigsexpeditionens ansvarsområde hörde alla ärenden rörande krigsmakten till lands och vatten, med undantag för justitieärenden rörande krigsmakten, vilka förlades till Justitieexpeditionen. I autonoma Finland inrättades också en krigsexpedition vid regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
Benämning på ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var krigsfiskal en benämning på allmän åklagare vid Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Benämning på krigsmän, krigare, soldater.
Specialjordeböcker över rytteriets och fotfolkets befäl- och manskapshemman. De föreskrevs ursprungligen av drottning Kristinas förmyndarregering i syfte att bevara skatteunderlaget och hindra den hemvändande hären efter westfaliska freden från att göra skattebefriade militiehemman av alltför många hemman. Registreringen utmynnade 1652–1653 i krigsfolksjordeböcker, där samtliga kavalleriregementen och sju fotregementen med bestående militiehemman för både befäl och manskap ingick. Samma år registrerades även en amiralitetsjordebok.
Beteckning på det tillstånd som stridskrafterna befinner sig i när de är redo för krig.
Benämning på en soldat som tillfångatagits under krigshandling och vanligen internerats i fångläger. Kravet för att kategoriseras som krigsfånge är att soldaten har deltagit i striderna som en del av en militär organisation samt burit vapen och uniform. Regleringen av hur krigsfångar ska behandlas är fastställd i den internationella lagen från 1929, även kallad Tredje Genèvekonventionen. Under medeltiden skilde man inte mellan kombattanter och civila. Under hednisk och tidig medeltid betraktades vanliga krigsfångar som segrarens egendom och de kunde säljas som trälar. Det ansågs dock som god ton att släppa högvälborna fångar fria. Principen om krigsfångar som egendom levde kvar när det blev vanligt att kräva lösen för fångarna. Under svenska tiden förekom särskilt många krigsfångar under stora nordiska kriget. Under självständighetstiden förekom krigsfångar under inbördeskriget 1918 samt under vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget.
Byrå vid staben för hemmatrupperna under fortsättningskriget. Den ansvarade för krigsfångarna 1941–1943. Till byråns uppgifter hörde att anlägga krigsfångeläger och sköta transporter. Byrån upphörde i september 1943 och förvaltningen av krigsfångarna övertogs av Högkvarteret.
Temporär organisation som ledde och övervakade krigsfängelserna för de röda fångarna 1918. Krigsfängelseväsendet inrättades den 24 april 1918 genom order av överbefälhavaren för den vita armén. Krigsfängelseväsendet, som var underställt Avdelningen för säkrandet av de erövrade områdena, avskaffades den 15 september 1918 och dess uppgifter överfördes till Fångvårdsstyrelsen.
Benämning på den grupp av den förflyttade befolkningen som inte klarade av sitt eget uppehälle och som var i behov av samhällsvård. Socialministeriet kunde beordra personen till en vårdplats på anstalt eller i enskild familj på den ort som ansågs lämpligast. En stor del av de krigsförflyttade var barn och personer som vårdats av vårdnämnden i den tidigare hemkommunen.
Den formella handling varigenom fienden underrättas om att fred upphör och krigstillstånd inleds. Mycket få sådana handlingar är kända från nordisk medeltid. Det fanns också aktioner som automatiskt medförde krigstillstånd, som när den danske kungen Kristoffer I år 1256 försökte fängsla de norska sändebuden.
I Ryssland efter avvecklingen av ståthållarskapsförvaltningen 1796/1797 befälhavare över trupperna i guvernementen i gränstrakterna. Under ståthållarskapsperioden 1775–1796 hade ståthållaren (generalguvernören) haft befälet över trupperna i ståthållarskapet och i denna egenskap samtidigt varit krigsguvernör. I Gamla Finland, Viborgs guvernement / Finländska guvernementet, var trupperna 1797–1810 underställda en krigsguvernör.
Extraordinarie skatt som utskrevs för krigsmaktens behov vid särskilt tillfälle.
Krigsgärd (kontribution) som betalades i form av spannmål.
Byrå inom generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet. Krigshistoriska byrån ledde och utförde krigshistoriskt forskningsarbete.
Överdomstol för den svenska krigsmakten. Den grundades 1791, upplöstes fyra år senare men återupprättades 1797. Krigshovrätten ersatte den avdelning av Krigskollegium som åren 1774–1791 verkat som högre instans för mål tillhörande en krigsdomstol. År 1798 bestämdes att Krigshovrätten skulle utgöra överdomstol under fredstid, medan det under krigstid skulle grundas generalkrigsrätter för armén och överrätter för flottan.
Sändebud som kungör att krig brutit ut.
Utbildningsanstalt för högre befäls- och stabspersonal, grundad i Helsingfors 1924. Krigshögskolan sammanslogs 1993 med Kadettskolan och bildade Försvarshögskolan.
Tjänst vid Högkvarteret under fortsättningskriget. Befattningen infördes i maj 1942.
Temporära krigstida enheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande. Krigsjärnvägsformationerna grundades 1939 och var i bruk under andra världskriget. Formationerna indelades i järnvägsreparationskompanier och i reparationståg.
Titel omnämnd av Axel Oxenstierna 1631, efter 1865 i Sverige hög befälhavare i Krigskollegium och inom arméförvaltningen.
Benämning på en av de äldsta hederstitlarna i Finland, fastställdes under autonoma tiden av Nikolaj II 1897.
Titel för vissa tjänstemän inom den militära förvaltningen.
Tjänsteman i Krigskollegium som ansvarade för arméförvaltningens kassa.
Centralt ämbetsverk för svenska krigsmakten 1634–1865. Kollegiet växte fram ur Krigsrådet, Generalkrigsrätten och Krigsrätten. I 1634 års regeringsform betecknades Krigsrätten som det andra kollegiet, och i den provisoriska instruktionen 1636 användes benämningen Krigskollegium. Kollegiet leddes av riksmarsken och skötte administrationen av krigsfolket, fästningarna, artilleristaten, krigsdisciplinen och rättsskipningen. Under de första årtiondena bestod kollegiet av ett kansli, ett militiekontor, ett artillerikontor och ett kamererarkontor. Även artilleriet och fortifikationen stod under kollegiet. Under Karl XI:s regeringsperiod reformerades Krigskollegiet. Generalkrigsrätten åtskildes från kollegiet, riksmarskämbetet avskaffades och kollegiet delades upp i rätt fristående kommissioner och byråer som sorterade direkt under kungen. Efter det stora nordiska kriget fick Krigskollegium sin första fastställda instruktion och kollegiets verksamhetsområden utökades. År 1774 återfördes Generalkrigsrätten till kollegiet och samma år skapades även ett sjömilitiekontor och år 1778 ett generalfälttygmästarekontor. År 1782 fick kollegiet en ny instruktion och organiserades i plenum samt fem departement. Krigskollegium upphörde 1865 och dess uppgifter övertogs av arméförvaltningen.
Självständigt ämbetsverk under senatens militieexpedition 1819–1831,1855–1868 och 1880–1903, med uppgift att stationera, utrusta, proviantera och avlöna finska militären samt uppbära avgifterna för inkvarteringen av ryska militären i Finland. Under kommissariatet sorterade 1880–1903 uppbådsnämnder i varje uppbådsdistrikt, med en krigskommissarie som ordförande. Krigskommissariatet indrogs i samband med att den finska värnpliktsarmén avskaffades 1903.
Benämning på det finska krigskommissariatet 1819–1831. Krikskommissariatet förestods år 1822 av en intendent med biträde av en kamrerare, en kassör och en kammarskrivare.
Förvaltande myndighet som under krigstid ansvarade för att utrusta, proviantera och avlöna armén. Chefen för kommissariatet kallades enligt det svenska fältförvaltningsreglementet 1796 för generalintendent.
Under åren 1878–1903 benämning på chefen för ett uppbådsdistrikt i Finland. Krigskommissarierna verkade även som ordförande för uppbådsnämnderna fram till nedläggandet av den finska värnpliktsarmén 1903.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller vid ett krigskommissariat, där han underlydde överkrigskommissarien; också föreståndare för kommissariat vid en fördelningsstab, med uppgift att verkställa viss upphandling och besiktning av vissa krigsförråd samt att kontrollera förvaltningen vid magasinen.
Chef för uppbådsdistrikten och skyddskårsdistrikten enligt förordningen om skyddskårerna från den 2 augusti 1918. Krigskommissarierna sorterade under två myndigheter. Som chefer för uppbådsdistrikten lydde de under militieexpeditionen och som chefer för skyddskårsdistrikten var de underställda krigsministern.
Av Militieexpeditionen förordnad person som enligt förordningen angående skyddskårerna 1918 ledde skyddskårsarbetet inom uppbådsdistrikten. Före omstruktureringen av skyddskårsorganisationen bildade alla skyddskårer inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. Adjointtjänsten avskaffades genom en ny förordning om skyddskårerna i februari 1919, och uppgifterna övertogs av skyddskårsorganisationens distriktschefer.
Kommission som tillsatts för att behandla ärenden rörande militärväsendet.
Skatt som befolkningen i ett ockuperat område kan åläggas att betala.
Beteckning på de lagar och regler som gällde för militär personal i såväl krig som fred. Krigslagarna hade sitt ursprung i de medeltida borg- och gårdsrätterna för stormännens väpnade styrkor samt i 1500-talets hovordningar. Det första heltäckande svenska regelverket för krigsmakten infördes i och med Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621.
Benämning på den del av rättsvetenskapen som berörde försvaret.
Trohetsförsäkran som avlades av soldaten vid inträde i krigstjänsten. Den första krigsmannaeden i det självständiga Finland fastställdes den 16 augusti 1918. Soldaten svor trohet till finska statens lagliga överhet och lovade att bekämpa dess både inre och yttre fiender.
Löfte att följa kungen eller en krigsherre i härnad. Någon krigsmannaed avlagd i samband med ledung eller allmänt uppbåd är inte känd i de medeltida källorna. Enligt Adam av Bremen lovade svearna att lyda kungen. Senare källor omnämner löften som allmogen avlade vid tingen i samband med själva uppbådet. I viss mån kan de eder som länstagare och slottshövitsmän avlade jämföras med krigsmannaeder. Upphävande av troskapsförpliktelse genom uppsägelsebrev är känt från 1400-talet.
Inrättning för försörjning och vård av invalider eller uttjänta fattiga krigsmän. Den första inrättningen öppnades i Vadstena kloster 1646. Krigsmanshusen upprätthölls genom krigsmanshusavgifter som drevs in av Krigsmanshuskontoret och placerades i Krigsmanshusfonden, ursprungligen Vadstena krigsmanshuskassa.
Avgift som drevs in av Krigsmanshuskontoret och som från 1689 användes för att upprätthålla krigsmanshus. Avgifterna utgjordes bl.a. av avancementspenningar, i synnerhet bars krigsmanshusavgifter upp för alla avancemang inom militären och 1 procent (centonalavgift) av varje militietjänstemans lön. Vid olika tillfällen bar man också upp andra avgifter som gick till krigsmanshusen. Man fick också in medel från krigsmanshushemman och krigsmanshustionden.
Civil tjänsteman som uppbar och bokförde de allmänna avgifter och skyldigheter som uppbars eller utfördes till förmån för krigsmanshus.
Tjänsteman (fogde) som uppbar bidrag till en inrättning för försörjning och vård av invalider och uttjänta fattiga krigsmän. Benämningen användes särskilt om fogden vid det krigsmanshus som grundades i Vadstena (i det forna klostret) år 1646.
Fond inrättad för att betala ut pensioner och underhåll till förlamade soldater eller soldater som på grund av ålderdom och kroppssvaghet avskedats för tidigt från militären. Fonden gick ursprungligen under namnet Vadstena krigsmanshuskassa, och inrättades 1689. Krigshusmansfondens medel kom från de krigshusmansavgifter som drevs in av Krigshusmanskontoret. Fonden ersattes under autonomin med Militiefondens krigsmanshuskassa.
Benämning på kronans krigsmanshushemman i jordeboken.Ursprungligen var hemmanen donerade under frälserätt, vilket innebar att de var skyldiga att betala halva boskaps- och skjutsfärdspenningarna, slottshjälpen och hjälpveden. De två sistnämnda pålagorna infördes i jordeboken. I övrigt gällde frälserätt, varvid överloppsjordar inte fick utbrytas.
Till Krigsmanshuset förlänat hemman med frälserätt. Krigsmanshushemmanet betalade jordeboksränta till Krigsmanshusfonden.
Under stora ofreden under den ryska ockupationen av militärmyndigheterna upprätthållet militärsjukhus i Helsingfors.
Benämning på en för varje härad regementsvis upprättad jordebok 1830–1831 som innehöll uppgifter om den upplösta finska militärens krigsmanshushemman. Den verifierades av landskamreraren med hans underskrift. Krigsmanshusjordeboken gav närmast uppgifter om tidigare krigsmanshushemman och saknade betydelse för den egentliga skatteuppbörden.
Från 1689 namnet på den fond som finansierade verksamheten i Vadstena krigsmanshus, senare omformad till Krigsmanshusfonden. Under autonomin fick Krigsmanshusfonden en fortsättning i en krigsmanshuskassa som var en av den nygrundade Militiefondens tre kassor. Kassans medel gick till underhåll av pensionerade krigsmän i den indragna, dock inte avskaffade, finska indelta armén. Kassan erhöll sina inkomster från krigsmanshusräntor och tionden från vissa anslagna hemman, centonalavgifter, avancementsavgifter, avgifter för pensioner, gåvor och testamenten, avgifter vid ombyte av rusthållare och för pass för utrikesresa. Militieexpeditionen, tidvis Finansexpeditionen, förvaltade kassan. Ursprungligen drev regementsskrivare in medlen till kassan, efter 1818 även kronofogdarna, tills dessa helt tog över ansvaret 1830. Kassan avskaffades 1889 då medlen slogs samman med Allmänna militiekassan och Militieboställskassan och bildade Allmänna militiefonden.
Avdelning vid Krigskollegium som inom ramen för Krigsmanshusfonden skötte om indrivningen av medel till krigsmanshusen och utbetalningen av pensioner.
Civilmilitär tjänsteman vid Amiralitetet i Stockholm. Krigsmanshusräntmästaren förestod indrivningen och rapporteringen av medlen till flottans krigsmanshuskassa. Han räknades från och med 1729 till amiralitetsbetjänte.
Avgift som från vissa socknar efter 1689 skulle erläggas till Vadstena krigsmanshus. Den var då var 40:de tunna av det kronotionde som levererades till kyrkohärbärgena. När insättningen till kyrkohärbärgena upphörde omvandlades avgiften till ett fixerat belopp, som pålades vissa hemman. Från 1810 skulle avgiften erläggas till Krigsmanshuskassan.
Ledamot av regeringen och chef för Krigsministeriet 1918–1922. När ministeriet 1922 bytte namn till Försvarsministeriet ändrades också namnet på ämbetet till ”försvarsminister”.
Fortsättning på den militieexpedition som inrättats den 14 juni 1918 vid Senatens ekonomiedepartement. I november 1918 ändrades namnet till Krigsministeriet. År 1922 ändrades benämningen till Försvarsministeriet. Ministeriet leddes av en av regeringens ministrar.
Avdelning inom Krigsministeriet från och med 1919, blev på 1930-talet en avdelning inom Generalstaben. Krigsministeriets befästningsavdelning ansvarade för befästningsarbetena inom försvarsmakten.
Byrå underlydande Krigsministeriet med uppgift var att övervaka distributionen av Frihetskrigets minnesmedalj.
Försvarsmaktens centralmuseum och ett nationellt krigshistoriskt specialmuseum i Helsingfors. Museet grundades 1929 i Kronohagen och flyttade 1933 till Sveaborg. Vid krigsutbrottet 1939 stängdes museet, men under andra världskriget arrangerade museet utställningar bl.a. i Mässcentrum i Helsingfors, i de olika landskapen samt i Sverige.
Postkontor som 1808–1809 befordrade krigsposten, övervakade postväsendet och behandlade mål som gällde posträttens högsta instans. Kontoret förestods av en kanslichef. Efter krigsslutet överfördes postövervakningen på landshövdingarna.
Predikoämbete vid krigsmakten. Krigsprästerna förordnades sedan 1621 av biskopen på militärens förslag och skulle från 1749 ha avlagt prästexamen och ifall ämbetet var en bataljonsprästtjänst också pastoralexamen efter 1797. Under autonoma tiden fanns bara bataljonspredikanter. De kallas sedan självständighetstiden militärpräster, under krig (1941–1944) också fältpräster. Deras status och uppgifter reglerades 1935.
Svensk ämbetsmannatitel för vissa fasta ämbeten i den högsta militära förvaltningen, förekom första gången som benämning på ledamöterna i det krigsråd som grundades under Gustav Vasas regeringsperiod. Titeln återkom på 1620-talet för de civila ledamöterna i det krigsråd som uppsattes av Gustav II Adolf. Senare innehade även ledamöterna i Krigskollegium krigsrådstitel.
Kollegial styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
Beteckning på rådplägning vid krigsoperationer under chefen för fälthären eller en självständigt uppträdande häravdelning och om själva samlingen av personer som deltog i rådplägningen.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Domstol inrättad 1630 av Gustav II Adolf. Krigsrätten blev 1636 en avdelning av Krigskollegium och verkade som högsta militära domstol fram till 1683 då Generalkrigsrätten grundades.
Benämning på sekreterare i Krigskollegium, räknades under 1700-talet till betjänte.
