Förvaltningshistorisk ordbok

Allmän inrikesförvaltning Allmänna förvaltningstermer Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad Finans Gamla Finland Handel och industri I och II världskriget Jord- och skogsbruk Justitieförvaltning och domstolsväsende Kyrklig förvaltning Medeltiden Militären och försvarsmakten/stridskrafter Regering och folkrepresentation Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland) Ryssland och Storfurstendömet Finland Social-, hälso- och arbetskraft Statsöverhuvud och hov Trafik- och kommunikation Undervisning och kultur, samt läroanstalter Utrikes Övrig förvaltning

Ord med temat Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad

A

Gemensamt namn på sådana ingenjörsarbeten som utfördes för det allmännas eller statens räkning eller med understöd av statsmedel.
Benämning på fastigheter för allmänna behov, uppförda och underhållna av alla hemmansägare på landsbygden. Till allmänna hus hörde bl.a. kyrka, kyrkogård, prästgård och tingshus samt i vissa fall också gästgivargård och tiondebod.
Allmän väg som vintertid drogs över vattendrag, sanka marker och dylikt. Vägen måste utstakas av varje by och (från 1643) utmärkas på karta. Vintervägarna övervakades av häradsfogden på landsbygden. Efter stort snöfall ålåg det även allmogen på landet och invånarna i staden att skotta de allmänna landsvägarna eller gatorna. De övervakades av borgmästare och råd gemensamt samt kronobetjänterna på landsbygden. År 1786 begränsades ansvaret till markägaren eller det hemman (den gård i staden) som pålagts ansvaret (i häradsrätten) att utstaka och skotta (eller vid rådstuga) att skotta viss väg- eller gatsträcka. År 1790 inrättades ploglag på landsbygden som gemensamt ansvarade för plogning och skottning av viss vägsträcka, under landshövdingens översyn.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
I Ryssland från 1809 benämning på militärt organiserade enheter under trafikdistrikten med uppgift att bygga, förnya och underhålla kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Även i Gamla Finland fanns en arbetsbrigad.
Tjänsteman vid ämbetsverk eller kommun, vilken var förtrogen med byggnadskonsten och gjorde upp eller granskade ritningar till offentliga eller enskilda byggnader. Ursprungligen utövade arkitekten också tillsyn över åtskilliga av kronans hus och byggnader. Sedan slutet av 1800-talet utbildades arkitekter vid Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet och Tekniska högskolan.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader med ansvar för bl.a. sjukhusbyggnader. Förutom planeringen av nya sjukhusbyggnader skulle arkitekten också inspektera redan befintliga byggnader. Tjänsten inrättades 1892 för sex år, en tidsperiod som sedan förlängdes. Ett par år senare anställdes en assistent.
I Ryssland expedition vid Krigskollegiet, under vilken fortifikationsförvaltningen och ingenjörsdepartementen lydde 1797–1802. Artilleriexpeditionen efterträddes av ingenjörsexpeditionen.

