Lista över hänvisningar
Bennich-Björkman, Bo
, Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisation av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550–1850. (diss.)
, 5
, Uppsala: Svenska Bokförlaget
1970
.
A
Tjänst vid direktionen för Kungliga Teatrarna vilken utvecklades ur uppgiften att sköta teaterns ekonomi. Sysslan var ursprungligen (1772–1804) knuten till kungens handkassa och bestriden av tjänstemän som var kungens handsekreterare. Att tjänsten som kungens handsekreterare och som andre direktör för teatrarna var förenade berodde på att teatern var ekonomiskt beroende av kungens personliga handpenningar och inte bekostades med offentliga medel.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium 1692–1686, därefter Vitterhetsakademien. Arkivet bevarade rikets gamla handlingar och arkivalier och samlade in den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi, under 1700-talet också mynt och medaljer. Det ombildades av Antikvitetskollegium 1692 under en sekreterare som samtidigt fungerade som riksantikvarie. Det var i ställning jämbördigt med Kungliga biblioteket (KB) och Riksarkivet (RA), med en gemensam styrelse med KB 1751–1767. Verksamheten upphörde när samlingarna 1780 överfördes till KB och RA. Arkivet indrogs när ansvaret för fornsakerna, myntsamlingen och medeltida manuskript överfördes till Vitterhetsakademien 1793. År 1850 flyttades handlingarna från KB till Vitterhetsakademin, medan en del fortfarande finns på Riksarkivet.
B
Av Gustav III tillsatt direktion som verkade 1775–1788 med uppgift att ombesörja allt som rörde inrättande och ledning av kronobrännerier.
D
Lärartjänst vid bl.a. universitet och kadettskolor. Dansmästaren övade inte enbart dans med eleverna utan lärde dem också att föra kroppen rätt, graciöst och höviskt.
Direktörsämbete inom hovet ovanför kapellmästaren, vilket gick under benämningen ’ha direktion över musiken’. På hovstat och som ämbete distinkt utbildat senast på 1720-talet, men förekom sporadiskt redan på 1600-talet. Från 1700-talets slut bestod direktionen av direktör, andre direktör och sekreterare och fungerade som direktionen för Kungliga teatrarna. Ämbetet innehades av adelsmän med hovämbete på kammarherrenivå (rang). Innehavaren förenade sysslan med andra hovämbeten. Kapellmästare förordnades under 1700-talets första hälft ibland också direktion över musiken med därtill hörande lön.
Chef för Kungliga teatrarna. Ämbetet utsöndrades 1780 ur uppdraget att ha direktion över musiken och hovkapellet, och var också senare nära förbundet med direktion för musik och hovkapell. Under direktören fanns en andre direktör (även kallad vice direktör eller underdirektör) och sekreterare, och de bildade tillsammans Kungliga spektakeldirektionen.
F
Sedan cirka 1660 benämning på de militära nyckelposterna i huvudstaden och från och med 1756 högre civila och militära statliga ämbeten från och med generallöjtnants rang. Termen var i bruk också under autonoma tiden (fram till 1917). Regenten kunde besätta dessa ämbeten utan formell ansökan samt förflytta eller entlediga ämbetsinnehavarna utan formell orsak. Förtroendeämbeten innehades av presidenter och chefer för kollegier eller motsvarande verk, justitiekanslern, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägar, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt för skogsväsendet, expeditionschefer, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i Stockholm, landshövdingarna, en rad högre militära befattningshavare samt utrikesförvaltningens ämbets- och tjänstemän.
H
Sekreterare för monarken eller för annan person inom den kungliga familjen med uppgift att handha dennes enskilda korrespondens, ekonomi och administration. Benämningen förekommer från 1500-talet. Även andra högt uppsatta personer och ämbetsmän kunde ha privata handsekreterare för enskild korrespondens. Handsekreterartitel och ämbete kunde också ges som särskilt författarämbete åt personer vars författarskap uppdragsgivaren ville stödja.
Hovämbete under överintendenten med ansvar för konungens eller kronans byggnadsföretag och uppgifter vid hovspektaklen, för hovets teater och andra nöjen.
Dansmästare som var upptagen på hovstaten, åtminstone sedan 1600-talets början. Hovdansmästaren hade i uppgift att undervisa hovfolket i dans och hövisk eller graciös kroppshållning, samt att vid hovfester och dylikt arrangera balletter och uppträda själv. Under senare delen av 1700-talet fanns flera dansmästare vid hovet. Beroende på vem de undervisade, hade de olika tjänstebeteckning.
I början av frihetstiden (1719–1772) vid hovet tillkommen expedition, som verkade parallellt med statsexpeditionerna inom kungliga kansliet. Hovexpeditionen skötte hovärenden som inte föredrogs i rådkammaren, i första hand utnämningar av höga hovämbetsmän. Den förestods av en sekreterare, först 1771 uppsatt på ordinarie hovstat. Den var en del av riksmarskalksämbetets kansli 1607–1680 och 1772–1809. Personalen utgjordes av en expeditionschef, protokollssekreterare och hovauditören, samt extra ordinarie tjänstemän och en vice hovauditör. På 1700-talet sköttes sekreterarsysslan vid hovexpeditionen av personer med något annat ämbete i kansliet eller hovet.