Skadestånd som den besegrade parten erlägger till segraren för de utgifter som krigshandlingarna fört med sig samt för de skador som denne har lidit. Vid freden i Laholm 1278 bestämdes att Magnus Ladulås skulle betala 4 000 mark åt danskarna för de olägenheter och skador som kriget hade medfört. Också konflikter mellan stormän kunde leda till förhandlingar om ersättning. Ärkebiskop Gustav Trolle krävde år 1517 en ersättning på 400 000 mark för ödeläggelsen av Almarestäket.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
Föreningen bildad enligt lagen om krigsskada å lösegendom den 12 mars 1940. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för lös egendom. Trots att Krigsskadeföreningen för lös egendom utgjorde en skild förening leddes den av samma personer som Krigsskadeföreningen och hade identiska stadgar gällande styrelsens sammansättning. Krigsskadeföreningen för lös egendom upphörde 1981.
Benämning på en del läroverk som har i uppgift att utbilda officerare. Den första officersskolan i Finland var kadettkåren på Haapaniemi, grundad 1780.
Utgiftsstat för krigsändamål.
Interimistiskt ämbetsverk som inrättades den 7 november 1941 för revisionen av de utgifter som föranletts av kriget. Revisionen lydde under Finansministeriet och dess uppgift var att granska räkenskaper och bokslut för dels nya statliga ämbetsverk som uppkommit till följd av kriget, dels ämbetsverk som tillfördelats nya uppgifter till följd av kriget. Revisionen leddes av Revisionsrådet för krigstidshushållningen och arbetet var uppdelat i en revisionsavdelning och en kansliavdelning.
Det tillstånd i vilket en stat befinner sig under ett krig, från mobiliseringens början till fredsslutet eller tills armén övergått till fredstillstånd. Finland befann sig i krigstillstånd från den 30 november 1939 till den 26 september 1947.
Krislag som stiftades i Finland 1930 för att upprätthålla ordning och säkerhet vid krig eller uppror, tillgodose militära intressen och trygga ekonomiska förhållanden. Lagen påverkade också lokalförvaltningen och självstyrelseorganen i området som förklarats som krigsskådeplats. Den trädde i kraft genom att presidenten förklarade riket eller en del av det i krigstillstånd, och upphörde genom motsatt förklaring. Krigstillståndslagen var i kraft under andra världskriget.
Militär tjänstgöring vid krigsmakten i krig.
Bestämmelser som avsåg att trygga landets egna invånare mot övergrepp samt att inskärpa lydnad mot krigsherren. I landskapslagarna fanns flera bestämmelser som syftade till att kontrollera lydnaden under ledungsfärd eller vid uppbåd. För besoldade trupper med egen jurisdiktion antogs särskilda krigsartiklar. Straffsatserna var högre än i den allmänna landsrätten och de skärptes fortgående under medeltiden.
De pålagor som drabbade allmogen i krigstid. Till dessa hörde utskrivningar av krigsfolk, men i viss mån också skjutsningar, inkvartering, proviantering och ekipering av krigsfolk.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet, ansvarade för anskaffningsplanerna för försvarsmaktens krigsutrustning samt komplettering av fordon under krigstid. Krigsutrustningsbyrån lydde under krigsekonomichefen.
Bibliotek grundat i Helsingfors 1925 för att betjäna den krigsvetenskapliga forskningen och försvarsmakten.
Samlande benämning på krigsrätt i andra instans under svenska tiden som behandlade överklagade eller underställda mål från krigsdomstolarna och amiralitets- och fältkonsistorierna, närmast Generalkrigsrätten och Amiralitetskrigsrätten, från och med 1791 också Krigshovrätten.
Under svenska tiden titel för särskild bisittare i rådstugurätt, med uppgift att föra protokoll över behandlingen av brottmål; från autonoma tiden allmän beteckning för assessor vid en hovrätts kriminalexpedition, i motsats till vid civilexpeditionen.
Specialenhet vid kommunal polisinrättning med uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Tammerforspolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare.
Under Ministeriet för inrikesärenden (Inrikesministeriet) lydande kriminalteknisk centralinrättning för utredning av brott, grundad 1937. Den utförde också andra uppgifter som betjänade hela polisväsendet. Verksamheten inleddes egentligen 1926 på Inrikesministeriets kriminalavdelning med två utredare, den ena med kompetens för fingeravtryck och att föra dylikt register, den andra med kompetens för att utföra kriminaltekniska laboratorieprov. Kriminalcentralen förestods av en chef och var indelad i kansliet, Kriminallaboratoriet, Signalementsbyrån och Redaktionen för polisunderrättelser. Centralen kallades från slutet av 1950-talet Kriminalpolisen. Sedermera grundades en kriminalcentral också i Nylands län som 1955 sammanslogs med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen.
I anslutning till Kriminalpolisen i Helsingfors (grundad 1937)verksam centralenhet som biträdde landsorts- och stadspoliserna i Nylands län vid utredningen av grövre brott. Centralen sammanslogs 1955 med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen. Som chef verkade adjointen för föreståndaren för kriminalavdelningen vid Kriminalpolisen.
Den ena av en hovrätts två avdelningar under autonoma tiden vilken fram till 1911 beredde, föredrog och expedierade alla brottmål som behandlades av hovrättsdomarna. Expeditionen verkade under en advokatfiskal, med biträde av en viceadvokatfiskal. Den kallades också kriminalfördelning, i motsats till civilexpedition, civilfördelning. ”Kriminalexpedition” ersattes från självständigheten av benämningen sektion, dock utan att man specifikt skiljde mellan civil- och kriminalsektion.
Under andra världskriget använd beteckning för fånge dömd i allmän domstol till fängelse eller tukthus, i motsats till militärfånge eller interneringsfånge.
Sedan 1903 polistjänsteman vid polisavdelning för brottsutredning under statspolisen, senare kriminalpolisen. Kriminalkommissarierna utnämndes av guvernören, på polismästarens framställning.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, som hade i uppdrag att verkställa de kriminaltekniska undersökningar som utfördes med kemiska eller optiska metoder. Laboratoriet förestods av en avdelningsföreståndare, med biträde av en äldre och en yngre assistent.
Specialenhet vid kommunal polisinrättning som har i uppdrag att spana upp och utreda begångna brott. Före 1950 fanns en dylik endast vid Åbopolisen. Chefen för enheten bar tjänstebeteckningen föreståndare (johtaja).
Specialenhet vid kommunal polismyndighet som har i uppdrag att spåra upp och utreda brott. Benämningen används också om Kriminalpolisens ämbetslokal. Innan Centralkriminalpolisen inrättades 1955 fanns en dylik polisenhet endast i Helsingfors på 1940-talet.
Vid hovrätt fört diarium över suppliker rörande brottmål som skulle behandlas av kriminalexpeditionen. Motsats: civilsupplikdiarium.
I Ryssland appellationsdomstol i andra instans för brottmål i ett ståthållarskap (från 1775), senare ett guvernement. Hos Kriminaltribunalet kunde man söka ändring i lägre överrätters domslut. Ändring i Kriminaltribunalets domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1796 slogs Kriminaltribunalet, som en skild avdelning, ihop med Civiltribunalet till en domstol. I Gamla Finland överfördes 1784 de dömande funktionerna i brottmål på Kriminaltribunalet i Viborg. Tidigare hade funktionerna tillkommit Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Detta kollegium återtog uppgiften 1797 då tribunalet i Gamla Finland drogs in.
Särskilt förhör i kristendomskunskap, anställt av ordinarie präst innan han lät någon undergå kyrkplikt (1686), utfärdade flyttningsattest (1735), lyste någon till äktenskap (1686) eller lät en främling gå till nattvarden (1686). Förhöret anställdes också efter 1753 med vittne som skulle avlägga vittnesed vid domstol och med en för brott anklagad person som misstänktes för att bekänna falskt eller befarades ha missuppfattat det begångna brottets allvarlighet. Efter 1863 anställdes förhöret också med livstidsfångar när de anlände till fängelseinrättningen.
Utbildningsinrättning inom statskyrkan, inrättad 1948. Den hette ursprungligen Kristligt-pedagogiska centralen, senare Centralen för kristen fostran. Kristliga studiecentralen ordnade i samarbete med Kyrkostyrelsen fortbildning för församlingsanställda, särskilt kyrkvaktmästare, värdinnor och städpersonal, samt de som verkade vid ekonomi-, förvaltnings- eller pastorskanslier eller arbetade med fastighetsvård eller gravgårdsarbete.
Avgift eller (offer)gåva till präst vid barndop.
Den gängse benämningen på den lagbok för Sveriges landsbygd som stadfästes den 2 maj 1442 enligt det löfte Kristoffer avgett i sin kungaförsäkran. Enligt promulgationsurkunden hade rådet upprepade gånger begärt en förbättrad redaktion av den gamla lagboken. Ändringar eller större tillägg har gjorts i alla balkar jämfört med Magnus Erikssons landslag. Det är osäkert huruvida Kristoffers landslag tillämpades under medeltiden. Av politiska skäl nedsvärtades Kristoffers minne av Karl Knutsson och under Sturetiden betonades nationell restauration. Först under slutet av 1500-talet blev avskrifter av Kristoffers landlag vanligare än avskrifter av Magnus Erikssons landslag. År 1608 blev Kristoffers landslag formellt den gällande lagen och den ersattes först 1736 av 1734 års lag.
Det äldsta av de i Finland använda byamålen. Ett motsvarande mått är också känt i östra Baltikum samt i södra delen av Kexholms län. Kroken betecknade den odlingsjord som vid tiden för den äldsta skattläggningen hörde till en gård. Bönderna hade dock rätt att röja åt sig flera krokar, för vilka en viss tids skattefrihet beviljades. Kroken hade en viss normalstorlek, som varierade mellan landskapen. I Egentliga Finland drog kroken 1380 6 finska pund i utsäde medan ett lika stort gärde låg i träda. Kroken försvann i Egentliga Finland i början av 1400-talet då den ersattes av rök. I Tavastland och Satakunta fortlevde den ända in på 1500-talet.
I svenskspråkiga handlingar benämning på årderskatten (aatra). Krokpenningarna var en del av jordeboksräntan i Satakunta ännu på 1800-talet.
Skattetal infört cirka 1290 och omnämnt i källorna 1334. Kroktalet var en norm enligt vilken huvudskatten utgick i Övre Satakunda härad och Tavastland ännu på 1500-talet. Kroken betecknade egentligen i Övre Satakunta ett visst område odlad jord av samma värde och lika skattskyldighet som tolv öresland. I Nedre häradet motsvarades kroktalet av röktalet. Enligt skatteundervisningen år 1540 räknades kroktalet i Tavastland vanligen till sex stänger i varje krok beroende på om jorden var korngill.
Statsrättsligt begrepp för att exempelvis beteckna gods ”que ad coronam pertinebat” eller ”bona coronae” upptogs i Norden på 1200-talet, sedan det uppstått på 1100-talet i England och Frankrike under inflytande från den kanoniska rättens korporationslära.
Själva staten eller den lagstiftande makten (regent och folk tillsammans), inte regenten ensam. Uttrycket förekom redan i de medeltida lagarna, till exempel Upplandslagens kyrkobalk.
En äldre benämning på staten i monarkier. Användes även om konungen eller konungamakten betraktad som institution.
Kameral benämning på kronan tillhörigt och av kronan förvaltat gods, exempelvis kungsgårdar och kungsladugårdar. Beteckningen uppkom i slutet av 1600-talet då kronogods började utarrenderas på viss tid eller som perpetuellt arrende till högstbjudande. Den användes även om de räntor som gick direkt till kronan i stället för till en tjänsteman eller frälseinnehavare.
Kameral benämning på något som omedelbart var kronan förbehållet (till exempel kronosäterier, kungs- och kungsladugårdar).
Havsfiske eller fiske i strömmar, åar och insjöar som sedan urminnes tid hade tillhört kronan. Där fick man fiska endast på landshövdingens tillstånd och mot avgift till kronan.
Benämning som användes om vissa fiskelägen i insjöar, som av ålder tillhört kronan och som varit särskilt skattlagda eller utarrenderade, om lax- och sikfisket i vissa större älvar, samt om fisket på bestämda ställen i Östersjön. År 1720 fastslogs att dessa fisken skulle förbli kronans egendom även om de var belägna vid en annan markägares strand.
Skillnaden mellan kronovärdet, varefter räntepersedlarna upptogs i jordeboken, och markegångspriset som var måttstocken för persedlarnas årliga uppbärande och redovisningen därav till kronan. Benämningen förekom i äldre allmänna räkenskaper om inkomstsumman som på detta sätt årligen tillkom kronan.
De avgifter och räntor dels i penningar, dels i persedlar som kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar till bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. Kronans inkomster kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier och allmänna skatter.
Benämning på med statsmedel bekostade eller understödda dikningsarbeten.
Under 1700-talet titel för militär befälsperson som i strid förde konungens baner; även titel på hög riksämbetsman i Polen under 1700-talet.
Mjölnare med fast anställning inom militärväsendet; kronomjölnare.
Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till husbehov av befolkningen i det berörda området.
Den andel, en tredjedel, av donationshemmanens skatter som behölls av kronan och som således inte tillföll donatarien. Kronoandel var en av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna i Viborgs län under 1700-talet. Under den fanns uppgifter om den andel av varje hemmans jordeboksränta som tillkom kronan. Kronoandelen avskaffades 1783, då poduschnieavgiften infördes.
Under 1700-talet förekommande benämning på arbete som utfördes för kronans räkning, särskilt av kommenderat militärmanskap eller civila personer som för till exempel brott eller lösdriveri dömts till dylikt arbete.
Benämning på mindre statligt rannsakningsfängelse under 1700-talet, vanligen beläget i en stad eller vid militäranläggning. Motsvarande inrättning på landsbygden kallades kronokista, häradshäkte.
Avgift till kronan, särskilt om kronoskatt.
Tjänsteman vid bergsstaten.
Benämning på tjänsteman inom bergsstaten som hade överinseende över kopparvågen.
Fast anställd bagare inom militieväsendet.
Tjänsteman inom militärstaten som förestod ett kronobageri.
Brist i kronans uppbördsmedel, underskott på grund av oindrivna skatter.
Rättegångsärende rörande kronobalans.
Kronofogde, kronolänsman, i Finland huvudsakligen befallningsman.
Samlande benämning på tjänstemän på landsbygden som tillhörde landsstaten och arbetade under länsstyrelsen.
Lokala tjänstemän inom landsstaten, särskilt landsfiskaler, kronofogdar, häradsskrivare, länsmän, fjärdingsmän och andra tjänstemän som övervakades av länsstyrelsen.
I Sverige från och med förra hälften av 1700-talet kollektiv benämning på tjänstemän och anställda vid den regionala inrikesförvaltningen, det vill säga landsstaten. Denna benämning användes även för tjänstemännen vid den regionala förvaltningen i Gamla Finland.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Innehavare av åborätt till ett kronan tillhörigt hemman, kronohemman. Kronobonden tillhörde bondeståndet, vars rätt att representeras på riksdagen bekräftades 1617. Kronobönderna betalade i stort sett samma avgifter som skattebönderna. De deltog i roteringen av soldater. Formellt var lägenheten arrenderad på viss tid, i praktiken var arrendet ofta ärftligt.
Brev från ämbetsverk (ämbets- eller tjänsteman). Allmogen var fram till 1801 skyldig att utan ersättning befordra kronobreven. Därefter sköttes transporten av särskilda kronobrevbärarehemman.
Befordran av kronobrev. Kronobrevföringen sköttes av allmogen fram till 1801, då det inrättades särskilda kronobrevbärarehemman.
Penningmedel som influtit till staten för brott mot bestämmelserna angående bruk av brudkrona.
Statligt verk med ensamrätt till tillverkning av alkohol (brännvinsbränning) 1775–1776 (i praktiken kvarstod många av brännerierna till 1787).
Inspektör över kronans alkoholtillverkning 1775–1787.
Statligt sjukhus för leprapatienter som grundades 1631. År 1687 började inrättningen också ta emot mentalsjuka patienter. Inrättningen hade ett årligt statsanslag. Ursprungligen fick den frivilliga bidrag av allmogen i form av spannmål, räntor eller penningar, efter 1680 enligt lag i penningar. Ledningen sköttes av hospitalsdirektionen som biträddes av en hospitalssyssloman. Medlemmar i direktionen var landshövdingen i Vasa samt biskopen i Åbo. Verksamheten upphörde 1841.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande sanatorium för vård av bland andra tuberkulospatienter, grundat 1924. Sanatoriet förestods av en läkare.
Särskild skatterestation för kronohemman, som innebar dagsverke åt kronan, vanligen på kronans egendom eller transport av kol och malm.
Dike som bekostats av kronan.
Under 1500- och 1600-talet benämning på utskylder till kronan.
Kronan tillhörig fabrik för vapentillverkning.
Årlig avgift för fiskare som av landshövdingen i Vasa län hade fått rätt att fiska i yttre skärgården. Avgiften fanns upptagen 1804 och baserade sig på fiskeristadgan 1766. Avgiftens laglighet var dock tveksam eftersom samma fiskeristadga fastslog att fiskeriet i yttre skärgården skulle vara fritt från avgifter.
Samlande benämning på kronans olika fiskerier: det regala fiskeriet, allmänningsfisket och allmänna fisket i havet.
Område där fiskerättigheterna tillhörde kronan.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Ombud som efter 1807 utsågs av kronan att tillvarata kronans rätt och föra dess talan vid domstol. Kronofullmäktig utsågs särskilt i tvister rörande kronohemman, kronan behållna lägenheter, lägenheter som var indelade på militie- eller ecklesiastikstaten eller lägenheter som tillhörde ad pios usus-ändamål. Vanligen utsågs en kronofullmäktig bland landshövdingar eller mindre sällan bland kronofogdar.
Under svenska tiden större statligt fängelse, avsett för fångar som gjort sig skyldiga till svåra högmålsbrott men som inte hade blivit dömda till döden. För korta och lindriga brott användes kronohäkte. Kronofängelserna ersattes senare med länsfängelser.
