Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Engelhardt, Nikolai Henrik , Die Beschreibung des Russisch Käyserlichen Gouvernements von Wiburg (1767) , 8 , Helsinki: Suomen historiallinen seura 1973 .


B

Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Sedan mitten av 1600-talet tjänare i allmänhet, både statsanställda och privata. Från 1700-talet till 1900-talet officiell kollektiv beteckning för statsanställda i underordnad ställning. I Ryssland betecknades som betjänte statsanställda vilkas tjänster och befattningar inte fanns i rangtabellen men även lägre tjänstemän vilkas tjänster var upptagna i rangtabellen.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Parallell benämning på skattehemman till vilket bonden eller annan ägare var i besittning av bördsrätten, det vill säga rätten att besitta och bruka hemmanet mot erläggande av kronoskatterna och övriga kronoutskylder.

C

Benämning som mindre allmänt användes även i Ryssland om 1734 års lag.

D

Beteckning för de områden och hemman (disputerligt område, disputerligt hemman) som i Kerimäki, Sulkava och Säminge socknar vid gränsdragningen efter freden i Åbo 1743 förblev stridiga till följd av att gränslinjen drogs upp olika av svenska och ryska myndigheter. Varken svensk eller rysk lag gällde i de disputerliga områdena och invånarna där betalade inga skatter. Inga myndigheter eller domstolar var verksamma i dessa områden.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.

F

Benämning på sjukhus för den ryska militären i Viborg åtminstone under 1760-talet.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
Räkenskapshandling som innehöll summariska uppgifter om inkomster och utgifter i en kassa, samt den behållning som fanns att disponera. Avsikten var att få ett praktiskt verktyg så att verksamheten skulle kunna skötas på ett smidigt sätt. Förslag gjordes i många sammanhang, årligen, kvartalsvis, månatligen m.m. Förslagens giltighet utreddes senare genom redovisning. Förslagen innehöll inte verifikat, och den tjänsteman som upprättade dem ansvarade också för deras riktighet. För Gamla Finlands vidkommande insände de kamerala myndigheterna från och med 1720-talet förslag till centralförvaltningen i S:t Petersburg.
I Ryssland stadsmässig bebyggelse utanför en stads gränser. Städerna i Gamla Finland hade även förstäder.

G

Benämning som användes i Gamla Finland efter freden i Åbo 1743 och som syftade på den svenska lagstiftning som gällde i Sverige före 1734 års lag. Begreppet omfattade synbarligen såväl Kristoffer av Bayerns landslag som Magnus Erikssons stadslag.
I Ryssland 1708–1775 högsta förvaltnings- och verkställighetsorgan i ett guvernement som lydde under Dirigerande senaten och kollegierna. Guvernementskansliet i Viborgs guvernement verkade 1744–1783 och efterträddes av ståthållarskapsregeringen. Guvernementskansli var under stora ofreden från och med 1717 en benämning på den ryska ockupationsförvaltningens styrelseorgan i Åbo generalguvernement. Under lilla ofreden var guvernementskansli en benämning på den ryska förvaltningens civilkanslier, vilka lydde direkt under generalguvernören och hade hela det ockuperade Finland som förvaltningsområde. Dessa kanslier var två till antalet, ett svenskt och ett ryskt.
I Ryssland från och med 1775 avdelningschef (rangklass 6) vid guvernementsregering och kameralhov samt medlem i dessa ämbetsverks kollegium. I Viborgs guvernement var guvernementsråd 1744–1783 titel på chefen för guvernementskansliet samt 1784–1812 medlem i ståthållarskapsregeringens och kameralhovets kollegium i Viborgs ståthållarskap och Viborgs län/Finländska guvernementet.

H

Grundenhet för allmän förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I 1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus, häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i Gamla Finland av indelningen i lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens förslag och vanligen innehades av en vikarie (lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli. Häradshövding var också en beteckning för domhavande i de domsagor som Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes häradshövding som benämning på en del av de domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap och som skipade rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Vid sidan av lantkommissarien, det vill säga kronofogden, ledande tjänsteman i lantkommissariaten i Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1812 med samma uppgifter som häradsskrivarna hade i den svenska länsförvaltningen, det vill säga förandet av lantkommissariatets räkenskapsböcker och skattelängder.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort. Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.

