Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Finans
1
Kommission vars medlemmar utsågs av 1675 års riksdag i samband med kravet på en rannsakning av förmyndarregeringens ekonomiska förvaltning. Arbetet slutfördes i oktober 1680 och kommissionen överlämnade till kungen en relation om sitt arbete och om förmyndarstyrelsens medelsförvaltning.
A
Benämning på en medeltida skatteenhet i östra Finland. I Kexholms södra län förekom från 1600-talet aatra som skatteenhet ända in på 1900-talet.
Överlåtelse av gods och räntor från kronan till enskilda personer. Under 1600-talet skilde man mellan abalienationer som inte medförde arvsrätt (förläningar) och sådana som gavs med arvsrätt (donationer).
Avyttra fast egendom genom donation, köp eller förpantning. Termen användes särskilt om avyttring av kronans egendom.
Myntnominal ursprungligen präglad i Åbo under 1400- och 1500-talen, motsvarade enligt 1478 års myntordning en halvörtug. År 1436 nämndes i en penningstadga att aboescer penninge skulle gälla 4 penninge så att 6 abon var = 1 öre i stället för som tidigare när abon var = 6 penningar och 4 abon = 1 öre.
Böter för uteblivande från domstol utan laglig orsak. Om absentieböter stadgades i 1734 års lag. Sedan autonoma tiden kallas de utevaroböter.
Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Ersättning som staden betalade till staten för att stadens borgare fick ta ut accis på till exempel bryggares, slaktares, månglares och fiskköpares varor. I Sverige: ersättning till staten för den förlust den fick vidkännas genom avskaffandet av den så kallade saluaccisen, som i flertalet av Sveriges städer tidigare erlades av bagare, bryggare, slaktare, fiskköpare, ättikstillverkare samt idkare av mångleri och handel med ”nålstolskram”. Frågan om denna avgifts avskaffande samt om tullfrihet för lantmännen att till försäljning i städerna införa kött, bröd och dricka m.m. väcktes vid 1830 års riksdag. Accismedlen avlades av städerna till Statsverket, då accisen upphörde. De städer som medgavs full frihet åt handel med dessa varor befriades från denna avgift, som helt upphörde år 1862, i Stockholm redan med 1847 års slut.
Tullnär, statlig tjänsteman som uppbar tullen vid stadsporten. Han kontrollerade också de lager som fanns hos hantverkare och köpmän vars varor var belagda med accis.
Sedan 1800-talets senare del, överenskommelse om återbetalning av skuld vid konkurs eller företagsrekonstruktion. Ackord innebar att fordringsägarna avstod en viss del av den ursprungliga fordringen.
Skriftlig försäkran om att varken betala eller ta emot ackord för en tjänst.
Inlösning av ackord när tjänsteköpen avskaffades. Inlösningen skedde vanligen med lånade medel. Tjänsteinnehavarna kunde sedan amortera lånen i mindre rater.
Förslag på försäljning av tjänst till viss person eller på skulduppgörelse vid en konkurs.
Den summa som betalades för ett tjänsteköp.
Ämbetsman som verkade som åklagare och som skulle föra kronans talan vid kommissionerna mot Karl XI:s förmyndare, rådet och kollegierna. Med undantag av Aktorats- och ersättningskontoret var uppdraget personligt. Antalet actores causae var förhållandevis stort.
I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
Skatteenhet vid uppbörden av jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Arvode som utgick till biträde eller hjälpreda, särskilt det arvode som betalades till hjälppräst eller biträdande lärare av den ordinarie tjänsteinnehavaren för att han inte på grund av sjukdom, ålderdom eller arbetsbörda klarade av alla sina tjänsteåligganden.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
Stiftelse som består av i stiftelsen, mot en inträdesavgift, inskrivna ogifta adelsdöttrar (stiftsfröknar, stiftsjungfrur) vilka vid behov kan bli beviljade en jungfrupension, ursprungligen också en fri bostad. Stiftelsen inrättades officiellt på 1738–1739 års riksdag under namnet Vadstena jungfrustift och ställdes under riddarhusdirektionen 1758. Efter riksdelningen grundades ett jungfrustift i Finland 1817 som sedan 1856 förvaltas av riddarhusdirektionen.
Under Adolf Fredriks regeringstid (1751–1771), benämning på en silverkaroliner präglad under perioden 1664–1755.
Ämbetsman i Kammarkollegiet och Kammarrätten som förde kronans talan inför domstol och övervakade kronans arrendatorer och bokhållare. Advokatfiskaler med motsvarande uppgifter fanns också i andra verk.
Enhet vid Kammarkollegium vilken kan härledas till 1627 då en kammarfiskal uppfördes på räknekammarens stat. Hans uppgift var att företräda kronan inför rätta mot den som orättmätigt slagit under sig kronans ränta och rättighet. En vice advokatfiskalstjänst förekom 1640–1720. Tjänsten inrättades på nytt 1758 och existerade till 1830. År 1646 utfärdades nya instruktioner och förutom att svara för tillsynen över kronans arrendatorer och bokhållare skulle advokatfiskalen övervaka danaarv och kronans rätt vid godstransaktioner med adeln. Från 1694 skulle advokatfiskalen övervaka arbetstidsbestämmelserna vid Kammarkollegium. Åren 1722–1726 och från 1744 var advokatfiskalstjänsten förenad med actor causaetjänsten.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande mynt och pappersmynt.
Person som driver aktie- och penninghandel.
Alexanders-universitetets i Finland byggnadsfond, grundad 1827, detsamma som Kungliga Akademien i Åbos fond eller Akademins byggnadsfond. Akademifonden fick lagstadgade inkomster från bl.a. andel i tullavgifter för utskeppning av vissa varor (t.ex. ved, bräder, beck och tjära).
Hemman anslaget för ad pios usus. Akademihemmanen var antingen skänkta av kronan eller enskild person med full äganderätt till universiteten eller som bidrag till avlöningen av lärare och tjänstemän (prebendehemman). Alla akademihemman var befriade från ränta och tionde, skjutsningsbesvär m.m.
Fond för upprättande och underhåll av Kungliga Akademiens byggnader (Åbo). Byggnadsfonden ombildades 1827 till Kejserliga Alexanders-universitetet i Finlands nybyggnadsfond. Den erhöll understöd bl.a. från uppburna tullavgifter för vissa varor.
Benämning på en akademis styresmän, lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Benämning på advokatfiskalernas arvode för kopiering av offentliga dokument, mer allmänt om uppbärande av lösen för kronoavlönad befattning eller för uppdrag som aktor.
Kontoret skapat av actor Jonas Schönberg som 1685 utnämndes till actor causae vid Reduktionskommissionen för att bevaka kronans rätt i mål som rörde ersättningar för de abalienerade donationsgodsen. Hans mandat utökades med aktoratet vid exekutionen av Stora kommissionens domar i Likvidationskommissionen. År 1687 övertog han också aktoratet vid Likvidationskommissionen över Stora kommissionens domar angående kollegierna i mål som rörde Kammarkollegium och Reduktionskollegium. År 1693 övertogs de två första aktoraten av Peter Franc. Uppdraget fick karaktären av ett fast ämbete som blev Ersättningskontoret eller Aktorats- och ersättningskontoret. Kontoret lades under Kammarkollegium och aktorstjänsten indrogs 1722. År 1726 återinrättades aktoratet vid Aktorats- och Ersättningskontoret. Verksamheten upphörde 1744 då aktorstjänsten sammanslogs med tjänsten som advokatfiskal i Kammarkollegium.
Underhåll, underhållsavgift.
Finländskt statligt bolag som hade ensamrätt att sälja alkoholhaltiga drycker. Bolaget inledde sin verksamhet 1932 när riksdagen upphävde förbudslagen. Företaget var en del av Alko-bolagen Ab till 1999, då alkoholtillverkningen överfördes till ett särskilt bolag, Altia Abp. Samma år ombildades bolaget till ett självständigt statsägt bolag med ensamrätt att sälja alkoholdrycker starkare än 4,7 volymprocent, undantaget inhemska gårdsviner på högst 13 volymprocent.
Begrepp som ingår i Alsnö stadgar och innebar befrielse från alla ordinarie skatter men inte från extra gärder och pålagor. De skulle formellt utgå efter bevillning. Under 1200- och 1300-talen betalade både andligt och världsligt frälse lika stora extra pålagor som skattebönderna. Senare blev det praxis att frälsebönderna erlade hälften i jämförelse med skattebönderna. Samtidigt blev sätesgårdar och de landbönder som gjorde dagsverken till dem helt befriade från extra pålagor.
Folk, menighet, den stora massan av befolkningen som saknade undantagsförmåner (privilegier). Med ”allmoge” avsågs ursprungligen de politiskt myndiga männen inom ett juridiskt eller kyrkligt avgränsat område som en domsaga, en lagsaga eller ett rike. Efter uppkomsten av det andliga och det världsliga frälset användes uttryck som ”menige allmogen” om de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de privilegierade stånden. Ännu under senmedeltiden skilde man inte alltid mellan allmogen på landet och allmogen i städerna. Först när borgarståndet blivit etablerat avser ”allmogen” uttryckligen den skattskyldiga befolkningen på landsbygden.
Bevillning som utgick av alla skattskyldiga. Namnet ”allmän bevillning” uppkom i mitten av 1700-talet, men själva skatten fanns långt tidigare. År 1680 kallades den ”extra ordinarie bevillning”, 1699 ”kontribution” – en benämning, som återupptogs i slutet av 1700-talet – och år 1734 ”försvarshjälp”.
Fond som delade ut bidrag till nödställda, ålderstigna eller sjuka soldater. Fonden grundades 1796 av Stockholms stads borgerskap och magistrat. Avsikten var ursprungligen att grunda ett hospital, men i stället kom fonden att dela ut bidrag till behövande.
Benämning på fiske i havsområde som låg utanför byalagens och hemmanens rår och som fick nyttjas av hela landets befolkning.
Från 1889 benämning på militiefonden, då allmänna militiekassan, militieboställskassan och krigsmanshuskassan slogs ihop till en gemensam fond, som en följd av att den indelta armén avskaffades och värnplikt infördes.
Under autonoma tiden förekommande benämning på den kassa som bestred militiestatens allmänna utgifter. Den löd under Militieexpeditionen, tidvis under Finansexpeditionen. Den sammanslogs 1889 med krigsmanshus- och militieboställskassan till allmänna militiefonden och bestred sedan tillsammans med dem utgifterna för värnpliktsarmén. Kassan erhöll sina inkomster från den indragna finska indelta arméns inkomster, exempelvis räntor och tionden, boställsarrenden, vakansavgifter, knektfrihetsmedel, lots- och båkinrättningsavgifter, brännvinsförpaktningen, inkvarteringstolag och karelska jägarfondens avkastning. Ursprungligen uppbars kassans inkomster av regementsskrivarna. Efter 1818 uppbars medlen av regementsskrivarna och kronofogdarna. År 1830 övertog kronofogdarna uppgiften.
Skyldighet att göra arbetsinsatser för samhällets behov, exempelvis att delta i skjutsning eller i byggande och underhåll av landsväg. Allmänna onera skiljde sig från skatter genom att de inte kunde ersättas med pengar eller persedlar. Skyldigheten kunde gälla kronan, socknen eller församlingen.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Fiske i insjöar, kronoskogars fiskevatten och vid kronoholmar som inte var kronan förbehållet. De som bodde i häradet eller socknen inom vars rår fiskeläget fanns, fick med landshövdingens tillstånd idka fiske mot en årlig avgift till kronan.
I stad en allmän, troligen personlig, pålaga från medeltiden till 1500-talet. Motsvarande pålaga kallades på landsbygden allmänningsöre.
Gammal benämning på ett slags allmän skatt, möjligen 1 öre per hushåll. Allmänningsöret erlades ”för varje näsa” (nässkatt) som offergåva och kungsskatt. Eventuellt handlar det om samma avgift som i Västgötalagen kallades allmänningsgäld. Den förekom även som biskopsskatt på kunglig förläning.
Allmän revision kallades den skattläggning som 1719 under stora ofreden verkställdes av den ryska ockupationsförvaltningen i Åbo generalguvernement och som gick ut på att registrera böndernas och även andra jordbrukares utsäde och husdjursbestånd, i en del av generalguvernementet även tjänstefolket.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Allmänt frälse omfattade den frälsejord som uppkommit efter de vanliga frälsereglerna. Den var befriad från jordeboksränta och från 1644 från större delen av de pålagor som tillkommit i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet och som bildade den fasta mantalsräntan. Allmänt frälse skulle av mantalsräntan endast utgöra boskaps- och skjutsfärdspenningar, en del av konungshästarna samt hälften av besvär som inkvartering, kungs- och kronoskjuts.
Bok förd vid Kammarkollegium över alla allodialdonationer. Allodialboken utgjorde basen för verksamheten vid Allodialundersökningskontoret.
Donation som medförde oinskränkt äganderätt till det donerade, huvudsakligen kronans gods eller skatter från kronobönders jord i ett visst område, gällde främst de donationer som följde Norrköpings beslut 1604. Motsats: förläning på behaglig tid.
Ärftligt skattefritt släktgods, till skillnad från förlänat gods som återgick till kronan.
Odaljord, jord som innehades med full ägande- och arvsrätt, i motsats till förlänad, arrenderad eller förpantad jord.
Besittningsrätt till kronans gods eller räntor som medförde oinskränkt äganderätt. Allodialrätten gällde både adelsmän och städer.
Säteri som innehades med full äganderätt på evig tid. Det var emellertid vanligt att kronan fick en tredjedel av skatterna. Bärande träd och malmstreck tillhörde dock säteriets ägare och inte kronan.
Kontor i Kammarkollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för utredningarna gällande allodialdonationer.
Den handling varigenom ett län förvandlades till fri egendom, allod.
Egendom med full ägande- och arvsrätt.
Skattetekniskt arealmått för åker- och ängsmark i sol- eller tegskiftad by. Tegarnas bredd uppmättes per aln och med stång av viss längd. Aln- och stångtal var också ett gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Princip om att förvandling av skatteuttaget i persedlar till penningar inte fick resultera i en summa som var mer än dubbelt så stor som kronovärdet. Principen gällde byggningshjälpen.
Medel i amiralitetskrigsmanskassa.
Kassa med vilken man underhöll amiralitetsbarnhuset och amiralitetets barnhusskola i Karlskrona.
Amiralitetets räkenskapsbok.
Kassa instiftad 1739, ur vilken kostnaderna för inkvartering av amiralitetet bekostades. Ett amiralitetsinkvarteringskassekontor skötte utbetalningarna och redovisningen av dem.
Domstol i anslutning till Amiralitetskollegium 1695–1811 som hanterade alla finansmål rörande flottans räkenskaper samt tjänsteförsummelser i anslutning till dem. Rätten bestod av amiralen som ordförande, med direktören för Amiralitetsgeneralkommissariatet som viceordförande (1721–1735) och ett antal assessorer. Som ordförande verkade amiralgeneralen men från och med 1732 ett amiralitetskammarråd.
Efterföljare till Amiralitetsstatskammarkontoret med uppgift att indriva, förvalta och disponera amiralitetsmedlen. Kommissariatet grundades 1717 och verkade under Amiralitetskollegium fram till 1719 då dess uppgifter övertogs av det återupprättade Amiralitetsstatskammarkontoret.
Kontor som skötte om utbetalningen och registreringen av pensionerade båtsmän i den svenska flottan.
I allmänhet varje förvärv, särskilt fastigheter, av kyrkan eller en andlig institution. En åtgärd mot amortisationen har varit de stora kyrkogodsens sekularisation. I Sverige indrogs kyrkogodsen redan under Gustav Vasa.
I räkenskaper: till kredit av.
Kyrkans befrielse från världsliga utskylder. En prästs befrielse från ledung och ledungsskatt ingår 1296 i UL. I andra landskapslagar ingår bestämmelser om den gård som ska anslås till prästens underhåll och att den ska vara fri från utskylder. Kungens beviljande av kyrkliga privilegier är belagt från 1185. År 1281 utfärdade Magnus Birgersson ett privilegiebrev som gällde hela kyrkan. Enligt det skulle all kyrklig egendom vara befriad från alla ordinarie skatter samt från sådana som i framtiden kunde bli pålagda. Penningböter som utdömdes av personer som brukade kyrkojord skulle erläggas åt biskoparna. Privilegierna blev svåra att upprätthålla och privilegiebrevet 1281 ansågs gälla enbart om det stadfästes av efterträdaren. År 1302 borde privilegierna ha bekräftats och året blir gränsår för gammal och ny kyrkojord. I stort sett kunde kyrkan behålla sin ställning under senmedeltiden. Margaretas räfst bekräftade det andliga frälset indirekt eftersom den enbart gällde gods som gått förlorade för kronan efter 1362. Kyrkans privilegierade ställning försvann i och med reformationen.
Avräkningskontoren bevakade kronans fordringar och skulder och kontrollerade statens utgifter. De fungerade också som utredande organ. Verksamheten inleddes på 1630-talet och upphörde 1800. Andra avräkningskontoret granskade hovstatens, Krigskollegiums, amiralitetets och sjöexpeditionens huvudböcker med tillhörande räkningar. Det granskade räkenskaperna för Vadstena krigsmanshus och Amiralitetskrigsmanshuset, stallstaten, Stockholms slott och magasin, Klädkammaren, Husgerådskammaren samt anslag till faktorier, salpetersjuderier, extra ordinarie resor och kommissioner. Ytterligare granskade kontoret i krig förda räkenskaper och räkenskaperna från Sveriges tyska provinser. Andra avräkningskontoret gjorde löneuträkningar för bl.a. värvade förband, bearbetade ärenden som berörde de tyska provinserna samt skötte Kammarkollegiums och vissa andra myndigheters expensmedel. Det övergick 1800 i civil- och militieavräkningskontoret.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”femte kornet”.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning under förste kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till yngre regeringssekreterare.
Inom tullväsendet: Då ett fartyg inkommit med gods skulle ägaren avlämna angivningsinlaga inom åtta dagar från den dag då märkrullan ingavs till tullkammaren på lossningsorten eller, om godset ankommit från annan tullplats genom omedelbar transitförsändning, från ankomstdagen. Därefter skedde undersökning och tullbehandling av godset och om det var fråga om tullpliktiga varor, uträkning och debitering av tullavgifterna.
Rymdmått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor, fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra våta måttenheter. Ett halvt ankar höll 7 ½ kanna, ett ankar 15 kannor, medan en tunna höll 48 kannor och således 3 1/5 ankar.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg som anlöpte Uleåborg (inga andra finska städer uppbar avgiften). Utländska fartyg betalade 24 kopek per läst, ryska och finska fartyg betalade 8 kopek silver per läst.
Pålaga, skatt, kontribution; särskilt den skatt (an- och tolaga) på alla slags varor som infördes av Karl X Gustav i hans preussiska guvernement år 1657.
Skriftligt påpekande om oegentligheter i en tjänstemans eller myndighets ekonomiförvaltning. Konkret: anteckning, annotation, klander.
Penningar som tjänsteman befunnits skyldig att återbetala efter (reviderande myndighets) anmärkning av offentlig räkenskapsföring. Anmärkningsmedlen tillföll staten.
Protokoll fört av räkenskapsreviderande tjänsteman eller myndighet under svenska tiden och autonoma tiden om uppdagade brister i en viss finansförvaltning på grund av tjänstefel, -försummelse eller tjänstemans bristande kamerala kunskaper. Memorialen fördes under svenska tiden av bland andra Kammarkollegium och riksdagen, under autonoma tiden av Ekonomiedepartementets expeditioner och lantdagen.
Ärende rörande brister eller fel i en tjänstemans eller förvaltningsmyndighets finansförvaltning, också om mål rörande bristande kamerala kunskaper hos kollegiernas respektive senatens auskultanter och lärjungar.
Den andel en reviderande tjänsteman (revisor) har rätt att få ut som sportel för av honom i tjänsten uppdagat fel i räkenskaperna vilket ökar medlen i statens eller annan allmän kassa. Summan erlades vanligen i procent av det influtna beloppet och ur allmänna medel. Om anmärkningen varit föranledd av grövre försummelse eller vanvård, måste den felande betala både själva anmärkningsbeloppet och procenten.
I vid betydelse: alla de avgifter som vid besättandet av ett kyrkligt ämbete tillkom påven, de egentliga annaterna och de så kallade servituterna. I inskränkt betydelse: den inkomst av ett ämbete, särskilt lägre icke konsistoriellt, som under första året efter att ämbetet hade besatts med en ny tjänsteinnehavare skulle tillkomma påven. Annaterna upphävdes 1527, varefter kungen uppbar första årets inkomst från ett ledigblivet kyrkligt ämbete. I Sverige betalade flera domkapitelsdigniteter annater i mitten av 1300-talet. Åbo stift kom lindrigt undan på grund av sin allmänna fattigdom. Hela uppbörden av påven Johannes XXII:s tvååriga annater erlades av domprosten i Åbo och uppgick till 3 mark silver.
I annexförsamling belägen jordegendom som efter 1694 skulle anslås till kaplanens underhåll.
I författningarna från 1694 förekommande samlande beteckning på stödhemman till präststomhemman eller prästboställe i annexförsamling, motsvarande militärens augmentshemman.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Skyldighet att ställa egendom i jord eller kapital till ett prästgälls eller en kyrkan närstående ämbetsinnehavares förfogande (såsom universitets- och gymnasielärare) som lön eller löneförbättring. I Finland kallades annexskyldigheten prebendeskyldighet.
Anteckningsbok, notisbok, särskilt för anteckningar av mera officiell art: räkenskapsbok, protokollsbok m.m.
De medel som var öronmärkta för att täcka kronans utgifter för en viss utgiftspost inom förvaltningen. Begreppet användes också om själva sammanställningen av sådana öronmärkningar. Reglementet avskaffades 1747.
Anvisning av penningmedel, anvisad summa. Beviljat penningbelopp av folkrepresentation (i kommun, region, stat) till en styrelses, stiftelses eller enskild persons förfogande för bestridande av utgifter för visst ändamål. Anslagssumman kan fastställas att utgå en gång, årligen eller under en längre tid.
Penningmedel för extra utgifter.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Förteckning över förskott ur kronans medel som betalades ut till tjänstemän som verkställde viss förvaltning (till exempel för brev- och postavgifter samt resekostnader).
Förtida uppbörd, förtida indrivning.
Förteckning över förskott som hade betalats ut till tjänsteman inom statsförvaltningen för resekostnader eller andra utgifter som han skulle komma att ha vid utförandet av ett tjänsteåliggande.
Förmåner, införda i Stockholm 1675 och i hela landet från och med 1683, som främjar apotekaryrkets utövande (till exempel tullfrihet för medicinalier, vissa kvantiteter vin och brännvin, frihet från staden tillkommande avgifter för yrkesutövning, inkvartering m.m.).
Specialskatt som årligen betalas av apoteken till staten. Avgiften infördes 1857. År 1857 bestämdes att alla apotek som skulle grundas i fortsättningen samt att de befintliga apoteken, när de övergick till en annan ägare, skulle påläggas en årlig avgift till kronan. Apoteken indelades i sex klasser. Avgiften skulle i första klassen utgå med 300 och i den sjätte klassen med 50 rubel silver om året. År 1874 tillkom en sjunde klass med en årlig avgift på 100 mark. I privilegiebreven för de personliga apoteken skulle införas ett tillägg om till vilken klass apoteket skulle hänföras, skatteavgiftens storlek samt tiden från vilken den borde gälla. År 1874 tillkom bestämmelser om apotekarnas möjligheter att anhålla om nedflyttning från en högre till lägre klass. Då infördes också att skatterna reglerades vart femte år. År 1925 indelades apoteken i nio klasser. Till grund för beskattningen lades recepturens storlek, så att till första klassen hörde apotek med över 45 000 recept och till den nionde apotek med under 2 500 recept. Universitetsapoteket, militärapoteken och apotek vid sjukhus eller sanatorier var befriade från denna skatt. År 1924 utgick giltighetstiden för samtliga apotek med personliga privilegier. De prolongerades för fyra år och nya privilegiebrev utfärdades 1928. De belades med stämpelskatt som varierade mellan 2 000 och 25 000 mark.
Statsunderstöd till apotek. Direkta penningstöd började utbetalas i slutet på 1700-talet till apotek på avlägsna orter med ekonomiska svårigheter. Direkt understöd tillerkändes inte apotekare efter 1816 förrän på 1880-talet, då apoteket i Kittilä efter ansökan beviljades sådant. Då beviljades hyresmedel och fri bostad. År 1894 fick Kittilä-apoteket ett årligt understöd som beviljades för fem år i taget. I början av 1900-talet beviljades också vissa andra apotek understöd. År 1931 utbetalades statsstöd åt 22 apotek.
Benämning på något som tillhör en fastighet och kan användas av den, men som inte är en del av den totala egendomen (till exempel skatte- och kronokvarnar). Appartinent hade betydelse för beräkningen av vissa utskylder och skatter (exempelvis kyrkobyggnadsavgiften).
Avgift som erlades under 1700-talet i lotterispel.
I Gamla Finland avgift som erlades av ändringssökande som genom vad sökte ändring i vissa typer av domslut hos Dirigerande senaten. Denna avgift var en skild avgift vid sidan av vadepenningen.
Ytmått på 100 kvadratmeter för uppmätning av jordområden, bland annat ledungsskattens beräkningsgrund i den medeltida Upplandslagen.
Kassor som omfattade både sjukkassor och pensionskassor och som inrättades för att täcka arbetsgivarens försäkringsplikt gentemot arbetare som i arbetet drabbats av en kroppsskada, som ledde till att arbetaren för en kortare tid eller beständigt helt eller gradvis förlorade sin arbetsförmåga.
Den ersättning som en intern på en tvångsarbetsanstalt fick för det arbete han utförde åt staten. Av lönen fick hälften användas till understöd av anhöriga. Den andra hälften skulle internen använda för sina egna behov.
Avgift som uppbars till förmån för en korrektionsanstalt för lösdrivare eller en välgörenhetsanstalt för arbetsföra, arbetslösa personer. Avgiften är belagd under 1700-talet. År 1818 fick Finlands Allmänna Stats-, Fattig- och Arbetshusfonder i uppgift att insamla avgifterna och fördela medlen.
Överenskommen ersättning för utförandet av ett bestämt arbete.
Benämningen ”ropottirahat” användes om den penningskatt som de ryska ockupationsmyndigheterna under stora ofreden utkrävde i Viborgs kommendantskap i anslutning till uttaget av arbetskarlar inom ramen för den pålagda arbetsskyldigheten.
Under 1800–1900-talen: skatt som beräknades enligt storleken på en yta (areal), vanligen ett jordområdes.
Chef för Kammararkivet 1617–1838.
Årligt sammanskott av samtliga kyrkoherdar i landet till bildandet av en ständig kassa för inrättandet av prästeståndets arkiv i anslutning till riksdagshuset. Arkivmedlen fastställdes på synodalmötet 1759 och på lantdagen i Borgå 1809. De uppbars under svenska tiden redan från och med 1756, under autonoma tiden från och med 1812, ifrån vart tionde mantal av kyrkoherdarna på landsbygden och som en viss summa av kyrkoherdarna i städerna.
Sparbössa för allmosor vid kyrka eller fond för understödjande av hjälpbehövande.
Pensionskassa inrättad 1756 för svenska arméns militära och civila tjänstemän. Kassan stod under överinseende av armén genom Kungliga krigsbefälet eller arméns fullmäktige, vilka gemensamt kallades Arméns pensionskassas överstyrelse.Kassan ersattes i storfurstendömet Finland av Pensionsstaten för finska militären.
Tullavgift införd 1647 på inkommande och utgående gods. Armpenningen levererades till amiralitetsarmbössan (från 1696 kallad krigsmanskassan) under Amiralitetskollegiums förvaltning, från 1777 till tullarrendesocieteten som erlade en viss avgift till armbössan för understöd åt amiralitetets sjuka och fattiga sjömän. Avgiften indrogs 1797.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Auktion som innebar att kronans egendom (till exempel en kungsgård eller ett boställe) utbjöds till arrende. Arrendeauktionerna förvaltades under svenska tiden av Kammarkollegium, efter 1809 av senatens finansexpedition eller landskansliet. Auktionen utlystes tre gånger och minst fyra månader före i allmänna tidningar och från predikstolarna i länet där egendomen låg samt i de angränsande länen. Den högstbjudande måste genast anställa borgen för ett års arrende.
Borgen för arrendevillkors fullgörande.
Kontor vid Kammarkollegium som hade att göra med de utarrenderade kronogodsen och lägenheterna, under ledning av en kamrerare.
Räkenskaper som enbart innehåller redovisning för den skatt som en förpaktare skulle leverera till kronan. På 1620-talet började arrenderäkenskaperna ersätta fogderäkenskaperna.
Medel som erlades för enskilt eller samfällt bruk av under kronans omedelbara disposition varande kungsgårdar, fiske, holmar och obebyggda lägenheter. Arrenderäntan utgick till ett belopp som överenskommits i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Den ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Spannmål som erlades i arrende.
Medeltida myntenhet i Baltikum. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Sammanfattande benämning på den personal och budget som hörde till artilleriet.
Benämning på den äldsta artillerikonstapeln ombord på ett örlogsfartyg. Artilleriuppbördskonstapeln ansvarade för kulor, krut och kanoner som fanns ombord.
Under medeltiden till 1680-talet om ett av konungen förlänat ärftligt jordagods. Termen användes också om adelns, efter 1526 huvudsakligen rådets, ärftliga rättighet att av sina landbönder uppbära konungens andel av böterna, de så kallade konungssakörena.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes. Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner, torpare och nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Personskatt, som ingick i den ordinarie räntan i de karelska områden som Sverige erhöll i Stolbovafreden 1617, det vill säga Kexholms län. Arviohuvudräntan infördes på 1630-talet och utgick efter antalet arviohuvud, med olika skattesatser för bönder, boblar och inhysingar. Denna skatt kvarstod i Gamla Finland och uppbars i samma områden som under svensk överhöghet.
I Savolax benämning på avsides liggande, före 1664 vanligen obeskattat, jordstycke som svedjades av ett enskilt hemman eller flera hemman samfällt. Arviolandet kunde ligga inom en annan sockens rågång. Det var ett slags motsvarighet till urfjäll i andra delar av Finland. Äganderätten fastställdes efter 1664 med arviobrev, varvid jordstycket också skattlades. Begreppet försvann med storskiftet.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. I allmänhet kunde ett arviopundland besås med tre pund spannmål, eller 280–430 liter. Ett arviopundland indelades i 6 arviospannland. Enheten är belagd 1539 men användes säkert redan tidigare.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet. Arviorubel förblev skattenhet även i Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
Arealmått som användes vid beskattning av svedjemarker i Savolax. Arviospannlandet utgjorde 1/6 av ett arviopundland. Enheten är belagd 1539, men användes säkerligen redan tidigare.
Godsmassa som tillhörde Gustav Vasa som privatperson till skillnad från kronans bestånd. ”Arv” syftade på de gods som kungen hade ärvt och ”eget” på de gods han förvärvat genom köp, byten eller på annat sätt. Godsmassan utökades genom arvsprocesser och beslagtaget kyrkogods. År 1560 bestod den av omkring 5 000 gårdar. Godsmassan ärvdes 1560 av kungens söner och senare vissa av deras söner. Under Erik XIV:s regering sammanslogs största delen av godsmassan med kronogodsen. Godsmassan skiftades mellan Gustav Vasas söner. År 1622 samlades arv och eget på nytt hos kungen. En del donerades till Uppsala universitet. De som kvarstod förvaltades av kronan och utgjorde en särskild jordebokskategori till 1696 då de betecknades som kronohemman i jordeböckerna.
Benämning på betalning för utfört arbete eller visst slag av avlöning av tjänsteman, särskilt åt vikarie (den som förrättar annans tjänst) och person som under vakans sköter en tjänst.
Extraordinarie befattning, i motsats till ordinarie befattning, med avlöning bestående av arvode. Befattningarna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Extraordinarie tjänst, i motsats till ordinarie tjänst, med avlöning bestående av årsarvode. Tjänsterna upphörde med tjänstemannalagstiftningen 1949.
Den inkomst hospitalen fick genom att den egendom en intagen person hade eller senare ärvde alltid tillföll hospitalet. Efter 1801 skulle den som blev intagen på ett hospital ha med sig en med kyrkoherdens påskrift försedd förteckning över dels den lösa egendom som medföljde, dels den egendom som blev kvar i hemmet samt den egendom som i sinom tid skulle tillfalla den intagne genom arv. Arvsmedlen förvaltades av hospitalets syssloman. Efter 1882 tillföll inte längre de intagna kroniska patienternas förmögenhet hospitalet.
Skatt på övergång av egendom eller förmögenhet till följd av dödsfall.
Skriftlig order om att till exempel generaltullförvaltaren skulle få göra vissa inköp för kronans räkning. Assecurationen innehöll en försäkran om att erhålla betalning i ett visst års tulluppbörd. Den kunde också ges vid förskottsbetalning. Termen används i Kammarkollegiums diarier över utgångna handlingar.
Anvisning genom vilken en person (assignant) uppmanade en annan (assignaten) att åt en tredje person (assignataren) betala en summa pengar inom en viss angiven tid. Assignationer tjänade tidvis också som betalningsmedel och motsvarade en check. De användes särskilt vid utbetalning av statstjänstemäns löner om beloppet togs från extra poster, exempelvis indrivna skatteskulder.
Av vissa städer på 1700-talet förd bok över stadssekreterarens eller annan tjänstemans till uppbördsmannen eller -kammaren gjorda anvisningar att ur stadens kassa betala ut arbetslöner, fattigmedel m.m.
Försäkringsgivare, särskilt om sjöförsäkringar.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under autonoma tiden om frihet från att behöva ta en försäkring för en värdeförsändelse, gällde framför allt tjänsteförsändelser.
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Tillökning på, påökning, fyllnad eller hjälp i lön, avkastning eller skatter. Termen förekom inom det civila indelningsverket om lönetillskott, -tillägg, -bidrag, inom militära indelningsverket om hjälp- eller tillskottshemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll.
Hemman vars kronoskatter 1680–1886 var anslagna till hjälp åt ett rusthåll, vars egna skatter var lägre än de faktiska kostnaderna för underhåll av häst, ryttare och mundering. Augmenten avskaffades 1886, då rusthållsräntorna indrogs till kronan. De blev därefter vanliga skatte- eller kronohemman.
Benämning på de delar av kronans skatteinkomster från ett augmentshemman som inom ramen för indelningsverket betalades åt ett rusthåll vars egna skatter inte räckte till för utrustning och underhåll av ryttare och häst. Augmentsräntan infördes 1680 och avskaffades i Finland 1886.
Skatteköp av kronans augmentshemman.
Form av försäljning och köp under anbudstävlan mellan närvarande spekulanter där den som erbjuder högst får köpa varan, egendomen eller rättigheten. Begreppet används även om själva förrättningen. Auktion tillgreps bl.a. då exempelvis egendom eller rättighet som (på grund av brottslighet) förverkats till kronan såldes för att kunna fördelas mellan kronan och angivaren, efter 1817 kronan, angivaren och tullkammaren.
Den person som förrättar auktion, i äldre tider också titel på tjänsteman som förrättade arrendeauktion.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Penningsumma som betalas för att hålla auktion.
Titel på person som av centralhandelskammare beviljats rätt att yrkesmässigt utföra krävande räkenskaps- och förvaltningsrevision.
Borgen för betalning med växel eller check.
Avgift som efter 1750 utgick för befordran inom vissa ämbeten (till exempel kollegier, konsistorier, magistrater, Åbo ärkestift och universitetet). Avgiften tillföll vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar. Efter 1773 erlade var och en som fick fullmakt på verklig tjänst eller karaktär avgiften till kronans kassa. Kvittot på erlagd avgift fungerade som lösen för fullmakten.
Den löneinbesparing som uppkom då en till högre tjänst befordrad tjänsteman fick den nya högre lönen först påföljande år eller sex månader efter befordran. Avancementsbesparing förekom i ämbeten som tillsattes efter förslag och där återbesättandet inte genast behövde ske. Den innebar att den tillträdda tjänstemannen en tid fick nöja sig med sin förra lön. De innehållna lönerna gick till nådårsfonden. De återbetalades i sinom tid till större eller mindre del till den befordrade eller till hans sterbhus som begravningshjälp efter hans frånfälle i tjänsten.
Avgift som efter 1689 utgick av dem som hade befordrats till eller erhållit en högre tjänst eller blivit upphöjda i adlig värdighet. Avancementspenningarna gick till Krigsmanshusfonden.
Hemman som hade brunnit och inte kunde uppbyggas enbart med brandstod. En åbo som åtog sig att återuppbygga ett sådant hemman erhöll befrielse från vissa skatter och avgifter för en viss tid.
Åren 1945–1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för skötseln av ärenden som gällde ersättningar för egendom som förlorats till följd av kriget.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde statsförslaget, det vill säga statsbudgeten. År 1933 överfördes också revisionsavdelningen till avdelningen för statsförslaget som ändrade namn till avdelningen för statsförslaget och bokslutet. Från 1963 heter den Budgetavdelningen.
Från 1931 var avdelningen för tull- och skatteärenden en enhet vid Finansministeriet, vilken ansvarade för tull- och skattefrågor. År 1941 delades avdelningen upp i avdelningen för tullärenden (drogs in 1949) och avdelningen för skatteärenden (från 1963 skatteavdelningen).
I adelsprivilegierna från 1553, adelsmans (ut)gård som inte beboddes och brukades av ägaren själv utan av en fogde i hans ställe, eller en adelsmans ladugård där någon bedrev boskapsavel åt ägaren. Avelsgårdarna kunde på ansökan beviljas samma skattefriheter som sätesgården hade.
Visst belopp av pengar eller varor som betalas för att inneha eller bruka jord, eller för att få del av någon förmån eller rättighet.
Förläning där länsinnehavaren betalade en årlig avgift till kronan för att få inneha länet med dess inkomster. Han behövde inte lämna någon redovisning för skötseln av länet.
Sedan 1500-talet benämning på viss avgift (i spannmål eller annan lämplig naturaprodukt, kallad räntepersedel), som utgick från osjälvständig jordlägenhet till jordägaren eller innehavaren av den lägenhet från vilken jorden blivit avsöndrad. Från 1700-talet användes begreppet också om årlig avgift i pengar (eller varor) för avkastningen eller som ränta av fast egendom eller kapital (till exempel arrendeavgift, avrad).
Före storskiftet om bebyggelse som anlagts på en odal- eller bolbys utmarker och som avskilts som en självständig enhet. Vid skifte av samfällda ägor fick avgärda by hälften mot hemman av motsvarande storlek i bolby. Avgärda by kunde också beteckna ett ensamliggande hemman.
Hemman som fått upptas på bolbyns mark, men som senare kommit att avskiljas från denna.
Vräkning av en åbo från hans hemman. Avhysning var en av kronans rättigheter som inskränkte skatte- och kronoböndernas dispositionsrätt över fastigheter.
Kameralt begrepp som innebar att ett hemman fick bli utan åbo för att införlivas med ett annat hemman, som då övertog dess utskylder och besvär.
Under 1500- till början av 1800-talet, att genom vräkning låta hemman stå utan åbo och byggnader och att förlägga det under annat hemman, som svarade för dess räntor och skattebesvär. Hemmanet upphörde att verka som separat brukningsdel, men kvarstod som skatteenhet. Skattskyldigheten förlades på det hemman med vilket den avhysta marken införlivades.
Hemman utan byggnader som lagts i sambruk med en annan enhet (hemman, stad eller säteri) vilken stod för de därifrån utgående skatterna. Termen användes också om rå- och rörshemman som på motsvarande sätt lades under sätesgård. Det avhysta hemmanet upphörde som egen brukningsdel, men var fortfarande skyldigt att erlägga de utskylder och besvär som tidigare utgått därifrån.
Sedan autonoma tiden en växel som ska betalas vid uppvisandet.
Från 1658 mått för gradering av hemmans jord och skattebärförmåga, enligt avkastningen på utsädet. Att avkasta andra kornet betecknade fördubbling av utsädet, tredje kornet tredubbling och så vidare. Enligt skattläggningsmetoden för Österbotten 1749 avkastade första gradens jord (svartmylla) sjätte kornet. Under autonoma tiden kallades detta gradering och/eller klassifikation.
Benämning på avkastning eller inkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
Rättigheten att från en fastighet uppbära en regelbundet återkommande avgift (avkomst), övergående i betydelsen rätten till avkastning av fastighet. Under svenska tiden användes termen om rätten till frälseränta och tomtöre, sedermera om undantag vid jordöverlåtelse varmed den tidigare jordägaren medgavs rätt till fastighetens avkastning eller andra förmåner.
Stryka, efterskänka eller förminska (till exempel skuld, avgifter och skatter).
Avskrivning eller efterskänkning av skatter eller avgifter på grund av olika orsaker som exempelvis frihet, förläning, tjänst eller ödeläggelse. Avkortningarna ingick i räkenskaperna som avskrivningar. De kunde vara ordinarie eller extraordinarie.
Benämning på de avdrag i tiondet som gjordes för vissa ämbeten och myndigheter (stater) som bekostades med tionde (till exempel kyrkors underhåll, kleresistaten samt ad pios usus). Avkortningarna togs vanligen ur bestämda socknars eller kyrkohärbärgens tionde, varvid avdrag inte kunde göras vid exempelvis missväxt. De föranledde 1696 ett reglemente för vilka stater som gavs företräde framom andra vid fördelningen av tiondet.
Förteckning som årligen upprättades över de medel som skulle debiteras vid uppbörden, men som av olika lagliga skäl inte hade kunnat indrivas av den skattskyldige, och således kom att avskrivas i räkenskaperna. Separata avkortningslängder började förekomma på 1560-talet. I Finland behövde separata avkortningslängder inte mera åtfölja landsboken efter 1791 och 1795.
Jordäga som innehavaren själv hade odlat upp eller köpt. Det kunde också vara fråga om jord som överlåtits som gåva eller genom giftorätt eller jord som någon hade bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord kunde innehavaren i princip själv bestämma över, till skillnad från arvejord som inte fick säljas eller överlåtas utan släktens tillstånd.
Spannmål som gavs som lön eller som en del av lön.
En myndighets beräkning av de löneförmåner som tillkom varje löntagare vid ett ämbetsverk, reglemente eller motsvarande.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring. Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
Ursprungligen och främst om en årlig avgift som betalades i natura till jordägaren av den som brukade marken. Under 1600- och 1700-talen användes termen också om arrende för bergs- eller vattenverk, eller andel i avkastningen från fast egendom.
Dag då avrad skall erläggas, enligt äldre arrendelagstiftning på Tomasdagen den 21 december.
Benämning på jord som låg utanför by eller hemman och som innehades mot särskild avrad till kronan. Avradsland förekom huvudsakligen i Sverige (i Jämtland och Härjedalen).
Från medeltiden till 1800-talet om årlig avgift som utgick i spannmål från fast egendom (eller bergverk) till egendomens ägare eller ränteägaren (till exempel kronan eller någon annan). Avgiften ingick i jordeboksräntan och landtågsgärden.
Inom räkenskapsföring, bok som innehåller uppgifter om transaktioner, inom reskontra: hjälpbok som består av en inbunden bok eller av lösa blad och innehåller enskilda konton för varje debitor (gäldenär) och kreditor (borgenär).
Kontor i ett kollegium som under ledning av en kamrerare ansvarade för tjänstemännens löner och utredningen av de ekonomiska förhållandena inom förvaltningsgrenen. De första avräkningskontoren grundades på 1730-talet i Kammarkollegium. Senare fanns ett motsvarande kontor bl.a. vid Bergskollegium.
Korrigering av skatteskyldighet, som kan medföra ny skatteskyldighet. Avskattning gjordes när en tillgångs eller ett hemmans skattemässiga karaktär förändrades.
Anteckning i räkenskap eller förteckning om att en skattepost utgår från den plats där den tidigare varit uppförd.
I äldre tider om att från räkning eller bokföring ta bort sådan skatt eller skuld som inte kan indrivas. I modern tid är avskrivning en redovisningsterm som innebär att man i bokföringen redovisar kostnaden för anläggningstillgångars värdeminskning och således redovisar tillgångarnas verkliga värde.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto.
I äldre tider: skriftligt bevis på avskrivning av skatt, skuld och dylikt. Sedan 1657 användes begreppet också om bevis på att pengar hade lyfts från ett konto i en bank.
Årlig avgift, uträknades från spannmål eller andra räntepersedlar som t.ex. tjära. Också utifrån avkastning av fast egendom eller kapital.
Avprägling av myntstamp. Begreppet används ofta om ovanligare avpräglingar, till exempel med oregelmässig vikt, för en annan valör eller för en annan metall än stampen egentligen var avsedd för.
Minskning, under 1700–1800-talet också om auktion, där det utbjudna först uppropades till det högsta priset, och detta pris därefter sänktes tills man fick ett anbud. Numera används termen främst om nekande svar på en anhållan.
Äldre benämning på försäljningsskatt.
I enskiftesförfattningarna 1803 och 1807 om att avskilja en del av ett hemmans jord till en egen jordlägenhet, på viss tid eller för alltid, utan att stomhemmanets mantal förändrades. Motsvarande delning av hemman kallades under perioden 1864–1916 parcellering.
Överlåtelseavgift för rusthåll. Avgiften skulle betalas inom tre månader och uppgick till en procent av köpe- eller transportskillingen. Den uppbars av regements- eller mönsterskrivaren.
Inspektion i samband med att ett arrende- eller boställskontrakt avslutades.
(Om bränneri och destiIleringsverk) den totala mängd brännvin som en stad fick tillverka, efter att allmän och fri rätt till brännvinsbränning återinförts år 1800.
Rätten till brännvinstillverkning till en viss volym (per mantal på landsbygden, per invånare i staden) inom en viss tid.
Till kronan utgående ersättning för utförd avvittring av jord eller arv.
B
Vanligen medellös person som bodde på ofri grund (annans hemman eller en allmänning) och som betalade för rätten att ha ett litet boningshus på tomten med pengar eller arbete. Efter 1762 var gamla backstugusittare med tre mantalsskrivna barn helt befriade från mantalspenningar.
Frälsegård i Kexholms län på 1500- och 1600-talet.
Skatt till staten för rättigheten att använda bakugn. Bakugnspenningarna lades 1622 på invånarna i städerna och uttogs årligen av varje hushåll efter en graderad taxa som fastställts utgående från stånd och förmögenhet. Bakugnspenningarna avskaffades 1747, men beskattningen på brödförbrukningen i städerna fortsatte i form av den så kallade husbehovsaccisen.
Redovisningar av tillgångar och skulder som ingår i början och slutet av huvudräkenskaper och huvudböcker.
Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets lantränteri och landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Kommission som under 1700-talet behandlade kronofogdarnas oegentligheter i balansmål. Utredningen medförde restrannsakningar i häradet då den berörda fogden skriftligen skulle förklara skillnaden mellan den av honom indrivna och beräknade uppbörden. Resultatet jämfördes med landskontorets balansräkning varvid landshövdingen gav sitt utslag. Befanns tjänstemannen ha begått tjänstefel rannsakades saken vid allmän domstol. Hemställdes Kgl. Maj:ts prövning och stadfästelse, samt insändes till senatens ekonomiedepartement.
Konto i bokföringen som visar en organisations tillgångar och skulder.
Om ärende som rör balansräkning eller om mål mot redovisningsskyldig tjänsteman.
Uppställning av en organisations tillgångar och skulder vid ett givet tillfälle.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Anvisning till betalning av en fordran, som har karaktär av papperspengar, sedan 1657 benämning på av bank utfärdad assignation. Bl.a. poduschnieavgiften skulle erläggas som banco assignation efter 1800.
Ledningen för en bankinrättning. Benämningen användes särskilt om direktionen för Finlands Bank.
Chef för bancofullmäktiges expedition. Bancofullmäktige var ständernas förtroendemän som fått ledningen av riksbankens verksamhet sig anförtrodd.
Permanent beredande organ vid riksdagen 1719–1772 med ansvar för finans- och penningfrågor. Bankdeputationen övervakade Riksens ständers bank och beredde ärenden rörande penningpolitiken för Sekreta utskottet.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor med rätt att åtala överträdelse av stadgan för bankens förvaltning. Bankfiskalen var underställd bankokommissarien.
Kontor vid Riksens ständers bank 1681–1864.
Skriftlig och bevittnad fullmakt som ger befogenhet att utföra banktransaktioner för annans räkning, särskilt uttag på bankkonto, borgensförbindelse, pantförskrivning och liknande. Banken behåller alltid originalfullmakten.
Ämbetsverk under Finansministeriet, grundat 1922 för att övervakna affärsbankerna och affärsbankväsendet, inom ramen för lagen om bankrörelse 1886. Bankinspektionen inspekterade banker på eget beslut eller på Finansministeriets anmodan. Styrelsen bestod av banköverinspektören som ordförande, med två bankinspektörer som ledamöter.
Tjänsteman, tidvis vid Kammarkollegium sedan mitten av 1600-talet, vid Stockholms banko 1661–1666 och Riksens ständers bank från 1667. Bankkommissarien verkställde bankfullmäktiges beslut och höll uppsikt över myntpräglingen. Sådana tjänstemän fanns vid Kammarkollegium särskilt under den tid då myntpräglingen var utarrenderad. Bankkommissarie blev sedermera en tjänstebeteckning för avdelningscheferna vid Finlands Bank (grundad 1840).
Under svenska tiden av regenten beviljat handelsprivilegium eller verksamhetsmonopol. Privilegiet utfärdades 1657 åt Växelbanken, under 1700-talet åt Ostindiska kompaniet. Sedan självständighetstiden ett av statsmakten meddelat berättigande att utöva viss ekonomisk verksamhet, som dessförutan inte skulle vara tillåten.
Tjänsteman vid Rikets ständers banks lånekontor.
Tjänsteman vid Riksbankens huvudkontor och chef för bankofullmäktiges expedition.
Värde som av bank (särskilt Riksbanken) åsättes egendom vid inteckning för lån.
Fordringsbevis, utfärdat av en bank. Banksedeln var ställd på innehavaren och lydde på en viss summa, vilken banken var skyldig att genast utbetala vid anfordran.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Av republikens president utnämnd ledande tjänsteman för Bankinspektionen 1922–1993.
Person anställd vid ett myntverk, hade möjligen i uppgift att sköta slutjusteringen av randen efter präglingen.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Till fattiga barns uppfostringshjälp inrättad fond 1810 som fick sina medel från diverse avgifter. Efter 1837 kallades fonden Fattig- och barnhusfonden. Från 1811 skulle uppburna böter för spel och dobbel gå till Barnhusfonden.
Kyrkotionde som anslogs åt stora barnhuset i Stockholm när det inrättades 1637.
Under svenska tiden avgift som betalades i spannmål för att upprätthålla Stockholms stora barnhus och som utgjorde 40 procent av kronans tiondespannmål från femton län. Under autonomin började man 1810 uppbära barnhustunna som avgift för att underhålla barnhus, ursprungligen endast i de län som hade ett barnhus, efter 1831 i varje län. Från 1837 användes barnhustunnorna också som uppfostringshjälp åt de utackorderade barnen. De administrerades av landskontoren.
Skatt som är känd från början av 1500-talet. I en del slottslän erlades skatten i natura medan den i andra hade bytts ut mot penningar. I Nyslotts län omnämndes bastpenningar som bolmansskatt.
Avgift för en militär persons befordran till högre militär grad. Befordringspenningarna erlades till krigsmanshuskassan tills den indrogs 1889, då penningarna kom allmänna militiekassan till godo. De uppbars av regementsskrivarna, efter 1830 av kronofogdarna.
Under 1700-talet fastställt understöd ur nådårsfonden för i tjänsten avlidna tjänstemäns sterbhus. Storleken var vanligen ett halvt års lön. Begravningshjälpen utgick i flera former ännu på 1900-talet.
På obestämd tid, tills vidare. Uttrycket förekom sedan 1548 i kameralspråk om till exempel förläningar, i juridisk process- och straffterminologi om till exempel insättning på bekännelse, och i administrativt språkbruk om bl.a. tjänster som tillsattes tills vidare.
Skattefrihet som beviljats för godtyckligt bestämd tid. Den kunde också upphävas godtyckligt av kronan.
Av Kgl. Maj:t efter 1696 på viss tid till kyrkoherde eller annat prästerligt ämbete beviljad rätt att undantagsvis uppbära en del av kronotiondespannmålen som löneförmån. Förläningsspannmålen var en form av stödfinansiering till fattiga pastorat eller pastorat, som var alltför stora eller för krävande för det ordinarie prästerskapet att sköta. Dylika lediga pastorat eller prästerliga ämbeten skulle från 1790, under autonoma tiden 1837, anmälas till regenten av landshövdingen/guvernören för att avgöra huruvida förläningsspannmålen skulle indras till kronan eller användas för efterträdarens avlöning. Konsistoriet hade rätt att yrka på spannmålens bibehållande under förutsättning att det kunde bevisa behovet. Det förutsatte uppgifter om prästgårdens årliga avkastning och andra löneförmåner (tertialen, smör- och kvicktionde samt inkomsterna från begravningar; dop och vigslar samt kyrkogång m.m.). Uppgifterna skulle sändas till senatens ekonomiedepartement.
Ursprungligen den del av vederlagsspannmålen som utgjorde ersättning för präster som betungades av gästning. År 1613 beviljades denna del av vederlagsspannmålen på viss tid åt präster som bodde vid allmänna vägar. Den indrogs till största delen efter 1642 när gästgiverierna började uppföras. Behaglig tids vederlagsspannmål kvarstod dock som ett behovsprövat understöd åt fattiga pastorat fram till 1845.
Benämning på nettoavkastning, nettoinkomst under svenska tiden och autonoma tiden.
(Bebott och brukat) hemman som betalade skatt. Motsats: ödehemman.
Den summa mantalspenningen inbringade på landsbygden efter avkortning att de skattebefriades och fattigas andel hade .
Rökar som enligt 1741 års reglemente var skyldiga att erlägga lagmans- och häradshövdingeräntan. ”Behållne rökar” var även en benämning på skattedugliga personer (bönder, hantverkare och ämbetsmän) samt en av två kolumner i mantalslängderna. Motsats: avkortade rökar.
Av kronan från och med 1773 utgående medel för att bekosta en reservsoldats beklädnad. Penningen var en ersättning för skyldigheten att själv hålla sig med släpkläder och föda under exercistiden, vanligen 14 dagar per år i ett kompani.
Ämbetsman vilken som biinkomst eller lön hade fått nyttjanderätt till ett beneficiehemman.
Hemman som var anslagna till underhåll åt fattiga, välförtjänta, otjänstbara officerare (vid indelta regementen), för vilka underhåll inte kunde beredas från krigsmanshuset.
Understöd som utbetalades till tjänsteman utan pensionsrätt eller som (av någon orsak) avgick från sin befattning innan han hade uppnått pensionsåldern.
Förmån, benämning på till välgörande ändamål, allmännyttig inrättning (kyrkor, akademier, gymnasier, skolor och hospital) eller enskild person (såsom välgärning) anslagen inkomst, förläning m.m.
Ofrälse person som hade rätt att köpa och besitta ett säteri. Rätten beviljades av kronan efter ansökan och var en belöning för goda och nyttiga tjänster. Systemet infördes 1789. Emottagandet av förmånen förutsatte under autonoma tiden avläggande av charta sigillata- och arbetshusavgift, en avgift till Själö hospital samt en avgift till Finska riddarhusets pensionsfond för adliga jungfrur (jungfrustiftelsen).
Pension till civil eller militär tjänsteman som avgick från tjänsten före uppnådd pensionsålder och som således saknade pensionsrätt.
Sammanfattningen av de civila och militära tjänstemän som hade beviljats tjänstepension utan att de uppfyllde gängse pensionskriterier.
Den högste ämbetsmannen i gruvor eller bergslag innan tjänsten bergmästare infördes, därefter dennes biträde. Bergsfogden förde bl.a. bergmästardömets protokoll. Han var föreståndare för ett fögderi inom ett bergmästardistrikt samt åklagare i, tidvis bara ledamot av, bergstingsrätten, före 1756 också vid hammar- och gruvting.
Benämning på skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
Skatt som cirka 1719–1809 utgick i reda pengar för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn för att underhålla bergsmästaren och hans tjänare när bergstinget sammanträdde.
I Ryssland under 1700-talet lägre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna/tullplatserna med övervakningsuppgifter. Även vid tullförvaltningarna i Gamla Finland fanns beridna besökare.
Kostunderhåll av indelt soldat (för ryttare även hästen) under den årliga mönstringen och exercisen inom ett kompani. Besiktningskosten förestods av rote- och rushållare för indelt soldat, av kronan för reserverna. Den bestod av torrt bröd, sovel och drickspenningar.
Den nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Kronohemman till vilket åbon (bonden) erhållit evärdelig besittningsrätt (nyttjanderätt) för sig och sina efterkommande. Alla som brukade kronohemman fick denna rätt 1789 varvid denna kategori av kronohemman upphörde.
De mynt som under 1500–1800-talen präglades i de svenska besittningarna i Baltikum och Tyskland. Under trettioåriga kriget präglades också mynt i flera tyska städer som tillfälligt hade erövrats av svenskarna, till exempel Augsburg och Mainz.
Arrendeavgift som jordägare uppbär av åbo m.m. för besittning av hemman.
Lägga skatt på eller ta skatt av någon, i fråga om krigsskatt: ta tribut.
Lägga skatt på, eller ta skatt av, någon eller något.
Myndighets rätt att lägga skatt på varor och tjänster. Myndigheten har rätt att besluta hur den ska samla in de inkomster som behövs för att täcka behoven inom myndighetens förvaltningsområde.
Tvångsmedel varmed en myndighet för den tid brottsutredningen och rättegången varar omhändertar ett bevis eller ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott eller ett föremål som någon blivit av med genom ett brott.
Den andel av böterna och det förbrutna godsets värde som sedan 1799 skulle tillfalla den som upptäckte och underrättade myndigheterna om sådana brott i tullmål som ledde till åtal och fällande dom.
Statsmedel som från 1690 och under autonoma tiden hade inbesparats på grund av (huvudsakligen) obesatta tjänster (vakansbesparing).
Hemman som ägdes av kronan och vars avkastning och arrendeinkomster var anslagna till avlöning för den indelta arméns befäl. Praxis infördes 1682.
Register över personer som var anställda vid kungens hov, slott och gårdar. Registret upptog för varje person den lön i pengar och natura som beställningen innebar. I registret ingick flera yrkeskategorier. Beställningsregister uppgjordes under perioden 1564–1618.
Adelsman som hade fast egendom. Begreppet användes också om en adelsman som intog en hög ställning i samhället eller var högt uppsatt.
Allmän benämning på en undre gräns för att hemmansklyvning skulle vara tillåten. Avsikten var att bevara hemmanets skattebetalningsförmåga. Begreppet infördes av Gustav Vasa. Gränsen för besuttenhet varierade. År 1652 förbjöds hemmansklyvning ifall att hemmanen inte blev besuttna. I slutet av 1600-talet gick gränsen vid 1/4 mantal. Under 1700-talet skulle gränsen för besuttenhet vara 3/64 mantal. År 1804 fastslogs att en egendom hade full besuttenhet när ägaren och två vuxna personer kunde försörja sig på avkastningen. År 1848 skulle fem vuxna kunna försörja sig på avkastningen av ett fullt besuttet hemman. År 1895 var gränsen för full besuttenhet ett hemman under 1/300 mantal med minst fem hektar odlad jord. Från 1848 skulle full besuttenhet fastställas av lantmätare och bekräftas av allmän underrätt. År 1916 avskaffades besuttenhet och alla begränsningar för hemmansklyvning.
Om på medborgare eller fastighet vilande skyldighet att utgöra en viss prestation till staten (kronan eller häradet). Benämningen användes under svenska tiden huvudsakligen om de skatter och avgifter som drevs in för att bekosta ett specifikt statsbehov. Besvär förekom som brobyggnads-, byggnads-, båtsmansrustnings-, dagsverks-, fortskaffnings-, frälserusttjänst-, färjhållnings-, gästgiveri-, handräcknings-, indelnings-, inkvarterings-, jord-, kavallerirustnings-, krigs-, krono-, kronobrevbärings-, kronoskjuts-, kungsskjuts-, roterings-, rustnings-, rusttjänst-, skatte-, skjuts-, skjutsnings-, skoghållnings-, stats-, stängsel-, tjänste-, tull-, vägbyggnads-, väghållnings-, väglagningsbesvär m.m.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om redogörelse över besvärsförfarandet, med uppgifter om tid, grunder och besvärsmyndighet, också om själva dokumentet som innehöll en dylik redogörelse. Redogörelsen upprättades av till exempel kollegier, landshövdingar och magistrater, enligt gällande författningar, och ingick efter 1766 i varje utslag över ett ekonomi- och förvaltningsärende (politimål).
Beslagtagning, om att kvarstadsbelägga (lös eller fast egendom).Benämningen förekom på 1500-talet.
Personalen på ett fartyg eller en borg.
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Samlande beteckning för de inspektörer som övervakade mått och viktväsendet i Svea- och Götaland samt i storfurstendömet Finland och som stod upptagna på Kammarkollegiums stat.
Dokument inom tullväsendet, särskilt sådant som gjordes upp vid tullbevakningsinspektion.
Benämning på chef för tullbevakningsinspektion, överinspektor.
Av riksdagen eller lantdagen för viss tid stadgad skatt som skulle bestrida sådana statliga utgifter som inte kunde täckas med de medel som inflöt från ordinarie skatter. Dylika skatter var under svenska tiden olika gärder och hjälper, under autonoma tiden bl.a. spelkorts-, brännvins- och humledrycksskatten.
Den speciella avgift eller skatt som var och en på grund av riksdagens eller lantdagens bevillning måste erlägga. Avgiftens storlek var beroende av personens ståndstillhörighet, högst fyra och minst två daler för adelsman, präst eller ståndsperson.
Beredande organ under svenska riksdagen 1719–1767 som hanterade frågor rörande bevillningar.
Område inom vilket en viss bevillning uppbars.
Under svenska tiden om klass som omfattade viss(a) näring(ar), yrkesgrupp(er), tjänstemän eller personer med viss förmögenhet, vilka alla skulle betala en av riksdagen eller lantdagen beviljad skatt till samma belopp.
Taxeringslängd för en viss bevillning, med uppgifter om hur stor avgiften var för olika bevillningsskyldiga.
Penningmedel i statskassan som hade influtit genom bevillning(ar).
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
I forskningen förekommande benämning på den nämnd i varje landskap under medeltiden som beslutade om att bevilja konungen särskilda inkomster för specifika ändamål (kröning, eriksgata, krig, försvarsverk och giftermål), utöver statsinkomsterna från Uppsala öd och skatterna till kronan. Bevillningsnämnden bestod av biskopen och lagmannen i varje lagsaga samt sex frälsemän och sex bönder.
Period under vilken en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning gällde.
Skattskyldig när det gällde en av riksdagen eller lantdagen stadgad bevillning.
Fastställande av en fastighets eller inkomsts värde i relation till den bevillning som skulle utgöras. Bevillningsavgiften kunde sedan beräknas av taxeringsnämnden, på landsbygden kronofogden. Den uppgick i regel till 50 procent av försäljningsvärdet.
Skattetitel för bevillningar.
Utskott vid svenska riksdagen efter 1772 och i lantdagen efter 1863 som beredde ärenden rörande bevillningar. Under frihetstiden (1723–1772) kallades utskottet bevillningsdeputationen.
