Lista över hänvisningar
Ekberg, Henrik (hred.)
, Uppslagsverket Finland I–V
, Esbo, Helsingfors: Schildts Förlags Ab
2003–2007
.
A
Ledande organ inom den finska motståndsrörelsen under första världskriget. Kommittén bestod av representanter bl.a. för olika politiska partier, Militärkommittén och studenterna. Aktionskommittén organiserade jägarvärvningen, grundade skyddskårer och skaffade vapen.
Militär läroanstalt som inrättades den 6 augusti 1942 i Vasa på grund av det stora behov av artilleripersonal som uppstod under fortsättningskriget. Skolan verkade fram till december 1944 varefter verksamheten överfördes till den återupprättade Artilleriskolan.
Militär läroanstalt för utbildning av artilleribefäl. Artilleriskolan grundades 1941 i Helsingfors och verkade i Nylands kasern. Fortsättningskriget avbröt verksamheten men efter kriget återupprättades Artilleriskolan 1944 i Helsingfors. År 1969 flyttades skolan till Niinisalo.
B
Chef för skyddskårsorganisationen, ledde dess verksamhet tillsammans med skyddskårernas huvudstab. Befälhavaren för skyddskårerna var underställd Överbefälhavaren för Finlands krigsmakt. Fram till 1927 benämndes tjänsten som Överbefälhavaren för skyddskårerna och efter en ändring från den 10 januari 1941 Kommendören för skyddskårerna.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens forstrevir, underlydande revirforstmästaren eller revirförvaltaren.
D
Organ tillsatt av statsrådet i oktober 1944 med uppgift att administrera krigsskadeståndet. Delegationens rutinuppgifter sköttes av ett ämbetsverk som kallades Soteva (förkortning av det finskspråkiga Sotakorvausteollisuuden valtuuskunta). Trots att skadeståndsleveranserna upphörde 1952 fortsatte delegationen att existera fram till 1967.
Tyska krigsmaktens representant vid Högkvarteret under fortsättningskriget.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Specialdomstolar som tillsattes för att döma personer som deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget 1918. Domstolarna ersatte de inofficiella fältkrigsrätterna. Lagen om domstolar för statsförbrytelser godkändes av riksdagen den 29 maj 1918. Totalt grundades 145 domstolar, vilka kallades för avdelningar. Varje avdelning bestod av en ordförande och fyra ledamöter som var utnämnda av senatens justitiedepartement. Ordföranden och en ledamot skulle ha domarkompetens och en ledamot inneha officersgrad. Lekmännen utnämndes på förslag av landshövdingen och svor domareden. Statsförbrytelsedomstolarna kom i stort sett att mobilisera landets hela juristkår och behandlade 75 575 fall. I 90 procent av fallen blev den åtalade bestraffad. Den dömda kunde inte överklaga domen men hade möjlighet att ansöka om nåd hos Överdomstolen för statsförbrytelser. De sista domstolarna för statsförbrytelser upphörde med sin verksamhet i maj 1920, varefter de kvarvarande fallen behandlades av allmänna domstolar.
E
Den lutherska statskyrkan i Finland som i synnerhet från slutet av 1800-talet alltmer övergått till en folkkyrkomodell. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstituerades 1809 och 1811 ur den svenska lutherska kyrkan, i samband med att Finland inlemmades i det ryska riket. Kyrkan är episkopal, och 1817 utnämndes en ärkebiskop som överhuvud. Verksamheten i kyrkan reglerades av 1686 års kyrkolag fram till 1869 då en ny kyrkolag antogs (den ersattes senare av 1933 års kyrkolag), vilken garanterade kyrkan ett omfattande självbestämmande gentemot staten. I samband med kommunalreformen 1865 hade också landsbygdens församlingar skilts från de nygrundade landskommunerna. Kyrkans högsta beslutande organ blev kyrkomötet. Endast kyrkomötet kunde komma med initiativ till ny kyrkolagstiftning. Förslaget kunde antas eller förkastas, men inte ändras, av lantdagen och kejsaren, senare riksdagen. Kyrkomötet utformade också kyrkoordningen, som fastställde kyrkans administration. I förhållande till statlig förvaltning har kyrkan ansvarat för folkbokföring och begravningsplatser samt för religionsundervisningens innehåll. Staten har stått för avlöningen av biskopar, domkapitlens utgifter, finansieringen av religionsundervisning i skolorna samt själavården i armén, i fängelserna och bland döva. Hos staten låg ärenden rörande den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inom Ecklesiastikexpeditionens, senare Undervisningsministeriets förvaltningsområde.
