Förvaltningshistorisk ordbok

Lista över hänvisningar


Suomenmaan virkojen ja virastojen nimiä suomeksi. Ehdotellut Aug. Ahlqvist II , Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1865 .


A

Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Benämning på diplomatiskt ombud från eget eller främmande land som bevakar ett hovs, en regerings, en stats eller politisk persons intressen. Agenterna benämndes under 1800-talet efter rang såsom konsularagent, konsul och generalkonsul.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Pensions- och bidragskassa för änkor och barn grundad i Stockholm 1784. Varje svensk undersåte, under 60 års ålder samt med avseende på hälsotillstånd och i övrigt av direktionen prövad till försäkring antaglig, kunde där bereda pension på 100–1 000 kr årligen åt efterlevande hustru och barn samt åt fader eller moder.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare. Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.

B

Chef för större militär avdelning, som i strid opererar som en taktisk enhet (bataljon). Titeln användes ursprungligen för befälhavare för fotfolk men från senare delen av 1700-talet även för befälhavare för kavalleri- och flottbataljon. Bataljonskommendören är av majors- eller generalsrang.
Militär tjänsteman av underofficers rang under svenska tiden. Bataljonskommissarien ansvarade för ett truppförbands beklädnad, förplägning och allmänna hushållning i fält. Titeln förekom även under den autonoma tiden.
Från 1690-talet tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller. Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som tjänsteman vid Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Centralt ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett bergslag eller bergmästardistrikt. Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars ämbete var inrättat i ett bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare, bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den bibliotekarie som var verksam vid Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek.
Expeditionssekreterares biträde som ansvarade för författandet och expedieringen av skrivelser om beslut vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Under autonomin benämning på biträde till och ersättare för en inom finansförvaltningen underordnad räkenskapsförande tjänsteman vid ett ämbetsverk eller myndighetskontor, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg. Sedermera (från 1900-talet) användes beteckningen kontorist.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.

C

Kontor under Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev charta sigillata kontoret en myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892), Statistiska byrån vid Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån), postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen), Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.
Den kollektiva benämningen på rikets civila tjänstemän, som inte tillhörde någon annan stat, som hovstaten, ecklesiastikstaten, arméns eller flottans stat. Termen användes också om budgeten för civilförvaltningen och dess olika inrättningar, inklusive löner. Den har också använts för de personer inom arméns och flottans stat som inte var militärer (auditörer, präster, läkare).
Pensionsinrättning för civilstatens ämbets- och tjänstemän, deras änkor och barn. Den grundades 1826 med ett anslag av allmänna medel. Dessutom tillförsäkrades kassan en årlig inkomst av de löne-, avancements- och vakansbesparingar inom civilstaten, som borde ha tillfallit statsverket. De anställda ämbets- och tjänstemännen skulle dessutom årligen betala en avgift till fonden. Pensionerna indelades i åtta klasser. För att en änka eller ett barn efter en avliden tjänsteman skulle vara berättigad till full pension skulle den avlidne tjänstemannens erlagda avgifter motsvara minst 150 procent av pensionen.

D

Under svenska tiden vanlig sammanfattande benämning på medlemmarna i en statlig överstyrelse, halvstatligt verk eller ett styrande kollegium (till exempel arbetshus-, fattighus-, manufaktur- och riksgäldsdirektion). Från 1811 var termen också en benämning på de första finska centrala ämbetsverken under senaten och de lokala ämbetsverken. Den ersattes under senare delen av 1800-talet med överstyrelse eller styrelse. Som exempel på direktioner kan nämnas arbetshus-, bank-, barnbördshus-, barnhus-, bergsprängnings-, boställs-, brunns-, ekonomi-, fattighus-, fattigvårds-, folkskole-, förvaltnings-, hamnbyggnads-, handels-, interims-, kanal-, lasaretts-, lotteri-, magasins-, manufaktur-, opera-, pensionskasse-, politie-, provianterings-, riddarhus-, riksgälds-, sjömanshus-, skol-, spannmåls-, spektakel-, stifts-, teater-, tull-, överdirektion).
Under senatens ekonomiedepartement verkande överstyrelsen för Finlands vårdanstalter för mentalsjuka. År 1839 framlades ett förslag till ny författning om organisationen av mentalvården. Det högsta överinseendet skulle innehas av en direktion. I den ingick cheferna för senatens kansli- och ecklesiastikexpeditioner samt generaldirektören i Överstyrelsen för medicinalverket. Medicinalverkets sekreterare skulle också vara sekreterare i direktionen för dårvården. Generaldirektören skulle verkställa direktionens beslut. Medicinalverkets kamrer var också kamrer vid direktionen. Dessutom hade direktionen en ombudsman. År 1878 slogs direktionen för dårvården ihop med Överstyrelsen för medicinalverket samt Collegium medicum, och Medicinalstyrelsen grundades som ett kollegialt ämbetsverk.
Präst som ansvarade för domkyrkans värdskap och ekonomi, kyrkobyggnaden och domkyrkans egendom, och som vid behov kunde predika eller utföra andra prästerliga uppgifter. Domkyrkosysslomannen skötte också uppbörden och redovisningen av domkyrkotunnorna. Han anställdes på konstitutorial av biskopen, med konsistoriets samtycke, under förutsättningen att han kunde ställa nöjaktig borgen för sina eventuella framtida försummelser som uppbördsman.

E

Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition. Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar, domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på tjänst och lönenivå.
Benämning på en härs, truppavdelnings eller enskild krigsmans utrustning, bestående av bagage, krigsmateriel, häst, fordon, klädespersedlar m.m. Termen förekom i motsvarande betydelse också inom ryska flottan.
Från och med 1820 officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Från och med 1841 benämning på vissa allmänna lägre lärdomsskolor som förberedde eleverna för studier vid universitet och högre specialläroverk (till exempel tekniska läroanstalter). Elementarskolorna indelades i högre och lägre elementarskolor.
Kollektivbenämning på lärare i praktisk färdighet. Dylika övade talet i främmande språk, fäktning, gymnastik, ridkonst, dans, musik och teckning och fanns särskilt vid universitet. Vid akademien i Åbo hörde 1729 en språkmästare och en fäktmästare till exercitiemästarna.
Chef för senatens expeditioner 1816–1918 eller chef för expeditionerna i Generalguvernörskansliet. Expeditionschefen var vanligtvis en senator.
Tjänstebeteckning för biträdande tjänsteman (vid behov vikarie) till expeditionschefen vid Generalguvernörskansliet eller Ekonomiedepartementets expeditioner.
Tillfälligt förordnad tjänsteman som ansvarade för ett visst banavsnitt och övervakade bevakningen och underhållet av banan.
Tillfälligt förordnad ersättare för eller extra hjälp åt en fiskal under svenska tiden och autonoma tiden. Beteckningen förekom särskilt vid hovrätt och i betydelsen extraordinarie fiskal. Extrafiskalen bevakade lag och ordning eller verkade som biträde åt åklagaren i ärenden av statligt intresse.

