Lista över hänvisningar
Bagger-Jörgensen, O.
, Lantmäteriets organisation. I: Svenska lantmäteriet 1628–1928. Historisk skildring I: 1–84
, Stockholm: Utgiven av Sällskapet för utgivande av Lantmäteriets Historia
1928
.
A
Från 1802 tjänstebeteckning för ett läns ordinarie lantmätare, som under autonoma tiden kallades yngre kommissionslantmätare.
D
Till lantmätare utgående dagtraktamente från 1766 för det ordinarie arbete som han utförde utanför sin egen boningsort.
Allmänt om journal eller förteckning som dagligen fördes av tjänsteman över hans tjänsteförrättningar, särskilt om den av lantmätare från 1752, formellt 1766, gjorda förteckningen över jordrevningar. Daglistan utgjorde underlag för den årliga lantmätarrevisionen i varje län. Daglistan skulle årligen sändas till Kammarkollegium för kontroll.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Under 1700-talet förekommande benämning på dag då lantmätare utförde mätningar för kartläggning eller skifte, och som från 1684 berättigade till dagtraktamente.
Chef för lantmäteriet med rätt till enrådighetsbeslut. Han skulle leda och övervaka lantmätarna och lantmäteriväsendet. Direktorn över lantmäteriet ersatte 1683 inspektorn över lantmäteriet och var stationerad i Kammarkollegiums räknekammare, från 1684 vid det skilda centrala ämbetsverket Lantmäterikontoret i Stockholm. Tjänstebeteckningen ändrades till överdirektor i instruktionen 1699, till karaktären först 1720.
E
Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland). Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.
Enligt lantmäteriinstruktionen 1688 benämning på extra lantmätare på ordinarie lön, så länge arbetet varade.
Tjänstebeteckning för lantmätare som anställdes för utförande av endast en viss uppgift, till exempel som biträde åt den ordinarie lantmätaren vid upprättandet av en särskild karta. Extraordinarie lantmätare förekom från 1684 bara i vissa län och under vissa perioder.
F
Gratisbefordran, vanligen med häst och vagn. Under åren 1642–1649 innebar friskjuts allmogens allmänna skyldighet att skjutsa statliga ämbets- och tjänstemän som reste i kronans ärenden. Friskjutsarna ersattes 1649 hos allmogen med skjuts(färds)penningar, hos tjänstemännen med respenningar. Friskjutsarna avskaffades 1649, då skjutsfärdspenningar infördes som en ständig del av jordeboksräntan.
Under svenska tiden efter 1739 i instruktion en benämning på och från 1802 officiell tjänstebeteckning för ett läns ordinarie lantmätare som samtidigt var chef för länets lantmäterikontor. Beteckningen ersattes 1848 med länslantmätare.
G
Från 1783 namnet på Lantmäterikontoret i Stockholm. Generallantmäterikontoret var ett centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Styresman för lantmäteriet 1628–1642 med kunglig fullmakt. Generalmatematikern ansvarade för uppgörandet av kartor över de svenska landskapen, geometriska mätningar för skattläggningen, ägodelningar och fortifikationsändamål samt mätningar som främjade utvecklingen av kommunikationerna och bergsbruket. Han skulle också utbilda nya lantmätare. Tjänsten innehades av Andreas Bureus och den indrogs efter hans död. Den nya inrättningen underställdes därefter Räkningekammaren (Kammarkollegium).
Kartläggning i skattläggningssyfte genom exakta mätningar av enskilda jordägor. Geometrisk kartläggning förrättades av lantmätare och skedde i Sverige under perioden 1628–1765, men avbröts för storskiftet. Arbetet utfördes åter tidvis under autonoma tiden. Mätningen av Finlands alla orter, byar och hemman med deras ägor blev färdig först 1977.
I
Lön som en statlig tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611 militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var ingenjör en titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad tjänsteman anställd av stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Ämbetsman i Kammarkollegium 1642–1683. Inspektorn var ursprungligen arkivarie för Kammarkollegiums kartor, från 1643 också registrator eftersom lantmätarna då blev skyldiga att sända kartorna till Stockholm för kontroll. Han fördelade lantmäteriuppgifterna mellan lantmätarna och försåg dem med utdrag ur landsboken över de områden som skulle kartläggas. Inspektorn granskade inkomna lantmäteriarbeten och föredrog lantmäteriärenden för Kammarkollegiums kammarråd. Ämbetet drogs in 1683 och ersattes med en styrelse och direktor. Tjänsten återinrättades 1720, som överdirektörens närmaste man och ställföreträdare.
K
Vid ett kollegium (till exempel Kammarkollegium) anställd lägre befattningshavare som hade uppgifter jämförbara med en vaktmästares. Kammardrängen bodde i till exempel Lantmäterikontoret och ansvarade för verkets möbler, husgeråd och diverse förnödenheter samt biträdde vid vården av handlingarna.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
L
Till statlig lantmätare utgående arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved, skjutslega och kostpenningar.
