Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Holmberg, Håkon , Suomen tuomiokunnat ja kihlakunnantuomarit (Domsagor och häradshövdingar i Finland), jämte finsk-svensk ordförteckning över i biografierna nämnda tjänster och myndigheter , Suomen kihlakunnantuomarien yhdistys 1959 .


A

Rytteristyrka uppsatt genom den adliga rusttjänsten under Vasatiden. Namnet adelsfanan togs i bruk 1571 och utgjorde en del av kavalleriet till 1809. Adelsfanan var uppdelad i sex kompanier. Förutom regementsstaben fanns livkompaniet, överstelöjtnantens och majorens eget kompani samt tre sydsvenska kompanier. Årliga mönstringar genomfördes fram till 1729. Den sista mönstringen genomfördes 1743. Adelsfanan miste sin betydelse när det indelta rytteriet infördes. Befälslönerna indrogs till staten 1809.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Ämbetsexamen 1871–1894 för administrativa ämbeten och tjänster inom domstolsväsendet, vissa tjänster inom landstaten och ordinarie tjänster vid senatens departement samt kejsarens och generalguvernörens kanslier. Allmän rättsexamen avlades vid Alexanders-universitetet. Den innefattade prov i juridisk encyklopedi, den romerska civilrättens grundbegrepp, folkrätt och nationalekonomi, Finlands stats-, finans- och politirätt samt vissa avsnitt om civil-, straff- och processrätt. Därutöver krävdes bevis från universitetets konsistorium på att examinanden hade de erforderliga kunskaperna i rättsfilosofi och nordisk historia samt nöjaktiga kunskaper i ryska och franska.
Rätten att få räkna lägre tjänstemans och tjänsteinnehavares tjänsteår (och därmed knutna förmåner) till godo vid rangordning av tjänsteansökningar och tjänsterang. Ancennitetsberäkningsrätten infördes inom statliga tjänster under 1700-talet.
Den tid eller de år en person varit i tjänst. Kunde påverka vid tillsättning av tjänster.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Kommunal anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en förening och förestods av en ombudsman.
Statligt organ som övervakade bevarandet av fornminnen i Finland. År 1884 grundade senaten Arkeologiska Byrån eller Arkeologisk Kommission, som från 1908 hette Arkeologiska kommissionen. Ursprungligen leddes kommissionen av statsarkeologen och övriga ledamöter utgjordes av representanter för Kejserliga Alexanders-universitetet, Finska Vetenskapssocieteten, Finska Litteratursällskapet, Historiska samfundet och Finska fornminnesföreningen. År 1893 förenades de viktigaste kulturhistoriska museisamlingarna och blev Statens historiska museum, vilka underställdes Arkeologiska kommissionen, likaså Finlands nationalmuseum 1916. Kommissionen lydde från 1918 under Undervisningsministeriet och omvandlades 1972 till Museiverket.
Under Karl XI:s tid sammanfördes alla kringspridda artilleriavdelningar och kompanier som bildat Fältartilleriregementet till ett regemente som fick namnet Artilleriregementet. Enheten delades 1794 i fyra nya regementen: Kungliga Svea artilleriregemente, Göta artilleriregemente, Wendes artilleriregemente och Kungliga finska artilleriregementet.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.

B

Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Adjungerad (tillfällig) medlem.
Borgmästarvikarie.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar, prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
Samlande beteckning för anställda vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, i synnerhet för järnvägspersonal av högre tjänstegrad.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Titel på tjänsteman inom statlig förvaltning, vilken leder och ansvarar för arbetet på en byrå och föredrar ärenden för chefen på ministeriet eller ämbetsverket.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.

C

Central förvaltningsmyndighet inom Inrikesministeriet. Centralen ansvarade för organiserandet av försörjningen av den förflyttade befolkningen under vinterkriget. Centralen grundades den 17 januari 1940 då det hade visat sig att den kommunalt organiserade folkförsörjningsorganisationen inte kunde åta sig ansvaret över den förflyttade befolkningen. Centralens uppgift var att planera, organisera och övervaka den krigstida förflyttningen av den evakuerade befolkningen och till den hörande egendom, befolkningens omplacering samt dess försörjning. Till centralens uppgifter hörde även att styra och övervaka de kommuner vars befolkning evakuerats. Centralen bestod av tre byråer. Den allmänna byrån skötte om ärenden som berörde förflyttningen av befolkningen. Egendomsförvaltningsbyrån skötte om ärenden som berörde den förflyttade befolkningens egendom och dess underhåll och transportering. Upplysningsbyrån skötte om planeringen av upplysningsarbetet bland den förflyttade befolkningen. Efter freden i Moskva växte centralens uppgifter och man grundade fem nya byråer som skötte ärenden som främst berörde egendom och juridiska frågor.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).

D

I Ryssland högsta förvaltningsmyndighet och högsta domstol från 1711. Senaten fungerade som högsta rättsinstans för Gamla Finland från 1720-talet till 1811, hos vilken ändring kunde sökas från 1720-talet till 1783 samt 1797–1811 i Justitiekollegiets för livländska, estländska och finländska ärenden domar och utslag i tviste- och brottmål samt 1784–1797 i civil- och kriminaltribunalens domslut.
Under svenska tiden och autonoma tiden ett av häradshövdingen eller (till 1868) av lagmannen personligen avlönat rättsbiträde eller ett av tingslaget eller häradet officiellt anställt tingsbiträde som hjälpte domaren i hans ämbetssysslor. Under självständighetstiden vanligen kallat lagfaret biträde, vilket också avsåg privaträttslig juridisk hjälp.
Juridisk ämbetsexamen som under perioden 1828–1894 gav domarbehörighet och berättigade till domarämbeten inom rättegångsverken och till sekreterartjänster vid domkapitlen. Domarexamen infördes redan 1817 för blivande jurister i storfurstendömets tjänst, dock utan särskilt namn. Den avlades vid universitets juridiska fakultet. Domarexamen ersatte hovrättsexamen och de ämbetsexamina som från 1776 hade införts vid diverse ämbetsverk. Den ombildades 1895 till rättsexamen.
Judiciell administrativ enhet inom vilken häradshövdingen utövade sin domsrätt 1407–1993. Domsagan indelades i härader och tingslag, vilka ibland kunde höra till olika län. Den förestods av en häradshövding med biträde av andra rättstjänare såsom tingsskrivaren, exekutionsfogden och länsmannen. Vid medeltidens slut fanns det 13 domsagor i Finland, 1634 var de 16, av vilka fyra hörde till Gamla Finland från 1723 eller 1742 och till 1811–12. År 1812 var de 41, 1862 61, 1919 62, 1939 72, 1946– och 1958 63–66. Domsagereformer under 1650-talet, 1670–1680-talet, 1710, 1759, 1783, 1795–1796, 1804 och 1807 justerade vissa domsagegränser, grundade nya, delade stora domsagor eller slog ihop små. Efter domsagereformen 1811–1812 var Finland indelat i 41 domsagor som justerades 1816, 1821, 1831–1832, 1839, 1845, 1847 och 1862 i den stora domsagereformen som verkställdes först på 1870–1880-talet. Endast Ålands domsaga har varit densamma under domsagornas hela förekomsttid.
Specialdomstolar som tillsattes för att döma personer som deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget 1918. Domstolarna ersatte de inofficiella fältkrigsrätterna. Lagen om domstolar för statsförbrytelser godkändes av riksdagen den 29 maj 1918. Totalt grundades 145 domstolar, vilka kallades för avdelningar. Varje avdelning bestod av en ordförande och fyra ledamöter som var utnämnda av senatens justitiedepartement. Ordföranden och en ledamot skulle ha domarkompetens och en ledamot inneha officersgrad. Lekmännen utnämndes på förslag av landshövdingen och svor domareden. Statsförbrytelsedomstolarna kom i stort sett att mobilisera landets hela juristkår och behandlade 75 575 fall. I 90 procent av fallen blev den åtalade bestraffad. Den dömda kunde inte överklaga domen men hade möjlighet att ansöka om nåd hos Överdomstolen för statsförbrytelser. De sista domstolarna för statsförbrytelser upphörde med sin verksamhet i maj 1920, varefter de kvarvarande fallen behandlades av allmänna domstolar.
Reservregementen som uppsattes under stora nordiska kriget i början av 1700-talet för att sköta landets försvar på hemmafronten.