B

Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som 1932 tog över konstruktiva banavdelningens uppgifter och tjänstemän. Byrån leddes av en byråchef och där fanns ett brobyggnadskontor, ett bangårdskontor, ett husbyggnadskontor och ett kontor för säkerhetsanordningar.
Förrådsförvaltare vid Kungliga slottets byggande. Bohagsfogden tillsattes 1727 av slottsbyggnadsdeputationen.
Benämning på vissa boställen av krononatur som under 1700-talet uppkom på grund av landstatens brist på tjänsteboställen. Bohemmanen inrättades vanligen på andra staters indelta hemman. Innehavaren kallades åbo (och var oftast en länsman, häradsskrivare eller kronofogde) och betalade samma skatter och avgifter till kronan som andra kronohemman. Benämningen infördes 1782.
Kommunal tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över bostädernas skick.
Ledare för en brandrote, valdes vanligen för en treårsperiod.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
I svenska riket och Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
Avdelat (mindre) område för organisering av eldsläckningsberedskap. Brandrotar förekom både på landsbygden och i städer, även i Gamla Finland. Brandrotarna leddes av en rotemästare eller brandfogde och kunde tillsammans bilda branddistrikt eller brandmästarskap.
I Gamla Finland förekommande benämning på rådman som under borgmästaren ansvarade för organiseringen av brandsyn, brandförebyggande verksamhet och brandbekämpning.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Den enhet i en stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett brandverk endast i Helsingfors.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Avgift som bestod av en kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
Andel av skyldighet att underhålla bro. Skyldigheten fördelades preliminärt av lantmätare och fastställdes av häradsrätten. Den övervakades av häradsfogdar, landsgevaldiger, landsfiskaler samt läns- och fjärdingsmän så att vägarna hölls i skick. Den som försummade att hålla sin brolott i skick straffades med böter.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums stat från 1600-talet. Allmänt: uppsyningsman vid broar.
I lokalförvaltningen i Finland från och med 1600-talet syssla, där brofogdens och skallfogdens uppgifter var förenade hos en person. Bro- och jaktfogdar tillsattes under stora ofreden av ockupationsmyndigheterna allmänt i Åbo generalguvernement, medan de som i Viborgs kommendantskap uträttade motsvarande värv i regel kallades brofogdar. Bro- och skallfogdar fanns även i Gamla Finland.
Lagstadgad granskning av bro. En besiktning av landsvägsbroar skulle hållas varje vår. Tidpunkten för besiktningen skulle kungöras i god tid och förrättningen utfördes av en kronans tjänsteman med två medlemmar ur häradsnämnden närvarande. Under besiktningen bedömdes brons skick och huruvida den måste repareras.
Från och med 1600-talet en titel för person som avvägde vattenytor och hade erfarenhet av att göra anläggningar för att ta upp vatten eller dra vattenlinjer. Från och med 1700-talet användes beteckningen särskilt för underordnad tjänsteman vid hälsobrunn som förde bok över brunnsgästerna och ansvarade för deras betjäning.
Tjänsteman vid militär (från 1869 civil) ingenjörskår som ansvarade för byggnadsarbetena inom väg- och vattenkommunikationerna, till exempel vid Saima och Pielinens kanaler. Byggmästare fanns också vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade dessa byggmästare under linjeförvaltningens bansektion.
Tjänsteman inom bergsstaten som verkade som chef för byggnadsarbetena i en gruva.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Tidigare hade Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ansvarat för järnvägsbygget. Till den nyinrättade byggnadsavdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt att utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå och en nybyggnadsbyrå. Byggnadsavdelningen ersattes 1932 av järnvägsbyggnadsavdelningen.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till byggnadsavdelningens uppgifter hörde att granska och utföra sådana arbetsbeskrivningar och kostnadsförslag som tillhörde nybyggnads-, samt ändrings- och reparationsprojekt. Byggnadsavdelningen ansvarade också för den högsta ledningen och tillsynen över vården av byggnader som lydde under statens byggnadsförvaltning. Avdelningen leddes av en överingenjör, med biträde av byråarkitekt, maskiningenjör, biträdande maskiningenjör och elektrotekniker. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
År 1936 delades landet in i byggnadsdistrikt för att övervaka och sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Byggnadsdistrikten lydde under Byggnadsstyrelsen och i varje distrikt fanns ett distriktskontor som leddes av en distriktsarkitekt.
I Ryssland från 1775 vid guvernementsförvaltningarna enhet för den allmänna övervakningen av byggnadsverksamheten i guvernementet samt för organisieringen av kronans byggnadsverksamhet. Byggnadsexpeditionerna lydde till 1806 under kameralhovet och därefter under guvernementsregeringen.
Lokalt kontor som gav rådgivning och handledning, beviljade tillstånd och övervakade byggnadsverksamheten i en stad eller kommun.
Den förvaltningsenhet i en stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.
Samling av föreskrifter upprättade för ett samhälle i avseende att reglera dess byggnadsväsende.
Från 1944 tjänstetitel för avdelningschef och medlem av kollegiet vid Byggnadsstyrelsen, kunde även förekomma som högre tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Byggnadsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom arkitektur- och byggnadsbranschen.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvar för byggnadstillsynen.
Allmogens skyldighet att delta i myndigheternas och kyrkans byggnadsverksamhet samt i underhållet av deras byggnader.
Kollegialt ämbetsverk under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilket 1936 ersatte Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Byggnadsstyrelsens kollegium leddes av en generaldirektör med biträde av avdelningscheferna som från 1944 hade tjänstetiteln byggnadsråd. Vid Byggnadsstyrelsen fanns en projekteringsavdelning och en byggnadsavdelning, från 1944 även en stadsplaneavdelning, samt ett kansli och en räkenskapsbyrå. Den regionala byggnadsförvaltningen sköttes under Byggnadsstyrelsens ledning inom ramen för byggnadsdistrikt.
Från 1936 kansli vid Byggnadsstyrelsen. Till kansliets uppgifter hörde lagutnämningsärenden och disciplinära ärenden, ärenden rörande tjänsteförordnanden vid kansliet, vården av allmänna arkivet samt uppgörande av årsberättelse. Kansliet förestods ursprungligen av en sekreterare med biträde av en notarie, registrator, renskriverskor och vaktmästare.
Från 1936 byrå vid Byggnadsstyrelsen. Till räkenskapsbyråns uppgifter hörde förvaltningen av medel och deras redovisning samt därtill hörande statistik, uppgörande av budgetförslag, granskning av reseräkningar och ärenden rörande tjänsteförordnanden vid byrån. Räkenskapsbyrån förestods av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant som också fungerade som bokförare, samt äldre och yngre kontorsbiträden.
Tjänsteman som förde bok över byggnadsbestånd eller byggverksamhet. Byggningsbokhållare förekom vid diverse svenska ämbetsverk, på 1600-talet vid Amiralitetet, på 1700-talet i ämbetskollegiet i Stockholm.
Chef för den avdelning av magistraten (i större städer) som ansvarade för stadens byggnader.
Tjänsteman som övervakade alla stadens allmänna byggnader, reparationer och andra grundverk samt därtillhörande material och instrument. En sådan fanns upptagen på Amiralitetskollegiums stat över Byggnings- och ekipagekontoret i Karlskrona 1729.
Tjänsteman vid statens byggnadsförvaltning. Från 1936 till 1944 fanns byråarkitekter vid Byggnadsstyrelsens projekterings- och byggnadsavdelning. Från och med 1944 kunde sex byråarkitekter utnämnas vid Byggnadsstyrelsen, men de var inte längre anställda vid någon enskild avdelning.
Av en eller flera byar eller enstaka hemman byggd och underhållen (mindre) körväg, i allmänhet hörande till allmänna landsvägsnätet. Marken för vägen avskiljdes före jordskifte.

