Lista över hänvisningar
Ruuth, J.W.
, Viborgs stads historia II
1906
.
A
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
I Ryssland från 1785 organ för medlemmarna i guvernementens och kretsarnas adelskorporationer, med uppgift att välja guvernementsadelsmarskalk och adlig deputeradeförsamling samt adliga ledamöter och bisittare till domstolar och ämbetsverk.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
I Ryssland 1785–1798 och från 1802 organ inom stadssjälvstyrelsen bestående av sammanlagt tolv företrädare för de sex invånarklasserna och valda för treårsperioder av folkförsamlingen. Dess viktigaste uppgift var att välja medlemmar representerande de sex invånarklasserna till sexmannastadsrådet. I städerna i Gamla Finland förekom allmänna stadsråd 1787–1797 under ståthållarskapsperioden, i vilka endast fyra av de sex invånarklasserna var företrädda. Dessa stadsråd valde fullmäktige till fyramannastadsråden.
I Ryssland från 1785 verkställande organ för skråhantverkarnas självstyrelse i städerna som även hade domstolsfunktioner. Motsvarande dömande uppgifter utövades i städerna i Gamla Finland 1785–1797 under ståthållarskapsperioden av den domstol som kallades ”Amtsgericht” och som var underställd stadsmagistraten.
Parallell benämning på andlig styrelse inom ortodoxa kyrkan. Se andlig styrelse.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns lutherska församling.
B
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
I Gamla Finland förekommande benämning på rådman som under borgmästaren ansvarade för organiseringen av brandsyn, brandförebyggande verksamhet och brandbekämpning.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvar för byggnadstillsynen.
D
Benämning som en tid var i användning för avdelningen för flickor vid huvudskolan i Viborg.
Vid huvudskolan i Viborg 1788–1805 verksam klass eller avdelning för flickor med tyska som undervisningsspråk. Det officiella namnet ”Demoisellen-Klasse der Haupschule” ändrades år 1800 till ”Demoisellen-Schule”. Dess verksamhet fortsattes 1805 av den självständiga dotterskolan.
Ibland förekommande benämning på diatschok.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
I Ryssland från och med början av 1700-talet värdighet och tjänstetitel (rangklass 8 eller högre) för högre militärläkare och även civila läkare som dock inte förutsatte vid utländskt unversitet förvärvad medicine doktors grad. Det fanns olika nivåer av allmänna doktorstjänster, såsom ”äldre doktor” (staršij doktor) och ”ledande doktor” (glavnyj doktor). De ledande läkarna vid guvernementsmedicinalförvaltningarna, det vill säga inspektören, operatören och ackuschören, hade titeln doktor.
Svenskspråkig benämning för innehavaren av den ryska prästvärdigheten ”protoierej”, då denne tjänstgjorde som ordförande i andliga styrelsen i Gamla Finland. Under den autonoma tiden från och med 1892, då Finland blev ett ortodoxt biskopsstift, och ännu 1918 kallades de ”proroierej” som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg och samtidigt var medlemmar av det andliga konsistoriet för domprost.
I Gamla Finland från och med 1805 skola för flickor i kretsstäderna med tyska som undervisningsspråk. De utgjorde en fortsättning på den flickundervisning som tidigare getts vid normalskolorna i Gamla Finland. Benämningen fruntimmersskola kom i bruk efter att Gamla Finland förenats med storfurstendömet.
E
I Gamla Finland i vissa lutherska församlingar tjänstetitel för präster som hade hand om församlingens ekonomi.
I Ryssland genom skolreformen 1803/1804 skapad allmänbildande elementarskola för barn tillhörande alla stånd med syftet att förbereda eleverna för fortsatt skolgång i kretsskolorna. I Ryssland skulle sådana inrättas inom ramen för församlingarna. I Gamla Finland fanns elementarskolor med tyska som undervisningsspråk endast i kretsstäderna från och med 1805. De organiserades av den världsliga skolförvaltningen, inte inom ramen för församlingarna.
F
I städerna i Ryssland från och med 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningarna med uppgift att upprätta handlingarna för fastighetstransaktioner. Denna tjänsteman verkar ha saknats i Gamla Finland.
I Ryssland från 1785 självstyrelseorgan i städerna, med uppgift att välja stadsöverhuvud och medlemmar till allmänna stadsrådet. Städernas sex invånarklasser var berättigade att delta i folkförsamlingen, emellertid med tillämpande av census enligt stadens storlek. I Gamla Finland förekom sådana folkförsamlingar under ståthållarskapsperioden 1787–1797, men i dem var endast tre eller fyra av invånarklasserna representerade.
I Ryssland från 1725 benämning på medlem i stadsråd. Från 1785 benämning på medlem i allmänna stadsrådet samt på medlem i sexmannastadsrådet. Mandatperioden var tre år. I Gamla Finland valdes fullmäktige till allmänna stadsrådet och till fyrmannastadsrådet under ståthållarskapsperioden 1787–1797.
I Gamla Finland 1787–1797 under ståthållarskapsperioden motsvarighet till sexmannastadsrådet i de ryska städerna, vilket leddes av ett stadsöverhuvud. Till skillnad från på annat håll i Ryssland var stadsinvånarna i Gamla Finland indelade i endast fyra invånarklasser.