Besittning som tillhörde kronan och inte fursten som privatperson. Dispositionsrätten över vissa fixerade godskomplex var en av de rättigheter som tillkom fursten i hans egenskap av kung.
Kronans uppsyningsman vid gruva.
Kronofordring, både det att någon har en fordran hos kronan och att kronan har en fordran hos någon.
Kronojägare, till skillnad från jägare hos storman.
Hemman som ägdes av kronan och vars skatter gick till kronan. Kronohemmanen ombildades ofta till skattehemman efter 1789, genom att åbon som brukade hemmanet (skatte)köpte det av kronan. Kronan uppbar grundräntan som beräknades utgående från ortens skattläggningssätt.
Holme i hav eller i större insjö som låg utom byalagens rår eller som sedan urminnes tid hade tillhört kronan.
Hospital som tillhörde kronan. Benämningen uppkom under 1700-talet, eventuellt för att skilja de statligt underhållna hospitalen från hospital underhållna av en sammanslutning eller stiftelse.
Syssloman vid ett av kronans hospital.
Byggnad som tillhörde kronan. Kronohusen kunde också innehas av privatpersoner på arrende eller som tjänsteförmån.
Av staten underhållet mindre fängelse, vanligen beläget vid en överrätt eller fästning och avsett för anhållna fångar under rättegången eller för avtjänande av kortare fängelsestraff eller av ersättningsstraff, särskilt straff på vatten och bröd i stället för böter. På häradsnivå fanns i synnerhet under autonomin motsvarande häradsfängelser. Grövre brott och långa fängelsestraff avtjänades på kronofängelser och senare på länsfängelser.
Befattningshavare i övervakningsuppgifter, särskilt vid kronobränneri eller statlig gruva.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark. Kronojord var också en skatteteknisk term för jordnatur som avsåg ett kronohemman som brukades mot ett arrende till staten.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Lots anställd av staten och under svenska tiden vanligen innehavare av ett kronolotshemman. År 1674 fastslogs att endast flottans styrmannakår och vissa skärgårdslotsar med fullmakt hade rätt att lotsa. De kronolotsar som inte idkade hemmansbruk var efter 1783 befriade från mantalspenningarna.
Allmän benämning på (mindre) jordegendom som tillhörde kronan.
Sedan 1700-talet officiell benämning på länsmannen. Kronolänsmannen var en tjänsteman i häradet, senare länsmansdistriktet, underställd länsstyrelsen och med kronofogden eller häradsfogden som närmaste överordnad. Han verkade som polismyndighet och häradets allmänna åklagare samt som biträde åt kronofogden vid utmätningar. Kronolänsmannen hade uppsikt över kronoskjutsen, inkvartering, vägar m.m. Kronolänsmännen ersattes med länsmän under autonoma tiden, i Sverige 1917 med landsfiskaler.
Större förrådshus i vilket kronan tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades. Kronomagasin skulle efter 1747 finnas i varje lagsaga, helst i en stad som låg invid ett vattendrag. Kronomagasinet förestods av en magasinförvaltare. I Österbotten förvarades kronans spannmål i socknarnas kronobodar.
Av militären fastanställd mjölnare.
Under storskiftet om nya hemman anlagda på överloppsjordar. Sådana hemman skattlades endast till mantalet i Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus samt S:t Michels län i Tavastland. Krononybyggen skattlades däremot på samma sätt som gamla hemman i Savolax, Vasa och Uleåborgs län. Beräknades efter hemmantal i delar av Kuopio län och mellersta Finlands län, i Viborgs och delvis Karelens län efter skattläggningsrevision och helt eget beräkningssystem.
Person som från och med 1821 å tjänstens vägnar eller enligt myndighets förordnande bevakade den ryska kronans intressen vid rättegångar och myndighetsförrättningar.
Skogsområde ägt och direkt disponerat av kronan; under svenska tiden djurgård eller jaktområde där all jakt var förbehållen konungen, från 1850-talet och särskilt i Gamla Finland skogsområde som vid storskiftet avskiljdes till kronan. Kronoparken fick inte som andra kronoskogar användas till att anlägga nybyggen. Kronoparker uppstod först i Evois, Impilahti och Suistamo. År 1859 fanns det redan 25 stycken.
Kronans post och allmänna statsposten (från och till ämbetsverk, ämbets- och tjänstemän). Den sköttes av posthemman som mot vissa friheter eller förmåner åtagit sig att transportera (till fots eller med häst) posten till följande posthemman. Kronoposten övervakades av landshövdingen och postdirektören, som tillsatte och avskedade postförare.
Kronohemman som blivit indelat till skjutsning av kronopost, mot vissa lättnader i allmänna onera. Kronoposthemmanen skulle efter 1645 ligga två mil från varandra, helst vid landsvägarna. År 1646 förbjöds fotposten som var för långsam. Varje postbonde anbefalldes att sköta postföringen till häst.
Byggnad som tillhörde kronan och inrymde en postanstalt.
Benämning på av kronan upprätthållna posthåll, särskilt under 1600-talet.
Kameralt om kronohemman som hade anslagits till lön (eller löneförbättring) åt en innehavare av ett visst ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Allmogens obetalda kronoskatter vid den ordinarie uppbördstidens slut.
Kronohemman som indelats till rusthåll.
Samlande beteckning för av fastighet utgående skatt till kronan (jordeboksräntan och dylikt). Termen användes också om den andel av ett boställes inkomster som översteg de till innehavarens uppehälle anslagna medlen och som därför tillföll kronan. Dylik kronoränta infördes för kaplaner 1762 och befästes i ett kungligt brev 1791.
Lägre befattningshavare (ursprungligen en för varje fjärdedels härad, i senare tid i allmänhet en i varje socken) som hade i uppgift att biträda kronobetjäningen med indrivning och annan handräckning, upprätthållande av ordning, tillsyn av vägar m.m. Kronorättarens närmaste överordnade var kronofogden, i hans frånvaro kronolänsmannen. I vissa trakter under 1700-talet var kronorättare liktydigt med fjärdingsman.
Under 1600–1700-talet skattehemman eller skattejord som ursprungligen hade varit av krononatur men sålts till enskild och fått skattenatur. Kronoskatte innehades av en enskild bonde genom börd medan skatterna tillföll kronan. Vid avyttring måste kronoskatte först bjudas ut till kronan, i motsats till skattehemman som fritt fick avyttras.
Augmentshemman av skattenatur.
Hemman där kronan hade avstått rätten att inneha kronohemmanet till en enskild man och hans efterkommande (bördsrätt) men behöll rätten att uppbära den årliga räntan och hade förköpsrätt ifall hemmanet kom till salu. Motsats: rent kronohemman.
Den skjuts som varje hemman var skyldigt att gratis prestera för att transportera militären, krigsmateriel samt kronans spannmål, representanter och fångar inom landet. Pålagan infördes 1627. Befriade var städerna och dem underliggande hemman, frälsesäterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, tjänsteboställen, berustade säterier, lotshemman, posthemman, häradsnämndemän, fångförare och häradspostförare. Fr.o.m. 1872 var det möjligt att bjuda ut skjutsningen på entreprenad, vilket tio år senare utsträckte sig till gästgiverierna. Detta medförde en märkbar nedgång i hemmanens skjutsningsuppgifter fram till 1900-talets början. Skjutsningsskyldigheten övergick 1920 genom lag till statens ansvar, men p.g.a. trafikens modernisering avskaffades lagen 1955.
Vid storskiftet och huvudsakligen i norra Finland uppkommen skog som ägdes av staten och sköttes som kronopark eller uppläts för nybygge. Beteckningen blev tillsammans med ”allmän skog” vanlig 1887 och användes fram till 1940, då den ersattes med beteckningen statens skog.
Person som skjuter regalt villebråd eller villebråd för regentens räkning, kallades tidigare djurkarl.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om räntespannmål (till exempel avrads- och kronotiondespannmål) som tillföll kronan in natura.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om räntespannmål som betalades till kronan.
Korrektionsinrättning för kvinnor från östra Finland. Inrättningen förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen eller borgmästaren. Han biträddes av spinnhusinspektorn samt representanter från justitie-, medicinal- och landsstaten. Inrättningen omorganiserades 1882 då de kvinnliga fångarna flyttades till Arbets- och korrektionsinrättningen i Tavastehus.
Korrektionsinrättning för kvinnor från västra Finland. Inrättningen förestods av en direktion. Som ordförande verkade landshövdingen. Han biträddes av representanter från staden samt justitie-, medicinal- och landsstaten.
I Ryssland från 1797 funktionär vid apanageprikaserna och medlem i prikasens styrelse, med uppgift att uppbära skatter och andra pålagor av apanagebönderna samt att ansvara för den egendom som tillhörde apanageförvaltningen. Kronostarosten valdes bland apanagebönderna i prikasen. I Gamla Finland fanns en kronostarost under den tid som en apanageprikas existerade där.
Frälsesäteri som indrogs till kronan vid reduktionen på 1680-talet och som ombildades till boställe för en högre statstjänsteman, vanligen en officerare.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av forlön där sådan krävdes.
Jordlägenhet på kronans mark som var för liten för att sättas i mantal; mindre hemman av krononatur. Kronotorp fick lagligen grundas på kronohemman från 1757. De uppstod i praktiken långt tidigare.
Små jordlägenheter i Karelen som uppstod på 1700-talet när inhysingar bosatte sig i ödemarken och uppodlade lite mark. År 1766 fastslogs vid skattläggningen att de skulle påföras vissa arviorubel och införas som kronotorp i jordeboken, men utan hemmantal. I skattläggningar under 1800-talet blev de klassificerade som hemman och skattlagda till mantal.
Transport för kronans räkning, utfördes av hemmansägare. Skjutsningen hörde till de allmänna utskylderna.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Penningvärdet på de skattepersedlar som ingick i jordeboken. Värdet fastställdes av kronan, och efter 1621 kunde persedlarna också erläggas i kontanter. Kronovärdet på nya persedlar fastslogs vanligen av riksdagen. Kronovärdet på ett dagsverke fixerades 1652. Kronovärdet gällde i hela det svenska riket. Kronovärdena förblev med ett undantag oförändrade in på 1700-talet. I Gamla Finland bibehölls de svenska kronovärdena – med undantag för spannmål, havre och hö, för vilka kronovärdet höjdes 1784 – oförändrade ända till 1811, men de omvandlades till ryskt mynt så att ett öre silvermynt motsvarade en kopek banco assignationer.
Den mark som enligt bestämmelserna om storskifte förbehölls kronan. Den bestod till stor del av skog. Kostnaden för utbrytning och avvittring av överloppsjord tillkom kronan. I det fall att skogsägorna blev omfattande kunde överloppsjorden tills vidare bli omätt.
Officiell titel införd 1751 för den prins som i rätt nedstigande led är närmast arvsberättigad till kronan, från 1544 den regerande monarkens äldste son. Enligt RF 1772 (§ 35) skulle också konungens äldste sonson i rätt nedstigande led kallas kronprins.
Officiell titel på kronprins gemål, införd 1744. Den första som bar titeln kronprinsessa i Sverige var Adolf Fredriks gemål Lovisa Ulrika (1744–1751).
Under 1600-talet benämning på kronan tillhörigt proviantmagasin eller proviantförråd.
Vid sidan av böter den vanligaste strafformen under medeltiden. Ursprungligen användes kroppsstraff enbart mot ofria och under medeltiden går det att dra en social distinktion mellan kroppsstraff och böter, ”den bättre med kropp, som ej äger ko”. I städerna var kroppsstraffen i praktiken alltid offentliga. Bland kroppsstraffen går det att urskilja två huvudtyper: stympning och prygel.
Bruk som förfärdigade krut åt armén under Krigskollegiums övervakning medan räkenskaperna granskades av Fortifikationskontoret. Dylika bruk, vilka förestods av en direktör eller inspektör, fanns under svenska tiden i Kristianstad (Tossebro bruk), Stockholm (Åkersbruk) och Jönköping (Husqvarna bruk). Det första krutbruket i Finland grundades 1825 vid Östermyra bruk i Seinäjoki.
Officer som kontrollerade kruttillverkningen vid ett krutbruk.
Av staten tillsatt tjänsteman som kontrollerade kryddkrämarnas handel med specerier och medicinalväxter.
Mansperson som håller krog; krogvärd, värdshusvärd.
I Gamla Finland var krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet kronans monopol. Under åren 1735–1782 och från 1787 var krögeriförpaktningsrätten i Viborg överlåten åt staden som utarrenderade den till enskilda företagare. Dessa arrendatorer hade rätt att bära upp den accis som låg på förbrukningen av alkoholhaltiga drycker och de bildade också Krögerikompaniet.
I Gamla Finland benämning på de arrendeavgifter som kronan erhöll vid utarrenderingen av krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet.
I Viborg från 1787 förpaktning till enskilda affärsidkare av den krögeriverksamhet som kronan överlåtit åt staden.
I Viborg 1774–1782 kompani bildat av borgerskapet för att bedriva den krögeriverksamhet och andra anslutande aktiviteter som staden genom krögeriarrende erhållit av kronan.
Förse granskade och godkända mått med kröningsstämplar.
Från och med 1775 av offentlig myndighet på arvode anställd person som biträdde justerare i deras ämbetsutövning, särskilt om de två bofasta män som från och med 1733 på lands- eller häradshövdingens förordnande ansvarade för kröning av laggkärl på lastningsplatser, i fiskelägen och vid tjärbrännerier vilka dock först 1775 officiellt kallades (laggkärls)krönare.
Den högtidliga handling genom vilken en regent eller dennes gemål insätts i sin värdighet. Under medeltiden bestod den vanligen av smörjande, investitur med regalierna, intronisation och mässa. Smörjelsen var det viktigaste momentet eftersom den förmedlade Helig Ande vilken gav regenten en kvasiklerikal karaktär. Den första kända svenska kröningen är kröningen av Erik Knutsson 1210.
Efter 1733 om kontrollering av mått, mål och vikt genom att man brännmärkte justerade förvarings- och transportkärl med kronans sigill och tecknade sitt personliga kontrollmärke därunder.
En av de två urkunder som bevarats från mötet i Kalmar 1397. Det föreligger i original. Utfärdarna intygade att de bevistat kröningen av Erik av Pommern till kung i de tre nordiska rikena och lovade honom sin trohet och kärlek.
Den ed som kungen avlade i samband med kröningen. Ordalydelsen är känd 1443. Kungen fick under ceremonin ett dokument med ordalydelsen, som han läste upp. Sedan lade han sin högra hand på Nya testamentet och avlade eden. Eden bestod av två delar. Han utlovade fred och rättfärdighet för kyrkan och folket samt att upprätthålla de förmåner som kyrkan erhållit.
Extra ordinarie kronoskatt som uppbars för att bekosta en förestående kröning.
Brev som utfärdats av kungen eller i kungens namn. Vanligen var kungen närvarande. Undantag utgjordes av en omyndig kungs brev samt de dombrev från Magnus Erikssons tid som utfärdades 1344–62 under ”ad casus”-sigill i hans namn av en justiarius eller annan befullmäktig som testus. De äldsta kända kungabreven är av Knut Eriksson (1167–96) för Viby-Julita kloster samt ett original och en kopiebokstext för Nydala kloster. Först från Magnus Erikssons tid finns brev på annat språk än latin. Breven var av många olika slag, och många av de tidigaste tycks kungen närmast ha utfärdat som privatperson. Under kungalösa perioder hade visserligen riksföreståndarna verkställande makt som ”vice rex”, men endast det samlade riksrådet med ärkebiskopen i spetsen hade full myndighet. Kungabreven motsvarades under dessa perioder av både riksrådets och riksföreståndarnas brev.
Skriftligt avfattad och av regenten muntligen given edlig försäkran, vanligen under högtidliga former, att han eller hon ämnar respektera rikets lagar och särskilda bestämmelser om monarkens skyldigheter. Kungaförsäkran avgavs efter 1723 vid varje trontillträde. Den avlades utöver eller i stället för konungaed. Ursprungligen var kungaförsäkran ett löfte som en presumtiv tronkandidat avkrävdes för att bli vald till konung. Senare avgavs konungaförsäkran i samband med kröningen. Den första avtvingades 1371 av Albrekt av Mecklenburg som då redan varit Sveriges konung i sju år. Arvkungadömet och enväldet förändrade de medeltida kungaförsäkringarna. 1734 års lag angav att konungaförsäkran var en av de grundlagsenliga rättsurkunderna. År 1772 upphörde kungaförsäkrans egenskap av grundlag. År 1779 antog ständerna en ny formulering, enligt vilken kungen skulle styra efter gällande regeringsform. Den avlades av Gustaf IV Adolf med några ändringar, föranledda av Förenings- och säkerhetsakten.
Belöningsverksamhet som vanligen innebar överlåtelse av jord åt förtjänt person. Den kungliga gåvoverksamheten hade under äldre medeltid en skiftande karaktär. Magnus Ladulås och hans bror Valdemar Birgersson överlät åt sin kära klerk tre mindre gårdar. Borgaren Tideman Fris erhöll 1282 en ö i Stockholms skärgård för sin trogna tjänst. I viss mån fortsatte gåvoverksamheten under hela senmedeltiden. Som belöningsform förlorade kungagåvorna sin betydelse och ersattes av förläningsväsendet.
På ett kungligt sigill finns vanligen den regerande kungens namn och titlar, ofta också hans porträtt och/eller hans vapen med andra heraldiska symboler för hans maktutövning. Det äldsta svenska kungasigillet är från 1164/67. Under senmedeltiden skapades särskilda rikssigill till skillnad från kungens personliga sigill. Varje kung hade flera regeringssigill successivt eller samtidigt. Den äldsta typen kungasigill var det stora sigillet, klämman. Vid sidan av det stora sigillet infördes ”sigillum secretum” av kung Valdemar 1266/77. Den tredje typen var signetum som också var ett intimt sigill som till och med var mera personligt än secretum.