D

Arbetsplikt. Under medeltiden indelades dagsverkena i Finland i två grupper. Dagsverken till krono-, kyrko-, och frälsegods utfördes av landbönder och dagsverken till slotten utfördes av bönderna i slottslänet. Böndernas dagsverksskyldighet till slotten utfärdades av Karl Knutsson 1450. Enligt den skulle från sex socknar nära Åbo varje bonde årligen utgöra åtta dagsverken med häst eller dragoxe till slottets ladugård och dessutom föra fyra lass ved till slottet. Övriga socknar i Åbo län skulle för var 40:de rök hålla en stadigvarande arbetskarl året om på slottet. Landböndernas dagsverksskyldighet är belagd från 1347 och var vanligen 8–12 dagar om året. I slutet av medeltiden ersattes dagsverket ofta av en penningavgift.
Ritning, utkast eller plan jämte kostnadsförslag till bl.a. offentliga byggnader. Den kunde också inkludera ritningar på interiören och inredningen. Desseiner för fästningsverk, stads- och tomtplaner skulle godkännas av regenten innan de verkställdes.
Ämbetsverk som 1840 ersatte Kejserliga strömrensningsdirektionen och som lydde under Senatens kansliexpedition. Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna ansvarade för vattenvägarna, rensning av vattendrag, brobyggen, kanalverksamhet och vägarbeten, medan planeringen och verkställandet utfördes av ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna. År 1860 ersattes ämbetsverket med Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna.
Från 1936 tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Distriktsarkitekten verkade som chef för ett distriktskontor, och övervakade arbetet vid kontoret samtidigt som han, under uppsikt av Byggnadsstyrelsen, ansvarade för vården av byggnaderna inom ett byggnadsdistrikt.
Tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Vid varje distriktskontor i byggnadsdistrikten fanns en distriktsbyggmästare som lydde under distriktsarkitekten. För distriktsbyggmästartjänst krävdes avlagd lärokurs vid industriskola eller motsvarande läroanstalt.
Ledande ingenjör för ett distrikt. Föreståndaren för ett väg- och vattenbyggnadsdistrikt benämndes distriktsingenjör.
År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor i samband med att man införde byggnadsdistrikt för att sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Distriktskontoren lydde under Byggnadsstyrelsen och leddes av distriktsarkitekter. Vid varje kontor fanns dessutom en distriktsbyggmästare och en kassör som samtidigt fungerade som kontorsbiträde.
Dörrvakt, portvakt.

E

Från och med 1936, tjänst vid Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning. För elektroteknikerstjänst krävdes en vid byggnadsavdelningen i teknisk skola avlagd ingenjörsexamen.
Arkitekt som var anställd av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna men inte tillhörde de ordinarie tjänstemännen. År 1897 fanns fyra extra arkitekter anställda vid Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.

F

I städerna i Ryssland från och med 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningarna med uppgift att upprätta handlingarna för fastighetstransaktioner. Denna tjänsteman verkar ha saknats i Gamla Finland.
Civilmilitär tjänsteman som planerade och förestod fortifikationsarbeten.
Byrå vid Krigsministeriets ingenjörsdepartement. Den ansvarade under självständighetens första år tillsammans med Överstyrelsen för allmänna byggnader över militärbyggnaderna. Under 1920-talet bytte byrån namn till Försvarsministeriets byggnadsavdelning.
Bokhållare för förrådet och materialet vid en stads byggnadskontor.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader. År 1897 fanns fyra förste arkitekter vid myndigheten. Av dem var en också föreståndare för länsbyggnadskontoret i Helsingfors.
Avdelning vid Försvarsministeriets tekniska avdelning åren 1927–1939. Den ansvarade för planering och underhåll av försvarsmaktens byggnader och hörde under 1930-talet till Finlands största arkitektbyråer.

G

Praxis sedan medeltiden var att hus- och tomtägare skulle bygga eller bekosta halva bredden av den sträcka som löpte utmed tomtgränsen. Under 1800-talet började städerna överta ansvaret och fastighetsägarna betalade i stället en gatuavgift. Också adliga fastighetsägare skulle betala avgiften. Gatuavgiften avskaffades 1993.
Benämning på den del av generalbesiktningen som gällde flottans hus och övriga byggnader. Generalhusbesiktning förrättades vartannat år under de år då det inte skedde någon generalflottbesiktning.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Byrå under Bergsstyrelsen vars huvudsakliga arbetsuppgift var att bedriva geologisk forskning. Geologiska byrån ersattes av Geologiska kommissionen år 1885 i samband med att Bergsstyrelsen upphörde med sin verksamhet.
I Ryssland från och med 1772 chef för byggnadsverksamheten vid guvernementsförvaltningen med uppgift att verka som chef för byggnadsexpeditionen i anslutning till kameralhovet, senare guvernementsregeringen. Till guvernementsarkitektens (rangklass 8) uppgifter hörde att övervaka byggnadsverksamheten och särskilt kronans byggnadsprojekt samt att utarbeta byggnadsritningar. I Gamla Finland fanns en guvernementsarkitektstjänst 1784–1812.
I Ryssland fanns från och med 1765 guvernementslantmätare (rangklass 7), vilka från och med 1775 var chefer för lantmäteriet i ett guvernemente med ansvar för organiseringen och genomförandet av lantmäteriförrättningarna samt den allmänna övervakningen av lantmäteriföreskrifternas efterlevnad. Även i Gamla Finland fanns en guvernementslantmätare från och med 1784. Lantmäteriverksamheten i Gamla Finland leddes dock 1765–1801 av Finländska revisionskommissionen.
Avgift som uttogs av varje hemmansinnehavare i ett härad i form av skyldighet att underhålla en gästgivargård. Avgiften var ovanlig i Finland. Gästgiverierna underhölls vanligen av de hemman på vilkas ägor de låg.

H

Tjänsteman vid Hydrografiska byrån som utförde hydrografiska undersökningar. Hydrografen var underställd byråns direktor. Av hydrografen fordrades antingen en avlagd väg- och vattenbyggnadsingenjörsexamen eller en filosofiekandidatexamen kompletterad med förhör i hydraulik och hydrometri.
Byrå vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byrån inrättades 1907 och gjorde upp kartor för ämbetsverkets behov. Till arbetsuppgifterna hörde också systematisk undersökning och beskrivning av landets färskvatten. Byrån leddes av en föreståndare, senare kallad direktor. Vid byrån fanns också en hydrograf samt flera biträdande hydrografer. Hydrografiska byrån ersattes under 1960-talet av Hydrologiska byrån.
Efter 1643 av lantmätare upprättad geografisk karta över ett härad med uppgifter om rågränser, topografi och infrastruktur (såsom kyrkor och andra offentliga byggnader, broar, vägar och kvarnar).
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
Person som ansvarade för brandskyddet i sin del av staden. Enligt stadslagen skulle det finnas två hövitsmän i varje kvarter.

