Förvaltningshistorisk ordbok

Allmän inrikesförvaltning Allmänna förvaltningstermer Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad Finans Gamla Finland Handel och industri I och II världskriget Jord- och skogsbruk Justitieförvaltning och domstolsväsende Kyrklig förvaltning Medeltiden Militären och försvarsmakten/stridskrafter Regering och folkrepresentation Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland) Ryssland och Storfurstendömet Finland Social-, hälso- och arbetskraft Statsöverhuvud och hov Trafik- och kommunikation Undervisning och kultur, samt läroanstalter Utrikes Övrig förvaltning

S

Den prövning vederbörande domkapitel, enligt kyrkoordningen 1571, skulle anställa med den som sökte inträde i prästämbetet. Enligt kyrkolagen 1686 (kap 19 § 2) omfattade förhöret humanistiska och teologiska läroämnen. Sacerdotalexamen ombildades 1693 till pastoralexamen.
Helgerån, ett formellt odefinierat begrepp i den kanoniska rätten som omfattade ett flertal brott. Det kunde inbegripa våld eller övergrepp på klerus eller munkar, plundring eller vanhelgande av kyrkor och kloster, brott mot kyrkofrid och övergrepp mot kyrkliga egendomar. Sacrilegium bestraffades med exkommunikation. Ibland hänförs också simoni till sacrilegium. Sacrilegium indelades i sacrilegium personale, locale och reale.
Universitetsexamen i teologi, innehållande skriv- och språkprov i grekiska och latin, kristendomens ursprungstexter, praktiska övningar, dogmatik, exegetik och sedlighetslära samt kyrkohistoria och praktisk teologi. Examen var efter 1849 ett behörighetskrav för prästvigning. Den motsvarade i praktiken den tidigare prästexamen.
Sakristan, en tjänst som inte medförde någon större värdighet eller rang utan tillhörde officia. Till tjänsten hörde kyrkvaktmästar- och klockaruppgifter. Förekom under medeltiden bl.a. i domkapitel, men innehavaren behövde inte vara kapitelsledamot.
Militär befattningshavare med uppgift att reparera materiel av läder och dylikt inom ett förband.
sak
Ärende, mål, tvist.
sak
Inom domstolsväsendet om mål eller ärende som har minst två motsatta parter, ursprungligen inom processrätten om rättegång eller den fråga som är föremål för en rättegång, inom civilrätten föremålet för äganderätt, till exempel lagfartsbevis, skuldebrev.
Om den åtgärd då staten lagligen kunde konfiskera gods, huvudsakligen brottslings. Sådan egendom som för begången missgärnings skull hade förverkats till kronan. Dylikt gods såldes då för kronans räkning, undantaget frälsegods som enligt adelsprivilegierna 1723 skulle tillfalla en släkting.
Gods som hade indragits eller konfiskerats till kronan, huvudsakligen på grund av en begången missgärning, i äldre författningar också gods vartill ingen ägare fanns.
Från 1600-talet beteckning för en av domstolen godkänd advokat eller rättegångsfullmäktig, före 1696 vanligen en bisyssla för lokal statstjänsteman, efter 1723 ofta kronofogden. Från 1749 krävdes i princip att sakförarna hade en juridisk examen, vilket de i praktiken sällan hade före autonoma tiden.
Oskyldig.
Under tiden närmast efter reformationen titel på kyrklig befattningshavare med uppgift att ha tillsyn över sakristia och sakrala föremål i en kyrka samt handha vissa uppgifter i samband med gudstjänsten som tändning av ljus, klockringning och dylikt.Uppgifterna övertogs senare av klockaren.
Den del av förmögenhetsrätten som reglerade den subjektiva rätten till egendom genom panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt, servitutsrätt och avkomsträtt m.m. Allmänt: om rättighet att förfoga över sak.
Part i tvistemål vid domstol, särskilt om huvudman som, i egenskap av ägare eller delägare i det som omtvistades, kunde vinna eller förlora på att han hade drivit tvisten till domstol för beslut. Användes framförallt i tvister rörande fastighetsbildning och fastighetsförrättningar (lantmäteri), sedermera i lagstiftning rörande dessa.
Det ursprungliga ordet för böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Från medeltiden ett verifikat i räkenskaperna och domböckerna som innehöll uppgifter om vilka böter som indrivits. Saköreslängden skulle dessutom innehålla uppgifter om de personer som dömts att betala böter samt om böternas storlek. Senare ingick också de personer vilkas böter omvandlats till andra strafformer. Häradshövdingen ansvarade för upprättandet av saköreslängden.
Särskilt under 1500-talet om böter utdömda i penningar.
På 1500-talet om böter som utgick i silver i stället för ett visst penningbelopp.
Jordlägenhet på landsbygden som var ålagd att årligen leverera ett visst belopp oluttrad (orenad) salpeter till kronan.
Ursprungligen skulle allmogen underhålla kronans salpetersjudare med ved, husrum och förtäring. På 1500-talet omvandlades skyldigheten till persedlar som bönderna skulle bistå kronans salpetersjuderier med. År 1634 ersattes persedlarna med en årlig permanent penningavgift. År 1644 blev den en del av jordeboksräntan. Fram till 1766 uppbars dock salpeterhjälpen i Österbotten i persedlar.
Person som för kronans räkning framställde salpeter genom inkokning av salpeterlut.
Möte för salpetersjudarna från ett distrikt, hölls i regel två gånger om året då salpetersjudarna mönstrades och fördelades samt fick förskott för eller levererade sin salpeter.
Industriell anläggning för framställning av salpeter för landets behov. Salpetersjuderier inrättades under förra delen av 1600-talet av Krigskollegium, som också utnämnde en inspektor, sedermera en verkmästare till chef för anläggningen. Räkenskaperna granskades av kollegiets fortifikationskontor. Termen salpetersjuderi används också om konsten att framställa salpeter genom sjudning och om själva näringsgrenen.
Betjänt vid statligt salpetersjuderi.
Ordningsman vid salpetersjuderistaten under svenska tiden.
Tjänsteman som skötte salpetersjuderiinspektionen. Inspektorn kunde även av Krigskollegium utses till chef för ett salpetersjuderi. Uppgifterna övertogs senare av en salpetersjuderiverkmästare.
Från 1723 kollektiv benämning på lägre personal (arbetare och verkmästare eller enbart arbetare) i salpetersjuderistaten.
Myndighet som från 1500-talet till slutet av 1800-talet hade till uppgift att anskaffa och vårda svenska statens förråd av salpeter, avsett för kruttillverkning.
Styrelse för lokal avdelning av salpetersjuderiinrättningen.
Titel för högre statstjänsteman med uppgift att övervaka och leda framställningen av salpeter inom ett av statens salpetersjuderidistrikt.
Uppsyningsman tillhörande salpetersjuderistaten under 1700-talet.
Chef för ett salpetersjuderi. Motsvarande uppgift sköttes tidigare av en salptersjuderiinspektor.
Skatt i form av jord under ladugårdsgolvet som utgick av varje bonde till närmsta sjuderi, sedermera av vissa jordlägenheter. Salpeterskatten uppbars av salpetersjudare som särskilt under stormaktstiden hade rätt att bryta upp fähusgolven för att få ut skatten. Salpeterskatten avskaffades 1763.
Av stadsstyrelsen anställd edsvuren tjänsteman som hade i uppdrag att reglera salthandeln i staden genom att mäta upp allt salt som köptes in och fördes ut samt bära upp avgifter för det. Saltmätare förekom i större stapelstäder (till exempel Stockholm). Tjänsten försvann i mitten av 1600-talet när saltmätarnas och spannmålsmätarnas eller -bärarnas verksamhet ombildades till ett skrå, under en ålderman, några bisittare och en mätarskrivare.
Register och räkenskaper från nordiska sjuårskriget, då kronan monopoliserade salthandeln.
Förvaltningsidealet det allmännas och gemensammas väl, princip för handlingsväg vid konflikter mellan ämbetsmän och undersåtar.
Avgiftsbelagd yrkesmässig bedömning av en varas eller fastighets värde inför dess försäljning. Saluvärdering tillämpades vanligen för att erlägga obetald skuld eller kvarskatt.
Kurs i första hjälpen för allmänheten. Duodecim började hålla samaritkurser i olika delar av landet år 1889.
Två eller flera personer som idkar sambruk.
Mer eller mindre fast organiserad grupp av personer som uppfattas som en enhet kännetecknad av en gemensam tro eller gemensamma rättsförhållanden, sedvanor, moralbegrepp eller strävanden. Termen samfund används även om en sammanslutning av stater.
Den skatt som företag, samfund och andra dylika betalar och av vilken en del tillfaller församlingarna.
Före storskiftet jord som ägdes och nyttjades gemensamt av delägarna. Också arbetet och avkastningen delades.
Samfälld skog som skapats genom den statliga kolonisationsverksamheten och som stod under Kolonisationsstyrelsens tillsyn. Samfällda kolonisationsskogar skapades till en del under 1920- och 1930-talet, men i högre grad i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Under medeltiden en typ av allmänning som ofta ägdes av flera byalag gemensamt. I södra Finland var stora allmänningar sällsynta och tillhörde ofta flera byalag gemensamt. Eftersom solskiftet hade införts i Egentliga Finland redan under medeltiden påminde samfälligheterna där om motsvarigheterna i Uppland.
Överloppsskog som från 1885 tillföll skifteslag eller en socken vid jordskifte, eftersom hemmanen från sagda år fördelades andel i skog endast för husbehov. Från 1900-talet användes termen också om kronopark (från och med 1949 statlig skog) som mot erläggande av skogsskatt nyttjas samfällt av flera hemman.
Folkhögskola som grundades 1925 och 1930 bytte namn till Samhälleliga högskolan. Inträdeskravet var avlagd studentexamen. Vid Samhälleliga högskolan kunde man avlägga politices kandidatexamen. Högskolan erbjöd också andra, mer yrkesinriktade examina. På 1940-talet tillkom ytterligare examina med utgångspunkt i socialarbete, ungdomsarbete och fångvård. I en omorganisation 1949 överfördes den akademiska forskningen till en statsvetenskaplig fakultet. År 1960 flyttade högskolan till Tammerfors, och 1966 bytte den namn till Tammerfors universitet.
Distrikt under en kommunal vårdnämnd som antingen förestods av en tillsyningsman eller en inspektör. Samhällsvårdsdistrikten fastställdes i vårdreglementet eller av kommunal- eller stadsfullmäktige, efter att vårdnämnden hade hörts. Samhällsvårdsdistrikten övervakades av en eller flera medlemmar i vårdnämnden. De låg under distriktsinspektionens för samhällsvården tillsyn.
Läroverk för både flickor och pojkar, avsett att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet.
De medel som i en församling samlades in för särskilda kyrkliga behov, utöver vanlig kollekt, till exempel för reparation av kyrkobyggnad. Sammanskottet insamlades i penningar och material av alla församlingens medlemmar efter mantalet. Beslut om sammanskott fattades på sockenstämman. Det uppbars av två utsocknes nämndemän eller en nämndeman och en annan bofast man för högst tre år i rad.
Läroanstalt där pojkar och flickor undervisades gemensamt. De första samskolorna i Finland grundades i slutet av 1800-talet.
Provisoriskt kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning som leddes av en kontorsföreståndare.
Ordförande i samvetsrätt. Samvetsdomaren tillhörde rangklass 6.
I Ryssland från 1775 specialdomstol, en i varje guvernement/ ståthållarskap som strävade efter att åstadkomma förlikning i ömtåliga rättegångsmål, som vidskepelse och brott begångna av barn. Samvetsrätten lydde under ståthållaren/generalguvernören och leddes av en samvetsdomare. I Gamla Finland fanns 1784–1797 en samvetsrätt i Viborg. Ärenden inom samvetsrättens kompetensområde hade tidigare behandlats i allmänna domstolar, i likhet med det svenska rättssystemet. Efter indragningen av samvetsrätten återgick man till tidigare praxis.
Vårdinrättning för vård av en viss långvarig sjukdom, ofta tuberkulos, rakitis eller epilepsi. Senaten beslutade om inrättandet av det första statliga sanatoriet för tuberkulospatienter 1908. Det förverkligades 1917. Efter 1920 deltog staten i finansieringen av kommunala sanatorier.
Enhet vid Etappstaben i den vita armén 1918. Avdelningen skötte om sjukvården och leddes av arméns överläkare.
Avdelning som ansvarade för utbildningen av sanitetspersonal, anskaffandet av sanitetsmaterial och ordnandet av sjukvård inom skyddskårsorganisationen. Avdelningen hörde till Sektionen för militära ärenden vid skyddskårernas huvudstab.
Mottagning och kontrollstation för könssjukdomar hos kvinnor.
Mottagning och kontrollstation för könssjukdomar hos män.
Akutmottagning för veneriskt sjuka och 1868–1939 kontrollstation för prostituerade. Sanitetsbyråerna lydde under Medicinalstyrelsen.
Expedition vid Krigsministeriet. Expeditionen bestod år 1921 av Kommandobyrån och Veterinärsektionen. Till den senare hörde Personal- och hälsovårdsbyrån, Veterinärtjänst- och sjukvårdsbyrån samt Remontbyrån.
Avdelning vid Krigsministeriet, bestod 1920 av Byrån för kommandoärenden, Byrån för sjukvårdsärenden och Veterinärsektionen som i sin tur bestod av Byrån för personalia och hygien samt Byrån för veterinärtjänst och sjukvård.
Rysslands högsta orden instiftad 1698. Den utdelades åt alla de manliga medlemmarna av det kejserliga huset vid dopet, åt utländska monarker och furstar samt åt personer av generallöjtnants rang. Ordenstecknet föreställer aposteln Andreas, fäst på ett blått Andreaskors, som vilar på en gyllene, svartemaljerad, tvehövad örns bröst. På korsets fyra armar står S. A. P. R. (Sanctus Andreas Patronus Russiæ – ”Den helige Andreas, Rysslands skyddspatron”). På ordenstecknet finns också inskriften: ”För trohet och tro” på ryska.
Rysk militärförtjänstorden i fem klasser instiftad 1769 av kejsarinnan Katarina II. De bägge första klasserna medför generalmajors rang, de två följande överstes rang. Den 5:e klassen ges sedan 1805 åt underofficerare och manskap.Ordenstecknet är ett vitt kors med S:t Görans bild och bärs i svart- och gulrandigt band.
Åtgärder för att tvinga fram uppfyllandet av en juridisk förpliktelse, kan tillämpas på individer och kollektiv.
Rysk orden av tvåklasser instiftad för kvinnor 1714 av Peter I till hans gemål Katarinas ära och till minne av hennes uppoffrande trohet gentemot sin kejsare. På ordens ovala mittskölds åtsida avbildas den heliga Katarina hållande ett kors som bär bokstäfverna D. S. F. R. (lat. Domine salvum fac regem, ”Herre skydda konungen”) och på dess frånsida ett näste med örnungar på ett torn och vid tornets fot två örnar jämte inskriften ”Hon delar sin makes plikter”.
Benämning på skattehare som ibland under 1500-talet användes i Karelen. Benämningen uppstod förmodligen därför att överlämnades omkring Martinsdagen.
Orden instiftad 1765 av konungen av Polen och som förnyades 1815 av kejsar Alexander I av Ryssland. Den blev 1831 en kejserlig orden i fyra klasser. Dess tecken består av ett rödemaljerat kors, mellan vars armar ligger fyra gyllene dubbelörnar och i vars vita mittsköld, omgiven av en grön lagerkrans, står i rött bokstäverna S. S. (Sandas Stanislaus). På första klassens ordenstecken förekommer också inskriften Pramiando incitat (”Genom belöning sporrar han”). Ordensbandet är rött med vita kanter.
Rysk civil förtjänstorden som medförde adlig värdighet, instiftad i fyra klasser 1782 av Katarina II. Dekorationen utgjordes av ett gyllene, rödemaljerat kors, som i mitten på framsidan bar ett ryskt V på en utbredd hermelinsmantel. Ordensbandet var karmosinrött, med svarta ränder. De två högre klasserna bar dessutom en silverplaque, i vars mittsköld på ett rött band syntes ett gyllene kors med bokstäverna C. P. K. B. (”den helige apostellike knes Vladimir”) i vinklarna och med omskriften Poljza, tjestj, slava (”Nytta, ära, rykte”).
Formbunden utsaga som en part på heder och samvete avger inför domstol i en civil tvist. Sanningsförsäkran utfästs av domstolen, i brist på andra bevis. Den kan också användas i brottmål för att bevisa den grad av skada som någon har lidit av brottet i fråga. En motsvarighet fanns också under svenska tiden och autonoma tiden och kallades fyllnadsed.
Ingenjörssoldat med uppgift att utföra befästningsarbeten eller röjningsarbeten för att underlätta och förbereda de stridande förbandens framryckning.
Den gottgörelse som Sverige fick i Westfaliska freden 1648 för krigsinsatsen i Tyskland.
Ursprungligen nybyggare som i slutet av medeltiden och början av nya tiden flyttade från Savolax till andra finska landskap, sedermera om bönder i Savolax.
Indelt regemente som bestod av två militära infanteriavdelningar, ursprungligen 1 033 man, uppställda av allmogen i Savolax och Nyslotts län 1695. Två hela hemman bildade en rote. Regementet minskade i storlek då delar av länet avträddes till Ryssland 1721. Efter den nya ländsindelningen i Finland 1775 bytte regementet namn till Savolax lätta infanteriregemente.
Lantmäteriskala fastställd 1688 till 1:4000. I praktiken varierade lantmäteriskalan mellan 1:3000 och 1:5000. Det förekom också socken-, läns- och landskapskartor i skala 1:30 000 och 1:360 000.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums konststat som förde bok över den schaktning som utfördes vid en eller flera gruvor.
Sedel, mindre pergamentstycke eller pappersbit med notat, gärna fäst eller bifogat till register eller jordeböcker. Enklare diplom kan också ha liknande lappar fastsatta i underkanten.
Benämning på guvernementskansliet i Viborg, som verkade 1744–1783.
Skolstatens penninganslag, disponibla medel enligt budgeten.
Skolungdom över 15 år, till exempel studenter och djäknar som stadigvarande vistades vid akademier och skolor. De var befriade från mantalspenningar.
Medeltida skolelev.
Skolmästare, tjänst inom det medeltida domkapitlet. Tjänsten var organisatoriskt placerad under prelaterna men betraktades dock som en högre tjänst. Innehavaren var vanligen kapitelledamot. Scholasticus skulle övervaka verksamheten i stiftets undervisningsväsen och katedralskola. Under senmedeltiden förmedlade han inte själv undervisning. Han hade rätt att uppbära en del av elevernas skolavgifter.
Svensk sjöofficer med tjänsteställning närmast efter viceamiral. Graden infördes i Sverige under senare delen av 1600-talet och ersattes 1771 med konteramiralsgraden.
Yrkestitel på länstyrelsens tjänsteman som fungerade som konsulent eller dylikt för fåraveln inom ett visst distrikt (län). Han var vanligen utbildad vid schäferskola och förestod ett eget schäferi.
Biskopsval som domkapitlet avgör genom omröstning.
Under autonoma tiden det sammanträde under vilket examinatorerna av en enskild tentamen eller fakultetsexamen samlades för att fastställa huruvida studenten hade tillräckliga kunskaper för att få tentera eller avlägga examen. Scrutinium förekom vid Filosofiska, Juridiska och Medicinska fakulteten, dock inte Teologiska.
Medeltida tjänst bland kanslipersonalen med oklar avgränsning. År 1307 hade hertigarna en secretarius, men ingen kansler. I ett pass från Flandern förekommer en sécrétaire hos kung Magnus 1334. År 1347 förekom två secretarius hos kungen. Titeln förekom också under 1400-talet men med okänd spridning. I Gustav Vasas kansli gavs titeln secretarius åt personer som var helt klart överställda vanliga skrivare. År 1524 titulerades stadsskrivaren i Stockholm secretarius.
Den totala mängden utelöpande sedlar i ett land, eller utelöpande sedlar utgivna av en viss sedelbank.
Rätt att utge sedlar.
Om var och en av de valörer i vilka sedlar utges.
Den period under vilken biskopsstolen i ett stift var ledig. Förvaltningen skulle då skötas av domkapitlet och vid försummelser kunde ärkebiskopen tillsätta en administrator.
Avdelning vid stadspolis från och med 1903 som hade i uppdrag att övervaka den allmänna sedligheten, beivra brott mot sedlighetslagstiftningen och ingripa mot prostitution och annat som ökade spridningen av könssjukdomar. I stad utan sedlighetspolis, spaningspolis. Sedlighetspolisen grundades 1887 för att kontrollera den reglerade prostitutionen, utan särskilt namn. Sedlighetspolisen ersattes 1936, och benämndes från och med 1945 ”huoltopoliisi”.
Oskriven lag, närmast rättsregel som vilar på hävdvunnen sed och som allmänt omfattas av folket, domstolar och myndigheter som rättsligt giltig. Termen används också om sammanfattningen av den rättspraxis genom vilken dylika rättsregler uppkommer. Sedvanerätten gavs lika stor vikt som lagarna fram till 1734 års lag.
Lagstadgat och utmärkt farvatten inkluderande lots och tullkammare.
Brott mot seglationsbestämmelserna, vanligen om gods som lossas på olovligt inloppsställe eller i öppen sjö. Seglationsbrott ledde till att varorna konfiskerades av kronan.
Om förhållandet att fritt, utan att exempelvis hindras av främmande makt, kunna segla eller passera sjövägen. Seglationsfrihet avsåg också friheten eller rättigheten att bedriva handelsfart.
Förhållningsregler för handelsfartyg i inrikes farvatten, i förhållande till lotsar och tullbevakning, användande av inloppsort och avlossningshamn. ”Seglationsordning” avsåg också reglementen med lokala bestämmelser för sjöfart i hamn eller kanal.
Lönekategori inom den finska flottan, lön som utbetalades under seglationstiden.
Lagstadgad rätt att idka handelssjöfart med fartyg av viss storlek. Seglationsrättighet fastslogs inom vissa ramar för allmogen, borgare och ståndspersoner 1723 och 1739. Rättigheten utvidgades 1830 till alla inrikes och utländska orter kring Östersjön med fartyg av viss storlek.
Sigill, i synnerhet om en furstes, ett rikes eller en stads officiella sigill, ibland också om det mindre sigill som i synnerhet under medeltiden trycktes på baksidan av ett större sigill.
Hemlig.
Ett av frihetstidens viktigaste utskott, tillsatt efter 1723 års riksdag ganska regelbundet för att granska rådets protokoll i alla ärenden och (till 1766) de olagligheter som regeringen hade gjort sig skyldig till. Utrikesprotokollen granskades dock 1723–1726 tillsammans med Sekreta utskottet, och från 1726 av Mindre sekreta deputationen. År 1738 överläts också granskningen av protokollen i justitieärenden åt Justitiedeputationen. I samband med protokollsgranskningen kom Sekreta deputationen även att behandla klagomål rörande tjänstetillsättningar. Deputationen bestod av alla fyra stånden. Också enskilda kunde, oavsett om de var riksdagsmän eller inte, göra Sekreta deputationen uppmärksam på olagligheter som regeringen gjort sig skyldig till. Dessutom yttrade den sig över besvär i befordringsfrågor, så länge sådana fick föredras inför ständerna (till 1766).
En av 1723 års ständer upprättad regeringskommission 1723–1734 med uppgift att handlägga de hemligaste utrikesärendena. Sekreta kommissionen bestod av kanslipresidenten och hans närmaste man rikskanslirådet, som båda tillhörde riksrådet, samt en del andra medlemmar av Kanslikollegium. Kommissionen infördes för att omöjliggöra en personlig utrikespolitik från kungens sida.
Svenska riksdagens viktigaste utskott 1627–1772 från vilket bondeståndets representanter var uteslutna. Sekreta utskottet behandlade främst utrikesärenden, från 1672 också vissa inrikesärenden.
Biträde hos (vid behov vikarie för) tjänsteförrättande sekreterare, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg.
Tjänstebeteckning för person anställd eller utsedd för att avfatta kungliga skrivelser, skriva brev, föra protokoll och upprätta diverse handlingar inom Kunglig Majestäts kanslis verksamhetsområde.
I Ryssland från och med 1710-talet tjänsteman (olika rangklasser, i Gamla Finland 11–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att handlägga ärenden och föredra dem för avgörande samt att leda ämbetsverkets kansli. I Gamla Finland förekom sekreterartjänster av såväl svensk som rysk typ.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra protokoll och uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde. Sekreterare förestod även viss avdelning, expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare. Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
Av Försvarsministeriet tillförordnad person som verkade som föredragande för värnpliktsärenden i Uppbådsbyrån samt som ledamot i uppbådsnämnden. Sekreteraren skulle ha juridisk utbildning.
Tjänstebeteckning för sekreteraren för Riksens ständers bankfullmäktige.
Tjänstebeteckning för Försäkringsdomstolens kanslichef och högsta föredragande tjänsteman från och med 1942. Sekreteraren ansvarade också för fördelningen av ärendena bland föredragande och expedieringen av de av honom föredragna ärendena. Han satt vid behov också i domstolen och utarbetade domstolens årsberättelse.
Lägre föredragande och expedierande tjänsteman vid Försäkringsdomstolen från och med 1942. Sekreteraren i lägre lönekategori satt också i domstolen vid behov, och vikarierade sekreteraren av högre avlöningsklass.
Ledande tjänsteman för kanslipersonalen inom Medicinalstyrelsen. Fram till 1927 utsågs sekreteraren av Medicinalstyrelsens kollegium. Sekreteraren i Medicinalstyrelsen skulle ha avlagt domarexamen, senare rättsexamen.
Tjänsteman som ledde kanslipersonalen i Överstyrelsen för medicinalverket. Sekreteraren utnämndes av Senatens ekonomiedepartementet på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Han hade också vissa uppgifter i Collegium medicum och i Direktionen för dårvården. Innehavaren av tjänsten förutsattes ha läkarutbildning. Tjänsten som sekreterare skulle tillsättas 1824, men det skedde först 1829.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Enligt kassans reglemente 1864, av direktionen anställd skrivare som samtidigt fungerade som kassans ombudsman. Sekreteraren förde, förutom protokoll, diarium över alla förfallna lån, räntor och resterande pensionsavgifter, samt lönebesparingar och andra transaktioner. Sekreteraren skötte också direktionens korrespondens med andra myndigheter, särskilt landshövdingen (guvernören), domkapitlen och hovrätterna.
Förbud att utan tillstånd uppenbara ärenden som betecknats som förtroliga eller annars inte är avsedda för offentligheten.
Byrå, avdelning.
Sektion som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning. Sektionen bildades 1924 som en efterföljare till avdelningens kansli.
Sektion från och med 1924 vid Försvarsministeriets centralavdelning. Sektionen bestod förutom av sektionschefen och byråofficerare av en stabschef för mobiliseringsärenden, Marinbyrån och Sanitetsbyrån. Sektionen blev 1925 en självständig avdelning vid Försvarsministeriet och hette från och med 1928 Avdelningen för militära ärenden.
En av tre sektioner vid skyddskårernas huvudstab. Till Sektionen för militära ärenden hörde Organisationsavdelningen, Utbildningsavdelningen, Idrottsavdelningen, Marinavdelningen, Sanitetsavdelningen och militärinspektörerna.
Sektion som lydde under Försvarsministeriets centralavdelning. Sektionen grundades 1924 som en efterföljare till Kassa- och bokföringsbyrån.
Medlem av det andliga ståndet som levde i världen. Dit hörde bl.a. sockenpräster.
Beteckning för den verkliga innehavaren av chefsbefattningen vid ett regemente där kungen innehade det nominella chefskapet eller någon högre officer stod som chef utan att utöva befattningen. ”Sekundchef” var även benämning på ledaren för flottans konstruktionskår.
Officer med tjänst som tillkommit genom dubblering av officersbefattning vid ett regemente och som ursprungligen inte avlönades genom indelning utan genom kontantlön.
Sedan 1700-talet ryttmästare av andra klassen, tillhörde ett regementes sekundofficerare.
Deponering av omtvistad egendom hos en ojävig person. Förr användes termen vanligen i betydelsen att någon belägger med kvarstad eller konfiskerar något.
Belägga med kvarstad, beslagta. Termen användes från 1668 då fast egendom beslagtogs som ersättning för obetalda skulder. Sekvestrering användes också från 1767 när innestående lön blev indragen vid förskingring, som upptäcktes när en kronouppbördsman avlidit under uppbördsåret. ”Sekvestrering” används också om att beslagta förbjudna tryckalster för att förhindra vidare försäljning samt om en stat som tillfälligt lägger beslag på en annan stats område.
Lärare vid teologiskt seminarium för praktisk prästutbildning vid universitet, även om lärare vid folkskoleseminarium.
Undervisningsanstalt, i synnerhet för utbildning av lärare, eller anstalter i anknytning till universitet vilka erbjöd praktisk prästutbildning, även om anstalt för utbildning av pastorer och missionärer i vissa frikyrkosamfunds tjänst. Benämningen användes även om en form av undervisning vid universitet eller högskola som innebar att den studerande genom självverksamhet övade sig i vetenskapligt tänkande och vetenskapliga metoder. Seminarierna hölls i form av sammankomster som leddes av en lärare och där man behandlade och ventilerade uppsatser som studerandena författat i något ämne inom läroämnets område, gjorde vissa praktiska övningar eller höll allmänt orienterande föredrag.
I anslutning till akademin i Åbo 1806–1846 verkande prästseminarium som, enligt tysk och dansk förebild, meddelade undervisning i de praktiska färdigheter som prästerna behövde i sin ämbetsutövning. För inträde krävdes en preliminärexamen (”lilla teologen”). Seminariet indrogs 1846 genom förordningen om prästutbildningen som bl.a. innebar att en professur i praktisk teologi grundades vid Alexanders-universitetet.
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 vid Kejserliga senaten för Finland. Ekonomiedepartementet var styrelseorgan för den civila förvaltningen och allmänna hushållningen i storfurstendömet Finland. Departementet var indelat i Kansliexpeditionen (från 1869 Civilexpeditionen), Kammarexpeditionen, Militieexpeditionen, Finansexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen som vart och ett förestods av en senator. Det utökades 1860 med Jordbruksexpeditionen, 1888 med Handels- och industriexpeditionen och 1892 med Justitieexpeditionen samt ett kansli och ett registratorskontor. Generalguvernören verkade som ordförande vid sammanträdena, i hans frånvaro departementets i tjänsteår äldsta senator, från 1822 en senator som utsetts till departementets viceordförande. År 1917 övertog Ekonomiedepartementet de ärenden som tidigare hade hört till generalguvernören och hans kansli. Följande år omorganiserades Ekonomiedepartementet till statsrådet.
Benämning på Ekonomiedepartementet och Justitiedepartementets gemensamma sammanträde som verkade som senatens högsta beslutande organ 1812 –1869, 1870–1902 och 1915–1918 med befogenheter att föredra och behandla ärenden som kejsaren hade hänskjutit till senaten för behandling eller förklaring av gällande lag. Mellan 1902 och 1914 låg den högsta beslutanderätten hos Justitiedepartementet respektive Ekonomiedepartementet inom varderas berörda ansvarsområde. Plenum sammankallades av kejsaren eller generalguvernören. Det bestod av generalguvernören (ordförande), senatorerna, prokuratorn och allmänna referendariesekreteraren. Vid sidan av det gemensamma plenumet kunde senaten med ett mera begränsat antal senatorer samlas till senatens mindre plenum.
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 Kejserliga senaten för Finland. Justitiedepartementet övervakade rättsväsendet i storfurstendömet Finland och utövade den högsta domsmakten i egenskap av besvärsdomstol. Justitiedepartementet utnämnde (från 1812) domare, behandlade besvär över tjänstebefordringar samt hovrätternas och Överkrigsrättens beslut, administrerade dödsdomarnas verkställighet och föredragningen av nåde- och dispensansökningar för kejsaren. Som ordförande för departementet fungerade generalguvernören, medan den i tjänsteår äldste senatorn fungerade som ersättare fram till 1822, därefter en senator som utsetts till departementets viceordförande. Från 1892 fanns det en justitieexpedition som handlade en del av Justitiedepartementens ärenden i Senatens ekonomiedepartement. Justitiedepartementet ombildades 1918 till Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.
Ordinarie plenum som, till skillnad från senatens gemensamma plenum, bara bestod av generalguvernören (ordförande) och senatens bägge viceordförande (ständiga ledamöter) samt tre senatorer från vartdera departementet. Senatens mindre plenum var inte domfört med mindre än åtta ledamöter.
Från 1819 expedition i S:t Petersburg för finska undersåtar bosatta i Ryssland. Senatens passexpedition var en bisyssla för tjänstemännen vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, vilka bl.a. ansvarade för passkontrollen, förvaltningen av passärenden och uppbörden av pass-, fattig- och stämpelavgifter samt mantalspenningar. Som chef verkade statssekreteraren, från 1834 ministerstatssekreteraren, och i hans ställe ett statsråd. Vid sidan av Senatens passexpedition verkade också en passexpedition vid Generalguvernörens kansli 1824–1838. År 1848 ombildades Senatens passexpedition till ett ämbetsverk med namnet Finska passexpeditionen.
Från 1809 titel för person som av ryska kejsaren mottagit ett hedersuppdrag, i bl.a. Kejserliga senaten för Finland. Från 1857 blev senator en statlig tjänstebeteckning för senatens viceordföranden (rangklass tre) och övriga ledamöter (rangklass fyra), vilket innebar att ledamoten gav upp sitt tidigare ämbete. Senatorerna var ursprungligen 14 till antalet, av vilka hälften skulle vara adelsmän och samtliga finska undersåtar. De utnämndes (utan ansökan eller förslag) av kejsaren på tre år i enlighet med en senatsoktroj från 1816. Beteckningen senator ersattes efter självständigheten med minister.
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
I Ryssland benämning på rannsakningar om missförhållanden och oegentligheter i guvernementens förvaltning som från och med 1722 utfördes av senatorer som tillsatts av kejsaren för uppdraget. Även guvernementsförvaltningen i Gamla Finland var föremål för en sådan senatorsrevision.
Reglering av senatorernas mandatperioder till tre år, vilket utfärdades genom ett kejserligt oktrojmanifest 1816.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Organisation inom Serafimerorden som instiftades 1787 och tjänstgjorde som ett centralt ämbetsverk med uppsikt över rikets länslasarett och hospital. Gillet föregicks av Hospitaldeputationen 1757–1766 och direktionen över hospitalen och barnhusen 1766–1773. Under perioden 1773–1787 innehades överstyrelsen över hospitalen och barnhusen av två serafimerriddare. Serafimerordensgillet bestod av Serafimerordens ordenskansler, två serafimerriddare samt en vice kansler, en överste skattmästare och en överste ombudsman. Genom en förordning av 1773 överstyrelsen och vården av rikets hospital och barnhus, senare också av länslasaretten övertagits av två serafimerriddare, vilka sedan 1776 biträddes av en generaldirektör över lasaretten. År 1787 övergick överinseendet av dessa anstalter till ett ordensgille. Under gillet, vars instruktion utfärdades 1791, lydde kansli, kamrerarkontor m.m. Serafimerordensgillet utnämnde lasarettsläkare och skulle också godkänna intagningen av sinnessjuka patienter. Gillet förlorade under 1800-talets lopp sitt allmänna överinseende över rikets samtliga hospital, barnhus och lasarett, men existerade i Sverige till 1876.
Riddare av Serafimerorden.
Tjänare, betjänt eller hantlangare, särskilt rättsbetjänt eller vaktmästare vid domstol under 1600-talet.
Underofficersgrad som etablerades i Sverige under Gustav II Adolfs tid på 1610-talet. Varje kompani hade en sergeant som stod under fältväbeln. Sergeantsgraden förekommer även inom den finska försvarsmakten.
Levernesbeskrivningar över kyrkoherdar eller kaplaner i en församling; herdaminne. Beskrivningarna stadgades i en kunglig förordning för den svenska historiens skull 1749 och i synodalprotokollet 1807 slogs det fast att de också i fortsättningen skulle uppgöras och att de skulle kompletteras av de i tjänst varande ämbetsinnehavarna. Också sterbhus var skyldiga att sända en bestyrkt skriftlig berättelse över den avlidna prästens härkomst, tjänster och om särskilda händelser under hans levnadstid.
Ursprungligen frivilliga, från 1200-talet obligatoriska avgifter som erlades av abbotar och biskopar till påven innan de mottog provisionsbullan. Avgifterna bestod av servitium commune och fem servitia minuta. Löften om betalning infördes i de påvliga obligationsregistren. Normalt erlades betalningen i två terminer med ett halvt eller ett helt års mellanrum. Överträdelser bestraffades med bannlysning och suspension. En efterträdare måste förbinda sig att betala föregångarens resterande belopp. Under senmedeltiden växte restantierna och många ansökte om dispens. Åbo stift värderades till 400 gyllen.
Rätt till husrum och kost, en av de förmåner som präster och klockare hade vid skatteuppbörd och tjänsteförrättningar.
Inskränkning i en ägares dispositionsrätt över en fastighet till förmån för ägaren av en annan fastighet. Giltigt servitut förutsätter att rättigheten är till stadigvarande nytta för fastigheten. Termen recipierades från romerska rätten på 1800-talet. Servitutliknande rättigheter omtalas dock redan i svenska medeltidslagar och medeltidsurkunder, huvudsakligen gällande utfartsväg från gård eller nybyggares rätt till bete för sina kreatur och nyttjande av annans skog till husbehov.
Sammanträde, eller serie av sammanträden, då en domstol, beslutande församling, myndighet eller (lärt) sällskap är samlad för överläggning eller handläggning av ärenden.
Förteckning eller bok över beslut som fattats i en hovrätt, under svenska tiden också i ett kollegium och under autonoma tiden vid ett ämbetsverk. Diariet granskades ursprungligen av Nedre justitierevisionen, 1789–1809 av justitiekanslern, 1809–1917 prokuratorn och därefter av justitiekanslern.
Protokoll fört vid session eller sessioner, särskilt i hovrätt sedan svenska tiden och rättegångsordningen 1614.
Fastställd tid för session eller tid under vilken session pågår, gällde från och med 1614 närmast hovrätterna, senare också andra domstolar och riksdagen. Sessionstiden kallades också sessionstermin.
(Kyrk)socknens förtroende- eller tjänsteman, en eller flera till antalet. Sexmännen tillsattes av kyrkostämman eller sockenstämman, från 1869 av kyrkorådet och sedan slutet av 1800-talet av läsförhören. De ansvarade i församlingen för bl.a. fattig- och sjukvården, sedligheten, allmänna ordningen och insamlingen av kyrkans tionde och kyrkliga böter. Sexmännen anlitades även av kronan vid taxering av brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de allt mer kyrkans ”moralpoliser” på församlingsnivå. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna.
Av bergsmännen vald förtroendeman vid en gruva som förde räkenskap över malmen och bergslagens inkomster och utgifter och som höll uppsikt över gruvdriften och gruvans materiel. Sexmannen var bisittare i bergstingsrätten.
Verkställande organ för stadssjälvstyrelsen i Ryssland 1785–1799. Sexmannastadsrådet bestod av sex fullmäktige som företrädde var och en av de sex klasserna som stadsinvånarna var indelade i, med stadsöverhuvudet som ordförande. Sexmannastadsrådet hade i uppgift att sköta stadens ekonomi och egendomar samt att fördela och uppbära skatter och att ta ut rekryter. I städerna i Gamla Finland hade motsvarande organ endast fyra fullmäktige, eftersom det där endast förekom fyra invånarklasser, och de kallades följaktligen fyrmannastadsråd.
Befullmäktigande av en diplomatisk representant i en annan stat, utöver stationeringslandet.
Land för ackreditering av en beskickningschef förutom det land där denne är stationerad.
Post som transporteras utanför de reguljära linjerna (ofta med kurir och längs sidovägar); privat postbefordran. Benämningen förekom i Sverige särskilt mellan 1660 och 1662, då konflikterna mellan generalrikspostmästaren och generalpostmästaren fick den senare att agera som privat postentreprenör.
I forskningen benämning på från 1200- och 1300-talet till 1500-talet uppkomna landskap med självstyre, egen förvaltning och ett landskapssigill. Dessa samlades årligen till gemensamma landskapsting. De utgjordes ursprungligen av Egentliga Finland, Nyland, Tavastehus, Satakunta och Åland. I slutet av medeltiden var de åtta till antalet, förutom de ovanstående också Savolax (1475), Österbotten och Karelen.
Person som hänger sitt sigill under en handling. Efter 1250 börjar uppgifter om sigillanter att lämnas i brevtexten. Ännu senare förekommer det att personer som inte omnämnts har beseglat dokumentet. Det förekommer dock också att personer som omnämns i brevtexten inte beseglat den. Brevutfärdarna eller vittnena behöver inte personligen under medeltiden ha varit närvarande då brevet utfärdades. Beseglingen gjordes ofta senare.
Ämbetsman av hög rang som förvarade och ansvarade för landets riks- och regentssigill.
Beteckning för det domsigill som konungen som högsta rättsinstans under medeltiden och 1500-talet fäste på räfstetingsdomar och andra juridiskt bindande dokument och som i sig fastställde dokumentets giltighet.
Den i Norden viktigaste typen av urkund. Under medeltiden kunde var och en skaffa sig sigill men det förekom ändå en uppfattning om att vissa sigill var autentiska. Det innebar att de ägde allmän beviskraft också i ärenden som inte direkt berörde sigillanten. I vissa fall jämställdes underskriften med sigillet. I synnerhet kungliga och furstliga personer, världsliga ämbetsmän, biskopar, domkapitel, kloster och städer uppträdde som sigillanter i för dem helt främmande sammanhang.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, för att sköta centralregistret över brottslingars signalement, identifiera brottslingar och undersöka till exempel fingeravtryck. Byrån förestods av en avdelningsföreståndare med biträde av ett äldre och ett yngre byråbiträde.
Av signalementsbyrån vid Kriminalcentralen fört register över efterlysta personer och brottslingar.
Söndagen efter Jakobsdagen den 25 juli. Då firades traditionellt en fångstfest vid Kukkolankoski i Torneälv. Fångstlaget utbjöd hela fångsten till gemensam utspisning. På festen var i allmänhet också representanter för överheten närvarande.
Sedan 1600-talet en av en stad anställd edsvuren packare som besiktigade och packade eller övervakade (om)packningen av sill samt undersökte sillens och sillakens kvalitet innan den fördes in i eller skeppades ut från staden.
Lägre stadsbetjänt med uppgift att förrätta sillvrakning. Sillvrakaren kontrollerade kvaliteten på den sill (och annan fisk) som i tunnor fördes in i staden för försäljning.
Skyldighet för gästande köpmän att vid införsel växla silver i svenskt mynt med ett avdrag. Enligt Olaus Petri hade de gästande köpmännen under Magnus Erikssons tid en skyldighet att, vid import av varor till ett värde av 40 mark, växla ut en lödig mark silver mot 4½ mark penningar i svenskt mynt.
Kollektivbeteckning för de hovtjänstemän som arbetade i Kungl. silverkammaren. Silverkammarbetjänte ansvarade särskilt för förrådet av kungligt (bords)silver, också det som monarken hade medfört i fält, jämte hovets dukar, servis och annat som hörde till dukningen. Till silverkammarbetjänte räknades, enligt hovstaten 1729, taffeltäckare och silverknektar.
Person upptagen på Kungliga silverkammarens lönestat med uppgift att vårda hovets silver och att biträda taffeltäckaren under serveringen.
Benämning på en extra skatt som uppbars vid flera tillfällen. Silverskatt benämndes den skatt som Gustav Vasa uppbar av kyrkan 1522–1523. Sommaren 1560 beviljade riksdagen en extraskatt som skulle utgå i silver för att bekosta arvfursten Eriks friarefärd till England. Denna silverskatt betalades i praktiken i reda pengar och naturalier. Den uppbars huvudsakligen 1560–1561.
Hovtjänst i Kungl. silverkammaren med uppgift att föra räkenskap över det kungliga silvret.
Importavgift som skulle erläggas i silver. Silvertull är tidigast känd i Sverige från 1300-talet. Varje borgare som införde specerier skulle för varje varuvärde om 40 mk avlägga till myntverket en avgift på 1 mark lödig silver och därför erhålla 4½ mark. År 1453 stadgades att alla som importerade utrikes gods till Stockholm, Kalmar, Söderköping och Åbo skulle för varje fyrtio marks värde till myntverket i respektive stad lämna en lödig mark silver senast 14 dagar efter importen.
Skyldighet för köpmän att då de importerade varor till ett värde av 40 mk silver till myntverket lämna 1 lödig mark silver, vilken motsvarade 5 mark penningar, mot återbetalning av 4½ mark i penningar. Silverväxeln uppbars under olika perioder och avskaffades definitivt 1637.
Handel med andliga ämbeten och kyrkliga vigningar.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Kungens och rådets gemensamma överläggningar om rikets ärenden 1720–1772. Det sittande rådet stadfäste riksdagsbeslut samt utnämnde riksråd och högre tjänstemän utan votering efter ständernas förslag.
Avdelning inom Medicinalstyrelsen sedan 1927. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsen.
Administrativ chef för ett eller flera civila sjukhus, från slutet av 1700-talet också en tjänstebeteckning för motsvarande befattningshavare i armén. Sjukhusdirektören skulle (under en sjukhusintendents överinseende) övervaka ett eller flera militära sjukhus, sköta deras ekonomi och ombesörja nödvändiga nyanskaffningar.
Befattningshavare vid militärt sjukhus med uppgift att förvalta och redovisa inventarier, löner och annat, motsvarande hospitalssyssloman vid civila sjukhus. Beteckningen förekom i Sverige under 1800-talet också som benämning på sjukhusintendent vid civilt sjukhus.
Sjukhusdirektion.
Person som har genomgått sjukskötarutbildning. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes 1889. År 1910 reglerades kompetenskraven. Först på 1930-talet förenhetligades sjuksköterskeutbildningen.
Läroinrättning som erbjöd grundutbildning för sjuksköterskor samt specialutbildning för avdelningssköterskekompetens och hälsosysterskompetens. Vid vissa institut erbjöds dessutom en högre utbildning för administrativa uppgifter och lärarkompetens. Sjuksköterskeinstituten sorterade under Medicinalstyrelsen.
Kurs för att utbilda sjuksköterskor. De första statliga kurserna ordnades på Kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors 1889. År 1891 utökades programmet och kurstiden förlängdes till ett år. År 1919 blev kurstiden tre år. År 1892 bestämdes att kurser också skulle ordnas på de statliga sjukhus där det fanns en lämplig översjukskötersketjänst. År 1909 inleddes den kommunala sjuksköterskeutbildningen vid Maria sjukhus i Helsingfors. Kurserna avslutades 1930 när sjuksköterskeutbildningen förenhetligades.
Äldre benämning på hospital eller lasarett eller enklare och mindre sjukhus i en församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Mindre statligt distriktssjukhus under självständighetstiden, huvudsakligen i norra Finland. Sjukstugan förestods av distriktläkaren med biträde av en deltidsanställd ekonom. Dylika sjukhus fanns 1937 i Lappland (sjukstugorna i Enare, Utsjoki, Enontekis och Salmijärvi), i Uleåborgs län (sjukstugorna i Taivalkoski och Suomussalmi och i Viborgs län (sjukstugan i Lövskär).
Benämning på sjukvårdare under 1700-talet, särskilt inom militären.
Tid om sju dygn. Termen förekom i vissa landskapslagar i olika sammanhang som en bestämd frist i rättslivet.
Medeltida inrättning som kunde ha proventfolk men inte intog fattiga. I stället utövade den barmhärtighet bland stadens fattiga husmän och kvinnor. Själagårdarna skilde sig från helgeandshusen såtillvida att de inte hade självständiga kapell utan var anslutna till själaaltaret i en stadskyrka. I Stockholms själagård utdelade på 1400-talet föreståndaren varje söndag en allmosa till 60 fattiga, gav dem ett fritt bad varje månad och en måltid vid den årliga festen för alla kristna själar.
Allmänt: offergåva till kyrkan som givits till fördel för den egna eller någon annans frälsning. I landskapslagarna betecknade själagåva också prästens rätt till vissa avgifter efter den döde. Donationer av jord var strängt reglerade.
Präst.
Tryggad tillvaro i kraft av sig själv eller för sig själv, oberoende av andra eller annat, eller ett tillstånd av sådant oberoende. Självbestånd användes i synnerhet om folk eller stat.
Om det slag av självhjälp som bestod i att man själv egenmäktigt, utan offentlig myndighets medverkan eller tillstånd tog lösöre som tillhörde en annan i besittning som säkerhet för en fordring eller som bevis på brottslig handling. Mer allmänt avsåg termen det egenmäktiga förfarande då någon, med eller utan hänvisning till rättsligt krav på vederlag, för egen räkning tog något i besittning, i synnerhet landområden (i denna användning liktydigt med ockupation).
Att en politisk enhet styr sig själv, bestämmer över sig själv och sina egna angelägenheter under statens översyn. Självstyrelsen kan i lagen vara klart definierad, eller allmänt given, inom vissa ramar.
Hemortsrätt som grundar sig på den berörda personens direkta förhållande till ett visst fattigvårdssamhälle. Motsatt: osjälvständig hemortsrätt.
Den av Pehr Evind Svinhufvud ledda borgerliga senat som verkade mellan den 27 november 1917 och den 27 maj 1918. Senatens huvudsakliga syfte var att driva genom en självständighetsförklaring, vilket lyckades den 6 december 1917. Senaten skingrades vid de rödas maktövertagande i Helsingfors i slutet av januari 1918 och dess arbete fortgick under den så kallade Vasasenaten.
Kronoskatt till en viss andel på inhemskt arv som fördes ut ur landet av utländsk arvinge och vars land hade ingått traktat om kronans rätt till andel i arvet (jus detractus). Avskaffades mellan Sverige och Norge 1/13.3.1801, med de flesta andra europeiska länderna mellan 1820 och 1832.
Ett under Amiralitetskollegium sorterande kontor som hade i uppdrag att handlägga alla ärenden rörande sjöartilleriet och sköta införskaffningen av och räkenskapsföringen över artilleriets ammunition och persedlar. Sjöartillerikontoret förestods av en tygmästare med biträde av en bokhållare. Det fick instruktion 1685.
Benämning på personer som värvades till flottan med uppgift att handha sjöartilleriet.
Sjöbevakningsväsendet grundades 1930 för att sköta bevakningsuppgifter under förbudstiden. Tidigare hade det utgjort en sektion av Avdelningen för polisärenden vid Inrikesministeriet. Sjöbevakarna hade ursprungligen i uppgift att förhindra smuggling, upprätthålla ordning och bistå dem som råkat i sjönöd. Sjöbevakningsväsendet utgjorde fram till 1939 en avdelning vid Inrikesministeriet. Under andra världskriget lydde sjöbevakningsväsendet under sjöstridskrafterna. År 1946 återinrättades sjöbevakningsväsendet vid Inrikesministeriet, då som en del av Avdelningen för gränsbevakningsärenden.
Fullmakt för befälhavare på örlogsfartyg eller över örlogsflotta vid krigståg, en typ av legitimationshandling för befälhavare på handelsfartyg. Sjöbrevet angav fartygets hem- och destinationsort samt uppgifter om redare och andra specifikationer av last m.m.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen.
Avgift förknippad med sjöfart, expempelvis fyr- och båkavgift, lotsavgift, bogseringsavgift och karantänsavgift.
Regional uppdelning av kust- och insjöområdena i Finland för att administrera Sjöfartsstyrelsens förvaltning av sjöfarten. Ett sjöfartsdistrikt utgjorde en sjöfartsinspektörs tillsynsområde.
Tjänst inrättad 1899 vid Senatens handels- och industriexpedition. Sjöfartsinspektören hade i uppgift att utöva tillsyn över sjöfarten och utbildningsinstitutionerna inom sjöfarten, såsom navigationsskolorna. Då Sjöfartsstyrelsen inrättades 1917 fick sjöfartsinspektörerna under ledning av en sjöfartsöverinspektör ansvar för tillsynen över ett sjöfartsdistrikt.
Undervisningsinrättning för utbildning i sjökunskap, i synnerhet för utbildning av befäl på handelsfartyg. Navigationsskolorna och navigationsinstituten motsvarade sjöfartsläroverk, som också kunde erbjuda maskinistutbildning. Högre navigationsskolan i Mariehamn ändrade 1944 namn till Mariehamns sjöfartsläroverk.
Tjänsteman och medlem av Sjöfartsstyrelsens kollegium, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Sjöfartsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom sjöfartens område.
Centralt kollegialt ämbetsverk grundat 1917 under Handels- och industriexpeditionen, verkade senare under Handels- och industriministeriet. Sjöfartsstyrelsen hade fyra avdelningar, Sjöfartsavdelningen, Lots- och fyravdelningen, Sjökortsavdelningen och Kansliavdelningen. Direktören och avdelningscheferna, sjöfartsråden, bildade kollegium. För att övervaka sjöfarten var landet indelat i fem sjöfartsdistrikt samt åtta lotsdistrikt. Sjöfartsstyrelsen ansvarade också för fartygsregistret.
Tjänsteman vid Sjöfartsstyrelsen vilken ansvarade för och utövade tillsyn över sjöfartsdistrikten och deras sjöfartsinspektörer.
Redogörelse för olycka som drabbat person eller last ombord på ett fartyg, vilken fartygsbefälhavare gav inför offentlig myndighet, särskilt rådstugurätt eller konsul. Termen sjöförklaring användes även om dokumenten med sådan förklaring och om förrättningen då sådan redogörelse avgavs och kompletterades med utsagor av medlemmar av fartygets besättning.
Militär läroanstalt för utbildning av marinbefäl. Den grundades 1923 på Sveaborg och sammanslogs 1930 med Kadettskolans sjöförsvarsavdelning och kustartillerilinjen vid Reservofficersskolan i Fredrikshamn till Sjökrigsskolan.
Myndighet som uppgjorde sjökort och hamnkartor. Sjökarteverket lydde under självständighetstiden under Sjörfartsstyrelsens lots- och fyravdelningen innan det ombildades till en egen avdelning, Sjökartavdelningen.
Militär läroanstalt för utbildning av sjöofficerare, grundad 1930 på Sveaborg.
Institution i stapelstad, från 1874 i alla städer som idkade utrikeshandel. Sjömanshusets viktigaste uppgift var att övervaka sjömännens påmönstring och avmönstring, förmedla arbete åt sökande, hålla en förteckning över alla aktiva sjömän samt understöda sjöfolket och deras familjer. Ursprungligen skulle varje sjöman vara inskriven vid sjömanshuset och betala en sjömanshusavgift. Sjömanhusen fick också inkomster från in- och utgående fartyg och de erhöll också sjömännens återstående hyra vid rymningar. Sjömanshuset förvaltades av en oavlönad direktion. Det dagliga arbetet leddes av en Waterschout, senare en ombudsman. Sjömanshus grundades efter 1748. Deras verksamhet reglerades 1752. År 1874 blev det frivilligt för en sjöman eller befäl att vara inskriven vid ett sjömanshus.
Skriftligt bevis på att en kofferdisjöman var inskriven vid sjömanshuset och för längre eller kortare tid av föregående år varit i sjöfart på ett handelsfartyg eller lagligen varit hindrad av sjukdom. Sjömanshusbevis förutsattes efter 1748 av kofferdisjöfolk (understyrmän, båtsmän, timmermän, konstaplar, matroser med flera på inhemska handelsfartyg) för befrielse från alla personella utskylder och pålagor till kronan.
Oavlönad direktion som bestod av skeppsredare och fartygsbefälhavare. Direktionen granskade sjömanshusets räkenskaper och delade ut understöd till gamla och orkeslösa sjömän, sjömansänkor och faderlösa barn.
Sammanfattningen av den kollekt som en gång per år samlades in i landets kyrkor till sjömanshusen från 1748, och under autonoma tiden från 1811. Kollektmedlen fördelades av stiftets domkapitel under svenska tiden och Senatens finansexpedition under autonoma tiden, i förhållande till antalet inskrivna sjömän vid varje sjömanshus.
Förteckning över ett handelsfartygs besättning. Sjömansrullan var ett av de officiella skeppsdokument som måste förevisas sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Rullan skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Den fungerade som arbetskontrakt mellan skeppare och besättningen innehållande uppgifter om namn, hemvist och födelseort, civilstånd och lön per månad eller för hela resan.
Sjöfartsläroverk för skeppare på kust- och insjöfarkoster 1892–1918, ombildades 1918 till navigationsskola.
En av fyra avdelningar inom Amiralitetskammarverket. Kontoret grundades 1691 och ansvarade för manskapets lön, underhåll och beklädnad.
Under Amiralitetskollegium sorterande kontor som skötte flottans alla räkenskaper under amiralitetskommendantens, ibland också ekipagemästarens översyn. Kontoret leddes av en kommissarie,1729 med biträde av adjutanter, regements- och kontorskrivare samt en vaktskrivare. Sjömilitiekontor var också ett ekonomiskt kontrollorgan vid en flottstation under 1600–1800-talen, som beräknade och redovisade kontanta medel och proviant för sjöexpeditioner, manskapets avlöning och beklädnad samt utövade kontrollen över magasin, båtsmanshållet, bageri och sjukhus m.m.
Ett under Krigskollegium sorterande kontor med uppgift att redovisa de till arméns flotta anslagna medlen. Kontoret grundades 1774 i samband med förvaltningsreformerna efter Gustav III:s revolution. Sjömilitiekontoret upplöstes 1791 i samband med grundandet av Generalsjömilitiekontoret.
Märke (eller målad fläck) till ledning för sjöfarten. Någon form av märken torde ha funnits under medeltiden längs farleden från Danmark till Reval. En kvastprick från 1400-talet finns avbildad i S:t Marie kyrka i Egentliga Finland. Gustav Vasa beodrade fogdarna 1550 att sätta upp sjömärken i vardera ändan av ett långt grund eller en långsträckt grynna.
Uppmätning av havsbottnens topografi bl.a. för sjöfartens räkning.
Handling som innehöll registreringsuppgifter för ett fartyg som skulle resa utomlands. Sedan 1724 måste sjöpasset uppvisas i sjötullskammaren före avresan. Sjöpasset utfärdades av generalguvernören, landshövdingen eller magistraten och övervakades av Kommerskollegium.
Under svenska tiden om postbefordran (och persontransport) till sjöss. En regelbunden förbindelse etablerades 1938 mellan Väddö, Åland och i Åbo län och upprätthölls till 1821. Under 1600-talet tillkom postlinjen mellan Porkala och Reval. Den upprätthölls till 1710. En postlinje gick också längs kusten mellan Åbo och Uleå redan under 1600-talet. Sjöposten upprätthölls ursprungligen som postbondefart. Till varje överfart krävdes åtminstone tre man. Den ersattes delvis med postjaktfart från 1680-talet och bekostades med medel ur postkassan. Postjakter gick till exempel över Ålands hav 1723–24, 1727–1732, 1764–1779. Sjöposten bedrevs dock mestadels på entreprenad, förutom 1742–1744 och 1766–1774 då den sköttes av postverket.
Person med uppgift att utföra eller ansvara för transport av post sjöledes. De hemmansinnehavare som åtog sig uppgiften var, förutom på Åland och i Vemo härad i Åbo län, befriade från knekt- och båtsmanshåll.
Anmälan som fartygsbefälhavare gjorde till offentlig myndighet omedelbart efter att en olycka drabbat person eller last ombord på ett fartyg. Anmälan innebar vanligen en protest av fartygsbefälhavaren mot skadeståndsanspråk och följdes senare av en sjöförklaring.
Kronans ensamrätt till fisket i vissa sjöar och strömmar, utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
De bestämmelser som reglerar användningen av vattendrag samt de rättsförhållanden som är beroende av dem. Den första sjölagen antogs under svenska tiden 1667 och under autonoma tiden 1873. En sjörättsdomstol var avsess att beivra brott mot sjölagen både under svenska tiden och autonoma tiden, men verkställdes först genom vattendomstolarna och vattenöverdomstolen 1962. Behandlingen av sjörättsmål var före det uppdelad på de allmänna underrätterna eller vissa av dem, länsstyrelsen och sjökommissionerna (1934–1961).
Mål som faller inom sjörätten.
Avgift som uttogs under svenska tiden vid införsel och utförsel av varor, ursprungligen för att täcka kostnader för sjörätten, Kommerskollegium som dömande myndighet i sjörättsärenden.
Person som ägnar sig åt eller sysslar med sjöröveri, även om själva sjörövarfartyget. Vid förlisning tillföll sjörövarens gods kronan.
Stad belägen vid en insjö eller vid havet. Termen användes särskilt om en stad med sjöfart och som hade rätt att bedriva utrikeshandel, det vill säga en stapelstad, och förekom ofta i uttrycket ”sjö- och stapelstäder”.
Borgare bosatt i en sjöstad som hade rätt att bedriva utrikeshandel.
Termen användes om budgeten och utgiftsstaten för krigsmakten till sjöss. Även om den personal som arméns flotta och örlogsflottan bestod av.
Gren av Finlands försvarsmakt, omfattade under 1930-talet staben för sjöstridskrafterna, kustflottan, tre kustartilleriregementen, två avdelta kustartillerisektioner, ett skolskepp och en flottstation. Sedan 1999 under namnet marinen.
Arrende som betalades till kronan när sjötullsverksamheten var utarrenderad till Generaltullarrendesocieteten.
Auktion för försäljning av varor som beslagtagits av sjötullsverket.
Lägre tjänsteman vid Sjötullskammaren. Sjötullsbetjänten övervakade vägningen av det gods som skulle lastas. Han hade också andra uppgifter i samband med skeppsdokumenteringen.Sjötullsbetjänten var underställd tullförvaltaren.
Bokförare vid sjötullkammare.
Besättningsman på fartyg eller farkost tillhörande sjötullsverket.
Lokalt tullkansli inom sjötullsverket med uppgift att expediera sjötrafik. Varje skeppare skulle anmäla sig på sjötullskammaren före lastning och lossning. Sjötullskammaren förestods av en tullförvaltare med anställda besökare, sjötullbetjänter och kontrollörer. De övervakade lastningen och kontrollerade skeppsdokument till exempel, för utgående fartyg fri- och vågsedlar, för inkommande fartyg generalattest och skepparens rulla. I Ryssland från och med början av 1700-talet var ”sjötullskammare” svenskspråkig benämning på tullanstalter motsvarande de svenska sjötullkamrarna. Sjötullskammare fanns även i Gamla Finland.
Kontrollör vid sjötullsverket.
Benämning på en vid sidan om sjötullen utgående extra tull vid import till eller export från riket sjöledes.
Förordning rörande sjötull.
Av tullförvaltaren och kontrollören gemensamt till skeppare utfärdat pass som intygade att han var klarerad av tullkammaren och fri att lätta ankar och hissa segel. Sjötullspasset var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 måste uppvisas för sjötullskammaren av varje utgående fartyg.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade mål rörande brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande.
Samlande beteckning för personalen vid sjötullsverket, samt budgeten för personalkostnaderna och verksamheten.
Vaktmästare vid sjötullsverket.
Benämning på en båtsman som hade tjänstgjort minst sex månader på ett fartyg. Benämningen användes i den svenska flottan fram till 1875.
Under svenska tiden om säkerhet (i egendom) som gäldenär lämnade åt borgensmannen för dennes regressrätt. Under autonoma tiden officiellt benämnd borgen för kostnad och skada.
Se reparationer.
Tjänsteman tillhörande hovstaten, arbetade inom hovekonomin med att ha hand om förråd av mat och dryck samt sörja för anskaffning och utlevererande av livsmedel i kungl. hushållet. Skaffarna övervakades av hovkontrollören. De räknades 1729 till skafferibetjänte, från 1767 till hovekonomin.
Kollektivbeteckning för de lägre tjänstemän som under 1700-talet arbetade i det kungliga livsmedelsförrådet inom hovhushållningen (hovförtärningen). Dit räknades i hovstaten 1729 följande tjänstemän: tre skaffare, en inköpare och en slaktare, senare också bl.a. en skafferiförvaltare.
Intyg över att skafthållning skett, det vill säga att vittnena hade vidrört ett spjutskaft eller svärdsfäste och därigenom stadfäst ett fastighetsköp eller en överlåtelse av fast egendom: mer eller mindre synonymt med fastebrev, jordabrev, skötebrev.
Benämning på erhållen lagfart. Konkret: skafthållning vid laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, också benämning på själva skaftebrevet.
Det tiondespannmål vars belopp hade beräknats genom att man räknade skylarna på åkern. Från början av 1600-talet fixerades tiondespannmålen till ett bestämt belopp, oberoende av om skörden var god eller dålig. Under 1700–1800-talet avsåg man med skafttionde tydligen ännu växande (oskördat) spannmålstionde.
Person som uppbådade folk till skalljakt. Benämningen användes också i bemärkelsen att vara befriad från skalljakt (skallbud) och om den sammankomst vid vilken en skalljakt planerades under ett skallbud. Enligt ett lagförslag 1606 skulle en fullvuxen person från varje matlag genast infinna sig till skallbud (präst, klockare och inhyseskvinnor undantagna).
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara skallfogde var en bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som brofogde inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje socken i Gamla Finland.
En kappe per hemman till skallfogdarnas underhåll på Åland, en gammal spannmålsskatt i senare tid vanlig skatt som avdrogs från den ordinarie räntan. Skallfogdekapparna indrogs till kronan 1808.
Offentligt organiserad drevjakt på varg, björn eller räv. Skalljakt på bestämda tider förekom i vissa landskapslagar och i landslagarna. Varje bonde, kreatursägare inklusive präster och frälsemän i ett härad eller fjärding skulle delta. I Kristoffers landslag gjordes skillnad mellan nätskall och varggårdaskall. Deltagarna i nätskall var skyldiga att hålla en viss mängd nät. Skalljakt är belagd i Finland från mitten av 1500-talet, men har säkerligen också förekommit tidigare. Skyldigheten att delta i jakten reglerades i jaktstadgorna från 1647 och 1664. Jakterna organiserades av jaktfogden. Då introducerades också skottpeng på nedlagda skadedjur. Den obligatoriska skyldigheten att delta i drevjakterna avskaffades 1868.
Ställning där man kedjade fast delinkventen vid prygelstraff. I de medeltida källorna användes inte termen skampåle. Skampålen användes också för offentligt utställande. Tredskande arbetare som inte nöjde sig med den fastställda dagspenningen kedjades fast från morgonen till kvällen.
Militär ingenjör med uppgift att leda anläggandet av en skans.
Befattning i den medeltida staden. Innehavaren skötte uppgifter inom renhållningen.
Arvodesbefattning i ett härad, senare i ett län, vars innehavare verkställde avrättningar och kroppsstraff, brände bannlysta böcker och begravde självmordsoffer m.m. Skarprättaren var ofta en dömd person som slapp straff eller fick straffnedsättning i utbyte mot att han tog sig an uppgiften. Uppgiftens betydelse minskade drastiskt särskilt efter 1826, när dödsstraffet ersattes med deportation. Skarprättarsysslor fanns även i Gamla Finland 1723–1811.
Benämning på lätt infanteri, som fanns i flera arméer, särskilt i den ryska. Under autonoma tiden organiserades den finska militären i skarpskyttebataljoner.
Trupp bestående av lätt beväpnade infanterister. Efter införandet av allmän värnplikt 1878 organiserades den finska värnpliktiga militären i åtta skarpskyttebataljoner. Bataljonerna upplöstes 1901.
Värvad finsk truppenhet som var en efterföljare till Finska undervisningsbataljonen och Finska grenadjärskarpskyttebataljonen. Skarpskytteskolan existerade åren 1859–1860.
Lagstadgad skyldighet för en fysisk eller juridisk person att betala en avgift åt staten eller annan offentlig organisation som kommun, kyrka, utan att erhålla en direkt motprestation. Vanligen används skatterna för finansieringen av offentliga uppdrag. Ursprungligen erlades avgifterna i natura eller som arbetsprestationer. Övergången till huvudsakligen kontanta prestationer skedde gradvis.
Betala skatt, vara skattskyldig.
De privilegierade ståndens benämning på bondeståndet under svenska tiden, betecknade böndernas skyldighet att betala skatter och skaffa manskap till armén. I utbyte hade de rätt att delta i landskapsmötena, senare riksdagarna, och att besluta om nya skatter och utskrivningar som huvudsakligen drabbade bondeståndet.
Handling som innehåller förteckningar över skatten. Termen är belagd i Sverige 1488. Den enda medeltida kända skatteboken är dock den förkomna Erik av Pommerns skattebok från 1413. Den var upplagd länsvis och innehöll uppgifter om skatter, både för landsbygden och i städerna, skattebönder, krono- och landbönder samt frälsemän. Den första samlade översikten över rikets inkomster upprättades i början av 1530-talet.
Person tillhörande bondeståndet som var ägare till ett skattehemman, det vill säga till en jordbruksfastighet som hade att prestera grundskatter till kronan. Fr.o.m. medeltiden existerade vissa begränsningar i skattebondens dipositionsrätt över sitt hemman. År 1789 fick skattebönderna rätt att äga allmän frälsejord och fr.o.m. 1864 även frälsesäterier.
Stadfästelse- eller överlåtelsehandling utfärdad av offentlig myndighet vid köp av fast egendom av skattenatur, tidigare även vid förvärv utom börd. Skattebrevet innebar orubbad besittningsrätt så länge innehavaren och hans efterkommande skötte de skyldigheter som ålåg ett skattehemman. Det inlöstes med charta sigillata-rekognitionsavgift efter 1778.
På skattejord beläget bruk. Termen användes särskilt om ofrälse bruksägares begränsade rätt att inneha säterier. Efter 1789 kunde reglerna kringgås då säteriet förenades med bruket.
Vissa gårdar åliggande arbetsskyldighet från oprivilegierad jord i socknen, ursprungligen för prästerskapets eller kyrkans räkning. Under medeltiden utgick vissa utskylder till kronan från all oprivilegierad jord i form av arbetsskyldighet vid byggande av borgar m.m. Dagsverksskyldigheten till kronan inlades senare i grundräntan och förvandlades till penningutskylder. Genom skiften och andra regleringar avlöstes så småningom dagsverksskyldigheten av penningarrende.
Benämning på fogde som förestod skatteuppbörden i ett visst härad.
Fri från skatt, inte beskattad.
Frihet från skatt, eller om förmåner som bestod i sådan frihet. ”Skattefrihet” fungerade också som sammanfattning av de rättigheter och förmåner som var förbundna med att äga fast egendom av skattenatur.
Om skattejord eller skattehemman vars ränta kronan överlåtit åt person med frälsefrihet.
Under 1600-talet uppkommen, på 1700-talet vedertagen term för donationshemman av skattenatur, där kronan hade donerat endast hemmanets skatter till en adelsman medan hemmanet brukades av en (självägande) bonde och hans arvingar som hade bördsrätt till skattehemmanet. Skattefrälsehemman avskaffades slutgiltigt 1789, då alla bönder fick rätt att inneha såväl jord som ränta i allmänt frälse.
Den årliga grundskatt (ränta) som en självägande bonde med bördsrätt till sitt skattehemman årligen betalade till en frälseman (adelsman) i stället för till kronan fram till 1789. Kronan hade donerat skatten till frälsemannen.
Förminskning av mantal och skatt på lagligen skattlagt hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.
Undersökning av huruvida skattebördan efter storskiftet var skälig. År 1802 fastslogs att om någon ur allmogen i Kuopio län hade bevis för att det gjorts fel vid mätningen och storskiftesförrättningen kunde han beviljas en ny undersökning utan att storskiftet rubbades. Resultatet skulle via landskontoret skickas till Kammarkollegium, där det slutliga beslutet om skattläggningen fattades. År 1806 fick landshövdingarna närmare direktiv om hur undersökningarna skulle verkställas.
Hemman i enskild persons ägo med full besittnings- och arvsrätt och vars innehavare betalade grundskatten till kronan. Skattehemman kunde fritt avyttras, i motsats till kronoskatte(hemman) som först måste bjudas ut till kronan. Termen skattehemman är inte belagd under medeltiden då ”skattejord” eller ”skattegods” användes.