Handledning i statskonst och goda seder, avsedd för en ung furste. Genren var mycket populär i Europa under senmedeltiden. I Sverige sammanställdes Konungastyrelsen – Om styrilse konunga ock höfdinga, troligen för den unge Magnus Eriksson.
Den medeltida kungen utsågs genom val. Kungen kunde också avsättas. Enligt äldre Västgötalagen ägde svear att taga kung och likaså att vräka. Den som svearna tagit till kung skulle dömas till kung på alla götars ting. Valet skedde i Uppland på Mora äng, där Mora sten fanns. Den nytagne kungen skulle sedan dömas till kung av lagmännen på de olika lagtingen. Dömandet bestod av uppläsning av en formel. Kungen skulle svära att vara trogen lagsagans invånare och inte bryta rätt lag i deras land. Han skulle ge frid åt tre män som inte begått nidingsdåd. Han fick konungs namn och en krona. Den nytagne kungen skulle göra en eriksgata i riket. Den finska lagsagan fick rätt att delta i kungavalet 1362. I utkastet till unionsfördrag 1436 tillförsäkrades de finska lagsagorna rätten att utse särskilda deputerade till den gemensamma valförrättningen. De skulle bestå av en lagman, en med riddare jämställd, en borgmästare från Åbo samt två bönder från var lagsaga.
Val den 9 oktober 1918 där den stympade lantdagen valde en kung för Finland. Under sommaren 1918 hade den stympade lantdagen godkänt senatens förslag om en monarkistisk regeringsform med en rösts marginal. Då regeringsformen inte fick tillräckligt med stöd för att träda i kraft under samma lantdagsperiod påbörjade monarkisterna en process där man skulle förrätta kungaval utgående från regeringsformen 1772. Republikanhängarna ansåg förfarandet vara lagstridigt. Den 9 oktober 1918 godkändes i lantdagen med rösterna 64-41 förslaget om att förrätta kungaval. I valet samma dag föreslogs Karl Friedrich av Hessen som kung, vilket accepterades enhälligt av de samlade lantdagsmännen. Republikanhängarna protesterade mot förfarandet genom att utebli från valet. Det omtvistade resultatet realiserades aldrig eftersom Karl Friedrich avsade sig kronan i och med Tysklands nederlag i världskriget.
Handpenningar, medel som kungen – också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Den bestod av på hovstaten upptagen särskild post för personliga handpenningar och av medel som inflöt genom arv, gåvor, lån, försäljning eller dylikt. Hovstatens övriga medel förvaltades av överstemarskalken/riksmarskalken. Det var endast användningen handpenningarna som mottagaren inte skyldig att redovisa.
Allmän sammanfattande benämning på de årliga skatterna under medeltiden. Ordet skatt förekommer endast i vissa landskapslagar och i Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag. Ordet jorda skatter förekommer först senare.
Universitet som grundades i Åbo 1640 och flyttade till Helsingfors 1828. Åbo gymnasium omvandlades och upphöjdes till universitet med rätt att utdela akademiska grader. I Åbo skulle gälla samma privilegier som i Uppsala. Universitetets konstitutioner reviderades 1660, men de stadfästes inte. Åren 1713–1722 var universitetet evakuerat och försökte verka i Stockholm.
Särskilt beredningsorgan 1808–1809, inrättat för att minska regentens arbetsbörda i regeringsbestyren. Kungliga beredningen behandlade de ärenden som skulle refereras till konungen från Rikets ärenders allmänna beredning, med befogenhet att expediera beslutet under Kgl. Maj:ts sekret ifall de båda beredningarna var av samma åsikt eller bereda ärendet för föredragning i det kungliga kabinettet. Kungliga beredningen bestod av riksdrotsen, kanslipresidenten, hovkanslern, tjänstgörande generaladjutanterna och särskilt förordnade medlemmar, till exempel överståthållaren i Stockholm och Krigskollegiums president.
Offentligt bibliotek i Stockholm som har sin grund i de svenska monarkernas – tidigast Gustav Vasas – bokanskaffningar och samlingar. Biblioteket har sedan kansliordningen 1661 mottagit pliktexemplar av alla i Sverige tryckta verk och blev sedermera Sveriges nationalbibliotek. Det ställdes 1713 under Kunglig Majestäts kansli, med uppgift att under särskilda tider stå öppet för besökare som erhållit tillstånd. Biblioteket verkade åren 1768–1877 i Kungliga slottet i Stockholm och flyttade därefter till Humlegården och blev ett självständigt ämbetsverk.
Teaterstyrelse med uppgift att leda Kungliga teatrarna och hovkapellet. Direktionen utgjordes av Kungliga teaterns direktör, andre direktör och sekreterare.
En av den svenska krigsmaktens fyra artilleriregementen i slutet av 1700-talet. Kungliga finska artilleriregementet grundades 1794 i och med en uppdelning av Kungliga artilleriregementet. Finska artilleriregementet bestod av tio kompanier och var till största delen förlagt i Helsingfors. Efter finska kriget 1808–1809 ombildades regementet och existerade med namnet F.d. Kongl. Finska artilleriregementet fram till 1811.
Ämbetsverk som grundades i Finland 1799 för att förbättra den ekonomiska utvecklingen genom att skapa nya vattenvägar och rensning av vattendrag, förebygga översvämningar och öka den tillgängliga odlingsmarken genom torrläggning. Uppgiften hade tidigare skötts av Finska Hushållningssällskapet. Verksamheten leddes av en oavlönad direktion. Det egentliga arbetet utfördes av rotesoldater. År 1807 avstannade verksamheten. Formellt existerade direktionen till 1812. Då beslutade kejsaren att landshövdingen för Åbo och Björneborgs län skulle ta hand om strömrensningsdirektionens tillgångar. Ämbetsverket fick 1816 en efterföljare i Kejserliga strömrensningsdirektionen.
Orkester anställd vid ett hov. Ett kungligt hovkapell fanns vid det svenska hovet tidigast från 1526, med diverse musiker och sångare från 1540-talet, som från 1620 tillsammans med den närmaste chefen, hovkapellmästaren, var uppförda på hovstat. Från 1773 då Kungliga Operan grundades tjänade hovkapellet som operans orkester, och hovkapellet ingick i den enhet som kallades Kunglig Majestäts hovkapell och teatrar. Kungliga hovkapellet upplöstes 1806, men inrättades igen 1809.
Kungens hovstat, vid hovet anställda ämbetsmän och personal under riksmarskalken, 1680–1772 under överstemarskalken, med uppgift att betjäna i monarkens rum och vid måltider samt ha vårdnad om monarkens hus och husgeråd.
Avdelning inom kungliga hovstaterna som grundades under 1500-talets första hälft av Gustav Vasa. Den hade till uppgift att vårda de kungliga husgeråden, det vill säga de kungliga slottens inredning och bohag. Från 1634 hade husgerådskammaren till uppgift att föra inventarier över samlingarna. Arbetet leddes av husgerådsmästare och husgerådsskrivare. Husgerådskammaren lydde under riksmarskalken, 1680–1772 under överstehovmarskalken.
Centralt ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret. Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av justerare i länen.
Kungliga kansliet, sedan medeltiden regentens kansli, ett centralt förvaltningsorgan för mottagande och expedition av skrivelser till och från statsöverhuvudet. Benämningen användes både för lokalen och för personalen. Under medeltiden sköttes kansliet av representanter för kyrkan. Under Gustav Vasa reformerades kansliet efter tysk modell. År 1626 omorganiserades enheten och fick en fast organisation med en kansliordning.
Avdelning inom kungliga hovstaterna som grundades under 1500-talets första hälft av Gustav Vasa med uppgift att ansvara för och vårda de kungliga kläderna. Kungliga klädkammaren lydde under riksmarskalken, 1680–1772 under överstehovmarskalken. Vid Kungliga klädkammaren verkade bl.a. en klädmästare, klädskrivare och kamrer som i hovstaten 1729 benämndes klädkammarförvant.
Icke-statlig institution vars uppgift är att utveckla och sprida kunskaper om de vetenskaper som har betydelse för krigskonsten. Akademien grundades 1796 under namnet Svenska krigsmannasällskapet och fick sitt nuvarande namn 1805. Akademien bestod i början av 1800-talet av fem avdelningar: Taktiska avdelningen, Artilleriavdelningen, Fortifikationsavdelningen och Matematiska avdelningen samt Avdelningen för sjömilitära ärenden.
Inrättning som samlade kartor, planer och handlingar rörande fästningar, fältslag och krigsväsen. Materialet överfördes till Krigsarkivet efter dess grundade 1805.
Samling tekniska modeller. Initiativet till modellkammaren togs av Christopher Polhem efter dennes resa utomlands år 1694. Han grundade då anläggningen Laboratorium mechanicum i Stockholm för att kunna göra försök och för att utbilda ingenjörer. Där installerades också modeller i trä, och anläggningen bytte namn till Kongliga modellkammaren. I mitten av 1700-talet fylldes samlingen till stor del av lantbruksmaskiner som inlämnats till Vetenskapsakademien för bedömning. Mellan 1757 och 1802 fanns samlingen i Rikssalen och i angränsande rum i Kungahuset på Riddarholmen. År 1779 uteslöts flera modeller som inte befunnits vara mekaniska eller som betraktades som onyttiga.
Akademi instiftad 1771 till vars verksamhetsfält enligt stadfästelsebrevet hörde allt som hör till musikvetenskaper, uppgiften att ombesörja att nya musikaliska verk skapades och granskades samt undervisning i komposition, sång och instrument.
Benämning på Myntverket, särskilt under den tid när myntpräglingen var utarrenderad till någon annan myndighet eller privatperson. Kungliga myntet lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Yrkesfolket vid Kungliga myntet bestod av myntmästare, bankokommisarie, vardein, inspektor, medaljör, proberare och penningräknare.
Systematiskt insamlad och ordnad samling av äldre och nyare mynt och medaljer, central numismatisk institution med ursprung i 1500-talet. Från och med 1727 lydde kabinettet under riksantikvariens vård och fick då namnet Kgl. myntkabinettet. År 1786 blev det en del av Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Orden instiftad 1748 för ämbetsmän inom civilförvaltningen. Den bestod ursprungligen av två klasser: kommendör och riddare. År 1783 blev det möjligt att förläna orden åt präster som upptogs som ledamöter i stället för riddare. Kungliga Nordstjerneorden förlänas i Sverige sedan 1975 endast utländska medborgare.
Kunglig orden instiftad 1748 som den förnämsta i det svenska ordensväsendet som då skapades. Orden har endast en klass liksom dess franska förebild Helgeandsorden. Kungliga Serafimerorden deltog i övervakningen av rikets fattig- och sjukvård. Serafimerorden delades endast ut till furstar och rikets högsta ämbetsmän och militärer. Orden övertog också ansvaret för Serafimerlasarettet, som vid ordens inrättande var under byggnad. Två serafimerriddare var sjukhusets direktörer. År 1772 övertog Serafimerorden den högsta direktionen över rikets samtliga lasarett, barnhus och hospital. År 1787 övertogs uppgiften av Serafimerordensgillet.
Avdelning, kammare, inom svenska hovet som ansvarade för silvret under ledning av en silverskrivare. Silverkammaren existerade inte längre på 1700-talet, utan hade troligen slagits ihop med husgerådskammaren.
Benämning på svenskt ämbetsverk grundat 1769.
Direktion som på riksnivå förvaltade spannmålsmagasinen och därtill knuten verksamhet.
Svensk kunglig akademi, inrättad av drottning Lovisa Ulrika 1753. Syftet var att i Sverige bringa fram ”en ren smak, ett städat tänke- och höfsat skrivesätt såsom uti samhället nyttige, prydelige och behagelige”. Akademin betecknades som en académie des belles-lettres enligt fransk förebild. Ämnena var historia, antikviteter, vältalighet och svenska språket. Drottningen utsåg ledamöter och valde ämnen för de prisfrågor som utlystes. Akademin blev kortvarig och upplöstes 1756.
Riddarorden instiftad 1748 för militära förtjänster inom armé och flotta. Den hade ursprungligen två klasser: kommendör och riddare. Kungliga Svärdsorden förlänades till 1974 (i Sverige) som belöning för långvarig, gagnande verksamhet inom försvarsmakten (därefter vilande).
Samlande beteckning för Kungliga svenska operan (grundad 1773), Kungliga svenska dramatiska teatern (grundad 1788) inklusive Kungliga mindre teatern vilka alla lydde under direktionen för Kungliga teatrarna.
Pensionsinrättning för Kungliga teatrarnas artist-, balett-, kör- och tjänstemannapersonal grundad 1788 genom en bestämmelse om att avsättningar skulle ske till en pensionskassa vid talscenen.
Tryckeri grundat i Stockholm 1526 då kung Gustav Vasa drog in tryckerirättigheterna för alla andra tryckerier än hans egna. Institutionen hade en föreståndare, och där trycktes förutom kungliga mandat och förordningar också religiös litteratur.
Lärt samfund grundat 1739 i Stockholm med målsättningen att i Sverige utveckla och sprida kunskaper i matematik, naturkunnighet, ekonomi, handel och nyttiga konster samt manufakturer. Kungliga Vetenskapsakademien grundades 1739 av sex vetenskapsmän och politiker: Jonas Alströmer, Anders Johan von Höpken, Sten Carl Bielke, Carl Linnaeus, Mårten Triewald och Carl Wilhelm Cederhielm. Lärda sällskap var då synnerligen populära i Europa. Vetenskapsakademien publicerade läsvärda rön på svenska i ”Handlingar”. Akademien fick kunglig bekräftelse på sina stadgar 1741. Antalet ledamöter växte och var 64 år 1742. År 1762 maximerades antalet ledamöter till 100. Akademiens nuvarande struktur skapades av kemisten Jöns Jacob Berzelius på 1820-talet.
Vetenskapligt samfund i Uppsala, grundat 1728 då föregångaren Bokwettsgillet omvandlades till en kunglig akademi. Societetens huvuduppgift var att årligen utge sina handlingar. De publicerades kvartalsvis från 1720 under titeln ”Acta literaria Sveciae”. Samfundet, som då benämndes Societas regia scientiarum Upsaliensis, upplevde en långvarig nedgång på 1740-talet. På 1770-talet återupplivades skriftserien under namnet ”Nova acta”.
Akademi grundad 1753 av drottning Lovisa Ulrika under namnet Kungliga Svenska Vitterhetsakademien. Akademin var verksam 1753–1755 och på nytt 1771–1782. Den återupplivades av Gustav III 1786 under namnet Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien. Akademins verksamhetsfält definierades då som historien, antikviteterna, inskrifts- och sinnebildskonsten samt myntkunskapen, och den gavs uppgifter av ämbetsverkskaraktär. Det svenska språket och svenska vitterheten som hört till den gamla Vitterhetsakademiens fält överfördes 1786 till den samtidigt grundade Svenska Akademien.
Ledande bibliotekarie vid Kungliga biblioteket 1611–1811.
Under 1600-talet benämning på borgmästare som var utsedd av kronan. Kungliga borgmästare fanns i de flesta stapelstäder i det svenska riket. Utnämningen förbjöds vid frihetstidens början som stridande mot städernas självstyrelse.
Den skyldighet som varje helt hemman under 1500-talet hade att utfordra två av kronans hästar per år och vart tredje år två kungshästar.
Tjänstebeteckning för den boktryckare som var anställd av Kanslikollegium för att trycka kollegiets och Kgl. Maj:ts kanslis handlingar och dokument. En dylik var upptagen på Kanslikollegiums stat åtminstone 1729.
Samlande beteckning för lägre kungligt ombud vid en beskickning än minister.
Samlande beteckning för tjänstemännen vid Charta sigillatakontoret i Stockholm, som underlydde Kammarkollegium, och en tjänstebeteckning för kontorets kungliga ombud, i motsats till inspektören och chefen för kontoret.
Benämning på rikets högsta styrande organ bestående av kungen eller av kungen och rådet eller del därav som i gemensamma överläggningar beslutade om rikets ärenden.
Officiell benämning på Kungliga teatrarna dit även Kungliga hovkapellet överfördes när Kungliga teatern grundades 1773. Hovkapellet och teatrarna leddes av Kungliga direktionen av hovkapellet och spektaklen.
Enhet som fram till 1840 i Sverige inför konungen, eller för konungen i rådet, föredrog de ärenden som avgjordes av regeringen. Kansliet var i organisatoriskt avseende en skapelse av Axel Oxenstierna. År 1626 fick kansliet sin första kansliordning och blev då ett ämbetsverk med fast personal och stadgade former för ärendenas fördelning, beredning och expedition, samt för registrering och förvaring av handlingar. Kunglig Majestäts kansli var indelat i Rikskansliet eller dagliga kansliet och Riksarkivet eller gamla arkivet och stod över de andra kollegierna, eftersom kansliet också beredde och expedierade ärenden som hörde till andra kollegiers förvaltningsområden. Fram till 1801 kallades Kunglig Majestäts kansli i dess kollegiala form även Kanslikollegium.
Kungligt fastställt utlåtande, förordning eller instruktion över en ämbetsmans eller myndighets betänkande eller yttrande. ”Kunglig Majestäts memorial” användes särskilt om ett betänkande från högre myndighet till lägre, eller till enskild person, angående något som skulle uträttas.
Benämning på rikets postväsende i dess egenskap av reale, kronopost.