F

Titel för filosofie kandidat som (vanligen vid frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens ekonomiedepartement med ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar, lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser. Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank, Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen), Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket, Bergsstyrelsen och Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Myndighet för översyn och förvaltning av brandsäkerheten på landsbygden och försäkringsverksamheten i anslutning till det. Myndigheten leddes 1877 av en politiskt tillsatt direktion, med biträde av två ombudsmän och en kamrerare. Under dem verkade agenter inom varje brandstodsdistrikt.
Sällskap grundat 1797 för att upplysa och vidta praktiska åtgärder som förbättrade lantbruket och dess binäringar. En förening föreskrevs varje socken, genom kungligt brev 1742 och 1775. Det första sällskapet inrättades dock först 1791 på Gotland, det andra i Finland 1797. Sällskapet hette Kungliga Finska Hushållningssällskapet fram till 1809 då det bytte namn till Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. År 1917 fick sällskapet sitt nuvarande namn. Sekreteraren hade en central ställning och stod för kontinuiteten. Personer i olika delar av landet vidtalades för att skicka in berättelser om förhållandena (lantbruk, hälsotillstånd, undervisning och sociala förhållanden) i sina hemtrakter. Från 1798 utgav sällskapet skrifter i diverse upplysande ämnen. Sällskapet samlade också in väderleksobservationer, men denna uppgift övertogs av staten 1838. Till sällskapets huvuduppgifter hörde att främja potatisodling och vaccination mot smittkoppor. Dessutom behandlades i memorial, brev och sockenbeskrivningar frågor som gällde nyodlingar, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier och rovdjursutrotning. Sällskapet verkade också för att grunda skolor och förbättra undervisningen. Hushållningssällskapet erhöll statliga anslag för sin verksamhet och verkade fram till grundandet av Lantbruksstyrelsen 1892 som ett led mellan regeringen och de regionala lantbrussällskap som grundades från 1820-talet och framåt. År 1905 inskränktes hushållningssällskapets verkningsområde till de svenskspråkiga kommunerna i Egentliga Finland och på Åland.
Pensions- och understödskassa, grundad 1819, för änkor och barn till tjänstemän i den upplösta, dock inte avskaffade, finska indelta armén.
Från 1848 ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition. Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet av finländare till värnpliktsarmén och delade ut understöd åt privatpersoner, skolor och sjukhus. Vid passexpeditionen tjänstgjorde från 1851 ett rättegångsbiträde som hjälpte finländarna med deras rättsärenden vid ryska domstolar. Från 1857 anställdes en läkare som granskade hälsotillståndet hos personer som på grund av sjukdom kunde få avgiftsfritt pass för återresan till hemorten i Finland. Han verkade samtidigt som läkare för statssekretariatets och expeditionens personal. Finska passexpeditionen upplöstes samtidigt som statssekretariatet genom en förordning den 28 juni 1918.
Från 1860 ämbete och ämbetsverk som lydde under Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en äldre och yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Från 1864 tjänstebeteckning för uppsyningsman eller skogstaxator vid ett forstinspektionsdistrikt eller ett forstrevir. Forstkonduktörerna hade högre tjänsterang än andra forstuppsyningsmän, men lägre än forstmästare. Enligt instruktionen 1883 var forstkonduktör tjänstebeteckning endast för forstmästare på extra ordinarie forststat. Forstkonduktör var också titel på högre lärare vid en forstläroanstalt.
Läroanstalt för undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Ursprungligen kronoskogarnas tillstånd, från 1600-talet också de tjänstemän som arbetade inom forstförvaltningen inklusive budgeten för deras löner. I Sverige var beteckningen skogstat vanligare, medan förleden forst- under autonomin etablerades som den officiella termen i Finland.
Forststyrelsen inrättades 1859. Från 1851 hörde skogsförvaltning till Lantmäteriöverstyrelsens förvaltningsområde, vilken också ändrade namn till Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet. År 1863 skildes forstväsendet från lantmäteriväsendet och Forststyrelsen ombildades till ett separat centralt ämbetsverk, som lydde under Senatens kammarexpedition. Efter självständigheten sorterade Forststyrelsen under Lantbruksministeriet. Forststyrelsen ansvarade för vården och förvaltningen av kronoskogarna, enstaka boställen i statens eller kyrkans ägo, statens sågverk samt tillsynen över forstläroanstalterna och tidvis åtminstone formellt även över det privata skogsbruket. Vid Forststyrelsen förekom från 1928 en sektion för statsskogarna och en sektion för privatskogarna. Forststyrelsen leddes av en överdirektör, från 1920-talet av en generaldirektör. I början av 1900-talet överfördes den högsta beslutanderätten från överdirektören till Forststyrelsens kollegium och blev således ett kollegialt ämbetsverk. Förvaltningen och tillsynen av de statsägda skogarna sköttes inom ramen för regionala forstinspektionsdistrikt, som i sin tur var indelade i forstrevir.
Skola för flickor med olika namn. Den första fruntimmersskolan i det svenska riket grundades 1786 i Göteborg. Följande fruntimmersskola, med tyska som undervisningsspråk, grundades i Gamla Finland i Viborg 1788 (–1905). De första statliga fruntimmersskolorna grundades 1844 i Helsingfors och Åbo, med svenska som undervisningsspråk. Undervisningen var avsedd för döttrar ur ståndsfamiljer och meddelades i tre–fyra klasser, jämte praktisk hemslöjd och andra kunskaper som förutsattes av en väluppfostrad ung kvinna. I 1872 års förordning öppnades statens fruntimmersskolor för alla flickor. De räknades till de allmänna elementarläroverken och blev femåriga 1885. En högre fruntimmersskola med sju klasser fanns endast i Helsingfors. Den syftade till en mer omfattande allmän utbildning. I Finland fanns i de större städerna sedan 1600-talet också privata flickpensioner, där flickorna erhöll undervisning i språk, musik, teckning och sömnad, den mest kända verkade i början av 1800-talet som Sara Wacklins pension i Åbo. Också privata flickskolor grundades på olika håll i landet, särskilt efter att skolordningen 1856 hade trätt i kraft. Privata finskspråkiga flickskolor grundades 1864 i Jyväskylä och 1869 (–1919) i Helsingfors.
Föreståndare för fältkontor som under 1700-talet hade hand om ekonomin vid en av generalkrigskommissariatets avdelningar och var upptagen på Krigskollegiums kammarstat. Under honom arbetade fältbokhållare, fältkassörer, fältkammarskrivare, fältkassaskrivare och fältrevisorer.
Tjänstebeteckning för extraordinarie tjänsteman vid ett ministerium på 1940–1950-talet, till exempel i Socialministeriet. Vid Undervisningsministeriet fanns från 1920-talet en biträdande föredragande.
I allmänhet en person som lägger fram ett mål eller ärende inför domstol eller myndighet för beslut. Är den beslutande myndigheten kollegial (såsom vid de centrala ämbetsverken och hovrätterna) deltar även föredraganden i beslutsfattandet.
Föreståndare för kontrollverket för guld-, silver- och tennarbeten.
Från 1600-talet förekommande tjänstebeteckning för föreståndaren för lantmäterikontor i landskap eller län. Förste länslantmätaren övervakade utförandet av uppmätning och kartläggning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål samt olika förrättningar såsom ägodelning, fastighetsreglering och utstakande av rågångar.