Tjänstebefattning som inrättades i samband med att länsstyrelserna 1943 övertog skötseln av skatteuppbörden för statsbeskattningen från kronofogden och magistraterna. I varje län övervakades skatteuppbörden av skatteinspektörer, som sorterade under Finansministeriet.
Under autonoma tiden till och med 1930-talet förekommande benämning på skatteintäkter.
Skatteteknisk term för jordnatur. ”Skattejord” avsåg en självägande bondes hemman med tillhörande marker som han skattade för till kronan.
Soldathemman på kronoallmänning i Ikalis och Ruovesi socknar i Åbo och Björneborgs län 1817–1829. Innehavaren deltog årligen i en tre veckor lång militärexercis och betalade ingen skatt (ränta) till kronan. Skattejägarehemmanen blev 1829 kronohemman och torp.
Den ändring av skattebördan som en lokal skattemyndighet kan utföra under året i det fall att den skattskyldiges skatteförmåga har förändrats.
Kvarn för vilken ägaren var skyldig att betala skatt; kvarn av skattenatur. Skattekvarnarna ägdes vanligtvis av skattebönder.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av kronan ett kronohemman varvid hemmanets kamerala jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman. Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Benämning på den avgift som betalades för ett kronohemman då det friköptes av en enskild bonde. Skatteköpeskillingen gick till kronans kassa.
Den handling varigenom lösen (eller betalning) sker och som bekräftar att ett kronohemman har sålts och blivit skattehemman.
De inkomster som kronan årligen erhöll genom försäljning av kronojord, som sedan blev betraktad som skattejord.
(Före 1900-talet) ägare av ett lappskattehemman.
Bondens inlösning av sitt kronohemman genom skatteköp.
Skattebonde.
Nyttighet, vara, förnödenhet eller tjänst som presterades som skatt, det vill säga skatt i form av naturaprestation. I äldre förhållanden kunde ”skattepersedel” även avse en skatt som betalades i pengar för att ersätta en naturaprestation.
Modern benämning på ett vid Vadstena herremöte 1524 fattat beslut att låta göra upp ett register över kronans räntor och uppbörd samt hur många skatte-, krono- och frälsebönderna var i varje län. Syftet var att ge kronan kunskap om skatteförmågan och vilka räntor som tillföll kronan vilket innebar en möjlighet att uppskatta de förväntade kronoinkomsterna inom ekonomiförvaltningen.
Skatteskuld till kronan.
Granskning av skatteunderlaget (hemmanen och deras avkastning). Skatterevisionen inkluderade vanligen en justering (uppåt) av skatteuttaget.
Rusthåll av skattenatur.
En form av rusttjänst som uppstod inom rytteriet under det så kallade äldre indelningsverkets tid i slutet av 1500-talet. Skatterusttjänst innebar att var och en som kunde åta sig att ställa upp häst och ryttare erhöll skattelindring eller skattefrihet.
Skattemannarätt (äganderätt som tillkom ägare av fast egendom av skattenatur), sedermera om hemman som brukades under skattemannarätt, ibland även som kameral beteckning för jord av skattenatur. ”Skatterätt” avsåg även rätt att beskatta någon eller något, att uppbära skatt av någon, i synnerhet om rätt som adelsman genom köp förvärvat att i kronans ställe bära upp jordränta av skattefastighet. I fackspråk kom ”skatterätt” sedermera att beteckna den del av rätten som gällde skatteväsendet.
Under 1600–1700-talet samlande benämning på olika jordtransaktioner mellan kronan och enskilda, till exempel hemmansbyte, skatteköp.
Fordran hos endera parten som uppkom vid jordbyte av skattejord eller byte av ränta på skattejord mellan kronan och enskild person (eller flera personer).
De medel som gick till kronans kassa som lösen eller betalning för skatterättigheten på de kronohemman som sålts till skattehemman.
Beräkningsgrund för huvudskatten i Savolax på 1500-talet.Skatteskinntalet avsåg ett jordetal som inte var bundet till någon viss åker, utan berodde på en återkommande värdering av svedjelanden. Skatteskinntalet var lika med tre sädespundland, vilket innebar en areal på vilken det kunde utsås tre pund säd. För varje skatteskinn borde man i urskylder erlägga en halv spann korn.
Säteri som kommit i kronans ägo efter reduktionen och som genom skatteköp förvandlats till skattesäteri.
Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.
Titel eller beteckning som angav typen av skatt. ”Skattetitel” användes även som titel eller beteckning i jordebok för att ange slaget av kameral jordnatur för jorden. Exempel på skattetitlar var krono, skatte och frälse.
Torp på skattehemman, avstyckat och lagfaret om hemmanets besuttenhet tillät det. Skattetorp fick lagligen grundas efter 1743, men i praktiken förekom de redan under 1600-talet. Skattetorp uppkom vanligen genom att skattebonden testamenterade en del av hemmanet till en yngre son. Innehavaren var efter 1770 (för längre eller kortare tid) befriad från mantalspenningar om han hade fyra mantalsskrivna barn, och efter 1773 befriad från alla personella utskylder antingen barnen vistades hemma eller någon annanstans.
Torp på storgods (säteri, herrgård) från 1770-talet. Skattetorpen var belägna så långt från stamgodset att dagsverksarbete till jordägaren inte brukade utgå, utan i stället betalades en skatt. Skattetorpen bildade ett nytt slag av landbondehemman, huvudsakligen i Tavastland, Satakunta och Savolax.
Skattehemman som under två år inte hade kunnat betala sina skatter till kronan.
Lokal där de svenska riksregalierna förvarades.
Hemman som var skattlagt till mindre än ett mantal. Termen förekom i författningar åtminstone under 1600-talet. Som skattlagda torp räknades kronotorpen i Karelen och skattejägarehemmanen i Åbo och Björneborgs län.
I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.
Senare tiders allmänna benämning på karta uppgjord per skifteslag efter 1680, huvudsakligen för att lättfattligt illustrera områdets skattunderlag och skatteuppbörd för Kammarkollegium. Skattläggningskartan innehåller uppgifter som grundade sig på jordeboken (såsom hemmanens jord- och skattenatur samt avkastningen, skatteförmedling, ödeheman). I Sverige kallades den geometrisk jordebok.
Benämning på systematiskt tillvägagångssätt vid jordfastighets skattläggning och om själva instruktionen för en dylik skattläggning. I Finland infördes 1690–1848 den allmänna, den nyländska och den savolaxiska skattläggningsmetoden samt Österbottens och Viborgs läns skattläggningsmetod.
Rättegångsmål eller ärende rörande skattläggning.
Revision av de provisionella skattläggningarna i Viborgs guvernement och de delar av Karelen vilka föll under ryskt styre 1721 eller 1743. Hemmanens skattebetalningsförmåga hade blivit nedsatt och den ordinarie jordeboksräntan kunde inte erläggas. Därför värderades varje hemmans skattebetalningsförmåga på nytt. Jordeboksräntan beräknades sedan efter de gamla skattetalen; mantal, hemmantal, ader och arvio rubel. Detta skedde även i områden som var donerade till enskilda fram till 1753 och ånyo förmedlade efter 1764. Dessa skattläggningsrevisioner var av annan karaktär än revisionsskrivningarna i Ryssland.
Skatteenhet, som i några finska landskap utgjorde grunden för uppbörden eller betalningen av vissa grundskatter (jordskatter) under senmedeltiden och ännu därefter. Skattmarken eller delar av sådana omtalas fr.o.m. förra hälften av 1300-talet.
Tjänstetitel under 1500–1800-talen på person med uppgift att utöva uppsikt över och förvalta skatteuppbörd och en stats eller furstes ekonomiska tillgångar och egendom. Skattmästare förekom även i en provins eller vid en institution (till exempel riksens skattmästare). Sedermera blev ”skattmästare” titel för person som handhar den ekonomiska förvaltningen i tjänst eller som förtroendevald inom en institution (till exempel ordens-, student-, akademi-, vetenskaps-, m.m. ) eller förening, även kallad kassaförvaltare, kassör.
Tidigare underlag för kommunal inkomstskatt. Skattöre utgjorde den kommunala uttaxeringen i antalet penni per mark av den beskattningsbara inkomsten. Skattöre förekom i lagstiftningstexten sedan slutet av 1800-talet och ersattes fr.o.m. slutet av 1900-talet av termen kommunalskatteprocent.
Särskilt under 1500-talet om skiljedomare, ledamot av skiljedomstol, i synnerhet när det gällde att lösa tvister mellan stater. Skedesdomare förekom i privata sammanhang också vid tornerspel eller för lösande av tvister mellan två parter utanför domstol.
Allmän benämning på befälhavare på ett handelsfartyg. Inom den svenska flottan var skeppare en underofficersgrad. Skepparen verkade som arbetsledare för manskapet i det dagliga arbetet på däck och under riggen. Han biträddes av en högbåtsman. Den närmaste överordnade var en skeppshövitsman, senare krigsfartygets kapten.
Under medeltiden tjänstgjorde en skeppare på de kungliga, riksföreståndarnas och stormännens skepp. Han hade kommandot över båtsmännen eller matroserna som skötte segling och manövrering. Skeppshövitsmannen var den egentliga fartygschefen med kommandot över krigsfolket ombord.
Statligt sjöfartsläroverk som utbildade skeppare på kust- och insjöfarkoster i Kuopio från 1929. Skepparskolor förekom i flera städer 1944–1975.
Benämning på den avdelning av flottans underofficerskår som utgjordes av skepparna. Skepparstaten ansvarade för arbetet med segel och i rigg.
Pjäs- och ammunitionsförråd för flottan med tillhörande personal.
Person med uppgift att ha uppsikt över krigsmateriel för flottans räkning.
Avgift som erlades i samband med skeppsfart. Skeppsavgifter omtalades i ett privilegiebrev på Gotland 1225, enligt vilken en kyrkas grundläggningsfond tillkommit genom uppburna avgifter av tyska skepp i Visby. På 1300-talet skulle utländska skepp i svenska hamnar växla svenskt mynt mot en avgift. Passageavgifter uppbars vid Älvsborg, Stockholm och Stegeborg. På 1500-talet skulle skepp i Stockholm betala hamnavgifter.
Benämning på manufakturister inom adelskapet som var inriktade på export.
Tjänstebeteckning för den byggmästare som under svenska tiden ansvarade för byggande och reparationer av kronans örlogsfartyg vid skeppsvarven i Karlskrona, Göteborg och Stockholm, eventuellt också på Sveaborg. Kunglig majestäts skeppsbyggmästare omnämns i Åbo 1557, och en ordinarie skeppsbyggmästare för alla kronans varv fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat 1729.
Dagbok för fartyg, sjödagbok, med uppgifter om omständigheter under fartygets resa som var till nytta för till exempel redare, lastägare och försäkringsgivare. Skeppsdagbok infördes först för örlogsflottan år 1663.
De obligatoriska handlingar som behövdes för att ett fartyg skulle få segla utomlands. Till skeppsdokumenten hörde bl.a. tullpass, sjöpass, folkpass (magistratens inmönstringsrulla), bilbrev, köpebrev, mätarebrev, fribrev, avskrift av redareden, certeparti, konossement, märkrulla, lastcertifikat och i vissa fall sundhetsbevis. Skeppsdokumenten kontrollerades i tullkammaren. Dokumenten skulle efter 1812 skrivas på stämplat papper. När ett finskt handelsfartyg kom till sådan ort där det fanns en rysk konsul skulle skepparen anmäla sig hos honom och uppvisa sina skeppshandlingar.
Läroinrättning inom den svenska flottan åren 1685–1939 med uppgift att värva, fostra och utbilda unga pojkar i sjömanskap. Kåren bestod av eleverna i skeppsgosseskolan. Den lägsta antagningsåldern för skeppsgossekåren var fram till mitten av 1800-talet 8 år.
Skola i Karlskrona som utbildade skeppsgossar för flottan. Skolan inrättades 1685, men fick särskilt reglemente först 1774.
Plats där flottans fartyg byggdes, utrustades, underhölls och var förlagda. Benämningen började användas på 1500-talet. År 1540 fanns skeppsgårdar i Stockholm, Kalmar, Älvsborg, Åbo och Viborg.
Beteckning för befälhavaren på ett örlogsfartyg under 1500-talet och i början av 1600-talet. Under honom verkade skeppare och högbåtsmän. Senare kallades han kapten.
Civilmilitär inventarieskrivare på svenska örlogsfartyg, underlydde Sjöartillerikontoret i Karlskrona.
Titel för befälhavare på fartyg sedan slutet av 1500-talet, ursprungligen endast på örlogsfartyg.
Avgift som utländska skepp skulle betala i Lovisa. Avgiften bestämdes enligt fartygens lästetal.
Från 1748 ed som en skeppsklarerare skulle avlägga innan han tillträdde sin befattning.
Benämning på ett rustningsdistrikt inom den medeltida ledungen. De svenska landskapen vid Östersjön och Mälaren var indelade i skeppslag, med skyldighet att ställa ett skepp till kungens förfogande. Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor och på vissa ställen i åror, vilka skulle ställa upp med en beväpnad roddare. Skeppslagen var även i många områden tingslag och benämningen har i denna judiciella betydelse fortlevt i en del områden.
Sjöofficer med tjänsteställning närmast under örlogsfartygets kapten.
Tjänsteman vid sjötullkammare som mätte ett fartygs bärförmåga (i läst) och dess djupgående (i fot) för utfärdande av mätarebrev. Skeppsmätaren verkade under Kommerskollegiums översyn.
Tjänsteman med uppgift att kontrollera av skeppsmätare utförd skeppsmätning och förestå skeppsmätningsväsendet inom ett distrikt.
Ombudsman för sjömanshus.
Sjöfartsavgifter.
Fraktavgift som uppbars av fartyg.
Fartygspräst eller fartygspastor, under 1600-talet på örlogsfartyg, under 1700-talet också på Ostindiska kompaniets fartyg.
Polisiär tjänsteman på örlogsfartyg.
Skeppsproviant.
Under 1500-talet benämning på skeppsgosse.
Enhet inom den svenska flottan under det ständiga båtsmanshållets tid. Efter 1645 indelades båtsmännen i 17 båtsmanskompanier som ingick i tre skeppsregementen. Det tredje skeppsregementet bestod av de finska båtsmanskompanierna.
Register som fördes under 1500–1800-talet över (något som har samband med) fartyg (förnödenheter, manskap, fartyg inskrivna vid visst sjömanshus m.m.). Skeppsregistret ersattes 1889 med fartygsregister.
Förteckning över gods som transporterats med fartyg. Skeppsrullan innehöll skepparens namn, godset och dess slag, stycketal, mått, mål eller vikt samt fartygets destination. Den var ett av de officiella skeppsdokument som måste företes sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och åren 1826–1884 i Finland. Skeppssekreteraren tillhörde elfte rangklassen i den civila rangtabellen (saknade motsvarighet i de militära graderna). Tilltal: Vaše blagorodie”
Tjänsteman på fartyg eller vid skeppsvarv som hade till uppgift att föra räkenskaper över utrustning och förnödenheter. Skeppsskrivarna fick instruktion 1741, men de förekom på örlogsfartyg redan på 1500-talet.
Skeppsutgifter för in- och utförsel av varor från landet, vanligen beräknade per läst. Till umgälderna hörde till exempel tullavgift och tolag, last- och passpenningar samt tullkamrarnas särskilda sportlar för klareringen. Umgälden reglerades genom inhemsk lagstiftning och handelstraktater.
Under medeltiden dels den proviant som vid utrodd skulle bäras till ledungsskeppet, dels den utgärd som skulle föras till kungens visthus i husabyn, i det fall att utrodd inte hade utlysts. Från mitten av 1300-talet blev skeppsvisten en årlig laga utskyld och i slutet av medeltiden en stående skatt.
Skatt som på 1500-talet erlades på Åland. Skeppsörtugen betalades av varje bonde enligt det egentliga mantalet, inte enligt röktalet.
Soldat utrustad med skidor för vinterstrider. Det tidigaste omnämnandet var vintern 1555 då karelska gränsbönder på skidor deltog i striden vid Joutselkä. Sannolikt går traditionen tillbaka på medeltiden.
Fördelning av arv eller jord och dylikt.
Åtminstone på 1600-talet om av skiftesskrivare förd protokollsbok över arvskiften. Skifteboken fördes av en skifteskrivare. Det är osäkert om dylika har förekommit i Finland.
Markägare vars jord är föremål för skifte.
Gradering av ett hemmans jordmån och marktyper (åker, äng, skog, kärr) för ett förestående jordskifte eller jordbyte samt den därmed förknippade nya skattläggningen.
Den samling av officiella dokument med vilka ett arvs- eller jordskifte kunde förrättas. Skiftesinstrumentet innehöll fastställda grunder och villkor för en delning och fungerade för framtiden som giltighet för skiftet.
Jämkning vid skiftesreglering.
Karta över ett lagenligt jordskifte från 1848. Skifteskartan innehöll fram till 1916 också uppgifter om de särskilda förrättningar som hörde till storskiftet.
Justering av ofullständigt jordskifte på delägarnas önskan eller Lantmäteriöverstyrelsens förordnande efter 1848. Skifteskomplettering sker från 1916 på landshövdingens förordnande. Termen användes vanligen om komplettering av storskiftet (isojaon täydennys).
Från tegskiftets tid den grupp delägare som gemensamt förvaltar (och nyttjar) en bys oskiftade jordområde.
Landbonde som årligen gav jordägaren hälften av den spannmål som blev över när utsädet dragits från skörden. Förutom jordskatten erlade han kreatursskatt för inventarieboskapen samt gengärd.
Gräns mellan hemman inombys.
Andel i jord som tillföll eller tillfaller någon genom jordskifte eller arvskifte, också om jordstycke eller jordlott som uppstår vid skifte.
Benämning på lantmätare som förrättar lagenligt jordskifte, opartisk person som allmänt förrättar skiften (till exempel arvskifte) eller värderingsman som medverkar vid byte av något (skifte).
Skiftesläggning, skifte, skiftesförrättning.
Justering av ofullständigt eller oändamålsenligt storskifte på jordägarnas önskemål eller Lantmäteri(över)styrelsens förordnande från och med 1848. ”Skiftesreglering” ersattes 1916 med den officiella termen nyskifte.
Råmärke eller rågräns som ska faställas genom jordskifte.
Samlande benämning på lantmäteriväsendets lagar, verksamhet och styrelse, motsvarande benämningen ”lantmäteriet”. Från 1928 var ”skiftesverket” en benämning på en avdelning vid Lantmäteristyrelsen som officiellt hette Avdelningen för skiftesverket.
Av olika mening.
Avgångsbetyg från undervisningsanstalt.
Skriftlig handling utfärdad av kyrklig myndighet, vanligen domkapitlet, som bevis på att äktenskapet eller trolovningen mellan två kontrahenter upplösts respektive upphävts.
Systemet att avgöra en tvist eller konflikt genom ett rättsligt utslag. Skiljedomsinstitutet användes av Magnus Eriksson och hans son Erik 1357. Parterna utsåg ett lika antal skiljedomare och om dessa inte kunde komma överens skulle den slutliga domen avkunnas av en särskilt utsedd överman. Systemet utvecklades vidare i Stettinfreden 1570 mellan Sverige och Danmark. Skiljedomsförfarande förekom också i andra tvister.
Förmedlare, medlare, skiljeman. Sedan medeltiden om en person som hade utsetts att avkunna dom i konflikter om exempelvis jord, men också i mellanstatliga konflikter.
Opartisk och oavhängig medlare eller god man som företar en rättshandling för någon annan (som fullmäktig, kommissionär, mäklare) eller som medverkar vid förlikning gällande testamente, gåvobrev, konossement och konflikter om jord och ägande.
Benämning på soldat som står på post, vaktpost.
Avdelning inom det svenska hovet för förvaring av skinnvaror under ledning av skinnskrivare eller skinnmästare.
Beskattning av pälsdjursfångsten. De kyrkliga avtalsskatteprivilegierna från senare hälften av 1200-talet fastslog att biskopen i Åbo och de lokala kyrkorna uppbar en stor del av sina tillgodohavanden i ekorr- och vitskinn. I tiondeförordningen 1329 för de nordösterbottniska socknarna Salois och Kemi dominerade skinnskatter. Pälsverken blev också i kronobeskattningen en del av skattepersedlarna och den äldsta kronobeskattningen i Savolax baserades nästan helt på erämarkshushållningen. I södra och västra Finland förvandlades de flesta till jordskatter under 1400-talet, och på 1550-talet levde erämarkshushållningen ställvis kvar huvudsakligen i Lappland och norra Österbotten.
Avgift som ingick i fjärdingsskatten i Savolax på 1500-talet.
Under 1500–1600-talen benämning på (raskt utförd) kartframställning eller terrängavbildning i ungefärlig skala.
Bonde med skyldighet att ställa hästar och skjuts till förfogande då gästgivarens egna hästar inte täckte behovet. Han medföljde de resande till följande skjutshåll för att sedan återföra sin häst. Under skjutsbonden verkade skjutsdrängar, även kallade skjutspojkar.
Borgare som var skjutsskyldig (mot vissa lättnader i pålagorna), eller borgare som utförde skjutsning som sin näring.
Ursprungligen skjutsbondes biträde, sedan 1800-talet benämning på skjutsningsentreprenörs biträde. Han skjutsade i bondens ställe eller utförde göromål i anslutning till skjutsning.
Skatt som i anslutning till gästgiveriväsendets organisering 1642 påfördes hemmanen, varvid vissa hemmanskategorier såsom säterier var undantagna, och som utgjorde en avlösning till kronan av böndernas skyldighet att ge skjutning åt dem som reste i kronans ärenden. Skatten började uppbäras 1649 och den förvandlades till en stående skatt som ingick i mantalsräntan och uppbars ännu under den autonoma tiden ända till 1840-talet.
Person som höll transportmedel i beredskap för (och utförde) transport av resande inom skjutsväsendet.
Sammanfattande beteckning för de hemmansägare på landsbygden eller borgare i stad som var skyldiga att svara för skjutsning i eller från en ort.
Betalning till den skjutsande allmogen för tillhandahållen håll-, reserv- eller allmän gästgiveriskjuts. År 1734 fastslogs legan till 8 öre per mil. Den höjdes 1789 till 8 skilling per mil, efter 1811 till 20 kopek silver eller 60 kopek bankoassignation per mil. Dubbel skjutslega utgick för skjuts från städer. Om skjutsen skedde med egen vagn, släde eller kärra tillkom ytterligare några runstycken eller kopek.
Om skyldighet (och den tunga det innebar för bonden) att skjutsa tjänstemän och frälsepersoner. Frihet från skjutsningsbesvär kunde erhållas genom motprestation i spannmål, efter 1649 i penningar (tre daler per mantal).
Person som var skyldig att erbjuda skjuts, mot betalning eller gratis. Skyldigheten kunde ersättas med en motprestation i spannmål, efter 1649 med penningar, tre daler per mantal. Befriade från skjutsningen var roterade soldater, post- och frälsebönder.
Befattningshavare med uppgift att uppbåda skjuts(hästar) eller båttransport inom ett visst område. Skjutsnämnare förekom i södra Finland under senmedeltiden och 1500-talet (också under benämningen skjutsnämndeman).
Från 1649 allmogeskatt för befrielsen från friskjuts av tjänstemän som reste i kronans ärenden.
Befattningshavare inom landsstaten med huvudsaklig uppgift att som länsmannens biträde handha skjutsväsendet inom ett visst område och se till att bönderna vid behov ställde transportmedel till resandes förfogande. Skjutsrättaren visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde. Under perioden 1279–1556 användes termen om den mansperson som skulle finnas i byarna för att erbjuda inkvartering för folk och hästar eller utpeka följande skjutshåll om hans eget var fullt.
Skriftlig skjutsbeställning.
Under stora ofreden mot slutet av ockupationstiden av de ryska myndigheterna åtminstone i Viborgs kommendantskap inrättade stationer av rysk typ för skjutshållning för vägfarande.
Organiserat skjutsväsen förekom under medeltiden endast för kungens räkning. Bönderna och städernas borgare var enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skyldiga att ställa gratis hästar till förfogande när kungen eller någon person med kungligt hästbrev färdades genom landet. Rättaren skulle låta en läskunnig präst kontrollera hästbrevet och fördela bördan rättvist mellan bönderna. Vid kusten eller i insjötrakterna skulle socknarna underhålla en skjutsbåt. På Åland gick tre tridungar samman om att underhålla en egen ferie. I Finland sköttes administrationen av länsmännen, ställvis av speciella skjutsnempnare.
Kollektiv beteckning på lägre tjänstemän inom skogsstaten och från autonoma tiden forststaten, vilka anställts för att bevaka eller vårda skog inom ett distrikt eller revir. Beteckningen användes också om lägre befattningshavare under jägmästare.
Under svenska tiden förekommande beteckning för forstuppsyningsman.
Tjänsteman vid Forststyrelsen som bl.a. utförde skogstaxation.
Tjänsteman vid Forststyrelsen som, i likhet med överforstmästare, övervakade skogsförvaltningen i ett antal forstrevir. Skogsinspektör motsvarade överjägmästare under svenska tiden
Rådgivare vid Forststyrelsen som hade till uppgift att upplysa allmänheten om skogsvård, planera (privata) skogsindelningar och konsultera statens sågverk. Tjänsterna inrättades 1878 med instruktion och blev ordinarie 1888. Ursprungligen fanns bara två tjänster, den ena stationerad i Tavastehus, den andra i Viborg eller Villmanstrand. Forstinstruktörer förekom i skogsvårdsnämnderna som från 1928 hade till uppgift att organisera och övervaka privatskogsbruket.
Ledamot av de svenska skogskommissionerna på 1680–1690-talet.
Kommunal nämnd som inrättades till följd av en förordning för att förhindra skogsskövling från 1917. Jordägare, som sålt avverkningsrätt till skog eller själv avverkade skog, var skyldig att göra en anmälan om saken till kommunens skogsnämnd. De kommunala skogsnämnderna bistod en länsskogsnämnd som förekom i varje län och som övervakade tillämpningen av förordningen mot skogsskövling.
Kronans ägande- och nyttjanderätt till allmänningarna i riket samt de stora obygderna och kronoskogarna.
Skatt på skogsräntemark. Skogsränta uppbars under svenska tiden och autonoma tiden.
Från cirka 1775 om skifte av tidigare samfälld skog. I konkret betydelse avser ”skogsskifte” en skogslott.
Skogsuppskattning och värdering av skog. Skogstaxatorer som lydde under Forststyrelsen utförde skogstaxering och upprättade skogsindelningsplaner samt värderade skog för statens räkning.
Tjänsteman vid Forststyrelsens forstinspektionsdistrikt eller forstrevir, vilken ansvarade för att upprätta skogsindelningsplaner över statens skogar och värdera skog som staten erbjudits att köpa in.
Ödemarkslott i erämark, omtalades i flera medeltida urkunder. Fastän de medeltida skifteslagens gemensamma hemskogar förblev odelade ända till storskiftet förekom tillfälliga skiften redan under medeltiden.
Ett enskilt hemmans andel i byns eller skifteslagets tillfälligt uppdelade allmänningsskog.
Innehavare av skogstorp i bolagsskogar eller i statliga skogsdomäner. Skogstorparen utförde i huvudsak skogsarbete.
Tjänsteboställe för skogsvaktare.
Uppsyningsman som övervakade kronans skogar i ett visst distrikt, under svenska tiden vanligen ett härad, under autonoma tiden ett bevakningsområde inom ett forstrevir. Skogsvaktaren var under svenska tiden från 1634 underställd jägmästaren, under autonoma tiden efter 1864 revirforstmästaren och kallades då även forstuppsyningsman. Skogsvaktarna började efter 1922 även kallas skogsarbetsledare.
Skola för utbildning av skogsvaktare, från 1922 skogsarbetsledare, till forstrevirens bevakningsområden. Den första skogsvaktareskolan grundades i anslutning till Forstinstitutet i Evois 1876 som en tvåårig utbildning. Skolorna verkade under Forststyrelsens tillsyn.
Tjänsteman vid Forststyrelsen, med uppgift att övervaka tillämpningen av skogsvård.
Regional nämnd som ansvarade för övervaknings- och rådgivningsuppgifter inom det privata skogsbruket. I och med lagen om enskilda skogar 1928 fick skogsvårdsnämnder i uppgift att bilda organisationer med skogsägare som medlemmar. År 1967 ändrades beteckningen skogsvårdsnämnd till distriktsskogsnämnd.
Skatt på skog som betalades av allmänningar, som låg under bergverk och bruk. Skatten erlades till deras underhåll. Skogsören var också en rekognitionsavgift som gick till statskassan.
I Ryssland fanns från början av 1700-talet av allmogen bland lokalbefolkningen valda skogvaktare, lydande 1798–1802 under Amiralitetskollegiet, för att ombesörja skyddet av kronoskogarna. Från 1802 var skogvaktarna organiserade i särskilda enheter, ”lesnaja straža” underlydande forstmästeriinrättningarna. För Gamla Finlands vidkommande har man med benämningen ”forststarost” synbarligen avsett sådana skogvaktare även om den ryska motsvarigheten till vaktman var ”storož”, inte ”starosta”.
I Ryssland uppsattes 1802 särskilda skogvaktarenheter, ”lesnaja straža”, tillhörande forstförvaltningen bestående av en chef och åtta man för att sköta skyddet av kronoskogarna. Sådana enheter fanns även i Gamla Finland.
Utbildningsanstalt för utvecklingsstörda under autonomin och förra delen av självständigheten. Den första grundades 1877 (i Jakobstad), den första tvåspråkiga grundades 1889 i Helsingfors och flyttades 1891 till Tavastehus. Skolan leddes av ett skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande, 1910 kyrkoherden i Tavastehus.Tjänstemännen var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, fem lärarinnor och en handarbetslärarinna. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet. Den var den enda statligt finansierade centralanstalten för svenskspråkiga utvecklingsstörda fram till att kommunförbundet Svenska Finlands vårdanstalt för sinnesslöa grundades 1956 och öppnade Kårkulla centralanstalt år 1960.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, för praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi, med en utbildning på 1 ½–2 år. För kortare utbildning fanns husmoders- eller hushållsskolor och för högre utbildning fanns institut för huslig ekonomi. Skolorna för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt med utbildning i svinskötsel. Skolorna för svinskötsel verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Kollektiv beteckning för personal inom skolväsendet.
Under svenska tiden och autonoma tiden kollektivbeteckning för lägre befattningshavare vid de allmänna lägre skolorna, företrädesvis skollärarna. De var befriade från borgerskapets onera för de inom stadens jurisdiktion belägna gårdarna och egendomarna.
Styresorgan för en skola. Direktionen bestod ursprungligen av lärarkollegiet, i vissa skolor några representanter för staden eller funktionärer inom handel, industri och förvaltning. Sedermera kom medlemmarna att utgöras av förtroendevalda personer.
I Ryssland 1786–1803/1804 chefstjänsteman i guvernementen med uppgift att leda och övervaka undervisningsväsendet och skolorna i guvernementet. Skoldirektorerna efterträddes av guvernementsskoldirektorerna. I Gamla Finland fanns en skoldirektor 1787–1803/1804, som var underställd försörjskollegiet. Denne efterträddes 1803/1804 av en guvernementsskoldirektor.
Den administrativa enhet inom vilken obligatorisk skolundervisning med utbildade lärare meddelas i en kommun, separat för vardera språkgruppen. Skoldistrikten inrättades 1898. Abnormskolorna bildade skoldistrikt över kommungränserna. Ett skoldistrikt med skola och lärare omfattade ursprungligen minst 50 barn, senare färre.
Föreståndare för en skola.
År 1946 ändrades beteckningen uppfostringsanstalt till skolhem. På de statliga skolhemmen bodde minderåriga med svårigheter i skolan eller hemmen. Syftet var att de skulle slutföra grundskolan och återanpassas till samhället.
Benämning på hemman som tillhörde en skola eller ett lönehemman anslaget till skollärares lön.
Reguljär granskning av skola, infördes redan under förra delen av 1700-talet, i folkskolorna från 1869 och i elementarläroverken efter 1871. Termen användes också om den myndighet som bestod av överinspektörerna, senare av skolinspektörerna, vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Inspektorerna granskade skolornas byggnader, lärare och lärarinnor samt undervisningen, läromaterialet och elevernas samt skolans handlingar.
Uppsyningsman över högre och lägre elementarskolor som inte var belägna i stiftsstad. I städer med gymnasium kallades han gymnasieinspektor. Inspektorsbefattningen för elementarskolorna i universitetsstad tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik. Uppsyningsman över folkskolor benämndes på landsbygden folkskoleinspektor, i stad inspektor för städernas folkskolor. Skolinspektorerna verkade under överinspektorn för elementarläroverken eller folkskolornas överinseende, senare under Skolstyrelsen.
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
Kommunal skola för fattiga stadsbarn. Skolkolonier upprätthölls under autonoma tiden på landsbygden av staden, i syfte att låta barnen komma iväg från stadsmiljön. De första kolonierna grundades av Helsingfors stad 1899–1902.
I Ryssland från och med 1803/1804 organ vid universiteten som hade i uppgift att leda skolväsendet i undervisningskretsen och övervaka skolornas verksamhet. Guvernementsskoldirektorerna i skolkretsen lydde under respektive skolkommission. Skolväsendet i Gamla Finland lydde 1803–1812 under skolkommissionen vid Dorpats universitet.
Under 1500–1700-talen benämning på skolastiker som undervisade framförallt i penitensen, från och med 1860 lärare vid folkskola eller annan skola som lydde under skolväsendet.
Om skollärare som avlagt filosofisk ämbetsexamen, är filosofie magister.
Från och med 1500-talet lärare i en stadsskola eller föreståndare för en katedralskola, under autonoma tiden lärare vid lägre (elementär) undervisningsanstalt, efter 1860 vid folkskola.
Tjänstetitel för högre tjänsteman vid Undervisningsministeriet eller Skolstyrelsen. Skolråden var ofta chef för en avdelning i Skolstyrelsen. Skolråd var också en honorärtitel som republikens president kunde bevilja en meriterad person inom skolväsendet.
Under Överstyrelsen för skolväsendet lydande lokalt skolstyresorgan. Skolråd inrättades efter 1872 för att övervaka ett enskilt läroverks förvaltning, bistå rektorn eller föreståndarinnan i verksamheten – vid skolinspektion också överinspektören– inventera egendomen, granska räkenskaperna och vid behov rapportera olägenheter till överstyrelsen. De ersattes senare med skoldirektioner.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Skolrådet lydde under Folkkommissariatet och motsvarade Överstyrelsen för skolväsendet. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt skol- och vårdhem för långtidssjuka barn. Sanatoriet förestods av en läkare som samtidigt var kommunalläkare.
Sigill som användes av en medeltida skola. De flesta skolor torde ha haft egna sigill. Endast få svenska skolsigill är kända. De hade ofta skolsymbolerna ris och färla som dekorationselement.
Benämning på skolornas och skolväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla skolor och skolväsendet samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Den högsta skolmyndigheten som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet. Åren 1861–1869 utgjordes myndigheten av ett överinspektörsämbete med biträde av en centralstyrelse utsedd av senaten. Åren 1869–1918 verkade Överstyrelsen för skolväsendet. Överstyrelsen omorganiserades 1918 till Skolstyrelsen. Under undantagsförhållandena våren 1918 verkade en svenskspråkig skolstyrelse i Vasa, och det finskspråkiga Finlands skolråd i Helsingfors. Den högsta skolmyndigheten lydde först under Ecklesiastikexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsexpeditionen, från 1918 under Kyrko- och undervisningsministeriet, som senare ändrade namn till Undervisningsministeriet. Överstyrelsen och Skolstyrelsen förestods av en överdirektör, från 1944 av en generaldirektör och biträddes 1874–1887 och 1898–1918 av en överdirektörsadjoint. Från 1889 ingick ytterligare tre överinspektörer för elementarläroverken och en överinspektör för folkskolorna i Överstyrelsen för skolväsendet. Skolstyrelsen bestod i sin tur ursprungligen av tre avdelningar (lärdomsskolor, folkundervisningen och barnskyddet). År 1920 inrättades en svenskspråkig avdelning som indrogs 1924 när Skolstyrelsen delades upp i en finsk och en svensk enhet, medan barnskyddet överfördes på Barnskyddsbyrån vid Socialministeriet. Den finska enheten var uppdelad i två avdelningar, en för lärdomsskolorna och en för folkundervisningen, som också ansvarade för dövstum- och blindskolorna.
Under undantagsförhållandena 1918 svenskspråkig skolstyrelse stationerad i Vasa. Motsvarande finskspråkiga styrelse, Finlands skolråd, verkade i Helsingfors.
Under 1800-talet officiell benämning på skolinspektion som regelbundet vidtogs i folkskolorna från och med 1869 och vid elementarläroverken från och med 1872 av överinspektorerna vid Överstyrelsen för skolväsendet. Informella skolvisitationer förrättades redan från första delen av 1700-talet.
Sammanfattande beteckning på spektret av utbildningsanstalter under universitetsnivån och dess förvaltning. Den högsta skolmyndighet som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet var under senare delen av autonomin Överstyrelsen för skolväsendet och efter självständigheten Skolstyrelsen. Till skolväsendet räknades lärdomsskolor, lyceer, högre kommunala skolor, privata läroverk, mellanskolor, fortbildningsläroverk samt goss- och flickskolor. Folkskolornas grundutbildning nådde den största andelen av barnen och kunde indelas i ett skilt folkskoleväsende, som också omfattade seminarieutbildningen för folkskollärare och folkskollärarinnor samt folkskoleinspektörerna. Därtill tillkom folkhögskolor och arbetarinstitut samt så kallade abnormskolor, som omfattade dövstumskolor, blindskolor, skolor för andesvaga, uppfostringsanstalter och skyddshem. Uppfostringsanstalterna och skyddshemmen flyttade 1924 från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till Socialministeriet.
I städerna i Gamla Finland stadsanställd sotare för rengöring av skorstenare.
Benämning på skottman i Stockholm. Antalet skottherrar där var fyra. Två representerade menigheten och två var rådmän. De senare var vanligen föregående års rättafogdar. Skottherrarna utsågs för ett år i taget och ansvarade för skatteuppbörden.
I den medeltida staden de personer som stod i spetsen för menighetens representanter. De var vanligen två eller fyra till antalet. Skottmännen valdes för ett år. En av dem var rådman och den andra representerade menigheten.
Skottpremie för dem som efter 1647 dödade vissa slag av rovdjur utan skallgång. Skottpenningen betalades med jägeristatens medel, från 1808 ur länsvisa jaktkassor. Skottpenningen utgick i proportion till antalet skott som avfyrats: högst 12 för björn, 9 för lo och 6 för varg. Under senmedeltiden betalades skottpenning endast för varg, från 1647 även för björn och från 1734 ytterligare räv och vissa rovfåglar. År 1868 stadgades om skottpeng på varg och järv. Systemet kulminerade 1898–1916. Penningförsämringen efter 1916 minskade värdet på skottpengarna. Skottpeng på säl infördes 1928. I jaktlagen 1934 fastslogs att skottpengar betalades för varg, björn, järv och säl. För Saimenvikaren avskaffades skottpengen 1948.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd, förteckning) över alla socknens invånare – fördelade enligt by och hushåll– och deras skriftermål, nattvardsgång och avlösning samt framsteg i katekes- och kristendomslära. Skrifteboken var en av sju böcker (längder) som från 1686 måste föras i varje församling och som sammantagna bildade den så kallade kyrkboken. Skrifteboken kallades också husförhörsbok eller kommunionbok. I 1869 års kyrkolag kallas den konfirmationslängd.
Nattvardsläsning hos präst under en viss period (ursprungligen tre till fyra månader, från 1842 under en till två veckor) för dem som för första gången skulle gå till nattvarden. Skriftskolan infördes 1740. Inträdeskravet var vid läsförhör uppvisad god innantilläsning i bok och en ålder av cirka 14 år, från 1807 minst 15 år. Skriftskolan utvecklades under förra hälften av 1800-talet till en konfirmandundervisning som avslutades med en högtidlig konfirmationsakt. Den stadgades först i kyrkolagen 1869.
Person som (mer eller mindre) i civilt yrke utför arbete förenat med skrivgöromål (till exempel skrivbiträde, häradsskrivare, kopist, bokhållare och kontorist).
Under senmedeltiden benämning på riksföreståndarnas kansli på Stockholms slott. I Skrivarestugan sköttes konungens korrespondens och övervakades den centrala finansförvaltningen (fataburen). Den var en föregångare till Räkningekammaren och kansliet.
Vers, ramsa eller anteckning som den medeltida skrivaren ofta avslutade sitt kopieringsarbete med. Innehåller ofta datum, skrivarens namn, den person som föranlett arbetet, en from önskan eller en skämtsam vers.
Skriftlig kungörelse eller administrativ skrift utfärdad av myndighet till en enskild person, en grupp eller en annan myndighet. Vanligen var de av icke-privat natur såsom diplomatisk, kunglig, rättslig, prästerlig skrivelse på lägre formalitetsnivå än lagligt bindande resolutioner som kunde överklagas (till exempel svar på förfrågan eller klagomål). Termen används även om tillkännagivande av beslut från verkställande myndighet.
Benämning på förtullning av varor under medeltiden. Enligt Magnus Erikssons stadslag var gäster skyldiga att låta skriva in sitt gods i klädeshuset före försäljningen för beräkning av tullavgift. I slutet av medeltiden gjordes detta i särskilda tullbodar. Det gods som gäster och byamän inte kunde sälja hade de rätt att saklöst föra bort igen, såvida det inte var fråga om livsmedel.
Inom det svenska skolsystemet 1649–1693 och åter från 1724 klass vid trivialskola med undervisning i praktiska ämnen, i Gamla Finland klass vid katedralskolan i Viborg.
Inom det svenska skolsystemet från 1649 lärare i skriv- och räkneklassen, från 1724 i apologistklassen i trivialskola. En sådan tjänst fanns vid katedralskolan i Viborg.
Rättsuttryck som i medeltidsrätten förekom i samband med kungens domsrätt. Kungens rätt bestod av befogenheten att uppta domar som i materiellt avseende var behäftade med brister eller felaktigheter. Den kungliga befogenheten utvecklades genom fullmakten för den nyinrättade hovrätten i Stockholm 1614. Kungens rätt att bryta skrocksocken var också en förutsättning för inrättningen av institutet beneficium revisionis 1615.
Person anställd vid ett myntverk. Skrodmästaren skötte förmodligen myntmetallens preparering till bandform.
Intressebevakande organisation för utövare av ett eller flera närstående hantverk eller yrken i en stad. Skrået leddes av en ålderman. Enligt en särskild stadga eller ordning hade varje skrå såväl speciella privilegier som vissa förpliktelser beträffande yrkesutövningen. Skrået valde även representanter till stadens styrelse och olika förtroendeorgan. Skråväsendet avskaffades i Finland 1809, i Sverige 1846.
I Ryssland från 1785 en av de sex invånarklasser som stadsinvånarna var indelade i. Medlemskap i ett hantverkarskrå medförde medlemskap i denna klass av borgare. I Gamla Finland infördes denna invånarklass 1787.
Reglemente för ett skrå inom skråväsendet, gavs dels för hela skråväsendet (Allmän skråordning 1669), dels enskilt för varje skrå sedan medeltiden. Skråordningen innehöll bestämmelser eller stadgar om villkoren för medlemskap i ett visst skrå, medlemmarnas förpliktelser mot skrået och mot varandra, (kontroll av) alstrens kvalitet, pris och avsättning samt om utbildning av lärogossar, gesäller och mästare etcetera.
Skuldebrev.
Benämning på åklagare vid krigsrätt, profoss.
Benämning på en avdelning inom kavalleriet. Termen förekom första gången under förra hälften av 1600-talet och betecknade då en för taktiskt ändamål bildad truppstyrka av infanteri eller kavalleri. Mot slutet av 1700-talet började ”skvadron” beteckna en kavalleristyrka sammansatt av flera kompanier.
Officer som förde befäl över en skvadron, vanligen en ryttmästare.
Fältskär som var underställd regementsfältskären i en truppenhet bestående av ryttare eller fotsoldater.
Präst vid kavalleriförband eller eskader inom flottan, med tjänsteställning närmast under regementspastorn. Tjänsten infördes uppenbarligen 1685 och förekom, åtminstone under förra delen av 1700-talet, bland predikanterna vid Konungens livregemente.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Den omfattade de befolkningsskyddsåtgärder som krävdes av ämbetsverk, bolag och andra sammanslutningar. Till dessa hörde bl.a. reglering av belysningen och anläggande av skyddsrum.
Handling genom vilken kungens beskydd utsträcktes till en namngiven person, grupp eller institution. I Sverige utfärdades kungliga skyddsbrev sedan slutet av 1100-talet. Förebilden utgjordes förmodligen av påvliga skyddsbrev. De äldsta gällde kloster och senare (från 1358) blev det vanligt att utfärda skyddsbrev för städer. Under unionstiden utfärdades skyddsbrev också av riksföreståndarna.
Benämning under vinter- och fortsättningskriget på områden som inte klassificerades som skyddsorter. Skyddsdelen kunde utgöras av en hel kommun eller delar av en kommun. För skyddsdelen var kraven på befolkningsskydd lägre än för en skyddsort.
Under Skolstyrelsens barnskyddsavdelning verkande uppfostringsanstalt och skolinrättning för gossar som förde ett osedligt leverne, sedermera också för dylika flickor. Skyddshem började grundas från 1909. Benämningen skyddshem användes sedermera också om motsvarande kommunala (och privata) uppfostringsanstalter.
Statlig eller på statsunderstöd verkande hjälpinrättning för skyddslösa kvinnor och barn. Det första skyddshemmet grundades på privat initiativ i Helsingfors 1902 och var ursprungligen avsett enbart för ogifta mödrar och deras spädbarn.
Militär läroanstalt inom skyddskårsorganisationen. Skolan grundades 1921 i Tusby och gav utbildning främst till skyddskårsbefäl och lottor. Skolans chef skulle ha överstelöjtnants grad. Efter att skyddskårsorganisationen upphörde övergick skolans lokaler till försvarsmakten.
Militär frivilligorganisation som utgjorde en del av Finlands försvarsmakt 1918–1944. Skyddskårer grundades 1917 dels som en motvikt till arbetarnas ordningsgarden, dels med tanke på en möjlig självständighetskamp. Under inbördeskriget utgjorde skyddskåren grunden för den vita armén. Under mellankrigstiden utvecklades skyddskårerna till en av Finlands största folkrörelser med cirka hundratusen medlemmar och ett välutbyggt organisationsfält. Skyddskårerna såg som sin uppgift både att höja den andliga och den fysiska försvarsberedskapen bland sina medlemmar och att sprida fosterländsk propaganda i samhället. Skyddskårerna upplöstes den 6 november 1944 på order av Kontrollkommissionen.
Överorgan för skyddskårerna i mellersta och södra Österbotten under åren 1917‒1918. Centralorganisationens stadgar godkändes den 11 december 1917. Centralorganisationen kom att verka som stab för Vasa skyddskårsdistrikt. Centralorganisationen upphörde när skyddskårsorganisationen utvecklades och förenhetligades i hela landet.
Organ som tillsammans med befälhavaren för skyddskårerna ledde skyddskårsorganisationen. Skyddskårernas huvudstab var underställd befälhavaren för Finlands krigsmakt. Huvudstaben bestod av skyddskårernas överbefälhavaradjoint och huvudstabens avdelningschefer. Stabsmedlemmarna, förutom överbefälhavaradjointen, utnämndes och tillsattes av befälhavaren för skyddskårerna. Stabsmedlemmarna skulle ha skyddskårernas förtroende.
Avdelningar inom enskilda skyddskårer för pojkar som på grund av sin ålder inte kunde bli medlemmar i skyddskåren. Pojkavdelningarnas nedre åldersgräns var 12 år och övre gräns 17 år. De främsta verksamhetsformerna inom pojkavdelningarna var idrott och miniatyrgevärsskytte.
Medlem av skyddskårsorganisationen. Medlemskapet var öppet för alla män som fyllt 17 och var finska medborgare. Dessutom krävdes referenser från två skyddskårsmedlemmar.
Benämning på en skyddskårsenhet av ospecificerad storlek. Under inbördeskriget 1918 kunde ”skyddskårsavdelning” användas som benämning på större enheter bestående av flera skyddskårskompanier. Under fredstid användes benämningen vanligen om mindre enheter inom en skyddskår, till exempel byaavdelningen.
Regional nivå inom skyddskårsorganisationen, leddes av en distriktschef och distriktsstab. I den första skyddskårsförordningen från 1918 bildade skyddskårerna inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. En mer självständig distriktsindelning fick skyddskårerna 1919. Före andra världskriget var distriktens antal 22, varav två var svenskspråkiga. Under andra världskriget gjordes omfattande förändringar i distriktsindelningen på grund av de nya riksgränserna samt skyddskårens och distriktens nya roll i mobiliseringsplanen efter vinterkriget. Distrikten blev från och med 1942 även administrativa enheter för verkställandet av arbetsplikten. Som ett resultat av den krigstida utvecklingen utökades distriktens antal till 34. Skyddskårerna och skyddskårsdistrikten upplöstes efter kriget 1944.
Av republikens president fastställd försäkran där den nya skyddskårsmedlemmen förband sig att lyda order och verka för skyddskårernas målsättningar. Skyddskårseden utgjorde ett viktigt ceremoniellt inslag under hela den tid rörelsen existerade.
Skyddskårsorganisationens flottenhet, som bestod av flera hundra mindre båtar. Skyddskårsflottans krigstida uppgift var att bistå kustförsvaret.
Regional enhet inom skyddskårsorganisationen. Kretsen utgjordes av två till fyra närliggande skyddskårer inom samma skyddskårsdistrikt. Kretsen leddes av en kretschef, som var avlönad av staten. Kretsarna var underställda skyddskårsdistriktet.
Person som genomgått befälskurs i skyddskårens befälsskola och således upphöjts till officer inom organisationen. Inom skyddskårsorganisationen brukades inte militära grader utöver indelningen i manskap, underbefäl och befäl.
Instans som gav utlåtande angående förseelser begångna av person i befälsställning inom skyddskårsorganisationen. Domstolen sammankallades på begäran av distriktschefen eller honom överordnad chef.
Instans som gav utlåtande angående förseelser begångna av befälsperson i skyddskårsorganisationen. Hedersöverdomstolen sammankallades på begäran av befälhavaren för skyddskårerna.
Trupper som utgjorde basen i den vita armén i inledningen av det finska inbördeskriget 1918. Skyddskårstrupperna bestod av frivilligt uppsatta lokala enheter av kompanistorlek. I takt med att den vita armén utvecklades kom skyddskårstrupperna att i allt högre grad agera som hemvärnstrupper.
Speciallag vid undantagstillstånd som avser att skydda vissa samhällsintressen eller samgrupper. Skyddslagarna innebär begränsningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna samt en förskjutning av den lagstiftande makten från riksdag till statsöverhuvudet och/eller regeringen. Den första skyddslagen gällde 1930–1935 och tillämpades 1932 på Lapporörelsen, den andra gällde 1939–1947 och användes för internering av personer som ansågs hota rikets försvar och utrikesrelationer.
Person som är ställd under en stats beskydd utan att vara medborgare i ifrågavarande stat.
Stat som åtar sig att skydda annat lands intressen i tredje land, med vilket landet i fråga inte upprätthåller diplomatiska förbindelser. Sverige och Tyskland verkade som skyddsmakter för Finland i Ryssland 1918.
Benämning på ett område som enligt den av Statsrådet uppgjorda allmänna planen för befolkningsskyddet ansågs under krigstid befinna sig i ett hotat läge och vara i behov av skyddsåtgärder. Skyddsorterna grupperades i tre klasser beroende på den fara som myndigheterna ansåg att orten befann sig i samt beroende på de sätt på vilka befolkningsskyddet verkställdes inom området. Skyddsort i den I kategorin indelades i avsnittsgrupper. Avsnittsgrupperna och den II kategorin indelades i avsnitt.
Polismyndighet i Helsingfors grundad 1948 till skydd för rikets självständighet och inre säkerhet. Skyddspolisen underlydde Inrikesministeriet. Verksamheten var uppdelad på Övervakningsbyrån och en administrativ enhet kallad Kanslibyrån. Som chef verkade ett polisråd som utnämndes av republikens president. Biträdande chefen och byråchefen utnämndes av statsrådet, inspektören och biträdande byråchefen av Inrikesministeriet.
Ämbetsman under Senatens civilexpedition som hade till uppgift att främja skyddsuppfostran i landet genom rådgivning till kommunerna och övervaka alla statliga och statssubventionerade anstalter för vantartiga ungdomar genom inspektioner. Tjänsten inrättades 1910 som extraordinarie och blev en fast tjänst 1912. Tjänsten indrogs 1914 och blev en bisyssla för direktören för någon av landets uppfostringsanstalter.
Av kommunal vårdnämnd förordnad övervakare av de barnskyddsåtgärder som nämnden eller barnskyddsnämnden hade vidtagit gällande föräldralösa barn, problemfamiljer och problemungdomar. Uppgiften sköttes ursprungligen av en funktionär som kunde vara någon av vårdnämndens medlemmar eller en person från en organisation som arbetade på barnskyddsområdet. Skyddsövervakaren kunde senare också vara en för ändamålet anställd inspektör. Skyddsövervakaren ersattes 1950 med socialinspektör eller barntillsyningsman, beroende på om barnen som övervakades var födda inom eller utom äktenskapet.
Person som genom blodsband, ibland även genom ingifte, var besläktad med någon. Innebörden har skiftat allt från en avlägsen släkting till den närmaste arvingen med bördsrätt. I juridiskt hänseende låg det ofta nära till hands att en skyldeman trädde in om en släkting befann sig i något slag av trångmål, så att jordfastigheter eller annan egendom hölls inom släkten.
Person med uppgift att räkna sädesskylar för tiondegivning.
Den process som användes för att fastställa de årliga tiondeavgifterna. Bestämmelserna reglerades i tiondeplakatet 1638. De bestod av räkning av sädeskärvar och ofta också provtröskning. I Finland uppbars tiondet enligt skörden endast på Åland och i Österbotten. I Savolax och Karelen beräknades tiondena i enlighet med skattetal. I de övriga delarna av Finland beräknades tiondet, enligt en praxis från 1602, som ett visst antal kappar per utsådd tunna. År 1727 uppmanades allmogen att övergå till en fast tiondesättning. Övergången slutfördes i Finland 1822 då de sista socknarna fick en fast tiondesättning.
Besiktning av hantverksprodukter och tillfället då besiktingen utfördes.
Tidigast en enskild nyttjomark som utmärkts med märken som var inhuggna i träd; ett stycke utmark som var beläget långt från byn och där ägaren bedrev jakt och fiske. Där kunde också finnas svedjeland och naturängar. Under 1400-talet var sådana utmarker begränsade av rår. Under 1500-talet blev ”skåra” en kameral term och betecknade en utmark av en viss storlek.
Truppförband under finska inbördeskriget, grundades i februari 1918 av skyddskårister från den åländska och åboländska skärgården och stred på den vita sidan.
Person tillhörande arméns flotta med uppgift att vara lots inom ett skärgårdsområde. ”Skärgårdsstyrman” var benämning på lotsarna inom Finska lotskompaniet.
Ämbetsman med uppgifter som gällde kronouppbörden bland skäribönderna som erlade specialskatter. Skärifogden är belagd år 1542 i Raseborgs län.
Skärgårdsbo som skattade för annan utkomst än vanliga bondenäringar.
Granskning.
Adelsdiplom eller brev på rättighet att bära adlig hjälm och sköld i bemärkelsen att upphöja en person till adlig värdighet. Sköldebrev innebar ett ärftligt adelskap och förekom från 1420. I brevet avbildades och avmålades den heraldiska vapenbilden. Det fanns frälsemän som saknade sköldemärke och sköldemärke fördes i några fall av borgare utan frälsefrihet. Under 1600-talet godkände det svenska riddarhuset endast sköldebrev som bevis för att en ätt tillhörde brevadeln. Efter 1689 innebar sköldebrev erläggande av avancementspenningar.
Benämning på knekt som mot löfte att göra krigstjänst till fots i Karl IX:s krig mot Polen i början av 1600-talet erhöll frälsefrihet för sin gård och rätt att tillsammans med andra sådana knektar föra ett gemensamt sköldemärke.
Beteckning som förekom i fogderäkenskaperna för Hälsingland 1539. Den var benämningen på de gärdelag på vilka skatten var fördelad. En sköll räknades 1539 bestå av 6 fullsuttna bönder.
Avgift som betalades av stångjärnsverk och ämneshammare.
Den vinst som myntutgivaren, i egenskap av monopolinnehavare, kan få ut av myntningen, i vidsträckt betydelse skillnaden mellan ett mynts metallvärde och det värde som samma mynt fått av myntutgivaren.
Befattningshavare vid flottstation, med uppgift att handha räkenskaper rörande kasserad materiel. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Den ersättning som soldaterna började få 1791 i utbyte mot att de själva skaffade sig vissa små persedlar.
Under svenska tiden om kronans befallningsman på kungligt slott, särskilt sådan som hade uppgifter som motsvarade en slottsfogdes. Under autonoma tiden var ”slottsbefallningsman” en tjänstebeteckning för den person som ansvarade för byggnaderna i ett länsfängelse som var inrymt i ett gammalt slott, närmast Åbo och Tavastehus slott.
Kollektiv beteckning för manliga tjänare av lägre rang, särskilt lakejer i tjänst på kungligt (eller adligt) slott, också om underordnad tjänsteman vid en på ett slott inrymd statlig inrättning eller institution för bestraffning, skatteuppbörd och dylikt.
Riksdagsutskott under frihetstiden för förvaltning av medel som hade anslagits till slottsbygget i Stockholm och slottsbyggnadshjälpen. Deputationen bestod av ledamöter från adels-, präste- och borgarståndet. Den ersattes 1766 av Slottsbyggnadsdirektionen.
Styresorgan under svenska tiden som bestod av två riksråd vilka hade i uppgift att utöva kontroll över slottsbyggnadshjälpen och att leda byggnadsarbetet på Stockholms slott. Direktionen ersatte Slottsbyggnadsdeputationen.
Sammanfattningen av staten av ämbetsmän som skötte förvaltningen och administrationen av kronans slottsbyggnader, innan de 1769 sammanslogs till det enhetliga ämbetsverket Kungliga slottsbyggnadsstaten under riksmarskalkens chefsskap.Även om förteckning som innehöll en organisations- eller löneplan över samtliga befattningar och befattningshavare inom slottsbyggnadsstaten.
Benämning på utkast till en slottsritning efter 1692 och särskilt under 1700-talet.
Under 1500-talet vid slott anställd person med uppgift att bära eller forsla vissa varor.
Den skyldighet att (under viss tid) underhålla och härbärgera en slottsherres kreatur, särskilt hans hästar, som skattebönderna kring slottet skulle fullgöra som en skatteprestation.
Under 1300–1500-talen benämning på fogde som verkade som konungens befallningsman i ett slottsfogdedöme i utbyte mot att han fick indriva slottsfogderänta som lön. Under 1600–1700-talen statlig ämbetsman med exekutiva eller judiciella uppgifter vid slottskansli.
Från och med 1500-talet till tidigt 1600-tal benämning på skatt som uppbars av kronan för att betala slottsfogdelön.
Under 1500-talet och fram till tidigt 1600-tal benämning på regional förvaltningsenhet med en av kronans borgar som bas. Slottsfögderiet leddes av en fogde som ansvarade för fögderiets inkomster och utgifter.
Kyrkoförsamling som innefattar ett slott och som vanligen har en slottskyrka. En av domprosteris församlingar kallades under svenska tiden för slottsförsamlingen eftersom den låg i anslutning till Åbo slott. I Stockholm kallades slottsförsamlingen hovförsamling.
I Ryssland under nya tiden tsarfamiljen, senare det kejserliga huset, tillhörande gods från vilka skatteinkomsterna användes för underhållet av tsarfamiljens, senare det kejserliga husets medlemmar. Slottsgodset förvandlades 1797 till apanagegods. Slottsgods fanns även i Gamla Finland.
Titel för ett slags överborgmästare i de stora städerna. Mycket få anställningar förverkligades. Slottsgreve omnämndes i Viborg, men torde där ha varit en hederstitel för justitieborgmästaren.
Under 1200–1500-talen allmän tjänstebeteckning för innehavare av slottslän, förutom de som förestod ett räkenskaps(slotts)län som kallades slottsfogde, och som ansvarade för länets förvaltning och försvar, samt skatteindrivningen. Sedan 1527 allmän benämning på person som (äger och) härskar på slott.
Under svenska tiden skatt införd 1683 för byggnadsarbeten på Stockholms slott, 1727–1810 huvudsakligen för återuppförandet av de brända delarna av slottet. Slottshjälpen utgick per person efter personens rang, förmögenhet, stånd eller villkor. Den uppbars också under autonoma tiden 1809–1865, men då till allmänna statskassan.
Under 1500–1600-talen benämning på slottsfogde. Slottshövitsmannen förvaltade slottet, skötte försvaret och verkade som domare i lägsta instans. Till exempel på Viborgs slott ansvarade slottshövitsmannen för rättsskipningen på slottsområdet ända till 1530-talet, då östra Finland delades i tre domsagor med egna häradshövdingar.
Slottskansliet i Stockholm, i egenskap av dömande myndighet dels i tvister rörande fordringar mellan ryska och svenska undersåtar, dels i mål gällande vissa smärre förseelser begångna inom slottets jurisdiktion.
Titel på präst som tjänstgjorde vid hovkyrkan.
Benämning på hovkleresi, förekom från 1540-talet.
Under medeltiden soldat som ingick i vaktstyrka på konungens slott och borgar, under 1500–1800-talen lägre manlig befattningshavare på kungens eller kronans (eller stormans) slott som särskilt övervakade ordningen på slottet. Slottsknektar fanns bl.a. vid slottsfängelserna.
Som grundbetydelse de förpliktelser eller löften som mottagaren av ett slottslän gav sin länsherre. Benämningen kom också att användas i betydelse innehavet av eller befälet över ett slottslän. Slottslovens betydelse växte under senmedeltiden efter att majoriteten av rikets uppbörd från början av 1300-talet koncentrerades till borgarna. I händelse av länsherrens död blev det avgörande till vem länsinnehavaren hade förbundit sig att överlämna länet. För att förhindra att slottsbefälhavaren bröt sitt löfte avkrävde man också ofta löften av andra medlemmar av slottsbesättningen.
Vid slott anställd eller verksam läkare för hovfolket, också tjänstebeteckning för läkare anställd vid slottsfängelse eller dylikt fängelse (till exempel år 1818 i Åbo, Kastelholm och Heinola).
Under 1200–1400-talen benämning på förläning med en borg eller en befäst ort som centralort. Förläningsinnehavaren kunde antingen förestå slottslänet själv eller låta en slottsfogde sköta förvaltningen. Under 1300-talet indelades Finland i nio slottslän: Åbo (Egentliga Finland), Kastelholm (Åland), Kumo gård (Satakunta och Västra Tavastland), Tavastehus (Centrala Tavastland), Korsholm (Österbotten), Raseborg (Västra Nyland), Borgå (Östra Nyland), Viborg (Karelen) och Nyslott (Savolax). Slottslänen behölls intakta fram till regeringsformen 1634 och instruktionen för landshövdingeämbetet 1635.
I Gamla Finland lägre civilmilitär tjänsteman vid provinsförvaltningen 1744–1783 med uppgift att vid befästningarna i guvernementet föra räkenskaper och handha frågor rörande kronans vapen- och ammunitionsförråd.
Kurir, ordonnans eller vaktmästare i tjänst vid hovet under drottning Kristinas tid, också kallad hovpost, eller hos myndighet(eller myndighetsperson) på slott.
Predikant som tjänstgjorde vid slottskyrka, slottskapell eller slottsfängelse. En slottspredikanttjänst inrättades vid Åbo slottsförsamling 1684. Om predikanten samtidigt var kyrkoherde i en församling kallades han slottspastor, och slottskaplan om han hade tjänst i en annex- eller kapellförsamling. Efter 1823 skulle han också sköta präståliggandena på lasarettet och kurhuset i samma stad. Slottspredikanterna ersattes under 1860-talet med fängelsepredikanter.
Benämning på slottshjälpen i Savolax, en ränta som var anslagen till underhållet av kronans slott och fästningar. Slottsreparationen kallades eventuellt tidigare byggningshjälp.
Specialdomstol som hade i uppdrag att undersöka och döma i brott begångna på ett kungligt slott eller inom dess jurisdiktionsområde. Slottsrätter inrättades 1697 på alla kungliga slott. Landshövdingen skulle vara ordförande och ha sex bisittare. Slottsrätterna avskaffades 1844.
Vid slott anställd skrivare som förde bok över slottets och slottsförvaltningens räkenskaper. Under stora ofreden fanns i Finland slottsskrivare bland personalen vid den ryska ockupationsförvaltningen.
Tjänstemän (och ibland också deras avlöningskostnader) anställda för att förvalta kronans slott. Större slott hade egna slottsstater. Slottsstaten för Kungliga slottet i Stockholm var en självständig avdelning under överståthållaren. Beteckningen användes också om budgeten för slottsväsendet och dess inrättningar. Stockholms slott och andra större slott handhades av särskilda slottsstater som inte ingick i kungens hovstat.
Särskild avgift som togs ut i Stockholm för produkter från Norrland. Räkenskaper för slottstullen är bevarade från åren 1556–1621.
Tjänsteman vid ståthållarämbetet i Stockholm med huvuduppgiften att ansvara för säkerheten, ordningen och renhållningen på Stockholms slott.
Avgift för passage av sluss.
Kollektiv beteckning för slusspersonal som manövrerade en sluss och tog upp slussavgifter.
Skrivare vid slussverk.
Tjänsteman inom ett visst bevakningsområde som ansvarade för verksamheten och inspektionerna av slussanläggningar.
Vakt vid sluss.
Summarisk förteckning över varje socken, antalet hemman och mantal, särskilt för varje hemmansnatur, samt övriga skattetal, ordinarie räntan till kronovärde och skogsräntorna. Sammandraget upprättades för varje härad av häradsskrivaren och sammanställdes av landskamreraren till ett sammandrag för hela länet. Det sändes till Kammarkollegium, efter 1816 till Senatens ekonomiedepartement.
Förteckning över avdrag och till indelning anslagna ordinarie räntor som ingick i jordeboken. De antecknades särskilt för varje titel och stat så att till exempel för militiestaten anslagna räntor antecknades regementsvis och lands- och justitiestaternas efter varje indelningshavare. Slutextraktet tjänade som verifikation på den i specialräkningen inskrivna ordinarie avkortningen och de indelta räntorna.
Ekonomisk slutuppgörelse eller slutlig avräkning av räkenskaper.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar utgjordes av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Knektkläder i den svenska arméns färger, gult och blått. Roten skulle förse sin soldat med nya vart tredje år.
Inspektör med uppgift att bl.a. anordna och övervaka undervisningen i slöjd.
Befattningshavare med uppgift att vid statsägd smedja eller verkstad, särskilt vid flottans skeppsvarv i Karlskrona, föra räkenskaper samt utöva uppsikt och kontroll över redskap och annan materiel. En smedjeskrivare fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Kollektivbenämning på de hantverkare som arbetade i smidesverkstaden vid svenska flottans skeppsvarv (särskilt de som arbetade i Karlskrona) och som fanns upptagna på Amiralitetskollegiums stater.
I Ryssland från 1785 den lägsta av de sex klasser i vilka stadsinvånarna i varje stad var indelade. Till denna klass hörde minuthandlare, arbetare, formän och liknande, vilka utgjorde befolkningsgruppen meschanin (meščane, meščanstvo), som från slutet av 1700-talet blev benämning på denna invånarklass. I Gamla Finland förekom denna klass av borgare från 1787 till början av autonoma tiden.
Läroanstalt för utbildning av konsulenter i småbrukshushållning, vilken verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, med utbildning i lantbruk och slöjd för manliga småbrukare, samt mejerihantering och hushållning för kvinnor. Småbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
De protokoll som från 1701/1712 inte ingick i domboken, frånsett på sin höjd en anteckning om att målet eller ärendet hade behandlats. Detta gällde främst uppbud, lagfarter och inteckningar, senare också förmynderskapsärenden (1756–) och äktenskapsförord (1776–), vilka alla efter 1776 antecknades i ett och samma protokoll under egen rubrik.
Beteckning för vissa mindre avgifter inom kronans beskattning. Uttrycket förekom i denna betydelse i vissa av Gustav Vasas brev. Uttrycket är också belagt i Vadstena klosters jordeböcker och avsåg de mindre persedlar som skulle utgå från socknarna nära Vadstena huvudgård och i närheten av klostrets intäktsgårdar i Linköping och Söderköping.
Under 1800-talet och fram till 1918 benämning på lokal lägre skola som underlydde kyrkoförvaltningen, från och med 1918 benämning på vanligen de två lägsta klasserna inom folkskolan (i motsats till den sexklassiga folkskolan). I småskolan meddelades elementär undervisning i religion, modersmål, räkning, geometri, teckning och gymnastik.
Benämning på statligt lärarseminarium som meddelade undervisning för folkskollärare som ämnade arbeta i folkskolans första och andra klass.
Fäskatt som på den svenska rättens område innebar 1 penning i mynt för vart lamm och 2 för var kalv.
Smörskatt såsom penningavgift, del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län, även del av rusttjänstavgift eller av rusttjänstryttares lön som utgick i pengar och ursprungligen var avsedd att motsvara kostnaden för smör.
Skatt som utgick efter ortens ränteundervisning i smör.
Skatt som årligen tillföll kyrkoherdarna på landsbygden. Skatten uppgick till en mark smör per ko. Den avskaffades genom prästerskapets lönereform 1886.
Benämning på omplaceringen av den evakuerade lantbruksbefolkningen från områden som Finland avträtt till Sovjetunionen i freden i Moskva 1940. Målet var att bevara de tidigare byagemenskaperna i så hög grad som möjligt även i de nya bosättningsområdena. De evakuerade blev tilldelade både statlig och tvångsinlöst odlingsjord samt skogsmark. Enligt snabbkolonisationslagen från den 28 juni 1940 gällde tvångsinlösningen främst jord som inte brukades aktivt eller som ägdes av personer som inte fick sin huvudsakliga utkomst från lantbruk. Snabbkolonisationen verkställdes på det lokala planet av snabbkolonisationskommissionen,snabbkolonisationsplanegranskaren, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna. Snabbkolonisationen avbröts i och med fortsättningskriget 1941 och ersattes efter 1944 med jordanskaffningslagen.
Verkställande organ på kommunnivå underlydande Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Snabbkolonisationskommissionernas uppgift var att verkställa kolonisationen av den förflyttade befolkningen efter vinterkriget. Till dess uppgifter hörde bl.a. att uppgöra planer på upplåtandet av statsjord och tvångsinlösning av privatägd jord för kolonisationsändamål. Ordförandena för kommissionerna utsågs av Kolonisationsavdelningen och bestod av en lantmäteriingenjör eller agronom. En av kommissionsmedlemmarna utsågs av Lanthushållningssällskapens Centralförbund. Snabbkolonisationskommissionerna upphörde 1945 då deras uppgifter överfördes på jordinlösningsnämnderna enligt den nya jordanskaffningslagen.
Lokalt verkställande organ underlydande Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet. Granskarna ansvarade tillsammans med snabbkolonisationskommissionen, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna för förverkligandet av snabbkolonisationen efter vinterkriget. Som snabbkolonisationsplanegranskare verkade länslantmäteriingenjören, biträdande länslantmäteriingenjören, inspektören vid lantmäterikontoret, länets kolonisationsinspektör och agronomer och skogsmästare i skogsvårdsnämnderna.
Inbunden bok för bokföring samt registrering, ofta i kronologisk ordning, av olika slag av handlingar, åtgärder och liknande, och vars sidor genomdragits av ett snöre med snörändorna förseglade med sigill. Dylika var från 1823 de genom bataljons- eller ekipagechefens försorg upprättade årliga räkenskapsböckerna, innehållande alla livgardets skarpskyttebataljons och finska sjöekipagets rekvisitioner av proviant, persedlar eller penningar hos vederbörande kassör eller kommissarie. De granskades av landshövdingen (guvernören) som verifierade dem genom att sigillera snöret.
