Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Brokgauz, F.A. & I.A. Efron , Enciklopedičeskij slovar. Izdatel´ F.A. Brokgauz i I.A. Efron, 1–41 1890–1904 .


A

Parallell benämning på andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Gamla Finland 1796–1811 använd form för avsöndring av kronans jordskatter från kronohemman. Arrende av detta slag innebar att arrendatorerna fick dispostionsrätten till kronointäkterna från kronohemmanen för livstid, behaglig tid eller för ett visst antal år mot att de betalade kronan jordskatterna i penningar enligt det för dem fördelaktiga kronovärdet. I gengäld fick de uppbära jordskatterna in natura och kunde sälja spannmålen med vinst.

B

Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
Regentens, presidentens, tidvis också (en del av) regeringens ensamrätt att efterskänka eller mildra domar som vunnit laga kraft. Benådning förutsatte ansökan av den dömde eller annan person som talade i dennes sak. Benådning formulerades i beslutet som ”av gunst och nåd”. I brottmål varierade ansvarsfördelningen mellan hovrätterna och Kgl. Maj:t i praktiken länge, trots att Kgl. Maj:t hade ensamrätt att benåda till livet allt sedan rättegångsordningen 1615.
Medel för att undanröja alla eller vissa menliga följder av en i lagen straffbelagd handling, vanligen ett eftergivande eller mildrande av ett straff som vunnit laga kraft. Från 1719 användes begreppet också om rätten att upphöja till adligt stånd. Benådningsrätt tillkom den svenska monarken efter 1615, den ryska monarken i Gamla Finland (1723–1809) och under autonoma tiden till 1917, under svenska tiden 1727–1772 i viss mån också ständerna. Sedan 1918 har republikens president benådningsrätt.
I Ryssland från och med 1775, särskilt under perioden 1775–1796, medlemmar i domstolar företrädande de olika stånden i domkretsen. Bisittarna valdes i regel för tre år av respektive ståndsmedlemmar i distriktet eller utsågs av myndigheter i fråga om bondebisittare. Sådana bisittare förekom vid myndigheter och domstolar i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland, särskilt under perioden 1775–1796, medlem i sådana domstolar som behandlade rättegångsmål rörande de bönder som inte lydde under adeln. Dessa bisittare valdes/utsågs bland bönder tillhörande denna bondekategori, i regel för tre år. I Gamla Finland förekom sådana bisittare under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
I Ryssland av stadsinvånarna 1775–1796 för en treårsperiod vald medlem i domstolar för stadsbefolkningen. I Gamla Finland fanns sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797.

C

Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.

D

I Ryssland från och med 1720 avdelning vid Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens domsrätt som högsta domstol för Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.

F

I Ryssland 1786–1803 i varje guvernement kollegialt organ för ledningen av skolväsendet som var underställt allmänna försörjskollegiet. Det är oklart om en sådan kommission har varit verksam i Gamla Finland.
I Sverige från och med 1600-talet och i Ryssland från och med 1700-talet procedur vid administrativa ämbetsverk och högre domstolar, vid vilken den föredragande tjänstemannen för beslutsfattaren, antingen ett kollegium eller en ämbetsman, med utgångspunkt i föredragningshandlingen presenterade ärendet och framlade sitt eller en underordnad myndighets förslag till beslut. I Ryssland underställdes från och med 1710-talet vissa typer av Dirigerande senatens beslut genom föredragning kejsaren för erhållande av dennes godkännande.
I Ryssland från och med 1720-talet handling för föredragning innehållande föredragandens sammanfattning av ärendet samt dennes förslag till myndighetens beslut. Under perioden 1826–1917 var en föredragningsnot en kort framställning av huvudpunkterna i de ärenden som skulle föredras för kejsaren av ministerstatssekreteraren. Den inkluderade vanligen senatens framställan och generalguvernörens utlåtande. Den avfattades på franska under Alexander I:s tid, därefter på ryska. Regenten antecknade sitt godkännande direkt på föredragningsnoten.

