Lista över hänvisningar
Pesonen, Niilo
, Terveyden puolesta – sairautta vastaan. Terveyden- ja sairaanhoito Suomessa 1800- ja 1900-luvulla
, Porvoo: WSOY
1980
.
A
Delvis med lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium i Tavastehus grundat 1932. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Sjuksköterska som var anställd på landet av en kommun eller en församling. Arbetsgivaren kunde från 1899 få statsstöd för kostnaderna. Förutsättningen var att sjuksköterskan hade genomgått sjuksköterskekurs samt att det i kommunen fanns en kommunalläkare eller en annan läkare som utförde motsvarande uppgifter.
Person som hade till uppgift att resa omkring och utföra smittkoppsvaccineringar. De ambulerande vaccinatörerna utsågs i början av 1800-talet av Finska Hushållningssällskapet, som vid behov också anordnade utbildning. De fick reseersättning för två hästar och innehade samma dagslön som en provinsialläkare. Dessutom erhöll de en ersättning för varje framgångsrikt utförd vaccinering.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
Centralsjukhus för obotliga mentalpatienter, särskilt de som fanns på Själö 1841–1961 (1619–1840 Själö hospital), invid Kexholm 1889–1927 och i Kuppis från 1892.
B
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Reglemente som gällde badarskråets verksamhet och som gavs av Collegium medicum 1807. I reglementet fastställdes badarnas uppgifter och vilka färdigheter de skulle ha. Badaren skulle upprätthålla en bastu med olika typer av bad. Han skulle kunna raka skägg, koppa, slå åder, anlägga blodiglar och plåster med spansk fluga, rengöra naglar och liktår, känna till de medel med vilka blod kunde stämmas, kunna ge första hjälpen vid benbrott och färska sår samt känna till smärre kirurgi.
Kvinna som var utbildad och hade rätt att yrkesmässigt biträda vid förlossningar. Från 1711 skulle barnmorskorna övervakas av Collegium medicum. År 1711 fastslogs ett reglemente för Stockholms barnmorskor. Efter två års praktik och undervisning skulle de utexamineras i Collegium medicum och inskrivas i skrået. Från och med 1724 gällde detta alla rikets barnmorskor. Barnmorskorna övervakades från och med 1777 av stadsläkaren eller provinsialläkaren, från och med 1860 av Medicinalverket. År 1811 bestämdes att en person som ville bli barnmorska först skulle praktisera ett halvt år hos en auktoriserad barnmorska samt att alla barnmorskor skulle ha två praktikanter. År 1859 fastslogs att utbildningen skulle vara i två år och eleven skulle kunna läsa och skriva. Förutom förlossningskonst skulle en färdig barnmorska kunna slå åder, koppa, ge lavemang, sätta igel, vaccinera, ta tillvara och förvara vaccinationsämnet. Dessutom skulle hon känna igen symptomen på syfilis.
Regler för barnmorskeyrket. De första barnmorskereglementena gavs under svenska tiden 1711 och under autonoma tiden 1860.
Läkare som förutom provinsialläkaren var anställd inom ett provinsialläkardistrikt. Anställningen av biträdande provinsialläkare föreslogs i Finland 1811. De skulle ha samma kompetens som provinsialläkarna och i sin yrkesutövning följa den instruktion som var fastställd för provinsialläkarna.
C
Medicinalväsendets kollegiala styrelse, grundad 1663 i Stockholm under namnet Collegium medicorum (till 1680) som läkarnas intresseorgan. Från 1685 inledde kollegiet undervisning med offentliga dissektioner i Stockholm. Nya privilegier utarbetades 1688, men stadfästes först 1698. Då blev kollegiet ett kungligt kollegium med riksomfattande status och ett centralt ämbetsverk. Samtliga praktiserande läkare skulle examineras inför kollegiet och fick därefter ta plats som ledamöter. Från 1750 skulle Collegium medicum censurera och godkänna samtliga böcker i medicin före utgivningen. Om de innehöll arkana läkemedel skulle författaren skicka in det hemliga receptet för förvaring. År 1797 blev medicinalkollegiet en överstyrelse för hela landets medicinal- och sanitetsväsen. Medicinalkollegiet leddes av en preses och hade endast ett fåtal ledamöter.