Kronohemman anslaget till ordinarie lantmätare som löneförmån. Under vissa perioder skulle hemmanets skatter avdras från lantmätarnas penninglön.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Ed som en lantmätare var skyldig att avlägga innan han tillträdde sin tjänst inom lantmäteristaten. Lantmätareden infördes 1688 och på nytt i Finland 1812. Eden avlades under svenska tiden muntligen inför landshövdingen och skriftligen inför Lantmäterikontoret, enligt ett visst formulär. Under autonoma tiden avlade överdirektören sin ämbetsed (tro- och huldhetsed) inför senatens ekonomiedepartement och de övriga tjänstemännen och tjänstebetjänte inför överdirektören. Lantmätarna på provinslantmäterikontor avlade eden inför landshövdingen och sände därefter en egenhändigt skriven avskrift av fullmakten till Generallantmäterikontoret, sedermera Lantmäteri(över)styrelsen.
Under svenska tiden från 1683 förekommande titel på person som aspirerade på lantmätartjänst och som tog del av den av direktören för lantmäteriet arrangerade utbildningen i geografisk och geometrisk mätning.
Från 1776 person som efter genomgången lantmäteriexamen antagits som praktikant vid lantmäteristaten, under autonoma tiden från 1887 också om person som avlagt examen i lantmäteripraktiken och fullgjort avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet i Finland. År 1776 fanns 150 auskultanter i Sverige, mot 201 ordinarie lantmätare. I Finland ingick 20 i 1747 års kommission, 40 i 1757 års kommission och 20 i 1775 års kommission i Savolax.
Tjänstebeteckning för ordföranden för lantmäterikommissionerna i Finland 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766; också titel för åtskilliga väl renommerade lantmätare 1782–1809. Under autonoma tiden användes benämningen även om styresmannen för ett lantmäterikontor i ett län.
Under svenska tiden från och med 1803 och autonoma tiden allmän benämning på elev i lantmäteriyrket som vanligen arbetade som biträde åt en lantmätare.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Tjänst inrättad 1786 vid Lantmäterikontoret. Lantmäterifiskalen hade till uppgift att uppdaga och åtala tjänstefel, särskilt i anslutning till lantmätararvodet och storskiftesförrättningarna. Han hade samma värdighet och befordringsrättigheter som vice fiskalerna i hovrätterna. Lantmäterifiskalen erhöll lön på lantmäteristat och en del av de böter som utgick till lantmätare för ockerarvoden. Någon motsvarande tjänsteman fanns inte i Lantmäteristyrelsen under autonoma tiden.
Från 1642 benämning på ämbetsrummet för inspektorn över lantmäteriet. Fram till 1684 verkade Lantmäterikontoret inom Kammarkollegiums Räknekammare, därefter blev det ett separat centralt ämbetsverk med en direktor över lantmäteriet som chef. Lantmäterikontoret i Stockholm organiserade, ledde och övervakade lantmäteriverksamheten. Åren 1735–1777 skötte kontoret även justeringsväsendet och kallades Lantmäteri- och justeringsverket. År 1783 bytte Lantmäterikontoret namn till Generallantmäterikontoret.
I det svenska riket från 1600-talet elev som antagits att under ledning av en äldre lantmätare genom praktik utbilda sig för att, efter vederbörlig skolundervisning och/ eller universitetsstudier, kunna avlägga lantmätarexamen.
Inofficiell benämning på det centrala ämbetsverket för lantmäteri- och justeringsväsendet 1735–1777 och 1812–1892, under den senare perioden även kallad Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Under den förra perioden hette ämbetsverket officiellt Lantmäterikontoret, under den senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. Lantmäteri- och justeringsverket användes också som kollektiv beteckning på de tjänstemän som arbetade inom förvaltningsområdet.
M
O
Tjänsteman vid ett lantmäterikontor som ansvarade för revisionen av lantmäterikartor och skattläggningsinstrument. Tjänsten besattes av överdirektören vid lantmäteriet. Ordinarie ingenjören biträddes av ett antal extra ordinarie ingenjörer.
Allmän benämning på lantmätare uppställd på ordinarie landsstat 1683–1916, från 1917 förrättningslantmätare och från 1928 förrättningsingenjör. Under svenska tiden var ”ordinarie lantmätare” också tjänstebeteckning för högre lantmätare vid Lantmäterikontoret i Stockholm, sedan 1685 och föreståndare för provinslantmäterikontor från 1696. Det fanns 23 ordinarie lantmätare då den första direktören för lantmäteriet utnämndes 1683.