Under svenska tiden om av konungen, rådet eller konungen i rådet (Kgl. Maj:t) utfärdad föreskrift som ofta kompletterade den föråldrade medeltida lagstiftningen eller var en specialbestämmelse för specifikt ändamål som till exempel kyrkliga statuter och regler för gårdsrätter.
Titel för ledamot i den svenska konungens råd 1682–1719.
Sällskap som grundades 1766 med namnet Svenska Patriotiska Sällskapet till konsters, slöjders och rikets näringars uppmuntran. Sällskapet bytte namn 1772 när dess stadgar stadfästes. I sällskapet verkade ledande personer inom statsförvaltning, vetenskap och näringsliv. De diskuterade möjligheter att stärka landets ekonomi, bland annat åtgärder för att utveckla jordbruksproduktionen, bergsbruket och textilnäringen. Sällskapet utgav 1766–1789 en hushållningsjournal som skulle sprida kunskap åt allmänheten om nya rön. Tidskriften Handlingar utgavs 1770–1782 och Ny journal uti hushållningen 1790–1813.
Personalen vid kungens stall och dess lönestat. Till stallstaten räknades 1729 två överhovstallmästare, en underhovstallmästare, stallmästare, beridare och åtskilliga stallbetjänte, bokhållaren, rustmästaren, två fodermarkar, sadelknekten, stallskräddaren, remsnidaren, vagnmästaren och hovslagaren.
Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Från 1600-talet förvaltades kungsgårdarna vanligen genom arrende eller var indelade till boställen.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom arrende eller som indelade till boställen.
Systemet att mot avgift erhålla rätten att bruka en kungsgård. Samtliga perpetuella arrenden upphävdes 1766 då längden på arrendet fixerades till högst 15 år. Då förbjöds också skatteköp av kungsgårdar. År 1799 fixerades arrendetiden till 30 år. Arrendet för åkerarealen bestämdes till en viss mängd spannmål. Andra förmåner auktionerades. Till arrendatorns skyldigheter hörde underhållet av byggnader och skogen. Efter 1793 skulle en ekonomisk besiktning utföras första gången efter fem år och därefter efter tio år. Ett år före arrendetidens utgång anställdes auktion för arrendet av Kammarkollegium (senare Finansexpeditionen i Kejserliga Senaten) och på landskansliet. Auktionen kungjordes minst före månader före den hölls och tre gånger i ”Allmänna Tidningen” och från predikstolarna i det län där kungsgården var belägen samt i de angränsande länen. Den högstbjudande skulle efter auktionen ställa borgen för ett års arrende. Vid tillträdet lämnades borgen för kungsgårdens lagliga hävd och fullgörande av arrendevillkoren under tio år, varefter laga syn skulle förrättas och en ny borgen fastställas.
De närmast omkring en kungsgård belägna hemmanen som ansvarade för byggningshjälpen.
Benämning på de hemman som låg runt de tre kungsgårdarna på Åland och som kunde avkrävas extra hjälpdagsverken på kungsgårdarna utöver de vanliga jordeboksdagsverkena. Antalet extra dagsverken skulle motsvara den byggningshjälp som arrendatorerna erlade till kronan i stället för sagda hemman. Rättigheten infördes 1784. År 1799 bestämdes att dagsverken, som utgjorde en särskild kronans hemmansränta, inte skulle få innefattas i kungsgårdsarrenden.
Från medeltiden till 1800-talet benämning på drevjakt, senare också vinterskall, för kungliga personers nöje. Kungsjakt bedrevs huvudsakligen på regala villebråd – älg, björn och rådjur, från 1700-talet också varg. Kungsjakt organiserades av hovjägaren, med hjälp av allmogen som var skyldig att bistå vid jakten. Under 1700-talet blev kungliga jaktdjurgårdar med uppfött villebråd allt vanligare.
Ladugård med boskapsskötsel och boskapsavel som ursprungligen hörde till en kungsgård eller kronans slott. Den förestods av en ladugårdsfogde. Instruktioner för ladugårdarna utfärdades 1556, och under slutet av 1600-talet blev ladugårdarna oftast självständiga enheter som utarrenderades. I början av 1800-talet fanns endast sju kungsgårdar och kungsladugårdar i Finland: fyra i Åbo län, en i Kuopio län och två i Viborgs län. S.k. behållen kungsladugård var en kungsladugård eller kungsgård som i slutet av 1600-talet förvaltades direkt av kronan utan att bli utarrenderad.
Under kronan lydande obebott område som var avsöndrat från allmänningen. Kungsparker omnämndes i landslagarna. I dessa stadgades om straff för den som jagade i kungspark.
Särskild skjuts för regenten eller hans familj; avgiftsfri skjuts i likhet med kronoskjutsen, ålåg sedan gammalt allmogen. Först 1792 infördes en avgift motsvarande skjutslegan som för andra resande. Kungsskjutsen koordinerades av landshövdingen och kronans lokala tjänstemän efter behov och uppsatt resrutt.
Benämning på det nät av allmänna landsvägar som gick från norska atlantkusten till städerna i svenska riket och som var förseda med gästgivargårdrar. I den finska delen av riket gick vägen längs med kusten från Åbo til Vederlax med avslutning i S:t Petersburg.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna. Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
På ett officiellt och rättsgiltigt sätt underrätta eller notifiera allmänheten, tillkännage, offentliggöra.
Offentlig delgivning, myndighetsskrivelse, administrativt förfogande eller domstolsbeslut som tillkännages skriftligen eller muntligen, vanligen åt allmänheten eller åt andra myndigheter.
Eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster. Kuningas återfinns som personnamn 1340.
Specialförband som verkade i Sallatrakten på den vita sidan under finska inbördeskriget 1918. Kuolajärvibataljonen bestod av frivilligt manskap samt 350 värnpliktiga och hade en numerär på 1 300 man. Bataljonen leddes av jägarlöjtnant Oiva Willamo. Bataljonens uppgift var att förverkliga den vita sidans plan på att erövra Östkarelen. Bataljonen sammangick i Sallaregementet under sommaren 1918.
Län som grundades i samband med länsreformen 1831 och ersatte det tidigare Savolax och Karelens län. Länet bestod i stort sett av norra Savolax. Efter 1831 bibehölls gränserna ända till 1940 och 1944 då hela Pälkjärvi socken samt delar av några andra socknar avträddes till Sovjetunionen. Länets residensstad var Kuopio.
Länssjukhus i Kuopio som öppnades 1794. Sjukhuset utvecklades från det tillfälliga kurhus som landshövdingen inrättat 1791. Serafimerordensgillet godkände det tillfälliga sjukhuset 1794 och en tomt inköptes 1796. År 1822 uppfördes ett nytt sjukhus som också innefattade kurhuset för vård av veneriskt sjuka. Sjukhuset bytte namn till Lasarett och kurhuset i Kuopio. Efter 1850 återfick lasarettet sitt gamla namn och bytte 1858 namn till länssjukhus.
Statligt sjukhus i Kuopio som verkade 1796–1959, dock först efter 1858 under namnet länssjukhus. Sjukhusets tjänstemän bestod 1877 av en lasarettsläkare som också var slottsläkare och en syssloman. År 1896 inleddes en sex månader lång utbildning av sjuksköterskor vid länssjukhuset. Kurserna blev regelbundna 1898–1899. År 1919 utökades antalet kurser.
Biskopsstift inom evangelisk-lutherska kyrkan i Finland med Kuopio som residensstad. Det grundades 1939. Uleåborgs stift grundades också ursprungligen som Kuopio stift 1851. Biskopssätet var då också beläget i Kuopio. Stiftet med biskopsresidenset flyttades dock till Uleåborg 1900, fastän namnet ”Kuopio stift” bibehölls. År 1923 blev namnet på det dåvarande Kuopio stift formellt Uleåborgs stift.
Benämning på borgare eller handelsman i östfinska städer, med rötter i Viborgska guvernementet. Kupetsi idkade vanligen trävaruhandel eller sågverksamhet.
Eventuell hednisk titel på hövding hos tavaster och karelare. ”Kupias” är ett ryskt lånord som betyder herre eller godsförvaltare. Som personnamn finns ”kupias” belagt både i Tavastland och i Karelen. I Estland har ordet ”kubjas” ursprungligen avsett byålderman.
Statlig vårdanstalt för mentalsjuka grundad 1841 i Helsingfors under namnet Kuranstalten invid Helsingfors, det enda mentalsjukhuset i Finland under autonoma tiden som diagnostiserade mentalsjukdomar, testade nya vårdmetoder och isolerade farliga mentalpatienter. Sjukhuset uppfördes 1840–1841. År 1866, 1877 fanns en överläkartjänst, en underläkartjänst, en predikant och en syssloman. År 1904 blev sjukhuset ett undervisningssjukhus för Helsingfors universitet. Sjukhuset uppgick 1958 i Helsingfors universitetssjukhus under namnet Lappvikens sjukhus.
Person som blivit utnämnd av en myndighet att ta hand om myndighetens eller en annan persons förmögenhet och rätt, motsvarande god man, förmyndare eller förvaltare. Kurator förekom som tjänsteman bl.a. vid förmyndarekammaren i Stockholm fr.o.m. 1667, som dekanus högra hand vid Alexanders-universitetet och lärare i läroverk under autonoma tiden som ansvarade för elever vilkas föräldrar eller förmyndare inte bodde i läroverksstaden.
I Ryssland från och med 1803 högste styresman (rangklass 4) för undervisningsförvaltningen i ett lärodistrikt omfattande ett universitet och lägre läroanstalter. Skolväsendet i Gamla Finland lydde under kuratorn i Dorpats lärodistrikt.
Efter 1663 en person som å kanslerns vägnar skötte ett svenskt universitets närmaste styrelse: universitetskurator. Termen övergick under autonoma tiden i betydelsen ämbetsman vid universitet 1852–1868 som biträdde en fakultetsdekanus eller lärare vid läroverk som hade huvudansvaret för föräldra- och förmyndarlösa elevers boende.
Ordförande i studentnation sedan 1600-talet. I Finland under åren 1852–1868, vid universitetsfakultet: ämbetsman som biträdde fakultetens dekanus.
Person som av myndighet utsetts att bevaka och sköta en persons intressen, då denne inte hade möjlighet att själv övervaka dem. Till skillnad från andra ombud behövde en kurator inte följa sin klients instruktioner, utan skulle självständigt agera med klientens bästa för ögonen. En kurator ad litem kunde utses åt en minderårig, en annan omyndigförklarad person eller i övrigt en person i behov av ett ombud och avsåg en god man, förmyndare eller förvaltare av annans egendom, i synnerhet i äldre tider en förvaltare av massans egendom i en konkurs.
I Ryssland 1786–1803 använd benämning för guvernören i ett guvernement i dennes egenskap av högsta styresman över skolväsendet i guvernementet, under överinseende av ståthållaren (generalguvernören). Även guvernören i Viborgs ståthållarskap och Viborgska/Finländska guvernementet var verksam som kurator för skolväsendet. I Ryssland var kurator 1755–1803 titel för den högste styresmannen för Moskva universitet.
Institution för vård av veneriska sjukdomar. Försök att grunda kurhus i Finland gjordes redan 1755. Det första var verksamt i Helsingfors 1785–1831. Kurhus skulle finnas från början av 1800-talet vid varje länslasarett. Det första inrättades i Heinola 1810, det sista i Kuopio 1822. De bytte 1822 namn till lasarett och kurhus.
Den ersättning som förmögna patienter erlade för mat i de finska kurhusen under 1800-talet. I Sverige var kurhusavgiften en personlig avgift som uppbars av varje mantalsskriven person 1818–1873.
Sjukhus för vård av huvudsakligen veneriska sjukdomar och andra farsoter i och omkring Helsingfors stad. Kurhuset förestods av en direktion. Som ordförande verkade en representant för staden. Han biträddes av ledamöter som representerade länet, församlingen och medicinalstaten och sjukhusets ekonomiansvariga syssloman. Kurhuset slogs 1831 ihop med Nylands länslasarett och Kliniska insitutet. Det nya sjukhuset inledde verksamheten 1838 och bytte 1848 namn till Gamla Kliniken.
Medicinskt utbildad person som erbjöd tjänster också som läkare vid en kuranstalt. Han hade under 1800-talet vanligen ordinarie tjänst inom medicinalstaten (till exempel som lasarett-, provinsial-, regements-, stads- eller slottsläkare).
Fördelningen av kostnaderna för ett kurhus. Läkarvård, medicin, bostad och annan vård bekostades av staten. Fattiga patienters matkostnader bestreds av deras församlingar. År 1811 ändrades bestämmelserna. Hemförsamlingens präst och länsman skulle då skriftligt intyga att en viss patient var medellös, och dennes underhåll bekostades då av staten. Förmögna patienter skulle själva stå för sina matkostnader.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av bland annat tuberkulospatienter, grundat 1910. Santoriet förestods av kommunalläkaren.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Postförbindelse som upprätthölls av särskilda ilbud mellan avsändare och mottagare. Kurirpost förutsatte ett nät av skjuts- och ridstationer för utfodring och byte av häst. Den första statliga kurirposten försökte man 1620 inrätta på rutten Stockholm–Hamburg. Det är osäkert om systemet fungerade. Termen används också om den post som fortskaffades på detta sätt. Kurirposten ersattes 1636 till stora delar av stafettposten. Sedan 1800-talet används termen kurirpost närmast om diplomatiska postförsändelser.
Ursprungligen titel för universitetsvaktmästare, senare särskilt om person som var anställd vid ett universitets drätselverk och kansli.
Underlydde tullverkets överuppsyningsman.
I en handskrift de ord, siffror eller bokstäver som är skrivna längst ner på sidan och som anger början av texten på följande sida.
Vaktmästare, ordningsman (inom olika ämbetsverk).
Inspektionsområde inom franciskanordens provins. Kustodierna bestod av ett eller flera ordenshus. De förestods av en kustos. Ursprungligen var Sverige en kustod som före 1291 delades upp i kustodierna Linköping och Stockholm. De finska ordenshusen hörde till Stockholm.
Väktare, vårdare, uppsyningsman. I den äldsta kristna kyrkan var kustos den person som hade uppsikt över en kyrkas tillhörigheter och reliker. I nyare tid är kustos ordförande vid universitetsdisputation, uppsyningsman på bibliotek, av konst- eller naturaliesamling m.m.
Föreståndare för ett kustodium inom franciskanorden. Kustorn utsågs ursprungligen av generalen, senare av provinsialministern och provinsialkapitlet. Kustoderna var medlemmar i provinsialkapitlet. I fall provinsialkapitlet inte kunde sammanträda ersattes det av kustodernas möte.
(Fram till 1923 i Sverige) titel för underordnad tulltjänsteman som främst tjänstgjorde som besättningsman på kustbevakningsfartyg.
Delvis med lagstadgat statsstöd finansierat kommunalt sanatorium för lungsjuka beläget i Kuusankoski grundat 1933. Förestods av kommunalläkaren.
Aritmetisk måttenhet som utgjorde grunden för beskattning i Ingermanland. Enheten användes i riksamiral Karl Karlsson Gyllenhjelms förläning och motsvarade det gamla romerska skiftessystemet inom armén.
Förutsättning med hänsyn till utbildning, kunskap och kompetens för att kunna söka en tjänst eller utföra ett uppdrag; egenskap, förmåga eller kunskap som gör någon kvalificerad för något. I juridiskt språkbruk hänvisar kvalifikation till skärpande av straff eller till försvårande omständighet.
Från 1625 statlig tjänsteman som tillsammans med häradshövdingen skulle övervaka att kvarndirektiven följdes. Speciellt viktigt var att verkställa förbudet mot allmogens husbehovskvarnarkvarnar, ifall dessa låg för nära en tullkvarn. Efter 1697 underställdes kvarnkommissarierna kvarnkommissionerna.
Kommission med uppgift att undersöka kvarnar. Målet var att skattlägga de frälsekvarnar som låg på kronans marker eller som utnyttjade allmänningsvatten. Kommissionen fick i sin verksamhet stöd av landshövdingen. Den egentliga rannsakningen utfördes sedan av häradshövdingen, som också fastställde kvarnens ränta. Kvarnkommissioner tillsattes från och med år 1697 i nio län och senare ytterligare i några län. Handlingarna överlämnades till länsstyrelserna och därefter till Kammarkollegium.
Kvittens över den spannmål som togs ut ur magasinet för malning. Kvarnräkningen utfärdades av magasinförvaltaren, sedan han i närvaro av kvarnföreståndaren hade vägt upp spannmålen. Den bifogades till uppbördsmannens beräkningar över innestående kvarntull.
Avgift som skulle erläggas för rätt att på sitt hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på frälsejord och stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Landskapslagarna reglerade ingående rätten till kvarn och kvarnbygge. Gemensamt var att ingen fick bebygga ett kvarnställe till skada för en annan. Rätten till kvarnställe reglerades enligt skifteslagstiftningens principer. Vattenkvarnar omnämndes i Finland år 1352. I västra Finland var det vanligt att byar som hade gemensam skog också hade gemensamma kvarnforsar. Bruket av gemensam kvarn kunde antingen avgöras genom lottning eller så kunde man följa delägarnas skattetal. För att kvarnen inte skulle skada fisket reglerades öppnandet av kvarndammarna vid vissa tidpunkter.
Lokal tjänsteman med uppgift att bevilja tillstånd för malning och att utlämna kvarntullssedlar. Termen användes också om en bokhållare vid kvarn.
Besiktning av kvarn. Kvarnskyn förrättades när en ny mjölkvarn skulle byggas eller när en gammal husbehovskvarn skulle ändras till en tullkvarn. Landshövdingen initierade synen, som förrättades av häradshövdingen. Närvarande var grannar och ägare av närliggande tullkvarnar. Syneinstrumentet skulle skickas till landshövdingen som inhämtade Strömrensningsdirektionens åsikt innan han fattade beslut om tullkvarnen. Besvär över beslutet riktades till Kgl. Maj:t och efter 1816 till senatens ekonomiedepartement.