E

Efter 1772 avdelning vid Kanslikollegium vilken övertog kyrkliga ärenden från inrikesexpeditionen. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en kanslichef med biträde av en statssekreterare. Den drogs in på nytt till inrikesexpeditionen 1792 för att återinrättas vid Kunglig Majestäts kansli 1809. I autonoma Finland inrättades även en ecklesiastikexpedition vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement.
ed
Sanningsförsäkran som till exempel ett vittne eller en sakkunnig avger inför domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Person som utan anställning och avlöning svurit ed om att tillhandagå allmänheten i tjänsteförrättningar (till exempel läkare, barnmorskor, apotekare, notarii publici och mäklare). Tillfälligt biträde åt ämbets- och tjänstemän.
Väljare, vid indirekt valsätt person som utsetts till ombud för en grupp valberättigade för att utöva deras rösträtt. I Finland reglerades i 1919 års regeringsform att 300 elektorer genom elektorsval skulle utses för val av republikens president.
Avdelning eller division vid ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en expedition också en särskild avdelning vid hovrätt och domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en expedition innebär att förfärdiga ett formellt dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Landsstatens tjänsteman avlönad av kronofogden som hans bisittare i tjänsteåligganden (ej vid skatteuppbörd). Mot uppvisat sjukintyg kunde expeditionsfogden förordnas att bisitta kronofogden, då hans lön betalades från kronans medel.
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet. Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen registrator och upphöjdes till tionde rangklassen.
Inom statsförvaltningen på 1600–1800-talet om en på förhand given rätt i form av en skriftlig försäkran om att få efterträda en person när denne dött eller tagit avsked. Till 1655 användes termen också om dylik försäkran om en framtida förläning. Termen användes också om väntan på att uppnå ålder för statlig pension. Expektansgods innebar rätten att överta gods eller förläning när den föregående innehavarens rätt hade upphört. Inom den indelta armén var soldaterna berättigade till underhåll på expektans under den väntetid som kunde förflyta mellan avskedstagandet och erhållandet av pension.
Fullmakt på att erhålla ett visst ämbete så snart det blir ledigt eller försäkran om underhåll på expektans fram tills pensionen.

F

Ursprungligen en militär befattning för en adlig underofficer. Fanjunkaren hade till uppgift att bära truppavdelningens fana. Fanjunkare infördes som en underofficersgrad i den svenska armén 1806. I det självständiga Finland förekom fanjunkare enbart i samband med en fanjunkarekurs som arrangerades 1918 i Fredrikshamn.
Styrelse för fattigvården i en församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.
Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens ekonomiedepartement med ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar, lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser. Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank, Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen), Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket, Bergsstyrelsen och Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Av staten organiserad verksamhet där man genom reglering av ekonomin och arbetskraften försöker trygga befolkningens försörjning under undantagstider.
En stormans ställföreträdare eller förvaltare av en frälsegård.
Bemyndigad, befullmäktigad, person som erhållit fullmakt att verka som ombud vid regemente, riksdag, lantdag, för kronan, kyrkan eller kommunen, vid bank och handelshus m.m. ”Fullmäktig” användes också som titel för ledamot av styrelsen för vissa allmännyttiga organisationer: Allmänna änke- och pupillkassan, Arméns pensionskassa och Civilstatens pensionsinrättning.
Underofficer vid ett kompani eller motsvarande enhet som förberedde och ombesörjde inkvartering och förplägnad, ibland även enhetens räkenskaper.
Vid hov anställd tjänsteman, hovfurir, med uppgift att under resor sörja för inkvartering. Senare med uppgifter för ordning inom hovets ekonomi- och livrébetjäning.
Chefsstyrt ämbetsverk för fängelseväsendet och dess förvaltning 1881–1922, ett ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna. Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917 justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant, kanslist och kammarskrivare.
Rörligt artilleri som verkar vid fälthären tillsammans med truppförbanden. Beroende på pjäsernas kaliber indelas fältartilleriet i lätt och tungt fältartilleri.
Ordförande i fältkrigsrätt, i Finland särskilt 1918 och 1939–1944.
Krigsdomstol som fungerade som underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår, division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Militär svensk organisation som bildades 1805 och hade i uppgift att skapa en på astronomiska och trigonometriska data baserad karta över Sverige samt att anlägga ett arkiv för dylika kartor. Kåren hade den franska fältmätningskåren i Italien som förebild. Den skulle under krig medfölja generalstaben och förestods av en fältmätningschef, med biträde av en officersstab och en professor i matematik. Kåren förenades 1811 med Fortifikationen och bildade Ingenjörkåren, där den utgjorde en fältmätningsbrigad.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939 krigspräst som förärats titeln fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Specialdomstol 1932–2006 med domsrätt över återfallsförbrytare som hotade allmänhetens säkerhet. Fängelsedomstolen dömde också i brott begångna under den villkorliga frigivningen och beslutade om verkställigheten av unga förbrytares fängelsestraff. Beslutet underställdes alltid hovrättens prövning. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år i taget. Som ordförande verkade chefen för fångvårdsverket.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Kommunal nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Administrativ föreskrift eller bestämmelse i ett specifikt fall, i inskränkt bemärkelse också om tjänsteförordnande.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Administrativ dömande myndighet under Senatens finansexpedition, senare Socialministeriet, som 1917–1942 hade i uppgift att behandla alla från försäkringsbolag hänskjutna avslag på ansökningar om ersättningar för arbetsolycksfall och invalidpensioner, samt att fungera som besvärsinstans i andra socialförsäkringsmål. Försäkringsrådet bestod av försäkringsrådets chef som ordförande, en jurist (från 1933 fastanställd assessor), läkare och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Beslutet kunde överklagas till Senatens justitiedepartementet, från 1918 till Högsta domstolen. Försäkringsrådet ombildades 1942 till Försäkringsdomstolen.
Nämnd i en församling tillsatt efter 1908 för att i stället för eller utöver kyrkvärden och kassaförvaltaren vårda kyrkan och förvalta församlingens kassor och fonder.
Ämbetsbeteckning för ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, ursprungligen placerad i fjärde rangklassen.
Samlande beteckning för tjänstemän vid Högsta förvaltningsdomstolen som beredde och expedierade, i vissa fall också föredrog, de ärenden som hörde till domstolen.

G

Den högsta militära operativa staben för landets krigsmakt med uppgift att i krigstid biträda de högre befälhavarna vid truppernas ledning och i fredstid utarbeta mobiliseringsorder, uppmarschplaner, ansvara för den militära kartläggningen m.m. För inträde i generalstaben fordrades vanligen en examen i ett högre militärläroverk och en tids tjänstgöring vid generalstaben. I Sverige utvecklades generalstaben speciellt under Gustav II Adolfs tid. Under stora nordiska kriget utgavs två förordningar rörande generalstabstjänstens bestridande, och 1788 utfärdade Gustav III en generaladjutantsinstruktion. Enligt 1806 års instruktion bestod generalstaben av generaladjutanter samt över- och stabsadjutanter.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och centralt ämbetsverk som under en överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Rågång då gräns utstakades, före 1725 av representanter för den enhet (hemman, by, härad, län) som ärendet berörde, efter 1725 av lantmätare, i närvaro av berörda parter.
Tulltjänsteman som förestår gränsbevakningen vid Finlands gräns i öster och i norr.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.

