Lista över hänvisningar
Sweriges rikes lag : gillad och antagen på riksdagen åhr 1734
, Stockholm: Historiographi regni tryckerij
1736
.
1
Den lagrevision i svenska riket som ersatte den medeltida lagstiftningen. Lagen stadfästes 23 januari 1736 och trädde i kraft den 1 september samma år. Översättningen till finska slutfördes 1738, men publicerades först 1759. 1734 års lag var indelad i nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsäkningsbalken och rättegångsbalken.
A
Böter för uteblivande från domstol utan laglig orsak. Om absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Samlande beteckning för den domsrätt som ämbetsverk, kollegier, kommissorialrätter, länsstyrelser, magistrater och vissa specialdomstolar (tull-, post-, hallrätt) hade i förvaltningsjudiciella mål och vissa administrativa mål av mera privat natur (klago-, besvärs- och ansökningsmål samt tvister som berörde förvaltningen). Administrativ lagskipning stadgades i 1734 års lag för fiskala mål, men förekom redan från 1615 och särskilt efter 1634. Den följde en egen processordning från 1689/1695. Ändring i dessa mål kunde sökas hos justitierevisionen respektive justitiedepartementet, i svårare tjänsteförbrytelser hos konungen (eller rådet) eller kejsaren. Administrativ lagskipning tillämpades under perioden 1852–1879 också på besvär mot fattigvårdssamhälles beslut som riktades till guvernören (landshövdingen) och senatens ekonomiedepartement i högsta instans.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per aln och med stång av viss längd. Aln- och stångtal var också ett gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
D
Den ed som en ledamot i en domstol måste avlägga för att kunna tjänstgöra som lagfaren domare. Den följer samma formulär som domareden i 1734 års lag, tryckt 1737.
Skriftligt avfattat utslag av lagman, på begäran av den berörda personen och mot en avgift (lösen). Senare blev dombrev en benämning på utdrag ur äldre dombok i ett civilt ärende, vanligen en tvist om fastighet. I mera allmän betydelse användes termen om rättsligt bindande diplomatisk akt.
Person som innehade och utövade (annans) domsrätt, domare. Under svenska tiden huvudsakligen en benämning på häradshövdingen.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift med vilken dom eller utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde. Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
E
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig institution eller en jordägare. Ensaksböter stadgades i 1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Sedan självständighetstiden benämning på tredskodom, domstols avgörande i tvistemål där endera parten varit frånvarande under domstolsbehandlingen. Ändring i avgörandet kunde (och kan) sökas i den domstol som fattat beslutet i fråga.
F
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Den åtgärd då en tjänsteman eller fångförare på arvode med vilja eller av vårdslöshet släppte lös en fånge som han skulle bevaka. Personen kunde straffas med avsättning, i värsta fall med straffarbete eller fängelse och vid lindrig vårdslöshet med böter.
Beteckning för juridiskt förfarande vid allmän underrätt, ägodelningsrätt, skiljenämnd, ursprungligen också kommissoralrätt, som innebar biläggande av tvist med hjälp av domare och/eller nämnd, skiljedomare eller skiljeman. Beslutet kunde inte överklagas, endast fastställas av högre eller högsta instans. Vid meningsskiljaktighet kunde domstolen krävas på en skriftlig förklaring över förlikningens innebörd. Termen användes också om själva dokumentet innehållande ömsesidiga eftergifter av kontrahenterna. Under medeltiden och fram till början av 1600-talet omfattade förlikning också biläggande av brott, genom avtal om ersättning till brottsoffret. Vid biläggande av rättstvist vid domstol avstod parterna från domstolens prövning av deras mellanhavanden och ingick ett civilrättsligt bindande avtal. Förlikning förekom till 1736 i både tviste- och brottmål, men förbjöds därefter i brottmål (RB 20: § 4). Sedan självständigheten i finländsk rätt användes förlikning närmast om den förhandling som skedde vid skilsmässa och som ledde till hemskillnad.
H
Under svenska tiden och autonoma tiden om regentens, senare kronans, rätt till arv efter utlänning och dött arv (danaarv), herrelöst gods eller gods som stipulerats att efter innehavarens död återgå till givaren (till exempel en förläning).