I det svenska riket och i Ryssland överlåtelse av uppbörden av kronan eller annan innehavare tillhöriga monopolrättigheter mot erläggande av arrendeavgift. Under perioden 1620–1635 överlät svenska kronan i praktiken nästan hela skatteuppbörden åt privata intressenter. Förpaktaren förband sig då att leverera en viss summa vid en viss tidpunkt, men fick behålla ett eventuellt överskott som uppstått vid uppbörden. Till de monopol som tidvis utarrenderades hörde rättigheterna till brännvinsbränning och krögeriverksamhet men även uppbörden av tull och accis.
G
I Ryssland fanns vid garnisoner skolor för soldaters barn från och med 1702. Vid varje regemente skulle 1721–1798 finnas en skola för soldatbarn, vilka var förpliktade till militärtjänstgöring. Benämningen på dessa skolor var 1731–1798 garnisonsskola, 1798–1805 soldatbarnhusinrättning, från och med 1805 kantonistskola. I anslutning till dessa skolor fanns även andra specialläroanstalter. I Gamla Finland fanns från och med förra hälften av 1700-talet sådana skolor i anslutning till garnisonerna och vid inrättningen i Viborg från och med 1810 en ingenjörsskola.
I staterna kring Östersjön borgarkorporationer, vanligen så att de ledande handelsmännen hörde till ”Stora gillet”, hantverkarna till ”Lilla gillet” eller ”Mindre gillet”. I Ryssland var gillena, till antalet två eller tre, från och med 1721 klasser till vilka stadsinvånarna hänfördes enligt aktivitet eller förmögenhet. Från och med 1742 hänfördes endast handelsmän till gillena. Gillessystemet omorganiserades 1775 och på 1780-talet, varvid förmögenhetens storlek blev bestämmande faktor för tillhörigheten till de tre skattegillena och de handelsrättigheter som medlemskapet medförde. Medlemmarna i de tre gillena bildade från och med 1785 en av de sex invånarklasserna i städerna. I Gamla Finland infördes skattegillena 1787 och de existerade till 1812.
I Ryssland från 1785 en av de invånarklasser stadsinvånarna var indelade i. Denna invånarklass bestod av köpmän som hörde till de tre skattegillena, så kallade köpmän av första, andra och tredje gillet. Det ryska gillesystemet infördes i Gamla Finland 1787 och var i bruk ända till 1812.
I Ryssland från 1766 ledare för adelskorporationen i ett guvernement vars uppgifter reglerades i detalj 1785. Adelsmarskalken (rangklass 4), som valdes för treårsperioder, hade i uppgift att tillvarata adelns intressen. Förutom ordförande i korporationens organ var han även ordförande i adliga förmynderskapsämbetet och deltog som företrädare för adeln också i vissa andra myndigheters verksamhet. Även i Gamla Finland leddes adelskorporationen av en guvernementsadelsmarskalk.
Officiell benämning på gymnasierna i de ryska guvernementsstäderna från och med 1803/1805.
Benämning på poliskommando i guvernementsstad.
En av de de parallella benämningarna på 1800-talet på de poliskommandon som fanns i Ryssland från och med 1782 och i Gamla Finland 1784–1810.
I Ryssland från 1775 till slutet av århundradet administrativt ämbetsverk för ärenden rörande städerna och överdomstol i ett ståthållarskap/guvernement. Samma benämning användes redan 1720–1775 men för stadsadministrativa organ av annan karaktär. Hos guvernementsmagistrat kunde ändring sökas i domslut som fattats av stadsmagistraterna samt övriga domstolar i städerna. Ändring i guvernmentsmagistratens domslut kunde sökas hos civil- och kriminaltribunalen. I Gamla Finland fanns en guvermentsmagistrat i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från och med 1797 ämbetsverk för förvaltningen av sjuk- och hälsovården, särskilt den militära, i ett guvernement. Dessa medicinalförvaltningar lydde först under Medicinalkollegiet och 1803–1811 under Inrikesministeriets medicinalförvaltning. Kretsläkarna och den militära hälsovårdspersonalen samt hospitalen, lasaretten liksom även de statliga och privata apoteken var underställda medicinalförvaltningen i guvernementet. Guvernementsmedicinalförvaltning fanns i Gamla Finland 1797–1813.
I Ryssland från och med 1797 chef för medicinalförvaltningen i ett guvernement och för de civila läkarna samt en tid även för militärläkarna i guvernementet. Inspektören hade titeln stadsfysikus (rangklass 8) och lydde under Medicinalkollegiet och från och med 1803 under Inrikesministeriet.
I Ryssland från och med 1797 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltning och chef (rangklass 8–10) för dess kirurgiska avdelning. I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1813 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från och med 1726 läroverk, där avlagd examen gav behörighet för statstjänst och rättighet att inleda universitetstudier. I varje guvernementsstad fanns från och med 1803/1805 ett gymnasium som var allmänbildande läroverk och öppet för manliga elever tillhörande alla stånd. Undervisningen vid dessa gymnasier, som efterträdde huvudskolorna i guvernementsstäderna, förberedde eleverna för universitetsstudier. I Gamla Finland fanns från och med 1805 ett guvernementsgymnasium i Viborg med tyska som undervisningsspråk.
