Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Arkistolaitos: Arkivverket, http://www.arkisto.fi/


A

Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Avdelningen ansvarade för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal. Administrativa avdelningen leddes av en direktör. År 1937 ersattes administrativa avdelningen av kansliavdelningen.
Lantbrukskemisk byrå.
I Helsingfors grundat privat laboratorium för undersökning av kvaliteten på foder- och gödselmedel. Laboratoriet beviljades statsstöd 1880 och underställdes från 1898 Lantbruksstyrelsen. Undersökningarna och övervakningen intensifierades när den första förordningen om kraftfoder och konstgjord gödsel utfärdades 1901. Förordningen innehöll också bestämmelser om handel med utsäde. Laboratoriet sammanslogs 1906 med Frökontrollanstalten och förstatligades, med uppgiften att förse jordbruket, handeln och industrin med upplysningar och råd samt att utföra undersökningar på näringsområdet. Frökontrollverksamheten avskildes 1919 från laboratoriet och bildade Statens frökontrollanstalt. Laboratoriet ombildades 1924 till Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen. År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen. Allmänna banavdelningen ansvarade för ärenden som rörde bevakning, utveckling och underhåll av de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en Banbyrå. Under allmänna banavdelningen sorterade bansektionerna vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. År 1932 slogs allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen på nytt ihop till banavdelningen.
Avdelning vid Krigsministeriet och dess efterföljare Försvarsministeriet. Allmänna krigsdepartementet bestod av Organisationsbyrån, Mobilisationsbyrån, Remontbyrån och Uppbådsbyrån.
Stora uppfostringsanstalters eller skyddshems styrelser på 1930-talet. De bestod av en av Socialministeriet utsedd ordförande, anstaltens föreståndare, överläkare och delar eller hela anstaltens lärarkollegium. Anstaltråd förekom vid Kotiniemi, Käyrä och Kylliälä uppfostringsanstalter samt vid Koivikko skyddshem.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som bestod av en avdelningschef som var förtrogen med arbetarnas yrkesförhållanden och två arbetsförmedlingskonsulenter. Arbetsförmedlingsavdelningen övervakade arbetsförmedlingarna i landet. Den uppgick 1922 i Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
Statligt arbetsfängelse och korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en direktion med landshövdingen (guvernören) som ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant, bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Avdelning i Socialministeriet vilken ansvarade för arbets- och fattigvårdsfrågor. Avdelningen var en fortsättning på Socialstyrelsens yrkesinspektions-, arbetsförmedlings- och fattigvårdsavdelning, samt barnskyddsbyrå. Avdelningen var uppdelad i en arbetsbyrå och en välfärdsbyrå som i slutet av 1920-talet bildade två skilda avdelningar. Därtill fanns vid avdelningen yrkesinspektionen, Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån. Vid delningen följde yrkesinspektionen med arbetsavdelningen och Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån med välfärdsavdelningen.
Årligt sammanskott av samtliga kyrkoherdar i landet till bildandet av en ständig kassa för inrättandet av prästeståndets arkiv i anslutning till riksdagshuset. Arkivmedlen fastställdes på synodalmötet 1759 och på lantdagen i Borgå 1809. De uppbars under svenska tiden redan från och med 1756, under autonoma tiden från och med 1812, ifrån vart tionde mantal av kyrkoherdarna på landsbygden och som en viss summa av kyrkoherdarna i städerna.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Den sammanslogs 1928 med Trängbyrån och bildade Artilleri- och trängbyrån.
Byrå som lydde under Försvarsministeriets fälttygmästaravdelning. Byrån grundades 1928 genom en sammanslagning av Artilleribyrån och Trängbyrån.
Militär läroanstalt för utbildning av artilleribefäl. Artilleriskolan grundades 1941 i Helsingfors och verkade i Nylands kasern. Fortsättningskriget avbröt verksamheten men efter kriget återupprättades Artilleriskolan 1944 i Helsingfors. År 1969 flyttades skolan till Niinisalo.
Tillfällig avdelning som inrättades vid Inrikesministeriet 1944 för att sköta de ärenden som uppstod i samband med evakueringen av den finländska befolkningen, vars marker blev på den ryska sidan av den nya gränsdragningen efter andra världskriget. Avdelningen var en fortsättning på Centralen för omvårdnad om den evakuerade befolkningen och var på samma sätt uppdelad i en byrå för allmänna ärenden rörande den evakuerade befolkningen, en byrå för egendomsärenden i anslutning till evakueringen och en upplysningsbyrå. År 1949 omformades avdelningen för den förflyttade befolkningen till en byrå inom avdelningen för befolkningsskyddsärenden för att helt dras in följande år.
Från 1932 fanns en skild avdelning för gränsbevakningsärenden vid Inrikesministeriet. Gränsbevakningsväsendet hörde sedan 1919 till Inrikesministeriets förvaltningsområde och hade i uppgift att bevaka landets gränser och förhindra olovlig överskridning av gränsen. Avdelningen för gränsbevakningsärenden utgjordes av gränsbevakningschefen med stab som ansvarade för fem gränsbevakningsavdelningar, vars distrikt fastställdes av inrikesministern. Under andra världskriget anslöts gränsbevakningsväsendet till försvarsstyrkorna. År 1946 återinrättades avdelningen för gränsbevakningsärenden i Inrikesministeriet och samtidigt inlemmades sjöbevakningsväsendet som tidigare utgjort en separat avdelning.
Avdelning med ansvar för handelsregistret vid Patent- och registerstyrelsen.
Från 1927 avdelning vid Inrikesministeriet, vilken ansvarade för frågor som rörde landets polisväsende. Fram till 1930 omfattade avdelningen även sjöbevakningsärenden, som därefter avskildes till en egen avdelning.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde statsförslaget, det vill säga statsbudgeten. År 1933 överfördes också revisionsavdelningen till avdelningen för statsförslaget som ändrade namn till avdelningen för statsförslaget och bokslutet. Från 1963 heter den Budgetavdelningen.
Avdelning inom högkvarteret för den vita armén 1918. Avdelningen inrättades i slutet av inbördeskriget och till dess uppgifter hörde att säkerställa ordningen i områden som erövrats från de röda, tillfångata rödgardister och organisera fångvården. Avdelningen hade stora maktbefogenheter och till dess chef utsågs etappavdelningschefen. Avdelningen deltog aktivt i det bestraffningsförfarande som även kallats vit terror.
Temporär avdelning som bildades vid medicinalstyrelsen genom en förordning från den 23 november 1944. Avdelningen skulle övervaka och leda vården av krigsinvalider genom att inrätta och upprätthålla ett nödvändigt antal krigsinvalidsjukhus och krigsinvalidpolikliniker samt fastställa deras sammansättning och verksamhet. Avdelningen var uppdelad i en allmän byrå och en ekonomisk byrå.

B

Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter. Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för underhållet och bevakningen av banan och järnvägsbroar, anläggningen och vården av signal- och säkerhetsinrättningar och underhållet av byggnader inom sin region. Bansektionerna sorterade under allmänna banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen och leddes av en baningenjör av första eller andra klass. Vid bansektionerna fanns också andra baningenjörer, biträdande ingenjörer, byggmästare, banmästare, banförmän, banvakter och trädgårdsmästare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som 1932 tog över konstruktiva banavdelningens uppgifter och tjänstemän. Byrån leddes av en byråchef och där fanns ett brobyggnadskontor, ett bangårdskontor, ett husbyggnadskontor och ett kontor för säkerhetsanordningar.
Hänvisar till evakueringen av finska barn från Finland till Sverige, Norge och Danmark under vinterkriget och fortsättningskriget. Barntransporter förekom redan under vinterkriget 1939–1940 och sköttes av Nordiska Hjälpcentralen i Finland och Centrala Finlandshjälpen i Sverige. Kommittén för Finska Sommarbarn inledde i maj 1940 transporter av sjuka och undernärda barn för vård och rekreation under sommaren i Sverige. När fortsättningskriget bröt ut vid midsommartiden 1941 hade man hunnit föra över drygt 750 sommarbarn till Sverige och i augusti inleddes barntransporter av främst småbrukar- och arbetarbarn i krigszonen, senare i hela Finland. Under fortsättningskriget strävade man genom barnförflyttningen efter att underlätta återflyttningen till Karelen, lindra livsmedelsbristen och de nödlidandes situation. De förflyttade barnen kom delvis från de områden som drabbats värst under krigsoperationerna. Den svenska Kommittén för Finska Sommarbarn fick en mera officiell status och bytte namn till Hjälpkommittén för Finlands barn, medan förflyttningsverksamheten under fortsättningskriget i Finland organiserades av Barnförflyttningskommittén. Barnförflyttningen upphörde år 1946. Barntransporterna kom att beröra över 70 000 barn.
Från den 3 september 1941 kommitté under Socialministeriet, vilken ansvarade för att dra upp riktlinjerna för och koordinera en organiserad evakuering av finska krigsbarn till Sverige, Norge och Danmark, i samarbete med den svenska Hjälpkommittén för Finlands barn. Barnförflyttningskommittén övertog under fortsättningskriget det arbete som under vinterkriget skötts av Nordiska Hjälpcentralen. Den egentliga förflyttningen genomfördes av Barnförflyttningskommitténs byrå vid Socialministeriet, underkommittéerna och underbyråerna i länen samt lokalmyndigheterna, olika organisationer och upptagningshem. De sista barnförflyttningarna genomfördes 1946. Barnförflyttningskommittén upplöstes 1948 och dess medel och kvarvarande uppgifter övertogs av Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård.
Byrå vid Socialministeriet som enligt Barnförflyttningskommitténs riktlinjer verkställde barnförflyttningen under fortsättningskriget. Byrån bestod av flera avdelningar och samarbetade med underkommittéerna i länen.
Underavdelning inom Skolstyrelsen som övervakade uppfostringsanstalterna, både statliga, privata och halvstatliga, samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Besluten fattades av överdirektören för skolstyrelsen och tre skolråd av vilka två representerade barnskyddet och en de handikappade, samt ett lagfaret skolråd. Barnskyddsbyrån hade föregåtts av Byrån för skyddsfostran vid Ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen. Barnskyddet överfördes 1924 på Socialministeriets barnskyddsbyrå.
Chef för skyddskårsorganisationen, ledde dess verksamhet tillsammans med skyddskårernas huvudstab. Befälhavaren för skyddskårerna var underställd Överbefälhavaren för Finlands krigsmakt. Fram till 1927 benämndes tjänsten som Överbefälhavaren för skyddskårerna och efter en ändring från den 10 januari 1941 Kommendören för skyddskårerna.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet. Befästningsbyrån ansvarade för planering, övervakning och underhåll av landfästningar och till dem hörande anläggningar.
Fånge förordnad av domstol till insättning i fängelse på obestämd tid, tills han eller hon erkände sitt brott. Förfarandet användes i samband med grova brott där den legala bevisföringens viktigaste bevis, bekännelsen, inte kunde fås av den åtalade och fången betraktades som en fara för allmänheten ifall han eller hon gick fri på grund av svårigheter att bevisa brottet. Tillvägagångssättet stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1873. I praktiken släpptes de sista bekännelsefångarna ur häktet först 1880.
Från och med 1920 tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena som hade i uppgift att övervaka tillämpningen av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Den kassa som vid prästerskapets lönereform 1922 bildades i församlingarna för att finansiera prästboställenas nybyggnation och reparationer. Boställskassan förvaltades av kyrkvärden under kyrkorådets uppsikt.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit anklagade för brott eller förseelse i världslig rätt, med uppgifter om huruvida de hade blivit befriade eller fällda. En av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Brottmålslängden avskaffades 1969.
Avdelning för brännvinsärenden vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Tidigare hade Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ansvarat för järnvägsbygget. Till den nyinrättade byggnadsavdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt att utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå och en nybyggnadsbyrå. Byggnadsavdelningen ersattes 1932 av järnvägsbyggnadsavdelningen.
Från 1936 byrå vid Byggnadsstyrelsen. Till räkenskapsbyråns uppgifter hörde förvaltningen av medel och deras redovisning samt därtill hörande statistik, uppgörande av budgetförslag, granskning av reseräkningar och ärenden rörande tjänsteförordnanden vid byrån. Räkenskapsbyrån förestods av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant som också fungerade som bokförare, samt äldre och yngre kontorsbiträden.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Byråavdelningen leddes av en byrådirektör och ansvarade för kansli-, kameral- och kassaärenden samt ärenden som angick förvaltningen i allmänhet. Avdelningen bestod av ett kansli, ett kamrerarkontor, ett kontrollkontor, ett kassakontor, ett verstkontor (senare kilometerkontor) och ett statistiskt kontor. År 1922 ersattes byråavdelningen av administrativa avdelningen och kamrerarkontoret, statistiska kontoret, kilometerkontoret och kassakontoret flyttades till den nygrundade ekonomiavdelningen. Kontrollkontoret flyttades till tariff- och kontrollavdelningen.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, grundad 1922, då socialstatistiska avdelningen vid Socialstyrelsen överfördes på ministeriet. Byrån ansvarade, under ledning av en avdelningschef med biträde av en överaktuarie, för insamling och bearbetning av information och statistik på det sociala området. Byrån bytte på 1930-talet namn till Byrån för social forskning.