I

Sedan 1500-talet tekniskt bildad yrkesman, från 1611 militär yrkesbeteckning för person som hade i uppgift att regelbinda, tillgodogöra och tillvarata naturens resurser för allmänna ändamål, samt att uppföra och förädla byggnadskonsten. Under 1600- och 1700-talet var ingenjör en titel för yrkesutbildade lantmätare, särskilt de som var anställda vid Lantmäterikontoret. Från autonomin var en ingenjör en tekniskt utbildad tjänsteman anställd av stad eller ämbetsverk, tidigare kallad bygg- eller skansmästare. Högre teoretisk-teknisk utbildning började under 1800-talets senare del ges vid särskilt inrättade läroverk, i Helsingfors vid Polytekniska institutet som 1908 ersattes av Tekniska högskolan, vilken mötte i synnerhet stats- och länsförvaltningens behov av tekniskt kunniga civila tjänstemän.
Från 1840 samlande beteckning på den ingenjörskår som från tidigare kallades strömrensningskorpsen och som planerade och verkställde de beslut som fattades av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna, från 1860 Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna. Då Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades delades ingenjörskårens verksamhetsområde in i distrikt och 1869 blev den militära ingenjörskåren en civil tjänsteinrättning.
Ämbetsverk, grundat 1811, som verkade under senatens kansliexpedition. Intendentskontorets uppgift var att under ledning av intendenten över allmänna byggnaderna övervaka planeringen av de allmänna och kyrkliga byggnaderna. Intendentskontoret övervakade också uppförandet och reparationerna av statliga byggnader. År 1865 ändrades namnet till Överstyrelsen för allmänna byggnader.

J

Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning, senare järnvägsbyggnadsavdelning. Byrån leddes av en biträdande direktör. Andra anställda var baningenjörer av första och andra klass, biträdande ingenjörer, en notarie, en kamrerare, en förrådsförvaltare, en kanslist och en bokförare.

K

Kommitté utnämnd 1812 när Helsingfors blev huvudstad. Kommittén bestod av en ordförande och fyra ledamöter som biträddes av en ombudsman och en sekreterare. Den hade i uppgift att ombesörja uppgörandet av en stadsplan och övervaka förverkligandet av den.
Kejsarens bostad i Helsingfors inrättad den 10 maj 1837 i kommerserådet Heidenstrauchs gård vid södra hamnen. Palatset förestods av en föreståndare som vanligen samtidigt var senator. Från 1918 kallas byggnaden presidentens slott.
Ämbetsverk som grundades 1816 under Kansliexpeditionen för att ersätta den tidigare Kungliga finska strömrensningsdirektionen. Generalguvernören var ordförande och medlemmar var två senatorer, överdirektorn för lantmäteriet, en officer och en teknisk expert som skulle sköta de praktiska uppdragen. År 1818 ändrades direktionens namn till Kejserliga direktionen för Strömrensnings- och Canalarbetet, som 1840 ersattes med Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Förutom vattenvägar, rensning av vattendrag och forsar ansvarade direktionen också för byggandet av broar och kanalverksamhet. På 1830-talet administrerades också vägarbeten. Direktionen var först och främst ett expertorgan, och de praktiska arbetena utfördes från 1821 av Strömrensningskorpsen.
En kommissaries ämbete eller ämbetslokal. Under stora ofreden genomförde de ryska ockupationsmyndigheterna vid mitten av 1710-talet i Viborgs kommendantskap en indelning av kommendantsdistrikten i mindre förvaltningsområden för kameralförvaltningen, vilka i finländsk forskning kallas kommissariat. I ledningen för ett sådant kommissariat stod en kommissarie.
Kommitté som tillsattes 1908 av senaten och hade i uppgift att uppdatera 1856 års byggnadsstadga för städerna samt att förenhetliga städernas vägbyggnation, vattentillförsel samt avlopps- och reningssystem. Kommittén gav 1911 ett betänkande som reglerade städernas väg- och vattensystem i hela landet, förutom systemet för vattenklosetterna som förblev valbart för varje enskild stad. Förslaget sändes 1912 på remiss till samtliga ständer men den vidare behandlingen sköts upp på grund av den politiska situationen. I praktiken kom lokala byggordningar att vid sidan av den gamla byggnadsstadgan för städerna att styra utvecklingen tills lagen om stadsplanering trädde i kraft 1931.
Byggnadstekniskt biträde vid Amiralitetet från och med slutet av 1600-talet. Från 1700-talet var konduktörerna officerare vid Fortifikationen, då konduktör motsvarade löjtnant och ”konduktör i läran”, sedermera underkonduktör, fänrik.
Tjänsteman vid Byggningsstaten, sedermera Slottsbyggnadsdeputationen och Slottsbyggnadsdirektionen samt Överintendentsämbetet.
I Ryssland från och med 1775 lantmätare med en krets som verksamhetsområde. Kretslantmätarna (rangklass 8) var underställda guvernementslantmätaren i guvernementet. I Gamla Finland fanns kretslantmätare från och med 1784.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
Benämning på med statsmedel bekostade eller understödda dikningsarbeten.
Byggnad som tillhörde kronan. Kronohusen kunde också innehas av privatpersoner på arrende eller som tjänsteförmån.
Byggnad som tillhörde kronan och inrymde en postanstalt.
Ämbetsverk som grundades i Finland 1799 för att förbättra den ekonomiska utvecklingen genom att skapa nya vattenvägar och rensning av vattendrag, förebygga översvämningar och öka den tillgängliga odlingsmarken genom torrläggning. Uppgiften hade tidigare skötts av Finska Hushållningssällskapet. Verksamheten leddes av en oavlönad direktion. Det egentliga arbetet utfördes av rotesoldater. År 1807 avstannade verksamheten. Formellt existerade direktionen till 1812. Då beslutade kejsaren att landshövdingen för Åbo och Björneborgs län skulle ta hand om strömrensningsdirektionens tillgångar. Ämbetsverket fick 1816 en efterföljare i Kejserliga strömrensningsdirektionen.
Benämning på svenskt ämbetsverk grundat 1769.
Den förvaringsbod där tiondet förvarades. Boden hörde till de byggnader som allmogen skulle uppföra och underhålla. Bönderna var också skyldiga att föra tiondepersedlarna till kyrkohärbärget.

