Benämning på gästgiveri under medeltiden och 1500-talet. De första ansatserna till att skapa en gästgiveriorganisation ingick i Skänninge stadga 1335. Under medeltiden fanns både av kyrkan och kronan upprätthållna gästgiverier. Som kronans gästgivare tjänstgjorde under senmedeltiden de olika socknarnas länsmän, fjärdingsmän eller bolmän. I undantagsfall fanns särskilda skjutsnempnare och skjutsrättare. Privata krogar var dock betydligt vanligare. Från 1556 skulle fogdarna se till att det fanns en taverna i varje socken. Tavernainnehavaren valdes på tinget. Han skulle 1561–1569 också erbjuda skjuts mot betalning och efter 1569 övervaka att de skjutsningsskyldiga bönderna skötte skjutsningen. Som motprestation fick tavernainnehavaren uppbära en del av länsmanspenningarna. Ursprungligen måste kronans tjänstemän inhysas och skjutsas gratis, 1561, 1576, 1584 och 1604 mot avgift enligt viss taxa. Efter 1633 blev ordet gästgiveri vanligare och slogs slutgiltigt fast i gästgiveriförordningen från 1649 som förenhetligade gästgiveriväsendet.
taverna, kestikievari, majatalo
Forssell, Nils , Svenska postverkets historia. På Generalpoststyrelsens uppdrag utarbetad av Nils Forssell I–II , Stockholm: Postverkets tryckeri 1936 , 36.
Jutikkala, Eino , Suomen postilaitoksen historia 1638–1938. Ruotsin vallan aika I 1938 , 25–26, 31.
Karlsson, Göran , Iso ruotsalais-suomalainen sanakirja , 358 , Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1982–1984 , III: 516.
Kerkkonen, Gunvor (red.) , Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I–XXII , [København]: Rosenkilde og Bagger 1956–1978 , V: 699.