Lista över hänvisningar
Eklund, Stephanie
& Annika Rembe
, Juridiska ord och begrepp
, Stockholm: Karnov Group Sweden AB
2011
.
A
Upphävande: inom justitieförvaltningen av lag, förordning eller författning. Inom utrikesförvaltningen om unilateral handling för att avsluta eller annullera en internationell förpliktelse.
Sedan 1800-talets senare del, överenskommelse om återbetalning av skuld vid konkurs eller företagsrekonstruktion. Ackord innebar att fordringsägarna avstod en viss del av den ursprungliga fordringen.
Rättegångsordning i vilken två fristående och likställda parter i civil tvist står mot varandra eller åtalsförfarande under brottmålsprocess som innebär att åklagaren driver åtalet. Domaren leder förhandlingarna och registrerar processen.
”Till handlingarna”, innebär att skrivelsen läggs i akten eller arkivet. ”Ad acta” var en notation på diverse myndighetshandlingar.
Officiellt tillägg eller bihang till tidigare fastställda beslut, författningar eller statsrättsliga fördrag, särskilt om det av ständerna 1660 gjorda tillägget till regeringsformen från 1634, vilket stärkte ständernas inflytande och slog fast att riksdagen skulle sammanträda vart tredje år.
Skriftlig edlig förklaring inför myndighet.
Domstol som är behörig att ta upp och behandla alla mål som inte genom speciallagstiftning för specialdomstolar har avskilts från dess domsrätt, i allmänhet tvistemål, brottmål och ansökningsärenden. Benämningen avsåg under svenska tiden och autonomin i första instans häradsrätt, kämnärsrätt och rådstugurätt, i andra instans hovrätten, och i högsta instans Justitierevisionen, Konungens högsta domstol respektive Regeringskonseljens och Senatens justitiedepartement.
Vattenområde som ligger utanför fastighetsindelningen.
Juridisk term införd 1918 om åtal som anförs av åklagare, med eller utan medverkan av målsägande. Allmänt åtal förekom dock redan under svenska tiden och autonoma tiden under benämningen aktorat och väcktes ursprungligen endast i majestätsbrott, sedan 1700-talet i vissa grova brott.
Den tid eller de år en person varit i tjänst. Kunde påverka vid tillsättning av tjänster.
Sedan autonoma tiden en växel som ska betalas vid uppvisandet.
B
Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
Rättegångsmål, där käranden eller åklagaren yrkar straff åt person som begått straffbar gärning.
C
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata brev av rätten till posthemlighet. Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
Myndighet under regeringen som tillsammans med länsstyrelserna har i uppgift att genomföra beslut som fattats av regeringen och riksdagen.
”Om allt för övrigt är lika”. Begreppet användes när en sökande till en tjänst blev antagen på grund av speciella meriter, till exempel kunskap i finska eller i landets särförhållanden, utöver att han också hade de vanliga meriterna som krävdes för tjänsten.
D
Rättsstridig handling, förbrytelse. Handlingarna indelas i delictum commissionis: brott som sker under aktiv handling, delictum omissionis: brott som är förvållat eller beror på försummelse, delictum proprium: brott mot specialnormer och delictum iuris gentium: av staten eller myndighet begått brott eller försummelse gentemot medborgarna, sedermera också mot internationell rätt.
Underrättelse, en term som används till exempel vid överlåtelse av enkelt skuldebrev där gäldenären underrättas, denuntieras, om överlåtelsen.
Under autonoma tiden om upphävande, särskilt av delar av en lag eller förordning, övergående i betydelsen att en tvist enligt avtal ska avgöras av annan domstol än den som anges i lagen.
Utredning som görs av en dispaschör, tjänsteman med domarkompetens, som redovisar förluster och kostnader vid en sjöskada. Benämningen användes även om själva handlingen som innehöll en dylik redovisning.
Befrielse i enskilt fall från att följa villkor som framgår av lag eller förordning, till exempel militär-, ålders- eller tjänstedispens. I Finland även om dispens från sitt kön, då kvinnor kan söka och utnämnas till tjänster (eller få studierätt) som endast män är berättigade till.
Term inom civilprocessen sedan åtminstone senare delen av autonoma tiden som betyder att målsäganden i en civilrättslig tvist har rätt att anhålla om rättsskydd och avgöra vilken utsträckning och form det ska ha. Motsats: officialprincipen.
Statligt organ för rättsskipning, det vill säga behandling och avgörande av civilmål och brottmål. Ursprungligen var domstolen det organ som utövade konungens domsrätt, övergående i betydelsen ett från regering, riksdag och offentlig förvaltning självständigt och fristående statligt organ som ska fälla opartiska domar.
E
Sanningsförsäkran som till exempel ett vittne eller en sakkunnig avger inför domstol eller annan myndighet, också om en tjänstemans löfte inför dömande myndighet eller annan myndighet att uppfylla vissa ämbetsplikter.
Avläggande av ed vid domstol under vissa stadgade former.