Från 1785 en av städernas sex invånarklasser i Ryssland. Till denna klass av stadsinvånare hörde personer bosatta på annan ort eller i utlandet, vilka skrev in sig i en stad för att där bedriva borgerlig näring. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass, eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
H
I Ryssland från 1765 tulltjänsteman som övervakade inkommande handelsskepp och lossandet av deras last. I hamnstäderna i Gamla Finland fanns hamnmästare som avlönades av staden.
I Ryssland 1783–1804 högre allmänbildande läroanstalt öppen för barn, i praktiken dock för pojar, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje guvernementsstad. Huvudskolorna omorganiserades 1804 till gymnasier. I Gamla Finland verkade en huvudskola i Viborg 1788–1804 med tyska som undervisningsspråk. I denna skola undervisades även flickor i särskilda klasser.
I Ryssland 1782–1803 central kollegial myndighet, till 1802 direkt underställd regenten, därefter lydande under Folkupplysningsministeriet, för organiseringen av skolförvaltningen och ombesörjandet av läromedel för skolorna. Under denna myndighet lydde Tyska skoldirektoriet som var centralmyndighet för skolväsendet i Gamla Finland.
I
I Ryssland från förra hälften av 1700-talet truppenheter för planering, byggnad och underhåll av fästningsanläggningar. Ingenjörskommandona lydde under fortifikationens distriktsförvaltning, det vill säga ingenjörsdepartementen och ingenjörsdistrikten. I Gamla Finland fanns sådana kommandon i de befästa städerna.
Den ryska termen ”inspektor”, som på svenska och tyska på 1700-talet återgavs med ”inspekteur/Inspekteur”, förkommer senare på svenska i regel i formen ”inspektor” med undantag för militären, där formen ”inspektör” är rådande. Därför har i fråga om militära ämbeten använts den svenska formen ”inspektör”.
J
Rådstugurättens ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
En av flera borgmästare i en stad, vilken ansvarade för en justitieborgmästares och kommersborgmästares ansvarsområde. Benämningen förekom i Gamla Finland, även i städer med endast en borgmästare.
Lagfaren (litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i Gamla Finland under perioden 1797–1811.
K
I Ryssland från och med 1805 benämning på minderåriga soldatbarn som tillhörde det militära ståndet. Kantonisterna var ofta söner till soldater eller judiska pojkar som vid tolv års ålder började kantonistskolan.
Skola som förberedde militärtjänstgöring i Ryssland. Eleverna i kantonistskolan var ofta soldatsöner eller judar. En liten del av dem som gick ut kantonistskolan fortsatte med underofficersutbildning.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse och för inkvarteringen av militärpersoner. I städer där uppgifterna delades mellan två personer benämndes dessa kassaherre och kvartersrådman.
Borgmästare som skötte ärenden rörande handeln i en stad. Ibland kombinerades posten med andra ansvarsområden och kallades då handels- och politiborgmästare, eller justitie- och kommersborgmästare. Kommers- eller handelsborgmästare förekom i större städer, där flera borgmästare delade ansvaret för stadens högsta ledning. I Åbo började handelsborgmästaren på 1700-talet benämnas kommunalborgmästare. I Gamla Finland förekom benämningen kommersborgmästare endast sporadiskt.
Medicinsk anstalt i Viborg från och med 1784 för utförande av vaccination mot smittkoppor.
I Ryssland 1775–1797 benämning på kretsläkare (rangklass 8 eller högre). Kretsläkarna i Gamla Finland titulerades doktor även efter 1797.
I Ryssland under 1700-talet underordnad läkare i en krets, lydande under kretsläkaren. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 kretskirurger vilka dock i praktiken närmast var läkarbiträden.
I Ryssland från och med 1775 chefsläkare i en krets. Benämningen på kretsläkare var 1775–1797 kretsdoktor. Kretsläkarna lydde under guvernementsregeringen, från och med 1797 under guvernementsmedicinalförvaltningen. De övriga läkarna och den övriga hälsovårdspersonalen i kretsen var underställda kretsläkaren (rangklass 9 eller högre). I Gamla Finland fanns kretsläkare under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1813.
I Ryssland från och med 1804 lägre allmänbildande elementarläroverk i kretsstäderna, öppet för pojkar tillhörande alla stånd. Undervisningen vid kretsskolorna, som efterträdde normalskolorna, förberedde eleverna för studier vid gymnasium. I Gamla Finland fanns kretsskolor med tyska som undervisningsspråk från och med 1805.
I Gamla Finland var krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet kronans monopol. Under åren 1735–1782 och från 1787 var krögeriförpaktningsrätten i Viborg överlåten åt staden som utarrenderade den till enskilda företagare. Dessa arrendatorer hade rätt att bära upp den accis som låg på förbrukningen av alkoholhaltiga drycker och de bildade också Krögerikompaniet.
I Gamla Finland benämning på de arrendeavgifter som kronan erhöll vid utarrenderingen av krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet.
I Viborg från 1787 förpaktning till enskilda affärsidkare av den krögeriverksamhet som kronan överlåtit åt staden.
I Viborg 1774–1782 kompani bildat av borgerskapet för att bedriva den krögeriverksamhet och andra anslutande aktiviteter som staden genom krögeriarrende erhållit av kronan.