G

I staterna kring Östersjön borgarkorporationer, vanligen så att de ledande handelsmännen hörde till ”Stora gillet”, hantverkarna till ”Lilla gillet” eller ”Mindre gillet”. I Ryssland var gillena, till antalet två eller tre, från och med 1721 klasser till vilka stadsinvånarna hänfördes enligt aktivitet eller förmögenhet. Från och med 1742 hänfördes endast handelsmän till gillena. Gillessystemet omorganiserades 1775 och på 1780-talet, varvid förmögenhetens storlek blev bestämmande faktor för tillhörigheten till de tre skattegillena och de handelsrättigheter som medlemskapet medförde. Medlemmarna i de tre gillena bildade från och med 1785 en av de sex invånarklasserna i städerna. I Gamla Finland infördes skattegillena 1787 och de existerade till 1812.
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
I Ryssland från och med 1775 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltningarna som samtidigt var chef för barnmorskorna i guvernementet (rangklass 8–10). I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1812 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland 1775–1796 guvernementsprokuratorns biträde i laglighetsövervakningen, en för kriminalärenden (ugolovnych del) och en för kamerala ärenden (kazennych del). Sådana fanns i Gamla Finland vid guvernementsregeringen under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Guvernementsanvalten hörde till rangklass 7.
Benämning på poliskommando i guvernementsstad.
En av de de parallella benämningarna på 1800-talet på de poliskommandon som fanns i Ryssland från och med 1782 och i Gamla Finland 1784–1810.
I Ryssland från och med 1797 ämbetsverk för förvaltningen av sjuk- och hälsovården, särskilt den militära, i ett guvernement. Dessa medicinalförvaltningar lydde först under Medicinalkollegiet och 1803–1811 under Inrikesministeriets medicinalförvaltning. Kretsläkarna och den militära hälsovårdspersonalen samt hospitalen, lasaretten liksom även de statliga och privata apoteken var underställda medicinalförvaltningen i guvernementet. Guvernementsmedicinalförvaltning fanns i Gamla Finland 1797–1813.
I Ryssland från och med mitten av 1700-talet postkontor i sådan guvernementsstad där det inte fanns poststyrelse. Till guvernementspostkontorets uppgifter hörde organiseringen av postverksamheten i guvernementet. Guvernementspostkontoren lydde från och med 1783 under de regionala poststyrelserna medan kretspostkontoren var underställda guvernementspostkontoren. Även i Gamla Finland fanns ett guvernementspostkontor.
Från 1785 en av städernas sex invånarklasser i Ryssland. Till denna klass av stadsinvånare hörde personer bosatta på annan ort eller i utlandet, vilka skrev in sig i en stad för att där bedriva borgerlig näring. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass, eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.

I

I Ryssland från och med 1719 vid hovrätter, provinskanslier och andra myndigheter existerande ”notariatsenheter” för registrering av överlåtelser av fast egendom och livegna, fordringar, kontrakt m.m. och för förande av register över dessa registreringar samt dessutom över tjänstefolk. En enhet av detta slag inrättades 1720 i anslutning till lantdomarkontoret i Viborg.
I Ryssland 1797–1806/1808 territoriell militär organisationsenhet som uppstod genom att divisionskommendörerna blev inspektörer med endast övervakande uppgifter i territoriella distrikt som hade benämningen inspektion; i en inspektion fanns en inspektör för infanteriet och en för kavalleriet. Gamla Finland bildade en sådan militär inspektion.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737, distrikt inom biskopsstift, där en prost utövade tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.

J

Vid kollegiala myndigheters och domstolars sessioner upprättade protokollartade handlingar, i vilka de närvarande ledamöterna liksom de behandlade ärendena samt de fattade besluten antecknades. Journalerna undertecknades av de närvarande ledamöterna. På grundval av journalerna upprättades därefter särskilda protokoll över ärendena.
Diarium, dagbok, som fördes vid myndigheter i kronologisk ordning och i vilken skriftväxlingen registerades med basuppgifter om de registrerade handlingarna. Vanligen fördes separata journaler över inkommande och utgående handlingar.