Ordningsmanskap riktat mot skyddskårerna. Grundades av arbetarorganisationernas representantskap i Helsingfors den 3 september 1917 och stöddes av socialdemokraternas partiutskott. I januari 1918 strax före inbördeskriget blev ordningsmanskapet en del av röda gardet.
Avdelning som inrättades 1917 vid senaten för att handlägga ärenden rörande arbetarskydd, arbetsförmedling och arbetslöshet, arbetarbostäder, arbetstvister, den allmänna socialförsäkringen, fattigvården och nykterheten. Expeditionen ombildades följande år till Socialministeriet. Under Socialexpeditionen lydde Socialstyrelsen.
Vid Socialstyrelsen tillsattes två socialfullmäktige, varav den ena hade arbetsgivarnas och den andra arbetstagarnas förtroende. Socialfullmäktige och deras suppleanter förordnades av senaten för mandatperioder på tre år. Socialfullmäktige skulle infinna sig vid Socialstyrelsen när denna behandlade viktiga och principiella frågor om till exempel styrelsens organisation, arbetarskydd, socialförsäkring och arbetsförmedling.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 vilken ansvarade för socialförsäkringsärendena under ledning av en socialförsäkringsöverinspektör. Avdelningen överfördes 1922 till Socialministeriet och bytte namn till Försäkringsbyrån.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess socialförsäkringsavdelning 1918–1922. Kompetenskravet var filosofie kandidatexamen med högsta vitsord i matematik.
Medlem av statsrådet och chef för Socialministeriet.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens socialexpedition och som 1922 övertog Socialstyrelsens verksamhet. Socialministeriet hade till uppgift att handlägga ärenden som rörde arbetsmarknaden, arbetsavtal och -tvister, arbetarskydd och yrkesinspektion, arbetslöshet och arbetsförmedling, försäkringsverksamhet, fattigvård, bostadsförhållanden, emigration, nykterhets- och alkohollagstiftning samt den allmänna statistiken. Ministeriet leddes av socialministern med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Vid ministeriet fanns Allmänna avdelningen (som omfattade Kanslibyrån, Försäkringsbyrån och Byrån för social forskning och statistik, senare Byrån för bostadsärenden och Byrån för befolkningsärenden), samt Arbets- och välfärdsavdelningen (sedermera Arbetsavdelningen och Välfärdsavdelningen) och Nykterhetsavdelningen, senare även Avdelningen för socialförsäkringsärenden och Löneavdelningen. Från 1941 var Barnförflyttningskommitténs byrå inrättad vid ministeriet. Under Socialministeriet lydde förutom Socialstyrelsen även Försäkringsrådet, Arbetsrådet, Maltdrycksinspektionen, Statens olycksfallsnämnd (sedermera Statens olycksfallsbyrå), Barnförflyttningskommittén, Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård och Statens flyktinghjälpcentral.
Från autonoma tiden kommunal nämnd i vissa stadskommuner som hanterade fattigvården och andra sociala frågor som bostads-, nykterhets- och utbildningsfrågor samt övervakade bl.a. rättshjälps- och arbetsplatsförmedlingsbyråerna. Städerna avskaffade i stor utsträckning sina socialnämnder genom ändringarna i kommunallagen 1927. År 1950 ombildades däremot de kommunala vårdnämnderna till socialnämnder.
Tjänsteman vid förstärkta biskopsmötet 1945–1966 som koordinerade kyrkans socialarbete med hjälp av kyrkans socialnämnder och de vid varje stift för socialt arbete avlönade stiftspastorerna. Tjänsten ombildades i samband med nämndreformen 1966, då kyrkans sociala arbete slogs ihop med diakoniarbetet, till diakonisekreterare.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 under ledning av en avdelningschef som var förtrogen med nationalekonomi och statistiskt forskningsarbete. Avdelningen samlade, med biträde av aktuarier, in och gjorde upp statistik för Socialstyrelsens behov. Avdelningen uppgick 1922 i Socialministeriets byrå för socialforskning och statistik.
Centralt ämbetsverk som grundades 1917 och lydde under Socialexpeditionen, senare Socialministeriet. Socialstyrelsen skötte arbets-, socialförsäkrings-, fattigvårds- och nykterhetsfrågor samt socialstatistik. Den administrerade den allmänna arbetsplikten 1918. Som chef verkade en överdirektör. Styrelsen bestod av överdirektören som ordförande, yrkesöverinspektören, överinspektören för fattigvården och Kansliavdelningens assessor. Vid behov konsulterades även två socialfullmäktige. Vid Socialstyrelsen fanns Kansliavdelningen, Yrkesinspektionsavdelningen, Fattigvårdsavdelningen, Arbetsförmedlingsavdelningen, Socialförsäkringsavdelningen, Nykterhetsavdelningen och Socialstatistiska avdelningen. Socialstyrelsen drogs in 1922 och uppgifterna överfördes på Socialministeriet. Den återinrättades 1968 och verkade fram till 1991.
Kirurgernas yrkesorganisation som ersatte det gamla skrået. Societen leddes av en direktör och hade ett eget sigill. Den fick ett kungligt reglemente 1686. Den blev då en överordnad centralmyndighet med ansvar för hela rikets fältskärskår. Tyska var det officiella språket ända fram till 1756.
Intresseorganisation som hade till uppgift att tillvarata gemensamma ekonomiska intressen inom en yrkesgrupp eller driva ekonomisk verksamhet inom manufakturer, bruksverksamhet, handel och industri. Societeter förekom särskilt på 1700-talet. Det fanns sammanslutningar för bl.a. apotekare, boktryckare, fiskköpare, handelsmän, schweizerbagare, vinskänkare och kirurger.
Följeslagare, en vald delegat som deltog i dominikanordens generalkapitel.
Mindre geografiskt avgränsat område för självstyrelse i kyrkligt, kameralt eller judiciellt hänseende, vars ursprung är okänt. Förvaltningsenheten socken benämndes vanligen under medeltiden kyrkosocken, från 1400-talet också administrativ socken och från 1500-talet jordebokssocken för den kamerala förvaltningen. Därutöver fanns ett otal andra sockenbenämningar. Socknarna ersattes 1865 med kommuner (stads- och landskommuner).
Fastanställd präst, motsvarande en kaplan, som var avlönad av församlingen eller av flera församlingar. Sockenadjunkter förekom ännu på 1930-talet, särskilt i församlingar med stor befolkning. De fungerade som församlingens andra fastanställda präster, vid sidan av kyrkoherden.
Det landområde inom en socken vilket inte tillhörde någon enskild gård utan ägdes och förvaltades gemensamt av socknens byalag. Gränserna fastställdes i samband med storskiftet och byalagens andelar fixerades utgående från mantal. Överloppsjorden tillföll då kronan.
Läkemedelsförråd på landsbygden. Initiativet till sockenapotek togs 1758 då Collegium medicum uppmanades att vidta åtgärder för att den fattiga befolkningen i avlägsna socknar skulle komma i åtnjutande av läkareråd och medicin. År 1760 utfärdades närmare direktiv. Förråden till sockenapoteket skulle tas från närmaste apotek och i övrigt inrättas med kyrkans medel. Kostnaderna för upprättandet uppskattades till 100 daler och de skulle sedan amorteras med inkomsterna från apoteket. Till föreståndare skulle helst utses ortens klockare. Ofta kom verksamheten att skötas av prästen. Ibland sköttes sockenapoteket av en lokal fältskär. Några sockenapotek var verksamma ännu på 1800-talet, men de ersattes så småningom av apotekslådor och filialapotek.
Befälhavare för militär avdelning, i socken där korpral saknades. Sockenbefälhavaren kontrollerade bl.a. manskapets kyrkogång och uppförande på roten, ledde kyrkoparaden och mottog besked om soldats sjukdom. Han var rapporteringsskyldig till korpralskapets chef.
Beslut fattat av sockenstämma.
Lägre tjänsteman i sockens tjänst med uppgift att biträda kyrkoråd, sockennämnd m.m. med till exempel kallelser, delgivningar och verkställande av beslut.
Under tidigt 1600-tal benämning på bod som tjänade som sockenmagasin.
Personligt skriftligt (senare tryckt) intyg för sockengång då kringvandrande djäknar samlade in understöd (djäknehjälp) för sina fortsatta studier. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och under vissa tider, vilket intygades i ett skriftligt bevis. Sockengången och beviset för det avskaffades officiellt 1780.
Under 1700-talet om brännvinsbränneri avsett eller inrättat för en enskild sockens behov.
Kallelse till en församlingspräst att han tillsammans med en eventuell medhjälpare skulle infinna sig för att besöka en sjuk eller döende församlingsbo. Prästen hade då rätt till en avgift i spannmål, under förutsättning att han infann sig. Fattiga församlingsbor var dock befriade från avgiften.
Budkavel som medfördes vid sockenbud och innehöll brev eller skrivelse.
Av sockenstämma 1635–1865 för varje matlag fastställt dagsverke som utfördes till förmån för socknen, kyrkan eller en enskild tjänsteman, vanligen en präst. Sockendagsverkena utgick på vissa bestämda dagar.
Under 1700-talet om kreditinrättning i socken.
Förtroendeman under medeltiden, med ansvar för socknens förvaltning och rättsskipning samt för koordineringen av skyldigheter gentemot kronan, såsom vägunderhållet, kronoskjutsen och postföringen. Uppgifterna inskränktes från och med 1400-talet och överfördes så småningom till stora delar på häradshövdingen.
Avgift som alla vuxna församlingsmedlemmar från och med 1686 betalade för underhållet av socknens fattiga. Avgiften fastslogs på nytt 1817.
Medeltida sammanslutning som hade sitt säte på landsbygden. Sockengillena tycks ofta ha blivit anlagda på handelsplatser på landsbygden. De flesta förekom i socknarna längs Kumo älv. Deras existens är huvudsakligen belagd genom ortsnamn. I övriga delar av Finland är gillen endast kända genom Kirkesunds gillestuga i Kimito och S:t Knutsgillet på Åland.
Djäknarnas vanligen parvisa och ibland också lärares vandring i ett visst område eller längs en viss led inom en socken för att uppbära djäknehjälpen eller för att tigga om bidrag för sitt underhåll. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och på vissa tider. Djäknarna skulle ha ett personligt skriftligt, senare tryckt, intyg. Djäknegången upphävdes officiellt 1780 men pågick i praktiken in på 1800-talet (i Sverige till 1835).
Om avgift till värdet motsvarande rätt till sockengång.
Brev som under 1600- och 1700-talen beviljade rätt till sockengång.
Uppdelning eller fördelning av rätter till sockengång.
(Vanligen kringvandrande) hantverkare på landsbygden: glasmästare, murare, skomakare, skräddare och smeder. Sockenhantverkare antogs från 1802 av sockenstämman, ursprungligen av häradsrätten, och fick av landshövdingen fullmakt att verka i ett visst område i utbyte mot att han betalade en årlig näringsskatt.
Under 1500-talet benämning på kyrkoherden i socken, blev under 1600-talets lopp benämning på en stor, vanligen adlig, jordägare eller den största (adliga) jordägaren i socken; socknens patronus.
Kapell uppfört och underhållet av allmogen för de församlingsmedlemmar som bodde så långt från församlingens kyrkor att de vissa tider om året inte kunde komma till gudstjänsten. Byggnadslov skulle sökas av landshövdingen och konsistoriet, enligt kunglig resolution på allmogens besvär från den 17 december 1734. Sockenkapell fick uppföras bara om allmogen så önskade och under förutsättning att kapellet (och dess predikant) inte påverkade församlingens ordinarie prästerskaps och andra kyrkligt anställdas förmåner. Allmänt: församlingskapell i en socken.
Reservsoldat som uppsattes av en socken från och med 1716 för att fylla ut de glesnande trupperna under stora nordiska kriget. Ersattes från och med 1770-talet med vargeringskarl.
Större förrådshus i vilket socknen tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades.
Manlig sockenbo som deltog i socknens skyldigheter och utskylder. Ursprungligen användes beteckningen om jordägare, senare blev den liktydig med på sockenstämma röstberättigad sockenbo.
Från 1708 förekommande benämning på sockenadjunkten i egenskap av klockarens biträde vid undervisningen av ungdomen i kristendomskunskap. Sockenmedhjälpare omnämns i synodprotokollet den 20 juni 1708 och i konsistoriecirkulär från den 29 oktober 1735.
Ordinarie luthersk eller ortodox präst i en socken, särskilt om denna bestod av flera församlingar eller om prästens tjänstestatus var ovidkommande i det aktuella sammanhanget, ordinarie församlingspräst. Med ”sockenpräst” avsågs vanligen kyrkoherde eller kaplan inom evangelisk-lutherska kyrkan.
Benämning på vissa rättare under 1500–1700-talet, i Norrbotten kallades han vandringsrättare.
Skog som gemensamt ägdes av en socken. I Finland förekom sockenskog bara i Egentliga Finland. Ägandeformen hade förmodligen ett medeltida ursprung. Under 1500- och 1600-talen fanns fem sockenskogar i Masku härad. Alla besuttna bönder hade del i ägandet av sockenskogarna. Avverkning för försäljning, svedjebruk och mulbete var förbjudet. Senare uppfördes torp och backstugor i skogarna. Uppdelningen av sockenskogarna lämnades ofta utanför storskiftet. Några skiftades först i slutet av 1800-talet.
Av en kyrksocken inrättad skola som meddelande elementär (kostnadsfri) undervisning åt barn. Sockenskolan förestods av en skolmästare och skulle enligt en kunglig förordning från 1762 finnas i stora församlingar och fungera som ett komplement till klockarskolan eller den av flera socknar bekostade ambulerande elementära skolundervisningen som infördes på 1800-talet.
I Gamla Finland från och med 1781 benämning på lärare som avlönades av socknen och undervisade barnen i läsfärdighet. Verksamheten var delvis ambulatorisk till sin karaktär.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Från och med 1600-talet en byggnad som skulle uppföras och underhållas av sockenborna, med undantag för prästerna. I praktiken saknade dock många socknar sockenstuga.Sockenstugan användes bl.a. för sockenstämmans möten.
Från och med 1400-talet till cirka 1600 folkliga sockenmöten under häradsdomarens ordförandeskap och en för varje stämma vald tolvmannanämnd, från och med 1500-talet en ordinarie nämnd. Stämman fastställde fastighetsköp och -byten samt donationer.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga, fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal. Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Under medeltiden benämning på de lokala ting som hölls enskilt för en viss socken och där socknens administrativa, kamerala och rättsliga ärenden behandlades av gemene man. Sockentinget ersattes så småningom (från och med 1400-talet) av sockenstämma och häradsrätt.
Ordinarie skatt eller avgift som samtliga sockenbor ansvarade för och som utgick från alla socknar i ett härad under 1600- och 1700-talen, utöver skatterna och avgifterna till statsverket. Närmast gällde det skjuts, körslor och dagsverken för uppförande eller underhåll av sockens allmänna byggnader (kyrkan, tingshuset) och tidvis gästgivar- och djurgårdar samt hästhåll. Förleden socken ersattes under 1800-talets lopp med ordet kommunal.
Allmän väg inom en socken eller mellan socknar. Sockenväg skulle fastställas av landshövdingen. Marken avskildes vid laga skifte. Den skulle underhållas av hemmanen, och tingsrätten avgjorde de olika hemmanens andel.
Kollektivbenämning på den till hovets sockerbageri hörande personalen sedan senare delen av 1600-talet under svenska tiden. Till den räknades, enligt hovstaten 1729, en sockerbagare och en på extra lönestat upptagen konditor, enligt hovkalendern 1789 en hovkonditor.
Benämning på tjänsteman i judiciella eller fiskala uppgifter hos konungen eller en biskop under medeltiden. Socknaren beivrade förseelser och drev in böter, obetalda skatter och avgifter m.m. På vissa håll var socknare en motsvarighet till länsman.
Ensam växel, växel som utfärdades bara i ett exemplar, i motsats till duplettväxel, eller enda exemplaret av en växel, i motsats till dels primaväxel, dels sekundaväxel. ”Solaväxel” förekom också i betydelsen egen växel som inte fick utfärdas i fler än ett exemplar.
I de militära graderna obefordrad manlig person som fullgjorde krigstjänst till fots mot sold, en menig värvad krigsman. I allmännare betydelse är en soldat dels en person som gör krigstjänst, eller genomgår grundläggande utbildning för sådan tjänst som menig i en armé, flotta eller vid flygvapnet, dels en krigare utan avseende på militär grad. Beteckningen slog igenom på 1600-talet och ersatte det tidigare vanliga ”knekt”.
Skyldighet att uppsätta och underhålla fotsoldater för krigsmaktens behov. Ibland avsåg termen också soldatrote eller samtliga soldatrotar i riket eller i ett län.
Det hemkallshemman som en indelt fotsoldat, båtsman eller ryttare hade rätt till, förutom lön i kontanter, mundering och underhåll. Jordlägenheten skulle bestå av ett spannland jord, äng till två lass hö, enkelstuga och uthus. År 1695 bestämdes att den ena gaveln skulle rödfärgas och förses med kompaniets namn och torpets nummer. År 1810 bestämdes att soldattorpen fritt skulle disponeras av rust- och rotehållare. Författningen gällde inte Kajana härad, men 1830 upphörde allmogens skyldighet att underhålla dem också där.
De legoknektar som de svenska städerna i händelse av krig skulle utrusta och besolda för kronans räkning.
Supplikant, tjänste-, rätts- eller hjälpsökande som personligen framförde sitt ärende för regent (till och med 1680) eller myndighet såsom landshövding, kollegium, domkapitel eller domstol. En sollicitant var en person som ansökte om att få komma åt att utnyttja sin rätt eller som ville bli delaktig av en förmån, hjälp eller dylikt; under svenska tiden användes benämningen särskilt om person som ville framföra sitt klagomål i ett personligt möte med kungen (eller rikskanslern), eller person som anmält sig som sökande till tjänst, stipendium och dylikt. Ett speciellt vänterum för sollicitanter fanns på rådskansliet fram till 1680, då undersåtarna förbjöds att gå direkt till kungs i ärenden som skulle behandlas på lägre myndighetsnivå. Supplikanter som påtalade landshövdingars, kollegiers och hovrätters beslut tilläts däremot enligt sollicitantförbuden 1680 och 1723.
Från 1634 om skriftlig anhållan, ansökan, supplik eller bön som riktades till konungen. Sollicitationen reglerades i RF 1634 och i sollicitationsplakaten 1680 och 1682. Sollicitationsplakaten slog fast att undersåtarna borde följa den givna instansvägen i både administrativa och judiciella ärenden, innan de besvärade sig hos konungen.
I landskapslagarna förekommande benämning på jordskifte som följde solbanan (väderstrecken). Termen används dock ofta synonymt med tegskifte, i Västgötalagen med odalskifte. Landskapslagarnas definition av solskifte är varierande och i Hälsingelagen som tillämpades i Finland saknades solskifte helt och hållet. Hur skiftet skulle gå till reglerades inte. Man har antagit att hustomten låg utanför det som skulle skiftas. Den skulle hemmansägaren märka med råmärken. Hustomtens läge angående väderstrecken påverkade dock hurdana tegar gården fick. En tomt på södersluttning fick soliga tegar, en tomt mot norr, tegar mot norr. Ett lagligt verkställt solskifte fick inte rivas upp utan alla delägares samtycke.
Den del av huvudskatten som skulle levereras vid S:t Olof, den 29 juli. Uppdelningen i sommar- och vinterskatt torde ha blivit allmän under senmedeltiden.
Telegrafstation som endast var verksam sommartid med tillfällig personal.
Ordinarie session under sommarterminen för allmän underrätt på landsbygden (ting, häradsrätt), enligt 1734 års lag mellan valborgsmässoafton (den 30 april) och midsommardagen (den 24 juni). Sommarting hölls i princip inte i Finland eller på Åland som bara hade två respektive ett ordinarie ting per år.
Ämbetsverk som var underställt delegationen för krigsskadeståndsindustrin och verkade som dess verkställande organ. Ämbetsverket grundades 1945 och hade som mest en personal på över 500 personer. Verksamheten upphörde 1954.
Benämning som användes i Gamla Finland 1797–1811 för person som vid rekrytutskrivningarna förestod en rote om 100 man, det vill säga revisionssjälar, med samma uppgifter som en pätisotni hade.
Titel för andre, biträdande eller vice chef under autonoma tiden, till exempel referendariesekreterarna vid Senatens allmänna kansli och de särskilda expeditionernas kanslier samt kamreraren vid Senatens kammarkontor.
Ämbetsverk grundat 1947 under Undervisningsministeriet.
Polisavdelning vid stadspolisen från och med 1903. Spaningspolisen utredde brott, spanade efter brottslingar och anhöll lösdrivare. Den rapporterade direkt till polismästaren. Spaningspolisen förestods av en kommissarie eller kriminalkommissarie och uppgick 1918 i Detektiva centralpolisen.
Måttenhet för beräkning av åkerareal, också använd som skatteenhet. Spannlandets storlek varierade så att det var större i de mera perifera delarna av riket. Från 1635 var spannland ett geometriskt ytmått för beräkning av ett hemmans yta och kamerala storlek, motsvarande ungefär ett halvt tunnland. I Finland räknades 16 spann på en rök, motsvarande ett gammalt mantal, 1/4 mantal och 1/4 hektar. Senare fixerades spannlandet till ½ tunnland = 2 468 m2.
Benämning på den direktion som 1788–1793 förvaltade kronomagasinen och den därtill knutna verksamheten, officiellt benämnd Direktionen över allmänna spannmålsmagasinsinrättningen. Benämningen användes också om den 1794–1824 verkande allmänna eller kungliga magasinsdirektionen eller Kungliga spannmålsdirektionen,spannmålsmagasinsdirektionen.
Den del av ordinarie skatten i Viborgs län som bestod av spannmål som hade värderats i pengar. Kronovärdet fastställdes 1784 och höjdes 1797 och 1799. Åren 1811 och 1812 bestämdes att kronovärdet skulle frysas på samma nivå tills en ny skattläggning hade genomförts.
Hel- eller deltidsanställd lantarbetare (med familj) som var anställd av godsägare eller bonde på statsystemets villkor, därför också kallad statkarl. Spannmålskarlen fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen.
Tjänsteman i Kungliga klädkammaren under 1500-talet som ansvarade för spannmålsmätningen. Under 1700-talet och till 1878 i Sverige fanns det också spannmålsmätarlag som verkade som ett skrå för spannmålsmätare.
Stattorpare i Finland. Spannmålstorpare erlade som jord- och brödtorpare mantalspenningar.
Forskningsanstalt med uppgift att undersöka förädlingen av spannmålsväxter. Spannmålsundersökningsanstalten inrättades 1937 under Lantbruksministeriet, men utvecklades aldrig till en anstalt med egna laboratorier. I stället tog en spannmålsundersökningskommission hjälp av andra laboratorier, bl.a. Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium och Livsmedelslaboratoriet vid Statens tekniska forskningsanstalt.
Befattning i den medeltida staden. Innehavarens uppgift var att kontrollera mått och måttredskap. De godkända måtten och redskapen skulle sedan förses med stadens märke.
Fond under Finansministeriets förvaltning vilken var avsedd att trygga sparbankernas likviditet och stabila verksamhet genom understöd och lån. Sparbankernas säkerhetsfond inrättades 1931. Den fick sina medel från den garantiavgift som varje sparbank årligen skulle bidra med och som räknades ut på basis av bankens alla medel. Sparbankernas säkerhetsfond förvaltade efter 1942 också tillgångarna från den upplösta Sparbankernas utredningsbyrå. Säkerhetsfonden förvaltas från 1953 av Sparbanksförbundet.
Temporär finansmyndighet inrättad 1940 i Helsingfors för att under Finansministeriets översyn utreda de sparbankers angelägenheter som på grund av landavträdelserna efter vinterkriget (1939–1940) hade upplösts eller som på grund av landöverlåtelse eller -arrendering inte längre var solventa och därför borde upphöra med sin bankrörelse. Utredningsbyråns arbete leddes av en delegation på fem ledamöter, utsedda av Finansministeriet. Delegationen valde en direktion bestående av verkställande direktör och ett visst antal ledamöter, vilka utförde det praktiska arbetet. Sparbankernas utredningsbyrå upplöstes 1942. Dess tillgångar överfördes på Sparbankernas säkerhetsfond, medan förvaltningen av de beviljade lånen överfördes på Sparbankernas utredningsfond.
Fond grundad 1942 vid upplösningen av Sparbankernas utredningsbyrå för att förvalta de lån som beviljats av byrån.
Ämbetsverk för övervakning och granskning av sparbankerna, deras likviditet och verksamhet 1939–1952 under ledning av en sparbanksöverinspektör. Ämbetsverkets högsta beslutande organ utgjordes av förstärkta sparbanksinspektionen. Ursprungligen var övervakningen av sparbankerna ett inspektörsämbete grundat 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet. Sparbanksinspektionen omorganiserades 1952 till centralorganisation för sparbankerna, under Sparbanksförbundet i Finland, medan den statliga övervakningen av sparbankerna övertogs av Bankinspektionen.
Tjänstebeteckning för den bankinspektör som från 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet, ansvarade för sparbankernas övervakning och granskningen av den löpande verksamheten. Tidigare hade övervakningen skötts av bankernas egna ombudsmän, som verkade enligt regeringens instruktioner. Åren 1903 och 1918 tillsattes biträdande inspektörer. Sparbanksinspektörer fanns 1924–1939 i varje sparbanksdistrikt tills dessa indrogs och ersattes med Sparbanksinspektionen under en sparbanksöverinspektör. De bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Tjänstebeteckning för Sparbanksinspektionens högsta chef 1939–1952, som också verkade som ordförande på förstärkta sparbanksinspektionens sammanträden. Sparbanksöverinspektören utnämndes av presidenten på statsrådets framställning.
Avdelning i Postsparbanken från och med 1948, som under en avdelningschef utan särskilda kompetenskrav ansvarade för sparrörelsen. Avdelningen bestod av tre byråer, Första bokföringsbyrån och Andra boföringsbyrån samt Utanordningsbyrån.
Handling i form av kort som användes för att underlätta sparande för småsparare. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck som fästes på ett sparkort. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Märke som användes för att underlätta sparandet för småsparare. Fästes likt frimärken på ett sparkort. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Den inkomst som en sjuk eller annars arbetsoförmögen intern på en tvångsarbetsanstalt fick, i stället för arbetsandelspenningen. Sparpenningen utbetalades beroende på internens uppförande, enligt Justitieministeriets anvisningar.
Domstol som behandlar i lag bestämda kategorier av mål. Specialdomstolen består ofta av juridiskt bevandrade ledamöter och fackkunniga. De första egentliga specialdomstolarna grundades redan på 1600-talet. Beteckningen specialdomstol började dock användas först under självständighetstiden.
Utdrag ur jordeboken över alla kronohemman och lägenheter i häradet samt de persedlar som varje hemman betalade. Häradsskrivaren skulle årligen sammanställa ett specialextrakt, som granskades av kronofogden. Över sockensummorna upprättades sedan ett sammandrag för hela häradet som visade summorna av de räntor och persedlar som uppburits i häradet. Specialextraktet utgjorde grunden för förvandlingsuträkningen i ”specialräkningen”.
Efter 1795 benämning på den huvudsakliga jordeboken. Den skulle upprättas vart sjätte år och under mellanåren skulle endast förändringsextrakter upprättas. År 1802 användes termen persedeljordebok, och det bestämdes att en sådan skulle upprättas vart tionde år. År 1811 bestämdes att en ny persedel- eller specialjordebok skulle upprättas i ryskt mynt och att nya jordeböcker skulle upprättas för föregående år. Perioden mellan jordeböckerna skulle sedan vara tio år, så att nya jordeböcker skulle upprättas år 1820, 1830 och så vidare. Specialjordeboken skulle upprättas av häradsskrivaren i två exemplar, som tillsammans med specialräkningen skickades till landskontoret. Efter att landskamreraren hade styrkt specialjordebokens riktighet skulle ett exemplar skickas till senaten.
Köpkort för tillfälligt bruk, försågs med särskild beteckning och gällde för den tid som angivits på köpkortet. Specialköpkort beviljades a) person inom försvarsväsendet under den tid hon eller han befann sig på permission, kommendering eller var hemförlovad, och b) utlänning som tillfälligt vistades i landet.
Tillägg till geografisk karta över län, landskap eller härad innehållande speciella uppgifter om diverse förhållanden som till exempel vatten- och väderkvarnar.
Särskilt inrättad skola för speciell undervisning eller för viss kategori av elever, fackskola; från 1800-talet fackskolor för till exempel fyrverkare (krut och ammunition), sedan 1900-talet för barn med syn-, hörsel- eller talskada eller intellektuell utvecklingshämning som innebär att de inte kan följa undervisningen i grundskolan.
Benämning på tiondelängd som uppgjordes efter 1830 enligt ett visst formulär och varje gång ny specialjordebok upprättades. Specialtiondelängden fördes av häradsskrivaren och kronofogden sockenvis, enligt ett särskilt formulär, i samtliga härader på landshövdingens befallning. Eftersom dessa även innehöll uppgifter om tertialtionden ingår också säterierna i längden.
Benämning på den bok över ordinarie kronoskatter i hela fögderiet som efter 1689 i början av varje år skulle uppgöras av häradsskrivaren inför uppbördsstämmorna. Specialuppbördsboken innehöll på ena sidan av häradsskrivaren noterade uppgifter om skatteuttaget per varje hemman och lägenhet med angivande av åbons namn samt de räntor, bevillningar och kontributioner som häradsfogden skulle uppbära av denna det året. På den andra sidan antecknade häradsfogden de kronoinkomster som skulle bli uppburna och verifierade dem med sin underskrift. Specialuppbördsboken tillställdes landshövdingen som förseglade och auktoriserade debiteringen med sitt sigill, varefter häradsfogden kunde inleda uppbörden. Mellan 1729 och 1794 skulle handlingarna vara landshövdingen till handa inom februari månads slut, och de skulle tillställas kronofogden mot kvitto senast tio dagar innan uppbördsstämmorna inleddes den femtonde mars, under hot om vite vid fördröjning. Mellan 1794 och 1819 hölls uppbördsstämmor även på hösten, dock utan att särskild uppbördsbok författades. De avskaffades 1819 då uppbördsstämmorna alltid hölls på vintern och specialuppbördsboken fördes i slutet eller början av året.
Häradsskrivarens specifika uträkning i uppbördsboken av de utskylder som varje skattskyldig skulle erlägga under året. Uträkningen uppvisades för varje skattskyldig i samband med den årliga uppbördsstämman.
Kunskapsprov.
Tjänsteman i en filial inom ett post- och telegraf- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från och med 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Speditören, även kallad expeditören, var underställd föreståndaren. Från och med självständighetstiden indelades expeditörerna i två löneklasser: expeditör av första eller andra löneklassen.
Import av spelautomater inleddes på 1920-talet. År 1933 bestämdes att endast välgörenhetsorganisationer fick hålla spelautomater. Privatpersoner och företag kunde fortsättningsvis stå som ägare. År 1937 bestämdes att spelautomater endast fick hållas och ägas av Penning-automatföreningen. Avkastningen skulle fördelas av statsrådet som understöd åt välgörenhetsorganisationer. I slutet av 1930-talet var spelautomater endast tillåtna i första klassens restauranter.
Årligen av alla hjonelag uppburen avgift i Åbo stift, för underhållet av S:t Görans hospital och helgeandshuset i Åbo.
Av (ärke)biskopen och magistraten i Åbo stad verkställt och förvaltat spannmålsmagasin för fattighjälp åt behövande personer födda i Åbo stad. Magasinet inrättades 1773 med stöd av den i London avlidne handlanden John Spiekers testamente som anslog 1 500 silver sterling för ändamålet.
Offentliggöra en akademisk avhandling.
Benämning på övervikt på smörräntan som uttogs i särskilt Vasa och Uleåborgs län under 1700-talet. Spillet utgjorde i regel tio procent och kom eventuellt av att det uppmätta smöret krympte när det torkade.
Spillmån av en vara. I magasinsförvaltningen skulle magasinsförvaltaren avföra spillkapparna enligt ett på förhand fastställt system. Avskrivningen skulle inte räknas på uppbörden utan endast på utlevereringen. Avskrivningen var också fixerad utan hänsyn till lagringstiden.
Korrektionsinrättning för kvinnor, omnämnd i Finland från 1630. Spinnhusen underhölls med de inkomster fångarnas arbete inbringade och med medel ur Spinnhusfonden. De sista spinnhusen drogs in 1871, varefter ett landsomfattande tukthus och arbetsfängelse för kvinnor, också kallat straff- och arbetsfängelse, grundades i Tavastehus. Spinnhusen sorterade under svenska tiden under Kommerskollegium, under autonomin under Senatens ekonomiedepartement. Spinnhus fanns i Åbo 1630–1871. Ett nytt spinnhus grundades i Villmanstrand 1816 för att minska trängseln i spinnhuset i Åbo. Det inledde sin verksamhet 1818 och fick en egen predikant 1820. Det var verksamt tills de kvinnliga fångarna flyttades till straff- och arbetsfängelset för kvinnor i Tavastehus. Anstalten omorganiserades därefter till ett arbetsfängelse för män.
Ursprungligen Rasp- och spinnhusfonden grundad 1735 för insamlingen av medel till förmån för rasp- och spinnhusen. Medlen upptogs genom diverse avgifter från tullar och kulturevenemang, överflödsvaror, vissa böter och särskilda avgifter samt frivilliga bidrag som tidvis utfästes för ändamålet. Medlen drevs in av magistraten och levererades årligen i januari till lantränteriet i Åbo. Fonden drogs in under autonomin 1881.
Från svenska tiden fram till mitten av 1800-talet, kvinna som dömts till tutkhusarbete eller allmänt arbete på spinnhus eller kvinna som på grund av lösdriveri och annat otuktigt leverne hade förordnats till arbete i korrektionssyfte.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett spinnhus under förra delen av autonomin. Inspektorn var underställd direktionen, vars protokoll han förde, och lydde i sista hand under landshövdingen, senare guvernören.
Läkarbefattning vid ett spinnhus under perioden 1818–1882 som innefattade hälsogranskningar, sjukvård och granskning av födointaget. Spinnhusläkarna tillsattes av Senatens ekonomiedepartement, på förslag av Collegium medicum, senare Överstyrelsen för medicinalverket och Medicinalstyrelsen.
De penningmedel som inflöt till statskassan från arbete på spinnhus och andra korrektionsinrättningar för kvinnor sedan 1600-talet.
Predikant som tjänstgjorde vid spinnhus för internernas behov och deras moraliska förbättring. Tjänsterna inrättades genom spinnhusinstruktionen 1823 och besattes av vederbörande domkapitel, efter att landshövdingen hade hörts i saken. De ersattes från och med 1860-talet med fängelsepredikanter.
Arbetsledare och lärare i ull- och linspånad, linnevävnad, och strumpstickning på spinnhus under autonomin, eventuellt också under svenska tiden. Materialanskaffningen sköttes av spinnhusinspektorn.
Av statsverket reglerad avgift som tjänstemän hade rätt att ta ut som ett lönetillskott när de utförde vissa tjänster i sin ämbetsutövning, till exempel när de upprättade avskrifter, köpebrev och besvär. Sportlar uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en befattning var. I Ryssland och även i Gamla Finland uppbar tjänstemän vid domstolar och ämbetsverk sportler.
Reglerade avgifter som ämbetsmän och tjänstemän hade rätt att uppbära som vedergällning för tjänster i samband med sin ämbetsutövning såsom för upprättande av köpebrev, besvär och kopiering. Sportelmedel uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en befattning var.
Identitetskort som krävdes för inköp av alkoholhaltiga drycker på Alko. På kortet specificerades i vilken butik kortinnehavaren hade rätt att handla.
Stadsbetjänt med uppgift att (själv eller under ledning av en förman) förestå vården av och arbetet vid en brandspruta, brandkapten. Sprutmästaren inspekterade regelbundet brandsprutan och brandpersonalens kunnighet.
Lärare som biträdde den ordinarie läraren, preceptorn, i tronföljarens eller de furstliga barnens (eller vid hovet uppvaktande unga adelsmäns) undervisning i moderna europeiska språk. Benämningen användes även om språklärare vid universitet eller läroverk samt om språkläraren i språkmästarklassen vid trivialskola i Gamla Finland.
I Gamla Finland vid katedralskolan i Viborg särskild klass för språkundervisning i nyare språk.
Enskild riksdagsmans skriftliga förfrågan till regeringen eller den ansvariga ministern om en statsangelägenhet, vilken bör besvaras i riksdagen inom 21 dagar. Spörsmål leder inte, likt interpellationen, till diskussion och riksdagsbeslut om ministeransvarighet och regeringsförtroende.
Grupp bestående av militär personal som biträder en militär chef eller befälhavare i fråga om befälsutövning och administration. Staben inkluderar även denna chef. Termen användes också om en kunglig persons hovstat.
Militär stab i anslutning till Generalguvernörskansliet 1864–1905. Staben ansvarade för förvaltningen av de ryska trupper som var förlagda i Finland. Staben ansvarade även för de värvade finska trupperna fram till att värnpliktsarmén infördes 1880, därefter skötte generalguvernörens stab för finska militären om de finska trupperna. Staben för finländska militärdistriktet verkade under regentens och generalguvernörens kommando till 1905 då det finländska militärdistriktet införlivades med S:t Petersburgs militärdistrikt och staben drogs in.
En av Generalguvernörskansliets avdelningar som under generalguvernörens kommando förvaltade de i Finland stationerade ryska trupperna 1831–1863. Vid staben fanns också en avdelning som förvaltade den värvade finska militärens ärenden. Staben ersattes 1864 av det nygrundade finländska militärdistriktet och dess stab.
Benämning på den stab som biträdde befälhavaren för krigsmakten 1919–1925. Staben för krigsmakten upphörde sommaren 1925 då den slogs samman med generalstaben.
Stab bildad efter vinterkriget (den 19 mars 1940) för att reorganisera fältarmén till försvaret av östgränsen. Den nya staben, som bildades av staben för Näsets armé, övertog den direkta ledningen för trupperna från det krigstida Högkvarteret. Staben för landstridskrafterna upplöstes hösten 1940 då dess uppgifter överfördes till Försvarsmaktens huvudstab.
Högsta ockupationsmyndigheten i Östkarelen under fortsättningskriget. Den grundades den 15 juli 1941 och lydde under Högkvarteret. Staben var uppdelad i en ekonomisk och en administrativ sektion samt i sju avdelningar och fyra fristående byråer. Den leddes av chefen för militärförvaltningen, som biträddes av militärförvaltningens lagfarne rådgivare och den Östkarelska delegationen. Staben för Östkarelens militärförvaltning utgjorde den högsta nivån i en förvaltningspyramid som bestod av militärförvaltningsdistrikt, militärförvaltningsområden och lokala kommendanter.
Benämning på stabspersonal som inte var officerare eller underofficerare.
Officer som såsom närmaste man till chef eller befälhavare för befälet över dennes stab och leder dess arbete.
Militär grad i den svenska armén 1750–1833 med tjänsteställning mellan kapten och löjtnant. Före 1750 kallades motsvarande grad kaptenslöjtnant. I Ryssland utgjorde stabskapten från och med 1797 den tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”. Graden förekom i den finska militären under autonoma tiden.
I Ryssland benämning på lägre militärläkare. Sådana förekom även inom de till Gamla Finland förlagda ryska trupperna och anlitades också av civilbefolkningen.
I Ryssland från och med 1716 ledande läkare vid vart och ett av regementena samt chef för medicinalpersonalen vid regementet. Stabsläkare (rangklass 8–10) förekom även inom de till Gamla Finland förlagda ryska trupperna.
Befattning inom den vita armén 1918, fanns i staben för alla de fyra frontgrupperna. Stabsläkaren ansvarade för inrättandet av sjukhus vid fronten, uppställandet av fältambulanser och fältlasarett samt evakueringen av de sårade och sjuka till militärsjukhus bakom fronten.
Benämning på arméns överläkare under Karl XII:s regeringstid,senare kallad stabsläkare.
Högre officer som tjänstgör vid en militär stab. Åren 1751–1752 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta armén. De fick lägre lön än motsvarande befattningshavare vid de värvade regementena. I andra regementen än infanteriregementet i Österbotten innehade stabsofficerarna två boställen: ett som stabssäte och ett som löneboställe.
Tjänstetitel för ryttmästare i kavalleriet som tjänstgjorde vid en stab (regementsstab eller högre). I Ryssland utgjorde stabsryttmästaren från och med 1797 den tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Benämning på anslagen till lön till militär befattningshavare, i hans egenskap av medlem av regementets stab.
Underlöjtnant vid stab som inte uppbar underlöjtnants normala lön.
Tätort som har varierande politiska, ekonomiska och rättsliga privilegier i förhållande till omlandet och/eller utgör administrativt centrum för ett större eller mindre territorium. I Ryssland var städerna på 1700-talet indelade i olika klasser. I Sverige fr.o.m. senmedeltiden en (tät)ort som enligt av Kunglig Majestät beviljade stadsrättigheter utgjorde centrum för administration, handel och industri samt kommunikationer och som i förhållande till sin omnejd fungerade som en självständig enhet med egna styrande och förvaltande organ och egen tjänstemannakår.
Den medeltida staden hade vanligen två byggmästare som ansvarade för underhåll och uppförande av nya byggnader. Om det förekom större byggnadsföretag utsågs ofta fler än två byggmästare.
Varje medeltida stads kopia av stadslagen. Lagboken förvarades i en kista tillsammans med stadens sigill och privilegier. Den upplästes en gång om året, och var och en hade rätt att mot en avgift få lagens innehåll i en rättsfråga uppläst för sig.
Tjänsteman i staden som omnämndes i stadslagen. En sådan stadstjänare fanns under 1500-talet både i Viborg och i Åbo. Med tanke på ordet sven (ung man, oerfaren, yngling) måste han eventuellt vara ogift.
Stadsanställd med uppgift att ha hand om rådhusklockan och dess urverk. Även städer i Gamla Finland hade anställda urställare.
Från medeltiden ett rådgivande utskott i en del städer, bestående av förtroendemän som representerade det burskapsägande borgerskapet. Stadens äldste kompletterade stadens råd. På 1700-talet blev stadens äldste en remissinstans för magistraten och övertog överläggningarna mellan magistrat och borgerskap från rådstugorna. I Åbo tillsattes i mitten av 1670-talet stadens äldste, även kallat de äldstes råd, eller de tjugofyras råd. Antalet medlemmar varierade mellan 22 och 25 och starkast representerade var handlandena. Man kunde be om de äldstes åsikt då det gällde val av stadsfunktionärer och präster, de granskade stadens räkenskaper och (från 1689) övervakade de medel som användes för underhållet av offentliga byggnader. Från 1693 deltog stadens äldste i behandlingen av ansökningar om burskap. De skötte taxeringen tillsammans med magistraten och behandlade skattebesvär. På andra håll, till exempel i Viborg, hade stadens äldste en oklarare roll, men de förekom senare även i en del av städerna i Gamla Finland.
Fastställa.
Benämning på en överenskommelse om erläggandet av en fixerad skatteprestation, vanligen mellan kronan och en eller flera skattebetalare.
Boskapspenningar för prästgårdar. År 1627 åtog sig prästeståndet att betala skatt för boskap och utsäde. År 1642 bestämdes att prästgårdarna årligen skulle erlägga boskapspenningar. Varje prästgård skulle erlägga medeltalet av de summor som under de tre föregående åren efter föregående taxering blivit betalda för utsäde och boskap.
Församling som betalade census. Mestadels bestod avgiften av pengar eller smör, ibland spannmål eller fisk. Avgiften utgjorde en förhållandevis liten del av en kyrkoherdes inkomster.
Om mark eller fiskevatten på kronans område, innebar en särskild avgift eller särskilt arrende.
Bonde som betalade en bestämd summa i skatt (stadgeränta) till kronan för det hemman han brukade, i stället för att betala skatt efter skattetal. Ursprungligen var stadgebönderna nybyggare på allmänningsjord. Stadgebönder förekom i norra Tavastland från och med 1300-talet. Benämningen förekom också i norra Savolax och i Österbotten på 1500-talet, fram till 1657. Så småningom började stadgebönderna uppfattas som kronobönder, och formellt likställdes de 1724.
Benämning (1530–1657) på ett hemman som betalade stadgeskatt, stadgeränta, till kronan. Stadgehemmanen betraktades i allmänhet som ett slags kronohemman med arvsrätt. Förekom också som ett av enskild utarrenderat skattehemman.
Person som har städslad tjänst eller lega, också om arbetare som utför sitt arbete på ackord.
Åbo på frälsets ströhemman som år för år, oberoende av skördens storlek, erlade en bestämd mängd spannmål och andra jordbruksprodukter till frälsemannen till skillnad från landbönderna på frälsesäterierna som vanligen erlade en överenskommen del av skörden till frälsemannen.
Avgift i lax som på 1500-talet förekom i Kemi. Skatten hörde under medeltiden till de kyrkliga skatterna och hade pålagts av biskopen för att bönderna skulle få använda sina nät om söndagarna. Den indrogs senast 1548 till kronan.
Kronoprebende eller kronohemman som anslagits till lön eller löneförbättring åt vissa innehavare av ett ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Medeltida skatteform som innebar att en grupp bönder i exempelvis en socken eller ett härad kollektivt utgjorde en viss avgift, ofta fastställd i en viss vara. Också tiondet kunde betalas som stadgeskatt. Skatteformen innebar att kronan inte kontrollerade de enskilda hemmanens prestationsförmåga.
Som accis utgående avgift till stad.
Aktuarie vid rådhusrätt och magistrat.
Apotek i stad.
Om apotekare i stad, särskilt av stad i särskild ordning antagen apotekare.
Tjänsteman med ansvar för byggnadsverksamheten i en stad, ursprungligen den arkitekt som var upptagen på ämbets- och byggningskollegiets tjänstestat i Stockholm från 1672. År 1897 fanns stadsarkitekter vid byggnadskontoren i Viborg, Åbo och Tammerfors. I Helsingfors skapades tjänsten som stadsarkitekt år 1907.
Stads arkiv, särskilt som officiell benämning på vart och ett av vissa städers (till exempel Stockholms) arkiv. Termen används även om byggnad som inrymmer stadsarkiv.
Stadsläkare.
Artilleri som tillhör stad.
Offentlig auktion som förrättas genom en stads auktionskammare.
Mäklare vid offentlig auktion som förrättas genom auktionskammaren i en stad.
Som skatt utgående avgift till stad.
Stads badstuga.
Stadsanställd läkare vars kompetensområde var sjukdomsframkallande bakterier.
För stad i särskild ordning utsedd barberare.
Stadsanställd barnmorska.
Förvaltare eller uppsyningsman i stads tjänst.
I stad (som gällande likare) för vägning använt besman.
I eller för stad tjänstgörande besökare.
Kollektiv beteckning för alla innehavare av tjänst vid allmän domstol eller magistrat i stad, särskilt om innehavare av underordnad tjänst med uppgifter av exekutiv, stundom polisiär karaktär; biträde, vaktmästare.
Innehavare av tjänst vid domstol eller magistrat i stad (till exempel rådhusrätt eller kämnärsrätt), i synnerhet om innehavare av underordnad tjänst (som biträde eller vaktmästare), ofta med uppgifter av exekutiv och ibland även polisiär art. Beteckningen används ofta i pluralis.
Kollektivbenämning på underordnade tjänstemän som verkade som biträden eller vaktmästare vid stadens allmänna underrätt eller magistrat. De hade ofta uppgifter av exekutiv eller polisiär art.
Skriftligt bevis som utfärdades i en stads namn av stads myndighet.
allmänt bibliotek i stad, särskilt som officiell benämning på sådant bibliotek i vissa städer.
Chef för stadsbibliotek.
Dombok i vilken de domar som avkunnades i rådhuset antecknades.
Vid port eller öppning i mur och liknande som omgärdade stad eller inlopp i hamn: stoppbom där passerande måste stanna och genomgå pass- eller tullkontroll; tullbom.
Stadsbo som brukade jord belägen utanför staden.
Jordbruksfastighet ägd av stad.
Borgmästare vald av stadens borgerskap. Han hade en sämre ställning och avlöning än den kungliga borgmästaren.
I stads namn av stads myndighet utfärdat skriftligt bevis. Termen används i synnerhet om fastebrev.
Bro i stad.
Brygga eller bro i stad.
Bryggare vid stadsbryggeri.
Underordnad stadstjänare med uppgift att biträda vid kommunala och exekutiva göromål.
I stadens tjänst varande byggmästare med uppgift att leda eller utföra (hus)byggande i staden.
Militär båtsman som tjänstgjorde för en stad på en staden tillhörig båt. Han uppställdes och underhölls av staden.
I Ryssland från 1782 förvaltningsorgan i en stadsdel för upprätthållandet av den allmänna ordningen och andra polisiära uppgifter, samt för verkställandet av domstolars och myndigheters beslut. Stadsdelsförvaltningen leddes av en stadsdelsuppsyningsman. I anslutning till stadsdelsförvaltningen fanns en muntlig rätt, en brandmästare och brandkår, ett lanternkommando, en fastighetsmäklare, en städslingsmäklare, en stadsackuschörska, en läkare och ett poliskommando. Stadsdelsförvaltningen lydde under stadsfogdeämbetet. I Gamla Finland hade stadsfogdeämbetena 1784–1799 likheter med de ryska stadsdelsförvaltningarna.
I Ryssland 1782–1799 och 1802–1810 poliskommando i en stadsdel. I Gamla Finland motsvarade poliskommandona i kretsstäderna 1784–1810 stadsdelskommandon om 34 man.
I Ryssland från 1782 chef för stadsdelsförvaltningen i en stadsdel. Stadsdelsuppsyningsmannen tillhörde rangklass 10. I städerna i Gamla Finland förekom stadsdelsuppsyningsmän 1784–1799.
I städerna i Ryssland från 1785 ett permanent organ bestående av stadsöverhuvudet och en representant för varje stadsdel med uppgift att upprätta och föra stadens borgarbok. Detta organ förekom även i städerna i Gamla Finland 1787–1811.
Den högsta kommunala tjänstemannen i stad, utses av stadsfullmäktige. Större städer har även biträdande stadsdirektörer. Finlands förste stadsdirektör var Allan Ahlström i Jakobstad, som tillträdde tjänsten 1919. Övriga städer fick stadsdirektörer först efter att en lag om ändring av kommunallagen för städerna stiftats 1927. Stadsdirektören i Helsingfors bär sedan 1934 titeln överborgmästare.
Hederstitel som presidenten kan förläna förtjänstfulla högre tjänstemän inom kommunalförvaltningen.
I Ryssland från 1785 benämning på olika självstyrelseorgan i städerna, vilka också fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och som där kallades stadsråd.
Tjänsteman med uppgifter inom stadens finansförvaltning. År 1897 fanns en sådan tjänst endast i Ekenäs.
I städer i Gamla Finland tjänsteman för olika övervakningsuppgifter samt allmän åklagare, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Tjänsteman i stad med uppgift att bevaka statens (kronans) rätt och fungera som åklagare särskilt i finansrättsliga mål. Stadsfiskalen verkade under svenska tiden först under riksdrotsen, senare under Stadsfiskalkontoret, med borgmästaren i staden som närmaste förman. Uppgifterna utökades på 1700-talet med utmätnings- och polisärenden, med stadsvakterna som närmaste underordnade. I de så kallade gamla städerna blev stadsfiskal en tjänstebeteckning för rådstugurättens åklagare. Stadsfiskalerna utnämndes efter 1922 av justitiekanslern efter att magistraten och landshövdingen hade hörts i saken, och arbetar enligt en av denne fastställd arbetsordning.
I Ryssland från 1775 det högsta polisbefälet i städerna, från 1782 chef för stadsfogdeämbetet, som lydde under överkommendanten eller kommendanten, då en sådan fanns i staden. Stadsfogdarna kallades även polismästare och hörde till rangklass 8. I Gamla Finland fanns stadsfogdar av detta slag 1784–1799. Under övriga perioder hade städerna i Gamla Finland stadsfogdar av svensk typ.
Från 1500-talet om kronans tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens beslut samt att som kungligt ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
I Ryssland 1782–1799 och från 1802 polisiärt och administrativt kollegialt ämbetsverk i städerna, vilket var utrustat med domstolsfunktionen vogteigericht i mindre brottmål och tvistemål. Stadsfogdeämbetet leddes av stadsfogden, med bistånd av pristaver, det vill säga uppsyningsmän för civilärenden och kriminalärenden. I anslutning till stadsfogdeämbetena verkade högvakten och bysättningshäktet. Under stadsfogdeämbetet lydde de verkställande organen stadsdelsförvaltningarna, kvartersuppsyningsmännen och kvarterslöjtnanterna, samt poliskommandona, brandmästarna och brandkommandot. I städerna i Gamla Finland fanns stadsfogdeämbeten 1784–1799.
Ledamot av stadens högsta beslutande organ från 1873, valdes av den röstberättigade stadsbefolkningen; ersattes 1971 med kommunfullmäktig. Stadsfullmäktig infördes genom kommunreformen år 1873 som grundade sig på den nya kommunallagen. Den föregicks av representantskap i rådstugan (magistraten) som dominerades av borgare. Även borgare eller gårdsägare som inte hade plats i rådstugan kunde intill 1873 bli inkallade till magistraten för att redogöra för sin syn på föreslagna reformer.
Det högsta beslutande organet i en stad.
Av staden anställd examinerad medicine doktor under svenska tiden och i viss mån ännu under autonoma tiden. Stadsfysikus räknades till stadsbetjänte. Den första stadsfysikus anställdes 1755 (Åbo) och nästa 1774 (Helsingfors). De ersattes under autonoma tiden med stadsläkare. I Ryssland var stadsfysikus från och med 1715 titeln för chefen för medicinalförvaltningen i sådan stad som hade stadsläkare, och från och med 1797 titel för inspektören för guvernementsmedicinalförvaltningen, trots att denne inte deltog i hälsovården i någon stad.
Häkte underhållet av en stad, avsett som förvaringsställe för brottsmisstänkta under rättegången vid stadens domstol och för korta fängelsestraff, ursprungligen fängelse på vatten och bröd. Stdsfängelser stadgades redan under svenska tiden i stadslagen och 1798. År 1889 blev stadsfängelset en statlig fängelseinrättning under länsfängelset.
Under stora ofreden av den ryska militärförvaltningen i västra Finland före 1717 för kort tid tillsatt styresman i några sådana städer som saknade fungerande magistrat. Dessa stadsförmän tillhörde den inhemska befolkningen.
Territoriell församling inom statskyrkan som omfattar invånarna i en stad, till skillnad från landsförsamlingen. Stadsförsamlingen kunde vara självständig eller ingå i ett pastorat, från 1933 också i en samfälld stads- och landsförsamling.
Stadstjänsteman som i samband med stadsplanering eller byggnation utför praktiska mätningar av jordytans form och storlek, jordens tyngdkraft och riktning. Under senare delen av autonoma tiden fanns en geodet vid byggnadskontoret i Helsingfors stad.
Kommendant för stad eller befälhavare för borgargarde i stad.
Person med uppdrag att valla stadsbefolkningens boskap och att till exempel se till att beteshagarna hölls i gott skick och att gärdesgårdarna var hela. Stadsherdar fanns till exempel i Helsingfors under senare delen av 1600-talet.
Offentlig byggnad inrymmande lokaler för (en del av) stadens myndigheter.
Tjänsteman i stad med uppgift att leda stadens mätningsväsende, fastighetsbildning och -registrering, ursprungligen den ingenjör som upptogs på ämbetskollegiets stat i Stockholm 1672. Termen används också om en bisyssla som sorterade under byggnadsnämnden i en stad och utfördes av en ingenjör som verkade i staden. Tjänsterna började inrättas i Finland från 1823, på förslag av Intendentkontoret. I början av 1900-talet saknade ännu de flesta mindre städerna en dylik. I Helsingfors var stadsingenjören chef för byggnadskontoret.
I Ryssland tillhörde från 1785 invånarna i en stad någon av följande sex klasser: 1. de verkliga stadsinvånarna, det vill säga hus- och fastighetsägarna, 2. gillesköpmännen i de tre skattegillena, 3. skråhantverkarna, 4. gäster från andra orter och utlandet, 5. småborgarna, 6. namnkunniga borgare. Denna stadsbefolkning utgjorde ett stadssamfund. Vid val av medlemmar till stadens organ skedde valförrättningen i regel med ballottering enligt dessa klasser. Denna klassindelning gällde från 1787 till början av autonoma tiden endast delvis i Gamla Finland, i och med att klasserna 4 och 6 saknades.
Under svenska tiden den bebyggda och obebyggda jord som låg inom en stads område, i inskränkt betydelse under svenska tiden och autonoma tiden huvudsakligen om den del av en stads territorium som inte var bebyggd eller använd till tomter, gator och torg.
Till stadskansliet, drätselkammaren eller -kontoret knuten tjänsteman med uppgift att sköta eller leda stadens räkenskapsföring, i viss utsträckning också dess finansförvaltning.
Kaplan i en stadsförsamling eller en kombinerad stads- och landsförsamling.
Stadens medel i form av kontanter, kassafunktionen i staden. Medlen var avsedda för bestridande av de allmänna utgifterna som exempelvis ämbets- och tjänstemännens löner.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Kirurg som var anställd av en stad. En dylik fanns upptagen på rådhusets stater i Stockholm 1729, och räknades till stadsbetjänte. Också en fältskär eller barberare, som utförde mindre kirurgiska ingrepp, kunde benämnas stadskirurg om han stod i anställningsförhållande till staden. I Finland började stadskirurger förekomma först under autonoma tiden. Företräde till tjänsten hade kirurgie magistrar. Den första stadskirurgen omnämns i Vasa 1811. I Ryssland förekom benämningen under 1700-talet och avsåg en läkare i stad som var underställd stadsfysikus. Läkare med benämningen stadskirurg fanns även i Gamla Finland.
Stadshäkte, stadsfängelse.
I Gamla Finland stadsanställd klockringare med uppgift att sköta klockringningen i stadens klocka.
Parallell benämning på poliskommando i guvernementsstad.
Kommun som administrerade en stad eller ett större område där stad ingick.
Kvartermästare med uppgift att förbereda inkvartering i en stad.
Med stadslagen avsågs Magnus Erikssons stadslag som gällde i städerna i delar av Gamla Finland som Sverige avträtt 1721, men som senare till vissa delar ersattes av 1734 års lag. Stadslagen ingick i beteckningen gamla lagen, som började användas i Gamla Finland 1742.
Från 1680 en av två edsvurna borgare som mot befrielse från vissa pålagor (såsom inkvartering, extra pålagor, utskrivningar) förestod lotsväsendet i en hamnstad. Stadslotsarnas lön fastställdes 1767 till densamma som kronolotsarnas. De ansvarade för remmande av hamninloppen och farlederna i Bottniska viken samt remmarnas underhåll tillsammans med traktens skärgårdsbönder. Lotsarna i Uleåborg utsågs på våren vid allmänt rådstugumöte.
Läkare som var anställd av en stad. Stadsläkare fanns under svenska tiden och autonoma tiden i två kategorier: stadsfysikus (examinerad medicine doktor) och stadskirurg eller stadsfältskär (kirurgie magisters examen). Stadsläkarna utnämndes av regenten på magistratens förslag. Efter 1812 var kompetenskraven desamma som för provinsialläkare.
I Ryssland från 1720 administrativ och dömande myndighet i städerna, i köpingarna och i stora byar med kommersiell och industriell verksamhet. De ryska stadsmagistraterna ändrade karaktär 1775 och blev allmänna domstolar i tvistemål och brottmål. Stadsmagistraterna återfick 1785 utvidgade administrativa uppgifter. Under stadsmagistraten lydde stadens muntliga rätt för kommersiella tvistemål och hantverkarnas amtsgericht. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 hade städerna i Gamla Finland stadsmagistrater av rysk typ i vilkas domslut ändring kunde sökas hos civiltribunalet och kriminaltribunalet, medan ändring i beslut om stadens angelägenheter kunde sökas hos guvernementsmagistraten. Vid övriga tider, i synnerhet fram till 1784, följde städernas magistrat i huvudsak svensk modell. Stadsmagistraten benämndes även ”magistrat och rådstugurätt”, samt rådstuga.
Militär chef närmast underställd stadskommendant i en befäst stad (till exempel Viborg), platsmajor, hög befattning inom Stockholms borgerskaps infanteri- och kavallerikårer.
(Manlig) vuxen stadsinvånare, särskilt om sådan invånare med stadsmannarätt (till exempel borgare). Motsats: lantman.
Från och med 1531 tillfälle för stadens egna köpmän att sälja sina varor. Endast de två Henriksmarknaderna i Åbo var öppna även för främmande köpmän. Stadsmarknad hölls vanligen några gånger per år.
I större stads tjänst varande officiell och auktoriserad mäklare, ursprungligen bara i Stockholm. Stadsmäklaren ansvarade för mäklarärendena inom handel och sjöfart och verkade som mellanhand vid avslutande av vissa affärer mot provision av parterna. Stadsmäklaren kontrollerades i viss mån av stadens myndigheter.
Edsvuren av stad anställd mätare som utförde geometriskt eller geografiskt mätningsarbete. Stadsmätaren verkställde också offentliga mätningar av torra varor om köparen eller säljaren begärde det.
(Ursprungligen lagfaren) tjänsteman vid magistrat eller rådstugurätt, i Stockholm vid justitie-, handels- och ämbetskollegiet, med uppgift att handlägga eller biträda vid handläggning av stadens alla mål och ärenden. Termen övergick sedermera i betydelsen ”tjänsteman som biträder en stadsjurist”.
Kommunal tjänsteman vars huvudsakliga uppgift var att bistå stadens myndigheter med juridisk hjälp samt att tjänstgöra som sekreterare i kommunala styrelser och nämnder.
Läkare anställd av en stad för att utöva allmän sjukvård. Han skulle också på landshövdingens förordnande besiktiga döda kroppar i det fall att dödsorsaken var oklar.
Plan för reglering av bebyggelse och annan markanvändning i en stad eller i en kommun med tät bebyggelse. Stadsplanen gjordes upp av de kommunala myndigheterna.
Kommunalt anställd arkitekt vars huvudsakliga uppgift är att utarbeta stadsplan.
Från 1944 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att behandla ärenden rörande städers stadsplaner, upprättande av byggnadsplaner för samhällen med sammanträngd befolkning och tätt bebyggda trakter, byggnadsinspektioner, vården av stadsplanearkivet samt tjänsteförordnanden vid avdelningen. Stadsplaneavdelningen förestods av en överarkitekt med titeln byggnadsråd.
Från 1903 om polisinrättningen i en stad. Stadspolisen bestod av polismästaren, en sekreterare och ett antal kommissarier, överkonstaplar och konstaplar. Den ersatte poliskammaren.
Kyrkoherde i stadsförsamling, särskilt den första som hade utnämnts till predikoämbetet i staden. När predikoämbetet hade etablerat sig: (stads)kyrkoherde.
Benämning på borgmästare under 1600- och 1700-talen.
Förteckning över markegångspriser eller gällande växelkurs.
I svenska städer på 1600- och 1700-talen stadsanställd med uppgift att verkställa kroppsstraff utdömda av allmän domstol. Stadsprofossuppdrag fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Kontraktsprost som var kyrkoherde i en stadsförsamling eller titulärprost i egen stadsförsamling.
Revisor i en stads tjänst.
Benämning på en rote i en stad inom det ständiga knektehållet.
I Gamla Finland benämning på de självstyrelseorgan som i Ryssland kallades stadsduma. Olika former av stadsråd var allmänt stadsråd, fyrmannastadsråd och sexmannastadsråd.
Rätt som gäller städer. Ursprungligen allmän rätt för samtliga städer i svenska riket, stadslag, införd i Finland under senare hälften av 1300-talet och upphävd med 1734 års lag. Därefter har termen använts närmast i betydelsen allmän domstol eller rättsskipning i stad.
I Ryssland från 1785 den stadsbefolkning som hörde till de sex klasserna av stadsinvånare, vilka hade rätt att delta i stadens självstyrelse. Stadssamfunden var juridiska personer som kunde inneha egendom och bära upp avgifter av stadsinvånarna. Stadssamfunden i Gamla Finland utgjordes från 1784 fram till början av autonoma tiden endast av fyra av de sex invånarklasserna.
Juridiskt utbildad sekreterare vid magistraten, ursprungligen bara i större stad (till exempel Stockholm), underställd borgmästaren eller borgmästarna. I mindre städer var stadssekreteraren en förtroendeman i protokollförande uppgifter, som samtidigt innehade en annan tjänst i staden. I en del stadssekreterartjänster i Gamla Finland ingick uppgiften som notarius publicus. Under autonomin motsvarade magistratssekreterare de tidigare stadssekreterarna. Under självständigheten förekommer beteckningen stadssekreterare om högre tjänsteman i en stads förvaltning.
Servitut som berörde en stadsfastighet.
Det sigill som den medeltida staden använde för att bekräfta sina handlingar. Emblemet i de sex finska medeltida städerna är en bokstav. I Borgå och Viborgs stadssigill är emblemet dessutom placerat i en sköld. Det äldsta bevarade finska stadssigillet är för Åbo och det är belagt från 1309.
Av stad förd bok över diverse expeditioner som hade förseglats med stadens sigill.
Skatt som städerna årligen betalade till kronan.
Skola som förmodligen fanns i många medeltida städer. I Åbo var den antagligen förenad med katedralskolan. I Viborg nämndes en skolmästare 1409. Förmodligen motsvarade stadsskolan katedralskolans lägre klasser. Skolan i Raumo besöktes av Martin Skytte och var eventuellt knuten till franciskanklostret. Åren 1540–1541 sköttes den av stadens kyrkoherde. I Borgå omnämndes en skolmästare 1545. Från det medeltida Ulvsby är ingen skola känd. En skolmästare omnämndes i Björneborg 1555.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som lagläsare biträda vid handläggningen av rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Förvaltningsorganen för ett självständigt stadssamfund. I Sverige finns uppgifter om städernas styrelse från 1200-talet. I Finland omtalas Åbo som stad första gången 1309. Borgmästare och rådstugurätt omtalas 1324. Den centrala dömande myndigheten i den medeltida staden var rådet, som också hade administrativa befogenheter. Rådet ombildades under början av 1600-talet till magistraten, som med stöd av stadslagen utgjorde det beslutande och verkställande organet i svenska och finländska städer fram till 1900-talets mitt, varefter den beslutande makten stegvis övergick till stadsfullmäktige. Stadsstyrelsen väljs av stadsfullmäktige. Den motsvaras i kommunerna av kommunstyrelsen.
Ämbetsed som avlades av stadsskrivare.
Tjänsteman (för kronan) med uppgift att biträda magistraten som ett slags kunglig stadsskrivare. Stadssyndikus skulle anställas av staden om det finansiella läget så tillät. Han avlade särskild ämbetsed (stadssyndikied). Efter 1633 blev termen en synonym till stadsskrivare.
Rättslig sammankomst i städerna som förekom redan före de äldsta medeltidslagarna. I Birka leddes stadstinget av kungen personligen eller av dennes ställföreträdare, men besluten fattades av menigheten. Synnerligen viktiga beslut skulle dessutom underställas ett annat ting i en annan del av riket. På 1200-talet blev bytinget stadens domstol. Fogdens och rådmännens dom avkunnades på allmänt byting. I Magnus Erikssons stadslag förekommer byamotet endast på ett ställe.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
Tjänsteman inom staden som ansvarade för stadens grönområden. År 1897 fanns tjänsten endast i Helsingfors. Administrativt hörde stadsträdgårdsmästaren till byggnadskontoret och var underställd stadsingenjören.
I Gamla Finland benämning på stadsanställd vid magistraten med uppgift att utföra underordnade sysslor.
Vaktchef, ett slags polismästare. I 1600-talets Åbo organiserade stadsvaktmästaren vakthållningen och övervakningen av ordningen. Han kallades också stadslöjtnant. Stadsvaktmästaren kunde också göra anhållanden. Ofta verkade före detta officerare som stadsvaktmästare. Som underordnade vaktkarlar verkade tornväktarna.
Stadsanställd läkare vars kompetensområde var sexuellt överförbara infektioner och sjukdomar.
I Ryssland från 1766 förtroendeman som från 1785 valdes av en stads folkförsamling och var ledare för städernas självstyrelseorgan. Stadsöverhuvudet var bl.a. ordförande i sexmannastadsrådet eller fyrmannastadsrådet, pupillkollegiet och stadsdeputeradeförsamlingen. Han tillhörde rangklass 8. I städerna i Gamla Finland fanns stadsöverhuvud 1787–1797 under ståthållarskapsperioden.
I Ryssland från och med 1763 benämning på sådan stad som inte utgjorde förvaltningscentrum för en krets. Ort med stadssrättigheter som 1796 inte fanns upptagen i utgiftsstaterna för guvernementen i det ryska riket, štaty gubernskie, det vill säga landsstaten, betecknades som ”zaštatnyj gorod”.
Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig post och som utfördes av beridna postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten. I Sverige infördes stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas kronopost till nästa länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig postföring började skötas av postbönder som forslade posten till och från följande postbonde. Systemet avskaffades 1846.
Vägmärke för vinterväg.
Under medeltiden hos konung, biskop eller storman anställd person som ursprungligen hade uppsyn över stallet och hästarna. Benämningen användes särskilt om sådan (hög) person inom hirden som utöver ovan nämnda funktion också skötte konungens resor, föredrog hirdens angelägenheter inför konungen, var befälhavare för krigsmakten till lands m.m. ”Stallare” ersattes på 1200-talet av ”marsk”.
Person upptagen på Kungl. stallstatens lönestat och som ansvarade för skötseln av stallet. Stallmästare förekom också under 1500-talet vid kronans slott och borgar.
Lägre hovtjänst för unga adelsmän. Drottning Kristina delade 1646 pagerna in i stallpager, som knöts till Kungl. stallstaten, och kammarpager, som tjänade i monarkens rum.
Lägre tjänsteman inom Kungl. stallstaten, underställd stallmästaren och hovstallmästaren. Stallskrivaren nämns åtminstone 1697, men saknas i hovkalendrar från slutet av 1700-talet.
På Kungl. stallstaten åtminstone tidvis under 1600–1700-talet upptagen skräddare, som ansvarade för bl.a. de kungliga hästarnas kläden.
Korstol. Korstolen var förbehållen innehavaren av ett visst ämbete inom domkapitlet. Den hade en ceremoniell betydelse vid installationen av nya kormedlemmar.
Säte i koret, en av domkapitelmedlemmarnas viktigaste rättigheter.
Apotek med reala apoteksprivilegier. Efter 1836 beviljades inte längre reala apoteksprivilegier. Efter 1857 var i praktiken den enda skillnaden mellan ett personellt apotek och ett stamapotek att stamapoteken var skattefria medan de personella apoteken måste erlägga en årlig avgift till kronan. Under ett stamapotek kan finnas filialapotek, där föreståndaren inte har egna apoteksprivilegier.
Huvudsaklig järnväg från vilken även mindre järnvägar utlöper.
Av kyrkan auktoriserad bok, lista eller längd enligt vilken frivilliga understöd till församlingen uppbars och där prästen antecknade givarens namn och understödet. Understöden gick bl.a. till fattigkassan, reparation av kyrka eller boställe, införskaffande av kyrkklocka och nattvardskalk.
År 1912 delades Finland in i konsulentdistrikt, där en stambokskonsulent skötte om att föra stambok över husdjursraser. Stambokskonsulenterna lydde under Lantbruksstyrelsen.
Med stöd av en matrikel över samtliga hushåll insamlade frivilliga medel till församlingen, exempelvis borgarbok.
Hemman från vilket jordavsöndring ägt rum. I fråga om det ständiga knektehållet betecknade stamhemmanet den gård som var ansvarig för roten/rusthållet, ofta den största gården i roten.
Handling som uppgjordes av försvarsmakten för varje värnpliktig. Stamkortet innehöll information om den värnpliktiges tjänst från att han deltagit i uppbådet till att han hemförlovats, stupat eller pensionerats vid försvarsmakten. Systematiska stamkort uppgjordes från och med 1919.