Borgen där borgensmannen förbinder sig att betala först efter att huvudgäldenären förgäves har blivit krävd.
Typ av jordskifte som företogs i delar av Sverige 1803–1804 och stadfästes för hela riket 1807 (utom för Norrland). Enskifte verkställdes aldrig i Finland. Reformen innebar att varje gårds jordegendomar skulle sammanföras till en enda enhet. Enskifte ersattes sedan i Sverige 1827 av laga skifte. Enskifte innebar att man bröt ut delägarnas jordlotter i byns inägor, innan storskiftet genomfördes. Ibland flyttades också gårdsbyggnaderna till de nya enhetliga markerna. Enskifte fick förrättades endast av väl renommerad lantmätare, anställd av landhövdingen och överdirektören gemensamt.
Åtal som väcks av en enskild person, målsäganden, och inte av åklagare. En förutsättning är att åklagaren beslutat att inte väcka åtal eller att inte överklaga till högre instans.
Underlag som kan ligga till grund för verkställighet, till exempel en domstols dom, utslag efter betalningsföreläggande, godkänt strafföreläggande eller restlängd (för skatt).
Verkställare, särskilt om person som förrättar utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Å tjänstens vägnar, å ämbetets vägnar.
Från och med 1734 års lag om statens eller kommunens tvångsinlösning av egendom för allmännyttigt ändamål, i huvudsak mark för bebyggelse eller kommunikationsled (ursprungligen också för krigföring). Termen används också om den åtgärd då dylik tvångsinlösning sker. Fastighetsägaren eller den som har nyttjanderätt till marken har rätt till ersättning.
Om förfarande som gör undantag från den vanliga rättegångsordningen. Termen används också om bestraffning utan domstols inblandning, till exempel disciplinstraff.
F
Avtalad eller i lag stadgad dag då en person, som med nyttjanderätt innehade fast egendom, skulle avträda den. Tidpunkten fastslogs ofta i arrendeavtalet eller genom uppsägning. Benämningen användes allmänt också om den dag när tjänstefolket lämnade sitt tidigare tjänsteställe för ett nytt.
Fatalietids sista dag under vilken tid något skulle åtgärdas eller handlingar inlämnas.
I lag bestämd tid inom vilken något ska fullgöras eller ske, till exempel överklagande av dom.
Fast eller lös egendom som genom särskilt förordnande eller testamente skulle gå i arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (universal) eller del (singular) fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Underavdelning till balk i de fornsvenska lagarna.
Äldre rättsterm för medborgerligt förtroende, rättskapacitet.
Den skriftliga handling varigenom någon av annan erhåller uppdrag, rättighet, befogenhet att (som ämbets- eller tjänsteman, syssloman eller ombud) uträtta ärenden eller värv i fullmaktsgivarens namn och ställe, som om han själv vore närvarande. Fullmakter förekom allmänt i bemärkelsen rätt att få ingå avtal med tredje part eller att som laga ombud anklaga eller svara för annan i civila mål inför domstol. Fullmakten bemyndigade innehavaren att med bindande verkan handla för fullmaktsgivaren. En fullmakt kan vara muntlig, skriftlig eller framgå av ett anställningsförhållande.
Under svenska tiden om skriftligt dokument, som bestod av köpebrev, bytesavtal, bouppteckning, arvskiftesinstrument, testamente eller gåvobrev som bevisade rätten till ett lagligt förvärv av något, särskilt fast egendom. Under autonoma tiden kallades dokumentet åtkomsthandling.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Term inom processrätten under autonoma tiden som innebar att parterna under rättegången skulle utreda målet. Principen motsvarade det som under svenska tiden kallades förlikning.
G
Benämning på den stämning som tas ut för genkäromål och som innebär att den som stämt någon själv blir stämd av denna i en sak som har samband med det huvudsakliga målet.
I materiell betydelse en benämning på alla de lagar som tillsammans bildar ett lands konstitution och på vilka all övrig lagstiftning baserar sig. I officiell betydelse är en grundlag en särskild form av lag som står över alla andra lagar och som stiftas, ändras, avskaffas och kompletteras i en speciell (grundlagsrättslig) ordning. Konstitutionen stadgades under svenska tiden i konungabalken och i RF (regeringsform) 1719–1720, under självständigheten i RF 1919, ministeransvarighetslagen, lagen om riksrätt (1922) och RO (riksdagsordning) 1928, vilka införlivades med Finlands nya grundlag 1999. Innehållet i andra lagar får aldrig strida mot vad som står i en grundlag. Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. En vanlig lag kan ändras genom ett beslut i riksdagen, men för att ändra en grundlag måste riksdagen fatta två likadana beslut och dessutom måste ett allmänt riksdagsval ha genomförts mellan de två besluten. Anledningen till att grundlagarna är svåra att ändra är att de utgör grunden för demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som inskränker människors grundläggande fri- och rättigheter.