Avgift från 1601 på en tunna spannmål som varje församling skulle utgöra. Medlen användes för att trycka biblar. År 1618 utkom en reviderad bibelupplaga. På 1620-talet uppskattades inkomsten av bibeltryckstunnan till 6 000 daler silvermynt årligen. Från 1690-talet användes anslaget till skolväsendet.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Den skatt som birkarlarna upptog av samerna med ensamrätt, för vilken de erlade en liten avgift till den svenska kronan. Avgiften betalades ännu på 1540-talet enligt 1528 års stadga. År 1548 hade förmånerna försvunnit och lappskatten upptogs huvudsakligen av kronans fogde. Skatten upptogs av både fjäll-, havs- och skogslappar. Havslapparna vid Norra Ishavet erlade ännu 1558 skatt till Torneå birkarlar.
Kameralt om inkomst av det som är anslaget till en biskops underhåll, särskilt fastigheter och tionde. Motsvarande inkomster för prästers underhåll kallades prästbord.
Skatt i Karelen under medeltiden. Enligt en överenskommelse 1331 mellan biskopen i Åbo och Viborgs slottslän skulle varje rök eller hemman på den karelska rättens område utgöra två vitskinn årligen till biskopen. Skatteordningen 1345 fastslog att varje man som bar en båge årligen till kyrkan skulle erlägga ett bågskinn eller en treding spannmål.
Skatt som arrendatorer av kyrkogods, vanligen efter mantal, betalade till biskopen i det stift dit godset administrativt hörde. Efter indragningen av kyrkogodsen blev biskopsfodringen en till kronan utgående skatt. Ursprungligen bestod skatten av utfodring av biskopens hästar, senare erlades den i andra skattepersedlar.
Förteckning över uppburen biskopsskatt.
Före reformationen: biskoplig tjänsteman som uppbar biskopen tillkommande avgifter inom sitt tjänstedistrikt. Efter reformationen: kunglig tjänsteman som uppbar avgifter som tidigare hade tillkommit biskopen men som hade indragits till kronan.
Ämbetsområde för biskopsfogde.
Hästar som tillhörde en biskop och som underhölls genom biskopsfordring av det andliga frälsets landbönder. Skyldigheten ombildades under 1500-talet till en avgift för dylika hästars underhåll.
Sammanskott av penningar från ett stifts kyrkor när en ny biskop skulle ordineras. Skatten utgick under medeltiden och enligt en viss taxa.
Vissa avgifter till biskopar, eller en avgift som biskopar skulle erlägga till kronan, eller av biskop slaget mynt.
Till början av 1600-talet, inkomst av fastighet som hörde till biskopsstol, särskilt det årsarrende som betalades av biskopslandbor.
Domstol där biskop utövade sin domsrätt, domkapitel. Termen användes också om en biskops rätt till böter som hade utdömts vid domkapitel eller den andel i vid häradsrätt utdömda böter som skulle gå till biskopen, biskopssaköre.
Böter som tillföll en biskop, huvudsakligen under katolska tiden, i viss mån fram till 1620-talet. Till dessa hörde till exempel de böter som skulle erläggas som straff för utomäktenskapliga förbindelser. Efter 1620-talet betalades dessa kyrkliga böter till kyrkan som organisation.
Skatt som en biskop betalade till kronan för sina inkomster in natura.
Biskops andel av kyrkotionde. Bestämmelserna för biskopstionde reglerades i biskopstiondestadga.
Extra ordinarie tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Inom bankväsendet och handeln: ett öppet godkännande av något, särskilt öppen växel.
Tionde av slaktad boskap.
Namn på ett mynt som tillskrivs drottning Margareta.
Kontroll- eller betalningsmärke, som ofta användes i förbindelse med handels- och skatteförhållanden, men också i kyrkliga sammanhang.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett skattetal i delar av Kexholms län. Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Hamnpenning eller tullavgift som kronan i Bottenviken krävde av främmande köpmän. Avgiften tillhörde de reformer som Erik av Pommern införde i samband med nyordningen av handeln på Bottniska viken. I skatten från Österbotten omtalades 1542 att bodelegspenningarna utgick för 10 hamnbodar i Kemi, 12 i Ijo och 39 i Uleå.
Under autonomin benämning på biträde till och ersättare för en inom finansförvaltningen underordnad räkenskapsförande tjänsteman vid ett ämbetsverk eller myndighetskontor, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg. Sedermera (från 1900-talet) användes beteckningen kontorist.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
Verksamhet(en) eller konst(en) att föra räkenskapsböcker efter visst system.
Bokförd skuld för vilken ingen säkerhet lämnats, utlåning utan att gäldenären lämnat någon skriftlig förbindelse. Bokskulder noterades i räkenskapsboken.
Hopsummering av tillgångar och skulder samt vinster och förluster av bokförda affärer. Bokslut över statens finanser verkställdes årligen av kammarrevisionen 1719–1799, därförinnan av Kammarkollegium. Efter 1809 verkställdes de av senatens ekonomidepartement och efter 1918 av Statskontoret.
Gård. Termen användes också i betydelsen skattebol, det vill säga skatteuppbördsområden som omfattade vissa grupper av byar. Bolindelningen på 1400-talet följde den finska och svenska rättens uppbördsområden i Egentliga Finland. I västra Nyland omtalades skattebolen i början av 1400-talet. På Åland betydde bol enbart gård.
Bebodd eller odlad jordegendom, som kameral term ett stycke jord, mark eller äng, tidigare också gård, hemman.
Skatteuppbördsdistrikt i Finland under 1500–1600-talet, motsvarande fjärding, treding (tridung), nötslag (Åland) och markabol.
Skatteenhet (verokunta) på landsbygden under medeltiden till förra delen av 1600-talet och som innebar att ett visst områdes alla hemman gemensamt ansvarade för att erlägga en viss mängd skatt av diverse slag.
Avgifter som ett bol skulle utgöra gemensamt vid sidan av bolskatten på 1500-talet. I Nyland bestod bolgästningen av en mängd olika persedlar, som varierade till beskaffenhet och kvantitet mellan de olika socknarna.
Avgift inom gengärden som i Finland allmänt uppbars av bolmännen.
Person som inom ett bol uppbar kronans skatter. Bolmännen valdes av allmogen och var direkt underordnade länsmännen. Bolmän förekom också i Tavastland trots avsaknaden av bol. Där skötte de uppbörden inom sockenfjärdingarna. I Savolax fanns det på 1500-talet fyra bolmän under varje länsman och de uppbar inkomster av varje helskatt. Av den så kallade bolmansräntan måste de avstå dryga taxor både till länsmännen och till kronan. Förutom taxa var bolmannen i Savolax skyldig att hysa dels slottsfogden jämte 34 hästar fyra nätter om året i två omgångar, dels landsfogden fyra gånger två nätter, nämligen först när denne kom för att inkräva restantier, andra gången när han uppbar sakören, tredje gången när han gav ut märke på skattekornet och höet, och slutligen när saköres- och skatteboskap insamlades.
Avgift som erlades i halm och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Avgift som erlades i hö och som ingick i huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.
Den del av varje helskatt som uppbars av bolmännen i Savolax på 1500-talet och som de till en del fick behålla, medan resten fördelades mellan kronan och länsmannen som genom bolmansräntan fick ersättning för sin skyldighet att fyra gånger om året hysa slottsfogden och landsfogden samt lagmannen en gång.
Skatt som erlades av varje fjärding i Tavastland på 1500-talet. I skatten ingick en mängd naturaprodukter som bl.a. råg, korn, fisk, havre, smör och humle.
Från 1600-talet om av kronofogde och häradsskrivare för beskattningen utförd hemmans- och folkräkning, mellan 1794 och 1819 också benämning på själva uppbörden (av jordeboksräntan och andra persedelräntor) och de räkenskaper som uppstod i samband med dylik räkning och uppbörd.
Avgift som fartyg skulle erlägga i Björneborg.
Benämning på manliga hemmansbor i åldern 15–60 år som var skyldiga att erlägga arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län. Räntan utgick till olika belopp för bondahuvud, boblar (skattlagda torpare och nybyggare) samt för inhysingar.
Odlat område av en viss storlek och visst värde som utgjorde grund för skatteberäkning.
Förmögenhetsskatt som en borgare betalade till staden och indirekt till kronan.
En persons åtagande att fullgöra en annans förbindelse ifall den senare inte själv uppfyller densamma.
Garantisystem för ersättning av kronans förlorade inkomster vid tjänstemans förfall eller tjänstefel. Detta gällde särskilt kronofogden som måste gå i godo för att ersätta skattebortfall som uppstod på grund av brister i ämbetsutövningen.
Skrift där ämbetsman förbinder sig att personligen erlägga oindrivna avgifter. Borgenskriften bifogades till ansökan om kronofogdebefattningen.
Medborgerlig, samhällelig, statlig avgift eller ekonomisk skyldighet, samhälls- eller statspålaga.
Avgifter som en blivande borgare måste erlägga för att få burskap. I Sverige krävdes sådana endast av dem som inte var fast bosatta i staden. Magnus Erikssons stadslag stadgade att avgifterna var fem öre och att självständiga yrkesutövare med en viss minimiförmögenhet var skyldiga att söka burskap. Avgiften skulle inte krävas av person som fäst gård- eller jordägande mö eller änka i staden, säkerligen inte heller av andra grundägare.
Person som gått i borgen för någon och åtagit sig att fullgöra en annans förskrivning, i händelse den senare inte själv kan uppfylla densamma.
Den del av lönen som åt kronans anställda utbetalades i tyg.
Inkvartering av krigsmanskap och dylikt i eller vid en borg eller i ett kvarter för krigsfolk. Under slutet av 1500-talet började skyldigheten att erbjuda inkvartering ersättas med en konstant avgift.
Avgift som betalades som ersättning för skyldighet att erbjuda borgläger. År 1597 fixerades borglägerspenningarna till 8–12 daler årligen beroende på tjänsteår och grad. Benämningen borgläger försvann på 1600-talet.
Skatteenhet, införd på medeltiden i Österbotten, Borgå län och Satakunta, som bestod av bondens boskap, i Borgå län och Satakunta också av hans lösöre.
Förmögenhetsskatt i penningar 1620–1642 på varje tunna utsäde och varje husdjur. Från omkring 1642 blev skatten en från år till år oförändrad årlig penningskatt som utgick per mantal och som försvann med den nya skattläggningen under autonoma tiden.
Typ av lantbruksskatt som borgarna erlade till staden för sitt lantbruk. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Under 1700–1800-talet benämning på tjänstebostad för personal vid kronans slott och hus, samt över- och underbefäl på garnisonsorter och tjänstemän vid fängelser med flera inrättningar med fast kosthåll. Sedan 1892 används termen också om åt församlingspräst förordnad tjänstebostad.
Bostad, med eller utan tillhörande jord, som helt eller delvis utgjorde vissa statliga tjänstemäns löneförmån. Tjänstemännen i fråga arbetade utanför huvudstaden och omfattade framför allt landshövdingar, kronofogdar, häradsskrivare och lagmän, inom det militära den indelta arméns officerare och underofficerare och inom kyrkan biskopar, kyrkoherdar, kaplaner och en del klockare. De statliga boställena avskaffades 1809 och indrogs efter den sista innehavarens död. De kyrkliga boställena omvandlades 1892 formellt till prästgårdar och tjänstebostäder.
De arrenden som ursprungligen betalades för boställen som varit anslagna åt befälet vid indelta armén och som efter 1809 och den sista innehavarens avgång tillföll kronan. Boställena arrenderades sedan ut mot en årlig arrendeavgift som tillföll militiestaten.
Tjänsteman i ett inspektionsdistrikt under Forststyrelsen som ansvarade för skogsvården på lands- och militiestatens boställen. En egen kategori utgjorde de forstmästare som ansvarade för prästerskapets boställen.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar, prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Den kassa som vid prästerskapets lönereform 1922 bildades i församlingarna för att finansiera prästboställenas nybyggnation och reparationer. Boställskassan förvaltades av kyrkvärden under kyrkorådets uppsikt.
Kassa inrättad 1770 för underhåll av kronoboställen, särskilt för att bekosta corps-de-logi-byggnaderna.
Ersättning som tillkom sådana häradshövdingar som inte innehade boställen. Ersättningen utbetalades kontant.
Ersättning för förlorade boställsinkomster, förekom särskilt under stora ofreden. Präster, häradshövdingar och andra tjänstemän med boställen som hade flytt till Sverige och gått miste om boställets inkomster fick dem i stället assignerade från ett visst svenskt härads restmedel.
Sådant gods som finns nedsänkt i vatten och som ingen kan bevisa sig vara ägare till. Efter 1755 skulle bottenfynd omedelbart ges landshövdingen till kännedom vilken ofördröjligen informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på kronans räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren, andra hälften upphittaren. Var det upphittade godset gamla mynt, guld, silver, koppar eller metall- eller andra konststycken hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av värdet den som hittat det.
Förteckning över ett dödsbos tillgångar och skulder för skattläggningen. Begreppet används också om den juridiska förrättningen då förteckning upprättas för arvskifte. Själva handlingen kallades ursprungligen bouppteckningsinstrument eller uppteckningsinstrument, sedermera bouppteckning eller bouppteckningsprotokoll.
Den skriftliga handling som upprättas vid en bouppteckning.
Avgift som infördes 1752 och som betalades av adel, prästerskap och borgare. Avgiften skulle användas till avlöning av justitiestatens tjänstemän. Den var 1/4 procent av den summa som inventarierna uppskattades till vid en bouppteckning. År 1786 befriades ståndspersoner på landet som inte tillhörde adel, prästerskap eller borgarestånden. År 1778 överflyttades inkomsten till statskontoret.
Ensidiga mynt med mer eller mindre hög relief. Denna typ av mynt slogs i Norden redan under 1100-talet. Under medeltiden hade vissa brakteatrar karaktären av inflationsmynt. Brakteatrar omnämndes i myntförordningar 1449–1527.
Den ersättning som varje hemman, brandstodsförening eller -bolag skulle bidra med till ett hemman som genom vådeld förlorat hus och andra byggnader, säd, foder eller boskap, dock inte lösöre eller bastu. Häradsrätten fördelade ansvaret mellan hemmanen efter ansökan från den drabbade. Frälsesäterier, kronans ladugårdar och prästgårdar var befriade från att delta. Brandstod hade medeltida ursprung. I de medeltida gillenas uppgifter ingick ofta bidrag till ersättande av brandskada. Enligt landslagen skulle varje bonde i ett härad bidra med en viss mängd spannmål för att ersätta annans nedbrunna stuga eller lada. Beviljande av brandstod upphörde på 1700-talet, men fortlevde i vissa socknar ännu på 1800-talet.
Avgift som från och med 1733 betalades i städer för underhåll av brandvakt, utgick per hus(håll). I Stockholm gav erlagd avgift också rösträtt i prästval från och med 1763, på andra håll i landet: själva hushållet.
Ersättning för brevs postbefordran.
Postavgift för brev. Portot tillföll postväsendet för dess upprätthållande och utveckling, inte statskassan. Brevportot övervakades av postkamreraren i Stockholm som varje vecka mottog postkartorna över postförsändelserna.
Skriftligt bevis av Kgl. Maj:t om rätten att få uppbära skatt av någon eller något. Ursprungligen innebar brevet en adelsmans rätt att i kronans ställe uppbära räntan av skattehemman. Från 1720 var brev på skatterättigheter synonymt med bevis på skattemannarätt på jordbruk av skattenatur.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän bro vid landsväg. Arbetet övervakades av och verkställdes under brofogdens översyn. Skyldigheten utgjorde en del av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Tjänsteman vid hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Avgift som bestod av en kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (tullbetjänt), besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Avgift som betalades av inkommande och utgående fartyg i Helsingfors, Uleåborg, Brahestad, Nykarleby, Kaskö, Kristinestad och Viborg.
Avgift för passerande av bro.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämns i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454.
Avgift som betalades på varor som fördes in till Helsingfors. Penningarna betalades för varje kärrlass varor som kördes upp från stranden. Avgiften var 1 kopek silver för lasset, men stadens egna borgare betalade bara hälften.
I äldre tid, en av två tjänstemannatyper vid tullplatserna, den andra var tullskrivare. Tullskrivarna utgjorde de egentliga förrättningsmännen, medan brovaktarna skötte olika bevakningsuppgifter. Ibland biträdde de vid förrättningarna.
Extra skatt som kungen hade rätt att kräva när någon av prinsessorna gifte sig. Erik XIV utkrävde brudskatt 1562 när hans syster gifte sig och Johan III utkrävde en sådan 1579.
Offergåva till prästen för en vigsel från och med medeltiden till 1681. Brudvigningspenningarna räknades till de så kallade prästpenningarna, vilka skulle utgå till prästen när han förrättade en privat kyrklig akt i prästskrud. De ersattes 1686 med vigselpenningar, en av flera pastoralier som tillkom det ordinarie prästerskapet som lön.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Av Gustav III tillsatt direktion som verkade 1775–1788 med uppgift att ombesörja allt som rörde inrättande och ledning av kronobrännerier.
Skatt som tillföll staden och sammanhängde med handeln. Avkastningen skulle användas för avlöningen av tjänstemän. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
(Om brännvinsarrende) en tunna säd: den enhet enligt vilken avgiften för kronoarrendet beräknades i städerna 1775–1800. Bränntunna var även en benämning på en viss kvantitet säd som var avsedd för brännvinsbränning. Avgiften utgick in natura (vanligtvis i råg) eller i gängse mynt efter markegången.
Avgift som 1731 pålades brännvinsförsäljningen i städerna.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Avdelning för brännvinsärenden vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
De årligen till kronans Allmänna militiekassa influtna arrendena för förpaktad brännvinstillverkning och -försäljning på fästningarna Sveaborg, Svensksund, Svartholm, Kymmenegård och Bomarsund. Medlen gick till kasernbyggen och inköp av hemman och lägenheter som bestod fästningen med förnödenheter.
Person med uppgift att utöva kontroll över brännvinsbränningen.
Lagar och förordningar som reglerar tillverkning, försäljning, inköp och utskänkning av alkoholhaltiga drycker.
Skatt på tillverkning eller försäljning av brännvin.
Torpare som åt annans bröd, det vill säga fick sin lön i form av matvaror. Egentligen var brödtorparen en innehavare av torp utan odlingsbar jord. Brödtorparna erlade ändå mantalspenningar.
Parallellbenämning på matskott som förekom i Savolax och Karelen.
Regeringens årliga förslag till statsbudget sedan självständighetstiden. I propositionen ingår en plan för statens finansiering och en redovisning av regeringens övergripande mål med budgeten. Budgetpropositionen innehåller också beräkningar av statens utgifter och inkomster samt ett förslag till hur pengarna ska fördelas enligt olika ändamål.
Den avgift som en borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom burskapsavgift måste borgaren äga en tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Benämning för en bebyggelseenhet, bestående av mera än ett hemman, som ensam eller tillsammans med några andra likadana enheter bildade en ägogemenskap, en samfällighet, vars marker i regel avgränsades från andra samfälligheter genom uppgångna rår. I kronans räkenskaper fr.o.m. 1500-talet uppträder byarna med eget särskiljande namn. Förvaltningsmässigt betraktades även enstaka hemman som byar.
Kronans fogde i stad. Byfogden hade rätt att sitta med vid rådets sammanträden, han övervakade handeln och hantverkarnas arbeten, hade rätt till förköp, uppbar skatter och sakören, innehade vissa polisiära uppgifter samt uppdraget som åklagare. (I vissa städer från 1400-talet) var byfogden kronans uppbördsman i stad då uppgiften överfördes från kronofogdeämbetet på byfogden. En byfogde omnämns första gången i Raumo stads privilegier 1444. Vissa städer beviljades rätt att själva utse sin byfogde. Ämbetet avskaffades under 1600-talet.
Extraordinarie skatt som ursprungligen uppbars för kronans byggföretag. På 1600-talet blev avgiften permanent. Förutom i Kuopio och S:t Michels län kallades byggnadshjälpen i Finland vanligen vinterkörsel. Den nedsattes 1622 med hälften, då tull eller accis för varor som fördes till torgs infördes. Byggningshjälpen blev permanent år 1652 som en del av jordeboksräntan. Under 1800-talet beräknades den efter nya mantalet.
Ett slags ämbetsman i en lappby som (med hjälp av två nämndemän) dels fördelade den kronoskatt som byn skulle betala på byns medlemmar, dels handhade byns skjutsningsskyldighet.
Tvångsmedel genom vilket en gäldenär berövades sin frihet tills han hade betalat sina skulder, oftast i fråga om växlar och skuldebrev. Beslut om åtgärd skulle tas av domstol eller exekutiv myndighet. Bysättning var stadgat i Finland 1734–1895, men förekom i praktiken också tidigare.
Handling som innehöll villkoren för ett byte och bekräftade detta. Bytesbrev gällde vanligen överlåtelse av kronohemman, senare också överlåtelse av kommunal jord. Bytesbrev som gällde överlåtelsen av kronohemman utfärdades av Kgl. Maj:t.
Hemman som kronan lämnat i byte mot ett annat hemman. Efter 1808 endast fick ske med kejsarens tillstånd. Bytessökanden stod för kostnaderna för skattläggningen, som förrättades av lantmätare.
Vid Reduktionsdeputationen bildades fem byteskontor: E. Hööks kontor 1688, T. Teuterströms kontor 1688–1694 (1703), J. Schiller - A. Rooths kontor 1689–1693, E. Drysell - L. Hööker - J. Scylanders kontor 1689–1715 (1717) och D. Norbergs kontor 1691–1729. Byteskontorens uppgift var att granska och utreda alla under deputationen hörande byten, både de så kallade gamla bytena ingångna före 1655 och byten från perioden 1655–1680. Granskningen av de nyare, sedan 1680 ingångna bytena sköttes däremot av Kammarkollegium.
Enhet inom Kammarkollegium som skapades 1747 för att påskynda bytesverket. Enheten undersökte alla mellan 1680 och 1723 beviljade byten av gods mellan kronan och enskilda. Under perioden 1756–1798 skötte kontoret också de sedan 1723 ingångna bytena. År 1798 återfördes handläggningen av nyingångna byten till provinskontoren. Byteskontoret indrogs 1828.
Skatteenhet under medeltiden i Tavastland, Övre Satakunta, Karelen och Norra Österbotten bestående av husbönderna, deras söner och mågar; egentligen man som idkade jakt. Alla andra skatteenheter som kronan använde vid samma tid avsåg jordbesittning av viss storlek.
Beräkningsgrund för huvudskatten i Västerbotten på 1500-talet.
Skatt som ursprungligen skulle erläggas av en fullvuxen man som kunde spänna en båge och med den nedlägga ett byte. Bågen tillämpades som skatteenhet i de områden av Norden där skatterna huvudsakligen erlades i pälsverk. I Övre Satakunta och Tavastland skulle till kyrkan erläggas ett bågskinn för var båge eller alternativt ½ örtug. I Karelen bestämdes i tiondestadgan 1340 att bågen skulle erläggas med ett bågskinn eller säd. Alla kyrkliga skatter i norra Österbottens skulle erläggas i skinn. Bågskinnen var i allmänhet ekorrskinn, ibland vitskinn vilket innebar mård- eller hermelin. Bågen användes också inom den världsliga förvaltningen. I Tavastland erlades tre dagsverken för var båge till slottet och som tingsskatt tre skålpund tingsfisk för bågen.
Antalet män per hemman i Kemi som erlade bågskatt. Bågtalet utgjorde på 1500-talet grunden för vinterbeskattningen. År 1539 skulle varje man betala 2 öre. På 1540-talet förändrades begreppet och omfattade då också bondens minderåriga söner. Ett år gamla gossebarn skulle dock räknas som halva bågar.
Avgift som in- och utgående fartyg betalade (oavsett om lotsning användes eller ej) för underhåll av allmänna sjömärken och fyrar. Båkavgiften tillföll helt kronan efter 1789, därinnan även delvis lotsarna. Avgiften kallades före 1826 även för lots- och båkavgift, därefter fyr- och båkavgift.
Genom båkavgifter inflytande statsinkomster, som användes till underhåll av lotsar, fyrar och båkar.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1682. Den fastslogs stadsvis mellan staden och kronan. Avgiften utgick ur borgerskapets sammanskottsmedel och efter 1787 under krigstid till dubbelt belopp. Båtsmanspenningen redovisades av magistraten till landskontoret som sedan rapporterade till Krigskollegium. Landskamreren fick ½ procent som lön. Befriade var ridderskapet och adeln, ämbetsmän som vistats i staden eller bodde där för att sköta ett ämbete samt de personer som innehade som lön anslagen jord. Avgiften ersattes 1810 med en vakansavgift.
Sammanfattande benämning på den institution som utgjordes av de till båtsmanshållet roterade hemmanen och deras skyldighet att i stället för knektutskrivningar hålla ordinarie båtsmän för flottans behov.
Årlig avgift för städerna som ersättning för att de inte behövde delta i båtsmanshållet. Ursprungligen infördes avgiften i de österbottniska städerna 1862, sedan krigsflottan förlagts till Karlskrona. Avgiften slogs fast mellan den enskilda staden och kronan. Båtsmansvakansavgiften, som under svenska tiden också kallades båtsmanspenningen, redovisades av magistraten till landskontoret, som sedan rapporterade till Krigskollegium. Under autonomin, från 1810, gick vakansavgiften till allmänna militiekassan. Den drogs in 1885. Uppbörden sköttes av kronofogdarna och övervakades av landskontoret.
De medel som inflöt i statskassan som avgift för båtmansvakanser. De tillföll efter 1810 Allmänna militiekassan.
Ersättning åt den som i Sverige (Finland) upphittat strandat gods som kastats över bord eller sådant gods som hamnat i vattnet vid ett fartygs förlisning (strandvrak eller skeppsfynd). Bärgarelönen erlades av ägaren inom ett år efter att skadan inträffat.
Tillvaratagande av skepp eller gods som förlist. Under medeltiden hade bärgaren ingen laglig rätt till bärgarlön. Under 1100-talet utbreddes principen att skeppsbrott inte förändrade besittningsförhållandena, och kungarna började bevilja köpmän och städer friheter från strandrätt. I slutet av medeltiden blev det kutym att betala vanlig dagspenning för bärgningsarbetet.
Avgift som erlades av stadens borgare och som är belagd från slutet av 1400-talet. Inkomsten användes för avlöning av stadens bödel. Eftersom summan var ganska liten skulle också målsägare från annan ort erlägga en viss avgift för varje exekution.
Frivillig, from välgärning.
Så mycket som kan bäras på en gång: måttenhet som användes för att gradera bötesstraff vid tjuvnad eller för att ange storleken på en rättighet.
Inlösning av fast egendom på grund av bördsrätt, också konkret om den därvid erlagda lösesumman.
Böndernas ärftliga nyttjanderätt till den (krono-, frälse- eller skatte-)jord de brukade, inklusive den förmånsrätt framför icke besläktade eller fjärmare släktingar som en så kallad bördsman hade till inlösning av fast egendom, på landet av arvejords, i stad av såväl arve- som avlingejord. Under 1700-talet användes också termen skatterättighet som synonym till bördsrätt till skattehemman.
Rätten att betala skatt på skattehemman mot full besittnings- och arvsrätt inom bördsleden, men med rätt för kronan att under vissa förutsättningar återinlösa jorden. Själva rättigheten kallades bördsrätt och innehavaren skattebonde. I senare tid (tidigast från 1723) ofta icke skild från den med full äganderätt förenade, likaledes genom köp från kronan förvärvade skatterätten som gav bördemän förköpsrätt till annan bördemans skattejord.
Del av det kyrkliga tiondet i stora delar av Finland. Bösten bestod av skinka av svin, bog av älg eller björn. I Övre Satakunta skulle till kyrkoherden erläggas en böst av varje krok. I norra Österbotten skulle år 1340 de nygrundade socknarna Salo och Kemi erlägga en bog av varje björn, älg och ren.
C
Kyrklig avgift till biskopsstolen, som alla underordnade kyrkor, beneficier och lekmannasammanslutningar skulle erlägga. Avgiften erlades oftast vid visitationer eller vid synoder och var närmast en symbol för biskopens överhöghet. Den erlades inte vid biskopsvakans. I Sverige infördes avgiften först på 1200-talet. Den är belagd i Finland från 1400-talet. Cathedraticum kunde ibland också beteckna den avgift som en ärkebiskop gav sin patriark, en biskop sin metropolit och en präst sin biskop vid ordinationen.
Avgift som i Borgå uppbars i stället för ordinarie tolag.
En procent av ämbets- och tjänstemäns löner, beneficier och benådningar samt efter 1724 andel i böter och konfiskationer, pensioner och begravningshjälp efter avlidna tjänstemän. Avgiften gick till Allmänna militiekassan, före 1889 till krigsmanshuskassan och amiralitetskassan i Karlskrona. Befriade var vissa prästlägenheter, pensioner ur vissa statliga kassor och vissa postlöner. Centonalavgiften innehölls efter 1774 av den kontanta lönen som utbetalades av ränteriet. De övriga uppbars av kronofogdarna, av regementsskrivarna fram till 1830. Centonalavgift var även en benämning på inskrivningsavgift som skulle erläggas till lotskompaniets pensionskassa.
Papper försett med officiella stämplar och stämpelavgift (tidvis också med vederbörande tjänstemans namnteckning), vilka tillhandahölls av charta sigillata-kontoret. Charta sigillata papper skulle användas i handlingar som inlämnades till statliga myndigheter eller i av myndigheterna utfärdade expeditioner samt även i ett stort antal privaträttsliga handlingar. Stämpeln på papperet angav det penningbelopp som kronan uppbar i avgift vid försäljning av det stämplade papperet. Syftet med kravet att använda stämpelpapper var att ersätta kronan för de kostnader som dess åtgärder gav upphov till, men stämpelpapper användes också för att uppbära avgifter av skattenatur från olika slag av transaktioner av privaträttslig karaktär. Stämpelpapper användes på 1700-talet i de flesta europiska länder. Det infördes i Sverige 1660 och i Ryssland 1699. Senare utgavs också stämpelmärken för olika ändamål.
Från 1660 benämning på den avgift som tillföll statsverket genom försäljning av stämplat papper (charta sigillata). Charta sigillata-avgiften varierade beroende på var i förvaltningshierarkin dokumentet utfärdades eller ärendet blev behandlat. Personer av högre stånd betalade mer än de som var av lägre stånd. Avgiften betalades bl.a. av nyutnämnda inhemska riddare och kommendörer av de svenska kungliga ordnarna. Charta sigillata-avgift erlades också för lysning till äktenskap åren 1732–1757.
Kontor under Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev charta sigillata kontoret en myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Avgift som sedan 1687 skulle erläggas till kronan för fullmakter, konstitutorialer, kollationsbrev på ämbeten och tjänster samt avskedsbrev. År 1764 fastslogs att avgiften endast skulle utgå för fullmakter, konstitutorialer och avskedsbrev som utgick från kollegierna, landshövdingen, magistrater och övriga myndigheter. År 1778 fastslogs att en varierande avgift skulle utgå för greve-, friherre- och andra adelsbrev, för kallelsebrev och fullmakter, för förbättringar av rang eller karaktär, för donationer och pensioner, för gåvobrev, för eftergifter av gravationer eller skulder, för konfirmation på rusthåll och brev på skatterättigheter, för bytesbrev, dimissioner, avskedsbrev, protektorial, exekutorial och lejdebrev, för vissa domstolsutslag och vissa övriga handlingar.
Fond i varje domkapitel som förvaltade de pengar med vilka man bestred kostnaderna för tryckning av konsistoriecirkulären. En femtedel av Åbo domkapitels cirkulärtryckningsfond överfördes på domkapitlet i Kuopio stift då det grundades 1852.
De penningmedel vid varje kyrka som användes till tryckning av konsistoriecirkulären. Beloppet fastställdes årligen av domkapitlet enligt behov och sändes inom juni månad till prostexpeditionen som vidarebefordrade medlen till domkapitlet, med en redovisning.
Accis: skatt på tillverkning eller försäljning av vara.
Enhet som bildades 1800 genom sammanslagning av Första och Andra avräkningskontoret. Vid kontoret fanns särskilda civila och militära avdelningar. Inom kontoret granskades civila och militära räkenskaper, utövades räntekammarkontroll, kontroll av avlöningsrekvisitioner och vård av rikets regalier. Kontoret indrogs 1825.
Med kvittande av rättegångskostnaderna.
D
Till lantmätare utgående dagtraktamente från 1766 för det ordinarie arbete som han utförde utanför sin egen boningsort.
Arbetsplikt. Under medeltiden indelades dagsverkena i Finland i två grupper. Dagsverken till krono-, kyrko-, och frälsegods utfördes av landbönder och dagsverken till slotten utfördes av bönderna i slottslänet. Böndernas dagsverksskyldighet till slotten utfärdades av Karl Knutsson 1450. Enligt den skulle från sex socknar nära Åbo varje bonde årligen utgöra åtta dagsverken med häst eller dragoxe till slottets ladugård och dessutom föra fyra lass ved till slottet. Övriga socknar i Åbo län skulle för var 40:de rök hålla en stadigvarande arbetskarl året om på slottet. Landböndernas dagsverksskyldighet är belagd från 1347 och var vanligen 8–12 dagar om året. I slutet av medeltiden ersattes dagsverket ofta av en penningavgift.
De extra 18 kronodagsverken som varje hemman sedan slutet av 1500-talet skulle utgöra till kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar. De erlades i dräng- och ökedagsverken. År 1650 fastslog landshövdingen antalet dagsverken i sitt län. År 1652 blev den en permanent börda och antalet dagsverken fixerades i hela riket. Då kunde dagsverkena också erläggas i penningar. De infördes då i jordeboken som en del av jordeboksräntan. Dagsverkena fick inte utkrävas av utarrenderade kungsgårdar, och dagsverkspenningar utgick av de hemman som kronan behållit.
Avgift som erlades i smör.
Del av jordeboksräntan i Karelen som, till skillnad från dagsverksskyldigheten i andra delar av Finland, utgick i spannmål av varje plogland eller ader (ungefär mantal). Dagsverksspannmål var också en del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län och kallades där arbetsspannmål. I de socknar i Gamla Finland, där ader var jordetal, uppstod skatten genom att dagsverkena från den svenska tiden vid revisionsskattläggningarna blivit ersatta med en spannmålsskatt.
Från och med 1600-talet till visst belopp per (rese)dygn utgående ersättning åt civila, militära och ecklesiastiska ämbetsmän och tjänstemän. Traktamentet utgick 1766 förutom på helgdagar till hela beloppet också under resdagar och till halva beloppet för regndagar, då arbetet inte gick att utföra. Det begränsades 1784 till rese-, uträknings- och delningsdagar.
Lån, växel med fastställd återbetalningsdag.
Vanligen 14-lödigt silvermynt av något över 2 lods vikt. I den allmänna penningrörelsen fick från 1619 den slagna dalern, som hade allt lägre silverhalt än de tidigare slagna dalrarna, namnet riksdaler. Den avskaffades i Sverige 1873.
Benämning på vissa äldre svenska mynt (till exempel ett 1606–1624 präglat guldmynt, i värde motsvarande 16 marker). Myntenhet som användes då likvid gavs med de mellan 1664 och 1718 slagna silvermynten på 4, 2 och 1 mark.
Mynt i koppar, som hastigt föll i värde. Myntet knöts 1633 till silverdalerns värde, då 1 daler silver motsvarade 2 daler i koppar, vilket justerades flera gånger. Den 7 oktober 1766 nedsattes kopparmyntets värde för sista gången till 3 per 1 daler silver, ett värde som var i bruk till 1776, då räkningen i riksdaler, skillingar och rundstycken infördes.
Gällande eller gångbart mynt 1664–1776. Myntenhet för beräkning av betalning i det 1664–1776 ymnigt slagna silverringhaltiga skiljemyntet på 4, 2 och 1 öre.
Ersättning åt kyrkvärd eller uppbördsman för arbetet med den tiondesäd som insamlades till kyrkomagasinen. År 1763 fastslogs att dammspannen skulle indras i sådana församlingar där en ständig tiondesättning införts. År 1766 antogs dock en tillfällig dammspann i Österbotten och den utgick ännu på 1800-talet.
Arv som tillföll kronan, i äldre tid kungen, ifall det saknades arvingar eller om dessa hade försummat att bevaka sin rätt. Som danaarv räknades också arv efter utländsk medborgare som dött utan att lämna inrikes arvingar. Kronans rätt till danaarv bevakades av landshövdingarna. Arvet måste bevakas inom ett år.
Till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptar de skattebelopp till kronan, staten eller kommunen vilka han ska erlägga för ett visst år. På landsbygden ersatte debetsedeln den tidigare kvittensboken.
Beräkning på skatt som skall erläggas.
Den företeelse då vederbörande tjänsteman, efter i författningarna stadgade grunder, räknade ut de ordinarie skatter och utskylder som de skattskyldiga måste erlägga inom häradet eller staden under året. Termen användes även om själva underrättelsen om det belopp som skulle erläggas.
Avgift som avlades av borgare och adelsmän som flyttade ut ur landet.
Nedgående. Särskilt om skattefoten i betydelsen att skatten för inkomster under ett visst relativt lågt belopp sjunker med inkomstens sjunkande, det vill säga en fortgående skatteminskning, så snart inkomsten går under ett visst belopp, som blivit fastställt som det lägsta för full beskattning. Kombineras vanligen med proportionell skattefot så kallad platt skatt.
Benämning på ett ryskt silvermynt (från 1200-talet) som var gångbart överallt i länderna öster om Östersjön.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt reskript 1892 och en kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner, lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna. Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Underrättelse, en term som används till exempel vid överlåtelse av enkelt skuldebrev där gäldenären underrättas, denuntieras, om överlåtelsen.
Skriftlig brottsanmälan eller muntlig angivelse, vare sig någon tillika utpekas som gärningsman eller inte, övergående under självständighetstiden i skriftlig anmälan rörande förpantning.
Nedläggande, överlämnande i förvar, insättande av värdeföremål eller penningar på bank eller offentligt förvar av handlingar som rör borgen, pant och dylikt.
Intyg av en myndighet om att pengar blivit deponerade för en person. Begreppet användes exempelvis vid bötesstraff när en person fått del i böterna. Depositionsattesterna skulle då halvårsvis eller efter varje rättegångssession sändas till landshövdingen som ansvarade för att bötessummorna blev utmätta.
Beskärd del, andel, lott. Enligt kunglig resolution 1675 den ersättning in natura och persedlar som en ämbetsman eller annan person (deputatist) fick utöver sin ordinarie lön. Deputat gällde vissa kyrkliga statsanslag till prästerskapet i krigshärjade Karelen och Viborgs län från 1675, där man inte kunnat utmäta tiondeskatt eftersom det inte gått att förrätta mantalsskrivning (prästernas deputat, deputatspannmål).
Benämning som användes i Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Från 1850 om skillnaden i tullavgiften beroende på om varan kom landvägen eller sjövägen. Tullen uppbars också för varor som infördes från ett annat land än varans ursprungsland.
Räntor eller skatter som utgick årligen.
Ledningsorgan för Finlands Bank. Direktionen bestod av ett antal direktörer av vilka en var ordförande. Besluten fattades genom röstning. Om röstningen var jämn avgjorde ordförandes röst. Direktionen ledde Finlands Banks huvudkontor.
Annat namn på Generaltullarrendesocieteten, en överstyrelse för tullverket 1803–1812.
De ständiga skatter och avgifter som ålåg landets medborgare och fastigheter. De utgick ovillkorligt och kunde endast ändras med ständernas medgivande.
Äta vid eget bord, vara bofast någonstans, ha ett eget hushåll. Uttrycket förekom redan i landskapslagarna. För tjänstefolk, som uppbar årslön vid hovet, hos biskopar, hos adelsmän eller hos ofrälse hovrättsassessorer behövde mantalspenningar inte erläggas.
Den ränta eller det avdrag som en bankinrättning drog av vid betalning av växlar eller skulder vars förfallotid ännu inte hade gått ut. Då man bestämde beloppet på en växel tog man i beaktande hur lång tid det skulle dröja innan växeln förföll till betalning, och räntan för denna tid räknades in i beloppet. Om växelinnehavaren överlät eller sålde växeln före förfallotiden kunde han inte göra anspråk på hela beloppet, utan avdrag måste göras på basis av hur lång tid som återstod av förfallotiden.
Intyg över ränteavdrag, rabatt. Vid banktransaktioner, den ränta som banken drog av vid betalning av växlar och skulder.
Kommitté som slog fast och beviljade diskonter vid Finlands Banks avdelningskontor. Den bestod 1897 av två ordinarie ledamöter och deras suppleanter.
Kontor i Kommerskollegium som inrättades 1766 för att administrera tidsbundna lån åt fabriker och manufakturer, mot en bestämd ränta. Diskontkontoret fick sina medel på kredit från Riksens ständers bank.
Samlande benämning på de tidigaste svenska privata affärsbankerna, särskilt i anslutning till den övervakning av dem som idkades av Riksens ständers bank från 1667.
Utredning som görs av en dispaschör, tjänsteman med domarkompetens, som redovisar förluster och kostnader vid en sjöskada. Benämningen användes även om själva handlingen som innehöll en dylik redovisning.
Rätt eller befogenhet att fritt förfoga och bestämma över sak eller jord, utan rätten att sälja, låta gå i arv eller överlåta åt annan.
Om bestämmelse, föreskrift eller anordning som inte är tvingande eller bindande, utan valbar eller alternativ, eller som tillämpas om inte annat har överenskommits. Termen förekommer åtminstone inom lagstiftning, domstolsväsende och processrätt samt finansförvaltning sedan senare delen av autonoma tiden. Motsats: indispositiv, som prövas från fall till fall. Dispositiva mål är mål där parterna kan träffa förlikning.
Från 1924 inspektör i ett sparbanksdistrikt. Distriktssparbanksinspektören hade i uppgift att övervaka och granska enskilda sparbanker inom sitt distrikt samt att biträda Finansministeriet när bankernas stadgar fastställdes. Finland delades in i Helsingfors, Åbo, Inre Finlands, Viborgs, Vasa och Uleåborgs sparbanksdistrikt. År 1939 ersattes sparbanksdistrikten av Sparbanksinspektionen, och de bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Kontoret verkade Vid Reduktionsdeputationen 1691–1729. D. Norbergs kontor överlevde övriga byteskontor, och där samlades efterhand alla byten före 1680. År 1700 överflyttades sålunda de så kallade 7:de-punktsbytena från Referendariekontoret till Norbergs kontor, för att 1704 läggas under Svenska donationskontoret men 1711 återlämnas till Norberg. År 1703 fick Norberg överta utarbetandet av byten 1655–1680. Åtminstone sedan 1690-talet skötte Norberg dessutom utarbetandet av Danvikens hospitals byten. Slutligen uppdrog Kammarkollegium år 1717 åt Norberg även den Schylanderska delen av byten före 1655. Förutom byten kom Norbergs verksamhet att omfatta också åtskilliga andra reduktionstitlar och -ärenden. Under åren 1690–1691 och 1695–1696 deltog han således i fjärdepartsarbetet och 1696 uppdrogs åt honom avslutandet av ersättningsverket, som dittills hade tillhört Referendariekontoret. Efter 1729 införlivades kontoret med det svenska donationskontoret.
Den avgift som bönderna betalade för häradshövdingens avlöning, från 1700-talet samlande benämning på lagmans- och häradshövdingeräntan jämte tingsgästningskappar eller -penningar.
”Domarmatsäck”, en avgift i Lappmarken 1672–1886, motsvarande tingsgästningskappar på andra orter. Avgiften utgick i rentungor, renstekar och penningar för häradshövdingens eller lagmannens tingsresor och direkt till dem.
Personell skatt på landsbygden införd 1483 för varje rök för att bekosta domares (och tingsrätters) underhåll. Skatten avskaffades under 1500-talet, senast 1602. Termen används ofta i forskningen synonymt med den 1602 och 1604 införda lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna.
Avgift (införd i Helsingfors 1694) med syfte att stärka magistratens lönebudget. Konungens stadfästelse på denna inkomstpost gavs 1693.
Växel som bör betalas på annan ort än där betalaren bor.
För domkyrkas reparation och underhåll anslagen del av kronospannmålstionden, tillföll efter 1723 också biskopsgårdar. Andelen var ursprungligen två tunnor per kyrkohärbärge, sedan 1700-talet ett fastslaget tunnantal från varje län. Domkyrkotunnorna ersattes under autonoma tiden med penningar. De forslades efter 1668 av allmogen till kyrkohärbärget eller något annat av landshövdingen utsett magasin.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift med vilken dom eller utslag löstes ut från allmän, akademisk eller kyrklig domstol. Termen användes också om själva tillfället när detta skedde. Domlösen stadgades i 1734 års lag, men förekom långt tidigare.
Under svenska tiden på vissa håll förekommande personlig skatt som utgick för att avlöna en domhavande (i stället för häradshövdingen) eller hyra tingshus. Domränta förekom eventuellt också i Finland. Den bör inte förväxlas med tingsgästningen under pågående ting.
Beteckning för hushåll, gård.
Kronans fasta jord- och skogsegendomar, ursprungligen egendom som gav inkomster såsom kungsgårdar, kungsladugårdar och till kronans omedelbara disposition indragna militiehemman. Avkastningen användes till bestridande av statliga utgifter.
Av kungen med donationsbrev utfärdad ärftlig förläning eller förläning ”på evärdlig tid”, vilka skilde sig från tidsbundna förläningar ”på behaglig tid” eller ”på livstid”. Förläningen bestod ofta av rätten att uppbära grundskatterna inom ett visst område och att utnyttja kronans dagsverken av donationsgodsets bönder. Donationen medförde som motprestation av donatarien eller donataren alltid en tjänsteförpliktelse som dock ofta saknade annan konkretiserad skyldighet än att mottagaren skulle visa kronan trohet och tjänstvilja.
Bonde på donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och Kymmenegårds län med frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick rätt att friköpa de hemman som de hade besittningsrätt till.
Gåvobrev, brev som monarken utfärdade över en förläning.
Cirka 1569–1682 huvudsakligen kronohemman, senare också skattehemman, vars skatter och besittningsrätt var upplåtna åt en adelsman. I Gamla Finland 1721–1812 och i Viborgs län 1826–cirka 1867(–1917) hemman på donationskomplex, vars innehavare betalade avrad in natura och utförde dagsverken åt donatarien.
Avgift som erlades till prästen för barndop. Doppenningarna var en av flera pastoralier som efter 1686 tillkom det ordinarie prästerskapet som lön. De uppbars dock inte av fattiga. Doppenningarna kallades före 1686 kristningspenningar och räknades till de prästpenningar som prästen fick uppbära för varje privat förrättad kyrklig akt (i prästskrud).
Mantalsdagsverke på kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar, för skattebönder också på donationsgods. Antalet fastslogs på 1652 års riksdag till tolv drängdagsverken per år och hemman. Efter 1650 enligt ett av landshövdingen fastslaget antal i varje län, vilket även fick erläggas i penningar. Drängdagsverkena infördes i jordeboken som en del av jordeboks- eller hemmansräntan.
År 1576 utfärdades bestämmelser om taxering av hantverkare, mästersvenner, ämbetskarlar och legodrängar, eftersom det ansågs att dessa yrkeskategorier krävde för höga löner eller priser av bönderna. Drängepenningarna redovisades 1576–1577.
De längder som upprättades i samband med utkrävandet av drängepenningar.
Skattkammare, förrådshus, allmän kassa.
Kassaförvaltare vid Drätselkammaren.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som fattigvårdsnämnd efter 1922.
Tjänsteman med ansvar för stadens drätselkammare.
Tjänsteman anställd inom stadens ekonomiska förvaltning. I de städer där det fanns en drätselkamrer var drätselkassören underställd denne.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.
Instruktion för hur en myndighets eller en stads ekonomiska förvaltning bör skötas.
Enhet som sköter ekonomisk förvaltning. Termen användes också om finansförvaltningen i allmänhet. Exempel på drätselverk är Drätsel- och byggnadskollegium och drätselkammare.
Penninggåva till prästen vid bikt, skrift och dylikt. Duk- och skriftepenningarna lades på altarduken. De var en av de medeltida avgifter till prästen som förbjöds 1681 och ersattes med pastoralier 1686.
Avgift som erlades av nattvardsgäst, skriftpenningar. Dukpenningarna var en viktig inkomst för prästerskapet till 1886, vid sidan av tiondespannmålen, tertialen.
De böter som ett härad skulle erlägga för ett dråp på man eller kvinna där den skyldiga till dråpet inom natt och år inte kunnat dömas eller uppspanas. Dulgaböter erlades efter mantalet och uppbars av kronofogden. Av bötessumman gick hälften till kronan och andra hälften till målsäganden. Dulgadråpsböter ingick dock inte i den medeltida stadslagen.
Transitotull vid genomfartsled, särskilt vid vatten.
Skjutsning av krigsfolk vid durchmarsch. Skyldigheten att delta gällde alla som brukade krono-, skatte- och frälsehemman. Befriade var bara de hemman som hade åtagit sig att sköta vissa kronouppgifter, till exempel att vidarebefordra postförsändelser.
Extra skatt införd 1687 för att åstadkomma en jämnare fördelning av bördan av militära trupptransporter.
Statligt reglerad affärsverksamhet som hade dykande som ändamål, särskilt för bärgning av fartyg (bärgningskompani). Dykerierna erhöll sina inkomster från dyknings-, bärgnings-, förvarings- och bevakningsavgifter. Uppgiften underställdes Generaltulldirektionen efter 1812.
Tillfälligt tillägg på lön. Tillägget var avsett endast för en viss tid, fram till att lönerna omreglerades eller så länge det var dyrtid (tid då priset på förnödenheter var högt). I Finland upphävdes 1947 dyrtidstillägg för innehavare av statlig tjänst eller befattning och vissa andra funktionärer. Samma år infördes dyrtidstillägg för prästerskapet och kantor-orgelnister.
Benämning på ett litet polskt silvermynt under stormaktstiden.
Statlig fond inrättad 1840 för att bestrida kostnaderna för mentalvården. Fonden fick därefter sina medel huvudsakligen från en tredjedel av de arv eller gåvor som patienterna fick, den egendom som en på mentalsjukhus avliden obotlig patient lämnade efter sig och avgifter från enskilda patienter då de inlöstes eller skrevs ut från sjukhuset. Dårhusfonden förvaltades av direktionen för dårvården, in- och utskrivningsavgifterna deponerades på lantränterierna som årligen överförde dem på fonden.
Kameral benämning på fartyg som erlade hela fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg (oberoende av storlek) som huvudsakligen fraktade järnmalm.
E
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som löneförmån åt en ordinarie församlingspräst. Bostället skulle underhållas av innehavaren utan yttre ekonomisk hjälp, med undantag för prästgårdarna som församlingen skulle uppföra, sköta och reparera.
Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition. Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Försäkringskassa grundad 1723 och 1842 för att ge understöd åt de i församlingar, domkapitel och vid offentliga läroverk anställda ecklesiastiska tjänstemännens efterlämnade änkor och minderåriga barn. Kassan erhöll sina medel från statligt anslag, årsavgifter, vakansbesparingar och privata understöd. Den förvaltades av en direktion, vald av varje prosteris ämbets- och tjänstemän på viss tid och stod under ärkebiskopens och biskopsmötets översyn. Enligt reglementet 1864 var kassan indelad i fem klasser beroende på tjänst och lönenivå.
Sammanfattningen av kyrkans eller en viss kyrklig korporations ämbetsmän, jämte budgeten för kyrkan eller för kyrkliga ändamål och ur statsmedel utgående anslag till lön för ordinarie eller extra ordinarie präster. Ecklesiastikstaten kallades under svenska tiden också kleresistaten. Under 1600-talet förekom även benämningen kyrkostaten.
Förfalska mynt, göra sig skyldig till myntförfalskning.
Myntning efter annan förebild. När efterpräglingen strävade efter att imitera vittutbredda populära präglingar, var det för en analfabetisk allmänhet omöjligt att skilja mellan imitation och original. Avsikten var att få större spridning för de egna präglingarna.
Den sammanlagda summan av skatter som en hemmansinnehavare under en förmedlingsprocess var skyldig kronan i fall han fått uppskov med betalningen tills förmedlingsprocessen var slutförd.
Direkta kronoskatter som ålåg dels hemman och andra skattskyldiga fastigheter, dels invånarna i landet. Egentliga kronoskatter var av beständig natur och utgick ovillkorligen. De kunde inte höjas utan ständernas medgivande.
Under svenska tiden en skatt som kronan uppbar av varje skattskyldig jord. Den bestämdes ursprungligen årligen enskilt för varje hemman, efter 1524 på basis av ett jordregister (jordebok) över skatte-, krono- och frälsebönderna i varje län. Skatten började efter 1718 allmänt kallas för jordeboksräntan, till skillnad från de under 1600-talet införda yngre jordräntorna från bevillningars förvandling till ständig efter mantal utgående skatt, vilka kallades mantalsränta. Skatten utgick i persedlar och kontanta penningar. Jordeboksräntans viktigaste underavdelning var skatten som utgick i dagsverken och den så kallade fodringen.
Fanns under 1800-talet bl.a. vid järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Benämning på de lagar som innehåller a) stadganden för ledningen av nationalekonomin som befordrar nationens välstånd (allmänna hushållningslagar) och b) stadganden om nödvändiga skatter och andra avgifter som uppbärs för att bestrida statskostnaderna och hur dessa medel förvaltas (kamerala lagar).
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för allmänna ekonomiska ärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Drätselkontorets föregångare.
Mål som rör den allmänna hushållningen och den allmänna ordningen (i motsats till mål som hör under den allmänna rättsskipningen). Ekonomimål behandlades som förvaltningsärenden i första hand av magistraten eller Kgl. Maj:ts befallningshavande. De remitterades till de centrala ämbetsverken eller omedelbart till Kgl. Maj:t, sedermera statsrådet.
Från 1942 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för den ekonomisk-politiska planeringen, i synnerhet i ärenden som rörde folknäringen, tryggandet av arbetsmöjligheter och höjandet av folkinkomsten. I samband med grundandet av avdelningen inrättades också en rådgivande delegation för folkhushållningen.
Samarbetsorgan för regeringen, de centrala intresseorganisationerna och Finlands Bank som under statsrådets kansli granskade centrala ekonomiska och samhällspolitiska frågor av intresse med tanke på nationens välgång. Ekonomiska rådet leddes av statsministern, ursprungligen av Postsparbankens verkställande direktör med biträde av en tjänsteman som hade tjänstebeteckningen generalsekreterare.
Med jämna mellanrum utförd granskning av kronans eller kyrkans byggnader eller hemman för att fastställa byggnadsbeståndets och odlingarnas skick samt behovet av reparationer. Besiktningen utfördes av en synenämnd, och beroende på vilken myndighet lägenheten tillhörde skulle antingen landshövdingen (landsstaten) eller kontraktsprosten (ecklesiastikstaten) vara närvarande. Innehavaren var skyldig att rätta till de brister som påtalades vid besiktningen. På kungsgård förrättades ekonomisk besiktning vart femte år av kronofogden och nämnden. Syneinstrumentet skulle granskas av landshövdingen och därefter insändas till senatens ekonomiedepartement. Efter 1922 förrättades ekonomisk besiktning enbart på prästboställen av en boställsnämnd.
Ett av de fem utskott som måste tillsättas vid de finska lantdagarna för att bereda förslag rörande näringsverksamheten och landets allmänna hushållning. Utskottet bestod av minst sexton medlemmar. I lantdagsordningen från 1906 slogs det fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Den person som genom endossering överlåter växel eller annat värdepapper till någon annan.
Borgen där borgensmannen förbinder sig att betala först efter att huvudgäldenären förgäves har blivit krävd.
Benämning på den då tillfälliga kvarntullen som utgick 1628. Den innebar att präster och allmoge under året 1628 skulle få behålla sina handkvarnar mot att de erlade 1 mark för varje hjon över tolv år.
Straffpåföljd i form av penningersättning till en viss mottagare, vanligen en allmännyttig institution eller en jordägare. Ensaksböter stadgades i 1734 års lag och tillföll från 1779 kronan. Två serafimerriddare gavs uppdraget att sköta uppbörden och förvalta medlen. Dessa användes under 1780-talet till exempelvis till lön till J.H. Kellgren och årligt anslag till Svenska Akademien, senare till pensioner till Svenska Akademiens och Vitterhetsakademiens ledamöter. Medlen tillföll efter 1889 staten. Uppbörden av ensaksböter infördes i saköreslängden och uppbars av kronofogdarna. Motsats: treskiftesböter.
Under svenska tiden benämning på regalrätten till sötvattensfiske. Den infördes under 1500-talet och skattesåldes i Sverige från och med 1850 på offentlig auktion, varvid strandägaren dock hade optionsrätt. Regalrätten uppstod delvis då konungslotten infördes i skogsallmänningarna (i den mån det fanns vattendrag invid dem), delvis genom ”arv och eget” och kronojordar vid vattendrag och delvis genom kronans ensamrätt till laxfiske i älvarna. Sötvattendragen med regalrätt låg enskilt på olika håll i landet.
Auktion för att utröna vem som ger det lägsta anbudet på en statlig verksamhet som ska läggas ut på entreprenad.
Utbetalat förskott inom statsförvaltningen, till exempel ersättning för resa eller förestående tjänsteåliggande. Ersättningsanordningen bokfördes som en fordran av den tjänsteman till vilken pengarna utbetalades. Sådana utbetalningar var bl.a. resekostnader som bestreds av lantränteriet, skogstjänstemäns kostnader för bestridande av skogsförvaltningen eller ämbetsverks och särskilda tjänsteinnehavares kostnader för tjänstebrev och postavgifter. Förskotten infördes i årliga förskotts-eller anticipationsförteckningar efter fastställda formulär och inlämnades till Kammarkollegium.
Under svenska tiden och autonoma tiden om belöning till den som tog fast förrymd fånge, från 1841 huvudsakligen rannsakningsfånge, fästningsfånge och arbetsfånge, och som avlämnade fången på behörigt ställe: vid till exempel poliskammare, häkte, fängelse eller fångstation. Ursprungligen gavs ertappningspenningar också till den som hade gripit en missdådare på bar gärning.
Benämning på postverkets avgift som utöver postportot och assurans uppbars för postförsändelse med extraordinärt ilbud eller extraordinär kurir. När estafettemedel erlagts skedde posttransporten inte med vanliga posthästar utan med gästgivarskjuts. Den övervakades av postmästarna som då uppbar dubbel skjutslega och vägpenningar för varje häst som anlitades för kurirposten. En postiljon befordrade personligen postförsändelsen till adressaten.
Värdera, uppskatta: om värdering av natura skattepersedlar i relation till det fastslagna kronovärdet. Kronovärdet fastställdes 1621 för de persedlar som ingick i landstågsgärden. Termen används också om officiellt fastställande av värdet på ett utländskt eller inhemskt mynt vars värde förändrats.
Den utgångspunkt som används för evalvering vid myntrealisation.
I lag fastställt värde på en inom landet kurserande utländsk valuta. ”Evalvationsvärde” användes också om ett inhemskt mynt som tidigare hade förändrats i värde.
Extraordinarie hjälpgärder som förutom census vid behov kunde erläggas till en biskop eller med biskoplig auktoritet till någon annan instans. En del av de äldre kronans skatter på jord gick också under den allmänna beteckningen ”exactiones”.
Organ som tillsattes 1685 för att utreda sterbhus som var graverade av Stora kommissionen och för att undanröja privaträttsliga hinder som huvudsakligen uppstått genom boskillnad eller konkurs. Kommissionen fick också i uppdrag att utreda sterbus som graverats för ersättning eller inlösning av abalienerade donationsgods och belastats med olika typer av ersättningskrav. År 1686 fick kommissionen i uppdrag att sköta räfsten med de oklarerade riksdagsbevillningarna. Kommissionen avslutade sin verksamhet 1703.
Verkställande myndighet, myndighetsåtgärd eller maktbefogenhet som hör till verkställighet eller faller under verkställighet. Inom finansförvaltningen används termen om något som sker till följd av utmätning. Exekutiv verkställs av en exekutor och styrks med ett av domstol utfärdat skriftligt bevis som ursprungligen kallades exekutorial.
Åtgård i samband med konkurs då gäldenären inte kunde betala sina borgensmän. Före 1773 måste gäldenären då överlämna sig till borgenären för att med sitt arbete betala skulden. I annat fall kunde mot hans person riktas mer eller mindre skymfliga exekutiva tvångsåtgärder. Om obeståndet hade sin grund i olycksfall, medgavs emellertid som särskild förmån åt gäldenären rätt att genom avträdande av all sin egendom till borgenärerna vinna befrielse från personliga exekutionspåföljder. Ibland beviljades också andra förmåner som befrielse från framtida ansvar för gälden. Sedan 1773 åtnjuter varje konkursgäldenär frihet från personliga exekutionspåföljder.
Verkställare, särskilt om person som förrättar utmätning eller bestraffning eller som verkställer stadgandena i ett testamente.
Landstatstjänsteman anställd av länsstyrelsen eller kronofogden själv för att biträda vid skatteuppbörden.
Den avgift man erlade för tjänst eller expedition utförd av en offentlig myndighet. Expeditionslösen hörde till kronans finansregal och användes till att bekosta tjänstemännens löner. Avgiften gick ursprungligen direkt till tjänstemannen, sedermera till myndigheten.
Den tariff enligt vilken man erlade expeditionslösen. Avgiftens storlek bestämdes efter ämbetsverkets eller myndighetens rang inom statsförvaltningen samt efter expeditionernas beskaffenhet.
Förlänat krono- eller kyrkogods som skriftligen utlovades till en annan person, så snart förläningen blev ledig. Detta skedde medan innehavaren ännu var berättigad till godset. Expektansgodsförläningar upphörde 1655.
Lön som uppbars i väntan på utlovad tjänst eller pension. Expektanslön infördes 1720 för den övertaliga personalen. Författningen gällde också under gustavianska tiden 1788–1790 och under åren 1808–1809.
Fond bildad för att finansiera en del av expektanslönen inom det militära.
Term för penningmedel som anslagits för smärre ospecificerade utgifter.
Utgifter, omkostnader i statsverkets utgiftsstater. Anslagen benämns i vanligt tal expensmedel och är avsedda för inköp av kontorsmaterial samt för övriga löpande utgifter i anslutning till myndighetens verksamhet (såsom anskaffande och underhåll av inventarier, postgång, ljus- och renhållning).
Penningmedel som anslagits för (smärre) ej närmare specificerade utgifter.
Förbud att utföra vissa varor från ett land för försäljning.
Tull på särskilt råvaror som förs ut ur landet. Exporttull förekom för att dryga ut statskassan samt främja förädling och försäljning av varor på inhemsk mark.
Från 1725 förd särskild förteckning över de kartor och handlingar som jordeboken grundade sig på.
Summarisk årlig jordebok över varje hemmans räntor inom ett visst område. Från 1689 upprättades extraktjordeböcker varje år. Endast vart sjätte år upprättades en persedeljordebok med specificerade skattepersedlar. Extraktjordeböckerna upprättades av häradsskrivarna till 1794 då de avskaffades och förändringsextrakt infördes.
En av de avgifter som upptogs av tullverket men som inte reglerades i tulltaxan. Extra licenten uttogs med 1 procent av värdet för alla inkommande varor från orter bortom Öresund samt med en halv procent för utgående varor som fraktades genom sundet. Den tillkom vid 1723 års riksdag, då det beslutades att en extra avgift skulle erläggas för bekostande av konvojer. Varor som skeppades mellan Östersjöhamnar belades med en lägre avgiftssats. Avgiften betalades samtidigt som tullen men redovisades separat. År 1724 inrättades Konvojkommissariatet för att förvalta konvojmedlen. Extra licenten sammanslogs i 1770 års tulltaxa med den ordinarie och inarbetades därefter i 1782 års tulltaxa. Konvojkommissariatet fick därefter medel direkt från tulldirektionen.
