Lista över hänvisningar
Bonsdorff, Johan Gabriel , von
, Stor-Furstendömet Finlands kameral-lagfarenhet. Register
, Helsingfors: G.O. Wasenius
1833
.
B
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
D
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs län 1826–cirka 1867(–1917) hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
H
Institution för sjuka, speciellt spetälskesjuka, under medeltiden och senare vårdanstalt på avlägsna kronoförläningar för personer med spätelska, fattiga lytta, orkeslösa och sjuka, särskilt mentalsjuka. Hospitalen drevs med allmänna medel. Ålderdomssvaga intogs mot att församlingen stod för kostnaderna. Hospitalet förestods av en syssloman med stöd av en styrelse ledd av landshövdingen eller biskopen med en kyrkoherde och borgmästare som rådgivare. Hospitalväsendet var en del av fattigvårdsväsendet till 1763, då sinnessjuka och personer behäftade med smittsamma eller obotliga sjukdomar fick intas på hospital (för att skydda allmänheten). Utvecklingen ledde till att ordet hospital omkring 1800 enbart användes om sinnessjukanstalter. I Finland fanns under medeltiden S:t Görans hospital i Åbo (omnämnt 1355), och Maria Magdalena hospitalet utanför Viborg (1475). Under 1600-talet grundades hospital på Själö i Nagu (1622); Korpholmen i Kronoby (1628) Forsby i Helsinge (1642) Gloskär på Åland (1652) samt under 1600-talets mitt i Paltamo i Kajanaland och Pudasjärvi i norra Österbotten.
Äldre kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom arv efter hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
J
Ägare till jordegendom, särskilt på landsbygden, där kronan var ägare till all kronojord, medan frälse- och skattejord ägdes av enskilda. Motsats: landbor och arrendatorer, eller besittningshavare i allmänhet (såsom boställsinnehavare, ränteägare till rätten att uppbära frälse-, jord- eller skatteränta av jordegendom ägd av någon annan).
K
Truppförband bestående av kadetter och befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Avgift som drevs in av Krigsmanshuskontoret och som från 1689 användes för att upprätthålla krigsmanshus. Avgifterna utgjordes bl.a. av avancementspenningar, i synnerhet bars krigsmanshusavgifter upp för alla avancemang inom militären och 1 procent (centonalavgift) av varje militietjänstemans lön. Vid olika tillfällen bar man också upp andra avgifter som gick till krigsmanshusen. Man fick också in medel från krigsmanshushemman och krigsmanshustionden.
Kameral benämning på kronan tillhörigt och av kronan förvaltat gods, exempelvis kungsgårdar och kungsladugårdar. Beteckningen uppkom i slutet av 1600-talet då kronogods började utarrenderas på viss tid eller som perpetuellt arrende till högstbjudande. Den användes även om de räntor som gick direkt till kronan i stället för till en tjänsteman eller frälseinnehavare.
Kronohemman som indelats till rusthåll.
L
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom lotsväsendet. Beteckningen användes även om budgeten för lotsväsendet och dess inrättningar.
R
I Gamla Finland tidvis under 1700-talet vidtagen värdering av det gamla skatteuttaget, varvid skatteförhållandena preciserades, moderniserades och delvis fördes i riktning mot svensk lagstiftning. Den första skatterevisionen vidtogs 1728–1729 i syfte att jämka skatterna i förhållande till de krigsdrabbade jordbrukens bärförmåga. I slutet av 1700-talet syftade skatterevisionerna närmast till att höja jordräntan och öka donationernas inkomster. Revisionerna var inte helt slutförda då de avskaffades 1802 vilket gynnade bönderna. Skatterevisionerna skärpte i regel beskattningen.
S
Fri från skatt, inte beskattad.
Skattemannarätt (äganderätt som tillkom ägare av fast egendom av skattenatur), sedermera om hemman som brukades under skattemannarätt, ibland även som kameral beteckning för jord av skattenatur. ”Skatterätt” avsåg även rätt att beskatta någon eller något, att uppbära skatt av någon, i synnerhet om rätt som adelsman genom köp förvärvat att i kronans ställe bära upp jordränta av skattefastighet. I fackspråk kom ”skatterätt” sedermera att beteckna den del av rätten som gällde skatteväsendet.
Rättegångsmål eller ärende rörande skattläggning.
Skatt på skogsräntemark. Skogsränta uppbars under svenska tiden och autonoma tiden.
Tjänstemän (och ibland också deras avlöningskostnader) anställda för att förvalta kronans slott. Större slott hade egna slottsstater. Slottsstaten för Kungliga slottet i Stockholm var en självständig avdelning under överståthållaren. Beteckningen användes också om budgeten för slottsväsendet och dess inrättningar. Stockholms slott och andra större slott handhades av särskilda slottsstater som inte ingick i kungens hovstat.
Hemman som hörde till en ursprunglig jordfastighet och som inte likt andra av fastighetens hemman hade blivit avsöndrat, avstyckat eller dylikt från sitt ursprung. I Finland kallades det vanligen stamhemman.
Pensionsform där en hemmansägare överlät sitt hemman i utbyte mot livslångt uppehälle och omvårdnad.
U
I samband med storskiftet, att flytta bort ett hemman från en bolby, från 1783 huvudsakligen i Östra Finland (Savolax). Utflyttning gällde efter 1783 närmast Savolax, där flera gamla hemman låg på ett för litet jordstycke. Flyttningen avgjordes antingen genom lottning eller efter minsta eller sämst bebyggda hemman. De övriga hemmansägarna var skyldiga att biträda vid flyttningen. År 1801 ändrades reglerna så att den hemmansägare vars flyttning från bolbyn förorsakade minst kostnader och olägenheter var skyldig att flytta.