Under svenska tiden och autonoma tiden ed som gäldenär måste avlägga vid domstol för att styrka riktigheten av ett konkursbos bouppteckning eller riktigheten i en (skriftlig) utredning över betalningssvårigheter som på sikt kunde överkommas med bättre ekonomisk förvaltning i stället för konkurs.
H
Under och närmast efter Napoleonkrigen (1803–1815) officiell benämning på konsul. Termen övergick senare i betydelsen den som i näringsverksamhet självständigt och varaktigt för huvudmannens eller statens räkning köper eller säljer produkter utan att vara anställd.
Alfabetiskt register över näringsidkarna i landet. Handelsregistret fördes 1895–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen. Anmälningen till registret gjordes i städerna hos magistraten eller i ordningsrätten, på landsbygden hos kronofogden.
Erbjudande om försäljning till någon som (på grund av bördsrätt) hade förköpsrätt till viss egendom, vanligen en släkting som erbjöds jord, ränta eller föremål.
Att sekretessbelägga statliga eller kommunala allmänna handlingar för att till exempel skydda rikets säkerhet och finans- och penningpolitik samt för att förebygga eller beivra brott. Beslutet tas enligt sekretesslagen av myndigheten i fråga och kan överklagas till domstol.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Egentligen hemulansvar, som innebar att den som sålt något, särskilt viss egendom, ansvarade för att det sålda verkligen tillhört honom.
Prövning av hinder, huvudsakligen äktenskapshinder. Hindersprövning begärdes före vigseln av både mannen och kvinnan.
Pantsatt egendom som inte överlämnats i borgenärens besittning.
Under medeltiden och fram till 1680 lagläsarens edsvurna vikarie i häradsrätten. Efter 1680-talet, stadgad i 1734 års lag, hederstitel för den äldste i tjänst varande nämndemannen i häradsnämnden. Häradsdomaren utsågs av häradshövdingen till nämndens talman och ordförande, med ansvar för omröstningarna och bl.a. (nämndens nyckel till) häradskistan. Häradsdomare var sedermera av häradsrätten beviljad titel åt förtjänstfull nämndeman. Häradsdomaren svor ursprungligen samma domared som häradshövdingen, vilket innebar att häradshövdingen och hans ersättare lagläsaren gick i godo för häradsdomarens domsutslag.
I
Under autonoma tiden till början av 1900-talet om att insätta någon som innehavare på ett kronohemman. Mera allmänt: åtgärd då en myndighet insätter någon i besittning av något (jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst) eller tillerkänner ett innehav (äganderätt eller besittningsrätt), sedermera om negativ inverkan från en fastighet på omgivande fastigheter genom till exempel buller eller förorening. Termen används särskilt om verklig äganderätt eller ständig besittningsrätt av jord eller om införsel i gods eller inkomster på grund av skulder eller andra förpliktelser och om av vederbörande myndighet meddelat förordnande att inneha en tjänst (tjänstefullmakt).
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning. Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Generellt sett, när man inte tar hänsyn till situationen i det enskilda fallet. Motsats: in concreto.
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
Utmätning av lön, i 1734 års lag den åtgärd med vilken en borgenär blev berättigad att tills vidare få lyfta till exempel en tjänstemans lön eller pension för sina fordringar, utan särskilt bemyndigande för varje enskild transaktion. Införsel i lön avskaffades i Finland genom införandet av utsökningslagen 1895.
Under svenska tiden och autonoma tiden om att tills vidare inställa verkställigheten av ett myndighetsbeslut på grund av nullitet eller domvilla. Inhibition skedde ofta på grund av fel i beslutsordningen, vanligen genom att beslutet fattats av högre instans innan den lägre instansens beslut hade vunnit laga kraft.
Beteckning för domare som utöver sin roll som ordförande för domstol också fungerar som undersökningsledare eller rättegångsförfarande där domstolen har initiativrätt eller utredningsansvar. Motsats: ackusatorisk (domare eller rättegång).
Inlösning av fastighet eller del därav mot en ersättning. Beslut därom togs av domstol eller annan fastighetsbildningsmyndighet.
Folkrättslig term för vattendrag inom ett land, hamnar och hamninlopp samt allt vatten i anslutning till kuster som ligger inom de så kallade baslinjerna, vilka i stort sett följer strandlinjen. I inre vatten är statens bestämmanderätt (suveränitet) total, i territorialvatten har utländska fartyg rätt att fredligt passera.
Situation när skulderna överstiger tillgångarna.
Politisk fånge som med stöd av lagen om rannsakningsfångar men utan domstolsbeslut placerades på tvångs(arbets)anstalt som farlig för rikets säkerhet 1922–1945. Under perioden 1932–2006 användes beteckningen om fånge som genom beslut av fängelsedomstolen hade tagits i förvar på obestämd tid i avsikt att skydda samhället mot vissa former av grövre brottslighet.
Rätt för avkomling att träda i en avliden arvinges ställe, representationsrätt.
