Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Solanterä, Lasse-Juhani , Sukututkimussanasto 2, sekä mittoja, lyhenteitä, sairauksia ja kuolinsyitä 2002 .


A

Absolution, absolvering, avlösning (i kyrklig mening), syndernas förlåtelse. Anmärkning i kommunionböcker om verkställd bikt.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Mindre del av ett pastorat som förestods av en kaplan. Annexförsamlingen hade rätt till egen kyrkbokföring och var fritagen från vissa pålagor till moderförsamlingen, såsom underhåll av moderförsamlingens kyrka.
Årsfest, särskilt själamässa som inom den katolska kyrkan firades på årsdagen av en persons begravning. Anniversariet var en viktig inkomstkälla för den katolska kyrkan.
Under det löpande året.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.

B

Den avgift som en borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom burskapsavgift måste borgaren äga en tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Av pastorsämbetet utfärdat officiellt skriftligt intyg för bl.a. militär befordran, för inträde i skrå eller för inlösande av bördejord eller bördköp. Bördsbrevet utgjorde ett intyg på att personen i fråga var hederlig och född inom äktenskapet, med uppgifter om till exempel namn, fysik, födelsedag, födelseort och föräldrar.

C

En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
”Sedeväktare”, ordningsman. Titel för person vid läroanstalt som hade i uppgift att upprätthålla ordningen bland kamraterna när ingen lärare var närvarande, förkortas vanligen custos.

D

Mynt i koppar, som hastigt föll i värde. Myntet knöts 1633 till silverdalerns värde, då 1 daler silver motsvarade 2 daler i koppar, vilket justerades flera gånger. Den 7 oktober 1766 nedsattes kopparmyntets värde för sista gången till 3 per 1 daler silver, ett värde som var i bruk till 1776, då räkningen i riksdaler, skillingar och rundstycken infördes.
Avsked från tjänst.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Husbonde, under medeltiden även religiös ledare eller riddare.
Beteckning för hushåll, gård.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs län 1826–cirka 1867(–1917) hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.

E

Upplaga, har utgivit.
En handling som utförts enligt uppdrag.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
Enligt (de skriftliga) handlingarna.
Uteslutning ur kyrkans gemenskap och därmed också ur nattvards- och den övriga sakramentsgemenskapen. Exkommunikation var den allra strängaste formen av kyrklig bestraffning; bannlysning. Den användes också efter reformationen inom ramen för kyrkotukten. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpar inte sedan mitten av 1800-talet exkommunikation bland sina medlemmar. Om en person till exempel hade dödat en människa i krig räckte hennes exkommunikation i tre år. Också irrläriga uteslöts om de inte tog avstånd från den orätta läran. Efter uteslutning kunde avfällingar igen få tillträde till den kyrkliga gemenskapen, efter att de offentligt hade uttryckt sin ånger.
Å tjänstens vägnar, å ämbetets vägnar.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given rätt i form av en skriftlig försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension. Expektansgods innebar rätten att överta gods eller förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.