I Ryssland 1786–1803 använd benämning för guvernören i ett guvernement i dennes egenskap av högsta styresman över skolväsendet i guvernementet, under överinseende av ståthållaren (generalguvernören). Även guvernören i Viborgs ståthållarskap och Viborgska/Finländska guvernementet var verksam som kurator för skolväsendet. I Ryssland var kurator 1755–1803 titel för den högste styresmannen för Moskva universitet.
Ryskinfluerad benämning på kvarter i stad eller stadsdel.
Polisbefäl i Viborg 1797–1811 med uppgifter motsvarande kvartersuppsyningsmännens, vilkas tjänster i staden indrogs förstnämnda år.
Polisbefäl i Viborg 1797–1811 med uppgifter motsvarande kvartersuppsyningsmännens, vilkas tjänster i staden indrogs förstnämnda år.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
I Gamla Finland person som åtminstone tidvis under senare hälften av 1700-talet avlönades av staden för att bistå vid ordnandet av inkvarteringen av militärpersoner. Kvartermästaren arbetade under kvartersrådmannen.
I ryska städer från 1782 kvartersuppsyningsmannens biträde vid ett kvarterskontor. Kvarterslöjtnanter fanns även i Gamla Finland från 1784 till senare hälften av 1790-talet.
I Gamla Finland benämning på rådman som hade i uppgift att biträda borgmästaren vid organiseringen av inkvarteringen av militärpersoner.
I ryska städer från 1782 polischef i ett kvarter, vilken lydde under en stadsdelsuppsyningsman. Kvartersuppsyningsmannen var chef för kvarterskontoret och placerades i rangklass 10. I Gamla Finland fanns kvartersuppsyningsmän under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Därefter fanns i Viborg kvartalsofficerare med motsvarande uppgifter.
Under medeltiden en under rådstugurätten verkande förlikningsdomstol eller torgrätt, bestående av fogden och två bisittare, sedan 1619 allmän domstol i första instans i stad, frånsett vissa småstäder som bara hade en rådstugurätt. Kämnärspreces ledde kämnärsrätten, med kämnärer som bisittare. Kämnärsrätten rannsakade tvistemål och de flesta brottmål, med självständig domsrätt dock endast över smärre brott och förseelser. Resten avgjordes av rådstugurätten, där ändringar i kämnärsrättens domslut också kunde sökas. Kämnärsrätterna avskaffades med rättsreformen 1869 som överförde uppgifterna på rådstugurätten. Kämnärsrätter fanns även i vissa städer i Gamla Finland från 1720-talet till 1812, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland benämning på gillesköpman. Till vilket av skattegillena köpmannen hörde bestämdes av det skattepliktiga kapital han hade. Som grupp bildade gillesköpmännen en egen klass bland stadsinvånarna.
L
Den ersättning som staden Viborg erhöll av kronan från 1783, till följd av att staden genom landtullens upphävande gick miste om arrendemedel från landtullen.
I ryska städer från 1782 personal vid stadsdelsförvaltningen, vilka hade i uppgift att sköta gatubelysningen. Sådana kommandon verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Benämning på av kronan 1758–1787 underhållna sjukhus i provinsstäderna i Viborgs guvernement.
Från 1615 eller 1619 förekommande epitet för juridiskt bildad, till skillnad från illiterat. Åren 1615–1698 var litterat epitet för juridiskt bildad assessor av lägre klass vid hovrätt. Epitetet tillskrevs i övrigt särskilt borgmästare och rådmän. Det användes även i Gamla Finland om juridiskt utbildade rådmän, justitierådmän.
Tjänsteman som ansvarade för att vägleda fartyg vid kusterna samt vid anlöpande av och utgående från hamn (lotsning). Ursprungligen var tjänsten avsedd för kronans fartyg. Benämningen lotsman kom i bruk 1671 medan de tidigare benämnts styrmän. I 1667 års sjölag stadgades att sjöfarande var förpliktigade att anlita lots där sådan fanns att tillgå. Lotsexamen infördes 1643, och 1671 förbjöds icke-kompetenta personer att åta sig lotsning. År 1674 ålades lotsarna att utsätta remmare i farlederna och underhålla dem. År 1696 utsågs lotsarna av lotsinspektören, uppsyningsmännen och lotsåldermännen. Hösten 1753 skickades cirkulär till landshövdingarna angående lotsarnas privilegier, som gav lotsar och lotslärlingar särskilt beskydd. Enligt förordningen 1798 skulle varje brott mot dem straffas med dubbel plikt i förhållande till vad lagen annars stadgade. I Ryssland från mitten av 1600-talet var lots en person med likadana uppgifter som de svenska lotsarna, från 1702 i anställningsförhållande till staten och från 1722 med benämningen ”lotcman”, medan benämningen tidigare varit ”pilot”. Lotsarnas ställning i Gamla Finland var likadan som i det svenska riket. De hade sina lotshemman eller var stadslotsar.
I Viborg från och med 1806 verksam lägre elementarskola för flickor.
I Ryssland 1783–1804 lägre allmänbildande läroanstalt, öppen för barn, även flickor, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje kretsstad. Dessa skolor kallades även kretsskolor. De omvandlades 1804 till skolor av ny typ vilka likaledes benämndes kretsskolor. I kretsstäderna i Gamla Finland verkade 1788–1804/1806 detta slag av skolor med tyska som undervisningsspråk.