C

Kommitté tillsatt av senaten, med uppgift att granska (och sigillera) skön- och vetenskapslitteratur, handskrifter och böcker av alla slag och språk, i tryck, gravyr eller konstverk utgivna som litografi tryckta i Finland. Den hade även i uppgift att granska motsvarande alster införskaffade från utlandet till ämbetsverk, bokhandlare och enskilda personer. Kommittén bestod av en ordförande, fyra ledamöter (censorer), en sekreterare och nödvändig kanslipersonal. Tillförordnade särskilda censorer fanns i Åbo, Viborg, Vasa och Uleåborg, senare också i Kuopio, för att sköta den inhemska censuren.
Kyrkligt samarbetsorgan grundat under kyrkodagarna 1918 för att samordna verksamheten i de olika kristna sammanslutningarna, utveckla församlingslivet och effektivera församlingsverksamheten. Centralförbundet hade under mellankrigstiden karaktären av en allmänkyrklig verksamhetsorganisation som bl.a. skötte den kyrkliga tidningsbyrån. Den leddes då betrodda statskyrkomän. Centralförbundet blev efter 1944 ett arbetsorgan för statskyrkan. Det befullmäktigades till uppgiften av det förstärkta biskopsmötet och beviljades medel av Kyrkostyrelsen för att verkställa sina allmänkyrkliga funktioner. Samma ställning fick också församlingsinstitutet i Träskända efter kriget. Förstärkta biskopsmötet och Söndagsskoleföreningen bildade 1945 en särskild stiftelse för finansiering av församlingsinstitutets verksamhet.
Central förvaltningsmyndighet inom Inrikesministeriet. Centralen ansvarade för organiserandet av försörjningen av den förflyttade befolkningen under vinterkriget. Centralen grundades den 17 januari 1940 då det hade visat sig att den kommunalt organiserade folkförsörjningsorganisationen inte kunde åta sig ansvaret över den förflyttade befolkningen. Centralens uppgift var att planera, organisera och övervaka den krigstida förflyttningen av den evakuerade befolkningen och till den hörande egendom, befolkningens omplacering samt dess försörjning. Till centralens uppgifter hörde även att styra och övervaka de kommuner vars befolkning evakuerats. Centralen bestod av tre byråer. Den allmänna byrån skötte om ärenden som berörde förflyttningen av befolkningen. Egendomsförvaltningsbyrån skötte om ärenden som berörde den förflyttade befolkningens egendom och dess underhåll och transportering. Upplysningsbyrån skötte om planeringen av upplysningsarbetet bland den förflyttade befolkningen. Efter freden i Moskva växte centralens uppgifter och man grundade fem nya byråer som skötte ärenden som främst berörde egendom och juridiska frågor.
En av tre sektioner inom skyddskårernas huvudstab. Till centralsektionen hörde administrativa avdelningen, räkenskapsavdelningen och registratorskontoret.
Byrå vid polisinrättning.

D

Organ tillsatt av statsrådet i oktober 1944 med uppgift att administrera krigsskadeståndet. Delegationens rutinuppgifter sköttes av ett ämbetsverk som kallades Soteva (förkortning av det finskspråkiga Sotakorvausteollisuuden valtuuskunta). Trots att skadeståndsleveranserna upphörde 1952 fortsatte delegationen att existera fram till 1967.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt reskript 1892 och en kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner, lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna. Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Sektioner vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilka ansvarade för att tillhandahålla dragkraft och att övervaka underhållet av det rörliga materielet. Depotsektionerna sorterade under Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och leddes av en maskiningenjör eller en depotföreståndare. Vid sektionerna fanns dessutom lokomotivmästare, lokomotivförare, maskinmästare, undermaskinmästare, vagnmästare, gasmästare, lokomotiveldare, vagnrevisorer, lokomotivputsarförmän, pumpmaskinister, lokomotivputsare och vagnsmörjare.
Den statliga säkerhetspolisen 1919–1937. Detektiva centralpolisen var en efterföljare till Underrättelsedetaljen vid den vita arméns högkvarter 1918 samt efter inbördeskriget i Generalstabens tredje avdelning och senare i Generalstabens passavdelning. Passavdelningen omvandlades sommaren 1919 till Detektiva centralpolisen. Centralpolisen var tillfällig fram till 1927 då den gjordes stadigvarande. Centralpolisens huvudavdelning verkade i Helsingfors och biträddes av underavdelningar på olika håll i landet. Till Centralpolisens uppgifter hörde övervakning och förebyggande av verksamheter som hotade självständigheten, den allmänna säkerheten och samhällsordningen. I verksamheten ingick även övervakning av Sovjetunionen och bekämpning av sovjetiskt spionage samt övervakning av utländska medborgare i Finland och passagerartrafiken mellan Finland och utlandet. Verksamheten var främst inriktad på den politiska vänstern men på 1930-talet även mot den extrema högern. Detektiva centralpolisen kallades såväl av personalen som av vänstern för ”ochrana” efter den ryske kejsarens hemliga polis. Verksamheten blev föremål för riksdagens granskning 1936, och 1937 ombildades Detektiva centralpolisen till Statspolisen. Den inre organisationen förblev dock oförändrad.
En av det förstärkta biskopsmötets nämnder 1949–1966 som koordinerade statskyrkans diakoniarbete i finska församlingar. Utskottet bestod av medlemmar från domkapitlen, församlingsförbunden och diakonissaanstalterna. Det ersattes 1966 med Kyrkans diakonikommitté. Det svenska diakoniarbetet sköts sedan 1949 av Församlingsförbundet.
Styrelse, grundad 1723, som förvaltade kyrko- och skolstatens pensionsinrättning. Direktionen grundades på nytt i Finland 1844 och fick nytt reglemente 1864. Enligt detta var direktionen stationerad i Åbo ärkestift och bestod av fem medlemmar, som var valda på fyra år av prästerskapet i varje prosteri.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef och en registrator koordinerade distributionen av förnödenheter inom folkförsörjningsdistrikten.
Tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Vid varje distriktskontor i byggnadsdistrikten fanns en distriktsbyggmästare som lydde under distriktsarkitekten. För distriktsbyggmästartjänst krävdes avlagd lärokurs vid industriskola eller motsvarande läroanstalt.
Föreståndare för ett kassörsdistrikt, senare en ekonomisektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
För att underlätta linjeförvaltningen vid Statsjärnvägarna hade järnvägarna i Finland delats in i distrikt, vars förvaltning sköttes av en distriktsstyrelse. Från 1904 fanns en distriktsstyrelse stationerad i S:t Petersburg. Styrelsen leddes av en distriktschef, som samtidigt var byrådirektör vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Andra medlemmar i distriktsstyrelsen var en bandirektörsadjoint, en maskindirektörsadjoint och en trafikdirektörsadjoint, vilka representerade Järnvägsstyrelsens övriga avdelningar. Vid distriktsstyrelsen fanns därtill notarie, distriktsrevisor, distriktskassör, trafikinspektör, baningenjör och maskiningenjör. År 1913 inrättades dessutom tre temporära distriktsstyrelser i Helsingfors, Viborg och Vasa. De temporära distriktsstyrelserna drogs in 1923 och uppgifterna överfördes på Järnvägsstyrelsen.
Oavlönad förtroendeman i lokalt fattigvårdssamhälle som ansvarade för tillsynen över de fattiga i ett fattigvårdsdistrikt och verkställde fattigvårdsdirektionens, senare fattigvårdsstyrelsens, beslut. Distriktsuppsyningsmännen valdes på socken- eller kyrko-, senare kommunalstämman för tre år och kallades efter 1879 även fattigvårdsföreståndare. Valbara var distriktets alla myndiga, fast bosatta och skattskrivna manspersoner. Distriktsuppsyningsmännens uppgifter övertogs 1921 av distriktsinspektörer, som tidigare även övervakat distriktsuppsyningsmännen.
Specialdomstolar som tillsattes för att döma personer som deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget 1918. Domstolarna ersatte de inofficiella fältkrigsrätterna. Lagen om domstolar för statsförbrytelser godkändes av riksdagen den 29 maj 1918. Totalt grundades 145 domstolar, vilka kallades för avdelningar. Varje avdelning bestod av en ordförande och fyra ledamöter som var utnämnda av senatens justitiedepartement. Ordföranden och en ledamot skulle ha domarkompetens och en ledamot inneha officersgrad. Lekmännen utnämndes på förslag av landshövdingen och svor domareden. Statsförbrytelsedomstolarna kom i stort sett att mobilisera landets hela juristkår och behandlade 75 575 fall. I 90 procent av fallen blev den åtalade bestraffad. Den dömda kunde inte överklaga domen men hade möjlighet att ansöka om nåd hos Överdomstolen för statsförbrytelser. De sista domstolarna för statsförbrytelser upphörde med sin verksamhet i maj 1920, varefter de kvarvarande fallen behandlades av allmänna domstolar.

E

Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen ansvarade för kassaväsendet, räkenskaper, revision och avskrivningar samt sjukvård, pensioner och understöd. Vid avdelningen fanns ett kamrerarkontor (senare Ekonomibyrån), en huvudkassa, ett statistiskt kontor, ett kilometerkontor och ett kontor för tryckningsarbeten. Under ekonomiavdelningen lydde kassadistrikten, senare ekonomisektionerna, vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning, grundad år 1934. Vid byrån fanns kamrerare, revisorer, kontrollörer, bokförare och bokhållare.
Regional sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Ekonomisektionerna lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en sektionskamrer. Andra tjänstemän vid ekonomisektionerna var revisorer samt sektionskassörer och biträdande kassörer. Fram till 1932 kallades ekonomisektionerna kassörsdistrikt.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef för byrån fungerade en maskiningenjör av första klass. Andra anställda var en telegrafingenjör, en maskiningenjör av andra klass, en biträdande ingenjör samt en telegraftekniker av första klass.
Kommitté som skötte om evakueringen av finländare från Rådsryssland efter freden i Dorpat 1920. Kommittén verkade i Petrograd som en underavdelning till Finlands beskickning i Moskva. Evakueringskommittén arrangerade masstransporter av finländare under våren 1921, men tvingades i början av 1922 på grund av upproret i Östkarelen lämna Rådsryssland. Kommittén återvände efter några månader men under benämningen Understödskommittén med rätt att enbart utdela bistånd. Evakueringen slutfördes av Finlands generalkonsulat i Petrograd som inledde sin verksamhet 1923.
Diarium över utmätningar. Av diariet framgick det myndighetsbeslut som låg till grund för utmätningen, borgenär, gäldenär, den utmätningsbara summan och förrättningsmännens åtgärder.
Propaganda- och biståndsorgan som grundades av Finlands senat i september 1918. Expeditionen lydde under Inrikesministeriet och var ämnad att sköta civilförvaltningen i de östkarelska områden som ockuperades av finska trupper. Expeditionens verksamhetsområde kom att begränsas till Repola och Porajärvi 1918–1920.
Inrättning inom veterinärväsendet som utförde slaktkontroll på import och export av kött. Exportslaktinrättningarna tillhörde Lantbruksministeriets förvaltningsområde.