L

Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän landsväg. Landsvägsbyggnaden var en av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Sund genom vilket det går en farled. Strandägare hade inte rätt att hindra genomfart och de fick inte heller överbygga eller dämma upp farleden.
Person som av 40 rökar gemensamt var anställd för att utföra vikuarbete på Åbo slott enligt Karl Knutssons stadga 1450.
Fackutbildad tjänsteman med uppgift att under länsstyrelsen utöva viss uppsikt över byggnads- och stadsplaneväsendet inom ett eller flera län.
Från 1848 ett från länsförvaltningen fristående organ för planering av bebyggelsen i ett län. Länsbyggnadskontoren lydde fram till 1865 under Intendentkontoret, därefter under Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Länsbyggnadskontoren leddes av en förste arkitekt, en andre arkitekt eller en tredje arkitekt. År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor.

M

Tjänsteman vid flera ämbetsverk som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna. Maskiningenjörer fanns vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning från 1936 och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Vid linjeförvaltningen hörde det till maskiningenjörernas uppgift att övervaka förvaltningen av verkstäder och förråd samt underhållet av det rörliga materielet. En maskiningenjör kunde vara föreståndare för en av linjeförvaltningens depotsektioner.
I Ryssland från och med 1797 teknisk specialist vid guvernementsregeringarna. I Viborgs guvernement indrogs denna tjänst efter en kort tid.
Tjänsteman i bokföringsuppgifter vid Helsingfors stads byggnadskontor under autonoma tiden.
Vid allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Medlem av statsrådet med ansvar för kommunikationsärenden. Ministern var chef för Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Försummelse från en fastighetsinnehavares sida att bygga upp förfallna hus, eller vanskötsel av byggnader. Missbyggnad skulle konstateras vid en laga granskning. I kameralt hänseende användes termen också om fastighet som innehades av en annan person än ägaren.
Under 1500–1600-talet benämning på värderingsman som verkade som skiljedomare i tvist rörande värdering av något, särskilt rågräns.
Standardiserad ritning för en byggnad som skulle bekostas med offentliga medel. Till dessa byggnader hörde exempelvis kyrkor, officersboställen, banvaktarstugor, sockenmagasin och soldattorp. Ritningarna godkändes under svenska tiden av Överintendentämbetet och under autonoma tiden av Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.

N

Från 1923 byrå vid Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning. Byrån slogs 1928 ihop med Järnvägsbyggnadsbyrån.

O

Bebyggd eller obebyggd stadstomt som innehades av en enskild person, men som ägdes av staden, kronan eller kyrkan. En sådan tomt kunde sedan medeltiden överlåtas med ständig besittningsrätt mot en årlig avgift. Byggnad tillsammans med tomten betraktades som fast egendom och en ny innehavare skulle söka lagfart på egendomen.

P

Karta med beskrivning över ett (stads)område i horisontell genomskärning. Plankartan ger information om vägar, byggnader, sjöar, vattendrag och administrativa gränser samt om öppen, betäckt och sank mark. Plankartor kan också visa byggnaders fysiska förhållanden, det vill säga rummens placering per våning och deras funktion.
Schematisk bild (ritning) som framställer något så som det skulle se ut i horisontell genomskärning eller med alla dess (väsentliga) delar eller partier projicerade i ett och samma horisontella plan. Termen används särskilt om en plan projektion som utgör en konstruktionsritning till (någon del av) en byggnad, ett fartyg eller en maskin.
Till vägarnas underhåll vid rikligt snöfall skulle landshövdingarna inrätta ploglag av de närmast boende hemmansägarna i varje socken eller härad. Ploglagen bildades för fem år i taget. Ploglaget erhöll betalning av sockenborna som vid inrättandet av ett nytt ploglag kallades till häradsrätten för att fastställa det. Då marken var bar fördelades underhållsskyldigheten bland de vägdelade hemmanen.
Högre teknisk läroanstalt 1879–1908 med rötter i Polytekniska skolan. Institutet meddelade undervisning i de allmänna och vetenskapliga grunderna för tekniskt vetande på ett flertal tekniska fackområden. Polytekniska institutet omvandlades den 1 september 1908 till Tekniska högskolan.
Läroinrättning som från 1872 verkade under Manufakturdirektionens tillsyn och hade till uppgift att erbjuda vetenskaplig utbildning för tekniska yrken. Polytekniska skolan var indelad i en förberedande avdelning på två klasser och en fackavdelning med två- till fyraåriga lärokurser i teknisk kemi, bro-, järnvägs-, väg- och vattenbyggnad, maskinbyggnad, lantmäteri och arkitektur. År 1879 lades den förberedande avdelningen ned och skolan omorganiserades till Polytekniska institutet.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att projektera nybyggnader och ändringsarbeten, att utföra den arkitektoniska granskningen vid byggnadsarbeten, att vårda ritningsarkivet och att behandla ärenden som gällde byggnadsverksamhet i städer och samhällen. Projekteringsavdelningen förestods av en överarkitekt med biträde av byråarkitekter. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
Vid den svenska länsförvaltningen fanns sedan 1600-talet en lantmätartjänst vid länsstyrelsen. I Ryssland fanns provinslantmätare fr.o.m. 1765. Vid provinskansliet i Viborg fanns en lantmätartjänst fr.o.m. 1720-talet och likaså i de båda provinserna i Viborgs guvernement fr.o.m. 1744. De underställdes 1765 den då tillsatta Finländska revisionskommisionen.