M
Högsta förvaltningsorganet i städer med egen jurisdiktion. Benämningen magistrat ersatte efter 1619 den äldre benämningen råd. Stadslagen 1619 innebar också att magistraten i första hand representerade kronan i stället för stadens eget borgerskap. Under 1700-talet förklarades magistraten officiellt vara ett statligt organ. Magistraten skötte både stadens ekonomi- och politiärenden samt utgjorde som rådstugurätt allmän domstol i brott- och tvistemål. I större städer kunde rådstugurätten utgöra en särskild avdelning inom magistraten. Under stora ofreden fortsatte magistraterna verksamheten i flera av städerna i det ockuperade Finland. I Åbo fanns en tid vid sidan av den ordinarie magistraten en av ryska köpmän i staden upprättad rysk magistrat. I Gamla Finland verkade magistraterna och rådstugurätterna enligt svenska författningar cirka 1720–1783 och delvis 1797–1811, medan det 1784–1797 förekom stadsmagistrat av rysk modell. Ändring i magistratens/rådstugurättens beslut/domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. I Finland begränsades magistratens uppgifter 1865 till att verkställa och administrera stadsfullmäktiges beslut. Magistratens ordförande var stadens borgmästare med en eller flera rådmän som bisittare, i vissa fall med ytterligare en magistratssekreterare.
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet benämning på person som genom lärlingspraktik utbildades till läkare. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i kretsarna medicinae discipler, indelade i två klasser, äldre och yngre. De lydde under kretsläkarna.
I Ryssland term för stadsinvånare med två betydelser på 1700-talet. Med termen meščanin (plur. meščane) betecknades i vid bemärkelse hela den del av stadsbefolkningen som bedrev handel och hantverk, även alla dem som från 1785 hörde till de sex invånarklasserna (meščane voobšče). I inskränkt betydelse avsåg denna term småborgare, det vill säga de lägsta skikten stadsinvånare som var skatteskyldiga till kronan, såsom hantverkare, minuthandlare och arbetare, vilka kunde dömas till kroppsstraff. Dessa bildade den sjätte klassen av stadsinvånare, posadskie.
I vissa städer i Gamla Finland åtminstone från 1740-talet korporation för hantverkarna, som för det mesta var svenskspråkiga. Handelsmännen samlades i stora gillet. År 1787 infördes det ryska gillesystemet i Gamla Finland, enligt vilket endast handelsmän hörde till gillen.
I ryska städer från 1754 domstol i anslutning till magistraten för tvistemål i kommersiell verksamhet. Ändring i muntliga rättens domslut söktes hos magistraten. En ny typ tillkom 1785 när en muntlig rätt för mindre tvistemål inrättades i anslutning till den polisiära stadsdelsförvaltningen. Muntliga rätter av båda typerna förekom i städerna i Gamla Finland.
N
I Ryssland från 1785 en av de sex klasser i vilka stadsinvånarna var indelade. Till klassen namnkunniga borgare hörde sådana som tidigare haft högre stadsämbeten, lärda, konstnärer, bankirer och andra kapitalister samt skeppsredare. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
Benämning på allmänbildande elementarläroverk för barn tillhörande alla stånd vilka inrättades i Ryssland enligt författningar 1782 och 1783 samt enligt skolreglementet 1786. De allmänbildande normalskolorna i Ryssland omorganiserades 1804/1805 varvid även benämningarna ändrades. I Gamla Finland fanns normalskolor 1788–1804. De hade tyska som undervisningsspråk och gav undervisning även åt flickor.
I Ryssland från 1729 en anställd vid stadsmyndigheter, såsom större stadsmagistrater, vilken bemyndigats att bevittna och registrera växeltransaktioner. Senare tillkom olika slag av kommersiella transaktioner och egendomsöverlåtelser, förutom överlåtelser av fast egendom och livegna, vilka bevittnades och registrerades av krepostnoiskrivare vid myndigheternas ”notariatsenheter” (krepostnaja kontora). I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en notarius publicus av rysk typ vid guvernementsmagistraten och i stadssekreterartjänsterna ingick även notarius publicus-uppgifter.
O
I Ryssland från och med 1797 militärt förvaltningsorgan för en garnison med kommendanten som chef. De hade från 1799 i uppgift att bl.a. ta hand om arresterade militärpersoner. I anslutning till ordonnanshusen fanns militärdomstolar. Ordonnanshusen ersatte de 1796 avskaffade kommendantskanslierna. Även i Gamla Finland inrättades ordonnanshus.
P
I Sverige senast från mitten av 1700-talet och i Ryssland från och med 1716 (rangklass 6–13) officer som tjänstgjorde som närmaste biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort med uppgift att sköta vakthållningen och att upprätthålla ordningen i garnisonen. Platsmajorer fanns även i garnisonerna i Gamla Finland.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
Överordnad polisman, närmast under överkonstapel, som på vissa platser fungerar som chef för polisstyrka. I Gamla Finland kallades han kvartalsofficer.
Överordnad polisman, närmast under överkonstapel, som på vissa platser fungerar som chef för polisstyrka. I Gamla Finland kallades han kvartalsofficer.
