Lista över hänvisningar
Haataja, Kyösti
, Maanjaot ja talojärjestelmä
, 37
, Porvoo: WSOY
1949
.
A
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Före storskiftet om skogs-, mark- eller vattenområde som ägdes av samfällighet och som fick nyttjas samfällt av befolkningen i området. Innebörden av allmänning varierade under medeltiden.Allmänningar förekom som krono-, by-, socken-, härads- och landsallmänning. De första reglerna finns i landskapslagarna och gällde stora skogar och mark invid åar. I östra Finland dominerade det halvnomadiska svedjebruket i de stora råskogarna. I sydvästra Finland hade man fasta åkrar med ägande som var baserat på personer.
Bonde som hade anlagt hemman på allmänning, vanligen med ständig besittningsrätt till jorden.
Avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Fram till 1928 sköttes kartverksarbeten i ämbetsverkets geografiska avdelning, därefter kallad avdelningen för kartverksarbeten. Avdelningen var indelad i en geodetisk, en kartografisk och en topografisk byrå. Fram till 1953, då avdelningen bytte namn till Kartografiska byrån, skötte den också förvaltningen av Lantmäteristyrelsens stentryckeri och Ljuskopieringsanstalten.
Från 1658 mått för gradering av hemmans jord och skattebärförmåga, enligt avkastningen på utsädet. Att avkasta andra kornet betecknade fördubbling av utsädet, tredje kornet tredubbling och så vidare. Enligt skattläggningsmetoden för Österbotten 1749 avkastade första gradens jord (svartmylla) sjätte kornet. Under autonoma tiden kallades detta gradering och/eller klassifikation.
Med lagliga råmärken utmärka och avskilja ett område från en tidigare helhet (till exempel ett hemmans mark från en bys allmänning eller kronoallmänning från skifteslags marker).
Term använd vid jordskiftet (1757–cirka 1870) om jord som inte var uppodlad eller oduglig för jordbruk (till exempel skogsmark eller kärrmark) och som avskildes före skiftet till allmän landsväg och uppfartsväg till åkrar, ängar, kyrkan och kvarnen.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets mantal förändrades. Motsvarande delning av hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Från 1683 av lantmätare slutgiltigt fastställd gräns mellan kronans jord och privat jord främst i Norrland och Dalarna. Det är osäkert om detta alls förekom i Finland. Från och med 1742 kallades också den åtgärd i Ångermanland varmed kronoallmänningar avskildes från enskildas ägor för avvittring.
Enligt skogsordningen 1683 och storskiftet i Finland efter 1775, överloppsjord som kronan frivilligt överlåtit till enskild eller bysamfällighet, särskilt skogsmark. Avvittringar förekom framför allt i Österbotten.
Från och med storskiftet om avskiljande av sådan mark som ett hemman innehade utöver sitt hemmantals behov, vanligen skog.
B
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Oskiftad skog som nyttjades gemensamt av en by, vanligen som betesmark, en bys allmänningsskog.
Av en eller flera byar eller enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.
D
Benämning på geometriskt tunnland under perioden 1848–1916.
E
Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland). Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.
F
Vid tegskifte om delning av en bys jord på så sätt att två huvudvägar korsade varandra i mitten av byn och bildade fyra lika stora huskvarter. Varje hus skulle angränsa till gatan, annars måste huset flyttas.
Tjänstebeteckning för lantmätare vid Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Förrättningsingenjören gjorde upp statistiska tabeller över skiftesverket och granskade vid behov lantmäteriförrättningar. Från 1928 var förrättningsingenjör också en samlande beteckning på lantmäteriingenjörer av första, andra och tredje avlöningsklass samt extra ordinarie lantmäteriingenjörer vid ett lantmäterikontor. Tidigare hade den samlande beteckningen för dessa varit förrättningslantmätare. Förrättningsingenjör var från 1934 även tjänstebeteckning för ingenjör vid Vattendragskommissionen, med kompetens i antingen väg- och vattenbyggnad eller lantbruksteknik, som planerade och översåg sänkning av vattendrag eller flottled, minskning av vattenfall i strömfall och deltog i skiftesförrättningar rörande vattenområden. Förrättningsingenjören förordnades till uppgiften av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
G
Styresman för lantmäteriet 1628–1642 med kunglig fullmakt. Generalmatematikern ansvarade för uppgörandet av kartor över de svenska landskapen, geometriska mätningar för skattläggningen, ägodelningar och fortifikationsändamål samt mätningar som främjade utvecklingen av kommunikationerna och bergsbruket. Han skulle också utbilda nya lantmätare. Tjänsten innehades av Andreas Bureus och den indrogs efter hans död. Den nya inrättningen underställdes därefter Räkningekammaren (Kammarkollegium).