J
Rätt att jaga inom ett visst område, tillkommer sedan 1808 markägaren, men kan förvärvas av annan för viss tid genom arrende eller liknande avtal.
Del av lag som innehåller bestämmelser om fast egendom, hyra och arrende. Ingick i medeltidens lagsamlingar och i landslagen, senare också i allmänna lagen från och med 1734.
Till domstolsväsendet hörande, som avser domstolsväsendet. Uttrycket förekommer om ämbete, ämbetsverk, myndighet eller befogenhet samt om juridiska dokument och myndighetsåtgärder.
Juridisk term för sammanslutning som äger egen rättskapacitet på samma sätt som en människa, det vill säga en fysisk person. En juridisk person kan vara offentligrättslig: en stat, en kommun eller en samkommun, eller privaträttslig: de flesta bolag, en förening, ett konkursbo eller en stiftelse. Till skillnad från svensk rätt är ett dödsbo i finsk rätt ingen juridisk person.. Termen infördes under medeltiden när den kanoniska rätten infördes i Sverige.
Domsrätt, domvärjo, befogenhet att utöva rättsskipning inom ett visst område. I katolsk kyrkorätt: befogenheten att leda kyrkan.
Juridik och rättsvetenskap: ligger till grund för och kommer till uttryck i domstolarnas lagtillämpning. Det första verket i denna genre utkom 1756. Lagtillämpningen utövades dock i äldre tider oberoende av rättsvetenskapen och grundade sig närmast på rättspraxis.
”Rättsordning”, rätt, rättighet. Begreppet avser närmast mänsklig rätt i allmänhet, i motsats till gudomlig rätt, och används vanligen om objektiv rättssats, lag eller lagfarenhet.
Civilrätt, privaträtt, de rättsregler som rör privatpersoners inbördes förhållanden såsom avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Jus civile avsåg ursprungligen de romerska medborgarnas särskilda rätt i det antika Rom.
Omständighet som gör att det förefaller finnas risk för att en tjänsteman, en domstolsledamot, ett vittne eller en sakkunnig inte är opartisk. Jäv reglerades första gången i lag 1686 (kyrkolagen), i allmän lag 1734, men förekom i praktiken redan på 1500-talet. Jäv har sedermera också blivit beteckning för en anmärkning eller invändning mot riktigheten i ett anspråk.
K
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett avgörande i lägre instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som kassationsdomstol i vissa besvär mot ett fattigvårdssamhälles beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Notis, förordnande, tilläggsartikel till aktstycke eller testamente. Kodicillen härstammar från den romerska rätten. Ursprungligen var den ett enklare testamente, innehållande förordnande om en del av kvarlåtenskapen, sedermera ett tillägg eller en förklaring till testamente för vilket samma testamentsregler gällde som för själva testamentet.
Spridda lagar eller sedvanerättsliga principer som på regentens (regeringens) initiativ eller genom särskild lagstiftningsakt blivit sammanförda till ett systematiskt ordnat, enhetligt lagverk. Som exempel kan nämnas 1734 års lag.
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Den del av rättsordningen som sedan 1865 reglerar den kommunala verksamheten.
Tillstånd som regering eller myndighet ger att starta och driva viss verksamhet eller näring, till exempel anlägga och trafikera järnväg, bearbeta malm- eller stenkolsfyndighet och att bedriva bankrörelse.
Indragning av privat egendom till kronan utan ersättning. Konfiskering av egendom skedde efter vanligen efter majestätsbrott och brott som på något sätt berörde statens inkomster. De konfiskerade varorna såldes på auktion, och de influtna penningarna fördelades mellan kronan och angivaren, så att angivaren fick mellan en och två tredjedelar av den konfiskerade varans värde. Detta skedde vid reglementsöverträdelser gällande till exempel olovlig sjöfart (1724), landsköp (1774), översmide (1807), olovlig salusågning (1805), olaglig malning (1805), olovlig brännvinsbränning (1801), lurendrejeri och tullförsnillning (1799), samt brott mot polisförfattningarna, exempelvis olovligt spel och dobbel där insatserna konfiskerades.
En skuldförbindelses (ett obligationsförhållandes) upphörande genom att borgenär och gäldenär blir samma person, till exempel om endera dör och ärvs av den andre.
Av fartygstransportör utfärdat dokument, fraktsedel, känd sedan 1600-talet, i vilken han intygar att han tagit emot godset och förbinder sig att överlämna det till ägaren i den hamn dit godset fraktas. Transportören förbinder sig i dokumentet att överlämna godset till ägaren av konossementsoriginalet. Konossement utfärdas vanligen efter lastningen och innehåller uppgifter om godset (vikt, mått, stycketal, förpackningssätt), (av)lastare, lastningshamn och fartyget (art, hemort, nationalitet, befälhavare) samt fraktkostnaden.
Skriftligt avtal (om arrende, hyra, lega m.m.).
