Flera centrala ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen där beslutsfattandet skedde kollegialt. Ämbetsverk med kollegiala drag fanns under 1530-talet och från 1610 men formaliserades i RF 1634 och bibehölls till 1877. Sedan autonoma tiden från 1809 var kollegium också en samlande benämning på särskilt de beslutsfattande ledamöterna vid högre domstol och vissa centrala ämbetsverk, till exempel Collegium medicum. Det första kollegiet var Räkningekammaren (kortare kammaren) grundad 1530. Först genom Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna ordnades de högre myndigheterna allmänt och fullständigt efter kollegialsystemet. Enligt 1634 års regeringsform skulle det finnas fem kollegier, svarande mot de fem höga riksämbetsmännen, som blev ordförande i var sitt kollegium. Två eller fyra andra riksråd blev bisittare. Kollegierna skulle behandla och avgöra vissa mål samt vara instanser över underordnade myndigheter, utreda ärenden för regeringen och lämna den upplysningar. Med några få undantag var från 1600-talet hela den centrala förvaltningen ordnad enligt kollegialsystemet. Kollegierna redovisade årligen sin verksamhet för rikets råd eller Kunglig Majestät. Kollegieråden och kollegiets president var vanligen riksdagsmän och kom att granska sina egna ämbetsberättelser. Från 1734 års riksdag var kollegierna skyldiga att uppgöra riksdagsberättelser och lämna in sina protokoll till protokollsdeputationen för granskning. De till denna förvaltning hörande kollegierna, som omtalas i 1809 års RF § 102 som ”rikets kollegier”, påverkade riksrättens sammansättning, eftersom vissa medlemmar av dessa kollegier eller av i deras ställe komna ämbetsverk var självskrivna medlemmar av riksrätten. Den högre lokala förvaltningen har, med undantag för ett övergående försök av Gustav Vasa, aldrig varit organiserad efter kollegialsystemet. Däremot tillämpades systemet på städernas styrelser, magistraterna och de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens ”kollegier” och organen för universitetens autonomi (konsistorier, fakulteter m.m.). I Ryssland infördes kollegialsystemet av Peter den store, och 1905 fanns tre regeringskollegier: den regerande senaten, den heliga synoden och ministerrådet. Kollegialsystemet anses leda till noggrann, men långsam, ärendebehandling. Motsats: byrå-, styrelse- eller chefssystemet, där ärendena avgörs av bara en person.
kollegio, kolleginen virasto
Nimitys, jota käytettiin monista ruotsalaisista keskushallinnon virastoista, joissa päätöksenteko tapahtui kollegiaalisesti. Tämäntyyppiset virastot virallistettiin vuoden 1634 hallitusmuodossa ja ne säilyivät vuoteen 1877 asti. Autonomian ajalla vuodesta 1809 myös kokoava nimitys johtavien tahojen kokouksille ylemmissä oikeusistuimissa ja tietyissä keskuvirastoissa.
Frohnert, Pär , Administration i Sverige under Frihetstiden. Administrasjon i Norden på 1700-tallet. Det Nordiska forskningsprojektet centralmakt och lokalsamhälle – beslutsprocess på 1700-talet, publikation 4., s. 185-273 , Oslo: Universitetsförlaget 1985 , 202–206.
Herlitz, Nils , Grunddragen av det svenska statsskickets historia , Stockholm: Norstedt 1928 , 104–105.
Nordisk familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi 1–38 , Stockholm: Nordisk familjeboks förlags aktiebolag 1904–1926 . http://runeberg.org/nf/
Sadeniemi, Matti , Nykysuomen sanakirja 1–6. Valtion toimeksiannosta teettänyt Suomalaisen Kirjallisuuden Seura , Helsinki: WSOY 1951–1961 .
Sonck, J. G. (Johan Gideon) , Ruotsalais-suomalainen laki- ja virkakielen sanasto, Svensk-finsk lag- och kurialterminologi , 103 1903 , 183.
Ståhlberg, K. J. , Suomen hallinto-oikeus. Yleinen osa 1913 , 46–47.
Svensk uppslagsbok 1-32 , andra omarbetade och utvidgade upplagan , Malmö: Förlagshuset Norden 1947–1955 .
Översiktskatalog för Riksarkivet III , Helsingfors: Riksarkivet 1972 , 9–10.