Särskilt under 1720–1747 förekommande särskilt mandat vid ståndsriksdag. Det förutsatte en av väljarkåren specificerad fullmakt som förpliktade representanten eller ombudet att vid beslutsfattandet följa väljarnas på förhand givna ståndpunkter och att rösta enligt principen ”såsom vi alle tillstädes voro”. Mandatet avskaffades formellt 1744 (kungligt brev) och 1747 (riksdagsbeslut) då riksdagens representanter och ombud berättigades att fatta beslut efter eget omdöme, i enlighet med sin kännedom om väljarkårens intressen. I praktiken var det imperativa mandatet i bruk till 1772. Införandet av uppfattningen att en riksdagsman bara representerade sin väljarkår och utgjorde statsmakten efter inval beredde vägen för majoritetsbeslut.
imperatiivinen mandaatti, pakollinen toimeksianto
Erityisesti vuosina 1720–1747 esiintyvä erityismandaatti säätyvaltiopäivillä. Se pakotti säädyn edustajan noudattamaan jo etukäteen valitsijoiden sanelemaa näkökantaa päätöksenteossa ja äänestämään ”kuin me kaikki olisimme läsnä”. Mandaatin käyttö lopetettiin vuonna 1744 kuninkaallisella kirjeellä ja säädyt vahvistivat saman 1747, mistä lähtien edustajilla oli oikeus toimia ja tehdä päätöksiä omantunnon mukaisesti.
Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi 1–38 , Stockholm: Nordisk familjeboks förlags aktiebolag 1904–1926 . http://runeberg.org/nf/
Tiihonen, Seppo & Paula Tiihonen , Suomen hallintohistoria 1984 , 47.
Vuorensola, Hannu , Det imperativa mandatet vid riksdagarna 1719–1747. I: Administrasjon i Norden på 1700-tallet, s. 339– 343 , 4 , Oslo: Universitetsförlaget 1985 , 339–343.