R

Under autonoma tiden tjänsteman i uppgifter rörande planering och kartritning vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna, Lantmäteri(över)styrelsen och Järnvägsstyrelsen.

S

De bestämmelser som reglerar användningen av vattendrag samt de rättsförhållanden som är beroende av dem. Den första sjölagen antogs under svenska tiden 1667 och under autonoma tiden 1873. En sjörättsdomstol var avsess att beivra brott mot sjölagen både under svenska tiden och autonoma tiden, men verkställdes först genom vattendomstolarna och vattenöverdomstolen 1962. Behandlingen av sjörättsmål var före det uppdelad på de allmänna underrätterna eller vissa av dem, länsstyrelsen och sjökommissionerna (1934–1961).
I städerna i Gamla Finland stadsanställd sotare för rengöring av skorstenare.
Riksdagsutskott under frihetstiden för förvaltning av medel som hade anslagits till slottsbygget i Stockholm och slottsbyggnadshjälpen. Deputationen bestod av ledamöter från adels-, präste- och borgarståndet. Den ersattes 1766 av Slottsbyggnadsdirektionen.
Styresorgan under svenska tiden som bestod av två riksråd vilka hade i uppgift att utöva kontroll över slottsbyggnadshjälpen och att leda byggnadsarbetet på Stockholms slott. Direktionen ersatte Slottsbyggnadsdeputationen.
Sammanfattningen av staten av ämbetsmän som skötte förvaltningen och administrationen av kronans slottsbyggnader, innan de 1769 sammanslogs till det enhetliga ämbetsverket Kungliga slottsbyggnadsstaten under riksmarskalkens chefsskap.Även om förteckning som innehöll en organisations- eller löneplan över samtliga befattningar och befattningshavare inom slottsbyggnadsstaten.
Benämning på utkast till en slottsritning efter 1692 och särskilt under 1700-talet.
Benämning på slottshjälpen i Savolax, en ränta som var anslagen till underhållet av kronans slott och fästningar. Slottsreparationen kallades eventuellt tidigare byggningshjälp.
Allmän väg inom en socken eller mellan socknar. Sockenväg skulle fastställas av landshövdingen. Marken avskildes vid laga skifte. Den skulle underhållas av hemmanen, och tingsrätten avgjorde de olika hemmanens andel.
Tjänsteman med ansvar för byggnadsverksamheten i en stad, ursprungligen den arkitekt som var upptagen på ämbets- och byggningskollegiets tjänstestat i Stockholm från 1672. År 1897 fanns stadsarkitekter vid byggnadskontoren i Viborg, Åbo och Tammerfors. I Helsingfors skapades tjänsten som stadsarkitekt år 1907.
I stadens tjänst varande byggmästare med uppgift att leda eller utföra (hus)byggande i staden.
I Ryssland från 1782 förvaltningsorgan i en stadsdel för upprätthållandet av den allmänna ordningen och andra polisiära uppgifter, samt för verkställandet av domstolars och myndigheters beslut. Stadsdelsförvaltningen leddes av en stadsdelsuppsyningsman. I anslutning till stadsdelsförvaltningen fanns en muntlig rätt, en brandmästare och brandkår, ett lanternkommando, en fastighetsmäklare, en städslingsmäklare, en stadsackuschörska, en läkare och ett poliskommando. Stadsdelsförvaltningen lydde under stadsfogdeämbetet. I Gamla Finland hade stadsfogdeämbetena 1784–1799 likheter med de ryska stadsdelsförvaltningarna.
Stadstjänsteman som i samband med stadsplanering eller byggnation utför praktiska mätningar av jordytans form och storlek, jordens tyngdkraft och riktning. Under senare delen av autonoma tiden fanns en geodet vid byggnadskontoret i Helsingfors stad.
Tjänsteman i stad med uppgift att leda stadens mätningsväsende, fastighetsbildning och -registrering, ursprungligen den ingenjör som upptogs på ämbetskollegiets stat i Stockholm 1672. Termen används också om en bisyssla som sorterade under byggnadsnämnden i en stad och utfördes av en ingenjör som verkade i staden. Tjänsterna började inrättas i Finland från 1823, på förslag av Intendentkontoret. I början av 1900-talet saknade ännu de flesta mindre städerna en dylik. I Helsingfors var stadsingenjören chef för byggnadskontoret.
Edsvuren av stad anställd mätare som utförde geometriskt eller geografiskt mätningsarbete. Stadsmätaren verkställde också offentliga mätningar av torra varor om köparen eller säljaren begärde det.
Plan för reglering av bebyggelse och annan markanvändning i en stad eller i en kommun med tät bebyggelse. Stadsplanen gjordes upp av de kommunala myndigheterna.
Kommunalt anställd arkitekt vars huvudsakliga uppgift är att utarbeta stadsplan.
Från 1944 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att behandla ärenden rörande städers stadsplaner, upprättande av byggnadsplaner för samhällen med sammanträngd befolkning och tätt bebyggda trakter, byggnadsinspektioner, vården av stadsplanearkivet samt tjänsteförordnanden vid avdelningen. Stadsplaneavdelningen förestods av en överarkitekt med titeln byggnadsråd.
Servitut som berörde en stadsfastighet.
Tjänsteman inom staden som ansvarade för stadens grönområden. År 1897 fanns tjänsten endast i Helsingfors. Administrativt hörde stadsträdgårdsmästaren till byggnadskontoret och var underställd stadsingenjören.
Sakkunnigorgan inom arkitektur bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Samlande beteckning för den förvaltning som under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnadernas ledning sköttes inom ramen för Byggnadsstyrelsens och de regionala byggnadsdistriktens verksamhet.
Sammanfattande benämning på rinnande vattendrag och vattenfall som staten hade ägorätt till och statens andel i olika byggda vattenverk, samt detta ansvarsområdes förvaltningsorganisation. Statens strömfall och vattenverk låg inom Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetenas förvaltningsområde och sköttes av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt Statens vattenkraftsbyrå, Vattenkraftskommissionen och Vattendragskommissionen.
Statlig myndighet under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilken i huvudsak hade till uppgift att planera och bygga Imatra vattenkraftverk och därefter utveckla och verka i anslutning till anläggningen, vars första kraftverk stod färdigt 1929.
Allmän benämning på de statliga huvudvägarna under 1500- och 1600-talet längs vilka postföringen sköttes och som skulle ha gästgiverier med jämna mellanrum.
Militärt organiserad ingenjörskår som från 1821 planerade och verkställde de rensningar av vattendrag, kanalbyggen och torrläggningsarbeten som beslutats av Kejserliga strömrensningsdirektionen och efter 1840 av Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Före 1837 var chefen för Strömrensningskorpsen underställd ryska myndigheter. Arbetsstyrkan bestod av ingenjörer och byggmästare. Från 1840 benämndes Strömrensningskorpsen även Ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, vilket den fortsatte att betecknas som efter 1860 då Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna inrättades.
Tjänsteman i staden som skötte uppgifter i samband med byggnation. Syllemästare omnämndes i Åbo från och med 1555.