G

Honorärtitel av tredje rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland, motsvarande militärgraderna överstelöjtnant och viceamiral. Geheimeråd var ursprungligen en titel för medlem av geheimerådskollegiet eller statsrådet i tyskspråkiga länder. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Excellenz).
Militär grad som kan hänvisa både till alla generalsgraderna eller till enbart den högsta graden inom generalitetet. Graden användes sedan slutet av medeltiden för högsta befälhavare över en här eller häravdelning. Under 1700-talet förbands generalsgraderna med en formell grad och ett ständigt befäl, och general blev den högsta generalsgraden i den svenska armén. Termen användes ofta med ett tillägg såsom general av kavalleriet, av infanteriet eller av artilleriet. I Finland befordras försvarsmaktens befälhavare till general.
Titel på en högre officer som biträdde högsta befälhavare över en armé. Under 1700-talet utnämndes generaladjutanter även i fredstid, och genom generaladjutantsinstruktionen 1788 ingick de som grad i generalstaben. En generaladjutant i en armé i krig kallades generaladjutant för expeditionen.
Underavdelning till Kgl. Maj:ts kansli med ansvar för att bereda och föredra kommandomål. Den inrättades 1792 och leddes av konungens generaladjutant för armén med en, senare två generaladjutanter som bisittare. Expeditionen indrogs 1840, och Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition övertog dess åligganden.
Tjänstebeteckning för högsta chefen för ett chefsstyrt ämbetsverk sedan senare delen av autonomin. I allmänhet har generaldirektören ensam beslutanderätt. Direktions-/styrelseledamot eller föredragande har dock rätt och plikt att till protokollet låta anteckna sin särskilda mening, om den avviker från det fattade beslutet. Under självständigheten har generaldirektörer också förekommit i kollegiala ämbetsverk, exempelvis i Statens revisionsverk.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid general von Buxhoevdens högkvarter. Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens stab för finska militären. Generalguvernörskansliet var indelat i en rysk och en svensk expedition fram till 1823, därefter benämnda avdelningarna I och II. Expeditionerna förestods av en direktor och en expeditionschef som hans biträde, även kallad direktorsadjoint. Vid sidan av avdelningarna I och II verkade en passexpedition 1824–1838, en tidningsexpedition 1850–1862 och en specialsektion 1900–1903. År 1903 indelades avdelningarna I och II i tre sektioner. År 1910 utökades antalet avdelningar till fyra med tillhörande sektioner. Generalguvernörskansliet upplöstes genom en förordning den 28 juli 1918.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i militär och civil rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905 kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och centralt ämbetsverk som under en överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Tulltjänsteman som med hjälp av en tullvaktmästare skötte gränsbevakningen i ett visst distrikt. Gränsfiskalen var underställd gränsinspektören.
Hjälplärare i befattning eller tjänst, som biträdde eller vikarierade en lektor vid ett gymnasium. Gymnasieadjunkten var vanligen också expektant till lektoratet. Han erhöll en del av den ordinarie lärarens lön och andra löneförmåner.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.

H

Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
Kansli i S:t Petersburg för ärenden rörande Finlands civila styrelse, vilket ansvarade för föredragningen av dessa ärenden inför kejsaren 1809–1917. Kansliet verkade till en början i anslutning till Kommittén för finska ärenden och från 1826 inom ramarna för Statssekretariatet för Finland. En statssekreterare ledde arbetet och tilldelades 1834 titeln ministerstatssekreterare. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. Kansliet var indelat i en rysk och en svensk skriftavdelning, och där verkade en förste expeditionssekreterare, från 1892 en expeditionschef, samt ett antal andra expeditionssekreterare, registrator, arkivarie, kanslister, kopister och tjänstemän på extra stat.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens förslag och vanligen innehades av en vikarie (lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli. Häradshövding var också en beteckning för domhavande i de domsagor som Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes häradshövding som benämning på en del av de domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap och som skipade rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Den landsstatstjänsteman i ett fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från Kammarkollegium och tillsattes på förslag av landshövdingen.
Från och med 1841 högre allmänt eller enskilt sjuklassigt läroverk som förberedde eleverna för studentexamen (såsom lyceum, läroverk).

I

Den del av svenska armén som uppsattes genom rustning och rotering och som baserade sig på det militära indelningsverket. Den indelta armén, som fick en enhetligare organisation under 1630-talet, möjliggjorde en stående armé som var betydligt billigare för kronan än värvade trupper. Den indelta armén existerade i Sverige fram till början av 1900-talet, och även i Finland tillämpades systemet delvis fram till 1880-talet.
Titel för förvaltare, tillsyningsman, föreståndare, ursprunglig titel för ledare av hel eller del av en förvaltningsmyndighet inom militären (till exempel generalintendent, överintendent, fältintendent, intendentskontoret). Senare användes titeln även för ledare av olika tjänsteverksamheter (såsom vetenskapliga eller konstnärliga institutioner eller delar därav).
Tjänsteman vid Industristyrelsen, vilken under överintendenten ansvarade för det förvaltningsområde som tidigare skötts av Bergsstyrelsen.
Svensk armémyndighet för truppernas förvaltning och hushållning, till exempel förplägning samt kassa- och redovisningsväsende. Intendentskontoret leddes av en generalintendent, med biträde av en fördelningsintendent, i krig underställda högsta befälhavaren. Under dem sorterade de olika regementenas intendenter, med motsvarande ansvarsuppgifter inom sitt regemente.

J

Från 1860 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för jordbruket, dess binäringar, undervisningsanstalter samt kommunikationerna, efter 1863 också för veterinärväsendet och skiftes-, justerings- och kartverket. Jordbruksexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Under dem tjänstgjorde en protokollsekreterare, kammarförvant och kanslister. Under Jordbruksexpeditionen lydde Lantbruksstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet (med undantag för 1875–1892), Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna (senare Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) fram till 1892, Järnvägsstyrelsen fram till 1892, inspektören för fiskeriet, Kolonisationsstyrelsen, lantbruks- och mejeriläroverken, hushållnings- och lantbrukssällskapen och Meteorologiska centralanstalten. Expeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Lantbruksexpeditionen, sedermera till Lantbruksministeriet.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Rådstugurättens ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Från 1862 ledande ämbetsman för järnvägarna och de anställda vid järnvägarna, vilken verkade vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna. Järnvägschefens kansli lösgjordes 1877 från Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna och ombildades till det separata ämbetsverket Järnvägsstyrelsen.