F

Tremannanämnd tillsatt av Inrikesministeriet för att granska och examinera biografmaskinister samt besikta och ge utlåtanden om offentliga och privata biografapparater. Själva övervakningen av biograferna sköttes av den lokala polisen och brandkåren. Nämnden bestod av en ordförande, en kombinerad sekreterare och kassör samt en inspektör vilka skulle vara sakkunniga i brandskydd, biografteknik och elektricitet.
Finlands Röda Kors grundade en krigsfångebyrå enligt tredje Genevekonventionens överenskommelser i december 1939. Byråns uppgift var att samla in information om krigsfångar under vinterkriget och senare under fortsättningskriget. Enligt direktiv från Finlands Röda Kors uppgjordes för varje krigsfånge ett särskilt krigsfångekort i tre exemplar av vilka ett följde med fången, ett fanns hos krigsfångebyrån och ett exemplar fanns hos den truppenhet som tillfångatagit krigsfången. Även krigsfånglägren var skyldiga att anmäla förändringar i fångens kondition till Röda Korsets krigsfångebyrå. Byrån var den enda instansen i det krigstida Finland som hade ett fullständigt och uppdaterat kartotek över alla krigsfångar. Byrån upphörde 1946.
Värvad finsk truppenhet under autonoma tiden. Gardet härstammade från ett jägarregemente som bildades 1812 i Viborg. Från detta regemente åtskildes en undervisningsbataljon som år 1827 fick namnet Finska undervisningsskarpskyttebataljonen. Bataljonen upphöjdes 1829 till Livgardets 3. finska skarpskyttebataljon, som även kallades Finska gardet. Gardet utgjorde under åren 1869–1880 Finlands enda arméförband. Efter införandet av allmän värnplikt 1881 sammansattes även Finska gardet av värnpliktiga. Finska gardet indrogs 1905. Under självständighetstiden bildades Finlands vita garde som en förvaltare av Finska gardets traditioner.
Finsk truppenhet som sattes upp genom värvning 1846 och stationerades i Åbo. År 1856 omformerades bataljonen till Finska undervisningsskarpskyttebataljonen.
Pensionskassa för lärare och deras anhöriga, vilken bildades 1879 genom en delning av ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Inkomsten till Finska skolstatens pensionskassa bestod av vakansbesparingar och årliga avgifter.
Värvat finskt truppförband under autonoma tiden. Bataljonen härstammade från ett regemente som bildades i Viborg 1812. Från detta regemente åtskildes en undervisningsbataljon som fick namnet Helsingfors bataljon. Helsingfors bataljon fick 1827 namnet Finska undervisningsskarpskyttebataljonen och dess manskap utökades till 500 soldater fördelade på fyra kompanier. År 1829 döptes undervisningsskarpskyttebataljonen till Livgardets 3. finska skarpskyttebataljon, även kallad Finska gardet.
Biträde och ersättare åt fiskeriinspektören.
Vid tegskifte om delning av en bys jord på så sätt att två huvudvägar korsade varandra i mitten av byn och bildade fyra lika stora huskvarter. Varje hus skulle angränsa till gatan, annars måste huset flyttas.
De räkenskaper som uppgjordes för ett häradsfögderi under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i kammaren utifrån de räkenskaper och verifikat som fogden hade med sig. De bestod vanligen av fogdens räkenskap med bilagor. Bilagorna omfattade jordebok (kallad årlig ränta), tiondelängd, eventuella avkortningslängder, saköresregister, kungliga brev och kvittenser. Från 1618 ökade ståthållarnas/landshövdingarnas ansvar för redovisningen och anordningarna till befallningsmännen i länen skulle gå genom ståthållaren. År 1624 bestämdes att landshövdingen skulle granska och ansvara för fogdarna.
Distrikt som lydde under Folkförsörjningsministeriet och inom vilket man koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Fram till 1941 administrerades inom distriktet även den allmänna arbetsplikten, men dessa ärenden fick därefter en separat indelning i arbetskraftsdistrikt. Det omfattade vanligen ett län. Distriktets ledande tjänsteman kallades byråchef eftersom han samtidigt förestod distriktets folkförsörjningskontor.
Kansli som verkade som en central för folkförsörjningsverksamheten i kommunen. Från 1941 fanns folkförsörjningsledaren vid kansliet. I kansliet fanns tillgång till alla protokoll, beslut och uträkningar som folkförsörjningsnämnden eller dess sektioner gjort. Kansliet skulle grundas på ett ställe som var lättillgängligt för allmänheten.
Kontor i ett folkförsörjningsdistrikt under Folkförsörjningsministeriet. Föreståndaren bar tjänstebeteckningen byråchef. Kontoret koordinerade produktionen, distributionen och ransoneringen av livsmedel och nödvändighetsvaror under andra världskriget och den efterföljande tiden av undantagstillstånd. Kontoret övervakade de kommunala folkförsörjningsnämnderna och folkförsörjningsledarna som administrerade verksamheten på lokal nivå. Fram till 1941 ansvarade folkförsörjningskontoren även för ärenden som rörde allmän arbetsplikt, men för dessa frågor bildades därefter separata distriktsbyråer.
Statlig befattning grundad 1941. Folkförsörjningsledaren ledde folkförsörjningsverksamheten i en kommun. Han ansvarade för att Folkförsörjningsministeriets, folkförsörjningskontorets och folkförsörjningsnämndens beslut och föreskrifter verkställdes och övervakade att personer som arbetade inom folkförsörjningen fullgjorde sina uppgifter. Folkförsörjningsledaren skulle vara dagligen anträffbar för allmänheten på folkförsörjningskansliet.
Kommunalt organ vars uppgift var att sköta om och övervaka distributionen av ransonerade förnödenheter till konsumenterna enligt de bestämmelser som uppsatts av Folkförsörjningsministeriet och folkförsörjningsdistrikten. Nämndens tre medlemmar valdes av kommunalfullmäktige som även utsåg dess ordförande. På större orter kunde nämnden vara uppdelad i sektioner. Folkförsörjningsnämnderna fick i slutet av år 1939 i uppgift att även sköta om den evakuerade befolkningens försörjning genom att organisera inkvartering, måltider och arbete. När evakueringsärendena visade sig vara för krävande för de kommunala nämnderna överfördes uppgifterna 1940 på Inrikesministeriet och ett nygrundat specialorgan. Folkförsörjningsnämnderna ansvarade även för tillämpningen av allmän arbetsplikt fram till 1941, då särskilda arbetskraftsnämnder tillsattes för att sköta dessa ärenden. Även om Folkförsörjningsministeriet lades ner 1949 fortsatte de kommunala folkförsörjningsnämnderna verka på 1950-talet och i vissa fall även på 1960-talet.
Avdelning som organiserade den civila rättsskipningen i det röda Finland och fastställde förfarandet i brottmål som behandlades av den revolutionära domstolen.
Av Finlands senat den 19 juli 1918 tillsatt kommitté vars uppgift var att utreda ekonomiska ersättningskrav och spörsmål som uppkommit under finska inbördeskriget. Kommittén behandlade över 16 000 ersättningsansökningar och stod bl.a. för kostnaderna för frihets- och minnesmedaljernas anskaffning och utdelning. Likvidationskommittén upplöstes den 30 april 1921.
Avdelning vid Justitieministeriet som 1922 övertog Fångvårdsstyrelsens uppgifter. Fångvårdsavdelningen ansvarade för fängelseväsendet och fångtransporter, senare fångvårdsväsendet och dess förvaltning. Under perioden 1937–1950 var Fångvårdsavdelningen den avdelning vid Justitieministeriet som beredde och föredrog fångvårdsärendena i statsrådet, i motsats till beslutsordningen i det mera fristående Fångvårdsverket som verkade under samma period. Som chef fungerade en överdirektör för fångvårdsväsendet, ett referendarieråd med högre rättsexamen, vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef. Fångvårdsavdelningen var uppdelad i olika byråer, däribland en ekonomiebyrå och en räkenskapsbyrå. Under avdelningen lydde central-, läns- och reservfängelserna, tvångsarbetsanstalterna, fångtransporten och mentalsjukhuset för fångar som också övervakades av Medicinalstyrelsen.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Under ledning av en ekonomieinspektör ansvarade byrån för fångvårdsväsendets egendom och hushållning samt arbetsverksamheten vid fängelserna.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Vid byrån gjorde man upp fångvårdsväsendets budget och ansvarade för revisionen av fängelseväsendets kassaförvaltning. Som chef verkade ursprungligen en kamrer, med biträde av kammarförvant, huvudbokhållare och bokförare.
Kommittéer för utvecklande av fångvården 1917–1920 och 1946–1950. Arbetet utmynnade i kommittébetänkanden som ledde till indragningen av Fångvårdsstyrelsen 1921 och Fångvårdsverket 1950.
Styresorgan som lydde under Folkkommissariatet och som i Fångvårdsstyrelsens ställe skötte fängelse- och fångförvaltningen 1918 när de centrala ämbetsverkens verksamhet avbröts.
Fältbiskopens byrå vid högkvarteret som administrerade fältbiskopsämbetets ekonomi och förvaltning 1941–1944. Byrån utvidgades 1942 till en avdelning för kyrkoärenden vid högkvarteret (ecklesiastikavdelningen) indelad i tre byråer: byrån för person- och organisationsfrågor, för själavård och för omhändertagande av de stupade. Varje byrå förestods av en fältpräst. Fältbiskopsbyrån hette 1935–1941 fältprostens byrå.
Krigsdomstol som fungerade som underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår, division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Reservregemente som uppsattes under stora nordiska kriget.
Från 1919 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Fram till 1921 var förrådsavdelningen ansluten till maskinavdelningen. Till förrådsavdelningens uppgifter hörde bl.a. upphandling, förvaring och utgivning av förrådsartiklar och inventering av alla avdelningars inventarier och förråd. Vid avdelningen fanns en upphandlingsbyrå, en förrådsbyrå och ett trävarukontor, och avdelningen leddes av en förrådsdirektör. Under förrådsavdelningen lydde från 1923 linjeförvaltningens förrådssektion.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda vid byrån var en maskiningenjör, kontrollörer av både första och andra klass samt en bokförare. Fram till 1919 hette byrån Förrådskontoret och fanns vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, senare vid maskinavdelningen, vilket ansvarade för övervakningen av Statsjärnvägarnas materialförråd. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare som fungerade som chef samt en förrådskontrollör, en speditör och nödvändigt antal bokförare och bokhållare. Förrådskontoret bytte 1919 namn till Förrådsbyrån och överfördes till Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning.
Instans som under kriget 1918 hade i uppdrag att inventera förråden i landet, uppgöra statistik över behov och produktion, föreslå beslagtagning av egendom och vårda beslagtagen egendom.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvalting med ansvar för upphandling och vård av material. Förrådssektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och leddes av en förrådsförvaltare av första eller andra klass. Dessutom fanns vid förrådssektionen förrådsförvaltare av tredje klass.
Kommission som enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 ansvarade för verkställandet av uppbåden. Den bestod av uppbådsnämnden samt en av magistraten eller kommunalnämnden utsedd person. I varje kommun valdes årligen två förtroendemän som skulle närvara vid uppbådet för meddelandet av upplysning och vid behov företräda den valda ledamoten i den förstärkta uppbådsnämnden. Förstärkta uppbådsnämnden avskaffades med förordningen om tillämpning av värnpliktslagen 1932.
Avdelning vid Försvarsministeriets tekniska avdelning åren 1927–1939. Den ansvarade för planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader och hörde under 1930-talet till Finlands största arkitektbyråer.
Byrå vid Försvarsministeriets centralavdelning som undersökte vad som hänt soldater som kategoriserats som försvunna under krigen 1939–1944. Byrån var verksam 1939–1965. Undersökningen skedde vanligen genom intervju med den försvunnes anhöriga och frontkamrater. I fall där det fanns goda skäl att misstänka att den försvunne var död skickades fallet till Helsingfors rådstugurätt som dödförklarade personen.
Försäkrings- och pensionskassa för änkor och minderåriga barn till sårade eller avlidna militärer inom försvarsväsendet.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i hela landet och diverse hjälpkassor samt övervakade försäkringsinspektionen. Försäkringsbyrån fanns tidigare i Socialstyrelsen under namnet Socialförsäkringsavdelningen. I slutet av 1930-talet bildade Försäkringsbyrån en egen avdelning i Socialministeriet kallad Avdelningen för socialförsäkringsärenden.

