Tjänste- eller igenkänningstecken för kungligt sändebud, postbud. Postvapnet var en, ursprungligen 1538 för Eriksmässan använd, år 1577 införd förgylld metallbricka med kungligt emblem eller riksvapen. Efter 1636 gjöts brickorna i koppar eller mässing. Postvapnet skulle bäras synligt på bröstet (eller i ett fodral) för att beteckna ett statligt sändebud. De fanns till för att undersåtarna skulle kunna veta vem som var stadd i kronans ärenden och i den egenskapen hade rätt att kräva fri skjuts, traktering och övernattning. Ett omfattande missbruk av postvapen förekom, med följden att postvapnen indrogs till kungliga kansliet år 1580, särskilt av alla frälsemän, som kommit över det kungliga postvapnet. Postvapnet återinfördes 1595 och var då försett med ett antal kläppar, som visade hur många hästar vederbörande hade rätt att kräva vid hästhållen. Efter 1602 användes postpass och postvapen parallellt. Postvapen förekom också under benämningen postbössa, senare budbössa, särskilt för de kungliga kurirerna. Från 1717 måste varje postbonde lösa in sitt postvapen (och posthorn) för att undvika missbruk. Missbruket av postvapen ökade till följd av rätten till fri skjutsning. År 1633 fick länsmännen i uppgift att varje fjortonde dag meddela landshövdingen hur många hästar som hade anlitats i postföringen och av vem. Landshövdingen sände i sin tur kvartalsvis förteckningarna över antalet anlitade posthästar och beviljade postvapen och -pass till räknekammaren i Stockholm. Efter 1633 fick endast landshövdingarna, regenten med familj och kammarkollegiet bevilja postvapen och postpass. Efter införandet av det indelta postverket bekostade postverket 1636-1657 ett posthorn och postvapnet som alla postförare synligt måste ha på sig under postgången. Spiss (spjut), till skydd för postrov, fick de själva bekosta.
postivaakuna
Inga källor