Forskningsinstitut som grundades 1918 och lydde under Lantbruksministeriet. Geodetiska institutet hade hand om de vetenskapliga grundmätningarna för kartläggningen av Finland och utförde geodetiskt mätnings- och forskningsarbete.
Byrå under Bergsstyrelsen vars huvudsakliga arbetsuppgift var att bedriva geologisk forskning. Geologiska byrån ersattes av Geologiska kommissionen år 1885 i samband med att Bergsstyrelsen upphörde med sin verksamhet.
Måttenhet för skifte och skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en tunna utsäde räckte till. Från 1634 var geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk aln och geometriskt kappland.
H
En av de äldsta formerna för jordskifte, omnämnt i landskapslagarna. Hammarskifte delade in byns nyligen uppodlade utmarker i oregelbundna jordstycken som bytte brukare varje år eller med vissa års mellanrum. De av gammalt odlade och sedan urminnes tid reglerade huvudåkrarna nära tomterna sades ligga i fornskifte. Landskapslagarna stadgar inte om hur ägoförhållandena reglerades. Hammarskifte anses inte vara ett jordskifte i egentlig bemärkelse. Besittningsrätten till byns samfällda bättre åkrar och ängar reglerades förmodligen enligt samma principer som i sol- eller tegskiftet.
Byrå vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byrån inrättades 1907 och gjorde upp kartor för ämbetsverkets behov. Till arbetsuppgifterna hörde också systematisk undersökning och beskrivning av landets färskvatten. Byrån leddes av en föreståndare, senare kallad direktor. Vid byrån fanns också en hydrograf samt flera biträdande hydrografer. Hydrografiska byrån ersattes under 1960-talet av Hydrologiska byrån.
I
Odlad eller odlingsbar jord, term för beräkning av avkastningen på en tunna utsäde. Inrösningsjorden skulle fastställas före ett laga skifte. En del av dylik mark undantogs för skifteslagets gemensamma behov (som vägar och diken). Varje jordägare skulle få en någorlunda jämn blandning av sämre och bättre mark av såväl åker och äng, till en storlek som svarade mot hans andel i skifteslagets mantal.
J
Lokalt organ som lydde under Lantbruksministeriet. Nämnderna grundades 1945 för att verkställa lagen om jordanskaffning, som främst var ämnad för den befolkning som omplacerats från de områden som avträtts till Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Jordinlösningsnämnderna fattade beslut om upplåtandet av statsjordar och tvångsinlösning av privata jordar och byggnader, värderade dessa genom syneförrättning samt ansvarade för att göra upp och godkänna en kolonisationsplan. Nämnden bestod av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden samt två ledamöter som utsetts av Lantbruksministeriet var lantmäteriingenjör, agronom, forstmästare eller annan person med motsvarande kunskaper. De två övriga ledamöterna företrädde jordöverlåtarna och mottagarna av jord och valdes av kommunens kolonisationsnämnd respektive Lanthushållningssällskapens centralförbund.
Benämning på a) diverse avgifter på nyttjanderätt till jord, b) grundskatt på jord, c) nettoinkomst på avkastningen från en jordfastighet.
Kollegial avdelning vid Lantmäteristyrelsen, grundad 1922 för att ansvara för justeringsväsendet, i stället för Justeringsverket som drogs in samma år. Ledamöterna var Lantmäteristyrelsens överdirektör och Justeringsbyråns direktör, senare justeringsinspektör. Justeringsbyrån ansvarade också för vissa instrument (kompass, skalor och längdmått) som hörde till lantmäteriet.
K
Hemman där kronan hade avstått rätten att inneha kronohemmanet till en enskild man och hans efterkommande (bördsrätt) men behöll rätten att uppbära den årliga räntan och hade förköpsrätt ifall hemmanet kom till salu. Motsats: rent kronohemman.
