Förvaltningshistorisk ordbok

konsistorium

Kyrklig administrativ myndighet och domstol för den evangelisk-lutherska kyrkan i de provinser som erövrats av Ryssland på 1700-talet. Under stora ofreden inrättades från och med mitten av 1710-talet av de ryska ockupationsmyndigheterna tre konsistorier, i Åbo, Viborg och Borgå, som organ för kyrkostyrelsen i Finland. Av dessa indrogs dock det sistnämnda snart men återupprättades 1718 under benämningen konsistorialrätt. Från 1720 fanns ett evangelisk-lutherskt konsistorium för östra Finland i Viborg, vilket efter freden i Nystad 1721 fortsatte sin verksamhet i Gamla Finland och vars ställning fastställdes officiellt 1725. Detta konsistorium fungerade som domkapitel, men dess sammansättning skilde sig från de svenska domkapitlens. För Kymmenegårds provins och konsistoriedistrikt inrättades 1744 ett motsvarande konsistorium i Fredrikshamn. Som ordförande fungerade kyrkoherdarna i sätesstäderna, och dessa hade domprosts rang. Ledamöter var kyrkoherdarna och skolmästarna i de närliggande församlingarna. Konsistoriet i Viborg lydde fram till 1921 under överkommendanten i Viborg, sedan 1721–1735 under Heliga synoden. Åren 1735–1783 lydde konsistorierna under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden, under ståthållarskapsperioden 1784–1797 under civiltribunalet i Viborg och därefter åter under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Hos dessa institutioner kunde ändring i konsistoriernas domslut sökas. Konsistorierna i Gamla Finland drogs in 1812 och slogs ihop med Borgå stift.