F
Ämbetsverk, grundat ursprungligen 1947, men indrogs 1969 för att återuppstå i ny form 1970. Underställt Undervisningsministeriet. Har till uppgift att främja vetenskaplig forskning i Finland och dess internationella kontakter, vara sakkunnigorgan i forskningspolitiska frågor samt ge anslag till forskning och annan verksamhet som främjar vetenskapen. Synliga i det offentliga livet är akademins ledamöter, meriterade finländska vetenskapsmän och -kvinnor med hederstiteln akademiker. Denna titel får innehas samtidigt av högst tolv finländare.
Förening som grundades den 30 juli 1941 som centralorgan för de frivlliga hjälporganisationerna. Föreningen sorterade under Socialministeriet och hade som mest 20 000 frivilliga medarbetare. Finlands Folkhjälp förmedlade den utländska hjälpen till Finland, arrangerade insamlingar och utförde sjuk- och hälsovårdsarbete. Verksamheten avtog efter kriget och föreningen upplöstes slutligen 1953.
Officiell almanacka och handbok som regelbundet började utkomma 1811. Redan under svenska tiden utgavs en statskalender från 1738. Efter 1809 fick universitetet i uppgift att ge ut en statskalender över autonoma Finland. Statskalendern innehöll kalendarium, uppgifter om de viktigaste statliga institutionerna och tjänstemännen. En finsk upplaga började utkomma 1869. Den finska och den svenska upplagan publicerades parallellt fram till 1982, då de sammanslogs.
Värvat finskt marinförband. Finska kaderekipaget efterträdde Finska sjöekipaget, som lades ned 1862. Kaderekipaget bestod av första sjöekipagets stamtrupper. Det lades ned 1880 efter införandet av värnplikten.
Värvat marinförband bestående av finskt manskap och befäl. Sjöekipaget bildades 1830 efter upplösningen av den värvade finska militären. Förbandet bestod av åtta kompanier och var stationerat i marinkasernen på Skatudden i Helsingfors. Som ekipagechef verkade kejsaren. Under honom sorterade ekipagekommendören, en kapten av första och en kapten av andra rangen, fyra kaptenlöjtnanter, tolv löjtnanter och tolv midshipmän. De civila tjänstemännen var auditören, stabsläkaren, överläkaren, underläkaren, pastorn, predikanten, en äldre och en yngre kommissarie samt en translator. Sjöekipaget hade ett eget sjukhus i Helsingfors. Under Krimkriget uppställdes 1854 Andra finska sjöekipaget, som upplöstes efter kriget 1856. Sjöekipaget reducerades 1863 till en kader, Finska kaderekipaget, som upplöstes 1880 efter värnpliktens införande.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad den 19 mars 1919 i Sandhamn som en efterträdare till den flygskola som grundats 1918 i Åbo. Flygbataljonen bytte 1924 namn till Flygskolan.
Ministerium av provisorisk karaktär 1939–1949, med en föregångare i Livsmedelsministeriet. Folkförsörjningsministeriet leddes av en folkförsörjningsminister, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Ministeriet ansvarade för tryggandet av befolkningens utkomst, ransoneringen av livsmedel och regleringen av ekonomin under krigstid eller tider av undantagstillstånd. Fram till 1941 ansvarade Folkförsörjningsministeriet även för ärenden som gällde den allmänna arbetsplikten. För den regionala verksamheten svarade folkförsörjningsdistrikten och de kommunala folkförsörjningsnämnderna. Folkförsörjningsministeriet lades ner den 22 december 1949.
Tjänstetitel på högre tjänsteman vid Forststyrelsen och forstförvaltningen. Forstmästaren hade akademisk slutexamen i forstvetenskaper och hade tjänstgjort som revirforstmästare i minst ett års tid. Forstmästare motsvarade svenska tidens jägmästare. Sedermera blev forstmästare också en akademisk titel för den som avlagt skogsexamen.
Forststyrelsen inrättades 1859. Från 1851 hörde skogsförvaltning till Lantmäteriöverstyrelsens förvaltningsområde, vilken också ändrade namn till Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet. År 1863 skildes forstväsendet från lantmäteriväsendet och Forststyrelsen ombildades till ett separat centralt ämbetsverk, som lydde under Senatens kammarexpedition. Efter självständigheten sorterade Forststyrelsen under Lantbruksministeriet. Forststyrelsen ansvarade för vården och förvaltningen av kronoskogarna, enstaka boställen i statens eller kyrkans ägo, statens sågverk samt tillsynen över forstläroanstalterna och tidvis åtminstone formellt även över det privata skogsbruket. Vid Forststyrelsen förekom från 1928 en sektion för statsskogarna och en sektion för privatskogarna. Forststyrelsen leddes av en överdirektör, från 1920-talet av en generaldirektör. I början av 1900-talet överfördes den högsta beslutanderätten från överdirektören till Forststyrelsens kollegium och blev således ett kollegialt ämbetsverk. Förvaltningen och tillsynen av de statsägda skogarna sköttes inom ramen för regionala forstinspektionsdistrikt, som i sin tur var indelade i forstrevir.