G

Fristående byrå inom Försvarsministeriet, grundad 1938. Gasskyddsbyrån ansvarade för ärenden som berörde gasskydd: allt från utbildning, anskaffning och vård till experiment med gasskyddsmaterial.
Organ som skötte om underhållet av Finska armén under finska kriget 1808–1809. Generalskrigskommissariatet leddes av generalintendenten och var underställd generalstaben för Finska armén.
Den högsta militära ledningen i det röda Finland under inbördeskriget 1918. Efter en omorganisation den 5 februari 1918 bestod staben av elva avdelningar. Generalstabens verksamhet upphörde i praktiken i början av april 1918.
Avdelning som skötte om underrättelseverksamheten i den nationella armé vars uppbyggnad påbörjades efter inbördeskriget 1918. Generalstabens tredje avdelning bestod av två underrättelseavdelningar med egna underavdelningar, två övervakningsavdelningar, en tidningsavdelning samt en avdelning som benämndes Sektion Politik och skötte om sabotageverksamhet. Senare tillkom även en passavdelning. Avdelningen delades i februari 1919 i två delar: en militäravdelning och en passavdelning. Generalstabens passavdelning omvandlades på sommaren 1919 till en detektiv centralpolis.
Benämning på Generalstabens underrättelseavdelning från och med 1938. Under andra världskriget omorganiserades försvarsmakten och utrikesavdelningen blev en del av Högkvareterets underrättelsesektion. Efter demobiliseringen 1944 fortsatte utrikesavdelningen som en del av den nygrundade huvudstaben.
Graderingslängd som också innehöll uppgifter om ägornas klassifikation enligt jordmån och marktyp (åker, äng, skog, kärr, svedjebar mark m.m.) samt en uträkning av den skatt som skulle utgå. Längden upprättades efter ett fastställt eller laga kraft vunnet skifte av lantmätaren, enligt särskilt formulär.
Från 1945 tillfällig avdelning vid Inrikesministeriet med uppgift att sköta censurverksamhet samt information och propaganda. Granskningsavdelningen för informationsväsendet övertog verksamheten från Statens informationsverk som hade verkat under statsrådet. Avdelningen drogs in 1947.
I Ryssland från 1775 till slutet av århundradet administrativt ämbetsverk för ärenden rörande städerna och överdomstol i ett ståthållarskap/guvernement. Samma benämning användes redan 1720–1775 men för stadsadministrativa organ av annan karaktär. Hos guvernementsmagistrat kunde ändring sökas i domslut som fattats av stadsmagistraterna samt övriga domstolar i städerna. Ändring i guvernmentsmagistratens domslut kunde sökas hos civil- och kriminaltribunalen. I Gamla Finland fanns en guvermentsmagistrat i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.

H

Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Handelskollegiet var det andra kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegiet, hantverkskollegiet samt drätsel- och byggnadskollegiet. Handelskollegiet i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för handeln. Det leddes av en handelsborgmästare. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Myndighet som inrättades under undantagsförhållandena 1918 med uppgift att centralisera och organisera handeln och industrin, övervaka export och import, samt de privata transportmedlen och användningen av utländsk valuta. Kommissionen inrättade Handels- och industristyrelsen och verkade under senatens handels- och industriexpeditions tillsyn, senare Handels- och industriministeriets. Kommissionen drogs in 1919 och uppgifterna överfördes på Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Avdelning som inrättades 1921 vid Handels- och industriministeriet för att ordna och övervaka utrikeshandeln. Avdelningen bestod av ett kollegium, till vilket hörde en chefdirektör som ordförande och två direktörer, av vilka en måste vara lagfaren. Avdelningen handlade bl.a. sådana ärenden som överförts från Handels- och industrikommissionen till Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Benämning på landshövdingens sekreterare under 1600-talet, fick 1687 titeln landssekreterare.
Den del av självständighetssenaten som agerade som en icke-officiell regering i Helsingfors efter att staden erövrats av den tyska Östersjödivisionen den 12 april 1918. Helsingforssenaten leddes av Kyösti Kallio och senare av Emil Nestor Setälä. När Vasasenaten anlände till Helsingfors den 4 maj 1918 återförenades den splittrade självständighetssenaten och landet fick åter en enda regering.
Byrå vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byrån inrättades 1907 och gjorde upp kartor för ämbetsverkets behov. Till arbetsuppgifterna hörde också systematisk undersökning och beskrivning av landets färskvatten. Byrån leddes av en föreståndare, senare kallad direktor. Vid byrån fanns också en hydrograf samt flera biträdande hydrografer. Hydrografiska byrån ersattes under 1960-talet av Hydrologiska byrån.
Bro, för vilken ett helt härad var ansvarigt. Underhållet var vanligen lottskiftat på byar eller större enheter. Endast mindre broar kunde vara individuellt skiftade. Vägbanksbroar var i högre grad individuellt utskiftade än fribärande brokonstruktioner. De tidigaste finska beläggen för häradsbroar är från år 1288.
Uppteckning av resultaten av den besiktning av hästar och fordon som genomfördes av höstutsiktningsmannen. Häst- och fordonslängden skulle granskas av de kommunala myndigheterna innan den skickades till militärlänet och vidare till Försvarsministeriet.

I

Benämning på de finländska truppenheter som bildades under Krimkriget 1854, enligt principerna från indelningsverkets tid. Trupperna bestod av nio indelta skarpskyttebataljoner. Enheterna upplöstes 1867.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade industriförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade industriförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Regional administrativ enhet skapad av försvarsmakten. År 1939 fanns Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Seinäjoki och Kuopio industridistrikt.
Militär läroanstalt 1925–1928 som huvudsakligen utbildade underofficerare för infanteriet. Den föregicks av Infanteriets underofficersskola (1921–1925) och följdes av Stridsskolan (1928–1933).
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Staben ansvarade för underhållet och reparationen av vapen samt för sprängtekniska uppdrag. Staben var uppdelad i åtta regionala distrikt samt i sju avdelningar.
Distriktsinspektörs dagbok över de av honom verkställda inspektionerna av fattigvården och fattigvårdsanstalterna i hans fattigvårdsdistrikt under Socialstyrelsens, senare Socialministeriets fattigvårdsöverinspektör. Inspektionsjournalen innehöll uppgifter om överträdelser av fattigvårdslagen och andra påtalade olägenheter samt uppgifter om tjänsteförsummelser och tjänstefel.
Förvaltningsorgan som grundades på hösten 1918 och lydde under inrikesministeriet. Itä-Karjalan toimituskunta tillkom i anslutning med att den i Östkarelen belägna Repola kommun anslöt sig till Finland i augusti 1918.

J

Lokalt organ som lydde under Lantbruksministeriet. Nämnderna grundades 1945 för att verkställa lagen om jordanskaffning, som främst var ämnad för den befolkning som omplacerats från de områden som avträtts till Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Jordinlösningsnämnderna fattade beslut om upplåtandet av statsjordar och tvångsinlösning av privata jordar och byggnader, värderade dessa genom syneförrättning samt ansvarade för att göra upp och godkänna en kolonisationsplan. Nämnden bestod av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden samt två ledamöter som utsetts av Lantbruksministeriet var lantmäteriingenjör, agronom, forstmästare eller annan person med motsvarande kunskaper. De två övriga ledamöterna företrädde jordöverlåtarna och mottagarna av jord och valdes av kommunens kolonisationsnämnd respektive Lanthushållningssällskapens centralförbund.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens administrativa avdelning som ansvarade för juridiska spörsmål. Vid byrån fanns en ombudsman, en biträdande ombudsmän, en notarie och kanslister.
I Gamla Finland 1721–1783 och 1797–1811 domkrets där justitiekomissarien/häradshövdingen i häradsrätten utövade domsrätten i lägsta instans på landsbygden. Jurisdiktionerna var indelade i ett antal tingslag och häradstingen hölls tingslagsvis.
Byrå under personalavdelningen inom Militieexpeditionen och dess efterföljare Krigsministeriet. Byrån verkade som jägarnas intresseorganisation och skötte bl.a. om insamling av matrikeluppgifter och utdelning av minnesmedaljer. Byrån lades ner 1922 och en del av dess uppgifter överfördes på Jägarförbundet.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen som 1932 ersatte byggnadsavdelningen. Till avdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå.
Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning, senare järnvägsbyggnadsavdelning. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var baningenjörer av första och andra klass, biträdande ingenjörer, en notarie, en kamrerare, en förrådsförvaltare, en kanslist och en bokförare.
Regional kommitté som planerade och verkställde järnvägsbyggnaden längs en viss järnvägslinje.
Truppenheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande under andra världskriget. Enheterna grundades 1939 och hörde till Krigsjärnvägsformationerna. Kompanierna reparerade, utbyggde och förstörde bandelar samt deltog i luftvärnet.