K

Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Medlem av Kommerskollegium, i rang närmast under ämbetsverkets chef, presidenten, och över assessorerna. Kommerseråden var vanligen fyra till antalet och förestod vanligen också ett av kollegiets kontor eller ett rasp- och spinnhus. I Ryssland och i Finland under autonoma tiden var kommerseråd en honorärtitel (rangklass 8) utan ämbete som från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
I Ryssland tjänsteman vid ”notariatsenheter”, sing. krepostnaja kontora, vid hovrätter och andra myndigheter samt vid provinskanslier 1719–1775 för registrering av överlåtelser av fast egendom och livegna, fordringar, kontrakt m.m. och för förande av register över dessa registreringar. En del av dessa enheters uppgifter kunde skötas av notarius publicus. Vid provinskansliet i Viborg fanns från 1720-talet till 1739 en krepostnoiskrivare. Dennes uppgifter sköttes därefter i Gamla Finland för fastighetsöverlåtelsernas vidkommande av härads- och rådstugurätterna, men tjänsten kvarstod.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan förtroendeman som utsågs bland lekmän för att sköta församlingens ekonomi. Kyrkvärdar fanns även i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland och under autonomin.

M

Honorär titel (rangklass 8) utan ämbete som i Ryssland från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
I Ryssland term för stadsinvånare med två betydelser på 1700-talet. Med termen meščanin (plur. meščane) betecknades i vid bemärkelse hela den del av stadsbefolkningen som bedrev handel och hantverk, även alla dem som från 1785 hörde till de sex invånarklasserna (meščane voobšče). I inskränkt betydelse avsåg denna term småborgare, det vill säga de lägsta skikten stadsinvånare som var skatteskyldiga till kronan, såsom hantverkare, minuthandlare och arbetare, vilka kunde dömas till kroppsstraff. Dessa bildade den sjätte klassen av stadsinvånare, posadskie.
I Ryssland benämning på förteckningar över födda och döpta, vigda samt avlidna. De ortodoxa församlingarna ålades 1722 att föra sådana förteckningar. Sådana fördes av de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland liksom även av de finska ortodoxa församlingarna i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.

N

I Ryssland från 1729 en anställd vid stadsmyndigheter, såsom större stadsmagistrater, vilken bemyndigats att bevittna och registrera växeltransaktioner. Senare tillkom olika slag av kommersiella transaktioner och egendomsöverlåtelser, förutom överlåtelser av fast egendom och livegna, vilka bevittnades och registrerades av krepostnoiskrivare vid myndigheternas ”notariatsenheter” (krepostnaja kontora). I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en notarius publicus av rysk typ vid guvernementsmagistraten och i stadssekreterartjänsterna ingick även notarius publicus-uppgifter.