Skatt på en maskin eller anordning (stampkvarn) eller anläggning (stampverk) för utförande av stampning (hålslagning eller stansning, tillhuggning eller avhuggning, formning eller smidning). Stampverk för klädesvalkning erlade skatt i penningar och de övriga i naturapersedlar eller penningar efter markegångspris.
Den största gården i roten, på vars mark soldattorpet vanligen fanns. Stamroten ansvarade för att rotens skyldigheter uppfylldes.
Förteckning över de till reserven och lantvärnet hörande underofficerarna och manskapet, samt över arbetssoldater av I kategorin.
Innebär att en bestämd handel eller vissa varor dirigerades till en viss handelsplats. Magnus Erikssons stadslag fastslog att ”alla köp skall göras i staden”. Reellt innebar detta en stapelrätt. I litteraturen används oftast termerna handelstvång eller förbud mot landsköp. Det bottniska stapeltvånget hade sitt ursprung i Magnus Erikssons stadslag som slog fast att ”[a]lla män från Finland, utom Åbo borgare, från Nyland, Roden, Hälsningland eller Gästrikland skall ingenstädes driva sin handel med skepp utom i Stockholm”.
Ursprungligen en stad som hade rätt att hålla varulager, en ”stapel”. Termen stapelstad infördes 1636 om den stad som hade rätt att idka handel med utlandet och som fick uppbära tolag.Senare innebar termen stapelstad att fartyg som kom från utlandet kunde inklarera och lossa sin last med tullpliktiga varor i staden. Förutsättningen för stapelrätten var att staden skulle tillhandahålla och bekosta de lokaler som tullförvaltningen behövde samt expeditionslokaler för sjömanshuset. Staden fick ersättning, den så kallade tolagsersättningen, från tulluppbörden. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder. I Gamla Finland var Viborg och Fredrikshamn stapelstäder. Skillnaden mellan stapelstad och annan handelsstad avskaffades successivt mellan 1808 och 1812 och slutgiltigt genom handelsfriheten 1868.
Handelstvång som bestod i skyldigheten att underordna sig de inskränkningar i rätten att bedriva utrikeshandel som tillkom som en följd av inrättandet av stapelstäder.
Motsvarigheten till en länsman i Kexholms län och Karelen. Under starosten tjänstgjorde kymmenecker eller tiondebönder inom varsitt distrikt av pogosten. I Ryssland var staroster under 1700-talet bland allmogen i agrarsamhället eller bland de lägre stadsinvånarna liksom även inom kyrkliga samfälligheter och vissa andra institutioner valda eller utsedda ombud för befolkningen. De hade i uppgift att företräda valgemenskapen och att verkställa överhetens påbud. Även vissa anställda vid polismyndigheter kallades staroster. Staroster förekom även i Gamla Finland. Polisiära övervakare i förstäderna till vissa städer i Gamla Finland kallades staroster. För Gamla Finlands vidkommande i senare svensk litteratur är ”starost” en oegentligt använd benämning på vakter av olika slag, såsom husvakter och skogvaktare, för vilka den ryska motsvarigheten har varit ”storož”.
Socken i östra Finland.
Sedan början av 1800-talet benämning på manlig och vanligen gift lantarbetare, som var hel- eller deltidsanställd på en egendom och fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen. Beroende på villkoren kallades stataren stattorpare, statdräng eller statkarl (spannmålskarl). Stataren hade i regel lagstadgad skyldighet att arbeta alla arbetsdagar hos husbonden. I statskontraktet ingick att hustrun hade mjölkningsplikt (ofta tre gånger per dag). Stataren hade fri bostad med bränsle samt läkarvård och medicin. Emedan avlöningen inte var beroende av statarfamiljens storlek, hörde statare med stora familjer till de fattigaste lantbruksarbetarna fram till 1920-talet. Flera familjer var ofta inhysta i samma hus, en så kallad statarekasern. Bostadens storlek för en statarfamilj reglerades genom lagstiftning. Systemet med statare avskaffades i Sverige 1945.
Vanligen gift dräng som var anställd på statssystemets villkor.
Ämbetsverk inrättat 1924 med uppgift att utföra undersökningar och kontroll av gödslings- och foderämnen, lantbruks- och hushållningsförnödenheter och lantbruksprodukter, samt att verkställa jordanalyser. Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium ersatte ett tidigare agrikultur- och handelskemiskt laboratorium som från 1880 beviljats statsstöd, och det leddes av en direktion. Laboratoriet lydde under Lantbruksstyrelsen.
Sakkunnigorgan inom arkitektur bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Kommission som lydde under Undervisningsministeriet och som från 1921 hade till uppgift att leda statens stödande och rådgivande verksamhet för de allmänna och folkbildande biblioteken i Finland. Från 1929 verkade bibliotekskommissionen i anknytning till Skolstyrelsen, vilket innebar att ett skolråd fungerade som kommissionens ordförande samt att räkenskaperna för statens biblioteksväsen sköttes av Skolstyrelsens räkenskapsbyrå. Kommissionens övriga administration sköttes av biblioteksbyrån, till vilken också ett antal bibliotekskonsulenter eller biblioteksinspektörer var knutna.
Sakkunnigorgan inom bildkonst bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Samlande beteckning för den förvaltning som under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnadernas ledning sköttes inom ramen för Byggnadsstyrelsens och de regionala byggnadsdistriktens verksamhet.
Under Statsrådets kansli lydande bibliotek och arkiv som tillhandahöll och förvarade handlingar rörande lagstiftning och förvaltning samt lantdagen och riksdagen. Tidigare hade det hetat Finlands lantdagsbibliotek. Statens centralbibliotek ombildades 1922 till Riksdagsbiblioteket. Samma år ingick de nordiska parlamentsbiblioteken ett samarbetsavtal.
Sakkunnigorgan inom drama bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Nämnd i anslutning till Undervisningsministeriet, till vars kompetensområde hörde utflykts-, kurs- och reseväsendet.
Nämnder som från 1918 lydde under Utrikesministeriet och bestod av experter och professionella utövare inom vetenskap och konst och som var sakkunnigorgan i dessa frågor. De deltog också i beslut gällande statens konstnärsstipendier, samt alla stipendier och pris som gavs åt konstnärer, konstnärsgrupper och samfund. Nämnderna utgjordes av Centralnämnden för vetenskap, Expertnämnden för litteratur, Expertnämnden för konst, Expertnämnden för tonkonst, Expertnämnden för bildkonst och Expertnämnden för arkitektur.
Byrå tillsatt av Undervisningsministeriet 1921 med uppgift att granska filmer som var avsedda för offentlig förevisning. Till byråns medlemmar förordnade Undervisningsministeriet en filmgranskare och tre ledamöter. Från 1946 utgjorde Statens filmgranskningsbyrå ett ämbetsverk under Undervisningsministeriet. Filmgranskningsbyråns beslut kunde från 1935 överklagas till Statens filmnämnd.
Överordnat granskningsorgan tillsatt av Undervisningsministeriet 1935. Statens filmnämnd tog upp fall till prövning där filmägaren opponerade sig mot förevisningsförbud fattade av Statens filmgranskningsbyrå.
Statligt organ som grundades i mars 1922 och lydde under Ministeriet för inrikesärenden. Från 1949 fram till dess upplösning 1958 var centralen underställd Socialministeriet. Centralen, som var placerad i Viborg, verkade som ett överorgan för de flyktingorganisationer och vårdanstalter som fick statligt understöd. Flyktingarna bestod av personer som anlänt till Finland efter 1917 från områden som tidigare hört till Ryssland. Behovet av en statlig central blev uppenbar när amerikanska Röda korset upphörde med sin hjälpverksamhet i Finland 1921 och när en stor mängd flyktingar anlände från Östkarelen 1921–1922. Centralen koordinerade hjälpverksamheten som till stor del bestod av att dela ut livsmedel, kläder och medel till flyktingarna. Till centralens uppgift hörde även att organisera undervisningen, hälsovården och själs- och upplysningsarbetet bland flyktingarna. Verksamheten började avta i slutet av 1930-talet och lades slutligen ner 1958.
Anstalt som övervakade fröhandeln och utförde vetenskaplig forskning. Vid kontrollanstalten kontrollerade man fröns grobarhet, renhet, vikt, äkthet, ursprung, fukt, skadedjursangrepp och växtsjukdomar. Frökontrollanstalten inrättades av hushållningssällskapen 1880 och verkade i anslutning till Agrikultur- och handelskemiska laboratoriet, från 1889 på årligt statsstöd under Lantbruksstyrelsen. Den övertogs 1906 av staten och blev 1919 Statens förkontrollanstalt.
Ämbetsverk grundat under Lantbruksministeriet 1930 i Jockis. Försöksanstalten verkade i anslutning till Statens mjölkhushållningsinstitut och bytte 1980 namn till Statens forskningsanstalt för mjölkhushållning. År 1989 slogs forskningscentralen ihop med Lantbrukets forskningscentral.
Sakkunnigorgan i idrottsfrågor i anslutning till Undervisningsministeriet 1920–1966. Nämndens huvudsakliga uppgift var ursprungligen att bistå idrottsorganisationerna. I början av självständigheten var även Krigsministeriet intresserat av att ansvara för idrottsförvaltningen inom ramen för Kyrko- och undervisningsbyrån. Åren 1924–1946 gick idrottsnämnden under namnet Statens gymnastik- och idrottsnämnd. Från 1966 hette den Statens idrottsråd, vilket poängterade begränsningen av nämndens uppgift till sakkunnigorgan. Därförinnan hade idrottsnämndens befogenheter och inflytande ökat i samband med att Utrikesministeriet tilldelades ansvaret för att fördela avkastningen från tippningstjänsten Tippaustoimisto, senare Veikkaus(toimisto), som idrottsorganisationerna grundade 1940. Idrottsnämnden bistods från 1933 av Idrottsanläggningsutskottet, från 1940 av Förtjänstteckensutskottet, från 1943 av Idrottens ordboksutskott och från 1948 av Arbetsutskottet. Från 1950 inrättades idrottsnämnder även på läns- och kommunalnivå.
Informations- och censurorgan som verkade under fortsättningskriget. Statens informationsverk lydde under statsrådet och var en efterföljare till Statens informationscentral. Informationsverkets uppgift var att informera regeringen, Högkvarteret och andra myndigheter om stämningarna på hemmafronten och om händelser i hemlandet och i utlandet, upplysa allmänheten och leda censurverksamheten. Informationsverket var uppdelat i Informationssektionen, som skötte informations- och propagandaverksamheten, samt Granskningssektionen, som skötte censurverksamheten. År 1945 överfördes informationsverket till Inrikesministeriet, där det ombildades till en intermistisk avdelning för övervakning av informationsväsendet. Avdelningen indrogs 1947.
Av senaten 1917 tillsatt kommission med uppgift att tillsammans med Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskap försöka åtgärda livsmedelsbristen och främja upplysningen kring bruket av olika näringsämnen. Kommissionen ordnade kampanjer och utställningar kring olika teman som till exempel strömming, konservering och svampar.
Nämnd som skötte om de av staten under krigstid eller vid krigshot beviljade återförsäkringarna. Krigsförsäkringsnämnden grundades 1939 och dess medlemmar utsågs av statsrådet. Nämnden var uppdelad i en sektion för transportförsäkringar och en sektion för olycksfallsförsäkringar.
Statlig försvarsindustrianläggning i Vihtavuori, Laukaus, där man tillverkade bl.a. ammunition och sprängämnen för försvarsmakten.
Från 1903 laboratorium i Hangö, vilket utförde systematisk kontroll av kvaliteten på smöret som exporterades från Finland. Statens laboratorium för undersökning av smör ersatte tidigare temporära kontroller och verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn. I anslutning till laboratoriet verkade från 1912 en särskild kontrollstation, som under första världskriget ansvarade för smörkontrollen också i andra hamnstäder som exporterade smör. Laboratoriet och kontrollstationen slogs 1917 ihop och bildade Statens smörkontrollanstalt.
Ämbetsverk grundat 1908 med en konsulent som enda tjänsteman.
Sakkunnigorgan inom litteratur bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Från 1925 ämbetsverk som lydde under Lantbruksministeriet och som utvecklade och producerade margarin. Statens margarinfabrik tillverkade 1941–1945 under fortsättningskriget även surrogatkött av vegetabiliska produkter. Margarinfabriken förestods av en direktion och leddes av en direktör.
Forskningsinstitut som instiftades 1925 och lydde under Lantbruksministeriet.
Högre utbildning av mejeripersonal och yrkeskunniga inom mjölkhushållningen. Statens mjölkhushållningsinstut inrättades 1930 i Jockis och verkade i anslutning till Statens försöksanstalt för mjölkhushållning under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Befattning tillsatt 1923 i samband med lagen om naturskydd, genom vilken de första fridlysningarna av olika arter infördes. Naturskyddsinspektören lydde under Undervisningsministeriet, senare Lantbruksministeriet, och förestod Naturvårdsbyrån vid den forstvetenskapliga forskningsanstalt som senare gick under namnet Skogsforskningsinstitutet.
Sakkunnigorgan som 1944 bildades i anslutning till Undervisningsministeriet, samtidigt som en tjänst för föredragande i ungdomsfrågor inrättades vid ministeriet.
Ämbetsverk under Socialministeriet. Statens olycksfallsbyrå ersatte 1934 Statens olycksfallsnämnd. Olycksfallsbyrån leddes av en direktör och hanterade alla olycksfallsförsäkringar där staten svarade för ersättningen. Efter 1948 utgjorde byrån den myndighet som reglerade och ansvarade för olycksfallsombudsmännens arbete. Byrån blev 1965 ett statligt verk och bytte namn till Olycksfallsverket.
Permanent nämnd som grundades 1917 och först verkade under Senatens ekonomiedepartement, senare under Socialministeriet. Nämnden bestämde och betalade ut skadestånd för arbetsolycksfall som hade skett i statlig tjänst. År 1934 blev nämnden ett ämbetsverk och namnet ändrades till Statens olycksfallsbyrå.
Skola som lydde under Inrikesministeriet och erbjöd teoretisk och praktisk undervisning i ämnen rörande polisfacket. Skolan var ursprungligen tvåklassig och belägen på Sveaborg, sedermera i Tammerfors. Genomgången lärokurs i första klassen gav behörighet till inspektions- och konstapelbefattningar, andra klassen till biträdande länsmans- och kommissariebefattningar. Skolans arbete övervakades av direktionen för statens polisskola.
Ämbetsverk som grundades 1921 och lydde under Lantbruksministeriet. Provanstalten undersökte, utvecklade och testade jordbruksmaskiner som lämpade sig för finska förhållanden. Den ersatte en temporär maskinkontrollanstalt som grundats av Pellervosällskapet och lantbrukssällskapen 1902 och som verkat med ett visst statsstöd. År 1952 omorganiserades provanstalten till ett forskningsinstitut för jordbruksteknologi benämnt Vakola.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1948 under Finansministeriet. Statens revisionsverk hade i uppgift att ansvara för bokföring och revision av statshushållningen, användningen av statsunderstöden och övervakningen av bolag med statlig aktiemajoritet, med viss domsrätt över ämbetsområdet. Beslutanderätten utövades av ett revisionsråd, medan åtalsrätten, på detta råds anmälan, sköttes av allmänna åklagaren vid Högsta förvaltningsdomstolen. Statens revisionsverk ersatte Revisionsverket.
Från 1915 statligt laboratorium med uppgift att bekämpa epidemier och förbättra vården, under ledning av en föreståndare med medicine- och kirurgiedoktorsexamen. Statens serumlaboratorium ersatte Statens temporära serumlaboratorium. År 1947 omorganiserades laboratoriet till Statens serumverk. Statens serumlaboratorium lydde under Medicinalstyrelsen.
Ämbetsverk som lydde under Medicinalstyrelsen med uppgift att tillverka vaccin, bekämpa epidemier och förbättra vården av dem. Statens serumverk bildades 1947 då statens serumlaboratorium slogs ihop med Vaccinberedningsanstalten och vaccindepoten i Helsingfors. Serumverket omorganiserades 1970 till Folkhälsolaboratoriet.
Beteckning på skog som tillhör staten. Beteckningen togs i bruk 1940 och ersatte den äldre benämningen kronoskog.
Odlings- och/eller bostadsområde för utbildning i någon av lantbrukets näringsgrenar på tidigare donationsgods som lösts in av staten.
Ämbetsverk som lydde under Lantbruksstyrelsen och som 1917–1960 övervakade tillverkningen och kontrollerade kvaliteten på mjölkhushållningsprodukter som gick på export, genom kemiska, fysikaliska och vid behov bakteriologiska undersökningar. Statens smörkontrollanstalt hade också i uppgift att handleda tillverkare och exportörer av mjölkhushållningsprodukter. Smörkontrollanstalten bildades då Statens laboratorium för undersökning av smör och kontrollstationen i Hangö slogs ihop. Statens smörkontrollanstalt ombildades 1960 till Kontrollanstalten för mjölkhushållningsprodukter.
Ämbetsverk som grundades 1928 och lydde under Lantbruksministeriet. Statens spannmålsförråd hade ursprungligen i uppgift att trygga spannmålsförsörjningen för statens anläggningar och försvarsmakten. Verksamheten utvidgades så småningom till allmän spannmålshandel.
Kontor som inrättades vid det temporära Livsmedelsministeriet, och som efter att ministeriet drogs in 1922 lydde under Handels- och industriministeriet. Till spannmålskontorets uppgifter hörde att sköta importen av sådana livsmedel som var reglerade, att se till att statsverket förfogade över ett spannmålsupplag och ansvara för spannmålen i fråga (mängd, vård, förädling och försäljning) samt handlägga ärenden som överförts från Livsmedelsministeriet till Handels- och industriministeriet. Vid kontoret fanns en föreståndare samt ett visst antal avdelningschefer och andra extraordinarie tjänstemän.
Sammanfattande benämning på rinnande vattendrag och vattenfall som staten hade ägorätt till och statens andel i olika byggda vattenverk, samt detta ansvarsområdes förvaltningsorganisation. Statens strömfall och vattenverk låg inom Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetenas förvaltningsområde och sköttes av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt Statens vattenkraftsbyrå, Vattenkraftskommissionen och Vattendragskommissionen.
Stuteri som inrättades 1931 och lydde under Lantbruksministeriet. Till stuteriet förlades 1933 också försvarets hästdepå med ridskola och 1937 statens hästskötarskola och hästavelsanstalt.
Statliga sågverk som grundades och upprätthölls av Forststyrelsen. Virkeshandeln var avsedd att ge intäkter åt staten. År 1904 inledde statens sågverk i Siuro sin verksamhet, 1909 inköptes Kevätniemi sågverk. Staten lät 1922 bygga ett sågverk vid Veitsiluoto och utvidgade 1930 verksamheten med en sulfit-cellulosafabrik. Sågverken överläts år 1932 till bolaget Veitsiluoto Oy där staten var majoritetsägare.
Ämbetsverk som grundades 1942 och lydde under Handels- och industriministeriet. Statens tekniska forskningsinstitut verkade i anslutning till Tekniska Högskolan och fungerade som forskningsanstalt för utveckling av olika tekniska grenar.
Från 1911 laboratorium som lydde under Medicinalstyrelsen och som 1915 omorganiserades till Statens serumlaboratorium.
Sakkunnigorgan inom musik bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Ämbetsverk som grundades 1941 och lydde under Handels- och industriministeriet. Statens upphandlingscentral utövade partihandel och skötte den offentliga upphandlingen av varor, för att sälja dem vidare till kunder inom den offentliga sektorn.
Statlig myndighet under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilken i huvudsak hade till uppgift att planera och bygga Imatra vattenkraftverk och därefter utveckla och verka i anslutning till anläggningen, vars första kraftverk stod färdigt 1929.
Delegation som ledde forskningsarbetet i Östkarelen under fortsättningskriget. Delegationen hade grundats av Undervisningsministeriet den 11 december 1941 på initiativ av Geografiska sällskapet i Finland. Delegationen utgick från militärförvaltningens förväntningar, och forskningens målsättning var att entydigt och mångsidigt visa på Östkarelens tillhörighet till Finland.
Veterinärlaboratorium som bildades 1924 då staten övertog Medicinalstyrelsens veterinärlaboratorium. Lydde under Lantbruksministeriet. År 1954 omorganiserades laboratoriet till Statens veterinärmedicinska anstalt.
Sedan självständighetstiden ett uttryck som betyder att en viss kostnad skall betalas av staten, förekom under svenska tiden och autonoma tiden i formen ”kronan till last”.
Arbets- eller tjänstefolk med familjemedlemmar som var anställda av en godsägare eller bonde på de villkor som gällde för statsystemet.
Bokhållare vid en järnvägsstation. Från 1922 sorterade bokhållarna under trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Föreståndare för en järnvägsstation vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Tjänsten kombinerades ibland med poststationsföreståndarens. Sedermera var stationsinspektören, som förkortat kallades stins, avdelningschef för en större järnvägsstation. Från 1922 sorterade stationsinspektörerna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Stationsinspektörens närmaste medhjälpare.
Befattning i den vita armén under finska inbördeskriget 1918. Stationskommendanter tillsattes vid viktigare järnvägsknutpunkter för att säkra de militära transporterna. Kommendanterna var underställda Högkvarterets militärtransportkontor.
Militär underdomstol vid flottstation under fredstid 1920–1983. Stationskrigsrätten tillsattes årligen och bestod av en domarbehörig ordförande, utnämnd av Högsta domstolen på framställning av befälhavaren, och fyra ledamöter som tjänade vid flottan eller kustförsvaret, av vilka två hörde till befälet och var av minst löjtnantsrang och två till underbefälet av korpralsgrad eller dylikt. Besluten kunde överklagas till Överkrigsdomstolen. Vid armén och kustartilleriet kallades domstolen regementskrigsrätt.
I Gamla Finland uppburen stationsskatt som erlades i penningar.
En del av skattespannmålen i de karelska områden som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 förblev i de erhållna socknarna till den svenska kronans disposition. Denna stationsspannmål infördes av den svenska överheten 1626 för militärens underhåll. I Gamla Finland var stationsspannmålen en skattepost som uppbars enligt obstal. Den behölls av kronan för dess lokala behov och tillföll således inte donatarierna.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1884 för att koordinera, samla in, bearbeta och ge ut officiell statistik över Finland. Byrån gav ut en statistisk årsbok med den mest centrala statistiken. Den bildades då Statistiska centralkommissionen vid Statistiska ämbetsverket drogs in och dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som ändrade namn till Statistiska centralbyrån. En direktör eller överdirektör ledde Statistiska centralbyrån, som lydde under Civilexpeditionen. Efter självständigheten lydde centralbyrån först under Statsrådets kansli, medan den 1954 underställdes Finansministeriet och 1971 blev Statistikcentralen.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets ledningsorgan, som ansvarade för planeringen och verkställandet av statistikföringen i Finland och koordineringen av den statistik som gjordes upp vid ämbetsverken. Statistiska centralkommissionen bestod av en ordförande och 14 ledamöter i högt uppsatt statlig tjänst. Den drogs in 1884 och uppgifterna överfördes på Statistiska byrån som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vilket gjorde upp statistik för det berörda förvaltningsområdets behov. Vid Poststyrelsens trafikkontor fanns ett statistiskt kontor, likaså vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1922 flyttades till den nyinrättade ekonomiavdelningen och 1932 till tariffavdelningen.
Avdelning inom Generalstaben, bestående av Statistiska byrån, Utrikesbyrån och Övervakningsbyrån. Avdelningen bytte 1938 namn till Utrikesavdelningen, men behöll sina tidigare byråer. Avdelningen följde med försvarsväsendets utvecklingen i andra länder, ansvarade för militärattachéernas verksamhet och skaffade fram för försvarsmakten nödvändigt statistiskt material.
Centralt ämbetsverk i Sverige 1758–1858 med uppgiften att förvalta och utveckla tabellverket samt bearbeta tabellverksstatistiken. Statistiska tabellkommissionen ersatte Tabellverkskommissionen.
Tudelat ämbetsverk som 1870 ersatte Temporära statistiska centralbyrån. Statistiska ämbetsverket samlade in och bearbetade statistiska uppgifter om Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Ämbetsverket bestod av en rådgivande statistisk centralkommission och en verkställande statistisk byrå. Statistiska centralkommissionen drogs in 1884 då dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Tjänsteman vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
Årslön i naturaprodukter.
Husrum och matvaror in natura, och (en liten) penninglön.
Agronom anställd av staten med hela landet som verksamhetsfält, ansluten till Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen. Statsagronomen hade till uppgift att bistå lantbrukssällskap, myndigheter och jordbrukare med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor.
Ämbetstitel som inrättades 1884 till följd av den fornminnesförordning som utfärdats året innan. Statsarkeologen hade i uppgift att leda Arkeologiska Byrån (Arkeologiska kommissionen), som ansvarade för forskningen kring fornminnen och för skyddet av dem. Statsarkeologen var också prefekt för Statens historiska museum.
Ämbetstitel som började användas från 1880 vid Finlands statsarkiv i stället för arkivarie. Från slutet av 1917, då Statsarkivet blev en självständig institution, fick tjänstebeteckningen en ännu tydligare innebörd som det högsta ämbetet vid Statsarkivet. Då Riksarkivet grundades 1939 ändrades titeln till riksarkivarie.
Brott som ligger under statsförbrytelsedomstols domsrätt, särskilt om kupp genom vilken regenten, presidenten eller statsledningen mördas eller statsformen ändras, eller en riksdel avskiljs.
Förslag och beräkning av statens kommande utgifter och inkomster. Åtminstone under början av självständighetstiden användes termen statsförslag, under andra delen av 1900-talet har ”statsbudget” tagit över. Tidigare har termen stat använts.
Av sekreta utskottet tillsatt permanent beredande organ vid frihetstidens riksdagar från och med riksdagen 1726/1727 till 1772. Statsdeputationen föregicks av de av Sekreta utskottet 1719 tillsatta ”deputerade över statsverket”. År 1720 kallades deputationen ”deputerade över defensions- och statsverket”.
Under autonoma tiden statlig fond som samtidigt som Militiefonden inrättats för att insamla medel till statsverket, ämbetsverk och allmännyttiga inrättningar, inklusive avlöningen av ämbets- och tjänstemän.
Statsskick, det sätt på vilket en stat organiseras.
Hovämbete infört av Gustav III 1774 för gifta damer i drottningens eller änkedrottningens uppvaktning. Statsfrun stod i rang direkt under överhovmästarinnan.
Samling av bestämmelser om valet av, befogenheterna för och verksamheten i de högsta statsorganen samt den enskilda människans grundläggande fri- och rättigheter.
Skötsel, ledning eller styrelse av alla de åtgärder som krävs för att upprätthålla staten och dess funktioner samt den administration som hör därtill. Statsförvaltningen är vanligen indelad i lagstiftande, dömande och verkställande organ.
Befattning vid Geologiska kommissionen, senare Geologiska forskningsanstalten.
Sammanfattande benämning på de planmässigt ordnade åtgärder som är nödvändiga i en stat för att regelbundet anskaffa och förnuftigt använda de medel som behövs för att fylla statens uppgifter.
Samlingsnamn för de statligt ägda järnvägarna i Finland. Den första statliga tågbanan togs i bruk 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus. Statsjärnvägarna bildades officiellt 1877 i samband med att Järnvägsstyrelsen grundades. Järnvägsstyrelsen skötte Statsjärnvägarnas centralförvaltning och även linjeförvaltningen lydde under ämbetsverket, med undantag för perioden 1904–1923 då distriktsstyrelser ansvarade för linjeförvaltningen.
Tjänsteman vid Statskontoret som upprättade riksbudgeten (riksstaten).
Central förvaltningsmyndighet som beslutade om rikets budget mellan riksdagarna. Statskommissionen bestod av Statskontorets president, två statskommissarier och en kamrer från Statskontoret, tre riksråd och en representant vardera från Svea hovrätt och samtliga kollegier. Budgetärendena överfördes till Statsdeputationen när riksdagen var samlad. Besluten fattades i Sekreta utskottet. De två statskommissarierna var föredragande i Statskommissionen och Statsdeputationen.
Statsfinansiell myndighet grundad 1875 i anslutning till senatens finansexpedition för att sköta revisionen av finska statsverkets kassa- och räkenskapsväsen. Statskontoret leddes av en direktion som bestod av en överdirektör som ordförande och två direktörer som ledamöter. Från 1919 var kontoret en under Finansministeriet verkande central myndighet som övervakade statsfinanserna och skötte statens redovisning, placeringar, amorteringar, pensions- och försäkringsärenden.
Tjänsteman vid Statskontoret.
Statsfinansiellt ämbetsverk grundat 1680 under Kammarkollegium för att hantera rikets månatliga finanser, utarbeta förslag till inkomst- och utgiftsstaterna för statshushållningen, sammanställa uppgifterna över skatteinkomsterna, bereda besluten om och övervaka verkställigheten av ärenden rörande rikets finanser och budget. Statskontoret förestods av en statskommissarie, 1690–1684 av en direktör och därefter av en president. Under Statskontoret lydde Räntekammaren och alla lanträntmästare. Beslut fattades i Statskommissionen när riksdagen inte var samlad och i Statsdeputationen när riksdagen var samlad. Statskontorets arbetsbörda växte under 1750–1760-talen på grund av den ökande upplåningen. Gradvis övertogs därför vissa uppgifter av andra organ. År 1766 övertog Riksgäldskontoret, som sorterade under Statskontoret, förvaltningen av statsskulden, då Riksens ständers kontor avskaffades. Statskontoret utsåg lanträntmästaren i Räntekammaren och proviantmästaren inom landsstaten. Uppgifterna sköttes tidigare av Kammarkollegium.
Kyrkosamfund som av staten getts en officiellt erkänd särställning. Staten har förbundit sig till en viss trosbekännelse och förvaltningsmodell eller har en avgörande beslutanderätt i kyrkliga ärenden. Staten har avgörande inflytande på lagstiftning, tjänstetillsättningar och ekonomi, antingen genom att den världsliga makten har högsta myndighet också i andliga frågor, eller genom att statsöverhuvudet även har kyrkliga befogenheter, emellertid utan att ha någon prästerlig funktion. Från början av 1800-talet hade den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och den ortodoxa kyrkan en ställning som motsvarade statskyrka, om än banden till staten inte var lika starka som under svenska tiden. I och med att Finland inlemmades i ryska riket skildes den lutherska kyrkan från den svenska kronan och den ortodoxa kejsaren övertog aldrig samma position. I samband med 1869 års kyrkolag blev kyrkomötet den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, och kyrkan fick allmänt en högre grad av självbestämmande i förhållande till staten. Fastän den evangelisk-lutherska kyrkan och Finlands grekisk-katolska kyrkosamfund (Ortodoxa kyrkosamfundet) efter självständigheten utnämndes till statskyrkor har man i allt högre grad övergått till att tala om folkkyrkor.
Institution som huvudsakligen granskade kvaliteten på exportsmör. Den grundades 1913 i Hangö hamn, och 1925 inrättades ett filialkontor i hamnen i Helsingfors. År 1924 utvidgades inspektionerna till att också omfatta ost.
Penninglån som en stat tar från eller ger en annan instans.
Benämning på den gemensamma statsvilja som uppenbaras i verksamheten för att uppfylla målsättningarna för samhället. I praktiken definieras och verkställs denna vilja av särskilda organ, som på så sätt utövar statsmakten. Statens högsta ledning med statsöverhuvudet i spetsen har ofta betraktats som statsmaktens högsta utövare. Det har förekommit många teorier och system för att förhindra missbruk av statsmakten, varav maktfördelningsprincipen är en av de mest tillämpade. Där delas statsmakten upp i lagstiftande, verkställande och dömande makt.
Mansperson som ingår i en stats högsta politiska ledning och som genom sina politiska egenskaper (särskilt förmågan att höja sig över (småskuren) parti- eller lokalpolitik) ger prov på exemplariskt ledarskap. Ibland används ordet synonymt med politiker.
Statsanställd undervisare och rådgivare inom mejerisektorn. Statsmejeristerna lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen.
Minister som leder Statsrådets verksamhet och sörjer för att beredningen och handläggningen av de ärenden som hör till statsrådet samordnas. Titeln har använts sedan 1918 då ”statminister” ersatte benämningen ”viceordförande för ekonomiedepartementet”. Statsministern är chef för Statsrådets kansli och fungerar också som tillförordnad statschef vid förfall för republikens president. Regeringen som Statsrådets medlemmar bildar uppkallas efter statsministern.
Obligation utfärdad av staten.
Papper av visst slags god kvalitet, på vilket en stats officiella handlingar och dokument skrevs. Statspapper kunde avse en statsakt eller en statsurkund, liksom även värdepapper med staten som gäldenär.
Hela landet omspännande polismyndighet under Ministeriet för inrikesärendena vilken hade i uppdrag att skydda rikets säkerhet och bevara den lagliga samhällsordningen. Statspolisen grundades i december 1937 och ersatte Detektiva centralpolisen. Den var stationerad i Helsingfors och bestod av tre enheter: Kanslibyrån som skötte förvaltningen, Övervaknings- och informationsbyrån, Undersökningsbyrån och Passbyrån. Som chef verkade chefen för Statspolisen som samtidigt var chef för Sektionen för statspolisen vid ministeriets avdelning för polisärenden. Statspolisen indrogs 1948 (som kommunistinfiltrerad) och ersattes av Skyddspolisen.
Reglering av årligt anslag.
Från och med 1920 tjänsteman med uppgift att revidera och övervaka statsfinanserna.
Efter 1697 titel för föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Honorärtitel av femte rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokorodie” (sv. Eders/Ers högborenhet, fi. Teidän korkeasukuisuutenne, ty. Euer Hochgeboren).
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet. Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Förordning som utfärdas av Statsrådets allmänna sammanträde. Statsrådets förordningsrätt förutsätter fullmakt av riksdagen genom ett bemyndigande i anslutande lag eller i grundlagen.
Temporär avdelning som grundades den 11 oktober 1939 efter att riksdagen beviljat medel för informationsverksamhetens effektivering. Avdelningen, som verkade i anslutning till Statsrådets kansli, skötte om informations- och publikationsuppgifter som föranleddes av krig och undantagstillstånd. Verksamheten fortsatte under fortsättningskriget i Statens informationsverk.
Kansli som bistår statsministern och statsrådet. Kansliet handlägger ärenden som berör presidentens kansli, relationerna mellan riksdag och regering, rapporteringen av regeringens åtgärder, tro- och huldhetseder samt tjänsteed inför Statsrådet, Finlands författningssamling och Statskalendern, underhållet av presidentens bostäder och Statsrådsborgen, samt andra ärenden som inte blivit hänförda till ett specifikt ministerium. År 1918 ändrades namnet på kansliet vid senatens ekonomiedepartement till Statsrådets kansli. Efter självständigheten delades kansliet upp i två enheter, Registratorskontoret och Translatorsbyrån. Under dessa fanns Statsrådets publikationsförråd, ett eget tryckeri, riksdagens bibliotek, officiella tidningen och Statistiska centralbyrån, som på 1950-talet underställdes Finansministeriet. Under kansliet lydde från 1947 även Ekonomiska rådet. Arbetet på kansliet leddes av en föredragande tjänsteman, från 1936 med titeln kanslichef för kansliet. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med huvuduppgift att bistå statsministern, statsministerns sekreterare, som hade titeln hovråd.
Förråd för Statsrådets och statens publikationer, tillhandahöll blanketter, publikationer och tryckalster som Statsrådets tryckeri tryckte upp. Publikationsförrådet lydde under Statsrådets kansli.
Tryckeri som 1918 ersatte Kejserliga senatens för Finland tryckeri. Där trycktes offentliga förordningar och tryckeriet skötte statens förlagsverksamhet. Vid tiden för självständigheten övergick tekniken i allt högre grad från hantverkarmässigt bokbinderi till maskinell tryckteknik. Tryckeriet sysselsatte under mellankrigstiden 200–300 arbetstagare. Statsrådets tryckeri lydde under Statsrådets kansli och verkade i nära samarbete med Statsrådets publikationsförråd.
Sekretariat i S:t Petersburg som omfattade Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, kanslersämbetet och Senatens passexpedition. Tidigare hade kansliet, som ansvarade för föredragningen av finska ärenden inför kejsaren, verkat i anslutning till Kommittén för finska ärenden, som upphörde då statssekretariatet inrättades 1826. Statssekretariatet leddes av statssekreteraren som 1834 erhöll titeln ministerstatssekreterare. Statssekreteraren biträddes av en sekreteraradjoint, från 1834 kallad ministerstatssekreterareadjoint. Vid statssekretariatet verkade också kanslersämbetet vid Kungliga akademien i Åbo som 1827 bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet. Passexpeditionen gick efter 1848 under namnet Finska passexpeditionen.
Åren 1629–1660 ämbetstitel för hög statlig tjänsteman vid Kunglig Majestäts kansli, 1661–1713 och 1719–1809 ämbetsman i Kanslikollegium, motsvarande ett råd i andra kollegier, med uppgift att bereda och expediera ärenden som avgjordes av Kunglig Majestät, 1714–1719 ämbetstitel för ombudsrådens närmaste man. Vissa av statssekreterarna uppflyttades 1697 i det kungliga rådet under ämbetstiteln statsråd. Statssekreterare ledde under tillsyn av kanslirådet från 1719 Utrikesexpeditionen, Krigsexpeditionen och Inrikesexpeditionen, 1773–1792 fanns statssekreterare också vid Handels- och finansexpeditionen, samt Ecklesiastikexpeditionen och 1804–1809 till kungens disposition för särskilda uppdrag.
Hög statlig tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden, senare Statssekretariatet för Finland, i S:t Petersburg eller där kejsaren residerade 1809–1917. Statssekreteraren föredrog ärenden gällande Finland för kejsaren. Han erhöll 1834 ministerstatus och tilldelades titeln ministerstatssekreterare.
De samlade underskotten och överskotten i statens budget över tid. Staten kunde låna från såväl inhemska som utländska långivare.
Statligt stuteri som grundades 1937 i Ypäjä i anslutning till försvarets hästdepå. Stuteriet hade till uppgift att befrämja förädlingen av hästar samt ge yrkesutbildning inom hästförädlingen.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 som bl.a. beredde statsförslagen.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Statsutskottets uppgifter hörde bl.a. att behandla statsförslaget, tillägg och ändringar till detta, vidare statens skatter, avgifter och andra finansiella ärenden. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Verksamheten att fastställa ett lands eller en provins ekonomiska ställning, upplag och stat. I allmännare mening avser statsverk en stats finansförvaltning eller finansväsen, och har under senare tid även blivit liktydigt med staten.
Åklagare utnämnd av justitiekanslern och stationerad vid hovrätt 1933–1943 för att utföra åtal i större eller svårutredda brott inom sitt distrikt. Uppgiften övertogs 1944 dels av justitiekanslern, dels av polisinspektörerna vid länsstyrelserna. Under autonoma tiden kallades också överåklagaren vid lagmansrätten inofficiellt för statsåklagare (fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868).
Statligt ämbete, hög befattning inom området för den politiska eller administrativa ledningen i en stat.
Mellanting mellan torpare och statare, en på viss lantegendom anställd och under legostadgan lydande vanligen gift manlig lantarbetare som hade rätt att bebo ett (stat)torp eller en backstuga på husbondens ägor och att bruka därvidliggande stycke jord, mot ett visst antal kvinno- och mansdagsverken på huvudgården.
Bestämmelse, föreskrift eller stadga inom ett enskilt rättsområde.
I Norden ofta benämning på inhemska världsliga stadgar under medeltiden.
Term som huvudsakligen förekommer i kyrklig kanonisk rätt, där den betecknar såväl allmänna som särskilda bestämmelser. Termen användes under medeltiden ofta om bestämmelser som reglerade kyrkolivet, ofta av disciplinär art. De utfärdades av personer som inte innehade hela den lagstiftande makten, som exempelvis biskopar.
Årligt anslag för en viss gren av förvaltningen. Stater började uppgöras i slutet av 1630-talet.
I den svenska förvaltningen från och med 1620-talet uppställning av tjänstemännen och övrig tjänstepersonal vid ett ämbetsverk eller en förvaltningsorganisation med de för tjänsternas avlöning anslagna medlen, till exempel justitiestaten för domstolsväsendet,i Ryssland från och med 1711/1720 likadan handling som fastställdes av kejsaren. För ordinarie tjänsteman var lönen upptagen på den fasta, ordinarie staten, medan extraordinarie tjänstemäns löner betalades från mera temporära anslag.
Kringvandrande tiggare.
Utmärkelse som Livgardets finska skarpskyttebataljon fick för sitt deltagande i det polska fälttåget 1831.
Bonde som odlade Åbo domkyrkas egendomar i Egentliga Finland. Domkyrkogodsen förvaltades separat från biskopsgodset. Större delen indrogs till kronan 1547 och lades då under samma fogde som förvaltade de flesta kapitelgodsen och andra kyrkolandbor.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift, Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en ärkebiskop eller metropolit (biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Beteckning för inofficiell nämnd vid ett domkapitel, innan Kyrkostyrelsens egentliga nämndverksamhet inleddes på 1950-talet. Stiftsbestyrelsen tillsattes för ett särskilt ändamål.
Benämning som även användes för ortodoxt biskopsstift.
Till ett stift eller en stiftsskola knutet (vetenskapligt) bibliotek. Stiftsbibliotek började förekomma under från 1788 och utgör grunden till de svenska landsbiblioteken.
Biskop över ett (ärke)stift, i motsats till en ordensbiskop. Den senare kunde dock få värdighet som stiftsbiskop.
Av ett stifts prästerskap och ämbetsmän förda anteckningar över stiftets angelägenheter. Stiftsboken innehåller också stiftets räkenskapsbok, inventarieförteckning m.m. I Sverige är ”stiftsbok” också boktitel för ett stifts årsbok.
Av biskopen utfärdad och mellan prosteriernas prästerskap cirkulerande skrivelse (stiftcirkulär) om stiftets angelägenheter.
Intyg över att en kvinna är upptagen i jungfrustift.
Högsta beredande och verkställande organ vid ett jungfrustift 1738–1809 och från och med 1858.
Ogift dotter till adelsman inskriven i jungfrustift eller sekulariserat nunnekloster för adliga ogifta kvinnor. Stiftsjungfruvärdigheten markerades med ett särskilt ordensband som kallades stiftsband.
Pension som utbetalades till stiftsfröken.
Särskilt under frihetstiden (1721–1772) förekommande benämning på ett stifts representant i prästeståndet. Benämningen används i forskningen också om en konsistoriefullmäktig under svenska tiden.
Biskopen som förvaltare av ett stift, under 1500-talet också en särskild tjänsteman som förvaltade ett domkapitels ekonomi, särskilt Uppsala ärkestifts.
Ett domkapitels fasta egendom i jordfastigheter och prebenden, särskilt i de tidigare danska områdena i södra Sverige. Benämningen förekom under svenska tiden särskilt som motsats till kyrkogods.
Ämbetsman som under stiftets biskop skötte de civila ärendena i stiftet, förekom särskilt i de tyska staterna. En dylik var dock uppsatt på svenska hovstaten 1791.
Under 1600-talet förekommande benämning på domkapitel.
Samling av uppgifter om de kyrkliga förhållandena i ett visst stift vid den tidpunkt då matrikeln ges ut. Matrikeln innehåller upplysningar om stiftets pastorat såsom yta, folkmängd och prästlöner och korta biografier över dess prästerskap.
Förteckning över medlemmar i jungfrustift. Stiftsmatriklar skulle föras från år 1747.
Under senare delen av 1800-talet benämning på informella sammanträden mellan prästerskapet och lekmannaombud i ett stift. Termen användes också om stiftsvis hållna lärarmöten, under den tid som skolväsendet stod under kyrkans förvaltning. Under perioden 1953–2004 var stiftsmötet ett kyrkligt organ i varje stift, som behandlade gemensamma angelägenheter och utformade stiftets utlåtanden till kyrkomötet. Det bestod av valda representanter från församlingarna, domkapitlets medlemmar och stiftets representanter i förstärkta biskopsmötet samt i Kyrkostyrelsen. Stiftsmötet ersattes 2004 med stiftsfullmäktige.
Benämning på de synodalakter eller synodalföreningar med vilka stiften kompletterade kyrkoordningen från 1571. Stiftsordningen innehöll prästmötets (synod) direktiv, påbud och underhandlingar vilka fungerade som stiftets administrativa regelsamling, stiftsstadgar, tills kyrkolagen antogs 1686. Stiftsordningen distribuerades till församlingarna i stiftet. Termen avsåg efter 1686 stiftens inbördes ordning i matrikel och dylikt eller deras biskopars rangordning vid offentliga tillställningar m.m.
Varje stift skulle efter 1945 avlöna en pastor som bedrev socialt arbete i stiftet under tjänstebeteckningen stiftspastor. Stiftspastorn rapporterade till socialsekreteraren vid det förstärkta biskopsmötet.
Under 1700-talet förekommande samlande benämning på prästerna i ett stift.
Reglering av stiftsindelningen och stiftsorganisationen, särskilt om delning av stift eller avgränsning av en stiftsorganisation från en annan kyrklig organisation.
Juridiskt utbildad (och bevandrad) ämbetsman, stadgad i kyrkolagen 1869. Stiftssekreteraren valdes av domkapitlet för att föra stiftets protokoll, utforma dess skrivelser och verka som chef för domkapitlets expedition.
Sammanställning över den årliga räntan för ett stift. Den uppgjordes på 1540-talet i samband med pågående skattläggningar. I summariet redogjordes för fögderiernas omfattning och ”undervisningar” om skatten avseende härader och socknar.
Benämning på den folkmängdstabell som varje domkapitel från 1774 sammanställde vart femte år åt Tabellverket, utifrån kontraktens prosttabeller. Stiftstabellen ersatte länstabellen. Uppgiften övertogs 1865 av Statistiska ämbetsverket.
Sedan autonoma tiden förekommande benämning på biskopen och domkapitlet, med diverse tjänstemän, eventuellt också en stiftsförvaltare.
Reglemente för kyrkliga valkretsar med bestämmelser om valförfarandet vid prästmöten.
Periodisk publikation för meddelanden och nyheter om de kyrkliga angelägenheterna inom ett stift. Stifttidningar utgavs för prästerskapets behov av information och kompletterade stiftets officiella cirkulär. De utkom först vid Linköpings stift 1756, från 1780 också i Uppsala ärkestift. Det är osäkert om dylika tidningar förekom i de finska stiften.
Avtal som slöts mellan krigsförande parter och som gällde avbrott i krigshandlingarna på en viss tid.
Kristen dateringskutym där årets början räknas från den 25 mars (efter vårt nyår). Dateringen infördes i påvebrev 1445 och användes till 1908 då den 1 januari infördes som årets början.
Legoknekt. Benämningen förekom i slutet av 1200-talet.
Studerande vid akademi eller universitet, vilken fick underhåll av konungen eller av en privatperson.
Benämning på auskultant i Bergskollegium.
Avverkningsrätt i kronoskog. Stockfångsten var ofta begränsad till en viss kvantitet och i bland undantogs kronans mastträd eller dylikt.
Finska motståndsrörelsens politiska organ i Stockholm under åren 1915–1916. Stockholmsbyrån organiserades av Herman Gummerus, Jonas Castrén och Almar Fabritius. När verksamheten erhöll fastare former utvidgades byrån till Utlandsdelegationen för Finlands frigörelse.
Benämning på den galäravdelning inom örlogsflottan som grundades efter 1721. Från och med 1756 bildade Stockholms eskadern tillsammans med den nygrundade Finska eskadern skärgårdsflottan, senare benämnd Arméns flotta. Stockholms eskadern omdöptes 1770 till galärflottan.
Kapitel som bildades under Johan III:s regering statskyrkoherden i Stockholm och som deltog i Uppsala möte 1593. Före 1650 var benämningen vacklande, men därefter användes enbart ”konsistorium”. Det bestod av stadens kyrkoherdar (stundom även komministrar) och rector scholae. Efter ett försök på 1640-talet att ombilda det till ett lärarkapitel, omorganiserades det 1668. Det bestod därefter av pastores ordinarii ecclesiarum i Stockholm med förstäder. Ett försök vid 1600-talets mitt att vinna full självständighet gentemot ärkestiftet misslyckades. Preses är, när han är närvarande, ärkebiskopen, annars pastor primarius (kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen) och vice preses är kyrkoherden i Klara församling.
Särskilt på 1500-talet förekommande beteckning för bödelns, profossens eller slottsvaktmästarens medhjälpare eller biträde, en syssla som motsvarade en drängs. Beteckningen härstammar förmodligen från uppgiften att fästa och vakta (fot)stocken. Det är osäkert om den alls förekom i Finland.
Äldre benämning på uppsyningsman vid ett stadshäkte, under medeltiden vanligen kallat stockhus. Det är osäkert om benämningen alls förekom i Finland.
Ersättningen för de tjänster som en präst utförde. En egentlig svensk beteckning saknades under medeltiden. I landskapslagarna omtalas i stället ”tillagor” till tionden. Ersättningar framgick tydligast för sista smörjelse och likvaka. I några landskapslagar stadgades att prästen för sitt tionde skulle ge bonden, hans hustru och hans först avlidna barn smörjelsen, men ha 2 öre i ersättning av dem som ej gav tionde. Praxis fortsatte efter reformationen.
Lönehemman i annexförsamling eller i moderförsamling, stomhemman, vilket tilldelats en präst i moderförsamling som lönetillägg utöver det egentliga prästbostället. ”Stom” användes även om sådant hemman som tilldelades biskop (biskopsstom), kyrka (kyrkostom) eller kloster (klosterstom).
Hemman som hörde till en ursprunglig jordfastighet och som inte likt andra av fastighetens hemman hade blivit avsöndrat, avstyckat eller dylikt från sitt ursprung. I Finland kallades det vanligen stamhemman.
Vapenförråd för alla tunga eldvapen med tillhörande ammunition.
I vissa städer i Gamla Finland, liksom i Baltikum, korporation för de tyska handlandena och med dominerande ställning i stadens självstyrelse. Hantverkarna slöt sig å sin sida samman i det som kallades mindre gillet. I Gamla Finland infördes 1787 emellertid det ryska gillesystemet som grupperade köpmännen i tre gillen.
Organ tillsatt av 1680 års riksdag för att granska 1675 års undersökningskommissions arbete, jämföra anmärkningarna med akter och döma i saken efter att ha inhämtat vederbörandes förklaring. Både rådets ledamöter och förmyndarregeringens medlemmar hölls ansvariga för bristerna i förvaltningen av de statliga medlen under kungens omyndighet. Stora kommissionen hade en dömande myndighet medan likvideringen av domar och ersättningar handhades av Likvidationskommissionen. Stora kommissionen upplöstes av kungen 1682 när den hade fullgjort sin uppgift.
Samlande benämning på svenska lagkommissioner 1686–1807, särskilt den som tillsattes 1686 för att revidera landslagen och som upplöstes efter att 1734 års lag hade antagits.
Officersgrad inom svenska örlogsflottan 1748–1796 och 1827–1840, mellan 1794 och 1797 också titel på svenska örlogsflottans överstyrelse som bestod av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och Storamiralsämbetet för arméns flotta.
Storamiralsämbetena, bestående av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och Storamiralsämbetet för arméns flotta, utgjorde svenska flottans överstyrelse 1794–1797. Storamiralsämbetena ersatte Generalsjömilitiekontoret. De bägge storamiralsämbetena delades in i Militär-, Sjömilis-, Varvs- och artilleri- samt Kameraldepartementet. Storamiralsämbetena upplöstes 1797, då uppgifterna överfördes på två kommittéer: Kommittén till förvaltandet av örlogsflottans ärenden och Kommittén för förvaltningen av arméns flottas ärenden.
På 1800-talet förekommande benämning på skogsallmänningarnas storskifte.
Benämning på Sekreta utskottet när det förstärktes med 25 bönder vilka undantagsvis fick ta del av utskottets ärendebehandling och delta i beslutsfattandet. Sekreta utskottet förstärktes nästan på alla riksdagar under frihetstiden (1719–1772).
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den institution som uppbar tullen, till skillnad från lilla tullen eller landtullen som utgick vid inrikes varutransporter. Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
Ämbetsverk i Stockholm som under Kammarkollegiums översyn förvaltade stora sjötullen, småtullarna och accisen i riket.
Riksdagsutskott som behandlar lagärenden. Medlemmarna utses inom riksdagen genom proportionella val. Stora utskottet infördes i och med representationsreformen 1906. Avsikten var att garantera en noggrann behandling av lagärendena och att behålla vissa av tvåkammarsystemets fördelar.
År 1606 kom en bestämmelse om växel vid införsel av varor. Samtidigt regelerades utförseln på ett liknande sätt. Vid export gjorde man skillnad mellan stora och lilla växeln. Den stora växeln var av allt att döma en skärpning av den ursprungliga (lilla) växeln och användes främst för krigsviktiga förnödenheter som var avsedda att exporteras (koppar, senare järn, älghudar). I slutet av 1606 bestämdes att vid utförsel skulle ges antingen stora eller lilla växeln plus tull. Vid stora växeln skulle gott mynt ges för hela värdet av den exporterade kvantiteten, vid lilla växeln endast för en del av den. Vid den här tiden var erläggandet av utförseltullen alltså valfritt och utgjorde ett alternativ till stora växeln.
Den tyska tungans ledare på Rhodos inom johannitorden. Storbaillin var samtidigt ordens fortifikationschef.
Titel i den svenska konungatitulaturen 1581–1809 och för svenska prinsar under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal. Titeln ingick också i ryska kejsarens och prinsarnas titulatur 1809–1886, därefter endast i kejsarens. Storfurstetiteln infördes av Johan III som också var hertig över Karelen, Harrien, Wierland, Wiek och flera andra landsändar, vilka från och med cirka 1582–1584 benämndes Karelen, Votski Pätin och Ingermanland i Ryssland, och Ester i Livland.
Område som styrs av en storfurste eller en storfurstinna. I det svenska kungahuset var Johan III 1581 den förste att införa ”storfurste av Finland” i kungatiteln. Därefter ingick titeln storfurste av Finland i svenska kungatiteln. Johan III:s son Sigismund och Gustaf II Adolf bar titeln redan som prinsar, likaså bars titeln av Gustaf IV Adolfs son Karl Gustaf. De ryska kejsarna övertog titeln efter att Finland avträddes till Ryssland 1809 och landets kategorisering som storfurstendöme kvarstod fram till självständigheten 1917.
Under 1000-talet–1547 titel för den främsta storfurstens gemål i Ryssland, 1547–1886 för kejserliga dynastins alla kvinnliga medlemmar, 1886–1917 endast för kejsarens gemål.
Under svenska tiden och självständighetstiden kommendör med stora korset av orden, eller de insignier som tillkommer denna klass inom orden.
Hövlighetsfras i underskrift till skriftlig handling avsedd för konungen eller drottningen, kejsaren eller kejsarinnan.
Johannitordens högsta styresman. Han valdes på livstid bland riddarna av generalkapitlet. I förvaltningen biträddes han av ett råd som bestod av ordens högsta ämbetsmän. Stormästaren och rådet utnämnde priorer, baillier och kommendatorer. Vid behov sände de ut visitatorer.
Högsta ledaren i riddarorden eller ordenssamfund. Värdigheten bärs i regel av regerande furstar, så också inom svenska ordensväsendet från och med 1748.
Benämning på de högsta ämbetsmännen inom det svenska kungliga ordensväsendet: ordenskansler från och med 1748 samt ordensvicekansler, överste skattmästare och överste ombudsman från och med 1787.
Ägoskifte av mark på landsbygden, som syftade till att ersätta de tidigare tegskiftade enheterna med sammanhängande ägor. Det enskilda hemmanets andel vid skiftet av ägorna beräknades utifrån mantal. Jordreformen inleddes 1749, i Gamla Finland formellt på 1760-talet, i praktiken efter 1828. Ursprungligen skulle storskifte genomföras om samtliga hemmansägare i en by krävde det. År 1757 ändrades reglerna och storskifte skulle genomföras om en hemmansägare krävde det. År 1848 fastslogs att ägofördelningen efter tidigare storskiften kunde göras mera ändamålsenlig genom en storskiftesförrättning. Skiftesfördelningen utfördes av kommissionslantmätare. Storskiftet slutfördes till största delen på 1870-talet.
Benämning på den kartläggning och utstakning av skiftesområdet, gradering av ägorna och fastställandet av tullantalet, på delägarnas bekostnad och utan delägares inverkan, vilken måste förrättas av lantmätare innan storskiftet fick inledas. Beredning förekom också i samband med skifteskomplettering, skiftesjämkning och intressentskifte och benämndes då skiftesreglering.
Den process genom vilken en by genomförde storskifte. Förrättningen protokollfördes och skulle fastställas av domstol.
Under storskiftet upprättad karta över den odlingsbara jorden och dess natur samt skogens och skifteslagets gränser.
Komplettering som tillkom efter förrättat storskifte.
Kostnad för storskiftesförrättning, erlades av skiftesdelägarna till kronan.
Av lantmätare upprättat protokoll över storskiftesberedning.
Under svenska tiden en term inom fångvårdsväsendet som avsåg åtgärd eller handling i anslutning till straffverkställighet. Under autonomin och självständigheten användes benämningen om anstalt för verkställighet av frihetsstraff: fängelse, tukthus.
Tidsbestämt frihetsstraff som till skillnad från vanligt fängelsestraff var förenat med plikten att utföra mer eller mindre hårt kroppsarbete. Ursprungligen kallades det straffarbete i järn (med järnboja), och stadgades i straffordningen 1653. Från 1700-talet var straffet ofta fästningsarbete för manliga arbetsfångar och tukthus för kvinnliga.
Den avdelning i 1734 års lag som innehöll regler om straff och deras verkställighet, underhållet av fångar m.m. Den ersattes 1889 med en strafflag.
Benämning på fastställande av straff under autonoma tiden, bör inte förväxlas med lag, förordning, paragraf för straffbestämning.
Straffparagraf under svenska och autonoma tiden, innehållande brottsrekvisiten och till dessa knutna straffbestämmelser.
Dokumentation av de straff som beordrades av en förman i ett truppförband. I straffdagboken antecknades straffet, orsaken till straffet samt dagen då det skulle utföras.
Från senare delen av autonoma tiden om dagbok över utdelade straff för subordinationsbrott och andra förseelser mot ordningsbestämmelserna, till exempel fylleri. Straffdiarier fördes av chefen för vaktpersonalen framför allt inom det militära och inom fängelseväsendet.
Register över disciplinära straff som utdelats till exempel vid en läroanstalt.
Beteckning för fångkoloni avsedd för till Ryssland deporterade fångar 1826–1888 som genom sin vistelse där avtjänade sitt straff.
Från 1889 det lagverk som innehåller bestämmelser om brott och deras påföljder samt om straffverkställighet: straffrättslig lagstiftning. Dessa hade tidigare varit uppdelade i två särskilda balkar i 1734 års lag: missgärningsbalken och straffbalken. Strafflagen trädde i kraft 1894.
Kommitté tillsatt under lantdagen 1863/1884 för att bereda en ny strafflag för Finland. Den gav sitt betänkande 1875 och indrogs, men ersattes genast med en ny som gav sitt betänkande 1884, varefter strafflagen antogs av lantdagen 1888 och trycktes i författningssamlingen 1889.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden från och med 1896, av judiciell myndighet förd förteckning över utdömda straff, med uppgifter om personernas namn, brott och straff. Utdrag ur strafflängden tjänade som en verkställighetshandling.
Från och med 1922 om utdrag ur strafflängd, sedermera straffregistret, för person som inte är häktad.
Benämning särskilt på fängelset för kvinnor i Tavastehus från 1872. Detta kallades också tukthus och arbetsfängelse och var det enda landsomfattande statliga straffängelset för kvinnor och samtidigt korrektionsinrättning för kvinnliga lösdrivare (arbetsfängelse). Straff- och arbetsfängelset i Tavastehus ersatte spinnhusen i Åbo och Villmanstrand, vilka dragits in 1871. År 1927 slogs fängelset ihop med länsfängelset i Tavastehus och bytte namn till Central- och länsfängelset.
Under 1870–1890-talen var ”straff- och arbetsfängelse” benämning på ett länsfängelse (straffängelse) som var kombinerat med en arbetsanstalt för fångar, särskilt lösdrivare, som genom administrativt förfarande hade förordnats till allmänt arbete (arbetsfängelse). Senast 1882 hade alla fristående statliga arbets- och korrektionsinrättningar uppgått i länsfängelserna. Straff- och arbetsfängelserna ersattes senast 1922 av centralfängelser.
I Statskalendern förekommande benämning på länsfängelse som inrymde också ett tukthus. Ett dylikt fanns 1853–1872 bara i Åbo. Det bytte 1872 namn till centralfängelse. Från 1870-talet kallades länsfängelser som inrymde tukthus för straff- och arbetsfängelse.
Register infört 1918 över vissa straff som domstolarna har dömt ut.
Byrå under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden från 1922. Byrån hade i uppdrag att upprätthålla straffregistret, leda och övervaka beredningen av rätts- och kriminalstatistiken samt från 1940-talet också att föra statistik. Som chef verkade en första aktuarie och denna bistods av registratorer och statistiska biträden.
Från 1880-talet om fånge som avtjänade frihetsstraff, tukthusfånge. Under svenska tiden och autonoma tiden till cirka 1889 också straffarbetsfånge, i motsats till fängelsefånge.
Under autonomin om hårt bevakat fängelse, vanligen beläget på ett slott eller i en borg. I statskalendrarna under senare delen av 1800-talet används ”straffängelse” som en samlande benämning på centralfängelse och länsfängelse, vissa provisionella arbetsinrättningar och temporära straffanstalter.
Sådant gods som hittats på stranden och som ingen ägare inom lagstadgad tid kunde göra anspråk på. Enligt Magnus Erikssons lands- och stadslag skulle två tredjedelar tillfalla konungen och en tredjedel upphittaren. Ägaren hade rätt till sin andel också i det fall att en ägare kunde hittas.
Beriden lägre tjänsteman inom tullverket, vilken idkade kustbevakning genom att patrullera längs med stranden, särskilt vid eller nära riksgränsen. Strandridare arbetade också vid vedkompanier och vedkontor inom bergsstaten med att samla in drivved längs kusten. Strandridare kallades från 1832 (i Sverige) kustuppsyningsman.
Äganderätt till det som driver i land från havet, oftast vrak, skeppsgods och besättning. Under medeltiden kriminaliserades strandrätten. Upphittarens andel uppfattades som ersättning för arbetet med bärgningen. I slutet av medeltiden blev det hävd att bärgade varor tillföll kungen, om inte ägaren inom år och natt hämtade den.
Sådant svenskt eller finskt gods som efter sjöskada på skepp eller farkost fallit i sjön och anträffats av främmande person i öppen sjö eller vid strand. Strandvrak förvarades av dykeriet eller tullbetjäningen tills godset (efter kungörelse i tidningarna) blev avfordrat av ägaren. Ägaren skulle återkräva godset senast inom natt och år från det skadan skett. Han skulle betala bärgarlön, tillsyns-, bevaknings- och tullavgift. I annat fall tillföll godset kronan. Strandvrak som tillhört en utlänning, fiende eller sjörövare tillföll automatiskt kronan. Godset såldes på allmän auktion för att bestrida dykerikostnaderna, efter 1812 Generaltulldirektionens och vederbörande tullkammares kostnader.
Militär läroanstalt för vidareutbildning av militärt befäl för armén. Stridsskolan grundades 1927 i det forna ryska lärarseminariet Markovilla invid Viborg och arrangerade främst kurser för kompanichefer och plutonchefer. Skolan skötte fram till 1939 även stamunderofficersutbildningen.
Om mätning enligt måttets kanter, term för mätning av det spannmål som togs ur kronotionden till prästerskapets vederlag och till avlöning av befäl i den upplösta armén. Överskottet tillföll kronan, efter 1739 fastslaget till två kappar. Alla övriga utgifter som togs ur kronotionden uppmättes över måttets kanter, det vill säga med råge.
Allmän benämning på de statliga huvudvägarna under 1500- och 1600-talet längs vilka postföringen sköttes och som skulle ha gästgiverier med jämna mellanrum.
Under 1700-talet benämning på gods beläget utanför säteriets rågränser, strögodsfrälse. Efter storskiftet blev ”strögods” benämning på hemman vars ägor fortfarande var utspridda på olika ställen och som föranledde skiftesreglering, efter 1916 nyskifte.
Kronans privilegium, senare statens ägorätt till rinnande vattendrag och vattenfall, i motsats till principen stadgad i Hälsingelagen (BB XIV: § 1) ”den äger vatten som äger land” senare strandteg. Strömfallsregal innebar förbud mot kvarn- och dammbyggen. Under 1400-talet började man använda benämningarna konungsvatten, kungsådra och konungsström om de vattenleder som skulle hållas fria från byggande.
Passagetull som uppbars under Gustav Vasas tid på 1500-talet för passage genom Norrström och Söderström i Stockholm. Förmodligen uppbars redan under medeltiden en avgift vid inloppet till Mälaren, men uppgifter saknas.
Militärt organiserad ingenjörskår som från 1821 planerade och verkställde de rensningar av vattendrag, kanalbyggen och torrläggningsarbeten som beslutats av Kejserliga strömrensningsdirektionen och efter 1840 av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Före 1837 var chefen för Strömrensningskorpsen underställd ryska myndigheter. Arbetsstyrkan bestod av ingenjörer och byggmästare. Från 1840 benämndes Strömrensningskorpsen även Ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, vilket den fortsatte att betecknas som efter 1860 då Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades.
Under stamroten lydande hjälprotehemman, vanligen ett eller två till antalet, som gemensamt med stamroten var skyldiga att rusta en soldat såväl i krig som i fred.
Nybygge på kronans allmänning, för vilket innehavaren (stubbekarlen) betalade stubbskatt till kronan.
Under medeltiden beteckning för nybyggare på kronans allmänning, ofta ett hemman eller nybygge med ärftlig nyttjanderätt. Dessa hemman förekom också efter att fritt övertagade av allmänning började begränsas 1542, särskilt i norra Sverige och i Finland, där nybyggen starkt befrämjades under 1500–1700-talet.
I Gamla Finland efter 1798 avverkningsskatt som betalades till kronan för verkställda skogsavverkningar.
Betalning för avverkat virke eller för avverkningsrätt, i synnerhet på kronoskog, efter bestämt rotpris, ursprungligen beräknat efter viss summa per avverkat träd.
Specialskatt på stubbehemman som erlades av vissa bönder i Viborgs län. I Nykyrka socken erlade de bönder, som fordom låg under S:t Sigfrids prebende i Växsjö, årligen nio öre i stubbskatt. Orsaken var att de ursprungligen saknade åker. Detta avhjälptes genom uppodlingar och de 55 landborna fördelades i 32 stubbskatter genom skattläggningen år 1568. Skatten var mindre än den normala fullskatten. En senare undervisning fastslog att dessa bönder bodde så nära en stor allmän väg att de betungades med stor gästning och skjutsfärd och att de därför var milt taxerade.
Avgift som från 1805 skulle erläggas till kronan för stockfångst till sågar från kronoskogar och skogar på överloppsjord. Tillstånd för avverkningen skulle underställas kejsaren och krävde utlåtande av landshövdingen.
Vid akademi (universitet) inskriven studerande som hade för avsikt att avlägga (akademisk) avgångsexamen. Efter att avläggandet av studentexamen flyttades från universitetet till skolväsendet används benämningen student också om person som avlagt studentexamen.
Studerande som var immatrikulerad vid en högskola eller ett universitet. I slutet av 1100-talet började de främmande studenterna vid ett universitet att organisera sig. Bologna fick karaktären av ett studentuniversitet, och när universiteten i Uppsala och Köpenhamn inrättades på 1470-talet tilldelade påven studenterna samma privilegier som i Bologna.
Ursprungligen muntligt, från och med 1872 främst skriftligt och från och med 1919 enbart skriftligt prov på kunskaper som ger behörighet att studera vid ett universitet. Examen hade sina rötter i inträdesförhören till Kungliga akademin i Åbo. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och avlades muntligen vid universitetet till 1872. Sedan avlades studentexamen vid läroverken som gymnasiets dimissionsexamen i modersmål, andra inhemska språket, ett främmande språk och matematik. Realprovet infördes 1919 och verkställdes 1921. Under krigstiden (1939–1944) avlade soldater studentexamen endast i tre ämnen.
Utskott vid Alexandersuniversitetet som granskade studentexamina. Studentexamensutskottet tillsattes av universitetets konsistorium. Det bestod av examinatorer som utsågs bland universitetslärarna samt ett visst antal licentiater.
Ekonomiskt understöd i form av kollektstipendium. Studenthjälpen gick till de inom stiftet skickligaste och mest behövande studenterna vid universitetet, särskilt de som studerade vid prästseminariet och som hade utmärkt sig för flit och sedligt leverne.
Titel för person med professors rang, som var chef för universitetets ordningsmän (pedeller). Studentinspektorn övervakade ordningen bland studenterna och hade befogenheter som påminde om en poliskommissaries.
Dominikanordens allmänna ordenshögskolor. De grundades ofta i anslutning till ett universitet. Till dem kunde de olika provinserna skicka sina studenter för att vinna lektorskompetens eller högre teologiska grader. Enligt generalkapitlets beslut 1505 skulle en sådan skola inrättas i Västerås. Om beslutet verkligen förverkligades blev inrättningen dock kortvarig.
Den ed som en apotekslärling avlade omedelbart efter fullgjord Pharmacie Studiosi-examen. Eden avgavs skriftligt. Om examen avlades utanför Stockholm skulle eden sväras inför magistraten och sedan inskickas till Collegium medicum. Den nyblivne Studiosus Pharmaciae skulle få ett skriftligt protokollsutdrag över den avgivna eden. Edsformuläret förnyades 1825.
Person som studerar (till exempel juris studiosus, juridikstuderande).
Fullständigt universitet med alla privilegier och skyddsbrev. ”Studium generale” var den vanligaste benämningen på ett universitet under medeltiden.
Dominikankonvent i dess egenskap av utbildningsanstalt. Utbildningen reglerades av ordens stadgar. Verksamheten leddes av en lektor, och eleverna förutsattes redan tidigare ha inhämtat latinets grunder. De bästa eleverna kunde få fortsätta studierna vid någon av ordens fem högskolor.
Hävdvunnen skiftesform enligt vilken jorden fördelades i stycken (mindre än tegar) enligt bördighet och avkastning, inte enligt storlek och läge som vid tegskiftet. Styckeskifte förekom framförallt på Åland och i Sydösterbotten, särskilt på orter där tegskiftet aldrig infördes.
Benämning på innehavare av den högsta underofficersgraden inom artilleriet, motsvarade fanjunkare inom infanteriet. Benämningen förekom från och med förra hälften av 1600-talet.
Att från ett eller flera hemman avskilja ett nytt hemman med eget skattetal och grundskatt som erlades direkt till kronan. Bestämmelser om styckning av skattehemman infördes 1883 och om styckning av kronohemman 1886. För att styckning skulle tillåtas skulle det blivande hemmanet vara så stort att det kunde föda tre fullvuxna personer.
Ledningen för Saima kanal. Efter 1860 lydde styrelsen under den nyinrättade Jordbruksexpeditionen i senatens ekonomiedepartement.
Under autonoma tiden benämning på myndighet som omedelbart (genom förhandling, föredragning eller verkställighet) bistod kejsaren och storfursten i styrelsen av Storfurstendömet Finland. Sådana myndigheter var Statssekretariatet för Storfurstendömet Finland, Kejserliga senaten för Finland, generalguvernörs- och prokuratorsämbetet.
Benämning på befälhavaren på ett ledungsskepp. Under senmedeltiden fanns på de kungliga, på riksföreståndarnas och stormännens krigsskepp vanligen en hövitsman eller skeppshövitsman, en skeppare och en styrman. Styrmannen hade då blivit ett slags mellanting mellan lots och navigationsofficer.
Benämning på lots före 1670-talet. Lotsväsendet tog form 1575, då skärgårdsbönder fick skatteprivilegier för lotsning av kronans skepp. Senare kom benämningen även att avse en viss befälskategori inom militären som (bl.a.) navigerar eller kan navigera.
Den ersättning som en allmogestyrman på 1500-talet fick som ersättning då han utnyttjades som lots eller långlots på kronans fartyg.