Rådman, vanligen illitterat, som var medlem i magistraten och deltog i behandlingen av förvaltnings- och ordningsärenden. Litterata rådmän var å sin sida ofta justitierådmän. Politirådmän fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Från självständigheten avsåg benämningen en rådman som medverkade i frågor som gällde stadens administrativa uppgifter.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
I Ryssland allmän beteckning på föreståndare, övervakare för olika slag av polisiära övervakningsuppgifter, såsom brännvinspristav. I varje stadskvarter fanns som polismyndighet en pristav. ”Pristav” var även benämning på högre polisofficer vid stadsfogdeämbetena i städerna. Där fanns separata pristaver eller uppsyningsmän för civilärenden och för kriminalärenden. I städerna i Gamla Finland förekom pristaver under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var ”protoierej” hederstitel som förtjänt präst som inte var munk kunde glädjas med och som på svenska i regel kallades prost. I Gamla Finland hade ordföranden i den ortodoxa andliga styrelsen i Viborg denna titel. På svenska kallades denne domprost.
I Gamla Finland 1754/1755–1783 benämning på läkartjänst som fanns i de båda provinserna i Viborgs guvernement. Provinsialkirurgerna efterträddes av kretsläkarna.
I Ryssland från 1775 självstyrelsemyndighet i anslutning till stadsmagistraten, vars ordförande var stadsöverhuvudet. Pupillkollegierna hade i städerna i uppgift att sörja för föräldralösa barns och änkors utkomst samt att övervaka deras förmyndare. Pupillkollegierna lydde under Kollegium för allmänna fattigvården och välgörenhetsinrättningarna. I städerna i Gamla Finland fanns det pupillkollegier under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Svensk benämning för person som vid rekrytutskivningarna i Gamla Finland 1797–1811 var ansvarig för en rote om 500 man, det vill säga revisionssjälar, med uppgift att vara behjälplig vid framskaffande och val av rekryter samt vid anskaffning av kost, kläder och pengar åt de utskrivna tills de inträtt i tjänsten.
R
I Ryssland från 1721 medlem av magistrat och rådstuga med administrativa och dömande uppgifter, enligt svenska och andra utländska förebilder. Rådmännen valdes för tre år av stadsbefolkningen. Från 1775 hade rådmännen endast domaruppgifter. I Gamla Finland baserade sig 1721–1784 och 1797–1811 rådmännens ställning och uppgifter på svenska författningar. Utifrån deras uppgift hade de särskilda epitet, såsom byggherre, inkvarteringsherre, kassaherre, byggnadsrådman, kassa- och inkvarteringsrådman, kvartersrådman, politirådman, justitierådman, brandrådman och ämbetsrådman. De tillhörde rangklass 12–13, senare rangklass 9. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var rådmanstjänsterna i Gamla Finland av rysk typ enligt 1775 års stadganden. Däremot förekom under samma tid rådmän med polisiära uppgifter vid stadsfogdeämbetena. Dessa rådmän som valdes för tre år hade på annat håll i Ryssland börjat förekomma 1782, och de var medlemmar i stadsfogdeämbetets kollegium och i stadens muntliga rätt.
S
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade mål rörande brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande.
I Ryssland 1786–1803/1804 chefstjänsteman i guvernementen med uppgift att leda och övervaka undervisningsväsendet och skolorna i guvernementet. Skoldirektorerna efterträddes av guvernementsskoldirektorerna. I Gamla Finland fanns en skoldirektor 1787–1803/1804, som var underställd försörjskollegiet. Denne efterträddes 1803/1804 av en guvernementsskoldirektor.
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
I Ryssland från och med 1803/1804 organ vid universiteten som hade i uppgift att leda skolväsendet i undervisningskretsen och övervaka skolornas verksamhet. Guvernementsskoldirektorerna i skolkretsen lydde under respektive skolkommission. Skolväsendet i Gamla Finland lydde 1803–1812 under skolkommissionen vid Dorpats universitet.
I städerna i Gamla Finland stadsanställd sotare för rengöring av skorstenare.
I Ryssland från 1785 en av de sex invånarklasser som stadsinvånarna var indelade i. Medlemskap i ett hantverkarskrå medförde medlemskap i denna klass av borgare. I Gamla Finland infördes denna invånarklass 1787.
I Ryssland från 1785 den lägsta av de sex klasser i vilka stadsinvånarna i varje stad var indelade. Till denna klass hörde minuthandlare, arbetare, formän och liknande, vilka utgjorde befolkningsgruppen meschanin (meščane, meščanstvo), som från slutet av 1700-talet blev benämning på denna invånarklass. I Gamla Finland förekom denna klass av borgare från 1787 till början av autonoma tiden.
Stadsanställd med uppgift att ha hand om rådhusklockan och dess urverk. Även städer i Gamla Finland hade anställda urställare.
Från medeltiden ett rådgivande utskott i en del städer, bestående av förtroendemän som representerade det burskapsägande borgerskapet. Stadens äldste kompletterade stadens råd. På 1700-talet blev stadens äldste en remissinstans för magistraten och övertog överläggningarna mellan magistrat och borgerskap från rådstugorna. I Åbo tillsattes i mitten av 1670-talet stadens äldste, även kallat de äldstes råd, eller de tjugofyras råd. Antalet medlemmar varierade mellan 22 och 25 och starkast representerade var handlandena. Man kunde be om de äldstes åsikt då det gällde val av stadsfunktionärer och präster, de granskade stadens räkenskaper och (från 1689) övervakade de medel som användes för underhållet av offentliga byggnader. Från 1693 deltog stadens äldste i behandlingen av ansökningar om burskap. De skötte taxeringen tillsammans med magistraten och behandlade skattebesvär. På andra håll, till exempel i Viborg, hade stadens äldste en oklarare roll, men de förekom senare även i en del av städerna i Gamla Finland.