Statlig forsknings- och sakkunnigorganisation inom skogsbruket, från 1908 från universitetet fristående forskningsanstalt som 1917 ombildades och kom att lyda under Lantbruksstyrelsen. Den kallades fram till 1928 Forstvetenskapliga Försöksanstalten (Forstvetenskapliga provanstalten), då den på nytt omorganiserades och sorterade under Lantbruksministeriet under namnet Forstvetenskapliga Forskningsanstalten, 1932–1952 Forstliga Forskningsanstalten, 1953–1962 Skogsforskningsanstalten, efter 1962 Skogsforskningsinstitutet (senare Metla). Anstalten hade i uppgift att inventera skogarna i landet samt utföra riksomfattande undersökningar och experiment som främjade skogsvården och förbättrade skogsbeståndets kvalitet och diversitet i Finland. Anstalten utförde undersökningar och experiment i laboratorier och i statens forskningsskogar, som institutet förvaltade. Anstalten förvaltade även de lagstadgade nationalparkerna som från 1938 inrättades på statens marker. Vid anstaltens naturvårdsbyrå verkade även statens naturskyddsinspektör.
Två- eller treklassig tilläggsutbildning avsedd att utbilda lärarinnor och bereda flickor för fortsatta studier, exempelvis vid universitet. Det första fortbildningsläroverket uppkom då staten övertog Privata lärerinneklassen som skolföreståndarinnan Elisabeth Blomqvist grundat 1868 i anslutning till Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors.
Skola för flickor med olika namn. Den första fruntimmersskolan i det svenska riket grundades 1786 i Göteborg. Följande fruntimmersskola, med tyska som undervisningsspråk, grundades i Gamla Finland i Viborg 1788 (–1905). De första statliga fruntimmersskolorna grundades 1844 i Helsingfors och Åbo, med svenska som undervisningsspråk. Undervisningen var avsedd för döttrar ur ståndsfamiljer och meddelades i tre–fyra klasser, jämte praktisk hemslöjd och andra kunskaper som förutsattes av en väluppfostrad ung kvinna. I 1872 års förordning öppnades statens fruntimmersskolor för alla flickor. De räknades till de allmänna elementarläroverken och blev femåriga 1885. En högre fruntimmersskola med sju klasser fanns endast i Helsingfors. Den syftade till en mer omfattande allmän utbildning. I Finland fanns i de större städerna sedan 1600-talet också privata flickpensioner, där flickorna erhöll undervisning i språk, musik, teckning och sömnad, den mest kända verkade i början av 1800-talet som Sara Wacklins pension i Åbo. Också privata flickskolor grundades på olika håll i landet, särskilt efter att skolordningen 1856 hade trätt i kraft. Privata finskspråkiga flickskolor grundades 1864 i Jyväskylä och 1869 (–1919) i Helsingfors.
Militär läroanstalt under 1920-talet för utbildningen av underofficerare inom fältartilleriet.
Militär läroanstalt 1926–1939 för artilleriofficerare. Skolan bestod av kurser som arrangerades på olika håll i landet. Skolan efterträdde Fältartilleriets skjutkurs (1922–1926) och efterträddes av Artilleriskolan (1941).
Benämning på den befolkning som under åren 1939–1944 evakuerades från områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen och omplacerades inom Finlands nya gränser. Totalt kategoriserades 11 procent av invånarna som förflyttad befolkning. Till största delen bestod den förflyttade befolkningen av karelare. Från Porkalaområdet omplacerades över 7 000 personer.
G
Benämning på Generalstabens underrättelseavdelning från och med 1938. Under andra världskriget omorganiserades försvarsmakten och utrikesavdelningen blev en del av Högkvareterets underrättelsesektion. Efter demobiliseringen 1944 fortsatte utrikesavdelningen som en del av den nygrundade huvudstaben.
Officer som avlagt generalstabsofficersexamen. I det självständiga Finland utbildades generalstabsofficerare vid Krigshögskolan.
Ämbetsverk med uppgift att under Handels- och industriministeriet leda och utföra geologisk forskning i landet. Geologiska forskningsanstalten hette före år 1946 Geologiska kommissionen och bytte år 1983 namn till Geologiska forskningscentralen.