Under Amiralitetet hörande skola (läroverk) inrättad i Karlskrona på 1680-talet för utbildning av styrmän tillsammans med en skola för utbildning av artilleriunderofficerare vid flottan. Skolan inrättades ursprungligen av Handelskollegium för civila styrmän (närmast lotsar) 1658. Numera används benämningen i betydelsen skola för utbildning av styrmän eller för utbildning i navigationskonsten.
Sammanfattande beteckning på alla styrmän i flottans underofficerskår. Styrmansstaten ansvarade för navigering av fartygen.
Här, som ständigt är sammankallad till hela sin styrka.
Pågående tillfällig eller permanent inkvartering av armétrupp eller militärperson.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap, borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Svara för saken enligt lag, till exempel stånda tjuvrätt.
Plats där armé eller regemente inkvarterades för en längre tid (vanligen under avbrott i krigshandlingarna).
Avgift som städerna uppbar av handlande, hantverkare och andra näringsidkare som besökte marknaden för att sälja sina varor. Ståndpenningen utgjorde en del av städernas enskilda medel. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Avgift för torgförsäljare för att sälja från stånd i en stad.
Benämning på en domstol som sammankallades i krig för att på stående fot rannsaka och döma i svåra förbrytelser, som vanligen var belagda med dödsstraff. Domen kunde inte överklagas och fick genast verkställas. I Finland infördes ståndrätter i slutet av 1600-talet. Under den autonoma tiden stadgades ståndrätterna i strafflagen för den finska militären 1877 och i det självständiga Finland i lagen om krigsdomstolar 1920. Enligt lagen 1920 kunde befälhavaren för en trupp i fält sammankalla en ståndrätt för att döma för brott som var belagda med dödsstraff och där den skyldige blivit gripen på bar gärning. Ståndrätten skulle sammanträda inför samlad avdelning av den trupp som den åtalade tillhörde och straffet kunde verkställas genast efter ståndrättens utslag. Som ordförande verkade krigsrättens ordförande och som ledamöter högste befälhavarens närmaste man i befälet, en stabsofficer, två kompanichefer och fyra yngre officerare.
Under 1500-talet en särskild drabant i en furstes eller hög ämbetsmans livvakt, beväpnad med hillebard eller bardisan. Från 1600-talet blev ”ståndsdrabant” en tjänstebeteckning för medlem av konungens livgarde, som stod vakt i de yttre salarna i det kungliga slottet. År 1729 var 13 dylika upptagna på hovstaten. Ståndsdrabantkåren avskaffades i Sverige 1924.
(Under Karl XII:s tid) benämning på soldat till häst vid ett år 1700 grundat särskilt rytteri för adelsmän, ståndspersoner och präster. Uppsattes även 1712, 1715 och 1716. Avskaffades med freden 1721. I pluralis (ståndsdragoner), den truppenhet som bestod av dylika ryttare.
Samlande benämning på de enskilda ståndens beslutsfattande organ i riks-, regional- och lokalpolitiska frågor från och med medeltiden fram till1500-talet.
Person tillhörande något av de högre stånden (särskilt adels- och prästeståndet). Benämningen användes även om ofrälse person som genom till exempel förmögenhet eller bildning var socialt likställd med sådan person.
Privilegium som tillerkändes medlem av ett stånd eller stånden.
Representanter för ett stånd, ståndsriksdag.
Under tegskiftets tid att mäta (och dela) en bys åker och äng med (rev)stång, ett lagligt mått för jordmätning vars längd varierade från by till by, oftast var den 6 alnar lång. Stångfall var från mitten av 1300-talet också en kameral beräkningsgrund, med vilken man fastslog ett hemmans jordvärde och fördelade en för hela byn bestämd jordskatt mellan hemmanen. Under 1700-talet användes benämningen i Tavastland också om årlig granskning (syn) av rårna. En by stångfälldes alltid med samma stång. Varje hemman skulle ha en lika många stänger bred teg i byns åker som det hade andel i byamålet (ören i kronans jordebok). En by sades ha stångfällts då åker och äng hade blivit uppmätta och delade på dylikt sätt.
I landskapslagarna förekommande benämning på tegskifte, syftade på det redskap, en stång, som användes för mätning av jordareal.
Under tegskiftets tid om åker med tegar som blivit uppmätta med stång och fördelats enligt byamålen. Den äldsta uppgiften om stångfallsåker härstammar i Finland från 1332. Gränsen mellan tegarna utgjordes av en djupare råfåra, sällan av diken.
Förestods av en ståthållare, överståthållare eller gubernator. Finland bildade ett ståthållardöme, tidvis två. Ståthållarna saknade (till skillnad från de medeltida slottsherrarna) kontroll över skatterna, som indrevs av fogdarna.
I Gamla Finland chef för provinsförvaltningen i de provinser som Viborgs guvernement / Finländska guvernementet var indelat i 1744–1783 och 1797–1811. Vojevoden var ståthållarens motsvarighet i Ryssland.
Från 1523 befallningshavande på fästning eller slott, i län, provins eller landskap, med uppgift att som regentens ombud ansvara för förvaltningen inom sitt ståthållardöme. Det fanns riks-, slotts-, under- och överståthållare. ”Ståthållare” ersattes 1634 med ”landshövding”, men fanns kvar som titel för befallningshavande på kungliga slott och i vissa landshövdingeresidens (till exempel Stockholm).
I Ryssland benämning på den högsta styresmannen i ett ståthållarskap/generalguvernement 1775–1797, i Gamla Finland i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement 1784–1797.
Ämbetstitel för hövitsmannen på Åbo slott samt över Tavastehus och Viborg under 1300-talet, med början från 1343.
I Ryssland 1775–1796 regionalt förvaltningsdistrikt bestående av i regel ett par guvernement. Ståthållarskapen kallades också generalguvernement. Senare generalguvernement hade annan karaktär. Gamla Finland, som fram till 1783 utgjort Viborgs guvernement, omvandlades 1784 inom ramen för ståthållarskapsförvaltningen till Viborgs ståthållarskap eller generalguvernement som avvecklades 1797 och efterträddes av Viborgs guvernement.
I Ryssland 1775–1796 kollegialt högsta förvaltningsorgan för ett ståthållarskap/generalguvernement. Det lydde under kejsaren och Dirigerande senaten. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1784–1797 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs ståthållarskap.
Myndighet för översyn och förvaltning av brandsäkerheten i städerna samt försäkrings- och ersättningsverksamheten.
Avgift som ingick i städernas ordinarie ränta. Den påfördes städerna 1627 och skulle erläggas med en viss summa för varje kreatur och för mängden utsäde. År 1642 ersattes den med en fast årlig avgift. År 1720 bestämdes att avgiften årligen skulle beräknas efter det verkliga antalet kreatur och den egentliga mängden utsäde. År 1757 fixerades avgiften på nytt och fastställdes till 2 daler silver (96 kopek silver) för varje helt mantal som städerna hade som mulbete och annan mark.
Fastigheter som kronan på olika villkor överlät åt en stad. Särskilt under 1500- och 1600-talen uppmuntrades anläggandet av städer på kronojord. Också äldre städer fick betydande jordområden som bestod av krono- eller ibland tillbytta frälse- eller skattehemman. Donationerna var av tre typer: 1) donationer med fullständig allodialrätt, 2) donationer givna ”till evärdelig ägo” men utan rätt för staden att avhända sig området, 3) donationer som enbart bestod av nyttjanderätt medan kronan förbehöll sig äganderätten.
Avgifter som endast städerna fick uppbära av enskilda personer i staden för ett visst ändamål (till exempel ordinarie tolag, tillöknings- och inkvarteringstolag, våg-, mätare- packare-, vräkare-, hamn-, grund-, bro-, last- och parmmätarpenningar). Avgifterna infördes så småningom för att täcka de löpande kostnaderna som inte längre kunde finansieras enbart med inkomsterna från de hemman som vid stadens grundande hade donerats för detta ändamål.
Benämning på de avgifter som städerna, utan ingrepp från staten, fick förvalta och uppbära av alla dem som idkade handel eller borgerlig näring i staden, samt av gårdsägare. Medlen användes till att bestrida kostnaderna för magistraternas avlöning och städernas allmänna utgifter för underhåll, vakthållning och renhållning m.m.
Anställning, att anställa, att låta anställa, bli anställd.
Hyra, att hyra, uthyrning.
Skriftligt arbetskontrakt mellan husbonde och tjänstefolk som ingicks genom att husbonden överlämnade till tjänaren den så kallade städjan eller städjepenningen. Kontraktet innehöll kvitto på orlovssedeln och uppgift om lönevillkor, för statare om statlistan, det vill säga de förnödenheter som hela eller en del av lönen utbetalades i samt andra förmåner som tillkom, till exempel kläder, sjukvård och mediciner.
Löneförskott som överlämnades av husbonden till tjänstefolket då de ingick arbetskontrakt med honom. Därutöver utfärdade husbonden skriftliga bevis på anställningen.
Anställningstid.
I städerna i Ryssland från 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningen med uppgift att registrera städslingen (anställningen) av tjänstefolk. Denna tjänsteman verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland.
Inkomma med en ansökan.
Ingå borgenförbindelse.
Skuldebrev som är ställt att betalas av en viss person.
Möte, sammankomst (till exempel sockenstämma).
Hyresdag, hyrestid.
Tjänstetid för tjänstefolk.
Sedan medeltiden domstolens uppmaning till svaranden att svara med anledning av ett käromål eller åtal.
Sedan autonoma tiden om ansökan varmed talan eller åtal väcks och domstolen ombeds utföra stämning i ett tvistemål eller ett brottmål. Stämningsansökan noterades ursprungligen i stämningsboken vid allmän underrätt. Sedermera användes termen om en särskild skrift innehållande uppgifter om kärandens yrkanden, grunderna för dem och bevisen som ska styrka dem, i brottmål den misstänktas namn, gärningen för vilken straff yrkas, målsägandenas yrkanden, bevisen och vad som ska styrka dem.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att delgivning av stämning till domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
Vid allmän underrätt från 1800-talet förd dagbok över mål och ärenden som skulle behandlas under den förestående domstolssessionen. Stämningsboken upprättades av domstolens ordförande till kännedom för allmänheten.
Sedan Kristoffers landslag (cirka 1442) om den händelse att en instämd person inte har infunnit sig i domstolen på utsatt tid och plats, uteblivande från domstol.
Sedan autonoma tiden om skriftlig handling där part i en rättegång utvecklar sin talan; stämningsmemorial. Termen användes också i lag- och kurialterminologin under autonoma tiden som synonym till stämningsansökan.
Skriftlig anmälan till tullmyndighet rörande varor som skall förtullas.
Från och med 1547 om offentligt bemyndigad person som muntligen eller skriftligen delger stämningar och andra åtgärder i anslutning till ett rättegångs- eller utsökningsmål. De delges av nämndeman eller annan av rätten utsedd person, ursprungligen huvudsakligen länsmannen. I ekonomiska och exekutiva mål kunde delgivningen skötas av kronofogden eller expeditionsfogden, vid krigsrätt auditören.
I äldre tider om ersättning till stämningsman för delgivning av stämning. Stämningspenningar stadgades inte längre i 1734 års lag.
Avgift som rote(hållare) betalade till indelt soldat under möte eller mönstring.
Från svenska tiden om den tid som måste förflyta mellan den dag då delgivningen av stämningen hade skett till dagen då den instämda skulle inställa sig i rätten.
Föreskriven tid inom vilken kallelse av krigsfolk skulle ske.
Obligatorisk expeditionsavgift i vissa särskilt angivna fall, som fanns stadgade i allmänna författningar om stämpel, exempelvis i en stämpelförordning.
Tjänsteman inom mynt- eller bergsverket.
Från 1485 en guldsmeds initialer eller märke på de föremål han tillverkade. Stämpelmärke krävdes efter en särskilt utfärdad stadga, som 1596 slog fast att också tillverkningsortens vapen skulle stämplas. I Stockholm infördes årsbokstäver 1689.
Edsvuren besiktningsman vid hallrätt som vid packhuset kontrollerade stämplingen av utanför skråväsendet i landet tillverkade varor som skulle säljas. Tjänsten avskaffades 1859 (1846 i Sverige). Benämningen användes också om andra ämbets- eller tjänstemän som vid penninginrättning ansvarade för statsstämplar.
Ämbetsverk som grundades 1936 och lydde under Finansministeriet. Stämpel- och acciskontoret skötte ärenden som rörde stämplat officiellt papper. Kontoret hette tidigare Finlands stämpelkontor och bytte 1949 namn till Tillverkningsskattekontoret.
Avgift för varustämpling, uppbars i stadens packhus.
Allmän benämning på avgift eller skatt i samband med att en myndighets stämpel sätts på handling. Stämpelskatt erläggs för utfärdade myndighetsbeslut, pass, körkort eller för fastställd lagfart, transaktion med värdepapper m.m.
Officiellt pappersark, papper med charta sigillata-stämpel.
Beslut som 1544–1906 fattades av de fyra stånden under svenska tiden vid riksdag, under autonoma tiden vid lantdag.
Del av kungaeden, där Sveriges folk definieras. I kungaeden i ME landslag lovade kungen att upprätthålla kyrkors, klosters, riddares och svenners privilegier samt freda och frälsa sin allmoge. I Kalmar 1397 omnämndes ”biskopar, klerker, riddare och svenner och hela rikets allmoge” På 1430-talet förekommer ständerformeln på nytt. År 1435 sade rådet sig ha fattat beslut tillsammans med ”mestadelen av vårt rikes friborne män, köpstadamän och menige allmoge”.
Statsförfattning som slog fast att ständerna utgjorde folkrepresentationen vid riksdag och lantdag, i kraft 1544–1906.
Ahistorisk benämning på de samlade fyra riksstånden som under medeltiden–1544 och 1809 innan Finland formellt hade avträtts till Ryssland samlades till ständermöten, 1544–1809 till (stånds)riksdagar och 1809–1906 till (stånds)lantdagar.
Hus där de fyra ståndens representanter eller ombud samlades till lantdag 1809 (i Borgå), 1891–1907 (i Helsingfors). Ständerhuset i Helsingfors ritades av Karl Gustaf Nyström och uppfördes 1888–1890. Det togs i bruk i januari 1891. I Helsingfors var huset också samlingsplats för ståndslantdagens ofrälse stånd (borgare och bönder), under 1907–1931 mötesutrymme för riksdagsutskotten med plats också för Riksdagsbiblioteket och från 1931 de vetenskapliga samfundens hus. År 1978 blev Ständerhuset statsrådets representationslokal.
Under svenska tiden 1544–1809 (i Sverige till 1866) och under autonoma tiden 1809–1906 benämning på de fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) som en politisk enhet vid riksförsamling (ståndsriksdag, ståndslantdag). Med ”ständerna” avsågs också sammanfattningen av varje sådant stånds representanter eller ombud som utgjorde en avdelning vid riksförsamlingen.
Benämning på bibliotek som var underställt ständernas översyn och förvaltning. Biblioteket fick 1891 egna lokaler i det nybyggda Ständerhuset. Fram till dess hade det hetat Lantdagens bibliotek. År 1907, i samband med att lantdagen övertog ansvaret för biblioteket, ändrades namnet till Finlands lantdagsbibliotek. I början av 1900-talet inledde biblioteket ett utbyte av handlingar med norska Stortingsbiblioteket.
Ordinarie.
Permanent inkvartering av armétrupp eller militärperson, vanligen i en stad.
I en specificerad förteckning över kollektmedel, som årligen efter 1741 skulle göras upp av kyrkoherdarna, den kollekt som årligen och ovillkorligen skulle samlas in på vissa bestämda dagar: två per år till ecklesiastikverket i Lappland (från och med 1764, och under autonoma tiden från och med 1811), en till sjömanshusen (från 1748 respektive 1848), elva till fattiga universitetsstuderande (från 1693 respektive 1811), tre till lasaretten (från 1753 respektive 1811), en för för underhåll av gymnasie- och trivialskolornas byggnadsbestånd (1807–1809), två till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna i landet (från och med 1818), en till missionen (från och med 1857) och en till dövstumskolorna (från och med 1858).
Värdering av räntepersedlarna till ett fast pris, som inte varierade årligen. Fasta priser infördes 1719 och avskaffades 1756.
Regelbunden postföring längs allmän postrutt. Ständig post var en av sex (utanför det ordinarie postverket liggande) särskilda postföringstyper. Den officiella indelningen gjordes 1718 och innefattade förutom ständig post även paketpost, ryttar(e)post, ränn(e)post, ridpost och extra post.
Benämning på vid kusten belägna städers, socknars och hemmans skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla båtsmän för flottans behov. Det ständiga båtsmanshållet inrättades 1594 och fastställdes slutgiltigt på riksdagarna 1610, 1624 och 1642. Prestationen fördubblades efter 1644 och 1660 under krigstid. Ursprungligen uppgick styrkan till 1 200 båtsmän. Efter 1682 begränsades styrkan endast till ett kompani som upprätthölls av de hemman i Åbo skärgård som var belägna på öar. Efter 1810 avskaffades det ständiga båtsmanshållet och sattes på vakans. De till båtmanshållet roterade hemmanen erlade därefter vakans- och passevolansavgift till Allmänna militiekassan som övervakades av Ekonomiedepartementet.
Benämning på den organisation som inrättades under 1600-talet för att underhålla och uppsätta manskap för krigsflottan. Båtsmanshållet utgjorde en del av det militära indelningsverket och roterade till största delen i likhet med knekthållet. Städer och kustorter åtog sig att hålla ständigt båtsmanshåll mot att slippa utskrivning och skatter. Båtsmanshållet genomgick flera organisationsförändringar och blev en ordnad institution först genom Karl XI:s förordningar (1685–1690) rörande båtsmännens samt rust- och rotehållarnas inbördes skyldigheter och rättigheter.
Det så kallade yngre indelningsverket för infanteriet från 1682. Det infördes för att garantera finansieringen och rekryteringen av manskap till den stående armén. Det föregicks 1621–1675 av landskapsvis ingångna avtal mellan kronan och bönderna, om att ständigt hålla ett visst antal knektar till krigstjänst, mot befrielse från utskrivningar.
Den del av prästerskapets vederlag som var en ersättning för de inkomster och egendomar som indrogs av kyrkan efter reformationen. Den formella indelningen i ständigt och behaglig tids vederlag infördes 1675. Ständigt vederlag förekom i Kumlinge, Sastmola, Pojo och Våno socknar samt i nästan alla socknar i Österbotten.
I vissa fall skyldighet som tillkom fastighetsägare att sätta upp och hålla stängsel.
I Helsingelagen förekommande term för uppmätning och lagligt övertagande av allmänning för nybygge. Stöttingsmil fastställdes vintertid enligt hur stort område den tilltänkta nybyggaren med kälke hann ringa in och märka ut (med störar) från det solen gick upp till middagen.
Benämning på person som innehade underordnad ställning, underordnad tjänsteman.
Benämning på officer under kaptens grad, det vill säga löjtnant och underlöjtnant.
Den lägsta av de högre vigningsgraderna för klerus inom den katolska kyrkan. Innocentius III definierade närmare subdiakonens ställning 1198–1216.
Ämbetsman med uppdraget att uppbära den heliga stolens inkomster, medhjälpare till generalkollektor. År 1276 bestämdes att de stora nordiska stiften kunde ha fler än två subkollektorer i varje stift.
I det svenska skolsystemet konrektors biträde eller lärare som var underställd denne. Subkonrektorstjänster fanns även vid trivialskolorna i Gamla Finland.
Undersåtarnas förpliktelse att ovillkorligen lyda överhetens befallningar och påbud, även tjänstemännens förpliktelse att följa lagen och lyda förmännen.
Inom det svenska skolsystemet lärare i trivialskolor som stod närmast under konrektor, tredje lärare. Subrektorstjänster fanns även i trivialskolorna i Gamla Finland.
Extraordinarie omständigheter vilka kunde föranleda erläggandet av exactiones till en biskop eller på grund av biskoplig auktoritet till någon annan.
Penningunderstöd som en stat enligt ett särskilt avtal ger till en annan stat mot löfte om militär hjälp vid ett eventuellt anfall.
Rätt att väcka åtal om målsägaren tillkännagett att han inte tänkte utnyttja sin åtalsrätt.
Ett slags namnlista över personer, lista på subskribenter (och eventuell betalning). Termen används till exempel om förteckning över personer som förbeställt ett tryckt verk (exempelvis finska lagboken 1738), prenumeration (av bok, tidning m.m.) och om tecknade obligationer, kapital eller viss andel i ett lån.
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Biträdande kantor; en högre tjänst inom det medeltida domkapitlet, som dock organisatoriskt stod under prelaterna. Innehavaren av tjänsten var ofta kapitelledamot.
Tronföljdsordning.
Biskop i en kyrkoprovins, som lyder under en ärkebiskop eller en metropolitan och har rösträtt på provinssynoden. Metropolitanbiskopen hade i Norden rätt att stadfästa sina suffraganers val och konsekrera dem.
Från och med 1615 om belopp som en civilrättslig tvist åtminstone måste uppgå till, för att underrättens dom i ett vademål skulle gå att överklaga till hovrätten; appellationssumma.
Räkning eller räkenskap som endast redovisar totalsummor, inte enskilda poster.
Provincialläkarens granskning av prostituerade, lösaktiga kvinnor och sjömän för att kontrollera könssjukdomar. Bestämmelserna infördes på 1800-talet. År 1811 skulle magistraten se till att lösaktiga kvinnor undersöktes och vid behov förpassades till kurhus. Utländska sjömän skulle inte få gå i land utan undersökning. År 1844 bestämdes att de kvinnliga anställda på Helsingfors restauranger och krogar skulle undersökas en gång per månad. År 1845 fastslog direktören för Medicinalverket att samtliga prostituerade skulle undersökas två gånger per månad. Bestämmelserna skärptes senare men praxis varierade i de olika städerna. Soldater skulle granskas av fältskär eller läkare en gång i veckan.
Officiellt intyg om hälsotillståndet bland besättningen på ett fartyg, speciellt angående smittsamma sjukdomar. Det utfärdades av vederbörande konsulat eller myndighet i avgångshamnen. Sundhetsbetyg krävdes ofta i den transoceana trafiken men inte i Sverige och Finland. Sundhetskonventionen i Paris 21 juni 1926 innehöll bestämmelser om åtgärder mot bl.a. pest, gula febern, kolera, smittkoppor, fläckfeber. Den ersatte tidigare bestämmelser.
Av diverse myndigheter utfärdat friskhetsintyg under svenska tiden och autonoma tiden, till exempel för boskap (från och med 1750), resenärer som ansökte om respass, arbetare innan de anställdes och för fartyg.
Stadstjänsteman med uppgift att förebygga farsoter och tillsammans med stadsläkaren övervaka och åtgärda spridningen av smittsamma sjukdomar som fått fäste i staden. Sundhetsinspektören verkade i anslutning till hälsovårdsnämnden och kunde sammankalla den vid behov. Han kunde med tilläggsanslag av magistraten biträdas av extra sundhetstillsyningsmän.
Intyg över en utförd sundhetsbesiktning. År 1811 krävdes att prostituerade kvinnor i städerna varje halvår skulle uppvisa intyg över att de undergått granskning för könssjukdomar. Kvinnor som bedrev gårdfarihandel måste uppvisa sundhetsintyg för att få pass.
Institution som förutom Collegium medicum ansvarade för hälsovården i riket. Sundhetskommissionen verkade 1737–1766 och bestod av ett tiotal ledamöter, riksråd, höga ämbetsmän, läkare och kirurger. Sundhetskommissionen inrättades när riket hotades av en allvarlig influensa. I praktiken inordnades både Collegium medicum och Kirurgiska societeten under Sundhetskommissionen.
Kommitté som vid allmän farsot skulle tillsättas i varje församling efter 1834 för att koordinera och effektivera sjukvården. Kyrkoherden var ordförande. Kommittén indelade församlingen i sjukvårdsdistrikt, tillsatte distriktsföreståndare och ansvarade för att varje byalag hade en sjukstuga, mediciner och sjuksköterskor.
Kommitté som 1862 tillsattes av senaten för att ge förslag till allmän hälsovårdsstadga. Den utredde hur städerna kunde främja folkhälsan genom bättre vattenförsörjning, stadsbyggnad, fabrikshygien, avfallshantering, renhållningsväsende och avträdessystem. Kommittén utarbetade en förordning om fosfor i tändstickor som antogs 1865. En nytillsatt kommittés arbete utmynnade 1875 i en förordning om behandling av venerisk smitta och ett förslag till sundhetslagstiftning i Finland.
Ordinarie eller extra ordinarie stadstjänsteman som besökte och kontrollerade att varje gård följde sundhetsinstruktionerna vid fara för eller under en farsot. För att förebygga farsoter övervakade han även till exempel latriner, överbefolkade slumområden, stillastående vattensamlingar och hygienen hos matvaruhandlarna. Sundhetstillsyningsmannen verkade under sundhetsinspektorns och stadsläkarens översyn.
Under medeltiden sannolikt beteckning för en sockendomare i Finland. Förmodligen var han en av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
En av Gustav Vasa 1555 införd och till 1772 använd titel för den högsta ämbetsmannen inom ett större kyrkodistrikt som saknade biskopsämbete och som vanligen tillkommit genom erövring eller delning av ett stift. Superintendenturer förekom tidvis i Karelen under svenska tiden och ersattes 1772 av biskopsämbeten. Titeln användes tidigast för G. Norman som i egenskap av kyrkans högsta styresman stod direkt under kungen. Den förekom inte i Finland, men i Jämtland 1563–1570, 1611–1613, Skövde 1610–1618, Göteborg 1665–1725, Kalmar 1555–1678, Mariestad 1581–1647, Karlstad 1647–1722, Härnösand 1647–1772, Visby 1645–1772, vid Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817, i Trondheim 1658 och i Karlstad 1772–1829, i Östersjöprovinserna Narva 1641–1704, Reval 1565–1638, Livland 1622–1678, Ösel 1645–1710 och i Preussen 1626–1635.
Fraktuppsyningsman som följde med fartyg för att sälja och köpa olika laster, göra upp redovisningar, ansvara för lasten och sköta skeppskassan. Superkargören kunde även verka som skeppsdomare. Superkargörer anställdes på svenska skepp främst under Ostindiska kompaniets tid på 1700-talet.
Person som, i regel genom val, var utsedd att träda i någons ställe vid dennes frånvaro. ”Suppleant” användes särskilt om person som var ersättare för ordinarie ledamot i styrelse och dylikt.
Av en enskild person, ett administrativt rättssubjekt, ett stånd eller regional del av ett rike till överheten ställd bön, anhållan, ansökan om beslut, hjälp, nåd m.m. I Kgl. Maj:ts kansli tillämpades en indelning i brev, propositioner och relationer å ena sidan och handbrev och suppliker å den andra. De förra ärenden om utrikes styrelse och riksangelägenheter, de senare även benämnda privata ärenden, ärenden som avser en enskild person, ett administrativt rättssubjekt som en kyrkoförsamling, ett stånd eller en del av riket. Under autonoma tiden användes termen också om enskilds skrift till myndigheter i allmänhet.
Person som inkommit med en (skriftlig) supplik.
Alfabetiskt ordnad förteckning över inkomna begäranden, klagomål eller anhållningar, ansökningar till centralt ämbetsverk för kontroll eller beslut av högre myndighet (ständerna). Supplikdiarier påbjöds vid 1751/1752 års riksdag för att underlätta ärendebehandlingen.
Diarium för suppliker.
Under svenska tiden och autonoma tiden om civilt mål eller ärende i formen av en till Kgl. Maj:t riktad begäran, anhållan eller ansökan om stöd, hjälp eller nåd, i vissa fall också ett besvär. Motsats: kriminalmål. Registratorn vid justitiekanslersämbetet förde diarium över de till och från Kgl. Maj:t expedierade supplikmålen (supplikationsmål). Termen förekom ofta i sammansättningen kriminalie- och supplikationsmål.
Upphävande av ett beneficium.
Beteckning för medhjälpare åt en prior i ett dominikankonvent. Han utsågs av priorn.
Att för viss tid eller tills vidare avstänga eller skilja någon från sin tjänst (och med denna förenade rättigheter och förmåner). Suspendering var vanligen en påföljd för tjänstefel eller tjänsteförsummelse. Termen används också om att upphäva eller upplösa något, till exempel privilegier eller beslut.
Uppbördsman som är avstängd från tjänst, vanligen på grund av otillbörlig redovisning, oindrivna skatter och andra tjänstefel såsom förskingring. En suspenderad uppbördsman erhöll efter 1728–1729 under ett års tid halva lönen medan den andra halvan gick till den tjänsteförrättande. Kunde den suspenderade inte inom ett år förklara eller betala skillnaden mellan de indrivna och beräknade skattefordringarna förlorade han hela lönen till den tjänsteförrättande uppbördsmannen. I städerna var magistraten ansvarig för uppbörden, varvid borgmästaren stod för dubbel lott emot rådman. Magistraten kunde dock kräva ersättning av den berörde uppbördsmannen genom att ha förmånsrätt i hans bo vid dess avyttring.
Avstänga (någon) från tjänst (för viss tid eller tillsvidare) och därmed förenade rättigheter och förmåner. Suspendering var en påföljd för brott eller förseelse mot till exempel lag, instruktion eller avtal.
Avsättande från ämbete på viss tid genom dom, i allmänhet på grund av lättja, slösaktighet, dryckenskap eller annat otillbörligt beteende i tjänsten. Ämbetet besattes under tiden med en vikarie, som i allmänhet uppbar hälften av den avsatte tjänsteinnehavarens lön.
Det underhåll som en kyrklig ämbetsman under medeltiden behövde för att kunna sköta sina åligganden.
Part mot vilken någon driver tvistemål eller brottmål under en rättegång. Motsats: kärande. Den part som tog emot stämningen och bestred den talan som käranden hade rest kallades under autonoma tiden svarandepart. Motsats: kärande, kärandepart.
Titel för svenska kungen under medeltiden fram till 1161. Titeln ersattes från 1278 med ”Svears och Götes konung”.
Titel som innehades av fru Gese Wechsel 1637–1642. Hon var chef för Stockholms postkontor och ledde därmed postverket.
Titel som användes av flera personer i Sverige 1150–1250: Ulf jarl Gamle (omkring 1164), Guttorm jarl (omkring 1167), Birger jarl Brosa (död 1202), Folke jarl (död 1210), Karl jarl Döve (död 1222), Ulf jarl Fase (död 1247?) och Birger jarl (död 1266).
Titel för Sveriges konung från 1278. Tidigare hade den vanliga titeln varit Svea konung. Karl Sverkersson (1161–1167) använde emellertid titeln Rex sveorum et gothorum, eller ”Svears och götars konung”. Från Magnus Ladulås kröning blev titeln Svears och Götes konung den allmänt förekommande. Den ersattes på 1540-talet av ”Sveriges, Götes och Vendes konung”.
Lag av delägare (familjer) som tog i besittning oskiftad skog på ett större jordområde än en familj förmådde hantera för att förrätta svedjebruk. Äganderätten i svedjelaget grundade sig vanligen på arbetsinsatsen. Skörden delades i yxtal.
Tredje klassen inom ridderskapet och adeln.
Reduktionskontor under Kammarkollegium som skapades 1693 då kamreraren Anders Rooth kontrakterades av Reduktionsdeputationen för upprättandet av generaljordeböcker över de reducerade donationsgodsen. Kontoret skötte också ännu oavgjorda reduktionsärenden rörande de svenska donationsgodsen och utredningen av hemman, som graverats efter S. Åkermarcks extrakt. Mera sporadiskt sysslade kontoret även med andra reduktionsmål som med fjärdepartsarbetet 1697 och så kallade 7:nde-punktsbyten 1704–1711. År 1729 fick kontoret i uppgift att fullfölja alla ännu oavgjorda byten före 1680. Svenska donationskontoret uppgick i Köpegodskontoret år 1754.
Benämning som i Ryssland användes om de finska områden som Ryssland erövrade under finska kriget 1808–1809.
Enhet under fortsättningskriget bestående av svenska frivilliga. Bataljonen verkade vid Hangö-fronten och bestod av cirka 800 man. Bataljonen hemförlovades i december 1941.
Den kalender som användes i svenska riket från 1 mars 1700 till 30 februari 1712 med syftet att övergå från den julianska kalendern till gegorianska kalendern. Man skulle ta bort skottdagen under elva skottår och närma sig den gregorianska kalendern under en period av fyrtio år och en dag. Man glömde dock att ta bort skottdagarna 1704 och 1708. Resultatet blev kaotiskt och 1711 övergavs försöket. En extra dag lades till efter den 29 februari 1712 och den 1 mars följde Sveriges tideräkning åter den julianska kalendern.
Avdelning inom riksdagens kansli vilken skötte översättningen av dokument mellan svenska och finska.
Avdelning inom Kammarkollegium, bestod av första respektive andra svenska landskontoret.
Centralförbund för de svenskspråkiga lantbrukssällskapen i Finland. Efter andra världskriget tilldelades förbundet uppgifter gällande verkställandet av kolonisationen som till stor del berörde den förflyttade befolkningen. Förbundet verkade enbart i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner och arbetade i samråd med det finskspråkiga Lanthushållningssällskapens Centralförbund.
Privat, sedermera statlig, samhällsvetenskaplig svenskspråkig högskola i Helsingfors, grundad 1943 för att utbilda socionomer för den svenska samhällsservicens behov, särskilt journalister, socialarbetare och tjänstemän inom kommunal- och statsförvaltningen. Skolan bytte 1964 namn till Svenska social- och kommunalhögskolan.
Avdelning inom riksdagens kansli.
I Finland förekommande benämning på tegskifte eller solskifte, i motsats till hävdvunna skiftesformer.
Ung tjänare eller betjänt särskilt vid hov såsom hovsven eller page. Under 1600-talet användes benämningen också om en person som var anställd för att fullgöra rusttjänst åt en rusthållare. Han kunde också kallas dragon- eller ryttarsventjänare.
Titeln för Sveriges kung. Vendes uppträder för första gången i svensk kungatitulatur 1536, dock sporadiskt, och riktigt frekvent först från 1541. Rivaliteten mellan Kristian III, som kallade sig de Venders och de Goters konge, och Gustav Vasa ledde till förändringen i den svenska kungatiteln. Efter Gustaf VI Adolfs död blev titeln Sveriges konung mera vanlig. År 1973 avlägsnades Götes och Vendes ur kungatitulaturen.
Titel som användes av Magnus Ladulås. År 1255 började Magnus använda sin fars gamla sigill med omskriften ”iunior dux sweorum”. Efter Birger jarls död övertog han Birgers gamla jarladöme som hertigdöme utan faderns maktbefogenheter. Han använde därefter titeln ”Dei gratia dux sveorum”. Magnus blev kung 1275 och utsåg då sin bror Erik till ny hertig. Erik avled dock samma år och någon ny sveahertig utsågs inte.
Titel som innehades av Sten Sture d.ä., Svante Nilsson och Sten Sture d.y.
Officiell handbok över den statliga förvaltningen och dess byråkrati. Den utges – med förebild i den franska Almanach royal– sedan 1679 och årligen från 1737 (Hovkalendern), från 1813 under namnet Sveriges statskalender.
Ämbetsman i den medeltida staden, vars uppgift var att underhålla bödelssvärdet. Svärdet ägdes av staden.
Ingå ed, edgång.
I svenskspråkiga texter förekommande skrivform för ortodox präst (svjaščennik).
Tjänsteman i staden som skötte uppgifter i samband med byggnation. Syllemästare omnämndes i Åbo från och med 1555.
Trosbekännelsen, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
syn
Förfarande som innebar att man genom besiktning av de konkreta omständigheterna bildade sig en uppfattning om det reella sakläget. Syn kunde vara en administrativ åtgärd, som syftade till att genom besiktning och undersökning fastställa vissa rättsförhållanden som gällde det allmänna. Hit hörde besiktningar av kronans domäner och tjänsteboställen. Synen förrättades då av befullmäktigade personer, som också kunde ha domsmakt att bestraffa felande med böter. Syn kunde också företas på initiativ av en privatperson, som av- och tillträdessyn mellan jordägare och arrendator. Syn kunde slutligen också innebära en domstols iakttagelse av ett föremål.
syn
Inspektion som domstolens ledamöter och parterna förrättade på annat ställe än i själva domstolssalen. Synen gällde ett objekt som hade betydelse för rättegångens avgörande.
Sekreterare, sakförare.
Den skriftliga sammanfattningen av en syneförrättning. Synebreven kunde vara av två slag, notitia eller charta. I det första fallet avgav synenämnden en berättelse om vad som förekommit och vilka råmärken som de hade kunnat enas om. I en charta utfärdade en domhavande ett brev, i vilket synenämndens åtgärder och berättelse redovisades varefter man omnämnde tingnämndens och tingsmenighetens gillande av synen och slutligen domhavandes dom om stadfästelse med viteshot.
Officiell benämning på den dom som meddelades av häradsrätten efter en syneförrättning gällande en tvist om rågång, ägogränser eller bolstada skäl; häradssynedom. Synedomar förekom redan under medeltiden och stadgades i jordabalken i 1734 års lag.
Förrättning av laga syn. Termen användes även om de personer som av myndighet eller häradsrätt utsetts att utföra en officiell granskning.
Syneförättning som företas under rundgång.
Den handling som upprättades i samband med laga syn. På officersboställen skulle laga syn förrättas av häradshövding med halv nämnd (sex nämndemän) och ekonomisk besiktning av länsman och två nämndemän. Syneinstrumentet definierades närmare 1752. År 1770 bestämdes att syneinstrumentet (i två exemplar) skulle insändas till landshövdingen.
Den ersättning som en syneman hade rätt till. Synekosten skulle erläggas av den förlorande parten och det förekom att målsägarna ville undvika syn och nöja sig med målsägandevittnen.
Under svenska tiden allmän benämning på person som, vid sidan av kronans, konsistoriets eller socknens ombudsman eller ledamot av domstol, hade rätt att delta i en syneförrättning och avgöra ett synemål. Synemännen var från 1700-talet berättigade till ett arvode, åtminstone när det gällde boställssyner (från 1752).
Person som deltog i syneförrättningar och hade rätt till synekost. Ofta var en syneman i praktiken en av häradsrättens nämndemän, i vissa fall en utsocknes nämndeman. Synemännens vittnesmål ansågs ha större beviskraft än målsägandevittnenas.
Nämnd av varierande sammansättning med uppgift att förrätta syn, granskning. Dylika nämnder fanns sedan 1600-talet framförallt för husesyner , av- och tillträdessyner eller ekonomiska besiktningar på boställen. Tillfälliga synenämnder tillsattes också av häradsrätterna, särskilt i jordtvister, innan beslut fattades i saken. Nämnden kallades också besiktningsnämnd, ifall syneförrättningen gällde en ekonomisk besiktning av till exempel ett boställe.
Den grupp som befullmäktigats att utföra en syneförrättning. Synemännens antal var i regel tolv, men antalet kunde variera. Efter förrättningen skulle synemännen sammanfatta sin åsikt och framföra den på nästa ting. Om målsägaren inte var nöjd skulle han innan synemännen svor sin ed vädja till en högre instans. Synemännens ed bekräftades under senmedeltiden av nämnden på tinget. Synenämndens beslut baserades på majoriteten. I en tolvmannanämnd räckte det med sju synemän. Om majoritet inte kunde uppnås avgjordes saken genom lottning av häradshövdingen.
Den juridiskt bindande handling som upprättas i samband med laga syn.
Rätt att förrätta syn och döma i synemål.
Under medeltiden det återkommande mötet för prästerskapet i ett katolskt biskopsstift. Mötet omfattade också mässor och tidegärder för att befästa den sakrala gemenskapen. Undervisning gavs genom predikningar och av lärda förkunnare. Biskopen sammanfattade förhandlingarna, och också skriftliga stadgor kunde utfärdas. Prästernas närvaro var obligatorisk och endast det antal som behövdes för själavården fick dispens. Prostarna ansvarade för prästerna i sitt område. Mötet varade i tre dagar och mötesplatsen var domkyrkan i stiftsstaden. Terminen för synoden i Åbo växlade och kan inte fastställas.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan prästmöte i vilket prästerna, eller en viss grupp av präster, i ett stift kom samman för överläggningar i gemensamma ärenden. Enligt kyrkoordningen 1571 skulle synod hållas en gång om året. I kyrkolagen 1686 stadgades att mötet skulle hållas under tre på varandra följande dagar. Varje dag började med gudstjänst, varpå man under de två första dagarna hade disputationer över avhandling som utgivits av mötets preses, eller över någon artikel i Augsburgska bekännelsen eller över någon ”auctore locorum communium”, samt särskild oration över samma ämne. Tredje dagen avhandlades stiftets angelägenheter, huvudsakligen behandlade man prostarnas ämbetsberättelser, avgjorde mål rörande ämbets- och tjänstefel och valde auktionärer till nästa möte (preses, vice preses, respondenter, opponenter samt orator och predikanter). Från 1869 kallades synoden vanligen synodalmöte.
Sedan 1593 benämning på i förväg till synod, senare synodalmöte, uppställda teser om aktuella teologiska frågor, författade av biskopen eller en eller flera äldre erfarna präster. Synoden diskuterade sedan avhandlingen. Synodalavhandlingarna var oftast sammanställda utifrån Augsburgska bekännelsen eller Hafenreffers dogmatik. Synodalavhandlingar stadgades också i kyrkolagen 1869, men ändrade karaktär i och med att synodalmötena började lyfta fram reformförslag till kyrkomötet. Synodalavhandlingen utgjorde fram till självständigheten en viktig del av sockenprästernas fortsatta teologiska utbildning.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan möte för stiftets präster och lektorer, sammankallas av biskopen. Ursprungligen kallades mötet synod eller prästmöte, men benämns från 1869 synodalmöte. Mötena förde fram till 1869 en tynande tillvaro, men fick genom kyrkolagen samma år klart definierade uppgifter och en ställning som kyrkomötets beredande organ. Mötet behandlade teologiska frågor, synodalavhandlingar, församlingarnas skötsel och annan kyrklig verksamhet och administration.
Kyrklig partikulärrätt som kompletterade den allmänna kanoniska rätten inom ett stift under medeltiden.
Vittne åt prost när han bevistade synoden. Enligt biskopsstadgarna cirka 1340 skulle varje prost åtföljas av två vittnen vid biskopssynoden.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Titeln gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Karta, uppmätning. ”Synopsis” användes speciellt om det lantmäteriuppdrag som Anders Bure fick 1628, då han skulle göra en karta över Sverige som underlag för planering och beslutsfattning.
Kontroll av tillståndet på en kungsgård när den bytte arrendator. Synen förrättades av häradshövdingen och nämnden samt en av landshövdingen utsedd kronans fullmäktige. Under arrendetiden höll kronofogden och nämnden var femte år en ekonomisk besiktning. Om det då visade sig att arrendatorn inte fullgjort sina skyldigheter skulle laga syn omedelbart förrättas. I annat fall skulle syn förrättas vart tionde år.
Kontroll av tillståndet på militärt boställe när arrendatorn tillträdde eller avträdde. Syn förrättades på officersboställen av häradshövdingen med sex nämndemän, på underofficerares och lägre stabs- och kompanibetjänsters boställen av kronofogden med fyra nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren ersätta bristerna. Överloppsbyggnader ersattes av ägaren. Vid arrendators av- och tillträde förrättades husesyn i närvaro av avträdaren och jordägarens (statens eller inrättningens) ombud. Däremellan hölls ekonomiska besiktningar av länsmannen och två nämndemän. Ändring i synerättens beslut kunde fås genom besvär vid domstol.
Kontroll av tillståndet på ett nybygge.
Benämning på lägre befattning utan lön, tjänst med lön.
Benämning på en intern arbetsordning utfärdad av ämbetsverkets högsta tjänsteman.
Person med uppgift att sköta ekonomisk förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Uppdrag eller mandat som ombud åtog sig då denne genom avtal förband sig att agera syssloman. Till sysslomanskap hörde advokatyrket och uppdragen som god man, revisor, arkitekt, bankman eller konsult.
Betala pension, underhålla med mat, hus och andra förnödenheter.
Pensionsform där en hemmansägare överlät sitt hemman i utbyte mot livslångt uppehälle och omvårdnad.
Pensionstagare.
I äldre svenska vårda, sköta, ombesörja. I senare kameral betydelse undantag. Överlåtaren av en jordegendoms rätt till försörjning, t.ex. i form av att få bo kvar på den överlåtna egendomen.
Mansperson som svarar eller ska svara för någons sytning, sytningsgivare.
Om jordområde avsett att brukas av sytningsman.
Den skatt som skulle betalas av sågverk. Formellt skulle den erläggaqs i bräder. Efter 1685 betalades skatten vanligvis i kontanter, och 1798 fastslogs att sågägaren alltid hade rätt att lösa skattebräderna till markegångspris. De enskilda sågverkens markegångspris beräknades efter sågverkets avstånd till avsättningsorten. Ett mera avlägset beläget sågverk hade ett lägre markegångspris än ett som låg nära avsättningsorten. Ett sågverk på frälsejord hade rusttjänstskyldighet, men betalade inte sågränta.
Förrättning genom vilken en skattskyldig såganläggnings skattebörda uppskattades. Sågägaren var skyldig att meddela landshövdingen genast såganläggningen blivit uppförd. Skattläggningen förrättades av kronofogden, häradsskrivaren och två nämndemän. Skattebördan bestämdes av sågningsrättigheterna och resultatet av en provsågning. Bestämmelserna varierade i olika län.
Industriell anläggning för sågning av timmer till olika sågsortiment.
Sedan autonoma tiden en interimistisk åtgärd som domstol eller förvaltningsmyndighet vidtar gentemot person, föremål eller egendom för att skydda en enskilds rätt eller allmän fördel (mot hotande fara, olägenhet eller skingring av egendom).
Sämja eller stadga var benämningen på en från medeltiden härstammande beskattningsform som innebar att kronan och en eller flera skattebetalare ingick överenskommelse om erläggande av en fixerad skatteprestation. För bönderna inom ett distrikt som betalade sämje- eller stadgeskatt var det fråga om en kollektiv pålaga som ofta utgick i en enhetlig vara eller i pengar. Sämjebeskattningen avvecklades under de första århundraden av nya tiden.
allmänning uppodlat eller inom andra hemmans rågång liggande hemman. Sämjehemmanen räknades ofta som kronohemman med arvsrätt. Genom skatteköp kunde de förvandlas till skattehemman.
Gräns som baserar sig på urgammal hävd utan skriftlig dokumentation. Sämjeråar utgjorde ett problem vid verkställandet av storskifte och inrättandet av nya hemman på kronans mark.
Från och med 1848 samt med ett prejudikat från Högsta domstolen 1920 om delning av nyttjanderätten till ett samägt hemman som delägarna inte ville klyva. Sämjoskifte fick göras utan formell skiftesförrättning och offentligt skiftesinstrument, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Sämjoskifte kunde också förekomma vid arvskifte.
Under 1700-talet förekommande benämning på av lantmätare och synenämnd förrättad i godo uppgjord ägosyn.
All ägodelning som cirka 1759–1848 inte var ett storskifte eller laglig hemmansklyvning utan berodde på sakägarnas gottfinnande och beslut, både då det gällde verkställigheten och ägorna som delades.
Cirkulär, missiv, särskilt om det öppna brev som domkapitlet sände till de på förslag upptagna kandidaterna i ett kyrkoherdeval och som innehöll en kallelse till avläggande av predikoprov och prov i altartjänst under tre på varandra följande söndagar. Sändebreven fanns kvar ännu efter ändringarna i kyrkolagen 1933.
Besvärsutskott vid lantdagen, handlade särskilda besvär och ansökningsmål, under ofärdstiden (1892–1905) särskilt angående de begångna olagligheterna.
Av befälhavaren särskilt tillsatt krigsrätt vid truppavdelning inom lands- eller sjöstridskrafterna som saknade en egen fast krigsrätt. ”Särskild krigsrätt” var också en benämning på häradsrätten som rannsakningsdomstol i militära mål 1886–1920, medan själva domen fälldes av den närmast belägna krigsrätten. Beslutet kunde överklagas till Överkrigsdomstolen.
Individuellt ordnad skriftskola för konfirmand som i två års tid hade gått i den allmänna skriftskolan, utan att uppnå den mognad som krävdes för konfirmation. Särskild skriftskola arrangerades av kyrkoherden, i samråd med andra präster.
Fiske i kronans fiskevatten mot årlig ränta till kronan. Kunde efter skattlagd ränta övergå i enskild ägo.
Att ha säte och stämma innebär att man är medlem i en styrande eller dömande församling eller sällskap.
Kameral benämning på gård som beboddes av adelsman och för vilken ägaren åtnjöt frihet från skatter och andra kronoutskylder. Säterifriheten erkändes 1562 vid reglering av rusttjänsten. Säteriet utgjorde vanligen huvudgården i ett komplex av spridda frälsegårdar. Den skulle vara ståndsmässigt byggd och jorden i brukat tillstånd. År 1686 förbjöds anläggandet av nya säterier och säteriet fick egenskap av oföränderlig jordnatur.
De skattefördelar och andra förmåner som ett säteri åtnjöt, men som belastade andra fastigheter. Säterifriheten fastställdes 1562 då en vanlig frälseman fick rätt till ett säteri. För att säterifriheten skulle upprätthållas krävdes att säteriet var ståndsmässigt byggt och jorden i god hävd. Anläggandet av nya säterier förbjöds 1686. Säterifriheterna avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
De medel som uppbars av varje rote (större än 1½ jordeboksmantal) vid Österbottens regemente för befrielse från underhåll av militieboställen. Medlen gick till Militieboställskassan till 1889, därefter Allmänna militiekassan. De uppbars av regementsskrivarna till 1830, därefter av kronofogdarna.
Ursprungligen ett frälsesäteri som vid Karl XI:s reduktion på 1680-talet ombildades till ett rusthåll med nära nog samma skattefriheter förutsatt att adelsmannen underhöll en ryttare och en häst. Säterirusthållet räknades inte längre som frälsejord, utan som jord av skatte- eller krononatur med fastare åborätt än vanliga kronohemman. Säterirusthållen var vanligen spridda runt landet, i motsats till frälsesäterierna som ofta låg inom ett mycket begränsat område och vanligen inom byalagens rågränser. En säterirusthållare kunde ha besittningar på ett stort geografiskt område. Målet var antagligen att minska följderna av missväxt, som ofta var lokal. Säterirusthållen låg huvudsakligen i de inre delarna av Nyland och Egentliga Finland samt i Satakunta och Tavastland, med undantag för de nordligaste avsidesbyarna.
Benämning som användes under medeltiden och 1500-talet för en frälsemans huvudsäte. Efter mitten av 1500-talet började man använda benämningen säteri.
Överlämna ett omtvistat föremål till en opartisk person, som sedan skulle överlämna föremålet till den rätta ägaren.
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
Avbrytande av arbete på grund av söndag. Förbudet mot söndagsarbete var ursprungligen religiöst. År 1910 fastslogs att en arbetstagare hade rätt till minst 30 timmars oavbruten veckovila. År 1922 fastslogs att veckovilan företrädesvis skulle infalla på söndagen.

T

Beteckning för system för insamlande av befolkningsstatistik i Sverige och Finland 1749–1858, också samlande benämning på den på detta sätt erhållna statistiken. Den genom 1686 års kyrkolag införda allmänna kyrkobokföringen i Sverige kom snart att möjliggöra tabellariska sammanställningar över födda och döda. På initiativ från enskilt håll verkställdes sammanställningar över födda och döda för hela riket 1721–1735 och sedan för varje enskilt år 1735–1749. Då intresset för mera fullständiga tabellariska sammanställningar ökade, godkändes planen för inrättandet av Tabellverket 1749. Församlingarnas präster upprättade tabeller över folkmängden och befolkningens förändringar för församlingarna som adderades kontraktsvis till prosteritabeller. Dessa sammanfördes sedan läns- eller stiftsvis till läns- eller stiftstabeller vilka sammanställdes av tabellverkskommissioner till slutliga generaltabeller för hela riket.Verksamheten leddes under perioden 1756–1758 av Tabellverkskommissionen under Kanslikollegium och 1758–(1809)1858 av Statistiska tabellkommissionen, under perioden 1809–1865 av Senatens kammarexpedition, 1865–1870 av Temporära statistiska byrån, 1870–1884 av Statistiska ämbetsverket och från 1884 av Statistiska centralbyrån.
Styresorgan för Tabellverket 1756–1758 som också sammanställde de årliga landsomfattande statistiska översikterna. Kommissionen sorterade under Kammarkollegium. Den omorganiserades 1758 till ett centralt ämbetsverk under namnet Statistiska tabellkommissionen.
Hustavlan, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Befattningshavare med uppgift att vid statsägd skeppsdocka ansvara för tillgången till tågvirke, med därtill hörande block och dylikt, i riggen på segelfartygen, särskilt de som reparerades eller uppfördes vid svenska arméns flottbaser. En sådan fanns 1729 upptagen på Amiralitetskollegiums stat och i Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona.
I Gamla Finland kronogods, från vilka skatterna anslagits för underhåll av de högsta civila och militära ämbetsmännen som en del av deras avlöning. ”Taffelgods” användes även som synonym till apanagegods.
I extra ordinarie stat anslagna medel till högre ämbetsman eller till ämbetsverk utgående anslag för representation och kosthållning. De förekom bl.a. inom justitie- och militärstaten för kommendanter, platsmajorer och -adjutanter i finska städer och fästningar samt för hovrättspresidenter. Taffelpenningen fastslogs av vederbörande landshövding efter specialstaterna.
Tjänstebeteckning för den hovtjänsteman som ansvarade för dukning och servering samt uppsikten över dukar, servis och bordsilver under 1700-talet. Taffeltäckaren hörde till betjänterna vid Kungliga Silverkammaren.
Befogenhet inom arvsrätt att utan lottning välja sin andel av arvet som gällde fast egendom på landet. Detta gällde bl.a. broder framför syster eller en arvinge med större arvslott framför en arvinge med mindre arvslott.
Uppbördsman, borgensman.
Gräns, skiljelinje, ofta om tomtgränser, gräns för privatjordegendom, bymark.
Käromål, det vill säga ett muntligt eller skriftligt yrkande som framställs av käranden vid en domstolsbehandling, en juridisk term sedan kyrkolagen 1686. Motsats: svarandens gentalan. Termen används också om kärandens och svarandens rätt att framlägga sin sak och uttala sig i rätten.
Person som yrkesmässigt sysslar med havsforskning, exempelvis på Havsforskningsinstitutet.
Under perioden 1652–1906 benämning på ordföranden för de ofrälse stånden i ståndsriksdagen, från 1907 ordföranden i Finlands lantdag, efter 1918 Finlands riksdag.
Riksdagens allmänt planerande organ, består av talmannen, vice talmännen och utskottens ordförande.
Samernas vinterboplats. Under medeltiden bodde hela stammen samlad men om sommaren skingrades den och de enskilda familjerna höll sig på sin arvelott.
Sjukhus för vård av tand- och käksjukdomar samt karies, och undervisningssjukhus för odontologer. Före 1850 sköttes tandvården av ambullerande tandläkare. Den första legitimerade tandläkaren kom 1852. År 1892 fanns 11 tandläkare i Finland, år 1920 var de 250 till antalet och 3 642 år 1977. Kejserliga förordningen om inrättande av tandläkarutbildningen och tandläkarexamen vid universitetet gavs 1891. Mellan 1892 och 1917 fanns endast en lärartjänst i odontologi på Kirurgiska sjukhuset. Senare tillkom tjänster i proteslära och tandreglering, tandfyllnadskost och tandkirurgi. Kliniken blev 1958 en avdelning inom Universitetscentralsjukhuset i Helsingfors.
Läkare som specialiserat sig på tandsjukdomar. Den inhemska universitetsutbildningen av tandläkare inleddes 1891. År 1893 bestämdes att också personer med läkarutbildning hade rätt att praktisera som tandläkare. Också personer med tandläkarutbildning i Ryssland hade rätt att praktisera i Finland. Personer med annan utländsk tandläkarutbildning hade rätt att efter tillstånd av Medicinalstyrelsen praktisera i Finland. Tandläkarnas verksamhet övervakades av provinsialläkaren och i sista hand av Medicinalstyrelsen. De hade rätt att skriva ut apoteksrecept på de mediciner de behövde. År 1934 inskränktes läkarnas rättigheter att verka som tandläkare. Då blev det också möjligt att dra in tandläkarens legitimation.
Den förlorande parten i ett civilmål. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden, eftersom det fanns avgifter som bara den tappande parten skulle erlägga som till exempel arbetshusavgiften, eller så sänktes ens avgifter till kronan exempelvis när man löste ut rättegångshandlingar.
Accis som i Stockholm och förmodligen också i andra städer under medeltiden betalades för vin.
Benämning på omslag, emballage under perioden 1822–1917. Tara förekom särskilt inom tullförvaltningen, där det innebar att varors nettovikt förtullades, medan vikten för omslaget avdrogs enligt en särskild tariff för olika tara.
Officiellt fastställd eller förordnad tabell, lista eller beskrivning över satser av priser, taxor, avgifter eller ersättningar, exempelvis brännvinstillverknings-, tull-, frakt-, civil-, differential-, preferens- och staffeltariff.
Avdelning som ansvarade för att främja trafiken, kontrollen och bokföringen av trafik- och telegrafinkomster, kontrollen av stationskassorna och biljettkontrollen. Från 1932 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Vid avdelningen fanns en tariffbyrå, en kontrollbyrå, Statistiska byrån och från 1933 Kilometerkontoret. Före år 1932 hette avdelningen Tariff- och kontrollavdelningen. En tariffavdelning fanns även vid Tullstyrelsen.
Byrå som inrättades 1910 vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Byrån flyttades år 1922 till Tariff- och kontrollavdelningen. Som chef fungerade en biträdande direktör.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen hade till uppgift att främja trafiken, kontrollen och bokföringen av trafik- och telegrafinkomster, kontrollen av stationskassorna och biljettkontrollen. Vid avdelningen fanns en tariffbyrå som tidigare hört till trafikavdelningen och en kontrollbyrå som tidigare hört till byråavdelningen. Tariff- och kontrollavdelningen bytte år 1932 namn till Tariffavdelningen.
Skatt på transporttariff eller tulltaxa.
Skog, vanligen av låg kvalitet, som användes eller var avsedd för husbehov.
Benämning på prejudikat om lösande av tvist mellan donatarien och dennes landbönder om höjning av skatterna på donationsgods i Gamla Finland 1801. Underrätten medgavs rätt att avgöra tvisten och utverka ett avtal.
Benämning på gästgiveri under medeltiden och 1500-talet. De första ansatserna till att skapa en gästgiveriorganisation ingick i Skänninge stadga 1335. Under medeltiden fanns både av kyrkan och kronan upprätthållna gästgiverier. Som kronans gästgivare tjänstgjorde under senmedeltiden de olika socknarnas länsmän, fjärdingsmän eller bolmän. I undantagsfall fanns särskilda skjutsnempnare och skjutsrättare. Privata krogar var dock betydligt vanligare. Från 1556 skulle fogdarna se till att det fanns en taverna i varje socken. Tavernainnehavaren valdes på tinget. Han skulle 1561–1569 också erbjuda skjuts mot betalning och efter 1569 övervaka att de skjutsningsskyldiga bönderna skötte skjutsningen. Som motprestation fick tavernainnehavaren uppbära en del av länsmanspenningarna. Ursprungligen måste kronans tjänstemän inhysas och skjutsas gratis, 1561, 1576, 1584 och 1604 mot avgift enligt viss taxa. Efter 1633 blev ordet gästgiveri vanligare och slogs slutgiltigt fast i gästgiveriförordningen från 1649 som förenhetligade gästgiveriväsendet.
Kronoskatt pålagd bönderna 1561–68, 1584–92, 1604–10 mot att de befriades från skyldigheten att skjutsa kronans tjänstemän. Antagligen uppbars den inte i Finland där hållskjuts och fri inkvartering på tavernor var vanligt under denna tid.
Erik XIV:s förordning som gällde skjutsväsendet. Allmogen befriades helt från skjutsbördan mot erläggande av tavernepenningar. I stället grundades tavernor med skyldighet att hålla hyreshästar. Systemet spolierades i och med avsättningen av Erik 1568.
Den avgift som allmogen skulle erlägga från 1561 mot att den befriades från skjutsbördan. Systemet avskaffades 1568.
Vägskylt vid allmän landsväg (kungsväg). Tavlorna bekostades enligt gästgivareordningen från 1734 med häradets inkomster från uppburna böter. Om dessa inte räckte till bekostades skyltarna av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen.
Samling av föreskrifter eller regler.
Statlig (eller annan överhets) pålaga eller avgift in natura eller i pengar som skulle erläggas efter en bestämd tariff. Termen är belagd första gången 1526 när ”taxa och pension” var en avgift till kronan som prästerskapet skulle betala. På 1530-talet fick prästerskapet rätt att friköpa sig från borgläger mot en avtalad summa från varje stift. Avgiften kallades borglägerspenningar eller taxen.
Taxa för beredning av läkemedel, som ingick i den medicinaltaxa som publicerades 1699.
Beskattning, prisbestämning, beräkning av skatt.
Den gradering av jord som sedan 1783 skulle utföras som en del av de förberedande åtgärderna före den egentliga storskiftesförrättningen. Lantmätaren skulle för detta ändamål sammankalla delägarna och allmänhetens representanter. I allmän betydelse avsåg termen skattläggning av jord.
Ed avgiven av taxeringsman vid magistraten eller rådstugan om borgerskapets förmögenhet, handel och näring i staden. Taxeringseden utgjorde grunden för vad borgarna skulle skatta som publika onera till staden.
Förteckning över de extra skatter som skulle erläggas i ett fögderi. När de extra beviljade skatterna upphörde återstod endast slottshjälpen och medicinalfonden. På 1800-talet innehöll taxeringslängden endast uppgifter om dem. Taxeringslängderna upprättades av häradsskrivarna sockenvis enligt mantalslängden. Från år 1800 skulle längden undertecknas av kronofogden och häradsskrivaren. Den skulle inlämnas till landskontoret och godkännas av landshövdingen innan den användes för den egentliga uppbörden.
Person utsedd att bedöma en borgares skattebetalningsförmåga och avgöra hans skattebörda. I det tidigmoderna Åbo utsågs taxeringsmännen kvartersvis. För varje skatt kunde borgerskapet välja särskilda taxeringsmän. Under senare delen av 1600-talet började det (i Åbo) också förekomma särskilt avlönade skatteuppbördsmän.
Skattegrad, värdering, uppskattning, beräkning eller bedömning av en borgares skattebetalningsförmåga. Taxeringen utfördes varje år och var och en ålades vissa skatteören. Taxeringen verkställdes av taxationsmän som var utsedda av borgerskapet. Om man inte nådde enighet om fördelningen av ansvaret fungerade landshövdingen, i hans frånvaro magistraten, som skiljedomare.
Under 1500-talet benämning på de statliga postlinjerna i, till och från Europa.
I Ryssland lägre lärare (rangklass 14) vid kretsskola. Sådana fanns även i Gamla Finland.
En bys alla tegar i en viss åker eller äng, också samlingen av de bönder som hade teg(ar) i en dylik åker eller äng.
Benämning på en medeltida skiftesform för disponeringen av åkerjorden i en samfällighet, samt ofta även av de samfällda ängs- och skogsmarkerna. Andra benämningar på denna skiftesform var i Finland solskifte och svenskt skifte. Tegskiftet innebar att hemmanens tidigare separat gärdade åkrar kring bytomten sammanfördes till vanligtvis två stora gärden med ägoblandning som följd. Hemmanen fick sin åkerjord inom gärdena enligt sin andel i byamålet, d.v.s. enligt de kvotandelar som hemmanen hade i byns tillgångar. Vid fördelningen av åkerjorden mätte man med en mätstång ut åt varje hemman smala tegar vilka i fråga om bredden stod i proportion till hemmanets andel av byamålet, medan tegarnas längd inte beaktades. Tegskiftet förekom i Finland från förra hälften av 1300-talet ända till övergången till storskiftet.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Tekniska avdelningen ansvarade för underhållet av byggnader, anläggningar och vatten- och landområden som tillhörde försvarsmakten samt för anskaffning och reparation av pionjär- och järnvägsmaterial, förbindelsematerial, fordon och andra fortskaffningsmedel. Avdelningen bestod av Byggnadsbyrån, Förbindelse- och pionjärmaterielbyrån samt Transportmaterielbyrån.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement.
Från 1908 den högsta tekniska läroinrättningen i Finland som meddelade undervisning för ingenjörs-, lantmätar- och arkitektexamina på universitetsnivå. Tekniska högskolan ersatte Polytekniska institutet och lydde under Senatens handels- och industriexpedition, senare Undervisningsministeriet. Fram till 1942 hette skolan officiellt Finlands tekniska högskola, därefter Tekniska högskolan.
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens tekniska förvaltning.
Skola som 1858–1885 under Manufakturdirektionens tillsyn gav undervisning i teknik och tekniska framsteg, särskilt för att tillgodose bro-, väg- och vattenbyggnadssektorns och industrins behov. Redan 1849 hade en teknisk realskola grundats i Helsingfors. Från 1872 ombildades den till att erbjuda högre teknisk utbildning och bytte namn till Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet, dit genomgången kurs från andra tekniska realskolor gav inträde. De tekniska realskolorna ersattes 1885 med industriskolor.
Från 1927 avdelning vid Post- och telestyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att inrätta, ombilda, underhålla och dra in telegraf- och telefonstationer och telegraf- och telefonlinjer. Telegrafavdelningen ansvarade också för telegraf-, radio- och telefonanstalternas tekniska skötsel. Telegrafavdelningen förestods av en direktör. Där fanns också telegrafinspektör, ingenjörer, kontrollörer, notarier, telegraftekniker, bokhållare och bokförare. År 1937 ersattes telegrafavdelningen av en telegrafteknisk avdelning och en telegraftrafikavdelning. En telegrafavdelning fanns även inom etappstaben för den vita armén 1918.
Examen för utbildning och behörighet att söka tjänster inom telegrafväsendet.
Ingenjör med specialutbildning inom telegrafteknik. Telegrafingenjörer fanns vid Telegrafstyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning, samt vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Tjänsteman med uppgift att övervaka verksamheten inom telegrafväsendet. Telegrafinspektörer fanns vid Telegrafstyrelsen och Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Anställd person vid en telegrafstation med uppgift att sköta telegrafering. Telegrafstationerna förestods av telegrafister och de sorterade under Telegrafstyrelsen. Även vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna som upprätthöll telegraflinjer fanns telegrafister.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafmekanik. Telegrafmekaniker fanns vid Järnvägsstyrelsen.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken innefattade kontoren, centralerna och stationerna som hörde till denna verksamhet. Distrikten inrättades från 1937 och förestods av en ingenjör eller linjeinspektör, i mindre distrikt av en tekniker eller mekaniker. Distrikten övervakades av Post- och telegrafstyrelsens trafikinspektörer. Före 1937 ingick telegraf- och telefondistrikten i post- och telegrafdistrikten.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Från 1855 fristående station för telegrafnätet, vilken förestods av en telegrafist. Telegrafstationerna sorterade under Telegrafstyrelsen och delades in i olika klasser. Efter självständigheten var telegrafstationerna antingen en station enbart för telegrafnätet eller ett förenat post- och telegrafkontor. Senare upprättades ofta en förenad telegraf- och telefonstation i telegraf- och telefondistrikt.
Centralt ämbetsverk som lydde under ryska post- och telegrafverket, vilket grundades 1855 i samband med att den första elektriska telegrafsträckan i Finland blev färdig. I senaten ansvarade Civilexpeditionen, senare Kansliexpeditionen och Kommunikationsexpeditionen för ärenden som rörde telegrafverket. Telegrafstyrelsen hade till uppgift att anlägga, upprätthålla och förvalta det finska telegrafnätet. Finland utgjorde ett eget telegrafdistrikt och Telegrafstyrelsen förestods av en adjoint till det ryska telegrafverkets direktör. Chefsadjointen fortsatte som chef för Telegrafstyrelsen även efter självständigheten fram till 1919 då en generaldirektör övertog chefskapet och ordförandeskapet i Telegrafstyrelsens kollegium. I samband med självständigheten och inbördeskriget nationaliserades telegrafverket och en interimistisk telegrafstyrelse inrättades i Vasa 1918, vilken i maj samma år flyttades till Helsingfors. Telegrafstyrelsen lydde efter självständigheten under Kommunikationsministeriet och delades in i Administrativa avdelningen, Tekniska avdelningen, Trafikavdelningen och en utrikesbyrå. År 1927 slogs Telegrafstyrelsen ihop med Poststyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafteknik. Telegraftekniker fanns vid Telegrafstyrelsen, senare vid Post- och telegrafstyrelsens telegrafavdelning och telegraftekniska avdelning.
Från 1937 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för kabel- och nätprojektering, centralanläggningar och byggandet av nya telegraf-, telefon- och radiolinjer. Tidigare hade uppgifterna skötts av telegrafavdelningen. Telegraftekniska avdelningen leddes av en direktör och där fanns också ett laboratorium och en verkstad. På 1940-talet delades avdelningens arbete upp på Kabel- och nätprojekteringskontoret, Centralanläggningskontoret, Radiokontoret och Linjebyggnadskontoret.
Från 1937 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för kontrollen av radiolicenserna. Tidigare hade Telegrafavdelningen ansvarat för alla frågor rörande telegrafväsendet. Vid Telegraftrafikavdelningen fanns en direktör samt trafikinspektörer, kontrollörer, notarier, bokhållare och bokförare. På 1940-talet inrättades ett radiolicenskontor i anslutning till avdelningen.
Avgift för telegram, fastställdes från och med 1855 enligt tysk-österrikiska normer. Avgiften bestämdes enligt antalet ord och avstånd mellan avsändare och adressat i enlighet med zoner.
Tematisk karta, karta över ett visst tema som skildras till sin beskaffenhet, förekomst, utbredning eller placering, mängd eller antal som befolkningstäthet, växtlighet, jordmån och markanvändning. Klassificeras i färg. Den första temakartan utgavs av Lantmäteriöverstyrelsen 1850 och gällde skogarnas tillstånd i Finland. En statistisk temakarta åskådliggör med kartografiska symboler de statistiska beräkningarna av temat. Dylika började uppgöras på 1880-talet.
Grundades 1943 som en underavdelning till kolonisationsavdelningen inom Lantbruksministeriet. Byrån skötte om ärenden som berörde det agrikulturella återuppbyggandet av områden som återförenats med Finland under fortsättningskriget. Till byråns uppgifter hörde även att avveckla verkställandet av snabbkolonisationslagen.
Temporär förvaltningsnämnd för Ingermanland som grundades i Finland 1919 efter att några tusentals ingermanländare flytt till Finland efter uppror mot bolsjevikerna. Delegationen upphörde i och med fredsfördraget mellan Sovjet och Finland i Dorpat 1920.
Organ tillsatt i mars 1918 i det vita Finland för att sköta om de ärenden som tillkom den under kriget funktionsodugliga ordinära Medicinalstyrelsen. Till den temporära styrelsen hörde en överdirektör, två medicinalråd, en apotekare eller provisor, en djurläkare och överläkaren vid Finlands trupper. Den temporära styrelsen kom att till stor del fokusera på militärsjukväsendet.
Från 1865 tillfälligt ämbetsverk under senatens kammarexpedition med uppgift att samla in statistiska uppgifter över Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Byrån blev beständig 1870 under namnet Statistiska ämbetsverket.
För att ytterligare underlätta Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inrättades på prov 1913 tre temporära distriktsstyrelser utöver den distriktsstyrelse som redan fanns i S:t Petersburg. Dessa styrelser placerades i Helsingfors, Viborg och Vasa. Styrelsernas medlemmar bestod av varsin representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning, maskinavdelning och trafikavdelning. Den medlem som blev utnämnd till distriktschef skötte också de administrativa ärendena. De temporära distriktsstyrelserna avskaffades 1923 efter att de inte hade lett till önskat resultat, och uppgifterna övertogs av Järnvägsstyrelsen.
