Lista över hänvisningar
Inkinen, Antti
, “Virka-arvot ja arvonimet Suomessa ennen itsenäisyyden aikaa”. I: Historiallinen Arkisto 54
1953
.
A
Titel för svenska kungens livläkare 1570–1856, senare också förlänad till andra läkare som en utmärkelse. Från 1736 var arkiatern preses i Collegium Medicum. Från 1928 är arkiater den högsta hederstiteln för läkare som presidenten förlänar till en person i taget, medförande samma rang som ovannämnda befattning. I Finland har värdigheten burits av tolv läkare, av vilka sex har innehaft den sedan den instiftades på nytt i det självständiga Finland.
E
Titel och värdighet för män inom samhällets topp. Titeln infördes av Gustav III 1773.
Titel och epitet som tillkom de allra högsta ämbetena och värdigheterna 1636–1917. Under svenska tiden användes excellens ursprungligen för de fem högsta riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, från drottning Kristinas regeringstid (1644–1654) också för riksråden, från 1773 för rikets herrar. Under autonoma tiden var excellenstiteln 1826–1917 indelad i två excellensklasser, den högre för andra rangklassen, den lägre för tredje och fjärde rangklassen. I rangklass två i ryska rangordningen ingick generaler och verkliga geheimeråd, i rangklass tre och fyra ingick generallöjtnanter, presidenter och geheimeråd, generalmajorer, statssekreteraren, verkliga statsråd och landshövdingar. I självständiga Finland bär ambassadörer tilltalet.
F
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
Innehavare av förtroendeämbete 1660–1917.
H
Tilltal och epitet för personer av lägre samhällsställning, till exempel bonde, borgare: särskilt i beteckningen ”Det hedervärda ståndet”, ett officiellt epitet för bondeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1866 och vid lantdagen i Finland 1809–1906.
Ordinarie ledamot och domare i hovrätt sedan 1623, under svenska tiden och autonoma tiden näst under vice presidenten, sedermera presidenten. Tidvis efter senare delen av 1600-talet och särskilt från autonoma tiden har termen använts om ordföranden för en hovrättsavdelning. Det i tjänsteår äldsta hovrättsrådet förde tidvis under svenska tiden ordet också vid hovrättens plenum. Ursprungligen var hovrättsråd också en titel för äldre hovrättsdomare, med samma rang som lagmän.
Högt lovad eller ärad, hedrande epitet för person i hög ställning, särskilt om ridderskapet och adeln, till 1809 också epitet för svenska rikets ständer i deras helhet och för vissa högre ämbetsverk (till exempel hovrätt). I sammansättningen ”höglovliga ridderskapet och adeln”: officiellt epitet på riddar- och adelsståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Uttrycket användes mer vardagligt om högt lovad eller ärad, till exempel höglovligt giftermål.
Hedrande tilltal eller epitet för (högre) prästmän, särskilt biskopar. Uttrycket förekommer särskilt i benämningen ”högvördiga prästeståndet”, ett officiellt epitet på prästeståndet vid svenska riksdagen cirka 1617–1868 och vid lantdagen i Finland 1809–1906. Det förekom från 1500-talet också om domkapitel och som Ers eller Hans Högvördighet, en titel för biskopar och teologie doktorer.
K
Titel, rang, grad. Varje tjänst medförde i princip en viss rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en fullmakt åt en ämbets- eller tjänsteman som gav innehavaren rätt till en högre rangposition än den hans ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Rangklass XIV i den civila rangtabellen i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Honorärtiteln var ett krav för att någon kunde bli antagen i statlig tjänst och berättigade till tjänstebefordran. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Benämning (epitet, titel) på ämbetsman som innehade den högsta ämbetsrangen, motsvarande högre rang än generals. Till dessa ämbetsmän hörde till exempel rikskanslern, riksmarsken, riksdrotsen, riksskattmästaren, riksamiralen och riksmarskalken. Efter 1720 användes i enskilda fall också denna värdighet för ärkebiskopen, även om denne formellt rankades som troman. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på ämbetsman som innehade näst högsta ämbetsrangen (från generallöjtnant till general). Till dessa ämbetsmän hörde till exempel överståthållarna, justitieråden och justitiekanslern. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt ämbete ägde rang från överstelöjtnant till generalmajor, det vill säga hörde till de högre rangklasserna i den svenska rangordning som infördes i slutet av 1600-talet. Till dessa hörde till exempel landshövdingar, generaldirektörer, ackrediterade sändebud, kommendörerna av riddarordnarna och ledamöter av Svenska Akademien. Efter 1720 bar också ärkebiskopen, biskopar och överhovpredikanten värdigheten troman.
Benämning (epitet, titel) på person som genom sitt ämbete ägde rang motsvarande major till underlöjtnant, det vill säga de lägre rangklasserna. Värdigheten bars efter 1720 också av hovpredikanten. Rangordningen avskaffades vid riksdagen 1765–1766, men tillämpades igen efter 1772.
L
Medlem av livdrabantkåren.