L
Officiell benämning på lagenligt jordskifte som, under överinseende av lantmäteriväsendets styrelse och landshövdingen, slog fast gränserna mellan län, härad och socknar, byalag och samfälligheter, enstaka lägenheter, allmänningar och kronomarker. Termen användes under svenska tiden också för den lantmäteriförrättning där en bys ägor sammanslogs till en enda jordmassa och fördelades på nytt. mellan delägarna i byn. Skiftet skulle fastställas av häradsrätt. 1809–1848 vara laga skifte benämning på en slags kompromiss mellan storskifte och enskifte. Från 1848 användes termen i samband med storskifte om skiftesberedning, skifteskomplettering, skiftesreglering, skiftesjämkning och intressentskifte, från och med 1916 om nyskifte.
Samfällighet som bestod av skogsmark huvudsakligen i Kexholms län. Sådana samfälligheter förekom under 1600-talet och ägdes vanligen gemensamt av flera byar.
Till statlig lantmätare utgående arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved, skjutslega och kostpenningar.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Från 1603 mätning och kartläggning av områden för ekonomiskt eller juridiskt (ursprungligen också geodetiskt) ändamål. Lantmäteriet fick instruktion 1628 för i första hand geografisk kartläggning av Sverige, i andra hand geometrisk mätning av landets byar. År 1688 för enskilda lantmäteriförrättningar, 1725 för verkställning av ägodelningar och avvittring och 1735–1891 också för justering av mått och vikter. Konkret: av lantmätare utförd uppmätning av jord; lantmäteriförrättning.
Från och med 1628 förekommande kollektiv benämning på diverse underordnade anställda inom lantmäteristaten, efter 1918 vid lantmäteristyrelsen som betjänt, auskultant, biträde, elev, praktikant, kartritare och kartritarelev.
Sedan 1683 av lantmätare utfört tjänsteåliggande på grund av förordnande eller uppdrag. Åren 1883–1895 kunde undantagsvis också en agronom, ingenjör eller annan sakkunnig person skifta enskild jord.
Protokoll över lantmäteriförrättning. Lantmäteriprotokoll förekom från 1715 och fick närmare bestämmelser 1762. År 1848 blev de obligatoriska och specificerades närmare 1916. De innehöll uppgifter om de närvarande personerna, förrättade mätningar och beräkningar, bedömningar om jordens beskaffenhet och det utförda arbetets tekniska kvalitet. Också överenskommelser mellan berörda parter ingick. Protokollen granskades ursprungligen vid förrättningens slut och undertecknades av lantmätaren, de berörda parterna och godemännen.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Sedan 1740 samlande beteckning för de kunskaper som lantmäteriverksamhet krävde. Den innefattade geomatematiska, karterings- och mätningstekniska (geodesi) samt astronomiska kunskaper m.m. samt tekniska och juridiska kunskaper om lagstiftningen om ägoskiften, skattläggningar och teknik för upprättande av kartor.
År 1848 ersatte Lantmäteriöverstyrelsen det tidigare Generallantmäterikontoret. Från år 1851 användes namnet Överstyrelsen för lantmäteriet eller Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet.
M
Vid Tekniska högskolans väg- och vattenbyggnadsavdelning utbildad tjänsteman i stad, som utförde mätning och skifte av stadstomt; från 1932 i författningarna benämnd tomtmätningsman.
Under 1500–1600-talet benämning på värderingsman som verkade som skiljedomare i tvist rörande värdering av något, särskilt rågräns.
N
Från 1916 skifte som förrättades efter genomfört storskifte och som avsåg att samla ett enskilt hemmans fortfarande alltför kringspridda ägor till ett sammanhängande jordområde. Delägarna anhöll om nyskifte hos landshövdingen, i fall av tvist om dess ändamålsenlighet hos senatens ekonomiedepartement. Motsvarande skifte kallades 1848–1916 (stor)skiftesreglering, på finska: isojaon järjestelyt.
O
Under medeltiden beteckning för fri jordägare, bonde, som själv ägde och brukade sin gård. Odalbonden hade rätt att bära vapen och var skyldig att ingå i armén.
Efter storskiftet den rå som omgav en bys eller ett skifteslags marker, måste fastställas genom rågång innan skiftet kunde inledas. Eftersom varje hemman till och med 1789 var skyldigt att idka jordbruk och upprätthålla byggnader på sina marker, stadgade storskiftesförordningen 1762 att samma skyldigheter också gällde under den tid när storskiftet pågick. Markerna utnyttjades till fullo, eftersom delegarna inte visste vilka åkrar och ängar eller vilken skog som skulle komma att tillfalla just deras hemman. Från och med 1783 förbjöds skövling av allmänningsskogen på insidan om omkretsrån, liksom svedjande, tills storskiftet var avslutat.