K

Ansvarig tjänsteman för den ekonomiska förvaltningen i Överstyrelsen för medicinalverket. Kamreren utsågs av Senatens ekonomiedepartement på förslag av generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Av innehavaren krävdes utbildning som läkare.
Förhör på landskansliet med person som var häktad, anklagad eller misstänkt för tjänstebrott eller tjänsteförsummelse. Kansliförhör förrättades även i utsökningsfall och ärenden rörande lösdrivare, vilkas undersökning fram till 1936 hörde till landshövdingens uppgifter.
Enligt kassans reglemente 1864, en av direktionens medlemmar som ansvarade för övervakningen av kassans penningrörelse. Kassainspektören förde kontrollbok över alla in- och utgående medel och alla de transaktioner som karmeraren ansvarade för och vilka kassainspektören måste godkänna med sin underskrift. Kassainspektören utnämndes varje år vid kassans första möte.
Räkning eller konto på kassakreditiv.
Områdesindelning vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Kassörsdistrikten sorterade under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en distriktskamrer. Andra tjänstemän vid kassörsdistrikten var revisorer samt distriktskassörer och biträdande kassörer. Kassörsdistrikten bytte 1932 namn till ekonomisektioner.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera katekesen. Kommitten inledde sin verksamhet i februari 1818 med en gemensam session för också de tre andra samtidigt tillsatta och under ärkebiskopens ordförandeskap verkande kommittéerna som skulle se över och modernisera de kyrkliga traktaterna: kyrkohandboken, psalmboken och kyrkolagen. Katekeskommittén upplöstes 1819 såsom resultatlös efter sin andra session.
Tryckeri i anslutning till senaten, vilket grundades 1859 och inrättades i Senatshusets tillbyggda gårdsflygel som vette mot Regeringsgatan. Där tryckte man Finlands offentliga förordningar och bedrev statens förlagsverksamhet. Tryckeriet verkade i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. År 1918 ändrades namnet till Statsrådets tryckeri.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1905 ersatte Verstkontoret och leddes av en kontorsföreståndare. År 1922 flyttades kontoret till ekonomiavdelningen för att 1933 överföras till tariffavdelningen.
Avdelning vid Lantbruksministeriet och efterträdare till Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Titel för juridiskt utbildad förlikningsman vid kommunal kolonisationsnämnd 1917–1971.
År 1915 övertog kolonisationsinspektören förvaltningen av Den obesuttna befolkningens lånefond från inspektören över de ur statsmedlen utgivna lånen för den obesuttna befolkningen. Förvaltningen överfördes 1917 på den nybildade Kolonisationsstyrelsen, medan kolonisationsinspektörerna från 1919 hade i uppgift att leda och övervaka den lokala kolonisationsverksamheten inom ett distrikt. Kolonisationsinspektörerna övervakade de lokala kolonisationsnämndernas och förvaltningsnämndernas verksamhet, handledde nybyggarna samt övervakade de uppkomna småbrukslägenheterna. Därtill samlade kolonisationsinspektören in statistiska och kamerala uppgifter till Kolonisationsstyrelsen.
Kassa som förvaltade de statliga lån som beviljats kommunen för kolonisationsändamål. De kommunala kassorna lånade medel till jordanskaffning för privatpersoner som fyllde de krav som uppställts inom den statliga kolonisationsverksamheten. Kassorna upprättades 1927 och förvaltades av kolonisationsnämnderna.
Lokalt verkställande organ som bildades då Lantbruksministeriet genom tvångsinlösen eller genom att överlåta statsägd jord upplät mark för kolonisationsändamål. Till kommissionens uppgifter hörde att framställa en kolonisationsplan av vilken det skulle framgå vilka åtgärder som borde vidtas för att förvandla området till odlingsmark. Som kommissionens ordförande verkade en lantmäteriingenjör förordnad av Lantmäterikontoret och som medlemmar en agronom förordnad av Lantbruksministeriet, en forstmästare förordnad av Forststyrelsen och kolonisationsnämndens ordförande i vederbörande kommun.
Avdelning vid Generalstaben, bestående av Utbildningsbyrån, Byrån för personärenden, Kommandobyrån, Gasskyddsbyrån och Fältprostbyrån. Till avdelningen hörde dessutom musikärenden och ekonomiärenden. Avdelningen överfördes 1938 till Försvarsministeriet.
I Ryssland garnisonskansli med kommendanten som chef från och med början av 1700-talet till 1796. Förutom uppgifter som anslöt sig till garnisonen och fästningen hade kommendantskanslierna i uppgift att delta i skatteuppbörden och efterspaningen av rövare, förrymda bönder och rekryter samt att upprätthålla ordningen i garnisonsstaden. Kommendantskanslierna indrogs 1796 och ersattes följande år av ordonnanshusen.
Under Socialministeriet lydande kommitté som grundades 1948 för att överta Barnförflyttningskommitténs uppgifter och medel. Kommittén skötte om återflyttningen av krigsbarn som ännu befann sig i Sverige och organiserade studieplatser, barnhemsplatser och stipendier för återvändande barn. Kommitténs arbete upphörde officiellt 1955.
År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i Konstruktiva banavdelningen och Allmänna banavdelningen. Konstruktiva banavdelningen ansvarade för att göra upp projekt och ritningar till bl.a. broar och bangårdar. Vid avdelningen fanns en brobyggnadsbyrå, en bangårdsbyrå, en husbyggnadsbyrå samt en byrå för signal- och säkerhetsinrättningar. Innehavarna av tjänster och befattningar vid dessa byråer övergick 1932 till Bantekniska byrån vid den återinrättade Banavdelningen.
Vid landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Från 1922 kontor vid Järnvägsstyrelsens nyinrättade tariff- och kontrollavdelning. Kontrollbyrån hade tidigare kallats kontrollkontoret och funnits vid Byråavdelningen. Kontrollbyrån leddes av en överkontrollör i egenskap av kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden.
Benämning på kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Kontoret leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden. Från 1922 lydde kontoret, som då bytte namn till Kontrollbyrån, under Järnvägsstyrelsens nygrundade tariff- och kontrollavdelning.
Läroanstalt eller ambulerande skola med undervisning i skötsel av hornboskap. Utbildningen kunde vara teoretisk, praktisk eller praktisk-teoretisk. Den första utbildningen för kreaturskötare inleddes 1869 i en deje- och koskötareskola där man också utbildade mejeripersonal. Från 1893 bildades särskilda kreaturskötarskolor. Kreaturskötarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Handling som beskrev ett truppförbands verksamhet under vinter- och fortsättningskriget i form av en dagbok. Under fortsättningskriget gavs instruktioner om att krigsdagboken skulle skrivas av en för uppgiften kvalificerad officer. Att skriva krigsdagbok var en plikt som gällde försvarsmaktens alla staber och förband, inklusive enskilda kompanier och avdelta truppförband.
Del av Högkvarteret under fortsättningskriget. Före krigsuppbrottet hade Högkvarterets organisation fastställts till att omfatta Generalstaben och Krigsekonomistaben. Krigsekonomistabens verksamhetsfält omspände hela försvarsmakten.
Byrå vid staben för hemmatrupperna under fortsättningskriget. Den ansvarade för krigsfångarna 1941–1943. Till byråns uppgifter hörde att anlägga krigsfångeläger och sköta transporter. Byrån upphörde i september 1943 och förvaltningen av krigsfångarna övertogs av Högkvarteret.
Temporär organisation som ledde och övervakade krigsfängelserna för de röda fångarna 1918. Krigsfängelseväsendet inrättades den 24 april 1918 genom order av överbefälhavaren för den vita armén. Krigsfängelseväsendet, som var underställt Avdelningen för säkrandet av de erövrade områdena, avskaffades den 15 september 1918 och dess uppgifter överfördes till Fångvårdsstyrelsen.
Temporära krigstida enheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande. Krigsjärnvägsformationerna grundades 1939 och var i bruk under andra världskriget. Formationerna indelades i järnvägsreparationskompanier och i reparationståg.
Byrå underlydande Krigsministeriet med uppgift var att övervaka distributionen av Frihetskrigets minnesmedalj.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
I anslutning till Kriminalpolisen i Helsingfors (grundad 1937)verksam centralenhet som biträdde landsorts- och stadspoliserna i Nylands län vid utredningen av grövre brott. Centralen sammanslogs 1955 med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen. Som chef verkade adjointen för föreståndaren för kriminalavdelningen vid Kriminalpolisen.
Med anledning av reformationsjubileet 1817 grundad kommitté för att se över och modernisera kyrkolagen från 1686. Som ordförande verkade ärkebiskopen. Kommittén färdigställde ett utkast till ny kyrkolag 1826 men upphörde med sin verksamhet 1829 på grund av inre stridigheter. Den upplöstes 1832 i och med ordförandens död. Den nya kyrkolagen gavs först 1869.
Köpkort, med femton beställningskuponger, för distribution av ransonerade förnödenheter till av Folkförsörjningsministeriet förordnad skola, kommun, del av kommun eller vissa befolkningsgrupper. Försågs med beteckningen O1.

L

Dokument som visar hur den som söker lagfart har förvärvat fastigheten (eller rätten till att nyttja den), exempelvis köpebrev, gåvobrev, arvskifte. Handlingen kallades ursprungligen fångeshandling.
Avdelning vid Justitieministeriet grundad 1922 för att ansvara för lagstiftningsfrågor som inte hörde till ett annat ministerium. Under avdelningen lydde Justitiekanslersämbetet, Lagberedningen och de allmänna domstolarna, specialdomstolarna, Prisrätten och Riddarhuset. Avdelningen ansvarade också för president- och riksdagsval samt beslutade om verkställighet av straffdomar, benådningar, utlämning av förbrytare och dispens i äktenskapsärenden. Till avdelningen hörde Tryckfrihetsbyrån, Straffregisterbyrån, Föreningsregisterbyrån och Statistiska byrån. Som chef verkade ett referendarieråd med högre rättsexamen vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef.
Förrättning genom vilken tvister mellan två härader avgjordes. Synemännens antal skulle vara tolv, men i ett typfall från Asikkala 1445 användes endast sex landssynemän.
Tullhus där lilla tullen och accisen betalades i de större städerna.
Från 1917 benämning på den tidigare Jordbruksexpeditionen som 1918 ombildades till Lantbruksministeriet.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1892 och lydde under Senatens jordbruksexpedition, senare Lantbruksministeriet. Till en början leddes Lantbruksstyrelsen av en överdirektör, med biträde av en lantbruksöveringenjör och en eller flera lantbruksöverinspektörer. Från 1917 var Lantbruksstyrelsen ett kollegialt ämbetsverk, vars kollegium bestod av överdirektören och ett antal lantbruksråd som förestod varsin avdelning. År 1923 anslöts Fiskeristyrelsen till Lantbruksstyrelsen, som i sin tur 1971 slogs ihop med Kolonisationsstyrelsen och bildade Jordbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen hade till uppgift att initiera åtgärder för att förbättra förutsättningarna för lantbruket och dess binäringar. Som statligt ämbetsverk skulle Lantbruksstyrelsen sköta kontakten till de regionala lantbrukssällskapen, senare även andra nationella organisationer inom lanthushållningen, samt följa deras verksamhet och deras användning av statsanslag. Lantbruksstyrelsen skulle också utöva tillsyn över lantbrukssektorns läro- och forskningsanstalter samt sammanställa statistik på området, vilket gjordes av Lantbruksstatiska byrån. Läroanstalterna bestod av lantbruks- och lantmannaskolor, lantbruks- och lantmannainstitut samt skolor och institut inom kreatur- och svinskötsel, mejeri och mjölkhushållning, hovslagning, trädgård, huslig ekonomi, hemslöjd och fiskeri. Forskningsanstalterna var Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium, Statens laboratorium för undersökning av smör, Statens frökontrollanstalt och Agrikultur-ekonomiska försöksanstalten. Vid Lantbruksstyrelsen fanns även anställda inspektörer, instruktörer och konsulenter inom lantbrukets olika grenar.
Centralförbund för lokala lantbruks- och hushållningssällskap, grundat 1906. Centralförbundet hade som underlydande till Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet efter andra världskriget i uppgift att planera, övervaka och leda kolonisationsverksamheten. Centralförbundet utsåg en av ledamöterna till de lokala jordinlösningsnämnderna, och kolonisationsavdelningar inrättades i de lokala lantbruks- och hushållningssällskapen. Vid kolonisationen av svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner skulle Centralförbundet handla i samråd med Svenska Lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
Instans som under kriget 1918 bl.a. beredde ansökningar om import och export och föredrog ansökningarna för Handels- och industrikommissionen.
Förvaltningen av Statsjärnvägarna delades in i Järnvägsstyrelsens centralförvaltning och den underlydande linjeförvaltningen som delades in utifrån järnvägslinjernas sträckning. För att underlätta linjeförvaltningen delades järnvägarna från 1888 in i distrikt. Från 1904 förvaltades distrikten av en distriktsstyrelse och senare även av tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923, då det övergripande ansvaret för linjeförvaltningen på nytt överfördes till Järnvägsstyrelsen. Linjeförvaltningen delades därefter in i kassörsdistrikt, bansektioner, depotsektioner, förrådssektioner och trafiksektioner.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade livsmedelsförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Avdelning i Folkförsörjningsministeriet som genom en avdelningschef som enda ordinarie tjänsteman koordinerade livsmedelsförvaltningen i folkförsörjningsdistrikten.
Distriktschef inom lotsväsendet under svenska tiden. Lotsmajoren för det Östra Lotsdistriktet, omfattande Finland och Åland, blev chef för lotsväsendet i Finland efter 1809. Lotsmajorens tjänsteställning bekräftades i en ny stadga för det finska lotsväsendet som utfärdades 1812. Från 1815 delade lotsmajoren chefskapet med en lotsinspektör. Det tudelade chefskapet upphörde 1846 då lotsmajorsämbetet avskaffades.
Den minsta enheten inom lotsväsendet. Varje lotsfördelning var indelad i lotsområden och varje lotsområde bestod av 1–2 lotsstationer. Verksamheten på lotsstationen leddes av en lotsålderman.
Läroanstalt för lägre teoretisk och praktisk lantbruksundervisning. Alla lant- och jordbruksskolor, vid sidan av den högre undervisningen vid lantbruks- och lantmannainstituten, räknades som lägre jordbruksskolor. Helsingfors universitet ansvarade å sin sida från 1898 för de vetenskapliga högre lantbruksstudierna. De lägre jordbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Del av värnpliktsväsendet enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919. Till länenämndens uppgifter hörde att ha allmän uppsikt över värnpliktens verkställande inom länet samt att behandla och avgöra fall där det framförts klagomål och besvär till uppbådsnämnden eller den förstärkta uppbådsnämnden. Länenämnden bestod av en ordförande som var en av statsöverhuvudet tillförordnad stabsofficer, en stabs- eller överofficer som utsågs av härens befälhavare, en av landshövdingen utsedd juridiskt bildad person och två av landshövdingen utsedda kommunalnämndsordförande.
Polismyndighet vid Vasa länsstyrelse före 1950-talet, som samordnade och ansvarade för utredning av grova brott som berörde flera delar av länet. Den var egentligen en underavdelning till kriminalavdelningen vid kriminalcentralen som i statskalendern gick under namnet kriminalcentralen för X län. I Nylands län arbetade enheten vid Kriminalpolisen.
Officiellt namn på ett läns lantmäterikontor 1848–1928, vars föreståndare bar tjänstebeteckningen länslantmätare, senare länslantmäteriingenjör.
Av statsrådet tillsatt organ för reglementering av näringslivet under undantagsförhållandena 1941–1944.