Förlängt nådår, högst ett år till. Extra nådår beviljades från 1750 av domkapitlet på ansökan av präststerbhuset, under förutsättning att sterbhuset kunde uppvisa goda skäl till förlängningen, vilka uppfyllde nådårsrätten. Extra nådår beviljades ursprungligen också skollärarsterbhus. Efter självständigheten beviljades extra nådår av Undervisningsministeriet.
Penninganslag utöver de vanliga, som ingick i årsbudgeten.
Stående beteckning i det svenska finansväsendet för skatt(er) avsedd(a) att fylla statsverkets årliga behov av extraordinarie inkomster. Tilläggskronoskatt från senare hälften av 1600-talet.
Undantag från prestationer som utkrävdes av myndigheter för att fylla lokala behov.
Benämning på skatter i de äldre författningarna, vilka tillfälligt uppbars för ett särskilt oundvikligt statsbehov såsom krigsgärder eller kröningshjälp.
Vid vissa tillfällen erlagd tillfällig eller villkorlig statsskatt. Den erlades under vissa förhållanden eller med anledning av andra inträffade händelser, exempelvis begångna förbrytelser eller för en fördel eller njutning som den betalande i och med detta sökt och vunnit. Den extraordinarie kronouppbörden tillföll kronan.
Beteckning för statligt ämbete, vars rang och avlöning inte var reglerade i den gällande tjänstestaten, vanligen extraordinarie tjänstemän inom lokalförvaltningen.
Endast vid vissa särskilda tillfällen utskrivna skatter såsom krigsgärder och kröningshjälp. Sådana skatter existerade endast så länge det fanns behov av dem.
Sportelavgift till de finska tullkamrarnas betjänter som uppbars för utfärdandet av pass för varje inkommande och utgående fartyg och för öppna båtar. Enligt förordningen 1686 och de kungliga breven 1802 och 1803, vilka fastställdes på nytt 1818, fördelades avgiften så att tullförvaltaren erhöll hälften, kontrollören 35 procent, sekreteraren vid generaltulldirektionen 5 procent och kamreraren 10 procent.
Av Vasa hovrätt utnämnd förlikningsman vid skattläggningsverket i Savolax från och med 1778.
Beteckning för statligt ämbete på tjänstevillkor som låg utom den ordinarie löne- och rangklassen. Motsats: tjänst på stat om ämbete som kännetecknas av ursprunglighet eller oföränderlighet. Rang och lön följdes i stort sett åt. Lön utgick inom den centrala förvaltningen enbart i reda pengar.
Benämning på en av statens extra skatter som var del av statens ordinarie inkomster.
F
Naturaprestation (muskötstockar) som i Gästrikland och Hälsingland erlades till gevärsfaktoriet i Söderhamn. Sedermera förvandlad i en mantalsräntan ingående penningavgift.
Frivillig fattigvård eller den fattigvård som ett fattigvårdssamhälle från 1879 kunde erbjuda en fattig som hade hemortsrätt i en annan kommun och som berättigade kommunen i fråga att ansöka om ersättning från hemkommunen.
Fond som upprättades för att bestrida kostnader som uppstod i samband med farsoter.
I en fullmakt till tullnären Wolmar Wichman från 1577 konstaterades om fartygsväxel att varje utifrån kommande skeppare, som förde fartyg om 20 läster, borde ha guld eller silver med sig för kronans behov i form av 4 rosenobler (eller dess värde i guld) samt 3 lödiga mark silver (eller dess värde i goda daler). Var fartyget större eller mindre än 20 läster ökades respektive minskades dessa kvantiteter i proportion därtill.
Den skatt som erlades för all inom Sverige belägen fast egendom med undantag för allmän egendom som var fri.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt i relation till andra måttenheter.
Under senmedeltiden beteckning för den centrala finansförvaltning som utövades från den kungliga kammaren.
De län vars inkomster var direkt anslagna till kungens eller riksföreståndarens underhåll. De förvaltades vanligen direkt från Stockholms slott och slottsfogdarna redovisade dit.
Penningar eller mat som genast efter gudstjänsten delades ut åt de fattiga i församlingen.
Personell skatt som betalades av varje arbetsför individ över 15 år i en lands- eller stadskommun eller annat fattigvårdssamhälle 1879–1922. Fattigavgiften togs vid behov ut på fattigvårdsstyrelsens beslut för att täcka underskottet i fattigvårdsbudgeten.
Samlande benämning på de penningmedel med vilka ett fattigvårdssamhälle bekostade fattigvården efter 1879. De bestod av inkomster från fattigvårdssamhällets fastigheter och kapital, vissa till fattigvården anslagna kollekter och bidrag, en kommunal arvsskatt (fattigprocent) och en personlig skatt för alla mellan 16 och 64 år. Fattigavgifterna drygades vid behov ut med en andel i kommunalskatten.
Frivilligt eller offentligt understöd åt fattiga som inte försörjdes på en fattigvårdsinrättning. Frivilliga bidrag: till exempel kontingentmedel, vid förlänat burskap, av skeppsrederier, besättning och passagerare på utrikesfartyg och dylikt. Personliga avgifter: till exempel för finska undersåtar som med pass vistades i Ryssland och avgifter för vissa fastigheter och dylikt. Fattighjälpen utgick in natura ursprungligen ur kyrkohärbärgena eller som penningar ur kyrkans fattigkassa, från 1600-talet som viss andel i kronotiondespannmålen och personliga avgifter till kronan samt genom frivilliga bidrag vilka uppbars till de fattiga vid särskilda i lag stadgade tillfällen.
Ursprungligen under perioden 1820–1879 en fattig- och arbetshusavgift som utgick i både stads- och landskommuner till statsverket som en skatt på biljettintäkterna från en allmän nöjestillställning. Fattighusavgiften avskaffades 1922.
Huvudsakligen om den av kyrkorådet förvaltade kassan, vars medel användes till understöd åt de fattiga som inte kunde fördelas på fattigrote. Fattigkassor förekom också vid läroverken för understöd till fattiga elever. De fick efter 1743 sina medel från en viss procent av summan för inventarierna i varje sterbhus i församlingen, frivilliga bidrag under bröllop och barndop, ur fattighåven som efter allmänna kollekten fördes runt i kyrkan under gudstjänsten och från kvarlåtenskap efter avlidna fattighushjon. Efter 1848 insamlade också passexpeditionen i S:t Petersburg 20 kopek silver till fattigkassan, av alla som vistades där på obestämd tid, medan de samtidigt var inskrivna i kyrkboken i sin hemförsamling i Finland. Medlen skickades till den berörda församlingens fattigkassa.
De medel i penningar och/eller in natura som användes till understöd åt de fattiga i församlingen, senare kommunen eller fattigvårdssamhället.
Statlig fond 1820–1891 som bestred kostnaderna för fattighus, arbetsinrättningar för lösdrivare samt dövstumskolorna. Fonden erhöll sina medel från diverse allmänna avgifter, till exempel fartygsbesättningarnas passavgifter.
Allmän kollekt uppburen från 1818 två gånger om året över hela Finland till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna. Kollekten uppbars förslagsvis första och andra bönedagen varje år eller på de dagar kyrkoherden eller ärkestiftet ansåg lämpliga. Kollektmedlen sändes årligen inom mars månad via prostexpeditionen med åtföljande remiss till landskontoren, för vidarebefordran till berörda inrättningar.
De pengar som huvudsakligen samlades in med kyrkhåven till förmån för församlingens fattigvård. Fattigpenningar upptogs huvudsakligen vid kyrkliga förrättningar: högmässa, vigslar, dop och begravningar, men också vid arvskiften enligt viss procent, och (periodvis) vid bl.a. försäljning av fastigheter på ofri grund.
Viss procent av kvarlåtenskapens sammanlagda värde som varje dödsbo erlade till fattigvården i församlingen, senare i stads- eller landskommunen. Fattigprocenten infördes under 1698 och utgick ännu efter att andra fattigvårdsavgifter avskaffats på 1920-talet. Efter 1893 användes termen också om det procentuella antalet personer som var beroende av fattigvård.
Rättighet som innebar att en medellös person, efter uppvisat fattigbevis av präst, blev befriad från att betala vissa avgifter vid domstol (till exempel stämpel-, lösenavgift och vadepenning) eller fick rätt till (avgiftsfri) fattigmedicin, fattiggrav, fattigförsvarare och dylikt.
Folkligt och i förvaltningsjargong, avgifter för bestridande av kostnaderna för fattigvården.
Magasin i ett fattigvårdssamhälle eller en socken, till vilket den spannmål som var anslagen till fattighjälp inlämnades av de bidragsskyldiga bönderna, och varifrån spannmålen delades ut till dem som var berättigade därtill, eller vars inkomster, efter försäljningen av spannmålen, användes till de fattigas underhåll.
Inkomster för bestridandet av fattigvård, framför allt avkastningen från de för fattigvården avsedda fastigheterna, influtna bötesmedel, kollekter, frivilliga gåvor, sterbhusinventarieprocenter och andra inkomster som vid behov togs ut i församlingen, socknen eller kommunen för att täcka kostnaderna för fattigvården.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (fattighjon).
Avlöningsförmån åt vissa i allmän eller enskild tjänst anställda personer, vilkas verksamhet huvudsakligen eller till väsentlig del omfattar mottagande och utlämnande av penningar. Av allmänna medel utbetalas felräkningspenningar, utom till kassörerna i Riksbanken och i ett fåtal centrala ämbetsverk med vidlyftig penningförvaltning, huvudsakligen till den vid statens kommunikationsverk anställda uppbördspersonalen.
Årlig avgift som infördes 1627 och skulle erläggas av varje person över tolv år. Formellt var den en ersättning för rätten att använda handkvarn. Femmarkshjälpen ersattes 1634 av mantalspenningarna.
Benämning på den förhöjning av jordeboksräntorna som genomfördes 1797 och 1799 i Gamla Finland.
Extra skatt som drottning Margareta införde för att avhjälpa den allmänna finanskrisen. I samma veva försämrades myntet och tullarna höjdes.
Skatt som drottning Margareta år 1403 tillkännagav att hade utgått med femton mark av var fullgärd. Fem mark hade avlysts vid Erik av Pommerns eriksgata och nu skulle också de återstående tio marken avlysas. Alla gamla skatter skulle utgå som förut och varje bonde skulle utföra sexton dagsverken om året. Eventuellt betydde beslutet dock bara att den gamla femtonmarkshjälpen fick en ny form.
Medeltida myntenhet i Baltikum. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Fast eller lös egendom som genom särskilt förordnande eller testamente skulle gå i arv för alltid inom en viss släkt och inte fick säljas av innehavaren, fideikommissarien. Egendomen fick inte avyttras utan Kgl. Maj:ts medgivande. Det förekom såväl hel (universal) eller del (singular) fideikommiss efter de i stiftelseurkunden fideikommitterade principerna, vanligen i syfte att bibehålla egendomen inom familjen eller visst släktled(familjefideikommiss).
Mottagare av ett fideikommiss som ålagts skyldigheten att övervaka att fideikommissbrevets begränsningar följs av denne som arvinge (fiduciarius).
Stiftelseurkund för fideikommiss, fastställdes fram till 1810 av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden fram till 1830 av kejsaren. Avsikten var att hindra avyttring eller pantsättning av till exempel slott eller gods.
Statsutskottets sammanfattande förslag till riksstat, betänkande angående statsregleringen samt anskaffande av de för Riksgäldskontorets utgifter erforderliga medlen.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens ekonomiedepartement med ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar, lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser. Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank, Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen), Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket, Bergsstyrelsen och Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Benämning på finansexpeditionens kamrerarkontor 1811–1918 som utan särskild instruktion huvudsakligen ansvarade för ärenden rörande budget och bokslut, kronans inköp av jord och tomter, tjänstemännens avlöning och lån, avskrivningar m.m. Finanskontoret hade samma tjänstemän som kamrerarkontoren vid kammar- och militieexpeditionen.
Statens rätt att för statsändamålets bästa förplikta medborgarna att ställa egendom och förmögenhet till dess disposition.
Organ inom magistraten som efter att kollegiesystemet blev infört cirka 1650 skötte ärenden som rörde stadens finanser.
Enhet inom etappstaben för den vita armén 1918. Kontoret skötte om arméns penningärenden och ansvarade för att de medel som senatens Finansexpedition reserverat för armén användes på ett ändamålsenligt sätt. En av kontorets viktigaste uppgifter var att betala ut lön till soldaterna.
Medlem av statsrådet och chef för Finansministeriet. Finansministern ersatte 1918 den senator som var chef för Finansexpeditionen. Dennas förvaltningsområde omfattar den nationella ekonomiska politiken såsom statsbudgeten, att stimulera den nationella ekonomin och att övervaka statsfinanserna.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens finansexpedition, och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde regeringens ekonomiska politik, finanspolitik och statsbudget samt skattepolitik och statens arbetsgivar- och personalpolitik och den offentliga förvaltningen. Finansministern ledde ministeriet, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. De bistods av referendarieråd (i början referendariesekreterare, senare regeringsråd), regeringssekreterare och registratorer. År 1931 delades ministeriet in i avdelningar: allmänna avdelningen, avdelningen för statsförslaget, avdelningen för tull- och skatteärenden och revisionsavdelningen. År 1942 tillkom ekonomiska avdelningen, 1945 avdelningen för ersättningsärenden och 1947 organisationsavdelningen. Från 1943 övertog länsstyrelsen skatteuppbörden från statsbeskattningen och man tillsatte skatteinspektörer i länen, vilka var direkt anslutna till ministeriet. Under Finansministeriet lydde fram till 1929 Finlands Bank, därtill Tullstyrelsen, Statskontoret, Finlands stämpelkontor, Myntverket, Revisionsverket, Krigstidshushållningsrevisionen, Bankinspektionen, Sparbanksinpektionen och inspektören för pantlåneanstalterna. Finansministeriet hade också tillsyn över Sparbankernas utredningsbyrå och Sparbankernas säkerhetsfond.
Sådana rättigheter och statsmonopol som staten har tillerkänt sig för att kunna bestrida statsutgifterna. De bestod av vissa rättigheter och inrättningar som i enskildas händer lätt kunde missbrukas, samt av statsmonopol som i statens händer kom allmänheten och industrin till godo. Dit hörde domstolsväsendet och polismakten inklusive deras expeditions-, charta sigillata-avgifter, inkomster av böter, bergs-, skogs-, mynt-, landsvägs-, vatten-, post-, tull- och jaktregal, rätt till bankinrättning, salt- och tobaksmonopol, krutfabriker och andra industriella inrättningar samt danaarv och strandvrak. I Finland blev bergsregalet tidigt helt överlåtet till enskilda individer, mot bestämda direkta skatter.
Centralbank för Finland vilken ersatte Växel-, låne- och depositionskontoret i samband med myntrealisationen 1840. I myntrealisationen blev metalliska mynt det enda lagliga betalningsmedlet. Finlands Bank fick rätt att ge ut sedlar, mot skyldighet att på uppmaning lösa in dem med metalliskt mynt. Finlands Bank hade också skyldighet att ta emot den ryska centralbankens sedlar. År 1865 förklarades silvermynt för det enda lagliga betalningsmedlet. Landet fick en egen myntenhet, den finska marken (indelad i 100 penni). Guldmyntfoten antogs 1877. År 1886 erhöll Finlands Bank monopol på sedelutgivningen. Finlands Bank ansvarade för övervakningen av bankverksamheten och upprätthållandet av stadga och säkerhet i Finlands penningväsen samt penningomsättningen i landet. Finlands Bank lydde till en början under Senatens ekonomiedepartement, från 1867 under lantdagen. Under självständighetstiden lydde Finlands Bank under riksdagen, men fram till 1929 även under Finansministeriet. Banken leddes av direktionen för Finlands Bank och verksamheten övervakades av ett bankfullmäktige. Bankens huvudkontor fanns i Helsingfors, medan avdelningskontor förekom på olika håll i landet.
Regional avdelning av Finlands Bank, vars verksamhet leddes av en diskontkommitté (med två ordinarie medlemmar och två suppleanter) och en bankkommissarie, biträdd av kassörer och kontorsskrivare.
Avdelningskontor underställt Finlands bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Ett avdelningskontor underställt Finlands bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Avdelningskontoret grundades 1887. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommitté saknades.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Avdelningskontor underställt Finlands Bank. Verksamheten leddes av en bankkommissarie biträdd av en kassör och en kontorsskrivare. Diskontkommittén hade två ordinarie medlemmar och två suppleanter.
Den centrala enheten för Finlands Bank, vilken koordinerade bankverksamheten under ledning av direktionen för Finlands Bank. Den högste tjänstemannen på huvudkontoret var sekreteraren i direktionen för Finlands Bank. År 1897 utgjordes de övriga högre tjänstemännen av en ombudsman, kamrerare, en överkassör, kassörer, en växelkassör och en biträdande växelkassör.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor. År 1897 var ombudsmannen den näst högste tjänstemannen vid huvudkontoret efter sekreteraren.
Sammanslutning av fastighetsägare, grundad 1862 för att bereda landets jordbrukare amorteringslån i utbyte mot att de intecknade sin lantegendom. Föreningen styrdes av en direktion, i vilken ett statligt ombud ingick. Den förvaltades av en ombudsman. Under honom lydde verkställande länskommittéer med var sin värderingsman som chef. Föreningen hade 1906 utestående lån till ett belopp av 50 miljoner mark.
Organ som från 1906 tillsattes av enkammarlantdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och de fonder som stod under lantdagens vård och garanti. Tidigare kallades organet Finlands Ständers bankfullmäktige. Efter självständigheten ändrades namnet till Riksdagens bankfullmäktige.
Centralt ämbetsverk som 1894 ersatte Charta sigillata-kontoret. Finlands stämpelkontor övervakade tillverkningen och förekomsten av stämplat papper (charta sigillata) och stämpelmärken, postverkets frankotecken, kvittenskuponger, sparmärken och andra beskattningsmärken. Tjänstemännen var en kamrer och en kontrollör. Kontoret lydde under Senatens ekonomiedepartement fram till att Finansministeriet grundades. Finlands stämpelkontor bytte 1936 namn till Stämpel- och acciskontoret.
Organ som övervakade verksamheten vid Finlands Bank från 1867, då bankinrättningen förvaltningsmässigt kom att lyda under lantdagen. Tidigare lydde Finlands Bank under senaten. Bankfullmäktige bestod av fyra ordinarie medlemmar som representerade vart och ett av stånden. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter. Därtill hade organet en sekreterare. Vid sidan av bankfullmäktige verkade Finlands Ständers bankrevisorer. Sammansättningen ändrades efter 1906 då ständerna upplöstes och en enkammarlantdag inrättades, bankfullmäktige ändrade samtidigt namn till Finlands lantdags bankfullmäktige.
Organ som 1867–1906 skötte revisionsverksamheten vid Finlands Bank och som bestod av fyra ordinarie revisorer som var och en representerade ett stånd. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad kring 1640 men huvudsakligen verksam från 1672, med uppgift att handlägga räkenskaperna från de finska länen och Västernorrlands samt Västerbottens län. Finska landskontoret kallades också Tredje provinskontoret, särskilt under den tid som kontoret också hanterade handlingar från Baltikum.
Pensionskassa för lärare och deras anhöriga, vilken bildades 1879 genom en delning av ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Inkomsten till Finska skolstatens pensionskassa bestod av vakansbesparingar och årliga avgifter.
System enligt vilket tiondena betalades med råg och inte med smör. Rågleveranserna har förknippats med finska bönder i motsats till de svenska nybyggarna.
Kunglig skattkammare där kungens och rikets dyrbarheter förvarades. Under medeltiden var skattkammaren inte skild från de finansiella uppgifterna.
Tjänsteman som i början av 1600-talet uppbar avgifter på fisket och avgav fristående räkenskaper. Kemi, Ijo och Ule älvar hade varsin fiskefogde i början av 1600-talet. Fiskefogdarna försvann från de norrländska fögderierna först på 1620-talet när fisket vanligen ingick i arrendena av respektive orter eller förpaktades för sig.
Fond som inrättades på beslut av 1751 års riksdag för att främja fiskerinäringen.
Skatt för underhåll av kyrkoherde i område med fiske som huvudnäring. Fisktiondet ingick i prästprivilegierna 1617 och 1681 och i en mångfald av andra författningar och resolutioner som utfärdats för särskilda landsändar och särskilda fall. De avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Allmän kassa. Inom finansrätten, staten som subjekt för förmögenhetsrättigheter. Sammanfattningen av bestämd inkomst eller finanskälla för staten (fiskus), nämligen rätt till böter och förbrutet gods enligt strafflagar, polisförordningar, tull- och andra förordningar rörande skatteväsendet, rätt till olagliga gåvor, såsom mutor och dylikt, rätt till efterlämnat gods, till vilket arvinge saknas (danaarv, bona vacantia) och rätt till herrelösa ting (adespota).
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”tredje kornet”.
Reduktionskontor som verkade 1694–1700/1709. Det första bildadades 1694 och de två andra 1696. De leddes av en fjärdepartskamrerare och hade i uppgift att sköta eftergranskningen av klareringen av fjärdeparten enligt beslut av riksdagen 1655. De tre kontoren indrogs från den 1 juli 1700 när fjärdepartsräfsten avskrivits enligt eftergiftsplakatet.
Enligt reduktionsbeslutet 1655, indragning till kronan av en fjärdedel av de skatter som donerats till adelsmän efter 1632. För ändamålet inrättades ett reduktionskollegium. Termen används också om själva beslutet. Fjärdepartsräfsten omfattade också indragning av donationshemman på så kallade omistande orter. Hemmanen kvarstod dock som donationer. I väntan på bedömningen skulle innehavarna av godsen betala en avgift som motsvarade en fjärdedel av avkastningen.
Territorial enhet som är mindre än en socken. Den förekom under medeltiden i Tavastehus, Borgå, Viborgs, Nyslott och Korsholms län samt delvis också i Kumogårds län. I Åbo och Raseborgs län var motsvarande enhet bol, i Kastelholms län marklag och i en del av Kumogårdslän tridung. Vanligen bestod en socken av fyra fjärdingar. Fjärdingen var indelad i byar i alla län utom Viborgs och Nyslotts län.
Kameralt begrepp för en mindre jordägare som betalade en fjärdedel av grundskatten till kronan. Begreppet motsvarade ursprungligen 1/4 mantal.
Skatt som varje fjärding erlade i Savolax på 1500-talet. Till fjärdingsskatten hörde ett pund skipfraktoråg, ett pund korn, fyra lispund gäddor av allmänningsfiske, tolv stockar, fyrtio bräder, en tunna tjära och sex tunnor dito för legofolk, 1 500 näver, en tunna kalk, tolv rep, två långa arbetskarlar (som skulle arbeta på slottet mellan den 3 maj och den 14 september) samt tolv långskjutsfärder med vilken skatten fördes från Nyslott till Viborg.
Under autonoma tiden om fånges arbetsförtjänst.
På 1700-talet en penningsumma som ett ämbetsverk betalade ut till tjänsteman från sina egna anslag. Flitpengarna var en belöning för tjänstemannens nit, flit eller övertidsarbete. Benämningen användes också om en specifik inkomst, utom den fasta lönen, som tillkom erfarna skådespelare vid de kungliga teatrarna i Stockholm, beräknad enligt antalet roller de hade uppträtt i.
Ursprungligen frälsehemman som återgått till skatte och betalade flöteskatt. Flötehemman förekom bl.a. i sydvästra Finland.
Avgift som erlades av flötesmän, det vill säga knapadel vilkas hemman tidigare varit frälse men lagts under en måttlig skatt. I Veckelax socken i Viborgs län fanns på 1500-talet fem flöteskattmän, som var av gammalt frälse och som innehade några små skatteängsbol. För detta erlade de årligen sex lispund i stadgesmör.
I vissa delar av Finland under 1500-talet benämning på rusttjänstadel vars hemman återgått under skatt. Den för jorden utgående skatten från sådana hemman kallades flöteskatt.
Skatt med medeltida ursprung som ursprungligen bestod av allmogens skyldighet att emottaga hästar till utfodring samt den stående skatt som uppstått ur denna skyldighet. Efter ägaren till djuren uppkom benämningarna kungs-, slotts- (årliga hästar), biskops-, lagmans- och fogdehästar. Med tiden förvandlades fodringsskyldigheten till en årlig avgift vilken såsom en ständig skatt blev införd i jordeböckerna. Den infördes som räntetitel under jordeboksräntan och är antingen satt i penningar eller förvandlad till någon annan persedel (fodernöt, fodermalt m.m.).
Tjänsteman som på regeringens vägnar förestod styrelsen och uppbörden antingen inom ett landområde (län, fögderi) eller i en stad. Huvudorten var ofta ett fäste och fogden var i regel också fästets befälhavare. För en sådan kungens ämbetsman började med 1300-talet titeln advocatus eller fogde ersätta den äldre benämningen praefectus. Fogden hade också polisiära uppgifter, särskilt att gripa grövre förbrytare. Under senmedeltiden användes titeln för dem som innehade län på räkenskap eller fataburslän. Gustav Vasa ersatte i stor utsträckning medeltidens självständiga länsinnehavare med lågättade fogdar. Kontrollen skärptes och flera stadgor utfärdades. Under denna tid omtalas slotts-, gårds-, härads- och bergsfogdar. Till följd av förvaltningens uppdelning krympte fogdemyndigheten och titeln kronofogde blev enarådande.
De räkenskaper som uppgjordes för ett häradsfögderi under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i kammaren utifrån de räkenskaper och verifikat som fogden hade med sig. De bestod vanligen av fogdens räkenskap med bilagor. Bilagorna omfattade jordebok (kallad årlig ränta), tiondelängd, eventuella avkortningslängder, saköresregister, kungliga brev och kvittenser. Från 1618 ökade ståthållarnas/landshövdingarnas ansvar för redovisningen och anordningarna till befallningsmännen i länen skulle gå genom ståthållaren. År 1624 bestämdes att landshövdingen skulle granska och ansvara för fogdarna.
Kronofogdens biträde i tjänsteärenden. Fogdetjänaren verkade på för honom särskilt anslagen lön. Fogdetjänarna var vanligen tre till antalet. De ansvarade i kronofogdens ställe bl.a. för indrivandet av obetalda kronoskatter och allmänna avgifter.
Av staten organiserad verksamhet där man genom reglering av ekonomin och arbetskraften försöker trygga befolkningens försörjning under undantagstider.
I Ryssland för uppbörden av poduschnieavgiften upprättade listor över den skattskyldiga manliga befolkningen. Sådana befolkningslistor började upprättas i Gamla Finland efter att produschnieavgift började uppbäras under ståthållarskapsperioden efter 1783.
Kapital avsatt för ett specifikt ändamål, ofta med flera andelsägare. Kapitalet är ofta avsett att tjäna som grundval för ett företag, en organisation eller verksamhet, och utgifterna täcks huvudsakligen med den årliga avkastningen, medan huvudandelen lämnas orörd. En fondförvaltare ansvarar för förvaltningen av förmögenheten och för hur pengarna placeras.
Anteckning i domstolsprotokoll om att pantsatt fast egendom, med eller utan ägarens medgivande, hade ställts som säkerhet för pantinnehavarens fordringar. Fordringsinteckningar förekom för att panter i vanliga fall måste vara i borgenärens händer för att kunna realiseras för obetalda skulder. De gav borgenären befogenhet att genom myndighets försorg få fastigheten exekutivt såld på auktion för att få ut sin fordran. Fordringsinteckning kunde i allmänhet inte göras utan fastighetsägarens skriftliga och bevittnade på fordringshandlingen tecknade medgivande. Såsom fastighetsägare betraktades i allmänhet den som hade lagfart. Utan fastighetsägarens medgivande kunde dock ”tvångsinteckning” göras.
Ersättning för transport (med drag- eller lastdjur), även om lön till person som gjorde en fora eller körde ett forlass.
Benämning på onuset att transportera kronans representanter (civila och militära) samt kronan tillhörigt material (exempelvis spannmål) från ett anvisat ställe till ett annat.
Penningvärdet av det onus, som bestod i att jordinnehavaren skulle forsla sina skattepersedlar till kronans förråd, våghus och lador eller till frälseränteägarens eller den tjänstemans hemvist, vilken skulle åtnjuta indelningen. Den skattskyldige var skyldig att jämte lösen för persedlarna även betala forsellön, ifall vederbörande nöjde sig med penningar i stället för varor.
Kontant, årlig ersättning för förlorad rättighet till forsellön.
Allmogens plikt att forsla avradsspannmålen och övriga utlagor in natura eller i persedlar till den ort i lagsagan dit de anvisats. Forselskyldigheten fastställdes på nytt 1723, dock så att landshövdingen ansvarade för att forseln inte blev för betungande. År 1803 fick forseln utföras till det magasin som låg närmast hemmanet, antingen inom eller utanför lagsagan. Skyldigheten kunde i till exempel Österbotten ersättas med fraktpenningar.
Skyldighet för jordinnehavare att forsla de av hans jord till annan person in natura utgående räntorna till räntetagarens hemvist. Det var visserligen stadgat att forslingen inte fick gå utöver ”lagsagans” gränser, men avstånden kunde ändå bli långa för folk och dragare. Indelningshavarens rättighet att kräva att persedlarna levererades in natura, eller hans så kallade uppsägningsrätt, gav honom rätt till forsellön eller en kontant ersättning ifall persedlarna inte levererades in natura, utan löstes.
De ekonomiska medel som forstkassören i ett forstdistrikt eller forstrevir ansvarade för.
Tjänsteman i ett av Forststyrelsens inspektionsdistrikt. Forstrevisorn ansvarade för distriktets finansövervakning och rapportering. Hans närmaste överordnade var överforstmästaren.
Skattetal för fiskerätten och fördelningsgrund av fångsten i Torne älv, motsvarande 1/8 mantal.
Benämning på styrelsen för den svenska arméns ingenjörs- och fortifikationskår. Fortifikationspersonalen fick en enhetlig organisation 1634 under ledning av en generalkvartermästare. Åren 1680–1681 utökades Fortifikationen märkbart då fortifikationsväsendet i Östersjöprovinserna och i de tyska besittningarna ställdes under generalkvartermästarens befäl. Fortifikationen fick en regional organisation med brigader år 1721, med underlydande fästningar. Brigadindelningen upphörde 1798 och brigaderna sammanslogs till en Fortifikationsstat, uppdelad i kompanier bestående av stab samt kompani-, informations- och civilstater. År 1811 efterträdde Ingenjörskåren Fortifikationen som ämbetsverk.
Under 1600- och 1700-talen benämning på den till en armés generalstab hörande och under generalkvartermästaren i fält eller annan befälhavare av Fortifikationen lydande fältfortifikationspersonalen.
Sammanfattande benämning på den personal och den budget som hörde till ingenjörs- och befästningsväsendet vid krigsmakten. Fortifikationsstaten organiserades åren 1721–1798 i brigader.
Barn som någon upptagit (som eget) eller mot ersättning mottagit till fostran och vård i föräldrarnas ställe. Anmäldes hos landshövdingen, som efter noga prövning av föräldrarnas medgivande och/eller prästbevis, fastställde barnets fosterbarnstatus. Fosterbarn var även en skatteterm efter 1805 då fattiga föräldralösa fosterbarn befriades från alla kronoutskylder till 18, 21 eller 24 års ålder, beroende på i vilken ålder barnet blivit fosterbarn enligt principen i ju yngre år, desto längre skattefrihet. Ursprungligen var fosterbarn även en benämning på barn som ammades av någon annan än sin moder: ”skötebarn”.
Benämning på forselavgift för räntesmör och andra ränteviktualier i Österbotten 1627–1766. Fraktpengarna avskaffades 1766, då räntepersedlarna skulle utgå i penningar och allmogen inte längre fick besväras med fraktpenningar.
Utskyld som erlades som ersättning för transporten till uppsamlingsstället av vissa in natura utgående skatter. Om gammal avgift i Österbotten för transporten av kronan tillkommande räntespannmål stadfäst på nytt 1766.
Anteckning på postförsändelse om att postavgiften erlagts (vid avsändandet), stadgades under autonoma tiden först 1862. Senare har termen använts om själva postbefordringsavgiften.
Befrielse från postavgift, fribrevsrätt, frankeringsfrihet.
Skyldighet att erlägga postavgift. Frankotvång stadgades 1862 och angavs 1864–1874 med särskild stämpel. Franko = betald.
Under Fredrik I:s regeringstid (1720–1751), benämning på en 1664–1755 präglad silverkaroliner.
Tillfällig bevillning som 1720 års riksdag beslutade till ”krigets utförande och en anständig freds vinnande”. Fredshjälpen var en fortsättning på den vid 1719 års riksdag beslutade bevillningen för riksgäldens avbetalande och efterträddes vid 1723 års riksdag av en efter vars och ens samhällsställning och förmögenhet bestämd lön -och betalningsavgift.
Område som var beläget inom en mil från en frälsemans sätesgård. De frälsehemman som var belägna där var sedan 1569 befriade från utskrivning. År 1612 befriades de också från skjutsning och gästning i vissa fall samt från hjälper och gärder. Det var osäkert hur avståndet skulle beräknas. Milen hade olika längd i olika landskap. Det rådde också osäkerhet om huruvida avståndet skulle mätas landvägen eller fågelvägen. Frälsejordens skatteprivilegier avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
Benämning på de kolumner i mantalslängderna som uppgav vilka och hur många personer som för året var befriade från mantalspenningarna.
Så kallades vid indelningsverkets inrättande den jordägare i Hälsingland, som befriades från rotering mot skyldighet att efter viss taxa lämna ”husrum, ved och värme, sängkläder och kokkäril” åt en officer.
Bonde tillhörande en grupp som åtnjöt skattefrihet i Äyräpää i Viborgs län i slutet av 1500-talet. Bönderna hade under ryska kriget bildat en särskild fana. Efter fredsslutet tillförsäkrades de en viss skattefrihet som gjorde dem till en sorts knapadel. Deras antal var i början av 1600-talet 146 i Äyräpää och 50 i Jääskis.
Rättighet att vara fri man, frälseman. Motsats till träldom.
Skatt som under 1600-talet togs ut för att återuppbygga landet efter krig.
Avgift som enligt Magnus Erikssons stadslag erlades till rådet i samband med överlåtelsen av fast egendom i staden. Överlåtelsen skulle ske offentligt på rådhuset och bekräftas genom fastebrev eller anteckning i stadens bok. Avgiften betalades av förvärvaren.
De dagar under vilka en masugn var befriad från skatt. Verksamheten på bruken i Finland reglerades 1649, 1673 och 1723. Tionde skulle utgå till kronan för varje blåsningsdygn (dygn då masugnen användes) med undantag av fridygnen. År 1809 fastslogs att antalet fridygn i blåsningens början var 3 för en gammal masugn, 10 om masugnen hade blivit ombygd och 50 + 3 för en ny masugn. Antalet blåsningsdygn skulle kontrolleras av kyrkoherden.
Rätt för sjömän att utan tull utföra och införa varor.
Penningar som vid tullklareringen utgick till skeppare och besättning på kravellfartyg (fartyg där bordläggningen på större fartyg läggs kant i kant, så kallad kravell) som gottgörelse för fartygets last. Penningarna utbetalades enligt en viss taxa och enligt tjänsteställning, varvid skepparen överlämnade en kvittens över medlens mottagande, bevittnad av två personer ur besättningen. De förutsatte avmönstringsprotokoll från magistraten.
Hamn dit varor från alla länder fick införas tullfritt. Frihamnen var ett avgränsat område som ansågs ligga utanför rikets tullgräns. Allt inom detta område var befriat från såväl tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida. Hamnpengar och dylikt samt tull erlades när varan fördes från frihamnen till en annan ort inom samma land.
Skattefritt hemman, vanligen ett kronohemman vars skatt (ränta) var anslagen till lön åt befäl i den indelta armén.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier, bl.a. rätten att uppbära årlig ränta, kronotionden och sakören. De första friherreskapen inrättades 1569. De indrogs till kronan i och med reduktionen 1680 och termen innebar därefter enbart friherrlig värdighet. Friherren kunde också tillsätta präst och häradshövding. Friherreskapen var ärftliga på manslinjen.
Samlande benämning på urkunder i vilka någon förmån beviljas (till exempel avkortning på utlagor eller rätt till gods). Under 1500-talet var frihetsbrev en synonym till förlänings-, privilegie- eller fribrev. Under 1600-talet användes termen närmast om offentligt meddelande om statlig ersättning till en tjänsteman för utförda tjänsteåligganden, i annan form än som penninglön (till exempel postböndernas rätt till befrielse från skjutsningar). Termen frihetsbrev ersattes från slutet av 1600-talet med varierande benämningar, beroende på förmånens art.
Av häradsrätt fastslagen omkretsradie på cirka en mil runt en adelsmans sätesgård (eller annat jordagods), inom vilken frälsehemmanen 1569–1649 omfattades av särskilda ekonomiska privilegier. I praktiken tillämpades inte frihetsmilen på nya bevillningar och utskrivningar från och med 1620-talet. Betydelsen för skattskyldigheten minskade 1644 och upphörde helt 1649, varefter skjutsfärdspenningar skulle utgå lika från frälsehemman inom eller utom frihetsmilen. Frihetsmil förekom dock inom förvaltningen ända fram till reduktionen.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett nybygge eller en industriell anläggning. Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till kronan som till kommunen och prästerskapet.
Bekosta någons utgifter, särskilt utgifter för uppehälle.
Förvärv av full (fri) äganderätt till ofri tomt i stad mot erläggande av en viss köpeskilling.
Köpeskilling erlagd vid friköp av ofri jord (i stad).
Erläggande av avgift för att slippa skyldigheten att göra krigstjänst, även befrielse från att fullgöra värnplikt i fredstid.
Lager (område) där varor upplades och bearbetades utan förtullning.
Benämning på de svenska fria utvandrarna till Nya Sverige, i motställning till det amerikanska kompaniets folk.
Den tid inom vilken båtsmansvakanser skulle återbesättas av rotarna. Enligt kungliga brev från den 24 april 1684, den 13 juni 1732 och den 24 september 1744 var frimånaderna för indelningen, roteringen och städerna i allmänhet tre.
Av allmän postinrättning tillhandahållet litet stämpelpapper av bestämt värde som togs i bruk 1856. Frimärket visar att avgift för postbehandling och -befordran erlagts till ett belopp som motsvarar stämpelvalören. Frimärken användes även som kvitto på vissa mindre inbetalningar till postverket.
Dokument som gav en skeppare tillåtelse att lasta eller lossa sitt gods. Frisedeln var obligatorisk för lastning av gods som skulle skickas utomlands eller lossande av gods som infördes i landet med ett fartyg. Frisedeln innehöll uppgifter om lasten (stycketal, mått, mål och vikt), destinationsort, returfrakt m.m., och skulle överlämnas till den vakthavande besökaren vid tullkammaren. Frisedeln måste uppvisas innan in- eller utlastning av fartyget kunde göras. Om varan kunde vägas måste frisedeln kompletteras med en vågsedel. Ibland används också termen fribrev för frisedel.
Till staden utgående avgift vid lagfart på grund av köp, byte eller gåva.
Gratisbefordran, vanligen med häst och vagn. Under åren 1642–1649 innebar friskjuts allmogens allmänna skyldighet att skjutsa statliga ämbets- och tjänstemän som reste i kronans ärenden. Friskjutsarna ersattes 1649 hos allmogen med skjuts(färds)penningar, hos tjänstemännen med respenningar. Friskjutsarna avskaffades 1649, då skjutsfärdspenningar infördes som en ständig del av jordeboksräntan.
Gratisplats inklusive mat och vård på sjukhus och kurhus. På varje kurhus och lasarett skulle det finnas ett visst antal friplatser. År 1811 fastslogs att veneriskt sjuka vars fattigdom kunde bestyrkas av pastor, kronofogde, länsman eller borgmästare skulle vårdas kostnadsfritt, medan övriga patienter skulle betala för sin vård och sitt uppehälle. År 1820 skulle vården av veneriska patienter bli kostnadsfri efter två månaders intagning. Personer under 15 år skulle, om de inte hade en betydande förmögenhet, vårdas kostnadsfritt.
Den särskilda frihet från skatter, mot vissa prestationer, som kyrkan sedan 1200-talet under benämningen andligt frälse och adeln sedan 1300-talet under benämningen världsligt frälse åtnjöt. Benämningarna försvann i författningarna och officiella dokument efter 1630-talet, medan friheterna i viss mån kvarstod till 1680. Termen användes också om sammanfattningen av dem som innehade dylik skattefrihet. Det andliga frälset var sedan 1200-talet fritaget från världslig domstol. Kyrkans hus och jord var till 1527 fritagna från böter och skatter. Frälset blev efter 1527 ett statskyrkligt ämbetsstånd under konungen. Nya privilegier infördes från och med 1650, bl.a. befriades kyrkans ämbetsgårdar från en del bördor. Det världsliga frälsets frihet gentemot kungen stadgades i Alsnöstadgans skattefrihet (troligen 1279) och var en ersättning för rusttjänst. Frälsestadgar stadfästes därefter i snabb takt såsom 1330, 1335, 1344, 1345. Frälseklassen indelades enligt Tälje stadgor i tre grupper av konungsmän: konungens riddare som hade rätt till ett följe på högst tolv ryttare, väpnare i konungens råd med höst åtta ryttare och väpnare som var konungens män med höst sex ryttare. Väpnare, som inte stod direkt i konungens tjänst, fick ha följen på endast fyra ryttare. Nya ekonomiska förmåner tillkom under 1400-talet såsom rätten till att uppbära underlydandes sakören (böter) och jakträtt. I praxis blev frälsejord i allmänhet också fritagen från hälften av de nya, så kallade utomordentliga skatterna, säterier var befriade från all skatt. Efter 1527 övergick det världsliga frälset så småningom i ett adligt ämbetsmannastånd, som kunde dömas under skatt eller till böter för försummade skyldigheter gentemot kungen.
En av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna från Viborgs län under 1700-talet: frälseandelen tillföll donatarien och var två tredjedelar av kronoskatterna för de av kronan behållna hemmanen som kom kronan till del.
Åbo på adelns frälsehemman efter i lag reglerat avtal om längre eller kortare tid, samt uppsägningstid och -villkor. Frälsebönderna betalade hyra (avrad) och utförde vissa dagsverken till jordägaren, men var befriade från hävdvunna skyldigheter gentemot kronan (till exempel gengärd, körslor, fodring och gästning), frånsett om kungen själv eller främmande sändebud reste genom landet. Frälsebönderna deltog i extra skatter (gärder och hjälper) samt utskrivningar (hälften mot skatte- och kronobönderna frånsett vid man-ur-huse-utskrivning). Frälsebönderna saknade representationsrätt i bondeståndet. De kunde från 1734 avhysas vid misskötsel av gården eller eftersläpande avrader. Uppsägning måste ske drygt ett år innan kontraktstiden gick ut.
Urkund som innebar att en person hade frälsefrihet. Under Magnus Erikssons tid utfärdades frälsebrev av kungen, hans ställföreträdare eller riksrådet. Frälsefrihet beviljades med eller utan rusttjänstplikt, stundom för jord och stundom för person. Frälsefrihet gällde på behaglig tid, ärftligen eller evärdeligen.Ursprungligen utfärdades frälsebreven i regel på livstid. Först från 1390-talet och början av 1400-talet utfärdades breven så att de också skulle gälla arvingar.
Hemman på frälsejord. Frälsehemmanet brukades av en åbo (utan bördsrätt till hemmanet) som betalade den årliga grundskatten (ränta) till donatarien, i stället för till kronan, och som utförde dagsverken och vissa skjutsningar åt säteriet. Frälsehemmanet åtnjöt betydliga friheter med avseende på skatter och besvär, vilka varierade beroende på vilket slag av frälseegendom det var frågan om och hur långt från frälsegården hemmanet låg. Frälsehemmanen var förbehållna adeln till 1723, då även präster och borgare gavs rätt till frälsejord. Från 1789 kunde även allmogen förvärva allmänna frälsehemman. Först 1809 blev de ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom även av det ypperliga frälsets natur, dock fortfarande utan representationsrätt i bondeståndet.
Skatteteknisk term på jordnatur. Frälsejord tillhörde adeln och var i princip befriad från skatter och avgifter. Villkoren varierade dock under olika tider. Skattefriheten för frälsejord förlorade sin betydelse 1925 när de gamla jordskatterna avskaffades.
Ogift kvinna av frälse börd. En frälsejungfru behöll besittningsrätten till ärvt säteri, om hon trädde i ofrälse gifte på kunglig dispens. Skedde giftermålet utan tillstånd, förlorade hon rätten därtill. Oavsett om giftermålet ingicks med eller utan kungligt tillstånd, förlorade frälsejungfrun sina övriga frälsefriheter.
Kameralt om kyrkohemman som till sin jordnatur var frälse, i stället för av skatte- eller krononatur. Frälsekyrkohemmanen var befriade från de skatteutgifter som annars tillhörde kronan, åtminstone enligt författningen 1719.
Försäljning av kronans jord eller rätt till skatt (ränta) på villkoret att köparen fick frälserätt på den köpta jorden eller räntan. Frälseköp förekom särskilt på 1600-talet. Kronan bibehöll förköpsrätt till på dylikt sätt avyttrad frälsejord fram till adelsprivilegierna 1723. Det förekom dock också att andra köpgods reducerades tillbaka till kronan och förbjöds i adelsprivilegierna.
Mansperson som innehade (ärftlig) skattefrihet gentemot kronan och med friheten sammanhängande privilegier (till exempel fritt bestämmande, frihet från visst ansvar och vissa straff). Benämningen ersattes med ”adelsman” då det rusttjänstskyldiga frälset cirka 1600 ombildades till en privilegierad bördsadel. Den användes därefter endast i arkaiserande stil eller som motsats till ofrälse.
Av fastighet utgående årlig grundskatt (ränta av ständig natur) på frälsejord. Frälseränta erlades till innehavaren av ett rent frälse där kronan överlåtit rätten till (skattefrälse)ränta av viss skattejord eller där ägaren överlåtit sin jordäganderätt till kronan, med förbehåll om rätt till räntan, (mera sällan) om bibehållen jordäganderätt där ränteuttaget överlåtits till annan (frälseskatteränta).
Kronans fordran hos enskild frälseman, som uppstått på grund av en ofördelaktig transaktion. En sådan fordran kunde uppkomma dels vid reduktionen då byte av räntor eller jord ägde rum mellan frälsemän och kronan, dels genom de hemmansbyten mellan frälsemän och kronan som förekom fram till 1723. I det senare fallet berodde fordringen på att en frälseman vanligen hunnit tillträda hemmanet innan det var utrett om värdet på det utbytta hemmanet motsvarade det som kronan fick.
Kameral benämning på frälsehemman där ägaren avstått jordäganderätten till någon annan men behållit rätten till den årliga räntan. Frälseskattehemman förekom under några decennier i mitten av 1700-talet. De avskaffades 1789 då bönderna fick rätt att inneha frälsejord.
Den hyra (ständig ränta) som frälsebonden (frälselandbon) betalade till ägaren. Frälseskatteräntan var årligen utgående, där ägaren till ”rent frälse” överlåtit sin jordäganderätt till en landbonde, med förbehåll om rätt till ränta eller (mer sällan) överlåtit rätten till räntan åt någon annan men behållit äganderätten till jorden.
Frälsejord som genom privilegium av Erik XIV 1562 hade blivit befriat från rusttjänst och från de tillfälliga skatter och vissa pålagor (till exempel kronotionde från år 1600) som de vanliga frälsehemmanen måste stå för, övergående i betydelsen adligt storgods tills begränsningen att bara en adelsman fick äga ett gammalt frälsesäteri upphävdes 1864. Frälsesäteriet skulle vara ett föredöme för traktens bönder, genom ett gott underhåll av byggnaderna och en god skötsel av åkrar och betesmarker.
Frälseundersökningskontoret utvecklades 1688 ur det kontor som vid Reduktionsdeputationens början hade i uppgift att kollationera Reduktionskommissionens arbetsresultat. Arbetet utvecklade sig till en allmän undersökning av adelns behållna frälsegods. Frälseundersökningskontoret indrogs 1742 och dess uppgifter sköttes därefter av Kammararkivet.
Under svenska tiden och autonoma tiden om avgift för ansökan om ändring i domstolsbeslut till högre instans, besvärsavgift. Avgiften kallades ursprungligen revisionsskilling.
Gift same på 1500-talet som betalade hela skatten.
Lösen som en person som hade utnämnts till en fast tjänst skulle betala för utnämningen.
Benämning på den huvudskatt som i början av 1540-talet infördes i Östra Nyland. Också i Viborgs län erlades enligt det medeltida fullskattetalet. Det gamla systemet grundade sig på en sammansättning av bönder med ett visst förmögenhetsbelopp i lösören. Fullskatten var det nya mantal som skapades genom reformen. Det var i egentlig mening personligt tills en uppskattning av markvärdet genomfördes. Detta kom också till stånd på 1540-talet och då överflyttades skattebördan på jorden. De karelska fullskatterna var till värdet olika också på samma ort, medan de sockenvis hade samma utskylder. Persedlarnas beskaffenhet skiljde sig mellan olika socknar.
Den fattigvård en fattig person hade rätt till på den ort där han eller hon hade hemortsrätt. Om den fattiga hade hemortsrätt i en annan kommun än där han eller hon bodde kunde personen eventuellt få fakultativ fattigvård.
Under stora ofreden benämning på magasin som de ryska ockupationsmyndigheterna inrättade vid kyrkor för förvaring av uppburna skattevaror.
Under stora ofreden foderskatt som av de ryska ockupationsmyndigheterna uttogs enligt mantal för underhållet av militärens hästar.
Dels om borgen som lämnas för lån för att ytterligare stärka säkerheten för detta, dels om borgensförbindelse varigenom borgensmannen åtar sig ansvaret för vad som kan brista efter att en annan borgen eller lämnad säkerhet blivit tagen i anspråk.
Sådant gods som finns nedgrävt i jorden och som ingen kan bevisa att han eller hon är ägare till. När sådant gods hittades skulle man efter 1755 omedelbart informera landshövdingen varefter denne genast informerade Kgl. Maj:t om godset skulle bärgas på statens räkning. I annat fall tillföll hälften jordägaren och andra hälften upphittaren. Bestod det upphittade godset av gamla mynt av guld, silver, brons eller koppar, eller andra konststycken av metall, hembjöds det först till kronan för att inlösas. Inlöste kronan godset tillföll en åttondedel av dess värde den som hittade det.
Av adeln till kronan 1612 och 1652 beviljad skatt från de i övrigt skattefria frälsehemmanen, vanligen kallad kontribution. Skatten utgick med hälften av vad skatte- och kronohemman betalade, med undantag för de hemman som låg inom frihetsmilen, 1652 inom sätesgårdens rå- och rör.
Det till barnhuset i Stockholm från och med 1637 anslagna spannmålet, under den tid (1650–1652) det skulle utgå per varje 40:e kronotiondetunna. Spannmålet uppbars av alla svenska församlingar och närmare hälften av Finlands församlingar, mot att de 1660–1785 i gengäld fick lämna in sina fattigbarn på barnhuset i Stockholm. Motsvarande skatt utgick också från och med 1810 i län som hade ett barnhus att försörja. Denna skatt kallades barnhustunnan, barnhusspannmålen.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Den personal som var anställd för att sköta lotsverkets fyrar. Termen avsåg även budgeten för fyrväsendet och dess inrättningar.
Den person från vilken en rättighet förvärvas, särskilt om mansperson av vilken en annan man lagligen (genom köp, arv, gåva m.m.) förvärvade äganderätten till en fastighet.
Penningmedel anslagna ur stadskassan, senare statsbudgeten, för fångarnas underhåll: fångvårdsmedel. Fångmedel stadgades i städerna från 1714, för hela riket 1727. De ingick i allmänna lagen 1734.
Samlande beteckning för alla statliga kostnader för fångarna inom fångväsendet under autonoma tiden. Till dem räknades kostnader för fångars gripande, skjuts och underhåll, sängkläder, fängelsejärn, medikamenter, likkistor, betalning för exekutioner, fångrummens renhållning och eldning och tukthus- och straffångarnas beklädnad. Under svenska tiden kallades kostnaderna huvudsakligen fångmedel.
Av ett härad utbetald ersättning för fångskjuts. Fångskjutslegan bokfördes och betalades ut av kronofogdarna vilka årligen redovisade dem på vintertinget. Ersättningen bestreds efter 1734 med lantränteriets medel.
Dagtraktamente för en fånges uppehälle i kronans häkte. Under autonoma tiden utvidgades termen till att också omfatta det traktamente som gick till fångföraren för att han underhöll en fånge under fångtransporten. Det bestreds med statliga medel och beräknades efter vaktmästarens månatligen uppgjorda fångförteckning. Efter 1799 ingick även häktade ståndspersoner.
Ersättning i spannmål till ett enskilt hemman på landsbygden som hade åtagit sig att underhålla en fånge inför och under tingssessionen, eller under vägen till (eller från) fängelset. Avgiften betalades av alla de hemman som var skyldiga att delta i fångskjutsen.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Underordnad tjänsteman som förde räkenskaper vid generalkrigskommisariats fältkontor i den svenska armén.
Det särskilda penningbelopp som varje stab eller självständigt utrustad truppavdelning försågs med i krig.
Under stora ofreden i Åbo generalguvernement på garnisonsorterna inrättade centralmagasin för uppsamling och distribution av skattepersedlar som uppbars av de ryska ockupationsmyndigheterna.
Tjänsteman upptagen på Krigskollegiums kammarstat eller den svenska fältarméns generalkrigskommissariat. Fältproviantmästaren verkade under stormaktstiden som föreståndare och uppbördsman vid fältarméns huvudproviantmagasin, och hade senare uppgifter inom militärens intendenturväsen.
Vid fältkontor verksam revisor.
Sammanfattningen av allt som hör till en armés förvaltning och utrustning i krig.
Avgift som under medeltiden erlades av bönderna i trakter med vidsträckta vattendrag. Den motsvarade de väg- och broavgifter som förekom i andra landskap.
Den ersättning som från 1649 utgick till statliga tjänste- och ämbetsmän då de reste i statligt ärende. Färdpenningarna var en ersättning för att friskjutsen (1577–1649) hade avskaffats. Under 1500-talet kallades avgiften tidvis tärepenning (särskilt 1561–1568 och 1576–1577).
Skatt som erlades i form av boskap eller boskapsprodukter. Under medeltiden var dessa de allmännaste skatterna i Finland. De erlades av bönderna såväl till kyrkan som till kronan. Landbönderna erlade fäskatter till sina herrar.
Penningsumma eller värdeföremål som blir given/givet i samband med legoavtal, dels vid anställande av tjänstefolk, dels vid förvärv av nyttjanderätt till jord. Fästepenningen betalades av husbonden eller ägaren som ett tecken på att man slutit ett avtal.
En kronofogdes (häradsskrivares och kronolänsmans) verksamhetsdistrikt som utgjorde en del av ett visst län och som ofta sammanföll med häradet. I distriktet skulle han verkställa mantalsskrivningen, upprätta röstlängder, sköta taxeringsarbetet och skatteuppbörden m.m. Ett fögderi var ursprungligen det område som förestods och förvaltades av en kunglig fogde. Under stora ofreden indelade de ryska ockupationsmyndigheterna år 1717 lagmansdömena i Åbo generalguvernement i fögderier, bestående vanligtvis av 3 eller 4 socknar.
Huvudräkenskaperna för ett fögderi under 1500-talet innehöll först uppgifter om mantalet och räntan med antalet skattehemman, kronohemman, kyrkolandbor m.m. enligt årliga räntan. Därefter antecknades avkortningen, prästernas taxa, behållet tionde, saköre och hjälppersedlar. Efter inkomstslagen redogjordes för förbytningen. Därefter följde uppgifter om uppbörden och utgiften. Räkenskapen avslutades med en summering samt fogdens eventuella rest. Vanligen bands tionderäkenskaper och gärderäkenskaper ihop tillsammans med fögderihuvudräkenskapen.
Avgift som i de medeltida städerna uppbars för borgarnas rätt att ha öppen bodförsäljning. På motsvarande sätt har också försäljningen på stadens torg varit avgiftsbelagd.
Kronojord eller ränta anslagen till avlöning åt förare inom armén.
Officer som enligt överenskommelse tagit avsked från militärtjänst. Föravskedade officerare var skyldiga att erlägga slottshjälp om förmögenhet fanns, men om de saknade egendom och inkomst blev de befriade.
Från församling till direktionen för ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa utfärdad borgenförbindelse (enligt visst formulär), med anledning av att församlingen hade anställt en lärar-, präst-, klockar- eller organistvikarie, vilket gav kassan rätt att uppbära skillnaden mellan den ordinarie tjänstemannens lön och vikariens.
Områden och hemman där kronans gods eller räntor inte fick bortförlänas eller säljas och där förbud mot jordavsöndring rådde under förra delen av 1600-talet (särskilt 1613, 1638 och 1641). Dit hörde ryttare- och knekthemman, till båtmanshållet och boställen anslagna hemman, kungsgårdarna, godsen kring vissa fästningar, akademier och allmännyttiga samfund såsom hospital. Till de förbjudna orterna hörde också skogar som skulle reserveras till bränsle för bergslagen m.m.
Gods som dömts att konfiskeras av kronan på grund av brott mot lag eller bestämmelser. Benämningen användes också om gods som indragits vid Karl IX:s och Gustav II Adolfs räfster med adeln och som låg under särskild förvaltning 1598–1614. Termen användes också särskilt i tullmål. Godset såldes då på auktion varefter tulldirektionen lät beslagtagaren (angivaren) få ut sin andel av penningarna och erlade resten till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare.
Byte av en skattepersedel in natura mot en annan. Belägg för förbytning finns redan från 1300-talet. Under 1500-talet hade den lokala ekonomin förändrats jämfört med den tidpunkt då en särskild pålaga hade införts. Därför gjordes skatteavtal med allmogen om hur svårlevererade skattepersedlar skulle värderas och bytas ut mot andra.
Hemman vars ränta var anslagen till löneförbättring åt den indelta arméns befäl.
Avgift för forsling eller transport som ingick i sädestiondet och smörtiondet (eller näbbskatten). Enligt Helsingelagen betalades ett skålpund smör för varje person som fyllt sju år.
Kontrakt om prästrättigheternas utgörande. Föreningar ingicks från 1694 mellan varje församling och dess ordinarie prästerskap, först i Åbo stift på grund av oredan med uträkningen av tertial- och kvicktiondet. Kontrakten granskades av konsistoriet och fastslogs av landshövdingen. De förutsatte också konfirmation av Kgl. Maj:t. En särskild författning om föreningar gavs enbart för Österbotten 1743.
Avgift i spannmål som erlades i kraft av en mellan församling och prästerskap träffad ”förening”.
Benämning på förpantad jord som på grund av att pantsättaren inte löste tillbaka fastigheten inom en viss förfallotid, vanligen ett år, övergick i pantägarens (gäldenärens) ägo, under förutsättningen att denne genast tog jorden i besittning och tillgodogjorde sig avkastningen. Detta var den äldsta formen av panträtt till jord, och förekom sedan medeltiden. Formföreskrifterna för pantavtalet var desamma som vid försäljning av fast egendom, det vill säga att jorden måste uppbjudas på tinget och hembjudas till gäldenären.
Högste befälhavarens befogenhet att, i brist på proviant, innehålla en del av fartygsbesättningens lön i proviant och ersätta den med kontanta medel.
Räntebärande, vanligtvis på flera år löpande förmånsrättsligt efterställt skuldebrev som intygade att innehavaren lånat ut pengar utan särskild säkerhet, oftast till en bank eller ett industriföretag. Ett lån vars andelar benämns förlagsbevis kallas förlagslån.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid förfall eller konkurs.
Av konungen beviljad rätt att tills vidare eller på livstid uppbära grundskatterna från de enskilda gårdar, byar, bol eller socknar som utgjorde förläningsområdet. Förläningarna gavs som belöning för redan fullgjort uppdrag i konungens tjänst eller som ersättning för förluster, åt tjänstemän eller som pension åt deras eller stupade soldaters änkor. Under 1500-talets senare del var förläningar också en avlöningsform för civila och militära ämbetsmän. De indrogs successivt till kronan mellan 1650- och 1680-talet.
Förläning som kronan beviljade innehavaren på obestämd tid och som när som helst kunde indras till kronan. Motsats: donation.
Förläning som varade endast så länge innehavaren levde. Efter dennes död återgick förläningen till kronan. Motsats: donation.
Register över olika förläningstagare, uppgjordes i kammaren. Förläningsregistren byggde på fogdarnas avkortningslängder, som kompletterades med annat material. Ändamålet var ursprungligen att få kontroll över förläningsbeståndet och förläningsrusttjänsten. Från Johan III:s tid fick förläningsregistren karaktär av lönestater. Förläningsregister uppgjordes från och med 1500-talet till 1730.
Av förläning utgående ränta, bortförlänad ränta.
Den del av kronotiondespannmålen som efter 1647 oavkortad och med råge tillföll tjänstemän inom ecklesiastik- och skolstaten som löneförmån, och domkyrkan, akademin i Åbo och gymnasierna som verksamhetsbidrag. Förläningsspannmål utgick efter 1842 också till prästerna i Lappmarken. Det avskaffades i och med prästerskapets lönereform 1886.
Nedsättning (förmedling) av ett hemmans ränta, förekom vid nödår eller svårighet att erlägga skatt.
Nedsättning av ett hemmans mantal vid svårigheter att betala skatt. Skattehemmanet förlorade därmed sina skatterätter (såsom rösträtt vid präst- och klockarval och lättnader i rotering).
Nedsättning av ett hemmans mantal och/eller skatt vid minskad skattebetalningsförmåga. Förmedling innebar inte förlust av gårdens rättigheter och indragning av skyldigheterna i anslutning till det vanliga (oförmedlade) mantalet. Skattehemman förlorade dock sina rättigheter i anslutning till skattläggningen, lättnader i rotering och rätt att delta i församlingsval. I Gamla Finland ägde motsvarande minskning av mantal och jordetal rum vid skattläggningsrevisionerna.
Den process under vilken en anhållan om minskad skattebörda för ett hemman behandlades. Förmedlingsorsakerna fastslogs 1688 och förnyades på 1700-talet. Orsakerna till förmedling skulle undersökas av kronofogden och häradsrätten. Beslutet om ny skattläggning av hemmanet skulle sedan fattas av landshövdingen. Innan skattläggningen genomfördes skickade landshövdingen sitt beslut, kronofogdens utlåtande och häradsrättens undersökning till advokatfiskalen i Ekonomiedepartementet. Den egentliga skattläggningen utfördes av lantmätaren och skattläggningsmännen.
Arrendator. Kronan började från slutet av 1610-talet utarrendera uppbörden av skatten till förpaktare eller konsortier mot särskilda kontrakt. Avsikten var att öka kronans tillgång till penningmedel. De tidigare fögderiräkenskaperna ersattes då av arrenderäkenskaper.