Benämning på Collegium medicum, använd av Kansliexpeditionen före 1811.
Det förhör som en universitetsutbildad läkare och kirurg avlade i praktisk medicin inför Collegium medicum. Ett godkänt förhör var en förutsättning för att bli legitimerad och få rätt att utöva medicin. Praxis infördes 1823. År 1878 bestämdes att de läkare som studerat utomlands skulle avlägga förhöret inför den medicinska fakulteten i Alexanders-universitetet.
D
Under senatens ekonomiedepartement verkande överstyrelsen för Finlands vårdanstalter för mentalsjuka. År 1839 framlades ett förslag till ny författning om organisationen av mentalvården. Det högsta överinseendet skulle innehas av en direktion. I den ingick cheferna för senatens kansli- och ecklesiastikexpeditioner samt generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Medicinalverkets sekreterare skulle också vara sekreterare i direktionen för dårvården. Generaldirektören skulle verkställa direktionens beslut. Medicinalverkets kamrer var också kamrer vid direktionen. Dessutom hade direktionen en ombudsman. År 1878 slogs direktionen för dårvården ihop med Överstyrelsen för medicinalverket samt Collegium medicum, och Medicinalstyrelsen grundades som ett kollegialt ämbetsverk.
Tjänsteman som ansvarade för och beredde ärenden som gällde veterinärmedicin i Medicinalstyrelsen. Djurläkaren deltog i de förhör som ordnades för legitimeringen av veterinärer.
E
Statlig veterinärtjänst som förekom utöver länsveterinärerna. År 1877 fanns extra djurläkare i Helsingfors, Björneborg och Jyväskylä.
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Extraordinarieläkare användes som vikarier för att sköta lediga befattningar. Medicinalstyrelsen kunde också förordna dem att sköta andra uppdrag inom hälso- och sjukvården.
F
Sjukhus med friplatser för fattiga. Ett dylikt sjukhus (Libeckska fattiglasarettet) fanns i Gamlakarleby . Det hade grundats med en testamentsdonation av apotekaren Gustaf Libeck och öppnades 1853.
Sjukhus som bekämpade grasserande epidemier av särskilt återfallsfeber och fläckfeber som spreds främst 1868–1870, 1876–1877 och i fånglägren 1918. Ett febersjukhus fanns bara i Helsingfors. Det grundades med stöd av stadens fattigkassa och privata medel. Det flyttade flera gånger innan sjukhuset fick en egen byggnad år 1886 och började kallas Kommunala sjukhuset. År 1894 bytte det namn till Maria sjukhus.
Arméläkare i fält eller vid flottan med huvudsakligen kirurgiska uppgifter, var upptagen på Krigskollegiums stater. Sedermera användes termen om en person som bland allmänheten utövade den så kallade lilla kirurgin, det vill säga behandling av lättare yttre skador, tandutdragning m.m. År 1753 utökades fältskärernas utbildning med obligatorisk praktik vid Serafimersjukhuset i Stockholm. Kraven för mästarfältskärer var dock obestämda och deras utbildning varierade. År 1795 preciserades kraven och noggrannare bestämmelser infördes. År 1807 krävdes att en fältskär skulle ha de medicinska myndigheternas tillstånd för att praktisera. Under den autonoma tiden skulle det finnas sex fältskärer i varje skarpskyttebataljon. Fältskärer verkade som underofficerare och benämningen var i bruk fram till avskaffandet av de finska skarpskyttebataljonerna 1901–1902.