Från 1625 en konsumtionsskatt på spannmål som fördes till kvarnen för att malas. År 1627 beslutades att allmogen och prästerskapet skulle betala för rätten att använda handkvarnar. Avgiften skulle erläggas årligen för varje person över 12 år. Dessutom skulle en kvarntull erläggas för spannmål som maldes i odalkvarn. Den personliga avgiften kallades också femmarkshjälpen. Den ersattes efter något år av mantalspenningar, och kvarntullen upphörde 1634.
Statlig tjänsteman som hade uppsikt över kvarntullen.
Förteckning över erlagda kvarntullspenningar. Kvarntullslängden fördes häradsvis av kvarn(tulls)skrivare.
Förteckning över personer som erlade kvarntullsmantalspenningar.
Ursprungligen avgift för innehavare av handkvarn. År 1627 bestämdes att alla handkvarnar skulle avskaffas, men att prästerna och allmogen under 1628 skulle få behålla handkvarnarna mot att de erlade 1 mark för varje hjon över 12 år. Skatten förlängdes de följande åren och blev permanent 1635. Genom beslutet 1627 ersattes längderna över innehavare av handkvarnar med kvarntullsmantalslängder.
Accissedel som spannmålsinnehavare måste skaffa sig för rätten att få sin spannmål mald. Den beviljades av en lokal kvarntullskrivare.
Tvångsmedel eller säkerhetsåtgärd sedan 1500-talet varmed egendom omhändertogs av en myndighet för att säkerställa betalningen av böter, skuld, ersättning eller påföljd genom vilken egendomen hade förverkats. Beslutet fattades av domstol och innebar att ägaren inte längre fritt kunde bestämma över sin egendom.
Ryskinfluerad benämning på kvarter i stad eller stadsdel.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
Om lön, arvode eller bidrag med fyra betalningsterminer om året.
Med fyra betalningsterminer per år, kvartalsvis, särskilt om betalningstermin för tjänstemannalöner.
Översikt över räkenskaperna för ett kvartal; kvartalsredogörelse. Kvartalsförslag gjordes bl.a. över ett postkontors rörelse och avskrivningar. Av förslaget framgick föregående kvartals balans, uppburna postmedel (fribrev och postportoavgifter), en procent av alla löneutgifter, extraordinarie inkomster samt nettosumman.
Polisbefäl i Viborg 1797–1811 med uppgifter motsvarande kvartersuppsyningsmännens, vilkas tjänster i staden indrogs förstnämnda år.
Penningsumma eller ranson som erhålls eller utbetalas kvartalsvis, särskilt om lön, pension, hyra och dylikt. Kvartalspenningarna ingick i jordeboksräntan i delar av Korsholms norra härad.
Benämning på fjärdepartsräfsten i Bremen-Verden.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
En trupps eller enskild militärpersons härbärgering i krig.
Militär enhet under 1500-talet, en av fyra eller fem enheter inom en fänika. Enheten leddes av en befallningsman, vars titel senare ändrades till kvartersmästare. Varje kvarter indelades i fem hela eller överrotar under en överrotmästare och varje överrot indelades i två halva eller underrotar om tio man, underrotmästaren inberäknad.
I Gamla Finland person som åtminstone tidvis under senare hälften av 1700-talet avlönades av staden för att bistå vid ordnandet av inkvarteringen av militärpersoner. Kvartermästaren arbetade under kvartersrådmannen.
Officer i truppförband, regementsstab, vaktkvarter eller på örlogsfartyg. Kvartermästaren förestod underhållet, förberedde inkvarteringen och skötte i samband med detta ekonomin, persedlarna m.m. I den svenska armén har det funnits regements-, bataljons- och kompanikvartermästare samt brigadkvartermästare.
I ryska städer från 1782 polisiärt organ i ett kvarter, vilket leddes av en kvartersuppsyningsman. Kvarterskontor torde ha förekommit i städerna i Gamla Finland.
I ryska städer från 1782 kvartersuppsyningsmannens biträde vid ett kvarterskontor. Kvarterslöjtnanter fanns även i Gamla Finland från 1784 till senare hälften av 1790-talet.
Civil tjänsteman som skötte arbetsfolkets inkvartering vid kanalbyggena under autonoma tiden .
Förman för flottans hantverkarkår under 1600-talet, vanligen en utbildad timmerman. ”Kvartersman” var också tjänstebeteckning för vissa kvartermästare vid svenska flottan och inom vissa andra militära områden efter 1728.
Arbetsförman inom bergsstaten som vid en gruva hade tillsyn över gruvarbetarnas boende och bostäder.
Civil stadstjänsteman som hade uppsikt över till exempel förvaltning och ordning i ett kvarter.
I Gamla Finland benämning på rådman som hade i uppgift att biträda borgmästaren vid organiseringen av inkvarteringen av militärpersoner.
Samlande benämning på finansförvaltningen av och personalen vid den militära hantverkarkåren.
I ryska städer från 1782 polischef i ett kvarter, vilken lydde under en stadsdelsuppsyningsman. Kvartersuppsyningsmannen var chef för kvarterskontoret och placerades i rangklass 10. I Gamla Finland fanns kvartersuppsyningsmän under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Därefter fanns i Viborg kvartalsofficerare med motsvarande uppgifter.
Under svenska tiden från 1600-talet och i Gamla Finland benämning på klagoskrift, missnöjesskrift över fälld dom. Termen användes också om själva sättet att anföra klagomål till en högre domstol. Kverell riktades i civila tvister till lagmansting, i brottmål till hovrätten. I städerna riktades klagomål över kämnärsrättens beslut till rådstugurätten.
Ämbetsman som förestår en vetenskaplig institutions ekonomiska förvaltning.
Vid myntverk anställd person med uppgift att justera myntämnena till lämplig tjocklek.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Statistisk tabell för femårsperiod.
Mantalspenningar eller motsvarande naturaprestation för kvinna.
Tjänsteman vid Socialministeriets barnskyddsbyrå, vilken informerade om barnskyddslagstiftning och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden i anknytning till barnskydd för flickor.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning vilken direkt under överinspektören för fattigvården övervakade den del av fattigvården och dess inrättningar som var avsedd för kvinnor. Tjänsten överfördes 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922 som, direkt under yrkesöverinspektören, övervakade de kvinnliga yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten överfördes 1922 på Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven för den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören var ingenjörsexamen eller dimissionsexamen från tekniskt läroverk.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektion av och rådgivning på kvinnliga arbetsplatser som omfattades av lagstiftningen om arbetarskydd. De första tjänsterna inrättades under autonoma tiden 1903. Från 1918 övervakades de kvinnliga yrkesinspektörerna av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör. Kompetenskraven för kvinnliga yrkesinspektörer var 1927 teknisk examen på institutsnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära.
Universitetsklinik i Helsingfors grundad 1935 för obstetrik och gynekologi. De två professurerna i obstetrik och gynekologi samt gynekologi vid Medicinska fakulteten i Helsingfors flyttades till Kvinnokliniken. Kvinnokliniken var efterträdare till Gynekologiska kliniken i Helsingfors.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar,måttenhet inom huvudvikten viktualie vikt som fastslogs 1739. 4 quintin motsvarade ett lod, en quintin 69 ½ äss.
Häfte i vilket en bondes skattskyldighet årligen upptecknades av häradsskrivaren på uppbördsstämman och i vilket kronofogden verifierade de skatter som blivit betalade. Kvittensböcker infördes 1668. De fick ett fast formulär 1684 och trycktes efter 1729. I början av 1800-talet ersattes kvittensböckerna med debetsedlar. I kvittensboken skulle på ena sidan antecknas vad bonden skulle utgöra och på den andra sidan skulle fogden kvittera och ange på vilket sätt skatten hade betalts. Uppbördsboken skulle stämma överens med de enskilda böndernas kvittensböcker. Kvittensboken skulle förvaras i tre år, och därefter fick eventuella obetalda skatter inte mera indrivas. År 1756 fastslogs att häradsskrivarna vid första uppbördsstämman för året och utan arvode skulle anteckna skattefordringen i bondens kvittensbok samt beräkna markegången på varje räntepersedel.
Om handling eller dokument som innehåller ett erkännande av att något till exempel mottagits. I äldre tider kallades ett sådant kvitto ”rekognition”.
Skriftligt intyg som avskriver eller intygar mottagande av en fordran (betalning eller prestation). Ett flertal medeltida kvittenser utfärdades i kloster och hospital 1294 med anledning av gåvor enligt lagman Birger Perssons första hustrus testamente. Hertigarna Eriks och Valdemars testamente föranledde en liknande räcka av kvittenser 1321–1327. Genom Tälje stadga 1345 erkändes kvittobrev som bevis mot skuldfordran. Termen används även om intyg på rätt till eller befrielse från rättsligt ärende eller en skuldförbindelse. Kvittobrev utfärdades bl.a. till målsäganden i ett civilmål som bevis för att denne hade rätt att uppbära målsägandeandelen i sakören.
I medeltidssvenskan använd form av det finska ordet ”kylvömitta” som betyder såningsmått. I Karelen och Tavastland avsågs med kylmit ett mått om 1/6 tunna spannmål. Termen förekommer i urkundsmaterialet 1526.
I Ryssland förekom av tio bondehemman sammansatta enheter, benämnda desjačok, med en desjatnik som ordningsman. I Kexholms län fanns redan på 1600-talet under svenskt styre liknande skattelag som kallades kymmene och hade en kymmenek som rotemästare. Kymmene kallades under stora ofreden ställvis i Viborgs kommendantskap skattelag rotar som organiserades av ockupationsmyndigheterna för utgörande av skatter och andra pålagor.
Tiondebonde som tjänstgjorde under starosten i en pogost. I Ryssland förekom bland bönderna utsedda ordningsmän som förestod en grupp av tio hemman som benämndes ett tiondedistrikt, en desjačok. Sådana fanns på 1600-talet i Kexholms län under svenskt styre. Under stora ofreden fanns sådana i Viborgs kommendantskap i kymmene-skattelagen med uppgifter som till stor del motsvarade fjärdingsmännens inom den svenska lokalförvaltningen.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Distriktet bestod av tretton skyddskårskretsar och dess huvudort var Kouvola.
Län grundat 1775. Residensstad var Heinola 1775–1831 då länet ombildades till S:t Mickels län. Det leddes av en landshövding biträdd av en länsstyrelse. Ursprungligen var det ett fogdedöme för landshövdingen i Viborgs län till 1642. Det bestod 1578–1634 av tre förvaltningsocknar (Vederlax, Veckelax, Pyttis) och en fjärde del av Elimä. Under perioden 1721–1775 kallades länet Kymmenegårds och Savolax län.
Tungt rustad, harneskklädd kavallerist, beväpnad med rak värja och pistoler. I den svenska armén var benämningen inte i bruk förutom för Livregementets dragoner som åren 1792–1815 kallades Livregementsbrigadens kyrassierkår.
Vakt bestående av eller verkställd av officerare och manskap ur kyrassikåren.
Särpräglad byggnadstyp som är avsedd och invigd för en kristen församlings gudstjänster; också ett organiserat kristet trossamfund: lutherska kyrkan, katolska kyrkan, metodistkyrkan.
För den evangelisk-lutherska kyrkan gemensam fond, ursprungligen inrättad under namnet Vederlagsfonden och 1941 ombildad till Kyrkans centralfond. Medlen användes för kyrkans gemensamma ändamål, för understöd av församlingar och kyrkliga samfälligheter i svag ekonomisk ställning, för utvecklande av samarbetet mellan församlingar och av församlingsstrukturen, betalning av pensioner och familjepensioner till anställda inom kyrkan, en församling eller en kyrklig samfällighet samt betalning av andra utgifter som grundar sig på kyrkolagen. Kyrkans centralfond erhöll sina medel från församlingarna och genom testamenten eller donationer. Kyrkomötet beslutade om centralfondens budget. Kyrkostyrelsen fungerade som centralfondens styrelse, som leddes av det ecklesiastikråd som var chef för Kyrkostyrelsens ekonomiavdelning.
Förteckning förd i en luthersk församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd och bänklängd). Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
Ursprungligen innehavare av kyrkligt ämbete; präst. Under senare delen av 1600-talet eller tidigt 1700-tal fick beteckningen betydelsen ‘lägre, icke prästerlig befattningshavare vid kyrka’.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet: organisten, klockaren och kyrkvaktaren. Under svenska tiden förekom också benämningen kyrkbetjäning.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Tjänsteman i länsstyrelsen som skötte ecklesiastiska ärenden av ekonomisk natur.
Vid domkyrka anställd bokhållare som under senare delen av 1600-talet och på 1700-talet förde kyrkans räkenskaper som en bisyssla.
Kyrkohemman använt som boställe åt sockenprästen under medeltiden. Efter kyrkoreduktionen användes vanligen termen prästbol eller prästbord. I kameralt hänseende: till kyrka hörande jord.
Beteckning som uppkom när Gustav Vasa indrog de flesta av kyrkohemmanen till kronan 1545. Med kyrkbolshemman avsågs en församlings eller kyrkas stomhemman, som vanligen också utgjorde själva prästbostället. Under 1600-talet kallades de också kyrkbordshemman. Beteckningen användes också om en annexförsamlings prästboställe, som efter reformationen kom att lyda under moderkyrkans prästboställe som ett slags utjord.
Benämning på arrendator eller åbo på ett kyrkbolshemman under 1500–1600-talen.
Åbo som arrenderade och brukade ett kyrkohemman eller kyrkbolshemman; också synonym till kyrkbo: en bonde som hörde till en viss kyrka.
Kameral beteckning för kyrkbol.
Medeltida benämning på kyrkvärd.
Dräng som var anställd vid kyrka. Kyrkdrängen uträttade grövre sysslor och tjänstgjorde bl.a. som likbärare och dödgrävare. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller dylikt.
Fattig person som sockenstämman accepterade som bidragstagare. En kyrkfattig fick understöd direkt från kyrkotionden, efter 1698 också från fattigkollekter under familjehögtiderna och ur fattigkassan.
Fogde, ibland också klockare, som hade uppsikt över kyrkans lösöre (kalken, kandelabrar och dylikt); i vissa församlingar i Stockholm under 1600-talet tjänstebeteckning för befattningshavare som ansvarade för en kyrkas eller kyrkogårds förvaltning.
Rätt att delta i församlingens gudstjänst, nattvardsfirande och dylikt, övergående i betydelsen frihet i kyrkligt hänseende.
Person som ensam eller tillsammans med annan eller andra förestod en kyrkas ekonomiska ärenden, huvudsakligen kallad kyrkvärd. Kyrkföreståndaren valdes vanligen bland församlingens ståndspersoner. Beteckningen användes också om prästen i egenskap av huvudansvarig för kyrkan och dess användning, kyrkans nycklar och lösöre m.m.
Kyrklig angelägenhet eller urkund, dock sällan kyrklig förrättning.
Byggnad i vilken de skattepersedlar som tillkom kyrkan förvarades. Den kunde vara sammanbyggd med kyrkan eller stå separat på kyrkogården. För att minska kostnaderna kunde ibland också kyrkornas vindar eller torn användas som förvaringsplatser för tiondet.
Förrådshus där den del av tiondet som inte tillföll sockenprästen förvarades. Ett kyrkhärbärge skulle enligt riksdagsbeslut 1602 finnas invid varje sockenkyrka. Kyrkhärbärgena indrogs under 1700-talet varefter skattespannmålen förvarades i socken- eller kronomagasin.
Kameralt om mark som tillhörde en viss kyrka eller hela kyrkan som organisation, särskilt om dylik mark som hade anslagits till ett visst ändamål. Allmänt: välsignad begravningsplats. Termen användes särskilt om militie-, ecklesiastik- eller landsstatens boställen på kyrkans marker eller om kyrkohemman indelade för rusthåll eller pios usus-inrättningar.
Enskild församlings kassa, bestående av frivilligbidrag från församlingsmedlemmarna med vilka man bestred utgifterna för särskilt kyrkans och gravgårdens underhåll.
Vanligen järnbeslagen och med lås försedd kista, i vilken man förvarade kyrkans kassa, inventarieförteckningar, räkenskaper, prästkläder, värdefulla kyrkokärl och annat lösöre. Nyckel till kyrkkistan hade kyrkoherden, kyrkvärden och en av sexmännen. Kyrkkistor förekom i praktiken redan på 1500-talet.
I skärgårdsförsamlingar: benämning på den ö i skärgården där sockenkyrkan låg. Allmänt: kyrkan tillhörig mark.
Administrativ kyrklig enhet, som består av två eller flera församlingar. Samfälligheten ansvarar för församlingarnas ekonomiförvaltning och annan administration. Den leds av ett gemensamt kyrkofullmäktige. Samfälligheten är dessutom arbetsgivare för all personal i de i samfälligheten ingående församlingarna. Kyrkliga samfälligheter började inrättas efter 1933. De förvaltade ursprungligen endast gemensam egendom: kyrkor, begravningsplatser och dylikt.
Marknad hållen invid en kyrka (på gammal kyrklig högtidsdag).
Samlande benämning på de penningmedel som en församling använde för sin verksamhet.
Sammanfattande benämning på alla dem som var närvarande vid en kyrkas eller en församlings gudstjänst.
Ordinarie pastorsadjunkt i ett pastorat, i motsats till en på viss tid anställd personlig adjunkt.