M

Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Maskinavdelningen leddes av en maskindirektör och ansvarade för verkstädernas förvaltning, vård, underhåll och ekonomi och för arbetets utförande vid verkstäderna. Vid avdelningen fanns ett maskinkontor och fram till år 1921 en förrådsavdelning som inrättats 1919. År 1922 inrättades vid maskinkontoret en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning, vilken leddes av en biträdande direktör med titeln byråchef. Vid byrån fanns även maskiningenjörer, en notarie, en bokförare, en bokhållare och en ritare.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en maskindirektörsadjoint, senare biträdande direktör. Kontoret ansvarade bl.a. för att utföra ritningar och beräkningar för konstruktion av rullande materiel samt för att kontrollera tillverkningen av allt rullande materiel. Kontoret bestod från 1922 av en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning. Som chef fungerade en biträdande direktör med titeln byråchef. Andra anställda var maskiningenjörer av både första och andra klass, biträdande ingenjörer och ritare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen hette fram till år 1922 Trupptransportavdelningen.
Vanligen icke-territoriell församling anknuten till ett militärt förband eller en garnison. Militära församlingar grundades för trupper som samlats bestående på en viss ort eller garnison. Militärförsamlingen omfattade såväl soldaterna som deras familjer.
Distrikt inom militärförvaltningen över Östkarelen under fortsättningskriget 1941–1944. Totalt grundades tolv militärförvaltningsdistrikt i de områden som erövrats av Sovjetunionen. Distrikten indelades i militärförvaltningsområden.
Fältprostens kontor vid Högkvarteret. Militärprostbyrån ansvarade för fältkonsistoriets och prostämbetets administration och förvaltning samt beredde föredragningen inför överbefälhavaren. Militärprostbyrån bestod av fyra präster. Den bytte 1941 namn till (Högkvarterets) fältbiskopsbyrå.
Temporärt organ vid Inrikesministeriet 1945–1949. Undersökningsorganet organiserade utredning och förhör i anslutning till vapensmusselaffären. Det bildades i september 1945 efter att utredningen hade visat sig bli för omfattande för Statspolisen och dess resurser. Organet bestod av en chef, tre vicechefer, tolv inspektörer och tolv viceinspektörer samt brottsutredare och detektiver. Under utredningen genomförde undersökningsorganet officiella förhör med 5 870 personer. De massiva undersökningarna resulterade i Nordens mest omfattande rättegång där 1 488 personer fick en dom. Undersökningsorganet upphörde 1949.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Byrå tillhörande Organisations- och mobiliseringsavdelningen vid Generalstaben och efter 1938 vid Försvarsministeriet. Byrån handhade ärenden som gällde mobilisering.
Kommission för geografisk kartläggning av Finland 1747–1809 vars direktör verkade som chef för lantmäteriväsendet i Finland. Till hans uppgifter hörde att göra regelbundna inspektionsresor och att under dessa låta framlägga de utförda arbetena och granska dem.

N

I Ryssland från och med 1775 förvaltningsmyndighet för en krets för upprätthållandet av den allmänna ordningen och verkställigheten av myndighetsbeslut men även med vissa dömande funktioner som gällde endast smärre förseelser. De ersatte i Gamla Finland 1784 lantkommissariaten, vilka dock inrättades på nytt 1797. I Gamla Finland behandlade nedre lanträtterna tvistemål mellan bönderna rörande besittningsrätten till kronohemman. I nedre lanträtts domslut kunde ändring sökas hos övre lanträtten eller kretsrätten beroende på målets art.
Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning. Byrån slogs 1928 ihop med Järnvägsbyggnadsbyrån.

O

Benämning på det politiska organ som ansvarade för civilstyret i de områden i Olonetskarelen som erövrades av Olonetsexpeditionen 1919. Organet hade en egen representant i den finska regeringen.
Från 1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde rationalisering av statsförvaltningen. Redan från 1943 hade det vid ministeriet funnits en befattning som var delegerad för ämbetsverksärenden, som sedermera blev tjänsten förvaltnings- och utvecklingsdirektör.

P

Under svenska tiden av länsstyrelsen förd journal över utfärdade respass 1795–1809 eller av tullkammare förd förteckning över skeppare och deras besättningar vid avgång och ankomst.
Kalender som utmärkte en kyrkoherdes särskilda uppgifter för varje månad av kyrkoåret. En dylik gjordes också upp för kontraktsprosten vid prostexpeditionen och för biskopen vid domkapitlet.
Inrättning för utdelning av pensioner till anställda vid Statsjärnvägarna och deras anhöriga.
Plan som fastställdes av Lantbruksministeriet för placeringen av de personer som ansökte om jord enligt jordanskaffningslagen 1945. I placeringen av den förflyttade befolkningen skulle man försöka erbjuda områden som motsvarade de områden där personerna tidigare varit bosatta.
Från 1889 landsomfattande postdistrikt under Poststyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsen, vilket utgjordes av Statsjärnvägarna med deras postkupéexpeditioner. Distriktet kallades ursprungligen Kupépostdistriktet och förestods av en postinspektör.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken bestod av postkontoren och telegrafkontoren med deras filialer. Funktionerna fanns ofta under samma tak, särskilt på distriktets huvudort, och kallades post- och telegrafkontor. Distrikten förestods av en postinspektör.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Postrådet motsvarade Poststyrelsen. I och med att en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Del av presidentens kansli, skötte presidentämbetets civila förvaltningsärenden. Kanslichefen ledde verksamheten och bistods av sekreterare och registrator.
Av statsrådet tillsatt råd under justitieförvaltningen som hade till uppgift att stävja inflationen och verka för en moderat utveckling av priser, avgifter, hyror och löner. Som ordförande verkade en av statsrådet förordnad minister. Ledamöterna företrädde arbetstagare, jordbrukare och konsumenter samt arbetsgivare och industriidkare. Den löpande verksamheten sköttes av ett sekretariat.
En av två under Pris- och lönerådet verksamma sektioner med ansvar för ett visst område. Sektionen bestod av en ordförande, som samtidigt var medlem av rådet, och tre medlemmar. Pris- och lönesektionen behandlade och avgjorde i Pris- och lönerådets namn sådana ärenden som var av mindre vikt för nationen och underställde vid behov beslutet Pris- och lönerådet. Tjänstemännen utgjordes av Pris- och lönerådets sekretariat.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att projektera nybyggnader och ändringsarbeten, att utföra den arkitektoniska granskningen vid byggnadsarbeten, att vårda ritningsarkivet och att behandla ärenden som gällde byggnadsverksamhet i städer och samhällen. Projekteringsavdelningen förestods av en överarkitekt med biträde av byråarkitekter. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
Byrå vid Försvarsministeriets intendenturavdelning. Fram till 1920 gick byrån under namnet Livsmedelsbyrån.
Planerat arkiv med böcker och ecklesiastiska akter som ansågs vara behövliga för prästerståndets överläggningar under riksdagar och lantdagar. Från 1759, 1809 och 1821 fanns planer på ett sådant arkiv, men arkivet verkar i praktiken aldrig ha blivit verkställt. Arkivmedlen, som trots allt samlades in till domkapitlen, torde ha använts till att förkovra stiftsarkivens samlingar. De av prästerståndets handlingar som tillkom under riksdagar och lantdagar och som förvarades i anslutning till riksdagshuset eller ständerhuset, uppgick efter självständigheten i Statsarkivets, senare Riksarkivets, eller Riksdagsbibliotekets samlingar.