H
Utbildningsanstalt för att avhjälpa bristen på officerare i Savolax och Karelen. Verksamheten inleddes i Kuopio 1780, och året därpå flyttades skolan till Haapaniemi i Rantasalmi. År 1791 erhöll skolan namnet Haapaniemi krigsskola. Vid krigsutbrottet 1808 avslutades verksamheten. År 1812 återupptogs verksamheten under namnet Topografiska kåren på Haapaniemi.
Benämning på Överbefälhavarens stab under fortsättningskriget. Högkvarteret grundades den 17 juni 1941 och omfattade Generalstaben och Krigsekonomistaben, även kallat Högkvarteret I och Högkvarteret II. Högkvarteret upphörde som en följd av krigsslutet den 4 december 1944.
I
Ämbetsverk, grundat 1811, som verkade under senatens kansliexpedition. Intendentskontorets uppgift var att under ledning av intendenten över allmänna byggnaderna övervaka planeringen av de allmänna och kyrkliga byggnaderna. Intendentskontoret övervakade också uppförandet och reparationerna av statliga byggnader. År 1865 ändrades namnet till Överstyrelsen för allmänna byggnader.
J
Lag stiftad i maj 1945 för att möjliggöra överlåtelse av jord till den på grund av kriget förflyttade befolkningen samt till krigsinvalider, krigsänkor och frontsoldater. Lagen utgick främst från överlåtelse av statlig jord men möjliggjorde även tvångsinlösning av jord. Jordanskaffningslagen föranledde en omfattande jordreform som fram till 1950 hade skapat cirka 100 000 nya småbruk. Jordanskaffningslagen innehöll en språklig aspekt som gick ut på att inte i alltför hög grad rubba språkbalansen i enspråkigt svenska eller tvåspråkiga kommuner.
Centralt ämbetsverk som grundades 1877 och lydde under Jordbruksstyrelsen, senare Kommunikationsexpeditionen och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Järnvägsstyrelsens uppgift var att ha uppsikt över och sköta förvaltningen av statens järnvägar och tågbestånd samt uppföra nya järnvägar. Järnvägsstyrelsen övervakade också privata järnvägar. År 1923 övertog Järnvägsstyrelsen ansvaret för statens järnvägsbyggnation, som tidigare skötts av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Järnvägsstyrelsen förestods av en generaldirektör och direktörerna för ämbetsverkets avdelningar, som ursprungligen utgjordes av byrå-, trafik-, ban- och maskinavdelningen. Senare tillkom förråds-, ekonomi-, tariff- och kontroll-, administrativa och byggnadsavdelningen. I större frågor kunde kollegiet från 1922 konsultera Järnvägsstyrelsens konsultativa kommitté. Statsjärnvägarnas linjeförvaltning sköttes från 1888 inom distrikt, som från 1904 administrerades av en distriktsstyrelse i S:t Petersburg. År 1913 inrättades ytterligare tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923 och de övergripande uppgifterna för linjeförvaltningen överfördes på nytt till Järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen drogs in 1995 då Statsjärnvägarna bolagiserades.
K
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Regementet utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Det omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Utbildningsanstalt i Haapaniemi, Rantasalmi socken där Haapaniemi krigsskola stängts vid krigsutbrottet 1808. Verksamheten inleddes 1812, men då utbildades enbart topografisk personal. Från 1816 utbildades också officerare. Verksamheten avslutades 1818. Skolan indrogs 1819 och verksamheten flyttades till Fredrikshamn.
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Det bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Regementet benämndes fram till 1816 Viborgs läns jägarregemente. Det beordrades 1813–1814 på vakttjänstgöring till S:t Petersburg. Från och med 1816 benämndes regementets två bataljoner Tjänsteförrättande bataljonen respektive Viborgs bataljon. Från regementet avdelades 1817 två kompanier för att bilda en undervisningsbataljon.
Kommunal nämnd som från 1919 grundades för att främja och övervaka kolonisationen av den del av befolkningen som inte ägde jord i kommunen, medan förvaltningen på central nivå sköttes av Kolonisationsstyrelsen. Kolonisationsnämnden förvaltade den kommunala kolonisationskassan. Nämndens medlemmar, varav hälften skulle vara torpare och backstugusittare, tillsattes av kommunfullmäktige för tre kalenderår. Ordföranden valdes av nämndens ledamöter och var samtidigt medlem i kolonisationskommissionen som gjorde upp och verkställde kommunens kolonisationsplan. I nämnden ingick också en kolonisationsdomare. Kolonisationsnämnden hade i vissa fall rätt att tvångsinlösa jord för kolonisationsbruk.
Avdelning i Högkvarteret under andra världskriget med ansvar för personal-, utbildnings- och informationsärenden.
Medlem av Finlands folkkommissariat under finska inbördeskriget 1918.
