Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Halila, Aimo , Katsaus ylimmän tuomiovallan käytön kehitykseen ennen korkeimman oikeuden perustamista: 9–52. Teoksessa Korkein oikeus 1809–1959. Tietoja hallituskonseljin ja senaatin oikeusosaston sekä korkeimman oikeuden historiasta, toiminnasta ja virkakunnasta. Toim. Matti Mali 1959 .


A

Tjänsteman som förestod ett arkiv eller förvaltade akter vid en hovrätt, ett ministerium eller annat ämbetsverk, eller som tjänstgjorde i högre arkivbefattning under stats- eller riksarkivarien. I Ryssland var en arkivarie från och med 1720 en tjänsteman (rangklass 14) vid administrativa och kyrkliga ämbetsverk som förestod ett ämbetsverks arkiv. Arkivarietjänster fanns även i förvaltningen i Gamla Finland.

E

Plenum hållet med alla eller med vissa av ekonomiedepartementets expeditioner, stadgades i senatens reglemente den 13 september 1892.

G

Tjänstebeteckning för generalguvernörens närmaste medhjälpare och ersättare. Åren 1833–1855 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen, medan generalguvernören var stationerad i S:t Petersburg. Generalguvernörsadjointen kunde vara rysk undersåte.
Den år 1864 tillsatta grundlagkommissionen som från 1884 kom att benämnas lagberedningen och vars slutprodukt blev strafflagen 1889.

H

Högsta instans inom domstolsväsendet, grundad 1789 under namnet Konungens högsta domstol. Under autonomin tjänade först regeringskonseljens, senare senatens, justitiedepartementet som högsta rättsinstans. Från 1918 var Högsta domstolen en i enlighet med maktfördelningsprincipen i förhållande till regeringsmakten självständig allmän domstol i högsta instans. Den hade i uppgift att behandla besvärsmål av avgöranden från lägre domstolar och pröva domar som vunnit laga kraft, medan Högsta förvaltningsdomstolen ansvarade för ämbetsmannabrott och besvär mot myndighetsbeslut. Högsta domstolen bistod också republikens president och Justitieministeriet med utlåtanden. Högsta domstolen för Finland leds av en president och ett antal rättsråd i huvudsyssla. Samtliga utnämns av republikens president. Vid domstolen har också justitiesekreterare, registrator, expeditör och notarier verkat.
Årligen sedan 1918 utgiven publikation över Högsta domstolens avgöranden, i sin helhet eller i sammandrag och i en eller flera volymer. Årsboken kan också innehålla utlåtanden över och förslag rörande lagstiftningsfrågor m.m.
Från 1713 tjänstebeteckning för chefen för justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, vilken hade i uppgift att övervaka domstolsväsendet och lagligheten i riket. Tjänstebeteckningen ombildades 1719 till justitiekansler.

J

Kunglig Majestät i rådet i egenskap av högsta rättskipande organ under svenska tiden från 1630 fram till att riksrådet avskaffades 1789, och Konungens högsta domstol grundades. Från cirka 1660 och särskilt 1720–1789 användes benämningen justitierevisionen om justitierådens sammanträden i justitieärenden. Ursprungligen avsåg den även justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, som från 1662 expedierade riksrådets eller justitierådens revisionsmål. Under riksdagen 1732 uppstod en praxis för hela frihetstiden (fram till 1772) som gav ständerna en viss rätt att revidera Justitierevisionens domar, genom sina deputerade i Justitiedeputationen. Den verksamheten kallades emellertid inte justitierevision.

K

Organ som tillsattes i S:t Petersburg efter freden i Fredrikshamn 1809. Kommissionen för finska ärenden hade i uppgift att handlägga ärenden som rörde storfurstendömet Finland för föredragning för kejsaren, samt att avge utlåtanden om organiseringen av förhållandena i Gamla Finland. Kommissionen bestod av fem ledamöter, av vilka två var finländare. Kommissionen bistods av ett kansli. Den drogs in 1811, då Kommittén för finska ärenden tillsattes. År 1812 tillsattes också en särskild granskningskommission för förhållandena i Gamla Finland.
Kommitté i anslutning till Hans Majestät Kejsarens Kansli för Finland i S:t Petersburg 1811–1826 och 1857–1891. Ledamöterna utnämndes av kejsaren, och kommittén ersatte den temporära Kommissionen för finska ärenden. Kommittén hade i uppgift att förbereda de frågor gällande Finland som skulle framläggas för kejsaren. Den bestod av minst tre finska medborgare och statssekreteraren som föredrog ärendena för kejsaren. År 1826 upplöstes kommittén och ersattes med Statssekretariatet för Finland. Statssekreteraren behöll sina funktioner och erhöll 1834 titeln ministerstatssekreterare. Kommittén för finska ärenden återinrättades 1857 och bestod av ministerstatssekreteraren och dennes adjoint samt tre andra ledamöter, av vilka två utsågs av senaten, den tredje av kejsaren. Dess uppgift var att fungera som senatens representanter inför kejsaren. Föredragandebefattningen i kommittén indrogs 1885, och den slutliga indragningen av kommittén skedde 1891. Statssekretariatet övertog kommitténs verksamhet som fortsatte fram till 1917.
Högsta domstolen 1789–1809, i de tidigaste handlingarna till förenings- och säkerhetsakten 1789 kallad Konungens högsta nämnd, i de tidiga protokollen benämnd Justitierevisionen. Domstolen bestod av tolv lagfarna ledamöter, varav hälften frälse och hälften ofrälse, med riksdrotsen som ordförande. Konungen hade två röster gentemot en röst för varje ledamot. Domstolens ärenden expedierades av Nedre justitierevisionen under riksdrotsens ledning. Den ersattes under autonomin av regeringskonseljens och senatens justitiedepartement.