R

Ett av de två kontor som till en början utgjorde Statsrådets kansli. Ett registratorskontor hade också funnits i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrat namn till Statsrådets kansli. Registratorskontoret skötte ärenden som gick ut på att ta emot, vidarebefordra, arkivera och delge handlingar och sammanställa akter.
Handling som berättigade en civilperson att köpa biljett och åka med tåg efter den 17 april 1919. Intyget utfärdades av polisinrättningens passbyrå. Det var personligt och försett med fotografi.
Kansli inrättat den 1 januari 1919 för att bereda ärenden som riksföreståndaren hade möjlighet att besluta om utan föredragning från ministerier. Kanslipersonalen utgjordes av en expeditionssekreterare och två kanslister. Kansliet avskaffades i och med upphörandet av riksföreståndarskapsämbetet med den nya regeringsformen 1919.
Militärkansli som utgjorde en del av riksföreståndarens interimistiska kansli och skötte om till ämbetet hörande militära förvaltningsärenden. Kansliet bestod av en kanslichef, tre adjutanter och befattningsofficer. Militärkansliet hade verkat redan 1918 men omfattades i statens utgiftsregel från och med januari 1919. Kansliet verkade till september 1919 då det ersattes med Presidentens militärkansli.
Chefen för jägeristaten 1635–1682 som ansvarade för förvaltningen och verksamheten i anslutning till kronans skogar, jaktparker och djurgårdar. Han skulle också se till att man inte försummade jakten på björn och varg, att bärande träd inte höggs ner och att bok- och ollonskogar användes till nytta. Riksjägmästaren räknades till de lägre riksämbetsmännen. Tjänsten drogs in 1682 då den ersattes av fyra jägerifiskalstjänster.
Kopiebok i vilken de från det Kungliga kansliet utfärdade skrivelserna infördes. Riksregistraturen upplades på 1300-talet och förvarades i Strängnäs. Den bortfördes från riket under Kristian II:s regering och kan sista gången spåras i Nederländerna på 1530-talet. Också riksföreståndarna under sturetiden förde riksregistratur. Handlingarna bildar stommen i det bestånd som senare har kallats Sturearkivet. De bortfördes också under Kristian II:s regering, men återbördades till Sverige 1929.
Avdelning inom Försvarsministeriet som ansvarade för ekonomiförvaltningen. Avdelningen bestod av Kamrerarbyrån och Revisionsbyrån.
Byrå som 1934 ersatte Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Byråns huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning.
Inofficiell benämning på Statspolisen åren 1945–1948. I samband med den politiska omorienteringen efter vapenstilleståndet 1944 övertogs ledningen av Säkerhetspolisen av finska kommunister. Verksamheten tog en ny vändning och riktades mot övervakningen av den politiska högern och centern, de organisationer som upplösts efter kriget, de krigsansvariga, de internerade, återbördandet av sovjetmedborgare, flyktingarna från det gamla Ryssland och sovjetmedborgarna i Finland. Röda Stapo har även kallats det ”nya Stapo” och ”Stapo II”. Politiska omständigheter ledde till att den statliga polisen lades ner 1948 för att ge utrymme åt det nya organet Skyddspolisen.
Inom Röda Stapo grundades en militärbyrå som var verksam åren 1945–1948. Byrån hade i uppgift att undersöka och förebygga stats-, lands- och krigsförrädiska företag som var riktade mot Finlands försvarsmakt och militära mål i Finland.

S

Enligt kassans reglemente 1864, av direktionen anställd skrivare som samtidigt fungerade som kassans ombudsman. Sekreteraren förde, förutom protokoll, diarium över alla förfallna lån, räntor och resterande pensionsavgifter, samt lönebesparingar och andra transaktioner. Sekreteraren skötte också direktionens korrespondens med andra myndigheter, särskilt landshövdingen (guvernören), domkapitlen och hovrätterna.
En av tre sektioner vid skyddskårernas huvudstab. Till Sektionen för militära ärenden hörde Organisationsavdelningen, Utbildningsavdelningen, Idrottsavdelningen, Marinavdelningen, Sanitetsavdelningen och militärinspektörerna.
Förteckning eller bok över beslut som fattats i en hovrätt, under svenska tiden också i ett kollegium och under autonoma tiden vid ett ämbetsverk. Diariet granskades ursprungligen av Nedre justitierevisionen, 1789–1809 av justitiekanslern, 1809–1917 prokuratorn och därefter av justitiekanslern.
Militär läroanstalt för utbildning av sjöofficerare, grundad 1930 på Sveaborg.
Under Amiralitetskollegium sorterande kontor som skötte flottans alla räkenskaper under amiralitetskommendantens, ibland också ekipagemästarens översyn. Kontoret leddes av en kommissarie,1729 med biträde av adjutanter, regements- och kontorskrivare samt en vaktskrivare. Sjömilitiekontor var också ett ekonomiskt kontrollorgan vid en flottstation under 1600–1800-talen, som beräknade och redovisade kontanta medel och proviant för sjöexpeditioner, manskapets avlöning och beklädnad samt utövade kontrollen över magasin, båtsmanshållet, bageri och sjukhus m.m.
Statligt sjöfartsläroverk som utbildade skeppare på kust- och insjöfarkoster i Kuopio från 1929. Skepparskolor förekom i flera städer 1944–1975.
Läroanstalt med utbildning i svinskötsel. Skolorna för svinskötsel verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Skolrådet lydde under Folkkommissariatet och motsvarade Överstyrelsen för skolväsendet. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Militär läroanstalt inom skyddskårsorganisationen. Skolan grundades 1921 i Tusby och gav utbildning främst till skyddskårsbefäl och lottor. Skolans chef skulle ha överstelöjtnants grad. Efter att skyddskårsorganisationen upphörde övergick skolans lokaler till försvarsmakten.
Avdelningar inom enskilda skyddskårer för pojkar som på grund av sin ålder inte kunde bli medlemmar i skyddskåren. Pojkavdelningarnas nedre åldersgräns var 12 år och övre gräns 17 år. De främsta verksamhetsformerna inom pojkavdelningarna var idrott och miniatyrgevärsskytte.
Benämning på en skyddskårsenhet av ospecificerad storlek. Under inbördeskriget 1918 kunde ”skyddskårsavdelning” användas som benämning på större enheter bestående av flera skyddskårskompanier. Under fredstid användes benämningen vanligen om mindre enheter inom en skyddskår, till exempel byaavdelningen.
Slottskansliet i Stockholm, i egenskap av dömande myndighet dels i tvister rörande fordringar mellan ryska och svenska undersåtar, dels i mål gällande vissa smärre förseelser begångna inom slottets jurisdiktion.
Verkställande organ på kommunnivå underlydande Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Snabbkolonisationskommissionernas uppgift var att verkställa kolonisationen av den förflyttade befolkningen efter vinterkriget. Till dess uppgifter hörde bl.a. att uppgöra planer på upplåtandet av statsjord och tvångsinlösning av privatägd jord för kolonisationsändamål. Ordförandena för kommissionerna utsågs av Kolonisationsavdelningen och bestod av en lantmäteriingenjör eller agronom. En av kommissionsmedlemmarna utsågs av Lanthushållningssällskapens Centralförbund. Snabbkolonisationskommissionerna upphörde 1945 då deras uppgifter överfördes på jordinlösningsnämnderna enligt den nya jordanskaffningslagen.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 vilken ansvarade för socialförsäkringsärendena under ledning av en socialförsäkringsöverinspektör. Avdelningen överfördes 1922 till Socialministeriet och bytte namn till Försäkringsbyrån.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 under ledning av en avdelningschef som var förtrogen med nationalekonomi och statistiskt forskningsarbete. Avdelningen samlade, med biträde av aktuarier, in och gjorde upp statistik för Socialstyrelsens behov. Avdelningen uppgick 1922 i Socialministeriets byrå för socialforskning och statistik.
Predikant som tjänstgjorde vid spinnhus för internernas behov och deras moraliska förbättring. Tjänsterna inrättades genom spinnhusinstruktionen 1823 och besattes av vederbörande domkapitel, efter att landshövdingen hade hörts i saken. De ersattes från och med 1860-talet med fängelsepredikanter.
Högsta ockupationsmyndigheten i Östkarelen under fortsättningskriget. Den grundades den 15 juli 1941 och lydde under Högkvarteret. Staben var uppdelad i en ekonomisk och en administrativ sektion samt i sju avdelningar och fyra fristående byråer. Den leddes av chefen för militärförvaltningen, som biträddes av militärförvaltningens lagfarne rådgivare och den Östkarelska delegationen. Staben för Östkarelens militärförvaltning utgjorde den högsta nivån i en förvaltningspyramid som bestod av militärförvaltningsdistrikt, militärförvaltningsområden och lokala kommendanter.
Handling som uppgjordes av försvarsmakten för varje värnpliktig. Stamkortet innehöll information om den värnpliktiges tjänst från att han deltagit i uppbådet till att han hemförlovats, stupat eller pensionerats vid försvarsmakten. Systematiska stamkort uppgjordes från och med 1919.
Ämbetsverk inrättat 1924 med uppgift att utföra undersökningar och kontroll av gödslings- och foderämnen, lantbruks- och hushållningsförnödenheter och lantbruksprodukter, samt att verkställa jordanalyser. Statens agrikultur- och handelskemiska laboratorium ersatte ett tidigare agrikultur- och handelskemiskt laboratorium som från 1880 beviljats statsstöd, och det leddes av en direktion. Laboratoriet lydde under Lantbruksstyrelsen.
Samlande beteckning för den förvaltning som under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnadernas ledning sköttes inom ramen för Byggnadsstyrelsens och de regionala byggnadsdistriktens verksamhet.
Statligt organ som grundades i mars 1922 och lydde under Ministeriet för inrikesärenden. Från 1949 fram till dess upplösning 1958 var centralen underställd Socialministeriet. Centralen, som var placerad i Viborg, verkade som ett överorgan för de flyktingorganisationer och vårdanstalter som fick statligt understöd. Flyktingarna bestod av personer som anlänt till Finland efter 1917 från områden som tidigare hört till Ryssland. Behovet av en statlig central blev uppenbar när amerikanska Röda korset upphörde med sin hjälpverksamhet i Finland 1921 och när en stor mängd flyktingar anlände från Östkarelen 1921–1922. Centralen koordinerade hjälpverksamheten som till stor del bestod av att dela ut livsmedel, kläder och medel till flyktingarna. Till centralens uppgift hörde även att organisera undervisningen, hälsovården och själs- och upplysningsarbetet bland flyktingarna. Verksamheten började avta i slutet av 1930-talet och lades slutligen ner 1958.
Sakkunnigorgan i idrottsfrågor i anslutning till Undervisningsministeriet 1920–1966. Nämndens huvudsakliga uppgift var ursprungligen att bistå idrottsorganisationerna. I början av självständigheten var även Krigsministeriet intresserat av att ansvara för idrottsförvaltningen inom ramen för Kyrko- och undervisningsbyrån. Åren 1924–1946 gick idrottsnämnden under namnet Statens gymnastik- och idrottsnämnd. Från 1966 hette den Statens idrottsråd, vilket poängterade begränsningen av nämndens uppgift till sakkunnigorgan. Därförinnan hade idrottsnämndens befogenheter och inflytande ökat i samband med att Utrikesministeriet tilldelades ansvaret för att fördela avkastningen från tippningstjänsten Tippaustoimisto, senare Veikkaus(toimisto), som idrottsorganisationerna grundade 1940. Idrottsnämnden bistods från 1933 av Idrottsanläggningsutskottet, från 1940 av Förtjänstteckensutskottet, från 1943 av Idrottens ordboksutskott och från 1948 av Arbetsutskottet. Från 1950 inrättades idrottsnämnder även på läns- och kommunalnivå.
Forskningsinstitut som instiftades 1925 och lydde under Lantbruksministeriet.
Sakkunnigorgan inom musik bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Tudelat ämbetsverk som 1870 ersatte Temporära statistiska centralbyrån. Statistiska ämbetsverket samlade in och bearbetade statistiska uppgifter om Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Ämbetsverket bestod av en rådgivande statistisk centralkommission och en verkställande statistisk byrå. Statistiska centralkommissionen drogs in 1884 då dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Storamiralsämbetena, bestående av Storamiralsämbetet för örlogsflottan och Storamiralsämbetet för arméns flotta, utgjorde svenska flottans överstyrelse 1794–1797. Storamiralsämbetena ersatte Generalsjömilitiekontoret. De bägge storamiralsämbetena delades in i Militär-, Sjömilis-, Varvs- och artilleri- samt Kameraldepartementet. Storamiralsämbetena upplöstes 1797, då uppgifterna överfördes på två kommittéer: Kommittén till förvaltandet av örlogsflottans ärenden och Kommittén för förvaltningen av arméns flottas ärenden.
Dokumentation av de straff som beordrades av en förman i ett truppförband. I straffdagboken antecknades straffet, orsaken till straffet samt dagen då det skulle utföras.
Kommitté tillsatt under lantdagen 1863/1884 för att bereda en ny strafflag för Finland. Den gav sitt betänkande 1875 och indrogs, men ersattes genast med en ny som gav sitt betänkande 1884, varefter strafflagen antogs av lantdagen 1888 och trycktes i författningssamlingen 1889.
Centralförbund för de svenskspråkiga lantbrukssällskapen i Finland. Efter andra världskriget tilldelades förbundet uppgifter gällande verkställandet av kolonisationen som till stor del berörde den förflyttade befolkningen. Förbundet verkade enbart i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner och arbetade i samråd med det finskspråkiga Lanthushållningssällskapens Centralförbund.