K

Truppförband bestående av kadetter och befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i Räknekammaren under 1500-talet och vid Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret, Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till regeringssekreterare 1922.
Uppskattningsvis från 1560-talet till 1917 ett högre hovämbete inom kungens eller kejsarens och de övriga till regenthuset hörande personernas hovstater och uppvaktning. Kammarherren fanns i regentens eller de övriga personernas ständiga närhet. Fram till 1640-talet användes ofta benämningen kammarjunkare. Under 1700-talet och under autonoma tiden var kammarherre också titel utan därmed förbunden tjänstgöring vid hovet. Under autonoma tiden förlänades representanter ur den högsta statsledningen titeln verklig kammarherre hos hans kejserliga majestät. Enligt den första statskalendern i Sverige hörde 41 kammarherrar till hovstaten år 1729.
Manlig tjänare i hovtjänst, titel utan tjänstgöring i rang efter kammarherren, vilken han biträdde. År 1783 inrättades 24 nya kammarjunkartjänster av majors rang. Kammarjunkarkåren leddes av överstekammarjunkaren som hade generallöjtnants rang.
Kollegial styrelse för Räknekammaren på 1530–1540-talen, även titel för ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var kammarråd en titel för en furstes närmaste ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
Lägsta rangens tjänsteman i Kungliga kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa ämbetsverk (till exempel Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Sökande till ett ämbete, förtroendeuppdrag (ledamotskap av riks- och kommunalrepresentationer, lägre lärdomsgrad inom en fakultet vid ett universitet).
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement. Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen, fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått, mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket, Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna), Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten. Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens utskott och ministerierna).
Kollegial överstyrelse för Finlands civila styrelse, allmänna hushållning och rättsväsende samt den högsta rättsinstansen 1809–1918. Senaten gick formellt under namnen Regeringskonseljen för Storfurstendömet Finland (1809–1816), Kejserliga senaten för Finland (1816–1917) och Senaten för Finland (1918). Den bestod av ett justitie- och ett ekonomiedepartement som vid behov eller på kejsarens kallelse samlades till gemensamt plenum, senatens högsta beslutande organ. Som ordförande (i plenum och departementen) verkade generalguvernören med biträde av prokuratorn. Hans ersättare var fram till 1822 den i tjänsteår äldsta senatorn, därefter departementens viceordförande. Senatens tjänstemän utgjordes av referendariesekreterare och kamrerare, protokollsekreterare och biträdande kamrerare, kanslister, registratorer och extraordinarie kopister samt translatorer. Senaten hade överinseendet över läns- och distriktsförvaltningen, hovrätterna, Överkrigsdomstolen, konsistorierna och de centrala ämbetsverken allteftersom de uppkom. Senaten flyttades genom kejserlig kungörelse 1817 från Åbo till Helsingfors, där verksamheten inleddes den 1 oktober 1819. Senaten avskaffade sig själv under det gemensamma plenumet den 16 maj 1918, ratifierat av folkrepubliken Ryssland den 11 juni 1918 och upphörde i oktober 1918. Justitiedepartementet omvandlades till högsta domstol för det självständiga Finland, Ekonomidepartementet ändrade namn till Statsrådet den 27 november 1918.
Från 1809 regeringskonseljens, senare senatens, kansli som föredrog de av Kansliexpeditionens ärenden och utnämningar, befordringar och avsked som avgjordes av kejsaren. Kansliet verkade i anslutning till senatens plenum. Föredragningarna leddes av allmänna referendariesekreteraren. Vid kansliet tjänstgjorde också protokollsekreterare och kanslist, kopister och translatorer för ryska och finska. Kejserliga senatens allmänna kansli drogs in tillsammans med Kansliexpeditionen 1892 och uppgifterna överfördes till Ekonomiedepartementets kansli och övriga expeditioner.
Titel för person som avlagt examen i kirurgi för fältläkare. Kirurger, fältskärer, betraktades som hantverkare i ett eget skrå och avskilda från den akademiska medicinen. År 1797 fick fältläkarna möjlighet att genomgå en examen i kirurgi, och därefter fick de rätt att kalla sig kirurgie magistrar.
Uppsyningsman över skolklass.
Titel i Finland och Ryssland för civila ämbetsmän, med rang motsvarande kapten.
Borgmästare som skötte ärenden rörande handeln i en stad. Ibland kombinerades posten med andra ansvarsområden och kallades då handels- och politiborgmästare, eller justitie- och kommersborgmästare. Kommers- eller handelsborgmästare förekom i större städer, där flera borgmästare delade ansvaret för stadens högsta ledning. I Åbo började handelsborgmästaren på 1700-talet benämnas kommunalborgmästare. I Gamla Finland förekom benämningen kommersborgmästare endast sporadiskt.
Organ som tillsattes i S:t Petersburg efter freden i Fredrikshamn 1809. Kommissionen för finska ärenden hade i uppgift att handlägga ärenden som rörde storfurstendömet Finland för föredragning för kejsaren, samt att avge utlåtanden om organiseringen av förhållandena i Gamla Finland. Kommissionen bestod av fem ledamöter, av vilka två var finländare. Kommissionen bistods av ett kansli. Den drogs in 1811, då Kommittén för finska ärenden tillsattes. År 1812 tillsattes också en särskild granskningskommission för förhållandena i Gamla Finland.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Titel som ges åt personer som utmärkt sig i det kommunala livet eller i affärslivet.
Officer som för befäl över ett kompani och ansvarar för utbildningen och ordningen.
Byggnadstekniskt biträde vid Amiralitetet från och med slutet av 1600-talet. Från 1700-talet var konduktörerna officerare vid Fortifikationen, då konduktör motsvarade löjtnant och ”konduktör i läran”, sedermera underkonduktör, fänrik.
Tjänsteman vid Byggningsstaten, sedermera Slottsbyggnadsdeputationen och Slottsbyggnadsdirektionen samt Överintendentsämbetet.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets medborgare och verkar som offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul, konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Tjänstebeteckning för lägre tjänsteman eller befattningshavare vid en avdelning i statliga och kommunala verk sedan 1700-talet, till exempel vid postverket och Finlands Bank.
Under kommerskollegiums överstyrelse i Sverige verkande ämbetsverk 1752–1829 som leddes av en överdirektör. Kontrollverket verkställde införandet av enhetliga bestämmelser för kontrollstämpling av guld-, silver- och tennarbeten, utförde på magistraternas anmodan probering eller kemisk undersökning av metallhalter och inkasserade kontrollavgifter. Kontrollverket ersatte riksguardien. Det inrättades 1818 i storfurstendömet Finland för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen.
Centralt ämbetsverk grundat 1818 för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen. Verksamheten leddes av en föreståndare för kontrolleringen av guld-, silver- och tennarbeten. Under svenska tiden hade ett motsvarande kontrollverk funnits i Sverige.
Från 1800-talet vanlig beteckning på tjänsteman i myndighets eller enskilds tjänst, med huvudsaklig uppgift att övervaka och leda ett visst arbets- eller verksamhetsområde, i statlig tjänst främst inom post-, kommunikations- och tullverket samt inom handel och industri. Vid tullverket granskade kontrollören under 1800-talet skeppsdokumenten.
Benämning på ämbetsman under svenska tiden som var förordnad som allmän åklagare vid krigsrätt. ”Krigsfiskal” var även en benämning på en lägre tjänsteman i Krigskollegium, med administrativt ansvar för bl.a. den allmänna ordningen inom militären. Under självständighetstiden var krigsfiskal en benämning på allmän åklagare vid Överkrigsdomstolen fram till 1952 då Överkrigsdomstolen ersattes med Helsingfors hovrätt och krigsfiskalens uppgifter övertogs av hovrättens advokatfiskal.
Självständigt ämbetsverk under senatens militieexpedition 1819–1831,1855–1868 och 1880–1903, med uppgift att stationera, utrusta, proviantera och avlöna finska militären samt uppbära avgifterna för inkvarteringen av ryska militären i Finland. Under kommissariatet sorterade 1880–1903 uppbådsnämnder i varje uppbådsdistrikt, med en krigskommissarie som ordförande. Krigskommissariatet indrogs i samband med att den finska värnpliktsarmén avskaffades 1903.
Den ena av en hovrätts två avdelningar under autonoma tiden vilken fram till 1911 beredde, föredrog och expedierade alla brottmål som behandlades av hovrättsdomarna. Expeditionen verkade under en advokatfiskal, med biträde av en viceadvokatfiskal. Den kallades också kriminalfördelning, i motsats till civilexpedition, civilfördelning. ”Kriminalexpedition” ersattes från självständigheten av benämningen sektion, dock utan att man specifikt skiljde mellan civil- och kriminalsektion.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619 allmän domstol i första instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt. Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade tvistemål och de flesta brottmål, med självständig domsrätt dock endast över smärre brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.