P

I Ryssland till lägre rangklasser hörande personer som åtnjöt adliga rättigheter under sin livstid utan att adelsskapet ärvdes av deras barn. Personligt adelskap tillkom 1722–1856 personer i civiltjänst tillhörande rangklasserna 9–14, medan tillhörighet till rangklass 8 och högre klasser medförde ärftligt adelskap. Under vissa förutsättningar kunde emellertid innehav av personligt adelskap i följande generationer leda till ärfligt adelskap. Reglerna gällande personligt adelskap gällde även i Gamla Finland.
Personlig skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven bonde skulle betala en årlig avgift för arméns underhåll. I Viborgs län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan. Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Sedan medeltiden känd benämning på skatteuppbördsdistrikt och på kyrksocken i nordvästra Ryssland. I Gamla Finland kallades de socknar som hade ortodox befolkning för pogost, men denna benämning kunde också användas för alla socknar i Kexholms län.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Sammanfattande beteckning för de i Ryssland högre, beslutsfattande tjänstemännen. I ryska riket var tjänstemännen och de anställda vid ämbetsverken från och med de första årtiondena av 1700-talet indelade i två kategorier och tillhörde två organiatoriska enheter: prisutstvien och kansliet. I kollegiala ämbetsverk utgjordes prisutstvien av kollegiet. Kansliet bestod av tjänstemän och betjänte, som hörde till kategorierna kanslitjänstemän och kanslibetjäning. Kansliet skötte registreringen, upprättandet och expedieringen av handlingar samt olika stödfunktioner. Ordet ”prisutstvie” betyder generellt bl.a. session, ämbetslokal, ämbetsrum.
I Ryssland inrättades 1722 prokuratorstjänster för att utöva Dirigerande senatens övervakningsuppgifter. Redan 1711 hade fiskaltjänster inrättats för liknande uppgifter, men de drogs in 1729. Senare biträddes prokuratorerna av anvalter. Prokuratorerna som var placerade vid centrala och provinciala ämbetsverk och högre domstolar hade till uppgift att övervaka lagligheten i ämbetsverkens och domstolarnas verksamhet samt att tillvarata kronans intressen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 prokuratorer vid de högsta ämbetsverken och flera högre domstolar. Dessa räknades till rangklass 7 eller 8. Guvernementsprokuratorstjänsten existerade ända till 1812. I kejsartidens Ryssland var ”prokurator” också en beteckning för kejsarens ombud hos den Heliga synoden.
Formell anteckning eller dokument från ett möte eller annan sammankomst, vilket innehåller uppgifter om beslut och mötesgång. Protokollen är ofta utformade enligt standardiserad modell. I vissa fall är protokoll föreskrivet i lag, exempelvis protokoll fört vid rättegångsförhandlingar. Vid kollegiala centrala ämbetsverk upprättades sessionsprotokoll, där de närvarande ledamöterna uppräknades liksom även de behandlade ärendena. De fattade besluten antecknades i protokollet. ”Protokoll” kallades även handlingar som upprättades på grundval av myndigheternas sessionsjournaler. Protokoll är också ett uttryck för de regler, uppförande och kommunikation som gäller i ett visst sammanhang, exempelvis det diplomatiska protokollet. I utrikesförvaltningen finns det ofta en särskild protokollbyrå, avdelning eller sektion som ansvarar för dessa ärenden.