T

Byrå som inrättades 1910 vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Byrån flyttades år 1922 till Tariff- och kontrollavdelningen. Som chef fungerade en biträdande direktör.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen hade till uppgift att främja trafiken, kontrollen och bokföringen av trafik- och telegrafinkomster, kontrollen av stationskassorna och biljettkontrollen. Vid avdelningen fanns en tariffbyrå som tidigare hört till trafikavdelningen och en kontrollbyrå som tidigare hört till byråavdelningen. Tariff- och kontrollavdelningen bytte år 1932 namn till Tariffavdelningen.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Tekniska avdelningen ansvarade för underhållet av byggnader, anläggningar och vatten- och landområden som tillhörde försvarsmakten samt för anskaffning och reparation av pionjär- och järnvägsmaterial, förbindelsematerial, fordon och andra fortskaffningsmedel. Avdelningen bestod av Byggnadsbyrån, Förbindelse- och pionjärmaterielbyrån samt Transportmaterielbyrån.
Organ tillsatt i mars 1918 i det vita Finland för att sköta om de ärenden som tillkom den under kriget funktionsodugliga ordinära Medicinalstyrelsen. Till den temporära styrelsen hörde en överdirektör, två medicinalråd, en apotekare eller provisor, en djurläkare och överläkaren vid Finlands trupper. Den temporära styrelsen kom att till stor del fokusera på militärsjukväsendet.
Från 1865 tillfälligt ämbetsverk under senatens kammarexpedition med uppgift att samla in statistiska uppgifter över Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Byrån blev beständig 1870 under namnet Statistiska ämbetsverket.
Postkontor grundat 1927 i Helsingfors som adresserade tidningar för distribution i hela landet. Kontoret fanns efter 1938 i huvudposthuset i Helsingfors. Det förestods av en kontorsföreståndare. Tidningspostkontoret utgjorde ursprungligen en avdelning under Poststyrelsen kallad Tidningskontoret.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån bytte år 1922 namn till Transportbyrån.
Från 1919 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Topografiska avdelningen ansvarade för topografiska och militära kartarbeten. Som föreståndare verkade en generalstabsofficer som utnämnts av överbefälhavaren. Avdelningen ombildades 1928 till Topografiska byrån.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Trafikkontoret förestods av en trafikdirektörsadjoint och till kontorets uppgifter hörde att uppgöra förslag till tidtabeller. Dessutom ansvarade kontoret för att i enlighet med trafikdirektörens beslut inrätta nya expeditioner. Trafikkontoret bytte namn till Trafikbyrån 1922.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för skötseln av trafiken. Trafiksektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och leddes av en trafikinspektör av första klass. Vid sektionen fanns dessutom trafikinspektörer av andra klass, stationsinspektörer, stationsinspektörsadjoint, stationskassörer, bokhållare och biljettförsäljare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som fram till 1922 hette Tidtabells- och vagnsfördelningsbyrån. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var trafikinspektörer av första och andra klass, bokförare och bokhållare.
Avdelning inom försvarsmaktens huvudstab under andra världskriget. Avdelningen skötte om anskaffande, underhåll och reparation av motorfordon, traktorer, hästfordon, trängmateriel, cyklar och skidor samt anskaffning och lagring av flytande bränsle. Avdelningen var uppdelad i en motorfordonsbyrå och en hästfordonsbyrå.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Avdelningen bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen bytte 1922 namn till Militärbyrån.
Byrå för övervakningen av tryckfrihetslagen, inrättad 1922 under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden. Som chef verkade en äldre regeringssekreterare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån grundades som en provisorisk avdelning av Förrådskontoret, men blev senare en fristående byrå. Fram till 1933 hette byrån Trävarukontoret. Andra anställda vid byrån var en kontrollör, bokförare och bokhållare.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade tullstyrelsen. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Styresorgan som i tullstyrelsens ställe skötte tullförvaltningen under inbördeskriget. Tullrådet lydde under folkkommissariatet.
Inrättning i städer, vilken fungerade som hälsostationsmottagning och rådgivningsbyrå i tuberkulosärenden.

U

Avdelning som grundades vid Helsingfors skyddskår i samband med de tyska truppernas intagning av Helsingfors i april 1918. Avdelningens främsta uppgift var att rannsaka personer som var inblandade i upproret i huvudstadsregionen. Avdelningen skötte även en del uppgifter av statspolisiär karaktär som till exempel bevakning av utlänningar. Den har betraktats som en av föregångarna till Statspolisen. Avdelningen var verksam fram till juli 1918 då den gick samman med Generalstabens III avdelning.
Enhet inom det krigstida Högkvarteret 1939–1944 som skötte om den militära underrättelsen. Sektionen bestod av en utrikesavdelning, en underrättelseavdelning och en övervakningsavdelning.
Ärenden som enligt lag eller annat reglemente skulle hänvisas till högre instans för slutgiltigt avgörande. Underrätterna skulle lämna vissa domar i brottmål till hovrättens prövning. Om hovrätten var oenig måste den under svenska tiden underställa domslutet Kgl. Maj:t, Justitierevisionen eller Konungens högsta domstol, under autonoma tiden Justitiedepartementet.
Avdelning inom Undersöknings- och poliskansliet i högkvarteret för den vita armén 1918. Avdelningens uppgift var att samla in bevismaterial för domstolsprocesserna mot de röda. Organisatoriskt fanns det under Undersökningsavdelningen undersökningskommissarier med egna kanslier som vanligen verkade i anslutning till fånglägren.
Temporärt organ vid Inrikesministeriet hösten 1944. Organet grundades för att utreda ett antal fall av vapensmussel som förekom strax efter vapenstilleståndet 1944. Organet upplöstes bara efter ett par månader. För utredningen av den stora vapensmusselaffären som avslöjades 1945, grundades vid Inrikesministeriet ett nytt och betydligt mer omfattande undersökningsorgan.
Byrå som lydde under Krigsministeriets allmänna krigsdepartement.
Utskott som grundades 1918 och underlydde senatens militie-expedition, senare Krigsministeriet och Försvarsministeriet. Utmärkelseutskottet utgjorde det ledande organet för utdelningen av utmärkelsetecken i anknytning till den vita sidans seger i inbördeskriget 1918. Utskottet verkade fram till 1928, varefter dess uppgifter överfördes på Krigsarkivet.
Organ som efter självständigheten verkställde utskrivningen av hästar och fordon inom ett hästutskrivningsområde. Utskrivningsnämnden bestod av tre ledamöter varav en utsågs av de militära myndigheterna och en av landshövdingen. Den tredje ledamoten skulle vara en överlåtelsepliktig hästägare och utsågs av kommunalnämnden eller magistraten. Som ordförande verkade hästutskrivningsmannen. Nämnderna var underställda de lokala militärmyndigheterna.
Förteckning över högre myndighets beslut, särskilt en domstols beslut i högre eller högsta instans i underställda mål 1615–1979, med en kort resumé över varje beslut.

V

Den del av självständighetssenaten som under det finska inbördeskriget 1918 tog sig till Vasa och säkerställde därmed senatens kontinuitet och funktionsduglighet. Vasasenaten med sina sex ledamöter utgjorde den officiella regeringen för det vita Finland 29.1.1918‒4.5.1918. Vasasenaten leddes under de första veckorna av Heikki Renvall och från och med mitten av mars 1918 av Pehr Evind Svinhufvud, som lyckats ta sig från det röda Finland via Tyskland och Sverige till Vasa.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena 1934–1962. Vattenkraftskommissionen beredde ärenden rörande användning och utarrendering av vattenkraft som tillhörde staten samt allmänna frågor rörande kraftekonomin. Kommissionen företrädde även staten i rättsmål rörande statens vattenkraft. Kommissionen bestod av en ordförande, två ledamöter och en sekreterare samt högst två extra medlemmar för speciella uppgifter.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en biträdande direktör med titeln byråchef. Vid byrån fanns även en maskiningenjör av första klass och en maskiningenjör av andra klass.
För att sköta om inkvarteringen och vården av den evakuerade befolkningen 1940–1944 tillsattes i de berörda kommunerna en vårdledare för den evakuerade befolkningen. Vårdledaren hade till sitt förfogande förtroendemän som agerade som rådgivande biträden och som representerade den evakuerade befolkningen. Både vårdledaren och de rådgivande biträdena förordnades av länsstyrelsen.
I de kommuner där evakuerade under andra världskriget i större omfattning placerats kunde länsstyrelsen från 1942 tillsätta en vårdnämnd för de evakuerade. Som ordförande i nämnden verkade vårdledaren för den evakuerade befolkningen och som ledamöter representanter för de evakuerade. Även i kommuner som inte hade en särskild vårdnämnd för de evakuerade ansvarade kommunens allmänna vårdnämnd för de krigsförflyttade.
Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnadernas och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regionala förvaltning i Finland sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Varje distrikt förestods av en distriktsingenjör, med bistånd av en distriktskassör.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Väg- och vattenbyggnadsrådet motsvarade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Då en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.

Y

Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som under en överinspektör ansvarade för yrkesinspektionen som hörde till de sociala myndigheternas ansvarsområde. Tidigare lydde yrkesinspektionen under Industristyrelsen. Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning överfördes 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen.
Kombinerad yrkesskola och uppfostringsanstalt, skolhem. Ett yrkesskolhem fanns ursprungligen på Karelska näset i Raivola. Det flyttades under andra världskriget till Alberga och bytte namn till Statens yrkesskolhem.
Chef (sjätte rangklassen) för Yrkesinspektionen, med ansvar för övervakningen av yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten var 1918–1921 förlagd till Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven var avlagd ingenjörsexamen, och innehavaren utnämndes av republikens president, på statsrådets framställning. Yrkesöverinspektören bistods av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.

Ä

Från 1708 av domkapitel administrerat behovsprövat understöd från kyrkohärbärget till fattiga änkor och barn efter ordinarie, extraordinarie och tillfälligt förordnade präster i stiftet. Änkehjälpen blev 1837 ett ekonomiskt understöd som utgick också till fattiga gymnasie- och skollärarsterbhus. Den administrerades från 1859 av Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Medlen insamlades från de i tjänst varande prästerna, vilkas plikt det sedan 1664 varit att understöda fattiga prästänkor i stiftet. Från 1859 insamlades medlen från lakansbesparingar och diverse fonder: Ärkebiskopsfonden (från 1833), Gavelinska testamentsfonden (från 1750), Haartmanska testamentfonden (från 1808), Rautalinska testamentsfonden (från 1841) och änkehjälpsavgiften från lediga gymnasie- och skollärartjänster (från 1851). Under åren 1837–1859 utbetalades också ett statsanslag.

Ö

Biträdande organ under fortsättningskriget för Staben för Östkarelens militärförvaltning. Medlemmarna utsågs av överbefälhavaren och bestod av tolv välkända i Finland bosatta östkarelare. Även de östkarelska flyktingorganisationerna var företrädda. Delegationens betydelse förblev liten. Den upplöstes i början av 1942 och ersattes av ett råd bestående av representanter för lokalbefolkningen.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för pressärendena med uppgift att övervaka de lokala ombudsmännen.