Lista över hänvisningar
Piirainen, Veikko
, Vaivaishoidosta sosiaaliturvaan. Sosiaalihuollon ja sen työntekijäjärjestöjen historiaa Suomen itsenäisyyden ajalta
, 4
, Hämeenlinna: Karisto
1974
.
A
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som 1940–1944 planerade och administrerade folkförflyttningarna från de evakuerade områdena.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
Kommunal eller samkommunal arbetsinrättning av mera friare slag än arbetsanstalt. Arbetshem grundades i mitten av 1920-talet för någorlunda arbetsföra interner på kommunalhemmen och sådana arbetsföra vuxna som genom arbete skulle betala tillbaka den fattigvård de eller deras familj hade fått av kommunen.
Skola för obesuttna barn som lärdes upp i något praktiskt yrke. Skolan lydde under fattigvårdsinspektören, från 1918 under yrkesinspektionen. Arbetsskolorna kallades också arbetshem.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Arbetsgivare som enligt beslut av Arbetsvårdsverket för krigsinvalider tränade upp och sysselsatte arbetsföra krigsinvalider, mot en ersättning som betalades kvartalsvis av staten.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider, vilken behandlade ansökningar om skadestånd i form av arbetsvård. Besvär över besluten riktades till Arbetsvårdsrådet. Efter 1945 flyttades Arbetsvårdsbyrån till Socialministeriets välfärdsavdelning. Där skötte man förutom frågor om arbetsvård för krigsinvalider och krigsänkor även ärenden som rörde arbetsvård för andra invalider. Byrån leddes av en arbetsvårdsinspektör.
Provisoriskt ämbetsverk som lydde under Försvarsministeriet och som beslöt om och behandlade besvär rörande skadestånd i form av arbetsvård för krigsinvalider. Arbetsvårdsverket för krigsinvalider leddes av en direktör och inrymde två byråer, Arbetsvårdsbyrån och Arbetsvårdsrådet. Ärenden om arbetsvård för krigsänkor och krigsvärnlösa behandlades under Socialministeriets tillsyn. Efter 1945 övertog Socialministeriet Arbetsvårdsbyrån, medan övriga enheter upplöstes.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
Tillfällig avdelning som inrättades vid Inrikesministeriet 1944 för att sköta de ärenden som uppstod i samband med evakueringen av den finländska befolkningen, vars marker blev på den ryska sidan av den nya gränsdragningen efter andra världskriget. Avdelningen var en fortsättning på Centralen för omvårdnad om den evakuerade befolkningen och var på samma sätt uppdelad i en byrå för allmänna ärenden rörande den evakuerade befolkningen, en byrå för egendomsärenden i anslutning till evakueringen och en upplysningsbyrå. År 1949 omformades avdelningen för den förflyttade befolkningen till en byrå inom avdelningen för befolkningsskyddsärenden för att helt dras in följande år.
B
Från den 3 september 1941 kommitté under Socialministeriet, vilken ansvarade för att dra upp riktlinjerna för och koordinera en organiserad evakuering av finska krigsbarn till Sverige, Norge och Danmark, i samarbete med den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn. Barnförflyttningskommittén övertog under fortsättningskriget det arbete som under vinterkriget skötts av Nordiska Hjälpcentralen. Den egentliga förflyttningen genomfördes av Barnförflyttningskommitténs byrå vid Socialministeriet, underkommittéerna och underbyråerna i länen samt lokalmyndigheterna, olika organisationer och upptagningshem. De sista barnförflyttningarna genomfördes 1946. Barnförflyttningskommittén upplöstes 1948 och dess medel och kvarvarande uppgifter övertogs av Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare välfärdsavdelningen, vilken grundades 1924 för att övervaka verkställigheten av barnskyddet och omhändertagande av barn i kommunerna. Barnskyddsbyrån övervakade också uppfostringsanstalterna samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Uppgifterna sköttes tidigare av Skolstyrelsens barnskyddsbyrå. Inspektionen förrättades av barnskyddsinspektörer och kvinnliga barnskyddsinspektörer. Från senare delen av 1930-talet leddes Barnskyddsbyrån av en barnskyddsöverinspektör.
Underavdelning inom Skolstyrelsen som övervakade uppfostringsanstalterna, både statliga, privata och halvstatliga, samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Besluten fattades av överdirektören för skolstyrelsen och tre skolråd av vilka två representerade barnskyddet och en de handikappade, samt ett lagfaret skolråd. Barnskyddsbyrån hade föregåtts av Byrån för skyddsfostran vid Ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen. Barnskyddet överfördes 1924 på Socialministeriets barnskyddsbyrå.
