Lista över hänvisningar
Juhlin-Dannfelt, Hermann (red.)
, Lantmannens uppslagsbok under medverkan av talrika fackmän
, Stockholm: Norstedt
1923
.
http://runeberg.org/lantuppsl/
A
Forskningsanstalt inrättad 1898 i Ånäs i Helsinge med självständiga avdelningar och forskningsstationer för växtodling och redskapsprovning, växtförädling, entomologi, växtpatologi, agrikulturkemi, mossodling och agrikulturfysik, husdjursskötsel och husdjursförädling. Försöksväsendet leddes från 1923 av en centralkommission under Lantbruksministeriet, vilken 1957 ombildades till Lantbrukets forskningscentral. Lantbruksekonomiska försöksanstalten verkade i anslutning till Helsingfors universitets lantbruksundervisning och under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Hemman anslaget för ad pios usus. Akademihemmanen var antingen skänkta av kronan eller enskild person med full äganderätt till universiteten eller som bidrag till avlöningen av lärare och tjänstemän (prebendehemman). Alla akademihemman var befriade från ränta och tionde, skjutsningsbesvär m.m.
Bevillning som utgick av alla skattskyldiga. Namnet ”allmän bevillning” uppkom i mitten av 1700-talet, men själva skatten fanns långt tidigare. År 1680 kallades den ”extra ordinarie bevillning”, 1699 ”kontribution” – en benämning, som återupptogs i slutet av 1700-talet – och år 1734 ”försvarshjälp”.
Bonde som hade anlagt hemman på allmänning, vanligen med ständig besittningsrätt till jorden.
Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig avgift till kronan.
Upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega. Arrende förutsatte ett skriftligt avtal såvida parterna inte nöjde sig med muntligt avtal. Arrenden ingicks för en viss tid, högst 50 år, eller under arrendatorns livstid, undantagsvis också under upplåtarens livstid (till exempel fideikommiss). Arrendet, vanligen i penningar eller naturalster, samt dagsverken till jordägaren fastslogs i arrendeavtalet och skulle betalas senast tre månader före arrendeårets utgång. Även nyttjanderätten (till exempel jakt och fiske, skog och torv) fastslogs i avtalet.
Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Kameralt begrepp som innebar att ett hemman fick bli utan åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Vräkning av en åbo från hans hemman. Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas dispositionsrätt över fastigheter.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta hemman stå utan åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman, stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och besvär som tidigare utgått därifrån.
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Dag då avrad skall erläggas, enligt äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Benämning på jord som låg utanför by eller hemman och som innehades mot särskild avrad till kronan. Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
Av husbonde utfärdat intyg över att tjänare eller tjänstehjon hade lämnat hans tjänst. Betyget skulle innehålla namn, ort och ställe där personen hade tjänat, anställningstiden samt uppgifter om den anställdas alkoholbruk och leverne, arbetets art och den anställdas förmågor. Betyget var betydelsefullt särskilt då en tjänare fyttade till en annan församling. Avskedsbetyget måste uppvisas för kyrkoherden i utflyttningsförsamlingen innan utflyttningen fick ske och ett flyttningsbetyg fick utfärdas.
Av arbetsgivare utfärdat intyg över en tjänstemans avsked från tjänsten.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets mantal förändrades. Motsvarande delning av hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Överlåtelseavgift för rusthåll. Avgiften skulle betalas inom tre månader och uppgick till en procent av köpe- eller transportskillingen. Den uppbars av regements- eller mönsterskrivaren.
Från och med storskiftet om avskiljande av sådan mark som ett hemman innehade utöver sitt hemmantals behov, vanligen skog.
Enligt skogsordningen 1683 och storskiftet i Finland efter 1775, överloppsjord som kronan frivilligt överlåtit till enskild eller bysamfällighet, särskilt skogsmark. Avvittringar förekom framför allt i Österbotten.