Oftast ofrälse tjänsteman vid hovet som förestod ekonomibetjänterna och hushållet 1653–1660 och efter 1672. I hierarkin stod hovintendenttjänsten under de högre hovtjänsterna som gavs åt adelsmän. Hovintendent var också en ämbetsman vid hovet, tidvis underställd överintendenten, med uppgift att planera och utföra dekor för kungamaktens ceremonier, hovets fester och hovteater, eller en ämbetsman vid hovet som förestod kungliga konstsamlingar. Hovintendenten innehade en central roll för hovspektaklen – det vill säga skådespel och nöjen – från karolinsk tid till gustaviansk tid. Sedermera blev hovintendent en titel utan tjänstgöring vid hovet förlänad av kungen till personer i motsvarande civilt yrke.
Ledande tjänsteman vid hovkontoret, med huvudansvaret för räkenskaperna och hovets ekonomiförvaltning. Hovkamreren verkade som chef för hovkontorets övriga personal: hovkassör, hovbokhållare och kammarskrivare. Hovkamrer var även en titel utan motsvarande ämbete förlänad av kungen.
Benämning som tidvis in på 1600-talet användes om Kungl. Maj:ts kansli som ursprungligen var en integrerad del av hovet. Benämningen avsåg från 1600-talet den expedition inom hovet som stod till hovchefens – riksmarskalkens eller överstemarskalkens – förfogande och som egentligen hette Kungliga hovkansliet.
Tjänsteman vid Hovkontoret (1648–1850) som ansvarade för hovstatens kassa och kassaverksamhet, under hovkamrerarens översyn. År 1729 fanns en hovkassör upptagen på hovstaten.
Kontor, grundat 1648, som lydde under riksmarskalken eller överstemarskalken och biträdde denne i förvaltningen av hovstatens ekonomi och räkenskaper. Vid hovkontoret fanns befattningar som hovkamrerare, hovkassör, hovbokhållare och kammarskrivare.
Tjänsteman vid hovstaten som hade det högsta ansvaret för hovets kök.
Lärare för förnäm ung person. Lärare för kungliga familjens barn benämndes under 1500-talet och 1600-talets första hälft hovmästare, från 1660-talet guvernörer.
I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet ämbetsman vid hovet, underställd hovmarskalken. Hovmästarämbetet omvandlades till ett hovmarskalksämbete 1641 då det tidigare hovmarskalksämbetet uppgraderades till riksmarskalksämbete. Senare (1729) har hovmästare betecknat lägre hovämbete med ansvar för betjäningen vid monarkens bord och pagernas servering.
Före 1600-talets slut beteckning på riksmarskalkens handskrivare, riksmarskalkens sekreterare och dylikt. Under åren cirka 1670–1814 tjänsteman vid hovkansliet som författade och kontrasignerade överstemarskalkens eller riksmarskalkens skrivelser, upprätthöll register över utgående och inkommande skrivelser, förde bok över enskilda hovämbetsmäns permissioner och tjänstefrihet m.m. Under 1600-talet användes också benämningen riksmarskalkens handskrivare eller sekreterare. Sedermera blev hovsekreterare också en titel som kungen tilldelade framstående skalder och konstnärer. Hovsekreteraren innehade kunglig fullmakt och rang i samma klass som sekreterare i kollegier.
K
Kanslikollegiet, som ersatte det gamla kansliet, bestod enligt kansliordningen 1713 av sex expeditioner under ledning av ett ombudsråd. Undantag var den första expeditionen som leddes av en högste ombudsman. Ombudsråden hade en rådgivande funktion och föredrog olika frågor. Mellan expeditionerna fördelades samtliga regeringsärenden. Kanslikollegium blev därigenom ett föredragande och rådgivande departement ovanför ämbetsverken. Systemet ändrades på nytt 1719 och 1720 när kansliet återfick sina gamla uppgifter.
Teaterstyrelse med uppgift att leda Kungliga teatrarna och hovkapellet. Direktionen utgjordes av Kungliga teaterns direktör, andre direktör och sekreterare.
Orkester anställd vid ett hov. Ett kungligt hovkapell fanns vid det svenska hovet tidigast från 1526, med diverse musiker och sångare från 1540-talet, som från 1620 tillsammans med den närmaste chefen, hovkapellmästaren, var uppförda på hovstat. Från 1773 då Kungliga Operan grundades tjänade hovkapellet som operans orkester, och hovkapellet ingick i den enhet som kallades Kunglig Majestäts hovkapell och teatrar. Kungliga hovkapellet upplöstes 1806, men inrättades igen 1809.