P
Från 1838 benämning, efter 1864 officiell term för ur ett hemman lagligen utbruten tomt eller jordlott. Parcellen indelades i parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget skattetal och betalade inte grundskatt direkt till kronan.
Temporär delning av samägt hemman eller samägda ägor, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Från 1770 avsåg man med ”provisoriskt skifte” huvudsakligen delning av sjöfoder, tillandningar eller gemensamma odlingsfält, från 1848 huvudsakligen delning av ännu inte storskiftat samägt hemman eller gammalt enstaka hemman med flera delägare. Termen användes under 1870- och 1880-talen också om tillfälligt skifte i socknar med knektkontrakt, där soldathemmanen under storskiftet bildade ett provisoriskt skifteslag. Delningen måste formellt bli skiftad för att vara giltig för all framtid.
R
By vars tomter låg i en rad, en så kallad enkel (eller ensidig) radby eller i två rader, en så kallad dubbel radby längs bygatan. I Sverige kallades den också långby.
Vid tegskifte, delning av en bys jord på så sätt att en huvudgata gick mitt genom byn och husen stod på vardera sidan om den. Radskifte förekom knappast i Finland.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Kronan tillhöriga föremål – krona, spira, äpple, svärd och nyckel, samt ibland också mantel och ring – som utgjorde sinnebilder för den kungliga (kejserliga) makten och symboliserade kunga(kejsar)värdigheten. Allmänt: alla de till högsta makten eller regenten i ett samhälle tillhörande rättigheterna, också om (eller med inbegrepp av) vissa andra dyrbarheter som tillhör staten och som är avsedda att bäras av kungliga personer (till exempel kronjuveler). Från och med 1800-talet användes benämningen också om insignier eller värdighets- och gradtecken inom vissa ordnar. Vården av regalierna tillkom Kammarkollegium.
Kameral benämning på ett kronohemman där både äganderätten och räntan tillhörde kronan.
Officiell lokal förtroendeman som, ibland i domares närvaro, utförde jordmätning och medverkade vid jordskifte. Revkarl var föregångare till lantmätare.
Med skiljemärken dragen gränslinje för skifteslag, förvaltningsområde som län, härad, socken, by eller nyttjanderätt i gruva, vattenområde, kronojord eller allmänning. Avsikten är att skilja landområden från varandra. I vid bemärkelse används benämningen också om de märken som lagts ut för att markera en dylik gränslinje. Rågången indelas i flyttbara rår och rörstenar med uteliggare och fasta råmärken, som av gammalt erkänts som laga skillnad. ”Rågång” används också om själva förrättningen som ursprungligen utfördes av revkarlar. Från 1725 skulle rågång alltid utföras av lantmätare i de berörda personernas närvaro.
S
Före storskiftet jord som ägdes och nyttjades gemensamt av delägarna. Också arbetet och avkastningen delades.
Utägor som ägdes gemensamt av hemmanen i en by. Principerna för nyttjanderätt var fastslagna i lag. Vid kartläggningar och skiftesförrättningar på 1700-talet betecknade ”samfällighet” oskiftad jord som ägdes av flera byar gemensamt. Efter storskiftet innebar samfällighet oskiftad mark som nyttjades gemensamt av flera delägare.
Överloppsskog som från 1885 tillföll skifteslag eller en socken vid jordskifte, eftersom hemmanen från sagda år fördelades andel i skog endast för husbehov. Från 1900-talet användes termen också om kronopark (från och med 1949 statlig skog) som mot erläggande av skogsskatt nyttjas samfällt av flera hemman.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av kronan ett kronohemman varvid hemmanets kamerala jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman. Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Benämning på systematiskt tillvägagångssätt vid jordfastighets skattläggning och om själva instruktionen för en dylik skattläggning. I Finland infördes 1690–1848 den allmänna, den nyländska och den savolaxiska skattläggningsmetoden samt Österbottens och Viborgs läns skattläggningsmetod.
Fördelning av arv eller jord och dylikt.
Gradering av ett hemmans jordmån och marktyper (åker, äng, skog, kärr) för ett förestående jordskifte eller jordbyte samt den därmed förknippade nya skattläggningen.
Justering av ofullständigt jordskifte på delägarnas önskan eller Lantmäteriöverstyrelsens förordnande efter 1848. Skifteskomplettering sker från 1916 på landshövdingens förordnande. Termen användes vanligen om komplettering av storskiftet (isojaon täydennys).
Från tegskiftets tid den grupp delägare som gemensamt förvaltar (och nyttjar) en bys oskiftade jordområde.
