Lista över hänvisningar
Gyldén, Claes Wilhelm
, Samling af Författningar rörande Landtmäteriet och Justeringen af Mått, Mål och Vigt i Finland, utkomne åren 1836–1852
, Helsingfors: H. C. Friis
1853
.
A
Tillbehör, inom lantmäteriet under 1700–1800-talet om hemman underlydande lägenhet, ägolott eller område som omfattades av särskilda skiftesregler.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en officiell titel för juridiskt utbildade extraordinarie tjänstemän vid hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
B
Under medeltiden till 1600-talet, boningsplats: bostad, hus, hem. Tills storskiftet var avslutat också om ett hemmans tomtplats med mangårdsbyggnader.
D
Förteckning över dagsverken som utfördes av hantlangare till lantmätaren när han förrättade jordskifte och mätningar för att kunna upprätta karta. Varje hemman ansvarade för dagsverket i proportion till sin andel i byamålen. Dagsverkslistan gjordes upp enligt ett visst formulär som angav datum för förrättningarna, vad som hade gjorts, antalet totala dagsverken per hemman och när de hade utförts.
Benämning på geometriskt tunnland under perioden 1848–1916.
E
Officiellt namn på ämbetsexamen i lantmäteri som avlades vid Överstyrelsen för lantmäteriet 1848–1916. Examen föregicks av en minst två år lång läroavtalsutbildning vid lantmäteristaten jämte studier i lantmäterivetenskaperna vid universitet, från 1887 avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet, efter 1908 vid Tekniska högskolan.
G
Från 1783 namnet på Lantmäterikontoret i Stockholm. Generallantmäterikontoret var ett centralt ämbetsverk som ledde och övervakade lantmäteriväsendet och som sorterade under Kammarkollegium. Det leddes av en överdirektor. Personalen bestod av en överinspektor eller inspektor som skulle revidera lantmätarnas inlämnade kartor, en premiäringenjör som skulle förbättra och utarbeta rikets kartverk, sekreterare, registrator, samt ordinarie och extra ordinarie ingenjörer. I Finland grundades i Åbo 1812 ett eget Generallantmäterikontor med uppgift att kartlägga Finland och övervaka lantmäterikontoren i länen. Generallantmäterikontoret flyttade 1821 till Helsingfors och bytte 1848 namn till Lantmäteriöverstyrelsen.
Måttenhet för skifte och skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en tunna utsäde räckte till. Från 1634 var geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk aln och geometriskt kappland.
Förteckning över varje hemman i byamålet och de ägor, indelade i klasser, som hemmanen fick vid storskiftesförrättningen.
Förteckning över varje hemman i byamålet och de ägor, indelade i klasser, som hemmanen fick vid storskiftesförrättningen.
Graderingslängd som också innehöll uppgifter om ägornas klassifikation enligt jordmån och marktyp (åker, äng, skog, kärr, svedjebar mark m.m.) samt en uträkning av den skatt som skulle utgå. Längden upprättades efter ett fastställt eller laga kraft vunnet skifte av lantmätaren, enligt särskilt formulär.
Graderingslängd som också innehöll uppgifter om ägornas klassifikation enligt jordmån och marktyp (åker, äng, skog, kärr, svedjebar mark m.m.) samt en uträkning av den skatt som skulle utgå. Längden upprättades efter ett fastställt eller laga kraft vunnet skifte av lantmätaren, enligt särskilt formulär.
H
Efter 1643 av lantmätare upprättad geografisk karta över ett härad med uppgifter om rågränser, topografi och infrastruktur (såsom kyrkor och andra offentliga byggnader, broar, vägar och kvarnar).
I
I kejserlig kungörelse 1848, skifte av enskild krono- elller skattelägenhet i Viborgs län som hade undergått oändamålsenligt storskifte. Från och med 1916 användes termen nyskifte.
