Lista över hänvisningar
Selovuori, Jorma (red.)
& Tuomas (red.) Pakkari
, Hallintohistorian tilastoja 2: henkilömatrikkeli 1809–1994
, 18
1996
.
J
Från 1918 Finlands högsta laglighetsövervakare vid sidan av riksdagens justitieombudsman. Justitiekanslern lydde direkt under statsrådet. Han verkade också som chef för Justitiekanslersämbetet och högsta åklagarmyndigheten, med därtill hörande ansvar för övervakningen av statsförvaltningen, domstols- och åklagarväsendet, straffverkställigheten, straffanstalterna, rannsakningsfängelserna och arbetsinrättningarna. Justitiekanslern gav på begäran rättsliga utlåtanden till president och statsråd. Han utnämndes av republikens president. Den första justitiekanslern tillsattes den 27 november 1918 med prokuratorsbefogenheter. Ämbetets åligganden fastställdes i regeringsformen först den 17 juli 1919 och reglerades genom förordningen och reglementet för justitiekanslern den 30 mars 1922. Justitiekanslern verkade oberoende av regeringsskiftena. Han hade närvarorätt vid statsrådets, domstolarnas och samtliga ämbetsverks sessioner, samt tillgång till dessa myndigheters protokoll och beredningshandlingar. Till uppgifterna hörde att övervaka att de grundläggande medborgarrättigheterna tillgodosågs. Under justitiekanslern verkade en justitiekanslersadjoint, en kanslichef och övrig personal.
Under svenska tiden från 1713, officiellt efter 1719, svenska kronans ombudsman, 1766–1772 i praktiken ständernas ombudsman som övervakade myndigheternas och förvaltningens laglighet. Justitiekanslern ledde Justitiekanslersämbetet och agerade också som kronjurist och juridisk rådgivare åt statsöverhuvudet. Han behandlade allmänhetens klagomål över fel i tjänsteutövning, särskilt 1747–1752. Justitiekanslern var chef för rikets åklagarväsen och, förutom 1766–1770, ordförande för Kanslikollegiums justitieexpedition. Justitiekanslern skulle närvara vid riksrådet när justitieärenden behandlades. Han hade yttranderätt vid val av lokala fiskaler och granskade riksrådets ämbetsberättelser samt kollegiernas årliga verksamhetsämbetsberättelser. Han var ett slags motsvarighet till de tidigare rättsfiskalerna och generalriksschultzen. I Finland ersattes justitiekanslern av prokuratorn under autonomin.
M
Från 1918 det ämbetsverk som är ledande myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en kanslichef fungerar som högsta föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Sedan 1500-talet förekommande benämning på predikoämbete, betecknade under 1600-talet också prästerskapet på en ort eller i ett helt land.
O
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
P
Statsrådets sammanträde där presidenten fattar sina beslut på föredragning av en minister. Under mötet fungerar presidenten som ordförande. Beslutet undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den föredragande ministern.
R
Finlands statsöverhuvud. Enligt RF 1919 hade presidenten rätt att utnämna statsrådet, avge lagförslag till riksdagen och stadfästa lagar, leda utrikespolitiken, inneha det högsta befälet över försvarsmakten, utnämna tjänstemän till höga befattningar, benåda brottslingar, upplösa riksdagen, sammankalla urtima riksdag samt öppna och avsluta riksdagen. Till sitt förfogande har presidenten ett kansli som bistår i alla de ärenden som tillkommer ämbetet.
Myndighet som handhar förvaltningsärenden i anslutning till presidentämbetet. Kansliet ansvarar även för personliga tjänster såsom presidentens säkerhet och välfärd. Det leds av en kanslichef och där ingår åtminstone presidentens adjutanter. Från början var kansliet uppdelat i ett civilkansli och ett militärkansli. Storleken och omfattningen på kansliet har varierat från president till president.
S
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 vid Kejserliga senaten för Finland. Ekonomiedepartementet var styrelseorgan för den civila förvaltningen och allmänna hushållningen i storfurstendömet Finland. Departementet var indelat i Kansliexpeditionen (från 1869 Civilexpeditionen), Kammarexpeditionen, Militieexpeditionen, Finansexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen som vart och ett förestods av en senator. Det utökades 1860 med Jordbruksexpeditionen, 1888 med Handels- och industriexpeditionen och 1892 med Justitieexpeditionen samt ett kansli och ett registratorskontor. Generalguvernören verkade som ordförande vid sammanträdena, i hans frånvaro departementets i tjänsteår äldsta senator, från 1822 en senator som utsetts till departementets viceordförande. År 1917 övertog Ekonomiedepartementet de ärenden som tidigare hade hört till generalguvernören och hans kansli. Följande år omorganiserades Ekonomiedepartementet till statsrådet.
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 Kejserliga senaten för Finland. Justitiedepartementet övervakade rättsväsendet i storfurstendömet Finland och utövade den högsta domsmakten i egenskap av besvärsdomstol. Justitiedepartementet utnämnde (från 1812) domare, behandlade besvär över tjänstebefordringar samt hovrätternas och Överkrigsrättens beslut, administrerade dödsdomarnas verkställighet och föredragningen av nåde- och dispensansökningar för kejsaren. Som ordförande för departementet fungerade generalguvernören, medan den i tjänsteår äldste senatorn fungerade som ersättare fram till 1822, därefter en senator som utsetts till departementets viceordförande. Från 1892 fanns det en justitieexpedition som handlade en del av Justitiedepartementens ärenden i Senatens ekonomiedepartement. Justitiedepartementet ombildades 1918 till Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.
Från 1809 titel för person som av ryska kejsaren mottagit ett hedersuppdrag, i bl.a. Kejserliga senaten för Finland. Från 1857 blev senator en statlig tjänstebeteckning för senatens viceordförande (rangklass tre) och övriga ledamöter (rangklass fyra), vilket innebar att ledamoten gav upp sitt tidigare ämbete. Senatorerna var ursprungligen 14 till antalet, av vilka hälften skulle vara adelsmän och samtliga finska undersåtar. De utnämndes (utan ansökan eller förslag) av kejsaren på tre år i enlighet med en senatsoktroj från 1816. Beteckningen senator ersattes efter självständigheten med minister.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet. Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Kansli som bistår statsministern och statsrådet. Kansliet handlägger ärenden som berör presidentens kansli, relationerna mellan riksdag och regering, rapporteringen av regeringens åtgärder, tro- och huldhetseder samt tjänsteed inför Statsrådet, Finlands författningssamling och Statskalendern, underhållet av presidentens bostäder och Statsrådsborgen, samt andra ärenden som inte blivit hänförda till ett specifikt ministerium. År 1918 ändrades namnet på kansliet vid senatens ekonomiedepartement till Statsrådets kansli. Efter självständigheten delades kansliet upp i två enheter, Registratorskontoret och Translatorsbyrån. Under dessa fanns Statsrådets publikationsförråd, ett eget tryckeri, riksdagens bibliotek, officiella tidningen och Statistiska centralbyrån, som på 1950-talet underställdes Finansministeriet. Under kansliet lydde från 1947 även Ekonomiska rådet. Arbetet på kansliet leddes av en föredragande tjänsteman, från 1936 med titeln kanslichef för kansliet. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med huvuduppgift att bistå statsministern, statsministerns sekreterare, som hade titeln hovråd.
Hög statlig tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden, senare Statssekretariatet för Finland, i S:t Petersburg eller där kejsaren residerade 1809–1917. Statssekreteraren föredrog ärenden gällande Finland för kejsaren. Han erhöll 1834 ministerstatus och tilldelades titeln ministerstatssekreterare.