Kår av drabanter med officers rang som bildades av Karl XII 1700 ugående från äldre drabantkårer. Under förra delen av 1700-talet skapades Livdrabantkåren till häst som gjorde vakttjänst hos konungen tills kåren upplöstes 1821.
P
Hedersbegrepp och -uppfattning inom tjänstemannakåren i Ryssland 1722–1917 som innebar att ett angrepp på en tjänstemans heder sågs som ett angrepp på hela den tjänstemannakår och samhällsklass, det stånd och den rang som tjänstemannen representerade.
Fordran, krav eller anhållan, begäran, stundom villkor, särskilt i betydelsen anhållan som från undersåtar eller underlydande riktas till makthavande eller överordnade, cirka 1600–1809 till ståndsriksdagen riktat krav eller önskemål, som framfördes eller var avsett att framföras på riksdagen av ett riksstånd.
R
Officiell värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd, ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var rang en hierarkisk position för tjänstemän, officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det hovämbete som dessa innehade var placerad.
Av regenten fastslagen klass eller särskild grupp i en rangordning, omfattande flera ämbeten eller tjänster med samma rang. År 1664 bestämdes att adeln vid de enskilda sammankomsterna skulle fästa avseende på herreståndet, förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, förnäma tjänster och en hög och hedersam ålder. År 1672 miste börden sin betydelse och rangordningen bestämde de olika ämbetenas inbördes ordning oberoende av börd. Från 1672 fanns nio rangklasser eller rangnummer, 1680–1714: 28, 1714–1766, 1792–1809: 40 och 1897–1917: 14. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut. Enligt 1766 års av konungen gillade riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang, förutom den rangordning som gällde hovetiketten. Gustav III återupplivade inte rangordningen även om den i praktiken togs i bruk. Efter hans död ansågs att de gamla rangförhållandena åter hade kommit i kraft, fastän några formella beslut inte fattats. Rangordningen med tillhörande rangklasser avskaffades i Finland 1927.
Hierarkisk indelning av ämbetsmän, ibland också titlar och examina, i olika klasser med tillhörande värdighet och företrädesrätt. Den första rangordningen i Sverige utfärdades 1672. 1714 års rangordning gällde med avbrott för åren 1766–1772 ända till 1909. Den första rangtabellen i Storfurstendömet Finland stadfästes 1826. Rangindelningen av tjänster, med undantag för militära grader, upphävdes i Finland 1927.
Förteckning över rangordningen i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1826–1927 (skapad utgående från den svenska, franska, preussiska och danska rangordningen) med en uppräkning av alla tjänster och ämbeten som innehade rang inom olika klasser. Efterhand utvecklades dock den ryska rangtabellen till att bli en civil tjänstegradsordning, så att varje rangklass motsvarades av en viss tjänstetitel eller grad, oberoende av vilken befattning som innehades. En del tjänster av svenskt ursprung som kvarstod i Gamla Finland var inte placerade i dessa klasser även då motsvarande ryska tjänster hänfördes till en rangklass. Rangtabellen innehöll 14 rangklasser. Utnämningar i rangklass 1–5 avgjordes av kejsaren personligen. Automatiskt adelskap var knutet till rangklasserna. Rangklass 14 i den civila rangtabellen medförde personligt adelskap, rangklass 8 för ärftligt adelskap. Med tiden flyttades kraven på rangklass för ärftligt adelskap upp till rangklass 4. Rangtabellen var i kraft till revolutionen 1917.
Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
S
Benämning på en avdelning inom kavalleriet. Termen förekom första gången under förra hälften av 1600-talet och betecknade då en för taktiskt ändamål bildad truppstyrka av infanteri eller kavalleri. Mot slutet av 1700-talet började ”skvadron” beteckna en kavalleristyrka sammansatt av flera kompanier.
T
Beteckning för en persons ämbete, värdighet, rang, med vilken han tilltalas (tituleras). Titlarna uppdelades vanligen i stånds-, heders- och ämbetstilar.
Från och med 1658 sammanfattningen av titlarna för alla grader inom en viss stånds-, heders- eller ämbetsrangordning, ibland också benämning på en persons titel (som betecknar hans ämbete, värdighet, rang) med vilken han tilltalas, tituleras.
Den ställning (vanligen uttryckt i numrerade klasser) som innehavaren av en tjänst, i vissa fall också innehavaren av en titel eller examen, intog i Sverige 1672–1909, i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1672–1927 i förhållande till andra högre eller lägre tjänster. Tjänsterang finns efter 1927 endast inom militärväsendet.
V
Hedrande epitet för representant ur borgarståndet, ”vällovliga borgareståndet”, officiell benämning på de samlade bondefullmäktige vid ståndsriksdagen cirka 1617–1809, vid lantdagen 1808–1906.
Beteckning på en hedersutnämning till en statlig tjänstetitel, normalt en högre titel där innehavarna fick fullmakt på värdigheten av regeringen, konungen, kejsaren eller presidenter (till exempel professorstitel, en militär grad, eller en högre statstjänstemannatitel).
