Lista över hänvisningar
Handledning till judiciella arkiv
, 2
, Malmö: Malmö stadsarkiv
1991
.
A
Av vissa städer på 1700-talet förd bok över stadssekreterarens eller annan tjänstemans till uppbördsmannen eller -kammaren gjorda anvisningar att ur stadens kassa betala ut arbetslöner, fattigmedel m.m.
B
Av stad förd bok över personer som fått eller innehade burskap eller personer som erlagt burskapspengar. Burskapsboken kallades tidigare burskapslängd.
D
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
L
Av stad förd bok, innehållande respektive borgares yrke och namn, dagtecknade och underskrivna av deras borgensman eller borgensmän.
M
Högsta förvaltningsorganet i städer med egen jurisdiktion. Benämningen magistrat ersatte efter 1619 den äldre benämningen råd. Stadslagen 1619 innebar också att magistraten i första hand representerade kronan i stället för stadens eget borgerskap. Under 1700-talet förklarades magistraten officiellt vara ett statligt organ. Magistraten skötte både stadens ekonomi- och politiärenden samt utgjorde som rådstugurätt allmän domstol i brott- och tvistemål. I större städer kunde rådstugurätten utgöra en särskild avdelning inom magistraten. Under stora ofreden fortsatte magistraterna verksamheten i flera av städerna i det ockuperade Finland. I Åbo fanns en tid vid sidan av den ordinarie magistraten en av ryska köpmän i staden upprättad rysk magistrat. I Gamla Finland verkade magistraterna och rådstugurätterna enligt svenska författningar cirka 1720–1783 och delvis 1797–1811, medan det 1784–1797 förekom stadsmagistrat av rysk modell. Ändring i magistratens/rådstugurättens beslut/domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. I Finland begränsades magistratens uppgifter 1865 till att verkställa och administrera stadsfullmäktiges beslut. Magistratens ordförande var stadens borgmästare med en eller flera rådmän som bisittare, i vissa fall med ytterligare en magistratssekreterare.
N
Av stad förd bok över nyblivna borgare som med sin namnteckning bekräftade att de skulle efterleva lagar och förordningar.
Person förordnad av magistrat, ordningsrätt eller länsstyrelse att förrätta växel- och checklåneprotester, bevittna underskrifter, bestyrka översättningar och avskrifter, bekräfta innehållet i vissa handlingar och övervaka utlottningen av obligationer, sedermera lotteridragningar av diverse slag. Notarius publicus omtalas redan på 1600-talet i svenska städer, men verksamheten reglerades först genom växelstadgan 1748. Tjänsteinnehavaren skulle vara jurist till utbildningen.
P
Under svenska tiden av länsstyrelsen förd journal över utfärdade respass 1795–1809 eller av tullkammare förd förteckning över skeppare och deras besättningar vid avgång och ankomst.
Ärende som föll under polisrätts jurisdiktion cirka 1816–1873.
Polismyndighetens domsrätt i smärre brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.
R
Kansliförteckning över ärenden, mål eller handlingar som hörde till en viss tjänstemans ansvarsområde. Termen användes även om den bok i vilken tjänstemannen antecknade dylika ärenden för föredragning eller handläggning. Sedermera har termen använts om en avdelning av ämbetsverk som handlägger ärenden av ett visst slag och om den lokal där avdelningen håller till; vid hovrätt om avdelning för civila ärenden i motsats till kriminella sådana.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
S
De protokoll som från 1701/1712 inte ingick i domboken, frånsett på sin höjd en anteckning om att målet eller ärendet hade behandlats. Detta gällde främst uppbud, lagfarter och inteckningar, senare också förmynderskapsärenden (1756–) och äktenskapsförord (1776–), vilka alla efter 1776 antecknades i ett och samma protokoll under egen rubrik.
Förteckning över markegångspriser eller gällande växelkurs.
Av stad förd bok över diverse expeditioner som hade förseglats med stadens sigill.