T

Vägskylt vid allmän landsväg (kungsväg). Tavlorna bekostades enligt gästgivareordningen från 1734 med häradets inkomster från uppburna böter. Om dessa inte räckte till bekostades skyltarna av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen.
Skola som 1858–1885 under Manufakturdirektionens tillsyn gav undervisning i teknik och tekniska framsteg, särskilt för att tillgodose bro-, väg- och vattenbyggnadssektorns och industrins behov. Redan 1849 hade en teknisk realskola grundats i Helsingfors. Från 1872 ombildades den till att erbjuda högre teknisk utbildning och bytte namn till Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet, dit genomgången kurs från andra tekniska realskolor gav inträde. De tekniska realskolorna ersattes 1885 med industriskolor.
Skatt som togs ut av varje hemmansbrukare för att uppföra och underhålla en bod att förvara tiondespannmålen i.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. År 1897 var tredje arkitekterna också föreståndare för länsbyggnadskontoren i S:t Michel, Vasa och Uleåborg.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån grundades som en provisorisk avdelning av Förrådskontoret, men blev senare en fristående byrå. Fram till 1933 hette byrån Trävarukontoret. Andra anställda vid byrån var en kontrollör, bokförare och bokhållare.

U

Tjänsteman med uppgifter inom brandförsvaret. Tjänsten förekom år 1897 i Uleåborg, Viborg, Åbo, Ekenäs och Helsingfors. Den var underställd brandmästaren eller överbrandmästaren. I Helsingfors hörde den administrativt till brandverket.