Kommitté i anslutning till Hans Majestät Kejsarens Kansli för Finland i S:t Petersburg 1811–1826 och 1857–1891. Ledamöterna utnämndes av kejsaren, och kommittén ersatte den temporära Kommissionen för finska ärenden. Kommittén hade i uppgift att förbereda de frågor gällande Finland som skulle framläggas för kejsaren. Den bestod av minst tre finska medborgare och statssekreteraren som föredrog ärendena för kejsaren. År 1826 upplöstes kommittén och ersattes med Statssekretariatet för Finland. Statssekreteraren behöll sina funktioner och erhöll 1834 titeln ministerstatssekreterare. Kommittén för finska ärenden återinrättades 1857 och bestod av ministerstatssekreteraren och dennes adjoint samt tre andra ledamöter, av vilka två utsågs av senaten, den tredje av kejsaren. Dess uppgift var att fungera som senatens representanter inför kejsaren. Föredragandebefattningen i kommittén indrogs 1885, och den slutliga indragningen av kommittén skedde 1891. Statssekretariatet övertog kommitténs verksamhet som fortsatte fram till 1917.
Landskommuns högsta förvaltningsorgan och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Delegaterna utsågs genom val av de röstberättigade kommuninvånarna. Redan i 1865 års kommunalförordning tilläts kommunerna tillsätta kommunalfullmäktige för att vid sidan av kommunalstämman sköta vissa ärenden. Kommunalfullmäktiges befogenheter utökades, och fullmäktige blev en obligatorisk inrättning i kommunallagarna från 1917. Termen kommunalfullmäktige ändrades sedermera till kommunfullmäktige.
Skatt som en kommun hade rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
En landskommuns högsta förvaltningsorgan 1865–1917 och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Varje medlem av kommunen var företrädd genom direkt representation. Kommunalstämman ersattes med kommunalfullmäktige.
Försvarsmaktens centralmuseum och ett nationellt krigshistoriskt specialmuseum i Helsingfors. Museet grundades 1929 i Kronohagen och flyttade 1933 till Sveaborg. Vid krigsutbrottet 1939 stängdes museet, men under andra världskriget arrangerade museet utställningar bl.a. i Mässcentrum i Helsingfors, i de olika landskapen samt i Sverige.
Den skjuts som varje hemman var skyldigt att gratis prestera för att transportera militären, krigsmateriel samt kronans spannmål, representanter och fångar inom landet. Pålagan infördes 1627. Befriade var städerna och dem underliggande hemman, frälsesäterier, rå och rörshemman, kungsgårdar, tjänsteboställen, berustade säterier, lotshemman, posthemman, häradsnämndemän, fångförare och häradspostförare. Fr.o.m. 1872 var det möjligt att bjuda ut skjutsningen på entreprenad, vilket tio år senare utsträckte sig till gästgiverierna. Detta medförde en märkbar nedgång i hemmanens skjutsningsuppgifter fram till 1900-talets början. Skjutsningsskyldigheten övergick 1920 genom lag till statens ansvar, men p.g.a. trafikens modernisering avskaffades lagen 1955.
L
Regionalt arkiv som förvarade, vårdade och tillhandahöll myndighetsarkiv och enskilda arkiv från sina respektive distrikt. Landsarkiven lydde under Statsarkivet och förestods av en landsarkivarie. Det första landsarkivet bildades 1927 i Tavastehus. Före 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet, hade ytterligare landsarkiv bildats i Uleåborg (1932), Åbo (1932), Viborg (1934) och Vasa (1936).
Benämning på det organ inom ramen för den åländska självstyrelsen som handhade den förvaltande makten. År 2004 ändrades namnet till Landskapsregeringen.
Regional sammanslutning med uppgift att stöda, utveckla och främja lantbruksnäringen. Lantbrukssällskapen samarbetade genom Lantbruksstyrelsen (tidigare genom Finska Hushållningssällskapet) med regeringen och ansvarade för den regionala lantbruksförvaltningen samt utövade tillsyn över lokala lantmannagillen. Lantbrukssällskapens verksamhet stöddes med statsanslag, och deras anställda konsulenter och instruktörer kompletterade eller ersatte de agronomer som lydde direkt under Lantbruksstyrelsen. Efter andra världskriget grundade lantbrukssällskapen kolonisationsavdelningar för att verkställa 1945 års jordanskaffningslag. Lantbrukssällskapen motsvarade hushållningssällskapen från svenska tiden, varav Finska Hushållningssällskapet fortsatte att verka i Finland. Lantbrukssällskapen slöt sig 1906 samman i Lanthushållningssällskapens Centralförbund. År 1908 trädde de svenskspråkiga lantbrukssällskapen ur den finska centralorganisationen och bildade Svenska lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
Grundlag från 1869 som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. En ny lantdagsordning infördes 1906 då Finland övergick till ett enkammarsystem och till val med allmän och lika rösträtt. Termen lantdagsordning behölls fram till 1919 års regeringsform då ”lantdag” ersattes med ”riksdag”.