Läkare vid statligt fängelse. I Finland instiftades en fängelseläkartjänst i alla åtta fängelser 1811. Fängelseläkaren skulle vara väl insatt i kirurgi. I praktiken förenades fängelseläkartjänsten ofta med tjänsten som läkare vid länsfängelset.
Statlig utbildningsanstalt för sjukvårdare vilken från och med 1906 meddelade grundläggande undervisning i sjukvård i anslutning till länssjukhusen. En sådan skola fanns ursprungligen bara i Helsingfors, från 1930-talet också i Åbo och Viborg. Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola bytte 1930 namn till Statens sjuksköterskeskola. Skolan förestods av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Utbildningen innebar att eleverna innan de började arbeta på avdelningarna gick kurser där de nödvändiga grundkunskaperna för det blivande yrket lärdes ut.
Läkartjänst som innebar ansvar för en vaccindepot. År 1837 fanns en föreståndartjänst endast i Åbo. År 1877 var de fyra: i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad (Vasa).
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsens förråd, med uppgift att övervaka inköp och underhåll av till exempel möblemang och tillbehör, belysningsarmatur och värmeanläggningar som användes vid styrelsen och i de statliga sjukhusen. Ursprungligen tillsattes befattningen på förordnande, från och med 1910 blev den en fast tjänst, jämställd med biträdande kamrerare.
G
Medicinalstyrelsens ledande tjänsteman. Fram till 1927 var generaldirektören ledare i ett kollegium bestående av ett antal medicinalråd. Därefter fungerade han som ensam ämbetsverkschef med olika avdelningar under sig. Generaldirektören skulle vara medicine och kirurgie doktor, samt legitimerad läkare. Han gjorde årligen inspektionsresor för att inspektera sjukhus, andra sjukvårdsinrättningar samt apotek.
Från 1829 högsta styresman i Överstyrelsen för medicinalverket. Tjänsten överfördes också till Medicinalstyrelsen 1878. Generaldirektören ansvarade för utvecklandet av medicinalväsendet och dess finanser, administrationen av länssjukhusen och andra medicinska inrättningar. Därtill var han ordförande för Collegium medicum. Generaldirektören förutsattes vara promoverad doktor i medicin och bosatt i Helsingfors där universitetet fanns.
I
Befattning grundad 1929 vid Medicinalstyrelsen för inspektion av sjuksköterskeundervisningen. Inspektrisen skulle vara utbildad sjuksköterska och ha erfarenhet av undervisningen av sjuksköterskor. Hon utnämndes av Medicinalstyrelsen sedan befattningen hade varit lediganslagen i trettio dagar. Befattningen hörde till den nionde avlöningsklassen.
Läkare som ansvarade för verksamheten vid en hälsobrunn. Mineralvattensbrunnarna skulle sedan 1797 övervakas av Collegium medicum. Om hälsbrunnen låg inom en stad innehades tjänsten som intendent oftast av stadsläkaren. Stadsläkaren i Åbo var alltid intendent för Kuppis källa. Källorna i Nådendal och Raumo hade tidvis egna intendenter.
Tillfällig institution för vård av veneriskt sjuka.Tillfälliga kurhus kunde grundas för en period på mellan sex och åtta veckor. Tillståndet förlängdes i praktiken ofta eftersom behandlingen inte kunde fullföljas på en så kort tid. År 1809 grundades ett tillfälligt kurhus i Ekenäs.
K
Tjänsteman vid Medicinalstyrelsen. Kamreren utsågs fram till 1927 av Medicinalstyrelsens kollegium. Kamreren skulle ha avlagt kameralexamen, senare lägre förvaltningsexamen.
Ansvarig tjänsteman för den ekonomiska förvaltningen i Överstyrelsen för medicinalverket. Kamreren utsågs av Senatens ekonomiedepartement på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Av innehavaren krävdes utbildning som läkare.
Tjänsteman som utförde operationer på ett länssjukhus. En kirurg skulle 1811 vara kirurgie magister. Han följde i övrigt samma reglementen som länslasarettets läkare.