Från 1683 av lantmätare slutgiltigt fastställd gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
B
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Då olika personer ägde jorden och räntan av frälsenatur. Det gällde dels skattehemman vilkas ränta kronan avstått till enskild person, dels sådana frälsehemman som ägaren avsagt sig mot förbehåll om erhållande av räntan.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar, häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt hus på helt hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Allmänning som byamännen fritt fick förfoga över (för husbehov), vanligen den skog som låg närmast byn.
E
Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland). Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.
F
Av underrätt förd förteckning över fastigheternas rättigheter i ämbetsdistriktet, ursprungligen och ofta uppdelad på lagfartsboken och inteckningsboken.
Fast eller lös egendom som genom särskilt förordnande eller testamente skulle gå i arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (universal) eller del (singular) fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En förening föreskrevs varje socken, genom kungligt brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd, undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial, brev och sockenbeskrivningar frågor som gällde nyodlingar, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier och rovdjursutrotning. Sällskapet verkade också för att grunda skolor och förbättra undervisningen. Hushållningssällskapet erhöll statliga anslag för sin verksamhet och verkade fram till grundandet av Lantbruksstyrelsen 1892 som ett led mellan regeringen och de regionala lantbrussällskap som grundades från 1820-talet och framåt. År 1905 inskränktes hushållningssällskapets verkningsområde till de svenskspråkiga kommunerna i Egentliga Finland och på Åland.
Tekniskt utbildad tjänsteman vid Lantbruksstyrelsens fiskeriavdelning. Fiskeriingenjören bistod då förslag och ritningar utarbetades till inrättningar för fiskens framkomst i vattendragen samt till anstalter för att hindra att fiskevatten förorenades av avfall från fabrikerna och till vattenledningsanordningar för fiskodlingsanstalter, liksom till andra vattenbyggnader och inrättningar i anknytning till fisket.
Från 1860 ämbete och ämbetsverk som lydde under Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en äldre och yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Anteckning i domstolsprotokoll om att pantsatt fast egendom, med eller utan ägarens medgivande, hade ställts som säkerhet för pantinnehavarens fordringar. Fordringsinteckningar förekom för att panter i vanliga fall måste vara i borgenärens händer för att kunna realiseras för obetalda skulder. De gav borgenären befogenhet att genom myndighets försorg få fastigheten exekutivt såld på auktion för att få ut sin fordran. Fordringsinteckning kunde i allmänhet inte göras utan fastighetsägarens skriftliga och bevittnade på fordringshandlingen tecknade medgivande. Såsom fastighetsägare betraktades i allmänhet den som hade lagfart. Utan fastighetsägarens medgivande kunde dock ”tvångsinteckning” göras.
Tjänstetitel på högre tjänsteman vid Forststyrelsen och forstförvaltningen. Forstmästaren hade akademisk slutexamen i forstvetenskaper och hade tjänstgjort som revirforstmästare i minst ett års tid. Forstmästare motsvarade svenska tidens jägmästare. Sedermera blev forstmästare också en akademisk titel för den som avlagt skogsexamen.
Kameral benämning på frälsehemman där ägaren avstått jordäganderätten till någon annan men behållit rätten till den årliga räntan. Frälseskattehemman förekom under några decennier i mitten av 1700-talet. De avskaffades 1789 då bönderna fick rätt att inneha frälsejord.
G
Från 1783 namnet på Lantmäterikontoret i Stockholm. Generallantmäterikontoret var ett centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Styresman för lantmäteriet 1628–1642 med kunglig fullmakt. Generalmatematikern ansvarade för uppgörandet av kartor över de svenska landskapen, geometriska mätningar för skattläggningen, ägodelningar och fortifikationsändamål samt mätningar som främjade utvecklingen av kommunikationerna och bergsbruket. Han skulle också utbilda nya lantmätare. Tjänsten innehades av Andreas Bureus och den indrogs efter hans död. Den nya inrättningen underställdes därefter Räkningekammaren (Kammarkollegium).
H
Jordbruk där jordägaren och arrendatorn delade på avkastningen. Det innebar vanligtvis att jordägaren stod för jord och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragare, arbete och husens underhåll. Vardera tog hälften av skörden.