Chef för en enskild skyddskår. Lokalchefen ledde skyddskårsverksamheten tillsammans med lokalstaben. Lokalchefen, som utnämndes av distriktschefen, skötte främst den allmänna ledningen och ansvarade för ekonomin. Lokalchefskapet var ingen tjänst och lokalchefen lyfte ingen statlig lön.
Stab som tillsammans med lokalchefen ledde den enskilda skyddskårens verksamhet. Lokalstaben bestod förutom av lokalchefen av fyra medlemmar som valdes för ett år i taget av skyddskårens årsmöte.
Den frihet som lotshemman som var skyldiga att hålla lotsar erhöll, i allmänhet befrielse från utskrivning, skjutsskyldighet och liknande.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen och chefsmyndighet för lotsväsendet 1917–2004.
Från autonomin var lotsväsendet uppdelat i lotsfördelningar och varje fördelning i lotsområden. Ett lotsområde leddes av en lotsålderman och inom området fanns 1–2 lotsstationer.
Den minsta enheten inom lotsväsendet. Varje lotsfördelning var indelad i lotsområden och varje lotsområde bestod av 1–2 lotsstationer. Verksamheten på lotsstationen leddes av en lotsålderman.
Frivillig kvinnlig försvarsorganisation 1921–1944. Organisationen grundade sig på det frivilliga arbete som en del kvinnor utförde vid den vita armén under inbördeskriget. Organisationens huvudsakliga syfte var att höja försvarsviljan och stöda skyddskårerna. Organisationen var uppdelad i distrikt och lokalavdelningar. Lokalavdelningarna var indelade i fyra sektioner: vård-, fältköks-, utrustnings- samt insamlings- och kanslisektionerna. Efter vinterkriget delades insamlings- och kanslisektionen i insamlings- och underhållssektionen samt byrå- och förbindelsesektionen. Organisationen upplöstes den 23 november 1944 såsom stridande mot vapenstilleståndsavtalet.
M
Självständig försvarsgren inom Finlands försvarsmakt, leds av kommendören för marinen.
Officersaspirantskurser som arrangerades i Markovilla i Viborg under åren 1918–1919. Som lärare verkade tyska officerare och finska jägarofficerare. Utbildningen i Markovilla ersattes senare med reservofficersskolan i Fredrikshamn.
Avdelning inom ekonomiedepartementets militieexpedition åren 1815–1841 och 1858–1903. Militiekontoret ansvarade för samtliga militieräkenskaper, militärens bokslut och budgeten för militiemedlens avlöningsstat. Det övervakade också tidvis Militiefondens kassor.
Titel för statssekreteraren för storfurstendömet Finland 1834–1917. Ministerstatssekreteraren var chef för Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg. Ministerstatssekreteraren var finsk medborgare utnämnd av kejsaren, med undantag för perioderna 1900–1904 och 1913–1917 då ämbetet innehades av ryssar eller russifierade finländare. Ministerstatssekreteraren föredrog civila ärenden gällande Finland inför kejsaren och det ryska riksrådet samt expedierade ärendena till generalguvernören och ryska myndigheter. Han kontrasignerade kejserliga manifest, greve-, friherre- och adelsbrev, ämbetens fullmakter och avskedsbrev av högre värdighet än sjätte rangklassen. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. De finska handelsombudsmännen i Ryssland var direkt underställda ministerstatssekreteraren.
R
Sedan 1937 benämning på statsrådets inofficiella möte en gång per vecka. Sattes i system och fick sitt namn under A. K. Cajanders tredje regering (1937–1939). Aftonskolan saknar beslutanderätt, men har i praktiken stor betydelse för beslutsfattningen ifall det uppstår konsensus i olika ärenden.
Militär läroanstalt som utbildar plutonchefer, batteriofficerare och eldledare, vilka efter avslutad kurs tjänstgör som officersaspiranter och före hemförlovningen befordras till fänrikar i reserven. Skolan grundades 1920 i Fredrikshamn. Den hette 1941–1952 Officersskolan och var 1939–1945 verksam i Niinisalo innan den flyttade tillbaka till Fredrikshamn 1948.
Beteckning som användes för den tjänsteman som ansvarade för arkivet vid Kunglig Majestäts kansli under 1500- och 1600-talet, sedermera tjänstebeteckning för chefen för Riksarkivet i Sverige (kallades 1618–1822 arkivsekreterare). År 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet i Finland, ändrades titeln för arkivverkets generaldirektör från statsarkivarie till riksarkivarie.