Under autonoma tiden om provisorisk korrektionsinrättning i område som saknade egen arbets- och korrektionsinrättning, huvudsakligen den som fanns i Norra Karelen (Nurmes) 1859–1879. Den ersattes med länsfängelse.
Provisorisk anstalt för verkställighet av frihetsstraff, vanligen i form av allmännyttigt arbete, i område utan straffängelse cirka 1871–1880. De temporära straffanstalterna ersattes med arbetsfängelser.
Tillfälligt sjukhus, till exempel Temporära barnsjukhuset i Helsingfors som 1914 blev en avdelning av Maria sjukhus och Hesperia temporära sjukhus grundat 1908 som 1925 uppgick i Stengårds sjukhus.
Uppfostringsanstalt inrättad genom senatsbeslut 1909 (i Sippola) och 1918 (i Ihantala) för att tillfälligt hysa minderåriga manliga förbrytare, eftersom de befintliga anstalterna (i Kymmene och i Viborgs län) var överfulla.
Lärare som var knuten till en domkyrka för att sköta prästundervisningen. Tjänsten omtalades 1552 för prästkandidaterna i Linköping och Skara. År 1604 bestämdes att en teologie lektor skulle tillsättas vid varje latinskola. Den fick därigenom en högsta teologisk klass. Teologie lektorn stod i rang över skolans lektor.
Påskrift på baksidan av ett brev. Under medeltiden kunde dessa vara av tre typer: adress, samtida kanslipåskrift eller arkivpåskrift. Den viktigaste tergala kanslipåskriften var anvisningar för sigillering. Arkivpåskrifterna kunde både vara gjorda i mottagarens arkiv eller i senare ägares arkiv. Dateringarna för dessa varierade från samtida till nutiden.
Gräns. Under medeltiden fanns bestämda tidpunkter då inom- och utomprocessuella rättshandlingar skulle företas. Uttrycket användes för bestämda tidpunkter då en viss process, som exempelvis ett ting, skulle äga rum, men kunde också beteckna en viss tidsrymd.
Härbärge för dominikanbröder med uppgifter på avlägsna orter. Terminarhusen ägdes av konventen och användes huvudsakligen av de bröder som terminerade, det vill säga fullföljde de årliga prediko- och tiggarvandringarna.
Benämning för en terminsvis erlagd skatt i de erövrade provinserna under stormaktstiden. Terminsskatten motsvarade mantalsräntan. Termen användes även om prästerskapets kronoskatt i samma områden, i Sverige till 1928.
Områdesbeteckning som under medeltiden vanligen var synonym med landskap eller folkland.
Överhöghet över territorium, närmast statens rätt att bestämma över dem som vistas inom statsområdet.
Försvarsmaktens mobiliseringsplan som togs i bruk under åren 1932–1934. Målet med territorialorganisationen var att försnabba uppställandet av fältarmén samt frigöra allt fler truppenheter till att verka som täcktrupper. Förvaltningsmässigt delades Finland in i 9 militärlän och 26 militärdistrikt, som vid en eventuell mobilisering fick till uppgift att ställa upp själva fältarmén. Med territorialorganisationen blev skyddskårsorganisationen en central del av mobiliseringsväsendet.
Församling som definieras av ett bestämt geografiskt område (territorium). Församlingens medlemmar utgörs av de personer som är bosatta i området. De flesta församlingar är av denna typ.
Om 1/3 av något, till exempel skatter, arvoden och sportler.
Om lön, arvode eller bidrag med tre betalningsterminer om året.
En tredjedel av det tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar. Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
Besparing av kontanta medel som mynt eller hacksilver, förekommer som skattfynd redan under förhistorisk tid.
Testamentgivare.
Betyg. År 1649 blev rektorerna skyldiga att se till att de elever som lämnade skolan fick ett tillförlitligt betyg över sitt uppförande och sina kunskaper. Först 1807 fastställdes innehållet. Av betyget skulle det framgå vilka ämnen eleven hade studerat och hur studierna hade framskridit. Dessutom skulle elevens talanger och hans uppförande under studietiden beskrivas. Systemet med att sifferbedöma prestationerna härstammade från Frankrike. Efter att metersystemet införts började skalan 1 till 10 att förekomma i kadettskolan. Folkskoleförordningen 1866 gav fotsättningsvis en oenhetlig betygsättning. År 1889 infördes ett formulär för avgångsbetyg från folkskolan med siffrorna 1 till 10.
Betyg över akademiska studier, särskilt det som krävdes för avläggande av en viss ämbetsexamen.
Textdelar, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Skattmästare; tjänst som förekom i det medeltida domkapitlet. Tjänsten stod formellt under prelaterna men tillerkändes en högre rang, fastän den inte innebar en formell förmansställning. Tjänsteinnehavaren tillhörde dock vanligen kapitelsledamöterna.
Den avgift som under medeltiden erlades för kyrktagning. Normerande under senmedeltiden blev bestämmelserna i UL som fastslog att prästen av kvinnan skulle erhålla ett öre för ljus. Fattigt folk kunde befrias. Den präst som vägrade kyrktagning skulle betala böter.
Benämning på Pressbyrån vid Ministeriet för utrikesärendena 1918–1922.
Tjänstebeteckning för posttjänsteman vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning 1881–1918 och efter det vid Tidningspostkontoret i Helsingfors. Tidningsexpeditören gjorde upp taxor för tidningar och tidskrifter samt skötte prenumerationer och distribution. Tidningsexpeditörerna utnämndes av senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. På andra håll sköttes uppgiften av postexpeditionen och, där sådan inte fanns, av postkupéexpeditionen.
Benämning på postverkets vinst på enskildas prenumerationer på utländska tidningar och journaler.
Postkontor grundat 1927 i Helsingfors som adresserade tidningar för distribution i hela landet. Kontoret fanns efter 1938 i huvudposthuset i Helsingfors. Det förestods av en kontorsföreståndare. Tidningspostkontoret utgjorde ursprungligen en avdelning under Poststyrelsen kallad Tidningskontoret.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån bytte år 1922 namn till Transportbyrån.
Kontrollmärke, ofta av bly, som visade att en tiggare hade rätt att tigga i en viss stad. Tiggarmärkena var ofta försedda med stadens vapen. Tiggarmärken förekom i Danmark under Kristian II:s tid och sådana omtaldes också i en föreskrift rörande stadens fattiga i Stockholm år 1533.
Religiös orden som gjorde ett pricipiellt avkall på innehavet av fast egendom och reguljära intäkter. I stället baserades ekonomin på brödernas arbete och gåvor.
Intyg som från 1500-talet gav en till arbete oförmögen person laglig rätt att få tigga (bettla) till sig sitt uppehälle inom ett obegränsat område, efter 1698 endast inom det distrikt där passets utfärdare hade att utöva myndighet, vanligen ecklesiastisk. Tiggeri med tiggarpass ersattes efter 1817 med rotehållning av fattiga. Tiggeri utan giltigt pass, så kallat olovligt bettlande, betraktades som lösdriveri.
Tiggeri och tiggarnas verksamhet reglerades redan i landskapslagarna. Tiggare hade rätt till kristlig begravning trots att likstolen måste bli minimal. Utländska arbetsföra tiggare som strök omkring skulle enligt ett kungligt brev från 1303 jagas ut ur landet. Kyrkliga statuter 1279 förhöll sig med stor misstänksamhet till främmande kringstrykande präster utan pass eller rekommendationer. Organiserat tiggeri bedrevs av tiggarmunkarna, av fattiga djäknar genom sockengång och av hospitalen.
Augmentsbonde; bonde som innehar eller brukar ett hemman som förlänats en annan person.
Kvartering för trupper på marsch i form av framför allt husrum med bohag och mat samt värme och ljus. Endast statens och allmänna ämbetsverks hus samt prästerskapets boställen var befriade från skyldigheten, som ordnades av kronobetjäningen eller magistraten.
Tillskott, ursprungligen om särskilt anslagna tillfälliga inkomster (avgifter, böter, frivilliga gåror m.m.) för att upprätthålla en viss samhällsfunktion, till exempel fattigvården.
Ränta från ett hjälphemman till ett båtsmansrusthåll. Tillskottsräntan erlades som ersättning för att båtsmanshållets kostnader överskred den skattefrihet man åtnjöt för skyldigheten.
Intyg som utfärdades i den församling som den döde hade tillhört, i det fall att begravningen, med eller utan jordfästning, skulle äga rum i en annan församling.
Benämning på ett intyg som utfärdats av en myndighet om myndighetens tillstånd att utöva ett sådant yrke eller ett sådant näringsfång som inte får utövas utan tillstånd. Tillståndsbevis behövdes i begränsad omfattning efter införandet av näringsfrihet 1879. Benämningen kunde också användas om utgivningsbevis, vilket innebar tillstånd för att publicera en periodisk skrift.
Till 1879 skriftligt tillstånd att få utöva näring eller yrke, under 1500-talet också om bevis på tillstånd för resa inom landet. Sedermera användes termen också om ägande- eller brukningsrätt till fast egendom.
Granskning som genomförs med stöd av lag och vanligen utförs av en myndighet eller ett centralt ämbetsverk som ansvarar för ett visst förvaltningsområde.
Person som yrkesmässigt utövar tillsyn över någon eller något.
Avgift som erlades för tillträde till ett rusthåll. För att få stadgad ägande- eller åborätt till minst 1/8 rusthåll var avgiften ovillkorlig. Tillträdesavgiften var oberoende av huruvida rusthållet hade förvärvats genom köp, gåva eller arv.
Inspektion i samband med att man ingick ett arrende- eller boställskontrakt.
Ämbetsverk som grundades 1949 och lydde under Finansministeriet. Tillverkningsskattekontoret skötte ärenden som rörde stämplat officiellt papper. Kontoret hette tidigare Stämpel- och acciskontoret och blev 1970 en del av Tullstyrelsens skatteavdelning.
Fredagen den 30 februari 1712. Den dag som lades till i kalendern för att Sverige skulle kunna övergå från den svenska kalendern tillbaka till den julianska kalendern.
Budget för nyinrättade tjänster och extra ordinarie sysslor som hade tillkommit sedan den senaste tjänstestaten blivit godkänd.
Person som yrkesmässigt utför arbete med timmer, hantverkare vid infanteriet som utförde bro- och skansarbeten, skeppshantverkare vid flottan.
Person som yrkesmässigt mäter och registrerar tidsåtgång för (av enskild arbetare) utfört arbete eller arbetsmoment för att utifrån sådan mätning beräkna arbetares lön. Timskrivare fanns fr.o.m. 1877 bl.a. vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Sammankomst för rättsskipning, jurisdiktion. Ursprungligen utövades domsrätten av tingsmenigheten, och tingsordförande avkunnade domen i folkets namn. Sedermera avlöstes tingsmenigheten av tingsvittnen. Domkretsens hövding ledde förhandlingarna. I det medeltida rättsväsendet förekom olika former av ting. De kunde ha olika dignitet som konungsting och landskapsting, vilka var överordnade häradstingen. De kunde också ha särskild kompetens som biskopsting.
Beteckning för häradsrätternas och lagmansrätternas sessioner och deras speciella rättsskipningsform under svenska tiden och autonomin, övergående från och med 1868 i betydelsen allmän underrätts session på landsbygden. I Gamla Finland hölls härads- och lagmansting enligt svenskt regelverk 1721–1811 under de perioder då härads- och lagmansrätterna var verksamma.
Skatt eller pålaga av tillfällig natur som tidvis och på vissa orter uttogs för att bestrida domarens eller hans medhjälpares kostnader i samband med ting, i stället för det fria uppehälle de hade rätt till hos en bonde. Tingsgärd kan ha förekommit också i Finland innan tingsgästningen successivt blev vedertagen efter 1650.
Ersättning för ett hemmans skyldighet att gratis hysa, underhålla och skjutsa domare och nämndemän. I Sverige utgick tingsgästningen i penningar, i Finland nästan uteslutande i persedlar. I mitten av 1600-talet fixerades avgifterna och utgick sedan som tingsgästningskappar. Fram till 1672 var varje hemman skyldigt att gratis hysa och underhålla häradshövdingen, lagmannen och nämnden, samt att utan ersättning skjutsa dem på ämbetsresor. Tingsgästningen disponerades ursprungligen av domarna och sedan 1600-talet av hovrätten. År 1778 övertog landshövdingen ansvaret för uppbörd och redovisning.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman, torpare och hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
Byggnad för härads- eller lagmansting, stadgad 1734. Tingshuset uppfördes och underhölls gemensamt av alla hemmansägare i tingslaget som var skyldiga att betala allmänna oneran, eller genom en avgift i natura eller i penningar som betalades av hemmansägarna i stället för den skyldigheten. Tingshuset kunde också hyras av häradshövdingen, mot ersättning till tingslagets hemmansägare.
Avgift i penningar i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran.
Avgift in natura i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran. Den ersattes från senare delen av autonoma tiden med penningar.
På varje hemmansägare i ett tingslag vilande skyldighet att uppföra och underhålla ett fast tingshus för hela tingslaget, stadgad i 1734 års lag. Skyldigheten utgick i dagsverken och byggnadsmaterial. Den ersattes ofta med en avgift in natura eller i penningar.
Årlig avgift in natura eller i penningar i ett tingslag utan eget tingshus, stadgad i 1734 års lag. Avgiften förekom dock som gammal sed långt före det. Den utgick per mantal direkt till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868), som ersättning för den hyra han hade betalat när han hyrde rum för att hålla ting. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Under autonoma tiden använd beteckning för den avgift in natura eller i penningar som hemmansägare i tingslag utan eget tingshus betalade per mantal till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868) som ersättning för den tingshushyra han personligen hade lagt ut. Ersättningen stadgades i 1734 års lag, men förekom i praktiken också långt före det.
Avgift in natura som hemmanen i de flesta tingslagen enligt gammal sed (avgiften stadgades först i 1734 års lag) betalade för hyrning av rum för härads- eller lagmansting. Avgiften uppbars av länsmannen per rök, senare mantal, i samband med tingsgästning, förutom på Åland där kapparna gick direkt till hyresvärden. Avgiften betalades tidvis i penningar, särskilt under missväxtår och helt och hållet från senare delen av autonoma tiden. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Inom det svenska rättssystemet det territoriella område, i Finland oftast en eller ett par socknar, som utgjorde rättsområde för en häradsrätt. Flera tingslag under samma häradshövding bildade en domsaga. Lagmansrättens rättsskipning ägde rum vid ting som hölls lagmanstingslagsvis. Denna ordning gällde även i Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätt och lagmansrätt var verksamma.
Häkte för ett tingslag för förvaring av gärningsmän under rättegången. Sådana häkten förekom sporadiskt i diverse tingslag från och med 1734 och under autonomin närmast i Kuopio län där varje kommun hade ett tingslagshäkte.
Skatt (särskilt i Roden) som under medeltiden betalades av allmogen som vederlag för befrielse från skyldigheten att delta i ting, från cirka 1350 (Magnus Erikssons landslag) en årlig laga utskyld, vid medeltidens slut en stående skatt som utgick oberoende av utgiftsbehovet.
Den gudstjänst som inledde varje häradsting. Tingspredikan innehöll sång, böner och en predikan som gav anledning till eftertänksamhet inför den sittande rättens viktiga uppgift att döma rättvist.
Från 1668 sekreterare i arvodesbefattning vid vissa häradsrätter. Tingsskrivaren avfattade domsluten under tingssessionerna, dokumenterade protokollen i domboken och skrev ut utdragen ur den.
Sedan 1545 och till och med autonoma tiden om den ort där härads- och lagmansting hölls och där tingshuset var beläget; tingsplats eller tingsställe. Platsen följde gammal sedvänja eller fastställdes genom särskilt tingsbeslut.
Skatt på 1500-talet som ursprungligen uppbars för underhåll av häradshövdingen och nämnden under pågående häradsting. I Närpes erlade bönderna tingstorrfisk efter mantal.
Person som var kompetent att vittna på ett ting om vad som beslutats på ett ting. I Danmark användes benämningen också om en urkund eller ett intyg över vad som skett på ett ting.
Kyrkoskatt i form av tiondedelen av all avkastning från jorden och ladugården. En tredjedel gick till sockenprästen, resten delades lika mellan kyrkan, biskopen, fattighus och hospital samt deras kaniker. Efter 1527 bibehöll kyrkoherdarna sin tredjedel av tionden (den så kallade tertialen), medan resten tillföll (i Finland från 1602) kronan under benämningen konungs- eller kronotionde. Undantagna var frälsesäterier, efter 1638 även därtill hörande rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, krono- och skattesäterier indelta till boställen eller rusthåll samt prebendehemman. Tionde uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23?–1828. Tiondet avskaffades definitivt 1924.
Avgift som församlingsmedlemmarna skulle erlägga till den katolska kyrkan. Det årliga tiondet var till sin grundtyp ursprungligen tredelat mellan socknens präst, dess kyrka och dess fattiga. I Åbo stift utvecklades tiondet närmare den kanoniska rättens principer än i Sverige.
Bod eller magasin för förvaring av tionde som erlagts in natura.
Skatt som togs ut av varje hemmansbrukare för att uppföra och underhålla en bod att förvara tiondespannmålen i.
I Ryssland av tio bondehemman bildad enhet, där en desjatnik var ordningsman. I vissa områden i Gamla Finland fanns liknande enheter bestående av ett antal byar.
Skatt som en masugnsanläggning skulle erlägga till kronan för rätten att tillverka tackjärn. Avgiftens storlek varierade beroende på om järnmalmen kom från gruvor som låg på krono- skatte- eller frälsejord. Från 1637 beräknades den i Finland efter antalet blåsningsdygn. År 1686 infördes antalet blåsningsdygn som beräkningsgrund i hela riket. Bestyrkt av masugnsmästaren anmälde ägaren blåsningens början och slut till kyrkoherden som gav ett intyg på anmälningen. Det överlämnades till häradsskrivaren som debiterade tiondejärnet. Kutymen stadfästes 1740.
Regionalt eller länsvist kontrakt med räntetagaren (kronan eller kyrkan) om lagstadgad skatt eller avgift i för orten fastslagna persedlar som skulle utgöra (cirka) en tiondel av produktionen eller motsvarande värde i reda pengar. Kontraktet fastställdes av häradsrätten, och en avskrift bifogades till tiondelängden.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
I Ryssland bland bönderna utsedd ordningsman för en grupp av tio hemman, ett tiondedistrikt, desjačok; i en del områden i Gamla Finland ordningsman i distrikt, kallade tiondedistrikt, sammansatta av ett antal byar. Tiondemannens uppgifter motsvarade till stor del fjärdingsmännens uppgifter inom den svenska lokalförvaltningen.
Flyttningsavgift som en adelsman erlade då han flyttade ut ur landet. Avgiften fastställdes efter ansökan av Kgl. Maj:t och utgjorde vanligen en tiondedel av den lösa egendom som fördes ut ur landet. Adelsmannen och hans efterkommande förlorade ytterligare sitt säte och sin röst i riddarhuset.
Privilegium för stad att uppbära skatt av in- och utländsk man som ärvt i staden och förde ut arvet därifrån. Tiondepenningen gällde efter 1798 endast personer som hade bedrivit handel och borgerlig näring i staden, oavsett om det var fråga om arvingen själv eller den avlidne.
Den förrättning genom vilken den årliga tiondeavgiften i spannmål för ett hemman fastslogs. Förrättningen skulle övervakas av tionde- eller landsfogden, prosten, kyrkoherden, läns- och fjärdingsmänen samt kyrkornas sexmän. Den årliga skylräkningen och provtröskningarna började på vissa orter redan 1688 ersättas av fasta årliga avgifter. Den egentliga övergången till tiondesättningen skedde i huvudsak under 1700-talet.
Årligt sammandrag för varje härad av tiondelängdens slutsumma, av vilket förändringar exempelvis i jordbruksfastigheternas skatteförmåga, jordnatur eller ägoförhållanden framgick. Tionderäkningen sammanställdes av häradsskrivaren och kronofogden. Den utgjorde grunden för det årliga skatteuttaget in natura. Hemmanen infördes med samma namn och ordningsnummer som i jordeboken.
Tiondeskatt som per mantal utgick i vete, råg, korn, havre, ärter och bönor vilken ursprungligen bestämdes utifrån hemmanets skördeutfall och uppbars av kronan. Under 1700-talet bestämdes en fast årlig avgift.
Den förrättning som för all framtid fastslog den mängd tiondespannmål som ett hemman årligen skulle erlägga. Systemet med fast avgift började 1697 ersätta det äldre systemet, i vilket avgiften varierade med skördeutfallet. Den ständiga tiondesättningen genomfördes i de olika länen under 1700-talet.
Person som uppbar tionde.
Penningspel där deltagaren slår vad om utgången av fotbollsmatcher. Tippning blev tillåtet 1940. Avkastningen skulle användas till stöd för idrott. Spelet sköttes av bolaget Tippaustoimisto som grundades av Finlands Bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Tillsammans med staten omorganiserades verksamheten 1941 och bolaget bytte namn till Veikkaustoimisto.
Beteckning för en persons ämbete, värdighet, rang, med vilken han tilltalas (tituleras). Titlarna uppdelades vanligen i stånds-, heders- och ämbetstilar.
Från och med 1658 sammanfattningen av titlarna för alla grader inom en viss stånds-, heders- eller ämbetsrangordning, ibland också benämning på en persons titel (som betecknar hans ämbete, värdighet, rang) med vilken han tilltalas, tituleras.
Innehavare av förlänad titel utan motsvarande tjänst eller ämbete, till exempel titulärlandshövding,-lagman, -professor, -råd och -prost.
Romersk-katolsk biskop utan eget stift. Åt en titulärbiskop avdelades ett formellt stift utan troende och stiftsorganisation. Hans titulatur var därför titulärbiskop av [namnet på stiftet]. Benämningen användes också om biträdande biskop i ett stift som behövde flera biskopar.
Hederstitel utan motsvarande ämbete och lön, förlänades av biskop åt välförtjänt kyrkoherde. Titulärprosten skulle från 1787 vart tredje år anställa visitation i sin eller sina församlingar och inkomma med en berättelse till domkapitlet om förhållandena i moderförsamlingen och kapellförsamlingarna samt vid präst- och klockarboställena.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Titulärråden tillhörde nionde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland, motsvarande militärgraderna underkapten och löjtnant. Tilltal: Vaše blagorodie” (sv. Eders/Ers välborenhet, fi. Teidän vapaasukuisuutenne, ty. Euer Wohlgeboren).
Benämning på anställning med en viss arbetsuppgift, ursprungligen ordinarie eller extraordinarie statstjänst av lägre rang än ämbete, efter 1926 alla statliga tjänster.
Förslag till allmänna regler för de grunder som skulle gälla vid val mellan olika sökande till en tjänst, för att undvika orättvisa och godtycke vid befordran till högre statlig tjänst. Slog fast att antalet år i tjänst (ancienniteten) skulle ha stor betydelse för det träffade valet. Termen används särskilt om ständernas betänkande av 1756.
Term för handräckning tjänstemän emellan vid exekutivt tjänsteåliggande, oavsett om tjänstemännen arbetade vid samma myndighet eller inom olika myndigheter.
Dokument som intygar att innehavaren är berättigad att utöva de befogenheter som ingår i tjänsten.
Förrättning som utförs av en tjänsteinnehavare i kraft av sin tjänst.
Rangordning, vanligen i tre förslagsrum, av de mest lämpade sökandena till en ledig befattning inom civilförvaltningen och kyrkan. Tjänsteförslag läggs fram av den myndighet som har förmanskapet över den blivande tjänstemannen.
Uraktlåtenhet att uppfylla sina tjänsteplikter eller tjänsteåligganden. Under svenska tiden användes ofta termen neglentia. Från 1889 ingår tjänsteförsummelse i det som kallas tjänstefel.
Postgång i (offentligt) tjänsteärende, omfattas av tjänstebrevsrätt (till exempel tjänstefrimärken och -brevkort m.m.), tidigare fribrevsrätt.
Förteckning över ordinarie och extraordinarie tjänstemän i ett ämbetsverk med antecknande av lönegrad.
Benämning på ett reglemente för tjänstefolk på landsbygden som stadgade om de obesuttnas arbetsplikt och samtidigt reglerade deras förhållande till arbetsgivarna. Den första stadgan gavs ut 1664. Den sista gällde (i Sverige) 1833–1926.
Förläning där innehavaren varken lämnade någon avgift eller redovisning till kronan. Kronan åtnjöt endast innehavarens tjänst. Förläningsformen var vanlig på kontinenten men relativt sällsynt i Norden. Eftersom tjänsten i regel bestod av kvalificerad krigstjänst och inte var fixerad till sin omfattning var tjänstelänen fördelaktiga för innehavaren.
Under 1500-talet kungen närstående man, mellan 1600–1917 en i statlig offentligrättslig tjänst (på lön eller arvode) anställd person, som var underställd en beslutsfattande ämbetsman. Efter 1918 kallas både ämbetsmän och befattningshavare för tjänstemän.
Tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Tjänsteman som var förordnad att sköta en viss tillfällig tjänst eller anställd som extraordinarie i anslutning till en stadigvarande tjänst. Motsats: tjänst på stat.
Lantmäteribiträde på förordnande, enligt Kgl. Maj:ts förordning om lantmäteriet 1783 också vikarierande lantmätare, från 1803 av överdirektören examinerad lantmäterielev som därefter anställdes som biträde åt ett läns förste, andre eller tredje lantmätare, med lön på stat. Den vikarierande lantmätaren reducerades vid ordinarie, extra ordinarie eller kommissionslantmätares återinträde i tjänsten till dennes biträde.
Den ställning (vanligen uttryckt i numrerade klasser) som innehavaren av en tjänst, i vissa fall också innehavaren av en titel eller examen, intog i Sverige 1672–1909, i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1672–1927 i förhållande till andra högre eller lägre tjänster. Tjänsterang finns efter 1927 endast inom militärväsendet.
Tid under vilken en tjänsteinnehavare är i tjänst. Tjänstetiden kan överskrida den aktiva arbetstiden om tjänsteinnehavaren har skyldighet att stå till förfogande även utanför arbetstid. Tjänstetid kan också avse den tid en tjänsteinnehavare varit anställd i sin tjänst.
Det antal år en tjänsteman varit anställd i sin tjänst. Antalet tjänsteår hade närmast inverkan på möjligheten till löneförhöjning, befordran, pension eller vid tjänstetillsättning.
Offentligrättslig specialdomstol 1926–1987 som vid behov sammanträdde för att behandla besvär rörande avsättningar från tjänsten och tjänstetillsättningar, tjänstepensioner m.m. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år, medan statsrådet utnämnde åklagaren. Den bestod av fem medlemmar, av vilka minst tre måste ha domarkompetens.
Ersättning till vissa ordinarie ämbets- och tjänstemän för den löpande dagliga tjänsten, vid sidan av den fasta lönen i ett boställe och sportler. Om tjänstemannen anställde en vikarie skulle tjänstgöringspenningarna helt eller delvis avstås till denne, om inte annat hade stadgats.
Skog på sockenallmänning i södra Österbotten som under 1600-talet fritt fick tas i besittning för tjärbränning och som utmärktes genom bläckning. Ingen fick dock barka flera stammar än vad han ett år senare förmådde fälla.
Personell utskyld i en del av Vasa län för rättigheten att bränna och sälja tjära. Skatten grundade sig på Kammarkollegiums beslut 1778. Hemmansägarna betalade årlig skatt till kronan efter ett årligen fastställt belopp. Skatten uppbars av häradsfogden och bokfördes av häradsskrivaren.
Tjärkontrollör. Tjärvräkare tillsattes i alla stapelstäder 1641. De hade till uppgift att övervaka att man inte exporterade undermålig tjära till utlandet. Tjärtunnorna som lastats på fartyg i stapelstäderna försågs efter granskning med stadens specialmärke. Den tjära som underkändes skickades tillbaka till tjärbrännarna. I de små tjärstäderna hade tjärvräkarna i allmänhet också någon annan syssla i stadens tjänst, men i till exempel Helsingfors skötte de av allt att döma endast kontrollen av tjära.
Tillägg till tullavgifterna som tillföll stapelstaden själv och togs ut på utländska varor som fördes in till eller ut från staden. Tolag uppbars i stapelstäder under benämningen ordinarie tolag, stadstolag 1635–1680 och som ett antal olika tolag efter 1714. Införandet av tolag föreslogs först av drottning Kristinas förmyndarregering, eventuellt som kompensation för att borgerskapet då förlorade sin tullfrihet. Ursprungligen skulle tolag användas för magistratsavlöning och underhåll av offentliga byggnader. Stockholm fick tolag 1635 och följdes sedan av andra stapelstäder. Tolagen indrogs (förutom delvis för Stockholm) i reduktionen 1680. År 1715 fick alla stapelstäder rätt till tolag. Villkoret var att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Tolagsavgifterna uppbars av stadens egna betjänter. Taxorna för varornas tolagsvärde fastställdes 1823. Det fanns flera typer av tolag och de finska städerna hade olika rättigheter. Under 1800-talet uppbar de finska städerna: ordinarie tolag, ankringspenningar, barlastpenningar/ ballastpenningar, bolverkspenningar, brolastningspenningar, bropenningar, centonal, grundpenningar, hamnpenningar, handelsgenant, inkvarteringstolag, lastpenningar, muddringsavgift, mätarepenningar, packarepenningar, parmmätarepenningar, skeppsklarerareavgift, torgpenningar, vräkarepenningar och vågpenningar.
Tjänsteman inom staden som skötte bokföringen av tolagen.Tolagsbokhållartjänsten kunde år 1897 i vissa städer vara förenad med andra tjänster. I S:t Michel förenades den med tjänsten som hamnmästare, i Brahestad med tjänsterna som våg- och hamnmästare, i Borgå, Viborg, Joensuu och Nykarleby med tjänsten som vågmästare.
Av stapelstad anställd skrivare som bokförde den tilläggsavgift till tullbeloppet på import- och exportvaror som var alla stapelstäder förbehållen som inkomst.
Sockenkyrka i de uppländska folklanden.
Under svenska tiden en titel för varje särskild medlem av nämnd på landsbygden (nämndeman i häradsrätt eller lagmansrätt). Ursprungligen användes benämningen också om medlem av tolvmannanämnd eller de tolv edgärdsmän som till och med 1695 kunde fria eller fälla en misstänkt person genom att svära en särskild ed (värjemålsed). Allmänt: medlem av en förtroendevald församling som bestod av tolv män.
Under svenska tiden om ed stadgad i lands- och stadslagen till 1695 för tolv edgärdsmän som styrkte sanningen i den misstänktas påståenden inför domstol. Under svenska tiden var tolvmannaed också en synonym till nämndemannaed.
Vid tegskifte avgränsat (och inhägnat) markområde, på landsbygden i anslutning till ett hemman, i stad bildad efter upprättande av stadsplan. Efter storskiftet avser en tomt en genom styckning bildad självständig fastighet eller del av en fastighet som är bebyggd eller är avsedd att bebyggas.
Dela hemman (eller jord i stad) i flera tomter.
Från och med 1600-talet förteckning över fastigheterna i en stad eller till staden erlagda tomtören, innehållande uppgifter om bl.a. tomtens nummer, förrättade mätningar på tomten, dess areal och ägare eller innehavare samt byte av denne. Tomtbok fördes och förs av magistraten utsedd tjänsteman eller myndighet inom ekonomiförvaltningen.
Köpe- eller fastebrev på en tomt.
Rågräns för stadstomt, från och med 1683 också tomtgräns på landsbygden.
Av tomtmätningsman uppgjord karta i stad, i skala som från och med 1932 inte fick underskrida 1:500. Under svenska tiden och autonoma tiden kallades den tomtkarta, i fall av karta över enskild tomt uppgjord i skala 1:2000. Kartan inkluderade från och med 1787 en avmätningsbeskrivning med uppgifter om tomtens yta, i tomten ingående mark som hörde till annan fastighet m.m. Av kartan framgick de befintliga byggnaderna på varje tomt och den gällande fastighetsdelningen med registerbeteckningar.
Stadstjänsteman med uppgift att vid överlåtelse av tomt mäta dess längd och bredd. Mätningen blev under 1700-talet en uppgift för lantmätare eller stadsingenjör. Under 1500-talet kallades tjänstemannen vanligen syllsättare, i författningarna sedan självständighetstiden (1931) (tomt)mätningsman.
Benämning på omorganisering av tomtgränser eller tomtindelning i stad, till exempel efter eldsvåda, vid gaturätningar eller ny stadsplan; också om enskilda förrättningar av dylik reglering.
Skala som användes av mätningsman vid kartläggning av tomter i stad.
Före storskiftet, åker som tagits i besittning av ett närliggande hemman. Tomtåkrarnas storlek var troligen inte jämförbar med hemmanens skattetal.
Princip för skifte av en oskiftad bys ägor. Gårdstomtens plats i byn (i förhållande till de andra gårdstomterna) avgjorde tegarnas plats. Principen åberopades sällan i Finland. Den förlorade sin betydelse i och med storskiftet.
Avgift som en husägare sedan medeltiden årligen skulle erlägga till staden för besittningsrätten till en ofri tomt som tillhörde staden.
Från 1919 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Topografiska avdelningen ansvarade för topografiska och militära kartarbeten. Som föreståndare verkade en generalstabsofficer som utnämnts av överbefälhavaren. Avdelningen ombildades 1928 till Topografiska byrån.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten, vilken ersatte den tidigare Topografiska avdelningen. Byrån ansvarade för att upprätta och publicera topografiska och militära kartor samt för Lantmäteristyrelsens stentryckeri, ljuskopieringsanstalt och topografiska arkiv. Byrån var indelad i en civil och en militär sektion, med en överingenjör respektive chefen för Generalstabens topografkår som föreståndare.
Underavdelning till Generalkvartermästareavdelningen i den vita armén 1918. Topografiska detaljens uppgift var att framställa kartor för armén.
Civilmilitär utbildningsanstalt 1812–1818 med polyteknisk utbildning i rekognoscering och fältmätning, med rötter i Krigsskolan i Haapaniemi (1779–1792). Topografiska kåren var direkt underställd kejsaren och den ryska generalstaben. Byggnaden brann ned 1818. Topografiska kåren flyttades 1819–1921 till Fredrikshamn under namnet Finska kadettkåren. Topografiska kåren leddes av en chef med (år 1816) överstelöjtnants rang. Denne biträddes av en major som informationsofficerare, en kapten och tre löjtnanter. Till staben hörde ytterligare en adjutant, tre underlöjtnanter, en lektor och en språklärare i ryska. Verksamheten indelades 1817 i två delar: informationsstaten och kårstaten. Den förra bestod av fyra informationsofficerare, en lektor, en stallmästare och en rysk språklärare. Den senare meddelade kunskap om fältteckning, rekognoscering, infanteriexercis m.m. med hjälp av en kapten, tre löjtnander, en adjutant, en läkare och en underlöjtnant. Från dessa utbildningsanstalter rekryterades 1821–1854 också Lantmäteristyrelsens högsta ledning.
Geografisk karta som skildrar ett områdes topografi: höjdskillnader, vattenområden, skogs- och åkerområden m.m. Dylika kartor började uppgöras 1628 och särskilt efter 1643. Lantmäterikommissionerna kartlade under 1700-talet 180 socknar, under perioden 1841–1855 ytterligare 339 socknar, från 1859 slutligen också Lappland.
Självständig enhet inom Generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet och blev en egen avdelning 1940. Topografkåren ansvarade för uppförandet och utgivandet av topografiska och militära kartor. Under andra världskriget omvandlades Topografkåren till Topografiska avdelningen och kom att bestå av en allmän byrå, Topografiska byrån, Geodetiska byrån och Flygfotografibyrån.
Torgvakt, tjänsteman som övervakade ordning och handel på stadens torg. Torgfogden sorterade från 1640-talet under stadsfiskalen både i Åbo och Viborg. En del städer kunde ha två torgfogdar samtidigt. Under torgfogden verkade uppsyningsmän.
Rätten att på viss tid och plats bedriva handel, så att våldsbrott på platsen bestraffades hårdare än vanligt. Avsikten var att trygga handelns fortbestånd. Bestämmelser om torgfrid är sällsynta i landskapslagarna. Brytande av torgfrid på förmiddagen jämställdes i Björköarätten med edsöresbrotten mot hem- och kyrkofrid. I Magnus Erikssons stadslag och i stadsprivilegier förkommer uttrycket ”rätt torgdag”.
Avgift som betalades för att utföra varor från Viborg och Fredrikshamn. Avgiften beräknades enligt en viss taxa som fastslogs 1812.
Förlikningsdomstol i det fria på stadens torg, förekom från medeltiden fram till 1619.
I Gamla Finland benämning på av staden tillsatt övervakare av torghandeln.
Kyrklig funktionär som hade i uppdrag att från kyrktornet ropa ut eller tuta i lur vid jämna klockslag och som slog larm genom klockringning vid eldsvåda eller annan fara. Befattningen skulle efter 1752 alltid utlysas i allmänna tidningar och helst besättas med en avskedad och välförtjänt krigsman eller motsvarande. Under 1500-talet användes benämningen allmänt om väktare som (militärt) bevakade ett område från ett torn.
Osjälvständig jordlägenhet, vars nyttjanderätt enligt avtal upplåtits åt en brukare, mot att han gjorde dagsverken eller betalade avrad åt markägaren. Torpen anlades i början av 1600-talet på säterier och efter början av 1700-talet också på bondgårdar. Från 1757 fick torp anläggas oberoende av hemmanets jordnatur. Torpen inlöstes efter 1918 av brukarna. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Torpet var en vanlig avlöningsform för arbetskraft på gods och större hemman. En torpare skattades vanligen till 1/4 mantal. År 1892 fick torparna i Finland en lagstadgad uppsägningstid.
Person som inte hade äganderätt till ett hemman men som innehade och brukade ett hemman som var anlagt på någon annans egendom. Enligt överenskommelsen med jordägaren förekom olika benämningar på torparen (dagsverks- , fjärdings- , jord- , präst- , rå och rörs- , skatte- , skogs- , syrentorpare). Ursprungligen fick torp endast grundas på frälsejord. År 1697 fick också rusthållare rätt att grunda nya torp. År 1743 fick också bönderna rätt att utan tilläggsskatter anlägga nya torp på sin mark.
Populär benämning på lag angående inlösen av lego-områden från 1918. Lagen gjorde det möjligt för den obesuttna befolkningen att lösa ut den jord den brukade. Lagen föranledde en stor mängd nya småbruk. Som ett resultat av lagen grundades i kommunerna kolonisationsnämnder som verkställande organ för statens kolonisationspolitik.
Framtvingad bekännelse inför rätten. Tortyr förekommer ytterst sparsamt i de medeltida landskapslagarna. Få tortyrfall är kända. Olaus Petri varnade delvis för tortyr i sina domarregler. Räkenskaperna i Stockholm upptog några tortyrinstrument 1462.
Vadslagning i samband med travtävlingar. År 1927 fick Finska travförbundet tillstånd att ordna totalisatorspel. Inkomsterna skulle användas för att utveckla hästaveln. Omsättningen var länge liten och verksamheten hårt reglerad. Först på 1960-talet ökade omsättningen.
Från 1881 avdelning vid Poststyrelsen vilken ansvarade för posttrafiken och den infrastruktur som krävdes för den. Trafikavdelningen delades in i tre kontor: Statistiska kontoret, Reklamationskontoret och Tidningskontoret. Avdelningen avskaffades 1927 då Poststyrelsen gick ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Trafikavdelningen leddes av en trafikdirektör och ansvarade för allt som berörde passagerar-, gods- eller telegraftrafik. Vid Trafikavdelningen fanns ett trafikkontor som senare ändrade namn till Trafikbyrån. Därtill tillkom 1905 en trupptransportavdelning som senare ändrade namn till Militärbyrån, samt från 1910 Tariffbyrån som 1922 överfördes till Tariff- och kontrollavdelningen och Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån som senare ändrade namn till Transportbyrån. Under Trafikavdelningen sorterade efter 1922 Trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Till byråns uppgifter hörde att göra upp förslag till tidtabeller. Byrån leddes av en biträdande direktör, tidigare kallad trafikdirektörsadjoint. Före 1922 hette byrån Trafikkontoret.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till trafikdirektörens uppgifter hörde att övervaka att stationerna, tågen och betjäningen till sitt antal och sin kvalitet motsvarade de allmänna kraven på trafiksäkerhet.
Tjänstebeteckning för chefen vid Poststyrelsens trafikavdelning 1881–1927 och generalpostdirektörens ersättare. Trafikdirektören ansvarade för postförbindelserna inrikes och utrikes samt postverkets statistik och inventarier. Direktören utnämndes under autonoma tiden av senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av postverkets generaldirektör. Ursprungligen krävdes kameralexamen för tjänsten.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och trafikdirektörens närmaste medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen trafikdirektörsassistent. Trafikdirektörsadjointen förestod Trafikkontoret vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och var från 1904 Trafikavdelningens representant i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Trafikdirektörens biträde vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Trafikdirektörens bokförare vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till trafikdirektörens uppgifter.
I Ryssland från 1809 territoriellt distrikt för byggnad, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, både lands- och vattenvägar. Distrikten, som var militärt organiserade, var till antalet tio, och VIII trafikdistriktet omfattade både Gamla Finland och Nya Finland, det vill säga de delar av Finland som 1809 av Sverige avträtts till Ryssland. Under distrikten verkade arbetsbrigader. Trafikdistrikten lydde under Huvudförvaltningen för land- och vattenkommunikationsleder.
Ingenjörsofficer (rangklass 4 eller högre) tillhörande generalitetet som var chef för ett trafikdistrikt.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att utöva tillsyn och kontroll över tågtrafiken inom ett distrikt, senare inom en trafiksektion. En trafikinspektör av första klass ledde linjeförvaltningens trafiksektion. Trafikinspektörer fanns även vid Transportbyrån vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och vid Post- och telegrafstyrelsen.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte ärenden som berörde trafikfrågor och invägning av varor. År 1897 leddes verksamheten i Helsingfors av en kamrer biträdd av en kassör, en bokhållare och en vågmästare.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Trafikkontoret förestods av en trafikdirektörsadjoint och till kontorets uppgifter hörde att uppgöra förslag till tidtabeller. Dessutom ansvarade kontoret för att i enlighet med trafikdirektörens beslut inrätta nya expeditioner. Trafikkontoret bytte namn till Trafikbyrån 1922.
Regler för trafik. Trafikreglemente för järnvägen utfärdades då järnvägen byggdes och ett nytt förslag framfördes 1895. Trafikregler infördes 1929 och reglerade trafiken på allmän väg, gator och torg, offentliga platser samt på sådana enskilda vägar där allmän trafik var tillåten. Då infördes också högertrafik.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för skötseln av trafiken. Trafiksektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och leddes av en trafikinspektör av första klass. Vid sektionen fanns dessutom trafikinspektörer av andra klass, stationsinspektörer, stationsinspektörsadjoint, stationskassörer, bokhållare och biljettförsäljare.
Enhet inom stadsförvaltningen. Trafikverket ansvarar för en stads trafikförvaltning.
Ersättning för kost och övernattning i samband med tjänsteutövning.
Folkrättsligt avtal, en överenskommelse mellan folkrättsliga subjekt, huvudsakligen mellan stater. Under medeltiden förekom flera benämningar för traktat.
Rätten att sluta överenskommelser med främmande makter. Under äldre medeltid ingicke detta i regel i statsöverhuvudets mandat, som en del av hans allmänna kompetens att representera sitt rike. När riksrådet växte fram och fick ökad politisk makt blev tidvis riksrådets medgivande nödvändigt. Under interregnum övergick hela traktatkompetensen till riksrådet.
I fråga om ekonomisk verksamhet: affär(shändelse), operation, rörelse eller överföring, i synnerhet i fråga om konto och dylikt.
Flyttning i skola från en lägre klass till en högre, inom katolska kyrkan under medeltiden: från saliggjord till helgon.
Byte av biskopsämbete. Ursprungligen betraktades biskopen som förmäld med sitt stift och byte av stift var okanoniskt. Under nordisk senmedeltid blev det vanligt att en biskop promoverades till ärkebiskop. Det förkom också att personer inom klosterväsendet utsågs till biskop. Biskopar och ordensbröder kunde inte väljas i normala biskopsval utan måste få dispens och postuleras av påven.
I Ryssland från och med 1717 tjänsteman (rangklass 14 och högre) för översättning av texter från ett språk till ett annat eller för handläggande av ärenden rörande utlänningar vid centralförvaltningen och vid regionala ämbetsverk i områden med icke-rysk befolkning. Translatorstjänster fanns också i förvaltningen i Gamla Finland.
Tjänsteman med uppgift att översätta handlingar från och till ryska under autonoma tiden. Translatorer för ryska språket fanns vid Kejserliga senatens allmänna kansli, senare vid Translatorskontoret. I flera städer fanns särskilda translatorstjänster för ryska språket. I Viborg, Helsingfors och Nyslott innebar translatorstjänsten 1897 även översättning till tyska.
Isländsk översättare som var anställd vid Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet.
Tjänsteman med uppgift att översätta officiella dokument och handlingar. Tjänsten fanns under svenska tiden åtminstone vid Kanslikollegium för kansliets alla expeditioners bruk och translatorn räknades då som kollegiebetjänt. Under autonoma tiden var translatortjänsterna knutna till Kejserliga senatens allmänna kansli, tills de sammanfördes i Translatorkontoret 1892. Från självständighetstiden började translatorer finnas i samtliga ämbetsverk. Även vid Generalguvernörskansliet fanns translatorer.
Kontor underställt Ekonomiedepartementets kansli (1892–1908) med uppgift att vid behov översätta senatens in- och utgående skrivelser, vanligen från finska eller svenska till ryska, eller från ryska till finska eller svenska. Translatorskontoret ersatte translatorstjänsterna vid Kejserliga senatens allmänna kansli.
Ett av de två kontor som till en början utgjorde statsrådets kansli. Translatorsbyrån hade inrättats 1917 i anslutning till det dåvarande Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrade namn till Statsrådets kansli. Byrån skötte översättningen av handlingar vid senaten och vid det efterföljande statsrådet. Efter självständigheten översatte translatorerna i huvudsak till och från finska och svenska, medan ryskan minskade i betydelse.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som fram till 1922 hette Tidtabells- och vagnsfördelningsbyrån. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var trafikinspektörer av första och andra klass, bokförare och bokhållare.
Geometrisk karta som omfattade även lägenheternas skog och utmarker. Transportkartan åtföljdes av summariska ägobeskrivningar. Den avfattades i särskild skala.
Avdelning inom försvarsmaktens huvudstab under andra världskriget. Avdelningen skötte om anskaffande, underhåll och reparation av motorfordon, traktorer, hästfordon, trängmateriel, cyklar och skidor samt anskaffning och lagring av flytande bränsle. Avdelningen var uppdelad i en motorfordonsbyrå och en hästfordonsbyrå.
Ett slags bankcheck. Man kunde betala in önskat belopp på Riksens ständers bank och få en sedel i stället. Transportsedlarna skrevs ut av Riksens ständers bank från 1701 och 1661–1666 av Stockholms banco under namnet kreditivsedel. Åren 1661–1664 utgavs kreditivsedlarna i valören daler kopparmynt (några få i daler silvermynt) och 1666 helt i daler silvermynt. De var de första moderna sedlarna i den meningen att de sågs som presentationspapper och att banken var den som ytterst svarade för deras värde.
Tillfälligt förordnad tjänsteman på viss befattning som har sökt den ordinarie tjänsten, till exempel interrims- och expeditionsfogdar som ansökte om att bli anställda i ordinarie kronofogdebefattningar.
Tillstyrkt kopia på officiellt dokument (till exempel jorde- eller råbrev, privilegier) eller avskrift av vissa punkter (ur officiell skriftlig handling eller brev) med streck som utmärker utelämnad text.
Person som utställer (trasserar) växel eller check.
Växel som utställts (trasserats) men som ännu inte accepterats av trassaten.
En tredjedel av en socken. Indelningen förekom i en stor del av Satakunta och under tidig medeltid också i delar av Västra Nyland och Egentliga Finland. Ännu under 1500-talet uppbars vissa avgifter enligt tredingen.
Bygdelagsenhet som utgjorde en tredjedel av en naturligt avgränsad bygd, som ett landskap. Det medeltida Åland var indelat i tredingar; Saltviks, Finströms och Jomala. Deras uppgifter var att äga mindre allmänningar, att bygga broar och färjor och att turvis ombesörja överskickandet av den årliga skatten till fastlandet. Ännu i början av 1500-talet fördelades skjutsningsskyldigheten på tredingarna. Dessutom utgjorde tredingar rättssamfund med rättsskipning på tredingstingen.
Tillsynsman i treding, motsvarighet till fjärdingsman i fjärding.
Bonde som innehade och betalade skatt för ett hemman som var skattlagt till 1/3 mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1 mantal för ”torp”.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. År 1897 var tredje arkitekterna också föreståndare för länsbyggnadskontoren i S:t Michel, Vasa och Uleåborg.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal var ”fjärde kornet”.
Under svenska tiden från 1802 tjänstebeteckning för lägre ordinarie lantmätare i vissa län. Under autonoma tiden kallades de yngre kommissionslantmätare eller vice lantmätare.
Regementsofficersbefattning som infördes i den svenska armén under 1800-talet. Befattningen avskaffades 1875.
Det provinskontor som skötte ärenden från de norrländska länen, Finland och Östersjöprovinserna. Efter 1721 kallades enhet för det finländska kontoret. Kontorets verksamhet är belagd från 1637.
Försummandet av sådana handlingar som antingen var lagstadgade eller ålagda av domstol. Dit hörde exempelvis försummelse att delta i vägbygge, skalljakt eller att inställa sig i domstol.
Dom i tvistemål mot part som utan laga förfall har uteblivit från eller är passiv under rättens sammanträde dit han i vederbörlig ordning har kallats. Tredskodom stadgas redan i landslagen under medeltiden och 1692 samt i 1734 års lag. Sedan självständigheten används termen vanligen i betydelsen dom som ges i ett dispositivt tvistemål av samma orsaker.
Tillfällig skatt som infördes 1628. Då skulle ståthållarna förhandla med allmogen om en skatt under tre terminer som utgick med en mark för varje person över tolv år. Den uttogs enligt mantalslängderna.
Benämning på vissa typer av gärningsmän, förekommer i några landskapslagar. För skamliga gärningar av en viss natur kunde gärningsmannen dömas till rättslöshet samt en bot som ursprungligen var 3 mark silver.
Benämning på en soldat tillhörande de reservtrupper som uppsattes under stora nordiska kriget genom att tre rotar respektive rusthåll anskaffade och underhöll en soldat respektive soldat och häst. Tremänningssystemet avskaffades 1721.
Delning i tre lika stora delar, huvudsakligen om dylik delning av böter, stadgad i Magnus Erikssons landslag och i 1734 års lag som gällde fram till strafflagen 1889. Böterna delades mellan konungen, målsäganden (eller angivaren) och häradet eller staden. Därefter delades inte böterna utan de tillföll i sin helhet staten.
Viss procent av köpeskillingen eller taxeringsvärdet på en parcell eller annan jordlägenhet som låg på ofri grund. Penningen utgick till stadens kassa när lägenheten övergick till en annan innehavare.
Överdomstol för de svenska områdena i Tyskland. Wismars styrelseskick på kungens vägnar. Leddes av en borgmästare och ett tribunatråd.
Begreppet omfattade 1290 sannolikt skattskyldighet för övervintrande gäster. Samma betydelse återfinns i Magnus Ladulås privilegiebrev för de gotländska köpmännen 1290.
”Från skatt och tull”, de äldsta bevarade uppgifterna om handelsavgifter. Uttrycket användes i Birger Jarls privilegiebrev till lybska köpmän.
Benämning på skattedistrikt.
Medeltida socken på Åland. Till de medeltida tridungssocknarna räknades Saltvik, Finnström, Sund, Hammarland, Jomala och Lemland. Föglö och Kumlinge omtalades som självständiga pastorat och skattesocknar först 1540.
Typ av skola som förekom från 1600-talet till 1843. Den första trivialskolan i Finland grundades 1641. Eleverna hade då gått i en pedagogi eller hade motsvarande kunskaper. Trivialskolan hade fyra tvååriga klasser, och enligt skolordningen 1649 en apologistklass för de elever som inte skulle fortsätta i gymnasiet. Apologistklassen saknades i skolordningen 1693, men återkom i skolordningen 1724. Trivialskolan hade 1649 högst sju lärare, vanligen färre. Lärarkåren bestod av en rektor, en konrektor, högre och lägre kollegor och apologister. Lärarna kunde räkna dubbla tjänsteår om de sökte en prästtjänst. Trivialskolan övervakades av biskopen som var eforus i sitt stift. I skolordningen 1843 ersattes trivialskolan med ett nytt system som ledde till folkskola och läroverk. I Gamla Finland fanns trivialskolor 1745–1788, av vilka den i Viborg kallades katedralskola.
Ambulerande extraordinarie domstolar bestående av jurister, präster och lekmän som rannsakade och dömde under häxepidemin i Sverige på 1670-talet.
Benämning på manlig förtroendevald.
Under tidig medeltid var Sverige en blandning av arv- och valrike. Kungen utsågs bland de förnämsta ätterna. För att försäkra sig om att successionen skulle gå till den äldste sonen, började den regerande kungen låta välja denne till kung redan under sin livstid. Det minskade också stormännens möjligheter att ställa villkor till tronpretendenten. Under 1300- och 1400-talen betonades i lagstiftningen Sverige som ett valrike. Kandidaterna skulle då vara kungasöner, så vitt sådana fanns att tillgå. Valprincipen poängterades också i unionsdokumentet från mötet i Kalmar 1397. Arvrikesprincipen infördes först genom Västerås arvförening 1544.
Ordning, inbegripande stadganden om tilltänkt efterträdares börd, ålder och kön, enligt vilken regentskap övergår till ny innehavare (infördes i Sverige 1544).
Det tal som regenten, eller hans representant, höll vid öppnandet eller avslutandet av riks- eller lantdagen. Trontal förekom dock redan under Gustav Vasa regeringstid. I RO 1617 fastslogs trontalet som konungens hälsning och regeringsförklaring till ständerna, enligt RO 1623 som konungens hälsningstal till riksdagen. Stadgandena följdes inte under karolinska enväldet (1675–1718). Gustav III avgav dock regeringsförklaring till ständerna. Också den ryske kejsaren höll trontal i betydelsen regeringsförklaring vid lantdagens öppnande 1809 och från och med 1863. Trontalet lästes år 1900 upp av generalguvernören. Trontalet ersattes 1918 med presidentens tal vid riksdagens öppnande.
Ed avlagd vid befordringar av civila och militära tjänstemän till chefen för det ämbetsverk där de var anställda. Landstatens tjänstemän svor eden inför landshövdingen. Eden avgavs också skriftligen och förvarades under svenska tiden i det berörda ämbetsverket. En kopia av eden sändes till Justitiekanslersämbetet. Under autonoma tiden sändes den skriftliga eden till Prokuratorsämbetet.
Den lastade utrustning som medfördes i fält.
Förråd där kompaniet förvarade sin materiel.
Titel på (minst 17 år gammal) mansperson som anställdes av rote- och rusthållare för att ansvara för trossen. Enligt ett reglemente från 1696 skulle det finnas en trossbängel per fem ryttare i ett indelt kavalleri, en per fyra ryttare i ett dragonregemente och en per tältlag inom infanteriet.
Avgift som rusthållarna erlade till kronan för att befrias från skyldigheten att svara för en berustad ryttares utredningspersedlar och tross.
Benämning på eller inofficiell tjänsterang för varje ordinarie tjänsteman som cirka 1600–1908 inte var försedd med kunglig fullmakt. Dit hörde de flesta tjänstemännen inom regional- och lokalförvaltningen.
Militär befattning som musiker.
Person anställd för att blåsa trumpet. Trumpetarna var de musiker som i det tidigaste skedet knöts till hovet. Fast anställda trumpetare fanns hos Kristoffer av Bayern. En fast trumpetarkår förekom hos Kristian I. Under det tidigaste skedet hade trumpetarna förmodligen inte någon musikalisk funktion. Deras uppgift var att blåsa till samling och uppbrott vid bestämda tidpunkter på dagen, stå för en del av programpunkterna vid festliga tillfällen samt under krigstider framföra budskap. De omnämndes vanligen som ”kongens trommertere”.
Musiker i hovkapellet som från 1620 var uppställd på hovstaten.
Under 1500-talet person som yrkesmässigt med hjälp av trumpet basunerade ut offentlig information i stad eller propagerade för arbetsgivarens sak.
Hemman som var upplåtet till försörjningen av trumpetare inom armén. Hemmanet skulle erlägga bl.a. herredagspenningar och delta i durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Benämning på person som yrkesmässigt slog på en trumma. Trumslagare stod tillsammans med pipblåsarna för regementsmusiken.
I svenska städer stadsanställd med uppgift att genom trumslagning bl.a. kalla till möten och sammanträden. Även i Gamla Finland fanns anställda trumslagare i städerna.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Avdelningen bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen bytte 1922 namn till Militärbyrån.
Rätt att trycka och sälja litteratur utan censur.Tryckfrihetsförordningen infördes den 16 december 1766 med grundlags kraft. Det blev tillåtet att skriva och trycka allt som inte stred mot den rena evangeliska läran, antastade rikets grundlagar eller smädade kungahuset. Endast religösa arbeten skulle fortsättningsvis förhandsgranskas av domkapitlen.
Byrå för övervakningen av tryckfrihetslagen, inrättad 1922 under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden. Som chef verkade en äldre regeringssekreterare.
Privilegium att trycka ett visst verk eller (allmänt) om rätt att idka tryckningsverkamhet.
Läroanstalt med högre utbildning i trädgårdsskötsel. Trädgårdsinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Trädgårdsskolorna som inrättades från 1880-talet upprätthölls till en början med statsunderstöd av enskilda trädgårdssällskap eller personer. För högre utbildning i trädgårdsskötsel fanns trädgårdsinstitut. Trädgårdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Ofri person. Trälen saknade manhelgd och stod utanför ätten i motsats till en fri person. Han var rättslös i förhållande till sin ägare och dennes familj. Brott begångna mot en träl behandlades som skadegörelse på annans egendom och sonades genom ersättning för ägarens förlust. Ägaren ansvarade för brott begångna av en träl. Trälkvinnans barn tillhörde hennes ägare. En träl kunde säljas, stjälas, skänkas bort eller gå i arv. En person kunde bli träl genom härtagning eller om en fri person gjorde sig och sina efterkommande till gävträlar. En infödd kunde också arbeta av sin skuld eller lämna sina barn som skuldträlar. Frigivning av träl skedde genom ättledning i ägarens eller någon annans ätt. Träldom avskaffades genom Skarastadgan 1335.
En form av slaveri. Trälen var rättslös och sågs som sin herres personliga egendom. Träldomen avskaffades officiellt i Skarastadgan 1335, för lapparna troligen 1554 när Gustav Vasa drog in birkakarlarnas skatteuppbördsrättigheter till kronan.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning. Den sammanslogs 1928 med Artilleribyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Under 1700-talet benämning på stridsfartyg eller förhyrda handelsfartyg vilka för en örlogsflottas räkning användes som lasaretts-, logements- och kasernfartyg, transport- eller verkstadsfartyg.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån grundades som en provisorisk avdelning av Förrådskontoret, men blev senare en fristående byrå. Fram till 1933 hette byrån Trävarukontoret. Andra anställda vid byrån var en kontrollör, bokförare och bokhållare.
Statlig inrättning för förebyggande av tuberkulos. År 1927 bestämdes att särskilda distrikt skulle grundas i landskommuner (och särskilda tuberkulosdispensärbyråer i städerna) för att organisera vården och motverka spridning av sjukdomen. Grundandet av tuberkulosdispensärdistrikten föll till stor del på Föreningen för tuberkulosens bekämpande i Finland. I slutet av 1940-talet hörde 75 procent av landskommunerna till ett tuberkulosdispensärdistrikt. År 1948 stiftades en lag som förenhetligade organisationen. Enligt lagen skulle alla kommuner tillhöra ett tuberkulosdispensärdistrikt, som skulle upprätthålla ett sanatorium och en tuberkulosdispensärbyrå. Distrikten försvann i och med att vården av tuberkulos från och med slutet av 1960-talet införlivades med den övriga sjukvården.
Statlig inrättning för förebyggande av tuberkulos. De första byråerna grundades redan i början av 1900-talet. År 1927 bestämdes att särskilda tuberkulosdispensärbyråer skulle grundas i städer (och särskilda tuberkulosdispensärdistrikt i landskommuner) för att organisera vården och motverka spridning av sjukdomen. Efter lagförändringen 1948 skulle alla kommuner höra till ett tuberkulosdispensärdistrikt, som skulle upprätthålla ett sanatorium och en tuberkulosdispensärbyrå. Byråerna försvann i och med att vården av tuberkulos från och med slutet av 1960-talet införlivades med den övriga sjukvården.
På lagstadgat statsunderstöd verkande regionalt sjukhus för tuberkulospatienter, förestods av ett kommunförbund.
Ursprungligen landsomfattande fängelse, från 1881 också regionalt fängelse för manliga fångar som dömts till tukthusstraff, till 1975 det strängaste frihetsstraffet i hårdbevakat fängelse (högst livstid). Tukthus grundades kring 1801, men verksamheten upphörde vid riksdelningen. Nya tukthus grundades 1839 och 1881. De försvann efter 1925 när tukthusstraff började avtjänas i länsfängelse eller centralfängelse.
Under svenska tiden och autonomin benämning på fånge på tukthus, från 1839 övergående i betydelsen person som hade förordnats att arbeta på tukthus eller vid arbets- och korrektionsinrättning. Benämningen tukthushjon försvann under självständighetstiden, medan ”tukthusfånge” 1925–1975 avsåg fånge som hade dömts till tukthusstraff.
Tjänsteman i bokförar- och skrivaruppgifter vid tukthuset i Stockholm (grundat på 1620-talet) som till 1801 fungerade som centralfängelse också för finländska straffångar. Därefter användes benämningen om skrivare vid tukthuset i Åbo, grundat 1801. Tukthusskrivaren var underställd rådstugurätten.
Det regale som innebar en avgift vid handel. I Sverige infördes tull sannolikt i slutet av 1100-talet och gällde först enbart utländska köpmän. Att också inhemska köpmän måste betala tull är belagt under Magnus Erikssons regering.
Lager(lokaler) där tullpliktiga importvaror tullfritt får förvaras.
Tjänsteman vid Generaltullarrendesocietetens kansli eller vid en lanttullstation.
Tulldeklaration.
Tulldeklaration.
Särskilt om tulldeklaration.
Privatisering av tulluppbörd så att ett bolag mot en fast avgift till kronan fick rätt att uppbära tullar. Kontrakten gjordes vanligen på tio år. Företeelsen började förekomma på 1600-talet. Under 1700-talet och i början av 1800-talet utarrenderades sjö- och landtullarna tidvis i hela riket (förutom i Pommern). Borgerskapet hade företrädesrätt att ingå som lottägare i arrendebolagen. År 1808 avskaffades landtull och accis i Finland. Arrendekontraktet för gränstullarna och stora sjötullen upphörde att gälla när Finland blev en del av det ryska riket. Tulluppbörden gjordes därefter för kronans räkning av Generaltulldirektionen vars reglemente fastställdes 1812.
Auktion på av tullmyndighet beslagtaget gods.
Accis på varor som skeppas in eller ut ur landet, till 1808 även på varor som fördes in från landsbygden till städerna för försäljning.
Att enligt gällande föreskrifter kontrollera, klassificera samt fastställa och i vissa fall utkräva tull för importerat eller exporterat gods samt resgods.
Tullavgift.
Att belägga en vara med tull, även om att ålägga en person att betala tull.
Belägga med tull.
Tulltjänstemans eller tullmyndighets beslag eller konfiskering av tullgods eller smuggelgods, även konkret om beslagtaget gods.
Skyldighet att betala tull.
Tullkontrollör, tulltjänsteman.
Kollektiv beteckning för personal vid tullstation.
Lägre ordinarie tjänsteman inom tullväsendet. Tullbetjänten verkade under en tullfiskals översyn och erhöll hälften av hans andel i böter och konfiskerade varor som man olagligt fört in eller försökt föra ut ur landet.
Lägre tulltjänsteman.
I Ryssland gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen motsvarande gränsridarestaten i Sverige och Finland med uppgift att förhindra olaglig in- och utförsel av varor. I Gamla Finland uppställdes en sådan enhet från och med 1785 och ersatte gränsridarestaten. I Sverige har termen ”tullbevakning” en något annorlunda betydelse.
Bevakning av att gällande bestämmelser rörande tull och tullbehandling följs. Termen används också om personal med uppgift att utföra sådan bevakning.
Föreståndare för tullbevakning.
Tullinkomst.
Mindre tullhus.
Bok för bokföring av tull.
Bom avsedd att hejda passerande för tullkontroll, särskilt om sådan bom vid infart till stad, stadsbom.
Bro för vilken man fick betala tull för att passera.
Brygga vid vilken passerande båtar förtöjdes för tullkontroll.
Bräder som lämnades som såglön till sågverksägare.
Patrullbåt använd av tullpersonal.
Skriftlig handling som (för tullbehandling) redogör för tullpliktig försändelses innehåll, värde och dylikt och som följer försändelsen till (eller från) utlandet.
Deposition av viss summa hos tullmyndighet som säkerhet för betalningsanstånd med slutgiltigt tullbelopp.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor rörande tullväsendet.
Skillnad mellan tullavgifter.
Parallell benämning på tullstyrelse, förekom bl.a. i Generaltulldirektionen.
I Ryssland 1754–1811 allmännast förekommande benämning på chef för tullanstalt, men benämningen på chefstjänsten varierade i hög grad. I Gamla Finland förestods sjötullkamrarna senast från mitten av 1770-talet till 1811 av en tulldirektör (rangklass 6–9).
Område vars personal stod under chefsskap av en närmast under centralstyrelsen lydande person (tulldistriktschef).
Tjänsteman som ledde ett tulldistrikt. Tulldistriktschefen övervakade att personalen vid de enskilda tullkamrarna följde instruktioner från Generaltulldirektionen, senare från Tullstyrelsen.
I Ryssland från 1781 avdelning vid kameralhoven i en del guvernement för tullförvaltningen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en sådan expedition vid kameralhovet i Viborg. Dess uppgifter övertogs 1797 av tullinspektoren i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Finskt kontor som inrättades i S:t Petersburg för exporthandeln från Ryssland till Finland.
Tjänsteman vid tullkammare.
Tullbevakningsräkning.
Del av fiskfångst erlagd som ersättning för fiskerättighet.
Ursprungligen bisittare i sjötullrätten, grundad 1678, senare också i accisrätten, övergående under autonoma tiden i betydelsen särskild åklagare vid tullverket som på förordnande drev tullmål i underrätterna, av rangklass 13 (1892). Sedan självständighetstiden samlande benämning på tjänstemän vid tullverket som stod till tullstyrelsens förfogande när det gällde inspektering, övervakning och expediering.
Tullstandert.
Flygplats som utgör tullklareringsområde.
Om vara (även om handel och dylikt): befriad från tull; även om person: befriad från att erlägga tull.
Frihet från att avlägga tull.
Förbud att införa (viss) vara, importförbud.
Tullunion.
Tullhöjning.
Förordning rörande tullväsendet, förordning innehållande regler för verkställandet av tullagen.
Tullarrendator.
Om tullmyndighet: utfärda skriftlig kontrollhandling för transportgods; även förse transportgods med sådan handling som åtföljer godset.
Genom bedrägligt förfarande undvika att betala tull för varor och dylikt.
Inom den svenska tullförvaltningen från 1730-talet benämning på chefen för tullkammare eller ledande tjänsteman vid större tullkammare. Vid tullförvaltningen i Gamla Finland förekom under senare hälften av 1700-talet tullförvaltare som högre tjänsteman vid tullkammare.
Tulltjänsteman.
Gods som ska undergå eller har undergått tullbehandling.
Gräns för tullområde.
I hamn med frihamn: område som utgör landets tullområde, motsats: frihamn.
Hus som inrymmer tullkontor.
Höjning av tullsats.
Tullintäkt.
Tullintäkt.
Tullgräns.
Intäkt av tull.
Tulldeklaration.
Inspektion av fordon eller fartyg, tillsyn över att gällande bestämmelser om tull följs, även om instans.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet högre tjänsteman vid lokala tullförvaltningar. I Ryssland var tullinspektorn 1797–1811 chef (rangklass 6–7) för regionala tullmyndigheter vid västra riksgränsen. I Gamla Finland var tullinspektorn 1797–1808 chef för tullförvaltningen i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet. Tullinspektorn övertog de uppgifter som dessförinnan handhafts av tullexpeditionen vid kameralhovet i Viborg.
Tullintäkt.
(Statens) intäkt av tullavgifter.
Tulltaxa.
Sigill som en tulljaktsuppsyningsman använde för att försegla granskat gods och märkrullan på vissa fartyg.
Av tullförvaltare förd räkenskapsbok vid sjötullskammare, i vilken man antecknade uppgifter om skeppare och fartyg, ankomstdag, tullklareringens ordningsnummer och persedlarnas art, hur de var förpackade (till exempel bal, packe, kista) och sigillerade samt vem som ägde godset. Vid packhus med packhusinspektor användes från 1839 ytterligare packhusjournal.
Kontor för förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen. Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
Den avgift som skulle erläggas för malning i tullkvarn. Åren 1743 och 1748 fastslogs att tullkappen var en kappe för varje tunna av den typ av spannmål som maldes. Allmogen kunde inte kräva att få erlägga avgiften i penningar mot kvarnägarens vilja.
Tullbevakningstjänsteman.
Kista i vilken tulluppbörden förvarades, särskilt om sådan kista för kvarntull.
Erlägga vederbörliga tull- och hamnavgifter. På så vis gjordes fartyget klart för lossning eller avsegling.
Lägre tulltjänsteman.
Avdelning inom Kammarkollegium, inrättad 1665. Kontoret hade en egen kamrerare (ersattes 1670 med en bokhållare) samt vanligen tre kammarskrivare.
Tjänsteman vid en större sjötullstation som ledde och kontrollerade tulltaxeringsarbetet, i ställning mellan tullinspektören och jaktlöjtnanten.
(In natura erlagd) avgift för rättigheten att producera koppar.
Kvarn där spannmål, som tillhörde utomstående, kunde tas emot för malning. Motsats: husbehovskvarn. Malningen utfördes mot en avgift av varierande storlek. Inkomsten från kvarnen beräknades vid skattläggningen och utgående från den bestämdes den kvarnränta som skulle utgå. Malning i tullkvarn eller privilegierad stadskvarn blev obligatorisk för skattskyldiga undersåtar 1580.
Tulltjänsteman.
Avgifter som uppbars på in- och utförsel av varor, både utrikes och inom riket. Tull uppbars sedan slutet av 1200-talet. På 1300-talet fick tullen ett samband med silverväxeln, som sedan uppbars i olika perioder fram till 1637. Under största delen av Gustav Vasas regering förekom endast intull. Utförseltull infördes 1559. År 1718 arrenderades sjötullen ut på ett år. Arrendet förlängdes inte följande år utan i stället började en tilläggsavgift, licent, att uppbäras.
Medel som uppkommer genom tullavgifter.
Mjöl som erlades i kvarntull.
Tullkvarn.
Stadsmur.
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer, lurendrejeri och smuggling.
Malningen vid en skattlagd kvarn, för vilken tullavgift erlades.
(Malning av) säd som var belagd med kvarntull.
Tullsänkning.
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Vid det svenska tullväsendet från 1600-talet tjänsteman vid landtull- och accisförvaltningen. I Gamla Finland tjänsteman vid landtullförvaltningen.
Institution som skapades 1665 då en särskild kamrerare tillsattes för att granska de tullräkenskaper som inkommit till Kammarkollegium. Huvuduppgiften var att granska räkenskaperna över stora sjötullen, småtullarna och accisen innan de skickades till Kammarrevisionen/Kammarrätten för revision. Kontoret kontrollerade även tulltjänstemännens kautioner, upprättade likvidationer, förde skuldböcker och granskade förbrukningen av gårkoppar vid mässingsbruken. Före 1653 hade granskningen gjorts vid Första avräkningskontoret. Kontoret avvecklades 1825.