Sedan början av 1800-talet vid herrgård fastanställd vanligen gift arbetskarl som för sin avlöning arbetade endast vissa dagar i veckan hos husbonden.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Om hemman som brukades under ett annat hemman, vilket stod för hemmanets räntor och andra utlagor; särskilt om hemman som var utan åbo och laglig bostadsbyggnad. Hörde vanligen till en stad eller ett säteri.
Vid till- och avträde av arrende förrättades syn av arrendejorden och dess fastigheter. Vid synen uppskattades vad det skulle kosta att sätta jord och byggnader i gott skick. Summan av dessa kostnader kallas husröteersättning. Var husrötan större vid avträdessynen än vid tillträdessynen, ansvarade arrendatorn för skillnaden, den så kallade husrötebristen. Var husrötan mindre skulle arrendatorn uppbära skillnaden.
Lån mot säkerhet i fast egendom som förblir i gäldenärens ägo och där fordran säkerställs genom inteckning i egendomen. Hypotekslånen blev lagliga genom den Palmstruchska bankens privilegiebrev 1656. Då Sveriges riksbank grundades 1668 övertogs skyldigheten att låna till jordbruket av denna bank. Riksbanken måste dock tidvis starkt inskränka eller helt upphöra med långivningen varför man i riksdagen upprepade gånger i början av 1800-talet framställde förslag om inrättande av särskilda hypotekslåneanstalter för jordbruket. Då detta inte ledde till något resultat inrättades på enskilt initiativ lokala hypoteksföreningar.
Person som arrenderade ett jordbruk på sådana villkor att hälften av den årliga avkastningen gick till fastighetsägaren som arrendeavgift. Förekom redan under medeltiden då de ofta kallades bolag. Senare infördes benämningen hallnebruk. Vanligen stod jordägaren för mark och hus, medan brukaren stod för inventarier, dragdjur, arbete och husens underhåll. Senare blev det vanligt att vardera betalade hälften av kronoskatterna och andra till kronan utgående avgifter. Hälftenbrukare måste ha jordägarens fullmakt för att kunna rösta i prästval, oberoende av om jordägaren bodde i församlingen eller inte.
Vanligen skogsområde inom ett härad där områdets befolkning efter 1542 hade rätt till mulbete, jakt och fiske samt till att avskilja mark för nyodling för eget bruk. Häradsallmänningarna avskaffades successivt vid storskiftet. Nybyggarens rättsliga ställning på en häradsallmänning reglerades i Magnus Erikssons landslag. Allmänningsbonden var inte ägare utan åbonde och hans jord räknades som lösöre. Landslagen förbjöd svedjebruk på häradsallmänning. Förfoganderätten var efter 1542 inskränkt genom åtskilliga bestämmelser, förutom i norra Finland och Sverige. Från 1647 reglerades förfoganderätten striktare genom särskilt skogsordningar och förordningar om bergshantering, efter 1740 också om uppodling av kärr och mossar. Rätten att besluta om allmänningens förvaltning låg hos landshövdingen, sedan 1734 efter att häradsrätten hade hörts.
I
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
Odlad eller odlingsbar jord, term för beräkning av avkastningen på en tunna utsäde. Inrösningsjorden skulle fastställas före ett laga skifte. En del av dylik mark undantogs för skifteslagets gemensamma behov (som vägar och diken). Varje jordägare skulle få en någorlunda jämn blandning av sämre och bättre mark av såväl åker och äng, till en storlek som svarade mot hans andel i skifteslagets mantal.
Övervakare (och ledare) av väsentligen praktisk verksamhet. Inspektorn utövade tillsyn över yttre förhållanden och företrädde driftsherren gentemot de anställda. Det förekom exempelvis dykeri-, salteri-, sockerbruks-, väg-, egendoms-, frälse-, gårds-, lantbruks-, bruks-, skogs- och gruvinspektorer.