L

Konungens troman sedan 1300-talet med uppgiften att som lagmansrättens ordförande memorera och recitera lagarna, utveckla och förklara dem samt döma i landsting och lagmansting. Från 1614 var lagmansämbetet ett högt juridiskt ämbete för behandling av från häradsrätterna vädjade civila mål. Fram till 1723 var ämbetet vikt för adelsmän. Lagmän fanns också i Gamla Finland 1721–1784 och 1797–1811. Under stora ofreden tillsatte de ryska ockupationsmyndigheterna lagmän som styresmän för de lagmansdömen som Åbo generalguvernement var indelat i från och med 1717. I fråga om uppgifterna motsvarade dessa lagmän närmast de svenska landshövdingarna. De utgjorde dock inom rättsskipningen en instans för sökande av ändring i de lokala domstolarnas domslut och hade funktionen som överexekutorer i tvistemål. I början av lilla ofreden tillsattes lagmän som styresmän i några av de finska länen för att ersätta landshövdingen, men de ersattes senare av överkommissarier som hade endast administrativa uppgifter. Lagmansämbetet avskaffades i Finland med rättsreformen 1868 och lagman blev därefter en hederstitel för erfarna hov- och rådstugurättsdomare samt häradshövdingar. Lagmanstiteln ersatte 1993 domartitlarna häradshövding och borgmästare.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en lagsaga också ett administrativt distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en lagsaga (Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Lägre tjänsteman på landskontoret i länsstyrelserna.
Landsstatens högsta ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare, länsnotarie och landskanslister.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Sammanfattningen av alla de i länen anställda lantmätarna; också budgeten för lantmäteriväsendet och dess inrättningar.
Medlem av beslutsfattande organ (till exempel ämbetsverk, domstol, senaten, rikskonseljen eller förening).
Lägre lärdomsskola i en till två klasser, senare upp till fyra klasser. Skolan meddelade grundläggande undervisning för inträde i högre skola. Enligt gymnasie- och skolordningen 1856 fanns tvåklassiga skolor i Åbo, Jakobstad, Helsingfors, Lovisa, Ekenäs, Raumo, Nystad, Tammerfors, Gamlakarleby, Kristinestad, Brahestad, Joensuu, på Åland, i Kexholm och i Sordavala. Enklassiga skolor fanns 1856 i Borgå, Björneborg, Nådendal, Tavastehus, Heinola, Kuopio, Nikolaistad (Vasa), Nykarleby, Kaskö, Uleåborg, Torneå, Kajana, S:t Michel, Jyväskylä, Nyslott, Viborg, Fredrikshamn och Villmanstrand.
Chef för ett forstrevir, ansvarade för vården och förvaltningen av de allmänna skogarna inom ett visst område (ett län).
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
Inspektor över skolväsendets praktiska utformning.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.
Fältöverstens närmaste man och ställföreträdare vid större administrativ militär enhet på en viss förläggningsort.

M

Föreståndare för lagerhus i stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd; tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på länets landskontor och förevisade magasinet för landshövdingen vid dennes inspektioner. Efter 1800 skulle förvaltaren göra upp månadsförslag över uppbörden och magasinets utgifter.
Titel för präst, också sådan som inte hade en ordinarie befattning.
Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var magister en titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Högsta förvaltningsorganet i städer med egen jurisdiktion. Benämningen magistrat ersatte efter 1619 den äldre benämningen råd. Stadslagen 1619 innebar också att magistraten i första hand representerade kronan i stället för stadens eget borgerskap. Under 1700-talet förklarades magistraten officiellt vara ett statligt organ. Magistraten skötte både stadens ekonomi- och politiärenden samt utgjorde som rådstugurätt allmän domstol i brott- och tvistemål. I större städer kunde rådstugurätten utgöra en särskild avdelning inom magistraten. Under stora ofreden fortsatte magistraterna verksamheten i flera av städerna i det ockuperade Finland. I Åbo fanns en tid vid sidan av den ordinarie magistraten en av ryska köpmän i staden upprättad rysk magistrat. I Gamla Finland verkade magistraterna och rådstugurätterna enligt svenska författningar cirka 1720–1783 och delvis 1797–1811, medan det 1784–1797 förekom stadsmagistrat av rysk modell. Ändring i magistratens/rådstugurättens beslut/domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. I Finland begränsades magistratens uppgifter 1865 till att verkställa och administrera stadsfullmäktiges beslut. Magistratens ordförande var stadens borgmästare med en eller flera rådmän som bisittare, i vissa fall med ytterligare en magistratssekreterare.
Ämbetsverk som grundades 1835 och lydde under Senatens finansexpedition. Manufakturdirektionen hade i uppgift att organisera en teknologisk utbildning i Finland och att stöda och främja manufaktur- och fabriksrörelsen i landet. Manufakturdirektionen grundade 1849 Helsingfors tekniska realskola, som 1872 ombildades till Polytekniska skolan. Direktionen fungerade även som sakkunnigorgan då senaten skulle meddela privilegier och ensamrätter för näringslivets olika områden, bl.a. i fråga om uppfinningsprivilegier (patent). År 1885 slogs Manufakturdirektionen ihop med Bergsstyrelsen och bildade Industristyrelsen.
Under svenska tiden civilmilitär tjänsteman som hade uppsikt över vården och förvaltningen av material, redskap, persedlar m.m.
Från 1797 tjänsteman i motsvarande uppgifter vid statliga verk och inrättningar eller vid privata företag.
Samlande beteckning för medicinalväsendets eller en viss korporations sjukvårdspersonal samt budgeten för sjukvårdspersonalens löner.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens ekonomiedepartement med ansvar för militärväsendet i Finland. Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren, Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Ministerstatssekreterarens närmaste tjänsteman och vikarie vid Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg 1834–1917. Motsvarande tjänst kallades åren 1811–1834 statssekreterareadjoint. Statssekretariatets två avdelningar för rysk och svensk korrespondens lydde närmast under adjointen.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett verk som kallades Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick Finlands Bank successivt rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.

N

Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.

O

Av regerande furste eller statschef instiftad institution, ursprungligen som efterbildning av de medeltida riddarordnarna med uppgift att belöna personer som på något sätt gjort sig förtjänta av utmärkelsetecken. Dessa bärs synligt och har oftast formen av det kristna korset.
Kategori inom riddarorden. De svenska kungliga ordnarna – förutom Serafimerorden – indelades i klasser, ursprungligen i den högre kommendörsklassen och den lägre riddareklassen.
Person i en överläggande eller beslutande församling som för ordet, leder förhandlingarna eller agerar som högste förtroendeman, oberoende av om han är vald till ordförande eller självmant leder ordet.
Kommissionslantmätare på ordinarie lön, i motsats till kommissionslantmätare som arbetade mot arvode.