Examen, inrättad 1930, i barnskyddsarbete, socialpolitik och socialrätt vid Samhälleliga högskolan. Avlagd examen efter ett års studier gav behörighet till tjänster på det sociala området men förutsattes inte vid kommunala tjänstetillsättningar förrän långt senare.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som planerade och ledde förflyttningen av husdjur och annan lösegendom under evakueringen 1940–1944. Byrån skötte också handläggningen av ärenden angående statens ersättningsskyldighet.
Enhet under inspektören för skyddsfostran som hanterade övervakningen av privata och offentliga inrättningar för barn (barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor). Byrån överfördes 1918 på Skolstyrelsen och blev Barnskyddsbyrån.
C
Enhet vid Inrikesministeriet 1940–1944 som hanterade alla ärenden som rörde evakueringen och den förflyttade befolkningen. Den ansvarade också för de evakuerade kommunernas förvaltning. Avdelningen bestod av en allmän byrå, byrån för egendomsförvaltning och en upplysningsbyrå. Centralen omorganiserades 1944 till avdelningen för den förflyttade befolkningen.
D
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som fattigvårdsnämnd efter 1922.
F
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Mindre fattighus i varje socken på landsbygden, stadgat från 1624 och 1879. Fattigstugan blev från 1923 en temporär kommunal inrättning för fattiga. Den finansierades ursprungligen med den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll och administrerades av församlingens tjänstemän och förtroendevalda, senare av fattigvårdsstyrelsen eller fattigvårdsnämnden. Fattigstugorna kallades tidigare helgeandshus.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Tjänsteman vid fattigvårdsinspektionen som lydde under Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning, senare Fattigvårdsbyrån i Socialministeriet. Fattigvårdsinspektören var närmast underställd överinspektören för fattigvården och gav råd om och övervakade fattigvården i ett eller flera län vilka tillsammans bildade ett övervakningsdistrikt. Fattigvårdsinspektören kallades också fattigvårdsdistriktsinpektör eller distriktsinspektör för fattigvården. Före 1917 hade motsvarande arbete utförts av fattigvårdsinstruktörer. Fattigvårdsinspektörerna ersattes 1950 med distriktsinspektör för socialvården.
Tjänsteman som lydde under fattigvårdsinspektören och som hade i uppdrag att rådge kommuner och välgörenhetsorganisationer om fattigvård och dess lagstiftning. Den första tjänsten inrättades 1898. Efter 1902 blev fattigvårdsinstruktörerna fler och de ansvarade för ett visst distrikt. Tjänstebeteckningen drogs in när Socialstyrelsen grundades 1917 och ersattes med fattigvårdsinspektör.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Hem för värnlösa flickor, motsvarande ett barnhem, senare ett skolhem.
Ministerium av provisorisk karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet. Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Statlig fond i anslutning till fattig- och arbetshusfonden, vars medel användes till bidrag och understöd åt kommuner och privata välgörenhetssällskap eller -föreningar som upprätthöll anstalter för arbetsoförmögna, och till enskilda personer som vårdade, underhöll och undervisade en lytt, blind, andesvag eller på annat sätt helt arbetsoförmögen person. Fonden övervakades av guvernören och fattigvårdsinspektören. Den hette egentligen Fonden för vården om till arbete fullkomligt oförmögna personer.
I
Tjänsteman som övervakade barnhem, barnträdgårdar och barnkrubbor samt arbetsstugor och sommarkolonier och andra anstalter för barn. I sin uppgift bistods inspektören av en byrå för skyddsfostran. Tjänsten grundades 1910 under senatens civilexpedition och sorterade 1917 under ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen, varefter tjänsten 1918 överfördes på Skolstyrelsen.
Stiftelse grundad på statligt initiativ 1940 för vård av krigsinvalider och andra krigsskadade enligt krigsolycksfallslagen, senare också enligt invalidvårdslagen av vilka den första stadgades 1946. Stiftelsen bestod av en ordförande och ett antal medlemmar som representerade staten, invalidvården och organisationer som arbetade med krigsinvalider och deras samt de stupades familjer. Invalidstiftelsens byggnad i Helsingfors blev färdig 1942 och innefattade ett ortopediskt sjukhus och en yrkesskola med studiebostäder. Invalidstiftelsen heter numera Orton.
K
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier, arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen. Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje kommun inom tio år.
Examen i de färdigheter som krävdes av föreståndare för kommunalhem. De inkluderade teoretiska studier, praktik och ett prov vid Socialstyrelsen. Examen infördes som frivillig 1921, men blev efter 1923 en obligatorisk ämbetsexamen för alla som ville bli anställda som föreståndare för ett kommunalhem. Den avlades vid Socialministeriet. Själva undervisningen, kommunalhemsföreståndarkursen, meddelades ursprungligen vid Socialstyrelsen (Socialministeriet) och efter 1926 vid Medborgarhögskolan.