Undervisare och rådgivare för mjölkproducenter. Instruktörer för mjölkhushållning fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
J
Privilegium för kungligt hov, ursprungligen också frälseman, att jaga vissa djur, främst björn, älg, rådjur, räv och rapphöna. Jaktregal infördes genom riksrådsbeslut 1488 som förbjöd bönder och präster att jaga regaldjur på sina marker, vilket avskaffades 1789. Jaktstadgan 1808 tillerkände jordägaren full jakträtt och avskaffade friheten att jaga rovdjur utan jordägarens tillstånd.
Avskiljande av en del av ett skattehemman till en lägenhet (tomt), utan att stomhemmanets mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot avsöndring av särskilt skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av torp på skattejord.
Jordägarens rätt till del av mineralfyndighet som utvanns av annan person på hans mark. Jordägaren var berättigad att delta i gruvarbetet och få en del av vinsten i utbyte mot att han också ansvarade för en del av kostnaderna för arbete, byggnader, redskap och förråd. Vid tvister kunde inmutaren hänskjuta saken till domstol eller till skiljemän. Jordägaren måste, senast vid utmålsläggningen, anmäla sin avsikt att utnyttja jordägarandelen.
K
Rådgivare och undervisare i skötsel av boskap. Anställda konsulenter och instruktörer i kreatursskötsel fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Rådgivare och undervisare i tillverkning av ost. Konsulenter i ostberedning fanns vid Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskapen.
Läroanstalt eller ambulerande skola med undervisning i skötsel av hornboskap. Utbildningen kunde vara teoretisk, praktisk eller praktisk-teoretisk. Den första utbildningen för kreaturskötare inleddes 1869 i en deje- och koskötareskola där man också utbildade mejeripersonal. Från 1893 bildades särskilda kreaturskötarskolor. Kreaturskötarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Benämning på med statsmedel bekostade eller understödda dikningsarbeten.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna. Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
L
Officiell benämning på lagenligt jordskifte som, under överinseende av lantmäteriväsendets styrelse och landshövdingen, slog fast gränserna mellan län, härad och socknar, byalag och samfälligheter, enstaka lägenheter, allmänningar och kronomarker. Termen användes under svenska tiden också för den lantmäteriförrättning där en bys ägor sammanslogs till en enda jordmassa och fördelades på nytt. mellan delägarna i byn. Skiftet skulle fastställas av häradsrätt. 1809–1848 vara laga skifte benämning på en slags kompromiss mellan storskifte och enskifte. Från 1848 användes termen i samband med storskifte om skiftesberedning, skifteskomplettering, skiftesreglering, skiftesjämkning och intressentskifte, från och med 1916 om nyskifte.
Allmänning som tillhörde och nyttjades av hela befolkningen i ett landskap eller län (eller en viss del därav). I Finland förekom landsallmänningar allmänt ännu i början av 1300-talet. Därefter förklarade kungen landsallmänningarna för kronans egendom och utnyttjade dem för kolonisation. Allmogens förfoganderätt inskränktes ytterligare successivt efter 1542. Enligt 1734 års skogsordning hade landshövdingen ensam beslutanderätt efter att ha hört häradsrätten. Kronan hade överinseendet över skogsavkastningen.