P

Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Kyrkoherdes personliga adjunkt eller en fastanställd adjunkt i ett pastorat.
Befälsgrad under polismästaren och över poliskonstapel vid poliskammare i större stad tidigast från 1849, från 1903 vid ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en polismästare i ett polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
Föreståndare för poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en militär eller lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Borgmästare i större stad som ansvarade för stadens administrativa förvaltning och magistraten, till skillnad från justitie- och kommersborgmästaren. Politiborgmästare förekom i Stockholm från 1636, fanns 1897 i Helsingfors, Åbo, Viborg och Uleåborg.
Från 1811 postverkets styrelse i Finland, vilken ansvarade för förvaltningen av postväsendet, postdistrikten och övervakningen av postmästarna. Postdirektionen ersatte den postförvaltning som under autonomin fram till 1811 skötts av landshövdingarna och därförinnan av postdirektörskansliet i Stockholm. Postdirektionen lydde under Senatens kansliexpedition fram till 1869, därefter under Civilexpeditionen. Direktionen bestod av postdirektören som ordförande och postverkets tjänstemän. Från 1816 blev postdirektionen ett permanent ämbetsverk och den löpande verksamheten sköttes av ett postkansli, som leddes av postdirektören. Under postkansliet lydde ett räkenskapskontor, en expedition för avgående poster och en expedition för ankommande poster. Postdirektionen ersattes 1881 av Poststyrelsen.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812 titel på chefen för postväsendet. Denna tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Under autonomin en postförvaltares närmaste man och tjänstebiträde.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Kameral räkenskapsförande avdelning vid Generalpostkontoret i Stockholm. Under autonomin benämndes postdirektionens räkenskapskontor i Helsingfors även postkammarkontor.
Sammanfattningen av postverkets alla tjänstemän och budgeten för deras löner som gavs 1673, 1685, 1698, 1724, 1741 och 1757. Under 1760-talet omstöptes poststaten. Den löpande förvaltningen sköttes ursprungligen gemensamt av postmästaren i Stockholm och Kanslikollegium (rikskanslern). Ansvaret fördelades 1669–1685 mellan Kansli- och Kammarkollegium, postdirektören och Statskontoret. Efter 1685 förvaltade Kanslikollegium postväsendet efter dess stat, medan Kammarkollegium övervakade postmästaren och postkamreraren som skötte den löpande förvaltningen såsom ekonomiskt självförvaltande statsorgan (affärsdrivande verk). Sedermera användes termen poststat endast om postverkets budget.
Ledande tjänsteman vid statligt ämbetsverk 1529–1809, till exempel kollegium eller hovrätt, eller en av Kunglig Majestät förlänad titel för ett samfunds ordförandeskap, till exempel i domkapitel, vetenskapsakademi eller borgmästare vid magistrat. Sedan 1918 är ”president” titel på republiken Finlands statsöverhuvud samt på den ledande tjänstemannen vid Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen, Arbetsdomstolen och hovrätterna.
Innehavare av befattning i den högsta kategorin av lärartjänster vid universitet, högskola eller akademi. ”Professor” är även en titel för chefsbefattning vid vetenskapliga institutioner och hederstitel förlänad av Kunglig Majestät, från 1918 republikens president. Enligt rangordningen 1735 hade professorerna rangklass 36.
Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Fristående expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919 Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli. Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie, kanslist och kopister.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra protokoll vid sammanträde, rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens departement och expeditioner och fungerade då som beredande och föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Tjänstebeteckning för protokollförande tjänsteman vid hovrätt eller kollegium och vid Justitierevisionen under svenska tiden, senare också i Krigsdomstolen, i tjänsteställning närmast över de andra notarierna (kanslisterna och registratorerna), och under (revisions)sekreterarna, förste notarie.
Statligt avlönade läkare på landsbygden. De första tillsattes redan på 1600-talet i Sverige. År 1750 tillträdde den första provinsialläkaren i Finland sin tjänst. Provinsialläkaren övervakade distriktets allmänna sjuk- och hälsovård, sjukvårdspersonalen, sjukhusen och apoteken. De tillsattes av Collegium medicorum, från 1811 av Collegium medicum, från 1827 av Överstyrelsen för medicinalverket. Till uppgifterna hörde även att bekämpa epidemier och att utföra obduktioner. År 1832 fastslogs att provinsialläkaren fick ha privat praktik endast om det inte inkräktade på hans tjänsteuppgifter. Tyngdpunkten i provinsialläkarens uppgifter skulle då också ligga på förebyggande hälsovård. Från år 1857 skulle provinsialläkaren årligen skicka in en skriftlig rapport om tillståndet i distriktet till Överstyrelsen för medicinalverket. Provinsialläkartjänsterna indrogs 1939.

R

Under svenska tiden titel för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.
Under svenska tiden tjänstebeteckning för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk som tillhörde den ekonomiska förvaltningen (Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens Ständers Bank), med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreteraruppgifter. Tjänstebeteckningen ersattes i Sverige 1809 med referendarieråd, medan referendariesekreterare fortsatte att användas i det autonoma Finland.
Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen expeditör och upphöjdes till tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen överregistrator av rangklass nio.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett universitet sedan 1612 och förste läraren vid ett gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala, Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (rector magnificus) och för en till honorär rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Tjänsteman vanligen av lägre rang, med uppgift att övervaka revisionen och finansförvaltningen inom diverse centrala räkenskapsförande ämbetsverk, inklusive militärens motsvarande civilförvaltning. Under 1600-talet var ”revisionskommissarie” tjänstebeteckning för föreståndaren för Nedre justitierevionens revisionskontor. ”Revisionskommissarie” var även titel för vissa ämbets- och tjänstemän med revisionsuppgifter inom Kammarrätten och dess föregångare och under 1700-talet för Generaltullarrendesocietetens revisionskontor.
Kontor i ämbetsverk för revision av statens räkenskaper och granskning av central- och regionförvaltningen. Föregångare var Räknekammaren och Revisionskammaren i anslutning till Kgl. Maj:t kansli, från 1637 Kammarrevisionen vid Kammarkollegium (vid sidan av dess överordnade organ Revisionskansliet under ständernas revisionsexpedition från 1719). Mellan 1809 och 1917 Revisionskontoret under senatens ekonomiedepartement.
Ursprungligen titel på person som reviderar eller bearbetar myndighetstext, sedermera titel på en tjänsteman inom vissa statliga ämbetsverk med ansvar för revision av ämbetsverkets och underlydande myndigheters räkenskaper.
Myndig manlig medlem av förnäm släkt som på grund av sin ställning och sina privilegier förlänade av fursten var skyldig att göra krigstjänst till häst. I Sverige började titeln förekomma speciellt under Magnus Ladulås tid. Terminologin genomfördes konsekvent i Alsnö stadga där gästningsfrälset också omfattade riddare och svenner till vapen. Riddaren dubbades under ceremonier och festligheter efter kontinentala förebilder. Titeln förekommer i uttrycket Ridderskapet och adeln som betecknar adelsståndet. Riddarhus och inom denna institution riddarklassen (andra klassen) är ord som skapats utgående från denna betydelse.
Titel och grad inom ordensväsendet, den lägsta gradbeteckningen inom det svenska kungliga ordensväsendet.
Tjänsteman vid riddarhus som indrev de till riddarhuset hörande medlen samt beredde och föredrog riddarhusets finanser för direktionen.
Sekreterare för den politiska korporationen ridderskapet och adeln (adelsståndet). Uppgiften uppkom då adelsståndet 1626 organiserade sig i ett riddarhus under en riddarhusordning. Finlands ridderskap och adel organiserade sig 1818, men hade en riddarhussekreterare sedan lantdagen i Borgå 1809. Riddarhussekreteraren är sekreterare vid adelsmöte och i Riddarhusets direktion.
Politisk rådsförsamling 1719–1772 som verkade som rikspartiernas ledande beslutsorgan, under perioden 1809–1816 myndighet som överlade (och beslutade om) regeringsärenden.
Sedan medeltiden medlem i stadens råd, senare magistrat. Fram till 1471 skulle hälften av rådmännen vara tyskar och två av rådmännen sköta rättsskipningen på stadens torg. Rådmännen bistod borgmästaren i stadens förvaltning och i rättsskipningen vid kämnärsrätt och/eller rådstugurätt. De rådmän som hade juridisk bildning betecknades från 1600-talet som litterata, medan de som saknade sådan bildning betecknades illiterata. Beroende på uppgift eller kompetensområde kunde de också ha andra epitet, såsom politirådman eller justitierådman.
Från 1619 en stads allmänna domstol i brottmål och tvistemål i lägsta instans, förutom i städer med kämnärsrätt. Där var rådstugurätten fram till 1868 allmän domstol i andra instans för tvistemål och mindre brottmål, men fortfarande lägsta instans för grova brottmål. Ändring i rådstugurättens domslut kunde sökas i hovrätten. Som rådstugurätt fungerade magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, eller i större städer en särskild avdelning sammansatt av justitieborgmästaren och justitierådmän. I städerna i Gamla Finland fungerade rådstugurätter enligt svenskt regelverk 1721–1783 och 1797–1811.