H

Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Kollegialt organ under magistraten som ansvarade för alla de ärenden och tvister som rörde handeln i staden. Handelskollegiet bestod av borgmästaren som ordförande och ett antal rådmän som ledamöter. Som sekreterare verkade stadsnotarien. Handelskollegier skulle inrättas i och med att kollegiesystemet också skulle gälla inom stadsförvaltningen från 1630-talet eller 1650-talet. I Stockholm inrättades ett handelskollegium 1672. Stockholms magistrat uppdelades 1672 i fyra kollegier som kom att verka till 1849 när kollegierna genom en kunglig skrivelse slogs ihop under den gemensamma benämningen handels- och ekonomikollegium. Det indrogs 1880.
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter. Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen, Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Ministerium som 1918 ersatte senatens handels- och industriexpedition och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde handel och industri, gruvdrift och skydd mot industriell äganderätt, lots- och fyrväsendet, sjöfart och hamnar samt sjömanshus, handelskamrar, aktiebolag och andra bolag samt andelsverksamhet utanför jord- och skogsbruksområdet och alla läroverk inom ansvarsområdet, bl.a. sjöfartsläroverken och handelsskolorna. Ministeriet leddes av handels- och industriministern, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Handels- och industriministeriet lydde Handels- och industristyrelsen, Patent- och registerstyrelsen, Sjöfartsstyrelsen, Tekniska högskolan, Statens tekniska forskningsanstalt, Geologiska kommissionen, Havsforskningsinstitutet, Statens spannmålskontor, Statens upphandlingscentral och yrkesutbildningsrådet. Då Handels- och industristyrelsen upplöstes 1926 och ministeriet tog över ämbetsverkets uppgifter föll även patent-, varumärkes- och handelsregistret på Handels- och industriministeriets ansvar fram till 1941 då Patent- och registerstyrelsen bildades.
Tjänstebeteckning för renskrivare av protokoll och andra rättshandlingar vid en hovrätt under svenska tiden, i Åbo från 1623. Termen blev från 1700-talet en samlande benämning på lägre tjänstemän vid ämbetsverk, med uppgift att renskriva eller uppgöra handlingar, motsvarande senare tiders kanslist, skrivare, kopist, registrator, notarie eller sekreterare.
Titel som en fakultet vid ett universitet beviljar en person för vissa förtjänster ifall ifrågavarande person inte har erhållit doktorsgraden i nämnda fakultet. Hedersdoktoratet är universitetets högsta hedersbevis. Titeln erhålls i samband med en promotion.
Titel sedan Gustav II Adolfs tid för främst utlänningar som användes i svenska utrikesbeskickningar eller när de tidvis var stationerade i Stockholm som sakkunniga i utrikesförhållanden. Från mitten av 1600-talet blev hovråd i allt högre grad ett ämbete knutet till kansliet i Stockholm och som besattes av också svenska undersåtar. Hovråd blev sedermera en titel utan motsvarande ämbete. Efter 1600-talet delade man uppenbarligen inte längre ut hovrådstitlar.
Ämbete som i Sverige uppträder första gången 1538 för kungens tyska rådgivare och medhjälpare på högsta nivå, som alternativ till riksråden som skulle vara infödda svenska män. Hovrådsämbetet av denna typ blev inte fast etablerat. Ett hovråd var en medlem av ett rådskollegium. Titeln saknade motsvarande ämbete.
Statsministerns sekreterare vid statsrådets kansli. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med uppgift att bistå statsministern. Han tilldelades titeln hovråd.
Under svenska tiden och autonoma tiden om en av hovrätten legitimerad advokat som förde en parts talan under hovrättsbehandlingen. Beteckningen infördes på 1680-talet vid bl.a. Åbo hovrätt, i stället för prokurator.
Sedan autonoma tiden om område över vilket en hovrätt har jurisdiktion, bestående av de kommuner (socknar) som hör till områdets domsagor.
Av regenten utnämnd statlig ämbetsman som vid hovrättspresidentens frånvaro eller när presidentämbetet står vakant leder hovrättens verksamhet och för ordet vid hovrättens förhandlingar. Tjänsten inrättades när Åbo hovrätt grundades 1623. Hovrättsvicepresidenter fanns 1778–1838 också vid Vasa hovrätt 1776–1945 och från 1874 vid Viborgs hovrätt 1839–1945.
Före 1600-talets slut beteckning på riksmarskalkens handskrivare, riksmarskalkens sekreterare och dylikt. Under åren cirka 1670–1814 tjänsteman vid hovkansliet som författade och kontrasignerade överstemarskalkens eller riksmarskalkens skrivelser, upprätthöll register över utgående och inkommande skrivelser, förde bok över enskilda hovämbetsmäns permissioner och tjänstefrihet m.m. Under 1600-talet användes också benämningen riksmarskalkens handskrivare eller sekreterare. Sedermera blev hovsekreterare också en titel som kungen tilldelade framstående skalder och konstnärer. Hovsekreteraren innehade kunglig fullmakt och rang i samma klass som sekreterare i kollegier.
Kommunalt organ som verkade i de flesta kommuner under åren 1909–1934. Hyresnämnden behandlade konfliktsituationer och medlade mellan hyresvärden och hyresgästen. Nämnden övervakade även hyresgästens rättigheter vid uppgörandet av hyreskontrakt. Nämnden bestod av 2–4 ledamöter som valdes av kommunalfullmäktige så att representationen mellan hyresvärdar och hyresgästar var jämn. Ledamöterna valde en utomstående ordförande samt en viceordförande. År 1934 upphörde hyresnämnderna och deras verksamhet överfördes till kolonisationsnämnderna.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922. Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa ämbetsverk där allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande underdomare eller kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Juridisk ämbetsexamen 1922–1948 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet för behörighet till domarämbete och vissa höga tjänster inom statsförvaltningen. Den ersattes 1948 med rättskandidatexamen. För deltagande krävdes betygsatta universitetsstudier i filosofi och nordisk historia, godkända språkprov i svenska och finska, förberedande examen i civil-, straff- och processrätt, en termin som underdomare vid domstol, godkänd avhandling i något till examen hörande ämne med ett mognadsprov i ämnet i fråga samt godkända enskilda förhör i juridisk encyklopedi, romerska privaträttens grundbegrepp, rättshistoria, civil-, straff-, finans- statsförfattnings-, förvaltnings-, process- och folkrätt samt internationell civilrätt, nationalekonomi, finanslära och statistik.
Häradsrättens session under hösten. Hösttinget skulle enligt 1734 års lag infalla mellan den 1 september och 30 november i de domsagor som höll tre ting per år. I Finland hölls vanligen bara två ting per år, varför hösttingen kunde inledas tidigare eller avslutas senare.

I

System för landskapsvis organisering och avlöning av ett bestående kavalleri, som byggde på att man delade bördan för rekrytering och kostnader. Både skatte- och kronohemman åtnjöt skattefrihet genom att sätta upp ett rusthåll med en ryttare och häst för kavalleriet. Rusthållarna rekryterades vanligen ur ett storbondeskikt. I de fall där rusthållets resurser var otillräckliga, fick så kallade augmentshemman bidra med räntor.
Lön som en statlig tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Periodisk prestation (in natura, arbete eller penningar) som innehavaren (landbo eller arrendator) av en jordegendom var skyldig att fullgöra till ägaren. Den gick till vissa (civila, militära eller kyrkliga) ämbetsmäns löner eller till allmännyttiga ändamål (till exempel hospital, arbetshus) enligt ett fastslaget indelningssystem. De indelta räntor som gick till militie- och landstaten eller rusthåll uppbars av kronofogden.
Från 1885 centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen, Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken. Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av Manufakturdirektionen och Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Benämning sedan 1600-talets början på truppenheter som strider till fots. Infanteriet organiseras som regel i kompanier, bataljoner och regementen.
Lokal statlig representant som lydde under landshövdingen i ett län och som rapporterade om kommunernas behov av penningersättning för inkvartering av militär under fredstid. Inkvarteringsombudet skulle informeras om planerade inkvarteringar och närvara vid behandling av ersättning i inkvarteringsärenden.
Från och med 1800-talet om tjänsteman som utövade kontroll över en hel förvaltningsgren eller grupp av institutioner. Under självständighetstiden var inspektör en titel för handläggande och föredragande tjänsteman vid centrala ämbetsverk och ministerier. Inspektör var också en benämning på en person som övervakade och förvaltade offentliga eller privata egendomar, till exempel en station, kanal, sluss eller maskin, ett bruk eller lantbruk.
Tillfällig, tills vidare, provisorisk.

J

Titel för magister som efter 50 år på nytt deltar i en promotion.
Från 1918 Finlands högsta laglighetsövervakare vid sidan av riksdagens justitieombudsman. Justitiekanslern lydde direkt under statsrådet. Han verkade också som chef för Justitiekanslersämbetet och högsta åklagarmyndigheten, med därtill hörande ansvar för övervakningen av statsförvaltningen, domstols- och åklagarväsendet, straffverkställigheten, straffanstalterna, rannsakningsfängelserna och arbetsinrättningarna. Justitiekanslern gav på begäran rättsliga utlåtanden till president och statsråd. Han utnämndes av republikens president. Den första justitiekanslern tillsattes den 27 november 1918 med prokuratorsbefogenheter. Ämbetets åligganden fastställdes i regeringsformen först den 17 juli 1919 och reglerades genom förordningen och reglementet för justitiekanslern den 30 mars 1922. Justitiekanslern verkade oberoende av regeringsskiftena. Han hade närvarorätt vid statsrådets, domstolarnas och samtliga ämbetsverks sessioner, samt tillgång till dessa myndigheters protokoll och beredningshandlingar. Till uppgifterna hörde att övervaka att de grundläggande medborgarrättigheterna tillgodosågs. Under justitiekanslern verkade en justitiekanslersadjoint, en kanslichef och övrig personal.
Den näst efter justitiekanslern högste tjänstemannen vid Justitiekanslersämbetet från 1918, av tredje rangklassen, som vid lagligt förhinder för justitiekanslern skötte ämbetsuppgifterna, med samma myndighet som justitiekanslern, och ansvarade för de ärenden som åkom honom enligt arbetsordningen och de ärenden som hade hänskjutits till honom av justitiekanslern. Under autonomin hade prokuratorsadjointen en motsvarande tjänst. Tjänstebeteckningen ändrades 2001 till biträdande justitiekansler.
Under svenska tiden beteckning för juridiskt ombud med tillsyn över att lagar och författningar följdes av ämbets- och tjänstemännen. En dylik fanns 1791 vid Kungliga Generalkrigskommissariatet.
Kunglig Majestät i rådet i egenskap av högsta rättskipande organ under svenska tiden från 1630 fram till att riksrådet avskaffades 1789, och Konungens högsta domstol grundades. Från cirka 1660 och särskilt 1720–1789 användes benämningen justitierevisionen om justitierådens sammanträden i justitieärenden. Ursprungligen avsåg den även justitieexpeditionen vid Kunglig Majestäts kansli, som från 1662 expedierade riksrådets eller justitierådens revisionsmål. Under riksdagen 1732 uppstod en praxis för hela frihetstiden (fram till 1772) som gav ständerna en viss rätt att revidera Justitierevisionens domar, genom sina deputerade i Justitiedeputationen. Den verksamheten kallades emellertid inte justitierevision.
Militär enhet med större rörlighet och självständighet än reguljära infanteriförband. Jägarförband förekom inom den preussiska armén som från och med 1750-talet rekryterade erfarna jägmästare och viltvårdare för spanings- och gerillakrigsenheter. I den svenska armén uppsattes det första jägarförbandet i svenska Pommern i Tyskland under det pommerska kriget (1757–1762). Det första jägarförbandet som verkade i Finland var Savolax jägarbrigad, grundad 1775. Under finska inbördeskriget 1918 uppsattes jägarförband inom den vita armén och benämningen har under självständighetstiden betecknat lätta infanterienheter inom den finska armén.
Järnvägstjänsteman i byråtjänst.