Tullförordning, tullstadga.
Författning innehållande regler för verkställigheten av tullagen och tullförordningen.
Särskilt sådan tullförpassning som åtföljer fartyg eller flygplan vid avgång till utlandet.
Av tullförvaltaren och kontrollören vid tullverket utfärdat intyg över var och när ett utgående fartyg är utklarerat och utgående tull betald. Efter inlastningen skulle frisedlar, vågsedlar, besökarens attest om stycketal, skepparens rulla och avlastarens speciella inlagor (med skepparens namn, godset beskaffenhet, stycketal, mått, mål eller vikt samt fartygets destinationsort) överlämnas till tullkammaren där den egentliga förtullningen gjordes. Efter att tullen blivit betald fick skepparen tullpasset. Det skulle sedan efter att en besökare kontrollerat lasten, viseras av denne. Vid inloppsorten, där också utgående fartyg skulle lägga till, skulle tullpasset viseras ytterligare en gång.
Tullavgift, även penningmedel uppkomna genom tullavgifter. Termen används ofta i plural: tullpenningar.
Plats eller ort där tullkontor finns.
Om vara för vilken tull ska erläggas.
Polisverksamhet rörande brott mot tullagen.
Stats, regerings eller partis politik rörande tullar.
Stadsport vid vilken tullpersonal uppbar tull av de passerande.
Tullåklagare.
Kronans ensamrätt till tullar, del av de årliga statsinkomsterna.
Återbetalning av erlagd tull.
I Ryssland beriden vakt vid tullbevakning. Tullridare fanns även vid tullbevakningen i Gamla Finland.
Särskilt om förteckning över fartygs tullgods.
I Ryssland chef för tullexpeditionen vid kameralhoven. En sådan tjänst (rangklass 6) fanns även vid kameralhovet i Viborg.
Hög tulltjänsteman.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade tullstyrelsen. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Styresorgan som i tullstyrelsens ställe skötte tullförvaltningen under inbördeskriget. Tullrådet lydde under folkkommissariatet.
Rågmjöl som erläggs i kvarntull.
Räkenskap rörande tull.
Räkning på tullavgifter.
Tullinkomst.
Inom det svenska rättssystemet från 1689 specialdomstol i stapelstäderna i anslutning till magistraterna för rättegångsmål rörande överträdelser av bestämmelserna om utrikeshandeln. Sjötullrätter fanns i Gamla Finland åtminstone från 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande i mål från Gamla Finland.
Tull som någon (vanligen staten) är berättigad att utkräva.
Tull som erlades i form av salt.
Fastställt belopp som utgör tull(avgift) för (viss mängd av) viss vara.
Av tullmyndighet utfärdat intyg över erlagd tull.
Stämpel som användes för att plombera ett fartygs skeppsluckor när lasten var granskad och klarerad. Också fartygets märkrulla skulle sigilleras. Sigilleringen sköttes av den vakthållande besökaren vid tullkammaren eller i öppen sjö av en jaktlöjtnant.
Tullavgift.
Sedan 1540-talet om statlig tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden. Tullskrivare omnämndes i Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
Kvarntull bestående av en skäppa av varje tunna säd som mals.
Special för tullräkenskaper.
Förordning angående allmänhetens rättigheter och skyldigheter beträffande tullen.
Staket eller stängsel runt stad som utgjorde tullområde.
Samlande beteckning för tjänstemännen inom tullväsendet och budgeten för personalkostnaderna.
I Ryssland från och med början av 1700-talet tullanstalt vid rikets landgränser för uppbörden av tullavgifter för införda och utförda tullbelagda varor. Tullstationerna lydde vanligen under någon tullkammare. Tullstationer fanns även i Gamla Finland där de 1797–1808 lydde under tullinspektorn i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Mindre tullkontor.
Tullstyrelse var en allmän benämning på central eller regional myndighet som skötte förvaltningen av tullväsendet, övervakade tullkamrarna och som första rättsinstans avgjorde mål som hörde till området för administrativ rättsskipning. Tullstyrelsen utgjordes i Finland 1803–1809 av Generaltullarrendesocieteten, efter 1812 av Generaltulldirektionen, som år 1885 ersattes av Tullstyrelsen. Det självständiga Finland övertog de redan etablerade strukturerna för tullväsendet, som hamnade under Finansministeriets tillsyn. Tidigare hade Tullstyrelsen också tillhört Finansexpeditionens förvaltningsområde.
Tulltaxa, även övergående i betydelsen tullsats eller avgift.
Förteckning över gällande tullsatser (och uppgifter om tullfria eller med import- eller exportförbud belagda varor).
Den inkomst som indrivandet av tullavgifter gav från en kvarn eller från en stad.
Tullavgift.
Tullomkostnader.
Inom den svenska tullförvaltningen från förra hälften av 1600-talet tjänsteman i ledande ställning, särskilt vid packhus. I Ryssland var en tulluppsyningsman från början av 1700-talet en tjänsteman vid tullförvaltningen, som utsågs bland köpmän. Vid sekelskiftet 1800 var tulluppsyningsman chef för tullstation. I Gamla Finland var tulluppsyningsmannen chef för tullstationerna i slutet av 1700-talet och början av följande sekel.
Lägre tulltjänsteman.
Lägre tjänsteman vid tullkontor.
Myndighet som ansvarar för uppbörden av tulltariffer, samt övervakningen av frakten av tullbelagda varor och tullgränserna. Från 1812 hade senaten tillsynen över tullverket, efter självständigheten övertog Finansministeriet uppgiften. Generaltulldirektionen och senare Tullstyrelsen ansvarade i sin tur för själva förvaltningen och för att verkställa förordningarna. Den lokala verksamheten sköttes av tullkammare och självständiga tullexpeditioner, senare tullkontor. Tullgränserna övervakades efter självständigheten av det finska gränsbevakningsväsendet.
Ämbetsverk 1636–1726 för uppbärande av tull, i vidare bemärkelse tullväsendet inklusive dess styrelse och högsta chef. Tullverket inrättades ursprungligen för att skaffa inkomster till kronan genom att införa tullar, efterhand också för att skydda den inhemska industrin genom totalförbud mot import eller dryga tullavgifter för utländska varor. Chefen för tullverket kallades till en början generaltullförvaltare, från 1671 inspektor för tullväsendet, efter 1675 övertullförvaltare och från 1686 överdirektör. Tullverket ersattes av Generaltullarrendesocieteten.
En varas ekonomiska värde efter vilket tullsatsen beräknas.
Sammanfattande om allt som hör till eller har samband med tullens organisation eller verksamhet, särskilt övergående i att beteckna tullmyndighet eller tullverk.
Sammanfattande uttryck för allt som hör till och har samband med tullens organisation och verksamhet. Uttrycket har också övergått till att beteckna tullmyndighet och tullverk.
Tjänsteman vid Tullstyrelsen.
I Ryssland 1797–1811 benämningen på två territoriella tulldistrikt vid västra riksgränsen. Viborgs guvernement/Finländska guvernementet utgjorde ett sådant distrikt fram till 1808.
Den största enheten i Johannitordens organisation. Johannitorden var indelad i sju och efter 1462 i åtta tungor eller nationer (Frankrike, Provence, Auvergne, Aragonien, Kastilien, Italien, Tyskland och England). De fick sin slutliga form på 1300- och 1400-talen och varje tungas ledare på Rhodos blev innehavare av var sitt ämbete. Tungan leddes av en generalprior och hade sina egna provincialkapitel. Varje tunga var indelad i priorat.
Besvär.
Gammalt åkerytmått motsvarande 56 000 kvadratfot eller cirka en halv hektar, egentligen den areal som motsvarade en tunnas utsäde; utsädestunnland.
Tunnlandstal var också det aritmetiska tal för jordskifte och skattläggning som uppkom genom beräkning av jordegendomens totala tunnland jord och en gradering av jordmånen. Graderingen gjordes från och med 1630-talet i grader, under autonoma tiden i klasser.
Inrättning i städer, vilken fungerade som hälsostationsmottagning och rådgivningsbyrå i tuberkulosärenden.
Kommunal inrättning för en stads eller kommuns turistärenden. Turistbyråerna förestods oftast av en turistombudsman.
Föreståndare för en kommunal turistbyrå.
En av de två förtroendemän som socknen utsåg för att övervaka kyrkans byggen och vård.
Något som uppdelas på två parter.
Fördelning av böterna mellan två parter, till exempel målsäganden och kronan, staden och kronan, kyrkan och hospitalet och så vidare. Uttrycket användes inom justitieförvaltningen fram till 1889 varefter böterna i sin helhet tillfaller staten.
Arbete för statens räkning, införd 1936. Före det användes beteckningen allmänt arbete.
Benämningen ”ropottityö” användes om det tvångsarbete som de ryska ockupationsmyndigheterna utkrävde under stora ofreden av befolkningen i Viborgs kommendantskap.
Under året 1918 fängelse för fångar dömda till straffarbete för statsbrott, ombildades 1922 till fängelse för fångar som var förordnade till tvångsarbete för politisk agitation eller handling som ansågs hota rikets säkerhet, i viss mån också samhällsmenligt lösdriveri (till 1936). Tvångsarbetsanstalterna avskaffades 1940.
Under autonomin en kommunal eller samkommunal arbetsinrättning under fattigvårdsinspektören, där arbetsföra fattiga som stod under en fattigvårdsstyrelses förmyndarskap hölls i tvångsarbete. Sedan självständigheten användes termen om statlig eller en i anslutning till en kommunal arbetsinrättning verkande anstalt eller avdelning under Justitieministeriet, där personer som hade förordnats till tvångsarbete på viss tid arbetade under uppsikt.
Fånge som förordnats arbete på tvångsarbetsanstalt på grund av lösdriveri, ofrivillig arbetslöshet eller politisk agitation.
Från självständigheten i lagstiftningsspråk förekommande beteckning för en specialanstalt eller avdelning vid straffanstalt avsedd för farliga återfallsförbrytare. Fängelsedomstolen beslutar om internering av farliga återfallsförbrytare.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975. En fånge i denna kategori avtjänade den första delen av straffet i isolering under 4–12 månader. Perioden fastställdes av tukthusdirektionen. Därefter fick fången delvis vistas med andra fångar.
Åtgärd som syftar till att säkerställa till exempel att en förpliktelse fullgörs eller att en utredning verkställs, oberoende av vad den som åtgärden riktar sig mot önskar. Själva åtgärden förekom redan under svenska tiden. Termen tvångsmedel infördes i lagstiftningsspråket i början av 1900-talet.
Samtliga tyganstalter (tygstationer och tygverkstäder) med tillhörande byggnader och jordområden.
Ursprungligen benämning på förvaringsplats för artilleripjäser, senare kollektiv benämning på byggnader som tillhörde artilleriet och i vilka artillerimaterial och handvapen förvarades.
Benämning på materiel omfattande vapen, ammunition och fordon för armén.
Artilleriofficer med befäl över tygstation. Under tygmästaren verkade tygskrivare och tygvaktare.
Civilmilitär tjänsteman vid tyghus eller tygstation, med uppgift att föra räkenskaper och sköta frågor rörande tygmateriel. En dylik fanns i Åbo också vid landskontoret, åtminstone 1729.
Benämning på den personal som förvaltade och vårdade arméns artilleri- och övrig vapenmateriel, med undantag av materiel som överlämnats till trupperna. Till tygstaten hörde bl.a. fälttygmästaren, tygmästare, tygingenjörer och tygförvaltare. Tygstatens personal lydde under generalfälttygmästaren.
Större förråd för förvaltning, tillverkning och reparation av vapen för artilleriets bruk, leddes av en tygmästare.
Tygförvaltare, civilmilitär tjänsteman inom tygstaten. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Sjöartillerikontoret i Karlskrona 1729.
Befattning på underofficersnivå inom artilleriet. Tygvaktmästaren tillhörde artilleriets beställningspersonal som ansvarade för materialförvaltningen. Han var uppbördsman för fältartillerimaterielen, förutom ammunitionen som arklimästaren ansvarade för. Vid fältorganiserade förband leddes materieltjänsten av en tygvaktare, vid mindre förband av en tygskrivare.
Civilmilitär tjänsteman som ledde en tygverkstad. Till tygverkmästarens uppgifter hörde bl.a. att övervaka ordningen inom verkstäderna.
Verkstad för underhåll och reparation av tygmaterial såsom artilleripjäser och handvapen.
I anslutning till S:t Petri Schule i Petersburg från och med 1783 verksamt förvaltningsorgan som till 1803 hade till uppgift att fungera som central myndighet för de tyskspråkiga skolorna i riket. Tyska skoldirektoriet var underställt Huvudskolkommissionen. Skolväsendet i Gamla Finland lydde fram till 1803 under Tyska skoldirektoriet, därefter under Dorpats lärodistrikt och Huvudskolförvaltningen.
I lag stadgat förbud för tjänsteman att yppa sekretessbelagd information eller sådant som inte får yppas för andra på grund av ärendets natur (till exempel bikthemlighet, hälsotillstånd). Tystnadsplikten gäller både i tjänst varande statliga tjänstemän och sådana som redan har avslutat sin statstjänst.
Beteckning på föreskrifter rörande truppers förflyttning, inkvartering och underhåll vid tågmarsch.
Specialskatt i Karelen på 1500-talet. Pålagan erlades fjärdingsvis av bönderna i Viborgs socken.
Enheter som grundades av den fredstida armén vid mobilisering. Täcktruppernas uppgift var att skydda uppställningen av den krigstida fältarmén. År 1939 bestod täcktrupperna av tre kontingenter värnpliktiga, de stamanställda gränsbevakningsstyrkorna och skyddskårister som bodde i gränszonen. När fältarméns uppmarsch var klar inlemmades täcktrupperna i sina egna divisioner.
Benämning på skatteuppbördsman i Viborgs län under medeltiden och 1500-talet.
På hovstaten tidvis upptagen lägre tjänsteman vid Kungl. husgerårdskammaren.
Stadsbok som innehöll judiciella, kommunala och kamerala anteckningar. Den tillhörde staden och förvarades i stadskistan. Anteckningarna fördes av stadsskrivaren. Ämbetsspråket skulle vara svenska. Vanligen var tänkeboken uppställd i kronologisk ordning. Med undantag för i Kalmar var tänkeboken huvudsakligen rådhusrättens protokollbok. Anteckningarna hade en rättsligt bindande karaktär. Anteckningar om jordöverlåtelse hade därför samma rättskapacitet som fastebrev. Överstrykning gjorde dock de införda besluten kraftlösa.
Näring, kost.
Ersättning för mat, som en tjänsteman fick när han gjorde en tjänsteresa. Exempelvis fick en fångvaktare 1592 fyra mark i tärpenningar när han förde några tattare till gränsen.

U

Jordenhet på Åland under 1500-talet. Som uddemarker räknades de marker som en bonde hade förutom hundra marker värderad jord eller en rök.
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Hollola. Den ersatte de väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Ursprungligen en juridisk befallning som gavs av kejsaren. Fram till 1810 var ukas en övergripande benämning för lagstiftande handling oberoende av om den kallades ukas, reglemente, stadga (ustav), manifest eller annat. År 1810 fick termen en mera inskränkt betydelse. Av kejsaren personligen givna och undertecknade ukaser kallades ”imennyj / imennoj ykaz”. Under 1700-talet gavs ukaser i Gamla Finland och under autonoma tiden i hela Finland.
Omkostnad.
Försnilla.
Av regeringen under undantagsförhållanden tillsatt specialdomstol som undantagsvis dömer mot rättsväsendets allmänna principer eller mot principen om medborgarnas likhet inför lagen. Om undantagsdomstolar stadgades i förenings- och säkerhetsakten 1789. Dylika var också de fältdomstolar som var verksamma under inbördeskriget 1918 samt Krigsansvarighetsdomstolen 1945–1946.
Skatteterm för en bondhustru, som på ålderdomen lämnat hemmet till son eller måg. Motsvarade undantagsman.
Lag som strider mot rättspraxis, vanligen i samband med kriser eller krig.
Benämning på sytningsman som på ålderdomen lämnat hemmet ifrån sig till son eller måg och levde på undantag. Hustrun kallades i sin tur undantagskvinna.
Från och med förenings- och säkerhetsaktens stadganden 1789 om en lag som avviker från rättsordningens allmänna principer eller strider mot likheten inför lagen.
Ägor som för sytning undantagsvis överläts åt annan person.
Läkare som tjänstgjorde som barnmorskelärare på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors.
Officersgrad i den svenska flottan. Underamiralen biträdde översteamiralen och senare riksamiralen. Den första ständiga underamiralen tillsattes 1575. Ämbetet upphörde 1619.
Militär befälskategori som består av underbefäl till skillnad från överbefäl. Fram till 1823 bestod underbefälet i ett kompani inom den svenska armén av en fältväbel, en sergeant, en förare, en furir, en rustmästare, en mönsterskrivare och tre korpraler. I Finland innefattar underbefälet underofficerare, officersaspiranter, officerselever samt sergeanter och undersergeanter.
Under autonoma tiden samlande benämning på fyllnadsborgen och kontraborgen.
Tjänsteman med uppgifter inom brandförsvaret. Tjänsten förekom år 1897 i Uleåborg, Viborg, Åbo, Ekenäs och Helsingfors. Den var underställd brandmästaren eller överbrandmästaren. I Helsingfors hörde den administrativt till brandverket.
Från autonoma tiden ordförande i allmän underrätt. Motsats: domare i högre rättsinstans. I vid bemärkelse avser underdomare en medlem av allmän underrätt, oberoende av om han fungerar som nämndeman eller domare.
Domstol i lägsta instans, huvudsakligen första rättsinstans såsom häradsrätten på landsbygden och rådstugurätten i stad, i vissa städer ursprungligen kämnärsrätten.
Under autonoma tiden om en arvodesbefattning underordnad tjänstebeteckningen exekutor. Underexekutorn kunde vara en person eller myndighet som hade till uppgift att verkställa domar, testamenten och andra juridiska åtgärder.
Ämbetsman som biträdde den egentliga fogden. Underfogdetjänster fanns på 1500-talet på alla de finska slotten. Hans avlöning var vanligen hälften av slottsfogdens.
Lägre tjänsteman vid Forststyrelsen från och med 1864.
I Gamla Finland förekommande fältskärstjänst i kretsarna under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Undermålig.
På hovstaten, åtminstone under förra delen av 1700-talet, upptagen stallmästare, överordnad de vanliga stallmästarna och underordnad överhovstallmästaren.
Barn under fjorton år, som var omhändertaget av samhället och underhölls med skattemedel. Barnen omhändertogs mot betalning av fosterföräldrar efter 1785. Från och med 1814 började uppfostringshjälpen utbetalas i spannmål i stället för pengar. Barnhusspannmålen skulle levereras till kronomagasinen, där fosterföräldrarna skulle hämta sin andel. Landshövdingen skulle avgöra vilka barn som skulle omhändertas och kyrkoherdarna skulle till honom leverera listor på de mest nödställda barnen i församlingen. Kyrkoherden skulle också till landshövdingen lämna in en rapport om de omhändertagna barnens hälsa, uppförande och ålder.
Militär utbildningsanstalt i Sandhamn som utbildade underhållsofficerare och stam- och beväringsofficerare för hushållningen. Anstalten grundades 1926 under namnet Militärförvaltningskursen.
Militär beteckning som under 1500-talet ibland kunde förekomma i en fänika.
I Ryssland under 1700-talet tjänsteman vid packhus. I Gamla Finland fanns kring sekelskiftet 1800 en sådan tjänst.
Tjänsteman vid (General)lantmäterikontoret från 1685 som verkade som (över)direktörens närmaste man. Han ansvarade särskilt för övervakningen av lantmätarna och lantmäteriarbetena. Tjänstebeteckningen ändrades 1720 till inspektor över lantmäteriet.
En jägmästaren underställd skogshövitsman inom ett visst jaktdistrikt, till jägeristaten hörande underordnad tjänsteman.
Tjänsteman vid Finländska revisionskommissionen med ansvar för kommissionens ekononomiförvaltning.
Ämbetsman av andra graden, en av de så kallade överofficianterna, inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna. Underkonduktören lydde under konduktören.
Den lägsta underofficersgraden vid örlogsflottans artilleristat.
Tjänstebeteckning för underdomare vid lagmansrätt eller lagmannens ställföreträdare under svenska tiden, motsvarande lagläsaren vid häradsrätten. Underlagmannen tillsattes av lagmannen själv till 1668, därefter av hovrätten vid behov. Ursprungligen var han en självlärd fogde eller skrivare, sedermera domarutbildad. Från och med rättegångsordningen 1614 användes benämningen om lagmannens bisittare, underdomare.
I Finland 1636–1649.
I Ryssland benämning på dem som fått medicinsk utbildning vid sjukhusskolorna och som sedan kunde erhålla läkarlegitimation. Från och med mitten av 1730-talet var en underläkare en underordnad läkare inom den militära och civila hälsovårdsförvaltningen. I Gamla Finland fanns åtminstone under ståthållarskapsperioden 1784–1797 underläkartjänster i kretsarna.
Lärare som biträdde vid undervisningen i de lägsta klasserna. Dylika befattningar förekom före 1864 i många skolor, men tenderade att bli indragna när de äldre eleverna började användas som medhjälpare i småbarnsundervisningen, bl.a. i Ahlmanska skolorna. Underlärare fanns ännu 1884 åtminstone vid Alexanders-Universitetets gymnastikinrättning.
Militär grad under en löjtnant. Graden infördes i Sverige 1835 som lägsta officersgrad. Underlöjtnant var den lägsta officersgraden i den finska flottan. I Ryssland utgjorde underlöjtnant fram till 1764 den tolfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Tjänsteman i Bergskollegium, i rang mellan proberare och lantmätare.
Yrkesman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Under militärinstruktör vid militärskyddsorganisationen verkande instruktör (av tre löneklasser).
Lägre underofficersbefattning som var likställd med konstapel vid artilleriet.
Ofyllt mått.
Militär som tillhörde underbefälet och hade graden undersergeant, sergeant, översergeant eller fältväbel. Den högsta graden för underofficerare var militärmästare. I den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden samt i den vita armén under inbördeskriget utgjorde underofficer en egen militärgrad. Inom jägarbataljonen befordrades, strax innan den anlände till Finland i februari 1918, drygt 400 jägare till underofficerare. I april 1918 ersattes underofficersgraden i den vita armén med sergeantsgraden. Under sommaren 1918 skapades i den finska armén en ny militärgrad som benämndes ”yngre underofficer”.
Benämning på ämbetsmän av lägre grad inom svenska kungliga ordensväsendet: kamrer, arkivarie och registrator från och med 1748 samt ordenshistoriograf från 1779.
Polismästarens högra hand och närmaste underordnade vid poliskammaren i Helsingfors under senare delen av 1800-talet, i övriga delar av landet kallad polismästaradjoint.
Militär enhet under 1500-talet. Två underrotar eller halva utgjorde en överrot. Underroten bestod av tio man, underrotmästaren inberäknad.
Militär beteckning under 1500-talet. Underrotmästaren var chef för de övriga nio männen i en underrot.
Avdelning inom underrättelsesektionen inom det krigstida Högkvarteret 1939–1944. Avdelningen skötte om underrättelseinhämtning och bearbetning samt signalspaning.
Avdelning som grundades vid Helsingfors skyddskår i samband med de tyska truppernas intagning av Helsingfors i april 1918. Avdelningens främsta uppgift var att rannsaka personer som var inblandade i upproret i huvudstadsregionen. Avdelningen skötte även en del uppgifter av statspolisiär karaktär som till exempel bevakning av utlänningar. Den har betraktats som en av föregångarna till Statspolisen. Avdelningen var verksam fram till juli 1918 då den gick samman med Generalstabens III avdelning.
Underavdelning till Generalkvartermästareavdelningen i den vita armén under finska inbördeskriget 1918. Till Underrättelsedetaljens uppgifter hörde insamling av uppgifter om fienden såväl via agenter som genom information från truppförbanden. Till Underrättelsedetaljens uppgifter hörde även att via pressen följa med det allmänna läget och sinnesstämningarna.
Enhet inom det krigstida Högkvarteret 1939–1944 som skötte om den militära underrättelsen. Sektionen bestod av en utrikesavdelning, en underrättelseavdelning och en övervakningsavdelning.
Hovtjänsteman som biträdde överskänken. Tjänsten skapades för adelsmän 1653.
Den lägsta underofficersgraden i styrmansstaten i den svenska flottan.
Överståthållarens i Stockholm närmaste man.
Under svenska tiden om ett rättsligt förfarande, känt sedan 1500-talet, formellt stadgat 1614. Underställning innebar att en av underrätten fälld dom inte fick verkställas utan förnyad prövning av högre instans, ursprungligen konungen, senare hovrätten (till 1979). Förfarandet gällde främst brott som var belagda med dödsstraff i lagen, explicit uppräknade i 1734 års lag.
Ärenden som enligt lag eller annat reglemente skulle hänvisas till högre instans för slutgiltigt avgörande. Underrätterna skulle lämna vissa domar i brottmål till hovrättens prövning. Om hovrätten var oenig måste den under svenska tiden underställa domslutet Kgl. Maj:t, Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol, under autonoma tiden Justitiedepartementet.
Socialministeriets beslut om behovsprövat och fortlöpande understöd till blinda. Beslutet sändes till vårdnämnden som ansvarade för att understödstagaren mot kvitto fick beslutet.
Invånare i en stat i som är förpliktad till underdånighet gentemot statens makthavare, förknippat med ett icke-demokratiskt, monarkistiskt statsskick.
Avdelning inom Undersöknings- och poliskansliet i högkvarteret för den vita armén 1918. Avdelningens uppgift var att samla in bevismaterial för domstolsprocesserna mot de röda. Organisatoriskt fanns det under Undersökningsavdelningen undersökningskommissarier med egna kanslier som vanligen verkade i anslutning till fånglägren.
Enhet vid sjöbevakningsväsendet.
Beteckning på myndighetsperson som fått i uppgift att utföra undersökning av något slag. En polis som undersökte ett brottmål kallades undersökningsman.
Temporärt organ vid Inrikesministeriet hösten 1944. Organet grundades för att utreda ett antal fall av vapensmussel som förekom strax efter vapenstilleståndet 1944. Organet upplöstes bara efter ett par månader. För utredningen av den stora vapensmusselaffären som avslöjades 1945, grundades vid Inrikesministeriet ett nytt och betydligt mer omfattande undersökningsorgan.
Under 1600–1700-talet förekommande samlande benämning på den finansgranskande verksamhet som idkades i Kammarkollegiums generalbokhålleri.
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet tjänsteman vid den lokala tullförvaltningen. Undertullnärer fanns åtmintone under senare hälften av 1700-talet även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Redogörelse för vilka skatteenheter som användes i respektive distrikt och hur mycket av de olika skattepersedlarna som inkasserades per enhet. För Finland uppgjordes undervisningen vanligen sockenvis. I fogderäkenskaperna fanns den vanligen i början av jordeboken. Undervisningen uträknades i varierande måttenheter; i öretal, hemmantal, kor, mantal, alnar, skattmarker, öresland, näbbar, bågar, arviorubel och arviohuvud. I Åbo län beräknades en del av skatten efter öretal, en annan del efter mantalet, i Björneborgs län efter öretal och några små tillsatser efter hemmantal och kor, på Åland efter mantal och i Nylands län en del efter hemmantal och kor, en del efter alnar och skattmarker eller öresland.
Den första samlade översikten över rikets inkomster. Den upprättades i början av 1530-talet på basis av fogdarnas räkenskaper.
Medlem av statsrådet och chef för Undervisningsministeriet. Fram till 1922 var titeln kyrko- och undervisningsminister, då ministeriet hette Kyrko- och undervisningsministeriet. Undervisningsministern ansvarade för frågor som rörde kyrko-, skol-, kultur- och idrottsförvaltning.
Ministerium som inrättades 1918 under namnet Kyrko- och undervisningsministeriet, ett namn som 1922 förkortades till Undervisningsministeriet. Undervisningsministern ledde ministeriet med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. De bistods av äldre och yngre regeringssekreterare, biträdande föredragande och registratorer. Ministeriets förvaltningsområde omfattade den evangelisk-lutherska kyrkan och den ecklesiastiska indelningen, kyrko- och religionssamfunden, skolväsendet, det allmänna bildningsväsendet, arkivväsendet samt universiteten. Till förvaltningsområdet hörde från början även barnskydd, vetenskap, konst och idrott samt beviljande av extra nådår. Under ministeriet sorterade domkapitlen och senare Kyrkostyrelsen samt kyrkostyrelsen för Finlands grekisk-katolska kyrkosamfund, Skolstyrelsen, Arkeologiska kommissionen och Statsarkivet, till en början också Havsforskningsinstitutet. Därtill tillkom examensnämnderna för anställande av examina i det finska och det svenska språket, Statens expertnämnder för vetenskap och skön konst, Statens idrottsnämnd, Exkursionsnämnden, Statens bibliotekskommission, Statens filmnämnd, Statens filmgranskningsbyrå, Kyrkans centralfond, Statens nämnd för ungdomsarbetet och en naturskyddsinspektör.
I det medeltida universitetet i Uppsala var lärarna skyldiga att behandla de föreskrivna kurserna som föreläsningar. De bestod av diktat av grundläggande texter och kommentarer till dessa. Magistrarna var också skyldiga att i två års tid efter promoveringen hålla föreläsningar. Undervisningen inleddes med lectiones och excercitia på S:ta Birgittas dag den 7 oktober 1477.
Magasinsfond med vilken man bestred fattighjälpen som utgick i spannmål, stadgades 1852. En undsättningsfond skulle finnas i varje socken eller fattigvårdssamhälle senast 1857. De bildades genom att hela befolkningen tillsköt minst en tiondedels tunna spannmål till fonden eller så att fondspannmålen, på beslut av sockenstämman, togs från ett befinligt magasin spannmålslager.
Landsomfattande fängelse för förbrytare i åldern 15–18 år eller personer som i psykiskt avseende var likställda med dem, i viss mån också en del förstagångsförbrytare. Åldersgränsen höjdes 1950 till 21 år. Sedermera användes beteckningen också om separat fängelseavdelning i vanligt fängelse. Ungdomsfängelset verkade under översyn av uppfostringsinspektören.
Pastor anställd för att arbeta med ungdomar. Sådana tjänster började inrättas i takt med att stiften inledde ungdomsarbetet i slutet av 1940-talet, senast från 1953 när stiftens Centralorgan för kyrkans ungdomsarbete grundades.
Form av innovationes som innebar sammanslagning av beneficium. Unio beneficiorum kunde göras av biskopen i dennes stift. Med domkapitlets tillstånd hade biskopen rätt att sammanslå två prästerliga bord eller ett sådant med ett kanonikat. Förutsättningarna var att det skulle finnas en tvingande förutsättning eller någon fördel.
Förening av två eller flera självständiga stater. Unionen kunde förverkligas som en personalunion eller som en realunion. I det förra fallet var vanligen det förenande bandet statsöverhuvudet, och unionen kunde automatiskt upphöra vid monarkens död. Om unionsländerna hade samma tronföljdsordning eller om det fanns överenskommelser om att välja en gemensam tronföljare kunde personalunionen fortgå. I så fall övergick personalunionen ofta i en realunion.
Den ena kvarlevan från mötet i Kalmar 1397. Den är skriven på papper. Unionsbrevet avser att reglera det framtida förhållandet mellan de tre rikena i Kalmarunionen. De skulle hädanefter ha gemensam kung och en av kungens söner skulle väljas. Kungen hade inflytande över utrikespolitiken, eftersom han kunde förhandla och sluta fördrag med främmande makter tillsammans med rådet i det rike där han befann sig. Däremot skulle rikena bevara sina egna lagar.
Benämning på en skrivelse som överordnad myndighet (exempelvis hovrätt eller kollegium) sänt till samtliga under densamma lydande ämbetsmän och myndigheter. Ursprungligen skickades skrivelsen som ett cirkulärbrev som skickades vidare till nästa mottagare, men praxisen luckrades upp. Sedermera användes termen även om av en regering eller folkrepresentation utfärdat manifest.
Självständigt stadssamfund. I Finland omtalades Åbo som sådant 1309.
Korporation av lärare och/eller studenter, försedda med privilegier och rätt att utdela akademiska grader. Benämningen blev allmän på 1200-talet. Det egentliga universitetet utvecklades från universitetet i Bologna omkring 1150. Något yngre var universitetet i Paris som utvecklades då lärarna organiserade sig i en självständig korporation som fick stöd av kurian. Universitetet bestod vanligen av fyra fakulteter: i teologi, juridik, medicin och de fria konsterna. Studenterna och magistrarna var organiserade efter sina hemländer i nationer, som leddes av en procurator. Examina och akademiska värdigheter var detaljreglerade.
Folkalmanacka som utges av Helsingfors universitet. Almanackan började utges i Finland 1809. Fram till 1832 utgavs almanackan enligt Åbo-horisonten och sedan 1833 Helsingfors. Samma år började universitetet ge ut en upplaga där beräkningarna hade gjorts enligt Uleåborgs horisont. Den sista parallellupplagan utgavs 1975. Redan på 1600-talet innehöll almanackan utsikter om det kommande årets väder. Ett försök att utelämna spådomarna 1726 och 1727 ledde till att allmogen inte ville köpa almanackan. Vetenskapsakademien började ett tjugotal år senare publicera uppgifter om vädret från något tidigare år i stället för att göra prediktioner. Vanligen valdes vädret 19 år tidigare. I almanackan från år 1749 ingår uppgifter om vädret i Uppsala år 1730. När almanackan på nytt började utges i Åbo infördes uppgifterna om vädret i Padasjoki år 1790. Praxisen övergavs definitivt 1886, då man skulle ha publicerat uppgifterna om nödåret 1867. I almanackan för året 1886 ingår därför endast några få modifierade uppgifter om vädret. Almanackan från år 1887 innehåller inte längre väderleksutsikter.
Domstol vid Alexanders-universitetet med jurisdiktion över universitetets lärare och studenter då de vistades på universitetsområdet under terminerna. Domstolen inrättades när akademin i Åbo flyttades till Helsingfors 1828. Den dömde enligt Finlands lagar och författningar och följde samma rättegångsordning som rådstugurätterna i städer utan kämnärsrätt. Domarna kunde överklagas till hovrätten. Domstolen bestod av tre professorer från Juridiska fakulteten, av vilka den i tjänsteår äldsta verkade som ordförande, och två som adjunkter.
Ordinarie lärare av andra graden vid universitet. År 1951 ändrades tjänstebeteckningen till biträdande professor.
Officiell benämning på akademiapoteket efter flyttningen till Helsingfors.
Tjänsteman vid universitet med uppgift att sköta räkenskapsföringen och universitetets ekonomiska förvaltning.
Titel för den högsta ämbetsmannen inom den svenska och finländska universitetsledningen. Formellt var kanslern i Finland fram till 1918 statsmaktens representant i universitetsledningen, och ämbetet innehades både under 1700-talet och under autonomin oftast av rikets tronföljare. De egentliga ämbetsuppgifterna sköttes i dessa fall av vice kanslern.
Rättigheten av grunda ett universitet beviljades av påven. Det egentliga privilegiebrevet utfärdades vid ett rådsmöte. Privilegierna omfattade examensrätt och en akademisk jurisdiktion. Den påvliga bullan med tillståndet att få grunda ett universitet i Uppsala löstes ut den 27 februari 1477. Den 2 juli bekräftade riksrådet universitetets privilegier. I den påvliga bullan nämndes att privilegierna, rättigheterna och friheterna för universitetet i Bologna också skulle gälla i Uppsala. Universitetets kansler hade rätt att utdela de akademiska värdigheterna, baccalar-, magister-, licentiat- och doktorsgraderna. Rektor skulle ha domsrätt över studenter och lärare utom i rent kyrkliga mål.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom universiteten. Termen används även om budgeten för universitetsväsendet och dess inrättningar.
Avdelning vid Krigskollegium, inrättad 1735. Den ansvarade för revisionsarbetet gällande kavalleriregementenas uppbrottskassaräkenskaper samt Generalkrigsförrådskassakontoret. Uppbrotts- och generalförrådskassarevisionskontoret indrogs 1747 och dess uppgifter överfördes till Kungliga kammarrevisionen.
Obligatoriskt tillkännagivande på två eller tre på varandra följande häradsting eller i rådstugurätt med fyra veckors mellanrum att arvegods, vanligen en ärvd jordfastighet, skulle säljas eller överlåtas åt annan person. Om ingen av säljarens släktingar ville använda sig av sin förköpsrätt till fastigheten, kunde köparen få fastebrev på fastigheten, senare begära att få lagfart, efter det sista uppbudet. Om uppbud stadgades i landslagen och i 1734 års lag. Bestämmelserna avskaffades 1930.
Av häradsrätt eller rådstugurätt utfärdat bevis på fullgjort uppbud om försäljning av arvegods, särskilt jordfastighet. Uppbudsbevis utfärdades på anhållan.
Kan hänvisa till folk som tillfälligt kallades till truppernas förstärkning eller till krigföring på egen hand. Efter värnpliktsarméns tillkomst betecknar uppbåd den av försvarsmakten arrangerade tillställningen där de värnpliktiga får information om tjänstgöringen och tilldelas en tjänstgöringsplats.
Byrå som handhade ärenden gällande värnpliktsärenden inom militärdistrikten. Som uppbådsbyrå fungerade militärdistriktets stab. Den högsta beslutanderätten innehades av chefen för militärdistriktet.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Uppbådsdistrikten infördes i Finland med värnpliktslagen 1878. De avskaffades 1903 men återskapades i det självständiga Finland 1918. Distrikten leddes av en krigskommissarie och lydde under Militieexpeditionen och senare under Krigsministeriet. Uppbådsdistrikten avskaffades 1919 och ersattes med uppbådskretsar.
Förteckning över de värnpliktiga vilken framställdes av prästerskapet och mantalsskrivarna. Uppbådsförteckningarna utgjorde underlaget för de uppbådslängder som framställdes av uppbådsnämnderna.
Offentligt tillkännagivande av de i uppbådslängden nedtecknade personerna som hade skyldighet att delta i uppbådet. Av uppbådskallelsen skulle även framgå platsen och tidpunkten för besiktningen samt information om de straff som uteblivande från uppbådet medförde. Uppbådskallelsen lästes upp i kyrkorna två söndagar i rad.
Länen indelades i två eller flera uppbådskretsar som ansvarade för verkställandet av uppbåden. Kretsarna avskaffades i och med den nya territorialorganisationen 1934 och deras uppgifter överfördes till militärdistrikten.
Av uppbådsnämnden upprättad årlig förteckning över värnpliktiga. Uppbådslängderna framställdes kommunvis på basis av de förteckningar som skickats till uppbådsnämnden av prästerskapet, civilregistermyndigheterna, dissenterförsamlingarna, icke kristna religiösa samfund samt mantalsskrivarna.
Manskap som rekryterats genom allmän värnplikt eller enligt man-ur-huse-principen.
Nämnd i uppbådsdistrikt under Krigskommissariatet som med en krigskommissarie som ordförande ansvarade för uppbådet till den finska värnpliktsarmén 1881–1903. Uppbådsnämnden verkade under Militieexpeditionens översyn. Uppbådsnämnder upprättades också 1918. De bestod då av ordföranden och två ledamöter av kommunens styrelse (kommunalnämnd på landet och magistrat i stad), en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare (alternativt annan läkare). I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Nämnd inom varje uppbådskrets som ansvarade för uppbådet. Uppbådsnämnden bestod av kretschefen, som utnämndes av statsöverhuvudet i kommandoväg, samt en sekreterare, som hade juridisk utbildning och som tillförordnades av försvarsministern.
Organ som ansvarade för uppbådet i det vita Finland under inbördeskriget 1918. Uppbådsnämnderna bestod av ordföranden och två ledamöter av kommunalnämnden eller magistraten, en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare. I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Varje uppbådskrets delades in i uppbådsområden som vanligen omfattade en kommun eller stad.
Inkallande till värnpliktsarmén som inrättades 1878, men sattes i bruk 1881.
Indrivning av allmänna skatter och avgifter.
Arvode för uppbörd. Kronofogdar och häradsskrivare hade från 1830 rätt att få en procent av alla kontanta militära medel som inflöt i distriktet, samt en procent för vad de utbetalade i pensioner åt avskedade soldater inom sitt härad. Arvodena skulle fördelas så att kronofogden fick 1/3 och häradsskrivaren 2/3. Räntemästaren hade från 1827 rätt till 1/3 procent av alla till hans redovisning hörande allmänna militie-, boställs-, salpetermedel samt krigshuskassa. Landskontoren skulle få 3 procent av de medel som en rusthållare skulle erlägga till Krigsmanshusfonden vid ombyte.
Av landshövdingen till Kammarkollegium (efter 1809 senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Uppbördsberättelsen skulle årligen insändas före 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Den följde sedan 1784 ett fastslaget formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, förra årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor, leverering m.m. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning, förteckning över handräckningar, protokoll över slutlikviden, propriebalancer, och anställda restrannsakningar.
Den räkenskapsbok som varje pastor efter 1763 skulle föra över alla de medel som hade insamlats för allmänna ändamål i samband med bröllop och dop i församlingen. Om möjligt skulle värden eller någon av gästerna verifiera beloppet med sin underskrift. Det insamlade beloppet kungjordes sedan från predikstolen vid nästföljande gudstjänst. Före 1700-talet kallades boken ofta tertial(s)längd.
Av häradskrivaren under en uppbördstermin gjord förteckning över alla skattskyldiga personer i ett fögderi och de skatter de hade erlagt samt till vilket belopp. Upbördsboken uppställdes på landsbygden per by och hemman, i samma ordning som i jordeboken, och i städerna per rote och kvarter. Den sigillerades och förseglades på landskontoret, varifrån uppbördsboken hämtades av kronofogden till den förestående uppbördsstämman. Varje skatt hade sin egen kolumn där de skattebelopp som var och en skulle betala infördes på basis av uppgifterna i jordeboken, mantals- och taxeringslängden samt andra officiella handlingar. Uppbördsbokens riktighet granskades vid landskontoret och boken återlämnades därefter till uppbördsmannen med landshövdingens befallning om uppbördens verkställande.
Den säkerhet en uppbördsman under svenska tiden och autonoma tiden måste ställa för sin uppbörd, särskilt kronofogden och lanträntmästaren.
Av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet utdrag ur uppbördsboken av vilket framgick varje skattskyldigs namn och de skatter och allmänna avgifter som denne betalt vid uppbördsstämman. Uppbördsextraktet levererades till lantränteriet.
Lag eller reglemente för skatteuppbörden. Uppbördsförfattningen innehöll uppgifter om vem som beräknade skatten, uppbar och redovisade den för de skattskyldiga och den för vilken skatten uppbars.
Tjänsteman vid Överståthållarämbetet i Stockholm med ansvar för debitering, uppbörd och redovisning av kronoutskylder inom Stockholm stads uppbördsdistrikt.
Civil militär tjänsteman som ansvarade för transport och stuvning av artilleriets alla eld- och handvapen med tillbehör.
Den av två läkare som är kommenderade till tjänstgöring på ett örlogsfartyg och som svarar och redovisar för sjukvården, dess medicinförråd och finansförvaltningen. Uppbördsläkaren var vanligen av kaptens rang.
Allmän benämning på kronans tjänsteman eller häradets förtroendeman som hade ansvaret för att uppbära kronoskatt eller en viss allmän pålaga. Exempel på uppbördsmän var kronofogdar, fiskaler, länsman, fjärdigsman och sexman. Under stora ofreden var ”uppbördsmän” en benämning på sådana tjänstemän vid den ryska ockupationsförvaltningen som hade som central uppgift att organisera och verkställa uppbörden av de skatter som pålagts allmogen av ockupationsmyndigheterna. I Åbo generalguvernement avsågs med uppbördsmän från och med 1717 fogdarna i fögderierna. Undantagsvis kunde även präster uppträda som uppbördsmän och även länsmän kunde betecknas som uppbördmän. I Viborgs kommendantskap kallades starosterna ofta uppbördsmän.
Av domkapitel förd bok över alla de medel som var ställda under dess vård och förvaltning.
Benämning på den sportel som kronans uppbördsmän (kronofogdar och häradsskrivare) fick uppbära för indrivningen och redovisningen av militieuppbörden. År 1817 gällde den vakansuppbörden och fastställdes då till 1 procent. Från 1830 skulle kronans uppbördsmän sköta indrivningen av samtliga militära avgifter och uppbördsprocenten beräknades då på alla indrivna kontanta militiemedel.
Sportelinkomst för tjänstemän som skötte uppbörd av diverse skatter och andra avgifter. Den utgick inte för uppbörden av kronans ordinarie utskylder, men nog för brännvinsminuterings-, utskänknings- och riddarhusavgiften samt för landstingsskatten.
Rättelse i en tidigare inlämnad redogörelse över skatteuppbörden inom ett härad eller ett län.
Under sjöexpeditioner fick den mest erfarne av fartygets skeppare tjänstgöra som uppbördsskeppare. Uppbördsskepparen ansvarade för fartygets segel och tackling vid avresan samt övervakade att utrustningen sköttes och underhölls under resans gång.
Skrivare som bokförde uppbörden av skatter. Han verkade med landshövdingens fullmakt, ursprungligen med ingen eller liten lön. I lokalförvaltningen var uppbördsskrivaren vanligen häradsskrivarens biträde, i regionalförvaltningen landsskrivarens biträde, före 1687 landsbokhållarens biträde. Inom centralförvaltningen var uppbördsskrivaren en kammarskrivare vid ett centralt ämbetsverk, efter 1816 tjänsteman vid senatens ekonomiexpedition och efter 1918 vid Statskontoret. Uppbördsskrivaren biträdde också kronofogdarna vid indrivningen av restskatter.
Sammanträde (inom ett fögderi) under vilket var och en betalade sina skatter och/eller allmänna avgifter enligt en vid tillfället redovisad debetsedel. Tidpunkten för mötet fastslogs av kronofogden på landsbygden, magistraten i städerna. Mötet kungjordes på landsbygden minst två veckor, i städerna tre veckor, före stämman. I Stockholm utfärdades kungörelsen av överståthållarämbetet. Uppbördsstämman hölls ursprungligen i november–december, efter 1693 årligen i mitten av mars, senare i början av året. Den skulle enligt 1739 års reglemente helst hållas i tings- eller sockenstugan eller på ett gästgiveri. Närvarande var häradsskrivaren och kronofogden som inkasserade och kvitterade de erlagda skatterna. Efter 1762 deltog även en av sockenstämman vald lokal representant som övervakade att ingen betungades med för mycket skatter. Kronofogden kallade i tur och ordning in de skattskyldiga i samma följd som i jordeboken, uppgav för den enskilde de skatter han hade att erlägga och till vilket belopp varefter skatterna betalades och kvitterades i en kvittensbok och uppbördsboken. Försummade den skattskyldige att betala sin skatt, uttogs beloppet exekutivt med omkostnader och stämmoböter. Tjänstefolket behövde inte närvara eftersom husbonden svarade för deras skatter. Inom åtta dagar från stämmans avslutande skulle häradsskrivaren rapportera beloppet av den kontanta skatteuppbörden till landskontoret. Beloppet levererades till lantränteriet från landsbygden inom 14 dagar eller allra senast inom 4 veckor med ett av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet uppbördsextrakt. Städerna levererade dem inom 8 dagar om länsstyrelsen låg i staden, annars inom 30 dagar.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Period för vilken skatt skulle beräknas och erläggas. Uppbördsåret omfattade vanligen ett kalenderår, dock med varierande tidpunkt för uppbördsårets start och slut eftersom olika skatter länge uppbars vid olika tidpunkter. Uppbördsåret förenhetligades efter 1794, då skatteåret för de flesta skatterna blev 1.5–30.4. Efter 1819 var skatteåret för alla skatter 30.6–1.7 och innefattade också uppbördsmännens redogörelse till statsverket över uppbördsårets resultat.
Ursprungligen asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av Barnskyddsbyrån vid först Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Under svenska tiden om kontant understöd till allmänna barnhuset i Stockholm 1637–1785 som utgick i viss andel av kronotiondespannmålen och administrerades av Kungliga Serafimerorden, genom församlingarna. Från 1810 avsåg ”uppfostringshjälp” fattighjälp åt utackorderade barn som administrerades av landskontoren. Den utgick i varje län som en andel i kronotiondespannmålen (till 1831) eller som en avgift beräknad enligt länets folkmängd. Från 1840 utgick kontant uppfostringshjälp också ur Fattig- och barnhusfonden, mot särskild anhållan. Den övervakades under autonoma tiden av landshövdingarna, som årligen mottog kyrkoherdarnas förteckning över de mest nödställda barnen och förordade utbetalningarna. Hjälpen utgick under autonoma tiden till 1831 i barnhustunnor (barnhusspannmål), till hälften i råg och andra hälften korn och fördelades så att två tunnor per år gick till barn under sex år, en och en halv tunna åt barn mellan sex och tio år och en tunna för barn över tio år. Hjälpen upphörde när barnet hade fyllt 14 år.
Föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1918–1921, från 1922 vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Uppfostringsinspektören ansvarade för bildnings-, självavårds-, fritids- och frigivningsfrågor inom fängelseväsendet samt fängelsefunktionärernas handledning och vidareutbildning.
Kommission som 1745–1765(–66) skulle granska och förbättra undervisningsväsendet i rikets skolor och universitet. Propositionerna antogs inte, varför skolordningen från 1724 förblev i kraft till autonoma tiden. Uppfostringskommissionen återställdes med något minskad personal 1770. Den 28 november 1778 inlämnade kommissionen ett nytt förslag till skolordning. Den upplöstes i början av 1790-talet.
Kommunal nämnd huvudsakligen i städerna som ansvarade för barnskyddsfrågor under autonoma tiden och i början av självständigheten. År 1923 ändrades namnet till barnskyddsnämnd.
Hemman vars räntor användes till att gottgöra eventuella brister som uppstod i indelningsverket. Inom det militära indelningsverket uppbars räntorna av regementsskrivaren. De skulle användas till att helt eller delvis bekosta en militär tjänstemans lön när han inte fick det fulla beloppet från de indelta hemman vars räntor var avsedda för honom. Samma praxis förekom i landstaten, när inkomsterna för de indelta hemman som var avsedda för avlöning presterade underskott.
Under 1700-talet benämning på det belopp med vilket en valuta eller ett värdepapper överstiger det nominella värdet. Termen ersattes så småningom med ”agio”.
Anbudsförfarande för inköp av varor, tjänster och entreprenader till offentlig verksamhet, sedan 1700-talet reglerat i lag.
Från 1945 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för att införskaffa material som behövdes för att anlägga och underhålla post-, telegraf-, telefon- och radionätet.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning. Byrån lydde direkt under förrådsdirektören som var chef för Förrådsavdelningen. Andra anställda vid byrån var en kemistingenjör, en maskiningenjör, speditörer, bokförare och bokhållare.
Centralt ämbetsverk 1716–1719 som under Karl XII:s sista regeringsår självständigt förvaltade och disponerade statsinkomsterna och utfärdade statsobligationer mot säkerhet i kronans inkomster.
Kommissarie med ansvar för upphandlingen av förnödenheter till flottan, tidvis under 1700-talet också till kronan eller kungliga slottet, då han var förlagd till slottsmagasinet. Benämningen användes också om upphandlande tjänsteman vid Upphandlingskommissionen (cirka 1693–1718).
Tidpunkt för när upphandling får ske.
Sockenmagasin som förvarade in natura erlagda avgifter, till exempel vakansspannmål och brännvinsarrenderåg. Upplagsmagasinen var reservmagasin för kronans räntespannmål ifall de lokala kronomagasinen var överfulla.
Ränta som beräknats utgående från belopp, räntesats och den tid för vilken beräkningen gjorts.
Avdelning med uppgift att upprätthålla en fosterländsk anda inom skyddskårsorganisationen. Upplysningsavdelningen hörde till skyddskårernas huvudstab.
Avdelning vid Inrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen. Byrån planerade och ledde upplysningsverksamheten bland den evakuerade befolkningen 1940–1944.
Magasinera.
Offentliggöra genom uppläsning av myndighetsbeslut inför allmänheten.
Åtgärd som skulle genomföras i samband med inventeringar och vid byte av magasinsförvaltare. Uppmätning skulle också göras av de varor som levererades ut ur magasinet. För ut- och inmätning av spannmålen skulle mätarepenningar betalas åt de edsvurna mätare som inte erhöll någon lön.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto med möjlighet till insättning och uttag.
Benämning på ibruktagande och inhägnande av ny mark (för spannmålsodling) i Savolax och Karelen. Uppodling innebar skattefrihet på viss tid eller nedsatt skatt, efter en vidtagen skatteförmedling.
Statligt bidrag på högst 25 riksdaler som, på landshövdingens rekommendation, kunde utdelas åt en hemmansinnehavare som uppodlade ett nybygge. Bidraget infördes i slutet av 1700-talet.
I allmän underrätt gjord förteckning över de mål som skulle tas upp till behandling under den föreliggande sessionsdagen samt deras turordning. Listan skrevs ut efter målfördelningen och placerades på utsidan av dörren till rättens sessionsrum.
Universitet grundat i Uppsala år 1477. Initiativet togs redan av Nicolaus Ragvaldi som 1438 genomdrev att magister Andreas Bondonis skulle föreläsa i Uppsala. Uppsala grundades som ett fullvärdigt universitet med fyra fakulteter. Privilegierna hade privilegierna för universitetet i Bologna som förebild. Ärkebiskopen utsågs till kansler med rätt att utdela akademiska grader. I början av 1500-talet avstannade verksamheten men den återupptogs 1595. På 1620-talet fick universitetet omfattande donationer och utvecklades snabbt. År 1655 fick universitetet nya konstitutioner, och dessa tillämpades också på rikets övriga universitet.
Det komplex av fastigheter (huvudsakligen kungsgårdar och kronoparker) strödda över hela landet, som till skillnad från konungens arvegods var kronans cirka 1350–1500. Avkastningen från godsen utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna. ”Att komma till Uppsala öd” avsåg i landslagen att konungen lagligen hade kommit i besittning av den kungliga värdigheten. Konungen hade besittnings- och nyttjanderätt till godsen, men fick inte förskingra eller minska dem. Skedde sådant måste efterträdaren återställa godset under kronan.
Sedan 1848 benämning på lantmätares skattläggningsförslag i Viborgs län under storskiftet.
Skriftligt beslut om att skjuta upp behandlingen av ett mål eller ärende till ett senare rättegångs- eller beslutstillfälle för att lämna rum åt särskild utredning. Uppskov bör inte förväxlas med avbrott som innebär att samma sammanträde fortsätter senare. Uppskovsbeslut stadgades för domstolar tidigast i 1734 års lag, under benämningen uppskovsdom.
Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.
Borgare i en stad med begränsade handelsrättigheter. Benämningen infördes på 1600-talet och avskaffades i Finland 1879.
Samlande benämning på särskilt koppar och järnvikt från 1638 i uppstäder. På grund av de höga utfraktskostnaderna beräknades övervikt. Vikterna skulle utmärkas med fyrkantiga stämplar. År 1739 motsvarade 1 skeppund uppstadsvikt 16 lispund 16 markpund viktualievikt.
Tjänstebeteckning för ansvarig tjänsteman för ett distrikt inom ett visst bevakningsområde under autonoma tiden. Uppsyningsmannen ansvarade för verksamheten och inspektionerna. Uppsyningsmän fanns bl.a. från 1851 i Forststyrelsens forstrevir, från 1852 i fattigvårdsdistrikt under fattigvårdsinspektören och från 1871 i inspektionsdistrikt under boställsinspektören. Uppsyningsmän förekom även under självständighetstiden inom tullväsendet. I Gamla Finland var uppsyningsmannen 1744–1785 chef för gränsridarestaten.
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för övervaknings- och tillsynsuppgifterna i en stad. Uppsyningsmannen för civilärenden ingick tillsammans med uppsyningsmannen för kriminalärenden i stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I Gamla Finland fanns uppsyningsmän för civilärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för upprätthållandet av den allmänna ordningen och brottsbekämpningen i en stad. Uppsyningsmannen för kriminalärenden hörde tillsammans med uppsyningsmannen för civilärenden till stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I städerna i Gamla Finland fanns uppsyningmän för kriminalärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Uppsyningsman som på arvode eller som ett förtroendeuppdrag ersatte inspektören för samhällsvårdsdistrikt i kommunen.
Med avsikt, planerad. Uppsåt innebar strängare straff.
Mottagningsenhet för mentalpatienter vid länssjukhusen i väntan på intagning på mentalsjukhus eller mottagningsenhet för klientel som skulle placeras på uppfostringsanstalt eller i skyddshem så snart en plats blev ledig. De förra infördes efter 1882, de senare från 1920-talet. År 1882 bestämdes att upptagningsanstalter skulle finnas vid varje länssjukhus eftersom de befintliga mentalsjukhusen, Lappviks och Fagernäs centralanstalter, Själö asylinrättning och Asylinrättningen invid Kexholm var överfulla. Varje länssjukhus skulle ha 20 bäddplatser, med undantag av länssjukhuset i S:t Michel som bara hade 12. Därutöver fanns det vid varje annat länssjukhus, förutom i Kuopio, fyra bäddplatser för medicinsk forskning om mentalsjuka patienter, så kallade provkurer. Upptagningsanstalter för sinnesjuka fanns 1908 i Åbo, Viborg, S:t Michel, Vasa och Uleåborg och vid en särskild byrå i Helsingfors. En upptagningsanstalt för unga som skulle placeras i skyddshem eller på uppfostringsanstalt fanns 1930 i Järvilinna i Laukas, Leppävesi.
Under 1600–1700-talet benämning på den tid då ett myndighetskontor, till exempel ett postkontor, skulle vara öppet för allmänheten.
Laga åtgärd varigenom arvinge avsäger sig ett arv och därmed de till arvet hörande skulderna.
Handling genom vilken parterna i en fejd avtalade om stridens upphörande.
Mindre jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal. Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
De hemman som fanns i byn, då skattesystemet som hade kroktal som skatteenhet infördes, tidigast före 1290-talet, nämnd i källorna 1334.
Enligt bestämda former avfattad skriftlig uppteckning som ska utgöra bevis för en handling eller ett beslut med vissa rättsverkningar. I tysk praxis åtskiljs mellan offentliga urkunder och privata urkunder. Skillnaden har inte varit relevant i nordisk medeltid. Bruket av termen diplom och urkund är därför inte inom nordisk medeltidsforskning så strängt fixerat som på kontinenten.
Enligt bestämda regler uppsatt och bestyrkt aktstycke med rättslig verkan, i allmänhet av myndighet eller enskild person till kännedom eller för bestyrkande av en sak upprättad källskrift, till exempel protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller som på annat sätt är av betydelse som bevis.
Person som genom att fästa sitt sigill vid en handling bevittnade rättshandlingen. För att öka handlingens auktoritet utverkades ibland besegling av prominenta personer som konungar, biskopar, lagmän eller andra med särskilda juridiska befogenheter.
Äganderätt till jordområde som grundade sig på att en släkt så länge besuttit och brukat en viss jord att ingen längre visste hur man hade kommit över den. Urminnes hävd kommer från den kanoniska rätten. I landslagarna torde urminnes hävd vara laga fång.
Befriad från mantalspenningar (till exempel på grund av ålder).
Riksdagsorgan under frihetstiden. Urskillningsdeputationen klassificerade besvär som inkommit till riksdagen och fördelade ärendena vidare till Sekreta utskottet, den deputation dit ärendet hörde eller till riksförvaltningen eller domstolsväsendet.
Extra insatt, utanför det som är ordinarie.
Extra ting som hölls i häradsrätt eller lagmansrätt vid andra tidpunkter än de som föreskrevs för lagtima ting. Urtima ting kunde hållas för att utreda allvarliga brott eller ett civilt ärende i vilket ena eller båda parterna förband sig att stå för de extra kostnader som sessionen medförde. Om någon av de tolv nämndemännen inte hade möjlighet att sitta ting, kunde en av de närvarande bönderna sväras in som tillfällig nämndeman. Urtima ting förekom under svenska tiden och autonomin fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868 och häradsrätterna började sammanträda minst nio gånger per år. I Gamla Finland hölls urtima ting enligt svensk modell, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens uppsyningsman eller inspektör.
Ge besked om att en räkning förfaller till betalning.
Typ av ordinarie avkortning som innebar avskrivning av den ordinarie skatten från skattlagda kungsgårdar, utbysskatter och andra lägenheter som utarrenderats av kronan. I stället för skatt erhöll kronan arrendeavgifter.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Utbildningsavdelningen skötte om ärenden angående militär utbildning, utbildning för gas- och befolkningsskydd samt fysisk och andlig fostran. Avdelningen bestod av Allmänna utbildningsbyrån, Utbildningsbyrån för reserven och Byrån för fysisk fostran och upplysningsarbete. Även fältprosten tillhörde Utbildningsavdelningen. Under kriget hörde avdelningen till Högkvarteret och under mellankrigstiden till Försvarsmaktens huvudstab.
Avdelning inom skyddskåren som behandlade ärenden som angick skyddskårsorganisationens militära utbildning och uppfostran. Utbildningsavdelningen hörde till sektionen för militära ärenden inom skyddskårsorganisationens huvudstab.
Titel för pedagog vid Statens polisskola som undervisade i praktiskt polisarbete, i motsats till de lärare som undervisade i akademiska ämnen.
Utlysa, särskilt om att lantdagen inletts.
(Under 1500-talet) benämning på tillfällig bergsman som saknade egen gruvandel. Utbrukarna fick malmen som gåva när de uppsökte och utbröt gamla malmstreck, letade fram malm genom sovring m.m. De tog vanligen hand om sådan malm som bergsmännen förkastade.
Lantmäteriförrättning som innebär att en del av en fastighet avskiljs.
Benämning på en hemmansägare som ägde en del av en annan bys bolåkrar. Benämningen förekom i Finland. Genom skattläggningar på 1580-talet försökte kronan avskaffa dylika ägoförhållanden.
Mindre jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen kronan eller ett enskilt hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen utbysskatt förekom endast i jordeboken för Åbo och Björneborgs län.
Fordringar som av någon anledning inte hade kunnat indrivas under året, eller medel som uppbördsmännen av någon anledning inte kunnat leverera. En redogörelse för den utestående resten skulle ingå i årsräkenskapen.
I samband med storskiftet, att flytta bort ett hemman från en bolby, från 1783 huvudsakligen i Östra Finland (Savolax). Utflyttning gällde efter 1783 närmast Savolax, där flera gamla hemman låg på ett för litet jordstycke. Flyttningen avgjordes antingen genom lottning eller efter minsta eller sämst bebyggda hemman. De övriga hemmansägarna var skyldiga att biträda vid flyttningen. År 1801 ändrades reglerna så att den hemmansägare vars flyttning från bolbyn förorsakade minst kostnader och olägenheter var skyldig att flytta.
Avgift för borgare och adelsman som flyttade ut ur landet. Borgaren måste uppsäga sitt burskap sex månader innan han flyttade och erlägga sjättepenning av all sin egendom. Hälften av penningen gick till kronan och andra hälften till staden. En adelsman måste ansöka om rätt att få flytta av Kgl. Maj:t och erlägga till kronan tiondepenning för den lösa egendom som fördes ut ur landet. För att bevaka kronans rätt till andelen i avgiften fastställdes flyttning och försäljning av den berördas fasta egendom av den lokala domstolen och gavs Kammarkollegium till kännedom. Sista uppbudet eller fastebrev fick inte utfärdas innan kollegiet och dess advokatfiskal yttrat sig i saken, varefter kammarfiskalen drev in kronans andel.
Typ av kassainventarium i landskontoret, som skulle utföras i juni och december. De övriga månaderna skulle olikviderade förskott endast upptas översiktligt. I det utförliga kassainventariet skulle man skilja mellan sådana förskott vilkas ersättning eller avskrivning kunde förordnas av kejsaren och sådana förskott som berodde på landshövdingens åtgärder. I det utförliga kassainventariet skulle deponerade medel införas genom specificerade förteckningar, medan de i de andra månatliga kassainventarierna endast infördes summariskt.
Term inom magasinstatens löpande bokföring som bestod av månadsvis intäkt och utgift av vete, råg, korn, blandsäd, malt, gryn, mjöl, havre och ärter. Avskrivningen varierade för de olika varuslagen liksom också den andel som uppbördsmannen hade rätt till.
Benämning på bonde som hade erlagt sina skatter till kronan, skattebetalare.
Benämning på mansperson som blivit uttagen och utrustad till soldat.
Benämning på en skatt som (under Erik XIV:s tid) utgick i hästar och var avsedd för att förbättra post- och persontransporterna i landet. Hästarna underhölls på kronans bekostnad och stationerades på tavernor eller gästgivargårdar längs de allmänna vägarna. De fick inte, under hot om dödsstraff för gästgivaren, upplåtas till andra än kungliga bud, kurirer eller ämbetsmän stadda i kronans ärenden. Utgärdsklippare återinfördes på vissa orter under 1620-talet för att främja postgången söderut.
På 1600-talet om nämnd som på hovrättens beslut hade bildats av nämndemän från ett annat eller andra härad, vanligen för att döma i ett mål där hovrätten inte var nöjd med den egentliga häradsrättens utredning, utan krävde en ny och mer opartisk utredning. Oftast byttes också den ordinarie domaren ut mot en annan. Under autonoma tiden förekom benämningen utsocknesnämnd.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Skifte av utjord.
Lämna anstånd med betalningen av avgift för stämplat papper och dylikt; kreditgivning. Utkrediterades vanligen till domare som uppbar avgiften av de enskilda personerna som löste ut sina rättshandlingar och därefter erlade avgiften till lantränteriet. Utkreditering kunde efter 1803 beviljas av landshövdingen emot skriftlig förbindelse att den löpande summan skulle erläggas före den 31 december samma år.
Finska motståndsrörelsens politiska organ i Stockholm 1916–1917. Utlandsdelegationen var en efterträdare till Stockholmsbyrån. Som ordförande för delegationen verkade Adolf von Bonsdorff. Delegationen ledde organiseringen av motståndsrörelsen och bedrev propagandaverksamhet. Delegationen upphörde med sin verksamhet efter självständighetsförklaringen 1917.
Vid inrättning som idkade utlåningsverksamhet (pensionskassa, bank, fond eller ämbetsverk) förd bok över alla beviljade lån och alla låntagare. Utlåningsboken inkluderade också en för varje låntagare särskilt förd räkning, som vid pensionskassa avslutades varje år i kassainspektörens närvaro. Enligt reglementet för direktionen för Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa 1764 upprätthöll kamreraren en utlåningsbok. Termen utlåningsbok förekom också i lag- och kurialterminologin 1903.
Omdöme eller expertuttalande, vanligen uppgjort på särskilt uppdrag.
Ursprungligen om personer från annat landskap, motsats: inhemsk eller härländsk. I landskapslagarna förekommer benämningen både i den ursprungliga och i den moderna betydelsen. Betydelsen diskuterades på ett möte i Kalmar 1436. Riksrådet ansåg att ”inländsk” och ”infödd” var identiska, medan Erik av Pommern ansåg att uttrycket inländska män omfattade alla som hade egendom i Sverige.
Benämning på jordbruksmarker och skog som låg bortom den egna gårdens åkrar, vallar och betesmarker. Till utmarken kunde man komma endast genom att passera någon annans mark eller byns allmänning. Utmark räknades inte som odal.
Det utstakade området med en viss storlek omkring ett malmstreck eller en nyupptagen gruva som anger inom vilka gränser malmen får brytas. Utmålets gränser fastslogs av bergmästaren enligt regler från 1741 och 1757. Lagstiftningen förnyades 1883 och 1932. Utmål beviljades då åt finländska medborgare eller finländska juridiska personer. Jordägaren hade rätt att delta i brytningen och få hälften av vinsten. Han måste dock hävda sin rätt senast då utmålet fastställdes. Under 1700-talet skulle utmålets gränser utmärkas med en råsten med uthuggarens namn och årtal.
Utskott som grundades 1918 och underlydde senatens militie-expedition, senare Krigsministeriet och Försvarsministeriet. Utmärkelseutskottet utgjorde det ledande organet för utdelningen av utmärkelsetecken i anknytning till den vita sidans seger i inbördeskriget 1918. Utskottet verkade fram till 1928, varefter dess uppgifter överfördes på Krigsarkivet.
Lagligt övertagande av egendom som ersättning för skuld eller obetald skatt, varefter egendomen värderades och såldes på auktion. Först utmättes penningar, därefter lös och sedan fast egendom. Slutligen beslagtogs förutsättningarna för näringsidkande. Om försäljningen vid auktionen översteg det utmätta värdet tillföll resten ägaren. År 1792 undantogs persedlar som var och en behövde för sitt uppehälle (till exempel kläder och mat) från utmätning. Nödtorften måste bekräftas av prästerskapet, stadens eller församlingens äldsta. Ridderskapets och adelns räntor utmättes före kronoutskylderna. Kronan hade förtur till indelta hemman. Efter 1833 undantogs, om landshövdingen ansåg det befogat, på kronohemman arbetsredskap, dragare och kreatur. Utmätningen verkställdes av exempelvis häradsfogdar, häradsskrivare, länsmän, häradsnämnden eller annan exekutor. Gällde utmätningen skatteskulder eller böter sköttes ärendet av kronofogden som informerade landshövdingen om de influtna medlen. Beloppet noterades i uppbördsextraktet medan penningarna levererades till lantränteriet. Av utmätta böter blev en tredjedel kvar i häradet.
Tjänsteman, också kallad utsökningsman, som under överexekutor verkställer utmätning eller annan exekutiv åtgärd. På landsbygden var utsökning ursprungligen en bisyssla för kronofogden eller (på hans bevåg) länsmannen eller annan av landshövdingen godkänd person. I städerna fungerade borgmästare och rådmän som utmätningsmän, sedermera länsmannen och magistraten i så kallade gamla städer. På Åland ansvarade landskapsfogden för utmätning.
Samlande benämning på officiella skriftliga bevis på en utnämning, befordran eller transport till (annan) statstjänst, infört 1926.
Finlands representant i en eller flera andra stater och beskickningschef. De första finländska beskickningarna grundades i stormakterna och Östersjöländerna.
Lotsande styrman som lotsade fartyg utanför kustfarleden (till exempel till Visby).
Den omständighet att en lön eller utgift inte betalades ur ordinarie budget, ordinarie stat.
Äldre namn på intendenturförråd.
Mellan 1939 och 1958 förekommande geografisk karta över bosättningen i ett område, huvudsakligen för att åskådliggöra för Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning möjligheterna till nybygge.
Benämning från och med 1500-talet på beriden mansperson med uppgift att övervaka, tillse eller att kräva in något. Utridare fanns inom flera förvaltningsgrenar såsom vid länsförvaltningen samt i städer. När polisväsendet på landsbygden organiserades 1891, indrogs utridarebefattningarna.
Avdelning inom Underrättelsesektionen inom det krigstida Högkvarteret 1939–1941. Utrikesavdelningen ledde militärattachéverksamheten.
Avdelning vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) vilken genom en statssekreterare föredrog och genom expeditionssekreteraren expedierade rikets utrikesärenden. Från 1777 leddes expeditionen av hovkanslern.
Gren av förvaltningen som upprätthåller Finlands officiella relationer till omvärlden samt bevakar landets och dess medborgares intressen och rättigheter utomlands. Under svensk och rysk överhöghet saknade Finland en egen utrikesförvaltning. Under första världskrigets sista år uppbyggdes en finländsk utrikesförvaltning som gick ut på att den nya ministerstatssekreteraren Carl Enckell utsågs till Finlands sändebud i Ryssland och senare att ha hand om beredningen av utrikesärendena i senaten. Uppbyggnaden av en central instans för utrikespolitiken inleddes med grundandet av utrikeskansliet vid ekonomiedepartementets kansli i januari 1918. De första ordinarie beskickningarna grundades i Berlin och Stockholm. Genom lagen om Finlands representation i utlandet 2.10.1918 fastslogs att överinseendet över legationer och konsulat handhades av expeditionen för utrikesärenden. I samband med att senaten i november samma år ändrade namn till statsrådet ombildades expeditionen till Finlands utrikesministerium.
