Det komplex av fastigheter (huvudsakligen kungsgårdar och kronoparker) strödda över hela landet, som till skillnad från konungens arvegods var kronans cirka 1350–1500. Avkastningen från godsen utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna. ”Att komma till Uppsala öd” avsåg i landslagen att konungen lagligen hade kommit i besittning av den kungliga värdigheten. Konungen hade besittnings- och nyttjanderätt till godsen, men fick inte förskingra eller minska dem. Skedde sådant måste efterträdaren återställa godset under kronan.
Uppsalan kuninkaankartanot
Kruunulle vuosina 1350–1500 kuulunut joukko kuninkaankartanoita ja -puistoja eri puolilla maata.
Herlitz, Nils , Grunddragen av det svenska statsskickets historia , Stockholm: Norstedt 1928 , 22–23.
Holmbäck, Åke & Elias Wessén , Magnus Erikssons landslag , I , Stockholm: Nordiska bokhandeln (distr.) 1962 , Magnus Erikssons landslag, Konungabalken: kap. V: § 6:5.
Inger, Göran , Svensk rättshistoria , Lund: Liber Läromedel 1980 , 41, 43.
Karlsson, Göran , Iso ruotsalais-suomalainen sanakirja , 358 , Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1982–1984 , III: 987.
Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi 1–38 , Stockholm: Nordisk familjeboks förlags aktiebolag 1904–1926 , 11: 742. http://runeberg.org/nf/
Starbäck, C. Georg & P. O. Bäckström , Berättelser ur Svenska historien I–XI , Ny reviderad uppl. , Stockholm: F. & G. Beijers Förlag 1885–1886 , II: 751. http://runeberg.org/sverhist/