I det svenska riket och i Ryssland överlåtelse av uppbörden av kronan eller annan innehavare tillhöriga monopolrättigheter mot erläggande av arrendeavgift. Under perioden 1620–1635 överlät svenska kronan i praktiken nästan hela skatteuppbörden åt privata intressenter. Förpaktaren förband sig då att leverera en viss summa vid en viss tidpunkt, men fick behålla ett eventuellt överskott som uppstått vid uppbörden. Till de monopol som tidvis utarrenderades hörde rättigheterna till brännvinsbränning och krögeriverksamhet men även uppbörden av tull och accis.
Pantsätta lös eller fast egendom, också att upplåta panträtt, ta eller få (något) som pant.
Benämning på pantsatt frälseegendom, också om pantsatt egendom som sålts.
Pantsatt jordlägenhet av skattenatur, också om pantsatt jordlägenhet som avsöndrats.
Kassa med vilken man bestred prästernas, klockarens och organistens löner. En församlingskassa inrättades i varje landsförsamling till följd av prästerskapets lönereform 1922 (då pastoralierna avskaffades). Kassans årliga inkomster utgjordes huvudsakligen av kassans räntor och nettoinkomsterna från prästboställenas avkastning, samt en personell avgift av alla 16 år fyllda församlingsmedlemmar. Undantagsvis, ifall kassans medel inte räckte till lönerna, fick också en kyrkoskatt uppbäras. Kyrkoskatten beräknades på basis av kommunalbeskattningen.
Skyldigheten för bonden gentemot kungen att sköta transporter. En gammal förselskyldighet var lagarnas bestämmelser om kungens budkavel. Kungens skeppsvist skulle också enligt landskapslagarna föras till kungens visthus. I folkets ed till en nyvald kung ingick skyldigheten att utan tredska flytta och föra skatterna enligt kungens vilja och deras egen rätt. Termen vectura förekom i en urkund av Magnus Eriksson 1347.
Kostnad för varje daler silvermynt som överfördes till kronan i form av skatt. Åtgärd efter finska allmogens besvär 1738.
Inom stats- eller centralförvaltningen mot framtida redovisning förskjutet penningbelopp med anledning av kostnader som inte genast kan eller får avdras från vederbörligt anslag, som traktamenten för ämbetsutövning eller postavgifter för tjänstebrev. Utbetalade förskottsmedel rapporterades i en årlig förskotts- eller anticipationsförteckning och infördes i förskottskonto och -bok.
Räkenskapshandling som innehöll summariska uppgifter om inkomster och utgifter i en kassa, samt den behållning som fanns att disponera. Avsikten var att få ett praktiskt verktyg så att verksamheten skulle kunna skötas på ett smidigt sätt. Förslag gjordes i många sammanhang, årligen, kvartalsvis, månatligen m.m. Förslagens giltighet utreddes senare genom redovisning. Förslagen innehöll inte verifikat, och den tjänsteman som upprättade dem ansvarade också för deras riktighet. För Gamla Finlands vidkommande insände de kamerala myndigheterna från och med 1720-talet förslag till centralförvaltningen i S:t Petersburg.
Statsanslag för utgifter som inte kan förutspås och som därför kan få överskridas ifall ett tak inte uttryckligen läggs för utgifterna.
Avräkningskontoren bevakade kronans fordringar och skulder. De kontrollerade statens utgifter och fungerade också som utredande organ. Verksamheten inleddes på 1630-talet och upphörde 1800. Ärendenas uppdelning mellan första och andra avräkningskontoret var systematisk, med vissa geografiska inslag. Första avräkningskontoret skulle infordra och granska räkenskaperna från räntekammaren, de civila verken med Upphandlingsdeputationen och Kontributionsränterierna, hovrätterna, posthuvudböcker, räkningar för charta sigillata och subsidier, aktorats- och fiskalräkningar, räkenskaper för Tobakskompaniet, Kopparkompaniet och andra handelskompanier, styckehandeln och pärlfiskerier. Kontoret förde också avräkningsböcker över avlöningar för de verk och stater vars räkenskaper ingick till kontoret. Det skötte också förpantningsverket, avräkningar med diplomater och upprättade likvidationer över löner, försträckningar och förpantningar.
Kontor i Kammarkollegium, grundat på 1730-talet för att sköta den ekonomiska granskningen av civilstaten och beskickningsväsendet och som betalade ut tjänstemännens löner. Kontoret leddes av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant och en bokhållare.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal vara ”sjätte kornet”.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning över andre kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till äldre regeringssekreterare.
Sparbanksinspektionens högsta beslutande organ 1939–1952. Inspektionen ansvarade för budgeten och inspektionsdistriktsindelningen samt avbrytande, inställande eller likvidation av sparbanksverksamhet. Den bestod av sparbanksinspektionens ledningsgrupp och fyra extra ledamöter som utnämndes av statsrådet. En av dem representerade Finlands Bank och tre sparbankerna.
Försäkrings- och pensionskassa för änkor och minderåriga barn till sårade eller avlidna militärer inom försvarsväsendet.
Specialdomstol under Justitieministeriet vilken 1942 ersatte Försäkringsrådet. Försäkringsdomstolen hade i uppdrag att behandla olycksfalls- och socialförsäkringsärenden som första besvärsinstans. Besluten kunde överklagas till Högsta domstolen. Försäkringsdomstolen bestod av försäkringsdomare, utnämnda av presidenten, försäkringssekreterare, utnämnda av högsta domstolen, ett antal läkare och representanter för arbetsgivarna och arbetstagarna. Den indrogs 1995 och uppgiften överfördes på länsrätterna.
Administrativ dömande myndighet under Senatens finansexpedition, senare Socialministeriet, som 1917–1942 hade i uppgift att behandla alla från försäkringsbolag hänskjutna avslag på ansökningar om ersättningar för arbetsolycksfall och invalidpensioner, samt att fungera som besvärsinstans i andra socialförsäkringsmål. Försäkringsrådet bestod av försäkringsrådets chef som ordförande, en jurist (från 1933 fastanställd assessor), läkare och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Beslutet kunde överklagas till Senatens justitiedepartementet, från 1918 till Högsta domstolen. Försäkringsrådet ombildades 1942 till Försäkringsdomstolen.
Försäljare av stämplat papper (charta sigillata), som tillhandahölls av Charta sigillata-kontoret, senare Finlands stämpelkontor. Han utsågs av länets landshövding och verkade under lanträntmästarens övervakning. Han skulle årligen inkomma med en årsräkning till lantränteriet, efter att hans papperslager hade inventerats av landshövdingen, en representant för magistraten eller tingsrätten samt en kronobetjänt.
Arvode för ombesörjd försäljning (av stämplat papper). Provisionen för försäljning av stämplat papper gick till lanträntmästaren och försäljningsmännen, vid utkreditering av stämplat papper endast till lanträntmästaren efter 1803 och fastställdes ånyo 1823.
Angivande av inkommande och utgående varor, skulle ske genast vid fartygets ankomst. Under 1670- och 1680-talet skedde förtullningen i stapelstäderna. Tullbeloppet skulle vara betalt innan varorna fick lossas eller lastas. Senare blev det tillåtet att lossa varorna innan tullen var betald, men de fick ligga oförtullade högst tre dagar.
De livsmedel som kronans tjänare och ämbetsmän förtärde på slott och gårdar.
Specifik uträkning av varje särskild hemmansdels ränte- och tiondepersedlar m.m. till reda pengar efter skiftande markegångstaxa.
Korrumperad eller meningslös inskription på mynt. I Norden förekom det speciellt under myntpräglingens äldsta skede.
Förteckning över de förändringar som skett med kronans hemman och skatter sedan föregående jordebok blivit upprättad. Förändringsextrakt skulle från och med 1795 årligen uppgöras av häradsskrivaren. De ersatte de tidigare extraktjordeböckerna. Utgående från förändringsextrakten skulle landskontoret göra en sammanfattning som skickades till Kammarkollegium, under autonoma tiden till senaten.
G
Benämning på gammal ojusterad uträkningsgrund för kronoskatt som kunde variera från ort till ort, i motsats till justerat nytt mantal som var fastslaget för hela Finland. Benämningen förekom in på 1800-talet. I Åbo och Björneborgs län uträknades då ännu boskapspenningarna av gammal sedvana enligt det gamla ojusterade mantalet, i övriga län enligt det nya beräkningssystemet.
Term för beräkningen av den totala höskatten för ett hemman i Vasa län. I mindre hemman utgjorde nämligen höskatten brutna mått både i jordebokshöskatten och i den höskatt som skulle beräknas enligt markegångstaxan. Då skulle hela höskatten uträknas till lispundtal. Gammal gevinst var då den summa på 15 kopek silver per fång som, förutom markegångspriset, skulle läggas på jordebokshöskatten.
Term för skatteuttag av stångjärnsverk och ämneshammare som grundats före 1696. Efter 1803 fördubblades skatten för nyetablerade hammare.
Kronans regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes i ett brev 1477.
Generellt skattefri jord som tillhörde kyrkan och som kommit i kyrkans ägo före 1301.
Skatt i Österbotten under 1600-talet. Postbönderna var på 1690-talet befriade från skjuts-, dagsverkspenningar och ”gamla dagsverken”, det vill säga dagsverken som beräknades på varierande sätt, tills dagsverksskyldigheten 1652 fastslogs i hela landet till sex körslor och 12 ”mansdagar” per år och mantal, eller motsvarande penningsumma.
Skattetal för beräkning av ett hemmans jordeboksränta. Gammalt hemman innebar att hemmanet inte hade påförts någon stadgad ränta, utan varje år fick sin årliga ränta fastställd enligt en ny beräkning (undervisning). Dylika hemman var vanliga i Finland, där ett hemman oavsett mantalet brukade räknas som ett helt hemman. I Sverige motsvarade ofta ett helt hemman ett mantal.
Kameral beteckning för det medeltida andliga frälsets klockarboställen och kyrkohemman vilka efter reformationen förblev i kyrkans ägo. De fick behålla samma skattefrihet som prästgårdarna och var befriade från knekthållet. Församlingarna anställde kaplaner efter reformationen och de kunde få de gamla klockarborden under förutsättning att de också skötte klockarens uppgifter.
Kameral beteckning för klockarboställe som hade blivit anlagt före reformationen och som omfattades av de skattefriheter som tillkom det gamla andliga frälset, efter 1726 de gamla kaplansbolen. Beteckningen blev betydelsefull efter 1762, när nya klockarboställen fick inrättas på kronans utmarker i samband med storskiftet.
Enhet för skattläggning av jord. I Finland förmodligen antalet hemman (hemmantal) i början av 1600-talet. Termen användes också i Sverige och avsåg där 1580–1630 antalet bönder som alla betalade lika stor årlig grundskatt till kronan, oberoende av hemmanets kamerala storlek. I jordeboken var gammalt mantal beräkningsgrunden för hemmans- och mantalsräntan samt vissa extraordinarie gärder som ett hemman (oavkortat och oberoende av ändringar i hemmanets bärförmåga) skulle erlägga.
Hemman som 1706 var skattehemman. Ett kriterium fastslaget under autonoma tiden 1826 för donationsbondes rätt att genom domstolsbeslut inlösa sitt hemman i Viborgs län. Ersattes 1867 med att staten köpte ut donatarien och försålde hemmanet som skattehemman till innehavaren.
Person som ansvarar för annan persons handlingar eller löften som borgesman, löftesman.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Avgift som betalades till staden för rätten att hålla en handelsbod eller ett handelsstånd.
Beteckning som ungefär motsvarade backstugusittare. Gatuhusmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn hemma, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra. Då skulle de personella utskylderna i stället erläggas av jordägaren.
Titel för tulltjänsteman (tullskrivare) som höll moträkning (kontrabok) över tulluppbörden.
Statskyrkans landsomfattande medelinsamling till kyrkliga ändamål sedan 1949. Insamlingen initierades av det förstärkta biskopsmötet. Administrationen av insamlingen sköttes av Centralförbundet för finska kyrkans församlingsarbete.
Under 1600- och 1700-talen viss bestämd avgift eller betalning som erlades en gång eller på vissa, bestämda tider (vanligen som gottgörelse för ett visst arbete, vederlag för förmån och dylikt). Ibland var termen liktydig med (årlig) lön eller hyra m.m.
Centralinrättning för pantlåneverksamheten i riket.
Enhet vid Kammarkollegium, inrättad 1675. En generalbokhållare och kamrerare med uppgift att föra generalböcker över rikets utgifter och inkomster hade dock anställts redan 1624. Efter 1810 upprättades rikshuvudböckerna av Statskontoret.
Inrättning i Stockholm från 1787, som beviljade diskontlån och som ersatte Diskontkompaniet. Kontoret fick statligt grundkapital och drevs för statens räkning. När Riksgäldskontoret inrättades 1789 och började utge riksgäldssedlar bildades ett särskilt diskontverk för diskonteringen av dem.
Huvudentreprenör, -arrendator.
Den myndighet som förvaltade och förkovrade den indelta arméns kassa, som fick sin inkomst från vakans-, mötes- och arrendeavgifter från mindre militieboställen som dragits in. Generalförrådskassan förestods av två direktörer, med biträde av en kommissarie och en kammarskrivare. Medlen uppbars av kronofogdarna, enligt kungligt brev från den 30 juni 1744.
Benämning på huvudräkenskaperna över statsverkets fonder 1883–1900 som gjordes upp för senaten.
Titel på en under Kammarkollegium lydande ämbetsman på 1680-talet med ansvar för bevakning och förvaltning av landtullarna.
Ledande tjänsteman vid Generalsmåtullskontoret. Tjänsten tillkom omkring 1640. Tjänstetiteln ändrades 1714 till överdirektör vid småtullarna och accisen i Sverige och Finland. När landtullen avskaffades 1810 indrogs också tjänsten.
Tidvis titel för chefen för intendenturkåren, tillika chefen för arméförvaltningens intendenturavdelning, i krig också för generalkrigskommissariatet i fält. Generalintendenten ansvarade för arméns beklädnad och förplägnad, underhåll och remontering, i krig också för generalstabens ekonomi och redovisningen av den. Svenska örlogsflottan hade 1789–1794 en egen generalintendent. Generalintendenter förekom även under den autonoma tiden inom det finska krigskommissariatet.
Avlöningsstat för generalspersonerna, också sammanfattningen av de personer som hade löneförmåner från nämnda stat.
Chefen för generalkrigskommissariatet vid armé i fält. Generalkrigskommissarien var upptagen på Krigskollegiums kammarstat under senare delen av 1600-talet och under 1700-talet.
En av de många underavdelningarna i Kammarkollegium. Kontoret kallades senare Militiekontoret eller Andra avräkningskontoret.
Kansli som växte fram kring generaltullförvaltaren/överdirektören för sjötullen. Generalsjötullkontoret var mer eller mindre osynligt under 1600-talet och i början av 1700-talet på grund av samorganisering med den lokala tullförvaltningen i Stockholm. Under 1700-talets senare del blev gränsdragningen tydligare, dels gentemot tullförvaltningen i huvudstaden, dels gentemot de kontor som organiserades under de olika arrendesocieteter och tulldirektioner som från år 1726 ansvarade för tullen fram till att Generaltullstyrelsen inrättades 1825.
Instans som tog emot de lokala räkenskaper som låg till grund för huvudböckerna. År 1640 inrättades tjänsten som generalinspektor över småtullarna och accisen i Sverige och Finland, och denna tjänst blev början till Generalsmåtullskontoret. Kontoret bytte senare namn till Generallandtullskontoret.
Förteckning (märkrulla) över de varor som fanns på ett skepp. Skepparen överlämnade förteckningen på inloppsstationen. Godsmottagaren angav sina varor genom en deklaration över kvalitet, kvantitet och värde. Denna låg till grund för uträkningen och fastställandet av tullbeloppet (uträkningen skedde på märkrullan). När tullen för fartyget och varorna erlagts, skedde en visitation. Därefter förseglades märkrullan och återlämnades till skepparen, och fartyget seglade vidare till stapelstaden.
Tjänstebeteckning för chefen för Generalstatskontoret 1655–1680.
Särskild enhet inom Kammarkollegium vilken upprättade rikets generalförslag (riksbudgeten, riksstaten) på basis av de inkomst- och utgiftsberäkningar som inkom från länsstyrelserna, kollegierna och andra statliga verk och inrättningar. Generalstatskontoret började växa fram på 1620-talet, i anslutning till generalbokhålleriet. Det blev 1653 ett eget kontor, under en kamrerare som 1655 fick tjänstebeteckningen generalstatskommissarie. Kontoret indrogs när Statskontoret inrättades 1680.
Benämning på den utarrendering (förpantning) av sjö- och landtullarna som ägde rum i det svenska riket (med undantag för Pommern) under åren 1726–1765, 1777–1782 och 1802–1813.
Centralt ämbetsverk som bokförde och redovisade arrendeinkomsterna från Generaltullarrendesocieteten, den halvprivata myndighet som tidvis under 1700-talet arrenderade sjö- och landtullarna av kronan. Generaltullarrendekontoret leddes av en revisionskommissarie.
Tre svenska bolag i privat eller delvis statlig ägo. Det första bolaget grundades 1726 på regeringens initiativ och övertog tullverkets uppgifter och arrenderade tullarna och accisuppbörden av kronan mot en viss årlig avgift. Kontraktet slöts först på tio år, men förlängdes i etapper fram till 1765, då kronan övertog verksamheten. Generaltullarrendesocieteten var verksam på nytt 1777–1782 och från 1803, mot att kronan fick en fjärdedel av tullintäkterna. För Finlands del bröts kontraktet när landet blev en del av ryska riket. Generaltullarrendesocieteten ersattes av en statlig generaltulldirektion, som tidigare också verkat under de perioder som Generaltullarrendesocieteten varit indragen (förutom 1773–1776 då Kammarkollegium ansvarade för tullväsendet). Generaltullarrendesocieteten leddes av ett fullmäktige, som bistods av ett kansli, medan Generaltullarrendekontoret bokförde och redovisade inkomsterna från generaltullarrendet.
Det fullmäktige som utgjorde Generaltullarrendesocietetens styrelse i Stockholm. Fullmäktige bestod 1729 av tretton ledamöter, med hovkanslern som ordförande, sedermera till 1765 av 24 fullmäktige, av vilka fyra ombud var utsedda av kronan, däribland ordföranden, och tre av var och en av städerna Göteborg, Malmö och Karlskrona. De övriga utsågs bland aktieägarna genom val som förrättades i Stockholm. Under åren 1777–1782 och 1803–1813 bestod styrelsen av mellan 14 och 16 fullmäktige, av vilka kronan utsåg fyra till fem, däribland ordföranden, som 1777–1782 kallades president.
Kansli i Stockholm som förberedde och expedierade ärenden till och från Generalarrendetullsocietetens fullmäktige. Kansliet förestods av en sekreterare, med biträde av en notarie, en kanslist och några kontrollörer som kallades aktorer. Under kansliet verkade också fyra aktorer som var förlagda till tullstationer på landsbygden.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och centralt ämbetsverk som under en överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Benämning på överdirektören för Generaltulldirektionen i Finland.
Titel på chefen för tullverket under 1600-talet. Vid stora sjötullen inrättades tjänsten 1636 med uppsikt över tullverket i Sverige och Finland, men inte i provinserna. Generaltullförvaltaren skulle upprätta en huvudbok över uppbörd och utgifter för de olika tullstationerna i riket, och den skulle sedan överlämnas till Kammarkollegium för revision. När Kommerskollegium inrättades 1651 blev generaltullförvaltaren en av dess ledamöter och allt fler uppgifter flyttades dit från Kammarkollegium. År 1676 bestämdes att alla ärenden gällande tullen skulle lyda under Kammarkollegium. Generaltullförvaltartjänsten utvidgades 1680 till att också omfatta licenterna i de baltiska och tyska provinserna. Tjänstetiteln ändrades 1686 till överdirektören vid stora sjötullen.
Samlande benämning på de två kontor som under ledning av var sin överdirektör skötte tullförvaltningen under den tid som tullväsendet förvaltades av Generaltullarrendesocieteten.
Benämning på Generaltulldirektionen i Finland.
Den sammanlagda debiteringen av skatter som gällde ett helt härad eller en stad. Häradsskrivaren eller stadskassören skulle årligen upprätta en uppbördsbok hemmansvis där varje mantalsskriven person upptogs med både lägenhetens och personernas avgifter. Uppbördsboken skulle godkännas av landshövdingen och tillställas kronofogden före uppbördsstämmorna.
Sammanskott av livsmedel, en skatt som bars upp för att proviantera någon som på ämbetets vägnar kom till trakten. Enligt Magnus Erikssons landslag hade kungen enbart rätt till gengärd i samband med eriksgata. I vissa delar av svenska riket omvandlades gengärden till en stående årlig skatt till kronan. Biskopen bar upp gengärd för sig och sitt följe vid kyrkoinvigning och visitation. År 1403 förbjöds ämbetsmän att pålägga gengärd, medan drottning Margareta behöll rätten till en sådan åtgärd för sig och Erik av Pommern. Personlig gengärd till kungen har belagts vid flera tillfällen under 1400-talet. I Finland var gengärderna en viktig del av skattebördan, och bönderna levererade livsmedel och foder till slotten för kungarnas gästning och till länsmans- och bolmansgårdarna för fogdarnas, domarnas och andra ämbetsmäns gästningar. För en gård var gengärden högst en tunna öl med tillhörande kost och foder.
Avgift som landbönderna under senmedeltiden och under 1500-talet betalade jordägaren vid sidan av avraden. Gengärden gällde både för frälsejord och för kyrkojord. Kronan började uppbära avgiften när kyrkogodsen indrogs på 1500-talet. Under 1500-talet användes uttrycket ofta i betydelsen ”avgift från landbojord”.
Benämning som är belagd i ett skyddsbrev för Skänninge kloster 1292. I brevet fritogs klostrets gods från sådana kungliga pålagor som gingärdslösen, mordgäld och ledungslama. Med gengärdslösen avsågs förmodligen en årlig avlösning från skyldigheten att lämna kungen gästning eller gengärd i natura.
Beteckning som innebar avlösning i pengar för fodring eller landböndernas gengärd. Uttrycket användes under 1400- och 1500-talen.
Måttenhet för skifte och skattläggning av hemman, ursprungligen den åkerareal som en tunna utsäde räckte till. Från 1634 var geometriskt tunnland ett siffermått som grundade sig på ägornas jordmån och marktyp. Under svenska tiden indelades det i grader och under autonoma tiden i klasser. Geometriskt tunnland motsvarade i praktiken ytmåttet tunnland (cirka 1/2 hektar) eller en 9 stänger bred och 18 stänger lång teg. Ett tunnland fastställdes aritmetiskt första gången 1634. Det förekom också geometrisk tum, geometriska steg, geometrisk aln och geometriskt kappland.
I Ryssland från och med 1775 anställd vid kameralhov och kretsräntekammare med uppgift att handha den konkreta hanteringen av myndighetens penningmedel. Geschworen rekryterades bland underofficerare i avsked. Geschworensysslor fanns i Gamla Finland vid kameralhovet och kretsräntkamrarna 1784–1797.
Mellanskillnaden mellan kronovärderingen i markegångstaxa och den i verkligheten erlagda skatten i persedlar enligt torgpriset. Gevinsten uppstod med de ökande priserna för spannmålen och tillföll kronan och indelningshavarna. Den redovisades inte i den kamerala bokföringen.
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för postgirorörelsen. Kontoret bestod av bokföringsbyrån och två underlydande postgiroexpeditioner.
Vid ett myntverk anställd person med uppgift att upphetta myntämnena före präglingen.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen.
Inristning som gjorts med något vasst föremål på mynt, men som inte tillhör den ursprungliga texten eller ornamentiken. Avsikten har exempelvis varit en prövning av myntets äkthet.
Under 1500-talet en skattekategori för samer i lappmarkerna.
Spannmål som utdelas som understöd, till exempel åt avlidna professorers änkor och barn.
Skuld, krav, fordran. Benämning på (betungande) skatt, pålaga, avgift till kronan eller inteckningsbesvär. Eftergift innebar efter 1778 erläggande av charta sigillata-rekognitionsavgift.
Intyg från domstol med uppgift om vilka inteckningar (panter) som belastar en viss fastighet. Beviset utfärdas av den underrätt (tings- eller rådstugurätt) där egendomen är belägen.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier. Innehavaren fick uppbära årlig ränta, kronotionde och saköre. De första grevskapen inrättades 1561. De indrogs till kronan genom reduktionen 1680. Från 1562 rätt att undanta tre av sätesgårdarna inom sitt grevskap från rusttjänst, från 1571 blev ett grevskapet ärftligt på ättens manslinje efter förstfödslorätt. Innehavaren fick uppbära: 1) årliga räntan, 2) kronotionden av hela eller av större eller mindre del av länet, 3) kungens andel i de sakören, som ådömdes såväl grevskapsbönderna som landbönderna på grevens eller grevinnans arv- och egna gods, samt 4) alla häradshövdingerättigheter inom länet, med vilket privilegium följde rättigheten att tillsätta häradshövdingen, dock inte domsrätt över grevskapet, 5) uppbära halva lilla tullen och en tredjedel av accisen i städerna, dock inte i nygrundade städer som efter 1651 fick grundas i stadslösa grevskap och som njöt skattefrihet i tio år. Grevskapsprivilegierna utökades ytterligare 1644, då största delen av skatterna från grevskapet tillföll greven ensamt. Grevskapet kunde förestås av änkan till den siste ättlingen av den grevliga manslinjen under hennes livstid.
Benämning som från senare delen av 1100-talet användes om mynt som motsvarade flera stycken av det dittills ensamt utgivna denarmyntet.
Avgift till stapelstad för diverse inkommande och utgående varor. Grundpenningarna utgick enligt en särskild taxa och fungerade som ersättning för begagnande av visst lastningsställe. De var en gammal avgift (kallades på en del ställen grundrensningspenningar) som ursprungligen uppbars som tomtöre för rätt till upplag på stadens mark. Grundpenningar betalades på 1800-talet i Åbo, Helsingfors, Viborg och Fredrikshamn. I Helsingfors betalades grundpenningar av främmande fartyg för upplagda trävaror så att för en tolft bräder betalades 1 kopek, för 1 bjälke 1½ kopek, för 100 stycken spiror 36 kopek, för ett par kvarnstenar 24 kopek, för skeppsankaren 6 till 12 kopek silver beroende på storleken. Stadens egna fartyg betalade hälften.
Avgift på rörelsen i städerna under 1600- och 1700-talet som användes till bestridande av kostnaden för mudderverk och annan grundrensning.
Administrativ ränta fastställd (årligen, senare halvårsvis) av Finlands Bank för beskattningen och bankernas utlåning. Grundräntan infördes 1867.
Samlande benämning på en till jordägaren årligen utgående avgift för nyttjanderätten till en osjälvständig jordlägenhet (jordskyld, arrende, avgift, tomthyra, tomtöre).
En av de två grundskatterna på jord, jordeboksräntan eller ordinarie räntan. Grundräntan infördes på 1600-talet och avskaffades 1924. Den beräknades efter fastighetens normala avkastning.
Beteckning för de skatter och skyldigheter som vilade på jorden, främst jordeboksräntan och mantalsräntan.
Tulltjänsteman som förestår gränsbevakningen vid Finlands gräns i öster och i norr.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med förra hälften av 1600-talet gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen med uppgift att genom patrullering förhindra olaga in- och utförsel av varor. I Ryssland motsvarades den av tullbevakningen. I Gamla Finland fanns en gränsriddarestat åtminstone från 1744 till 1785, då den ersattes av en tullbevakning.
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
Kollektivbenämning på tulltjänstemännen vid en gränstullstation.
Tullplats som var belägen vid gränsen och skötte uppbörden av gränstullavgifter. I det svenska riket fanns från och med förra hälften av 1600-talet tullplatser vid rikets västgräns. Efter freden i Nystad 1721 inrättades från och med 1724 gränstullkammare vid rikets östgräns. I Ryssland mellan 1754 och 1755 var gränstullkammare en benämning på tullanstalt för tullbehandlingen av varor vid rikets landgränser.
Till 1900-talet benämning på gränsöveruppsyningsman . Gränstullmästaren ansvarade för gränstullkammaren och dess personal. Han var underställd tullförvaltaren.
Avgift till kronan för rätt till höbärgning och bete på ödeshemman. Om ödehemmanet ingick i en rote, kunde gräsgälden också användas till den indelta soldatens underhåll.
Den avgift mäklare i Stockholm av ålder insamlade och som de från 1720 ålades att utkräva av såväl köpare som säljare. Avgiften användes som understöd åt mäklares fattiga änkor och omyndiga barn.
Delbetalning som överlämnades omedelbart i samband med en ekonomisk transaktion. I Sverige förekom benämningen enbart i de medeltida stadslagarna. I Magnus Erikssons stadslag användes gudspenning parallellt med fästepenning vid hushyra. Gudspenning kunde lämnas både vid köp av fast egendom och vid köp av lösegendom.
Det genom lag bestämda förhållandet mellan en viktenhet guld och myntets räkneenhet. Termen används också för att beteckna att landets huvudmynt är gjort av guld.
Den del av Gustav II Adolfs godsmassa som han 1624 donerade till Uppsala universitet. Godsen utgjorde ursprungligen en del av Gustav Vasas fasta egendom.
I Ryssland från och med 1775 chef (rangklass 6–8) för en av avdelningarna vid kameralhoven i generalguvernementen/ståthållarskapen, så även i Gamla Finland vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1811.
I Ryssland från och med 1775 allmän benämning på den expedition vid kameralhoven som ledde räkenskapsväsendet och räkenskapsrevisionen. I Gamla Finland fanns en sådan avdelning i guvernementet vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Kretsräntkamrarna lydde under guvernementsräntmästarens expedition.
Till ett gymnasium anslaget eller skänkt hemman vars avkastning uppbars av en gymnasielärare. Gymnasiehemmanen var skyldiga att erlägga bl.a. lagmans,- häradshövdinge- och tingsgästningspenningar.
Benämning på gymnasiernas och gymnasieväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla dem samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Extra avgift per mil utöver skjutslega för den som i stället för vanlig gästgivarskjuts beställde ridhäst eller häst och vagn.
Arbetsledare (inspektor, befallningsman, rättare) på en större lantgård, förvaltare på en lantgård (ofta kungsgård eller adelsgods och dylikt) eller person som ansvarade för skötseln av ett landbogods. Gårdsfogde var ursprungligen en benämning på kungsgårdarnas fogdar, som förvaltade kungsgårdar och bl.a. hade i uppgift att indriva kronans skatter. Gårdsfogden kunde också vara den ledande tjänstemannen i ett gårdsfögderi.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län. Fåglarna avlöstes med penningar i Åbo och i Kumogårdslän.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Gåvoskatt som enligt 1530-talets räkenskaper erlades av nötslagen i Viborgs län. I Åbo och Kumogårdslän avlöstes gåvopersedlarna med gåvopenningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Gåvoskatt som enligt skatteräkenskaperna från 1530-talet betalades av bolen i Åbo län. Gåvolamm ingick också bland gåvoskatterna från nötslagen i Viborgs län.
Skattetyp som enligt räkenskaperna på 1530-talet förekom i flera län i Finland. Gåvoskatterna omfattade många olika persedlar och penningar.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av fjärdingarna i Nyslotts län.
Skattepersedel som enligt 1530-talets räkenskaper ingick bland gåvoskatterna som erlades av nötslagen i Viborgs län.
Under svenska tiden och autonoma tiden ed som gäldenär måste avlägga vid domstol för att styrka riktigheten av ett konkursbos bouppteckning eller riktigheten i en (skriftlig) utredning över betalningssvårigheter som på sikt kunde överkommas med bättre ekonomisk förvaltning i stället för konkurs.
Skatt av tillfällig natur, för ett visst ändamål, som krig eller kröning, kungabarnens bröllop eller om kungen måste resa i rättsärenden. Fastän gärden ursprungligen var av tillfällig natur övergick den ofta senare till att bli permanent. Från och med 1600-talet kallades den också kontribution eller bevillning. Gärd var också en benämning på mantal i äldre författningar.
Under 1500-talet indelningsgrund för beskattningen på Åland. De skattskyldiga var indelade i 461 gärder och varje gärd erlade en gärdskatt. Skatten bestod av markgäldspenningar, höpenningar, malt, mjöl, fläsk, gäddor och smör.
Sedan 1500-talet förled i vissa ord om skattetal eller skatt, vanligen benämnt (ordinarie eller extraordinarie) gärd.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en ständig ränta också under 1800-talet.
Ursprungligen tillfällig skatt, senare del av ordinarie räntan i Gamla Finland, uppbördstitel i jordeboken. Gärdehömedlen uppbars i hö av frälsehemman.
Den skattebetalande enhet som gemensamt ansvarade för en viss kvantitet varor.
Enhet för skattläggning av jord, benämning på mantal i äldre författningar.
Person på landet som inte brukade ett hemman eller kronotorp och som försörjde sig på enklare hantverk. I stad var en gärningsman en person som inte hörde till borgana utan till den arbetande klassen och som försörjde sig på ett enkelt yrke. Gärningsmännen var efter 1773 befriade från alla personella utskylder så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Personlig skatt som erlades av hantverkare bosatta på landsbygden. Skatten infördes i hela riket 1604. År 1686 skulle skatten erläggas av skomakare och skräddare. Skattskyldigheten utsträcktes till smeder 1739, till trädgårdsmästare och murare 1756, glasmästare 1766 och svarvare 1817. År 1824 fick garvare, snickare, sadelmakare, hattmakare, krukmakare, hjulmakare, sämskmakare, urmakare och målare rätt att på vissa villkor också bosätta sig på landet, men de blev då skyldiga att också erlägga gärningsören. Intäkterna från gärningsörena tillföll kronan, men vissa städer, som Helsingfors från år 1752, hade rätt att uppbära gärningsörena inom ett visst område. Uppbörden av gärningsören upphörde 1879 då näringsfrihet infördes.
Särskilt för debitering av gärningsören uppgjord längd över sockenhantverkarna inom ett härad. Längden grundade sig på mantalslängderna.
Avgift som uttogs av varje hemmansinnehavare i ett härad i form av skyldighet att underhålla en gästgivargård. Avgiften var ovanlig i Finland. Gästgiverierna underhölls vanligen av de hemman på vilkas ägor de låg.
Kungens rätt till fritt uppehälle hos allmogen för sig och sin hird. Rätten var uråldrig och omnämndes 1267 när Gudhems kloster befriades från pålagan. I några landskapslagar omtalades rättigheten som gengärd. Ämbetsmännens rätt till fri gästning förbjöds 1403. Gästningen formaliserades på 1400-talet, och utgångspunkten blev allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring. I kameralia under 1500-talet blev gästning synonymt med fodring.
Några bestämmelser om landböndernas skyldigheter att lämna jordägaren gästning antingen i form av fodring eller gengärd har bevarats. På kyrkliga jordar krävdes i allmänhet gästning i form av gengärd.
Avgift till staden som en gäst måste betala efter sex veckors vistelse.
H
Edsvuren besiktningsman vid hallrätt i fabriksstad 1739–1846 som värderade, ibland också stämplade, silkes-, ull- och linnefabrikörers varor samt de hantverkares varor som inte hörde till ett skrå. ”Hallmästare” var också en titel på hantverksmästare, manufakturist eller fabrikör som under hallrättens översyn ägde frihet att utan skråtvång idka sin näring.
Kameral benämning på en mindre jordägare som betalade hälften av grundskatten till kronan.
Bonde som var skyldig att vid gästning utfordra hälften så mycket som en helbordsman.
Det bågtal som bestod av en gosse under 15 år. I Kemi beräknades bågtalet alltid vid nyår, och kronan krävde bågskattelax för hel och halv båge.
Kameral benämning på fartyg som erlade hälften av fyr- och lotsinrättningsavgiften till kronan. Hit hörde öppna båtar och skutor som var försedda med back, gångbord eller tvärbjälkar. De finska fartyg och båtar som hade ett djupgående på mindre än fyra fot var befriade från avgiften, likaså de fartyg, oberoende av storlek, som huvudsakligen fraktade järnmalm.
Äldre benämning på befrielse från tullavgifter som var anhängiga av handelsfartygens bestyckning. Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
Hälften av ett helkrokshemman.
Ogift same på 1500-talet som betalade hälften av skatten.
De bönder i Savolax på 1500-talet som hade mindre än fem skatteskinn, från 1816 de nybyggare som betalade endast hälften av kronotiondespannmålen.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar, fastslogs formellt 1602.
Bonde som innehade och betalade skatt för ett hemman som var skattlagt till ½ mantal. Benämningen förekom på 1600-talet. I riksdagsbeslut som fattades i början av 1600-talet kallades alla lägenheter som skattade mindre än 1 mantal för ”torp”.
I en bestämmelse från 1533 slogs fast att halv tull skulle erläggas av borgare som inte hade eget hus eller egen gård.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om torra varor. Träkärlet rymde 24 kannor. Måttet fastslogs formellt 1602.
Handling som uppgjordes i landskontoret över kronans ordinarie och extraordinarie medel samt räntor för sex månader.
Tjänsteman vid hallrätt som granskade stämplingarna på de trävaror som gick på export och import. De trävaror som kom från kronans skogar skulle vara stämplade med en särskild stämpelhammare (kronans eller konungens hammare) som var försedd med en upphöjd avgjutning av kronans märke.
Kronoskatt för stångjärnverk och ämneshamrar för smidesrättigheten, oavsett produktionens storlek. Skatten fastslogs 1696 till en procent av smidesrättigheten och höjdes 1803 till två procent för nyetablerade hamrar. Hammarskatten infördes i uppbördsboken.
Ständig ränta för stångjärnverk och ämneshamrar i en viss mängd av bruket framställt plattjärn och fyrkant fram till 1774, då skatten även fick utgå i penningar. Järnet levererades till städernas metallvågar, från 1781 senast den 1 juli, efter 1811 inom augusti månad. Från 1819 auktionerades skattejärnet ut till högstbjudande.
Enhet som utgjorde grunden för ledungsdistrikten. På basis av skeppsvistens sammansättning och ledungslamans storlek har man dragit slutsatsen att hamnan var åtta grundenheter, ursprungligen kanske tre eller sex. Antalet hamnar i de fornsvenska tolfterna motsvarade de senare kyrksocknarna har i allmänhet varit tre eller fyra och hamnan omfattade då fyra respektive tre bolbyar. Hamna förekom i de östsvenska landskapen. Om hamnans skyldighet att bidraga till ledungen stadgades i landskapslagarna. Skyldigheten bestod både av vapen, manskap och matvaror.
Avgift baserad på bruttodräktigheten, betalas när fartyget kommer i hamn.
Hamnkassör, ansvarade för stadens intäkter i hamnavgifter.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje läst eller lästetal. Motsats: hamnavgift för varor.
Tull i städer där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last.
Skatt som bestod av en liten mängd hampa. Den betalades i Finland på 1530-talet i Nyland och Savolax till slotten och i Tavastland till häradshövdingarna.
Handelsavgift som erlades i vissa städer enligt varierande praxis. I Torneå kallades ordinarie tolag tidigare för handelsgenant. Avgiften upptogs inte under 1800-talet. I Brahestad handelsgenant eller inrikestolag, förutom ordinarie tolag, enligt en viss taxa, vanligen för de till Sverige med inrikes skepp utskeppade varor.
Medhjälpare till magistraten, som vid handel bevakade kompaniernas och kronans behov och intressen.
Under svenska tiden konungens handkassa, en på hovstaten upptagen särskild post för personliga handpenningar som kungen – och också drottningen eller annan furstlig person – kunde använda fritt utan redovisningsskyldighet. Medlen inflöt från arv, gåvor, lån, försäljning och dylikt. Under autonoma tiden kejsarens handkassa bestående av finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition, huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp m.m., i likhet med det ryska gratifikationssystemet. Ur kejsarens handkassa kunde också bidrag utdelas ”sub secreto” ”för ett av Hans Majestät Kejsaren kändt behov”. Handkassan förvaltades av ministerstatssekreteraren. I vid bemärkelse: kontantkassa.
Person som idkar eller driver handel, köpman, senare även allmän yrkesbeteckning, särskilt om minuthandlare.
Penningmedel som utgör ersättning för handräckning.
Kraftig stegring i priset på varor eller kursen på värdepapper, i synnerhet vid börsaffärer. Motsats: baisse.
Den extra avgift som utkrävdes vid dråp på någon av kungens, eller, enligt vissa landskapslagar, också biskopens män. Hedersboten för dråp på kungens män tillföll kungen. Om en sven blev dräpt tillföll hedersboten den riddare som han hade tjänat. Avgiften varierade beroende på vem den dräpte hade tjänat. Ursprungligen utgick den endast vid ledung men i början av 1200-talet utvidgades den.
Kameralt begrepp som motsvarade mantalets ursprungliga betydelse. Helbonden betalade full grundskatt till kronan, i motsats till mindre jordägare som betalade hälften eller en fjärdedel.
Grundläggande medeltida skatteenhet. En helbåge var en man över femton år som förmådde spänna en båge och nedlägga ett villebråd.
Fartyg som hade tullfrihet i finska hamnar och kunde bevisa detta med ett helfrihetsbrev som utfärdats av sjötullskammare.
Äldre benämning på befrielse från tullavgifter som var anhängiga handelsfartygens bestyckning. Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
Till prästerskapet under reformationen till dess genomförande utgående naturaavgift vid viss helgdag
Till prästerskapet under reformationen till dess genomförande utgående naturaavgift vid viss helgdag.
Krono- eller skattebonde som innehade ett helgärdshemman och som skattade minst ett mantal.
Hemman som erlade en hel gärd och skattades för ett mantal, vilket innebar att hemmanet hade en viss storlek. I 1624 års riksdagsbeslut kallades alla lägenheter som var mindre än helgärdshemmanet för ”torp”.
Finansiell term för kronohemman som betalade skatt för helt hemman (eller helt mantal).
Finansiell term för skattehemman som betalade skatt för helt hemman (eller helt mantal).
Skatte- eller mantal i Savolax på 1500-talet, i det fall att det bestod av fem eller flera skatteskinn.
I en bestämmelse från 1533 slogs det fast att hel tull skulle avläggas av ”alla köpsvenner, svenska, tyska, danska, eller vad läs sälle som seglar”.
Under svenska tiden och autonoma tiden om regentens, senare kronans, rätt till arv efter utlänning och dött arv (danaarv), herrelöst gods eller gods som stipulerats att efter innehavarens död återgå till givaren (till exempel en förläning).
Lönens naturadel för vissa militärer under indelningsverket. Hemkall utbetalades av rotebönderna om soldaten eller båtsmannen saknade torp eller om soldattorpets avkastning var för liten.
Hemman som var skyldigt att upplåta spannmål eller andra naturapersedlar till en indelt soldat utan torp. Hemkallshemman skulle också erlägga bl.a. herredagspenningar och delta i durchtågs-, hålls- och kronoskjutsningar.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Om hemman som brukades under ett annat hemman, vilket stod för hemmanets räntor och andra utlagor; särskilt om hemman som var utan åbo och laglig bostadsbyggnad. Hörde vanligen till en stad eller ett säteri.
Kvotdel eller lott av delat (eller odelat) hemman. Innebar proportionella andelar i hemmanets förmåner och rättigheter (till exempel rätt till allmänning, oskiftad skog, gemensamt fiske).
Skatteförmedling på enskilt krono-, skatte- eller frälsehemman. Hemmansförmedlingen föregicks av en undersökning och godkändes av landshövdingen.
Delning av hemman i mindre delar så att andelarna i ägor, skattetal och allmänna avgifter (onera) proportionerades efter lotternas storlek. Hemmansklyvning skedde vanligen på grund av arvskifte eller försäljning. Hemmansklyvning förbjöds helt 1686. Den var tidvis tillåten eller helt förbjuden på krono- och skattejord. Förbudet var hävt under perioden 1747–1852. Frälsejord fick däremot klyvas. Klyvning fick ske efter myndigheternas prövning av jordens skattekapacitet, senare gick gränsen vid förmågan att försörja fem personer. Full frihet till hemmansklyvning infördes den 12 juni 1895 på över 5 hektar skattbar mark.
Ett hemmans kamerala jordnatur med de rättigheter och skyldigheter gentemot kronan som jordnaturen i fråga innebar. Hemmanen indelades enligt jordäganderätten i kronohemman, skattehemman och frälsehemman.
Av varje hemman utgående ordinarie skatter eller skyldigheter som landtågsgärden, byggnings-, slotts- och salpeterhjälpen, hjälpveden, boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar. Utgjorde en del av jordeboksräntan förutom i Kajana härad, Karelen och Viborgs län där denna ränta var ringa. Ursprungligen under Gustav II Adolfs och Christinas tid uppkommen skatt efter behov, ofta anslagen till något visst ändamål. Efterhand en ständig ränta, lika med den gamla jordeboksräntan. Beräknades efter hemman- och mantalet, i motsats till jordeboksräntan som utgick efter gamla skattetal (såsom öresland, oretal, skattmarker, näbbar, bågar och kor mm.).
Självständigt brukat hemman som beboddes och brukades av bonde med eget hushåll. Benämningen förekom i Norrland och Finland från 1737.
Antal mantal i en by eller skattepliktiga hemman.
Av hemmanet efter mantalet utgående ordinarie skatt eller skyldighet; benämning på mantalsränta från 1723.
Del av samfällighets skog som utskiftats till ett visst hemmans husbehov, vanligen invid gårdstomten eller huvudåkrarna.
De kostnader som en kommun fick genom att en fattigvårdstagare som vistades utanför kommunen sändes tillbaka till kommunen, under bestämmelserna om hemortsrätt. Staten stod för hemsändningskostnaderna ifall personen i fråga hade vistats på den andra orten i minst fyra år.
Uppbördsmans besök hos skattskyldig för att indriva obetalda skatter och restantier.
Under 1500-talet fram till början av 1900-talet, person som sålt eller överlåtit egendom och därför skulle garantera köparen tryggad rätt till det köpta.
Medel som var avsedda som arvoden åt bondeståndets riksdags- och lantdagsmän under svenska tiden och autonoma tiden. Herredagspenningarna började uppbäras 1644. År 1650 beslutades att alla som hade skattemannarättigheter, utom officerare och ryttare, skulle efter förmedlat mantal erlägga herredagspenningar. Efter 1766 uppbars penningarna av kronofogden och utbetalades till riksdagsmannen innan denne avreste.
Ersättning som den rätte ägaren till upphittat gods frivilligt erlägger eller enligt lag måste erlägga år upphittaren i samband med att han eller hon återfår godset.
Benämning på personell skatt som uppbars av hela befolkningen innan mantalspenningarna infördes. Hjonelagspenningar utgick 1609–1610 av alla invånare över 15 år (med undantag för de privilegierade som var befriade) till ett belopp på 6 mark för person av ofrälse stånd och 2 mark för person som tillhörde ridderskapet och adeln. Hjonelagspenningarna ersattes 1610 med en personskatt, som i sin tur 1611 ersattes med mantalspenningar.
Under medeltiden och fram till 1809 böndernas skyldighet att fungera som hjälpkarlar vid uppförandet och underhållet av kronans slott, gårdar och boställen. I områden med sådant byggnadsbestånd benämndes företeelsen från 1600-talet ”ordinarie dagsverke”. De äldre mantalsdagsverkena inlades på 1600-talet i grundräntan. Dessutom började indelningshavare på kungsgårdar och boställen kräva hjälpdagsverken av sina bönder. Åren 1756 och 1766 fastslogs att allmogen inte fick betungas av andra eller flera dagsverken och räntor än hemmanet var skattlagt för. Efter 1789 fastställdes inte längre nya dagsverken och de hävdvunna försvann så småningom genom avskrivningar eller förvandlades till kontanta avgifter. Uttrycket hjälpdagsverk användes också om den arbetsplikt som en lägenhetsinnehavare eller arrendator skulle utföra som en del av den årliga grundräntan till jordägaren.
Lokalt baserad skatt, exempelvis näver, ved eller honung, som uttogs av kronan för vissa speciella syften.
Jordområde som var indelat till understöd för militär stamrote. Innehavaren deltog i den effektiva roteringen i proportion till sin gårds bärförmåga och betalade sin andel (planpenningar) i stamrotens kostnad för torp, mulbete, gärdselfång och vedbrand åt soldaten.
Till mantalsräntan hörande småskatt som utgick i torv.
Till mantalsräntan hörande småskatt som utgick i ved. Hjälpved ingick ursprungligen i byggningshjälpen för underhållet av slott, kungsgårdar och fästningar. Den blev under 1600-talet en permanent del av jordeboksräntan som uppbars för kronans räkning vanligen av indelta hemman, på vissa håll även av frälsehemman.
Fond som samlade in de avgifter som skulle användas för ett hospital som grundats och underhölls av kronan.
Årlig skatt endast i Österbotten. Hospitalsfyrk uppbars årligen per rök av kronofogdarna och levererades till hospitalskassan för att bestrida kostnaderna för Kronoby hospital (grundat 1631), utöver de sakören som också tillföll dylika inrättningar. De till hospitalet levererade medlen redovisades till landskontoret.
Äldre kameral jordbruksfastighet som ägdes av eller vars avkastning var anslagen till offentligt sjukhus eller fattigvårdsinrättning. Hospitalshemmanen övertogs av staten när sjukhusväsendet och dess finansiering omorganiserades. Under senmedeltiden var de vanligen klostrens jordegendomar. Hospitalshemmanen tillföll vanligen hospitalen efter reformationen. Därefter tillkom de hospitalen genom köp och gåva, lagligt förvärv genom arv efter hospitalshjon som avlidit på inrättningen eller återgång av skatteförsålda hemman utan bördsrätt. År 1796 förbjöds all vidare försäljning av hospitalshemman.
Kassa som inom sitt distrikt uppbar medel för att underhålla och driva Själö och Kronoby hospital. Hospitalskassan förvaltades av hospitalsdirektionen med biträde av hospitalssysslomannen. Kvittenser över influtna medel redovisades till landskontoret.
Spannmålsavgift som användes till att bestrida kostnaderna för ett hospitals verksamhet och underhåll. Avgiften utgick från hospitalshemman och som hospitalstionde från andra hemman. Allmogen var efter 1668 skyldig att forsla spannmålen till den plats i lagsagan som landshövdingen hade utpekat. Tidigare hade detta varit hospitalets eget ansvar.
Del av kronotionde som tillföll sjuk- och fattigvårdsinrättningar.
Ledande tjänsteman vid hovkontoret, med huvudansvaret för räkenskaperna och hovets ekonomiförvaltning. Hovkamreren verkade som chef för hovkontorets övriga personal: hovkassör, hovbokhållare och kammarskrivare. Hovkamrer var även en titel utan motsvarande ämbete förlänad av kungen.
Tjänsteman vid Hovkontoret (1648–1850) som ansvarade för hovstatens kassa och kassaverksamhet, under hovkamrerarens översyn. År 1729 fanns en hovkassör upptagen på hovstaten.
Samlande benämning på det vid hovet tjänstgörande prästerskapet. Kleresiet ombildades 1613 och fick sina första stadgar 1645. Enligt dem var hovkleresiet en överhovpredikant och ett antal (ordinarie och extra ordinarie) hovpredikanter, vilka alla utnämndes av konungen och verkade under hovkonsistoriets översyn. Hovkleresiet hade turvis predikoskyldighet vid slottskapellet i Stockholm och rätt att omedelbart, utan kungligt förslag, söka regalt pastorat.
Skatt som hade anslagits åt hovrätt.
Kronan tillhörig, utarrenderad mark, där arrendeavgiften utgick i en viss kvantitet hö som gick till hovstallet.
Jordenhetsområde för kulten, rättsskipningen, förvaltningen och krigsväsendet i de uppländska folklanden. Hundaret var indelat i kvotdelar: hälfter, fjärdingar och åttingar. Det fanns också identitet mellan hundare och tolft. Normala åttingsindelade hundaren bestod av åtta tolfter. Enligt Upplandslagen skulle det i varje hundare finnas en hundarekyrka. Laga ledung var fyra skepp av varje hundare och ledungsdistriktet utrustade 96 vigermän samt fyra styrmän. I varje uppländskt hundare fanns också en huvudort, Tuna, där kult- och tingsplatsen var belägen. I början av medeltiden låg i allmänhet husabyn nära tunaorten.
Årlig skatt som erlades för innehavet av hund.
By som tillhörde en kung eller biskop. Husabyar är inte kända i Island och Finland, men nog i Sverige, Norge och Danmark. Husabyn uppkom antagligen på 600–900-talen. Husabyn var den gård där kungens visthus var belägna och som var byggd så att den kunde ta emot honom och hans följe. Husabyn kan också ha haft vissa militära uppgifter eftersom husabymannen i Trögd benämndes ”hövitsman”. Husabyns administrativa betydelse försvann under 1200-talet.
Bruk eller användning i hushållet eller hemmet, ursprungligen om frihet att producera och tillhandahålla privilegierade eller i övrigt skattereglerade ting (såsom brännvin, ved, jakt, fiske) eller om rätten att bedriva begränsad industri (såsom mjöl-, väder- och sågkvarn).
Av riksdagen införd skatt på spannmålsinförseln i städerna 1747–1810. Husbehovsaccisen ersatte skatten på bakugnar (de så kallade bakugnspenningarna). Adeln fick avdrag för konsumtionen i hushållet, beräknad till vissa tunnor per person.
Rätten att bränna brännvin i hemmet till husbehov. Brännvinsbränningen underkastades statlig kontroll 1638. Då infördes en avgift, vars storlek berodde på om brännvinsbränningen var avsedd för husbehov eller för försäljning. Under perioden 1718–1733 var husbehovsbränning förbjudet. År 1733 fick hushållen på nytt tillstånd att bränna brännvin mot en avgift för varje panna. År 1747 ändrades uppbörden och avgiftens storlek blev beroende av hemmanets storlek. År 1756 infördes ett tillfälligt förbud mot husbehovsbränning. År 1775 blev brännsvinsbränningen ett privilegium för kronan. Kronobränningen avskaffades 1787. Om en hemmansägare avsade sig rätten att bränna kunde hans rätt utarrenderas. År 1800 blev brännandet beroende av jordinnehav. Bestämmelserna gällde till 1865.
Kvarn avsedd för malning av säd till husbehov. Husbehovskvarnar fick efter 1580 inrättas bara på kronans eller adelns fastigheter. Efter 1748 och 1768 fick andra jordägare så småningom rätt att mot kvarnskatt hålla kvarn på sina ägor. Anläggandet av vattenkvarn krävde ibland en häradssyn. Väderkvarnar fick inrättas utan häradssyn. Husbehovskvarnar var skattefria åtminstone i slutet av 1700-talet. År 1829 bestämdes att väderkvarnar skulle befrias från skatt. Kvarnnäringen avreglerades under senare hälften av 1800-talet, och 1882 avskaffades kvarnskatten.
Av synerätt verkställd (regelbunden) besiktning av boställe eller fastighet, med hus, inhägnader och marker, som innehades av annan person än ägaren. Husesynerna indelades i av- och tillträdessyner samt ekonomisk besiktning. De verkställdes på kronohemman och prästboställen samt hos arrendatorer av skattehemman, efter 1681 också på frälselandbohemman. Vid tillfället upprättades ett lagligen giltigt syneinstrument, med vilket fastighetsägaren beviljades rätt att kräva ersättning av innehavaren eller där fastighetsägarens krav på reparationer eller nybyggnation (eventuellt mot viss ersättning av fastighetsägaren) fanns införda. Husesyn förrättades med laglig verkan i avsikt att undersöka huruvida innehavaren hade fullgjort sina skyldigheter enligt legobrevet om egendomens skötsel. Ekonomisk besiktning hölls vart tredje år eller vid behov på kronohemman av kronofogden eller länsmannen, i närvaro av två nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren åtgärda bristerna. Protokollet över syneförrättningen sändes till landshövdingen för kontroll och åtgärder vid behov. Ändring i synerättens beslut kunde fås genom besvär vid domstol. Husesyner på prästboställen verkställdes enligt husesynsordningen 1681 av häradshövdingen med hjälp av en utsocknes sockennämnd, i närvaro av ett konsistorieombud.
Protokoll över förrättad husesyn.
Förordning med föreskrifter om vad innehavare av annans fasta egendom skulle iaktta i avseende på underhåll och nybyggnad av husen och skötseln av ägorna. Husesynsordningen innehöll ytterligare kriterier som skulle iakttas vid bedömningen av huruvida brukaren uppfyllt sina åligganden (så kallad husesyn). Husesynsordningar utfärdades 1590, 1681, 1696 (för officerare), 1734 (för syner och besiktningar av boställen och skatte-, krono- och frälselandbohemman).
Magasinshyra. Enligt Magnus Erikssons stadslag måste gästande köpmän föra kläde, lärft, specerier och andra bärbara varor till klädeshuset, där försäljningen skulle ske. Inkomsterna från huslägan skulle delas mellan kungen och staden. I Stockholm fick staden ensam inkomsterna.
Huvudskatten på Åland år 1539. Husåkan utgjordes efter röktal, det vill säga mantalet av besuttna bönder (1539) eller antalet ägare av 100 marks jordvärde. Persedlarna i husåkan bestod av stockar, bräder, kol och ved, vilka tillsammans kunde lösas med fem öre. Dessutom tillkom fem dagsverken, som kunde lösas med en halv mark. Husåkan blev under 1500-talet över nästan hela Åland i praktiken en penningskatt. Undantag utgjorde Eckerö, Föglö och Kumlinge där det i stället för den egentliga husåkan erlades smör och gäddor i natura och endast dagsverken löstes med pengar.
Räkenskapsbok för överföringar från inventarieboken, memorialen eller kassaboken. Huvudboken visar resultatet av samtliga räkenskaper.
I den svenska kamerala bokföringen räkenskapsbok, där kronans inkomster och utgifter redovisades systematiskt för ett län. I Gamla Finland upprättades landsböcker enligt de svenska principerna från och med början av 1740-talet för provinserna, men inte för Viborgs guvernement som helhet.
Om olika slag av räkenskapsböcker som på grundval av andra dylika lämnade en samlad framställning av den ekonomiska förvaltningen (av något). Numera används begreppet företrädesvis om räkenskapsbok som, fördelad på olika konton, ger en överblick över alla tillgångar, skulder, inkomster och utgifter under en viss tid.
Den del av jordeboksräntan som vid skattläggning utgick i produkter av ortens huvudnäring, så kallade huvudräntepersedlar. Huvudräntan bestämdes länsvis.
Produkter av en orts huvudnäring eller de naturaprodukter som taxerades till det högsta värdet i jordeboken.
I 1540-talets språkbruk definierat som ”den huvudsakligaste skatten”. Benämningen är förhållandevis sällsynt i medeltida källor. Innebörden är oklar. De medeltida beläggen visar att ordet huvudskatt användes om den största delen av den årliga skatten och gärna om den del som utgick i pengar. Termen användes mera regelbundet i stiftssummarier och häradsräkenskaper under 1540-talet. I de flesta uppländska härader användes huvudskatt om de medeltida skattetitlar som tidigare hade benämnts vinterskatt och sommarskatt. Huvudskatt hade inte heller då någon fast kameral betydelse utan togs som en lämplig term när man sammanslog äldre skatter eller angav ett distrikts huvudsakliga skatteform. Huvudskatten uppgick i den term som i jordeböckerna redovisades i den årliga räntan. Senast i början av 1600-talet försvann uttrycket ur den kamerala terminologin.
Från 1200-talet uppburen engångsskatt för kyrkliga ändamål. Huvudtiondet utgick i en tiondedel av en bondes förmögenhet (inte bara jord) när en ny kyrka invigdes, när bonde ingick äktenskap eller ärvde sina föräldrar och som bot för en dödssynd (i kanonisk lag). Huvudtiondet avskaffades 1527. I stället infördes likstol. Huvudtionde torde sällan ha uppburits i Finland, mera regelbundet i Skara stift.
Pantsatt egendom som inte överlämnats i borgenärens besittning.
Lån mot säkerhet i fast egendom som förblir i gäldenärens ägo och där fordran säkerställs genom inteckning i egendomen. Hypotekslånen blev lagliga genom den Palmstruchska bankens privilegiebrev 1656. Då Sveriges riksbank grundades 1668 övertogs skyldigheten att låna till jordbruket av denna bank. Riksbanken måste dock tidvis starkt inskränka eller helt upphöra med långivningen varför man i riksdagen upprepade gånger i början av 1800-talet framställde förslag om inrättande av särskilda hypotekslåneanstalter för jordbruket. Då detta inte ledde till något resultat inrättades på enskilt initiativ lokala hypoteksföreningar.
När jorden i en by på lagens tid hade att erlägga en årlig ledungsskatt, som ursprungligen var en avlösning för skyldigheten att utgöra proviant till krigsfartygen.
Ett härads andel av de böter (sakören) som utmättes av allmän underrätt. Vanligen utgjorde häradsböterna en tredjedel av bötessumman (treskiftes). Före 1604 fördelades häradsböterna mellan häradshövdingen och kronofogden, därefter i tre lika stora delar (treskiftes) mellan häradshövdingen, häradsnämnden och häradet för vilket böterna utgjorde de huvudsakliga inkomsterna och deponerades i häradskistan.
Exekutiv tjänsteman i ett härad, också kallad tingsfogde, eller en kronofogde vars fögderi utgjorde ett härad. Häradsfogden ansvarade 1594–1682 för häradskistan och verkade (vid behov) som domare i ekonomiska mål. Ämbetet avskaffades 1682, varefter uppgiften överfördes på häradshövdingen, i hans frånvaro häradsdomaren. Häradsfogdar omnämns igen efter 1826 som tjänstebiträden till häradsskrivaren vid mantalsskrivningen, sedermera till självständighetstiden om föreståndare för häradets exekutionsverk, ifall uppgiften inte sköttes av länsmannen.
En fogdes verksamhetsområde som vanligen omfattade två till fyra härader och ibland var förenat med en gård eller ett slott. Praxis utvecklades under 1500-talet. Räkenskaperna uppgjordes årligen i kammaren av en kamrerare och kammarskrivare utgående från de räkenskaper och verifikationer som fogden hade haft med sig från sitt fögderi. Under hertig Johans tid redovisades räkenskaperna från hans hertigdöme i kammaren i Åbo.
Årlig avgift till häradshövdingen i form av andel av avkastningen från en fastighet som på grund av sin storlek, sitt värde eller annan omständighet hade förblivit en arrendegård. Dylika boställsräntor förekom också inom landsstaten, kyrkan och militären.
Skyldighet hos häradet att förse häradshövdingens hästar med foder på hans tingsresor. Termen användes även om den avgift som betalades i stället för den konkreta utfodringen. Avgiften utgick från och med medeltiden fram till 1600-talet.
Personell skatt inom finsk tingslag som utgick som en ersättning för befrielsen från att under ett dygn underhålla häradshövdingen och hans tjänare. Skatten avskaffades när tingsgästningskappar började tas ut från varje rök (matlag).
Skatt som infördes 1602 på landsbygden för att bestrida häradshövdingens kostnader, senare användes medlen också för andra ändamål. Räntan bars ursprungligen upp av häradshövdingen själv, under senare hälften av 1600-talet av hovrätten och efter 1778 av landshövdingen. Den var en ersättning för den medeltida domarepenningen. Beräkningsgrunden blev efter 1675 och 1683 en rök. Avgiften utgick av alla ofrälse hemmansinnehavare, torpare, mjölnare, hantverkare och andra med egen disk och duk.
Häradssigill. Sigillet användes åtminstone fr.o.m.1500-talet bl.a. till att, vid sidan av den eller de berörda tjänstemännens underskrift, bestyrka häradshandlingars riktighet, framför allt i fråga om domböcker och uppbördshandlingar som skulle granskas av högre instans.