Tekniskt kunnig statstjänsteman vid Senatens jordbruksexpedition, efter 1922 vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksingenjören ansvarade för vattentekniska arbeten som främjade lantbruket. Kompetenskraven var ingenjörsexamen vid Polytekniska institutet, sedermera Tekniska högskolan.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Regional sammanslutning med uppgift att stöda, utveckla och främja lantbruksnäringen. Lantbrukssällskapen samarbetade genom Lantbruksstyrelsen (tidigare genom Finska Hushållningssällskapet) med regeringen och ansvarade för den regionala lantbruksförvaltningen samt utövade tillsyn över lokala lantmannagillen. Lantbrukssällskapens verksamhet stöddes med statsanslag, och deras anställda konsulenter och instruktörer kompletterade eller ersatte de agronomer som lydde direkt under Lantbruksstyrelsen. Efter andra världskriget grundade lantbrukssällskapen kolonisationsavdelningar för att verkställa 1945 års jordanskaffningslag. Lantbrukssällskapen motsvarade hushållningssällskapen från svenska tiden, varav Finska Hushållningssällskapet fortsatte att verka i Finland. Lantbrukssällskapen slöt sig 1906 samman i Lanthushållningssällskapens Centralförbund. År 1908 trädde de svenskspråkiga lantbrukssällskapen ur den finska centralorganisationen och bildade Svenska lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
I början av 1900-talet omformades de tidigare lantbruksinstituten till lantmannainstitut, som i praktiken kom att utgöra en tilläggs- eller fortsättningsutbildning till jordbruks- och lantmannaskolor. Lantmannainstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt som under en vintertermin erbjöd teoretisk undervisning i lantbruk för elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk. För undervisning i både teori och praktik fanns mera omfattande lantbruksskolor. Lantmannaskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Tjänsteman anställd av Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen, för att i länen bistå med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor. Länsagronomerna kallades från 1921 för distriktsagronomer. ”Länsagronom” var även en äldre titel på en jordbrukskonsulent anställd av lantbrukssällskapet i ett län.
N
Kameral beteckning sedan senare delen av autonoma tiden för livsmedel, arbetsredskap, beklädnadspersedlar eller annan nyttighet som gavs som en förmån i ett anställningsförhållande utöver lönen; sedermera gratis eller till ett nedsatt pris erhållen bostad, bil eller annan nyttighet som vid inkomsttaxeringen ges ett värde som sedan läggs till den skattskyldiges övriga intäkter.
O
Äldre beteckning för jord på landet, innehavd med full äganderätt, särskilt arvegods. Ägaren, odalbonde eller odalman, hade fulla medborgerliga rättigheter, inbegripet stämma på tinget.
Arbetsbetyg, intyg av en husbonde att en tjänare eller tjänarinna var fri från tjänsten. Intyget innehöll också vitsord om hans eller hennes arbetsinsatser och uppförande. Den vanliga avskedsdagen var den 25 oktober. För orlovssedeln krävdes inte charta sigillata-avgift.
R
Avgift införd 1687 för erkännande av kronans rätt till något som utnyttjas som privilegium (till exempel rekognition på stämplat papper och rekognition på kronans skog för bergsverk och bruk).
Hemman som utstyckades vid avvittring av rekognitionsskog.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Kameral benämning på ett frälsehemman där både äganderätten och räntan tillhörde frälserättsinnehavaren.
Med skiljemärken dragen gränslinje för skifteslag, förvaltningsområde som län, härad, socken, by eller nyttjanderätt i gruva, vattenområde, kronojord eller allmänning. Avsikten är att skilja landområden från varandra. I vid bemärkelse används benämningen också om de märken som lagts ut för att markera en dylik gränslinje. Rågången indelas i flyttbara rår och rörstenar med uteliggare och fasta råmärken, som av gammalt erkänts som laga skillnad. ”Rågång” används också om själva förrättningen som ursprungligen utfördes av revkarlar. Från 1725 skulle rågång alltid utföras av lantmätare i de berörda personernas närvaro.
S
Vissa gårdar åliggande arbetsskyldighet från oprivilegierad jord i socknen, ursprungligen för prästerskapets eller kyrkans räkning. Under medeltiden utgick vissa utskylder till kronan från all oprivilegierad jord i form av arbetsskyldighet vid byggande av borgar m.m. Dagsverksskyldigheten till kronan inlades senare i grundräntan och förvandlades till penningutskylder. Genom skiften och andra regleringar avlöstes så småningom dagsverksskyldigheten av penningarrende.
Under 1600-talet uppkommen, på 1700-talet vedertagen term för donationshemman av skattenatur, där kronan hade donerat endast hemmanets skatter till en adelsman medan hemmanet brukades av en (självägande) bonde och hans arvingar som hade bördsrätt till skattehemmanet. Skattefrälsehemman avskaffades slutgiltigt 1789, då alla bönder fick rätt att inneha såväl jord som ränta i allmänt frälse.