Justering av ofullständigt eller oändamålsenligt storskifte på jordägarnas önskemål eller Lantmäteri(över)styrelsens förordnande från och med 1848. ”Skiftesreglering” ersattes 1916 med den officiella termen nyskifte.
Samlande benämning på lantmäteriväsendets lagar, verksamhet och styrelse, motsvarande benämningen ”lantmäteriet”. Från 1928 var ”skiftesverket” en benämning på en avdelning vid Lantmäteristyrelsen som officiellt hette Avdelningen för skiftesverket.
Benämning på omplaceringen av den evakuerade lantbruksbefolkningen från områden som Finland avträtt till Sovjetunionen i freden i Moskva 1940. Målet var att bevara de tidigare byagemenskaperna i så hög grad som möjligt även i de nya bosättningsområdena. De evakuerade blev tilldelade både statlig och tvångsinlöst odlingsjord samt skogsmark. Enligt snabbkolonisationslagen från den 28 juni 1940 gällde tvångsinlösningen främst jord som inte brukades aktivt eller som ägdes av personer som inte fick sin huvudsakliga utkomst från lantbruk. Snabbkolonisationen verkställdes på det lokala planet av snabbkolonisationskommissionen,snabbkolonisationsplanegranskaren, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna. Snabbkolonisationen avbröts i och med fortsättningskriget 1941 och ersattes efter 1944 med jordanskaffningslagen.
Verkställande organ på kommunnivå underlydande Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Snabbkolonisationskommissionernas uppgift var att verkställa kolonisationen av den förflyttade befolkningen efter vinterkriget. Till dess uppgifter hörde bl.a. att uppgöra planer på upplåtandet av statsjord och tvångsinlösning av privatägd jord för kolonisationsändamål. Ordförandena för kommissionerna utsågs av Kolonisationsavdelningen och bestod av en lantmäteriingenjör eller agronom. En av kommissionsmedlemmarna utsågs av Lanthushållningssällskapens Centralförbund. Snabbkolonisationskommissionerna upphörde 1945 då deras uppgifter överfördes på jordinlösningsnämnderna enligt den nya jordanskaffningslagen.
Allmän väg inom en socken eller mellan socknar. Sockenväg skulle fastställas av landshövdingen. Marken avskildes vid laga skifte. Den skulle underhållas av hemmanen, och tingsrätten avgjorde de olika hemmanens andel.
I landskapslagarna förekommande benämning på jordskifte som följde solbanan (väderstrecken). Termen används dock ofta synonymt med tegskifte, i Västgötalagen med odalskifte. Landskapslagarnas definition av solskifte är varierande och i Hälsingelagen som tillämpades i Finland saknades solskifte helt och hållet. Hur skiftet skulle gå till reglerades inte. Man har antagit att hustomten låg utanför det som skulle skiftas. Den skulle hemmansägaren märka med råmärken. Hustomtens läge angående väderstrecken påverkade dock hurdana tegar gården fick. En tomt på södersluttning fick soliga tegar, en tomt mot norr, tegar mot norr. Ett lagligt verkställt solskifte fick inte rivas upp utan alla delägares samtycke.
Ägoskifte av mark på landsbygden, som syftade till att ersätta de tidigare tegskiftade enheterna med sammanhängande ägor. Det enskilda hemmanets andel vid skiftet av ägorna beräknades utifrån mantal. Jordreformen inleddes 1749, i Gamla Finland formellt på 1760-talet, i praktiken efter 1828. Ursprungligen skulle storskifte genomföras om samtliga hemmansägare i en by krävde det. År 1757 ändrades reglerna och storskifte skulle genomföras om en hemmansägare krävde det. År 1848 fastslogs att ägofördelningen efter tidigare storskiften kunde göras mera ändamålsenlig genom en storskiftesförrättning. Skiftesfördelningen utfördes av kommissionslantmätare. Storskiftet slutfördes till största delen på 1870-talet.
Benämning på den kartläggning och utstakning av skiftesområdet, gradering av ägorna och fastställandet av tullantalet, på delägarnas bekostnad och utan delägares inverkan, vilken måste förrättas av lantmätare innan storskiftet fick inledas. Beredning förekom också i samband med skifteskomplettering, skiftesjämkning och intressentskifte och benämndes då skiftesreglering.