Den avdelning av svenska medeltida landskapslagar som behandlade kungens rättsliga ställning. Konungabalken utgjorde den statsrättsliga grunden för konstitutionen fram till 1719 års författning som fungerade som grundlag för den svenska konstitutionen. Den avskaffades formellt med 1734 års lag (som saknade konungabalk).
Med skattemedel underhållen arbetsanstalt eller spinnhus för lösdrivare, arbetsskygga och agitatorer m.m. under första delen av autonoma tiden. Inrättningarna administrerades av en direktion, med guvernören (landshövdingen) som direktionsordförande. De ersattes med arbetsfängelser. Inrättningarna underhölls huvudsakligen på allmänhetens bekostnad. Även vissa avgifter och medel (till exempel kollekt, kontingent, avancementsavgifter och kansligebühr, böter och legosängsavgifter) var vid särskilda tillfällen vikta för ändamålet. Ledamöterna representerade residensstaden, kyrkan, länet och rättsväsendet. År 1876 fanns en korrektionsinrättning av denna typ endast i Viborg och Nurmis.
Den del av vattnet i ett rinnande vattendrag som ägaren utan ersättning måste avstå från för allmänna ändamål (till exempel farled och flottled) sedan medeltiden, formellt från 1643 års riksdag. Vanligen utgjorde ådrorna en tredjedel av en älv, ström, å eller ett sund och gick där vattnet var som djupast. Bredden beräknades vid lågt vattenstånd. Efter 1683 granskades ådrorna vid behov, efter 1771 av underrätterna. Bro fick anläggas endast med Kgl. Maj:ts tillstånd. Ådrorna fick inte stängas av genom kvarnbygge eller fiskeanordning, utan måste hela året hållas öppna för allmän samfärdsel, flottning och fiskens gång.
L
Generell rättsnorm (författning) för ett land som alla måste följa, given under svenska tiden och autonoma tiden av regenten eller kyrkomötet, sedan självständigheten av riksdagen. I vid bemärkelse används begreppet också om förordning given av statsrådet och presidenten.
Förfaren i lagkunskap, lagkunnig med erfarenhet av lag och rätt. Efter 1749 användes termen om juridiskt utbildad, behörig att utöva domarämbete såsom assessor i hovrätten, häradshövding, sakförare.
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
Särskilt ställe i en lagtext, vanligen en viss paragraf.
Den procedur genom vilken lagar skapas (stiftas, förklaras, ändras, avskaffas), ursprungligen på initiativ av regenten och genom dennes lagstiftningsakt. Riksdagen stiftar från och med självständighetstiden ensam lagar, och presidenten stadfäster dem, men både presidenten och riksdagen kan ta initiativ till lagstiftning. En grundlag ändras eller upphävs genom likalydande beslut av två riksdagar, med riksdagsval emellan.
Princip som innebar att ingen kunde straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den togs upp till domstolsbehandling och inte heller dömas till straff som inte var föreskrivet när brottet begicks.
Särskild förmån som tilldelas någon (legatarien) genom testamente, till exempel ett visst föremål, en penningsumma eller nyttjanderätten till en viss egendom.
M
De rättigheter och förmåner som medborgarna i en stat bör ha. Syftet är att skydda individernas integritet och garantera det demokratiska systemets fortlevnad.
Medel i svenska rätten från cirka 1680-talet som innebar att den dömde eller förlorande parten genast anmälde sitt missnöje med domstolens avgörande och ämnade söka ändring i högre instans.
Dröjsmål, ett begrepp inom förvaltningen som användes särskilt i förhållande till lagstadgad tid.
Under autonoma tiden om bevis på dödande av handling eller dokument, inteckning, avräkningsbok m.m. genom (protokollfört) domstolsbeslut. Beviset började senare kallas makuleringsbevis.
Sak, åtal eller tvist som är föremål för rättegång. Termen används också om det processuella förfarandet under rättegången och själva rättegången för dylik sak. Sedermera i modernt juridiskt språkbruk är ”mål” ett frågekomplex som förts till domstol eller till en förvaltningsmyndighet för att handläggas och avgöras, varvid skillnad görs mellan mål (ett fall med två parter), ärende (ett (rätts)fall) och sak (om det är oklart om det är mål eller ärende som avses).
Den som företräder minderårig.
N
Kameral beteckning sedan senare delen av autonoma tiden för livsmedel, arbetsredskap, beklädnadspersedlar eller annan nyttighet som gavs som en förmån i ett anställningsförhållande utöver lönen; sedermera gratis eller till ett nedsatt pris erhållen bostad, bil eller annan nyttighet som vid inkomsttaxeringen ges ett värde som sedan läggs till den skattskyldiges övriga intäkter.
Sedan autonoma tiden beteckning för beviljande av medborgarskap.
System av rättsregler som ansetts vara grundat i naturens egen ordning och i människans natur och därför höjt över de lagar människorna stiftar. Naturrätten var av betydelse i svensk rätt framför allt på 1700-talet, sedermera för internationell rätt rörande överstatliga rättsprinciper om till exempel tankefrihet, individens frihet och fri rörlighet. Termen används också om motsvarande inriktning inom rättsvetenskapen.
