Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Paaskoski, Jyrki , Suomen kuvernementin aatelisnimikirja. I: Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa , Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2011 .


A

I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.

G

I Ryssland från 1766 ledare för adelskorporationen i ett guvernement vars uppgifter reglerades i detalj 1785. Adelsmarskalken (rangklass 4), som valdes för treårsperioder, hade i uppgift att tillvarata adelns intressen. Förutom ordförande i korporationens organ var han även ordförande i adliga förmynderskapsämbetet och deltog som företrädare för adeln också i vissa andra myndigheters verksamhet. Även i Gamla Finland leddes adelskorporationen av en guvernementsadelsmarskalk.

H

I Ryssland ämbetsverk från 1722 i anslutning till Dirigerande senaten för ärenden rörande den ärftliga adeln och dess tjänstgöring, för förande av register över adelns medlemmar och deras tjänstgöring samt för heraldiska frågor. De adliga deputeradeförsamlingarna i guvernementen var från 1785 förpliktade att insända nödiga registeruppgifter till kontoret. Till dess komptensområde hörde även adeln i Gamla Finland.

Ä

I Ryssland 1722 i samband med införandet av rangtabellen introducerad benämning på de ätter inom vilka adelsskapet ärvdes till följande släktled. Till den ärftliga adeln hörde till år 1856 1) de släkter som tillhörde gammal ärftlig adel, 2) de som nobiliterats av regenten, 3) de oadliga som genom sin rang erhöll ärftligt adelskap, det vill säga innehavarna av alla militära grader som stod upptagna i rangtabellen från och med rangklass 14 och civiltjänstemän vilkas rang var 8 (kollegieassessor) eller högre, samt 4) de som erhållit ryska ordnar. Civiltjänstemän i klasserna 9–14 hade endast personligt adelsskap. I Gamla Finland gällde samma regler om adelsskap som i riket i övrigt; till kategorin 1 räknades även de medlemmar av svenska adelssläkter som bodde i Gamla Finland.