V

Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna, vilken ansvarade för reglering av vattendrag, inrättande av flottleder, sänkning av sjöar eller strömmar, rensning av älvar eller åar och invallning av vattenområden i områden med hög eller växande arbetslöshet. Vattendragskommissioner kunde också tillsättas av Lantbruksministeriet eller statsrådet, men i praktiken verkade bara en kommission som inrättades 1934. Vattendragskommissionen bestod av en ordförande som hade domarkompetens, två ingenjörer med kompetens i väg- och vattenbyggnad respektive lantbruksteknik, samt en sekreterare.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte vattenledningarna. I Helsingfors leddes 1897 vattenledningskontoret av en ingenjör biträdd av en bokhållare.
I viss mån sedan medeltiden konungens och kronans, på offentligrättslig grund vilande, ägande- och förfoganderätt över vattnet i samtliga inom riket befintliga hav, sjöar eller floder. Vattenregale uppdelades i strömfallsregal (formellt infört 1649, i praktiken aldrig systematiskt genomfört) och fiskregal (omnämnt första gången 1454), som ytterligare indelades i kronans regalrätt till fisket i saltsjön och till sötvattensfisket. Regalrätten till havsfiske upphävdes med allmänna fiskeristadgan 1766.
Samlande begrepp för de regler som sedan 1902 reglerar rätten att förfoga över vattenområden på jordytan, senare också under jordytan. Från 1962 en specialdomstol, Vattendomstolen, som till 2000 behandlade mål rörande vattenområden och vars beslut kunde överklagas till Vattenöverdomstolen.
Vägstolpar som visade vägens längd. År 1828 bestämdes att en ny mätning och indelning av vägarnas längd skulle göras på de allmänna landsvägarna. En mil skulle fördelas i tio verst och nya stolpar skulle sättas ut. Särskilda stolpar skulle också sättas ut vid varje gästgiveri. Staten bekostade uppmätningen och de nya stolparna. Det framtida underhållet skulle bekostas med häradets andel av sakörena.
Det arbete som utfördes av sådana arbetskarlar som utsänts till Åbo slott och slottsladugård av avlägsna socknar enligt Karl Knutssons stadga 1450. Skyldigheten var beräknad så att var 40:de rök skulle hålla en arbetare året om.
Vägvisare vid allmän landsväg. Från 1734 skulle vägvisarna bekostas med medel från häradets andel av böter.
Titel på lägre stadsbetjänt som verkade som ordningsman och brandvakt, under en vårdskrivare och en vårdsättare.
Stadstjänsteman som ansvarade för att rätt antal borgare varje kväll infann sig till tjänstgöring för stadens burvård. Vårdskrivaren gjorde upp vaktlistor och utkrävde böter av försumliga borgare. Han skötte också den årliga mantalsskrivningen. I Stockholm ingick vårdskrivare i ämbetsboken sedan 1449. Lönen utgick av skattemedel och kan följas från 1460-talet.
Befälhavare över den vårdstyrka som skötte bevakningen i en stad. Vårdsättarna var två till antalet och utsågs för ett år i taget vid tiden för valborgsmässan. Vårdsättarna biträddes av två kvartersmästare från vart och ett av stadens fyra kvarter.
Av lantmätare varje vår och höst förrättad fördelning av hemmanens skyldighet att röja och underhålla vägar och broar. Vägdelningen fastställdes av häradsrätterna och landshövdingen. Beroende på vägen fördelades ansvaret mellan sockens eller häradets hemman eller enskilda hemman längs mindre vägar. Fram till 1790 påverkade inte förmedling av mantalet den fastställda underhållsskyldigheten.
Den andel av en väg som ett hemman skulle underhålla. Väglotten bestämdes genom en vägdelning, som utfördes av en lantmätare. Vägdelningen skulle sedan fastställas av häradsrätten. Underhållet av vägen övervakades av häradsfogden, landsgevaldigern, landsfiskalen, länd- och fjärdingsmännen. Försummelser straffades med böter.
Bönderna var inte bara skyldiga att underhålla och bygga vägar och broar, de skulle också betala en särskild skatt för ”vägar och broar”. I Tavastland och Satakunta uppbars den regelbundet av varje fjärding och tridung. Den bestod vanligen av naturapersedlar. I trakter med vidsträckta vattendrag ersattes avgiften av särskilda färdebåtsavgifter. Inkomsterna användes ursprungligen förmodligen till avlöning av personer som hade till uppgift att sköta underhållet.
Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnadernas och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regionala förvaltning i Finland sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Varje distrikt förestods av en distriktsingenjör, med bistånd av en distriktskassör.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Väg- och vattenbyggnadsrådet motsvarade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Då en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland (Folkkommissariatet) tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Centralt ämbetsverk som 1925 ersatte Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna och som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Från början var Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen indelad i en kanalavdelning, en vattendragsregleringsavdelning, en vägavdelning och en broavdelning. Dessutom fanns det en hydrografisk byrå samt kansli och kamrerarkontor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen leddes av en generaldirektör, och den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ersattes 1964 av Väg- och vattenbyggnadsverket.
Laga syn av väg. Vägsyn hölls varje vår efter kungörelse, varefter man utlyste de vägavsnitt som måste repareras. Vägsynen förrättades i närvaro av kronobetjäningen och två medlemmar av häradsnämnden.

Ö

Chefsarkitekt, näst under överdirektören vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Överarkitekten ledde de övriga arkitekternas verksamhet. Vid den efterföljande Byggnadsstyrelsen var överarkitekter avdelningschefer för Projekteringsavdelningen och Stadsplaneavdelningen.
Tjänsteman som var chef för brandsläckningsarbetet i en stad. År 1897 fanns tjänstebeteckningen i Helsingfors och i Uleåborg. I Helsingfors var överbrandmästaren chef för brandverket.
Från 1697 tjänstebeteckning för intendent vid diverse ämbetsverk, i Finland från 1809 huvudsakligen vid Krigskommissariatet, Industristyrelsen och Intendentskontoret. Under kriget 1918 var ”överintendent” en befälsgrad inom den vita armén.
Chefsstyrt centralt ämbetsverk som bildades 1865 då Intendentskontoret ombildades till en överstyrelse. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna ansvarade för all statlig byggnation, de officiella byggnader som inte var underställda något annat ämbetsverk och övervakningen av länsbyggnadskontoren. Överstyrelsen lydde under senatens kansliexpedition, senare Civilexpeditionen fram till 1918 och därefter under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna leddes av en överdirektör biträdd av en överarkitekt, förste arkitekter, andre arkitekter, tredje arkitekter och en arkitekt för medicinalverkets byggnader. Dessutom fanns sekreterare, kamrer, kanslist och extra arkitekter å stat. Överstyrelsen för allmänna arbetena ombildades 1936 till Byggnadsstyrelsen.
Från 1887 centralt ämbetsverk som lydde under senatens jordbruksexpedition, senare Kommunikationsexpeditionen samt Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ersatte Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna och ansvarade för alla de fysiska kommunikationslederna. År 1923 övertog emellertid Järnvägsstyrelsen ansvaret för järnvägarna. Överstyrelsen förestods av en överdirektör och den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ersattes 1925 av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Från 1860 centralt ämbetsverk för skötseln av väg- och vattenförbindelser, vilket lydde under senatens jordbruksexpedition och ersatte Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Överstyrelsen förestods av en överdirektör, som både var ordförande för styrelsen och chef för ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som var indelad i sex verksamhetsdistrikt. År 1887 ersattes Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Avdelning vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna som ansvarade för järnvägsbyggnaderna fram till 1923 då Järnvägsstyrelsens byggnadsavdelning övertog uppgiften. Avdelningen kallades tidigare också Huvudkontoret för statens järnvägsbyggnader. Vid avdelningen fanns en sekreterare, kanslister, kamrerare, en speditör, en byråingenjör samt flera biträdande byråingenjörer, en arkitekt och en biträdande arkitekt.