K

Ämbetsexamen för kameral och finansrättslig tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799. Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen. Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden, senatens ekonomiedepartement och Allmänna revisionsrätten samt som landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-, politisk och ekonomisk lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes studentexamen och förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
Avdelning som genom 1713 års kansliordning inrättades vid Kanslikollegium för att under ett ombudsråds ledning sköta redovisningen av statsinkomsterna och statsutgifter samt övervaka kronofogdarna. Kammarexpeditionen slogs 1719 samman med Handelsexpeditionen och bildade Inrikesexpeditionen, som inofficiellt fortsatte att kallas Kammarexpeditionen. Åren 1809–1840 verkade Kammarexpeditionen i Sverige på nytt som separat avdelning i Kunglig Majestäts kansli. I autonoma Finland fanns även en kammarexpedition vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under presidenten, tidvis också vicepresidenten, och över assessorerna.
Expedition för kansliärendens behandling, under 1700-talet vid Kunglig Majestäts kansli och de högre domstolarna, efter 1809 Kansliexpeditionen vid regeringskonseljen, senare Kejserliga senaten för Finland.
Titel, rang, grad. Varje tjänst medförde i princip en viss rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en fullmakt åt en ämbets- eller tjänsteman som gav innehavaren rätt till en högre rangposition än den hans ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Skattmästare, kassör, person som förvaltar och ansvarar för en kassa, särskilt sådan som tillhör en institution, ett samfund eller en förening.
Förband som stred från och förflyttade sig med häst. Under medeltiden bestod kavalleriet till stor del av adelsmän, men från och med 1500-talet fylldes leden allt mer av värvade soldater. Kavalleriet indelades i tungt kavalleri, som kallades kyrassiärer, lätt kavalleri och dragoner.
Under svenska tiden ledamot av svenskt kollegium, av högre rang än assessor, också titel för vissa tjänstemän i Stockholms stadskollegium. Under autonoma tiden var kollegieråd en honorärtitel av sjätte rangklassen som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie” (sv. Eders/Ers högvälborenhet, fi. Teidän korkeavapaasukuisuutenne, ty. Euer Hochwohlgeboren). Titeln motsvarade den militära graden överste.
Avdelning vid Lantbruksministeriet och efterträdare till Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Titel för juridiskt utbildad förlikningsman vid kommunal kolonisationsnämnd 1917–1971.
Från 1917 kollegialt centralt ämbetsverk som ersatte kolonisationsinspektören och som lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Kolonisationsstyrelsens kollegium bestod av en överdirektör som ordförande och ett antal kolonisationsråd samt en lagfaren assessor. Under dem verkade kolonisations- och boställsinspektörer, medan kolonisationsnämnder och kolonisationskommissioner skötte ärendena på lokal nivå. Kolonisationsstyrelsen organiserade och främjade den statsfinansierade kolonisationsverksamheten på landsbygden, övervakade Den obesuttna befolkningens lånefond, senare Kolonisationsfonden, och dess kassor samt kronans boställen (fram till 1919), kronotorp och kronoskogar. Kolonisationsstyrelsen samarbetade med Boställssynenämnden och drogs in 1938 då uppgifterna överfördes dels på Forststyrelsen, dels på Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning, men återupprättades på nytt 1959 för att 1971 tillsammans med Lantbruksstyrelsen bilda Jordbruksstyrelsen.
Medlem av Kommerskollegium, i rang närmast under ämbetsverkets chef, presidenten, och över assessorerna. Kommerseråden var vanligen fyra till antalet och förestod vanligen också ett av kollegiets kontor eller ett rasp- och spinnhus. I Ryssland och i Finland under autonoma tiden var kommerseråd en honorärtitel (rangklass 8) utan ämbete som från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Kommerskollegium grundades 1637 men var verksamt från och med 1651, då ämbetsverket slogs ihop med den del av Kammarkollegium som förvaltade handel, industri och sjöfart. Myndigheten utövades genom kontroll och privilegiering. Kollegiet ansvarade för tullväsendet, utrikeshandeln, allmänna inrikeshandeln och handelspolitiken samt sjöfarten, manufakturer och hantverk. Från 1711 bars ansvar även för överdomstolen för accis- och tullrätterna, och till 1825 var Kommerskollegium tillsynsmyndighet över rasp- och spinnhus, barnhus och hospital. När Manufakturkontoret indrogs 1766, förvaltades den s.k. Manufakturfonden av Kommerskollegium. Kommerskollegium leddes till 1891 av en president, först kallad generaldirektör. Han biträddes ursprungligen av två kommissarier som rekryterades ur näringslivet.
En kommissaries ämbete eller ämbetslokal. Under stora ofreden genomförde de ryska ockupationsmyndigheterna vid mitten av 1710-talet i Viborgs kommendantskap en indelning av kommendantsdistrikten i mindre förvaltningsområden för kameralförvaltningen, vilka i finländsk forskning kallas kommissariat. I ledningen för ett sådant kommissariat stod en kommissarie.
Under svenska tiden om ett av riksdagen eller regeringen tillsatt organ med uppdrag att utföra ett specifikt offentligrättsligt uppdrag, under självständigheten i betydelsen ett organ med ett permanent representativt uppdrag för ett visst ändamål eller ett organ som tillsatts av ett ministerium för att utreda eller bereda ett specifikt ärende. En kommission består vanligen av en eller flera sakkunniga, men kan också bestå av endast en person. I regel har kommissioner ett permanent uppdrag medan kommittéer vanligen har tillfälliga uppgifter. I Sverige har det funnits bl.a. den av Kristinas förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande av Sveriges riksstat, kommissionen för granskning av Karl XI:s förmyndarregerings förvaltning (Stora kommissionen), vidare de av Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m.m.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Sedan 1865 ett samhälle som består av ett definierat landområde och vilket som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Kommunerna kunde vara landskommuner, städer eller köpingar. I landskommunerna åtskildes de kyrkliga ärendena från de världsliga år 1865. Städernas kommunala förvaltning omstrukturerades år 1873. Kommunernas förvaltning reformerades på nytt 1925.
Person i kommunal tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Titel som ges åt personer som utmärkt sig i det kommunala livet eller i affärslivet.
Kommunal tjänsteman med uppgift att föra protokoll och bistå kommunalfullmäktige, kommunalstyrelse och kommundirektör.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som fungerade som förman för ett kontrakt (prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Titel för viss tjänsteman med uppgift att sköta räkenskaper och dylikt vid krigsmakten.
Självständigt ämbetsverk under senatens militieexpedition 1819–1831,1855–1868 och 1880–1903, med uppgift att stationera, utrusta, proviantera och avlöna finska militären samt uppbära avgifterna för inkvarteringen av ryska militären i Finland. Under kommissariatet sorterade 1880–1903 uppbådsnämnder i varje uppbådsdistrikt, med en krigskommissarie som ordförande. Krigskommissariatet indrogs i samband med att den finska värnpliktsarmén avskaffades 1903.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller vid ett krigskommissariat, där han underlydde överkrigskommissarien; också föreståndare för kommissariat vid en fördelningsstab, med uppgift att verkställa viss upphandling och besiktning av vissa krigsförråd samt att kontrollera förvaltningen vid magasinen.
Kollegial styrelse grundad på 1540-talet för behandling av militära frågor under Gustav Vasas regeringsperiod. Krigsrådet tillsattes igen på 1620-talet och utvecklades snart till ett bestående krigskollegium.
Svensk ämbetsmannatitel för vissa fasta ämbeten i den högsta militära förvaltningen, förekom första gången som benämning på ledamöterna i det krigsråd som grundades under Gustav Vasas regeringsperiod. Titeln återkom på 1620-talet för de civila ledamöterna i det krigsråd som uppsattes av Gustav II Adolf. Senare innehade även ledamöterna i Krigskollegium krigsrådstitel.
Benämning på en del läroverk som har i uppgift att utbilda officerare. Den första officersskolan i Finland var kadettkåren på Haapaniemi, grundad 1780.
Ledamot av kyrkofullmäktige, valdes ursprungligen av kyrkostämman, sedermera i allmänna församlingsval.
Högsta beslutande organ i en församling. Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Nämnd i en församling med ett kyrkofullmäktige. Kyrkoförvaltningsnämnder tillsattes efter 1908 för att verkställa kyrkofullmäktiges beslut och förvalta kyrkans egendom. Nämnden bestod av minst tre ledamöter och två suppleanter, vilka inte fick höra till fullmäktige, men som efter 1933 skulle höra till fullmäktige. Den arbetade enligt den instruktion som fullmäktige gjort upp och som stadfästs av domkapitlet. Kyrkoförvaltningsnämnder var frivilliga i församlingar med mindre än 5 000 medlemmar.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Den högsta beslutanderätten i en köping. Köpingsfullmäktige utsågs genom allmänna, hemliga och direkta val.
Kommunalt organ som beredde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.