Statligt undervisningssjukhus som förvaltades av universitetets medicinska fakultet. Det öppnades i Helsingfors 1833. Kliniska instutet hade formellt grundats i Åbo men hann inte inleda sin verksamhet före Åbo brand 1827. Det flyttades till Helsingfors tillsammans med universitetet och förenades med barnbördshuset som samma år också hade flyttats från Åbo till Helsingfors. Sjukhuset verkade dock först som ett kurhus för internering och vård av veneriskt smittade, varför Kliniska institutets 30 platser blev ett eget undervisningssjukhus och öppnade 1848 under namnet Nya Kliniken. Den resterande sjukhusverksamheten vid det gamla Kliniska institutet blev Nylands länslasarett.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte tjänst som klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en landskommun att anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få rätt att räkna sig tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Institution för vård av veneriska sjukdomar. Försök att grunda kurhus i Finland gjordes redan 1755. Det första var verksamt i Helsingfors 1785–1831. Kurhus skulle finnas från början av 1800-talet vid varje länslasarett. Det första inrättades i Heinola 1810, det sista i Kuopio 1822. De bytte 1822 namn till lasarett och kurhus.
Den ersättning som förmögna patienter erlade för mat i de finska kurhusen under 1800-talet. I Sverige var kurhusavgiften en personlig avgift som uppbars av varje mantalsskriven person 1818–1873.
Fördelningen av kostnaderna för ett kurhus. Läkarvård, medicin, bostad och annan vård bekostades av staten. Fattiga patienters matkostnader bestreds av deras församlingar. År 1811 ändrades bestämmelserna. Hemförsamlingens präst och länsman skulle då skriftligt intyga att en viss patient var medellös, och dennes underhåll bekostades då av staten. Förmögna patienter skulle själva stå för sina matkostnader.
L
Skriftligt utlåtande över en medicinsk undersökning av ett lik. Avsikten var att fastställa att den avlidne inte var skendöd och att undersöka huruvida dödsorsaken var en följd av ett brott mot liv. Enligt kyrkolagen 1686 skulle man alltid utreda tvivelaktiga dödsorsaker innan den döda fick begravas. Undersökningen skulle från 1752 utföras av provinsialläkare, stadsläkare eller Akademiens medicine professor, i undantagsfall av fältskären. År 1833 uppmanades de som utförde en rättslig likbesiktning att inte enbart granska de skadade organen och kroppsdelarna utan också fastställa de andra livnödvändiga organens skick. Dessutom skulle utlåtandena avfattas så att domstolarna utgående från dem skulle kunna dra riktiga slutsatser. Likbesiktningsattesten ersattes 1841 med en obduktionsattest.
Veterinär anställd inom länsförvaltningen.
Statligt finansierat länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Läkare som var anställd på ett länssjukhus.
M
Högsta myndigheten inom medicinalväsendet 1878–1991. Medicinalstyrelsen lydde under Civilexpeditionen i senaten och senare fram till 1968 under Inrikesministeriet, därefter under Social- och hälsovårdsministeriet. Medicinalstyrelsen ersatte Överstyrelsen för medicinalverket och direktionen för dårvården samt Collegium medicum. Fram till 1927 var Medicinalstyrelsen kollegial under ledning av en generaldirektör som var ordförande och ett antal medicinalråd som vart och ett ansvarade för medicinalväsendets olika grenar. Därefter blev det ett centralt ämbetsverk indelat i olika avdelningar med generaldirektören som högsta chef. Övriga tjänster vid Medicinalstyrelsen var assessor, djurläkare, extraordinarieläkare, sekreterare och kamrer. Under Medicinalstyrelsen lydde Statens serumlaboratorium.
Trohets- och tjänsteed som en badare avlade efter godkänd mästarebadareexamen. Stadsläkarna och -kirurgerna var skyldiga att upprätthålla en förteckning över de mästarebadare som avlagt mästarebadareexamen och mästarbadareed.