I

I Ryssland från förra hälften av 1700-talet truppenheter för planering, byggnad och underhåll av fästningsanläggningar. Ingenjörskommandona lydde under fortifikationens distriktsförvaltning, det vill säga ingenjörsdepartementen och ingenjörsdistrikten. I Gamla Finland fanns sådana kommandon i de befästa städerna.

J

Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den ordinarie jordboken kallades också persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
I Gamla Finland 1721–1783 och 1797–1811 domkrets där justitiekomissarien/häradshövdingen i häradsrätten utövade domsrätten i lägsta instans på landsbygden. Jurisdiktionerna var indelade i ett antal tingslag och häradstingen hölls tingslagsvis.

K

Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Under katolska tiden titel för biskopssekreterare eller predikant vid borg eller slott. Inom lutherska kyrkan är kaplan sedan 1527, stadgat i kyrkolagen 1686 och 1869, en ordinarie präst som biträder kyrkoherden i ett pastorat eller som förestår pastoratets kapellförsamling eller kapellag. Under den ryska ockupationen under stora ofreden var kaplaner verksamma i församlingarna i Finland. De deltog även i rättsskipningen och medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av ockupationsmyndigheterna.Kaplanerna ska sedan slutet av 1600-talet ha avlagt pastoralexamen. De väljs efter 1933 av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
I det svenska riket på 1700-talet, lärare vid trivialskola. Tjänstebeteckningen förekom även inom skolväsendet i Gamla Finland till och med 1788.
I det svenska riket på 1700-talet, lärare vid trivialskola. Tjänstebeteckningen förekom även inom skolväsendet i Gamla Finland till och med 1788.
I Ryssland garnisonskansli med kommendanten som chef från och med början av 1700-talet till 1796. Förutom uppgifter som anslöt sig till garnisonen och fästningen hade kommendantskanslierna i uppgift att delta i skatteuppbörden och efterspaningen av rövare, förrymda bönder och rekryter samt att upprätthålla ordningen i garnisonsstaden. Kommendantskanslierna indrogs 1796 och ersattes följande år av ordonnanshusen.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid hospital i Gamla Finland var kommissarie beteckningen för den tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
I Ryssland tjänsteman vid ”notariatsenheter”, sing. krepostnaja kontora, vid hovrätter och andra myndigheter samt vid provinskanslier 1719–1775 för registrering av överlåtelser av fast egendom och livegna, fordringar, kontrakt m.m. och för förande av register över dessa registreringar. En del av dessa enheters uppgifter kunde skötas av notarius publicus. Vid provinskansliet i Viborg fanns från 1720-talet till 1739 en krepostnoiskrivare. Dennes uppgifter sköttes därefter i Gamla Finland för fastighetsöverlåtelsernas vidkommande av härads- och rådstugurätterna, men tjänsten kvarstod.
I Sverige från och med förra hälften av 1700-talet kollektiv benämning på tjänstemän och anställda vid den regionala inrikesförvaltningen, det vill säga landsstaten. Denna benämning användes även för tjänstemännen vid den regionala förvaltningen i Gamla Finland.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark. Kronojord var också en skatteteknisk term för jordnatur som avsåg ett kronohemman som brukades mot ett arrende till staten.
I Gamla Finland benämning på de arrendeavgifter som kronan erhöll vid utarrenderingen av krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet.
Under svenska tiden från 1600-talet och i Gamla Finland benämning på klagoskrift, missnöjesskrift över fälld dom. Termen användes också om själva sättet att anföra klagomål till en högre domstol. Kverell riktades i civila tvister till lagmansting, i brottmål till hovrätten. I städerna riktades klagomål över kämnärsrättens beslut till rådstugurätten.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation, förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964. Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619 allmän domstol i första instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt. Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade tvistemål och de flesta brottmål, med självständig domsrätt dock endast över smärre brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från och med 1722 ny bosättningstyp för orter med stadsnäringar. Köpingarna åtnjöt vissa städerna tillkommande privilegier och liknade till sin status städer utan krets. I Gamla Finland degraderades ett antal orter som före stora ofreden haft stadsprivilegier till köpingar för största delen av perioden 1721–1811.