S
Militär läroanstalt för utbildning av sjöofficerare, grundad 1930 på Sveaborg.
Militär läroanstalt inom skyddskårsorganisationen. Skolan grundades 1921 i Tusby och gav utbildning främst till skyddskårsbefäl och lottor. Skolans chef skulle ha överstelöjtnants grad. Efter att skyddskårsorganisationen upphörde övergick skolans lokaler till försvarsmakten.
Militär frivilligorganisation som utgjorde en del av Finlands försvarsmakt 1918–1944. Skyddskårer grundades 1917 dels som en motvikt till arbetarnas ordningsgarden, dels med tanke på en möjlig självständighetskamp. Under inbördeskriget utgjorde skyddskåren grunden för den vita armén. Under mellankrigstiden utvecklades skyddskårerna till en av Finlands största folkrörelser med cirka hundratusen medlemmar och ett välutbyggt organisationsfält. Skyddskårerna såg som sin uppgift både att höja den andliga och den fysiska försvarsberedskapen bland sina medlemmar och att sprida fosterländsk propaganda i samhället. Skyddskårerna upplöstes den 6 november 1944 på order av Kontrollkommissionen.
Organ som tillsammans med befälhavaren för skyddskårerna ledde skyddskårsorganisationen. Skyddskårernas huvudstab var underställd befälhavaren för Finlands krigsmakt. Huvudstaben bestod av skyddskårernas överbefälhavaradjoint och huvudstabens avdelningschefer. Stabsmedlemmarna, förutom överbefälhavaradjointen, utnämndes och tillsattes av befälhavaren för skyddskårerna. Stabsmedlemmarna skulle ha skyddskårernas förtroende.
Avdelningar inom enskilda skyddskårer för pojkar som på grund av sin ålder inte kunde bli medlemmar i skyddskåren. Pojkavdelningarnas nedre åldersgräns var 12 år och övre gräns 17 år. De främsta verksamhetsformerna inom pojkavdelningarna var idrott och miniatyrgevärsskytte.
Medlem av skyddskårsorganisationen. Medlemskapet var öppet för alla män som fyllt 17 och var finska medborgare. Dessutom krävdes referenser från två skyddskårsmedlemmar.
Regional nivå inom skyddskårsorganisationen, leddes av en distriktschef och distriktsstab. I den första skyddskårsförordningen från 1918 bildade skyddskårerna inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. En mer självständig distriktsindelning fick skyddskårerna 1919. Före andra världskriget var distriktens antal 22, varav två var svenskspråkiga. Under andra världskriget gjordes omfattande förändringar i distriktsindelningen på grund av de nya riksgränserna samt skyddskårens och distriktens nya roll i mobiliseringsplanen efter vinterkriget. Distrikten blev från och med 1942 även administrativa enheter för verkställandet av arbetsplikten. Som ett resultat av den krigstida utvecklingen utökades distriktens antal till 34. Skyddskårerna och skyddskårsdistrikten upplöstes efter kriget 1944.
Av republikens president fastställd försäkran där den nya skyddskårsmedlemmen förband sig att lyda order och verka för skyddskårernas målsättningar. Skyddskårseden utgjorde ett viktigt ceremoniellt inslag under hela den tid rörelsen existerade.
Ämbetsverk som var underställt delegationen för krigsskadeståndsindustrin och verkade som dess verkställande organ. Ämbetsverket grundades 1945 och hade som mest en personal på över 500 personer. Verksamheten upphörde 1954.
Kommission som lydde under Undervisningsministeriet och som från 1921 hade till uppgift att leda statens stödande och rådgivande verksamhet för de allmänna och folkbildande biblioteken i Finland. Från 1929 verkade bibliotekskommissionen i anknytning till Skolstyrelsen, vilket innebar att ett skolråd fungerade som kommissionens ordförande samt att räkenskaperna för statens biblioteksväsen sköttes av Skolstyrelsens räkenskapsbyrå. Kommissionens övriga administration sköttes av biblioteksbyrån, till vilken också ett antal bibliotekskonsulenter eller biblioteksinspektörer var knutna.
Statlig försvarsindustrianläggning i Vihtavuori, Laukaus, där man tillverkade bl.a. ammunition och sprängämnen för försvarsmakten.
Befattning tillsatt 1923 i samband med lagen om naturskydd, genom vilken de första fridlysningarna av olika arter infördes. Naturskyddsinspektören lydde under Undervisningsministeriet, senare Lantbruksministeriet, och förestod Naturvårdsbyrån vid den forstvetenskapliga forskningsanstalt som senare gick under namnet Skogsforskningsinstitutet.