Examen som en badare skulle avlägga inför stadsläkaren eller kirurgen enligt föreskrifterna år 1807. Examen förutsatte att badaren tidigare hade en godkänd badarexamen, hade arbetat tre år som badare eller som assistent åt en läkare som var medlem i Collegium medicum. Han skulle dessutom ha förkovrat sig i sitt yrke och anatomi. Beslutet om godkänd examen fattades av Collegium medicum.
O
Sedan 1841 den skriftliga handling som upprättas för dokumentationen av en likbesiktning, under svenska tiden kallad likbesiktningsattest. Enligt instruktionen år 1841 skulle läkaren utföra obduktionen i närvaro av en statlig eller en stadens tjänsteman. Protokollet skulle antingen skrivas av läkaren själv eller av den närvarande tjänstemannen efter läkarens diktamen. Bägge skulle skriva under protokollet. Läkaren var dock ensam ansvarig för att de medicinska aspekterna blev korrekt nedskrivna. I protokollet skulle också antecknas den avlidnes namn, ålder, kön, yrke samt information om kroppsligt och själsligt tillstånd före och efter den händelse som ledde till döden. Dessutom skulle man ange den förmodade dödsorsaken, tid, plats samt kroppens tillstånd då den hittades. Dessutom skulle eventuell sjukvård som den avlidne erhållit anges. Utifrån obduktionsprotokollet skulle läkaren skriva ett läkarintyg. Senast åtta dagar efter likbesiktningen skulle två exemplar av läkarintyget samt obduktionsprotokollet i original skickas till landshövdingen. Efter 1936 användes obduktioner också för att fastställa dödsorsaker på grund av sjukdom.
Tjänsteman vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors som ansvarade för vården av veneriskt sjuka och för övervakningen av instrument, mediciner och sjukvårdsmateriel.
P
Institution i anslutning till Statens serumlaboratorium 1916–1924 vilken tillverkade rabiesserum och behandlade patienter som led av rabies. Institutet blev 1924 en avdelning inom Statens serumlaboratorium.
Tjänstgöringsområde för provinsialläkare. De första provinsialläkardistrikten, Borgå och Vasa, tillkom i Finland 1749/1750. Tavastehus tillkom 1752, Åbo 1753, Lovisa 1755, Björneborg 1758, Uleåborg 1773, Kuopio 1776, Åland 1779, Torneå 1781 och Heinola 1795. Gamla Finland indelades i fyra distrikt 1816. Distriktsindelningen justerades 1857. Antalet distrikt fixerades då till 50. Distriktsgränserna fick inte överskrida länsgränserna, utan varje län var indelat i flera distrikt. Efter 1883 grundades inga nya distrikt. Distrikten drogs in 1939 då sjukvården reformerades.
Läkartjänst som grundades för de speciella förhållandena i Lappland. Åren 1900 och 1901 grundades sex sådana tjänster och 1905 en sjunde.
R
Den medicinska inriktning som inom domstolsväsendet avsåg att klargöra rättsfrågor genom likbesiktning, obduktion vid misstanke om en onaturlig död, stadgad i kyrkolagen 1686 och i 1734 års lag. Från 1776 används termen också om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna och deras tillämpning, ursprungligen kallad medicinallagfarenhet.
S
Kurs i första hjälpen för allmänheten. Duodecim började hålla samaritkurser i olika delar av landet år 1889.
Ledande tjänsteman för kanslipersonalen inom Medicinalstyrelsen. Fram till 1927 utsågs sekreteraren av Medicinalstyrelsens kollegium. Sekreteraren i Medicinalstyrelsen skulle ha avlagt domarexamen, senare rättsexamen.
Tjänsteman som ledde kanslipersonalen i Överstyrelsen för medicinalverket. Sekreteraren utnämndes av Senatens ekonomiedepartementet på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Han hade också vissa uppgifter i Collegium medicum och i Direktionen för dårvården. Innehavaren av tjänsten förutsattes ha läkarutbildning. Tjänsten som sekreterare skulle tillsättas 1824, men det skedde först 1829.