F

Huvudsakligen verkstad i kronans ägo för vapentillverkning, också allmänt om av näringsidkare på annan plats upprättat kontor, filialkontor. Termen användes särskilt om kontor som av köpman eller handelshus upprättats i utlandet för inköp och försäljning av varor.
Skatt för underhåll av kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Broder, ordens- eller klosterbroder, munk, som inte är prästvigd.
Från 1753, av församlingspräst till domstol utfärdat prästbevis över en för begånget brott åtalad persons kunskaper i kristendom och förda leverne under den tiden som personen i fråga hade vistats i församlingen. Frejdebeviset innehöll från 1839 också uppgifter om personens ålder.
Person som dömts av domstol att förlora sin frid. Det innebar att man ställdes utanför samhället och saknade det normala skyddet av lagen. Fridlöshet kunde upphävas genom köp av fred, som beviljades av kungen. Termen försvann med 1734 års lag.
Kungligt brev varmed en fridlös eller fredlös återfick sitt lagliga samhälleliga beskydd. Fridsbrev erhölls på ansökan om nåd eller mot erläggande av böter (friköp). De förekom fram till 1736.
Skatt som under 1600-talet togs ut för att återuppbygga landet efter krig.
Benämning på de extra ryttare som på order av Karl XII år 1709 skulle sättas upp för varje kompani vid landsregementena. I varje kompani uttogs de sex bästa ryttarna och ställdes på värvad stat. De skulle vara fria från handräckning och kommenderingar, men i stället vara beredda att när som helst rycka ut. I de uttagnas ställe skulle rusthållarna mot erhållande av lega sätta in annan ryttare. Frirytteriet upphörde i och med Karl XII:s död 1718. Friryttare var även en benämning på de tolv ryttare i den 1717 uppsatta livskvadronen som ersatte den under krigen tillintetgjorda livdrabantkåren.
Till staden utgående avgift vid lagfart på grund av köp, byte eller gåva.
En vecka varje år, då tjänstefolket på landsbygden (enligt tjänstehjonsstadgan) skulle ha ledigt för att till exempel kunna byta tjänsteställe. Fram till 1809 inföll friveckan i september (1819 i Sverige), därefter i slutet av oktober.
Trupp, kompani, fotfolk. Benämningen användes redan under medeltiden men fastställdes när Gustav Vasa organiserade det svenska infanteriet efter tyskt mönster. Ursprungligen bestod fänikan av 500 man, som indelades i fem kvarter eller befallningar. Fänikans stab bestod av hövitsmannen, fänriken eller fänikedragaren, profossen, kapellanen, bardskäraren, munsterskrivaren, föreren, vaktmästaren, trumslagare och pipare samt munsterdrängarna. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar eller en underhövitsman.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Nedsättning av ett hemmans mantal vid svårigheter att betala skatt. Skattehemmanet förlorade därmed sina skatterätter (såsom rösträtt vid präst- och klockarval och lättnader i rotering).

G

Tekniskt kunnig tjänsteman i ett bergmästardöme som underlydde Bergskollegium. Han var bergmästarens närmaste man. Geschworen övervakade de rent tekniska sidorna av bergsnäringen och var i likhet med bergmästaren rapporteringsskyldig till kollegiet.
Upplärd lönarbetare underställd mästaren av ett skrå, under medeltiden mästersven eller sven. För att bli gesäll krävdes tjänst som lärpojke i 3–5 år med fullgjorda prestationer såsom erlagda ”utskrivningspengar” och avgift till gesällernas kassa, den så kallade gesällådan, till 1720 även sedvanlig traktering (utskänkning) av gesällerna. Därutöver krävdes ett gesällprov och gesällbrev, som bevis på yrkeskunskap.
Arrendetid för jordegendom. Den varierade under medeltiden men fastslogs 1734 till arrendatorns livstid, såvida man inte kommit överens om annat.
Medeltida sammanslutning av allmän karaktär, präster, köpmän eller hantverkare. De äldsta gillena i Sverige var sammanslutningar för kristna köpmän. Gillet styrdes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden. Efter reformationen uppfattades gillena som andliga stiftelser vilkas egendom kunde indras till kronan. Den slutliga dödsstöten för gillena kom 1544. De tidigaste uppgifterna om gillen i Finland är från 1300-talet.
Förtroendeman, en av domstol utsedd egendomsförvaltare eller ställföreträdare av manskön, även interimistisk förmyndare för omyndig person eller förvaltare av den del av en persons egendom som denne själv under normala förhållanden skulle förvalta.
Nådegåva, bestående till exempel av pension eller penningunderstöd, som betalades åt avskedade befattningshavare eller åt deras änkor och barn. Betalningen skedde från speciella kassor som till exempel Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa, hovstaternas gratialkassa och domkapitels kassa. Gratial kunde även utbetalas av enskilda personer eller bolag.
Person som åtnjuter gratial, pensions- eller understödstagare, pro bono-patient. Personer som erhöll pension från en nåde- eller understödskassa (till exempel krigsmanshuskassa) var vanligen avskedade vanföra soldater eller deras fattiga änkor och barn. Vissa pro bono-patienter skulle intas på lasaretten enligt Serafimerordens instruktion 1798. På lasarettet i Åbo fanns 1858 sex gratialplatser för män och fyra för kvinnor.
Skuld, krav, fordran. Benämning på (betungande) skatt, pålaga, avgift till kronan eller inteckningsbesvär. Eftergift innebar efter 1778 erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift.
Intyg från domstol med uppgift om vilka inteckningar (panter) som belastar en viss fastighet. Beviset utfärdas av den underrätt (tings- eller rådstugurätt) där egendomen är belägen.
Skriftlig handling om gravrätt, varigenom styrelse för begravningsplats, för en viss summa och på vissa villkor, upplåter rätt att för viss tid eller för alltid begagna ett stycke jord som gravplats. Gravbrevet innehåller också uppgifter om gravens storlek och läge.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.