Vid sidan av lantkommissarien, det vill säga kronofogden, ledande tjänsteman i lantkommissariaten i Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1812 med samma uppgifter som häradsskrivarna hade i den svenska länsförvaltningen, det vill säga förandet av lantkommissariatets räkenskapsböcker och skattelängder.
Spannmålsmått som användes för skatteuppbörden.
Viktmått som på 1500-talet användes för erläggande av skatter.
Allmän väg inom ett härad, som förbindelseled av mindre betydelse än landsväg. Enligt ett reglemente från 1735 var häradsvägen smalare och av sämre kvalitet. Marken för vägen avskildes före jordskiftet i byn. Häradsvägarna underhölls av häradsborna, enligt en av häradsrätten fastslagen underhållsskyldighet.
Bonde som fick kredit av en borgare för betalning av kronoskatterna och levererade sina produkter åt denne.
Skatteenhet på Åland under 1500-talet. Varje bonde betalade enligt egentligt mantal och inte enligt röktalet en halv spann korn. Endast en del av bönderna betalade i natura. På Kumlinge löste bönderna avgiften med penningar, på Eckerö ersattes den med samma kvantitet råg och på Föglö med spettfisk.
Medeltida mått på ett hemmans storlek i vissa landsdelar, ibland motsvarande mantalet. Måttet användes för beräkning av flera eller färre ränteprestationer, av vilka fodringsräntan för hästar, så kallad hästeståndsränta, var den viktigaste. Termen betecknade ibland även själva skyldigheten att utfodra kronans hästar (hästestånd).
Kronohemman vars ränta under indelningsverkets tid var anslagen till underhåll av kavalleriofficers hästar och rustning. Hästhemmanen utvaldes bland de bästa hemmanen.
Understöd för underhåll av transportmedel (häst). Postbönderna skulle efter 1646 föra posten till häst. Hästlega utgick till dem ursprungligen i natura, som frihet från dagsverken och skjutsningar. Från 1690-talet betalades hästlega alltid i penningar. I allmän betydelse användes termen om ersättning för lejd häst.
Avgift som rusthållare vid avsuttna kavalleriregementen betalade till kronan för befrielse från att hålla kavallerist med häst.
Höskatt i Österbotten 1731–1810. Skatten uppbars på viss tid av hela socknen för att underhålla en soldat ifall roten inte kunde fullgöra sina skyldigheter.
Benämning på uppbörden av personella och kontanta räntor på hösten. I praktiken frångick man höstuppbörden redan innan den avskaffades 1819. Bönderna hann sällan sälja skördeprodukterna innan uppbördsstämman hölls och saknade då kontanter för skatterna.
I
Tjänstefel bland uppbördsmän: svek, bedrägeri mot stat eller enskild. Allmänt: ondskefull handling, ogärning, illgärning, illdåd.
Beräknad vinst. Uttrycket förekommer huvudsakligen i fråga om varuförsäkring och innebär den vinst man beräknar kunna göra vid försäljning.
I vidsträckt mening offentlig myndighetsåtgärd genom vilken någon sätts i besittning av något, i inskränkt betydelse: den juridiska akt varigenom en fordringsägare sätts i besittning av en pant.
Ansökan om immission i jordfastighet, gods, inkomster eller tjänst eller om fastställande av äganderätt eller besittningsrätt.
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer, mantal och huruvida hemmanets skatt var kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Del av ett område där marken var så dåligt beskaffad att den inte hade något beskattningsvärde vid exempelvis jorddelning. Impediment skulle uteslutas vid bestämmandet av in- och avrösningsjordens areal för varje jordegendom. Impediment infördes av lantmätaren då denne upprättade handlingar och utmärktes också på lantmäterikartor.
Avgift som betalas vid import av varor över en landsgräns.
Oförytterlig, något som inte kan säljas eller bortskänkas.
Statligt avlöningssystem som baserade sig på naturahushållning. Inkomsterna från vissa gårdar avsattes som lön åt olika befattningshavare och militärer. Indelningsersättningarna indrogs under 1800-talet, då det blev möjligt att erlägga lönen i penningar direkt ur statsmedlen.
Åbo eller skattehemmansägare på indelt hemman. Indelningsbonden erlade sin årliga ränta till indelningshavaren.
Person som åtnjuter bidrag till lön genom att en viss eller vissa jordegendomar fick ansvaret (indelades till) att stå för den. Till indelningshavarna hörde till exempel präster, lärare och soldater.
Centralt ämbetsverk 1685–1795 som hade i uppgift att införa rusthållsinrättningen och att upprätta kontrakt mellan kronan och ägaren till ett skattehemman som utsetts till ett rusthåll.
Statsfinansiellt system som byggde på att ämbetsmän och tjänstinnehavare erhöll avlöning i form av kronans gods och hemmansräntor. Den del av indelningsverket som berörde militären kallades för det ständiga knekthållet och bestod av soldater och båtsmän som uppsattes genom rotering. I efterhand har man indelat systemet i ett äldre och ett yngre indelningsverk med Karl XI:s regeringsperiod som skiljelinje. Ordet togs i bruk under 1680-talet och infördes i regeringsformen 1720. Indelningsverket existerade i Sverige fram till början av 1900-talet. I Finland ersattes det militära indelningsverket, som under autonomin i princip kvarstått men inte tillämpats, 1879 av allmän värnplikt.
Den del av svenska armén som uppsattes genom rustning och rotering och som baserade sig på det militära indelningsverket. Den indelta armén, som fick en enhetligare organisation under 1630-talet, möjliggjorde en stående armé som var betydligt billigare för kronan än värvade trupper. Den indelta armén existerade i Sverige fram till början av 1900-talet, och även i Finland tillämpades systemet delvis fram till 1880-talet.
Hemman vars ränta var anslagen till lön åt en militär eller civil tjänsteman under indelningsverkets tid.
System för landskapsvis organisering och avlöning av ett bestående kavalleri, som byggde på att man delade bördan för rekrytering och kostnader. Både skatte- och kronohemman åtnjöt skattefrihet genom att sätta upp ett rusthåll med en ryttare och häst för kavalleriet. Rusthållarna rekryterades vanligen ur ett storbondeskikt. I de fall där rusthållets resurser var otillräckliga, fick så kallade augmentshemman bidra med räntor.
Kvarn som var belägen på ett rusthålls ägor. År 1686 befriades de kvarnar som funnits när rusthållet bildades från kvarnskatt. Missbruk ledde till att man 1802 skärpte kravet på att de kvarnar som inte funnits på rusthållsägorna 1686 skulle skattläggas.
Lön som en statlig tjänsteman uppbar direkt av skattebetalarna.Benämningen användes under senare delen av 1700-talet också om tjänstemans lön i form av boställe.
Periodisk prestation (in natura, arbete eller penningar) som innehavaren (landbo eller arrendator) av en jordegendom var skyldig att fullgöra till ägaren. Den gick till vissa (civila, militära eller kyrkliga) ämbetsmäns löner eller till allmännyttiga ändamål (till exempel hospital, arbetshus) enligt ett fastslaget indelningssystem. De indelta räntor som gick till militie- och landstaten eller rusthåll uppbars av kronofogden.
Avgifter som erläggs endast vid särskilda tillfällen och som tillfaller staten eller särskilda myndigheter, verk och inrättningar.
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
Benämning på den person till vilken växel eller annat värdepapper överlåts genom endossering.
De hemmansräntor som varit anslagna till de indelta regementena, befälets avlöning och andra behov, men som efter den sista indelningshavarens död har tillfallit kronan. De var hemman som gick under benämningar som lönings-, fördels-, beställnings-, häst-, överskotts-, uppfyllnings-, generalförrådskasse-, hemkalls- och frihemman.
I statsbudget och statsfinanser, ämbete, tjänst eller lön som föreslogs bli indragen.
Benämning på av regering beviljad frihet eller dispens från skatter och andra avgifter.
Avgift som 1862–1869 erlades av fartyg som seglade i hamn från öppen sjö utan att ta lots.
Äldre och villkorlig pantsättning av fastighet, gav i äldre svensk rätt pantägaren rätt till fastighetens inkomster mot avdrag på skulden och rätt att efter fatalietidens slut söka lagfart på fastigheten genom tre uppbud i underrätten, dock under förutsättning att det vidtagits en värdering av skuld och fordran, samt att pantägaren fullgjort sin skyldighet att till ägaren redovisa beloppet som översköt fordringsbeloppet. Företeelsen föll ur bruk 1730 genom införandet av inteckning, ett mycket snabbare och enklare sätt att vinna panträtt i fastighet.
Utmätning av lön, i 1734 års lag den åtgärd med vilken en borgenär blev berättigad att tills vidare få lyfta till exempel en tjänstemans lön eller pension för sina fordringar, utan särskilt bemyndigande för varje enskild transaktion. Införsel i lön avskaffades i Finland genom införandet av utsökningslagen 1895.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Bonde på ett hemman som inte var satt i mantal, i skattehänseende jämställd med husman; backstugusittare.
Person utan tjänsteplats eller egendom i fastighet (hus i staden, andel i ägor på landsbygden) som mot utfört arbete (eller dagsverke) bodde hos andra eller levde på fattigvården i egen stuga på annans ägor. Företeelsen var i princip olaglig och föranledde på 1600- och 1700-talet bl.a. tvångsåtgärder mot ”lusten att sätta sig inhyses” (krigstjänst eller tvång att uppta till exempel hantverk eller ödehemman). Arbetstvånget uppluckrades under 1800-talets lopp, då en bonde fick rätt att upplåta rum för inhysingar mot förhöjd fattigvårdsavgift, så kallad borgesförbindelse. En arbetslös inhysingsman eller -kvinna med egendom till ett värde av tre mark kunde dock helt lagligt bo inhyses, så han eller hon betalde en fastslagen del av mantalsskatten.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
Indriva utestående fordringar, motta betalning för dylika.
Att anmäla ett fartygs ankomst i hamn till tullkammaren och där förevisa fartygets märkrulla och övriga skeppshandlingar, som tjänade som grund för beräkningen av skeppsumgälder (lastpenningar samt fyr- och båkavgifter). Handlingarna förvarades i tullkammaren, tills hamnavgifterna var betalda. Inklareringen sköttes i allmänhet av en skeppsmäklare eller skeppsklarerare.
Skatt av personlig natur, där inkomsten är norm såväl för skyldigheten att erlägga skatt som för skattens storlek. Inkomstskatten indelas i allmän inkomstskatt, då all slags inkomst är underkastad beskattning och partiell inkomstskatt, då endast ett visst slags inkomst beskattas (till exempel löneinkomst, avkastning, räntor och annuiteter).
Kostnader för ständig eller tillfällig inkvartering av trupper och militär personal. Inkvarteringskostnaden föll sedan gammalt vanligen på borgerskapet i städerna, som ifall kronan inte ägde kvartershus i staden var skyldigt att ordna inkvartering mot ersättning i form av så kallad inkvarteringstolag och en ersättning ur ett under riksstatens fjärde huvudtitel uppfört årligt anslag för inkvarteringskostnader.
Ersättning som utbetalades åt sådant befäl och underbefäl i den indelta armén som saknade boställen, men som var berättigade till sådana. Ersättningen utbetalades av militieboställskassan.
Avgift som uppbars i städer som Åbo, Helsingfors, Ekenäs och Vasa för vissa varuslag som anlände dit eller som fraktades därifrån med fartyg. Med undantag för i Lovisa tillföll avgiften städerna. I Lovisa uppbars den för kronans räkning och tillföll Allmänna militiekassan. Inkvarteringstolaget var egentligen avsett som understöd för städernas inkvarteringsskyldighet. Lovisa var dock befriat från inkvarteringar och fick därför inte heller inkomsterna från inkvarteringstolag.
Hemman vars ägor odlades och brukades under ett annat hemman, utan att detta betalade några skatter och avgifter för hemmanet. Vanligen handlade det om ett obebyggt hemman som var för litet för att bära sig. Jordbruksområdet förblev utan skatt och ränta. Inläggning av hemman övervakades efter 1681 av kronofogdarna som fastställde åtgärden vid skattläggningen. Inläggning av hemman var efter 1724 också tillåtet då hemman lades under en stad, fästning eller andra publika inrättningar. Resultatet var i praktiken detsamma som vid förmedling.
Av vederbörande tullmyndighet på skeppares anmälan och uppgifter grundad officiell handling. Inlastningssedeln innehöll en regogörelse för det gods som fartyget skulle inlasta för utrikes sjöfart.
In- och utseglingsort med skyldighet att bistå, övervaka och förtulla handelsfartyg från och till utrikesort.
Tullstation på inloppsort. Systemet med inloppsstationer infördes genom 1636 års seglationsordning. Förtullningen skedde vid stationen. Syftet var att minska möjligheterna till smuggling vid segling genom skärgårdarna.
Tullkammare vid anlöpningshamn.
Från 1688 om den åtgärd då ett hemmans ägor sammanfördes under ett annat hemmans mantal, vanligen på grund av oförmåga att betala skatt. Antingen uteslöts det inlagda hemmanet helt ur ränteräkningen, eller så upphörde endast mantalet och skattskyldigheten (utskylder och besvär) överflyttades på det andra hemmanet. I vissa fall var inläggning jämförbart med hemmans förminskning, i andra fall med hemmans förmedling.
Skatt som under medeltiden uppbars till den nyvalde kungen när han första gången kom till ett landskap.
I naturligt tillstånd, avlöning i förnödenheter eller varor, så kallade persedlar.
I full prästskrud, i ämbetsdräkt. Uttrycket ansluter sig till de avgifter som det ordinarie prästerskapet fick uppbära som tjänsteförmån när de förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud. Rättigheten avskaffades i samband med prästerskapets lönereform 1886.
I Ryssland från och med 1719 vid hovrätter, provinskanslier och andra myndigheter existerande ”notariatsenheter” för registrering av överlåtelser av fast egendom och livegna, fordringar, kontrakt m.m. och för förande av register över dessa registreringar samt dessutom över tjänstefolk. En enhet av detta slag inrättades 1720 i anslutning till lantdomarkontoret i Viborg.
Statlig avgift som erlades i samband med att vissa rättshandlingar anhängiggjordes såsom lagfart, inteckning, senare också ansökan om patent, registrering av varumärke och aktiebolag m.m. Eftersom inregistreringen stämplades på handlingarna brukade avgiften även kallas stämpelavgift, sedermera stämpelskatt.
Benämning på en handelsavgift som uppbars i Brahestad efter viss taxa. Inrikestolag uppbars vanligen för de varor som utskeppades till Sverige med inhemska fartyg.
Odlad eller odlingsbar jord, term för beräkning av avkastningen på en tunna utsäde. Inrösningsjorden skulle fastställas före ett laga skifte. En del av dylik mark undantogs för skifteslagets gemensamma behov (som vägar och diken). Varje jordägare skulle få en någorlunda jämn blandning av sämre och bättre mark av såväl åker och äng, till en storlek som svarade mot hans andel i skifteslagets mantal.
Under autonoma tiden om avgift för resning av vademål eller besvärsmål vid hovrätt. Allmänt: avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid inskrivning i läroverk eller av gods som fraktades med järnvägen eller post som skulle försändas.
Samlande benämning på de interna pålagor och avgifter som uppbars av bönderna i en socken för vägunderhåll, underhåll av socknens allmänna byggnader och allmänningar, fattigvård och andra gemensamma uppgifter. Medlen administrerades av kyrkoherden biträdd av sexmännen och i samråd med sockenstämman och olika specialorgan för respektive uppgift.
I vissa län, till det ypperliga frälset hörande hemman som åtnjöt skattefrihet, så kallad insocknefrihet, inom stamgodsets (säteriets) hemsocken. Motsvarighet till rå- och rörshemman, vilka i län med insocknefrälse kallades utsockneshemman.
Särskilt, i synnerhet, speciellt, även: i reda pengar.
Tionderäknare, person som uppbar tiondet (till exempel häradsskrivare, kronofogde, sexman).
I Ryssland från och med 1700-talet benämning på ledande tjänstemän vid central-, regional- och lokalförvaltningen för flera förvaltningsgrenar. I Ryssland hade chefer vid regionala myndigheter eller andra ledande tjänstemän (ofta i rangklasserna 6–9) vid central- och regionalförvaltningen tämligen allmänt tjänstebenämningen inspektor. Inspektorsbeteckningarna i Ryssland hade dock ofta en specificerande förled som angav vilken förvaltningsorganisation tjänsten tillhörde. En del av beteckningarna saknade dock en sådan förled. Ospecificerade inspektorstjänster förekom även i Gamla Finland. Inspektor var benämningen på chef för tullkammare i Gamla Finland senast från och med 1744 sannolikt till 1754 samt på chefen för landtullens uppbördsorganisation. Vid Finländska revisionskommissionen var inspektor benämningen på ett varierande antal ledande lantmäteritjänstemän närmast under överlantmätaren. I det svenska förvaltningsspråket förekom på 1700-talet även tjänstebeteckningen inspektör, och det är inte alltid klart om den officiella beteckningen var inspektor eller inspektör. Under stora ofreden utgjorde inspektor benämning på den tjänsteman vid den ryska ockupationsförvaltningen som från och med 1717 stod i ledningen för tullförvaltningen i Åbo generalguvernement. Inspektorstjänsten vid tullen var förenad med guvernementskassörstjänsten.
Tjänsteman som övervakade mått- och viktväsendet i Finland under svenska tiden och som stod upptagen på Kammarkollegiums stat.
Tjänsteman inom bankinspektionsväsendet, som lydde under Finansministeriet. Inspektören var ensam handläggande och föredragande tjänsteman med ansvar för kontrollen av pantlåneanstalterna.
Situation när skulderna överstiger tillgångarna.
Sammantaget, sammanräknat, totalt.
Sedan 1868 offentlig registrering av fast egendom i jordregistret för att trygga andra i lag stadgade rättigheter än äganderätt, särskilt fordringar av diverse slag. Detta var ett utpräglat svensk-finskt garantisystem av medeltida ursprung. Inteckning kunde till 1730 också göras av lös egendom, ofta kallad införsel, därefter huvudsakligen av fast egendom förutom i specifika fall. Systemet utvidgades 1800 till att trygga också pant-, nyttjande-, avkomst- och servitutsrätt av fast egendom. Termen används också om själva protokollsutdraget över en inteckning vid domstol.
Den som innehar en inteckningsförmån.
Domstolsprotokoll som innehåller en anmärkning om inteckning.
Tillfälligt förordnad fogde som fungerade som ersättare för den ordinarie fogden då denne till exempel på grund av sjukdom var förhindrad att sköta sina uppgifter.
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
Under autonoma tiden om räknesätt för att beräkna räntan på ett visst kapital under givet antal år och med given procent, ränteberäkning, uträkning av ränta.
Avgift för personer som intogs på hospital. Avgiften gick till hospitalets så kallade medgiftskassa. Den betalades enligt landshövdingens beslut av anhöriga, i brist på sådana fördelades avgiften mellan staden, socknen och häradet.
Spannmål som med visst värde är upptagen i bouppteckning.
Under svenska tiden och autonoma tiden och fram till självständighetstiden om order, anvisning eller förbindelse om att få något utbetalat, utlämnat eller levererat. Termen användes också konkret om det brev eller dokument varigenom ordern skedde. I fråga om anvisning av penningtransaktion används vanligen termen assignation.
Järnsnidare, myntstämpelgravör, hantverkare som graverade de stämplar med vilka mynten slogs. Den tidigaste till namnet kända isensnidaren i Sverige var Gorius målare som 1538 erhöll betalning av myntverket.
I Ryssland från 1700-talet och även i Gamla Finland avgift som ändringssökande skulle erlägga när ändring i vissa typer av administrativa mål genom besvär skulle sökas hos Dirigerande senaten.
Rikets rättigheter. Under medeltiden var det viktigt att skilja mellan vad kungen hade rätt att disponera över av gods och inkomster i egenskap av kung och vad han hade som privatperson. Regalrätten fixerades i Europa i mitten av 1100-talet. I kröningsederna lovade sedan kungen att hålla rikets rättigheter intakta. Problemet aktualiserades i Sverige senast under Magnus Ladulås. Principen ledde i början av 1300-talet till reduktioner av gods som kommit från kronan. I Magnus Erikssons landslag kodifierades principen om kronans oavytterliga egendom.
J
Kassa för bestridande av utgifter för utrotande av rovdjur. Jaktkassor inrättades 1808 i varje län. Jaktkassan erhöll sina medel från böter och viten för olovlig jakt samt från varje härad som årligen erlade jaktavgift beräknad efter mantalet, mot befrielse från skyldigheten att bygga och underhålla varggårdar eller varggropar. Jaktkassan förvaltades av och indrevs under överjägmästarens översyn, i första rummet till inköp av varg- och rävsaxar, inrättande av rovdjursgropar och till utbetalning av skottpenningar.
Överordnad tulltjänsteman, vanligen befälhavare på en tulljakt, som sigillerade granskat och klarerat gods innan fartyget avreste och bevakade kusten så att inga skepp kom undan stora sjötullen. En dylik tjänst fanns 1729 i Helsingfors och i Fredrikshamn.
Bevis på jakträtt, vanligen även på inbetald jaktskatt.
Skatt som erlades av den som ville idka jakt. Syftet var att delvis bekosta jaktförvaltningen, kontrollera beståndet av matnyttigt villebråd samt främja rovdjursjakten.
Till prästerskapets avlöning uppburen tiondedel av jaktbytet, ställvis för sälfångst. Jakttiondet utgick under senare delen av 1600-talet endast i de nordligaste delarna av Österbotten och i Lappmarken.
Vanligen den högsta tjänstemannen på en tulljakt eller patrullbåt. Jaktuppsyningsmannen övervakade stora sjötullen och hade befogenhet att granska skepparens märkrulla och fartygets last. Han verkade under tullförvaltaren ursprungligen utan rätt att gå ombord på fartyg i öppen sjö eller i skärgården. Rätten att kräva att skeppare uppvisade sin märkrulla tillkom tullkammaren. Efter 1817 ökade kontrollbefogenheterna över utländska fartyg och fartyg som anlände från utrikes ort i öppen sjö. Ifall det fanns mer gods på fartyget än vad märkrullan angav kunde uppsyningsmannen på tulljakten beordra och beledsaga fartyget till närmaste packhus för att få godset granskat. Han var berättigad till dubbel lott av eventuella böter och värdet av den konfiskerade varan gentemot besättningen.
Avskiljande av en del av ett skattehemman till en lägenhet (tomt), utan att stomhemmanets mantal förändrades. Förfarandet hotade att undergräva egendomarnas möjlighet att betala skatt, varför förbud mot avsöndring av särskilt skattejord infördes i flera repriser (till exempel 1673, 1677 och 1734). Förbudet luckrades sedermera upp när det gällde anläggande av torp på skattejord.
Kronans eller kyrkans jordbruksfastigheter, som inte bara gav innehavaren en bostad utan också lön genom den inkomst som jordbruket gav. Jordbruksboställen fanns inom kyrkan sedan medeltiden, för vissa ämbets- och tjänstemän sedan 1500–1600-talet och för militären sedan 1680-talet. De indrogs (med undantag för inom kyrkan) efter 1809 då innehavaren dog.
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den ordinarie jordboken kallades också persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
Jordeboksränta utmätt i personligt arbete, infördes i jordeboken som en underavdelning till vanliga jordeboksräntan (spannmål, persedlar eller penningar).
Del av jordeboksräntan i Satakunta. Termen ”jordeboksko” var en enhet för vilken en viss smörmängd (1 mark) eller motsvarande penningsumma skulle erläggas.
Naturaprodukter från jord- och bergsbruk, boskapsskötsel samt fiske och annat näringsfång, vilka togs ut som statsskatt.
Skatter som infördes i jordeböckerna på 1500-talet med beteckningen ränta eller årlig ränta. I de nya länsvis upprättade jordeböckerna på 1600-talet sammanfördes de skatter som utgjordes enligt de gamla skattetalen under jordeboksräntan, eller ordinarie räntan, till skillnad från extraordinarie räntan eller mantalsräntan. Jordeboksräntan utgick med ett fast belopp från varje hemman. Termen jordeboksränta användes även i Gamla Finland.
Den tjänsteman som förde (jorde)bok över kungens arv och eget.
Bilaga till jordeboken som redogjorde för hur mycket av de olika slags persedlarna som uppbars av varje skatteehet inom ett visst område, vanligen en socken.
Indelningsgrund för olika jordbruksfastigheter med hänsyn dels till skattskyldighet beroende på äganderätt, dels till dispositionsrätt. Jorden indelades enligt jordnatur i krono-, skatte- och frälsejord. Kronojorden indelades ytterligare efter dispositionsrätten i allmän jordnatur (till exempel kungsgårdar, boställen för tjänstemän inom kyrka och stat, arrenderade kronoegendomar och kronoskogar) och i enskild ständig åborätt, som på vissa villkor kunde övergå i äganderätt. Exempelvis kunde nybyggen i kronoskogar efter fullgjorda byggnads- och odlingsskyldigheter övergå utan lösen från kronojord till skattejord, där innehavaren hade full äganderätt. Indelningen i jordnatur försvann när grundskatten förenhetligades.
Undersökning av en gårds värde för att rättvist bedöma hur mycket skatt som skulle betalas. Jordrannsakningen innefattade en utredning av fastighetens jordnatur, skatteförmåga, hävd och ägoförhållanden, med beaktande av förändringar genom byten, (skatte)förmedlingar m.m. Rannsakningen skulle förrättas av landshövdingen eller landskamreren, i närvaro av häradshövdingen eller någon annan av häradets tjänstemän. Jordrannsakning skulle efter 1729 alltid ske innan man upprättade en ny jordebok. I praktiken förrättades jordrannsakningar sporadiskt, vilket resulterade i ofullständiga jordeböcker. Under åren 1829–1830 förrättades på kejserligt beslut systematiska jordrannsakningar i varje socken av landshövdingen, landskamreren eller annat sakkunnigt ombud i närvaro av kronofogden och häradsskrivaren, prästerskapet och jordägarna. Syftet var att göra upp tillförlitliga jordeböcker för beskattningen och att bevaka kronans rätt till gods, räntor och andra förmåner.
Protokoll fört över en jordrannsakning. Jordrannsakningsprotokollet skulle stadfästas av häradsrätten på landsbygden och av rådstugurätten i staden.
Benämning på a) diverse avgifter på nyttjanderätt till jord, b) grundskatt på jord, c) nettoinkomst på avkastningen från en jordfastighet.
Avkastningsskatt som kunde utgå mycket summariskt efter exempelvis antalet husdjur eller kvantiteten utsäde. Jordskatten blev med tiden mycket ojämn eftersom adel och prästerskap fritogs. Den viktigaste jordskatten var tiondet. På 1840-talet förändrades beskattningen så att de olika skattepersedlarna ersattes av skatterubel. Efter 1864 förändrades skatteunderlaget gradvis mot inkomstbeskattning.
Benämning på den i allmänhet obetydliga avgift som staden uppbar av enskilda innehavare av stadsjord. Man fick inte full äganderätt till stadsjord, utan den innehades antingen på livstid eller genom ständig dispositionsrätt, vilken kunde överlåtas på annan person. Jordskylden kallades också ägopenningar, vretskatt, åkeravrad och åkerskatt.
Innehavare av jordtorp, som helt eller delvis betalade sin lega i dagsverken till huvudgårdens innehavare. Jordtorparen erlade mantalspenningar.
Dagbok eller förteckning, allmänt: tidning, tidskrift. Dokument för uppbärande av sjötullen: journalen upprättades av kontrollören och tullförvaltaren gemensamt och signerades av bägge. Av journalen framgick de tullpliktiga persedlarna samt själva uträkningen av tullavgiften och andra stadsuppburna umgälder.
Kronans rätt till en viss andel av det arv utländska arvingar ärvde, måste fastslås av domstol efter ansökan av arvingen innan arvet kunde skiftas. Avgiften erlades som sjättepenning såvida annat inte var beslutet länderna emellan. Jus detractus avskaffades mellan Sverige och Norge den 1/13 mars 1801, med de flesta andra europeiska länder mellan 1820 och 1832.
Från 1735 tjänsteman inom Justeringsverkets justeringsdistrikt. Justeraren godkände och stämplade mått, mål och vikter före mätning och vägning. Som justerare verkade ofta en lantmätare. Städerna fick själva utse sina justerare som sedan togs upp på Justeringsverkets stat. Under autonoma tiden förekom även edsvurna män med justeringsuppgifter i län där tjära producerades eller där insaltad fisk och insaltat kött fanns till salu.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål, mynt och vikter. Justering verkställdes endast av de justerare som var godkända av kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och rättelse av beslut eller protokoll.
Tjänsteman vid Justeringsverket, fram till 1892 vanligen länslantmätaren, som i justeringsdistrikten på landsbygden övervakade justerarna och deras redskap.
Av kronan eller staten fastställd taxa för mätning av mått, mål och vikter.
Bostad med tillhörande jord som var anslagen som en löneförmån åt tjänsteman inom justitiestaten, särskilt lagman och häradshövding. Bostället var av krononatur och åtföljde den tjänst det hade reserverats för. Det kunde antingen stå till indelningshavarens omedelbara disposition eller arrenderas på viss tid. Tidvis var bostället befriat från rotering.
Under svenska tiden om tjänsteman vid Generaltullstyrelsen som ansvarade för de rättegångsärenden som skulle skötas av denna.
Under 1700-talet förekommande samlande benämning på stad eller härad tillkommande andel i böter utmätta av domstol.
Skatt som var avsedd att uppbäras i Karelen 1776–1778 av varje hemman, såväl frälse- som kronohemman, för att upprätthålla en värvad jägarkår. Den uppbars i praktiken till 1806 och därefter tills dess att storskiftet blivit genomfört i socknen. Jägareskatten utgick i spannmål och penningar efter arvio rubeltalet.
Skriftlig handling som tillkännagav att Kgl. Maj:t hade beviljat tillstånd åt en gäldenär att för viss tid få anstånd med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser.
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av hammarskatt till kronan som utgick i en procent av det årliga smidet. Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.
Industriell tillverkning av varor av smidesjärn och gjutjärn, ofta även av stål. Ägaren hade rätt att anlägga särskilda ämneshammare för järnsmidet, efter föregången besiktning av ort och ställe. Järnmanufakturverken var inte pålagda någon skatt, eftersom denna redan uppburits av järnverken. Fram till 1766 var deras arbetare befriade från mantalspenningarna samt en del andra pålagor.
Under 1500-talet i järnprodukter utgående skatt från gård eller landskap i bergsbruksområden, särskilt i Bergslagen.
Skatt som utgick i järn. Enligt 1500-talets kamerala handlingar erlades järnskatt i järnproducerande trakter. Skatten erlades av bergsbruksidkare och av sådan arbetskraft som var registrerad som avgiftspliktig till något bergverk. Förmodligen började hemmansägarna och andra i järndistrikten redan på 1300-talet att få den gamla jordskattepålagan åtminstone delvis omvandlad till en produktionsskatt i järn.
Tjänstebeteckning för skrivare vid Järnvräkeriet som hade i uppgift att uppbära de järnpersedlar som under 1500- och 1600-talet tillföll kronan i form av järnskatt och järnränta.
Tull som betalades för järn och järnvaror som infördes till eller utfördes från landet.
Benämning på de utgifter och avgifter till kronan som utgick från vissa hemman och landskap under 1500-talet.
Statens ordinarie inkomst ur järnvägsverket.
K
Tullavgift införd 1772 per skålpund kaffe som importerades till Stockholm. Medlen användes till kyrkobygget i Adolf Fredriks församling och från 1775, när avgiften höjdes, till att underhålla kurhuset för veneriska sjukdomar. Kaffeavgiften utsträcktes 1776 till rikets alla stapelstäder och disponerades av huvudstadens polisväsende. Den avskaffades 1782.
Militiestaten tillkommande avgift av Kajana läns allmoge som ursprungligen hade gått till att bekosta lantkaptenens lön. Tjänsten indrogs efter 1809 då indelta armén avskaffades varefter skatten uppbars till kronan. Avgiften kom av att Kajana härad befriades från knektutskrivning 1681 mot att man åtog sig att ställa upp 150 soldater till Kajanaborgs fästning och betala knektfrihetsavgift per hemmansrök. Fästningen förstördes dock 1716 då manskapet ställdes under en lantkapten och avgiften började benämnas som sådan. Skatten kvarstod efter att ett kejserligt manifest 1810 fastslog att den gamla avgiften fortfarande skulle uppbäras av kronan.
Beräkning, överslag: handling som summariskt upplyste om förhållandet mellan kronans inkomster och utgifter och de disponibla tillgångarna. Kalkylen kunde uppgöras för ett år eller månadsvis. Avsikten var att skapa ett praktiskt hjälpmedel som sedan kunde utredas genom redovisningen.
Fridygn, dagar som var skattefria för gruvindustrin och bruken. Egentligen var de avsedda för de dagar när masugnen eldades och inte ännu producerade järn.
Grupp hemman som var i sämre skick än genomsnittet.
Benämning på allt som rörde statens finansväsen och förvaltning, särskilt angående fast egendom.
Avdelning vid ämbetsverk för utredning av ärenden rörande någon gren av finansförvaltningen.
Ämbetsexamen för kameral och finansrättslig tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799. Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen. Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden, senatens ekonomiedepartement och Allmänna revisionsrätten samt som landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-, politisk och ekonomisk lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes studentexamen och förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk för finansförvaltningen och med den förknippade uppgifter i ett ståthållarskap, senare i ett guvernement. Kameralhovet i Viborg verkade under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Under svenska tiden och autonoma tiden om de lagar som bestämde statens rätt till inkomster och prestationer. Termen användes också om medborgarnas förpliktelser att bidra till statens inkomster och om hur inkomsterna skulle fördelas, uppbäras, utgöras, förvaltas, användas och redovisas.
I Ryssland från och med 1775 medlem av kameralhovets kollegium (rangklass 6), kallades även endast råd av 6:e klassen. Denna tjänst fanns vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Hemman med jordeboksnummer, kameral taxeringsenhet eller mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera.
Arkiv under Kammarkollegium, grundat 1617 för att förvara och bevara alla kammarens och Kammarkollegiums handlingar, under ledning av en inspektor. Arkivet leddes till 1838 av en föreståndare kallad inspector archivi, därefter av en kamrerare, senare arkivarie.
Benämning på utskott som under frihetstiden tillsattes av ständerna för behandling av bl.a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning. Kammardeputationen kallades tidvis Kammar- och ekonomideputationen eller Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen.
Det förvaltningsorgan som skötte finanserna. Under Birger Magnussons tid blev kammaren i det kungliga brevmaterialet en central kassa för sådana inkomster som kungen själv uppbar. Unionen ändrade förhållandet. Erik av Pommern hade inte någon svensk central finansförvaltning. I Halmstadsöverenskommelsen stadgades att kungen skulle ha drätsel och kammarmästare i varje rike. Kammarens uppgift var att sköta den centrala kassan, förvara överskottsmedel och ombesörja räkenskapsgranskning. Senast 1524 fick kammaren en fastare organisation. I kammaren sköttes dels revisionen, dels inbetalning till och utbetalning från kassan. På 1540-talet indelades kammaren ytterligare i en räknekammare, en räntekammare och en varuhusorganisation.
Riksdagsutskott 1731–1772 för ärenden rörande kammarverket, lantbruket och dess binäringar, inrikeshandeln, skogsförvaltningen och lantmäteriet. Deputationen var i regel indelad i fyra underutskott, kammar-ekonomiutskottet, kommersutskottet, förordningsutskottet och räkenskapsutskottet. Vid frihetstidens sista riksdag (1771–1772) blev utskotten självständiga deputationer.
Det av Gustav Vasa skapade organet för finansförvaltningen, från början ett lokalt begrepp för den lokal där kungens och kronans medel mottogs och förvarades. Finansförvaltningen sköttes av kamrerare och kammarskrivare, men gränsen mot kansliet var oklar. År 1539 bildades ett kollektivt kammarråd. År 1541 konstituerades kammarrådet som det ledande organet. Kammarrådet hade fyra medlemmar. Kammaren stod i direkt kontakt med den lokala finansförvaltningen och dess uppgifter bestod av skattläggningar, uppsikt över och tillsättning av fogdar, räkenskapsgranskning, rannsakningar, finansplanering, uppgörande av skatter, administration av extra skatter, löneutbetalningar, militära utgifter och uppsikt över tullar. Kammaren var uppdelad i en räntekammare och en räknekammare. Organisationen förnyades med en ny kammarordning 1618.
Avdelning vid ämbetsverk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen hörande ärenden, särskilt uppbörd och skattläggning.
Avdelning som genom 1713 års kansliordning inrättades vid Kanslikollegium för att under ett ombudsråds ledning sköta redovisningen av statsinkomsterna och statsutgifter samt övervaka kronofogdarna. Kammarexpeditionen slogs 1719 samman med Handelsexpeditionen och bildade Inrikesexpeditionen, som inofficiellt fortsatte att kallas Kammarexpeditionen. Åren 1809–1840 verkade Kammarexpeditionen i Sverige på nytt som separat avdelning i Kunglig Majestäts kansli. I autonoma Finland fanns även en kammarexpedition vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Officiell titel, senare tjänstebeteckning för fiskal under svenska tiden i ”kammaren” eller Kammarkollegium, senare Kammarrevisionen, och under autonoma tiden vid Ekonomiedepartementets kammarexpedition, där han verkade som kronans åklagare i de ekonomiska mål som upptogs till (rättslig) behandling vid Kammarkollegium respektive Kammarrevisionen, senare Ekonomiedepartementet.
Åklagarämbete under prokuratorn grundat vid Ekonomiedepartementet 1811 för att bevaka kronans rätt i huvudsakligen ekonomiska mål, särskilt (skatte)balansmål. Kontoret indrogs 1857, i praktiken först när den sista innehavaren avgick 1863. Uppgifterna fördelades därefter på departementets andra kontor och revisionsrätten.
Under 1700-talet förekommande inofficiell titel för underordnad tjänsteman vid kameralt verk eller kameral avdelning vid ämbetsverk, i allmänhet motsvarande kammarförvant.
Kollegialt centralt ämbetsverk 1717/1721–1784 och 1797–1801, inrättat i S:t Petersburg men från och med 1728 huvudsakligen i Moskva, för skatteförvaltningen och främjandet av näringarna. Kammarkollegiet lydde under Dirigerande senaten. Ärendena rörande Livland, Estland och Gamla Finland handhades från och med 1730-talet av Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden, som dock var underställt Kammarkollegiet och Kammarkontoret.
Benämning på det äldsta centrala ämbetsverket i Sverige 1634–1812. Kammarkollegium hade i uppdrag att sköta finansförvaltningen, övervaka finansväsendet och fogdarna samt granska dessas och kollegiet underlydande organs redovisning. Det hette 1530–1634 Räkningekammaren eller Kortare kammaren, som blev kollegium redan på 1540-talet. Kammarkollegium leddes från 1602 av riksskattmästaren, efter 1684 av en president. Kollegiets tjänstemannastab var under 1700-talet den största av alla kollegiers. Ämbetsverket gavs cirka 1540 kollegial form, med fyra kammarråd och en kammarmästare som chef, även kallad överräknemästare. Från 1602 kallades chefen riksskattmästare och från och med 1684 president. Ämbetsuppgifterna utökades 1594 till att omfatta även kontroll över handel, bergsbruk, tullar och myntväsende samt tillsyn över kronans gods och rikets regalier. Kollegiet verkade som ensamt centrum för vården av rikets fasta egendom, drätsel och näringar fram till 1634, då en del av dessa uppgifter överfördes på Bergsamtet respektive Kommerskollegium, samt Statskontoret och Kammarrevisionen. Vid sidan av övervakningen av skatteuppbörden och bevakningen av kronans och kronogodsens intressen i kamerala ärenden tillkom under 1600-talet nya ansvarsområden i anslutning till kontrollen av lantadministrationen, länsväsendet och indelningsverket (för civila och ecklesiastiska tjänstemän) och till detta anslutna boställs- och tjänstetillsättningar. Därutöver föll frågor om jordägande (såsom byten, förpantningar, förmedlingar, avkortningar, avskrivningar och skatteköp) under Kammarkollegium.
(Förr vanlig) benämning på den räkenskapsförande avdelningen inom ett ämbetsverk (till exempel vid Lotsstyrelsen, Statskontoret, Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen) samt inom kungliga flottans civilstat.
Kamrerarkontor vid Senatens kammarexpedition, vilken med tiden benämndes Kammarkontoret. Kontorets viktigaste uppgift var att sköta förvaltningen och redovisningen av den allmänna uppbörden. Det hade också ansvaret för kronans gods, kronoskogar, parker och skattefrihet för nybyggare. Kammarkontoret gjorde upp senatens räkenskaper och granskade en stor del av dess räkenskaper innan de vidarebefordrades till revisionskontoret. Kammarkontoret bestod från 1809 av en kamrerare, senare av flera. Det drogs in samtidigt som Kammarexpeditionen den 8 november 1917.
Centralt ämbetsverk i S:t Petersburg från och med 1730-talet till 1798 för finansförvaltningen och främjandet av näringslivet i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Först 1762 fogades Finland till kontorets namn. Kontoret lydde under Dirigerande senaten och Kammarkollegiet, i praktiken under Kammarkontoret, tidvis även under andra centrala myndigheter. Dess egentliga uppgifter överfördes på 1780-talet på kameralhoven.
Avdelning vid Kammarkollegiet i S:t Petersburg 1728–1782, då Kammarkollegiet verkade i Moskva.
Chef för skattkammaren och ansvarig inför konungen och rådet. Kammarmästaren var cirka 1530–1602 den högsta kollegiala ämbetsmannen vid Räknekammaren, även kallad kortare kammaren, sedermera Kammarkollegium, som ansvarade för skatteuppbörden och rikets ekonomiförvaltning. Efter 1602 kallades han riksskattmästare.
Högre riksämbete som var kopplat till den konsoliderade kungamaktens ökade behov av förvaltningspersonal. En ”camerarius” omnämndes i ett gåvobrev 1310 vid sidan av drots och marsk. Då innehades posten av en politiskt aktiv stormannafraktion. År 1318 omnändes en ung politiskt oerfaren man som ”camerarius”. Ämbetet upphörde då att vara ett självständigt riksämbete och blev en av kungamakten beroende tjänst. Under Albrekt av Meklenburgs regering är ingen kammarmästare känd. I kungaförsäkran 1441 fastställdes att en kammarmästare skulle ingå i kungens hovstat. Under sturetiden var ingen kammarmästare verksam. Först 1525 tillsattes två kammarmästare. De var prästmän med en lägre tjänsteställning i finansförvaltningen. De måste betraktas som kungens personliga tjänare och inte som riksämbetsmän. Under 1540-talet planerades en kammarmästartjänst i ledningen för kammaren. Denne skulle representera den tekniska sakkunskapen och ha en underordnad ställning.
Reglemente eller instruktion som efter 1544 organiserade den centrala förvaltningen av landets finanser i (Räkne- eller Räkninge-)kammaren, efter 1618 i Kammarkollegium som till 1650-talet vanligen kallades riksens räknekammare.
Före 1684 om ämbetsman som närmast under (riks)skattmästaren eller som dennes ställföreträdare innehade ledningen för ”kammarens” (Kammarkollegiums) verksamhet. Efter 1684 blev kammarpresident en ämbetstitel för Kammarkollegiums chef, och ersattes 1723 med titeln president.
Finansreviderande organ med dömande funktion. Kammarrevisionen grundades i anslutning till Kammarkollegium 1618, och blev på 1650-talet en egen avdelning; besvärskammaren, revisionskammaren, kammarrätten. Den ombildades till självständigt ämbetsverk under Kammarkollegium 1695 kallat Kgl. Maj:ts och Riksens kammarrevision. Kammarrevisionen indrogs 1799. Under 1620–1650-talet ökade antalet kommissarier och assessorer som skötte det egentliga revisionsarbetet. Framkomna anmärkningar godkändes av kollegiet. Uppgifterna förändrades under 1680- och 1690-talen. År 1687 begränsades antalet ärenden som skulle avgöras in pleno.
Tjänsteman vid (Kgl. Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en), i ställning under advokatfiskalen och över bokhållaren, vilken övervakade kronans uppbördsmän och biträdde vid revisionen av kronans räkenskaper och beredningen av de rättegångsärenden som dessa föranledde. Tjänstebeteckningen ändrades 1799 till revisionskommissarie, i samband med att Kammarrevisionen ombildades till Kammarrätten.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under presidenten, tidvis också vicepresidenten, och över assessorerna.
Ledamot av (Kgl.Maj:ts och Riksens) Kammarrevision(en) 1696–1799, i ställning under kammarrevisionsråden.
Kollegial styrelse för Räknekammaren på 1530–1540-talen, även titel för ledamot av denna styrelse, vilken i ställning stod näst under riksskattmästaren. Kammarråden var valda ur riksrådens krets för att granska de offentliga räkenskaperna och leda den högsta praktisk-finansiella förvaltningen vid något av ämbetsverkets kontor. Ursprungligen var kammarråd en titel för en furstes närmaste ämbetsman och rådgivare. Sedermera blev kammarråd en hederstitel beviljad efter ansökan av republikens president.
Föregångare till Kammarkollegium (det senare inrättades 1634).
Centralt ämbetsverk 1799–1824 som övervakade finansförvaltningen och dess ämbets- och tjänstemän. Kammarrätten var dömande myndighet i tjänsteärenden och räkenskapsmål, besvärsmyndighet i skattemål, senare också i mål rörande fattigvård. Ursprungligen var den en avdelning inom Kammarkollegium som 1695 blev ett självständigt kollegium. Kammarrätten förestods av en president med ett visst antal kammarråd som bisittare och en eller flera revisionskommissarier. Den ersattes 1824 av Allmänna revisionsrätten.
En av sex ordinarie ämbetsmän i Kammarrättens styrelse 1799–1809. Kammarrättsråden utnämndes av Kgl. Maj:t.
I Gamla Finland tjänsteman vid Kamrerarkontoret 1721–1744.
Lägsta rangens tjänsteman i Kungliga kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa ämbetsverk (till exempel Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Sammanfattande benämning på alla de ärenden som var mål för Kammarkollegiums eller Kammarrättens handläggning, också samlande benämning för rikets drätsel i allmänhet.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen. Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
I Ryssland 1719–1727 myndighet i provinserna med ansvar för provinsens kassarörelse, övervakningen av de lokala skattemyndigheterna och tillvaratagandet av kronans ekonomiska intressen. I Gamla Finland bestående av Viborgs provins fanns 1721–1744 för finansförvaltningen en sådan myndighet, som där kallades landskontor och lydde under provinskansliet. Det efterträddes 1744 i Viborgs guvernement av provinsernas landskontor.
Under medeltiden och närmast efter reformationen, hemman som var anslaget åt en katolsk kanik för hans uppehälle. Kanikhemman fick enligt Västerås recess 1527 inte anslås utan konungens medgivande.
Mindre mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar (både torra och våta varor). Storleken på rymdmått fastslogs formellt i det äldre svenska måttsystemet 1737 och 1739 (särskilt i relation till andra måttenheter).
Avgift till ett kansli som lösen för utfärdade handlingar eller vid inlämnande av ansökningar m.m.
Tjänstebeteckning för bokhållaren vid Kunglig Majestäts kansli.
Avgift som erlades till ett kansli, ursprungligen Kungliga kansliet, som lösen för en därifrån utfärdad handling. Gebyr liksom sportler var anslagna till kanslitjänster för att öka tjänsteinnehavarens utkomst. Inkomsterna för avgiften tillföll delvis också vissa statliga allmänna ändamål som sjukhus och korrektionsinrättningar.
Genom prästerskapets lönereform 1922 infört lönepåslag för kyrkoherde, för att han skulle kunna anställa en kanslist eller sekreterare till pastorskansliet. Understödet fick utgöra högst 10 procent av kyrkoherdens lön. Termen användes också konkret om den tjänsteman som efter 1922 utförde kanslistuppgifter vid ett pastorskansli på sådana lönegrunder.
Kammarkollegiums kansli skapades i början av 1600-talet. Det var ett administrativt serviceorgan för hela kollegiet, men speciellt för riksskattmästare/president och kammarråd. Kammarordningen 1618 lämnade föreskrifter om kansliarbetet och nämnde en sekreterare och två referendarier. Kansliets uppgift var då att föredra och expediera de regeringsärenden avseende kronans inkomster som kammaren skulle sköta. Verksamheten inleddes förmodligen redan 1612 men protokoll finns från 1635, då föregångaren, Räknekammaren, definitivt blivit ett kollegium. Antalet lägre befattningshavare i kansliet växte efterhand: kopister, kansliskrivare (kanslister), rättegångsskrivare, notarier, aktuarie (från 1652/53), registrator (från 1661). Det ledde också till att kansliet fick underavdelningar: referendarie-, aktuarie- och registratorskontoren. Under den tid (1681–1711) som Kommerskollegium var sammanslaget med Kammarkollegium fungerade Kansliet för kommersärenden skilt från Kammarkansliet. Kammarkollegiums arbetsområde minskade när självständiga verk och kommissioner tillsattes för utförande av förmyndarräfsten och reduktionen. Vissa av Kammarkollegiums kontor fungerade då som utredande organ. När reduktionen inskränktes övertog Kammarkollegium de resterande uppgifterna, och för dessa bibehölls det i reduktionsdeputationen fungerande kansliet som kansli för reduktions-, likvidations- och bytesärenden (1717–1826). Detta var 1724–1747 underställt den då fungerande riksens ständers kommission för reduktions- och likvidationsverket. Kansliets verksamhet upphörde i Sverige 1879.
Samlande beteckning på ett kanslis personal, under svenska tiden särskilt personalen vid Kunglig Majestäts kansli och under autonoma tiden vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Privilegiebrev på kapning av främmande fartyg.
Person med privilegium att kapa främmande fartyg.
Konto i räkenskapernas huvudbok, anger förmögenheten och de förändringar den undergått under den period kontot avser.
Förteckning över förmögenhet. I länets årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans uppbörd och utgift.
Årlig räkenskapsbok för Viborgs provins 1731–1743 och för Viborgs guvernement 1744–1767 innehållande ett sammandrag av kronans inkomster och uppgifter i landsboken för Viborgs provins till 1744 samt därefter i landsböckerna för guvernementets provinser.
Plattskatt uträknad per huvud.
Domkapitels egendom, bestod av flera prebenden. De flesta kapitelgods indrogs under 1500-talet till kronan. Redan före den egentliga kyrkoreduktionen kom Gustav Vasa överens med biskopen och domkapitlet i Åbo om att inkomsterna från Nykorens prebende skulle dras in för en tid och användas för betalningen av statsskulden.
Ecklesiastiskt boställe för kaplan eller kapellpredikant i en kapellförsamling eller annexförsamling. Kaplansbolen indelades efter kyrkoreduktionen i gamla och nya kaplansbol. De äldre kaplansbolen tillkom vid reformationen genom att gamla klockarbol gjordes om till prästbol. De yngre bildades under Karl XI:s tid på kronohemman som anvisats för prästerskapet.
Kaplansboställe, särskilt med avseende på byggnaderna.
Till kaplan efter 1681 utgående årlig lön i spannmål, i en kapellförsamling som hade åtagit sig att avlöna honom. Kaplansräntan utgick i en fjärdedels tunna säd från varje helt och halvt hemman, efter 1766 också från kluvna hemman och från 1816 från nybyggen som betalade halvskatt till kronan. Fjärdedels gårdar och mindre gårdar än så betalade bara en åttondedels tunna säd.
Kaplansbol grundat under medeltiden på ett kyrkohemman som ett klockarbol, med samma skattefriheter som prästgårdarna. Kaplansstommen blev vid kyrkoreduktionen indelade till de nyinrättade kaplanstjänsterna som också innefattade klockarbefattningen. De var ursprungligen befriade bara från kronotionden, enligt prästprivilegierna 1723 från alla kronans besvär.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar om torra varor; rymdmått i det äldre svenska måttsystemet innehållande 4,58 liter eller 1/32 tunna och 5,4961 liter eller 1/30 tunna mellan 1809–1918. Måttet användes senare närmast vid torgförsäljning av potatis, numera som stor kappe motsvarande 5 liter och liten kappe motsvarande 2 liter.
Fraktavgift, fraktlön. Kapplaken fastslogs mellan redaren och fartygsbefälhavaren. Den utgjorde en viss procent (cirka 2–5) av bruttointäkten av ett fraktfartygs inkomster och en del av befälhavarens fasta lön.
Gammalt svenskt åkerytmått motsvarande 154,27 kvadratmeter eller 1/32 tunnland.
Titel, rang, grad. Varje tjänst medförde i princip en viss rang eller värdighet. Från och med 1680-talet kunde Kgl Maj:t bevilja en fullmakt åt en ämbets- eller tjänsteman som gav innehavaren rätt till en högre rangposition än den hans ordinarie ämbete eller tjänst motsvarade. Fullmakten gällde också i fråga om värdighet. Den påverkade dessutom storleken på de skatter och avgifter som den statligt anställda innehavaren skulle erlägga, exempelvis slottshjälpen.
Fond som uppbar årlig jägarskatt såväl av krono- som frälsehemman för försvarsverket i Karelen som efter 1739 inte byggde på rotering. Fonden inrättades 1776 på allmogens bevåg för uppställande av en jägartrupp. År 1788 föreslogs att man skulle inrätta ett frivilligt lantvärn, varvid de hemman som inte deltog skulle erlägga jägarskatten. Lantvärnet blev oförverkligat. År 1803 föreslogs roteringen bli införd i Karelen, vilket också misslyckades. År 1806 fastslogs jägareskatten tills storskiftet var slutfört.
Benämning på svenska mynt; benämning på de guldmynt som präglades i Stockholm 1606–1610 samt även på ett åren 1664–1755 av varierande värde och vikt präglat silvermynt, indelat i halvkarolin, karolin, dubbel karolin (daler karolin), fyrdubbel karolin (dukaton), samt ett silvermynt präglat endast 1718 (Goertz daler).
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Storleken på ett karpland var en yta som skulle besås av en karp spannmål, som i vissa delar av Finland var 1/3 och i andra 1/4 tunna. För ett karpland skulle erläggas ett öre penningar. Karpland är belagt år 1470.
Benämning på den inkomst kronan fick från försäljningen av stämplat papper, efter 1748 även för de tjänster, expeditioner, som skulle ske på stämplat papper oavsett om detta hade använts eller ej.
Försäljare av det stämplade papper som krävdes för utfärdande av vissa officiella dokument, till exempel lysning.
I sjöförsäkringssammanhang värdet av ett fartyg exklusive lasten.
Samling kontanta penningmedel med vilka en institution, ett ämbetsverk eller ett företag bestrider sina löpande utgifter; konkret den plats (skåp, låda eller kista) där dylika penningmedel förvaras. Termen används också om institution eller myndighet som är avsedd för att insamla och förvara penningmedel för något bestämt ändamål, i äldre tider ofta benämnd publik kassa (till exempel pensionskassa, fond).
Balans i kassan eller kassabrist.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
Räkenskapsbok över en kassas kontanta in- och utbetalningar. Inbetalningarna står på debetsidan, utbetalningarna på kreditsidan.
Penningmedel som anslagits för bestridande av utgifter inom statsförvaltningen eller i statens eller en kommuns affärsdrivande verk.
För kassainventering uppgjord förteckning över de under en viss tid gjorda in- och utbetalningarna.
Förstärkning av kassa, vanligen genom att man tillför mer penningmedel.
Skattmästare, kassör, person som förvaltar och ansvarar för en kassa, särskilt sådan som tillhör en institution, ett samfund eller en förening.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse.
Av förrättningsmännen underskriven förteckning över de vid inventering av en kassa företedda kontanta medlen och värdepappren. Inventariet innehöll ibland också en redogörelse för den avslutade räkenskapsperiodens kassarörelse.
Varje år av riksarkivarien förrättad inspektion av landsarkiv. Vid tillfället inventerades också kassan jämte kassaboken med dess intäkts- och utgiftskonton.
Dagbok över en kassas transaktioner, kassadagbok.
Exempelvis månadsförslag för ränteriuppbörden.
Tjänsteman vid Riksens ständers bank som hade överinseende över kassarörelsen.
Avdelning vid Riksens ständers bank under svenska tiden. Kassakommissariekontoret förestods av kassakommissarien.
Inom bokföringen, konto i kassa- eller huvudbok över en kassas inkomst- och utgiftsposter.
Kontor vid ämbetsverk, vilket har i uppgift att ta emot och kvittera kontanta medel som kommer in, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning fanns ett kassakontor som 1922 bytte namn till Huvudkassan i samband med att kontoret flyttades till en nyinrättad ekonomiavdelning. Vid Postsparbanken fanns från 1948 även ett kassakontor.
Kassakredit, av bank sedan 1800-talet mot lämnad säkerhet i regel för ett år beviljad rätt att, utan föregående insättning av valuta och utan uppsägning, dra checker på banken upp till ett visst belopp.
Räkning eller konto på kassakreditiv.
Kollektiv benämning på de tre tjänstemän som hade nyckel till ränterikassan och som alltid måste närvara vid landshövdingens månatliga inventarium av kassan. Kassamännen bekräftade gemensamt landskontorets transaktioner med sina underskrifter. Kassamännen utgjordes av landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken med en överkamrerare som avdelningschef ansvarade för bankens bokföring och kassarörelse.
Inkomst- eller utgiftspost i en kassabok.
Vid en bestämd tidpunkt inlämnad rapport över en kassas ställning eller förvaltning under en viss tidsperiod.
Bokföring av en kassas inkomst- och utgiftsposter. Konkret: om ett upprättat och eller avslutat (faktiskt) kassakonto, eller avskrift av ett dylikt.
Transportsedel, banksedel, riksgäldssedel, assignation eller anvisning på en kassa.
Systematiskt uppgjort offentligt och aktuellt register över fastigheterna i ett visst område och deras registerenheter. Registret uppger land- och vattenområdena samt hur stora de är och var de befinner sig. Kataster gjordes upp för beskattningen (jordeboken eller skattelängden). Sedermera användes benämningen fastighetsregister. Detta grundar sig på fastighetsboken.
Garantiåtagande, säkerhet eller borgen bl.a. för att sköta en tjänst, under 1600–1800-talen t.ex. kronofogde- och postmästarbefattningar och vissa andra kamerala tjänster.
Borgensman, borgesman: en som gått i borgen för någon eller ställt säkerhet för något.
Skrift genom vilken någon iklär sig borgensansvar.
Summa som man lämnar som säkerhet för något.
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Savolax. Den ersatte de väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Skatt i Savolax som utgick i korn i stället för i färdebåtar. Den omnämndes i en skatteundervisning 1539. Den utgick efter fjärdingstal och varje fjärding erlade två pund korn. Den utgjorde avlösning för en äldre skatt i båtar. Belägg på en dylik från 1400-talet förekom i Åbotrakten och vid Viborg. På 1420-talet användes ”kafus” som vaktfartyg för att kontrollera trafiken mellan Bottniska viken och Reval.
Äldre beteckning för att gå i borgen för någon, ställa säkerhet för något. I Finland också i betydelsen fullgöra ekonomiska skyldigheter.
Kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
Skrivare som upprättade så kallade kegenregister, ett kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
Finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition. Kassan förvaltades av ministerstatssekreteraren och användes huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp, gratifikationer åt finska undersåtar och i Ryssland tjänstgörande finska officerare m.m. Bidrag kunde även utdelas ”sub secreto” för ett av ”Hans Majestät Kejsaren känt behov”.
Penningskatt som betalades av det medeltida pälsverksskattedistriktet i Finland åt biskopen eller kronan. Avgiften ersatte en gammal skinnskatt. Den omtalas i skatteundervisningarna från 1500-talet från Övre Satakunta, Tavastland, Karelen, Savolax och Österbotten. Avgifterna betalades förmodligen i samband med vintertingen. I Övre Satakunta betalades kiltispenningar enligt kroktal. I Savolax betalades ½ öre för helskatt. I finska Sydösterbotten erlades kiltispenningar åt biskopen, 1 öre för varje pundland åker. I Kemi socken i norra Österbotten betalades kiltispenningar enligt bågtal.
Penningskatt som erlades i stora delar av Finland som ersättning för gåvoharar och -fåglar och delvis också för kipsiskorn. Under 1500-talet förekom benämningen kipsispenningar enbart i Tavastland, men samma skatt uppbars också i andra landskap. Under medeltiden erhöll slottsfogden denna skatt. Han uppbar skattehararna eller -fåglarna antingen på slottet eller vid vintertinget.
Handling som tillkommit i samband med revision av fogdarnas räkenskaper och som följd av lokala undersökningar. Klagomålen gällde inte bara fogdar utan också adelsmäns försök att lägga under sig böndernas jord. Också register över rannsakningar, rättegångshandlingar och lokala rannsakningar ingår. Klagomålsregister uppgjordes från 1550-talet till 1620-talet.
Redovisning (i form av en uträkning) av erlagda passpenningar för fartyg och över sportler som tillhörde expeditionen.
Handling som användes vid exportförtullning. När tullen erlagts i stapelstaden fick varorna lastas, varefter fartyget seglade till inloppsstationen där man måste uppvisa ett klareringspass (utfärdat i stapelstaden).
I förskott utbetalt anslag till en person för anskaffning av utrustning för en sjökommendering, från 1700-talet även benämning på ett anslag för ett officiellt sändebud för anskaffning av utrustning (till exempel möbler) för att värdigt kunna representera sitt land.
Obestridbar skuldförbindelse.
Indelning av åkerjord, svedjemark, ängar och skog i klasser för beräkning av geometriskt tunnland. Indelningen användes i den viborgska skattläggningsmetoden.
Benämning på graderingslängd i Viborgs län 1844–1816.
Skatt för vars betalning de skattskyldiga indelas i klasser och dessa eventuellt i underavdelningar. Därefter ska alla inom samma klass eller underavdelning utgöra lika mycket i skatt eller åtminstone skatta efter samma grund. Ursprungligen utgick man vid indelningen från skillnaden mellan olika samhällsklasser eller yrken, varvid skatten i allmänhet sattes högre för de genomsnittligt sett bättre situerade klasserna eller yrkena, men efter hand beaktades särskilt de ekonomiska villkoren för varje skattdragande. Klass-skatterna har förmedlat övergången mellan de personella skatterna, som betalas lika av varje skattdragande och inkomstskatten, som utgår i förhållande till vars och ens inkomst.
I räkenskaperna använt begrepp som utgjorde summan av det värde som skatterna för prästerskapets boställen i jordeboken skulle ha utgjort, om de skulle ha erlagt dem och inte varit befriade.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästboställe, förekom under 1800-talet.
Beteckning i jordeboken på gammalt klockarboställe som efter reformationen anslogs till boställe åt lägre präster: kaplaner, senare också adjunkter.
Avgift som ursprungligen erlades av allmogen för klockarens underhåll. Skatten indrogs till kronan på 1500-talet. I Österbotten betalades den både i penningar och i spannmål.
Typ av myntprägling där avslaget gjorts på en osedvanligt tjock platta.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av bärbara varor som bl.a. kläde, lärft och specerier försiggick. Gästande köpmän måste enligt Magnus Erikssons stadslag föra sina varor till klädeshuset från försäljning. Köpmännen skulle för förvaringen erlägga magasinshyra.
Förkortning för kopparmynt.
Skatt som erlades av stadgehemman och frälsebönder på Åland på 1500-talet. Avgiften var avsedd för att bidra till underhållet av fogdens hästar.
Avgift för befrielse från knekthåll.