Medlem av statsrådet med ansvar för internationella relationer. Ministern var chef för Utrikesministeriet.
I och med självständigheten nybildat ministerium vars ansvarsområde omfattar Finlands relationer till främmande stater och internationella organisationer. I anslutning till senatens ekonomiedepartement inrättades en expedition för utrikesärenden den 28 juni 1918. När Ekonomiedepartementet den 27 november 1918 ändrade namn till Statsrådet ändrades Utrikesexpeditionens namn till Ministeriet för utrikesärendena. År 1923 uppdelades ministeriet i tre avdelningar: Avdelningen för administrativa ärenden, Avdelningen för juridiska ärenden samt Avdelningen för politiska och handelsärenden. Ministeriet ansvarar för landets representation i utlandet, såsom beskickningar och konsulat. Utrikesministern leder ministeriet, medan en kanslichef är högsta föredragande tjänsteman.
Permanent riksdagsutskott. Bereder ärenden rörande statsfördrag, internationella förpliktelser och allmän säkerhetspolitik.
Lärd grad i både civil och kanonisk rätt som under medeltiden kunde erhållas i den juridiska fakulteten i Bologna. För graden ansågs tio års studier nödvändiga.
Benämning på åbo (arrendator) på utsocknes hemman.
Riksdagens utskott har en central roll inom riksdagsarbetet (lagstiftningen) och ska enligt grundlagen tillsättas under valperiodens första riksmöte för hela valperioden. Utskotten inom regeringen kallas ministerutskott.
Permanent och lagstadgat utskott i Statsrådet. I Utskottet för utrikesärenden behandlas bl.a. utnämningen av högre ämbetsmän inom utrikesförvaltningen, handelspolitiska ärenden och ärenden i samband med statsbesök.
Tvångsuttagning av soldater, hästar eller förnödenheter för krigsmaktens behov. Fram till att indelningsverket infördes togs en man från var tionde eller tjugonde gård, som mest varannan av bygdens vapenföra män.
En av två civila militära tjänstemän som var kronans ombud vid utskrivning av soldater. Utskrivningen skedde i närvaro av en lagman och en landshövding.
Lista på män som utskrivits till militärtjänst, oftast en soldat per rote om tio man. Efter att personen antecknats i utskrivningslängden kunde han ännu ersättas med en avlönad soldat. Utskrivningslängden sammanställdes av utskrivningsnämnden på basis av rotelängder.
Under 1600-talet nämnd som bestämde vem som skulle uttas till soldat vid utskrivningstillfällena. Nämnden bestod vanligen av två utskrivningskommissarier, häradsdomaren, häradsnämnden, häradsfogden och länsmannen. Nämnden bistods av sockens präst och sexmännen.
Organ som efter självständigheten verkställde utskrivningen av hästar och fordon inom ett hästutskrivningsområde. Utskrivningsnämnden bestod av tre ledamöter varav en utsågs av de militära myndigheterna och en av landshövdingen. Den tredje ledamoten skulle vara en överlåtelsepliktig hästägare och utsågs av kommunalnämnden eller magistraten. Som ordförande verkade hästutskrivningsmannen. Nämnderna var underställda de lokala militärmyndigheterna.
Skatt, den del av kronans inkomst som erlades genom medborgarnas personliga bidrag. Skatterna var av två slag: reella och personliga.
Skyldighet för medborgare eller fastighet att utföra, prestera eller betala en skatt, pålaga eller avgift till staten, kyrkan, häradet, socknen, byn eller jordägaren. Till dessa utgifter hörde exempelvis ordinarie ränta, mantalsränta, herredagspenningar, brandstodshjälp och dulgadråpsböter, kronotransportskjuts, fångskjuts, inkvarteringsavgift, landtågsgärd, byggningshjälp, kronotionde, lagmans- och häradshövdingeränta, brännvinsbränningsarrende, djäknepenningar, tertial- och kvicktionde till prästerskapet, tingsgästningskappar, bro- och skallfogdekappar, knekthåll och roteringsavgifter, landsvägs- och brobyggnadspenningar samt kyrko-, prästgårds-, tingshus-, gästgivaregårds- och tiondebodsbyggnadsavgift.
Avgörande i brottmål och mål av kriminell natur i allmän domstol i högre instans eller sådant avgörande i civila tvistemål i första instans som inte rörde huvudsaken. Från självständigheten användes termen huvudsakligen om förvaltningsdomstolars och vissa specialdomstolars avgöranden. ”Utslag” började användas senast när hovrätterna började grundas från 1614. Utslag skulle efter 1640 först uttalas muntligen av lagläsaren eller häradshövdingen i parternas och nämndens närvaro och innan nämndemännen lämnade tingsstället eller inom tre dygn avfattas skriftligen samt läsas upp i åtminstone halva nämndens närvaro. Den av parterna som begärde skriftlig dom skulle få ut den, vederbörligen försedd med häradssigillet.
Förteckning över högre myndighets beslut, särskilt en domstols beslut i högre eller högsta instans i underställda mål 1615–1979, med en kort resumé över varje beslut.
De av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen regelbundet publicerade redogörelserna över beslut som har fattats i besvärs- och ansökningsärenden.
Avgörande röst. Under 1700-talet i Sverige konungens rätt att fatta beslutet ifall konungen och justitierevisionen (senare konungens högsta domstol) inte var överens. Utslagsröst stadgades formellt i 1772 års regeringsform, men förekom tidvis långt tidigare.
I Finland använd benämning på en hemmansägare som i en främmande socken ägde utbysskatt eller del av någon bys bolåkrar. Benämningen förekom under medeltiden och på 1500-talet.
Den åtgärd genom vilken lantmätaren efter 1783 utmärkte delningslinjerna på marken. Efter att utstakningen var gjord skulle lantmätaren delge delägarna och landshövdingen om förrättningen. Delägarna hade en besvärstid på sex veckor.
Av lantmätare utfärdat bevis på rågång med jordägare och övriga berörda personer, jämte den karta som han gjorde upp över den utstakade råleden. Utstakningsbeviset var en av de handlingar som skulle bifogas ifall någon ville anföra besvär över rådragningen.
Se och förorda, bemyndiga m.m. Uttrycket användes särskilt inom förvaltningen av skogs- och markområden.
Inom skogsbruket utmärkning av träd för avverkning och gallring. Stämplingen utfördes av en utsyningsman.
Sockenmagasins grundfond som bildade ett lånemagasin. Det skulle bestå av minst fyra tunnor rent och kärnfast spannmål i både korn och råg. En utsädesfond skulle sedan 1857 finnas i varje socken eller sockendel, med undantag för Lappland. Den skulle bildas genom bidrag av alla hemmansägare, senast i slutet av året 1860. Den ersatte de tidigare lånemagasinen som hade inrättats på frivillig bas.
Den enhet som utgjorde grunden för tiondesättningen. År 1694 stadgades att tiondet skulle utgöra åtta kappar ren säd av varje tunnas utsäde. År 1804 konstaterade Kammarkollegium i ett brev till landshövdingen i Tavastehus län att ett utsädestunnland motsvarade 1 1/3 geometriskt tunnland. År 1814 fastställdes beräkningen för taxeringen av olika jordmåner. Beräkningarna fastställdes 1819.
Lägre tjänsteman upptagen på bergslagens vågstat under vägaren och före vågskrivaren. Han expedierade förmodligen färdigvägda stångjärn.
Uppbörd av sådana skatter som de skattskyldiga inte hade förmått att betala. Termen används också om indrivning av fordran.
Lista på hästar och fordon inom en kommun som skulle inställas för krigsmaktens behov vid mobilisering. Uttagningslängderna sammanställdes av kommunerna, men hästar eller fordon kunde inte antecknas i listorna mot besiktningsmannens yttranden. Uttagningslistorna upprättades i tre exemplar varav ett blev kvar i kommunen, ett skickades till landshövdingen och ett till statsrådet.
Jordbruksmark som under tegskiftets tid låg utanför en bys inägor (åker och äng), vanligen skog eller betesmark i utmarken.

V

Administrativ indelning för organisationen av smittkoppsvaccineringar. Indelningen infördes 1825 när landet indelades i 75 distrikt. År 1859 ökades distriktens antal till 76. Kontrollen av distrikten sköttes av provinsialläkarna, som också var skyldiga att årligen raportera om vaccineringen. Provinsialläkarna avfattade också kungörelser om vaccinering, vilka lästes upp från prediksstolen. År 1883 blev vaccineringen överförd till kommunerna.
Fond vars medel skulle användas för bekämpning av smittkoppor. Finska Hushållningssällskapet hade rätt att använda medel från fonden för att utbilda vaccinatörer. Med fondmedlen bekostades också de ambulerande vaccinatörernas utgifter.
Statligt avlönad barnmorska som på arvode (med konstitutorial av Medicinal(över)styrelsen) utförde vaccinationer, vid sidan av sin ordinarie tjänst. År 1859 infördes 76 dylika barnmorske-vaccinatristjänster och fördelades på de olika läkardistrikten. De övervakades av landshövdingen (guvernören) och föreståndaren för vaccindepoten i närmaste stad.
Person som utför variolation eller senare vaccinering mot smittkoppor, vanligen klockaren i en församling. Variolation utfördes i Finland från och med mitten av 1700-talet med särskilda anstalter i många städer. Den första vaccinationen i Finland utfördes 1802. Uppdraget att organisera vaccineringen innehades av Finska Hushållningssällskapet och övertogs av de medicinska myndigheterna år 1824. Som vaccinatörer verkade huvudsakligen församlingarnas klockare, vid behov med bistånd av kyrkvärdar, men också provinsialläkare, medicine doktorer eller licentiater, medicinekandidater, studerande, kirurger eller andra som Hushållningssällskapet ansåg vara lämpliga. År 1825 underställdes vaccineringarna Collegium medicum. Kollegiet utsåg vaccinatörerna på förslag av provinsialläkaren och utfärdade deras fullmakter. Om en av Hushållningssällskapets vaccinatörer ville fortsätta verksamheten måste denne undergå ett förhör inför kollegiet. Vaccinatören skulle övervakas av provinsialläkaren. Han var skyldig att årligen uppgöra en vaccinationslängd, som provinsialläkaren sedan skulle sammanställa i en rapport till Collegium medicum. Provinsialläkaren skulle personligen en gång per år övervaka vaccinatörens verksamhet. Församlingsprästerna var skyldiga att sammanställa en förteckning över vilka som skulle vaccineras och hänvisa en lämplig plats där detta kunde göras. År 1859 förnyades bestämmelserna och barnmorskorna kunde bli anställda som vaccinatörer. De vaccinatörstjänster som grundats 1825 drogs så småningom in, och i deras ställe utnämndes barnmorskor.
Under Medicinalstyrelsen verkande ämbetsverk i Helsingfors 1909–1947 som tillverkade human- och veterinärmedicinskt vaccin. Anstalten ersatte de gamla vaccindepoterna, förutom den som fanns i Helsingfors. Vaccinberedningsanstalten förestods av en föreståndare, antingen en läkare eller en veterinär. Den fusionerades 1947 med Statens serumlaboratorium och vaccindepoten i Helsingfors och bytte namn till Statens serumverk.
Inrättning som skulle tillverka, förvara och injicera smittkoppsvaccin. Vaccindepoten förestods av en föreståndare som var läkare. Den lydde ursprungligen under Centralvaccindepoten i Åbo. År 1737 fanns en vaccindepot i Åbo, Helsingfors, Tavastehus, Viborg, Heinola, Kuopio, Vasa och Uleåborg. År 1877 var de endast fyra till antalet och belägna i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad. År 1885 fanns depoter också i Viborg, Kuopio och Uleåborg. Tillverkningen av vaccin överfördes 1909 på Vaccinberedningsanstalten i Helsingfors. Då fanns bara en vaccindepot, också den i Helsingfors. Vaccindepoten avskaffades då Vaccinberedningsanstalten, vaccindepoten i Helsingfors och Statens serumlaboratorium år 1947 bildade Statens serumverk.
Obligatorisk smittkoppsvaccinering infördes gradvis 1883. År 1890 omfattade den hela landet. Vaccineringen genomfördes kommunvis men bekostades i Lappland och Kuolajärvi helt av staten. De kommuner som saknades vaccinationsdepåer fick statligt stöd. I kommunerna ordnades vaccinationstillfällen där vaccineringen var gratis. Vaccineringarna övervakades av landshövdingarna. År 1920 gavs en speciallag om vaccinering under smittkopssepidemier. Den ersattes av en ny lag 1936. Det sista smittkoppsfallet påträffades 1941, och 1952 avskaffades den obligatoriska smittkoppsvaccineringen.
vad
Rättsmedel för överklagande, sökande av ändring, i lägre domstols domslut i tvistemål. Vad riktades huvudsakligen till hovrätten. Rättsmedlet inbegrep anmälan om missnöje med utslaget eller ändringsansökning och vadepenning, vilka sammanställdes i en vadeinlaga. Ibland avsåg man med ordet vad, lägga vad, erlägga vad också själva missnöjesskriften, ändringsansökningen eller vadepenningen.
Skriftligt intyg på erlagd vadepenning eller vadeskilling. Vadebeviset utfärdades av den underrätt i vilken missnöje mot utslaget genast hade meddelats efter delgivandet, eller av domstolens kanslitjänsteman eller rättens ordförande, närmast borgmästare eller häradshövding, fram till 1868 också av rådman vid kämnärsrätt eller av lagman.
Under svenska tiden muntlig eller skriftlig, från 1868 alltid skriftlig, missnöjesanmälan eller ändringsansökan i en allmän underrätts domslut i ett tvistemål. I vadeinlagan ingick också underrättens protokoll och utslag samt bevis på erlagd vadepenning. Vadeinlagan skulle under svenska tiden även inbegripa en borgensförbindelse med två ekonomiskt välsituerade löftesmän, vilka förband sig att vid behov stå för den ersättning som vademålet kunde komma att innebära för den ändringssökande ifall denne förlorade målet. Vadeinlagan lämnades inom vadetiden in till den överrätt som den ändringssökande sökte prövning hos. Under autonomin kallades vadeinlagan också vadelibell, enligt tyska förebilder ibland också (vade)duplik, juridisk libell.
Under svenska tiden, autonomin och början av självständigheten benämning på sökande av ändring hos en överdomstol av en lägre domstols domslut i ett tvistemål. Vademål avsåg uttryckligen en prövning av domslutet, det vill säga själva huvudfrågan, medan en prövning av förfarandet eller annan rättsfråga kategoriserades som besvärsmål. Ändringssökningen antogs få ekonomiska konsekvenser för de inblandade och därför togs en viss (garanti)avgift, vadepenning, upp i den lägre rättsinstansen för att målet skulle kunna tas upp till behandling i högre rättsinstans. Ändring genom vad söktes hos hovrätten. Vademål kunde fram till 1868 i vissa fall även sökas hos lagmansrätt och rådstugurätt. I Gamla Finland söktes ändring hos överrätter och i högsta instans hos Dirigerande senaten. Den ändringssökande behövde, förutom vadepenning, också avlägga appellationsposchlin för att målet skulle behandlas i Dirigerande senaten.
Stadgad avgift då man sökte ändring i en allmän underrätts domslut i ett tvistemål. Den ändringssökande betalade vadepenningen till underrätten genast efter att utslaget hade avkunnats eller inom utsatt vadetid till underrättens ordförande eller domstolens kanslitjänsteman. Som intyg på betalad avgift fick den ändringssökande ett vadebevis som skulle ingå i vadeinlagan till den överrätt han eller hon sökte ändring hos. Vadepenningen kallades under autonomin och i början av självständigheten också vadeskillning. I Gamla Finland tillkom utöver vadepenningen även appellationsposchlinen.
Tid inom vilken ansökan om ändring (vad) i en underrätts domslut i ett tvistemål skulle lämnas in till hovrätten.
Garantisystem som bestod i att långivaren köpte fast egendom med förbehållet att låntagaren skulle återköpa egendomen vid en bestämd tidpunkt och för samma summa. I händelse att fastigheten inte återinlöstes inom utsatt tid övergick ägorätten helt till köparen (gäldenären), efter tre uppbud vid domstolen, då bördemän gavs möjlighet att inlösa egendomen.
Tjänsteman inom diverse förvaltningsområden med uppgift att underhålla och reparera eller bygga vagnar. Dylika tjänstemän fanns särskilt under svenska tiden upptagna på post-, stall- och militiestaten. Från senare delen också tjänstebeteckning för chefen för ett lokstall; lokstation. ”Vagnmästare” var även en äldre benämning inom det militära på den officer som i en högre stab vid en armé i fält hade befälet över trängen.
Avgift som, förutom skjutslega, skulle betalas åt allmogen ifall den använde egen vagn, släde eller kärra för gästgiveriskjutsen. Vagnslega infördes 1779. Per mil var avgiften 8 runstycken eller 2 kopek silver för en vagn och 4 runstycken eller 2 kopek silver för en släde eller kärra.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 fanns vagnsrevisorer vid linjeförvaltningens depåsektion.
Åt en eller två rotar beviljad rätt att inte uppställa soldat och häst för indelningsverket. Vakans förutsatte erläggande av vakansavgift. Vakans avser också en obesatt tjänst.
Årlig avgift som en rote- och rusthållare eller vissa städer betalade till kronan för att undgå skyldigheten att underhålla en beriden soldat (rusthållsvakansavgift), en soldat med mundering (rotevakansavgift) eller en båtsman (båtsmansvakansavgift). Från 1810 betalades avgiften till Allmänna militiekassan och blev en årlig avgift för den upplösta indelta arméns roterade båtsmans-, rote- och rusthållshemman. Den övervakades av landskontoren och kronofogden ansvarade för uppbörden. Avgiften avskaffades 1885.
År 1686 stadgad inbesparing av statsmedel genom innehållna lönemedel. Vissa tjänster hölls systematiskt obesatta i fyra månader efter en tjänstemans död, avsked eller befordran. De innehållna lönerna återgick då till statskassan.
Under autonoma tiden förekommande titel på nattsköterska.
I det svenska riket och i Ryssland anställd vid statliga, kyrkliga och stadskommunala organ med uppgifter i anslutning till vakthållningen.
I svenska städer och även i Gamla Finland, stadsanställd för vaktuppgifter, bl.a. för vakthållning i syfte att förhindra eldsvådor.
Polisbevakningsområde, före 1950 ett av ordningspolisens sju bevakningsområden i Helsingfors som förestods av en överkommissarie.
Allmän tjänstebeteckning för väktare vid statlig institution under autonoma tiden, särskilt sådana som 1823–1881 övervakade till exempel arbets- och korrektionsinrättningar samt spinnhus och som tillsammans med vaktmästaren ansvarade för städning, eldning och annat praktiskt arbete.
Person inom en fänika på 1500-talet som ordnade truppernas uppställning och bevakning. Han ingick i fänikans stab.
Förman för vakt, fram till omkring 1630 benämning på väktare av majorsgrad, senare högsta underofficersgraden vid kavalleriet.
I Ryssland senast från början av 1700-talet vid statliga ämbetsverk och andra inrättningar samt vid städernas magistrater underordnad anställd, till provinsförvaltningen i Gamla Finland från och med 1744 hörande anställd med övervakningsuppgifter. Vaktmästare var även en underofficersgrad vid kavalleriet.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Skatt som skulle erläggas vid Valborg. Under medeltiden skulle vanligen skatter som hade med ledungen att göra betalas på våren. Enligt Erik av Pommerns skattebok 1413 skulle smör och fläsk av skeppsvisten betalas vid Valborgsmässan.
Rådets fulltaliga möte i en stad. Valborgsmässostämman hölls åtta dagar före Valborg, när rådet i fogdens närvaro skulle välja nya medlemmar.
Hovtjänst skapad efter fransk förebild på 1650-talet, kammartjänare.
Samarbete mellan partier i samband med val. Ett valförbund innebär att partierna under rösträkningen betraktas som ett enda parti.
Kommission tillsatt 1917 i anslutning till Generalguvernörskansliet för valet av ledamöter i Viborg till den konstituerande församlingen för Ryssland.
Geografiskt område vars röstberättigade invånare har rätt att utse representanter eller elektorer i riksdags-, kommunal- eller presidentval. I enmansvalkretsar utses en representant efter en majoritetsprincip, medan man i flermansvalkretsar utser flera representanter efter en i allmänhet proportionell valmetod.
Specialarmétrupp i Finland 1794–1798 som bestod av tekniskt utbildat manskap som verkade under Fortifikationens befäl. Kåren hade till uppgift att i krig och fred förrätta fästningsbyggnadsarbeten och att under krig bereda vägen för militärens reträtt genom att iståndsätta vägar och broar. Kåren indrogs 1798.
Birgittinkloster i Nådendal grundat 1438.
Benämning på en underofficer inom fortifikationsstaten med ansvar för byggande och underhåll av fästningsvallar. Vallmästarna räknades till 1778 till hantverkarna men fick då titeln underkonduktör. Titeln ändrades dock snart på nytt till vallmästare.
Förteckning över de röstberättigade inom ett röstningsområde i ett politiskt val.
Av valförrättaren vid prästval utsedd notarie som förde protokoll under frågodagen och valdagen.
Lokal valmyndighet som i röstningsområdet ordnar röstning vid val och räknar rösterna.
Handling som innehåller bestämmelser om ett visst val.
Stadfästelse av indirekt valsätt av borgerskapets representanter i riksdagen genom elektorer enligt 1731 års valordning. Det hävdvunna direkta valsättet genom acklamation var dock det vanligaste i städerna. 1748 års valordning fastslog formellt antalet riksdagsmän per stad.
Typ av rösträtt. Valrätt används då en kollektiv enhet utser personer som i egenskap av deras representanter är utsedda till en viss uppgift. Aktiv valrätt avser rätten att välja, medan passiv valrätt hänvisar till rätten att väljas (valbarhet).
Sedel på vilken den valberättigade anger sin kandidat i val.
Betalningsmedel för ett eller flera länder, som kan användas som bytesmedel för varor eller tjänster. Fram till 1840 användes svenska riksdaler och ryska rubel jämsides som valuta i Finland. Den finska marken togs i bruk som valuta i Finland 1860.
Utdrag ur vallängden, som krävdes om en väljare vid riksdags-, kommunal- eller presidentval ville utnyttja sin rösträtt i en annan valkrets än sin egen. Valutdraget erhölls av den egna valkretsens vallängd. Valutdrag behövdes också för röstning utomlands.
Värdering eller omräkning av en myntsort till en annan. Inflationen i Norden var i praktiken nästan konstant under medeltiden och det innebar talrika valvationer.
Fastställt värde på ett i landet gångbart utländskt eller inhemskt mynt, vars värde har förändrats i förhållande till nyutgivet.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygsmästareavdelning.
(Under medeltiden) benämning på en vanligen yngre soldat som bistod en förnämare krigare och bar hans vapen.
Förbud mot att bära vapen. Enligt Magnus Erikssons stadslag var utländska gäster förbjudna att bära vapen. Endast om gästen hade fejd på sig kunde fogden och rådmännen ge honom tillstånd att bära vapen. De inhemska borgarna fick endast bära vapen om de ägde fastighet eller lösöre av ett visst värde i staden. Frälsemän fick bära vapen, medan totalt vapenförbud gällde för bönder, legodrängar och vanartiga lösdrivare.
Civilmilitär tjänsteman vid finska skarpskyttebataljonen under autonoma tiden och skyddskåren under självständighetstiden
Enhet inom Försvarsministeriet. Vapennämnden skötte om planeringen och forskningen berörande vapen och ammunition samt utförde experiment.
Del av högkvarteret för den vita armén 1918. Vapenstaben ansvarade för vapen och ammunition och bestod av en artilleriavdelning och en handeldvapenavdelning.
Granskning av en frälsemans och hans hirds rustning och hästar. Från 1334 (1345) gällde vapensynen frälsemän som var över 15 år gamla. Vapensyn hölls årligen på bestämda platser. Rusttjänsten var obligatorisk och orsaken till att utebli skulle granskas och godkännas vid vapensynen. Vid vapensynen fastställdes också en bondes förmåga att göra rusttjänst och därmed bli frälse. Formellt gällde bestämmelserna om vapensyn till 1736.
Person som är utsatt att upptäcka och varna för annalkande fiender.
Skyldighet att ställa upp reservsoldater. År 1741 infördes fullständig vargering som 1752 blev frivillig för rusthåll. År 1773 uppmanades varje rote i Finland hålla sig med en reservkarl som delvis bekostades av kronan. Antalet minskades 1776 till en reserv per två rotar eller per två rusthåll. Vargeringen avskaffades 1810 i Finland, 1811 i Sverige.
Benämning på reservkarl i den indelta armén. År 1773 bestämdes att varje rote skulle uppmanas att skaffa sig en reserv, som av kronan skulle erhålla en summa för städsel och årliga klädespenningar. Kort därefter förklarades vargeringskarlarna för ständigt manskap. År 1776 minskades vargeringsmanskapet i Finland så att två rotar eller två rusthåll tillsammans skulle skaffa en vargeringskarl. Vargeringskarlen skulle få ett torp eller en tunna råg och en åm hö. Han fick också av kronan en summa för städsel och årliga beklädnadspenningar, mot skyldigheten att hålla sig med släpekläder och föda under den årliga excercistiden, som var fjorton dagar. Skyldigheten att hålla vargeringskarl ersattes 1811 med en avgift.
Militärt manskap bestånde av reservsoldater 1741–1811 som bekostades av kronan, senare av rotarna. Skyldigheten blev så småningom beständig i de regementen vars rotar hade överenskommelse med kronan. Onuset omformades år 1812 till en reservvakansavgift för Allmänna militiekassan i samtliga län förutom i Österbotten som hade varit befriat från att hålla reserver.
Vargfälla av nät som efter 1734 skulle upprättas i varje socken.Skyldigheten att efter sin ägodel årligen bygga och underhålla varggård (eller varggrop) låg på vissa sockenbor. Efter 1789 sköttes vargjakten med lokala jaktkassor.
Benämning på ett komplicerat delningssätt och rovlystet brukningssätt av samfälligheterna på de fruktbara uppslamningsöarna i Torne älv ända in på 1800-talet.
Organisation skapad omkring 1540 för förvaltningen av naturaskatterna och handeln med skattepersedlar. Fogdarna levererade till varuhusen de persedlar som kunde exporteras. Det största varuhuset låg i Stockholm, men också i Åbo fanns ett varuhus.
Den första reglerade spelformen. Tillstånd för ordnande av varulotterier infördes 1889. År 1917 bestämdes att senaten skulle bevilja eventuella tillstånd. Om lotternas sammanlagda försäljningsvärde underskreds 5 000 mark kunde länets guvernör bevilja tillstånd. Tillstånd beviljades endast för allmännyttiga ändamål eller välgörenhet. År 1920 bestämdes att landshövdingen kunde bevilja tillstånd om försäljningen endast skedde inom länet och försäljningsvärdet underskred 100 000 mark. I annat fall skulle tillstånd beviljas av Inrikesministeriet. Tillståndet gällde i högst två år. Från och med 1944 krävdes också ett utlåtande av Lotterikommissionen.
Beteckning som näringsidkare från 1889 frivilligt använder för att skilja sina varor från andras och som de anmäler till myndigheternas varumärkesregister.
Register över varumärken. Varumärkesregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen.
Skeppsutgift för in- och utförsel av vissa varor som var underkastade särskild avgift, tull eller tolag. Till dessa hörde exempelvis beck och tjära som pålades en akademifondsavgift.
I en fullmakt till tullnären Wolmar Wichman från 1577 konstaterades att varuväxel skulle erläggas av de tullfria köpmännen, de utländska med 4 ungerska gyllen per 100 dalers värde, de inhemska med hälften därav, i båda fallen mot betalning i varor.
Den del av självständighetssenaten som under det finska inbördeskriget 1918 tog sig till Vasa och säkerställde därmed senatens kontinuitet och funktionsduglighet. Vasasenaten med sina sex ledamöter utgjorde den officiella regeringen för det vita Finland 29.1.1918‒4.5.1918. Vasasenaten leddes under de första veckorna av Heikki Renvall och från och med mitten av mars 1918 av Pehr Evind Svinhufvud, som lyckats ta sig från det röda Finland via Tyskland och Sverige till Vasa.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna, vilken ansvarade för reglering av vattendrag, inrättande av flottleder, sänkning av sjöar eller strömmar, rensning av älvar eller åar och invallning av vattenområden i områden med hög eller växande arbetslöshet. Vattendragskommissioner kunde också tillsättas av Lantbruksministeriet eller statsrådet, men i praktiken verkade bara en kommission som inrättades 1934. Vattendragskommissionen bestod av en ordförande som hade domarkompetens, två ingenjörer med kompetens i väg- och vattenbyggnad respektive lantbruksteknik, samt en sekreterare.
Skattfynd som gjorts i vatten, oftast till havs. Ägaren skulle efterlysas. Hittelönen varierade i de olika landskapslagarna. Enligt Hälsingelagen fick upphittaren en tredjedel av det som påträffats innanför och hälften av det som påträffats utanför allmän farled.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena 1934–1962. Vattenkraftskommissionen beredde ärenden rörande användning och utarrendering av vattenkraft som tillhörde staten samt allmänna frågor rörande kraftekonomin. Kommissionen företrädde även staten i rättsmål rörande statens vattenkraft. Kommissionen bestod av en ordförande, två ledamöter och en sekreterare samt högst två extra medlemmar för speciella uppgifter.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte vattenledningarna. I Helsingfors leddes 1897 vattenledningskontoret av en ingenjör biträdd av en bokhållare.
I viss mån sedan medeltiden konungens och kronans, på offentligrättslig grund vilande, ägande- och förfoganderätt över vattnet i samtliga inom riket befintliga hav, sjöar eller floder. Vattenregale uppdelades i strömfallsregal (formellt infört 1649, i praktiken aldrig systematiskt genomfört) och fiskregal (omnämnt första gången 1454), som ytterligare indelades i kronans regalrätt till fisket i saltsjön och till sötvattensfisket. Regalrätten till havsfiske upphävdes med allmänna fiskeristadgan 1766.
Samlande begrepp för de regler som sedan 1902 reglerar rätten att förfoga över vattenområden på jordytan, senare också under jordytan. Från 1962 en specialdomstol, Vattendomstolen, som till 2000 behandlade mål rörande vattenområden och vars beslut kunde överklagas till Vattenöverdomstolen.
Inrättning som fördämmer vatten för kvarnverksamhet. Vattenverken började regleras 1638 och 1642 och fram till 1688 krävdes privilegium för att få inrätta dem. Därefter beviljade landshövdingen tillstånd att uppföra de erforderliga fördämningarna för vattenkvarnen på krono-, skatte- eller frälsejord. Anläggandet av vattenverk förutsatte en värdering av skatteförmågan som efter 1804 förrättades av undersökningsverket, efter 1817 krävdes ett utlåtande av Kejserliga strömrensningsdirektionen och dess efterträdare.
Intyg som bekräftar att någon gjort sig känd för redbarhet och förmåga att uppfylla ekonomiska förpliktelser.
Term som innebar att kronan hade gjort förlust vid byte av frälse- och kronohemman med åtföljande räntor. I ett sådant fall hade kronan rätt till en kronofordran hos den enskilde. Dylika byten av hemman hörde till frälsets privilegier och bekräftades 1723.
De evangelisk-lutherska församlingarnas gemensamma fond grundad 1886 för att täcka prästlönerna i fattiga församlingar. Fonden fick sina inkomster från de statliga lönetillskotten till prästerskapet i form av jord eller penningar, från kronotionden och andra särskilda anslag vilka efter lönereformerna 1886 och 1922 skulle tillfalla fonden från varje församling, ifall inkomsterna inte behövdes för avlöningen av prästerskapet. Därutöver betalade varje församling efter 1922 en viss procent av det årliga överskottet i församlingskassan till fonden. Vederlagsfonden ombildades 1941 till Kyrkans centralfond.
Kameral beteckning för frälsehemman som kronan fick (som vederlag) av en adelsman, i utbyte mot ett kronohemman. Bytet kunde också bara gälla räntan, medan själva hemmanet kvarstod under sin ursprungliga ägare. Det kallades då byteshemman.
Den mängd spannmål som prästerna efter 1541 erhöll av kronans tiondespannmål. Vederlagsspannmålet var en ersättning för att prästerskapets löneinkomster minskade på grund av indragningen av kyrkans egendom efter reformationen och som ersättning för att prästerna härbärgerade resande. När gästgiverierna inrättades indrogs den sistnämnda delen av vederlaget eller så blev den omvandlad till förläningsspannmål. Den andel som utbetalades som ersättning för indragna kyrkogods och inkomster kvartstod. I Savolax utgick vederlag oindelt, i övriga delar av landet var vissa hemmanstionden indelta till prästerskapets vederlag. Vederlaget avskaffades 1886.
Äldre benämning på ryttarevakt.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums konststat, förmodligen för uppgiften att skaffa ved och elda vid tillmakningen (en metod för att spränga genom eldning med ved och begjutning med vatten). Vedgillare förekom också vid andra gruvors vedkontor eller vedkompani.
Ursprungligen medeltida skatt som bestod av vedleveranser till gränshus, fästningar och slott. Den erlades på 1500-talet ofta i penningar och omvandlades så småningom till en kontant avgift.
Följebrev.
Byrå som från 1895 ansvarade för övervakningen av veneriska sjukdomar och prostituerade, fanns i Viborg och Helsingfors. Bestämmelserna 1894 fastställde vilka åtgärder som skulle vidtas i kampen mot könssjukdomar. Ansvaret lades på de medicinska och polismyndigheterna, som också skulle övervaka de prostituerade. Personalen på besiktningsbyrån bestod av en läkare och en polisavdelning med en överkonstapel och konstapel.
Rätt att undervisa. Docent var en akademisk titel som gav innehavaren rätt att undervisa vid ett universitet. Tidvis har titeln också använts om läroverkslärare.
Benämning på det formella skriftliga tillstånd under svenska tiden med vilket en hovrätt beviljade en person rätt att verka som sakförare (advocatus, procurator) vid allmänna domstolar. Venia procurandi stadgades 1654 och reglerades närmare för hovrätterna 1656. Sakförare fick dock finnas vid domstolarna från 1615.
(Av myndighet bestyrkt) kvitto som bevis på en betald räkning; verifikat.
Samling verifikat för revision av räkenskaper och till dem hörande andra handlingar.
I den svenska finansförvaltningen från och med 1630-talet benämning på inbunden bok med verifikationerna till respektive års landsbok. Även jordeböckerna och mantalslängderna hörde till länsverifikationerna. I Gamla Finland sammanfördes verifikationerna provinsvis till inbundna volymer.
Förvaltningsinrättning.
I Ryssland från 1785 benämningen på en av de sex klasser i vilka stadsinvånarna var indelade. Till denna klass hörde gårds- och fastighetsägarna. Den som tillhörde denna klass av borgare kallades verklig stadsinvånare. Denna invånarklass liksom även övriga klasser av stadsinvånare kom i bruk i Gamla Finland först 1787 och avskaffades i början av autonoma tiden.
Honorärtitel av andra rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoschoditel´stvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän korkeaylhäisyytenne, ty. Eure hohe Excellenz). Den bars i första rangklassen av universitetets kansler, det vill säga storfursten av Finland, och i andra rangklassen av universitetets vicekansler. Verkligt geheimeråd motsvarade militärgraderna krigsmarskalk och generalamiral, respektive general och amiral.
Honorärtitel av fjärde rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Den motsvarade militärgraderna generalmajor och konteramiral. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo”.
Skråföreståndare eller ålderman i ett skrå, senare arbetsledare inom viss hantverksindustri.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna. Verkmästaren fanns i Helsingfors.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en biträdande direktör med titeln byråchef. Vid byrån fanns även en maskiningenjör av första klass och en maskiningenjör av andra klass.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Avskrift av meddelat utslag för verkställighet av ovillkorligt fängelsestraff eller till verkställighet förordnat villkorligt fängelsestraff och förverkad villkorlig frihet. Verkställighetshandlingen gjordes upp av allmän underrätt. Ursprungligen var den en avskrift av domstolens utslag, men sedan självständighetstiden enligt ett av Justitieministeriet fastställt domslutsformulär.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare, en bokförare och flera bokhållare. Verstkontoret ersattes 1905 av Kilometerkontoret
Vid järnvägsstyrelsen.
Vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Vägstolpar som visade vägens längd. År 1828 bestämdes att en ny mätning och indelning av vägarnas längd skulle göras på de allmänna landsvägarna. En mil skulle fördelas i tio verst och nya stolpar skulle sättas ut. Särskilda stolpar skulle också sättas ut vid varje gästgiveri. Staten bekostade uppmätningen och de nya stolparna. Det framtida underhållet skulle bekostas med häradets andel av sakörena.
Malning av vete som förutsatte en kvarn med dyrare verktyg för skrädning och siktning än annat spannmål. Vetemälden var inte underkastad skattläggning, i motsats till de kvarnar som malde de vanligaste sädesslagen för allmän brödföda (råg, korn och havre). Om en kvarn malde både vete och andra sädesslag, var vetemälden inte skattlagd, medan skatt betalades för malning av de andra sädesslagen.
Yrkestitel för legitimerad djurläkare. Den första vetenskapliga avhandlingen i veterinärmedicin på finländsk mark publicerades vid akademin i Åbo 1754, där även den första professuren inrättades under slutet av århundradet. De första offentligt verksamma veterinärerna inledde sin tjänst 1843 i Nylands, Tavastehus samt Åbo och Björneborgs län. Veterinärer utbildades från 1908 vid Veterinärmedicinska institutet, varefter utbildningen 1945 övergick till den nygrundade Veterinärmedicinska högskolan.
Från 1927 avdelning vid Medicinalstyrelsen. Avdelningschefen var ledamot i Medicinalstyrelsens kollegium.
Enhet inom Försvarsministeriets sanitetsavdelning och senare en fristående byrå inom samma ministerium. Veterinärbyrån ansvarade för hälso- och sjukvården av försvarsmaktens djur samt anskaffandet och uppbevaringen av behövlig sjukvårdsmateriel.
Veterinärmedicinska högskolan ersatte 1945 Veterinärmedicinska institutet och ansvarade för veterinärundervisningen i Finland fram till 1995, då högskolan ombildades till Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. Vid högskolan fanns även en veterinärmedicinsk klinik.
Veterinärmedicinskt sjukhus och veterinärmedicinsk undervisnings- och forskningsenhet vid Kungliga akademin i Åbo 1786–1811 och i anslutning till Medicinalstyrelsen 1908–1945. Medicinalstyrelsen grundade 1897 en veterinärtjänst vid ämbetsverket och öppnade 1908 ett veterinärlaboratorium som växte ut till en betydande instans under benämningen Veterinärmedicinska institutet. Institutet blev 1945 en del av Veterinärmedicinska högskolan i Helsingfors med tillhörande veterinärmedicinsk klinik.
Sektion inom Krigsministeriets sanitetsdepartement.
Sammanfattande benämning på institutioner, anstalter, tjänstemän och yrkesutövare inom veterinärförvaltningen på central, regional och kommunal nivå.
Myndighets- eller folkvalt organs rätt att helt (absolut veto) eller för viss tid (suspensivt veto) stoppa annan myndighets beslut.
Råsten som är placerad mellan två av gränsernas huvudmärken och som visade på gränslinjens raka sträckning.
Benämning på det guvernement som 1744–1783 och 1797–1802 territoriellt omfattade Gamla Finland, det vill säga de områden som Sverige avträtt till Ryssland i frederna i Nystad 1721 och i Åbo 1743. Före 1744 bildade de av Ryssland i freden i Nystad erhållna finska områdena en provins, Viborgs provins, som inte hörde till något guvernement. Benämningen Viborgs guvernement ändrades 1802 till Finländska guvernementet.
Specialdomstol som från 1812 avgjorde ägodelningsmål och stridigheter mellan delägare i en by, särskilt i anslutning till storskiftet. Ägodelningsrätten bestod av en ordförande, ett hovrättsråd eller en häradshövding samt en sekreterare. Den avskaffades 1917.
I Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1811 en av de två provinser som bildade Viborgs guvernement/Finländska guvernementet, bestående två delar som även kallades provinser, Viborgs provins och Kexholms provins.
I ryska riket den provins som 1721–1744 omfattande de områden som Sverige avträtt till Ryssland i freden i Nystad 1721. Denna provins ser ut att ibland ha hänförts till S:t Petersburgska guvernementet, men provinsmyndigheterna i Viborg skötte inte ärenden genom guvernementsmyndigheterna i S:t Petersburg. Även det område som från och med 1744 bildade Viborgs lantkommissariat, kallades både före och efter detta år Viborgs provins.
Benämning 1784–1797 på det ståthållarskap som Viborgs guvernement förvandlades till, då ståthållarskapsförvaltningen 1784 infördes i guvernementet. När ståthållarskapsförvaltningen avvecklades i Gamla Finland 1797 ersattes ståthållarskapet av det återupprättade Viborgs guvernement.
I de baltiska guvernementen och Viborgs guvernement från och med 1783 av allmogen bland dess gelikar vald skatteuppbördsman för insamlande av poduschnieavgiften.
Ställföreträdande.
Tjänstebeteckning för advokatfiskals biträde vid en hovrätts avdelning för brottmål, till exempel kriminalexpeditionen under perioden 1809–1911.
Officersgrad, ibland med ställning som kommendant, och tidvis under åren 1617–1791 medlem av Amiralitetskollegium. I Ryssland tillhörde viceamiral den tredje rangklassen i den militära rangtabellen.
Näst högsta officersgraden inom flottan.
Ställföreträdande domare i krigsrätt under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden
Under lilla ofreden, på grund av den ordinarie bergmästarens i finska bergmästardömet frånvaro, av de ryska myndigheterna tillsatt tjänsteman i bergmästardömet med uppgift att verkställa inventeringar vid bruken i det ockuperade Finland.
Underordnad ämbetsman eller funktionär vid hov, inom orden och så vidare som har till uppgift att bistå vid de av ceremonimästaren arrangerade och övervakade ceremonierna.
Befattning vid Generalguvernörskansliet.
Advokatfiskals biträde och i viss mån också ersättare. Vicefiskalen renskrev handlingar och resolutioner av juridiskt vikt samt skrev utdrag ur protokoll m.m., särskilt vid hovrätterna under 1600–1700-talen. Tjänsten omnämns vid Åbo hovrätt från 1629 men var obesatt 1637–1664. Den blev fast 1684 och var besatt vid Åbo hovrätt under stora delar av 1700-talet.
Militärgrad som var i bruk i den finska armén åren 1918–1919. Graden användes i Tyskland och introduceardes i den vita armén i Finland i och med de finska jägarna. Strax före ankomsten till Finland befordrades 188 jägare till vicefältväblar. Inom den vita armén under inbördeskriget placerade sig graden mellan fältväbel och underofficer.
Ställföreträdare för gardianen i ett konvent.
I Ryssland 1708–1775 guvernörens ställföreträdare (rangklass 5). Från och med 1775 var viceguvernören både chef för kameralhovet samt guvernörens/civilguvernörens ställföreträdare. Viceguvernören kallades även guvernörslöjtnant. Viceguvernör fanns i Gamla Finland 1784–1811.
Titeln på den sjöofficer som var chef för skeppsbyggeriet, repslageriet och smedjorna på örlogsstationen i Karlskrona.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och titel utan ämbete som en hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till vikarie för häradshövding. Den beviljas av hovrätt på ansökan. I Kexholms provins i Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Titel för högre ämbets- eller tjänsteman vid universitet och inom andliga eller världsliga ordnar. Vice kanslern ersatte den ordinarie högsta styresmannen vid dennes förfall. Under 1700-talet och autonomin skötte vice kanslern i praktiken kanslerns ämbetsuppgifter då kanslersämbetet i regel innehades av rikets tronföljare.
Under stora ofreden förekom det att kommendanter i Viborgs kommendantskap hade som biträde en vicekommendant som även kunde utföra en lantkommissaries uppgifter.
Vicekonsuln kan ansvara för en viss del av en konsuls distrikt, men i allmänhet är vicekonsuln skyldig att biträda sin närmaste överordnade inom hela dennas verksamhetsområde.
Under stora ofreden undantagsvis använd benämning på lagman i Åbo generalguvernement.
Tjänsteman som biträdde landskamreraren på landskontoret.
Tjänsteman som biträdde landssekreteraren på landskansliet i länsstyrelserna.
Under åren 1766–1776 benämning på utexaminerad och edsvuren medarbetare till ordinarie lantmätare, vanligen sådan som arbetade med storskiftet. Under autonoma tiden 1863–1917 var ”vicelantmätare” tjänstebeteckning för underordnad lantmätare i länslantmäterikontor som, vid sidan av äldre och yngre kommissionslantmätare efter 1873, verkställde de praktiska lantmäteriarbetena i länet.
Vid konsistorierna i Gamla Finland benämning på notariens biträde.
Bisittare till person som för ordet och leder förhandlingarna i en överläggande eller beslutande församling.
Viceordförande står närmast under ordföranden och bistår och ställföreträder denna efter behov.
Från 1822 den högste senatorn i senatens ekonomiedepartement och generalguvernörens biträde och ersättare som ordförande för departementet.
Från 1822 benämning på den högste senatorn i senatens justitiedepartement . Han var generalguvernörens biträde och kunde fungera som ersättare som ordförande för departementet.
Hederstitel för prästman eller ställföreträdare till ordinarie eller extra ordinarie pastor.
Inom lutherska kyrkan tjänstebeteckning införd 1736 för en av domkapitlet på konsistorial förordnad ställföreträdande kyrkoherde. Vicepastorerna fick efter 1766 rätt att utföra alla de ämbetsåligganden som tillkom den ordinarie kyrkoherden. Vicepastor var också en titel utan motsvarande ämbete som tilldelades förtjänta kaplaner och adjunkter. Titeln vicepastor tilldelades även präster i Gamla Finland.
Överpostmästarens närmaste tjänsteman på Stockholms postkontor 1626–1660. Vicepostmästaren skötte i praktiken övervakningen av postgången i landet med hjälp av landshövdingarna och lokala postkontrollörer. Han övervakade också bokföringen med hjälp av postkassören och postkamreraren. Vicepostmästaren utförde visitationer i de olika länen och utfärdade tjänstefullmakter till postbönder. Hans uppgifter övertogs 1673–1685 delvis av landspostmästaren och från 1697 av överpostdirektören.
Vice ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för utskott eller de ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Presidentens ställföreträdare i stat, ämbetsverk, domstol eller domkapitel. Statsministern fungerar sedan 1918 som vicepresident.
Bruket att lägga ett yngre brev ovanpå ett eller flera äldre, som det yngre brevet åberopar i texten. Vidfästning gjordes vanligen så att en eller flera av det yngre brevets sigillremsor genomdrogs det äldre brevets uppveck, varefter vaxsigillet fastsattes. Endast ett exempel på vidfästning av brev finns bevarat bland de finska medeltidsurkunderna.
Bekänna, erkänna, bejaka.
Kopiering av en handling så att den har samma rättskapacitet som originalet. Avsikten har varit att ersätta originalet med en likvärdig kopia. Kopiering gjordes vanligen av en andlig eller världslig myndighet. Den nya handlingen inleddes vanligen med ett protokoll som bevisade att de som utfärdat vidimationen sett och läst originalet.
Under hot om straff.
I vissa landskapslagar benämning på skinn, som i skatt erlades av alla vapenföra män.
Skuldbrev, revers.
Avgift åt församlingens ordinarie prästerskap för en vigsel. Vigningspenningarna var en del av det ordinarie prästerskapets lön. De uppbars inte av fattiga.
Av luthersk församlingspräst förd bok eller längd över vigda personers namn, stånd och hemort, dagen då vigseln skett och namnet på den präst som förrättat vigseln. Vigsellängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Vigsellängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Den obligatoriska avgiften för en vigsel, som måste erläggas till prästerna i en församling. Avgiften avskaffades 1886.
Tillfällig anställning i stället för någon som är ledig.
Ställföreträdare. Under medeltiden användes benämningen dels om en speciell typ av präster med ”cura animarum”, dels om altarvikarior ”sine cura”. När ämbetena kumulerade på vissa personer uppstod behovet av permanenta vikarier som samtidigt hade ansvar för själavården i en socken. Behovet av altarvikarier uppkom vid domkyrkor och andra kollegiatkyrkor när antalet själamässor växte. Eftersom en präst endast fick förrätta en själamässa per dag blev behovet av präster större än antalet kaniker. I praktiken kunde ett vikariat som var knutet till ett bestämt altare upprättas i samband med donationen.
Person som ansvarar för ämbete eller tjänst under den tid som den ordinarie tjänstemannen är ledig.
Fastslagna mått för vägning av varor. Den äldsta vikten var Åbo besman och fastslog att ett lispund därpå utgjorde på vågen 24 marker. År 1638 fastslog riksdagen gemensamma vikter för hela riket (Örebro vigt) med särskilda (tyngre) uppstads- och bergsvikter för bergslagen. År 1739 fastslogs viktualievikt som huvudvikt för hela riket. År 1774 fastslogs att alla vikter bör tecknas med både svenska och romerska siffror, besmanen förbjöds vid öppet köp och saluförsäljning. Beslutet gällde tills viktmåtten kilo, gram m.m. infördes i slutet av 1800-talet.
Statligt anställd person som justerade måttkärl och vikter. Tidigare kallades han inspektor över mått, mål och vikt.
Livsmedel. Termen användes bl.a. om den julstek och andra (säsongsbundna) livsmedel som prästerna enligt urgammal sedvana skaffade sig genom att resa omkring i socknen. De förbjöds 1727. Persedlarna vägdes med en särskild livsmedelsvikt: viktualievikt.
Ingick i 1665 års system för vägning av livsmedel. Viktualievikt blev huvudvikt i det svenska riket 1739. Den gällde för vägning av alla varor förutom de metaller som i städernas våghus skulle ut- och invägas på annat sätt.
Det arbete som utfördes av sådana arbetskarlar som utsänts till Åbo slott och slottsladugård av avlägsna socknar enligt Karl Knutssons stadga 1450. Skyldigheten var beräknad så att var 40:de rök skulle hålla en arbetare året om.
Borgare.
Den tillfälliga kollekt som fick insamlas i kyrkorna för allmänna eller välgörande ändamål, med regentens tillstånd i varje enskilt fall. Medlen gick vanligen till understöd för uppförande eller reparation av kyrkor, skolhus och andra offentliga byggnader, till brandskadade städer m.m. Benämningen förekom särskilt i den specificerade förteckning över kollektmedel som kyrkoherdarna sedan 1741 årligen skulle göra upp.
Ställa rättskrav på egendom som fallit i någon annans händer. Enligt stadslagen skulle den som innehade stulet gods återlämna det till den rätta ägaren utan lösen. I en variant av stadslagen angavs dock att ägare och tredjeman skulle ta halva skadan vardera.
Yrkesgrupp som i senmedeltidens Stockholm utgjorde en del av ”stadens dragare”. De fick en egen skråordning först 1686. Vindragarna skötte om transporter av vin, sprit och öl inom staden.
Servitör som ansvarade för vinsereveringen vid monarkens måltider. Vinkyparen var, åtminstone under en del av 1700-talet, upptagen på hovstaten; sommelier.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av vin ägde rum. Gästande köpmän måste enligt Magnus Erikssons stadslag transportera sitt vin dit för försäljning. Köpmännen måste betala en avgift för förvaringen av vinet, och enligt stadslagen skulle inkomsterna delas mellan staden och kungen.
Den som vunnit ett civilt mål i rätten. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden bl.a. därför att avgiften för att lösa ut rättegångshandlingarna för den vinnande partens del gick till fattig- och arbetshusinrättningarna, medan den för den tappande partens del gick till kronan.
Spannmålsavgift som skulle användas till underhåll av kyrkobyggnaderna och inköp av nattvardsvin. Andelen hörde till den del av tiondet som inte indrogs till kronan under 1500-talet. År 1664 fastslogs att avgiften skulle uppbäras av kronofogdarna. Efter 1768 var det varje församlings interna angelägenhet att uppbära de behövliga medlen av församlingsmedlemmarna. Redovisningen sköttes då av kyrkovärdarna.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för inköp av nattvardsvin. Vinsäden hörde tillsammans med byggningssäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkovärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Kassa som varje kyrka skulle inrätta efter 1664 för inköp av nattvardsvin. Vinsädskassan bestod av de penningar man hade fått av försäljningen av vinsäden, eventuellt också av insamlade vinören 1668–1809. Kassan förvaltades av kyrkvärdarna och redovisades på ett särskilt formulär, infört 1807 som ”räkning över vinmedel”.
Person som arrenderade en stads privilegium på försäljning av utländska vin och drycker. Genom källarfrihet införskaffade utländska vin och drycker fick antingen säljas på stadskällaren eller utarrenderas till försäljning genom ”vintappare”.
Ursprungligen medeltida skatt som härrörde sig från allmogens skyldighet att bygga och underhålla kronans borgar och kungsgårdar. Den erlades i en mängd olika persedlar, huvudsakligen byggnadsmaterial och ved. Avgiftens storlek varierade i olika trakter. År 1622 nedsattes avgiften med hälften. År 1652 blev den en ständig ränta. Benämningen på vinterkörseln varierade i olika delar. Motsvarande benämningar i andra delar av landet var byggningshjälpen, slottshjälpen, slottsfamnen, rustkammarhjälpen, vind och vask, byggningsveden, tegelveden, ekekörseln och körseln.
Köpman som av olika orsaker övervintrade i en främmande stad eller på en handelsplats. En gäst som under medeltiden stannade över vintern i en stad måste efter sex veckor betala gästepenningar och söka sig en värd bland borgarna.
Lönekategori inom flottan, lön som utbetalades under annan tid än seglationstiden.
Den del av huvudskatten som skulle levereras vid kyndelsmässan den 2 februari. Uppdelningen i sommar- och vinterskatt torde ha blivit allmän under senmedeltiden.
Ordinarie häradsting under vinterterminen. Enligt 1734 års lag skulle vinterting hållas mellan den 13 januari och den 31 april, i de områden där det hölls tre ordinarie ting årligen. Vintertingen avskaffades 1868 när tingen började hållas oftare än tre gånger per år.
Årlig personell avgift för nattvardsvinet som betalades av adel, borgare, bönder, soldater, tjänstefolk och inhysingar. Vinöret utgick på kyrkostämmans och kyrkoherdens beslut, under förutsättning att den åt församlingen förlänade vinsäden inte räckte till för inköp av kyrkvin. Avgiften uppbars av alla som gick till nattvarden i församlingen, ursprungligen i samband med att prästen (efter ett förhör) admitterade en person till nattvarden, efter 1805 vid de årliga läsförhören. Vinöre förekom inte under autonomin.
Fångststig.
Vägvisare vid allmän landsväg. Från 1734 skulle vägvisarna bekostas med medel från häradets andel av böter.
Granska och stämpla officiellt dokument, exempelvis ett utgående skeppsdokument innan fartyget kan kasta loss.
Biskopens skyldighet att regelbundet besöka den apostoliska stolen. Ursprungligen gällde skyldigheten endast ärkebiskopen, som vart tredje år antingen personligen eller genom ombud skulle fullgöra besöket. Efterhand utsträcktes skyldigheten till samtliga biskopar.
Av överordnad myndighetsperson verkställd granskning av förhållandena inom en förvaltningsgren. Visitationen var en viktig del av särskilt kyrkoförvaltningen (prost- och biskopsvisitation). Visitation kunde också vara en granskning av boställen och gästgiverier som verkställdes av häradshövdingen, häradsfogden eller tullkammaren.
Hierarkiskt kontrollsystem inom den katolska kyrkan. Påven skulle formellt övervaka sin hjord som överherde och han utövade denna skyldighet genom att skicka ut legater och genom skyldigheten för metropoliter, biskopar och vissa abbotar att regelbundet besöka kurian och avlägga rapport.
Lagligen bindande syne- eller granskningsinstrument som upprättades i samband med boställssyner och när biskop, prost, tullnär eller annan tjänsteman besökte till exempel församlingen, socknen eller tullkammaren för att granska verksamheten, ekonomin och tjänsteutövningen.
Allmän benämning på en person som utför visitationer, till exempel prost-, justitiekanslers- och biskopsvisitation.
Allmän benämning på tulltjänsteman som granskade varor vid stora sjötullen.
Skatt som uttryckligen en gång för alla var bestämd att utgå, i motsats till bevillningar. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.
Äganderätt till jordområde vilken grundade sig på att man hävdade jorden res nullius. Enligt Hälsingelagen gällde detta intagan på allmänning. Hade man brukat intagan i tre år okvalt och oklandrat hade man vunnit hävd på den. Det andra fallet gällde då jorden haft tidigare ägare. Sedan hävd efter tre år vunnits var i en klanderprocess den tidigare ägarens anspråk avskurna. Den treåriga hävden tycks ha varit ett laga fång. I ME landslag finns inga bestämmelser om hävd. Det är oklart om städerna tillämpade den treåriga hävdtiden från landslagen eller om man tillämpade en ettårig hävdtid från hanseatisk rätt.
Intyg över uppehållstillstånd.
Äldre benämning på att gå ed, svär(j)a ed, bekräfta med ed, särskilt ed som svors inför allmän domstol eller annan dömande myndighet.
Brigad bildad av pommerska trupper som övergått till Gustav II Adolfs här cirka 1520–1648. Den fick sitt namn av den vita färgen på dess fanor.
Sedan autonoma tiden om tvångsmedel varmed en domstol eller en förvaltningsmyndighet ålägger någon att, vid hot om betalningsskyldighet, göra eller låta bli att göra någonting. Vite ska inte förväxlas med böter som är en straffpåföljd. Om vite stadgades i 1734 års lag och 1889 års strafflag. Det tillfaller statsverket sedan autonoma tiden 1889 och under svenska tiden 1779–1809. Vitet tillföll ursprungligen och under förra delen av autonoma tiden den vitesutfärdande domaren eller tjänstemannen, i vissa fall en allmännyttig institution. Vite användes ursprungligen vid civila försummelser (till exempel frånvaro vid mantalsskrivning) och överträdelser av regler och förbud. Det gick till kronan efter 1779. Efter 1785 tillföll hälften vissa tjänstemän (exempelvis fiskaler och kronoåklagare) och ämbetsverk (till exempel Generallantmäterikontoret) för specifika ändamål eller som avlöning. Försummelsens (eller överträdelsens) art avgjorde mottagaren enligt lag eller stadga. Mottagarna utökades så småningom. År 1800 tillföll till exempel försummelse att lagfara köpt fastighet församlingarnas fattiga och år 1802 försummelse att underhålla stängsel.
Bevisande kraft, bestämmande rätt.
Titulatur i skrift för filosofie professorerna vid Akademierna, kombinerades ofta med ”höglärde”.
Titulatur i skrift för innehavare av medicinsk lärdomsgrad eller läroämbete.
Titulatur i skrift för innehavare av juridisk lärdomsgrad eller juridiskt läroämbete.
Person som under ed utgjorde en utsaga direkt om själva saken i ett mål. Vittnet skulle vara en fri man som uppnått myndig ålder. Uteslutna var fredlösa, minderåriga och, med vissa undantag, trälar och kvinnor. De flesta medeltida lagar krävde också att vittnet skulle vara bofast inom landet, hundaret, fjärdingen eller staden. I vissa fall skulle ett vittne också äga jord. I Magnus Erikssons stadslag gällde inte kravet på ett vittnes bofasthet i fråga om brottsmål, när en person plötsligt, utan att vara kallad, bevittnade ett brott.
Urkund som intygar att en viss händelse, ofta en jordöverlåtelse, har ägt rum. I Finland utfärdades ett brev i slutet av 1300-talet, där fyra bönder vittnade om en jordöverlåtelse. Ägorätten till köpegodset hade fastslagits genom ett muntligt avtal.
Under svenska tiden och autonoma tiden om behörighet att verka som vittne eller vittna.
Sedan medeltiden om formbunden utsaga som ett vittne ger inför domstol och där vittnet vid Gud försäkrar att han talar sanning. Eden ger vittnesutsagan ett bevisvärde, varför eden inte kan sväras av jävig, minderårig, mentalsjuk eller därmed jämförbar person. Den svenska rätten gav 1734 det edsvurna vittnesmålet en lagbestämd bevisverkan. Vittneseden fick därför inte avges av person som befarades vara opålitlig (såsom jävig, vanhedrad, menedare eller brottsling).
Förbunden utsaga som ett vittne avger inför domstol och som innebär att vittnet på heder och samvete försäkrar att han talar sanning. Vittnesförsäkran är en variant av vittnesed för dem som inte hör till kyrkan.
Rättsarvode som sedan autonoma tiden utbetalas till vittne, på särskild anhållan hos domstolen, för de omkostnader som närvaron vid rättegången inneburit, till exempel resekostnader och inkomstbortfall. Sedan senare delen av autonoma tiden används termen vittnesarvode.
Av ordinarie präst i en församling till domkapitlet riktad begäran om en adjunkt, med uppgifter om vad behovet grundade sig på (dödsfall, ålderdom, sjukdom eller arbetsbörda), den tänkta lönen och hur länge anställningen tänktes vara. Förfaringssättet stadgades 1748 i ett kungligt brev till konsistorierna.
Under stora ofreden från och med 1719 undantagsvis förekommande rysk benämning på Viborgs kommendantskap. Även Åbo generalguvernement kallades undantagsvis på ryska för voevodskap.
I Gamla Finland använd benämning på den domstolsfunktion för smärre brottmål och tvistemål som i Ryssland från 1782 utövades av stadsfogdeämbetet i städerna. Officiell rysk benämning för denna domstol ser ut att saknas. I städerna i Gamla Finland fanns sådana domstolar under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Allmän benämning på person som frivilligt inträder i krigstjänst; mer specifikt benämning på personer som värvades till flottan under den svenska tiden. Volontärerna var ofta specialister eller rutinerade sjömän från handelsflottan och tjänstgjorde vanligen som arbetsledare vid kanonerna på fartygen. Volontärerna utgjorde vanligen den grupp varifrån man värvade underofficerare. Volontärer har förekommit i Finland även under autonoma tiden och självständighetstiden.
Legitimerad läkare eller äldre medicinekandidat som från och med 1921 anställdes av Medicinalstyrelsen på föreståndarens förslag vid länssjukhus, allmänna sjukhus och från och med 1922 också på sanatorier. Anställningen skulle gälla för minst två månader och högst ett år mot fri bostad och fri kost. Volontärassistentläkare fick vara till antalet högst lika många som sjukhusets underläkare. De var skyldiga att delta i ronderna och att utföra de uppgifter som föreståndaren anvisade. Tjänstgöringen kunde senare räknas till godo som tjänsteår. Dylika fanns snart på alla länssjukhus och på allmänna sjukhuset i Tammerfors och Sordavala, från och med 1926 också i Helsingfors.
Värvat kompani vid arméns flotta. Dylika var till exempel under finska kriget Sjömans (före detta Kristina) volontärkompani och Muncks (före detta Laivanlinna) volontärkompani.
Värvat regemente som hörde till flottans garnisonstrupper, tidigare kallat för mariniärer.
Skattedistrikt i Ladogakarelen. Benämningen är sällsynt, vanligen används pogost som indelades i perevarer.
Benämning på en viss typ av rösträtt. Voteringsrätt används då en kollektiv enhet avgör en sakfråga genom röstning. Varje person med voteringsrätt i den kollektiva enheten har rätt att rösta.
Valsedel, röstsedel. Voteringssedlar användes för beslutsfattande vid ståndsriksdagen och vid val av tjänstemän, särskilt präster. Förfarandet var ståndsbundet vid riksdagen fram till 1907. Borgarståndet hade under frihetstiden öppen votering, medan de övriga röstade med slutna sedlar. Röstningssedeln vid prästval skulle från och med 1765 vara numrerad, genomdragen med tråd och försedd med valförrättarens (biskopens, prostens) sigill.
Röst, att tillkännage sin synpunkt, uttrycka sin åsikt, röstetal.
Avgörande röst vid jämnt röstetal.
Benämning på ett litet enstaka, inhägnat åkerland. Benämningen finns bevarad i ortnamn på Åland, sporadiskt i Åboland och västra Nyland samt i några socknar i Österbotten.
Till stadens kassa utgående skatt eller arrendeavgift för nyttjande av stadens fundationsjord. Vretskatten kallades på vissa håll också täppepenningar.
Av hovrätt sedan 1734 års lag äskad ed för att utleta sanningen i ett civilt mål som annars inte gick att utreda. Vrångoed innebar att bägge parterna gick ed på att inte ”saken förmörka eller något dölja som till en rätt upplysning tienar”. Den blev så småningom i början av självständighetstiden en död paragraf.
Benämning för (lagstridig) felaktighet, till exempel om beslutsordning.
Besiktningsman, en edsvuren medeltida tjänsteman utsedd av stadens råd. Han skulle kontrollera och godkänna vissa varor som exempelvis fisk, näver, bräder, tjära, ved, hampa, lin och kalk före försäljningen. De godkända varorna skulle stämplas med stadens märke. Stämplingen varierade beroende på kvaliteten. Vräkaren hade också rätt att konfiskera varor och bötfälla ägaren. Under senmedeltiden var vräkning obligatorisk i städer med sjöfart till utlandet.
Besiktningsman, kontrollör; en av kronan tillsatt tjänsteman i stapelstäder som vid städernas vågar kontrollerade stapelvarornas mängd och kvalitet före utskeppningen. Varorna skulle också kvalitetsgrupperas och i vissa fall prissättas. Vräkningen av järn överfördes till städerna 1604. Vräkning av sill behandlades i fiskelagstiftningen 1666. År 1774 skulle endast sill som fångats enligt det holländska sättet vräkas. Tjäran skulle vräkas på speciella platser, på så kallade tjärhov. Även i städerna i Gamla Finland fanns vräkare. Formellt gällde reglerna om obligatorisk vräkning ännu på 1980-talet, fastän de inte tillämpades i praktiken.
En av tolagsavgifterna i Viborg och Fredrikshamn. I Viborg betalades för varje tunna tjära 2 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver. I Fredrikshamn betalades för varje tunna tjära 1 2/3 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver.
Böter som erlades för kroppsskador eller dråp som inte skett med vilja. Termen förekom redan under medeltiden och ingår också i 1734 års lag.
Ed som befriade en person från misstankar om självförvållad eldsvåda (vådeld). Vådaed infördes i Kristoffers landslag 1440 och svors med hjälp av tolv bofasta (edgärds)män på följande sockenstämma och följande ting. Från 1736 var vådaed en partsed som svors vid härads- eller rådstugurätten, med två fingar på Bibeln, av den som stod anklagad för att ha orsakat en eldsvåda. Eden innehöll ett intygande om att elden inte hade kommit lös av vårdslöshet. Vådaed användes fortfarande i slutet av autonoma tiden.
Anställd vid stadens våg, som vägde in- och utgående varor för beräkningen av tullaccisen. Varan transporterades till vågen av vågdragare och vägdes av vågbetjänten för att sjötullens storlek skulle kunna beräknas. Tullbetjänten skulle vara närvarande vid vägningen. Vågbetjänten skulle efter vägningen skriva en vågsedel med resultatet. Vågbetjänten var underställd stadsvågens uppsyningsman.
Handling i stadens våghus, i vilken vägda varor skulle införas.
Stadsbetjänt som transporterade tullpliktigt gods till stadsvågen för vägning. Vågdragaren hade också till uppgift att packa upp införda varor för vägning och kontroll. Han packade också in varor för vidare transport.
Byggnad i vilken man vägde alla de varor som enligt stadslagen måste vägas offentligt före försäljning. Enligt Magnus Erikssons stadslag hörde rätten att hålla våg till stadens privilegium. Vägningstvånget innebar att en köpman fick officiellt intyg på att den vägda kvantiteten innehöll stadgad vikt. Varorna skulle vägas på den ort varifrån de skulle utföras. En köpman från en uppstad som på sin egen köl förde sina varor till Stockholm för export utan omlastning eller försäljning behövde inte på nytt väga sina varor i Stockholm, utan det räckte med hemstadens vågcertifikat. Våghuset förestods av en vågmästare.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums vågstat för att ansvara för invägningen vid koppar- eller järnvågen och under malmauktioner.
Kronans edsvurna tjänstemän vid järnvräkeriet med uppgiften att väga och förvara det från järnbruken kommande järnet, innan det skeppades vidare. Vågmästarna tillsattes av Bergskollegium efter 1671 i varje stapelstad, dock endast i Åbo. Efter upphävandet av det bottniska handelstvånget fanns vågmästare i allt fler städer och vid bergsbruk på landsbygden. På mindre orter verkade vågmästaren även som järnvräkare.
Inom den svenska tullförvaltningen fanns från och med 1600-talets förra hälft vågmästar- och stämpelmästartjänster (rangklass 12) vid packhusen. I Ryssland var vågmästar- och stämpelmästaruppgifterna under senare hälften av 1700-talet ofta förenade till en tjänst, våg- och stämpelmästartjänst. Uppgifterna bestod huvudsakligen av vägning och stämpling av varor i packhusen. I Gamla Finland förekom våg- och stämpelmästartjänster vid packhusen.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre avgift än inhemska köpmän.
Intyg över vägda varor för beräkning av sjötullen. Vågsedeln utgavs av stadens vågbetjänt. Dem skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Vägningen skulle ske i tullbetjäntens närvaro. Först när detta var gjort fick ilastningen börja.
Ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman vid våg i stad eller vid bergsbruk. Vågskrivaren var underställd vågmästaren i stad, våginspektorn vid bergsbruk.
Övervakare av stadsvåg och person som utfärdade officiella skeppsdokument, som generalattest, över vägda varor för skeppare på väg till en utländsk hamn.
Juridisk term, vanligen med betydelsen vårdslöshet eller oaktsamhet. Det fanns två olika grader av vållande: grovt och ringare.
Före 1650-talet i förordningar och brev förekommande benämning på statsanställd i underordnad ställning, kronotjänare.
Biträdande stadsdirektör med vård- och omsorgsfrågor som ansvarsområde.
Statlig tjänsteman vid länsstyrelsen som 1940–1944, i samråd med kommunala förtroendemän, ansvarade för inkvarteringen av och omsorgen om den evakuerade befolkningen och dess egendom.
Kommunalt vårdhem för epileptiker i Uleåborg. Det förestods av en läkare, 1937 av överläkaren vid Uleåborgs distriktssinnessjukhus.
För att sköta om inkvarteringen och vården av den evakuerade befolkningen 1940–1944 tillsattes i de berörda kommunerna en vårdledare för den evakuerade befolkningen. Vårdledaren hade till sitt förfogande förtroendemän som agerade som rådgivande biträden och som representerade den evakuerade befolkningen. Både vårdledaren och de rådgivande biträdena förordnades av länsstyrelsen.
Titel på lägre stadsbetjänt som verkade som ordningsman och brandvakt, under en vårdskrivare och en vårdsättare.
Kommunal eller statlig myndighet som ansvarar för socialvården. Dit räknades den kommunala socialnämnden med sina olika inspektörer och andra tjänstemän samt vårdpolisen, och på länsnivå socialvårdens distriktsinspektörer.
Från 1937 obligatorisk kommunal nämnd som ersatte fattigvårdsnämnden och ansvarade för hela socialvården, det vill säga fattigvården, barnskyddet, vården av lösdrivare, alkoholister och andra grupper i behov av socialvård. Vårdnämnden företrädde kommunen och bevakade dess intressen i vårdangelägenheter. Den bestod av ordförande och fem andra medlemmar av vilka åtminstone en var kvinna. Medlemmarna valdes av kommun- eller stadsfullmäktige på tre år. Under andra världskriget hade vårdnämnderna ansvar för de krigsförflyttade. Nämnderna kunde på fullmäktiges beslut vara uppdelade på vårdnämndsavdelningar, vilka ytterligare kunde indelas i vårdnämndssektioner. Vårdnämnderna ersattes 1950 med socialnämnder.
I de kommuner där evakuerade under andra världskriget i större omfattning placerats kunde länsstyrelsen från 1942 tillsätta en vårdnämnd för de evakuerade. Som ordförande i nämnden verkade vårdledaren för den evakuerade befolkningen och som ledamöter representanter för de evakuerade. Även i kommuner som inte hade en särskild vårdnämnd för de evakuerade ansvarade kommunens allmänna vårdnämnd för de krigsförflyttade.