Tvångsmedel stadgat sedan svenska tiden. Hämtning innebar att den som försummat en kallelse (handgripligen) hämtades till myndigheten i fråga. Beslutet fattades av domstol och gällde huvudsakligen vittnen och svarande i brottmål samt tjänstefolk, påmönstrade sjömän och värvat manskap. Om hämtning stadgades i 1734 års lag, i 1700-talets lego(hjons)stadgor och tjänstereglementen. Hämtningspåföljden meddelades den berörda personen på förhand. Den bekostades av den som begärt densamma, vid rättegångsärenden med statsmedel.
Ett härads andel av de böter (sakören) som utmättes av allmän underrätt. Vanligen utgjorde häradsböterna en tredjedel av bötessumman (treskiftes). Före 1604 fördelades häradsböterna mellan häradshövdingen och kronofogden, därefter i tre lika stora delar (treskiftes) mellan häradshövdingen, häradsnämnden och häradet för vilket böterna utgjorde de huvudsakliga inkomsterna och deponerades i häradskistan.
Ämbetsed som häradshövding svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller valnämnden cirka 1350–1736, av samma innehåll som den ämbetsed lagmannen svor. Häradshövdingeeden ersattes 1736 med en domared.
Den nämnd som cirka 1350–1736 placerade tre bofasta (lagfarna) män i häradet på förslag till häradshövding, under ett för ändamålet särskilt sammankallat lagmansting. Nämnden bestod av lagmannen och tolv män i häradet. Valet träffades sedan av konungen eller av honom utsedd ersättare.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift, bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
J
Ursprungligen om skriftlig handling rörande förvärv av jord genom köp, försäljning, byte, överlåtelse, arv, testamente m.m. Från och med 1700-talet användes termen också om lagfartshandling, fastebrev.
Förvärv av äganderätt till fast egendom, särskilt jord.
K
Koncept till eller kopia av originalhandling vid förvaltningsmyndighet eller originalprotokoll i första rättsinstans som renskrevs i domboken för hovrätten.
L
Före 1736 i domböcker förekommande benämning på åtal. I 1734 års lag förekommer tillmäle endast i formen olaga tillmäle, det vill säga glåpord, okvädningsord, skymford mot myndighet eller tjänsteförrättande tjänsteman, särskilt domare och domstol.
Egentligen laga uppbud, den rubrik under vilken uppbuden skrevs upp i häradsrätternas protokoll, innan särskilda lagfarts- eller inteckningsprotokoll började föras efter 1736. Sedermera har termen allmänt använts om lagbestämmelse, något som är lagstadgat.
Ämbetsed som en lagman svor före sitt tjänstetillträde inför konungen eller lagmans valnämnd cirka 1350–1736. Lagmanseden hade samma innehåll som den ämbetsed som häradshövdingen svor. Den kallas efter 1736 domared.
Benämning på lagvädjande, besvär i ett vademål, ett specifikt rättsmedel som innebar erläggande av vadepenning i den lägre instansen för att ärendet skulle kunna prövas i den högre.
Internationell handelsrätt under medeltiden, av sedvanekaraktär. Den ersattes senast med handelsbalken i 1734 års lag. Till lex mercatoria räknades Bjärköarätten för Stockholm, Söderköpings stadslag, Visby stadslag och ett yngre skikt i Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet, första gången tryckt år 1618. Det är osäkert om denna handelsrätt överhuvudtaget tillämpades i Finland.
M
Målfördelning skedde när en ny tingssession inleddes, genast efter att alla mål som skulle behandlas hade blivit registrerade. Målfördelning innebar att häradshövdingen fastställde antalet sessionsdagar och på vilken dag varje mål skulle behandlas. Om målfördelning stadgades ursprungligen i 1734 års lag.
Under svenska tiden och autonoma tiden om inskrivning i mållängd av de mål och stämningar som skulle tas upp till behandling under den förestående tingssessionen.
Förteckning över de mål som skulle handläggas under ett domstolssammanträde eller vid en tingssession. Mållängden måste enligt lagen ligga till påseende för allmänheten så länge tingssessionen varade. Den kallades också inskrivningslängd, särskilt under autonoma tiden.
N
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller lagmansrätten i lagsagan eller ett härad. Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades häradsdomare efter 1734.
O
Grundlös, obefogad. ”Ohemul” var en ofta förekommande term inom förvaltningen när det gällde orättmätiga ansökningar, anmälningar eller påståenden. Inom äganderätten användes termen särskilt om förhållandet att ägaren inte kunde bevisa att han på laglig väg hade förvärvat (jord)egendomen (ohemul åtkomst). Inom rättsväsendet användes den om ogrundat besvär eller ogrundad angivelse. Allmänt: olämplig, osedlig.
