Ed som befriade en person från misstankar om självförvållad eldsvåda (vådeld).
Vådaed infördes i
Kristoffers landslag 1440 och svors med hjälp av tolv bofasta (edgärds)män på följande
sockenstämma och följande ting. Från 1736 var vådaed en partsed som svors vid härads- eller rådstugurätten, med två fingar på Bibeln, av den som stod anklagad för att ha orsakat en eldsvåda. Eden innehöll ett intygande om att elden inte hade kommit lös av vårdslöshet. Vådaed användes fortfarande i slutet av autonoma tiden.