En landskommuns högsta förvaltningsorgan 1865–1917 och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Varje medlem av kommunen var företrädd genom direkt representation. Kommunalstämman ersattes med kommunalfullmäktige.
Tjänst vid Högkvarteret under fortsättningskriget. Befattningen infördes i maj 1942.
L
Kommunal nämnd i vissa kommuner som ansvarade för ransoneringen och såg till att vissa specifika förnödenheter odlades på kommunens (egna) arrendegårdar. Sådana nämnder fanns åtminstone 1918.
S
Folkhögskola som grundades 1925 och 1930 bytte namn till Samhälleliga högskolan. Inträdeskravet var avlagd studentexamen. Vid Samhälleliga högskolan kunde man avlägga politices kandidatexamen. Högskolan erbjöd också andra, mer yrkesinriktade examina. På 1940-talet tillkom ytterligare examina med utgångspunkt i socialarbete, ungdomsarbete och fångvård. I en omorganisation 1949 överfördes den akademiska forskningen till en statsvetenskaplig fakultet. År 1960 flyttade högskolan till Tammerfors, och 1966 bytte den namn till Tammerfors universitet.
Kommunal skola för fattiga stadsbarn. Skolkolonier upprätthölls under autonoma tiden på landsbygden av staden, i syfte att låta barnen komma iväg från stadsmiljön. De första kolonierna grundades av Helsingfors stad 1899–1902.
Statlig eller på statsunderstöd verkande hjälpinrättning för skyddslösa kvinnor och barn. Det första skyddshemmet grundades på privat initiativ i Helsingfors 1902 och var ursprungligen avsett enbart för ogifta mödrar och deras spädbarn.
Under Skolstyrelsens barnskyddsavdelning verkande uppfostringsanstalt och skolinrättning för gossar som förde ett osedligt leverne, sedermera också för dylika flickor. Skyddshem började grundas från 1909. Benämningen skyddshem användes sedermera också om motsvarande kommunala (och privata) uppfostringsanstalter.
Ämbetsman under Senatens civilexpedition som hade till uppgift att främja skyddsuppfostran i landet genom rådgivning till kommunerna och övervaka alla statliga och statssubventionerade anstalter för vantartiga ungdomar genom inspektioner. Tjänsten inrättades 1910 som extraordinarie och blev en fast tjänst 1912. Tjänsten indrogs 1914 och blev en bisyssla för direktören för någon av landets uppfostringsanstalter.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens socialexpedition och som 1922 övertog Socialstyrelsens verksamhet. Socialministeriet hade till uppgift att handlägga ärenden som rörde arbetsmarknaden, arbetsavtal och -tvister, arbetarskydd och yrkesinspektion, arbetslöshet och arbetsförmedling, försäkringsverksamhet, fattigvård, bostadsförhållanden, emigration, nykterhets- och alkohollagstiftning samt den allmänna statistiken. Ministeriet leddes av socialministern med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Vid ministeriet fanns Allmänna avdelningen (som omfattade Kanslibyrån, Försäkringsbyrån och Byrån för social forskning och statistik, senare Byrån för bostadsärenden och Byrån för befolkningsärenden), samt Arbets- och välfärdsavdelningen (sedermera Arbetsavdelningen och Välfärdsavdelningen) och Nykterhetsavdelningen, senare även Avdelningen för socialförsäkringsärenden och Löneavdelningen. Från 1941 var Barnförflyttningskommitténs byrå inrättad vid ministeriet. Under Socialministeriet lydde förutom Socialstyrelsen även Försäkringsrådet, Arbetsrådet, Maltdrycksinspektionen, Statens olycksfallsnämnd (sedermera Statens olycksfallsbyrå), Barnförflyttningskommittén, Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård och Statens flyktinghjälpcentral.
U
Ursprungligen asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av Barnskyddsbyrån vid först Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Kommunal nämnd huvudsakligen i städerna som ansvarade för barnskyddsfrågor under autonoma tiden och i början av självständigheten. År 1923 ändrades namnet till barnskyddsnämnd.
Avdelning vid Inrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen. Byrån planerade och ledde upplysningsverksamheten bland den evakuerade befolkningen 1940–1944.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens uppsyningsman eller inspektör.
V
Statlig tjänsteman vid länsstyrelsen som 1940–1944, i samråd med kommunala förtroendemän, ansvarade för inkvarteringen av och omsorgen om den evakuerade befolkningen och dess egendom.