L

Ständig kommitté inrättad 1884 av kejsaren för att göra den slutliga redigeringen av lagförslag och att utarbeta nya förslag till lagar och författningar för Finland. Lagberedningen bestod av tre ledamöter och var direkt underställd senaten under ledning av den senator till vars ansvarsområde den lag hörde som var under beredning. Från 1892 lydde Lagberedningen under Justitieexpeditionen. Lagberedningen drogs in 1917. Från 1922 var Lagberedningen en del av Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och var uppdelad i flera enheter med ansvar för skilda områden. Lagberedningen som sköttes av lagberedningsledamöter hade i uppgift att bereda lag- och författningsförslag på lagstiftningens olika områden och ge utlåtanden.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Benämning på andra avdelningen vid Lagberedningen under Justitieministeriet, i statskalendrarna efter 1940 huvudsakligen kallad Laggranskningsavdelningen.
Kommission tillsatt av regenten eller riksdagen för att överse lagarna i lagboken och beredningen av nya författningar och judiciella reformer. Förslagen till ändringar hemställdes den utnämnande myndigheten.
Ursprungligen lagman och mellan 1594 och 1680 mer eller mindre lagkunnig person som utan kunglig fullmakt var häradshövdingens eller lagmannens ersättare som domhavande. Lagläsaren var vanligen auskultantutbildad vid Åbo hovrätt.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Församling på landsbygden som utgjorde en kyrkoherdes ämbetsområde.
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Permanent överrätt i Finland cirka 1410–1488, med rätt att döma konungsdom. Landsrätten sammanträdde en gång per år i Åbo (före S:t Henriks dag). Den bestod av biskopen och några av domkapitlets ledamöter, riksråden och lagmännen som var bosatta i Finland samt alla häradshövdingar och fogdar. Som ordförande verkade ett riksråd. Nämnden bestod till hälften av adelsmän, till andra hälften av bönder, vid behov också av Åbo stads borgmästare och några rådmän. Den hade fast organisation efter 1435. Efter 1447 blev sammanträdena mera sporadiska och hölls närmast då konungen befann sig i landet. Det sista omnämnandet är från 1488.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på Jordbruksexpeditionen i Senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till Lantbruksexpeditionen för att följande år bli Lantbruksministeriet. Till ministeriets förvaltningsområde hörde jordbruket och dess binäringar, skogs- och fiskehushållningen, jakten, statens jordegendomar, klimatforskningen, geodetiska mätningar, kontroll- och försöksanstalter inom lantbruket samt lantmäteriet, skiftesväsendet och justeringsverket. Lantbruksministeriet ansvarade även för kartverket, jordregistret och Kolonisationsfonden. Ministeriet leddes av lantbruksministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. Under Lantbruksministeriet verkade flera ämbetsverk, forskningsinstitut och nämnder: Lantmäteristyrelsen, Forststyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Fiskeristyrelsen, Kolonisationsstyrelsen, Statens spannmålsförråd, Statens margarinfabrik, Statens stuteri, Statens provanstalt för lantbruksmaskiner, Statens veterinärlaboratorium, Geodetiska institutet, Meteorologiska centralanstalten, Statens markforskningsinstitut, Spannmålsundersökningsanstalten, Justeringskommissionen, Meteorologiska kommissionen och Boställssynenämnden. Lantbruksministeriet ombildades 1971 till Jord- och skogsbruksministeriet, sedermera Jordbruksministeriet.
Medlem av lantdagen. Fram till 1906 representerade lantdagsmännen något av de fyra stånden, adel, prästerskap, borgare eller bönder. I synnerhet bland borgarna och bönderna utsågs lantdagsmännen genom val inom stånden. Efter 1906 utsågs lantdagsmännen till den nyinrättade enkammarlantdagen genom allmänna lantdagsmannaval. Under svenska tiden hade man använt beteckningen riksdagsman, och 1919 ersattes beteckningen lantdagsman med just riksdagsman.
I Ryssland 1718/1719–1727 chef för förvaltningen i ett distrikt med uppgifter motsvarande närmast de svenska häradsfogdarnas uppgifter, därefter till 1785 tjänsteman som stod i ledningen för en krets (uezd). Under stora ofreden var ”lantkommissarie” en benämning på de tjänstemän som de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap tillsatte för ledningen av främst skatteuppbörden i de kommendantsdistrikt som hade en militär kommendant som högsta styresman. Lantkommissarierna var underställda kommendanterna. Under lilla ofreden förekom det att kronofogdar på ryska kallades lantkommissarier. I Gamla Finland fanns 1721–1783 och 1797–1811 lantkommissarier som förestod lantkommissariaten/kretsarna med uppgifter motsvarande de svenska kronofogdarnas.
Läroanstalt som under en vintertermin erbjöd teoretisk undervisning i lantbruk för elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk. För undervisning i både teori och praktik fanns mera omfattande lantbruksskolor. Lantmannaskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Tjänstebeteckning för ordföranden för lantmäterikommissionerna i Finland 1737–1747, 1741–1743, 1748–1756 och 1756–1766; också titel för åtskilliga väl renommerade lantmätare 1782–1809. Under autonoma tiden användes benämningen även om styresmannen för ett lantmäterikontor i ett län.
I det svenska riket från 1600-talet elev som antagits att under ledning av en äldre lantmätare genom praktik utbilda sig för att, efter vederbörlig skolundervisning och/ eller universitetsstudier, kunna avlägga lantmätarexamen.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Lag av ryska riksduman 1911 som, i strid mot grundlagen, gav ryska undersåtar i Finland samma rättigheter som landets egna medborgare. Likställighetslagen upphävdes genom ett manifest av den ryska provisoriska regeringen den 20 mars 1917.
Av kommissorialrätt eller hovrätt genom särskild fullmakt förlänad titel åt ombud som skulle utreda ekonomiska mål rörande kronans fordringar eller mål vars avgörande förutsatte en omfattande ekonomisk utredning. Allmänt: affärsombud.
Militär tillhörande ett livdragonregemente.
Ämbetsexamen för lägre kamerala och administrativa tjänster inom förvaltningen 1895–1922, avlades vid universitetet och gav kompetens till extraordinarie tjänster vid senatens ekonomiedepartement med utsikten att bli befordrad till tjänster vid landets kamerala och förvaltande verk, frånsett de tjänster som krävde högre förvaltningsexamen. Examen innefattade förhör i inhemsk civil-, straff- och finansrätt, i författnings-, förvaltnings- och processrättens huvudstycken samt nationalekonomi.
Från 1719 lägre tjänsteman som skötte bokföringen och revisionen på landskontoret under landskamrerens översyn. Länsbokhållaren var landskamrerens närmaste underordnade och ställföreträdare om det inte fanns vicelandskamrerare.
Från 1640-talet titel för i ett visst län verkande lantmätare, från 1688 tjänstebeteckning för lantmätare med ett län som tjänstedistrikt. Under perioden 1848–1917 var ”länslantmätare”tjänstebeteckning för föreståndaren för ett läns lantmäterikontor. Titeln ersattes 1918 med ”länslantmäteriingenjör”. Under autonomin var länslantmätaren den enda som uppbar månatlig lön vid lantmäterikontoren. Själva förrättningarna utfördes då av äldre och yngre kommissionslantmätare samt vice lantmätare, biträdda av lantmäteriauskultanter och lantmäterielever. År 1848 tillhörde länslantmätaren rangordningens åttonde klass.

M

Föreståndare för lagerhus i stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd; tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på länets landskontor och förevisade magasinet för landshövdingen vid dennes inspektioner. Efter 1800 skulle förvaltaren göra upp månadsförslag över uppbörden och magasinets utgifter.
Benämning på häradsskrivare som upprättade mantalslängder.
Självständig försvarsgren inom Finlands försvarsmakt, leds av kommendören för marinen.
Benämning på de mellersta delarna av ett förvaltningsdistrikt, särskilt judiciella sådana (till exempel en domsaga).
Krigsfolk, truppstyrka eller benämning på sak, befattning eller enskild person som hör till krigsmakten.
Distrikt inom militärförvaltningen över Östkarelen under fortsättningskriget 1941–1944. Totalt grundades tolv militärförvaltningsdistrikt i de områden som erövrats av Sovjetunionen. Distrikten indelades i militärförvaltningsområden.
Från cirka 1600 titel för eller benämning på de högsta ämbetsmännen som verkade som regentens rådgivare, under autonomin kallad ministerstatssekreterare. År 1918 ersattes titeln senator, som förekommit under autonomin, med ”minister”. Denna titel avser en medlem av statsrådet. I titeln ingår vilket område ministern ansvarar för, exempelvis utrikesminister och finansminister. En minister har juridiskt och politiskt (parlamentariskt) ansvar för de ärenden som hör till hans eller hennes förvaltningsområde. En minister kunde, i synnerhet under mellankrigstiden, vara medlem av statsrådet utan att ansvara för ett särskilt förvaltningsområde (minister utan portfölj).
Skrivare som förde protokoll över en syneförrättning.

N

Under 1600–1700-talen benämning på ett förvaltningsområdes södra delar, förekom särskilt i domsageindelningen, till exempel Övre Satakunta nedredels domsaga (1785–1885). Benämningen förekom också som nedre (alinen) och södra, sydliga (eteläinen).

O

Sedan 1500-talet om ställföreträdare: företrädare för person eller myndighet.
Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna expedition (högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).
Ämbetsverk i anslutning till Finansministeriet. När omsättningsskatten togs i bruk i februari 1941 bildades omsättningsskattebyråer vid Omsättningsskattekontoret. Verksamheten överfördes 1970 på Skattestyrelsen.
I det svenska riket från och med 1620-talet och i Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet beteckning på tjänst som var uppförd på ordinarie stat och av denna anledning var av permanent karaktär och vars existens inte var beroende av årligen beviljade anslag. En innehavare av sådan tjänst kallades ordinarie tjänsteman.