Utföra ett uppdrag åt annan utan att vara ombedd att göra detta.
Förhållandet att ett domstols- eller myndighetsbeslut var behäftat med så grova fel att man helt kunde bortse från det, sedermera i juridisk litteratur om ogiltighet som uppkommer av sig själv och som alltså inte behöver göras gällande inom en viss tid eller på något bestämt sätt. Uppkommer ogiltigheten däremot endast om den på något sätt görs gällande, till exempel genom rättegång inom en viss tid, talar man om angriplighet, klanderbarhet (pätemättömyys).
Regentens, under självständighetstiden presidentens, efterskänkning eller mildring av ett utdömt straff, eller regentens ynnest och välvilja som kunde visas genom konkreta nådegåvor, nådevedermälen.
Medel i svenska rätten från cirka 1680-talet som innebar förlust av möjligheten att söka ändring eller prövning i högre instans, ifall den dömde eller förlorande parten meddelade att han eller hon var nöjd med domstolens avgörande.
O
Term som avsåg att ämbets- eller tjänstemän inte fick avsättas utan dom, gäller från 1920-talet endast domare.
Varaktig insolvens, förelåg när ett hemman inte kunde betala sina skatter eller när en gäldenär inte förmådde betala sina skulder i tid.
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel. Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat, kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Sedan autonoma tiden den del av förmögenhetsrätten som gäller fordringar. Termen används särskilt som sammanfattande benämning på det rättsliga förhållandet mellan två parter som genom avtal är bundna till varandra utan avseende på skydd mot tredje person.
Lagregel som inte längre tillämpas trots att den formellt inte är upphävd. Allmänt: föreställningar, sedvänjor, föreskrifter eller uttryckssätt som är föråldrade.
Sedan svenska tiden en term inom civilrätten som innebär att någon blir ägare genom besittningstagande av ett föremål som tidigare saknat ägare. Ordet används även (från 1907) om att en stat under krig tar i besittning ett herrelöst land eller om att ett område under krig besätts av fienden. Rättsförhållandena i det senare fallet reglerades första gången i Haagkonventionen 1907.
Samlande beteckning för stats- och förvaltningsrätt. I statsrätten ingår grundlagarna och reglerna om statsskicket, i förvaltningsrätten reglerna om myndigheters och kommuners, tidigare socknars och köpingars, verksamhet. Offentlig rätt inbegriper ibland också folkrätt. Motsats: privaträtt.
Bebyggd eller obebyggd stadstomt som innehades av en enskild person, men som ägdes av staden, kronan eller kyrkan. En sådan tomt kunde sedan medeltiden överlåtas med ständig besittningsrätt mot en årlig avgift. Byggnad tillsammans med tomten betraktades som fast egendom och en ny innehavare skulle söka lagfart på egendomen.
Grundlös, obefogad. ”Ohemul” var en ofta förekommande term inom förvaltningen när det gällde orättmätiga ansökningar, anmälningar eller påståenden. Inom äganderätten användes termen särskilt om förhållandet att ägaren inte kunde bevisa att han på laglig väg hade förvärvat (jord)egendomen (ohemul åtkomst). Inom rättsväsendet användes den om ogrundat besvär eller ogrundad angivelse. Allmänt: olämplig, osedlig.
Av statsledningen beviljat tillstånd att bedriva viss näringsverksamhet, särskilt bankverksamhet. Under svenska tiden beviljades från 1700-talet handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol under denna benämning, till exempel åt Ostindiska kompaniet eller Riksbanken. Oktrojer beviljades under autonoma tiden särskilt inom bankverksamhet. Under autonoma tiden användes ordet också om av regenten beviljat tillstånd att verka under en viss mandatperiod. Under autonomin användes ”oktroj” om (treårig) mandatperiod vid Kejserliga senaten för Finland, senatsoktroj, utfärdad genom (kejserligt) oktrojmanifest.
Term som avser särskild myndighetsåtgärd och förekommer i flera betydelser. I polislagen och brottsbalken sedan autonoma tiden och i smittskyddslagen avser omhändertagande tillfälligt eller varaktigt frihetsberövande av person eller beslagtagande av egendom. I barnskyddslagen sedan 1936 avser omhändertagande den åtgärd som innebär att ansvaret för ett barns eller en minderårig ung persons vård och fostran förs över på samhället, egentligen kommunens vårdnämnd, senare socialnämnd.
Inom bankväsendet på 1800-talet om viss typ av lånehandling vid fastighetslån, särskilt sådan som innehöll skuldebrev i förhållande till annat skuldebrev (hypotek) som säkerhet och som sådant ingick i lånehandlingen.
Avtal där båda parterna åläggs att prestera något, särskilt finansiellt.
Övertagande av gods, jord eller lös egendom genom erläggande av vederlag.