Avgift för befrielse från rotering vid Österbottens regemente. Avgiften uppbars av de rotar som var större än 1 ½ jordeboksmantal. Avgiften, som uppbars för det överskridande mantalet, infördes 1804. Efter 1810 gick avkastningen till Allmänna militiekassan. Fram till 1830 uppbars avgiften av regementsskrivarna, därefter av kronofogdarna.
Skatt på befrielse från knekthåll. Den utgick i Kajana län 1683–1796, i Österbotten 1696–1731 och från och med 1804.
Kassa som bildades (i regel vid ständiga knekt- och båtsmanshållets införande) bland rotehållarna på vissa orter för att bereda lättnad vid avlöning av knekt samt för att vid behov kunna understöda svaga rotar.
Spannmål som av kronotionden anvisats till understöd vid roteringen på vissa orter. Knekttunnspannmålen bestod vanligen av en tunna för var rote, ibland även av två tunnor.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Tjänsteman vid kollegialt ämbetsverk som ansvarade för räkenskapsföringen och, i mera begränsad utsträckning, den ekonomiska förvaltningen. Kollegiekamreren förestod ofta en särskild räkenskapsavdelning kallad kamrerarkontor, kammarkontor eller kameral byrå.
Penninginsamling i en församling, för välgörande ändamål. Ändamålet skulle efter 1693 fastställas av regenten. Under 1900-talet blev kollekten ett sammanskott av frivilliga penninggåvor som uppbars vid allmän gudstjänst. Ändamålet kunde vara kyrkligt eller välgörande. Det fastslogs på förhand av församlingen, stiftet eller kyrkomötet. Efter gudstjänstens slut räknades kollektmedlen, och summan skrevs upp i almanackan eller i en särskild bok som fanns till påseende i sakristian. Från och med 1808 skulle summorna sammanställas i en särskild förteckning som årligen skickades till domkapitlet.
De penningmedel för allmänna ändamål som samlades in under gudstjänsterna i kyrkorna. Ändamålet kungjordes från predikstolen, och kollektmedlen övervakades av kyrkoherden i samråd med sexmännen. Kollektmedlen sändes till konsistorienotarien tillsammans med en reversal och ett sammandrag över medlen som uppburits i prosteriet.
Stipendium för medellösa studerande vid universitet (Kungliga akademien i Åbo, från och med 1828 Alexandersuniversitetet i Helsingfors). Kollektstipendierna finansierades genom de kollekter som under svenska tiden från och med 1693, under autonoma tiden från och med 1811, uppbars i kyrkorna, ursprungligen på apostla- och gengångardagarna, från autonoma tiden under elva högmässor per år. Kollektstipendier förekom förmodligen redan under medeltiden och omnämns bl.a. i prästmöteshandlingar och biskopliga konstitutioner från 1500-talet.
Skattmått använt i Savolax på 1500-talet. En kolmas var en sjättedels spann, liksom spannen var en sjättedels pund. Tolv pund utgjorde en läst.
Till jordeboksräntan hörande grundskatt som erlades i träkol. Den förekom i Bergslagen och kringliggande skogstrakter. I Dalarna lämnade allmogen enligt ett med Karl IX 1609 ingånget kontrakt 24 stigar kol av varje helt gärdemantal.
Enligt kanonisk rätt, ett kyrkligt beneficium som stod under interimistisk förvaltning och vars inkomster huvudsakligen uppbars av en lekman. Senare användes ”kommenderi” i betydelsen ett gods, ett län, som tillhörde en (andlig) riddarorden och som lämnades åt en ordensriddare att innehas. År 1774 testamenterades ett par fideikommisser i Sverige åt konungen för att under vissa förutsättningar överlämnas som kommenderier.
Ledamot av Kommerskollegium, i ställning under kommerseråden.
Tjänsteman eller tillfällig uppdragsinnehavare vid en särskild avdelning i Kammarkollegium från 1662 som agerade som statens ombud när det gällde att övervaka redovisningen och revideringen av förvaltningsmyndigheters och ämbetsmäns räkenskaper.
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Kommunalmedlemmarnas beskattning för kommunens behov. Den kommunala beskattningen har övervägande varit av direkt natur. Under medeltiden utvecklades den lokala beskattningen genom avgifter åt kyrkan och prästerskapet såsom kyrkliga byggnadsbesvär, biskopsgengärd, tionde, avgifter av icke tiondeskyldiga, penningoffer, matskott och klockarlön. På det världsliga området fanns liten sockenbeskattning. Huvudsakligen förekom avgifter för rättskipning och uttaxering av gemensamma böter, företrädesvis besvär, som väg- och brobyggnadsskyldighet, skallgångsplikt, skyldighet att hålla varggård och vargnät. Gränsen mellan de kommunala besvären och de allmänna, eller statsbesvären, var ofta svävande, till exempel skjutsningsbesväret. Särskilda behov föranledde inom städerna särskilda besvär, exempelvis skyldighet till brandvakt. Reformationen påverkade sockenbeskattningen, framför allt genom att större delen av tionden indrogs till kronan. De kommunala besvären reglerades i 1734 års lag. Nya avgifter och besvär hade tillkommit och skulle fortsättningsvis tillkomma för fattigvård, skolväsen, sjukvård, tingshus och häradsfängelse, rådstugor i städerna, fjärdingsmansbestyr och gaturenhållning i städerna.
Person i kommunal tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Skatt som en kommun hade rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
Socken som erlade kommunitetstionde till kommunitetet vid Uppsala universitet.
Tiondespannmål som av vissa socknar erlades till kommunitetet i Uppsala.
Kameral avgift som på 1500-talet erlades i vissa socknar. Under senare delen av 1500-talet betalade bönderna i Österbotten som komålssmör ett skålpund av var ko.
Rättslig ordning beträffande vissa slags företag vilken innebär att drivandet av verksamheten gjorts beroende av särskilt beviljad koncession.
Indragning av privat egendom till kronan utan ersättning. Konfiskering av egendom skedde efter vanligen efter majestätsbrott och brott som på något sätt berörde statens inkomster. De konfiskerade varorna såldes på auktion, och de influtna penningarna fördelades mellan kronan och angivaren, så att angivaren fick mellan en och två tredjedelar av den konfiskerade varans värde. Detta skedde vid reglementsöverträdelser gällande till exempel olovlig sjöfart (1724), landsköp (1774), översmide (1807), olovlig salusågning (1805), olaglig malning (1805), olovlig brännvinsbränning (1801), lurendrejeri och tullförsnillning (1799), samt brott mot polisförfattningarna, exempelvis olovligt spel och dobbel där insatserna konfiskerades.
En skuldförbindelses (ett obligationsförhållandes) upphörande genom att borgenär och gäldenär blir samma person, till exempel om endera dör och ärvs av den andre.
Årlig utskyld till staten vilken var pålagd prästerskapet i Blekinge och Halland. I Halland var kongsskatt dessutom, jämte matskott, en underavdelning till mantalsräntan, eller, som den där kallades, terminsskatten, och således en grundränta. Slutligen var kongsskatt, eller trögskatt (av ”trög”, ett skattemått i orten), jämte rotskatt, eller knektpenningar, provinsen Härjedalens enda grundskatt.
Det rättsliga förfarande som ska fördela en förmögenhetsmassa mellan flera personer som söker gottgörelse för sina fordringar. Konkursen är en exekution i en persons samtliga tillgångar till förmån för hans samtliga borgenärer. För att konkurs ska kunna uppstå, förutsätts att borgenärerna är flera. Om det endast finns en borgenär kan han anlita exekution (utmätning) och söka betalning ur tillgångarna. I det fall att skulderna övergår tillgångarna kan konkurs bli aktuellt också då det bara finns en borgenär. Konkurs kan från gäldenärens sida vara antingen tvungen eller frivillig.
Benämning på allmän domstol när den handlägger ett föreliggande konkursärende.
Redovisning över en konkurs eller ett konkursbo.
Förfarande som syftar till att åstadkomma en rättvis fördelning av en till konkurs avträdd förmögenhet mellan de därtill berättigade borgenärerna. begreppet används också om den skriftliga handling som innehåller dylik utredning. Utredningen gjordes av borgenärerna själva, dock under kontroll av en ”rättens ombudsman”. Till grund för densamma måste ligga en pålitlig uppgift om boets tillgångar och skulder. En sådan ges genom den bouppteckning, som antingen gäldenären själv eller, om han underlåter det, annan person efter rättens eller domarens förordnande upprättar. Denna bouppteckning ska med ed bekräftas av gäldenären vid ett av rätten eller domaren utsatt förhör.
Statsfinansiell benämning på till gruvdriften hörande vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggång, pumpar m.m. och de tjänstemän som ansvarade för dylika mekaniska verk, deras drift och reparationer, vid Bergskollegium under ledning av en direktör för konstverken och vid en gruva under en inspektör.
Avgift som handelsfartyg skulle erlägga vid lastning och lossning i en sådan hamn där en konsul från det egna landet var anställd.
Tullavgift införd av riksdagen 1738/39 för att motverka ”yppighet och överflödighet”. Den togs ut på ett stort antal varor, främst kläder och livsmedel. Konsumtionsaccisen ingick inte i tullarrendet. Den inräknades från och med 1771 i licenten.
Avgift som pålades apoteken 1747. Accisen var 10 procent, och dessutom skulle apoteken i extralicens erlägga 2 procent för alla sina apoteksmaterialier. På 1752 års riksdag befriades apotekarna i Stockholm från konsumtionsavgiften och extra licensen för alla till materia medica hörande simplicia. Apotekarna i landsorten måste fortsättningsvis erlägga avgifterna till år 1756.
Skatt vars erläggande beror på den skattskyldiges förbrukning. Konsumtionsskatten är antingen allmän, då varje persons förbrukning i sin helhet är föremål för skatten, eller speciell, då den utgår på grund av förbrukning av ett särskilt slag. Hundskatten är exempel på den första typen. Den senare formen är dock den vanligen förekommande. Den speciella konsumtionsskatten indelas dels efter de föremål vilkas förbrukning skatten är avsedd att inträffa, dels efter det sätt på vilket skatten anläggs. Den indirekta konsumtionsskatten kan ha följande former: 1) Produktionsskatt, då varuproducenten i första hand erlägger skatten och sedermera genom varans pris överför densamma på konsumenterna. 2) Stats- eller kommunalmonopol, då de mellanhänder, som köper varan direkt av staten eller kommunen, förskotterar skatten i form av högre pris på den monopoliserade varan och sedan låter konsumenterna erlägga skatten. 3) Transportskatter, då skatten i första hand erläggs av den som låter transportera varan, som när en vara sänds från ett land till ett annat (tull) eller förs inom gränserna av ett slutet område inom landet, i synnerhet städer (”lilla tullen” eller ”landtullen”), eller i allmänhet sänds från en ort till en annan inom samma land. 4) Skatt på handel med varor och andra förnödenheter.
Frivilligt bidrag till förmån för hospital, lasarett och fattiga. Kontingentmedlen samlades efter 1683 in i varje församling vid bröllop och dop. Uppbördsåret sträckte sig från maj till maj. Varje pastor upprättade en bok där han skrev in beloppet och om möjligt lät någon av de närvarande bestyrka det. Vid uppbördsårets slut förtecknade kontraktsprosten alla insamlade medel och redovisade dem vid den årliga kyrkorannsakningen. Därefter sändes medlen direkt till lantränteriet eller via konsistoriet.
Skriftligt avtal (om arrende, hyra, lega m.m.).
Extraordinarie skatter som infördes av ständerna för ett visst ändamål och som utgick under en bestämd tid, vanligen för en tid av tre år eller så länge kriget varade. Under frihetstiden kallades dessa skatter huvudsakligen ”bevillning”. Motsvarande äldre skatter var gärder och hjälper. Under stora och lilla ofreden uttog de ryska ockupationsmyndigheterna flera kontributioner i det ockuperade Finland.
Gärd i penningar som krävdes i fientligt land av besatta orter för den invaderande härens behov.
Ämbetsverk som administrerade de skatter som togs upp för krigföringen 1712–1719. Kontributionsränteriet bestod av ständernas bankfullmäktige och ett kungligt råd, som verkade som ordförande. Uppgifterna sköttes före 1712 av statskontoret och efter 1719 av riksens ständers kontor.
Skriftligt bevis på att arbetsgivaren hade erlagt tjänstefolkets personliga skatter och andra avgifter till kronan, vilka han sedan drog av från lönen.
I städerna: tomtägarnas motsvarighet till böndernas kvittensbok på landsbygden. Kontributionssedlarna avskaffades före autonoma tiden.
Avdelning vid Postsparbanken med uppgift att granska bankens spar- och girorörelse samt ansvara för ersättningarna till Post- och telegrafstyrelsen för de kostnader som bankrörelsen förorsakade. Avdelningen bestod av sju byråer. Byråerna var Sekretariatet och juridiska byrån, Personalbyrån, Ekonomibyrån, Girorörelsens utredningsbyrå, Postbehandlingsbyrån, Fastighets- och tekniska byrån samt Reklambyrån.
Vid landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Stämpel som visade kvaliteten på guld, silver och tennarbeten. Allt arbete, med undantag av gulddragararbete, bladguld och bladsilver, skulle kontrolleras och förses med kronans stämpel (tre kronor), såvida pjäsen var så stor, att stämpeln rymdes på den och arbetet vid undersökning visade sig ha den den halt som de påslagna haltstämplarna angav, eller den lägsta halten som dylikt arbete fick ha. För guld- eller silverhalten i de små arbeten (ringar och infattningar m.m.), på vilka stämpel inte kunde anbringas, ansvarade likafullt tillverkaren. Innan kontrollstämpling kunde göras skulle arbetet förses med stadens och mästarens märke, i vissa fall haltstämpel samt årsbokstavsstämpel. I mitten av 1700-talet hade nästan varje stad sin särskilda årsbokstav. År 1758 bestämdes att från och med den 1 januari 1759 skulle samma årsbokstav användas i hela riket. När alfabetet (J ej medräknat) var genomgånget till och med Z (24:e bokstaven), började man på nytt, och en siffra, som betecknade serien, vidfogades. På ett guld- eller silverarbete, som är från tiden efter 1758, betyder således A 1759, Z 1782, A2 1783, A6 1879 och så vidare. För kontrollstämplingen erlades en avgift till kronan. Uppbörden och redovisningen ålåg Kontrollverket.
Avgift som erlades till kronan för kontrollstämplingen av guld-, silver- och tennföremål.
Under kommerskollegiums överstyrelse i Sverige verkande ämbetsverk 1752–1829 som leddes av en överdirektör. Kontrollverket verkställde införandet av enhetliga bestämmelser för kontrollstämpling av guld-, silver- och tennarbeten, utförde på magistraternas anmodan probering eller kemisk undersökning av metallhalter och inkasserade kontrollavgifter. Kontrollverket ersatte riksguardien. Det inrättades 1818 i storfurstendömet Finland för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen.
Centralt ämbetsverk grundat 1818 för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen. Verksamheten leddes av en föreståndare för kontrolleringen av guld-, silver- och tennarbeten. Under svenska tiden hade ett motsvarande kontrollverk funnits i Sverige.
Från 1800-talet vanlig beteckning på tjänsteman i myndighets eller enskilds tjänst, med huvudsaklig uppgift att övervaka och leda ett visst arbets- eller verksamhetsområde, i statlig tjänst främst inom post-, kommunikations- och tullverket samt inom handel och industri. Vid tullverket granskade kontrollören under 1800-talet skeppsdokumenten.
Medeltida benämning för den svenska statens finansväsen.
Finansförvaltningsorgan som framträdde på 1530-talet vid sidan av den allmänna kammaren. Till kungens egen kammare överfördes inkomster i guld samt vissa andra statliga inkomster, som vanligen hade en regal karaktär. Överskottet från den årliga driftsbudgeten överfördes antingen till kungens egen kammare eller till silverkammaren.
Allmän benämning på konungen tillfallande inkomster som under inga omständigheter fick doneras till en frälseperson. Termen användes särskilt om den andel av donationslandböndernas böter som från 1590 alltid måste gå till kronan. Resten fick adelsmannen själv behålla.
Fond som delade ut understöd till änkor och barn efter avlidna militärpersoner. Fonden grundades när ständerna 1779 med anledning av kronprins Gustaf Adolfs födelse anslog en summa som faddergåva för att disponeras av konungen.
Tjänsteman som skötte uppbörden i ett visst område och som anlitades för att verkställa förvaltningen inom olika grenar. Konungens fogde kunde avse en kronofogde, befallningsman, stadsfogde eller häradsfogde. Han bistods av länsmannen och häradsskrivaren. Titeln konungens fogate användes för en tjänsteman i Stockholm ända fram till början av 1800-talet. På överståthållarämbetets stat fanns fram till 1801 en konungens fogate uppförd.
Pensionsinrättning i Stockholm för uttjänta soldater, grundad på en donation av Stockholms borgarskap med anledning av Gustav III:s myndighetsdag. Pensionerna utdelades efter ungefär samma grunder som i Krigsmanshuskassan. Dessutom utdelades tillfälliga understöd till behövande krigsmän från Stockholms garnison.
Kronans regalrätt till fisket i Östersjön. Benämningen användes 1454.
Konungsfodring. Termen förekommer i 1500-talets kameralia. Konungsgästningen hade sin utgångspunkt i allmogens skyldighet att ta emot kungens hästar till fodring.
Same på 1500-talet i Kemi, Ume och Ångermanlands lappmarker.Konungslapparna betalade vanligen skatt direkt till kronan och inte till birkarlar. Skatten uppgick årligen till två timmer och tio stycken mårdskinn samt två knippor benlösa gäddor.
Böter som från 1553 tillföll kronan och som vanligen utgjorde en tredjedel av de utdömda böterna (treskiftes).
Under 1600–1800-talen församling av valda delegater med viss uppgift eller avtal, överenskommelse mellan köpare och säljare. Sedan 1800-talet avses med ”konvention” ett internationellt fördrag, som innebär en överenskommelse mellan två stater angående rättsliga eller sociala inbördes förhållanden, till exempel angående mynt, mått och vikt, domars verkställighet och utlämning av förbrytare.
Tulltariff som bestämts i ett handelsfördrag.
Ändra räntefoten på skuldobligationer.
Tullavgift införd 1802 på vissa import- och exportvaror för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet.
Tullavgift som togs ut vid tullkamrarna på importvaror under 1600–1700-talen (med 1 procent av varuvärdet för lastade och 1/8 riksdaler per läst av barlastade fartyg) för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet. Medlen användes till friköp av svenska fartyg från pirater, särskilt i Medelhavet, och till att betala örlogsfartyg som mot betalning från svenska kronan stod för konvojskyddet.
Benämning på den skatt som koppartillverkningen i Sverige måste erlägga. År 1499 bestämdes att handel med koppar endast fick förekomma i städerna. År 1580 förbjöds handel med koppar med andra än kronans kopparköpare. Regaliseringen av kopparhandeln blev strängare 1582 men liberaliserades något 1590. Då fick bergsmannen rätt att, sedan råkopparn var vågförd, smida resten i plåtar försedda med kronans märke mot en avgift på fyra daler skeppundet. Stora Kopparbergets delägare erlade 18 lispund för varje fjärdepart ända till 1600, då avraden höjdes till l skeppund. År 1650 sänktes den till 15 och 1718 till 7½ lispund per fjärdepart. Den avskaffades 1729. Avraden skulle år 1347 levereras i två terminer, vid midsommar och Mickelsmässan. Karl Knutsson ändrade detta 1449 till en termin. Gustav II Adolf bestämde att avradsdag för kopparskatten skulle vara den 21 december.
Kungligt bud som hade i uppgift att transportera koppar till och från myntning. Kopparenspännare förekom i Bergslagen.
Penningsubstitut i koppar som utgavs av Riksgäldskontoret 1797–1802.
Benämning på det kungliga plakatet om mått och vikt från den 10 mars 1665.
Plåtmynt av koppar 1644–1768. Myntfoten infördes 1625 och avskaffades 1776–1777. Myntsystemets enheter var angivna såsom koppar(plåt)mynt och satta i ett visst värdeförhållande till motsvarande enheter inom silvermyntsräkningen.
Produktionsskatt på koppar som uttogs från och med 1639. Den sänktes 1770 till 1/8 av tillverkningen och 1800 till 1/10 av tillverkningen.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat för att att uppbära (indriva) kopparavrad och kopparränta. Benämningen kopparskrivare förekom redan på 1500-talet (uppgifterna är dock osäkra).
Kronans vinst på den koppar som den uppköpt och avyttrat. Egentligen handlade det om en skatt som kallades tull både då den uppbars vid produktionsstället vid Kopparberget och vid exporten av varan. Kopparn hade redan tidigare varit beskattad och av allt att döma även föremål för särskild tullbeläggning, men uttrycket koppartull användes 1615. När kopparkompaniet bildades 1619 blev koppartullen benämningen på den arrendeavgift som kompaniet erlade till kronan. När kompaniet upphörde 1638 försvann koppartullen men vågtull på koppar bibehölls till 1731.
Skattetal enligt vilket jordeboksräntan beräknades i antalet kor. Skattetalet förekom enligt undervisningarna i Nylands och Tavastehus län, den tavastländska delen av S:t Michels län, östra häradet av Vasa län och Rautalampi socken i Kuopio län.
Ett mynts ädelmetallinnehåll angivet i proportion till dess totalvikt enligt en vedertagen skala som karat eller lod.
Benämning på de av kronan upprätthållna magasinen för avradsspannmålen i provinserna.
Gammalt skattetal för beräkning av särskilt jordeboksräntan.
Bidrag till finansiering av krigståg till det Heliga landet. År 1213 uppmanade Innocentius III alla de nordiska kyrkoprovinserna att delta i finansieringen. Laterankonciliet 1215 påbjöd att en tjugondedel av kyrkoprovinsernas inkomster skulle anslås för korstågsverksamhet. Avgiften erlades i natura, som sedan skulle omsättas i pengar och skickas söderut. Om möjligt skulle medlen användas för korsfarare från den kyrkoprovins där avgiften utkrävts. År 1262 föreskrevs en hundradedel av inkomsterna till korståg. Lyonkonciliet ändrade 1274 avgifterna, som blev fasta och gällde i hela kristenheten. Inkrävningen blev då också mera systematisk. År 1312 fastställdes ett sexårigt korstågstionde som i de nordiska kyrkoprovinserna började utkrävas 1314. Från 1326–1328 aktiverades verksamheten i Sverige och för första gången redovisades bidrag från Åbo stift. Både 1343 och 1345 utskrevs korstågstionde mot turkarna. Uppbärandet av avgifterna sköttes av kollektorer som efter hand blev tvungna att dela inkomsterna med kungamakten. Efter erövringen av Konstantinopel återupplivades korstågstiondena. År 1455 började man uppbära avgiften i Sverige.
Namn på Kammarkollegium fram till att ämbetsverket fick sin kollegiala form.
Extraordinarie skatt i natura som utkrävdes för arméns eller flottans underhåll.
Traktamente som utgick åt resande tjänstemän, till exempel lantmätare.
Utspisningsstat. Under medeltiden och 1500-talet var utspisningsstaterna enbart avsedda för bokföringen. De skulle möjliggöra kontroll av till utspisning anslagna persedlar och summor. Endast en medeltida svensk kostplan är känd. Den tillkom i början av 1380-talet och var avsedd för hospitalet i Enköping. Flera uppgifter om utspisning och förtäring ingår i 1500-talets fogderäkenskaper. Anslagen av livsmedel utgick antagligen efter de numera förlorade normalstater som utarbetades omkring 1547.
Kreditiv, skriftlig fullmakt för sändebud.
En banks åtagande att hålla en viss lånesumma i beredskap för en presumptiv låntagare.
I Ryssland från och med 1775 myndighet i varje krets som var underställd kameralhovet, med uppgifter inom finansförvaltningen, främst uppbörden av kronointäkterna. I Gamla Finland fanns kretsräntkammare i kretsarna under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1812. Deras uppgifter hade tidigare skötts av lantränteriet och lantmagasinet i provinserna.
Chef (rangklass 9) för en kretsräntkammare.
Specialjordeböcker över rytteriets och fotfolkets befäl- och manskapshemman. De föreskrevs ursprungligen av drottning Kristinas förmyndarregering i syfte att bevara skatteunderlaget och hindra den hemvändande hären efter westfaliska freden från att göra skattebefriade militiehemman av alltför många hemman. Registreringen utmynnade 1652–1653 i krigsfolksjordeböcker, där samtliga kavalleriregementen och sju fotregementen med bestående militiehemman för både befäl och manskap ingick. Samma år registrerades även en amiralitetsjordebok.
Extraordinarie skatt som utskrevs för krigsmaktens behov vid särskilt tillfälle.
Krigsgärd (kontribution) som betalades i form av spannmål.
Skatt som befolkningen i ett ockuperat område kan åläggas att betala.
Avgift som drevs in av Krigsmanshuskontoret och som från 1689 användes för att upprätthålla krigsmanshus. Avgifterna utgjordes bl.a. av avancementspenningar, i synnerhet bars krigsmanshusavgifter upp för alla avancemang inom militären och 1 procent (centonalavgift) av varje militietjänstemans lön. Vid olika tillfällen bar man också upp andra avgifter som gick till krigsmanshusen. Man fick också in medel från krigsmanshushemman och krigsmanshustionden.
Fond inrättad för att betala ut pensioner och underhåll till förlamade soldater eller soldater som på grund av ålderdom och kroppssvaghet avskedats för tidigt från militären. Fonden gick ursprungligen under namnet Vadstena krigsmanshuskassa, och inrättades 1689. Krigshusmansfondens medel kom från de krigshusmansavgifter som drevs in av Krigshusmanskontoret. Fonden ersattes under autonomin med Militiefondens krigsmanshuskassa.
Benämning på kronans krigsmanshushemman i jordeboken.Ursprungligen var hemmanen donerade under frälserätt, vilket innebar att de var skyldiga att betala halva boskaps- och skjutsfärdspenningarna, slottshjälpen och hjälpveden. De två sistnämnda pålagorna infördes i jordeboken. I övrigt gällde frälserätt, varvid överloppsjordar inte fick utbrytas.
Till Krigsmanshuset förlänat hemman med frälserätt. Krigsmanshushemmanet betalade jordeboksränta till Krigsmanshusfonden.
Benämning på en för varje härad regementsvis upprättad jordebok 1830–1831 som innehöll uppgifter om den upplösta finska militärens krigsmanshushemman. Den verifierades av landskamreraren med hans underskrift. Krigsmanshusjordeboken gav närmast uppgifter om tidigare krigsmanshushemman och saknade betydelse för den egentliga skatteuppbörden.
Från 1689 namnet på den fond som finansierade verksamheten i Vadstena krigsmanshus, senare omformad till Krigsmanshusfonden. Under autonomin fick Krigsmanshusfonden en fortsättning i en krigsmanshuskassa som var en av den nygrundade Militiefondens tre kassor. Kassans medel gick till underhåll av pensionerade krigsmän i den indragna, dock inte avskaffade, finska indelta armén. Kassan erhöll sina inkomster från krigsmanshusräntor och tionden från vissa anslagna hemman, centonalavgifter, avancementsavgifter, avgifter för pensioner, gåvor och testamenten, avgifter vid ombyte av rusthållare och för pass för utrikesresa. Militieexpeditionen, tidvis Finansexpeditionen, förvaltade kassan. Ursprungligen drev regementsskrivare in medlen till kassan, efter 1818 även kronofogdarna, tills dessa helt tog över ansvaret 1830. Kassan avskaffades 1889 då medlen slogs samman med Allmänna militiekassan och Militieboställskassan och bildade Allmänna militiefonden.
Civilmilitär tjänsteman vid Amiralitetet i Stockholm. Krigsmanshusräntmästaren förestod indrivningen och rapporteringen av medlen till flottans krigsmanshuskassa. Han räknades från och med 1729 till amiralitetsbetjänte.
Avgift som från vissa socknar efter 1689 skulle erläggas till Vadstena krigsmanshus. Den var då var 40:de tunna av det kronotionde som levererades till kyrkohärbärgena. När insättningen till kyrkohärbärgena upphörde omvandlades avgiften till ett fixerat belopp, som pålades vissa hemman. Från 1810 skulle avgiften erläggas till Krigsmanshuskassan.
Interimistiskt ämbetsverk som inrättades den 7 november 1941 för revisionen av de utgifter som föranletts av kriget. Revisionen lydde under Finansministeriet och dess uppgift var att granska räkenskaper och bokslut för dels nya statliga ämbetsverk som uppkommit till följd av kriget, dels ämbetsverk som tillfördelats nya uppgifter till följd av kriget. Revisionen leddes av Revisionsrådet för krigstidshushållningen och arbetet var uppdelat i en revisionsavdelning och en kansliavdelning.
Avgift eller (offer)gåva till präst vid barndop.
Det äldsta av de i Finland använda byamålen. Ett motsvarande mått är också känt i östra Baltikum samt i södra delen av Kexholms län. Kroken betecknade den odlingsjord som vid tiden för den äldsta skattläggningen hörde till en gård. Bönderna hade dock rätt att röja åt sig flera krokar, för vilka en viss tids skattefrihet beviljades. Kroken hade en viss normalstorlek, som varierade mellan landskapen. I Egentliga Finland drog kroken 1380 6 finska pund i utsäde medan ett lika stort gärde låg i träda. Kroken försvann i Egentliga Finland i början av 1400-talet då den ersattes av rök. I Tavastland och Satakunta fortlevde den ända in på 1500-talet.
I svenskspråkiga handlingar benämning på årderskatten (aatra). Krokpenningarna var en del av jordeboksräntan i Satakunta ännu på 1800-talet.
Skattetal infört cirka 1290 och omnämnt i källorna 1334. Kroktalet var en norm enligt vilken huvudskatten utgick i Övre Satakunda härad och Tavastland ännu på 1500-talet. Kroken betecknade egentligen i Övre Satakunta ett visst område odlad jord av samma värde och lika skattskyldighet som tolv öresland. I Nedre häradet motsvarades kroktalet av röktalet. Enligt skatteundervisningen år 1540 räknades kroktalet i Tavastland vanligen till sex stänger i varje krok beroende på om jorden var korngill.
Kameral benämning på kronan tillhörigt och av kronan förvaltat gods, exempelvis kungsgårdar och kungsladugårdar. Beteckningen uppkom i slutet av 1600-talet då kronogods började utarrenderas på viss tid eller som perpetuellt arrende till högstbjudande. Den användes även om de räntor som gick direkt till kronan i stället för till en tjänsteman eller frälseinnehavare.
Kameral benämning på något som omedelbart var kronan förbehållet (till exempel kronosäterier, kungs- och kungsladugårdar).
Skillnaden mellan kronovärdet, varefter räntepersedlarna upptogs i jordeboken, och markegångspriset som var måttstocken för persedlarnas årliga uppbärande och redovisningen därav till kronan. Benämningen förekom i äldre allmänna räkenskaper om inkomstsumman som på detta sätt årligen tillkom kronan.
De avgifter och räntor dels i penningar, dels i persedlar som kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar till bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. Kronans inkomster kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier och allmänna skatter.
Skogs-, mark- eller vattenområde som tillhörde kronan och som låg inom ett hemmans eller en bys rår. Det utnyttjades samfällt till husbehov av befolkningen i det berörda området.
Den andel, en tredjedel, av donationshemmanens skatter som behölls av kronan och som således inte tillföll donatarien. Kronoandel var en av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna i Viborgs län under 1700-talet. Under den fanns uppgifter om den andel av varje hemmans jordeboksränta som tillkom kronan. Kronoandelen avskaffades 1783, då poduschnieavgiften infördes.
Avgift till kronan, särskilt om kronoskatt.
Brist i kronans uppbördsmedel, underskott på grund av oindrivna skatter.
Rättegångsärende rörande kronobalans.
Kronofogde, kronolänsman, i Finland huvudsakligen befallningsman.
Byggnad för förvaring av kronans tiondeskattespannmål.
Innehavare av åborätt till ett kronan tillhörigt hemman, kronohemman. Kronobonden tillhörde bondeståndet, vars rätt att representeras på riksdagen bekräftades 1617. Kronobönderna betalade i stort sett samma avgifter som skattebönderna. De deltog i roteringen av soldater. Formellt var lägenheten arrenderad på viss tid, i praktiken var arrendet ofta ärftligt.
Penningmedel som influtit till staten för brott mot bestämmelserna angående bruk av brudkrona.
Statligt verk med ensamrätt till tillverkning av alkohol (brännvinsbränning) 1775–1776 (i praktiken kvarstod många av brännerierna till 1787).
Särskild skatterestation för kronohemman, som innebar dagsverke åt kronan, vanligen på kronans egendom eller transport av kol och malm.
Dike som bekostats av kronan.
Under 1500- och 1600-talet benämning på utskylder till kronan.
Årlig avgift för fiskare som av landshövdingen i Vasa län hade fått rätt att fiska i yttre skärgården. Avgiften fanns upptagen 1804 och baserade sig på fiskeristadgan 1766. Avgiftens laglighet var dock tveksam eftersom samma fiskeristadga fastslog att fiskeriet i yttre skärgården skulle vara fritt från avgifter.
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Besittning som tillhörde kronan och inte fursten som privatperson. Dispositionsrätten över vissa fixerade godskomplex var en av de rättigheter som tillkom fursten i hans egenskap av kung.
Kronofordring, både det att någon har en fordran hos kronan och att kronan har en fordran hos någon.
Hemman som ägdes av kronan och vars skatter gick till kronan. Kronohemmanen ombildades ofta till skattehemman efter 1789, genom att åbon som brukade hemmanet (skatte)köpte det av kronan. Kronan uppbar grundräntan som beräknades utgående från ortens skattläggningssätt.
Alla utom byalagen belägna skogar och ödemarker samt från byalagens enskilda lägenheter avskilda skogsmarker och holmar; under självständighetstiden statlig mark, statens mark. Kronojord var också en skatteteknisk term för jordnatur som avsåg ett kronohemman som brukades mot ett arrende till staten.
Större förrådshus i vilket kronan tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades. Kronomagasin skulle efter 1747 finnas i varje lagsaga, helst i en stad som låg invid ett vattendrag. Kronomagasinet förestods av en magasinförvaltare. I Österbotten förvarades kronans spannmål i socknarnas kronobodar.
Under storskiftet om nya hemman anlagda på överloppsjordar. Sådana hemman skattlades endast till mantalet i Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus samt S:t Michels län i Tavastland. Krononybyggen skattlades däremot på samma sätt som gamla hemman i Savolax, Vasa och Uleåborgs län. Beräknades efter hemmantal i delar av Kuopio län och mellersta Finlands län, i Viborgs och delvis Karelens län efter skattläggningsrevision och helt eget beräkningssystem.
Kronohemman som blivit indelat till skjutsning av kronopost, mot vissa lättnader i allmänna onera. Kronoposthemmanen skulle efter 1645 ligga två mil från varandra, helst vid landsvägarna. År 1646 förbjöds fotposten som var för långsam. Varje postbonde anbefalldes att sköta postföringen till häst.
Kameralt om kronohemman som hade anslagits till lön (eller löneförbättring) åt en innehavare av ett visst ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Allmogens obetalda kronoskatter vid den ordinarie uppbördstidens slut.
Samlande beteckning för av fastighet utgående skatt till kronan (jordeboksräntan och dylikt). Termen användes också om den andel av ett boställes inkomster som översteg de till innehavarens uppehälle anslagna medlen och som därför tillföll kronan. Dylik kronoränta infördes för kaplaner 1762 och befästes i ett kungligt brev 1791.
Under 1600–1700-talet skattehemman eller skattejord som ursprungligen hade varit av krononatur men sålts till enskild och fått skattenatur. Kronoskatte innehades av en enskild bonde genom börd medan skatterna tillföll kronan. Vid avyttring måste kronoskatte först bjudas ut till kronan, i motsats till skattehemman som fritt fick avyttras.
Augmentshemman av skattenatur.
Hemman där kronan hade avstått rätten att inneha kronohemmanet till en enskild man och hans efterkommande (bördsrätt) men behöll rätten att uppbära den årliga räntan och hade förköpsrätt ifall hemmanet kom till salu. Motsats: rent kronohemman.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om räntespannmål (till exempel avrads- och kronotiondespannmål) som tillföll kronan in natura.
Spannmål som tillhörde kronan, särskilt om räntespannmål som betalades till kronan.
Frälsesäteri som indrogs till kronan vid reduktionen på 1680-talet och som ombildades till boställe för en högre statstjänsteman, vanligen en officerare.
Den del av den kyrkliga tiondebeskattningen som indrogs till kronan i samband med reformationen (i Finland från 1602). I allmänhet utgjorde den 2/3 av det på spannmålsskörden beräknade tiondet. Kronotiondet avskaffades i Finland 1924. Kronotiondet inkluderade också den tredjedel av överloppsspannmålen som tidigare hade tillfallit kyrkan. Undantagna från kronotiondet var frälsesäterier, efter 1638 också deras rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, indelta boställen eller rusthåll (av krono- och skattesäterinatur) samt prebendehemman. Det uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23–1828. Kronotiondet debiterades efter markegångspris, med tillägg av forlön där sådan krävdes.
Små jordlägenheter i Karelen som uppstod på 1700-talet när inhysingar bosatte sig i ödemarken och uppodlade lite mark. År 1766 fastslogs vid skattläggningen att de skulle påföras vissa arviorubel och införas som kronotorp i jordeboken, men utan hemmantal. I skattläggningar under 1800-talet blev de klassificerade som hemman och skattlagda till mantal.
Transport för kronans räkning, utfördes av hemmansägare. Skjutsningen hörde till de allmänna utskylderna.
Benämning på skatter som gick till kronan. Termen är belagd under 1700-talet.
Penningvärdet på de skattepersedlar som ingick i jordeboken. Värdet fastställdes av kronan, och efter 1621 kunde persedlarna också erläggas i kontanter. Kronovärdet på nya persedlar fastslogs vanligen av riksdagen. Kronovärdet på ett dagsverke fixerades 1652. Kronovärdet gällde i hela det svenska riket. Kronovärdena förblev med ett undantag oförändrade in på 1700-talet. I Gamla Finland bibehölls de svenska kronovärdena – med undantag för spannmål, havre och hö, för vilka kronovärdet höjdes 1784 – oförändrade ända till 1811, men de omvandlades till ryskt mynt så att ett öre silvermynt motsvarade en kopek banco assignationer.
I Gamla Finland benämning på de arrendeavgifter som kronan erhöll vid utarrenderingen av krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet.
Från och med 1775 av offentlig myndighet på arvode anställd person som biträdde justerare i deras ämbetsutövning, särskilt om de två bofasta män som från och med 1733 på lands- eller häradshövdingens förordnande ansvarade för kröning av laggkärl på lastningsplatser, i fiskelägen och vid tjärbrännerier vilka dock först 1775 officiellt kallades (laggkärls)krönare.
Extra ordinarie kronoskatt som uppbars för att bekosta en förestående kröning.
Allmän sammanfattande benämning på de årliga skatterna under medeltiden. Ordet skatt förekommer endast i vissa landskapslagar och i Magnus Erikssons stadslag och Kristoffers landslag. Ordet jorda skatter förekommer först senare.
Centralt ämbetsverk som 1777–1878 ansvarade för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket hade tidigare utgjort en avdelning vid Lantmäterikontoret. Kungliga justeringsverket förestods av en överdirektör, med biträde av justerare i länen.
Benämning på Myntverket, särskilt under den tid när myntpräglingen var utarrenderad till någon annan myndighet eller privatperson. Kungliga myntet lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Yrkesfolket vid Kungliga myntet bestod av myntmästare, bankokommisarie, vardein, inspektor, medaljör, proberare och penningräknare.
Pensionsinrättning för Kungliga teatrarnas artist-, balett-, kör- och tjänstemannapersonal grundad 1788 genom en bestämmelse om att avsättningar skulle ske till en pensionskassa vid talscenen.
Den skyldighet som varje helt hemman under 1500-talet hade att utfordra två av kronans hästar per år och vart tredje år två kungshästar.
Samlande beteckning för tjänstemännen vid Charta sigillatakontoret i Stockholm, som underlydde Kammarkollegium, och en tjänstebeteckning för kontorets kungliga ombud, i motsats till inspektören och chefen för kontoret.
Förvaltningsgård och stommen i kronans gårdskomplex. De flesta av kronans landbor var under medeltiden anslutna till en kungsgård. Från 1200-talet förestods kungsgården av en fogde, som förutom ledningen av jordbruket också hade vissa rättsliga funktioner i samband med bötesuppbörden och eventuellt också i samband med skatteuppbörden. Avkastningen från kungsgården utgjorde ett tillskott till kronans inkomster, och Gustav Vasa, som grundlade flera kungsgårdar, idkade stordrift på dem. Kungsgårdarna hade också en betydelse som replipunkter för kungens resor genom landet. Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Efter Gustav Vasas tid förföll flera kungsgårdar eller splittrades, vanligen genom arrende eller som indelade till boställen.
Gård av privilegierad natur som tillhörde kronan och som brukades av kronan. Från 1600-talet förvaltades kungsgårdarna vanligen genom arrende eller var indelade till boställen.
De närmast omkring en kungsgård belägna hemmanen som ansvarade för byggningshjälpen.
Benämning på de hemman som låg runt de tre kungsgårdarna på Åland och som kunde avkrävas extra hjälpdagsverken på kungsgårdarna utöver de vanliga jordeboksdagsverkena. Antalet extra dagsverken skulle motsvara den byggningshjälp som arrendatorerna erlade till kronan i stället för sagda hemman. Rättigheten infördes 1784. År 1799 bestämdes att dagsverken, som utgjorde en särskild kronans hemmansränta, inte skulle få innefattas i kungsgårdsarrenden.
(Fram till 1923 i Sverige) titel för underordnad tulltjänsteman som främst tjänstgjorde som besättningsman på kustbevakningsfartyg.
Från 1625 statlig tjänsteman som tillsammans med häradshövdingen skulle övervaka att kvarndirektiven följdes. Speciellt viktigt var att verkställa förbudet mot allmogens husbehovskvarnarkvarnar, ifall dessa låg för nära en tullkvarn. Efter 1697 underställdes kvarnkommissarierna kvarnkommissionerna.
Kommission med uppgift att undersöka kvarnar. Målet var att skattlägga de frälsekvarnar som låg på kronans marker eller som utnyttjade allmänningsvatten. Kommissionen fick i sin verksamhet stöd av landshövdingen. Den egentliga rannsakningen utfördes sedan av häradshövdingen, som också fastställde kvarnens ränta. Kvarnkommissioner tillsattes från och med år 1697 i nio län och senare ytterligare i några län. Handlingarna överlämnades till länsstyrelserna och därefter till Kammarkollegium.
Kvittens över den spannmål som togs ut ur magasinet för malning. Kvarnräkningen utfärdades av magasinförvaltaren, sedan han i närvaro av kvarnföreståndaren hade vägt upp spannmålen. Den bifogades till uppbördsmannens beräkningar över innestående kvarntull.
Avgift som skulle erläggas för rätt att på sitt hemman inneha en husbehovskvarn. Husbehovskvarnar på frälsejord och stadsjord var befriade från avgiften. Allmogen fick rätt att hålla husbehovskvarnar 1778. År 1785 fastslogs principerna för skattläggningen. Om husbehovskvarnen inte var skattlagd som en del av hemmanets grundränta, skulle en särskild kvarnränta utgå. År 1820 fastslogs att väderkvarnar var befriade från kvarnränta. Avgiften indrogs 1882 och uppbars sista gången 1883.
Lokal tjänsteman med uppgift att bevilja tillstånd för malning och att utlämna kvarntullssedlar. Termen användes också om en bokhållare vid kvarn.
Från 1625 en konsumtionsskatt på spannmål som fördes till kvarnen för att malas. År 1627 beslutades att allmogen och prästerskapet skulle betala för rätten att använda handkvarnar. Avgiften skulle erläggas årligen för varje person över 12 år. Dessutom skulle en kvarntull erläggas för spannmål som maldes i odalkvarn. Den personliga avgiften kallades också femmarkshjälpen. Den ersattes efter något år av mantalspenningar, och kvarntullen upphörde 1634.
Statlig tjänsteman som hade uppsikt över kvarntullen.
Förteckning över erlagda kvarntullspenningar. Kvarntullslängden fördes häradsvis av kvarn(tulls)skrivare.
Förteckning över personer som erlade kvarntullsmantalspenningar.
Ursprungligen avgift för innehavare av handkvarn. År 1627 bestämdes att alla handkvarnar skulle avskaffas, men att prästerna och allmogen under 1628 skulle få behålla handkvarnarna mot att de erlade 1 mark för varje hjon över 12 år. Skatten förlängdes de följande åren och blev permanent 1635. Genom beslutet 1627 ersattes längderna över innehavare av handkvarnar med kvarntullsmantalslängder.
Accissedel som spannmålsinnehavare måste skaffa sig för rätten att få sin spannmål mald. Den beviljades av en lokal kvarntullskrivare.
Tvångsmedel eller säkerhetsåtgärd sedan 1500-talet varmed egendom omhändertogs av en myndighet för att säkerställa betalningen av böter, skuld, ersättning eller påföljd genom vilken egendomen hade förverkats. Beslutet fattades av domstol och innebar att ägaren inte längre fritt kunde bestämma över sin egendom.
Fjärdedelen av ett år, i synnerhet om de fyra tremånadersperioder som inleds den 1 januari respektive den 1 april, juli och oktober.
Om lön, arvode eller bidrag med fyra betalningsterminer om året.
Med fyra betalningsterminer per år, kvartalsvis, särskilt om betalningstermin för tjänstemannalöner.
Översikt över räkenskaperna för ett kvartal; kvartalsredogörelse. Kvartalsförslag gjordes bl.a. över ett postkontors rörelse och avskrivningar. Av förslaget framgick föregående kvartals balans, uppburna postmedel (fribrev och postportoavgifter), en procent av alla löneutgifter, extraordinarie inkomster samt nettosumman.
Penningsumma eller ranson som erhålls eller utbetalas kvartalsvis, särskilt om lön, pension, hyra och dylikt. Kvartalspenningarna ingick i jordeboksräntan i delar av Korsholms norra härad.
Vid myntverk anställd person med uppgift att justera myntämnena till lämplig tjocklek.
Skatt på landsbygden för kyrkoherdarnas underhåll. Kvicktiondet utgick i kalv, lamm, killing, griskulting och gås. Det utkrävdes från 1790 också av hemmansägare av annan än luthersk tro, såvida inget annat var överenskommet. Kvicktiondet avskaffades 1886.
Mantalspenningar eller motsvarande naturaprestation för kvinna.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar,måttenhet inom huvudvikten viktualie vikt som fastslogs 1739. 4 quintin motsvarade ett lod, en quintin 69 ½ äss.
Häfte i vilket en bondes skattskyldighet årligen upptecknades av häradsskrivaren på uppbördsstämman och i vilket kronofogden verifierade de skatter som blivit betalade. Kvittensböcker infördes 1668. De fick ett fast formulär 1684 och trycktes efter 1729. I början av 1800-talet ersattes kvittensböckerna med debetsedlar. I kvittensboken skulle på ena sidan antecknas vad bonden skulle utgöra och på den andra sidan skulle fogden kvittera och ange på vilket sätt skatten hade betalts. Uppbördsboken skulle stämma överens med de enskilda böndernas kvittensböcker. Kvittensboken skulle förvaras i tre år, och därefter fick eventuella obetalda skatter inte mera indrivas. År 1756 fastslogs att häradsskrivarna vid första uppbördsstämman för året och utan arvode skulle anteckna skattefordringen i bondens kvittensbok samt beräkna markegången på varje räntepersedel.
Tiondebonde som tjänstgjorde under starosten i en pogost. I Ryssland förekom bland bönderna utsedda ordningsmän som förestod en grupp av tio hemman som benämndes ett tiondedistrikt, en desjačok. Sådana fanns på 1600-talet i Kexholms län under svenskt styre. Under stora ofreden fanns sådana i Viborgs kommendantskap i kymmene-skattelagen med uppgifter som till stor del motsvarade fjärdingsmännens inom den svenska lokalförvaltningen.
För den evangelisk-lutherska kyrkan gemensam fond, ursprungligen inrättad under namnet Vederlagsfonden och 1941 ombildad till Kyrkans centralfond. Medlen användes för kyrkans gemensamma ändamål, för understöd av församlingar och kyrkliga samfälligheter i svag ekonomisk ställning, för utvecklande av samarbetet mellan församlingar och av församlingsstrukturen, betalning av pensioner och familjepensioner till anställda inom kyrkan, en församling eller en kyrklig samfällighet samt betalning av andra utgifter som grundar sig på kyrkolagen. Kyrkans centralfond erhöll sina medel från församlingarna och genom testamenten eller donationer. Kyrkomötet beslutade om centralfondens budget. Kyrkostyrelsen fungerade som centralfondens styrelse, som leddes av det ecklesiastikråd som var chef för Kyrkostyrelsens ekonomiavdelning.
Beteckning som uppkom när Gustav Vasa indrog de flesta av kyrkohemmanen till kronan 1545. Med kyrkbolshemman avsågs en församlings eller kyrkas stomhemman, som vanligen också utgjorde själva prästbostället. Under 1600-talet kallades de också kyrkbordshemman. Beteckningen användes också om en annexförsamlings prästboställe, som efter reformationen kom att lyda under moderkyrkans prästboställe som ett slags utjord.
Kameral beteckning för kyrkbol.
Enskild församlings kassa, bestående av frivilligbidrag från församlingsmedlemmarna med vilka man bestred utgifterna för särskilt kyrkans och gravgårdens underhåll.
Samlande benämning på de penningmedel som en församling använde för sin verksamhet.
Av kyrkostämman fastställd avgift in natura eller i penningar för att uppföra eller underhålla församlingens kyrka. Avgiften uppbars sedan medeltiden av alla bönder, från 1686 enligt oförmedlat mantal av församlingsmedlemmarna och från 1693 av alla fastighetsägare, också säterier, rå och rörshemman samt prästboställen. Kyrkobyggnadsavgiften utgick efter 1672 också av obesuttna församlingsmedlemmar.
Skatt som utgick till prästerna i Nyslotts län under 1500-talet.
Under 1500-talet offer eller avgift som en kvinna betalade för sin kyrktagning efter en förlossning, från 1600-talet kallad kyrkogångspenningar.
Efter reformationen den avgift som en barnsängskvinna betalade till sockenprästen för sin kyrktagning och som utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön. Kyrktagningen skulle enligt kyrkolagen 1686 ske senast fyra veckor efter barnets födelse.
Hemman som tillhör en församling.
Den förvaringsbod där tiondet förvarades. Boden hörde till de byggnader som allmogen skulle uppföra och underhålla. Bönderna var också skyldiga att föra tiondepersedlarna till kyrkohärbärget.
Spannmål som förvarades i ett kyrkohärbärge.
Kunglig tjänsteman som på 1500-talet förvaltade de till kronan indragna kyrkogodsen.
Det mått som användes för uppmätning av kyrkotionden, i Finland vanligen kallat kyrkospann. Kyrkospannen behövde inte ha samma rymd som den spann varmed kronans skatter uppbars.
Kassa för bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
Av evangelisk-luthersk och ortodox församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen. Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den församling eller kyrkliga samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Mått för tiondespannmålen under 1500- och 1600-talet. Kyrkspannens storlek kunde avvika från den spann varmed de andra skatterna betalades.
Under autonoma tiden en bland lekmännen i församlingen utsedd förtroendeman som ansvarade för skötseln av församlingens ekonomi.
Samlande benämning på de medel som samlades in till kyrkkassan och denna kassas alla tillgångar.
Penningar som samlades in i en kyrkas kollektbössa i de områden där den kallades för kyrkstock. Benämningen torde inte ha förekommit i Finland.
Kameralt om den andel av grundskatten som gick till kyrkan.
Hemman som var oförmöget att fullgöra sina skatter.
Städernas rätt att efter 1619 tullfritt köpa in vin och andra utländska drycker för stadskällarens behov. Källarfriheten indrogs genom kungligt brev 1777 mot årlig kontant ersättning från statsverket.
Ämbetsman som till en början hade till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster. Senare skulle kämnären handha vissa göromål inom en stads rättsskipning och förvaltning. De var bl.a. ledamot av kämnärsrätten 1619–1868. Kämnärerna utsågs bland stadens näringsidkare.
Gåvoskatt som enligt en räkenskap från 1530-talet betalades i Åbo, Kumogårds, Tavastehus, Borgå och Viborgs län. Kögemestarpenningarna var förmodligen en pengaskatt och inte avlösning för andra skattepersedlar.
Från och med Gustav II Adolfs regeringstid (1611–1632) av kronan till adelsman såld rättighet att uppbära grundskatten från vissa hemman.
Hemman vars grundskatt kronan mot en viss köpeskilling hade överlåtit åt en enskild adelsman, inklusive rättigheten att för all framtid få uppbära den. De flesta köpefrälsehemman indrogs 1686. Köpefrälsehemman som, mot ersättning för oköpt ränta, förblev under ägaren, betraktades i adelsprivilegierna 1723 som adelns odalfrälse, oberoende av om hemmanet vid köpet hade varit ett kronohemman eller ett skattehemman.
Reduktionsdeputationens köpegodskontor utvecklades ur Lars Skragges kontor. Han anställdes 1681 som kamrerare i Reduktionskommissionen och 1684 också som kamrerare i Reduktionskollegium. Från början var hans huvudsakliga uppgift handläggningen av reduktionsärenden rörande köpegodsen. Kontorets kamrerare skötte också andra uppdrag som utredningen av prästernas vederlagsspannmål, undersökningen av bytesvederlags hemman och kronans behållna räntor samt utredningen av donerade hus och tomter i städerna. År 1746 uppgick Livländska donationskontoret och 1754 även Svenska donationskontoret i Köpegodskontoret. Efter denna sammanslagning kallades Köpegodskontoret alternativt för Köpegods- och donationskontoret eller också Reduktionskontoret. Detta sista från Reduktionsdeputationen härstammande kontor införlivades 1814 med Kammarkollegii byteskontor, som i sin tur upplöstes 1824.
Reduktionskontor under Kammarkollegium. Köpegods- och donationskontoret skapades när 1746 uppgick Livländska donationskontoret år 1746 och Svenska donationskontoret år 1754 sammanslogs med Köpegodskontoret. Kontoret handlade reduktionsärenden rörande köpegodsen, utredningar om prästernas vederlagsspannmål, ärenden rörande bytesvederlagshemman och kronans behållna räntor samt utredningar av donerade hus och tomter i städerna. Verksamheten omorganiserades 1814.
Skatt på handelsrörelse på den norrländska landsbygden.
L
Bortrinnande på grund av läcka i förvaringskärl och dylikt. Förlusten (i spannmål, matvaror, vin och specerier) beaktades vid tullklareringen, då kvantitet och för viner även kvalitet granskades i tullförvaltarens och kontrollörens närvaro av magistratens edsvurna fullmäktige och en därtill edsvuren köpman eller borgare.
Årlig fodring. Uttrycket förekommer i 1500-talets kameralia. Det har sin utgångspunkt i allmogens skyldighet att mottaga kungens hästar till fodring.
Under 1600–1700-talen ofta liktydigt med laglig stadfästelse av jordöverlåtelse, lagfart.
Skatt på landsbygden 1483–1868 för lagmannens underhåll. Lagmansräntan indrogs tillfälligt till kronan under 1500-talet men stadgades igen 1604. Den utgick i praktiken ganska likformigt i hela riket sedan cirka 1595 och som en penningskatt. Lagmansräntan uppbars och redovisades ursprungligen av lagmannen själv, sedan 1600-talet av hovrätten och från 1788 av kronofogden och landshövdingen. Den betalades vanligen i penningar och kallades därför även domarepenning. I Kemi erlades den i lax. Beräkningsgrunden var ursprungligen rök, därefter mantal, men ändrades 1675 och senast 1683 till rök. Lagmansränta erlades av alla ofrälse män bland allmoge och ståndspersoner som innehade hemman eller lantbruk samt torpare, mjölnare, hantverksmän och andra med egen disk och duk, boställen utan säterifrihet, landbönder inom och utom rör, samt skattebönder på rå och rörshemman, kyrkohemmans åbor, arrendatorer och hälftenbrukare på präststommar, kapellans- och klockarbol, prebendehemman och deras torp, gymnasie- och hospitalshemmans åbor, bruks- och hammarpatroner samt kalk- och tegelbruksidkare, bruksbetjänter och hantverkare med disk och duk, åbor på städer underlagda hemman, häradsfogdar och -skrivare, sockenskrivare, läns- och fjärdingsmän, underofficerare, pipare och trumslagare vid egen rök, avskedade ryttare, dragoner, soldater och båtsmän, åbor på ödes och avbrända hemman och hovslagare vid enskild rök. Lagmansräntan stod ursprungligen under lagmannens egen, sedan 1600-talet hovrättens, disposition fram till 1778 då landshövdingen övertog ansvaret för uppbörden och redovisningen av den i landsboken.
Viss skatt som lagman skulle av sina inkomster erlägga till staten.
Personell skatt 1672–1868 för att bekosta lagmannens resa till och uppehälle under lagmanstinget. Skatten erlades ursprungligen in natura och uppbars av lagmannen själv. Senare uppbars den i penningar. Efter 1723 blev den huvudsakligen en skatt på oprivilegierad jord.
Efter lagmansrätternas upphörande 1868 upprättad fond för att bekosta genomförandet av den domstolsreform som verkställdes 1919, varefter fonden indrogs. Till fonden inflöt (i reda pengar) den gamla personella lagmanstingsgästningen.
På 1500-talet en enhet som bestod av en eller flera gårdar som förvaltades av en landbofogde.
Bokslut som kallades landsbok. År 1780 bestämdes hur länsbokhållaren årligen skulle, efter att ha granskat räkenskaper och verifikationer ställa upp ett bokslut. Bokslutet skulle 1688–1780 sammanställas av landskamreren.
Bonde som mot avgift, huvudsakligen in natura och dagsverken, innehade nyttjanderätten till ett frälsehemman. Under senare delen av 1800-talet till 1919 ersattes benämningen med ”arrendator”, ifall lägenheten fanns antecknad i jordregistret.
Under 1500-talet förekommande beteckning för de enligt medeltida lagar och gammal sed åt prästerskapet i åtskilliga persedlar utgående bidragen som utgjorde en väsentlig del av prästerskapets lön tills de ersattes med ett vederlag i spannmål.Landgillespenningarna bör inte förväxlas med landgille, en motsvarighet till avraden i södra Sverige. Ibland användes emellertid kortformen landgille.
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
Avfattade länsstyrelsens räkenskapsdokument (landsbok) och hade under landshövdingens tillsyn ansvar för införseln av skatter och avgifter samt för kronans egendom. Från 1618 infördes bokhållartjänster hos ståthållarna. År 1634 överfördes tjänsterna till de nygrundade länsstyrelserna och betecknades som landshövdingens bokhållare. Landsbokhållaren verkade från slutet av 1600-talet som chef för landskontoret och fick i början av 1700-talet titeln landskamrerare.
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans uppbörd inom ett visst område. I Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs län fanns en landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Tullavgift införd av riksdagen 1726/27. Landshjälpen uttogs med 5 procent av värdet på vissa varor och gick till en lånefond för manufakturerna (Landshjälpfonden). Avgiften höjdes på riksdagen 1738/29 och fick namnet manufakturfondsavgiften. Den utsträcktes 1756 till nya varuslag. Avgiften förvaltades av Manufakturkontoret, från 1766 av Kommerskollegium. Den inräknades i tullen från och med 1782.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Vid de svenska länsstyrelserna från och med 1630-talet avdelning för finansförvaltningen och skatteuppbörden. I Gamla Finland vid provinskanslierna i Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744-1783 och 1797-1811 avdelning med i stort sett samma uppgifter som de svenska landskontoren hade. I Gamla Finland efterträdde landskontoren kamrerarkontoret i Viborgs provins, som också kallades landskontor.
Avdelning vid Kammarkollegium, grundad cirka 1637 för att handlägga räkenskaperna från läns- och provinsförvaltningen, under ledning av en kamrerare. Landskontoret indelades i Första och Andra svenska landskontoret samt Finska lands-eller provinskontoret.
Äldre benämning på mer eller mindre yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden som var förbjuden i lag. Som straff konfiskerades varorna av kronan.
Boställe med tillhörande jord anslagen i landsstaten som löneförmån åt en lokal tjänsteman, som landshövding, kronofogde, häradsskrivare och länsman. Lägre tjänstemän som häradsskrivare var dock ofta inhysta i lediga kronohemman. Vanligen var bostället befriat från skjutsning. Efter 1816 behövde boställen inte längre anslås alla civilstatens tjänstemän.
Lägre tjänsteman vid landtull vilken förrättade visitation, undersökning.
Vaktmästare anställd vid landtullkammare.
Avgift som uttogs av varje hemmansbrukare i form av skyldighet att uppföra och underhålla allmän landsväg. Landsvägsbyggnaden var en av de allmänna utskylderna på landsbygden.
Avgift som användes för att bygga ny landsväg och nya broar. Avgiften utgick från kungsgårdar från 1734.
Allmän benämning på den avgift som erlades i lilla tullen. Landtullen infördes 1622 och utgjorde ursprungligen 1/23 av varans värde. År 1686 höjdes den med en fjärdedel och utsträcktes till att omfatta alla varor som fördes från landsbygden till staden. Senare bestämdes landtullen till ett visst belopp per rymdmått, vikt eller stycketal. Landtullen avskaffades 1808, i Sverige 1810. Under frihetstiden var landtullen förpaktad av Generaltullarrendesocieteten. Enligt den sista tulltaxan 1777 förtullades en tunna sill till 3 skilling 2 runstycken. I städerna i Gamla Finland fanns sådana tullförvaltningar åtminstone från 1744 fram till 1780-talet.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Tullhus där lilla tullen och accisen betalades i de större städerna.
Den ersättning som staden Viborg erhöll av kronan från 1783, till följd av att staden genom landtullens upphävande gick miste om arrendemedel från landtullen.
Skatt som infördes 1616 i de finska länen med undantag för Karelen och Kajana län. Avsikten var att underhålla och proviantera krigsfolket vid gränshusen. År 1621 infördes en motsvarande skatt i resten av riket för det polska kriget. År 1624 blev den en stående skatt som erlades per mantal. Den utgick i Finland ännu under autonoma tiden i de flesta länen till det belopp som fastslagits 1621.
Benämning på avgifter som under stora ofreden uppbars i anslutning till lantdomarens i Viborg verksamhet.
Benämning på länsuppbörden i räkenskapsföringen under 1600-talet.
Till statlig lantmätare utgående arvode eller ersättning för privata och offentliga lantmäteriförrättningar 1766–1924. Arvodet uppbärs sedan 1924 av Lantmäteristyrelsen, medan lantmätaren uppbär månadslön ur statskassan. Arvodet utgick enligt fastställd taxa, förutom husrum och ved, skjutslega och kostpenningar.
Vid riksdagen 1726–1727 tillsatt utskott som ansvarade för sådana ärenden som rörde indelningsverket och lant- och sjöförsvaret och som inte behövde hemlighållas. Deputationen brukade delas upp i två utskott, lantutskottet och sjöutskottet.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
I Ryssland fanns 1719–1726 i provinserna lantränterier för hanteringen av influttna kronointäkter. I Gamla Finland existerade i provinserna lantränterier 1721–1783, men de var förenade med kronomagasinen till ett organ, kallat lantränteri och (lant)magasin. Deras uppgifter övertogs under ståthållarskapsperioden 1784–1797 av kretsräntkamrarna.