S

Biträde hos (vid behov vikarie för) tjänsteförrättande sekreterare, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg.
Tjänstebeteckning för person anställd eller utsedd för att avfatta kungliga skrivelser, skriva brev, föra protokoll och upprätta diverse handlingar inom Kunglig Majestäts kanslis verksamhetsområde.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra protokoll och uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde. Sekreterare förestod även viss avdelning, expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare. Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 Kejserliga senaten för Finland. Justitiedepartementet övervakade rättsväsendet i storfurstendömet Finland och utövade den högsta domsmakten i egenskap av besvärsdomstol. Justitiedepartementet utnämnde (från 1812) domare, behandlade besvär över tjänstebefordringar samt hovrätternas och Överkrigsrättens beslut, administrerade dödsdomarnas verkställighet och föredragningen av nåde- och dispensansökningar för kejsaren. Som ordförande för departementet fungerade generalguvernören, medan den i tjänsteår äldste senatorn fungerade som ersättare fram till 1822, därefter en senator som utsetts till departementets viceordförande. Från 1892 fanns det en justitieexpedition som handlade en del av Justitiedepartementens ärenden i Senatens ekonomiedepartement. Justitiedepartementet ombildades 1918 till Högsta domstolen.
Från 1809 titel för person som av ryska kejsaren mottagit ett hedersuppdrag, i bl.a. Kejserliga senaten för Finland. Från 1857 blev senator en statlig tjänstebeteckning för senatens viceordföranden (rangklass tre) och övriga ledamöter (rangklass fyra), vilket innebar att ledamoten gav upp sitt tidigare ämbete. Senatorerna var ursprungligen 14 till antalet, av vilka hälften skulle vara adelsmän och samtliga finska undersåtar. De utnämndes (utan ansökan eller förslag) av kejsaren på tre år i enlighet med en senatsoktroj från 1816. Beteckningen senator ersattes efter självständigheten med minister.
Tjänstetitel under 1500–1800-talen på person med uppgift att utöva uppsikt över och förvalta skatteuppbörd och en stats eller furstes ekonomiska tillgångar och egendom. Skattmästare förekom även i en provins eller vid en institution (till exempel riksens skattmästare). Sedermera blev ”skattmästare” titel för person som handhar den ekonomiska förvaltningen i tjänst eller som förtroendevald inom en institution (till exempel ordens-, student-, akademi-, vetenskaps-, m.m. ) eller förening, även kallad kassaförvaltare, kassör.
Person som (mer eller mindre) i civilt yrke utför arbete förenat med skrivgöromål (till exempel skrivbiträde, häradsskrivare, kopist, bokhållare och kontorist).
Vid slott anställd eller verksam läkare för hovfolket, också tjänstebeteckning för läkare anställd vid slottsfängelse eller dylikt fängelse (till exempel år 1818 i Åbo, Kastelholm och Heinola).
Predikant som tjänstgjorde vid slottskyrka, slottskapell eller slottsfängelse. En slottspredikanttjänst inrättades vid Åbo slottsförsamling 1684. Om predikanten samtidigt var kyrkoherde i en församling kallades han slottspastor, och slottskaplan om han hade tjänst i en annex- eller kapellförsamling. Efter 1823 skulle han också sköta präståliggandena på lasarettet och kurhuset i samma stad. Slottspredikanterna ersattes under 1860-talet med fängelsepredikanter.
Tjänsteman inom ett visst bevakningsområde som ansvarade för verksamheten och inspektionerna av slussanläggningar.
Fastanställd präst, motsvarande en kaplan, som var avlönad av församlingen eller av flera församlingar. Sockenadjunkter förekom ännu på 1930-talet, särskilt i församlingar med stor befolkning. De fungerade som församlingens andra fastanställda präster, vid sidan av kyrkoherden.
Militär grad i den svenska armén 1750–1833 med tjänsteställning mellan kapten och löjtnant. Före 1750 kallades motsvarande grad kaptenslöjtnant. I Ryssland utgjorde stabskapten från och med 1797 den tionde rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”. Graden förekom i den finska militären under autonoma tiden.
Högre officer som tjänstgör vid en militär stab. Åren 1751–1752 infördes befattningarna stabsfänrik, stabslöjtnant och stabskapten inom den indelta armén. De fick lägre lön än motsvarande befattningshavare vid de värvade regementena. I andra regementen än infanteriregementet i Österbotten innehade stabsofficerarna två boställen: ett som stabssäte och ett som löneboställe.
Tjänsteman i stad med uppgift att bevaka statens (kronans) rätt och fungera som åklagare särskilt i finansrättsliga mål. Stadsfiskalen verkade under svenska tiden först under riksdrotsen, senare under Stadsfiskalkontoret, med borgmästaren i staden som närmaste förman. Uppgifterna utökades på 1700-talet med utmätnings- och polisärenden, med stadsvakterna som närmaste underordnade. I de så kallade gamla städerna blev stadsfiskal en tjänstebeteckning för rådstugurättens åklagare. Stadsfiskalerna utnämndes efter 1922 av justitiekanslern efter att magistraten och landshövdingen hade hörts i saken, och arbetar enligt en av denne fastställd arbetsordning.
Tjänsteman i stad med uppgift att leda stadens mätningsväsende, fastighetsbildning och -registrering, ursprungligen den ingenjör som upptogs på ämbetskollegiets stat i Stockholm 1672. Termen används också om en bisyssla som sorterade under byggnadsnämnden i en stad och utfördes av en ingenjör som verkade i staden. Tjänsterna började inrättas i Finland från 1823, på förslag av Intendentkontoret. I början av 1900-talet saknade ännu de flesta mindre städerna en dylik. I Helsingfors var stadsingenjören chef för byggnadskontoret.
Föreståndare för en järnvägsstation vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Tjänsten kombinerades ibland med poststationsföreståndarens. Sedermera var stationsinspektören, som förkortat kallades stins, avdelningschef för en större järnvägsstation. Från 1922 sorterade stationsinspektörerna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Sekretariat i S:t Petersburg som omfattade Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, kanslersämbetet och Senatens passexpedition. Tidigare hade kansliet, som ansvarade för föredragningen av finska ärenden inför kejsaren, verkat i anslutning till Kommittén för finska ärenden, som upphörde då statssekretariatet inrättades 1826. Statssekretariatet leddes av statssekreteraren som 1834 erhöll titeln ministerstatssekreterare. Statssekreteraren biträddes av en sekreteraradjoint, från 1834 kallad ministerstatssekreterareadjoint. Vid statssekretariatet verkade också kanslersämbetet vid Kungliga akademien i Åbo som 1827 bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet. Passexpeditionen gick efter 1848 under namnet Finska passexpeditionen.
Titel för person med professors rang, som var chef för universitetets ordningsmän (pedeller). Studentinspektorn övervakade ordningen bland studenterna och hade befogenheter som påminde om en poliskommissaries.
Förestods av en ståthållare, överståthållare eller gubernator. Finland bildade ett ståthållardöme, tidvis två. Ståthållarna saknade (till skillnad från de medeltida slottsherrarna) kontroll över skatterna, som indrevs av fogdarna.
Myndighet för översyn och förvaltning av brandsäkerheten i städerna samt försäkrings- och ersättningsverksamheten.
Person med uppgift att sköta ekonomisk förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.