Sedan början av 1800-talet benämning på manlig och vanligen gift lantarbetare, som var hel- eller deltidsanställd på en egendom och fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen. Beroende på villkoren kallades stataren stattorpare, statdräng eller statkarl (spannmålskarl). Stataren hade i regel lagstadgad skyldighet att arbeta alla arbetsdagar hos husbonden. I statskontraktet ingick att hustrun hade mjölkningsplikt (ofta tre gånger per dag). Stataren hade fri bostad med bränsle samt läkarvård och medicin. Emedan avlöningen inte var beroende av statarfamiljens storlek, hörde statare med stora familjer till de fattigaste lantbruksarbetarna fram till 1920-talet. Flera familjer var ofta inhysta i samma hus, en så kallad statarekasern. Bostadens storlek för en statarfamilj reglerades genom lagstiftning. Systemet med statare avskaffades i Sverige 1945.
Agronom anställd av staten med hela landet som verksamhetsfält, ansluten till Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen. Statsagronomen hade till uppgift att bistå lantbrukssällskap, myndigheter och jordbrukare med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor.
Statsanställd undervisare och rådgivare inom mejerisektorn. Statsmejeristerna lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen.
Mellanting mellan torpare och statare, en på viss lantegendom anställd och under legostadgan lydande vanligen gift manlig lantarbetare som hade rätt att bebo ett (stat)torp eller en backstuga på husbondens ägor och att bruka därvidliggande stycke jord, mot ett visst antal kvinno- och mansdagsverken på huvudgården.
Skriftligt arbetskontrakt mellan husbonde och tjänstefolk som ingicks genom att husbonden överlämnade till tjänaren den så kallade städjan eller städjepenningen. Kontraktet innehöll kvitto på orlovssedeln och uppgift om lönevillkor, för statare om statlistan, det vill säga de förnödenheter som hela eller en del av lönen utbetalades i samt andra förmåner som tillkom, till exempel kläder, sjukvård och mediciner.
Löneförskott som överlämnades av husbonden till tjänstefolket då de ingick arbetskontrakt med honom. Därutöver utfärdade husbonden skriftliga bevis på anställningen.
Centralförbund för de svenskspråkiga lantbrukssällskapen i Finland. Efter andra världskriget tilldelades förbundet uppgifter gällande verkställandet av kolonisationen som till stor del berörde den förflyttade befolkningen. Förbundet verkade enbart i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner och arbetade i samråd med det finskspråkiga Lanthushållningssällskapens Centralförbund.
T
Läroanstalt med högre utbildning i trädgårdsskötsel. Trädgårdsinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Trädgårdsskolorna som inrättades från 1880-talet upprätthölls till en början med statsunderstöd av enskilda trädgårdssällskap eller personer. För högre utbildning i trädgårdsskötsel fanns trädgårdsinstitut. Trädgårdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
U
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Det utstakade området med en viss storlek omkring ett malmstreck eller en nyupptagen gruva som anger inom vilka gränser malmen får brytas. Utmålets gränser fastslogs av bergmästaren enligt regler från 1741 och 1757. Lagstiftningen förnyades 1883 och 1932. Utmål beviljades då åt finländska medborgare eller finländska juridiska personer. Jordägaren hade rätt att delta i brytningen och få hälften av vinsten. Han måste dock hävda sin rätt senast då utmålet fastställdes. Under 1700-talet skulle utmålets gränser utmärkas med en råsten med uthuggarens namn och årtal.
Inom skogsbruket utmärkning av träd för avverkning och gallring. Stämplingen utfördes av en utsyningsman.
Å
Arrendator av kronans, frälsets, en allmän inrättnings, ett bruks eller kyrkans hemman, huvudsakligen med ärftlig besittningsrätt. Samma benämning användes också om den åbo som satt kvar på gamla arrendevillkor efter att jordegendomen genom köp hade övergått till en annan. Kronans hemman kunde efter 1808 fritt skatteköpas av åbon.