Organisation inom Serafimerorden som instiftades 1787 och tjänstgjorde som ett centralt ämbetsverk med uppsikt över rikets länslasarett och hospital. Gillet föregicks av Hospitaldeputationen 1757–1766 och direktionen över hospitalen och barnhusen 1766–1773. Under perioden 1773–1787 innehades överstyrelsen över hospitalen och barnhusen av två serafimerriddare. Serafimerordensgillet bestod av Serafimerordens ordenskansler, två serafimerriddare samt en vice kansler, en överste skattmästare och en överste ombudsman. Genom en förordning av 1773 överstyrelsen och vården av rikets hospital och barnhus, senare också av länslasaretten övertagits av två serafimerriddare, vilka sedan 1776 biträddes av en generaldirektör över lasaretten. År 1787 övergick överinseendet av dessa anstalter till ett ordensgille. Under gillet, vars instruktion utfärdades 1791, lydde kansli, kamrerarkontor m.m. Serafimerordensgillet utnämnde lasarettsläkare och skulle också godkänna intagningen av sinnessjuka patienter. Gillet förlorade under 1800-talets lopp sitt allmänna överinseende över rikets samtliga hospital, barnhus och lasarett, men existerade i Sverige till 1876.
Person som har genomgått sjukskötarutbildning. Utbildningen av sjuksköterskor inleddes 1889. År 1910 reglerades kompetenskraven. Först på 1930-talet förenhetligades sjuksköterskeutbildningen.
Kurs för att utbilda sjuksköterskor. De första statliga kurserna ordnades på Kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors 1889. År 1891 utökades programmet och kurstiden förlängdes till ett år. År 1919 blev kurstiden tre år. År 1892 bestämdes att kurser också skulle ordnas på de statliga sjukhus där det fanns en lämplig översjukskötersketjänst. År 1909 inleddes den kommunala sjuksköterskeutbildningen vid Maria sjukhus i Helsingfors. Kurserna avslutades 1930 när sjuksköterskeutbildningen förenhetligades.
Äldre benämning på hospital eller lasarett eller enklare och mindre sjukhus i en församling för härbärgering och vård av sjuka och fattiga orkeslösa. År 1834 ålades församlingarna att under en epidemi grunda tillfälliga sjukstugor. Dessa övervakades av en kommitté, som leddes av kyrkoherden. Utgifterna för sjukstugans lokalkostnader bestreds av församlingen medan staten stod för kostnaderna för den egentliga sjukvården och medicinerna. I slutet av 1800-talet hade sjukstugorna vanligen 10–16 platser.
Korrektionsinrättning för kvinnor, omnämnd i Finland från 1630. Spinnhusen underhölls med de inkomster fångarnas arbete inbringade och med medel ur Spinnhusfonden. De sista spinnhusen drogs in 1871, varefter ett landsomfattande tukthus och arbetsfängelse för kvinnor, också kallat straff- och arbetsfängelse, grundades i Tavastehus. Spinnhusen sorterade under svenska tiden under Kommerskollegium, under autonomin under Senatens ekonomiedepartement. Spinnhus fanns i Åbo 1630–1871. Ett nytt spinnhus grundades i Villmanstrand 1816 för att minska trängseln i spinnhuset i Åbo. Det inledde sin verksamhet 1818 och fick en egen predikant 1820. Det var verksamt tills de kvinnliga fångarna flyttades till straff- och arbetsfängelset för kvinnor i Tavastehus. Anstalten omorganiserades därefter till ett arbetsfängelse för män.