P
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån. Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett pantbrev som bevis på sin fordran.
R
Återställande av en enligt allmänna rättsregler förlorad rättighet, särskilt om medgivande av undantag från gällande bestämmelser rörande försutten besvärstid, frånvaro från domstol utan eget fel m.m.
Det högsta ämbetet inom kungliga hovet. Riksmarskalken övervakade och ledde hovets olika avdelningar, var ordförande i Borgrätten, senare i Övre borgrätten och överexekutor vid hovstaten. Ämbetet inrättades första gången 1607. År 1634 ersatte riksmarskalken hovmarskalken i ledningen för kungliga hovet med ansvar för hovets ceremonier, ekonomi och säkerhet. Under tiden 1682–1772 användes benämningen överstemarskalk för detta ämbete. Befattningen räknades till lägre riksämbeten och innehades efter 1634 alltid av ett riksråd. År 1617 infördes en riksmarskalksstav som riksmarskalken bar vid högtidliga tillfällen och ceremonier. Riksmarskalken var chef för Hovexpeditionen (Riksmarskalksämbetet) och hade i uppgift att för kungen föredra frågor rörande hov, etikett, ceremoniel och dylikt samt val av hovämbets- och tjänstemän. Han utnämndes till ämbetet av kungen personligen.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Samlande beteckning för bemyndigad person (ombud, fullmäktig) som bevakade eller företrädde någons intressen vid domstol. Dylika arvodesbefattningar fanns inom förvaltningen sedan slutet av 1600-talet, särskilt för att bevaka kronans, ett regementes eller domkapitels rättigheter. Rättsbevakare förekom också privat.
S
Inom domstolsväsendet om mål eller ärende som har minst två motsatta parter, ursprungligen inom processrätten om rättegång eller den fråga som är föremål för en rättegång, inom civilrätten föremålet för äganderätt, till exempel lagfartsbevis, skuldebrev.
Det ursprungliga ordet för böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Från medeltiden ett verifikat i räkenskaperna och domböckerna som innehöll uppgifter om vilka böter som indrivits. Saköreslängden skulle dessutom innehålla uppgifter om de personer som dömts att betala böter samt om böternas storlek. Senare ingick också de personer vilkas böter omvandlats till andra strafformer. Häradshövdingen ansvarade för upprättandet av saköreslängden.
Den avdelning i 1734 års lag som innehöll regler om straff och deras verkställighet, underhållet av fångar m.m. Den ersattes 1889 med en strafflag.
Sedan Kristoffers landslag (cirka 1442) om den händelse att en instämd person inte har infunnit sig i domstolen på utsatt tid och plats, uteblivande från domstol.
Från och med 1547 om offentligt bemyndigad person som muntligen eller skriftligen delger stämningar och andra åtgärder i anslutning till ett rättegångs- eller utsökningsmål. De delges av nämndeman eller annan av rätten utsedd person, ursprungligen huvudsakligen länsmannen. I ekonomiska och exekutiva mål kunde delgivningen skötas av kronofogden eller expeditionsfogden, vid krigsrätt auditören.
Officiell benämning på den dom som meddelades av häradsrätten efter en syneförrättning gällande en tvist om rågång, ägogränser eller bolstada skäl; häradssynedom. Synedomar förekom redan under medeltiden och stadgades i jordabalken i 1734 års lag.
T
Byggnad för härads- eller lagmansting, stadgad 1734. Tingshuset uppfördes och underhölls gemensamt av alla hemmansägare i tingslaget som var skyldiga att betala allmänna oneran, eller genom en avgift i natura eller i penningar som betalades av hemmansägarna i stället för den skyldigheten. Tingshuset kunde också hyras av häradshövdingen, mot ersättning till tingslagets hemmansägare.
Byggnad för härads- eller lagmansting, stadgad 1734. Tingshuset uppfördes och underhölls gemensamt av alla hemmansägare i tingslaget som var skyldiga att betala allmänna oneran, eller genom en avgift i natura eller i penningar som betalades av hemmansägarna i stället för den skyldigheten. Tingshuset kunde också hyras av häradshövdingen, mot ersättning till tingslagets hemmansägare.