K
Benämning på graderingslängd i Viborgs län 1844–1816.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Skiljedomstol eller skiljenämnd som avgjorde en tvist, särskilt rörande jord, senare också fattigvård. Från och med 1766 och särskilt under autonoma tiden var ”kompromissdomstol” en allmän benämning på ägodelningsrätt och efter 1852 den skiljedomstol som löste tvister om räkenskaperna mellan en fattigvårdsstyrelse och dess revisorer och vars beslut inte kunde överklagas. Sedermera under 1900-talet har termen närmast använts om en mellanfolklig rättsinstans som avgör tvister mellan stater genom skiljedomar.
Orginalkarta. Konceptkartorna förvarades ursprungligen i lantmäterikontoret, från 1642 hos landskapets eller provinsens lantmätare och efter 1683 i länets lantmäterikontor. Termen används också om reproduktionen av dylikt koncept.
Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till husbehov av befolkningen i det berörda området.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark. Kronojord var också en skatteteknisk term för jordnatur som avsåg ett kronohemman som brukades mot ett arrende till staten.
L
Officiell benämning på lagenligt jordskifte som, under överinseende av lantmäteriväsendets styrelse och landshövdingen, slog fast gränserna mellan län, härad och socknar, byalag och samfälligheter, enstaka lägenheter, allmänningar och kronomarker. Termen användes under svenska tiden också för den lantmäteriförrättning där en bys ägor sammanslogs till en enda jordmassa och fördelades på nytt. mellan delägarna i byn. Skiftet skulle fastställas av häradsrätt. 1809–1848 vara laga skifte benämning på en slags kompromiss mellan storskifte och enskifte. Från 1848 användes termen i samband med storskifte om skiftesberedning, skifteskomplettering, skiftesreglering, skiftesjämkning och intressentskifte, från och med 1916 om nyskifte.
Av kommissionslantmätare förd arbetsdagbok från 1691, enligt visst formulär efter 1849, innehållande uppgifter om vilka tjänsteärenden han under årets lopp hade utfört med tidpunkten för varje förrättnings början och slut, jämte redovisning av alla förrättningsremisser, orginalbevis över orsaken till dröjsmål och kvittenser över leverade kartor och andra handlingar m.m. Lantmätardagboken utgjorde basen för den årliga lantmäterirevisionen och levererades till Lantmäteristyrelsen när revisionen var avslutad.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Mått som användes inom lantmäteriet, särskilt om ett visst slags decimalmått som indelades i verkmått och lantmätar- eller decimalmått. Under 1800-talet utgjorde rev = 10 stänger = 100 fot.
Från 1775 i Sverige och efter 1816 av länsstyrelsen och lantmäteriets högsta styresman genom kronolänsmannen föranstaltad revision av en lantmätares tjänsteförrättningar, förvaltning och arvodesräkningar samt fastställande av hans årliga arvode, reseersättningar m.m. Lantmätarrevisionen utfördes så att de på vilkas hemman lantmäteriförrättning skett inkallades genom kungörelse i kyrkan för granskning av åtgärderna och det utgångna arvodet. Den vidtogs till 1809 årligen, 1816–1848 vid behov och 1848–1887 årligen i något av länen.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Fond under Lantmäteristyrelsen som 1816–1916 beviljade understöd åt ålderstigna oavlönade lantmätare, fattiga lantmätaränkor och deras oförsörjda barn. Fonden erhöll sina medel från revisionsprocentmedlens överskott.
Regler för lantmäteriförrättningar. De första gavs av Johan III 1585 och gällde Oppunda härad.
Utslag fällt efter avslutad lantmätarrevision, från och med 1848 helst i närvaro av landshövdingen (guvernören). Utslaget fastställde, utifrån revisionsprotokollet, skifteslagets enskilda delägares andel i lantmäteriförrättningskostnaderna, i vissa fall också kronans andel, samt lantmätarens arvode. Utslagen kunde också gälla uppdagade felaktigheter i lantmäteriförrättningarna, brister i lantmäteridokument och -arvodesräkningar m.m., som var straffbara med böter eller innehållande av lön. Utslag fälldes också över skäligt förskott på lantmätares arvode, ifall lantmäteriarbetet drog ut på tiden till följande räkenskapsår.