Sakkunnigorgan som 1944 bildades i anslutning till Undervisningsministeriet, samtidigt som en tjänst för föredragande i ungdomsfrågor inrättades vid ministeriet.
Ämbetsverk under Socialministeriet. Statens olycksfallsbyrå ersatte 1934 Statens olycksfallsnämnd. Olycksfallsbyrån leddes av en direktör och hanterade alla olycksfallsförsäkringar där staten svarade för ersättningen. Efter 1948 utgjorde byrån den myndighet som reglerade och ansvarade för olycksfallsombudsmännens arbete. Byrån blev 1965 ett statligt verk och bytte namn till Olycksfallsverket.
Permanent nämnd som grundades 1917 och först verkade under Senatens ekonomiedepartement, senare under Socialministeriet. Nämnden bestämde och betalade ut skadestånd för arbetsolycksfall som hade skett i statlig tjänst. År 1934 blev nämnden ett ämbetsverk och namnet ändrades till Statens olycksfallsbyrå.
Ämbetstitel som började användas från 1880 vid Finlands statsarkiv i stället för arkivarie. Från slutet av 1917, då Statsarkivet blev en självständig institution, fick tjänstebeteckningen en ännu tydligare innebörd som det högsta ämbetet vid Statsarkivet. Då Riksarkivet grundades 1939 ändrades titeln till riksarkivarie.
Statligt stuteri som grundades 1937 i Ypäjä i anslutning till försvarets hästdepå. Stuteriet hade till uppgift att befrämja förädlingen av hästar samt ge yrkesutbildning inom hästförädlingen.
Militär läroanstalt för vidareutbildning av militärt befäl för armén. Stridsskolan grundades 1927 i det forna ryska lärarseminariet Markovilla invid Viborg och arrangerade främst kurser för kompanichefer och plutonchefer. Skolan skötte fram till 1939 även stamunderofficersutbildningen.
Centralförbund för de svenskspråkiga lantbrukssällskapen i Finland. Efter andra världskriget tilldelades förbundet uppgifter gällande verkställandet av kolonisationen som till stor del berörde den förflyttade befolkningen. Förbundet verkade enbart i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner och arbetade i samråd med det finskspråkiga Lanthushållningssällskapens Centralförbund.
Privat, sedermera statlig, samhällsvetenskaplig svenskspråkig högskola i Helsingfors, grundad 1943 för att utbilda socionomer för den svenska samhällsservicens behov, särskilt journalister, socialarbetare och tjänstemän inom kommunal- och statsförvaltningen. Skolan bytte 1964 namn till Svenska social- och kommunalhögskolan.
U
Avdelning inom underrättelsesektionen inom det krigstida Högkvarteret 1939–1944. Avdelningen skötte om underrättelseinhämtning och bearbetning samt signalspaning.
Enhet inom det krigstida Högkvarteret 1939–1944 som skötte om den militära underrättelsen. Sektionen bestod av en utrikesavdelning, en underrättelseavdelning och en övervakningsavdelning.
Ordinarie lärare av andra graden vid universitet. År 1951 ändrades tjänstebeteckningen till biträdande professor.
Avdelning inom Underrättelsesektionen inom det krigstida Högkvarteret 1939–1941. Utrikesavdelningen ledde militärattachéverksamheten.
Permanent riksdagsutskott. Bereder ärenden rörande statsfördrag, internationella förpliktelser och allmän säkerhetspolitik.
V
Första underofficersskolan i det självständiga Finland. Skolan var verksam i Vörå under perioden 26.1.1918–30.5.1918. Vörå krigsskola var en fortsättning på Vindalaskolan och hade totalt cirka 1 302 elever. Som lärare tjänstgjorde främst jägare. Skolans elever deltog i strider i Österbotten, Vilppula och Tammerfors.
Ö
Chefsstyrt centralt ämbetsverk som bildades 1865 då Intendentskontoret ombildades till en överstyrelse. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna ansvarade för all statlig byggnation, de officiella byggnader som inte var underställda något annat ämbetsverk och övervakningen av länsbyggnadskontoren. Överstyrelsen lydde under senatens kansliexpedition, senare Civilexpeditionen fram till 1918 och därefter under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna leddes av en överdirektör biträdd av en överarkitekt, förste arkitekter, andre arkitekter, tredje arkitekter och en arkitekt för medicinalverkets byggnader. Dessutom fanns sekreterare, kamrer, kanslist och extra arkitekter å stat. Överstyrelsen för allmänna arbetena ombildades 1936 till Byggnadsstyrelsen.