H

Ursprungligen vakt- och jaktpersonal, kronojägare vid kungliga djurgårdar som inhägnade jaktområden. Hejderidarna var underordnade jägeristatens jägmästare. De höll också (till häst) uppsikt över kronans skogar i ett område, i allmänhet ett härad.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord, ränta eller föremål.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Förkortning av tilltalen: Högädle Herre (adlig) eller Hans Helighet (påven), Hans/Hennes Höghet (kungligheter), Hans Högvördighet (biskopar). På äldre gravstenar: Här Hvilar.
Det vill säga, med andra ord.
Dagen efter ett bröllop.
Skriftligt intyg över frihet från (rättsligt) hinder eller förbehåll. Hinderlöshetsbetyg utfärdades av kyrkoherdeämbete eller magistrat åt person som skulle ingå äktenskap, sedermera också till värnpliktig som ansökte om pass. Betyget i fråga kunde ursprungligen ges muntligt vid domstol och även utfärdas åt person som till exempel skulle vittna i domstol, agera som ombud eller ge ut en periodisk skrift.
Benämning på bägge makarna i ett äktenskap. Ordet hjon avsåg under svenska tiden i allmänhet person, familjemedlem eller tjänare i ett hushåll. Med en förändring benämndes personens position i hushållet (till exempel fästehjon (trolovade), jästehjon (fattighjon).
Förkortning för Hans (Hennes) kungliga (kejserliga) höghet.
Hennes (hans) majestät.
På detta ställe, här.
I denna månad (eller dessa månader).
För hederns eller ärans skull, utan något vederlag, i kyrkböcker och prästbevis i betydelsen ”hela katekesen”.
Förhör i den kristna lärans huvudstycken, vilket hölls av församlingsprästen en gång per år i ett hushåll eller i kyrkan. Husförhör hölls sporadiskt från 1596 och systematiskt efter 1686. Förhören hölls i städerna i tur och ordning i varje enskilt hushåll, därav benämningen husförhör. Uppgifterna från förhöret antecknades i en husförhörsbok. I princip skulle prästen också på landsbygden besöka varje hushåll, men förhören började i stället ordnas inom ramen för en läs- eller husförhörsrote, som utgjordes av ett antal hushåll, och förhören kallades där läsförhör.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare. I 1600-talets städer benämning på husägare eller person som var hyresgäst i en annans hus, gatehusman. Sedan 1500-talet i Finland också i betydelsen inhysesman, inhyseshjon.
Allmän benämning på småbrukare utan främmande arbetskraft eller gårdsarbetare på landet som (ägde och) bebodde ett hus utan eller med ringa tillhörande jord och som försörjde sig med dagsarbete – husmansdagsverke– hos bönderna, sedermera backstugusittare.
Under medeltiden och fram till 1680 lagläsarens edsvurna vikarie i häradsrätten. Efter 1680-talet, stadgad i 1734 års lag, hederstitel för den äldste i tjänst varande nämndemannen i häradsnämnden. Häradsdomaren utsågs av häradshövdingen till nämndens talman och ordförande, med ansvar för omröstningarna och bl.a. (nämndens nyckel till) häradskistan. Häradsdomare var sedermera av häradsrätten beviljad titel åt förtjänstfull nämndeman. Häradsdomaren svor ursprungligen samma domared som häradshövdingen, vilket innebar att häradshövdingen och hans ersättare lagläsaren gick i godo för häradsdomarens domsutslag.
Lekman i häradsrätt som verkade som bisittare till häradshövdingen, mot en andel av tingsgästningspengarna och de i häradet indrivna böterna, sedermera ett arvode. Ursprungligen valdes häradsnämndemannen av häradets (tingslagets) bofasta bönder, senare sockenstämman och från 1860-talet kommunfullmäktige.

