Som i fråga om många andra historiska forskningsfält (ny socialhistoria, ny ekonomisk historia) har man på senare tid börjat tala om ”ny förvaltningshistoria”. Den har då framställts som ett av de områden som utmanade den politiska historiens primat. Det är något paradoxalt eftersom man kan säga att förvaltning och politik länge var så intimt relaterade till varandra att de egentligen var två sidor av samma sak. Det dröjde innan politiken etablerades som ett separat fält och följaktligen blev förvaltningen ett separat fält relativt sent.
Mycket av äldre historieskrivning handlade om förvaltning. Det hade att göra både med historiens inriktning och med materialets tillgänglighet. Historikerna vande sig snabbt vid att använda det massmaterial som staten och andra offentligrättsliga kollektiv genererade. Materialet förvarades av den expanderande staten och dess centrala arkivmyndigheter. Jämfört med många andra bestånd hos olika arkivbildare var det statliga materialet rimligt väl bevarat, ordnat och tillgängligt. Före offentlighetsprincipens genombrott kunde tillgängligheten vara begränsad till betrodda rikshistoriker, men med tiden öppnades arkiven också för historiker utan officiellt uppdrag. För historiker som tenderade att intressera sig mest för ”Haupt- und Staatsaktionen” låg den statliga och kyrkliga förvaltningen nära till hands som forskningsobjekt. Med tiden och med det historiska fältets enorma kvantitativa och ämnesmässiga expansion började förvaltningshistoria emellertid te sig som ålderdomlig, en tristare version av politisk och utrikespolitisk historia som enligt ett berömt uttalande sysslade med att referera ”what one damned clerk said to another damned clerk”.
Det är kanske ett nedslående faktum att våra förfäder i det historiska källmaterialet vanligen framträder bara i tre egenskaper: som skattebetalare, rekryt och brottsling. Om vi frånser livets demografiska grundfakta, visar källmaterialet oss – eller snarare glimtar av oss – då vi betalar våra skatter, tas ut till knektar eller döms till straff. Det är roller som utmärks av att de för det mesta är stumma. Den bild vi kan skapa oss av de flesta av våra förfäder bygger på vad de gör, inte på vad de berättar verbalt. Tack vare den lutherska kyrkan besatt de flesta av våra förfäder en begränsad läskunnighet. Få kunde däremot skriva och ännu färre kom på idén att skriva ner sin egen historia eller syn på samhället och livet. Vi får inte direkta uppgifter om hur våra förfäder förhöll sig till sina skatter eller till att tjänstgöra i en garnison i Baltikum, men vi kan sluta oss till något om källmaterialet visar att förfadern var med om ett skatteuppror eller rymde från fästningen. Vi kan ana oss till förtvivlan hos kvinnor som gjorde sig skyldiga till barnamord.
Medan den traditionella förvaltningshistorien framför allt intresserade sig för förvaltningen som maskineri och system, upptäckte de nya socialhistorikerna att förvaltningens objekt eller materia i själva verket, åtminstone från tiden för den moderna statens framväxt, innehöll en mängd värdefullt och belysande material. Det förvaltningshistoriska materialet var vanligen seriellt, det vill säga förekom i långa serier, vilkas vittnesbörd om samhället kunde analyseras för långa perioder. Klassiska exempel är Öresundstullen och det demografiska källmaterialet. Samtidigt ställde det nya materialet och de nya frågeställningarna också krav på lösning av nya källkritiska problem.
En annan viktig egenskap är att förvaltningens massmaterial ger uppgifter om individer. I och med datorerna har det blivit möjligt att hantera stora mängder data och kombinera dem till ”minibiografier” också över de stumma klasserna, vilket åter ställer nya krav på källkritiken. Omformade till statistik skulle uppgifter om längd, vikt och hälsotillstånd hos den franska arméns värnpliktiga kunna ge en mångfasetterad bild av livet i Frankrike.
Om förvaltningshistorien återkommit har det skett delvis i egenskap av källkritisk hjälpvetenskap för den forskning som använder det material som förvaltningen producerar. Det är närmast banalt att påpeka detta behov, men det har också medfört ett ökat intresse för förvaltningshistoria som sådan och frågeställningar rörande den moderna statens uppkomst. Staten var länge framför allt ett förvaltningsmaskineri. Man kan till exempel med en viss överdrift hävda att storfurstendömet Finland under de första decennierna efter 1809 bestod och sammanhölls av en förvaltningsapparat vars främsta egenskap och förtjänst var att ändra så lite som möjligt och försöka fylla maskineriet med ett innehåll. Förvaltningen och de gamla svenska reglerna för hur den skulle fungera blev därmed essensen i storfurstendömet, låt vara att denna period var kort och att det snart dök upp ideologer som var redo att fylla maskineriet med bland annat nationalismens budskap.
Förvaltningen uppvisar en blandning av kontinuitet och innovationer. Å ena sidan var förvaltningen ofta trögrörlig och höll fast vid traditionella sätt att registrera administrativ korrespondens och uppbära skatter och andra prestationer. Å andra sidan förekom perioder då en stat lånade in nya förvaltningssystem, innovationer och terminologi. Sverige omstöpte sin förvaltning efter tysk förebild under de första Vasarna, medan Peter I lånade modellerna för sin centralförvaltning från Sverige. Förvaltningshistorien är sålunda inte bara en mötesplats för gammalt och nytt, utan också för utländskt och inhemskt samt för termer hämtade från olika språk. Till dessa influenser från olika håll kommer ytterligare tidsfaktorn. Termer som hade en exakt innebörd när en innovation (tjänst, skatt) infördes kan betyda något helt annat ett par sekel senare. Förvaltningen inte bara omformar samhället utan präglas av det omgivande samhället. I äldre tiders konglomeratstater kunde flera termer existera parallellt med likartad innebörd. Förvaltningshistorisk ordbok har sitt ursprung i behovet av ett hjälpmedel för att forskare av olika slag ska kunna orientera sig i förvaltningshistorisk terminologi i Finland från medeltiden fram till 1950.
Max Engman