P

I vissa bestämda persedlar utgående indelt lön till en tjänsteman,vanligen livsförnödenheter och dagsverken.
Benämning på kapellag eller kapellförsamling.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
I Ryssland från 1717 tjänsteman (rangklass 13–14, men även högre) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att föra protokoll och upprätta olika slag av register över handlingar samt att ta hand om handlingarna. Protokollisttjänster fanns också inom förvaltningen i Gamla Finland.
Civilmilitär person vid svenska flottan som ansvarade för livsmedelsförsörjningen vid ett truppförband, skeppsvarv och dylikt och som samtidigt bar huvudansvaret för det därtill hörande proviantförrådet. ”Proviantmästare” var även benämning på föreståndare för ett kronomagasin.
Titel för föreståndare för ett kronomagasin på landsbygden, i stad kallad magasinförvaltare. Sysslan kunde vara förenad med en annan landstatstjänst. I Åbo fungerade lanträntmästaren 1729 som proviantmästare.

R

Föredragande tjänsteman i ett ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för upprättande av landskapets rotelängder, den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Regementsskrivarna tillsattes av Krigskollegium efter förslag från regementschefen. Regementsskrivaren uppbar de indelta hemmansräntorna och stod likt kronofogden för försäljningen av skattepersedlarna.
Från 1809 kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande. Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen, Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Tjänstebeteckning för hög föredragande tjänsteman i ett ministerium. ”Regeringsråd” ersatte från 1940-talet tjänstebeteckningen referendarieråd.
Beredande och föredragande tjänsteman i ett ministerium. Kompetenskraven varierade. Ibland stod regeringssekreteraren i tjänsteställning under referendarieråd, ibland var han chef för en byrå. Tjänsterna inrättades med förordningen och reglementet för statsrådet 1922 och ersatte protokollsekreterare och kammarförvanter. Regeringssekreterarna utnämndes, efter lediganslagning, av presidenten på statsrådets framställning.
Förteckning över in- och utgående handlingar, ibland också om register över ärenden som behandlas i protokoll.
Under svenska tiden titel för ämbetsman som av kungen förordnats till ledamot av Kammarrevisionen, från 1924 titel för ämbetsman med uppgift att leda Revisionsverkets revisionsverksamhet. Efter 1931 betecknade ”revisionsråd” det råd som hade överdirektören i Revisionsverket som ordförande och som utövade den beslutanderätt som tillkom Revisionsverket. Revisionsrådet förekom även i det efterföljande Statens revisionsverk.
Styrelse för Krigstidshushållningsrevisionen, som lydde under Finansministeriet. Rådet bestod av ordförande och fyra ledamöter som utnämnts av republikens president. Kompetensvillkoren för ordföranden var erfarenhet och insyn i domarvärvet samt statshushållning. En av ledamöterna skulle vara en militärperson som var förtrogen med försvarsväsendets hushållning.
Kommission under ett riksråd eller en annan för ändamålet förordnad ämbetsman, som vidtog en av regenten förordnad syneförrättning i en överklagad lagmanssyn i en ägotvist, särskilt sådan syn som rörde rå och rör. Lagmanssyn som hade överklagats på grund av brister i förfarandet (nullitetsfel) fick avgöras av hovrätten. Riddaresynen avskaffades 1848.
Benämning på frälseståndet sedan mitten av 1500-talet. Ursprungligen användes uttrycket i betydelsen högadel och lågadel. Ridderskapet och adeln blev det officiella namnet på adeln som korporation och som stånd vid riksdagar och lantdagar.
Representant vid svenska ståndsriksdagen 1523–1809 och vid enkammarriksdagen i Finland från 1919, däremellan kallad lantdagsman.
Titel på temporär eller ställföreträdande statschef i en självständig monarki. Titeln användes 1599–1604 och 1809 av den blivande regenten innan han formellt hade blivit utsedd. Detta gällde den blivande Karl IX (1599–1604) och den blivande Karl XIII (1809) av Sverige. I Finland användes titeln av statschefen under åren 1918–1919.
Den del av Kunglig Majestäts kansli som förestod de aktuella samtida kansliärendena, medan Riksarkivet eller Gamla kansliet bevarade äldre handlingar. Indelningen i Rikskansliet eller Dagliga kansliet och Riksarkivet eller Gamla kansliet gjordes i kansliordningen 1626.
Riksrådet framträder första gången på 1220-talet men har kontinuitet först fr.o.m. 1280-talet som en inre krets bland de till kungen genom trohetsed bundna stormännen. Stadganden om rådets sammansättning och befogenheter ingick i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet. Enligt lagen bestod rådet av ärkebiskopen, andra biskopar och prelater samt ett fastställt antal riddare och svenner. Rådets medlemmar verkade som rådgivare åt kungen. Det utövade högsta myndighet i riket under medeltida kungars minderårighet och avsaknad av regerande konung. Sedan Vasaätten 1523 bestigt tronen blev rådet beroende av konungen och prelaterna blev uteslutna. Under förra hälften av 1600-talet knöts riksrådet till centralförvaltningen genom att cheferna för kollegierna, de höga riksämbetsmännen, jämte andra medlemmar utnämndes bland riksråden, vilket fastställdes 1634. En division inom rådet verkade som högsta domstol. Då kungen var i fält samt under regenternas minderårighet på 1600-talet utövade rådet eller en trängre krets inom det den högsta regeringsmakten. Genom enväldets införande år 1680 miste rådet sin självständiga ställning och namnet ändrades 1682 till kungligt råd och uppgifterna begränsades huvudsakligen till justitieärenden. Genom regeringsformerna år 1719 och 1720 återställdes rådets ställning före enväldet och det återfick sitt gamla namn, men sambandet med centralförvaltningen återställdes inte; funktionen som högsta domstol kvarstod. Kungen blev beroende av rådets beslut medan rådet blev ansvarigt inför ständerna. År 1772 blev riksrådet helt beroende av kungen och genom förenings-och säkerhetsakten 1789 avvecklades riksrådet, varvid Högsta domstolen, Konungens högsta domstol, inrättades för justitieärenden. Som rådgivande organ ersattes riksrådet av en godtyckligt sammansatt konselj.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Från och med början av 1600-talet underofficersgrad i den svenska armén. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom ett kompani. Även den främste vapenteknikern vid ett artilleriförband hade rustmästargrad. ”Rustmästare” kallades även person som hade överinseende över vapnen i en rustkammare eller ledde arbetet vid de till en rustkammare hörande smedjorna. Under autonoma tiden var rustmästare en underbefälsgrad i den finska militären. Under självständighetstiden var rustmästare en befattning i den finska armén med ansvar för ett förbands intendenturmateriel.
Under 1500-talet befälhavare för ett rytterikompani, sedan 1600-talet titel för kompaniofficer av högsta tjänstegraden vid kavalleriet med tjänsteställning mellan löjtnant och major (motsvarande kapten vid andra truppslag). Ryttmästaren tjänstgjorde vanligen som chef för rytteristyrka som till storleken ungefär motsvarade en skvadron. I Ryssland utgjorde ryttmästargraden den nionde rangklassen i den militära rangtebellen och tilltalades ”Vaše blagorodie”.
Sedan medeltiden till 1736 självstyrelseorgan för en stad. Enligt Magnus Erikssons stadslag hade rådet rätt att stifta egen stadslag och att verka som domstol och ämbetsverk. Rådet kunde inte döma utan att fogden var närvarande. Domsluten kunde överklagas hos kungen. Rådet skulle bestå av sex borgmästare, av vilka en verkade som ordförande, samt trettio rådmän, av vilka hälften (till 1471) skulle vara tyskar. Det utsågs för en period på två år, dock så att endast hälften satt råd under ett år, den andra hälften därpå följande år. Efter 1736 förrättades rådmansval.