R

Officiell värdighet och därav följande företrädesrätt 1672–1927, var tänkt att grunda sig på stånd, börd, ämbete och ålder. I rangordningar 1672 fastslogs den hierarki som gällde mellan ämbeten och tillhörande rang. I Ryssland var rang en hierarkisk position för tjänstemän, officerare och hovämbetsmän som bestämdes av den klass i vilken den officersgrad, civiltjänst och det hovämbete som dessa innehade var placerad.
Förteckning över rangordningen i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1826–1927 (skapad utgående från den svenska, franska, preussiska och danska rangordningen) med en uppräkning av alla tjänster och ämbeten som innehade rang inom olika klasser. Efterhand utvecklades dock den ryska rangtabellen till att bli en civil tjänstegradsordning, så att varje rangklass motsvarades av en viss tjänstetitel eller grad, oberoende av vilken befattning som innehades. En del tjänster av svenskt ursprung som kvarstod i Gamla Finland var inte placerade i dessa klasser även då motsvarande ryska tjänster hänfördes till en rangklass. Rangtabellen innehöll 14 rangklasser. Utnämningar i rangklass 1–5 avgjordes av kejsaren personligen. Automatiskt adelskap var knutet till rangklasserna. Rangklass 14 i den civila rangtabellen medförde personligt adelskap, rangklass 8 för ärftligt adelskap. Med tiden flyttades kraven på rangklass för ärftligt adelskap upp till rangklass 4. Rangtabellen var i kraft till revolutionen 1917.
I Ryssland beteckning för stad som var förvaltningscentrum för större förvaltningsdistrikt (guvernement och liknande). ”Residens” var även beteckning för förvaltningsmyndighets ämbetsbyggnad, för styresmannens tjänstebostad i ett sådant distrikt samt för annan högt uppsatt persons tjänstebostad. I Ryssland var ”residens” beteckning för de båda huvudstäderna S:t Petersburg och Moskva.
Skriftlig handling, undertecknad av konungen, innehållande ett påbud, en kungörelse eller bestämmelse som riktades till en eller flera personer eller myndigheter. Under autonoma tiden var reskript en skriftlig handling som innehöll kejsarens viljeyttring och var riktad till en namngiven person eller namngiven myndighet. Reskripten adresserades av kejsaren till generalguvernören.
I Ryssland på 1700-talet prövning av lägre domstolars domslut i såväl tvistemål som brottmål. Prövningen utfördes av appellationsdomstolar, i högsta instans av Dirigerande senaten, men även av guvernörer. Särskilt under perioden 1775–1796 skulle lägre domstolars domslut i stor utsträckning rutinmässigt underställas högre instanser för revision. I Gamla Finland gällde dessa stadganden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från och med 1719 folkräkning omfattande de skattskyldiga klasserna; benämning på partiell mantalsskrivning i Viborgs guvernement från 1783. Revisionsskrivningen utgjorde grund för debiteringen av vissa avgifter. Den förrättades vanligen vart tionde år, tidvis med längre mellanrum. Revisionsskrivning förrättades över krono- och donationsbönder samt städernas meschanier (småborgare) som skulle betala poduschniepenningar. Skatterevisionerna i Gamla Finland hade annan karaktär än de ryska revisionerna.
I Ryssland från och med 1720-talet laglighetstecken bestående av en tresidig prisma, som stod upprätt på en axel och var krönt av en dubbelörn, med tre ukaser från 1722 och 1724 på sidorna. För att myndigheternas och domstolarnas beslut skulle vara giltiga skulle detta laglighetstecken vara placerat i sessionsrummen och domsalarna på ämbetsbordet som var täckt med rött kläde.