I Ryssland från 1782 förvaltningsorgan i en stadsdel för upprätthållandet av den allmänna ordningen och andra polisiära uppgifter, samt för verkställandet av domstolars och myndigheters beslut. Stadsdelsförvaltningen leddes av en stadsdelsuppsyningsman. I anslutning till stadsdelsförvaltningen fanns en muntlig rätt, en brandmästare och brandkår, ett lanternkommando, en fastighetsmäklare, en städslingsmäklare, en stadsackuschörska, en läkare och ett poliskommando. Stadsdelsförvaltningen lydde under stadsfogdeämbetet. I Gamla Finland hade stadsfogdeämbetena 1784–1799 likheter med de ryska stadsdelsförvaltningarna.
I Ryssland från 1782 chef för stadsdelsförvaltningen i en stadsdel. Stadsdelsuppsyningsmannen tillhörde rangklass 10. I städerna i Gamla Finland förekom stadsdelsuppsyningsmän 1784–1799.
I Ryssland från 1785 benämning på olika självstyrelseorgan i städerna, vilka också fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och som där kallades stadsråd.
I städer i Gamla Finland tjänsteman för olika övervakningsuppgifter samt allmän åklagare, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Från 1500-talet om kronans tjänsteman i stad, tidigare även kallad byfogde. Stadsfogden hade varierande uppgifter i olika städer, bl.a. att övervaka förvaltningen och verkställigheten av stadens beslut samt att som kungligt ombud bevaka kronans intressen, en uppgift som 1634 överfördes på landshövdingen. Därefter hade stadsfogden diverse övervakningsuppgifter inom till exempel vakthållning, handel och uppbörd. Från 1736 var stadsfogden framför allt utsökningsman och underexekutor, tillsatt och avlönad av magistraten. Sedan självständigheten är stadsfogde en tjänstebeteckning för en stads juridiskt utbildade utmätningsman.
I Ryssland från 1775 det högsta polisbefälet i städerna, från 1782 chef för stadsfogdeämbetet, som lydde under överkommendanten eller kommendanten, då en sådan fanns i staden. Stadsfogdarna kallades även polismästare och hörde till rangklass 8. I Gamla Finland fanns stadsfogdar av detta slag 1784–1799. Under övriga perioder hade städerna i Gamla Finland stadsfogdar av svensk typ.
I Ryssland 1782–1799 och från 1802 polisiärt och administrativt kollegialt ämbetsverk i städerna, vilket var utrustat med domstolsfunktionen vogteigericht i mindre brottmål och tvistemål. Stadsfogdeämbetet leddes av stadsfogden, med bistånd av pristaver, det vill säga uppsyningsmän för civilärenden och kriminalärenden. I anslutning till stadsfogdeämbetena verkade högvakten och bysättningshäktet. Under stadsfogdeämbetet lydde de verkställande organen stadsdelsförvaltningarna, kvartersuppsyningsmännen och kvarterslöjtnanterna, samt poliskommandona, brandmästarna och brandkommandot. I städerna i Gamla Finland fanns stadsfogdeämbeten 1784–1799.
Av staden anställd examinerad medicine doktor under svenska tiden och i viss mån ännu under autonoma tiden. Stadsfysikus räknades till stadsbetjänte. Den första stadsfysikus anställdes 1755 (Åbo) och nästa 1774 (Helsingfors). De ersattes under autonoma tiden med stadsläkare. I Ryssland var stadsfysikus från och med 1715 titeln för chefen för medicinalförvaltningen i sådan stad som hade stadsläkare, och från och med 1797 titel för inspektören för guvernementsmedicinalförvaltningen, trots att denne inte deltog i hälsovården i någon stad.
I Ryssland tillhörde från 1785 invånarna i en stad någon av följande sex klasser: 1. de verkliga stadsinvånarna, det vill säga hus- och fastighetsägarna, 2. gillesköpmännen i de tre skattegillena, 3. skråhantverkarna, 4. gäster från andra orter och utlandet, 5. småborgarna, 6. namnkunniga borgare. Denna stadsbefolkning utgjorde ett stadssamfund. Vid val av medlemmar till stadens organ skedde valförrättningen i regel med ballottering enligt dessa klasser. Denna klassindelning gällde från 1787 till början av autonoma tiden endast delvis i Gamla Finland, i och med att klasserna 4 och 6 saknades.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Parallell benämning på poliskommando i guvernementsstad.
I Ryssland från 1720 administrativ och dömande myndighet i städerna, i köpingarna och i stora byar med kommersiell och industriell verksamhet. De ryska stadsmagistraterna ändrade karaktär 1775 och blev allmänna domstolar i tvistemål och brottmål. Stadsmagistraterna återfick 1785 utvidgade administrativa uppgifter. Under stadsmagistraten lydde stadens muntliga rätt för kommersiella tvistemål och hantverkarnas amtsgericht. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 hade städerna i Gamla Finland stadsmagistrater av rysk typ i vilkas domslut ändring kunde sökas hos civiltribunalet och kriminaltribunalet, medan ändring i beslut om stadens angelägenheter kunde sökas hos guvernementsmagistraten. Vid övriga tider, i synnerhet fram till 1784, följde städernas magistrat i huvudsak svensk modell. Stadsmagistraten benämndes även ”magistrat och rådstugurätt”, samt rådstuga.