Avgift i penningar i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran.
Avgift i penningar i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran.
Avgift in natura i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran. Den ersattes från senare delen av autonoma tiden med penningar.
Avgift in natura i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran. Den ersattes från senare delen av autonoma tiden med penningar.
På varje hemmansägare i ett tingslag vilande skyldighet att uppföra och underhålla ett fast tingshus för hela tingslaget, stadgad i 1734 års lag. Skyldigheten utgick i dagsverken och byggnadsmaterial. Den ersattes ofta med en avgift in natura eller i penningar.
På varje hemmansägare i ett tingslag vilande skyldighet att uppföra och underhålla ett fast tingshus för hela tingslaget, stadgad i 1734 års lag. Skyldigheten utgick i dagsverken och byggnadsmaterial. Den ersattes ofta med en avgift in natura eller i penningar.
Årlig avgift in natura eller i penningar i ett tingslag utan eget tingshus, stadgad i 1734 års lag. Avgiften förekom dock som gammal sed långt före det. Den utgick per mantal direkt till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868), som ersättning för den hyra han hade betalat när han hyrde rum för att hålla ting. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Årlig avgift in natura eller i penningar i ett tingslag utan eget tingshus, stadgad i 1734 års lag. Avgiften förekom dock som gammal sed långt före det. Den utgick per mantal direkt till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868), som ersättning för den hyra han hade betalat när han hyrde rum för att hålla ting. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Avgift in natura som hemmanen i de flesta tingslagen enligt gammal sed (avgiften stadgades först i 1734 års lag) betalade för hyrning av rum för härads- eller lagmansting. Avgiften uppbars av länsmannen per rök, senare mantal, i samband med tingsgästning, förutom på Åland där kapparna gick direkt till hyresvärden. Avgiften betalades tidvis i penningar, särskilt under missväxtår och helt och hållet från senare delen av autonoma tiden. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Avgift in natura som hemmanen i de flesta tingslagen enligt gammal sed (avgiften stadgades först i 1734 års lag) betalade för hyrning av rum för härads- eller lagmansting. Avgiften uppbars av länsmannen per rök, senare mantal, i samband med tingsgästning, förutom på Åland där kapparna gick direkt till hyresvärden. Avgiften betalades tidvis i penningar, särskilt under missväxtår och helt och hållet från senare delen av autonoma tiden. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Häkte för ett tingslag för förvaring av gärningsmän under rättegången. Sådana häkten förekom sporadiskt i diverse tingslag från och med 1734 och under autonomin närmast i Kuopio län där varje kommun hade ett tingslagshäkte.
Sedan 1545 och till och med autonoma tiden om den ort där härads- och lagmansting hölls och där tingshuset var beläget; tingsplats eller tingsställe. Platsen följde gammal sedvänja eller fastställdes genom särskilt tingsbeslut.
Delning i tre lika stora delar, huvudsakligen om dylik delning av böter, stadgad i Magnus Erikssons landslag och i 1734 års lag som gällde fram till strafflagen 1889. Böterna delades mellan konungen, målsäganden (eller angivaren) och häradet eller staden. Därefter delades inte böterna utan de tillföll i sin helhet staten.
Ursprungligen landsomfattande fängelse, från 1881 också regionalt fängelse för manliga fångar som dömts till tukthusstraff, till 1975 det strängaste frihetsstraffet i hårdbevakat fängelse (högst livstid). Tukthus grundades kring 1801, men verksamheten upphörde vid riksdelningen. Nya tukthus grundades 1839 och 1881. De försvann efter 1925 när tukthusstraff började avtjänas i länsfängelse eller centralfängelse.
U
Under svenska tiden om ett rättsligt förfarande, känt sedan 1500-talet, formellt stadgat 1614. Underställning innebar att en av underrätten fälld dom inte fick verkställas utan förnyad prövning av högre instans, ursprungligen konungen, senare hovrätten (till 1979). Förfarandet gällde främst brott som var belagda med dödsstraff i lagen, explicit uppräknade i 1734 års lag.
Skriftligt beslut om att skjuta upp behandlingen av ett mål eller ärende till ett senare rättegångs- eller beslutstillfälle för att lämna rum åt särskild utredning. Uppskov bör inte förväxlas med avbrott som innebär att samma sammanträde fortsätter senare. Uppskovsbeslut stadgades för domstolar tidigast i 1734 års lag, under benämningen uppskovsdom.