S

I Ryssland från och med 1710-talet tjänsteman (olika rangklasser, i Gamla Finland 11–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att handlägga ärenden och föredra dem för avgörande samt att leda ämbetsverkets kansli. I Gamla Finland förekom sekreterartjänster av såväl svensk som rysk typ.
I Ryssland benämning på rannsakningar om missförhållanden och oegentligheter i guvernementens förvaltning som från och med 1722 utfördes av senatorer som tillsatts av kejsaren för uppdraget. Även guvernementsförvaltningen i Gamla Finland var föremål för en sådan senatorsrevision.
Sammanträde, eller serie av sammanträden, då en domstol, beslutande församling, myndighet eller (lärt) sällskap är samlad för överläggning eller handläggning av ärenden.
Verkställande organ för stadssjälvstyrelsen i Ryssland 1785–1799. Sexmannastadsrådet bestod av sex fullmäktige som företrädde var och en av de sex klasserna som stadsinvånarna var indelade i, med stadsöverhuvudet som ordförande. Sexmannastadsrådet hade i uppgift att sköta stadens ekonomi och egendomar samt att fördela och uppbära skatter och att ta ut rekryter. I städerna i Gamla Finland hade motsvarande organ endast fyra fullmäktige, eftersom det där endast förekom fyra invånarklasser, och de kallades följaktligen fyrmannastadsråd.
I Ryssland under nya tiden tsarfamiljen, senare det kejserliga huset, tillhörande gods från vilka skatteinkomsterna användes för underhållet av tsarfamiljens, senare det kejserliga husets medlemmar. Slottsgodset förvandlades 1797 till apanagegods. Slottsgods fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland från 1785 den lägsta av de sex klasser i vilka stadsinvånarna i varje stad var indelade. Till denna klass hörde minuthandlare, arbetare, formän och liknande, vilka utgjorde befolkningsgruppen meschanin (meščane, meščanstvo), som från slutet av 1700-talet blev benämning på denna invånarklass. I Gamla Finland förekom denna klass av borgare från 1787 till början av autonoma tiden.
I Ryssland tillhörde från 1785 invånarna i en stad någon av följande sex klasser: 1. de verkliga stadsinvånarna, det vill säga hus- och fastighetsägarna, 2. gillesköpmännen i de tre skattegillena, 3. skråhantverkarna, 4. gäster från andra orter och utlandet, 5. småborgarna, 6. namnkunniga borgare. Denna stadsbefolkning utgjorde ett stadssamfund. Vid val av medlemmar till stadens organ skedde valförrättningen i regel med ballottering enligt dessa klasser. Denna klassindelning gällde från 1787 till början av autonoma tiden endast delvis i Gamla Finland, i och med att klasserna 4 och 6 saknades.
Parallell benämning på poliskommando i guvernementsstad.
I Ryssland från 1785 den stadsbefolkning som hörde till de sex klasserna av stadsinvånare, vilka hade rätt att delta i stadens självstyrelse. Stadssamfunden var juridiska personer som kunde inneha egendom och bära upp avgifter av stadsinvånarna. Stadssamfunden i Gamla Finland utgjordes från 1784 fram till början av autonoma tiden endast av fyra av de sex invånarklasserna.
I Ryssland från och med 1763 benämning på sådan stad som inte utgjorde förvaltningscentrum för en krets. Ort med stadssrättigheter som 1796 inte fanns upptagen i utgiftsstaterna för guvernementen i det ryska riket, štaty gubernskie, det vill säga landsstaten, betecknades som ”zaštatnyj gorod”.
I den svenska förvaltningen från och med 1620-talet uppställning av tjänstemännen och övrig tjänstepersonal vid ett ämbetsverk eller en förvaltningsorganisation med de för tjänsternas avlöning anslagna medlen, till exempel justitiestaten för domstolsväsendet,i Ryssland från och med 1711/1720 likadan handling som fastställdes av kejsaren. För ordinarie tjänsteman var lönen upptagen på den fasta, ordinarie staten, medan extraordinarie tjänstemäns löner betalades från mera temporära anslag.

U

Ursprungligen en juridisk befallning som gavs av kejsaren. Fram till 1810 var ukas en övergripande benämning för lagstiftande handling oberoende av om den kallades ukas, reglemente, stadga (ustav), manifest eller annat. År 1810 fick termen en mera inskränkt betydelse. Av kejsaren personligen givna och undertecknade ukaser kallades ”imennyj / imennoj ykaz”. Under 1700-talet gavs ukaser i Gamla Finland och under autonoma tiden i hela Finland.

Ž

I Ryssland av monarken utfärdad handling, genom vilken enskilda personer eller samfund, korporationer, ständer etc. tilldelades olika slag av förmåner såsom godsdonationer, rättigheter och privilegier, bl.a. ståndsprivilegier.

Ä

I Ryssland 1722 i samband med införandet av rangtabellen introducerad benämning på de ätter inom vilka adelsskapet ärvdes till följande släktled. Till den ärftliga adeln hörde till år 1856 1) de släkter som tillhörde gammal ärftlig adel, 2) de som nobiliterats av regenten, 3) de oadliga som genom sin rang erhöll ärftligt adelskap, det vill säga innehavarna av alla militära grader som stod upptagna i rangtabellen från och med rangklass 14 och civiltjänstemän vilkas rang var 8 (kollegieassessor) eller högre, samt 4) de som erhållit ryska ordnar. Civiltjänstemän i klasserna 9–14 hade endast personligt adelsskap. I Gamla Finland gällde samma regler om adelsskap som i riket i övrigt; till kategorin 1 räknades även de medlemmar av svenska adelssläkter som bodde i Gamla Finland.