Under medeltiden var de viktigaste bevisen inför en domstol följande: svarandens erkännande, partsed, vittnen, nämnd och urkunder. Svarandens inför rätt avlagda bekännelse gjorde övrig bevisföring överflödig. Partseden var vanligen förstärkt med ed av edgärdsmän. Den utgjorde ett bevismedel som skulle presteras av svaranden då denne hade bevisvitsord. Vittnen var huvudsakligen kärandens bevismedel. Ursprungligen användes vittnen för att göra ett brott notoriskt. Vanligen var två vittnen tillräckligt, men också fyra och sex förekom. Nämndens uppgift var ursprungligen att utröna sanningen och deras utlåtande berodde på personlig erfarenhet eller på de bevis som företätts. Urkunder fick rättskraft först under landskapslagarnas tid. Urspungligen hade endast kungens urkunder rättskraft, senare tillkom urkunder som utfärdats av offentliga myndigheter och tjänstemän, sist och i begränsad omfattning privaturkunder.
todiste, todistuskappale, todistuskeino
Karlsson, Göran , Iso ruotsalais-suomalainen sanakirja , 358 , Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1982–1984 , I: 247.
Kerkkonen, Gunvor (red.) , Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I–XXII , [København]: Rosenkilde og Bagger 1956–1978 , XIV: 125.
Wollstén, Ambrosius (red.) , Suuri lakikielen sanakirja. Suomi-ruotsi-suomi , Espoo: Plataani 2003 , 428.