Av staden anställd examinerad medicine doktor under svenska tiden och i viss mån ännu under autonoma tiden. Stadsfysikus räknades till stadsbetjänte. Den första stadsfysikus anställdes 1755 (Åbo) och nästa 1774 (Helsingfors). De ersattes under autonoma tiden med stadsläkare. I Ryssland var stadsfysikus från och med 1715 titeln för chefen för medicinalförvaltningen i sådan stad som hade stadsläkare, och från och med 1797 titel för inspektören för guvernementsmedicinalförvaltningen, trots att denne inte deltog i hälsovården i någon stad.
Kirurg som var anställd av en stad. En dylik fanns upptagen på rådhusets stater i Stockholm 1729, och räknades till stadsbetjänte. Också en fältskär eller barberare, som utförde mindre kirurgiska ingrepp, kunde benämnas stadskirurg om han stod i anställningsförhållande till staden. I Finland började stadskirurger förekomma först under autonoma tiden. Företräde till tjänsten hade kirurgie magistrar. Den första stadskirurgen omnämns i Vasa 1811. I Ryssland förekom benämningen under 1700-talet och avsåg en läkare i stad som var underställd stadsfysikus. Läkare med benämningen stadskirurg fanns även i Gamla Finland.
Läkare som var anställd av en stad. Stadsläkare fanns under svenska tiden och autonoma tiden i två kategorier: stadsfysikus (examinerad medicine doktor) och stadskirurg eller stadsfältskär (kirurgie magisters examen). Stadsläkarna utnämndes av regenten på magistratens förslag. Efter 1812 var kompetenskraven desamma som för provinsialläkare.
Från 1915 statligt laboratorium med uppgift att bekämpa epidemier och förbättra vården, under ledning av en föreståndare med medicine- och kirurgiedoktorsexamen. Statens serumlaboratorium ersatte Statens temporära serumlaboratorium. År 1947 omorganiserades laboratoriet till Statens serumverk. Statens serumlaboratorium lydde under Medicinalstyrelsen.
Provincialläkarens granskning av prostituerade, lösaktiga kvinnor och sjömän för att kontrollera könssjukdomar. Bestämmelserna infördes på 1800-talet. År 1811 skulle magistraten se till att lösaktiga kvinnor undersöktes och vid behov förpassades till kurhus. Utländska sjömän skulle inte få gå i land utan undersökning. År 1844 bestämdes att de kvinnliga anställda på Helsingfors restauranger och krogar skulle undersökas en gång per månad. År 1845 fastslog direktören för Medicinalverket att samtliga prostituerade skulle undersökas två gånger per månad. Bestämmelserna skärptes senare men praxis varierade i de olika städerna. Soldater skulle granskas av fältskär eller läkare en gång i veckan.
Intyg över en utförd sundhetsbesiktning. År 1811 krävdes att prostituerade kvinnor i städerna varje halvår skulle uppvisa intyg över att de undergått granskning för könssjukdomar. Kvinnor som bedrev gårdfarihandel måste uppvisa sundhetsintyg för att få pass.
T
Läkare som specialiserat sig på tandsjukdomar. Den inhemska universitetsutbildningen av tandläkare inleddes 1891. År 1893 bestämdes att också personer med läkarutbildning hade rätt att praktisera som tandläkare. Också personer med tandläkarutbildning i Ryssland hade rätt att praktisera i Finland. Personer med annan utländsk tandläkarutbildning hade rätt att efter tillstånd av Medicinalstyrelsen praktisera i Finland. Tandläkarnas verksamhet övervakades av provinsialläkaren och i sista hand av Medicinalstyrelsen. De hade rätt att skriva ut apoteksrecept på de mediciner de behövde. År 1934 inskränktes läkarnas rättigheter att verka som tandläkare. Då blev det också möjligt att dra in tandläkarens legitimation.
V
Administrativ indelning för organisationen av smittkoppsvaccineringar. Indelningen infördes 1825 när landet indelades i 75 distrikt. År 1859 ökades distriktens antal till 76. Kontrollen av distrikten sköttes av provinsialläkarna, som också var skyldiga att årligen raportera om vaccineringen. Provinsialläkarna avfattade också kungörelser om vaccinering, vilka lästes upp från prediksstolen. År 1883 blev vaccineringen överförd till kommunerna.