P
Tjänstebeteckning för den förste ordinarie ingenjören vid Lantmäterikontoret från 1783. Tjänsten inrättades redan 1766 och benämndes efter 1770 (vanligen) premiäringenjör. Premiäringenjören hade till uppgift att leda och förbättra det geografiska kartverket.
Under 1700-talet i instruktioner förekommande benämning på lokalt lantmäterikontor, länslantmäterikontor.
S
Skatt som i anslutning till gästgiveriväsendets organisering 1642 påfördes hemmanen, varvid vissa hemmanskategorier såsom säterier var undantagna, och som utgjorde en avlösning till kronan av böndernas skyldighet att ge skjutning åt dem som reste i kronans ärenden. Skatten började uppbäras 1649 och den förvandlades till en stående skatt som ingick i mantalsräntan och uppbars ännu under den autonoma tiden ända till 1840-talet.
Ägoskifte av mark på landsbygden, som syftade till att ersätta de tidigare tegskiftade enheterna med sammanhängande ägor. Det enskilda hemmanets andel vid skiftet av ägorna beräknades utifrån mantal. Jordreformen inleddes 1749, i Gamla Finland formellt på 1760-talet, i praktiken efter 1828. Ursprungligen skulle storskifte genomföras om samtliga hemmansägare i en by krävde det. År 1757 ändrades reglerna och storskifte skulle genomföras om en hemmansägare krävde det. År 1848 fastslogs att ägofördelningen efter tidigare storskiften kunde göras mera ändamålsenlig genom en storskiftesförrättning. Skiftesfördelningen utfördes av kommissionslantmätare. Storskiftet slutfördes till största delen på 1870-talet.
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Benämning på en intern arbetsordning utfärdad av ämbetsverkets högsta tjänsteman.
T
Lantmäteribiträde på förordnande, enligt Kgl. Maj:ts förordning om lantmäteriet 1783 också vikarierande lantmätare, från 1803 av överdirektören examinerad lantmäterielev som därefter anställdes som biträde åt ett läns förste, andre eller tredje lantmätare, med lön på stat. Den vikarierande lantmätaren reducerades vid ordinarie, extra ordinarie eller kommissionslantmätares återinträde i tjänsten till dennes biträde.
Under svenska tiden från 1802 tjänstebeteckning för lägre ordinarie lantmätare i vissa län. Under autonoma tiden kallades de yngre kommissionslantmätare eller vice lantmätare.
U
Tjänsteman vid (General)lantmäterikontoret från 1685 som verkade som (över)direktörens närmaste man. Han ansvarade särskilt för övervakningen av lantmätarna och lantmäteriarbetena. Tjänstebeteckningen ändrades 1720 till inspektor över lantmäteriet.
V
Under åren 1766–1776 benämning på utexaminerad och edsvuren medarbetare till ordinarie lantmätare, vanligen sådan som arbetade med storskiftet. Under autonoma tiden 1863–1917 var ”vicelantmätare” tjänstebeteckning för underordnad lantmätare i länslantmäterikontor som, vid sidan av äldre och yngre kommissionslantmätare efter 1873, verkställde de praktiska lantmäteriarbetena i länet.
Ä
Samlande benämning på auskultanter vid statliga verk under 1700-talet som hade avlagt ämbetsexamen och som inledde sin tjänstekarriär som biträde till en erfaren tjänsteman. Ämnessvennerna fick närvara vid beslutsfattandet. Dylika fanns under svenska tiden i kollegierna, vid hovrätterna, i Kungliga Vetenskapsakademin och vid Lantmäterikontoret.
Ö
Enligt instruktion 1699, i praktiken fr.o.m. 1720, den högsta ämbetsmannen vid Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret. Överdirektorn för lantmäteriet ansvarade 1735–1777, då kontoret kallades Lantmäteri- och justeringsverket, också för justering av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Under autonomin och fram till 1929 betecknades även chefen för de efterföljande Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen överdirektör. Genom åren har överdirektörens närmaste medhjälpare och ställföreträdare utgjorts av inspektorn eller överinspektorn över lantmäteriet, senare överdirektörsadjointen.
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på förslag av den myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
Från 1688 under vissa år förekommande titel för inspektorn över lantmäteriet. Överinspektorn var tjänsteman vid Lantmäterikontoret och biträdde från 1699 överdirektorn vid revideringen av kartor som lantmätarna sände in. Åren 1818–1848 var i Finland ”överinspektor för lantmäteriet” en tjänst vid Generallantmäterikontoret med ansvar för att befordra storskiften och underlätta handläggningen av ärenden. ”Överinspektor för lantmäteriet” var från 1828 också tjänstebeteckning för chefen över lantmäterikontoret i Viborgs län. Överinspektorerna stod direkt under överdirektören vid Generallantmäterikontoret. Tjänstebeteckningen ersattes 1848 med ”överdirektörsadjoint”.