S

Från 1600-talet beteckning för en av domstolen godkänd advokat eller rättegångsfullmäktig, före 1696 vanligen en bisyssla för lokal statstjänsteman, efter 1723 ofta kronofogden. Från 1749 krävdes i princip att sakförarna hade en juridisk examen, vilket de i praktiken sällan hade före autonoma tiden.
Byrå, avdelning.
Sjukhusdirektion.
Trupp bestående av lätt beväpnade infanterister. Efter införandet av allmän värnplikt 1878 organiserades den finska värnpliktiga militären i åtta skarpskyttebataljoner. Bataljonerna upplöstes 1901.
Granskning av skatteunderlaget (hemmanen och deras avkastning). Skatterevisionen inkluderade vanligen en justering (uppåt) av skatteuttaget.
Tjänstetitel under 1500–1800-talen på person med uppgift att utöva uppsikt över och förvalta skatteuppbörd och en stats eller furstes ekonomiska tillgångar och egendom. Skattmästare förekom även i en provins eller vid en institution (till exempel riksens skattmästare). Sedermera blev ”skattmästare” titel för person som handhar den ekonomiska förvaltningen i tjänst eller som förtroendevald inom en institution (till exempel ordens-, student-, akademi-, vetenskaps-, m.m. ) eller förening, även kallad kassaförvaltare, kassör.
Titel för befälhavare på fartyg sedan slutet av 1500-talet, ursprungligen endast på örlogsfartyg.
Avgångsbetyg från undervisningsanstalt.
Den högsta skolmyndigheten som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet. Åren 1861–1869 utgjordes myndigheten av ett överinspektörsämbete med biträde av en centralstyrelse utsedd av senaten. Åren 1869–1918 verkade Överstyrelsen för skolväsendet. Överstyrelsen omorganiserades 1918 till Skolstyrelsen. Under undantagsförhållandena våren 1918 verkade en svenskspråkig skolstyrelse i Vasa, och det finskspråkiga Finlands skolråd i Helsingfors. Den högsta skolmyndigheten lydde först under Ecklesiastikexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsexpeditionen, från 1918 under Kyrko- och undervisningsministeriet, som senare ändrade namn till Undervisningsministeriet. Överstyrelsen och Skolstyrelsen förestods av en överdirektör, från 1944 av en generaldirektör och biträddes 1874–1887 och 1898–1918 av en överdirektörsadjoint. Från 1889 ingick ytterligare tre överinspektörer för elementarläroverken och en överinspektör för folkskolorna i Överstyrelsen för skolväsendet. Skolstyrelsen bestod i sin tur ursprungligen av tre avdelningar (lärdomsskolor, folkundervisningen och barnskyddet). År 1920 inrättades en svenskspråkig avdelning som indrogs 1924 när Skolstyrelsen delades upp i en finsk och en svensk enhet, medan barnskyddet överfördes på Barnskyddsbyrån vid Socialministeriet. Den finska enheten var uppdelad i två avdelningar, en för lärdomsskolorna och en för folkundervisningen, som också ansvarade för dövstum- och blindskolorna.
Sammanfattande beteckning på spektret av utbildningsanstalter under universitetsnivån och dess förvaltning. Den högsta skolmyndighet som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet var under senare delen av autonomin Överstyrelsen för skolväsendet och efter självständigheten Skolstyrelsen. Till skolväsendet räknades lärdomsskolor, lyceer, högre kommunala skolor, privata läroverk, mellanskolor, fortbildningsläroverk samt goss- och flickskolor. Folkskolornas grundutbildning nådde den största andelen av barnen och kunde indelas i ett skilt folkskoleväsende, som också omfattade seminarieutbildningen för folkskollärare och folkskollärarinnor samt folkskoleinspektörerna. Därtill tillkom folkhögskolor och arbetarinstitut samt så kallade abnormskolor, som omfattade dövstumskolor, blindskolor, skolor för andesvaga, uppfostringsanstalter och skyddshem. Uppfostringsanstalterna och skyddshemmen flyttade 1924 från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till Socialministeriet.
Person som (mer eller mindre) i civilt yrke utför arbete förenat med skrivgöromål (till exempel skrivbiträde, häradsskrivare, kopist, bokhållare och kontorist).
Under 1500–1600-talen benämning på slottsfogde. Slottshövitsmannen förvaltade slottet, skötte försvaret och verkade som domare i lägsta instans. Till exempel på Viborgs slott ansvarade slottshövitsmannen för rättsskipningen på slottsområdet ända till 1530-talet, då östra Finland delades i tre domsagor med egna häradshövdingar.
Vid slott anställd skrivare som förde bok över slottets och slottsförvaltningens räkenskaper. Under stora ofreden fanns i Finland slottsskrivare bland personalen vid den ryska ockupationsförvaltningen.
Från autonoma tiden kommunal nämnd i vissa stadskommuner som hanterade fattigvården och andra sociala frågor som bostads-, nykterhets- och utbildningsfrågor samt övervakade bl.a. rättshjälps- och arbetsplatsförmedlingsbyråerna. Städerna avskaffade i stor utsträckning sina socialnämnder genom ändringarna i kommunallagen 1927. År 1950 ombildades däremot de kommunala vårdnämnderna till socialnämnder.
Grupp bestående av militär personal som biträder en militär chef eller befälhavare i fråga om befälsutövning och administration. Staben inkluderar även denna chef. Termen användes också om en kunglig persons hovstat.
Från 1500-talet om kronans tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens beslut samt att som kungligt ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
Det högsta beslutande organet i en stad.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som lagläsare biträda vid handläggningen av rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Samlingsnamn för de statligt ägda järnvägarna i Finland. Den första statliga tågbanan togs i bruk 1862 mellan Helsingfors och Tavastehus. Statsjärnvägarna bildades officiellt 1877 i samband med att Järnvägsstyrelsen grundades. Järnvägsstyrelsen skötte Statsjärnvägarnas centralförvaltning och även linjeförvaltningen lydde under ämbetsverket, med undantag för perioden 1904–1923 då distriktsstyrelser ansvarade för linjeförvaltningen.
Efter 1697 titel för föredragande ämbetsman i Kgl. Maj:ts kansli, av lika värdighet som de kungliga råden, sedan 1826 honorärtitel som utdelades till finsk medborgare av statsöverhuvudet på ansökan och mot en stämpelskatt, som betalades av den part som önskade honorera en tidigare dignitär. Titeln gav under ryska tiden sin innehavare rang av femte rangklassen, motsvarande militärgraden kommendörkapten från 1827. I Finland används inte den i Sverige förekommande benämningen statsråd för enskilda regeringsledamöter.
Åklagare utnämnd av justitiekanslern och stationerad vid hovrätt 1933–1943 för att utföra åtal i större eller svårutredda brott inom sitt distrikt. Uppgiften övertogs 1944 dels av justitiekanslern, dels av polisinspektörerna vid länsstyrelserna. Under autonoma tiden kallades också överåklagaren vid lagmansrätten inofficiellt för statsåklagare (fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868).
Samlande benämning på svenska lagkommissioner 1686–1807, särskilt den som tillsattes 1686 för att revidera landslagen och som upplöstes efter att 1734 års lag hade antagits.
Register infört 1918 över vissa straff som domstolarna har dömt ut.
Militärt organiserad ingenjörskår som från 1821 planerade och verkställde de rensningar av vattendrag, kanalbyggen och torrläggningsarbeten som beslutats av Kejserliga strömrensningsdirektionen och efter 1840 av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Före 1837 var chefen för Strömrensningskorpsen underställd ryska myndigheter. Arbetsstyrkan bestod av ingenjörer och byggmästare. Från 1840 benämndes Strömrensningskorpsen även Ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, vilket den fortsatte att betecknas som efter 1860 då Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades.
Från 1523 befallningshavande på fästning eller slott, i län, provins eller landskap, med uppgift att som regentens ombud ansvara för förvaltningen inom sitt ståthållardöme. Det fanns riks-, slotts-, under- och överståthållare. ”Ståthållare” ersattes 1634 med ”landshövding”, men fanns kvar som titel för befallningshavande på kungliga slott och i vissa landshövdingeresidens (till exempel Stockholm).
Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).
Rätt att förrätta syn och döma i synemål.

T

Examen för utbildning och behörighet att söka tjänster inom telegrafväsendet.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman, torpare och hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Från 1668 sekreterare i arvodesbefattning vid vissa häradsrätter. Tingsskrivaren avfattade domsluten under tingssessionerna, dokumenterade protokollen i domboken och skrev ut utdragen ur den.
Sedan 1545 och till och med autonoma tiden om den ort där härads- och lagmansting hölls och där tingshuset var beläget; tingsplats eller tingsställe. Platsen följde gammal sedvänja eller fastställdes genom särskilt tingsbeslut.
Under 1500-talet kungen närstående man, mellan 1600–1917 en i statlig offentligrättslig tjänst (på lön eller arvode) anställd person, som var underställd en beslutsfattande ämbetsman. Efter 1918 kallas både ämbetsmän och befattningshavare för tjänstemän.
Offentligrättslig specialdomstol 1926–1987 som vid behov sammanträdde för att behandla besvär rörande avsättningar från tjänsten och tjänstetillsättningar, tjänstepensioner m.m. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år, medan statsrådet utnämnde åklagaren. Den bestod av fem medlemmar, av vilka minst tre måste ha domarkompetens.
Ed avlagd vid befordringar av civila och militära tjänstemän till chefen för det ämbetsverk där de var anställda. Landstatens tjänstemän svor eden inför landshövdingen. Eden avgavs också skriftligen och förvarades under svenska tiden i det berörda ämbetsverket. En kopia av eden sändes till Justitiekanslersämbetet. Under autonoma tiden sändes den skriftliga eden till Prokuratorsämbetet.
Ursprungligen bisittare i sjötullrätten, grundad 1678, senare också i accisrätten, övergående under autonoma tiden i betydelsen särskild åklagare vid tullverket som på förordnande drev tullmål i underrätterna, av rangklass 13 (1892). Sedan självständighetstiden samlande benämning på tjänstemän vid tullverket som stod till tullstyrelsens förfogande när det gällde inspektering, övervakning och expediering.
Sedan 1540-talet om statlig tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden. Tullskrivare omnämndes i Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
Tullstyrelse var en allmän benämning på central eller regional myndighet som skötte förvaltningen av tullväsendet, övervakade tullkamrarna och som första rättsinstans avgjorde mål som hörde till området för administrativ rättsskipning. Tullstyrelsen utgjordes i Finland 1803–1809 av Generaltullarrendesocieteten, efter 1812 av Generaltulldirektionen, som år 1885 ersattes av Tullstyrelsen. Det självständiga Finland övertog de redan etablerade strukturerna för tullväsendet, som hamnade under Finansministeriets tillsyn. Tidigare hade Tullstyrelsen också tillhört Finansexpeditionens förvaltningsområde.
Inom den svenska tullförvaltningen från förra hälften av 1600-talet tjänsteman i ledande ställning, särskilt vid packhus. I Ryssland var en tulluppsyningsman från början av 1700-talet en tjänsteman vid tullförvaltningen, som utsågs bland köpmän. Vid sekelskiftet 1800 var tulluppsyningsman chef för tullstation. I Gamla Finland var tulluppsyningsmannen chef för tullstationerna i slutet av 1700-talet och början av följande sekel.
Lägre tjänsteman vid tullkontor.