Den del av de medeltida landskapslagarna som reglerade kyrkliga förhållanden. Kyrkobalk ingår i samtliga svenska landskapslagar med undantag av GL. Kyrkobalkarna intog en särställning genom att de delvis kodifierade den kanoniska rätten. I praktiken återspeglade kyrkobalkarna hur man uppfattade den kanoniska rätten i Sverige vid landskapslagarnas uppkomst. Den konflikt som uppträdde under förarbetena med Magnus Erikssons landslag ledde till att denna lag saknar kyrkobalk. Därför kom landskapslagarnas kyrkobalkar att gälla längre än de övriga balkarna. Så småningom kom Upplandslagens kyrkobalk att tränga undan de övriga och gälla i hela riket. Slutgiltigt förlorade den sin betydelse först genom 1734 års lag. Upplandslagens kyrkobalk var delvis i kraft i Finland under medeltiden, vid sidan av Helsingelagens. Bägge kyrkobalkarna var en kompromiss mellan den kanoniska rätten och äldre nedärvd rättsuppfattning.
Av påven utlyst kyrkligt bann.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet, det vill säga organisten, klockaren och kyrkväktaren. I kansli- och författningsspråk användes också ordet kyrkobetjäning under svenska tiden och autonoma tiden.
Av kyrkostämman fastställd avgift in natura eller i penningar för att uppföra eller underhålla församlingens kyrka. Avgiften uppbars sedan medeltiden av alla bönder, från 1686 enligt oförmedlat mantal av församlingsmedlemmarna och från 1693 av alla fastighetsägare, också säterier, rå och rörshemman samt prästboställen. Kyrkobyggnadsavgiften utgick efter 1672 också av obesuttna församlingsmedlemmar.
Kassa med vilken en församling skulle bestrida de lagstadgade skyldigheterna gällande kyrkobyggnaden efter 1869. Kyrkobyggnadskassan fick sina inkomster från ett av kyrkostämman fastställt årligt bidrag av varje församlingsmedlem eller genom särskild insamling eller kollekt till förmån för kyrkans reparation eller nybygge av kyrka.
Skyldighet att uppföra, underhålla och reparera församlingens kyrka eller kyrkor. Skyldigheten förekom redan under medeltiden. I kyrkolagen 1686 fastlogs att församlingens jordägare och åbor flera år före ett stundande kyrkobyggnadsprojekt skulle bidra med det material och de pengar som behövdes.
I kanslispråk: kyrkbygge med de allmänna avgifter och kostnader som därtill hörde. Enligt kyrkolagen 1686: byggnad som uppförts och används som kyrka.
Skatt som utgick till prästerna i Nyslotts län under 1500-talet.
Ledamot av kyrkofullmäktige, valdes ursprungligen av kyrkostämman, sedermera i allmänna församlingsval.
Högsta beslutande organ i en församling. Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Ett kyrkosamfunds yttre rättsliga ordning, särskilt den som gäller kyrkans organisation och förvaltning, samt själva läran.
Benämning från år 1906 till år 1918 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av och beslutsfattande i ärenden rörande församlingens angelägenheter, bl.a. dess egendom. Tidigare benämning var allmän kyrkostämma. Namnet på kyrkoförsamlingssammanträdet ändrades 1918 till församlingsstämma.
Nämnd i en församling med ett kyrkofullmäktige. Kyrkoförvaltningsnämnder tillsattes efter 1908 för att verkställa kyrkofullmäktiges beslut och förvalta kyrkans egendom. Nämnden bestod av minst tre ledamöter och två suppleanter, vilka inte fick höra till fullmäktige, men som efter 1933 skulle höra till fullmäktige. Den arbetade enligt den instruktion som fullmäktige gjort upp och som stadfästs av domkapitlet. Kyrkoförvaltningsnämnder var frivilliga i församlingar med mindre än 5 000 medlemmar.
Samlande benämning på kyrkans fastigheter och lösöre. Kyrkans jordegendom kunde indelas i kultegendom, som kyrkotomt och begravningsplats, samt ekonomiegendom som vid sidan av skatterna utgjorde kyrkans viktigaste inkomstkälla. Kyrkans rätt att äga jord grundade sig på kanonisk rätt. Redan under medeltiden gjorde man tydlig åtskillnad mellan stiftsegendom och sockenkyrkoegendom. Inom bägge grupperna skilde man mellan ämbetsinnehavarens bord (mensa) och byggnadskassan.
Under 1500-talet offer eller avgift som en kvinna betalade för sin kyrktagning efter en förlossning, från 1600-talet kallad kyrkogångspenningar.
Efter reformationen den avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Begravningsplats, också kallad kyrkjord. Dylika platser skulle efter 1554 bl.a. vara omgärdade av en kyrkogårdsmur eller annat stängsel (för att hålla djuren borta). Efter 1804 skulle kyrkogården vara omgiven av träd och försedd med tecken som utmärkte platsens ändamål, till exempel ett kors. Kyrkogården räknades till kyrkogodset och betraktades som omistligt gods.
Det avskilda området runt en kyrka samt själva inhägnaden av ifrågavarande område. Området användes primärt som begravningsplats. Landskapslagarna stadgade att kyrkogården skulle invigas av biskop. Vid större kyrkor bekostades underhållet av en särskild byggnadskassa. Landskapslagarna fastställde att uppbyggnad och vård av inhägnaden skulle fördelas på socknens gårdar. Förutom för begravningar användes kyrkogården också som samlingsplats för vissa riter, som primsigning före dop , själva vigselakten samt för möten och rådslag.
Förrättning genom vilken man kontrollerade att allmogen hade uppfyllt sina skyldigheter och att gärdsgården omkring kyrkogården var i gott skick.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Samlande benämning på de av kyrkomötet godkända böckerna, med vilka kyrkan definierar och instruerar om gudstjänstlivet i församlingarna. Den första romersk-katolska kyrkohandboken utkom 1488 (Missale Aboense) och den första lutherska 1549, redigerad av Mikael Agricola. Den första kyrkohandboken för Finland godkändes på kyrkomötet 1886.
Hemman som tillhör en församling.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Endast i Finland under 1700–1900-talen förekommande beteckning för en kyrkoherdes personliga hjälppräst eller en fastanställd hjälppräst i ett pastorat.
I kanslispråk under 1700–1800-talen: kyrkoherdebefattning.
Boställe för kyrkoherde vilket med tillhörande jordbruksmarker och byggnader utgjorde en del av hans lön. I Finland efter 1922 var ”kyrkoherdebol” också en benämning på en kyrkoherdes tjänstebostad. Bolet byggdes och underhölls av församlingen, i motsats till andra prästboställen vilkas underhåll avgjordes av kyrkostämman och boställsinnehavaren.
Löfte som en kyrkoherde bekräftade vid installationsgudstjänsten genom att han bejakade biskopens förmaning att sköta ämbetsuppgifterna och alltid följa Gud och hans bud. Någon särskild ed för kyrkoherdar stadgades dock inte i kyrkolagen 1686 eller senare.
Svenskspråkig benämning på den präst som från år 1891 till år 1918 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa församlingarna. Även benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare användes under denna period. Benämningen kyrkoherde ersattes under självständighetstiden år 1918 av föreståndare som den officiella benämningen på den ledande prästen i församlingarna.
Den förvaringsbod där tiondet förvarades. Boden hörde till de byggnader som allmogen skulle uppföra och underhålla. Bönderna var också skyldiga att föra tiondepersedlarna till kyrkohärbärget.
Spannmål som förvarades i ett kyrkohärbärge.
Kyrkans rätt att bestämma om sin yttre rättsliga ordning inom sitt territorium och denna ordnings förhållande till staten och statsmakten. Den evangelisk-lutherska kyrkan fick genom kyrkolagen 1869 partiell kyrkohöghet i och med rätten att föreslå lagrum till eller ändringar av kyrkolagen, vilka fastställs av riksdagen.
Under svenska tiden förekommande benämning på kyrkligt konsistorium i motsats till akademiskt.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation, förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964. Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Systematisk samling av de lagar och förordningar som reglerade kyrkans rättsförhållanden, under 1700-talet också om den praktiska tillämpningen av kyrkans lagar och förordningar vid kyrkomöte, domkapitel och andra av kyrkans beslutsfattande organ.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera kyrkolagen från 1686. Som ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén färdigställde ett utkast till ny kyrkolag 1826 men upphörde med sin verksamhet 1829 på grund av inre stridigheter. Den upplöstes 1832 i och med ordförandens död. Den nya kyrkolagen gavs först 1869.
Arrendator av eller åbo på ett under kyrkan eller prästboställe lydande hemman; kyrkohemman.
Kunglig tjänsteman som på 1500-talet förvaltade de till kronan indragna kyrkogodsen.
Rättegångsmål rörande kyrkan eller ett kyrkligt ärende.
Det mått som användes för uppmätning av kyrkotionden, i Finland vanligen kallat kyrkospann. Kyrkospannen behövde inte ha samma rymd som den spann varmed kronans skatter uppbars.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1918, med rätt att föreslå lagar och förordningar för den ortodoxa kyrkan. Kyrkomötet består av företrädare för både prästerskap och lekmän.
Kassa för bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
De präst- och lekmannaombud som utgör kyrkomötet, förutom biskoparna, ärkebiskopen, efter 1941 också fältbiskopen. Enligt kyrkolagen 1869 valdes stiftsvis trettio ordinarie präster: femton från Åbo, nio från Borgå och sex från Kuopio stift. Därutöver valdes en lekman från varje prosteri, en ledamot från senaten och en ledamot från varje hovrätt samt en professor från Teologiska och en från Juridiska fakulteten vid Kejserliga Alexanders-universitetet.
I Finland under 1600-talet förekommande benämning på kyrkoråd.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement. Den bytte 1921 namn till Byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Byrån leddes av fältprosten.
Från 1917 benämning på den tidigare Ecklesiastikexpeditionen, som 1918 ombildades till Kyrko- och undervisningsministeriet.
Ministerium som 1918–1922 ansvarade för kyrkoärendena och undervisningsväsendet i det nybildade statsrådet. Ministeriet var en fortsättning på Kyrko- och undervisningsexpeditionen som grundats ett år tidigare. År 1922 fick ministeriet instruktion under namnet Undervisningsministeriet.
Liturgiskt och kyrkorättsligt regelverk som efter reformationen ersatte den kanoniska rätten i den svenska kyrkan. Under 1500-talet gjordes flera försök till kyrkoordning och den första trycktes 1571 och antogs 1572. År 1575 antogs ett tillägg till kyrkoordningen från 1572. Tillägget sattes ur spel 1593 då kyrkoordningen från 1572 fastställdes tillsammans med den gamla handboken som den enda kyrkliga normen. Den ersattes sedan av kyrkolagen 1686 men bibehöll sin auktoritet. Under 1500–1700-talen kallades kyrkoordningen ofta kyrkoordinantia eller kyrkoordinans. Termen förekom ursprungligen också om av biskop fastställda dylika stadgar i ett stift.
Kyrkrättslig enhet som bestod av flera (suffragan-)biskopsstift under en metropolit eller ärkebiskop. År 1152 lydde de 21 nordiska stiften under Lund. År 1153 förenades de norska stiften till en kyrkoprovins med Nidaros som metropolitansäte. Den svenska kyrkoprovinsen avskiljdes 1164. Ärkebiskopen av Lund var då primas över den svenska kyrkoprovinsen. År 1219 lades det danska Estland med stiftet Reval under den danska kyrkoprovinsen.
Granskning av en kyrkas inventarier och räkenskaper eller undersökning av förbrytelse mot kyrkliga stadgar. Den normala granskningen skulle utföras i maj varje år.
Indragning av kyrkogods. Den första kyrkoreduktionen gjordes i början av 1300-talet då Tyrgils Knutsson indrog abalienerat kyrkogods. År 1352 skulle all till kyrkan given frälsejord återställas och alla kyrkogods gå under kronan till utskylder. Kyrkoreduktionen 1396 gällde alla gods som sedan 1363 frångått kronan. År 1454 försökte Karl Knutsson genomdriva en kyrkoreduktion men resultatet är okänt. Västerås recess 1527 innebar att kronans ränta skulle återupprättas med biskopars, domkyrkors, kanikers och klosters ränta, vilken var ”kommen från rikets byggare” genom ”herrarnas stadfästelse”. Biskopsborgarna skulle indras till kronan, men av biskoparnas, domkyrkornas och kanikernas ränta skulle endast en överenskommen penningsumma tas i beslag. Ränteklostren skulle ställas under världslig förvaltning. Adeln fick rätt att återta gods som efter 1454 övergått från dess ägo. Köpt eller pantat gods skulle igenlösas.
Under 1500- och i början av 1600-talet förekommande benämning på kyrkans styrelse eller ledning; kyrkostyrelse.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Benämning till år 1918 på det organ som i de ortodoxa församlingarna hade att förvalta församlingens egendom, att förbereda ärenden för den allmänna kyrkostämman, senare för kyrkoförsamlingssammanträdet, och att verkställa dessa organs beslut. Benämningen ändrades 1918 till församlingsstämma.
Protokoll fört av kyrkoherden eller annan präst under kyrkorådets sammanträde. Det innehöll de ärenden som kyrkorådet skulle behandla: ekonomi, rannsakningar, utslag fällda i mål rörande diverse brott mot kyrkfred och sabbat (fylleri, buller, krögande, mångleri m.m.), vanvård av barn, bristande respekt mot make, maka eller tjänstefolk, frikyrkliga sammankomster och dylikt.
Sammanfattning av de rättsnormer som gäller för kyrkan och lära eller vetenskap om dessa rättsnormer. De kom från Bibeln, kyrkans egna organ, påven, kyrkomöten, stiftsbiskopar och ordensförmän. Beroende på rättskällan skilde man mellan gudomlig och mänsklig rätt. Den kanoniska rätten, som tillämpades under medeltiden, bildades av påvliga dekret och kyrkomötesbeslut. Metropoliter och stiftsbiskopar skulle rätta sig efter dem då de på provincial och stiftssynoder utfärdade statuter. Vid sidan av en skriven rätt fanns också en kyrklig sedvänjorätt. Efter reformationen tillämpades 1572 års kyrkoordning, som 1686 ersattes av kyrkolagen. I Finland stiftades en ny kyrkolag 1869. Principerna från 1869 års lag bibehölls trots att enskilda delar förnyades. År 1964 stiftades en helt ny kyrkolag.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Funktionär eller ordningsman som hade tillsatts av kyrkan, vanligen genom kyrkostämman eller kyrkorådet.
Av evangelisk-luthersk och ortodox församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen. Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den församling eller kyrkliga samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Funktionär eller befattningshavare i vissa pastorat, omnämnda under 1600-talet och på 1800-talet. Kyrkoskrivaren biträdde prästen vid skrivgöromålen och förde kyrkans räkenskaper. Troligen förekom inte kyrkoskrivare i Finland under svenska tiden. Däremot omnämns en församlingsskrivare i Pidisjärvi år 1867.
Mått för tiondespannmålen under 1500- och 1600-talet. Kyrkspannens storlek kunde avvika från den spann varmed de andra skatterna betalades.
Stom- eller stamhemman som hörde till kyrkan, i motsats till präststom som hörde till ett visst prästboställe.
Straff som utdömdes enligt den kanoniska rätten. Man skiljde mellan följande former: poenae vindicativae och poenae medicinales eller censurae. De förstnämnda var huvudsakligen vedergällningsstraff men kunde samtidigt syfta till förbrytarens förbättring. Censurae omfattade exkommunikation, interdikt och suspension. Förutom de offentliga straffen fanns av syndare frivilligt påtagna penitenser som pålades inom botinstitutets ram. Påläggandet av ett straff med poenae vindicativae krävde alltid en rättslig undersökning och dom. Censurae kunde vara förbundet med den brottsliga handlingen och träda i kraft så fort den hade begåtts. Rätten att pålägga ett kyrkostraff tillkom enligt den kanoniska rätten innehavaren av ”iurisdictio ecclesiastica pro foro externo”.
Centralt ämbetsverk inrättat 1944 för förvaltningen av kyrkans ekonomi och Kyrkans centralfond samt för beredning och verkställande av kyrkomötets beslut. Kyrkostyrelsen består av ärkebiskopen som ordförande och ett antal ecklesiastikråd. Den utgör (fram till 1974 tillsammans med det förstärkta biskopsmötet) den evangelisk-lutherska kyrkans centralstyrelse.
Högsta verkställande förvaltningsorgan som från 1918 jämte biskoparna leder den kyrkliga förvaltningen inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Ersatte det 1918 indragna andliga konsistoriet.
Det andliga ståndet, prästeståndet under 1600-talet. ”Kyrkostånd” blev under 1700-talet en sammanfattande beteckning för kyrkans lärare och åhörare.
Församlingens högsta beslutande organ med ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd, kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock. Kyrkofullmäktige och församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
Kyrklig tjänst eller kyrklig förrättning. Allmänt: kyrkoärende.
Under autonoma tiden en bland lekmännen i församlingen utsedd förtroendeman som ansvarade för skötseln av församlingens ekonomi.
Den person som på ett eller annat sätt arbetade för kyrkan i egenskap av präst, kyrkobetjänte eller förtroendeman. Under 1900-talet användes beteckningen främst om prästerliga befattningshavare.
De åtgärder genom vilka kyrkan försökte få sina medlemmar att fullgöra sina kyrkliga förpliktelser. I kyrkoordningen 1572 och kyrkolagen 1686 stadgades yttre anständighet och ordning vid kyrkobesök. Försummelser bestraffades med näpsning, varning, böter, exkommunikation eller skamstraff som pliktpall eller fotstock. De disciplinära bestraffningarna avskaffades successivt efter 1848. År 1869 fastslogs följande former av kyrkotukt: 1) kyrkoherdens varning given på tumanhand med den felande, 2) kyrkoherdens varning given i två eller tre kristna personers närvaro, 3) kyrkorådets varning, 4) den felande fråntas rätten att vara fadder, delta i val av kyrkofullmäktige och representanter till kyrkomöte samt att bli vald till dessa organ 5) den felande fråntas rätten att delta i nattvarden. År 1933 gjordes vissa förändringar för att göra kyrkotukten smidigare och snabbare.