I svenska städer på 1600- och 1700-talen stadsanställd med uppgift att verkställa kroppsstraff utdömda av allmän domstol. Stadsprofossuppdrag fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Gamla Finland benämning på de självstyrelseorgan som i Ryssland kallades stadsduma. Olika former av stadsråd var allmänt stadsråd, fyrmannastadsråd och sexmannastadsråd.
I Ryssland från 1785 den stadsbefolkning som hörde till de sex klasserna av stadsinvånare, vilka hade rätt att delta i stadens självstyrelse. Stadssamfunden var juridiska personer som kunde inneha egendom och bära upp avgifter av stadsinvånarna. Stadssamfunden i Gamla Finland utgjordes från 1784 fram till början av autonoma tiden endast av fyra av de sex invånarklasserna.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
I Gamla Finland benämning på stadsanställd vid magistraten med uppgift att utföra underordnade sysslor.
I Ryssland från 1766 förtroendeman som från 1785 valdes av en stads folkförsamling och var ledare för städernas självstyrelseorgan. Stadsöverhuvudet var bl.a. ordförande i sexmannastadsrådet eller fyrmannastadsrådet, pupillkollegiet och stadsdeputeradeförsamlingen. Han tillhörde rangklass 8. I städerna i Gamla Finland fanns stadsöverhuvud 1787–1797 under ståthållarskapsperioden.
I vissa städer i Gamla Finland, liksom i Baltikum, korporation för de tyska handlandena och med dominerande ställning i stadens självstyrelse. Hantverkarna slöt sig å sin sida samman i det som kallades mindre gillet. I Gamla Finland infördes 1787 emellertid det ryska gillesystemet som grupperade köpmännen i tre gillen.
I städerna i Ryssland från 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningen med uppgift att registrera städslingen (anställningen) av tjänstefolk. Denna tjänsteman verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland.
T
I Ryssland lägre lärare (rangklass 14) vid kretsskola. Sådana fanns även i Gamla Finland.
I Gamla Finland benämning på av staden tillsatt övervakare av torghandeln.
Inom det svenska rättssystemet från 1689 specialdomstol i stapelstäderna i anslutning till magistraterna för rättegångsmål rörande överträdelser av bestämmelserna om utrikeshandeln. Sjötullrätter fanns i Gamla Finland åtminstone från 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande i mål från Gamla Finland.
Sedan 1540-talet om statlig tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden. Tullskrivare omnämndes i Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
U
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för övervaknings- och tillsynsuppgifterna i en stad. Uppsyningsmannen för civilärenden ingick tillsammans med uppsyningsmannen för kriminalärenden i stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I Gamla Finland fanns uppsyningsmän för civilärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för upprätthållandet av den allmänna ordningen och brottsbekämpningen i en stad. Uppsyningsmannen för kriminalärenden hörde tillsammans med uppsyningsmannen för civilärenden till stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I städerna i Gamla Finland fanns uppsyningmän för kriminalärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
V
I Ryssland senast från början av 1700-talet vid statliga ämbetsverk och andra inrättningar samt vid städernas magistrater underordnad anställd, till provinsförvaltningen i Gamla Finland från och med 1744 hörande anställd med övervakningsuppgifter. Vaktmästare var även en underofficersgrad vid kavalleriet.
I Ryssland från 1785 benämningen på en av de sex klasser i vilka stadsinvånarna var indelade. Till denna klass hörde gårds- och fastighetsägarna. Den som tillhörde denna klass av borgare kallades verklig stadsinvånare. Denna invånarklass liksom även övriga klasser av stadsinvånare kom i bruk i Gamla Finland först 1787 och avskaffades i början av autonoma tiden.
Vice ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för utskott eller de ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
I Gamla Finland använd benämning på den domstolsfunktion för smärre brottmål och tvistemål som i Ryssland från 1782 utövades av stadsfogdeämbetet i städerna. Officiell rysk benämning för denna domstol ser ut att saknas. I städerna i Gamla Finland fanns sådana domstolar under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Y
Benämning på en lägre kategori läkarlärlingar.
Ä
Benämning på en högre kategori läkarlärlingar.
I Ryssland från 1785 förtroendeman med säte i sexmannastadsrådet, vald av stadens skråämbeten. I de större städerna i Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 sådana förtroendemän för skråhantverkarna. Ämbetshuvudmannen hade till uppgift att övervaka hantverksverksamheten i staden. Han hade säte i fyramannastadsrådet och viss rättsskipningsmyndighet över hantverkarna.
I svenska städer rådman med uppgift att övervaka skrånas verksamhet. Även i Gamla Finland fanns ämbetsrådmän, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
En av benämningarna i svenska språket för ortodox präst som har värdigheten ”protoierej”.
Ö
I Ryssland under 1700-talet högre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna. Överbesökartjänster fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland 1708–1719 förvaltningsorgan för städer som 1719 blev centrum för provinser. De var föregångare till de provinskanslier som tillkom i de 1719 officiellt inrättade provinserna. Överkommendantskansliet i Viborg var föregångare till provinskansliet i Viborgs provins.