U

Tjänstebeteckning för underdomare vid lagmansrätt eller lagmannens ställföreträdare under svenska tiden, motsvarande lagläsaren vid häradsrätten. Underlagmannen tillsattes av lagmannen själv till 1668, därefter av hovrätten vid behov. Ursprungligen var han en självlärd fogde eller skrivare, sedermera domarutbildad. Från och med rättegångsordningen 1614 användes benämningen om lagmannens bisittare, underdomare.
Byrå som handhade ärenden gällande värnpliktsärenden inom militärdistrikten. Som uppbådsbyrå fungerade militärdistriktets stab. Den högsta beslutanderätten innehades av chefen för militärdistriktet.
Länen indelades i två eller flera uppbådskretsar som ansvarade för verkställandet av uppbåden. Kretsarna avskaffades i och med den nya territorialorganisationen 1934 och deras uppgifter överfördes till militärdistrikten.
Extra ting som hölls i häradsrätt eller lagmansrätt vid andra tidpunkter än de som föreskrevs för lagtima ting. Urtima ting kunde hållas för att utreda allvarliga brott eller ett civilt ärende i vilket ena eller båda parterna förband sig att stå för de extra kostnader som sessionen medförde. Om någon av de tolv nämndemännen inte hade möjlighet att sitta ting, kunde en av de närvarande bönderna sväras in som tillfällig nämndeman. Urtima ting förekom under svenska tiden och autonomin fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868 och häradsrätterna började sammanträda minst nio gånger per år. I Gamla Finland hölls urtima ting enligt svensk modell, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Lagligt övertagande av egendom som ersättning för skuld eller obetald skatt, varefter egendomen värderades och såldes på auktion. Först utmättes penningar, därefter lös och sedan fast egendom. Slutligen beslagtogs förutsättningarna för näringsidkande. Om försäljningen vid auktionen översteg det utmätta värdet tillföll resten ägaren. År 1792 undantogs persedlar som var och en behövde för sitt uppehälle (till exempel kläder och mat) från utmätning. Nödtorften måste bekräftas av prästerskapet, stadens eller församlingens äldsta. Ridderskapets och adelns räntor utmättes före kronoutskylderna. Kronan hade förtur till indelta hemman. Efter 1833 undantogs, om landshövdingen ansåg det befogat, på kronohemman arbetsredskap, dragare och kreatur. Utmätningen verkställdes av exempelvis häradsfogdar, häradsskrivare, länsmän, häradsnämnden eller annan exekutor. Gällde utmätningen skatteskulder eller böter sköttes ärendet av kronofogden som informerade landshövdingen om de influtna medlen. Beloppet noterades i uppbördsextraktet medan penningarna levererades till lantränteriet. Av utmätta böter blev en tredjedel kvar i häradet.
Tjänsteman, också kallad utsökningsman, som under överexekutor verkställer utmätning eller annan exekutiv åtgärd. På landsbygden var utsökning ursprungligen en bisyssla för kronofogden eller (på hans bevåg) länsmannen eller annan av landshövdingen godkänd person. I städerna fungerade borgmästare och rådmän som utmätningsmän, sedermera länsmannen och magistraten i så kallade gamla städer. På Åland ansvarade landskapsfogden för utmätning.
Äldre namn på intendenturförråd.
Riksdagens utskott har en central roll inom riksdagsarbetet (lagstiftningen) och ska enligt grundlagen tillsättas under valperiodens första riksmöte för hela valperioden. Utskotten inom regeringen kallas ministerutskott.

V

Lokal valmyndighet som i röstningsområdet ordnar röstning vid val och räknar rösterna.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena 1934–1962. Vattenkraftskommissionen beredde ärenden rörande användning och utarrendering av vattenkraft som tillhörde staten samt allmänna frågor rörande kraftekonomin. Kommissionen företrädde även staten i rättsmål rörande statens vattenkraft. Kommissionen bestod av en ordförande, två ledamöter och en sekreterare samt högst två extra medlemmar för speciella uppgifter.
Samlande begrepp för de regler som sedan 1902 reglerar rätten att förfoga över vattenområden på jordytan, senare också under jordytan. Från 1962 en specialdomstol, Vattendomstolen, som till 2000 behandlade mål rörande vattenområden och vars beslut kunde överklagas till Vattenöverdomstolen.
Honorärtitel av fjärde rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Den motsvarade militärgraderna generalmajor och konteramiral. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo”.
Tjänstebeteckning för advokatfiskals biträde vid en hovrätts avdelning för brottmål, till exempel kriminalexpeditionen under perioden 1809–1911.
Officersgrad, ibland med ställning som kommendant, och tidvis under åren 1617–1791 medlem av Amiralitetskollegium. I Ryssland tillhörde viceamiral den tredje rangklassen i den militära rangtabellen.
Ställföreträdande domare i krigsrätt under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden
Advokatfiskals biträde och i viss mån också ersättare. Vicefiskalen renskrev handlingar och resolutioner av juridiskt vikt samt skrev utdrag ur protokoll m.m., särskilt vid hovrätterna under 1600–1700-talen. Tjänsten omnämns vid Åbo hovrätt från 1629 men var obesatt 1637–1664. Den blev fast 1684 och var besatt vid Åbo hovrätt under stora delar av 1700-talet.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och titel utan ämbete som en hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till vikarie för häradshövding. Den beviljas av hovrätt på ansökan. I Kexholms provins i Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Vicekonsuln kan ansvara för en viss del av en konsuls distrikt, men i allmänhet är vicekonsuln skyldig att biträda sin närmaste överordnade inom hela dennas verksamhetsområde.
Under stora ofreden undantagsvis använd benämning på lagman i Åbo generalguvernement.
Tjänsteman som biträdde landskamreraren på landskontoret.
Vid konsistorierna i Gamla Finland benämning på notariens biträde.
Viceordförande står närmast under ordföranden och bistår och ställföreträder denna efter behov.
Inom lutherska kyrkan tjänstebeteckning införd 1736 för en av domkapitlet på konsistorial förordnad ställföreträdande kyrkoherde. Vicepastorerna fick efter 1766 rätt att utföra alla de ämbetsåligganden som tillkom den ordinarie kyrkoherden. Vicepastor var också en titel utan motsvarande ämbete som tilldelades förtjänta kaplaner och adjunkter. Titeln vicepastor tilldelades även präster i Gamla Finland.
Ordinarie häradsting under vinterterminen. Enligt 1734 års lag skulle vinterting hållas mellan den 13 januari och den 31 april, i de områden där det hölls tre ordinarie ting årligen. Vintertingen avskaffades 1868 när tingen började hållas oftare än tre gånger per år.
Allmän benämning på person som frivilligt inträder i krigstjänst; mer specifikt benämning på personer som värvades till flottan under den svenska tiden. Volontärerna var ofta specialister eller rutinerade sjömän från handelsflottan och tjänstgjorde vanligen som arbetsledare vid kanonerna på fartygen. Volontärerna utgjorde vanligen den grupp varifrån man värvade underofficerare. Volontärer har förekommit i Finland även under autonoma tiden och självständighetstiden.
Centralt ämbetsverk som 1925 ersatte Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna och som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Från början var Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen indelad i en kanalavdelning, en vattendragsregleringsavdelning, en vägavdelning och en broavdelning. Dessutom fanns det en hydrografisk byrå samt kansli och kamrerarkontor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen leddes av en generaldirektör, och den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ersattes 1964 av Väg- och vattenbyggnadsverket.

Ö

Under svenska tiden lagkunnig tjänsteman inom hovstaten och benämning på den högste bland militära auditörer, efter 1837 lagfaren icke militär tjänsteman vid Överkrigsdomstolen. Titeln motsvarade vanligen militärgraden överstelöjtnant. Benämningen användes också om motsvarande tjänsteman och ordförande i Överfältkrigsrätten efter 1920. Överauditörerna utnämndes under autonoma tiden av senatens justitiedepartement.
Från och med självständigheten tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsförande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns till exempel från och med 1927 vid Post- och telegrafverket.
Titel för Överkrigsdomstolens ordförande 1816–1952.
Under svenska tiden tjänsteman på Krigskollegiums kammarstat under 1600–1700-talen som näst under överintendenten ansvarade för militärens utrustning, beklädnad och utfodring, en uppgift som senare överfördes på intendenturväsendet.
Domstol i andra instans; överdomstol. Överrätt efter 1614 var hovrätten, i vissa civila mål också lagmansrätten till 1868 och i specifika mål Justitierevisionen till 1789, 1789–1809 Konungens högsta domstol, 1809–1868 Hustitiedepartementet. Överrätt i militära mål 1816–1952 var Överkrigsdomstolen. Efter 1918 var överrätter i administrativa mål Högsta förvaltningsdomstolen och vissa specialdomstolar såsom Tjänsteöverdomstolen 1926–1987.
Namn på ett flertal centrala ämbetsverk huvudsakligen under autonoma tiden.
I ryska guvernement/ståthållarskap 1775–1796 appellationsdomstol i första instans, hos vilken ändring kunde sökas i Nedre lanträttens domslut i tvistemål och brottmål samt i vissa andra mål. Ändring i övre lagskipningsrättens domslut i tvistemål kunde sökas hos Civiltribunalet, medan domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. I Gamla Finland förekom en övre lagskipningsrätt i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797, vilken för tvistemålens vidkommande motsvarade lagmansrätten, som dragits in 1783 och som på nytt trädde i funktion 1797.