Lista över hänvisningar
Pirinen, Kauko
, Finlands kyrkohistoria 1. Medeltiden och reformationstiden
, Skellefteå: Artos
2000
.
B
Sedan 1531 den högsta kyrkliga ledaren för ett stift inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Jämfört med den katolska tiden minskade biskoparnas inkomster och biskopsgårdarna drogs in till kronan. Under en period på 1500-talet kallades ledarna för mindre nybildade stift för ordinarius och under stormaktstiden (1611–1721) för superintendenter. Biskopen dömde tillsammans med konsistoriet i frågor som gällde äktenskap, hade i kyrkliga mål en vidsträckt domsrätt över lekmän och i disciplinära mål över prästerskapet. I 1686 års kyrkolag minskades biskopens domsrätt speciellt i världsliga frågor. År 1731 minskade biskopens inflytande vid utnämningen av kyrkoherdar. Han fick endast komma med förslag, medan församlingen skulle välja. Biskopen var ordförande för domkapitlet, medlem i biskopsmötet och kyrkomötet. Han utförde biskopsvisitationer i församlingarna, vigde präster (och lektorer), installerade ordinarie präster i sina tjänster samt invigde kyrkor och kapell. Fram till år 2000 förordnades biskopen till ämbetet av statsöverhuvudet. År 1950 fanns i Finland sex biskopar, en fältbiskop och en ärkebiskop.
Beseglat dokument av påven, kallat påvebulla ifall dokumentet innehöll stadganden rörande kyrkan, bannbulla ifall påven utfärdade en bannlysning (från kyrkan) och korstågsbulla ifall påven uppmanade till mission som innebar krigföring.
D
Stadganden som påven utfärdade och som infogades i den kanoniska rätten. Gregorius IX:s dekretaler, innehållande bl.a. kravet på celibat för prästerna, infördes i Sverige 1248.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
Huvudkyrka i ett biskopsstift. Domkyrkan var också en juridisk person med förmögenhet och olika slag av inkomster och utgifter. Kyrkoherden i domkyrkan kallades domprost.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
E
Latinsk ämbetstitel för biskopen av Åbo, åtminstone efter 1259. Tidigare kallad biskopen av Finland.
Latinsk ämbetstitel för biskopen av Finland, tills stiftet var färdigt organiserat. Titeln påträffas första gången i ett avlatsbrev som påven beviljade Åbo domkyrka 1259.
F
Privilegiedomstol, ursprungligen domstol bestående av gelikar, stadgad i adelsprivilegierna 1569 och i kyrkolagen 1686. Från 1614 användes benämningen om hovrätten i egenskap av första rättsinstans för adeln, senare också för höga ämbets- och tjänstemän som begått tjänstebrott eller försummat viktiga tjänsteplikter. Privilegiedomstolen avskaffades för adeln och prästerskapet 1867, för höga tjänstebrott 1918. Forum privilegiatum för adeln i brottmål, tvister om (fast) egendom, arv, testamente, konkurs m.m.
Avgift för forsling eller transport som ingick i sädestiondet och smörtiondet (eller näbbskatten). Enligt Helsingelagen betalades ett skålpund smör för varje person som fyllt sju år.
K
Huvudkyrkan i ett stift; domkyrka. Termen användes på medeltiden om Åbo domkyrka (invigd den 17 juni 1300) men föll bort i samband med reformationen. Ordet katedral kommer från biskopsstolen (cathedra) som finns i koret i stiftets huvudkyrka.
Inom katolska kyrkan ett slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor, vilka avlagt löfte att leva efter fastställda klosterregler. Katolska munkkloster grundades i Nådendal 1249, Viborg 1403, Raumo 1449 och på Kökar 1472. De upplöstes i samband med reformationen. Ett nunnekloster fanns 1438–1577 i Nådendal. Alla kloster, munk- och nunneordnar av främmande religion förbjöds 1781.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Den del av de medeltida landskapslagarna som reglerade kyrkliga förhållanden. Kyrkobalk ingår i samtliga svenska landskapslagar med undantag av GL. Kyrkobalkarna intog en särställning genom att de delvis kodifierade den kanoniska rätten. I praktiken återspeglade kyrkobalkarna hur man uppfattade den kanoniska rätten i Sverige vid landskapslagarnas uppkomst. Den konflikt som uppträdde under förarbetena med Magnus Erikssons landslag ledde till att denna lag saknar kyrkobalk. Därför kom landskapslagarnas kyrkobalkar att gälla längre än de övriga balkarna. Så småningom kom Upplandslagens kyrkobalk att tränga undan de övriga och gälla i hela riket. Slutgiltigt förlorade den sin betydelse först genom 1734 års lag. Upplandslagens kyrkobalk var delvis i kraft i Finland under medeltiden, vid sidan av Helsingelagens. Bägge kyrkobalkarna var en kompromiss mellan den kanoniska rätten och äldre nedärvd rättsuppfattning.
M
Medeltida kyrkoskatt införd av biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Biskop som erhållit den biskopliga viggraden, men utan att hans verkningsområde hade fått stiftets avgränsning. Det förekom också missionsbiskopar, vilka utövade sin verksamhet som medhjälpare åt andra.
P
Valanhållan, särskilt gällande kyrkliga ämbeten. Termen användes särskilt under medeltiden då den förenades med en anhållan hos påven om dispens. Ofta gällde dispensen att endast en person blivit placerad i förslagsrum, fastän det enligt kanonisk rätt skulle vara flera än en. Detta skedde i Finland när Johannes I valdes till biskop i Åbo 1286.
Latinsk term som innebar att präster endast kunde dömas av kyrklig domstol och att besättandet av kyrkliga ämbeten, särskilt biskopar, låg i kyrkans händer. Privilegiet infördes omkring 1250 och det andliga frälset befriades från alla slags skatter, avgifter och skyldigheter gentemot kronan. Från och med 1531 utnämnde regenten de högre kyrkliga tjänstemännen. Det andliga frälsets privilegier avskaffades sedan successivt under 1600-talet. Från och med 1787 omfattade domsrätten endast tjänstebrott medan andra brott skulle rannsakas av häradsrätten. Detta gällde i Finland fram till 1867.
Synod som hölls bara i en del av ett stift, till exempel i Tälje 1301.
S
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift, Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en ärkebiskop eller metropolit (biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Ä
Den ledande biskopen. Ärkebiskopen i Sverige var under den katolska tiden 1164–1531 underställd kardinalerna och påven. Han hade då, och därefter inom ramen för den lutherska kyrkan, säte i Uppsala. Under autonomin tilldelades biskopen i Åbo ärkebiskopsvärdighet 1817. Det första ärkebiskopsvalet hölls 1833. Sedan 1164 var ärkebiskopen ordförande för kyrkomötet, sedan 1500-talet för biskopsmötet och sedan 1944 i Finland för Kyrkostyrelsen. Ärkebiskopen var prästeståndets talman i svenska riksdagen, i Finland fram till 1907 också i lantdagen. Bland de lutherska kyrkorna är det bara kyrkorna i Finland, Sverige, Estland och Lettland som har ärkebiskopar. Ärkebiskopen är inte chef för de andra biskoparna utan han är den främste bland likar i biskopskollegiet (lat. primus inter pares).