L

Permanent överrätt i Finland cirka 1410–1488, med rätt att döma konungsdom. Landsrätten sammanträdde en gång per år i Åbo (före S:t Henriks dag). Den bestod av biskopen och några av domkapitlets ledamöter, riksråden och lagmännen som var bosatta i Finland samt alla häradshövdingar och fogdar. Som ordförande verkade ett riksråd. Nämnden bestod till hälften av adelsmän, till andra hälften av bönder, vid behov också av Åbo stads borgmästare och några rådmän. Den hade fast organisation efter 1435. Efter 1447 blev sammanträdena mera sporadiska och hölls närmast då konungen befann sig i landet. Det sista omnämnandet är från 1488.

O

Festdräkt för senatens medemmar och tjänstemän, skapad 1839 för att bäras vid senatens högtidliga tillställningar. Benämningen användes sedan också om den ämbetsdräkt som hade stadgats för senaten 1810 eller 1816. Dräkten bestod av en mörkgrön sammetsjacka med ståkrage och förgyllda knappar, med tillhörande vit väst, halv- eller hellånga galonförsedda byxor, svärd och trespetshatt. Baksidan på jackans krage var grön hos lägre tjänstemän med förgylld helbrokad och röd med förgylld delbrokad hos höga ämbetsmän. Vid plenum bars en så kallad reservämbetsdräkt. Den saknade brokad och bars med byxor i samma färg som jackan. Efter 1855 var jackans rockuppslag av annat tyg än jackan.

R

Från 1809 kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande. Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen, Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Rätten att få vädjat mål prövat i högsta rättsinstans. Ursprungligen avsåg ”revisionsrätt” rätten att anföra klagomål direkt till konungen, från 1615 ordinarie rättsmedel kallat revision.
Tjänsteman vid Kanslikollegium 1647–1801, särskilt i dess expeditioner. Revisionssekreterarna hade till uppgift att bereda och expediera revisionsmål för föredragning inför regenten, riksrådet eller Justitierevisionen, senare Konungens högsta domstol. De bildade 1663 en revisionsdeputation. År 1669 sammanfördes revisionssekreterarämbetena till en revisionsexpedition inofficiellt kallad Nedre justitierevisionen och blev fasta tjänster med lön på stat. Åren 1801–1809 beredde och föredrog revisionssekreterarna justitieärenden under justitiekanslerns översyn vid Nedre justitierevisionen som vid den tiden verkade som kansli i Högsta domstolen.

S

Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 Kejserliga senaten för Finland. Justitiedepartementet övervakade rättsväsendet i storfurstendömet Finland och utövade den högsta domsmakten i egenskap av besvärsdomstol. Justitiedepartementet utnämnde (från 1812) domare, behandlade besvär över tjänstebefordringar samt hovrätternas och Överkrigsrättens beslut, administrerade dödsdomarnas verkställighet och föredragningen av nåde- och dispensansökningar för kejsaren. Som ordförande för departementet fungerade generalguvernören, medan den i tjänsteår äldste senatorn fungerade som ersättare fram till 1822, därefter en senator som utsetts till departementets viceordförande. Från 1892 fanns det en justitieexpedition som handlade en del av Justitiedepartementens ärenden i Senatens ekonomiedepartement. Justitiedepartementet ombildades 1918 till Högsta domstolen.
Från 1809 titel för person som av ryska kejsaren mottagit ett hedersuppdrag, i bl.a. Kejserliga senaten för Finland. Från 1857 blev senator en statlig tjänstebeteckning för senatens viceordföranden (rangklass tre) och övriga ledamöter (rangklass fyra), vilket innebar att ledamoten gav upp sitt tidigare ämbete. Senatorerna var ursprungligen 14 till antalet, av vilka hälften skulle vara adelsmän och samtliga finska undersåtar. De utnämndes (utan ansökan eller förslag) av kejsaren på tre år i enlighet med en senatsoktroj från 1816. Beteckningen senator ersattes efter självständigheten med minister.
Reglering av senatorernas mandatperioder till tre år, vilket utfärdades genom ett kejserligt oktrojmanifest 1816.

Ä

Kommitté tillsatt av senaten 1864 för att bl.a. skapa en från förvaltningen fristående högsta domstol.