Fond vars medel skulle användas för bekämpning av smittkoppor. Finska Hushållningssällskapet hade rätt att använda medel från fonden för att utbilda vaccinatörer. Med fondmedlen bekostades också de ambulerande vaccinatörernas utgifter.
Person som utför variolation eller senare vaccinering mot smittkoppor, vanligen klockaren i en församling. Variolation utfördes i Finland från och med mitten av 1700-talet med särskilda anstalter i många städer. Den första vaccinationen i Finland utfördes 1802. Uppdraget att organisera vaccineringen innehades av Finska Hushållningssällskapet och övertogs av de medicinska myndigheterna år 1824. Som vaccinatörer verkade huvudsakligen församlingarnas klockare, vid behov med bistånd av kyrkvärdar, men också provinsialläkare, medicine doktorer eller licentiater, medicinekandidater, studerande, kirurger eller andra som Hushållningssällskapet ansåg vara lämpliga. År 1825 underställdes vaccineringarna Collegium medicum. Kollegiet utsåg vaccinatörerna på förslag av provinsialläkaren och utfärdade deras fullmakter. Om en av Hushållningssällskapets vaccinatörer ville fortsätta verksamheten måste denne undergå ett förhör inför kollegiet. Vaccinatören skulle övervakas av provinsialläkaren. Han var skyldig att årligen uppgöra en vaccinationslängd, som provinsialläkaren sedan skulle sammanställa i en rapport till Collegium medicum. Provinsialläkaren skulle personligen en gång per år övervaka vaccinatörens verksamhet. Församlingsprästerna var skyldiga att sammanställa en förteckning över vilka som skulle vaccineras och hänvisa en lämplig plats där detta kunde göras. År 1859 förnyades bestämmelserna och barnmorskorna kunde bli anställda som vaccinatörer. De vaccinatörstjänster som grundats 1825 drogs så småningom in, och i deras ställe utnämndes barnmorskor.
Obligatorisk smittkoppsvaccinering infördes gradvis 1883. År 1890 omfattade den hela landet. Vaccineringen genomfördes kommunvis men bekostades i Lappland och Kuolajärvi helt av staten. De kommuner som saknades vaccinationsdepåer fick statligt stöd. I kommunerna ordnades vaccinationstillfällen där vaccineringen var gratis. Vaccineringarna övervakades av landshövdingarna. År 1920 gavs en speciallag om vaccinering under smittkopssepidemier. Den ersattes av en ny lag 1936. Det sista smittkoppsfallet påträffades 1941, och 1952 avskaffades den obligatoriska smittkoppsvaccineringen.
Yrkestitel för legitimerad djurläkare. Den första vetenskapliga avhandlingen i veterinärmedicin på finländsk mark publicerades vid akademin i Åbo 1754, där även den första professuren inrättades under slutet av århundradet. De första offentligt verksamma veterinärerna inledde sin tjänst 1843 i Nylands, Tavastehus samt Åbo och Björneborgs län. Veterinärer utbildades från 1908 vid Veterinärmedicinska institutet, varefter utbildningen 1945 övergick till den nygrundade Veterinärmedicinska högskolan.
Y
Utexaminerad sjuksöterska som inte genomgått kompletterande utbildning.
Ä
Sjuksköterska som genomgått kompletteringskurs.
Ö
Tjänsteman som var ansvarig för vården av patienterna på sjukhus och sjuksköterskornas högsta förman. Vid de statliga sjukhusen och största delen av länssjukhusen instiftades översjukskötersketjänster senast 1892. Översjuksköterskorna skulle då också ordna kurser för utbildning av sjuksköterskor. Kompetenskrav för översjuksköterska var genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska på den inremedicinska eller kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. För tjänsten som översjuksköterska på ett länssjukhus krävdes genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska.