Från 1634 skötte lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
I Ryssland var lanträntmästaren 1719–1726 chef för lantränteriet i provinserna. I Gamla Finland var lantränt- och proviantmästaren chef för ett lantränteri och (lant)magasin.
Kollektiv beteckning för personal vid lanttullen.
Skatt uppburen under i Lappmarken denna benämning 1808–1840. Tidigare kallad lappskatt, lappränta.
Fond för bekostandet av kyrkoförvaltningen i Lappland. Den inrättades 1739, samtidigt med den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken. Medlen användes först till prästerskapets avlöning, efter 1850 framför allt för att bestrida skjuts- och dagtraktamenten, särskilt vid huse- och ägosyner på prästboställena och de kronohemman i Utsjoki och Enare församling som hade indelats till detta ändamål.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan birkarlaskatt och lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Avgift som i vissa fall skulle erläggas som bidrag till underhåll av sjukhus.
Fond som användes för finansiering av sjukhus. Ständerna medgav 1739 att upplägga en lasarettsfond genom en landsomfattande aktion. Via utlagda listor skulle penninggåvor insamlas, ett lotteri startas, frivilliga insamlingar ske vid bröllop och barndop och avgifter erläggas för varje komedi på Bollhuset. Senare tillkom en tilläggsavgift för varje såld kortlek. I början tog Serafimerlasarettet alla de årligen insamlade lasarettsmedlen. Länen började dock kräva att få grunda egna länssjukhus och behålla sin del av lasarettsmedlen. Detta beviljades med ett kungligt brev 1765.
Allmän kollekt till lasarett. Kollekten infördes 1753 och uppbars första advent för Lasarettet i Stockholm. Den skulle från och med 1776 tillfalla lasarettet i det län där kollekten var insamlad, oberoende av stiftsindelningen. I Finland gick kollekten från och med 1757 till inrättande och underhåll av lasarettet i Åbo stad. Insamlingen utökades 1759 till två kollekter per år, som i Åbo stift insamlades andra dag påsk och under pingsten. Antalet utökades 1811 till tre per år och kollekten tillföll förutom lasaretten i Åbo också de nyligen inrättade länslasaretten i Tavastehus, Vasa och Uleåborg. Därutöver samlade varje församling in penningmedel till lasaretten under alla bröllop och dop.
Tullavgift införd 1680, uppgick till 1 öre beräknad per fartygsläst, oberoende av fartygets beskaffenhet och nationalitet. Medlen användes för understöd till Amiralitetets nödlidande sjömän. Från 1782 inräknades lastarmpenningen i tullen.
En av de tolagsavgifter som erlades i Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. I Lovisa betalades lastpenningar som två olika avgifter. Lastpenningar betalade för en tunna av varjehanda tunnegods 1/4 kopek silver, samt för 1 lispund av alla slags inkommande och utgående vägbara varor 1/2 kopek silver, men för trävaror betalades efter värdet 1/4 %. Dessutom skulle de fartyg som anlöpte Lovisa betala lastpenningar. Utländska fartyg betalade 4 kopek, ryska och finska fartyg betalade 3 kopek och stadens egna fartyg 2 kopek silver per läst. I Fredrikshamn och Viborg betalades lastpenningar av fartygen. I Fredrikshamn var lastpenningarna 8 1/3 kopek av utländska samt av finska och ryska fartyg 4 kopek silver per läst.
Skeppsumgäld föreskriven 1647. Lastpenningen utgick per läst av fartygets dräktighet vid inrikes- och utrikestrafik, efter 1661 endast utrikestrafik. Medlen levererades under 1600-talet årligen till Amiralitetet och var anslagna till underhåll av fyrar och båkar. Under 1700-talet gick medlen till statskassan och användes mera allmänt.
Tjänsteman som övervakade laxfisket i början av 1600-talet. Utnämningen av en laxfogde 1607 var ett försök att skapa en ordnad förvaltning av laxfisket i de älvar som rann ut i Norra ishavet. Benämningen användes också om arrendatorn av lax- och ålfisket i Hälsingland 1622.
Till prästerskapet utgående skatt på den årliga fångsten av lax 1886–1922. Laxtionde utgick i områden med fiske som huvudnäring och under förutsättning att fiskestället var utarrenderat med villkoret att allmänt fiske inte fick idkas där.
Vissa hemman i Kumo socken, som sedan 1688 var befriade från boskaps- och skjutsfärdspenningar eftersom de varje år skulle erlägga ett visst antal dagsverken till laxverken i Kumo älv.
Medeltida skatt som uppbars som ersättning för att ett skeppslag hade befriats från skyldigheten att förse ledungsflottan med underhåll. Ledungslaman utgjordes i penningar och smör efter markskatten, som beräknades enligt jordetalet. Ledungslama uppbars på Åland men inte i de övriga finska landskapen. För varje markskatt erlades där 1 markpund smör och 3 penningar i ledungslama.
Uppbörd som ersatte de utgifter som ledungsflottan förde med sig. Ledungsflottan sammankallades allt mer sällan i slutet av 1200-talet. Redan under utroddens tid kunde kungen utlysa en gärd för att få proviant åt flottan. Med tiden började ledungsbudet enbart avse maten, som då inte fördes till flottan utan till kungens visthus. Då övergick ledungsprovianten till att bli en på jorden vilande skattebörda. Ledungsskatterna på 1500-talet var i Uppland ledungslama, skipestapenningar samt skipestakorn, skipestasmör och skipestafläsk samt i Västmanland matupenningar, -korn, -smör ochfläsk. På Åland uppbars också ledungslama.
Av staten erlagd avgift till ett lasarett för vård av fattiga svårt sjuka som inte fått frisängsplats. Antalet frisängar fastslogs 1814 varefter särskild avgift utgick för överskottspatienternas kosthållning, dock inte för mediciner och vård. Om kronan inte betalade avgiften hade sysslomannen rätt att kräva landshövdingens handräckning.
Avlämna eller överlämna penningmedel eller skattepersedlar in natura till en ämbetsman som erhåller dem som lön. Termen användes även om penningmedel som någon enligt tjänsteåliggande uppburit och som lämnades till offentlig kassa (till exempel fattigkassan).
Skatteavgift i Karelen på 1500-talet. Avgiften erlades av trettio hemman i Mola och fyrtio i Hantula, vilka varit frälse men lagts under måttlig skatt.
Tullavgift. På 1600-talet användes termen särskilt om tullarna i Östersjöprovinserna och i Pommern. ”Licent” användes också om en tilläggsavgift till den ordinarie tullen (ordinarie licenten) som infördes 1719. Den utgick med 2–5 procent av tullvärdet och uttogs vid tullklarering för många olika slag av inkommande varor, men endast för ett fåtal utgående. Avsikten var att ständerna skulle disponera den för rikets gäld. Dessutom fanns det en extra licent. År 1770 slogs ordinarie och extra licenten samman och intogs under det gemsnamma namnet ”licent” i tulltaxan. Den allmänna licenten upphörde 1782 då den räknades in i tullen, men förhöjningslicenten kvarstod. Enligt den fick Järnkontoret uppbära en avgift av vissa med främmande varor utförda järnvaror. År 1797 pålades en annan licent till handelns skydd och konvojkostnader. Den skiljdes från tulltaxan 1799. I Sverige kvarstod licenten som handels- och sjöfartsavgift till 1857.
Fond som fick sina inkomster från en tilläggsavgift till bl.a. sjötullen för järnvaror som fördes in i eller ut ur landet. Licentfonden infördes 1719. Den förvaltades av Järnkontoret.
Tjänstemän som skötte om förvaltningen av tullväsendet i Östersjöprovinserna. Verksamheten övervakades av kansler Axel Oxenstierna.
Tjänsteman med uppdrag att uppbära licentavgifter.
Tjänsteman inom tullväsendet. Redan 1638 omnämns Augustin Larsson (adlad Swanström) som licentinspektor i Finland. Han bör ses som generaltullförvaltarens närmaste man och underordnad denne. Vid utökningen 1646 av det svenska tullområdet med bl.a. Gotland och Halland lär generaltullförvaltaren ha befriats från den direkta tillsynen över Finland och den därunder inordnade delen av Ingermanland, där staden Nyen med sin skans försvarade områdets tulluppbörd. Larsson blev med andra ord sin egen.
Den högste tulltjänstemannen vid en licentkammare på en ort.
Lägre tulltjänsteman vid tullförvaltningen i Gamla Finland under senare hälften av 1700-talet.
De månader, vanligen fyra till sex, som en statlig tjänsteman tjänade utan lön efter besättandet av en vakans.
Den tid, vanligen fyra till sex månader, som en statlig tjänsteman arbetade utan lön efter att han blivit tillsatt.
Justeringsmått eller justeringsvikt som utgör norm vid kontroll av andra mått eller vikter. Likare för rymdmått omtalas i Magnus Erikssons stadslag.
Ersättning till kyrkoherde för likpredikan och jordfästning, beräknad i kor eller i penningar efter den avlidnas förmögenhet. Avgiften utgick 1681 i en ko per sex kor eller mindre, om tillgångarna var mindre. Efter 1886 avlades den alltid i penningar.
Fond till vilken man förde de av riksdagen beslutade annuiteterna för amortering av och räntekostnaderna för de fonderade statslånen.
Av kommissorialrätt eller hovrätt genom särskild fullmakt förlänad titel åt ombud som skulle utreda ekonomiska mål rörande kronans fordringar eller mål vars avgörande förutsatte en omfattande ekonomisk utredning. Allmänt: affärsombud.
Kommission som tillsattes 1680 med uppgift att likvidera kronans gäld till och med 1680 och att undersöka förpantningarna enligt 1680 års riksdagsbeslut. Kommissionen skulle undersöka och upprätta likvidationer över utelöpande fordringar på kronan. Kommissionen skulle också undersöka huruvida det fanns en verklig fordran till grund för förpantningarna. År 1681 fick kommissionen dessutom uppdraget att likvidera Stora kommissionens domar. Utredningsarbetet utfördes av Kammarkollegiums personal, som då sorterade direkt under kommissionen. Största delen av kommissionens arbetsuppgifter avvecklades 1700. Kommissionen fortsatte i inskränkt omfattning till 1717 då den upplöstes. De återstående ärendena överfördes till Kammarkollegium. Utredningarna övertogs av Första avräkningskontoret. Den aktuarietjänst som återstod förenades 1747 med Reduktionskansliet.
Organ som tillsattes 1682 för att likvidera och verkställa Stora kommissionens domar beträffande kollegierna och reduktionsverket. Kommissionen sammanslogs 1687 med Kommissionen för överseende av actorum causae förrättningar. Kommissionen upplöstes 1700.
Kontor i Kammarkollegium som undersökte och tillrättalade felaktigheter i räkenskaperna, under ledning av en aktuarie. Uppgifterna övertogs sedermera av ständernas reduktions- och likvidationskommission.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen landtull (lanttull) eller accis.
År 1606 kom en bestämmelse om växel vid införsel av varor. Samtidigt reglerades utförseln på ett liknande sätt. Vid export gjorde man skillnad mellan stora och lilla växeln. Den stora växeln var av allt att döma en skärpning av den ursprungliga (lilla) växeln och användes främst för krigsviktiga förnödenheter som var avsedda att exporteras (koppar, senare järn, älghudar). I slutet av 1606 bestämdes att vid utförsel skulle ges antingen stora eller lilla växeln plus tull. Vid stora växeln skulle gott mynt ges för hela värdet av den exporterade kvantiteten, vid lilla växeln endast för en del av den. Vid den här tiden var erläggandet av utförseltullen alltså valfritt och utgjorde ett alternativ till stora växeln.
Av Finska Hushållningssällskapet disponerade medel för befrämjande av odling av lin- och hampa. Direktiven för hur medlen skulle användas fastställdes 1814. Hushållningssällskapet skulle redovisa föregående års användning till senasten före utgången av maj.
Viktenhet för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag (persedlar). Lispund var en äldre viktenhet i Skandinavien, norra Tyskland och Östersjöländerna. Ett lispund utgjorde 20 skålpund, 20 lispund ett skeppspund. Enligt viktualievikten var ett lispund i det närmaste lika med 8,5 kg.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar. Lispund var en måttenhet inom huvudvikten viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det äldre svenska måttsystemet motsvarade ett lispund 20 skålpund och 20 lispund ett skeppspund. Under ryska tiden motsvarade två lispund en pud eller 16,38 kg.
De områden som anvisades åt en drottning för hennes underhåll som änka. I Sverige och Norge förutsattes att morgongåvan under medeltiden ingick i livgedingen. I unionsbrevet 1397 bestämdes att drottning Margareta under hela sin livstid obehindrat skulle råda över vad hon fått av sin far och sin son både som gåvor under deras livstid och i deras testamenten. Under nya tiden förestods livgedingen av en ståthållare eller guvernör, 1660–1715 av en generalguvernör. I 1720 års regeringsform förbjöds utdelning av livgeding i form av ”land och län”. Termen användes också om underhåll som tillerkändes änka efter greve (eller friherre) samt om det område eller den egendom varöver (änke)drottning (änkegrevinna och så vidare) förfogade.
Kontor under Kammarkollegium som bevarade handlingarna rörande reduktionen i Livland, Estland och Ingermanland. Det betjänade också konkret, med kollegiets tillstånd, dem som behövde få ut handlingar eller information om reduktionen i dessa områden.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar.Lod var en måttenhet inom huvudvikten viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det äldre svenska måttsystemet motsvarade ett lod 4 quintin och 32 lod ett skålpund.
Samlande beteckning på lotstjänstemän av olika tjänstegrader.Lotsbetjänten uppmätte bl.a. fartygens djupgående för att kunna slå fast och bära upp båk- och lotsinrättningsavgiften, det senare såvida tullkammare saknades. Lotsbetjänten sände månatligen de influtna medlen och skeppsinlagorna till lotsuppsyningsmannen.
Person som tjänstgjorde som biträde åt lots; också benämning på den person som skötte ett skattehemmans lotsningsskyldighet. Lotsdrängen hade tillgång till en stuga med nödvändiga uthus, mulbete för en ko och fiske till husbehov. Han hade även rätt att skaffa ved från hemmanets skog.
Vid kusten beläget krono- eller skattehemman. Lotshemmanet var antingen anslaget till boställe åt lots eller så var ägaren var skyldig att själv utföra lotsning i närbelägna farleder. Efter 1738 användes beteckningen lotshemman också om hemman som underhöll en lots mot befrielse från vissa allmänna pålagor (såsom årlig kronoskatt, förplägningsskyldighet och skjutsning). Lotshemmansfriheterna varierade. I till exempel Kymmenegårds län gavs lotshemmanen efter 1593 inte skattelättnader, utan erlades frakt- och transportlega. Mellan 1655 och 1738 skulle ett lotshemman alltid vara ett kronohemman, medan lotsningsskyldigheten inte fick överlåtas på annan. År 1738 reglerades lotshemmanens skattelättnader i Finland, då en åbo som inte var lämplig som lots fick anställa en lots. Lön erhölls ur Lotskassan. På skattehemmansägarens mark tillföll lotsen även en bostad vid stranden och betesmark för en ko. År 1783 reglerades bestämmelserna för lotshemman ytterligare. Lotshemman fanns även i Gamla Finland.
Den frihet som lotshemman som var skyldiga att hålla lotsar erhöll, i allmänhet befrielse från utskrivning, skjutsskyldighet och liknande.
Förteckning över lotshemman. Förteckningen uppgjordes i två exemplar av Amiralitets- och Kammarkollegium. Lotshemmansjordeboken omfattade alla lotshemmanen i riket och per län. Landshövdingarna ansvarade för inlämnandet av uppgifterna om lotsväsendet i respektive län.
Vattenled som var utmärkt med sjömärken och där möjlighet till lotsning erbjöds. Färd på sådant vatten var belagd med en lots- och båkinrättningsavgift som gick till kronan.
Tjänstebeteckning för högre lotstjänsteman.
Fastslagen avgift för lotsning (1649–1809), efter 1809 endast tillfälligtvis förordnad. Lotsningstaxan erlades av lotsen, som lämnade pengarna åt Amiralitetets kassaförvaltare. Hälften av lotspenningarna återbetalades i slutet av året som lön till lotsen. Med den andra hälften betalades kronoutskylderna för hans räkning.
Ersättning för kronans kostnader för lotsinrättningen och underhållet av båkar och sjömärken. Lots- och båkinrättningsavgiften som tillföll kronan togs ursprungligen från lotspenningarna. De orter och distrikt som hade seglationsfrihet var 1770–1812 befriade från avgiften till kronan. I Österbotten där städerna skötte båkarna tillföll avgiften städerna. År 1812 stipulerades att lots- och båkinrättningsavgiften var en från lotspenningarna skild avgift som gick till Militiefondens allmänna militiekassa. Avgiftens storlek varierade beroende på fartygets storlek, typ och nationalitet. År 1819 slogs det fast att avgiften skulle betalas endast en gång per resa, oberoende av hur många lotsleder som utnyttjades. Avgiften betalades i tullkammaren där fartyget lossades eller lastades, eller till den äldste lotsbetjänten om en tullkammare inte fanns.
Avgift som fartyg som seglade till eller från utlandet avlade. Lotsarna bar själva upp avgiften, utom i Österbotten där den uppbars av städerna. Lotspenningarna gällde från 1641 både kronans transporter och privata lotsningar. Den första lotsningstaxan fastställdes 1642 och en ny fastställdes 1789 i båk- och lotsförordningen. Därefter tillföll lotspenningarna oavkortat lotsbetjäningen, från att tidigare genom en lots- och båkinrättningsavgift även delvis ha tillfallit kronan. Lotspenningarna beräknades efter hur djupgående ett fartyg var, i Österbotten beaktades efter 1812 även lotsledens längd. Utländska fartyg betalade dubbel avgift. Lotspenningar betalades i mindre belopp om lots inte hade anlitats.
Spel där slumpen avgör huruvida deltagaren vinner. Lotterier blev tillåtna på 1720-talet och var för kronan och kyrkan ett sätt att samla in pengar. Lotterier var tillåtna för välgörande och allmännyttiga ändamål. Lotterier för andra privata syften förbjöds 1739 och förbudet upprepades 1772. Med lotterier finansierades stora byggnadsverk och reparationen av offentliga byggnader. Från och med 1889 krävdes tillstånd för en allmännyttig förening att få ordna ett lotteri.Utländska lotterier förbjöds 1783. Förbudet gäller fortsättningsvis. Under autonoma tiden tolkades lagstiftningen som att penninglotterier var förbjudna. Förbudet preciserades 1862 och 1889. Penninglotterier blev tillåtna 1926.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet gods, som är förbjudet i gällande tulltaxor. Lurendrejeri ledde till konfiskation av varorna till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 Justitiedepartementet.
Avgift till de ordinarie prästerna i en församling för att de tre söndagar i rad tillkännagav från predikstolen att ett trolovningspar skulle ingå äktenskap. Avgiften blev obligatorisk 1686 och utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets lön.
Avdelning vid Riksens ständers bank som under ledning av bankkommissarier ansvarade för låneverksamheten.
Fond vars medel användes för och av lånemagasinen. Regler för fonden fastställdes 1823. Redovisningsåret varade från första januari till sista december. Magasinsförvaltarna och räntmästarna skulle skicka sina räkenskaper till landskontoren för kontroll. Landshövdingen skickade sedan en slutlig räkenskap till senaten.
Person som av 40 rökar gemensamt var anställd för att utföra vikuarbete på Åbo slott enligt Karl Knutssons stadga 1450.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet.Förutom de persedlar som erlades in natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar utgjordes av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
En kronan innestående fordring för ur kronomagasinet lånat spannmål som skulle återbetalas med spannmål. Fördröjd återbetalning var belagd med samma böter som försummad uppbördsstämma. Lånspannmålsrest uppbars efter 1814 utan arvode av kronofogdarna.
Kameral benämning på ofri tomt som upplåtits för bebyggelse. Det handlade om en mindre icke i mantal satt egendom som ofta var avsöndrad från en större jordegendom. Termen användes efter slutet av 1600-talet mer allmänt också om till en fastighet hörande åker, äng, skogsmark, sjö eller å, samt om (industriell) byggnad, anläggning eller rättighet med viss ekonomisk nytta (i stationssamhällen, vid sågverk m.m.).
Kameral titel för innehavare av ofri tomt.
Förteckning som blev obligatorisk 1787. Senare blev brännvinsarrendet en fast avgift för varje hemman, och beloppet varierade när hemmanen klövs eller förenades. I många län upprättades därför längderna ännu på 1800-talet. I andra län ersattes längden med en kolumn i mantalslängden där avgiften antecknades. Avgiftens storlek berodde på antalet personer i hemmanet.
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
På 1500-talet en grund för skattetalet, som utgjordes av delar av olika byar inom en socken. De förekom i Tavastland där det efter 1559 förekom att kroktalet inte var konstant utan varierade efter nya uppskattningar.
Avgift som bönderna under 1400–1500-talen betalade som ersättning åt länsmannen för dennes skyldighet att härbärgera och skjutsa kronans tjänstemän (till exempel häradshövding och landsfogde). Länsmansräntan indrogs av Gustav Vasa (1523–1560) till kronan och ersattes med skattefrihet eller lön.
Benämning på länsmans tjänstgöringsområde 1405/07–1830-talet, en administrativ och judiciell grundenhet, ibland motsvarande en kyrksocken. Länsmanssocknarna omorganiserades 1830, och benämningen ersattes med den officiella termen länsmansdistrikt.
Andel av länsmansräntan (i persedlar) som länsmannen betalade till kronan, förutom att han också måste hålla gästning och skjutsa kronans fogdar och lagmännen till och från lagmanstinget, vilket lagmansräntan var en ersättning för.
Register över kronans fogdar och befallningsmän och med uppgifter om de områden och resurser som hörde till respektive ämbetsmans fögderi. Områdena bestod exempelvis av härader och socknar, medan resurser kunde utgöras av fisken.
Benämning på av länskamreraren årligen gjord sammanställning över kronans inkomster och utgifter i länet under året. Länssammandrag började göras upp 1628.
Visst enhetsmått för fartygs dräktighet. Lästen mättes av särskilda skeppsmätare och innebar efter 1803 erläggande av viss avgift efter lästetalet när fartyget anlöpte en hamn.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk hamn skulle betala till sjömanshuskassan.
Äldre benämning på borgensman.
Av stad förd bok, innehållande respektive borgares yrke och namn, dagtecknade och underskrivna av deras borgensman eller borgensmän.
Efter prästerskapets partiella lönereform 1886 förekommande benämning på ett kyrkohemman som var utarrenderat till en åbo mot att en del av avkastningen gick till prästerskapet som lönebidrag. Löneboställena avskaffades 1922.
Av statsrådet tillsatt organ för reglementering av näringslivet under undantagsförhållandena 1941–1944.
Spannmål som ingick i någons löneförmåner.
Hemman vars skatter var anslagna till lön åt någon eller några av statens tjänstemän. Löningshemman förekom inom ecklesiastik-, civil- (lands-) och militietjänstestaten, där de indelades i häst-, fördels- och beställningshemman.
Register som bestod av mönstringsregister och räkenskaper över utbetalade löner till personer vid kungens hov och slott samt personer på gårdar ute i landet. I registret kunde också ingå ordning för löneutbetalning. Årslönen i pengar och kläde betalades i efterskott. Till lönen hörde också fri förtäring. Löningsregister uppgjordes under 1500-talet och fram till 1614.
Stadgad lön, stadgelön, lön för statligt ämbete eller statlig tjänst som normerades efter ämbetets eller tjänstens rangklass i rangordningen. Lönen normerades efter löneklass (stat) i 1696 års stat fram till 1778. Inflationen under frihetstiden drabbade centralförvaltningens ämbetsmän hårt, eftersom lönebeloppen blev oförändrade i nära 100 år. Ämbetsmän höll sig därför med bisysslor för att försörja sig. Även sportler i framför allt gåvor till ämbetsmän och lösen för expeditioner drygade ut ämbetsmännens inkomster. Förbud mot tagande av gåvor stadgades för personal i kansliordningen 1720.
Penningbelopp som erlades till en myndighet för något eller någon, vanligen en officiell handling eller person från fångenskap eller skuld. Termen användes också om den ersättning som en privatperson uppbar för vissa prestationer, till exempel när kronan inlöste hittegods.
Betalning av tiondespannmålen i reda pengar.
M
Institution som från 1602 förvaltade offentligt förråd av spannmål inom ett visst distrikt, efter 1627 vanligen ett län eller en lagsaga. Allmänt om förrådshus, lagerutrymme.
Benämning på den tidsperiod då bönderna inom ett visst diskrikt skulle leverera avrads- och tiondespannmålen till kronomagasinet. Tidpunkten inföll mellan Thomas- och Kyndelsmässan (21.12–2.2). Landshövdingen fastslog en viss levereringsdag för varje härad och socken. Den offentliggjordes i god tid före levereringsdagen.
Under svenska tiden efter 1755, penningmedel som var avsatta för bedrivande av statens spannmålsrörelse; under autonoma tiden diverse grundfonder i spannmål med vilka en socken, sockendel eller flera socknar tillsammans bedrev lagstadgad undsättning.
Kollektiv benämning på den personal som avlönades för att handha kronans spannmålsrörelse, även om budgeten för kronomagasinen och deras inrättningar. Från 1748 avlönades dessa kronans tjänstemän vid kronomagasinen med en särskild lön.
Lokal lägre tjänsteman som övervakade och dokumenterade uppbörden och levereringen av avrads-, tionde- och rättighetsspannmål i ett län. Magasinsuppbördsmannen verkade under magasinförvaltarens översyn.
System med härbärgesmän som blev uppbundna av krediter som de fick av borgare.
Myndighet som från 1908 under en överkontrollörs ledning utövade tillsyn över tillverkningen och utskänkningen av maltdrycker. Från självständigheten lydde Maltdrycksinspektionen under Socialministeriet.
I germansk rätt de böter varmed dråp sonades. Mansboten uppkom som ersättning för blodshämnden. Den betalades av dråparen eller hans släktingar åt den dräptes släkt. I 1734 års lag fixerades en mansbot till 300 daler. Beroende på omständigheterna utdömdes en hel eller en halv mansbot.
Under stora ofreden av militärförvaltningen 1714 i västra Finland infört skattelag som sedan från och med 1717 användes i Åbo generalguvernement av de civila ockupationsmyndigheterna för utgörande av skatter och andra pålagor. Mantalen, som var kollektivt ansvariga för de skatter som pålagts dem, bestod av ett varierande antal hemman, från ett enda hemman upp till ett tiotal.
Det aritmetiska tal eller mått, som uttrycker ett hemmans storlek ur beskattningssynpunkt, även i betydelsen jordegendom mätt med detta mått. Mantalet uttryckte ursprungligen antal män ((besuttna) bönder) som grund för erläggande av kronoskatt och dylikt. Utgick lika för var och en eller så att fullt skattebelopp erlades av så kallade hela bönder och halvt, fjärdedels och så vidare skattebelopp av halva respektive fjärdedels bönder.
Ursprungligen ett mått på skattekraften hos jord, den jordareal på vilken en bonde med familj och tjänstefolk ansågs kunna leva. Från 1630 var mantal ett kameralt mått på ett hemmans andel i en by, fastställt genom lantmätning. Mantalet miste sin betydelse för skattläggningen under förra delen av 1900-talet, men kvarstod till 1997 som beräkningsgrund för en jordlägenhets andelar i allmänna områden, till exempel i fiskevatten.
Benämning på de dragonhästar som de ryska ockupationsmyndigheterna uttog under stora ofreden 1720 i Åbo generalguvernement. Från varje mantal krävdes en dragonhäst.
Mantalskommissaries lön som beräknades efter behållna mantalet. Med lönen bestred han bl.a. skrivningsförrättningen, utskriften av längden och pappret.
Under Kammarkollegiums och landshövdingens översyn verkande lokal funktionär som 1652–1779 skötte mantalsskrivningen och därtill hörande uppgifter i ett härad eller en stad, till 1723 i närvaro av kyrkoherden om mantalsskrivningen skedde på landsbygden, i stad i närvaro av borgmästare och råd. Mantalskommissarierna tillsattes av Kammarkollegium på förslag av landshövdingen. Som arvode erhöll de provision av de uppburna mantalspenningarna. Mantalskommissarierna hade rätt att ta del av kyrkböckernas uppgifter och från 1752 även av husförhörslängderna, som innefattade samtliga sockenbor. Mantalskommissariebefattningarna indrogs 1779 när uppgiften överfördes på häradsskrivarna. I Gamla Finland ingick i provinsernas förvaltningspersonal mantalsskrivare med samma uppgifter från 1744 till 1782, då uppbärandet av mantalpenningar upphörde.
Reglemente för en mantalskommissarie som stadgade hans ämbetsåligganden, hans lön och överordnade. Den första utförliga instruktionen gavs 1693, trots att mantalskommissarietjänster hade tillsatts redan 1652. Mantalskommissarietjänsterna indrogs 1779 och då upphörde också instruktionerna att gälla.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till Kammarkollegium senast den 10 januari under plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av mantalspenningar upphörde där.
Fast personlig årlig statsskatt 1642–1924 för ofrälse personer i åldern 15–63 år, undantaget vissa personer, till exempel fattighjon och fattiga försörjningsskyldiga. Ursprungligen kallades skatten hjonelagspenningar, från 1611 mantalspenningar. Skatten avskaffades av 1622 års riksdag som alltför dryg. Den ersattes på 1627 års riksdag med en personell skatt för då allmänt brukliga handkvarnar inom bonde- och borgarståndet (så kallade kvarntullsmantalspenningar) som blev en allmän personell skatt år 1635 och ständig från år 1642 under benämningen mantalspenningar. Mantalskommissarier förordnades att anteckna alla 15–63 år gamla och uppbar skatten förutom av krigsbefäl personligen (inte deras familjer förrän efter 1811) och ridderskapet och adeln med tjänstefolk som var befriade från mantalspenningar (för adelns del från 1642 till 1810 års jämkning av ståndsprivilegierna). Skatten utgick till ett varierande belopp i olika delar av riket fram till 1693, varefter skatteavgiften förenhetligades.
Grupp ursprungligen per mantal utgående ovissa och extra ordinarie skatter som landtågsgärd, byggningshjälp, salpeterhjälp, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar, terminsskatt och silverskatt. Från och med 1600-talet beviljades de av ständerna för kortare perioder. Efterhand blev de permanenta och infördes 1718 i jordeboken under namnet mantalsränta eller hemmantalsränta.
Barn (över 15 år gamla) som var antecknade som skyldiga att erlägga mantalspenningar. Samtliga barn infördes i mantalslängden. Efter 1773 var föräldrarna befriade från vissa personella utskylder (dock inte bevillningar eller extra kontributioner) om barnens antal var fyra eller fler.
Årlig registrering av alla som var skyldiga att erlägga mantalspenningar, efter 1765 av hela befolkningen inom ett visst område för beskattning, befolkningsstatistiska samt militära ändamål. Mantalsskrivningen infördes 1642. Under perioden 1642–1652 utfördes den av församlingsprästen, 1652–1779 av en mantalskommissarie och efter 1779 av häradsskrivaren. Mantalsskrivningen var obligatorisk och kungjordes efter 1734 från predikstolen. I städerna skedde mantalsskrivningen inför borgmästare och råd. De gamla reglerna för mantalsskrivning fastställdes 1827 i storfurstendömet Finland. Mantalspenningarna avskaffades 1924, men mantalsskrivningen fortsatte som person- och fastighetsregister. Enligt bestämmelserna 1950 skulle fastigheterna registreras by- och stadsdelsvis och man skulle ange fastigheternas ägare samt ägarens hemort. För varje fastighet skulle antecknas alla de personer som bodde där och eventuella innehavare (bolag, föreningar och andra juridiska personer) som hade arbetslokaler eller idkade affärsverksamhet i den. Av mantalsregistret skulle framgå varje persons fullständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och civilstånd. Över alla femton år fyllda personer gjordes en alfabetisk förteckning med namn, födelseår och adress.
Mantalskommissaries lön som utgick i en viss procent av mantalspenningarna som uppbars i fögderiet, 60:de penningen av uppbörden 1652–1779. Uppgiften övertogs 1779 av häradsskrivarna mot 120:de penningen av uppbörden, efter 1807 steg lönen till den tidigare 60:de penningen, med vissa undantag. Provisionen räknades endast ut på basis av kronan behållna mantalspenningar.
Ursprungligen mästare och gesäller, senare arbetare vid manufakturverk. Manufakturarbetarna var till 1766 befriade ifrån personella utskylder.
Av ständerna 1727–1739 förvaltad låneinrättning för kreditgivning åt industriidkare, omvandlades 1739 till Manufakturfonden.
Benämning på en av ständerna 1727 inrättad, från 1739 till 1873 ständig fond för att understöda nyttiga fabriker och manufakturer. Manufakturfonden förvaltades av Manufakturkontoret. År 1766 övergick förvaltningen till Kommerskollegium, där den sköttes av en division för manufakturärenden som grundades 1769.
Benämning på den av 1727 års riksdag beviljade landshjälpen till samhällsnyttiga fabriker från och med 1739.
Gästningsskatt som bestod av allmogens skyldighet att erlägga vissa persedlar. I Raseborgs län motsvarades den av bolgästning, och persedlarna tycks ha varit ungefär de samma som i Tavastland och Savolax.
Skatteökning som uppkommer vid en viss inkomstökning. Vid progressiv inkomstbeskattning är marginalskatten högre än genomsnittsskatten på hela inkomsten.
Skatteuppbördsdistrikt och skatteenhet på Åland under medeltiden och 1500-talet.
Årlig värdering av naturapersedlar vid skatters avlösning i pengar. Från 1627 fastställdes summorna efter priserna i närmaste köpstad.
En av de personer av varje stånd som årligen utsågs till att fastställa markegångstaxan inom ett markegångsdistrikt, vanligen ett län. Hälften av dem representerade räntetagarna och hälften räntegivarna i distriktet. Till gruppen hörde även landshövdingen.
Penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Markegångspriserna fastslogs årligen vid varje länsstyrelse för att man skulle kunna omräkna natura skatteprestationers i penningar och vice versa.
Förrättning då markegångstaxan årligen fastställdes i varje län. Markegångssättningen verkställdes på varierande sätt fram till 1803, varefter kronofogdarna fick i uppdrag att inom sitt härad utreda städernas torgpris på räntepersedlarna i orten. Förteckningen över markegångspriserna undertecknades av kronofogden och inom häradet boende för ändamålet utsedda förtroendemän och sändes till landshövdingen, ursprungligen i slutet av december, efter 1768 senast den 5 november. Denna tjänade sedan som grund för uträkningen av hela länets markegångspris på de olika räntepersedlarna för omräkning i penningar. Priset fastslogs av landshövdingen i samråd med länets deputerade stånd bestående av hälften räntetagare och hälften räntegivare, dock på så sätt att varken de skattskyldiga eller indelningshavarna blev lidande. Vid markegångssättningen beaktades därför föregående och löpande årsväxt, bärgning och växtkvalitet. Den tillkännagavs Kammarkollegium, efter 1809 senatens ekonomiedepartement, som fastställde och utfärdade den slutliga årliga taxan för varje län. Den gavs till allmänhetens kännedom innan Tomasmässan (omkring den 21 december). Taxa upprättades efter 1810 endast för de persedlar som var fastslagna i ränteundervisningarna, efter 1814 enligt ett särskilt formulär. Efter 1816 bifogades både häradenas och städernas förteckningar över varupriserna till landshövdingarnas förslag till markegångspris.
Officiell prislista över penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Taxan upprättades årligen vid länsstyrelsen efter förhandlingar mellan landshövdingen och representanter för räntetagare och räntegivare i länet. Markegångstaxan fastställde priset på de räntepersedlar som skulle inlösas i penningar och som årligen debiterades.
En varas värde beräknat efter gällande markegångstaxa. Markegångstaxan bestämde det pris på en vara som myndigheterna fastslog för att användas vid beräkning av skatteprestationer.
Ursprungligen en tillfällig skatt som uppbars i penningar i början av 1300-talet. Markgälden redovisades direkt till kungens fiskus. Under Albrekt av Meklenburgs tid fick vissa länsinnehavare rätt att uppbära markgäld. Det förekom också olaglig beskattning. De tillfälliga markgälderna indrogs av drottning Margareta. I Finland var markgäld en penningskatt som i slutet av medeltiden uppbars på Åland, i Nyland och Karelen. Den omtalas första gången på Åland 1384.
Avgift i penningar på 1500-talet. Den ingick bl.a. i den åländska gärdskatten. I fullskatten i Viborgs län år 1541 ingick också markgäldspenningar.
Åländsk indelning för skatteuppbörden på 1500-talet. Antalet marklag var 35 och inom ett marklag ansvarade bönderna gemensamt för utskylderna. I viss mån kan de jämställas med nötslagen och gärderna.
Under medeltiden till 1500-talet enhet vid uppskattning av jordegendom, ursprungligen det område för vilket 1 silvermark erlades i avrad. Att lägga en by i markland innebar att byn uppmättes och indelades i markland för beskattningen: 1 markland = 8 öresland. Under senare delen av 1500-talet och 1600-talet ersattes de gamla värderingarna på vissa håll med nya jordetal med öreslandet som enhet.
Äldre viktenhet av varierande viktvärde för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag. Under 1500-talet motsvarade markpundet ett skålpund, men under 1700-talet kom det att motsvara ett lispund, alltså en 20 gånger större viktenhet.
Extra skatt som drottning Margareta införde för att avhjälpa den allmänna finanskrisen. I samma veva försämrades myntet och tullarna höjdes. Pant- och övriga län återbördades till kronan.
Skatteenhet och skatt som under medeltiden och 1500-talet i Finland enbart förekom på Åland. Som skatteenhet omtalades den första gången 1376. Markskatten beräknades efter jordetalet. I den kunde ingå åtta eller tio mark värderad jord, beroende på platsen. I praktiken motsvarade en markskatt något mindre än en tiondedels rök.
Sammanfattande beteckning för dem som intar sin kost hos ett och samma husbondfolk, hushåll. Matlaget fungerade särskilt som grund för utgörande av vissa skatter, besvär och andra skyldigheter.
Medeltida kyrkoskatt införd av biskop Ragvald I på 1200-talet. Den bestod av matvaror som sockenborna betalade direkt till prästen eller klockaren på bestämda högtidsdagar under året samt vid själamässor och kyrktagning. Skatten indrogs till kronan under reformationen. På flera håll (till mitten av 1700-talet, i Österbotten till 1743) fortsatte prästerna ändå att uppbära matskottet, trots att uppbörden förbjöds också i kyrkolagen 1686 . Det mest seglivade matskottet var julsteken.
Medeltida gästningsskatt som är känd från Tavastland. Den innebar en gästningsfärd som landsfogden gjorde inom sitt härad sålunda att man sommartid gästade varje länsmans- och bolmans- eller tridungs eller fjärdingsmansgård, samt att man höst- och vintertid vistades en natt i var länsmansgård och två nätter hos varje uppbördsman. Samtidigt uppbars sakörespengar. Systemet förekom också i andra län, men under andra benämningar. Gästningen var förenad med en foderskatt.
Medlemsarrende, delarrende. Medlemsarrendet utgick till ett belopp som slagits fast i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Det ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
Engångsavgift för inskrivning av patient på hospital, införd 1766.Avgiften betalades (enligt Serafimerordens gillets cirkulär 1798) genom landshövdingens beslut av antingen den inskrivnas anhöriga eller (om de saknades eller var fattiga) av staden, socknen eller häradet. Inträdesavgiften utgjorde en del av hospitalets verksamhetsmedel.
Kassa för de inträdesavgifter som efter 1766 uppbars av person som inskrevs på hospital.
Fond som lydde under Collegium medicum och vars inkomster användes för att bekosta medicinalverket och de understöd som användes för att bekämpa farsoter. Från 1757 finansierades tre fattigläkare i Stockholm. Medicinalfonden bekostade också den gratis behandling av fattiga patienter som provincialläkarna gav. Benämningen användes också om en personlig utskyld. Den utgick efter 1770 av adel, prästerskap och borgare. Senare erlades den också av husbönder. Skatten uttogs inte i Viborgs län.
Reglemente som fastställde pris på medicinalier vid försäljningen från apotek. Behovet av prisreglering påtalades 1661. En av överståthållaren, magistraten och apotekarna gemensamt utarbetad taxa förelåg 1687 och publicerades 1699. Enhetlig prissättning nåddes dock inte. Collegium medicum företog en taxarevision 1726 och en ny medicinaltaxa fastställdes 1726. Den trycktes inte, utan apotekarna förutsattes själva skaffa avskrifter. En ny medicinaltaxa fastställdes 1739 och trycktes 1741. År 1752 förklarades att den apotekare som överskred taxan skulle mista sitt privilegium. Straffet sänktes 1754, men höjdes två år senare på nytt. Då gjordes också smärre ändringar i medicinaltaxan. Först 1777 utkom en ny medicinaltaxa. Samtidigt offentliggjordes taxan för läkare och kirurger. Då bestämdes att när medicamenter av ostadigt värde såldes under taxans pris skulle Collegium medicum underrätta allmänheten, men om priserna måste höjas måste Collegium medicum anhålla om prishöjning hos kungen. Ett nytt taxaförslag godkändes i maj 1800. Då fick också Collegium medicum rätt att årligen inkomma med förslag till prisändringar.
(I Karelen) utgående kronosockenskatt som efter 1766 uträknades utifrån medeltalet av sockens räntor över femton år (1750–1764) efter ortens undervisning och därtill hörande förordnanden. Skatten erlades i hela socknen lika för alla vid bolräkningen i februari till kronofogden. Beräkningssystemet kvarstod fram till att rev- och skattläggningarna hade verkställts under 1800-talet enligt skattetalen arviorubel och hemmantal. Mantalspenningar erlades endast av personer som inte idkade jordbruk.
Mellansumma (pengar eller vara) som erläggs för att utjämna skillnaden i pris eller värde vid byte mellan (icke likvärdiga) fastigheter. Förfarandet krävde laga värdering av bytet innan avgiften kunde utgå till ett visst värde.
Kameral instruktion och lantmäteriinstruktion som innehöll föreskrifter om tillvägagångssättet vid mantalssättning av hemman, avmätning av städer och ritande av lantmäterikartor. År 1688 fastslogs att lantmätaren skulle följa en viss metod och modell. Bestämmelserna upprepades 1725.
Från 1690 om skattläggning som utfördes enligt en lantmäteriinstruktion som utfärdats för ett specifikt skatteupptagningsområde. Metodisk skattläggning genomfördes i Nyland och Tavastehus län 1690, i Österbottens län 1749, i Savolax och Karelens län 1775, i Viborgs län 1828 och under loppet av 1800-talet också i Kuopio, Uleåborgs och S:t Michels län.
Längdmått av olika längd i olika delar av landet, men som från mitten av 1600-talet fastslogs till 36 000 fot (cirka 10,69 kilometer) och efter metersystemets införande 10 kilometer.
Den av Militiefondens tre kassor som ursprungligen var avsedd för underhåll av militieboställenas karaktärsbyggnader. Militieboställskassan erhöll medel från reservhemmansräntor, säterifrihetsmedel och böter som utdömts vid syneförrättningar av militieboställen. Den förvaltades av Militieexpeditionen, tidvis av Finansexpeditionen. Ursprungligen uppbars medlen av regementsskrivarna, efter 1818 delvis också av kronofogdarna. Ansvaret överfördes i sin helhet på kronofogdarna när regementsskrivarna avskaffades 1830. År 1889 överfördes kassans medel till den allmänna militiekassan för att täcka de ökade militära utgifterna efter att värnplikten införts.
Under senatens ekonomiedepartement lydande kontor med uppgift att utrusta, proviantera och avlöna de finska trupperna som 1812 hade uppställts på tre värvade finska regementen. Kontoret ombildades enligt kejserligt reskript 1819 till ett självständigt under Militieexpeditionens översyn verkande krigskommissariat.
Särskilt kontor för revisionsärenden 1816–1824 som hade som uppgift att avlasta Militieexpeditionens kamrerare i dennes arbetsbörda. Revisionskontoret övertog helt granskningen av boställena och till dem ansluten räkenskapsgranskning. Det kallades ursprungligen Boställskontoret, senare Revisionskontoret. Det avskaffades 1824 i och med att revisionsväsendet reformerades och Allmänna revisionsrätten tillkom för att granska kronans samtliga räkenskaper.
Statlig fond som tillsammans med Statsfonden grundades under autonoma tiden för att samla in statsinkomster, huvudsakligen för att bekosta militärstaten. Militiefonden förvaltades av Militieexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement, tidvis av Finansexpeditionen. Den var indelad i tre kassor, Allmänna militiekassan, Militieboställskassan och Krigsmanshuskassan. År 1889 slogs kassorna ihop och bildade Allmänna militiefonden.
Jordegendom som var anslagen till det militära indelningsverket och i denna egenskap utnyttjades som boställe eller som räntegivande.
Jordebok med förteckning över alla till arméns försörjning anslagna hemman (militieboställena). Åren 1830–1831 upprättades militiejordeböcker (enligt ett särskilt formulär) över den före detta finska militärens boställen. Militiejordeböckerna fördes regementsvis med särskilt sammandrag för varje härad och verifierades av landskamreren med hans underskrift. De saknade betydelse för själva skattedebiteringen och tjänade närmast som upplysning om tidigare militieindelning.
Kontor som ansvarade för militärens finanser och räkenskaper, med en kamrerare som chef. Det verkade från 1680 inom Kammarkollegium men överflyttades 1714 till Krigskollegium tillsammans med de militära ärenden som tidigare skötts av Andra avräkningskontoret. Militiekontorets huvuduppgift var att upprätta militiehuvudboken i vilken de ständiga regementenas räkningar, räkenskaper för rustkammaren och arkliet i Stockholm samt faktori- och salpeterräkenskaper infördes. Uppgifterna utökades senare till att omfatta remisser rörande indelningsverket och beklädnadsräkenskaper.
Pensionsfond för militärens soldater och underofficerare samt deras änkor och barn. Militiepensionsfonden erhöll sina inkomster från krigsmanshusavgiften.
Förrättning under indelningsverkets tid där man fastslog vilka hemman som skulle underhålla soldaterna.
Anslag i form av andel i tionden som tillföll vissa militärer och Militiekassan.
Särskild för Militiestatens indelta jordbrukslägenheter uppgjord förteckning över tionden. Militietiondelängder upprättades, förutom i Savolax, efter 1831 enligt ett särskilt för Militiestaten avsett formulär för rotevakansavgifternas erläggande. De innehöll uppgifter om varje hemmans roteringsskyldighet.
Kontor i Kammarkollegium, grundat på 1730-talet för att sköta den ekonomiska granskningen av det kungliga hovet och Krigs- och Amiralitetskollegium samt avlöningen av deras tjänstemän och de civila och militära tjänstemän som var upptagna på artilleri- och fortifikationsstaterna och i oindelta regementen. Kontoret leddes av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant och en bokhållare. Det bytte 1800 namn till Civil- militiæavräkningskontoret och var verksamt som sådant till 1825.
Eldares extra ersättning förutom ordinarie lön på stat.
(På postament eller röse av stenar) sten eller järntavla vid allmän landsväg vid varje fjärdedels mil, räknat från vägens utgångspunkt från en stad och vanligen märkt som 1/4, 1/2 och 1 mil. Milstenarna uppsattes och underhölls av vägunderhållskyldiga hemman, efter 1734 med medel ur häradskistan.
Vid allmän landsväg rest stolpe av trä för angivande av miltalet, tillkom i Sverige 1649. Senare (i vissa trakter) var milstolpe liktydigt med milsten. Milstolparna bekostades efter 1734 med medel ur häradets andel i sakören, om medel saknades erlades kostnaden som tidigare gemensamt av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen. Milstolparna övervakades av häradshövdingen och kronofogden.
Utskänkning, ofta om brännvinsförsäljning.
Avgift till kronan för brännvinsförsäljning på krogar 1775–1800. Minuteringsavgiften avskaffades 1800 inom ramen för varje tillverkares rätt att fritt sälja sitt brännvin.
Avlöningsförmån åt vissa i allmän eller enskild tjänst anställda personer, vilkas verksamhet huvudsakligen eller till väsentlig del omfattade mottagande och utlämnande av penningar.
Syneförrättning för att fastslå om en egendom lidit missväxt (och därför kunde erhålla vissa skattelättnader). Missväxtsyn förrättades även för att utreda om en bonde kunde få inlösa kronoräntespannmål (till markegångspris) ur ett kronomagasin. Missväxtsynerna avskaffades 1766 när inlösningsrätten av räntesprannmål begränsades till endast allmänna missväxter varvid hela beslutsförfarandet ändrades.
Anstånd med betalning av till exempel en skuld. Moratorium beviljas sedan 1600-talet av domstol. Ursprungligen användes begreppet också om själva dokumentet genom vilket anstånd beviljades.
Avgift för uppmuddring och efter särskild taxa för åtskilliga grövre varor som in- och utfördes. Muddringsavgift betalades av fartyg som anlöpte Uleåborg och Gamlakarleby. Främmande fartyg betalade ett högre belopp än finländska.
Ett slags jordbrukskatt som stadsborna betalade för sina kreatur.
En typ av lantbruksskatt som borgarna erlade till staden för sitt lantbruk. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Den ersättning som skulle erläggas för gravplats på begravningsplats. Den förekom i Åbo stift redan på 1600-talet. År 1741 påbjöds den i en kunglig resolution. Mullpenningarna var för församlingsbor betydligt mindre än för främmande. Avgiften för barn var också mindre än avgiften för vuxna. Avgiftens storlek bestämdes av församlingen.
Högre myntvalör än enheten. I Sverige är den äldsta mutipeln från 1530-talet.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Präglat metallstycke av bestämd vikt och halt. Tjänar som bytes- och betalningsmedel och värdemätare. Vanligen utgett av statsmyndighet och fungerar som garanti för till exempel ett visst metallinnehåll.
Arbetare vid statens myntverk.
Kollektiv beteckning för personal vid myntverket.
Räkneenhet inom ett myntsystem. Det värde som, utgående från metallsort samt brutto- och nettovikt, utgör särmärket för systemet. Myntenheten är vanligen räkneenhet, men behöver inte vara utmyntad.
Den genom lag bestämda myntningsgrunden (metallen) för huvudmyntet i ett lands myntväsen. Myntfoten indelas i enkel myntfot, då huvudmyntet präglas i endast en metall (vanligen guld eller silver) och dubbel myntfot, då huvudmyntet präglas i två metaller.
Brott som innebär eftergörande eller förändring av gångbart mynt. Myntförfalskning består av falskmyntning och myntförfalskning i inskränkt mening. I princip bestraffades förfalskning av inhemska mynt strängare än förfalskning av utländska mynt.
Förändring av ett mynts gångbara värde.
Högre tjänsteman vid Myntverket med uppgift att pröva metallhalt. Benämningen ”guardin” förekom 1635 i riksregistraturet. Han förestod proberkammaren i Stockholm.
Ett mynts andel av värdemetall, exempelvis silver eller guld.
Åtgärd genom vilken undersåtarna tvingas byta ut de mynt som är i omlopp mot nypräglade, eventuellt samma belopp i sämre mynt. Myntindragning i Sverige har antytts i brev från 1300-talet.
Systematiskt ordnad offentlig samling av äldre och nyare mynt och medaljer, numera förvaringsrum för en myntsamling. Tidigare (åtminstone 1592–1651) kallad mynt(e)kammare, förråd av penningar, kassa.
Fördrag eller överenskommelse mellan två eller flera stater om helt eller delvis gemensamt myntväsen (till exempel Sverige, Norge och Danmark 1718). Senare användes termen om fördrag mellan olika stater rörande myntförhållanden.
Chef för verkstad som tillverkade kronans mynt, ursprungligen ofta en person som arrenderade myntningssysslan av kronan och biträddes av myntmästarsvenner. Namnet på 35 medeltida myntmästare är kända. De hade nära anknytning till centraladministrationen och utnyttjades i vissa fall också för diplomatiska uppdrag. Beteckningen användes också om en statligt avlönad tjänsteman under Kammarkollegium 1668–1731 och under finansexpeditionen under autonoma tiden från 1860.
Inskrift eller bild på mynt som anger var myntet är präglat, att myntet är tillverkat enligt föreskriven myntfot och vilken myntmästare som präglat myntet.
Stadganden eller direktiv för myntmästaren om myntets finhet (korn) och vikt (skrot) som tillsammans konstituerade myntfoten; också remedium för proportionen mellan utmyntningskvantitet för olika nominaler. Myntordningarna var ofta skrivna i kontraktsform. Den äldsta svenska myntordningen fastslogs 1449, de följande är från 1478, 1480, 1497 samt flera från 1500-talet.
Om urgammal kunglig (statlig) ensamrätt att bestämma om myntets beskaffenhet och att prägla mynt. Rätten inskränktes i Sverige 1809 då riksdagens bifall fordrades för att ändra myntets skrot eller korn.
Rätten att bestämma över ett lands myntväsen. Den omfattade myntens yttre utseende, myntfot, urvalet av nominaler, emmissioner och myntverkens läge. Kunglig mynträtt i Sverige är belagd under Olof Skötkonungs tid. Kungen kunde delegera rätten, men om sådan delegation i Sverige finns inga källor före 1500-talet. Bevarade mynt tyder på att ärkebiskopen i Uppsala haft mynträtt omkring 1170–1215. Jarlen hade eventuellt också mynträtt. Privilegiebrevet för Stockholm 1436 gav staden rätt att kontrollera myntningen.
Nödmynt, särskilt de 1715–1719 utgivna mynten av koppar med angivet värde av en daler silvermynt; mynt med nominellt värde som är högre än metallvärdet (och som inte inlöses av staten efter sitt nominella värde). Gällde stundom även sedlar av låg valör och dylikt. Termen används ibland även om tecken eller bild på präglade mynt.
Beräkning av myntets värde.
Verkstad för myntprägling. Den decentraliserade mynträtten under medeltiden innebar att myntets periodiska avlysning måste ske på ett flertal platser. Silvret infördes genom vissa hamnstäder, och under krigstid fanns det ett behov av en snabb myntprägling. I myntverket tjänstgjorde flera olika yrkesmän, myntmästare, skrodmästare, rundare, kvetsare, glödgare, prejare och barberer. I Finland präglades under 1400-talet mynt i Åbo.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett verk som kallades Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick Finlands Bank successivt rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Ämbetsman med uppgift att justera mått och vikt i riket åren 1725–1732. Han hade också inspektionsansvar över guld- och silverarbeten samt kronans silver och myntverk. Efter 1718 användes benämningen även om ämbetsverket som hade hand om tillverkningen av mynt.
Man som var ålagd att i kyrkoskatt betala ett visst mått och inte de vanliga tiondena. Målamän omtalades i Nyland 1373 som en särklass av kyrkliga skattebetalare. I viss forskning har målamännen betraktats som personer med annan huvudnäring än egentligt jordbruk. Som sådana betraktades fångstmän, sjöfarare, hantverkare och nybyggare.
Avgift som finns upptagen i nyländska räkenskaper under 1500-talet. Målabeskattningen har tolkats som en nybyggarbeskattning. Målapengar utgick i Nyland dels av kust- och skärgårdsbor, dels av inlandsbor. Målaskatten torde kunna uppfattas som en kyrklig motsvarighet till de världsliga flöteskatterna och stadgeskatterna.
Under svenska tiden om andel av indrivna böter, sakören, i ett civilt mål som tillföll den person som hade väckt talan i målet i underrätten. Rätten till målsägandeandel måste bestyrkas med ett av häradshövdingen utgivet kvittobrev. Andelen uppbars och befordrades till målsäganden av kronofogden, som även redovisade detta för landshövdingen vid varje års slut.
Enhet för mätande av varor i volym. Under 1500-talet varierade den kamerala måltunnan mellan olika fögderier. I vissa fall kunde också de indragna kyrkliga skatterna mätas med ett rymdmått av annan storlek än de världsliga. Först i mitten av 1600-talet började måtten bli mer enhetliga, och måttplakatet 1665 standardiserade dem.
Summarisk översikt över räkenskaperna för en tilländalupen månad, inklusive behöriga verifikationer över indrivna medel. Månadsförslag upprättades exempelvis av häradsskrivaren för landskontorets räkning i ett län.
Benämning på rotens skyldighet att stå för en indelt soldats uppehälle under de årliga regementsmötena eller mönstringen och vid utkommendering. Detta gällde inte Österbottens regemente 1731–1810.
(Spannmåls)malningskapacitet, kameral beräkningsgrund för en (vatten-, väder- eller tull)mjölkvarns ränta. Mäldefånget hade också betydelse för huruvida nya kvarnar fick anläggas i närheten.
Stadstjänsteman med uppgift att pröva och godkänna handlares och hantverkares mått och vikter.
Lönetillägg för officerare, underofficerare och kadetter vid sjötjänstgöring för att bekosta deras mathållning. Mässpenningar förekom ombord på örlogs- eller handelsfartyg vid sidan om skeppsportionen som även den kunde utgå i kontanter.
Tjänsteman som utförde officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och vikter som användes. Ursprungligen fanns det två mätare i varje stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
Avgift för beräkning av tolagen för torra varor såsom salt, spannmål, gryn och stenkol. Mätarepenningarna utgick till den som mätte varorna för tullverkets räkning. I Åbo erlades avgiften på salt, spannmål, ärter, gryn, stenkol, kalk och krita, i Björneborg på salt och i Lovisa på salt, kalk, säd, gryn och stenkol. I de övriga finska städerna erlades avgiften på allt mätbart gods. Mätarepenningar skulle också betalas åt de personer som utförde ut- och inmätning i kronomagasin ifall de inte hade fast lön.
Rymdmått för mätning. Mätaretunnan användes för att mäta upp och beräkna de skatter som utgick i torra eller våta varor såsom spannmål, fisk och tjära. Måttkärlet kröntes av krönaren för att garantera dess riktighet. Efter 1739 sköttes uppgiften endast av särskilda tillförordnade justerare, vanligen två bofasta män, mot en justeringsavgift som varierade beroende på måttkärlets storlek.
En av de tolagsavgifter som betalades i de finländska sjöstäderna. I Åbo och Gamlakarkeby var avgiften hälften för stadens egna borgare. I Torneå skulle utlänningar betala dubbel avgift jämfört med inhemska borgare. I de övriga städerna betalade alla en lika stor avgift.
Tjänsteman under rådstugurätten som sedan mitten av 1600-talet dokumenterade det uppmätta saltet och spannmålet som köptes in i staden eller fördes ut ur den. Saltmätare var förr av städernas styrelser anställda edsvurna tjänstemän som hade till uppgift att reglera salthandeln och uppbära avgifter för denna. Stockholms stadgar för 1476 inskärpte hos borgarna att allt salt som köptes i staden och som fördes in eller ut därifrån skulle mätas, i annat fall förverkades det. Under perioden 1618–1634 fanns saltmätare upptagna i Stockholms ämbetsbok. Senare sammanslogs saltmätarna med spannmålsmätarna/spannmålsbärarna och organiserades i mitten av 1600-talet som skrå under en ålderman, två bisittare och en mätarskrivare. De hade lokaler i huset Skärgårdsgatan 15 (nuvarande Själagårdsgatan) där de hade sina sammankomster och fester. Saltmätargränden och Saltmätargatan i Stockholm har fått sina namn efter husägande saltmätare.
Förteckning över manskapet i en trupp eller vid hovet. Mönstringsregistret utgjorde en del av ett löningsregister och där ingick adliga mönsterherrar. Senare motsvarades ”mönstringsregister” närmast av ”mönstringsrulla” eller ”mönsterrulla”.
Besiktningskost som enligt knektkontrakten mellan länet och kronan erlades av varje rote inom ett regemente för att bekosta den uppställda soldatens uppehälle vid regementsmöten, -mönstringar och -kommenderingar. Möteskost utgick inte för Österbottens regemente. Efter 1776 kunde detta onus ersättas med en passevolansavgift som överförde skyldigheten på kronan.
N
Den plats där en viss rote samlades och övernattade vid husförhör, uppbördsstämma eller annat möte för roten, under den tid då det rådde festförbud under dylika sammankomster. Termen användes också om plats eller område där uppbördsnämnden eller biskopen hade rätt till en natts uppehåll och gästning.
Sammanskott av förnödenheter för härbärgeskyldighet.
Kameral beteckning sedan senare delen av autonoma tiden för livsmedel, arbetsredskap, beklädnadspersedlar eller annan nyttighet som gavs som en förmån i ett anställningsförhållande utöver lönen; sedermera gratis eller till ett nedsatt pris erhållen bostad, bil eller annan nyttighet som vid inkomsttaxeringen ges ett värde som sedan läggs till den skattskyldiges övriga intäkter.
Hushållningsform där man i obetydlig mån använder pengar, utan i huvudsak själv producerar eller skaffar från naturen det man behöver eller förvärvar nyttigheter från genom direkt byte av nyttighet mot nyttighet.
Skatt in natura, naturaskatt.
Avgift som från 1700-talet och under autonoma tiden erlades till staten för varor som lastades i tullförråd i stället för att genast föras in i landet.
Oberoende av varans art på viss tid uppskjuten skyldighet att betala tullavgift på de importerade varor som lagrades i tullens förråd eller om rätten till gratis lagring av vissa av staten fastställda viktiga handelsvaror, till exempel salt. Nederlagsfriheten infördes 1784.
Dagbok förd av tullkammare över de varor som förvarades i tullens förråd, med uppgifter om ägare, tidpunkt för när varan deponerades i förrådet och uttogs m.m.
Kontor i anslutning till tullförråd.
Rätt för stapelstad att inrätta särskilda lokaler (nederlag), där importören kunde lagra sina varor i högst fem år. Tull betalades först när varorna togs ut för försäljning inom landet.
Under autonoma tiden skatteavdrag, övergående under 1900-talet i betydelsen skatteavdrag.
Skatt som vid bokslut eller förda räkenskaper över skatteupptaget anges till ett lägre värde än den tidigare haft. Nedskrivningen kunde ske efter förrättad syn över förändrad bärförmåga.
Deponering av pengar hos länsstyrelsen.
Avlöning av ämbets- och tjänstemän med allmänna statsmedel i stället för med räntor (skatter) och tjänsteboställen från de hemman som var ålagda (indelade) att bekosta befattningen. Lönerna fastslogs till ett visst nominellt räntebelopp och beräknades efter kronovärdet. Dylika statsfinansierade löner infördes under autonoma tiden, huvudsakligen inom hovrätts-, akademi-, lantmäteri- och slottsstaterna. Efter 1922 betalades alla statliga löner ur statskassan. Immaginär indelning innebar således det bestämda räntebelopp som beräknades efter vissa skattetal som antogs som grund för räntan.
Ett av svenska rikets två dykerikompanier som 1729–1799 hade privilegium på allt viktigare bärgningsarbete i norra Sverige och Finland. Dykerier fanns dock redan på 1600-talet och verkade på kungligt privilegium från 1663. Dykerikompanierna var skyldiga att för varje kvartal inlämna en redogörelse för sin verksamhet till Amiralitetskollegium.
Gods som donerats av kronan enligt de villkor som fastställts på riksdagen i Norrköping 1604. Varje donation skulle bekräftas på nytt av varje ny regent. Godsen fick endast ärvas av manliga arvingar. Om donationsinnehavaren avled utan manliga bröstarvingar skulle eventuella kvinnliga arvingar få ut brudskatt av kronan. Kronan kunde också enligt eget gottfinnande överlåta donationen på den kvinnliga arvingens make. Ägaren fick inte heller sälja eller förpanta godset, om detta inte först erbjöds kronan. Norrköpings beslut uppluckrades under de följande decennierna. Reduktionsbeslutet på 1655 års riksdag innebar att frälsedonationer på annat än Norrköpings besluts villkor förbjöds.