I

Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en bonde fick rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.

K

Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads rättsskipning och förvaltning. De var bl.a. ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.

L

Lagenlig lantmätning.
Ursprungligen lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid Åbo hovrätt.
Lagmansämbete med tillhörande domsrätt (lagmansrätt) över ett visst område, parallellbenämning på lagsaga.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Ordinarie ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från urtima ting. Lagtima ting skulle enligt 1734 års lag hållas i en domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Inom hela landet eller (vanligen) i en viss trakt gällande allmän sedvänja.
Lagmannens meddomare under ett lagmansting som hölls gemensamt för hela lagsagan i lagsagans huvudort från medeltiden till 1630-talet, i motsats till lagmansting som bara hölls för ett visst härad. Landstingsnämnden bestod av nämndemän från lagsagans häradsrätter. Endast en enig nämnd kunde fälla lagmannens beslut.
De områden som anvisades åt en drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års regeringsform förbjöds utdelning av livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Titel för förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till inspektör för kronans styrmän och 1679 till lotsinspektör för hela riket. Beteckningen lotsålderman blev därefter titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett lotsområde eller för en lotsstation.

N

Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen nämndeman användes från och med 1600-talet också om ledamot av synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.

O

Kollektbössa av grovt trä där sjöfolket nedlade gåvor till förmån för ortens fattiga och allmänna kyrkliga ändamål. Offerstockar förekom längs farleder, speciellt på södra Åland.
Tjänst eller ämbete.
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
Bönen Fader vår. Fader vår ingick som ett läromoment i läsförhören och anteckning om framgång i förhören antecknades i husförhörslängderna.

P

Fullständigt, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.

R

Återstod, lämning, rest; vad någon resterar med i fråga om betalning av skatt eller annan avgift, till exempel hyra. Restantier infördes i en restlängd. Kammarkollegiums instruktion stadgade 1723 (efter oredan under stora nordiska kriget) att restantier äldre än tre år inte fick indrivas. Kronofogden ”ådrog sig balans” och blev skyldig att ersätta oindrivna skatter, en skyldighet som därefter blev allmän i all skatteindrivning.
Längd över kronans fordringar av obetalda kronoavgifter och -skatter. Restlängden innefattade flera års innestående fordringar som inte hade gått att indriva av de skattskyldiga på reststämma, genom pantsättning eller utmätning. I längden upptogs varje restskyldig till namn, by och socken, i den ordning de var införda i uppbördsboken. Olika kronofordringar och sakören uppgavs i separata kolumner.
Uppbörd av resterande skatt, avgift eller annan skuld, även om uppbördsstämma för sådan uppbörd.
Av kronofogden och häradsskrivaren gemensamt undertecknat bevis på beloppet av indrivna skatter och avgifter i häradet (exempelvis djäknepenningar). Reversalen överlämnades till lantränteriet, vanligen i två exemplar.
Från medeltiden fram till 1725 officiellt namn på lantmätning (för skattläggning), jämte karta och beskrivning av ägorna. Enligt Gyldén avsågs ägors avfattande på karta och dessas beskrivning för ekonomiskt ändamål.
Term inom lantmäteriet vilken avsåg mätning och kartläggning av jordområde för betalning av skatt.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan handräckning till kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på förman för arbetsfolk.
Summariskt extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.