Under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av kejsaren vid behov fastställd taxa, enligt vilken andra mätningar och förrättningar än de allmänna boställs- och vägmätningarna samt andra geografiska mätningar. Avgifterna erlades av sakägarna. Taxan ingick från 1916 i förordningarna om skiftesväsendet eller meddelades i särskild förordning om ersättning för lantmäteriarbeten.
År 1848 ersatte Lantmäteriöverstyrelsen det tidigare Generallantmäterikontoret. Från år 1851 användes namnet Överstyrelsen för lantmäteriet eller Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet.
Från 1640-talet titel för i ett visst län verkande lantmätare, från 1688 tjänstebeteckning för lantmätare med ett län som tjänstedistrikt. Under perioden 1848–1917 var ”länslantmätare”tjänstebeteckning för föreståndaren för ett läns lantmäterikontor. Titeln ersattes 1918 med ”länslantmäteriingenjör”. Under autonomin var länslantmätaren den enda som uppbar månatlig lön vid lantmäterikontoren. Själva förrättningarna utfördes då av äldre och yngre kommissionslantmätare samt vice lantmätare, biträdda av lantmäteriauskultanter och lantmäterielever. År 1848 tillhörde länslantmätaren rangordningens åttonde klass.
Officiellt namn på ett läns lantmäterikontor 1848–1928, vars föreståndare bar tjänstebeteckningen länslantmätare, senare länslantmäteriingenjör.
M
Den verksamhet i städerna som motsvarade lantmäteriet i övriga delar av landet. Mätningsväsendet omfattade rent mätningstekniska uppgifter, till exempel gränsbestämningar och inrättande av fixpunkter, och handläggning av fastighetsbildande förrättningar.
P
Under svenska tiden i författningarna från 1725 om karta över ett landskap eller en provins. Provinskartorna utgavs av lantmäterikontoret som hade ett eget tryckeri.
Temporär delning av samägt hemman eller samägda ägor, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Från 1770 avsåg man med ”provisoriskt skifte” huvudsakligen delning av sjöfoder, tillandningar eller gemensamma odlingsfält, från 1848 huvudsakligen delning av ännu inte storskiftat samägt hemman eller gammalt enstaka hemman med flera delägare. Termen användes under 1870- och 1880-talen också om tillfälligt skifte i socknar med knektkontrakt, där soldathemmanen under storskiftet bildade ett provisoriskt skifteslag. Delningen måste formellt bli skiftad för att vara giltig för all framtid.
R
Bok vari lantmätare sedan 1600-talet antecknade vilka mätningar och dylikt som hade gjorts i samband med revision av karta.
Den procentandel som tillföll statskassan för varje lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision. Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för revision av lantmätares förvaltning och tjänsteförrättningar.
Från 1636 allmän benämning på diverse protokoll fört i revisionsmål vid Allmänna revisionsrätten, från 1695 om protokoll fört vid Kammarrevisionen över revision av diverse ämbetsverks ekonomiförvaltning. Under perioden 1775–1887 användes termen om protokoll fört under lantmätarrevision, också benämnd revisionskarta, med tillhörande beskrivning.
Under autonoma tiden förekommande benämning på utstakning av rågång eller gräns.
Av lantmätare ritad rågångskarta med beskrivning (protokoll) över en viss rågräns, också om häradsrättens fastställelse av dylik gräns, som antecknades i tingsprotokollet.
Beskrivning av rågångarna omkring en fastighet och av de råmärken med vilka dessa markerades. Beskrivningen gjordes upp vid en rågångsförrättning.
Jämkning av rågång eller gräns vid stridigheter om rårnas läge eller äganderätten till mark, ifall de stridande parterna inte kunde bevisa sina krav med äldre kartor eller laga kraft vunna skiftesinstrument. Från och med 1848 utfördes råjämkning av lantmätare biträdd av gode män eller häradsrätten. Råsträckningen utmärktes genast ifall parterna godtog lantmätarens tentativt dragna gränslinje (pretentionslinje). Om parterna var missnöjda hänsköts ärendet till häradsrätten.