Den verksamhet som avsåg att bevara och återställa den kyrkliga gemenskapsordningen. Enligt den medeltida uppfattningen var varje person genom dopet underställd kyrkans gemenskapsordning. På 1200-, 1300- och 1400-talen tillerkändes kyrkan en omfattande domsrätt i Sverige i andliga frågor samt i mål som gällde incest, äktenskapsbrott, otukt, eder, meneder, brott mot religionen, helgdagsbrott och sakrilegium.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit föremål för kyrkotukt. Kyrkotuktslängden innehöll uppgifter om brottet eller förseelsen och åtgärden som hade vidtagits, samt dagen då bestraffningen skett. Den var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.
Kyrkans kalenderår. Den evangelisk-lutherska kyrkans kyrkoår börjar första advent och avslutas med domsöndagen.
Under 1500-talet kyrkligt ämbete, huvudsakligen ett prästämbete.
Ursprungligen uppställning av trupp i och för inspektion innan man bevistade en fältgudstjänst eller gudstjänst i garnisonskyrkan. Benämningen användes även om den samling av indelt manskap som ägde rum vid kyrkorna. Från och med 1680-talet skulle det indelta manskapet och kompanibefälet delta i söndagsgudstjänsten i sockenkyrkan samt därefter exercera utanför kyrkan. Bestämmelserna om denna kyrkparad upplivades 1736 och 1781. I slutet av 1700-talet ersattes kyrkparaderna med en ökning av antalet kompanimöten.
Samlande benämning på de medel som samlades in till kyrkkassan och denna kassas alla tillgångar.
Trolig benämning på de förtroendemän i en kyrksocken som med polisiära metoder övervakade kyrkotukten. Termen förekom i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden.
De allmänna kungörelserna till söndagens gudstjänst i en kyrka och stiftstidningen, samt brev och attester som blivit sända till kyrkoherden.
Präst som arbetade inom kyrkan, i motsats till präst som arbetade inom undervisningsväsendet; skolpräst. Benämningen var vanlig särskilt under 1500–1700-talen.
Tjänsteman i städer med flera kyrkor vilken granskade kyrkornas räkenskaper och inventarier. En dylik stadsbetjänt omnämns i Stockholms stater 1729.
Rote bildad för kyrkliga ändamål, särskilt för läsförhör, undervisning och fattigvård.
Under svenska tiden en skola som låg nära en församlings kyrka och där lärartjänsten ofta var förenad med klockarbefattningen. I Finland kallades den vanligen klockarskola.
Socken som bildade ett eget pastorat. En kyrksocken bestod av en enda församling eller moderkyrkoförsamling med en eller flera kapellförsamlingar. Så var fallet också i Gamla Finland. Kyrksocknarna var en urgammal grundsten i den kyrkliga organisationen. De antas ha bildats i samband med byggandet av kyrkor, ibland på kungens initiativ, och deras funktion lär först under medeltiden ha utökats till jordebokssocknar med världsligt ekonomiskt ansvar såsom beskattning.
Samling av för allmogens kyrkobesök avsedda boningshus, bodar och stall som var uppförda i omedelbar närhet till sockenkyrkan. Allmänt: hela det vid kyrkan liggande samhället.
Penningar som samlades in i en kyrkas kollektbössa i de områden där den kallades för kyrkstock. Benämningen torde inte ha förekommit i Finland.
Äldre benämning på kyrkvaktare, kyrkväktare, på grund av hans uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt, det vill säga en lång stav, med skramlande ringar, som stöttes i kyrkgolvet. I Finland kallades kyrkstöten ofta kyrkoväckare.
Korsångare, solosångare eller försångare för växel- och psalmsången i en kyrka; kantor. Kyrksångaren kallades också notarie under 1500-talet.
Kameralt om den andel av grundskatten som gick till kyrkan.
Den allmänna granskning av kyrkans andliga och kamerala tillstånd i Sverige som ärkebiskopen enligt Uppsala mötes beslut 1572 skulle vidta för att utreda hur reformationen framskred och hur den nya kyrkoordningen följdes. Kyrkvisitationen innebar ett besök i varje kyrka med omgivande församling. År 1686 var benämningarna biskopsvisitation och prostvisitation. Kyrkovisitation blev därefter en samlande benämning på dessa visitationer.
Väg som gick till kyrkan. Kyrkvägarna byggdes och underhölls av kyrkostämman. Om kyrkvägen också hade en bro kallades denna kyrkbro. Kyrkvägar omnämns redan i Kristoffers landslag.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan förtroendeman som utsågs bland lekmän för att sköta församlingens ekonomi. Kyrkvärdar fanns även i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland och under autonomin.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Ämbete inom katolska kyrkan, omnämnt i landskapslagarnas kyrkobalk. Innehavaren skulle vårda kyrkans egendom. Två kyrkvärdar skulle varje år före påsk tillsammans med prästen göra räkenskap inför hela socknen. Kyrkvärden skulle övervaka att ingen försummade sin skyldighet att delta i kyrkobygge. Kyrkvärden skulle ha nyckel till förvaringsutrymmet med kyrkans penningar och panter. Han ansvarade också för kyrkklockorna. Enligt Hälsingelagen fick ingen vara kyrkvärd längre än två år åt gången. Vid påsktiden, när räkenskapen gjorts, skulle den äldre avgå. När kyrkotiondena och kyrkohemmanen indrogs av Gustav Vasa fick kyrkvärdarna endast mindre uppgifter för kyrkans räkning. I stället blev de ett slags fogdar för kronan. Också i Finland fanns två kyrkvärdar i varje socken. De fick sin lön av den del av tiondet som tillföll sockenkyrkan. I de flesta församlingar var lönen två spann per man, men i Virmo var kyrkvärdens lön 8 spann och därtill fick han behålla sitt eget tionde.
Medeltida benämning på en liten arrestlokal, ibland också skampåle. I Stockholm benämndes under senmedeltiden arrestlokalen på torget ”kåk” medan den närbelägna skampålen kallades ”stupa”. På kåkens platta tak (Stockholm) utställdes personer som begått äktenskapsbrott för att skämmas. Där fastspikades också falska mått och smädebrev. Bruket att uppsätta kroppsdelar från stympningsstraff på kåken härstammar förmodligen från senmedeltiden.
Hemman som var oförmöget att fullgöra sina skatter.
Benämning på stadens låsförsedda penningstock. Benämningen användes under medeltiden åtminstone i Stockholm.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemän som under svenska tiden arbetade i hovets källarhushållning; i hovstaten 1729: källarmästaren, källarskrivaren, munskänkar och vinkypare.
I Stockholms klädkammare under 1500-talet förekommande tjänare med låg status.
Rättighet att hålla källare, utskänkningsställe. Termen användes också om befrielsen från tull på vin och öl som infördes för stadskällares räkning och om det penningvärde denna förmån beräknades representera.
Städernas rätt att efter 1619 tullfritt köpa in vin och andra utländska drycker för stadskällarens behov. Källarfriheten indrogs genom kungligt brev 1777 mot årlig kontant ersättning från statsverket.
Hovtjänsteman med uppsyn över Kungliga vinkällaren.
Tjänsteman inom hovkällaren som cirka 1618–1809 (Finland) biträdde källarmästaren i förvaltningen av Kungliga vinkällaren och övervakade källarräkenskaperna.
Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads rättsskipning och förvaltning. De var bl.a. ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.
Ämbete i staden som omtalades tidigast omkring 1300. Kämnärerna var två till antalet och skulle enligt stadslagen sköta förvaltningen av stadens medel och tillsammans med stadsskrivaren redovisa för fogden och borgmästarna varvid stadsskrivaren förde räkenskaperna. Kämnären hade en viss exekutiv myndighet eftersom han tillsammans med fogden och stadsskrivaren skulle sköta uppbörden av skatter och sakören. Ursprungligen var kämnären inte medlem i stadens råd. Under senmedeltiden blev han dock automatiskt medlem i rådet åtminstone i Stockholm och Arboga.
Benämning på den kista i vilken kämnären förvarade stadens medel. På Vasatiden utnyttjades den också för deposition av värdehandlingar eller andra processuella bevis, så att dessa kunde användas i rätten oberoende av ägaren.
Benämning på kämnärsrätt i en stad med flera kämnärsrätter, en för varje större stadsdel. Termen användes också om den kammare där kämnärsrätten sammanträdde. I Stockholm fanns 1729 tre kämnärsrätter. Kämnärskammare fanns knappast i Finland.
Ordförande för kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i Gamla Finland i samma betydelse.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619 allmän domstol i första instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt. Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade tvistemål och de flesta brottmål, med självständig domsrätt dock endast över smärre brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Part som har anhängiggjort ett tvistemål i allmän domstol i första instans och som under svenska tiden och autonoma tiden själv förde talan i hovrätten mot underrättens dom, under svenska tiden från 1700-talet också kallad kärandepart. Motsatt: svarande, svarandepart.
Anspråk eller anklagelse som under lagliga former framställdes mot annan person inför domstol. Käromål var en kärandeparts krav, yrkande eller talan.
Benämning på kristen som förfäktade åsikter som stred mot den katolska kyrkans dogmer; i överförd betydelse också om personer som visade notorisk olydnad mot kyrkans bud eller föraktade dess domar. I svenska synodalstatuten 1396 och senare används den överförda betydelsen då kätteri vid hovet omtalas. Kätteri medförde uteslutning ur kyrkan och avsättande från kyrkligt ämbete. Det finns endast få kända fall av kätteri i Sverige. De handhades av biskoparna, och först 1403 utnämndes en påvlig inkvisitor i Sverige. Kättardomen före Stockholms blodbad gjordes av en andlig kommission och åsidosatte kanoniska former.
Gåvoskatt som enligt en räkenskap från 1530-talet betalades i Åbo, Kumogårds, Tavastehus, Borgå och Viborgs län. Kögemestarpenningarna var förmodligen en pengaskatt och inte avlösning för andra skattepersedlar.
Kollektivbenämning på de lägre tjänstemän som under 1700-talet arbetade i hovets kökshushållning. Dit räknades i hovstaten 1729 en kamrerare som förman, köksmästaren, hovkontrollören, inspektorn av hovekonomin, köksskrivaren och fem mästerkockar.
Tjänsteman inom hovekonomin som sedan 1660-talet närmast hade administrativa uppgifter. Köksmästaren var chef för kökets personal – köksskrivaren, mästerkocken, kockgesäller, kockdrängar, kökspojkar och kökspigor – och för slottets bagare och konditor med underlydande. Köksmästaren ställdes 1719 under en ekonomikamrerare och räknades 1729 till köksbetjänte, från 1767 till hovekonomin. Köksmästaren hade därefter uppgifter som begränsades till övervakning av matlagning i slottsköket.
Ursprungligen ett underordnat ämbete jämställt med stekare. Omkring 1400 har ämbetet omvandlats till ett rent hovämbete utan politiska funktioner. Ämbetet omtalas i Karl Knutssons norska handfästning 1449, men blev förmodligen inte besatt. I Sverige omtalades ämbetet i Kristoffer av Bayerns handfästning och i Kristian I:s kungalöfte 1476. Det skulle då uttryckligen besättas med inhemska män.
Pagebefattning för unga adelsmän vid hovet skapad av drottning Kristina på 1640-talet då hovets pagebefattningar differentierades.
Lägre befattningshavare under köksmästaren inom hovekonomin. Köksskrivaren förde räkenskaper över kungliga hovets inköp och bruk av livsmedel, kontrollerade inköpssedlar och dagsedlar som signerades av köksmästaren och granskades av hovkontrollören. Köksskrivaren omnämndes i en instruktion från 1697 och räknades i hovstaten 1729 till köksbetjänte.
Från och med Gustav II Adolfs regeringstid (1611–1632) av kronan till adelsman såld rättighet att uppbära grundskatten från vissa hemman.
Hemman vars grundskatt kronan mot en viss köpeskilling hade överlåtit åt en enskild adelsman, inklusive rättigheten att för all framtid få uppbära den. De flesta köpefrälsehemman indrogs 1686. Köpefrälsehemman som, mot ersättning för oköpt ränta, förblev under ägaren, betraktades i adelsprivilegierna 1723 som adelns odalfrälse, oberoende av om hemmanet vid köpet hade varit ett kronohemman eller ett skattehemman.
Jordegendom som exempelvis adeln köpt av kronan.
Reduktionsdeputationens köpegodskontor utvecklades ur Lars Skragges kontor. Han anställdes 1681 som kamrerare i Reduktionskommissionen och 1684 också som kamrerare i Reduktionskollegium. Från början var hans huvudsakliga uppgift handläggningen av reduktionsärenden rörande köpegodsen. Kontorets kamrerare skötte också andra uppdrag som utredningen av prästernas vederlagsspannmål, undersökningen av bytesvederlags hemman och kronans behållna räntor samt utredningen av donerade hus och tomter i städerna. År 1746 uppgick Livländska donationskontoret och 1754 även Svenska donationskontoret i Köpegodskontoret. Efter denna sammanslagning kallades Köpegodskontoret alternativt för Köpegods- och donationskontoret eller också Reduktionskontoret. Detta sista från Reduktionsdeputationen härstammande kontor införlivades 1814 med Kammarkollegii byteskontor, som i sin tur upplöstes 1824.
Reduktionskontor under Kammarkollegium. Köpegods- och donationskontoret skapades när 1746 uppgick Livländska donationskontoret år 1746 och Svenska donationskontoret år 1754 sammanslogs med Köpegodskontoret. Kontoret handlade reduktionsärenden rörande köpegodsen, utredningar om prästernas vederlagsspannmål, ärenden rörande bytesvederlagshemman och kronans behållna räntor samt utredningar av donerade hus och tomter i städerna. Verksamheten omorganiserades 1814.
Kollektiv benämning på köpmän, handelsmän.
Under autonomin och självständighetstiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Två typer av köpingar grundades i Finland: osjälvständiga och självständiga. Den första osjälvständiga köpingen (Ikalis) grundades 1868 och den andra (Lahtis) 1878. De hade viss egen förvaltning och ordnade självständigt kommunala och statliga val. Skattetekniskt hörde de ihop med landskommunen. Efter 1948 fick osjälvständiga köpingar inte längre grundas. De övriga köpingarna var självständiga kommunala enheter. År 1918 fanns tre självständiga köpingar. Det beslutsfattandet organet var köpingsfullmäktige. Byggnadsverksamheten övervakades av en ordningsrätt.
I Ryssland från och med 1722 ny bosättningstyp för orter med stadsnäringar. Köpingarna åtnjöt vissa städerna tillkommande privilegier och liknade till sin status städer utan krets. I Gamla Finland degraderades ett antal orter som före stora ofreden haft stadsprivilegier till köpingar för största delen av perioden 1721–1811.
Under svenska tiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Under medeltiden var begreppet köping mer eller mindre synonymt med handelsplats. På 1600-talet fick ordet köping en juridisk innebörd. Städerna fick då rätt att grunda lydköpingar för att skydda sitt eget näringsliv och övervaka handeln på landsbygden. Grundandet av en köping skedde med tillstånd av regenten. Staden fick då rätt att anlägga en eller flera köpingar, som också kunde vara i användning endast en del av året. Endast borgare med burskap i hemstaden hade rätt att idka handel i dem. Köpingens hantverkare måste tillhöra moderstadens hantverkarskrån. I slutet av 1700-talet började man grunda fria köpingar. Tammerfors grundades 1779. De var inte administrativt beroende av någon stad, utan övervakades direkt av landshövdingen.
Ordförande för köpingsstyrelse, som förberedde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Den högsta beslutanderätten i en köping. Köpingsfullmäktige utsågs genom allmänna, hemliga och direkta val.
Kommunalt organ som beredde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Dokument som skulle användas vid inköp av varor som var under ransonering. I Finland användes köpkort allmänt från oktober 1939 till slutet av 1940-talet. Under krigstiden fanns det fem olika kategorier köpkort utgående från kaloribehov, som beräknades utgående från ålder och arbetets art.
Person som uteslutande ägnade sig åt handel. Under medeltiden skiljde man vanligen mellan köpmän ”mercatores” som ägnade sig åt importvaror som sill, salt, kläde, kryddor och krämare som ägnade sig åt detaljhandel.
I Ryssland benämning på gillesköpman. Till vilket av skattegillena köpmannen hörde bestämdes av det skattepliktiga kapital han hade. Som grupp bildade gillesköpmännen en egen klass bland stadsinvånarna.
Skatt på handelsrörelse på den norrländska landsbygden.
Köpkort, med femton beställningskuponger, för distribution av ransonerade förnödenheter till av Folkförsörjningsministeriet förordnad skola, kommun, del av kommun eller vissa befolkningsgrupper. Försågs med beteckningen O1.
Ort utan stapelstadsrättigheter som med särskilt tillstånd idkade försäljning av (vissa) varor.
Handels- eller köpman i stad utan stapelrättigheter.
Personlig handling som bevisar att innehavaren har rätt att framföra en viss typ av motorfordon eller motorfordonskombinationer. Krav på körtillstånd infördes 1907. År 1911 infördes termen förarbevis. År 1923 förenhetligades systemet, och körkort som var försedda med innehavarens fotografi infördes. Förarutbildning som förutsättning för förarbevis infördes i Helsingfors 1915. År 1926 blev förarutbildningen obligatorisk i hela landet.
Anstalt som kontrollerade kött för export och import. Köttkontrollanstalten sorterade inom Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
Stationer på olika håll i landet, vilka utförde köttkontroller. Köttkontrollstationerna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