Tjänsteman, också kallad utsökningsman, som under överexekutor verkställer utmätning eller annan exekutiv åtgärd. På landsbygden var utsökning ursprungligen en bisyssla för kronofogden eller (på hans bevåg) länsmannen eller annan av landshövdingen godkänd person. I städerna fungerade borgmästare och rådmän som utmätningsmän, sedermera länsmannen och magistraten i så kallade gamla städer. På Åland ansvarade landskapsfogden för utmätning.
V
Under svenska tiden, autonomin och början av självständigheten benämning på sökande av ändring hos en överdomstol av en lägre domstols domslut i ett tvistemål. Vademål avsåg uttryckligen en prövning av domslutet, det vill säga själva huvudfrågan, medan en prövning av förfarandet eller annan rättsfråga kategoriserades som besvärsmål. Ändringssökningen antogs få ekonomiska konsekvenser för de inblandade och därför togs en viss (garanti)avgift, vadepenning, upp i den lägre rättsinstansen för att målet skulle kunna tas upp till behandling i högre rättsinstans. Ändring genom vad söktes hos hovrätten. Vademål kunde fram till 1868 i vissa fall även sökas hos lagmansrätt och rådstugurätt. I Gamla Finland söktes ändring hos överrätter och i högsta instans hos Dirigerande senaten. Den ändringssökande behövde, förutom vadepenning, också avlägga appellationsposchlin för att målet skulle behandlas i Dirigerande senaten.
Stadgad avgift då man sökte ändring i en allmän underrätts domslut i ett tvistemål. Den ändringssökande betalade vadepenningen till underrätten genast efter att utslaget hade avkunnats eller inom utsatt vadetid till underrättens ordförande eller domstolens kanslitjänsteman. Som intyg på betalad avgift fick den ändringssökande ett vadebevis som skulle ingå i vadeinlagan till den överrätt han eller hon sökte ändring hos. Vadepenningen kallades under autonomin och i början av självständigheten också vadeskillning. I Gamla Finland tillkom utöver vadepenningen även appellationsposchlinen.
Av hovrätt sedan 1734 års lag äskad ed för att utleta sanningen i ett civilt mål som annars inte gick att utreda. Vrångoed innebar att bägge parterna gick ed på att inte ”saken förmörka eller något dölja som till en rätt upplysning tienar”. Den blev så småningom i början av självständighetstiden en död paragraf.
Ed som befriade en person från misstankar om självförvållad eldsvåda (vådeld). Vådaed infördes i Kristoffers landslag 1440 och svors med hjälp av tolv bofasta (edgärds)män på följande sockenstämma och följande ting. Från 1736 var vådaed en partsed som svors vid härads- eller rådstugurätten, med två fingar på Bibeln, av den som stod anklagad för att ha orsakat en eldsvåda. Eden innehöll ett intygande om att elden inte hade kommit lös av vårdslöshet. Vådaed användes fortfarande i slutet av autonoma tiden.
Den ed som den drabbade i ett ersättningsmål vid allmän underrätt skulle svära över den skada han på grund av stöld, brand eller liknande hade lidit, varefter skadebeloppet, som annars inte hade gått att fastställa av domstolen, kunde fastslås. Värderingsed stadgades i 1734 års lag.
Å
Extra ordinärt rättsmedel som en part kan anlita för att få en ny tidsfrist (förfallotid) för överklagande av domstolsbeslut, i lag- och processpråk vanligen kallat resning. Förutsättningen är att den tidigare tidsfristen försummats av orsaker som inte berodde på parten själv. Rättsmedlet stadgades tidigast i 1734 års lag.
Besvär mot ensidig dom, tredskodom eller i lag stadgat förfarande rörande konkurser genom vilket en borgenär kan få tillbaka en gäldenärs utmätningsbara egendom. Återvinningstalan anförs till den domstol som fattat domen i fråga.
Ö
Sedan svenska tiden överinstans och besvärsinstans för utsökning och utmätning. På landsbygden ansvarade först landshövdingen (guvernören) för utsökning, senare länsstyrelsen. I städerna ansvarade borgmästare och rådmän för utsökning, senare magistraten i så kallade gamla städer. I lagspråk under självständighetstiden används beteckningen också för varje avdelning vid länsstyrelsen då den verkställer exekutiva beslut (till exempel omhändertagande av barn).