L

Benämning på inrikestullavgift som från och med förra hälften av 1700-talet uppbars i Kexholm.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Vid de svenska länsstyrelserna från och med 1630-talet avdelning för finansförvaltningen och skatteuppbörden. I Gamla Finland vid provinskanslierna i Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744-1783 och 1797-1811 avdelning med i stort sett samma uppgifter som de svenska landskontoren hade. I Gamla Finland efterträdde landskontoren kamrerarkontoret i Viborgs provins, som också kallades landskontor.
Allmän lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en landskapslag som gällde för ett visst landskap och stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet landslag användes dock både om landskapsrätt och om den rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när 1734 års lag trädde i kraft 1736. I Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
I Gamla Finland förvaltningsdistrikt motsvarande de svenska häraderna som provinserna var indelade i 1721–1783 och 1797–1811. Parallell benämning 1797–1811: krets.
I Ryssland 1718/1719–1727 chef för förvaltningen i ett distrikt med uppgifter motsvarande närmast de svenska häradsfogdarnas uppgifter, därefter till 1785 tjänsteman som stod i ledningen för en krets (uezd). Under stora ofreden var ”lantkommissarie” en benämning på de tjänstemän som de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap tillsatte för ledningen av främst skatteuppbörden i de kommendantsdistrikt som hade en militär kommendant som högsta styresman. Lantkommissarierna var underställda kommendanterna. Under lilla ofreden förekom det att kronofogdar på ryska kallades lantkommissarier. I Gamla Finland fanns 1721–1783 och 1797–1811 lantkommissarier som förestod lantkommissariaten/kretsarna med uppgifter motsvarande de svenska kronofogdarnas.

M

Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till Kammarkollegium senast den 10 januari under plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av mantalspenningar upphörde där.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland. Moderkyrka kan också allmänt avse ett kyrkosamfund ur vilket andra religiösa samfund har uppstått.

N

I Ryssland 1717–1722 tjänstebeteckning för protokollförare vid centrala ämbetsverk, varefter tjänstebeteckningen för dem blev protokollist. I övrigt avsåg ”notarie” i Ryssland notarius publicus. I Gamla Finland fanns notarietjänster av svensk typ vid de evangelisk-lutherska konsistorierna och vissa domstolar.
Benämning på den lag som 1734 antogs för svenska riket, och som till skillnad från de gamla lagarna (landskapslagarna, landslagen, stadslagen) gällde för hela riket. Lagen trädde i kraft den 1 september 1736.
Medlem i nämnd, sedan medeltiden huvudsakligen om lekman i allmän underrätt på landsbygden och i lagmansrätt (till 1868), där han fungerade som domarens bisittare och som sakkunnig i lokala förhållanden. Benämningen nämndeman användes från och med 1600-talet också om ledamot av synenämnd och från 1766 av ägodelningsrätt.

P

Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess relation till kapellförsamlingarna.
Lärare och föreståndare för enklassig pedagogi under svenska tiden. En pedagog var upptagen på ecklesiastikstaterna 1729 i Vemo, Lojo, Kimito, Pyhäjoki och Nyslotts prosteri, två pedagoger i Borgå domprosteri och tre i Kronoby prosteri. I Gamla Finland var pedagogerna lärare vid pedagogierna 1744–1788.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
I Gamla Finland 1754/1755–1783 benämning på läkartjänst som fanns i de båda provinserna i Viborgs guvernement. Provinsialkirurgerna efterträddes av kretsläkarna.
I Ryssland från 1719 till 1780-talet förvaltningsmyndighet för provinserna, efterträdde överkommendantskanslierna. I Gamla Finland verkade provinskansliet i Viborgs provins 1721–1744. När Viborgs guvernement grundades 1744 fick provinskanslierna i guvernementet en organisation motsvarande de svenska länsstyrelserna med landskansli och landskontor. Dessa provinskanslier var verksamma 1744–1783. Deras uppgifter överfördes 1784 på ståthållarskapsregeringen, kameralhovet och kretsmyndigheterna såsom kretsräntkamrarna. Provinskanslierna återupprättades 1797 och var därefter verksamma till 1812.

R

Jordebok som upprättades vid en skattläggningsrevision.
I Gamla Finland benämning på jordeboksräntan efter att den undergått förändring vid skattläggningrevision.
Titel för lägre tjänsteman vid ränterikontor med uppgift att sköta uppbörd av räntor och andra ekonomiska angelägenheter.