Kungliga kansliet, sedan medeltiden regentens kansli, ett centralt förvaltningsorgan för mottagande och expedition av skrivelser till och från statsöverhuvudet. Benämningen användes både för lokalen och för personalen. Under medeltiden sköttes kansliet av representanter för kyrkan. Under Gustav Vasa reformerades kansliet efter tysk modell. År 1626 omorganiserades enheten och fick en fast organisation med en kansliordning.
Samlande beteckning för Kungliga svenska operan (grundad 1773), Kungliga svenska dramatiska teatern (grundad 1788) inklusive Kungliga mindre teatern vilka alla lydde under direktionen för Kungliga teatrarna.
Officiell benämning på Kungliga teatrarna dit även Kungliga hovkapellet överfördes när Kungliga teatern grundades 1773. Hovkapellet och teatrarna leddes av Kungliga direktionen av hovkapellet och spektaklen.
O
Ämbete av lägre grad, en av de så kallade underofficianterna, inom svenska ordensväsendet, tillsatt 1779, med uppdrag att författa äreminnen över främst serafimerriddare, och i andra hand kommendörer av Kungl. Svärdsorden och Kungl. Nordstjärneorden. Ursprungligen 1779 var ordenshistoriografens uppgift att ge ut ordenskanslerns tal. Ordenshistoriografen gavs instruktion 1781 och då förändrades uppgiften till att själv författa äreminnen.
P
Fast syssla på hovstaten från Karl IX:s tid med uppgift att undervisa unga adelsmän som uppvaktade vid hovet.
Lärare vid läroverk, barnhus m.m. Det fanns två preceptorer vid Barnhuset i Stockholm 1729.
Från 1590-talet benämning på huvudläraren för tronföljare och eventuellt för övriga kungliga barn. Preceptorn var underställd guvernören. Benämningen ersatte den äldre benämningen tuktomästare som använts tidigare under 1500-talet. Till sysslan som huvudlärare för kungliga barn och tronföljare kallades främst välrenommerade universitetslärare i humanistiska ämnen eller lärda män som var knutna till kansliet. I Gamla Finland var ”preceptor” benämning på lärare vid skolorna 1744–1788.
Lärare anställd för att undervisa unga adelsmän, pager, som uppvaktade vid hovet. Uppdraget är belagt från och med Karl IX:s tid. Det omvandlades snart till en fast syssla på hovstaten under beteckningen ”pagernas preceptor” eller ”pagernas hovmästare”. Pagernas preceptorer var i första hand filosofie magistrar och lärde ut latin, kristendom, moralfilosofi, historia och matematik samt ofta moderna språk. Språkmästare biträdde dem i språkundervisningen, främst i franska språket.
R
Det förhållandet att ett ämbete som hade en anvisad plats i en viss rangklass genom förlänad fullmakt av regenten placerades i en annan högre rangklass, varvid ämbetet fick förbättrad rang. Ordningen inom en rangklass fastslogs i vanliga fall av fullmaktsdatum. Den som hade den äldsta fullmakten stod främst inom klassen (till exempel i en procession).
Tjänsteman vid Kanslikollegium 1618–1713 och 1719–1834, med uppdrag att skriva den svenska rikshistorien, tidvis, även tidigare,en bisyssla för förtjänta lärda med andra ämbeten kallad riksens historicus (historicus regni). Redan under 1500-talet gavs historiografiska uppdrag åt män inom kyrkan. Under perioden 1560–1632 tilldelades sådana uppdrag dels sekreterare inom kansliet som studerat vid tyska universitet, dels personer av utländsk härkomst med hög humanistisk bildning. I 1626 års interimistiska kansliordning bestämdes att den sekreterare som skulle biträda ”custos archivi” i Riksarkivet också skulle vara ”riksens historicus”. Därefter inledde den förste aktive innehavaren av ämbetet sin tjänstgöring. Denne sekreterare skulle författa årskrönikor över in- och utrikes händelser. Under 1600-talet var förbindelsen mellan historiografämbetet och en professur vid universitet stark. Från och med 1699 knöts historiografen starkare till tjänstgöring vid kansliet och arkivet. Under 1600-talet och fram till enväldets slut 1720 gick ämbetet under beteckningen kunglig historiograf, historiographus regius, efter 1720 rikshistoriograf, historiographus regni. Enligt kansliordningen 1720 skulle rikshistoriografen vara en infödd svensk. Rikshistoriografämbetet indrogs i Sverige 1835. Under autonoma tiden förekom ingen sådan tjänst i Finland.
S
Lärare som biträdde den ordinarie läraren, preceptorn, i tronföljarens eller de furstliga barnens (eller vid hovet uppvaktande unga adelsmäns) undervisning i moderna europeiska språk. Benämningen användes även om språklärare vid universitet eller läroverk samt om språkläraren i språkmästarklassen vid trivialskola i Gamla Finland.