S

Det ursprungliga ordet för böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Särskilt under 1500-talet om böter utdömda i penningar.
(Kyrk)socknens förtroende- eller tjänsteman, en eller flera till antalet. Sexmännen tillsattes av kyrkostämman eller sockenstämman, från 1869 av kyrkorådet och sedan slutet av 1800-talet av läsförhören. De ansvarade i församlingen för bl.a. fattig- och sjukvården, sedligheten, allmänna ordningen och insamlingen av kyrkans tionde och kyrkliga böter. Sexmännen anlitades även av kronan vid taxering av brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de allt mer kyrkans ”moralpoliser” på församlingsnivå. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna.
Skeppsutgifter för in- och utförsel av varor från landet, vanligen beräknade per läst. Till umgälderna hörde till exempel tullavgift och tolag, last- och passpenningar samt tullkamrarnas särskilda sportlar för klareringen. Umgälden reglerades genom inhemsk lagstiftning och handelstraktater.
Benämning på vissa rättare under 1500–1700-talet, i Norrbotten kallades han vandringsrättare.
Årligen av alla hjonelag uppburen avgift i Åbo stift, för underhållet av S:t Görans hospital och helgeandshuset i Åbo.
Reglerade avgifter som ämbetsmän och tjänstemän hade rätt att uppbära som vedergällning för tjänster i samband med sin ämbetsutövning såsom för upprättande av köpebrev, besvär och kopiering. Sportelmedel uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en befattning var.
Fastigheter som kronan på olika villkor överlät åt en stad. Särskilt under 1500- och 1600-talen uppmuntrades anläggandet av städer på kronojord. Också äldre städer fick betydande jordområden som bestod av krono- eller ibland tillbytta frälse- eller skattehemman. Donationerna var av tre typer: 1) donationer med fullständig allodialrätt, 2) donationer givna ”till evärdelig ägo” men utan rätt för staden att avhända sig området, 3) donationer som enbart bestod av nyttjanderätt medan kronan förbehöll sig äganderätten.
Att för viss tid eller tills vidare avstänga eller skilja någon från sin tjänst (och med denna förenade rättigheter och förmåner). Suspendering var vanligen en påföljd för tjänstefel eller tjänsteförsummelse. Termen används också om att upphäva eller upplösa något, till exempel privilegier eller beslut.
Trosbekännelsen, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.

T

Hustavlan, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.
Textdelar, anmärkning om läskunnighet i kommunionböcker.

U

Allmän benämning på kronans tjänsteman eller häradets förtroendeman som hade ansvaret för att uppbära kronoskatt eller en viss allmän pålaga. Exempel på uppbördsmän var kronofogdar, fiskaler, länsman, fjärdigsman och sexman. Under stora ofreden var ”uppbördsmän” en benämning på sådana tjänstemän vid den ryska ockupationsförvaltningen som hade som central uppgift att organisera och verkställa uppbörden av de skatter som pålagts allmogen av ockupationsmyndigheterna. I Åbo generalguvernement avsågs med uppbördsmän från och med 1717 fogdarna i fögderierna. Undantagsvis kunde även präster uppträda som uppbördsmän och även länsmän kunde betecknas som uppbördmän. I Viborgs kommendantskap kallades starosterna ofta uppbördsmän.
Benämning från och med 1500-talet på beriden mansperson med uppgift att övervaka, tillse eller att kräva in något. Utridare fanns inom flera förvaltningsgrenar såsom vid länsförvaltningen samt i städer. När polisväsendet på landsbygden organiserades 1891, indrogs utridarebefattningarna.