S

Benämning på guvernementskansliet i Viborg, som verkade 1744–1783.
I Ryssland från och med 1710-talet tjänsteman (olika rangklasser, i Gamla Finland 11–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att handlägga ärenden och föredra dem för avgörande samt att leda ämbetsverkets kansli. I Gamla Finland förekom sekreterartjänster av såväl svensk som rysk typ.
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara skallfogde var en bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som brofogde inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje socken i Gamla Finland.
Skatteteknisk term för jordnatur. ”Skattejord” avsåg en självägande bondes hemman med tillhörande marker som han skattade för till kronan.
Inom det svenska skolsystemet 1649–1693 och åter från 1724 klass vid trivialskola med undervisning i praktiska ämnen, i Gamla Finland klass vid katedralskolan i Viborg.
Inom det svenska skolsystemet från 1649 lärare i skriv- och räkneklassen, från 1724 i apologistklassen i trivialskola. En sådan tjänst fanns vid katedralskolan i Viborg.
I Ryssland under nya tiden tsarfamiljen, senare det kejserliga huset, tillhörande gods från vilka skatteinkomsterna användes för underhållet av tsarfamiljens, senare det kejserliga husets medlemmar. Slottsgodset förvandlades 1797 till apanagegods. Slottsgods fanns även i Gamla Finland.
Lärare som biträdde den ordinarie läraren, preceptorn, i tronföljarens eller de furstliga barnens (eller vid hovet uppvaktande unga adelsmäns) undervisning i moderna europeiska språk. Benämningen användes även om språklärare vid universitet eller läroverk samt om språkläraren i språkmästarklassen vid trivialskola i Gamla Finland.
I Gamla Finland vid katedralskolan i Viborg särskild klass för språkundervisning i nyare språk.
Med stadslagen avsågs Magnus Erikssons stadslag som gällde i städerna i delar av Gamla Finland som Sverige avträtt 1721, men som senare till vissa delar ersattes av 1734 års lag. Stadslagen ingick i beteckningen gamla lagen, som började användas i Gamla Finland 1742.
Ursprungligen en stad som hade rätt att hålla varulager, en ”stapel”. Termen stapelstad infördes 1636 om den stad som hade rätt att idka handel med utlandet och som fick uppbära tolag.Senare innebar termen stapelstad att fartyg som kom från utlandet kunde inklarera och lossa sin last med tullpliktiga varor i staden. Förutsättningen för stapelrätten var att staden skulle tillhandahålla och bekosta de lokaler som tullförvaltningen behövde samt expeditionslokaler för sjömanshuset. Staden fick ersättning, den så kallade tolagsersättningen, från tulluppbörden. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder. I Gamla Finland var Viborg och Fredrikshamn stapelstäder. Skillnaden mellan stapelstad och annan handelsstad avskaffades successivt mellan 1808 och 1812 och slutgiltigt genom handelsfriheten 1868.

T

I Gamla Finland kronogods, från vilka skatterna anslagits för underhåll av de högsta civila och militära ämbetsmännen som en del av deras avlöning. ”Taffelgods” användes även som synonym till apanagegods.

U

Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.

V

I Ryssland senast från början av 1700-talet vid statliga ämbetsverk och andra inrättningar samt vid städernas magistrater underordnad anställd, till provinsförvaltningen i Gamla Finland från och med 1744 hörande anställd med övervakningsuppgifter. Vaktmästare var även en underofficersgrad vid kavalleriet.
I Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1811 en av de två provinser som bildade Viborgs guvernement/Finländska guvernementet, bestående två delar som även kallades provinser, Viborgs provins och Kexholms provins.
I ryska riket den provins som 1721–1744 omfattande de områden som Sverige avträtt till Ryssland i freden i Nystad 1721. Denna provins ser ut att ibland ha hänförts till S:t Petersburgska guvernementet, men provinsmyndigheterna i Viborg skötte inte ärenden genom guvernementsmyndigheterna i S:t Petersburg. Även det område som från och med 1744 bildade Viborgs lantkommissariat, kallades både före och efter detta år Viborgs provins.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och titel utan ämbete som en hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till vikarie för häradshövding. Den beviljas av hovrätt på ansökan. I Kexholms provins i Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Vice ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för utskott eller de ofrälse stånden i ståndsriksdagen.