Skatt som en masugnsanläggning skulle erlägga till kronan för rätten att tillverka tackjärn. Avgiftens storlek varierade beroende på om järnmalmen kom från gruvor som låg på krono- skatte- eller frälsejord. Från 1637 beräknades den i Finland efter antalet blåsningsdygn. År 1686 infördes antalet blåsningsdygn som beräkningsgrund i hela riket. Bestyrkt av masugnsmästaren anmälde ägaren blåsningens början och slut till kyrkoherden som gav ett intyg på anmälningen. Det överlämnades till häradsskrivaren som debiterade tiondejärnet. Kutymen stadfästes 1740.
rautakymmenykset, kymmenysrauta
Vero, jota sulattamon tuli maksaa kruunulle vastineeksi raudanvalmistusoikeudesta.