Pålaga, utskyld, skatt, avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Föreskrifter om ordning och säkerhet i en stad, senare också inom en kommun.
Identitetsbeteckning i form av nummer för handelsbolag, aktiebolag, ekonomisk förening, kommun, församling och andra juridiska personer, som registreras hos statliga myndigheter. Allmänt: nummer som anger någons eller någots plats i en viss ordningsföljd, under 1700-talet på lotterisedel.
Ursprunglig, särskilt i fråga om äganderätt. Allmänt: primär, medfödd, ärftlig.
Förvärv av ursprunglig äganderätt. Motsats: oneröst fång.
P
Själva föremålet för panträtten som en person, pantsättaren, ställer till en annan persons, panthavarens, förfogande som säkerhet för en fordran.
Skriftligt bevis på att inteckning hade skett i fast egendom. Pantbrevet var kreditgivarens bevis på hans fordran.
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån. Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett pantbrev som bevis på sin fordran.
Processrättslig term som avser den i vars namn en rättegång drivs. Termen används också om den som mottar en stämning till domstol. I brottmål är parterna åklagare och åtalad, medan målsäganden är åklagarens medpart. I tvistemål är parterna kärande och svarande. I andra mål och ärenden och i olika rättsinstanser kan käranden, svaranden, målsäganden, åklagaren, den åtalade, ändringssökanden eller dennes motpart betraktas som parter.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller kungörelse om beviljad rätt till något (till exempel Johan III:s patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Beslut som fattas av en styrelse utan att ledamöterna personligen träffas.
Av arbetsgivare förordnad tillfällig arbetsledighet för att arbetsgivaren vid tillfällig arbetsbrist inte kan ge de anställda arbete. Permittering förekom inom militären på 1700-talet och under autonoma tiden, från självständighetstiden inom huvudsakligen handel och industri, sedermera inom all företagsverksamhet.
Ursprungligen fastställd ändring av villkoren i en donation, sedermera huvudsakligen i gåvobrev, testamente eller stiftelses stadgar när förhållandena ändrats och bestämmelserna inte längre gick att följa.
Samlad dokumentation vid ämbetsverk eller domstol om en persons mål eller ärende.
Tillbehör, ursprungligen en mycket detaljerad förteckning över en viss egendoms tillbehör, till exempel underlydande eller tillhörande lägenhet, ägolott, parcell eller område.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en myndighet eller institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Enskilds klagorätt, term inom svenska rätten som betecknade den rätt som enskilda hade att klaga hos myndigheter (ämbetsverk, riksdagen, Kgl. Maj:t).
Från autonoma tiden om skriftlig stämningsansökan med yrkande, anspråk, begäran eller krav, med uppgifter om grunden för yrkandet, dess föremål och belopp samt ort och tid för målets behandling. Från 1700-talet användes termen också i betydelsen petition.
Ärende som togs upp till behandling av hela den beslutsfattande församlingen (ständerna, senatens bägge departement, enkammarriksdagen och ämbetsverk). Även mål som i en domstol med flera avdelningar ska handläggas av domstolen i dess helhet, ursprungligen endast hovrätten.
Sammanträde med vanligtvis samtliga ledamöter i en beslutsfattande församling eller styrelse, till exempel senaten, en domstol eller en nämnd. Från 1721 sammanträde med någon av den svenska ståndsriksdagens kamrar eller något av dess stånd, motsatt: ständerna, eller möte mellan beslutsfattare i ett ämbetsverk, under autonoma tiden också senaten. Från 1907 används termen om enkammarlantdagens, senare riksdagens, beslutande organ.
Respektive parts slutanförande vid huvudförhandling vid en domstol.
Benämning på ett föregående likartat rättsfall som skulle tjäna som förebild i ett senare fall och till vilket man kunde hänvisa vid rättsbehandlingen.
Högsta domstolens eller Högsta förvaltningsdomstolens avgörande som används som vägledning när andra liknande mål eller ärenden avgörs. Prejudikaten kompletterar en ofullständig lag. Termen började användas i juridisk litteratur i slutet av 1600-talet. Själva förfarandet i högsta rättsinstans stadgades från och med 1615.
På rättslig väg förlorad talan, rättighet eller fordran på grund av försutten tid eller ohörsamhet. Preklusion innebär bl.a. att en fordran på rättslig väg upphör (prekluderas) genom att en borgenär, trots särskild kallelse, inte hört av sig före angiven dag. En prekluderad fordran kan jämställas med en preskriberad sådan.
Varierande i lag stadgad eller särskilt avtalad tidsfrist, inom vilken något ska ske för att inte bli preskriberat.
Vanligen detsamma som civilrätt, de rättsregler som rör privatpersoners inbördes förhållanden. Dit räknas avtalsrätt, skadeståndsrätt, familjerätt, arvsrätt och fastighetsrätt. Motsats: offentlig rätt.
Allmän (handels)fullmakt på växel.