Under medeltiden beteckning för nybyggare på kronans allmänning, ofta ett hemman eller nybygge med ärftlig nyttjanderätt. Dessa hemman förekom också efter att fritt övertagade av allmänning började begränsas 1542, särskilt i norra Sverige och i Finland, där nybyggen starkt befrämjades under 1500–1700-talet.
Hävdvunnen skiftesform enligt vilken jorden fördelades i stycken (mindre än tegar) enligt bördighet och avkastning, inte enligt storlek och läge som vid tegskiftet. Styckeskifte förekom framförallt på Åland och i Sydösterbotten, särskilt på orter där tegskiftet aldrig infördes.
Att från ett eller flera hemman avskilja ett nytt hemman med eget skattetal och grundskatt som erlades direkt till kronan. Bestämmelser om styckning av skattehemman infördes 1883 och om styckning av kronohemman 1886. För att styckning skulle tillåtas skulle det blivande hemmanet vara så stort att det kunde föda tre fullvuxna personer.
Under tegskiftets tid att mäta (och dela) en bys åker och äng med (rev)stång, ett lagligt mått för jordmätning vars längd varierade från by till by, oftast var den 6 alnar lång. Stångfall var från mitten av 1300-talet också en kameral beräkningsgrund, med vilken man fastslog ett hemmans jordvärde och fördelade en för hela byn bestämd jordskatt mellan hemmanen. Under 1700-talet användes benämningen i Tavastland också om årlig granskning (syn) av rårna. En by stångfälldes alltid med samma stång. Varje hemman skulle ha en lika många stänger bred teg i byns åker som det hade andel i byamålet (ören i kronans jordebok). En by sades ha stångfällts då åker och äng hade blivit uppmätta och delade på dylikt sätt.
I landskapslagarna förekommande benämning på tegskifte, syftade på det redskap, en stång, som användes för mätning av jordareal.
I Helsingelagen förekommande term för uppmätning och lagligt övertagande av allmänning för nybygge. Stöttingsmil fastställdes vintertid enligt hur stort område den tilltänkta nybyggaren med kälke hann ringa in och märka ut (med störar) från det solen gick upp till middagen.
I Finland förekommande benämning på tegskifte eller solskifte, i motsats till hävdvunna skiftesformer.
Från och med 1848 samt med ett prejudikat från Högsta domstolen 1920 om delning av nyttjanderätten till ett samägt hemman som delägarna inte ville klyva. Sämjoskifte fick göras utan formell skiftesförrättning och offentligt skiftesinstrument, under förutsättning att delägarna var överens och deras andelstal förblev oförändrat. Sämjoskifte kunde också förekomma vid arvskifte.
T
Princip för skifte av en oskiftad bys ägor. Gårdstomtens plats i byn (i förhållande till de andra gårdstomterna) avgjorde tegarnas plats. Principen åberopades sällan i Finland. Den förlorade sin betydelse i och med storskiftet.
U
Mindre jordstycke avskilt med gränsmärken och beläget utom hemmanets eller byns rågång. Jordstycket hade vanligen beslagtagits före rådragningarnas tid och kom efter tegskiftets genomförande att ligga inom en annan bys rågränser. Det räknades som adpertinens och ingick i stomhemmanets mantal. Urfjäll omnämns redan i landskapslagarna.
Mindre jordlägenhet som hade bestämda gränser och som låg innanför bysamfällighetens gränser. Sådana jordlägenheter tillhörde antingen kronan eller ett enskilt hemman inom bysamfälligheten. De var särskilt skattlagda. Vid storskifte kunde de avvittras, förvandlas till hemman och mantalssättas. Benämningen utbysskatt förekom endast i jordeboken för Åbo och Björneborgs län.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Ä
Vid storskiftet om byte av utjordar och urfjäll byar emellan, så att de kom att höra till det byamål dit hemmanet som ägde dem hörde. Vid förrättningen bildade byarna ett särskilt sammandragningslag. I annat fall flyttades, enligt storskiftesförordningen 1775, de utjordar och urfjäll som stod i vägen för storskiftet.
Ö
Enligt instruktion 1699, i praktiken fr.o.m. 1720, den högsta ämbetsmannen vid Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret. Överdirektorn för lantmäteriet ansvarade 1735–1777, då kontoret kallades Lantmäteri- och justeringsverket, också för justering av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Under autonomin och fram till 1929 betecknades även chefen för de efterföljande Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen överdirektör. Genom åren har överdirektörens närmaste medhjälpare och ställföreträdare utgjorts av inspektorn eller överinspektorn över lantmäteriet, senare överdirektörsadjointen.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