Om vid lantmäteriförrättning uppgjord beskrivning av rårna kring fastighet, by eller härad och de råmärken varmed dessa angivits på marken.
S
Gradering av ett hemmans jordmån och marktyper (åker, äng, skog, kärr) för ett förestående jordskifte eller jordbyte samt den därmed förknippade nya skattläggningen.
Jämkning vid skiftesreglering.
Från tegskiftets tid den grupp delägare som gemensamt förvaltar (och nyttjar) en bys oskiftade jordområde.
Justering av ofullständigt eller oändamålsenligt storskifte på jordägarnas önskemål eller Lantmäteri(över)styrelsens förordnande från och med 1848. ”Skiftesreglering” ersattes 1916 med den officiella termen nyskifte.
T
Tunnlandstal var också det aritmetiska tal för jordskifte och skattläggning som uppkom genom beräkning av jordegendomens totala tunnland jord och en gradering av jordmånen. Graderingen gjordes från och med 1630-talet i grader, under autonoma tiden i klasser.
U
Sedan 1848 benämning på lantmätares skattläggningsförslag i Viborgs län under storskiftet.
Mindre jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal. Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
Mindre jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen kronan eller ett enskilt hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen utbysskatt förekom endast i jordeboken för Åbo och Björneborgs län.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Av lantmätare utfärdat bevis på rågång med jordägare och övriga berörda personer, jämte den karta som han gjorde upp över den utstakade råleden. Utstakningsbeviset var en av de handlingar som skulle bifogas ifall någon ville anföra besvär över rådragningen.
Ä
Specialdomstol som i första instans undersökte och avgjorde tvistemål rörande fastighetsbildningar och besvär över lantmäteriförrättningar, sedermera också planering av jordområden. Ägodelningsrätten grundades 1776 som tillfällig domstol för storskiftet, med socknen som domkrets. Tidigare hade ekonomideputationen skött skiftesmål. Ägodelningsrätten blev en fast domstol i Viborgs län 1816, i övriga Finland 1913, med ett eller flera län som domkrets. Ägodelningsrätten sorterade först under länsstyrelsen, efter 1783 under berörd hovrätt. Den bestod av en lagfaren domare, länslantmätaren och förrättningslantmätaren som extra inkallad samt ett antal jordägare valda av socknen, efter 1913 häradet, senare kommunen. Beslutet kunde överklagas till regenten under svenska tiden, under autonomin till Justitiedepartementet via guvernören och efter 1918 till hovrätten. Ägodelningsrätten ombildades 1972 till Jorddomstolen varefter uppgifterna överfördes på tingsrätterna.
Av jordägarna vald ordförande i ägodelningsrätt. Han skulle ha domarkompetens och helst också erfarenhet av jordbruksnäringarna.
Vid storskiftet om byte av utjordar och urfjäll byar emellan, så att de kom att höra till det byamål dit hemmanet som ägde dem hörde. Vid förrättningen bildade byarna ett särskilt sammandragningslag. I annat fall flyttades, enligt storskiftesförordningen 1775, de utjordar och urfjäll som stod i vägen för storskiftet.
Ö
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på förslag av den myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
I vissa centrala ämbetsverk tjänstebeteckning för överdirektörens närmaste man och ersättare eller verkets högsta regionala tjänsteman (till exempel i Forststyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet) från 1848 till 1920-talet.
Från 1688 under vissa år förekommande titel för inspektorn över lantmäteriet. Överinspektorn var tjänsteman vid Lantmäterikontoret och biträdde från 1699 överdirektorn vid revideringen av kartor som lantmätarna sände in. Åren 1818–1848 var i Finland ”överinspektor för lantmäteriet” en tjänst vid Generallantmäterikontoret med ansvar för att befordra storskiften och underlätta handläggningen av ärenden. ”Överinspektor för lantmäteriet” var från 1828 också tjänstebeteckning för chefen över lantmäterikontoret i Viborgs län. Överinspektorerna stod direkt under överdirektören vid Generallantmäterikontoret. Tjänstebeteckningen ersattes 1848 med ”överdirektörsadjoint”.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