R
Term som berör rättstänkandet eller en konkret förskjutning av de rättsliga grunderna för domar och beslut mot rättsnormer som har utvecklats i ett annat rättssystem, framför allt om reception av romersk rätt i tysk, sedermera också inhemsk, rätt.
Titel för ledamot av domstol under det att han förberedde ett mål fram till det slutliga avgörandet. ”Referent” ersattes från självständighetstiden med ”föredragande”.
Under 1600–1700-talet om den skriftliga rekvisitionen eller det rekvirerade. Från självständighetstiden blev ”rekvisit” en benämning på grunderna till att ett visst beteende ska rubriceras som brott, brottsrekvisit. Man skiljer mellan objektiva rekvisit som rör de yttre, faktiska, omständigheterna, och subjektiva rekvisit som rör gärningsmannens avsikt eller kunskap.
Rättssak som avgjorts genom lagakraftvunnen dom. Därefter kan samma rättsfråga inte längre tas upp till prövning.
Extraordinärt rättsmedel för ändring av dom som vunnit laga kraft. Skäl till resning kan vara att domen strider mot lagen eller att nya bevis har tillkommit. Resning anförs skriftligen vid Högsta domstolen sedan 1918, under autonoma tiden i Justitiedepartementet, under svenska tiden hos Kgl. Maj:t (från 1660-talet–1786 Justitierevisionen, därefter Konungens högsta domstol).
Rätt för en borgenär att till säkerhet för en fordran kvarhålla egendom som tillhör gäldenären; också rätt för hantverkare, transportör, tullnär och kommissionär att innehålla gods i väntan på betalning (i vissa fall får godset också säljas).
Den nionde och sista avdelningen i 1734 års lag som behandlar domstolsväsendet och handläggningen av mål och ärenden vid allmänna domstolar. Med vissa genom åren gjorda ändringar är den fortfarande gångbar lag i Finland, medan Sverige fick en ny rättegångsbalk 1942.
De möjligheter som i lag anvisas för att få ett rättsligt avgörande prövat på nytt innan eller efter att domen har vunnit laga kraft. Rättsmedlen indelas i ordinärt rättsmedel (vad, besvär, revision) och extraordinärt rättsmedel (resning, sedermera kallat återbrytande).
Sedan slutet av svenska tiden en rätts(på)följd i den del av en rättsregel som uttrycker konsekvensen av ett visst sakförhållande, till exempel straffet för ett visst brott. Termen används också om rättskraft eller rättslig giltighet hos ett skriftligt dokument.
I vid bemärkelse statens ansvar att organisera domstolsväsendet, justitieförvaltningen, ansökningsförfarandet m.m. Rättsvården indelas i tvistemålsrättsvård (jurisdictio contentiosa) och frivillig rättsvård (jurisdictio voluntaria). I inskränkt bemärkelse används termen om den del av verksamheten vid en domstol som inte rör handläggning av brott- och tvistemål utan till exempel inskrivnings- och bouppteckningsärenden.
S
Oskriven lag, närmast rättsregel som vilar på hävdvunnen sed och som allmänt omfattas av folket, domstolar och myndigheter som rättsligt giltig. Termen används också om sammanfattningen av den rättspraxis genom vilken dylika rättsregler uppkommer. Sedvanerätten gavs lika stor vikt som lagarna fram till 1734 års lag.
Opartisk och oavhängig medlare eller god man som företar en rättshandling för någon annan (som fullmäktig, kommissionär, mäklare) eller som medverkar vid förlikning gällande testamente, gåvobrev, konossement och konflikter om jord och ägande.
U
Under autonoma tiden om en arvodesbefattning underordnad tjänstebeteckningen exekutor. Underexekutorn kunde vara en person eller myndighet som hade till uppgift att verkställa domar, testamenten och andra juridiska åtgärder.
Anbudsförfarande för inköp av varor, tjänster och entreprenader till offentlig verksamhet, sedan 1700-talet reglerat i lag.
V
Samlande begrepp för de regler som sedan 1902 reglerar rätten att förfoga över vattenområden på jordytan, senare också under jordytan. Från 1962 en specialdomstol, Vattendomstolen, som till 2000 behandlade mål rörande vattenområden och vars beslut kunde överklagas till Vattenöverdomstolen.
Å
Sedan 1600-talet en bisyssla för vissa statliga tjänstemän eller en tjänstebeteckning för den jurist som förde talan mot brottslingar i allmän domstol. Sedan autonomin är ”åklagare” en titel för en jurist inom statsförvaltningen som vid allmän domstol yrkar på straff för brott enligt lagens stadganden. Ursprungligen var åklagaruppdraget en bisyssla vid allmän domstol i första instans för statlig tjänsteman som å samhällets vägnar förde talan mot brottslingar. Beroende på målet och domstolen fungerade även exempelvis lands- eller stadsfiskalen, länsmannen eller krono-, bro- eller expeditionsfogden som åklagare eller ”aktor”. Åklagaren fick en andel av böterna som ersättning.