T

Inom det svenska rättssystemet det territoriella område, i Finland oftast en eller ett par socknar, som utgjorde rättsområde för en häradsrätt. Flera tingslag under samma häradshövding bildade en domsaga. Lagmansrättens rättsskipning ägde rum vid ting som hölls lagmanstingslagsvis. Denna ordning gällde även i Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätt och lagmansrätt var verksamma.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Titulärråden tillhörde nionde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland, motsvarande militärgraderna underkapten och löjtnant. Tilltal: Vaše blagorodie” (sv. Eders/Ers välborenhet, fi. Teidän vapaasukuisuutenne, ty. Euer Wohlgeboren).
Tjänsteman som var förordnad att sköta en viss tillfällig tjänst eller anställd som extraordinarie i anslutning till en stadigvarande tjänst. Motsats: tjänst på stat.
Tjänsteman som ledde ett tulldistrikt. Tulldistriktschefen övervakade att personalen vid de enskilda tullkamrarna följde instruktioner från Generaltulldirektionen, senare från Tullstyrelsen.
Finskt kontor som inrättades i S:t Petersburg för exporthandeln från Ryssland till Finland.
Ursprungligen bisittare i sjötullrätten, grundad 1678, senare också i accisrätten, övergående under autonoma tiden i betydelsen särskild åklagare vid tullverket som på förordnande drev tullmål i underrätterna, av rangklass 13 (1892). Sedan självständighetstiden samlande benämning på tjänstemän vid tullverket som stod till tullstyrelsens förfogande när det gällde inspektering, övervakning och expediering.
Inom den svenska tullförvaltningen från 1730-talet benämning på chefen för tullkammare eller ledande tjänsteman vid större tullkammare. Vid tullförvaltningen i Gamla Finland förekom under senare hälften av 1700-talet tullförvaltare som högre tjänsteman vid tullkammare.

U

Militär grad under en löjtnant. Graden infördes i Sverige 1835 som lägsta officersgrad. Underlöjtnant var den lägsta officersgraden i den finska flottan. I Ryssland utgjorde underlöjtnant fram till 1764 den tolfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltal: ”Vaše blagorodie”.

V

Honorärtitel av andra rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoschoditel´stvo” (sv. Eders/Ers excellens, fi. Teidän korkeaylhäisyytenne, ty. Eure hohe Excellenz). Den bars i första rangklassen av universitetets kansler, det vill säga storfursten av Finland, och i andra rangklassen av universitetets vicekansler. Verkligt geheimeråd motsvarade militärgraderna krigsmarskalk och generalamiral, respektive general och amiral.
Titel för högre ämbets- eller tjänsteman vid universitet och inom andliga eller världsliga ordnar. Vice kanslern ersatte den ordinarie högsta styresmannen vid dennes förfall. Under 1700-talet och autonomin skötte vice kanslern i praktiken kanslerns ämbetsuppgifter då kanslersämbetet i regel innehades av rikets tronföljare.
Vicekonsuln kan ansvara för en viss del av en konsuls distrikt, men i allmänhet är vicekonsuln skyldig att biträda sin närmaste överordnade inom hela dennas verksamhetsområde.
Bisittare till person som för ordet och leder förhandlingarna i en överläggande eller beslutande församling.
Hederstitel för prästman eller ställföreträdare till ordinarie eller extra ordinarie pastor.
Presidentens ställföreträdare i stat, ämbetsverk, domstol eller domkapitel. Statsministern fungerar sedan 1918 som vicepresident.
Statligt anställd person som justerade måttkärl och vikter. Tidigare kallades han inspektor över mått, mål och vikt.
Centralt ämbetsverk som 1925 ersatte Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna och som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Från början var Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen indelad i en kanalavdelning, en vattendragsregleringsavdelning, en vägavdelning och en broavdelning. Dessutom fanns det en hydrografisk byrå samt kansli och kamrerarkontor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen leddes av en generaldirektör, och den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ersattes 1964 av Väg- och vattenbyggnadsverket.

Ä

Specialdomstol som i första instans undersökte och avgjorde tvistemål rörande fastighetsbildningar och besvär över lantmäteriförrättningar, sedermera också planering av jordområden. Ägodelningsrätten grundades 1776 som tillfällig domstol för storskiftet, med socknen som domkrets. Tidigare hade ekonomideputationen skött skiftesmål. Ägodelningsrätten blev en fast domstol i Viborgs län 1816, i övriga Finland 1913, med ett eller flera län som domkrets. Ägodelningsrätten sorterade först under länsstyrelsen, efter 1783 under berörd hovrätt. Den bestod av en lagfaren domare, länslantmätaren och förrättningslantmätaren som extra inkallad samt ett antal jordägare valda av socknen, efter 1913 häradet, senare kommunen. Beslutet kunde överklagas till regenten under svenska tiden, under autonomin till Justitiedepartementet via guvernören och efter 1918 till hovrätten. Ägodelningsrätten ombildades 1972 till Jorddomstolen varefter uppgifterna överfördes på tingsrätterna.

Ö

Under svenska tiden lagkunnig tjänsteman inom hovstaten och benämning på den högste bland militära auditörer, efter 1837 lagfaren icke militär tjänsteman vid Överkrigsdomstolen. Titeln motsvarade vanligen militärgraden överstelöjtnant. Benämningen användes också om motsvarande tjänsteman och ordförande i Överfältkrigsrätten efter 1920. Överauditörerna utnämndes under autonoma tiden av senatens justitiedepartement.
I vissa centrala ämbetsverk tjänstebeteckning för överdirektörens närmaste man och ersättare eller verkets högsta regionala tjänsteman (till exempel i Forststyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet) från 1848 till 1920-talet.
Från 1861 ämbete och ämbetsman som lydde under Centralstyrelsen för skolväsendet, från 1869 under Överstyrelsen för skolväsendet. Överinspektören för folkskolorna inspekterade folkundervisningen och föreslog åtgärder för dess förbättrande och biträdde – sedan folkskolorna började inrättas– överstyrelsen i dess uppgift att ha överinseendet över folkskolväsendet. Överinspektören verkade från 1863 som direktor för det då inrättade folkskoleseminariet och 1869–1918 som ledamot vid Överstyrelsen för skolväsendet. Tjänsten drogs in när Skolstyrelsen bildades 1918.
Civilmilitär tjänsteman i Amiralitetskollegium under svenska tiden. Överkommissarien var chef för Amiralitetets allmänna skrivare, kassörer och hantverksmästare och räknades till kammarbetjänte. Från och med självständigheten var överkommissarien den högste bland kommissarierna, särskilt bland poliskommissarierna vid ordningspolisen i Helsingfors där överkommissarien var föreståndare för ett av vaktdistrikten.
Det officiella namnet på Överkrigsdomstolen under den tid som inspektören för lotsverket var domstolens ordförande 1816–1818 och särskilt 1837–1884. Den ombildades 1884 till Kejserliga Överkrigsdomstolen i Finland.
Under svenska tiden tjänsteman på Krigskollegiums kammarstat under 1600–1700-talen som näst under överintendenten ansvarade för militärens utrustning, beklädnad och utfodring, en uppgift som senare överfördes på intendenturväsendet.
Bergsstatstjänsteman tillsatt för hela riket år 1751. Övermasmästaren bistod järnkontorets fullmäktige och styrelse med tekniskt kunnande om brukshanteringen. Från 1755 hade övermasmästaren säte i Nora. Under autonomin fanns en övermasmästare vid Bergsstyrelsen.
Från 1851 användes namnet Överstyrelsen för lantmäteriet för den tidigare Lantmäteriöverstyrelsen. Åren 1851–1863 hörde forstväsendet till ämbetsverkets förvaltningsområde och det officiella namnet var under denna period Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet. Fram till 1892 hörde även justeringsväsendet och Justeringskommissionen till förvaltningsområdet, varför ämbetsverket också kallats Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Ämbetsverket sorterade fram till 1860 under Finansexpeditionen, därefter fram till 1875 under Jordbruksexpeditionen, fram till 1892 under Kammarexpeditionen och därefter på nytt under Jordbruksexpeditionen. Överstyrelsen för lantmäteriet ersattes 1916 av Lantmäteristyrelsen.
Från 1860 centralt ämbetsverk för skötseln av väg- och vattenförbindelser, vilket lydde under senatens jordbruksexpedition och ersatte Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Överstyrelsen förestods av en överdirektör, som både var ordförande för styrelsen och chef för ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som var indelad i sex verksamhetsdistrikt. År 1887 ersattes Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.