Enligt ett privilegium från den 31 mars 1648 skulle all tjära och beck tillverkad norr om Stockholm och Nyen uteslutande exporteras av Tjärkompaniet från någon av städerna Stockholm, Åbo, Helsingfors, Viborg och Nyen. Kompaniet betalade ett visst bestämt pris för varje läst tjära eller beck, och tullen till kronan utgick under hela privilegietiden.
Skatt som betalades i gäddor efter tredingar i Närpes på 1500-talet.
Avgift på lax som i Kemi på 1500-talet erlades av de bönder som brukade göra skjutsfärder.
Underrättelse, meddelande, kungörelse, högtidligt uttryck för diplomatiskt tillkännagivande eller uteblivet godkännande, utebliven betalning av växel.
Avgift som erlades av borgare i utbyte mot rätten att idka fiske med not (på stadens vatten). Uppbars i Helsingfors under 1600-talets senare hälft.
Person som bosatt sig på och uppodlade ett område som på vissa villkor upplåtits av kronan, under äldre medeltid person som för egen räkning bröt mark på kronans allmänningsmark. Nybyggarna, deras familjer och tjänstefolk var efter 1783 befriade från alla kronoutskylder och besvär i 15 års tid. Vid nyanläggning av torp (oberoende av jordtyp) gällde befrielsen i fyra år efter 1770, frånsett halva mantalspenningen, slottshjälpen och medicinalfondspenningen.
Jordbrukslägenhet på tidigare inte odlad mark. ”Nybygge” var huvudsakligen en skatteteknisk term. Hemmanets mantal fastställdes omedelbart för bokföringen, men beskattades först efter vissa frihetsår.
Uppmätning och skattläggning av ett nygrundat hemman på kronans mark. År 1796 gavs ett årligt anslag för nybyggesmätningar. Ifall att någon utan laga skäl begärde en nybyggesmätning skulle han själv stå för kostnaderna. Undersökningarna skulle bevistas av kronofogden, men landshövdingen hade rätt att utse en ersättare. Ansökan om nybyggesmätning skulle göras till landshövdingen.
Hemman som nyligen blivit anlagt, vanligen på kronojord. Från 1777 tillföll överloppsjord kronan. Åbon på det gamla hemmanet hade dock optionsrätt att anlägga ett nybygge. Om rätten inte utnyttjades, kunde landshövdingen överlåta möjligheten att anlägga ett nytt hemman till någon annan. Nybyggets ägor utmärktes och mantalsattes. Därefter förrättade kronofogden och två nämndemän laga syn. Syneinstrumentet sändes till landshövdingen som, efter att ha hört häradsrätten, fastslog utskylder och laga byggnader.
Jord som kommit i kyrkans ägo efter gränsåret 1302. Jorden låg under skatt och blev befriad endast om kronan särskilt beviljade det.
Den lantmäteriinstruktion, som tillämpades för skattläggning av hemman 1690–1848 i Nylands, Åbo, Björneborgs och Tavastehus län. Skattläggningen baserades på jordmån och överskottet av avkastningen. Åkrarna indelades i sex kategorier, utgående från överskottet per areal, varefter mantalet beräknades. Ett mantal utgjorde vanligen tolv tunnor. I praktiken skulle bonden behålla hälften av årsväxten för eget behov, medan kronan och kyrkan uppbar den andra hälften som skatt.
Nytt hemman, gammalt skattetal för beräkning av fast jordeboksränta för hemman.
Kameral beteckning för ett kaplansboställe som grundades på ett kronohemman under 1500- och 1600-talen. Det saknade en stor del av det gamla kaplansboställets friheter och var ofta roterat under knekt- eller båtsmanshållet. Det erlade boskaps-, skjutsfärds- och dagsverkspenningar samt slottshjälpen och hjälpveden av jordeboks- och ordinarieräntans utskylder. Nya kaplansbol grundades i församlingar där kyrkohemmanen redan var upplåtna åt prästerskapet. Landshövdingen ansvarade för anskaffningen av bol åt kaplaner utan boställe. Några kaplansbol befriades från rotering 1675, resten befriades 1689, under förutsättning att ett annat hemman kunde överta den.
Kameral beteckning för de klockarboställen som församlingarna efter 1762 och i samband med storskiftet fick anlägga på kronans utmark. Boställena beviljades bara en del av de gamla klockarbordens skattefriheter.
Den vid mantalsskrivningen på grund av ett hemmans ändrade storlek eller bärförmåga justerade beräkningsgrunden (gammalt mantal) för hemmans- och mantalsräntan samt vissa extraordinarie gärder som hemmanet skulle erlägga. I Sverige förekom termen i betydelsen förmedlat mantal, där så kallade helbönder kunde äga halva mantal och betala full grundskatt men endast hälften av extra skatter (gärder).
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden ecklesiastisk ämbets- eller tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant. Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Inbesparing av en avliden ordinarie prästs eller skollärares årsinkomst under det första året efter dennes död. Inbesparingen tillföll kronan och från 1700-talet Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa, som i stället betalade en begravningshjälp till den avlidnes sterbhus .
Statlig fond som upprättats för att bekosta uppehället för änkor och oförsörjda barn till avliden civil eller militär tjänsteman under den tid tjänsten hölls vakant. Fonden erhöll sina inkomster genom vakansbesparingar samt avgifter och bidrag inom civil- och militiestaten. Den ersattes inom mililitestaten 1819 av Finska militärens änke- och pupillkassa och inom civilstaten 1824 av Civilstatens Änke- och pupillkassa. Därefter fungerade fonden närmast som tullstatens kassa för sterbhus.
De krav som ställdes för beviljande av nådår. Ansökan skulle innehålla dödsbevis, bouppteckning, prästbevis på antalet omyndiga barn, ett fattigdomsbevis för änkan och ett utdrag ur häradsrättens eller rådstugurättens protokoll som verifierade sterbhusets svåra ekonomiska förhållanden.
Kameralt term om grund för utgörande av viss skatt. Gemensamt var att de byggde på det antal hjon som bonden hade på gården.
Medeltida avgift med kyrkligt ursprung. Före organiseringen av tiondebeskattningen ordnades prästernas avlöning genom lokala överenskommelser om bidrag av allmogen. Näbbskatten var en parallell till matskottet. Den var främst avsedd för biskopens avlöning. I huvudsak utgick den i de delar av Finland där svensk rätt gällde. Näbbskatten erlades i olika varor, vanligen smör, fisk eller korn. Näbbskatten betalades ursprungligen för varje person som fanns på en gård. Den indrogs till kronan 1547 och begränsades då till personer över 15 år.
Anmälan till vederbörig myndighet om avsikt att utöva ett visst yrke eller driva en viss affärsrörelse i en stad. Enligt näringsstadgan från 1879 fick finska medborgare fritt utöva näringsfång i städer. Anmälan därom gjordes till magistraten som övervakade entreprenörens rätt att självständigt äga och förvalta sin egendom och affärsrörelse. Fram till 1912 skulle utländska näringsidkare, såsom ryska medborgare, anhålla om tillstånd för näringsfång i en finsk stad av vederbörande landshövding. Därefter gjorde även de samma anmälan som finska medborgare.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar bestod av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker, prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312 rubel 22½ kopek.
Skatt som erlades på Åland på 1500-talet. Skatten betalades gemensamt av de bönder som utgjorde ett nötslag.
Uppbördsdistrikt för skatt på nötkreatur (kvickskatt) på Åland, i Nyland och Tavastehus under 1500-talet. I Karelen användes också benämningen nötslag. Ett nötslag bestod på Åland av åtta fullgärder. Bönderna i ett nötslag betalade tillsammans en kvickskatt, som kallades nötgärd. De nötslag som efter skatteomläggningen 1540 fortfarande levererade tionden av fisket borde inte identifieras med den gamla kviskskattenheten utan snarare med notlag. Också i Nyland förekom nötslag på 1500-talet. Varje nötslag levererade där ett nöt och två får. Ett nötslag bestod av tio fullskattar. I Tavastland var Elimä fjärding år 1600 delad i fem nötslag som bestod av 53 skattar, men endast 99 1/3 rökar. I Karelen förekom jämte huvudskatten en skatt efter nötslag, varmed avsågs tio fullskattar.
O
Varaktig insolvens, förelåg när ett hemman inte kunde betala sina skatter eller när en gäldenär inte förmådde betala sina skulder i tid.
Under svenska tiden sedan 1500-talet om bundenhet, ”förpliktelse”, särskilt i förhållande till en skuldsedel. Obligation var också benämning på dylik sedel. Sedan senare delen av autonoma tiden användes termen om löpande skuldebrev som till nominellt belopp gavs ut av stat, kommun och företag i syfte att låna pengar av allmänheten.
Sedan autonoma tiden den del av förmögenhetsrätten som gäller fordringar. Termen används särskilt som sammanfattande benämning på det rättsliga förhållandet mellan två parter som genom avtal är bundna till varandra utan avseende på skydd mot tredje person.
Anmärkningspunkt, närmast Kammarrevisionens anmärkning och besvär mot en fogde och andra redogörare vid granskning av deras räkenskaper.
Penningmedel som utkrävts och influtit till statskassan efter revisionsanmärkningar.
Oförmögen att betala skatt, förkortning i mantalslängder.
Befälsperson inom krigsmakten av olika rang och grad från general (fältmarskalk) eller amiral till fänrik, förr under vissa tider underlöjtnant, vid vissa truppslag eller försvarsgrenar sekundlöjtnant, kornett eller konduktör. Officerarna var bl.a. personligen befriade från mantalspenningar från 1642 (den övriga familjen var befriad efter 1811).
Oförmedlat (till exempel mantal).
Benämning på handelsfartyg som måste erlägga samtliga tullavgifter eller som måste avlägga en förhöjd avgift. De var fartyg som på grund av förbud eller inskränkande föreskrifter saknade halv- eller helfrihetsrätt att frakta in varor i handels- eller stapelstad.
Fartyg som är tullbelagt i finska hamnar och som saknar fribrev utfärdat av sjötullskammare.
Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
Kapital som inte gav ränta, till exempel löner, pensioner och gåvor.
Person eller jord som inte erhöll frälseprivilegier. Även om de stånd som inte tillhörde adeln: präster, borgare, bönder.
Oförmedlat (till exempel mantal).
Ojusterat mantal, innebar erläggande av fulla skatter eller utskrivningar och utskylder, enligt jordegendomens kamerala storlek.
Ännu inte (ut)betald eller erlagd, som återstår att (ut)betala eller erlägga, till exempel skuld eller ränta. Under 1500-talet: ogullen, under 1600-talet: ogullit.
Icke utkomstgivande, ofruktbar.
I Ryssland under 1700-talet bland allmogen vald/utsedd person med samma uppgifter som vibornikerna. I vissa områden i Gamla Finland användes benämningen om person tillhörande allmogen som uppbar kronoskatter. I Gamla Finland kallades även taxeringsmän vid skattläggningar och skatterevisioner för okladschiker.
Vid reduktionen de ovissa och extraordinarie räntor som innehavaren av köpe- och pantgods uppburit av sina gods efter det att köpet eller pantsättningen skett men innan betalningen ägt rum. Under årens lopp översteg beloppet ofta den köpesumma adelsmannen hade betalat till kronan för rätten att uppbära hemmanets kronoskatter och ansågs ”oköpt”. Ägaren måste ersätta kronans förlust av kronoskatter genom att tillskjuta nytt kapital eller genom att erlägga fortlöpande årligt vederlag för sin andel av avkastningen.
Om fordran som inte är gäldad.
Sågning för olovlig försäljning, innebar att varan konfiskerades av kronan.
Handelssjöfart som bedrevs utanför gällande lag eller stadga om sjötull, ledde till att de fraktade varorna konfiskerades av kronan.
Statens representant vid sådana inrättningar eller arbetsplatser som omfattades av statens olycksfallsförsäkring och ersättningsansvar efter 1948. Olycksfallsombudsmannen ansvarade för arbetsgivarens åligganden rörande olycksfall. Han förordnades till uppgiften av myndigheten i fråga och övervakades av Statens olycksfallsbyrå.
Ort vars skatter eller naturaprestationer var reserverade för bestämda (viktiga) ändamål som inte fick ändras.
Gods vars avkastning var anslaget till ett visst ändamål och som därför inte fick förlänas, bytas, säljas eller på annat sätt överlåtas åt annan.
Inom bankväsendet på 1800-talet om viss typ av lånehandling vid fastighetslån, särskilt sådan som innehöll skuldebrev i förhållande till annat skuldebrev (hypotek) som säkerhet och som sådant ingick i lånehandlingen.
Skatt som tas ut på varor och tjänster i alla produktionsled. I varje led får den skattskyldige dra av den moms han själv erlagt varför man således bara beskattar mervärdet. Sedermera kallas skatten mervärdesskatt.
Ämbetsverk i anslutning till Finansministeriet. När omsättningsskatten togs i bruk i februari 1941 bildades omsättningsskattebyråer vid Omsättningsskattekontoret. Verksamheten överfördes 1970 på Skattestyrelsen.
För klockare vikna bördor, skyldigheter och besvär.
Avgifter som betalades ur kyrkkassan.
Betungande: transaktion förbunden med förpliktelse. Även något som sker mot vederlag. Motsatt: benefik.
Avtal där båda parterna åläggs att prestera något, särskilt finansiellt.
Övertagande av gods, jord eller lös egendom genom erläggande av vederlag.
Pålaga, utskyld, skatt, avgift eller skyldighet att utföra något. Avgifterna erlades som kontanter, i naturapersedlar eller som arbete.
Pålaga som belastade en fastighet och som varje innehavare var skyldig att utföra. Det kunde vara en skyldighet att årligen leverera någon naturprodukt till ett allmänt ändamål, underhålla väg, snöplogning eller inkvartering.
Ekonomisk stat för Kungl. operan 1773–1806.
Om ränte-, tiondegivares eller räntetagares rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala avgift eller skatt i natura eller i penningar.
Benämning på ränte- eller tiondegivares och -tagares rätt att under vissa förutsättningar välja mellan att betala eller ta emot skatt i natura eller penningar.
Handlingstyp inom förvaltningen innehållande en order, befallning, tillsägelse, beställning eller överlåtelse. Allmänt sedan 1600-talet: föra order, överbringa order, särskilt inom militären.
Förbindelse som innehåller befallning, beställning eller överlåtelse.
Åtminstone under autonoma tiden om skuldebrev, växel och annat värdepapper inom finansförvaltningen eller handel- och industriverksamhet som på grund av särskild orderklausul kunde överlåtas till annan. Detta förutsatte att pappret var utställt till viss man och att denne hade lov att låta det komma i annans hand, och att överlåtelserna hade blivit antecknade så att de kunde ledas till den gällande innehavaren.
Benämning på de till en viss förvaltningsgren hörande ordinarie inkomsterna, särskilt militie-, lands- och justitiestatens.
På laglig grund gjord eftergift (och avskrivning i räkenskaperna) av kronans räntor som enligt författningarna fanns införda i jordeboken och skulle uppbäras, men som av olika skäl inte kunnat uppbäras (exempelvis ödehemmansräntor, utarrenderade lägenheters räntor och på frihet upptagna hemmansräntor).
Bestämt antal dagsverken som årligen utfördes av varje hemman som en del av kronoskatten. Också extraordinarie dagsverken utkrävdes för kronans särskilda behov som 1652 fastslogs till på sin höjd tolv drängdagsverken och sex ökedagsverken.
Undantag från krav på prestation som utkrävdes av kronan, till exempel utskrivning eller erläggande av olika hjälper.
Till postbonde utgående kontant ersättning ur postkassan (enligt en viss taxa) för postbefordran. Ordinarie postlega skulle införas 1685, som ersättning för de de tidigare skattefriheterna. I praktiken infördes den för alla postbönder först i början av 1700-talet. Ordinarie postlega betalades ut av postinspektören. Den var 3 riksdaler, 9 skillingar och 10 runstycken för varje resa år 1811.
I den svenska förvaltningen från och med 1600-talet benämning med något varierande innebörd på de skatter som åvilade de jordeboksförda hemmanen och lägenheterna. I inskränkt betydelse var ordinarie räntan liktydig med den enligt gamla skattetal utgående jordeboksräntan, medan i begreppet ordinarie räntan i denna inskränkta betydelse inte ingick de extraordinarie skatter, som först under senare hälften av 1600-talet blev stående skatter och som kom att permanent åvila jorden under benämningen mantalsränta. Ordinarie räntan och de sistnämnda jordskatterna gick sammantagna under benämningen grundränta. Denna indelning av grundräntan fastställdes i riket 1718. I sin mer vidsträckta betydelse omfattade ordinarie räntan även de fasta mantals- eller hemmansräntorna. I Gamla Finland användes ”ordinarie ränta” i termens vidare betydelse. De i den ordinarie räntan ingående skattepersedlarna omstrukturerades vid skattläggningsrevisionerna.
Benämning på del av ordinarie räntan (mantals- och hemmansräntorna) i Viborgs länsräkenskaper. Den erlades i penningar till kronovärdet av höräntan och alla de i undervisningarna förekommande små persedlarna, i en del av de karelska socknarna även av arviohuvudräntan.
I Gamla Finland den del av ordinarie räntan som erlades i pengar enligt kronovärdet i vissa delar av det område som Sverige erhållit 1617 i freden i Stolbova. Beståndsdelar i ordinarie räntepenningarna var höräntan, de så kallade små persedlarna och arviohuvudräntan. Ordinarie räntepenningar betalades av skatte- och kronobönder.
De medel ett ämbetsverk eller en förvaltningsgren hade för att bestrida kostnaderna för stadigvarande tjänstemäns löner och de budgetmedel med vilka de täcktes.
Fortlöpande avgifter och räntor (dels i kontanter, dels i persedlar) som kronan (eller vissa auktoriteter och menigheter för kronans räkning) uppbar för bestridande av statsutgifter och andra allmänna behov. De ordinarie statsinkomsterna kom huvudsakligen från statsegendomar (domäner), regalier, allmänna skatter, onera publica och lån.
Det äldsta slaget av tolag, också kallat stadstolagen. Ordinarie tolag infördes först i Stockholm 1635, därefter också i en mängd stapelstäder, och indrogs till kronan 1680. Avgiftens storlek varierade mellan de finska städerna.
Från 1947 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för ärenden som rörde rationalisering av statsförvaltningen. Redan från 1943 hade det vid ministeriet funnits en befattning som var delegerad för ämbetsverksärenden, som sedermera blev tjänsten förvaltnings- och utvecklingsdirektör.
De skatter som i början utfästes av riksdagen på viss tid och för visst ändamål, till skillnad från den skatt som från början var fastslagen för alla. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.
P
Avgift i en stapelstad för in- och utlastning av sådana varor som var lastade i tunnor. Åbo: för saltat kött och saltad fisk betalades vid inkommande 20 kopek och vid utgående 12 kopek B:co Ass. per tunna. De som var invånare i Åbo betalade hälften. Helsingfors: för fisk, kött och annat lakegods betalades 3 kopek tunnan. Stadens invånare betalade hälften. Uleåborg: för lakegods betalades 1½ kopek silver tunnan. Brahestad: 2 kopek silver för tunnan packgods. Jakobstad: 1½ kopek silver per tunna av lakegods. Nykarleby: 1 kopek silver per tunna. Vasa 1½ kopek silver för tunnan packgods. Kaskö: 3 kopek silver per tunna. Kristinestad: 1½ kopek silver per tunna. Viborg: enligt fastställd taxa. Fredrikshamn: enligt fastställd taxa.
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Lägre tulltjänsteman vid ett tullpackhus, med packhusinspektorn som närmaste överordnad. Under packhusbesökaren verkade packhusbetjänter.
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Av packhusinspektor från 1839 förd bok över lossat och av tullkammaren besiktat styckegods, innan varorna deponerades på packhuset. Journalen fördes enligt ett visst formulär över varje skeppare och fartyg, med uppgifter om varornas art, stycke- och kanntal, mått, vikt eller värde. Om packhuset saknade en inspektor noterades motsvarande uppgifter i tulljournalen.
Arbetare vid ett packhus och medlem av ett packhuskarlslag som hade privilegierad rätt att föra varorna till och från tullklareringslokalen, uppacka och återinpacka varorna, samt att biträda vid vägningen. Packhuskarlarna erhöll senare lön efter särskild packhuskarlstaxa.
(Till staden utgående) avgift som varuägare skulle erlägga för varor som passerade tullpackhuset.
Magasinvakt; vakt vid tullpackhus.
Packhusinspektor med uppgift att övervaka och leda verksamheten vid ett packhus, särskilt vid packhusinspektion.
Bank som öppnades i Stockholm av Johan Palmstruch 1657. Banken övervakades av kronan. År 1661 började den ge ut kreditsedlar, men betalningen ställdes in 1668. I stället för Palmstruchska banken grundades sedan Riksens ständers bank 1668.
En brännvinspannas rymd som grund för beskattningen av pannan som användes för tillverkningen. Pannrymd infördes år 1800 då fri och allmän brännvinsbränning återinfördes. Den fastställdes till 50 kannors rymd, kokrummet inberäknat, för ett helt mantal (=hemman), av mindre rymd för hemmansdelar under ett mantal.
Själva föremålet för panträtten som en person, pantsättaren, ställer till en annan persons, panthavarens, förfogande som säkerhet för en fordran.
Skriftligt bevis på att inteckning hade skett i fast egendom. Pantbrevet var kreditgivarens bevis på hans fordran.
Benämning på uppbördsskrivare och fogdetjänare som assisterade kronofogden vid indrivningen av obetalda skatter och allmänna avgifter genom utmätning, pantsättning m.m. Han fick efter 1775 anlitas endast gällande mindre restskatter och skulder. Efter 1827 fick pantfogdar anlitas endast i nödfall.
Gods som en enskild person fått av kronan som säkerhet för lån.
Form av pantsättning av växel utställd på baksidan med klausulen ”valuta till pant”, ”till säkerhet”. Utställaren inskränkte därmed växelns användning och gjorde den beroende av en huvudskuld.
Skriftligt avtal om förpantning av fast egendom. Frivillig förpantning fick inte blandas ihop med beslagtagen egendom, och pantkontrakt mellan kronan och restskyldiga som inte kunnat betala sina skatter fick inte ingås.
Inrättning som driver pantlåneverksamhet. Under självständighetstiden övervakades pantlåneinrättningarnas verksamhet av inspektören för pantlåneanstalterna.
Under perioden 1397–1523 benämning på förläning som av konungen hade lämnats till en enskild person såsom pant för ett lån till kronan tills lånet var betalt eller där pantinnehavaren uppbar skatterna tills lånet var betalt.
Förteckning över skattskyldiga i ett härad vilkas egendom hade förpantats för skatteuppbörd. Före 1779 noterades pantsättningen i den vanliga restlängden.
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån. Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett pantbrev som bevis på sin fordran.
Banksedel, företrädesvis om sedel utgiven av riksbank som lagligt betalningsmedel utan att vara inlösbar i guld eller silver.
Tjänsteman som räknade sedelmynt vid Finlands Bank.
Avgift erlagd av parcellägare till stomlägenhetens ägare 1864–1916. Parcellerna hade inget eget skattetal och betalade således inte grundskatt till kronan, utan deltog i hemmanets pålagor genom att betala avgäld till stomhemmanets ägare.
Likvärdighet eller överensstämmelse mellan värdepappers eller pappersmynts marknadsvärde (kurs) och dess nominella värde. Termen användes även i fråga om växlar eller valutatransaktioner mellan olika länder med penningsystem med samma metalliska myntfot.
Rymdmått av varierande storlek för mätning av hö och halm, ofta lika med ett eller ett halvt lass hö. ”Parm” användes även som mått av varierande storlek för mätning av sten och torv.
Stadsbetjänt som mätte mängden hö eller ved som bönderna saluförde i staden; under 1900-talet edsvuren vedmätare.
Avgift som betalades för hö enligt fastställd taxa i Viborg och Fredrikshamn.
Avgift till Krigsmanshusfonden som både inhemska och utländska resenärer erlade för att få ut ett passagerarpass för en utrikesresa. Den var inte obligatorisk för passagerare över tolv år som reste till lands eller för skeppare som betalade en avgift för sjöpass. Passagerareavgiften infördes 1732. Då gick den till Amiralitetets inkvarteringskassa, 1798 överläts den till Amiralitetets krigsmanshuskassa och efter 1809 till Krigsmanshusfonden i Finland. Avgiftens storlek var beroende av passagerarens kön och sociala status. Den betalades omedelbart till den myndighet som utfärdade passet.
Tull på inrikesvaror som uttogs vid passage, marknad eller torghandel.
Avgift på högst 1 mark som åtminstone på 1550-talet i Egentliga Finland hörde till landsfogdens intäkter. Förmodligen erhölls den som ersättning för utskrivande av pass.
Avgift som rust- och rotehållarna skulle erlägga till kronan för att befrias från skyldigheten att förse sin fotsoldat respektive dragon med nödvändig utrustning och proviant samt häst med foder vid de årliga regementsmötena, -mönstringarna, exerciserna och besiktningarna. Avgiften kunde även erläggas av andra som ingått passevolans med statlig ämbetsman (till exempel civil tjänsteman eller präst).
Rätt att ta emot importvaror i en stad, men inte att själv exportera.
Avgift som efter 1637 uppbars för utfärdandet av pass för in- och utgående fartyg. Passpenningarna i tullkammaren efter fartygets lästetal. Passpenningar användes också för diverse avgifter för försegling av fat, kista, tunna eller packe samt för sigillering, frisedel och för brev som sändes mellan olika tullkamrar i fartygets ärenden samt utfärdande av fri-, mätare och bilbrev.
Tillfälliga inkomster som en kyrkoherde kunde uppbära. Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan, sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Enbart i Finland förekommande benämning på prästgård.
Tjänstebostad för kyrkoherde, prästgård.
Passagetull som tillkom kungen enligt regalerätten. Pedagiet omnämndes i mitten av 1200-talet. Termen försvann under 1300-talet, men bruket att uppböra passagetullar fortsatte under hela medeltiden på Älvsborgs och Stegeborgs slott.
Lotteri där vinsten utbetalas i pengar. Penninglotterier tilläts 1926. Den första koncessionen gällde för fem år och vinsten delades mellan Finska operan (40 procent) och Nationalteatern (25 procent). Återstoden fördelade statsrådet mellan kultur- och vetenskapsfrämjande ändamål. Senare höjdes statens andel, och i slutet av 1940-talet var den över 80 procent. Dragning gjordes 1926 en gång per året, och 1935 infördes månatliga dragningar. Verksamheten övervakades av en kommission som bestod av fem medlemmar. Två av dem utsågs av statsrådet och tre av koncessionsinnehavaren. Vinsterna var skattefria fram till 1936.
Tjänsteman i det under Kammarkollegium lydande Myntverket, Kungliga myntet, och vid Växelbanken som var en av flera avdelningar vid Riksens ständers bank.
Årligt belopp, som underhåll eller löneförmån, som utbetalades till en befattningsinnehavare efter en längre tids tjänstgöring eller på grund av en viss uppnådd ålder, sjukdom eller åt en efterlevande änka och minderåriga barn. Pension kunde också utbetalas åt delägare i en pensionskassa eller motsvarande organisation. År 1778 bestämdes att en befattningshavare hade rätt att avgå från sin tjänst med full lön när han fyllde 70 år. Den nye innehavaren fick då ingen lön förrän föregångaren hade avlidit. År 1924 fastslogs att tjänsteinnehavare hade rätt till pension när de uppfyllde vissa pensionskrav, i regel 63 års ålder och 10–30 tjänsteår efter 30 års ålder. Full pension var i det fallet 60 procent av lönen.
Årligt belopp som erlagts frivilligt som tecken på välvilja eller som belöning åt en mottagare av regenten en styrelse eller en institution. Pensionen utbetalades utan krav på motprestation. Efter 1778 skulle mottagaren erlägga en charta sigillata-avgift.
Avgift som årligen skulle erläggas från ett prebendepastorat till prelaten eller från regala pastorat till kronan. I vissa fall förekom också att pension skulle betalas till skolstatens underhåll från klockarelägenheter.
Inrättning för utdelning av pensioner till anställda vid Statsjärnvägarna och deras anhöriga.
Gästningsskattedistrikt och underenhet av pogost, tidigast belagd 1362. Indelningen infördes när pogosterna med ökad bosättning blev för stora. Indelningen följde inte exakt byindelningen, utan gårdar i samma by kunde tillhöra olika perevarer. Deras uppgift var att två gånger om året ordna dryckeslag för uppbördsmannen. Ölmängden för besöken var föreskriven, liksom det mjöd som skulle tillsättas, antalet män som uppbördsmannen följe skulle bestå av, hur många dagar gästningen skulle vara samt skjutsningen till följande perevar. Om uppbördsmannen inte åtnjöt gästningen i natura skulle parevaren i stället betala en ersättning i reda pengar eller i natura.
Den tid inom vilken en landsstatstjänsteman eller ecklesiastisk tjänsteman skulle inkomma till landshövdingen (guvernören) med en redovisning över inom hans distrikt inlöpta frivilliga medel eller obligatoriska avgifter.
Fortlöpande arrende av kronojord, upphävdes 1766 när längden på arrendet av kungsgårdar och kungsladugårdar fixerades till högst 15 år.
Omräkningsgrund (i kopek) i jordeboken för betalningen av jordeboksräntans belopp i skattepersedlar. Bråktalet var fastslaget till exempelvis en fjärdedels kopek för 30 kappar spannmål.
Summarisk sammanställning häradsvis av de produkter som bönderna skulle betala i skatt eller som skulle förtullas. Persedelextrakt upprättades vanligen endast då det skett förändringar.
Specialjordebok som från 1689 gjordes upp av häradsskrivaren vart sjätte år och efter 1802 vart tionde år. Den innehöll uppgifter om kronans långsiktiga inkomster från skattskyldig jord. Benämningen ersatte begreppet jordebok år 1794. En särskild persedeljordebok upprättades dock ocks 1805 och 1811. Därefter avgavs nya jordeböcker vid slutet av varje decennium. Den upprättades i två exemplar häradsvis med åtföljande specialräkning och undertecknades av häradsskrivaren och kronofogden innan den sändes till landskontoret. Det ena exemplarets riktighet bestyrktes med landskamrerens underskrift och skickades jämte landsboken till senaten. Jordebokens formulär förnyades 1830. Den uppsattes därefter på ett uppslag: till vänster fanns kolumner för byanamn, hemmanets nummer, hemmantal, gamla mantal, nya mantal för vissa hemman, hemmanens nuvarande och tidigare namn, räntebelopp och mantalsränta. Till höger fanns kolumner för indelta och disponerade räntor jämte räntor som hörde till den ordinarie avkortningen, kronan behållna räntor, ordinarie räntan och skogsräntorna. I marginalen antecknades om hemmanet var indelt och i så fall till vilken stat, när det blivit skattlagt, skatteköpt m.m. I den nya upplinierade jordeboken infördes alla skattehemman och -säterier, kronohemman och -säterier, nya hemman och nybyggen, vilkas ränta beräknades enligt särskild uträkning, frälsesäterier, prästlägenheter, kronoallmänningar och överloppsjordar, kronoängar, holmar och utbyskatter, bruks- och manufakturinrättningar, sågverk, mjölkvarnar och fiskerier.
I vissa bestämda persedlar utgående indelt lön till en tjänsteman,vanligen livsförnödenheter och dagsverken.
Samlande benämning på avgift eller skatt som (i huvuddrag) utgick per person, till exempel mantalspenningar.
Anvisning av penningmedel för en viss person.
Skatt som ålades individuellt utgående från exempelvis rang, hushåll, stånd, ålder eller kön. Mantalspenningar, slottshjälp, avgift till medicinalfonden, poduschniepenningar, lagmans- och häradshövdingeränta, hantverkares gärningsören, kronofiskares näringsavgift och tjärtillverkningsskatten i Vasa län är exempel på sådana skatter. De utgick ovillkorligen och till ett fastställt belopp. De utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna och fanns bestämda i regeringsformen eller i grundlagen. Nya skatter kunde inte utfärdas utan ständernas medgivande.
Tillbehör, ursprungligen en mycket detaljerad förteckning över en viss egendoms tillbehör, till exempel underlydande eller tillhörande lägenhet, ägolott, parcell eller område.
Boställe upplåtet för militär flöjtblåsares uppehälle. Bostället var efter 1771 skyldigt att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Boställe för militär befattningshavare med uppgift att reparera pistolerna inom det förband han tillhörde. Pistolsmedshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Personlig skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven bonde skulle betala en årlig avgift för arméns underhåll. I Viborgs län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan. Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Den årliga personella skatt som infördes i Viborgs guvernement 1783 för varje revisionsskriven krono- och donationsbonde samt städernas meschanier (mindre borgare) i stället för den avskaffade kronoandelen av jordeboksräntan. Befriade var kvinnor, adelsmän och personer av rang, riddare av kejserlig rysk orden, militärer, av kronan och städer avlönade tjänstemän och ämbetsverks extra betjäning, bro- och skallfogdar, prästerskap och andra kyrkliga betjänter, lärare eller de som innehade en lärdomsgrad, apotekare, provisorer, avskedade högre och lägre tjänstemän samt deras söner, på sjömanshuset inskrivna sjömän och köpmansståndet som i stället erlade gillesavgift eller en viss procent av sitt rörelsekapital som avgift för rätten till näringsfång. Poduschniepenning utgick i Viborgs län efter 1828 i stället för mantalspenningar och avgiften för rätten till brännvinsbränning. Den utgick till samma belopp som före länets förening med övriga Finland år 1811. Skattebortfall på grund av fattigdom eller för person som avlidit före uppbördsårets början fördelades ursprungligen på samtliga skattskyldiga, men avkortades efter 1828.
Postavgift, ursprungligen erlagda postpenningar för en postförsändelse.
Porto som beräknats efter gällande posttaxa, ett av de arbetsskeden som ingick i beräkningen av postmedlen.
Fribrevsrätt, gällde huvudsakligen tjänstebrev.
Försäkringsavgift utöver postportot som betalades till postverket för värdeförsändelser (pengar, värdepapper och dylikt). Försäkringsavgiften gjorde postverket skyldigt att ersätta den försvunna försändelsen ur postkassan. Den blev obligatorisk från och med 1827, mot en fjärdedel av den försvunna försändelsens värde.
Kameral beteckning för edsvuren läs- och skrivkunnig person på landsbygden, som transporterade postförsändelser längs kronans postrutt till följande postbonde. Postbonden kunde i uppgiften biträdas av en postdräng. Postbonden fick bebo ett indelt posthemman, var befriad från vissa obligatoriska skatter och avgifter eller, huvudsakligen efter 1680, fick en kontant ersättning. Postbönderna övervakades av postdistriktens postinspektörer. I Finland avskaffades postbönderna samtidigt med det indelta postverket 1845, på Åland och i Åbolands skärgård först 1910. Därefter skedde all posttrafik mellan de större orterna med gästgivarskjuts och statsanställda postiljoner. Inom postverket betecknades postbönderna officiellt postförare.
Äldre benämning på postavgift, porto.
Ersättning för postföring.
Om personal- eller utgiftsstat inom det indelta postverkets transporter.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt. Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
På särskild blankett (av postanstalt utskriven) reversal som vid avsändandet ska medfölja postförskott. Postförskottsreversal infördes med postordningen 1881.
Kameral räkenskapsförande avdelning vid Generalpostkontoret i Stockholm. Under autonomin benämndes postdirektionens räkenskapskontor i Helsingfors även postkammarkontor.
Allmän benämning på postverkets huvudkassa, senare också en enskild postanstalts kassa. Ur den betalades också de lägre posttjänstemännens löner efter 1685. Överskottet av postmedlen gick oavkortat till postverkets underhåll.
Lön för postföring under svenska tiden och autonoma tiden, ursprungligen den kontanta ersättning som en postbonde på ett indelt posthemman som låg på frälse-eller donationsjord 1638–1686 fick som ersättning av postverket för postföringen, i motsats till att postbönder på posthemman av annan jordnatur fick lättnader i vissa allmänna avgifter och skatter. Från 1686 betalades postlegan ur postverkets kassa till varje ordinarie postförare. Postlegan avskaffades med det indelta postverket 1845.
Benämning på de (brutto- eller netto)inkomster av poströrelsen som inflöt i postkassan under ett år från porto, assurance, tidningsmedel, estafettmedel m.m. Intäkterna gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott till kronan. Det var mestadels fråga om avgifter för enskilda personer som sände brev med posten. Publika verks, auktoriteters samt ämbets- och tjänstemäns postförsändelser i ämbetsärenden var däremot avgiftsfria och kallades därför fribrev.
Benämning sedan 1748 på den månatliga redovisningen av ett postkontors brutto- och nettoinkomst. Postmedelsräkningen gjordes upp av postmästaren.
Postmästares ämbetsbostad som också inrymde postkontor.
Avgift för postförsändelse, införd 1719. Ursprungligen uppbars avgiften bara för privata postförsändelser, så småningom i ökande grad också för tjänstepost. Avgiften gick till postverkets underhåll utan att lämna något överskott och utgick efter posttaxan, beroende på brevets eller paketets tyngd och postförsändelsens avstånd. Ett brev från Helsingfors till Stockholm kostade sex öre, enligt 1638 års brevtaxa. Mellan 1845 och 1849 och efter 1875 gällde lika postporto för alla försändelser av viss tyngd, oavsett avståndet mellan avsändare och mottagare.
De räkenskaper som fördes vid en postanstalt över postavgifter som betalades i efterskott.
Kronans ensamrätt att upprätthålla postväsende. Tidvis hade kronan också rätt att granska försändelsernas innehåll. Postregal infördes delvis 1636 och blev fullständigt 1686. Sedermera kallades det postmonopol. Inkomsterna av postväsendet utgjorde del av de årliga statsinkomsterna. År 1835 fick postverket också monopol på försändelserna utomlands. I mitten av 1800-talet sköttes posttransporter av privata postentreprenörer i svårtillgängliga trakter och i Insjöfinland med ångbåt. År 1874 infördes ett partiellt postregal på nytt. Privat postverksamhet fick inte utan tillstånd idkas vare sig till sjöss eller till lands med privata färdmedel. Fullt postregal för brevpost återinfördes 1877. Formellt kunde privata entreprenörer ansöka om tillstånd för postföring, men sådana beviljades inte.
Per post sänd bankväxel till annan ort än den var utställd, vanligen om växel som är dragen av ett bankkontor på dess huvudkontor eller på andra banker, eller som utgörs av en av en bank utställd egen växel, så kallad postväxel.
Från och med 1700-talet en grupp av hemmansägare på Åland och i Åbolands skärgård som gemensamt ansvarade för postföringen i området och mellan Finland och Sverige. Termen användes ibland också om besättningen på den postbåt, rotebåt som användes och som bestod av minst sex postrotemän. Benämningen brukades även under stora ofreden om de rotar bestående av ett mindre antal hemman, som de ryska ockupationsmyndigheterna organiserade i östra Finland för att ombesörja postföringen mellan poststationerna.
Från 1886 allmännyttigt statsgaranterat penninginstitut i anslutning till Poststyrelsen för att främja sparsamhet och bedriva postgirorörelse. Alla postanstalter fungerade som postsparbanksbyråer. Postsparbankens medel förvaltades av Statskontoret och Postsparbanksstyrelsen. Från 1948 var Postsparbanken indelad i fyra avdelningar, Kassa- och bokföringsavdelningen, Kassakontoret, Girokontoret och Kontrollavdelningen.
Från 1886 lokalkontor eller filial till Postsparbanken. Som postsparbanksbyråer, sedermera postsparbankskontor, fungerade postanstalterna runt om i landet.
Från 1886 styrelse för Postsparbanken, vilken tillsattes av senaten, efter 1922 av statsrådet. Postsparbanksstyrelsen hade Poststyrelsens generalpostdirektör som ordförande, senare Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. Som styrelsemedlemmar fungerade under autonomin två ledamöter tillförordnade av Senatens ekonomiedepartement, av vilka en var direktör vid Statskontoret. Från självständigheten fungerade generaldirektören för Statskontoret som viceordförande. Därtill tillkom sju andra medlemmar av vilka fyra representerade Finansministeriet, Poststyrelsen, Statskontoret och Finlands Bank.
Sammanfattningen av postverkets alla tjänstemän och budgeten för deras löner som gavs 1673, 1685, 1698, 1724, 1741 och 1757. Under 1760-talet omstöptes poststaten. Den löpande förvaltningen sköttes ursprungligen gemensamt av postmästaren i Stockholm och Kanslikollegium (rikskanslern). Ansvaret fördelades 1669–1685 mellan Kansli- och Kammarkollegium, postdirektören och Statskontoret. Efter 1685 förvaltade Kanslikollegium postväsendet efter dess stat, medan Kammarkollegium övervakade postmästaren och postkamreraren som skötte den löpande förvaltningen såsom ekonomiskt självförvaltande statsorgan (affärsdrivande verk). Sedermera användes termen poststat endast om postverkets budget.
Sammanställning av bestämmelser om postavgifter; instruktion för beräkning av postavgifter, den första officiella taxan för postlinjen från och till Stockholm 1638. Avgiften berodde på brevets vikt. Priset för förändelser mellan andra orter i riket fastställdes av de olika postmästarna. År 1692 infördes en riksomfattande posttaxa. Breven skulle taxeras efter vikt och befordringssträckans längd. Tre avståndsklasser på 20 mil fastställdes. För längre sträckor tillkom nya avgifter för varje 10 mil. Posttaxorna gavs under 1700-talet ut som särtryck. De trycktes under 1800-talet i almanackan. År 1816 fastslogs att postavgiften i taxan skulle beräknas efter ryskt viktsystem. År 1845 infördes i Finland frankostämplade kuvert. Frimärken infördes 1856. 1845 infördes en enhetstaxa på 10 kopek. Den var dyr för kortare sträckor och därför infördes en avgift på 5 kopek 1850. År 1875 återgick man till enhetstaxa.
Fond vars medel disponerades av Finska hushållningssällskapet. Ändamålet var att främja potatisodlingen. Hushållningssällskapet skulle, enligt bestämmelser från 1819, årligen skicka föregående års redovisning till senaten före utgången av maj.
Samling kyrkogods vilkas inkomster användes till att betala lönen för en viss befattning inom kyrka eller skola. Inkomsterna kan också ha använts för att täcka kostnader för hospital. De medeltida domkapitlens medlemmar innehade i regel prebenden. Efter reformationen användes prebenden i stor utsträckning till avlöning av biskopar, professorer och lektorer.
Tjänsteman som skötte förvaltningen av de till kronan indragna prebendegodsen på 1500-talet.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop, professor eller lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller till staten.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Boställe för predikant, huvudsakligen i bönehusförsamlingar på landsbygden.
Vid myntverk anställd person med uppgift att prägla myntämnen.
På rättslig väg förlorad talan, rättighet eller fordran på grund av försutten tid eller ohörsamhet. Preklusion innebär bl.a. att en fordran på rättslig väg upphör (prekluderas) genom att en borgenär, trots särskild kallelse, inte hört av sig före angiven dag. En prekluderad fordran kan jämställas med en preskriberad sådan.
Obligation som förvärvas som vinst utan avgift.
Till exempel om förköpsrätt till jord.
Avgift som en respondent skulle erlägga till preses för att få fullgöra en disputation.
Prislista med priser på varor, särskilt sådana av betydelse för skatteförvaltningen. Priskuranten motsvarade markegångstaxorna i den svenska finansförvaltningen. För Gamla Finlands vidkommande sammanställdes priskuranter för Viborg och Kexholm.
En av två under Pris- och lönerådet verksamma sektioner med ansvar för ett visst område. Sektionen bestod av en ordförande, som samtidigt var medlem av rådet, och tre medlemmar. Pris- och lönesektionen behandlade och avgjorde i Pris- och lönerådets namn sådana ärenden som var av mindre vikt för nationen och underställde vid behov beslutet Pris- och lönerådet. Tjänstemännen utgjordes av Pris- och lönerådets sekretariat.
Juridisk handling som bevisar en persons eller ett samfunds rätt till förmåner.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol. Privilegium beviljades enskild person, stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
Avgift som proberaren hade rätt till som ersättning för utförd probering av guld eller silver som inlämnats till myntverket för förmyntning.
Avgift som proberaren hade rätt till som ersättning för utförd probering av guld eller silver som inlämnats till myntverket för förmyntning.
Beskattningssystem enligt vilket skatter uttas i proportion till inkomsterna: ju högre inkomst, desto högre skatteprocent.
Påskrift på baksidan av en växel eller prokura om vem som har uppdraget att indriva den på framsidan omnämda summan. Prokuraindossament noterades med texten ”valuta till indrivning”, ”till inkasso”, ”till prokura” eller annan därmed liktydig anteckning. Indossamentet fungerade som indrivarens legitimation.
Ursprungligen var prokuration avsedd för biskopens underhåll. Den omvandlades med tiden till en penningskatt, som indrogs till kronan 1547.
Allmän (handels)fullmakt på växel.
Beskattningssystem där varje skattskyldig betalar samma andel av inkomsten i skatt efter en fast procentsats.
Brist i en redovisning av offentliga medel, som är redovisarens personliga skuld eftersom han hade uppburit mera än vad han har redovisat för.
Egen borgen, en säkerhetsförbindelse som ingås ”såsom för egen skuld”, med direkt ansvar att betala en skuld som förfallit, utan att borgenären först behöver kräva gäldenären.
Egen växel, växel till egna order.
Kameral beteckning för prostgäll (prostgård).
Rymdmått (spann) använt för att mäta upp spannmål till en prostetunna.
Den avgift på en tunna spannmål (råg eller korn) som en kontraktsprost uppbar av varje pastorat i sitt kontrakt, som ersättning för hans besvär med till exempel tiondeuppbörden, visitationer och resekostnader. Prostetunnor förekom redan på medeltiden och under 1500-talet. De stadgades 1594 och i kyrkolagen 1686, i prästprivilegierna 1723 och år 1812. Prostetunnan ersattes under senare delen av 1800-talet med prostarvode.
Tionde som uppbars åt en (kontrakts)prost.
Avgift för att lösa ut en avskrift eller ett utdrag av en offentlig myndighets protokoll.
Militär kommission, i synnerhet inom sjömilitären, med uppgift att vid upphandling och besiktning utöva en viss kontroll över livsmedelsförråden.
Bostad med tillhörande jord, anslagen i civilstaten som löneförmån åt provinsialläkaren på Åland efter 1780. Räntan gick fram till år 1832 odelad till provinsialläkaren. Därefter uppbars den för kronans räkning, på samma sätt som för civilstatens andra boställen.
Lokalt organ med uppgift att påskynda reduktionsarbetet. Sådana tillsattes 1683 i största delen av Sverige och Finland. Till varje kommission delegerades en ledamot av den centrala Reduktionskommissionen. Den lokala kommissionen hade rätt att genast dra in donationsgods, i första hand sådana som fanns på förbjudna orter. Kommissarierna avgav sina relationer till kungen. Endast sådana fall som de inte hade kunnat avgöra överlämnades till Reduktionskommissionen. Provinskommissionernas arbete avslutades senast 1865.
Under 1700-talet i instruktioner förekommande benämning på lokalt lantmäterikontor, länslantmäterikontor.
Tre enheter inom Kammarkollegium. Någon exakt tidpunkt för deras tillkomst är inte känd, men de fick en fastare organisation på 1640-talet. Kontorens arbetsuppgifter var geografiskt fördelade. Arbetsuppgifterna varierade och de beredde ärenden om jordbeskattning och kronodomäner, skatteköp, skattläggningar, frågor rörande jordeböcker, krononybyggen, vissa ärenden som gällde den allmänna hushållningen, frågor som berörde kronans fastigheter och vissa befordringsärenden. Före 1828 skickades länsräkenskaperna först för en preliminär granskning till provinskontoret innan de skickades vidare till Kammarrevisionen.
Den skatt som vissa hemman i Savolax erlade före skattläggningen. För att främja genomförandet av storskiftet bestämdes 1783 att de hemman som i samband med storskiftet fick förhöjd skatt skulle börja betala den högre skatten först efter tio år. I vissa fall kunde fristen förlängas med ytterligare fem år.
Preliminärt nybygge från 1787 i områden med så vidlyftiga ödemarker eller samfälligheter att de inte hade tegskiftats. Dylika fanns till exempel i Uleåborgs län. Nybygget stadfästes av lantmätare vid storskiftet, då också mantalet och skattebärförmågan slutgiltigt fastställdes. Arbetet fick inledas efter en dokumenterad syneförrättning. Själva syneinstrumentet upprättades på häradstinget och då hördes också samfälligheten. Syneinstrumentet inlämnades sedan till landshövdingen som gav ett utlåtande om nybygget och mantalssatte lägenheten provisoriskt. Beslutet gavs Kammarkollegium till kännedom.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en kvarn. Provmalningen skulle visa hur mycket säd som dagligen kunde malas. I allmänhet måste provmalning också göras för skattläggningen av husbehovskvarn. Undantag kunde göras om kvarnen kunde användas bara en kort tid under året vid en tidpunkt när skattläggningsmännen var upptagna.
Mått om tre alnars höjd, längd och bredd för att uppmäta skattehö i syfte att förenhetliga systemet för höuttaget i Finland. Provparm infördes efter 1735 års riksdag för att jämka stridigheterna och allmogens besvär om att åmens lispundtal inte var fastslaget, vilket innebar att skatteuttaget varierade. Mängden fastslogs därefter till 60 lispund per parm hö.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en såg. Provsågningen skulle visa hur många stockar som sågen kunde såga per dygn samt hur många bräder av varje sort som sågen kunde såga av stockarna.
Avtryck som genom pressning, tryckning eller slagning med en graverad stamp åstadkommits på ett metallstycke. Termen används speciellt om mynt. Präglingen ger uppgifter om myntets ursprung, lödighet och värde.
Tjänstebostad med tillhörande jordbruk för församlingspräst, särskilt kyrkoherde och kaplan. I landskapslagarna användes benämningen kyrkbol, från början av 1900-talet bl.a. ecklesiastiklägenhet. Prästbol grundades på kronohemman, under översyn av konungens befallningshavande. Enligt kyrkolagen 1686 kunde marken också doneras av enskild person.
Bestående förmåner som tillkom prästboställen, särskilt de friheter från skatter och besvär som under medeltiden hade legat på skattejord.
Kronoskatt som efter reformationen utgick från prästboställen, vilka i motsats till skattehemmanen var befriade från de av kronans skatter och besvär som hade blivit stadgade före reformationen.
De kronoskatter som utgick av prästerskapet: gärden, boskapspenningarna och taxan (en gammal skatt som prästerna sedan 1553 betalade för sina boställen, samt därunder hörande hemman och lägenheter för att befrias från inkvartering av krigsfolk). Benämningarna på dessa olika utlagor blandades ofta ihop i jordeböckerna.
På församlingen liggande allmän skyldighet att bygga och underhålla prästgård och dess byggnader. Om prästgårdsbyggnad stadgades redan i vissa landskapslagar, i prästprivilegierna 1607 och i 1734 års lag, med skilda regler för landsbygd och stad. Skyldigheten utgick till 1720 i konkret byggnadsmaterial och byggarbete, därefter som en avgift i spannmål eller penningar. Den avskaffades 1922.
Årlig skatt som med vissa undantag betalades till kronan (staten) av kyrkoherden i ett pastorat. Skatten beräknades till ett visst belopp för varje (förmedlat) mantal i pastoratet.
Kameralt om jordareal av viss storlek, en skatteenhet under 1500-talet.
Kameral fördelningsnorm för de skatter och avgifter som gick till kyrkliga och prästerliga ändamål. Avgifterna utgick vanligen enligt oförmedlat mantal.
Skatter eller avgifter som gick till prästerskapets avlöning, också om honorar för vissa prästerliga ämbetsförrättningar.
Ordinarie prästerskapet och klockare tillkommande löneförmåner, förutom bostället. De utgick under de stora kyrkliga högtiderna eller i samband med läsförhören och med hjälp av rotemästarna, efter slutet av 1600-talet av tjänsteinnehavaren själv, vid behov med hjälp av kronofogden. Termen används särskilt om den avgift man betalade till prästen för att han förrättade enskilda kyrkliga akter i prästskrud (stola). Prästrättigheterna innefattade en andel i kronospannmålen (tertialen), kvick-, fisk-, smörtionden, påskpenningar, matskott och en avgift för jordfästning, lysning, vigsel och dop samt likstol. Uppbörden av prästrättigheterna skedde vanligen i anslutning till de stora kyrkliga högtiderna. Spannmålen uppbars framför allt under sensommar- och höstmässorna då säden var bärgad, matskottet vid julmässan och påskpenningarna vid påsken.
Samlande kameral beteckning på ett egentligt och ursprungligt prästboställe, uppkom vid reformationen när många församlingar sammanslogs, varvid kyrkoherdarna fick större jordar än de kunde bruka och bebo. Det uppstod ett behov av att kategorisera vad som var det huvudsakliga bostället och vilka av fastighetens jordar som innehades av någon annan, mot årlig ränta till stomlägenheten. Boställena hade olika namn, beroende på innehavarens ämbete. Termen används också om stomhemman som tilldelats biskop (biskopsstom), kyrka (kyrkostom), kloster (klosterstom), kaplan (kaplansstom), klockare (klockarstom) eller prästbol (prästbolsstom).
Nämnd för granskning av statligt eller kommunalt eller mellankommunalt organs beslut, särskilt sådan som granskade taxeringsnämndernas arbete och prövade klagomål i inkomst- och förmögenhetsskattefrågor.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick in natura i torra persedlar, särskilt om del av jordeboksräntan som uppbars i hö i Gamla Finland. 24 pud hö var detsamma som 48 lispund eller en parm.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Naturaskatt som utgick för en varumängd som beräknades i pundvikt. För beräknandet av mängden fick ett besman användas. Termen användes också om ett jordstycke som beräknades ge ett pund spannmål i normal årlig avkastning och för vilket en viss del av ett pund erlades i grundränta.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bl.a. Österbotten. Ursprungligen skulle ett öre utgöras av vart karpland och två dagsverken av varje pundland. År 1557 kunde de senare utbytas mot en smörränta som fick benämningen dagsverkssmör.
Avgift införd 1361, erlades i hansestäderna för att göra Öresund fritt från sjörövare.
Typ av ordinarie avkortning som innebar att nybyggen som åtnjöt frihetsår inte behövde betala ordinarie skatt. Nybygget skulle dock omedelbart skattläggas och införas i jordeboken.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämndes i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454 tillsammans med brotull. Senare omtalas enbart pålagäld. Pålepengar omtalas också på 1500-talet. Avgiften var avsedd att bekosta underhållet av bom och bro, vilket innebar att den egentligen var en hamnavgift som skepparen skulle betala för att få lossa sin last. Antagligen har avgiften också betalats i andra hamnstäder.
Av Karl XI påbjuden avgift under påsktiden, ursprungligen för varje hjon, senare för varje som gick till absolution och nattvard. Påskpenningen utgjorde en del av det ordinarie prästerskapets årslön. Den avskaffades 1886.
Avgift i penningar eller naturaprodukter som i samband med påsken erlades till församlingspräst, klockare eller skollärare för hans underhåll. Termen användes också om (offer)gåva erlagd till enskild präst vid påsken.
Q
Två kvitton varav det ena gick till den betalande, det andra till övervakande myndighet, förekom i ärenden som ledde till andra transaktioner än den vid kvittots utfärdande utförda och som krävde fortsatt myndighetsövervakning (till exempel bouppteckning vid arvskifte).
R
Från och med 1827 periodiskt utkommande förteckning över rangordningen för avlönade tjänstemän, särskilt officerare och deras vederlikar inom krigsmakten. ”Rangrulla” var även benämning på den i den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 nämnda förteckningen över de till reserven och lantvärnet hörande officerarna, sanitets- och veterinärofficerarna samt militärapotekarna. Termen användes även om reglemente för gruppering eller rangering av soldater.
Kameralhovets uträkningar och fördelningar av uppbörden av kronans inkomster i Gamla Finland.
Avgift som erlades i naturaprodukter.
Återförande (av ett mynt) till det verkliga värdet, statlig åtgärd varigenom det nominella värdet av kreditmynt (sedlar eller underhaltiga metallmynt) som fallit i värde i förhållande till huvudmyntet regleras (enligt viss lägre kurs). Kreditmynten inlöses då till ett betydligt lägre värde än det nominella värdet.
Under svenska tiden och förra delen av autonoma tiden om de avgifter och åligganden som en ägare eller innehavare av fastighet periodvis och återkommande skulle utge såsom penningsummor, naturaprodukter, dagsverken. Från och med senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden avsågs med ”reallast” också de besvär som belastade en fastighet såsom panträtt, nyttjanderätt, inteckningar och servitut, ursprungligen också sytning.
Period (räknat från visst datum) för vilken uppbördsmännen ska avge en redogörelse eller redovisning över skatteårets resultat för statsverket. Perioden varierade länge beroende på skatten. Den förenhetligades så småningom då flera skatter började uppbäras samtidigt efter 1794. Därefter redovisades fögderiernas årsresultat till länsstyrelsen vanligen inom maj månad, efter 1819 inom juni månad.
Handlingen att redovisa för något. Redovisning avser också ett besked, en rapport, framställning eller skrift där man redovisar för något. Inom det ekonomiska området syftar redovisningen till att dokumentera organisationers resurshantering, genom bokföring och bokslut.
Indragning till kronan av jord och jordinkomster, som tidigare avsöndrats från kronan i första hand till adeln genom förläningar, pantsättningar eller donationer. Reduktioner är kända 1290–1717, men de kulminerade under Karl XI:s regering (1660–1697). Under åren 1290–1302 indrogs kyrkans rätt att uppbära böter och vissa avgifter. Från och med 1330 till 1409 indrog kronan tidvis gods som olagligt hade blivit frälse. Efter reformationen drog man in kyrkans egendom och inkomster till kronan. Under 1550–1650-talen indrog kronan tidvis skatter från gods som olagligt hade blivit frälse. Fjärdepartsräfsten genomfördes 1655–1687 och den stora reduktionen 1680–1717.
Riksdagsutskott under frihetstiden 1726–1756 med uppgift att behandla reduktions-, likvidations- och fordringsmål och att granska den vid föregående riksdag av ständerna tillsatta Reduktions- och likvidationskommissionens verksamhet. Uppgiften överfördes 1756 på Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationens räkenskapsutskott.
Organ tillsatt 1687 för att slutföra reduktionen efter upplösningen av Reduktionskollegiet och Reduktionskommissionen. Utrednings- och kollationeringsarbetet fördelades mellan flera kamrerarekontor. År 1700 utfärdades eftergiftsplakatet som medförde lättnader i reduktionen. Reduktionsdeputationen upplöstes år 1717 och de oavslutade reduktionsärendena överfördes till Kammarkollegiums reduktionskansli.
År 1717 lades reduktionsstaten under Kammarkollegium och Reduktionsdeputationens kansli blev då en enhet i Kammarkollegium. Reduktionskansliet skötte 1717−1723 de kansligöromål som återstod efter Reduktionskommissionen och Deputerade till reduktionsverkets avslutande. Från 1723 arbetade Reduktionskansliet huvudsakligen åt Riksens ständers kommission över reduktions- och likvidationsverken. Reduktionskansliet förenades 1747 med det tidigare kansliet från Likvidationskommissionen. Efter 1748 återstod endast en tjänst, aktuarien vid reduktions- och likvidationsverken. Den indrogs 1826.
Den myndighet som tillsattes 1655 för att verkställa fjärdepartsräfsten. Nya reduktionsbeslut gavs 1680, 1682−1683 och 1686. Reduktionskollegium bestod av en ordförande, fem riksråd och nio andra personer. År 1687 uppgick Reduktionskollegium tillsammans med Reduktionskommissionen i den då tillkomna Reduktionsdeputationen. Den första ordföranden var samtidigt kammarpresident.
Kommissorialrätt tillsatt 1680 för att verkställa riksdagens reduktionsbeslut. Det innebar att man drog in grev- och friherreskap, kungsgårdar och kungsladugårdar samt sådana Norrköpings besluts gods som räntade över 600 daler silvermynt årligen. Dessutom undersökte kommissionen de gods som genom köp avsöndrats från kronan. Åren 1682–1683 utvidgades kommissionens verksamhet till att omfatta alla gods som någon gång hade avsöndrats från kronan. Kommissionen leddes av en president som utsågs av kungen. Reduktionskommissionen var verksam till 1687 då den sammanslogs med Reduktionskollegiet till Reduktionsdeputationen.
Den lokala kommission som 1683–1684 skötte reduktionsärenden i Nylands och Tavastehus län.
Den kommission som skötte reduktionsärenden i Åbo och Björneborgs län åren 1683–84.
Av ständerna inrättat centralt ämbetsverk 1723–1747 med uppgift att rätta felaktigheter som begåtts av räfst- och reduktionskommissionerna som inrättades år 1680. Kommissionen förestods av en ordförande.
Skatter som endast utgick ur jordfastigheter och som inte kunde utfärdas utan ständernas medgivande såsom jordeboksränta (ordinarie räntan) inklusive kvarn- och sågränta, kronotionden, arrendeavgift för kungsgårdar och kronofisken, avgifter för bergsverken och bruken, brännvinsarrende och i Lappland lappskatten. De reella utskylderna utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Under svenska tiden titel för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.
Reduktionsdeputationen anställde en referendarie år 1688. Hans viktigaste uppgift var att utarbeta ersättningarna för de abalienerade donationsgodsen. Kontorets uppgifter utvidgades 1692 och 1693 efter indragningen av bortdonerade förbrutna och sakfallsgods samt arv och egna gods. Kontoret skötte också utarbetningen av efterräkningarna för de i natura reducerade donationsgodsen. På 1690-talet sköttes rannsakningen av ”7nde-punktsbyten” i Referendariekontoret, men uppgiften överfördes år 1700 till byteskamreraren D. Norbergs kontor. Referendariekontoret upplöstes 1719.
Regalrätt, kunglig ensamrätt, huvudsakligen den inkomst- eller vinstgivande ensamrätt som monarken eller kronan under svenska tiden och delvis också under autonomin hade till vissa verksamheter, vissa vattenområden och allmänningar och till att skjuta vissa djur, utnyttja naturfyndigheter och sköta för allmänheten avsedd inrättning såsom postväsendet och ensamrätt att utöva vissa näringar såsom tidvis brännvinsbränning.
Statsfinanserna, särskilt i avseende på Kammarkollegiums uppgift att förkovra dem och förhindra försnillning och svinn.
Under militära indelningsverkets tid, penningmedel som erlades av rotebönder för manskapets uniformer vid ett regemente.
Tjänsteman vid ett regemente med ansvar för kassaväsendet. Regementskassören var vanligen underställd regementsintendenten.
Kyrkohärbärgesspannmål anslagen till avlöning åt officerare vid ett regemente.
Civilmilitär tjänsteman med ansvar för upprättande av landskapets rotelängder, den militära skatteuppbörden och redovisningen av den. Regementsskrivarna tillsattes av Krigskollegium efter förslag från regementschefen. Regementsskrivaren uppbar de indelta hemmansräntorna och stod likt kronofogden för försäljningen av skattepersedlarna.
Hemman vikt för ett regementes högsta ledning. Regementsväbelshemmanen var efter 1771 skyldiga att stå för bl.a. herredagspenningar, durchstågs-, håll- och kronoskjutsningar.
Kommitté tillsatt i varje stift för att länsvis justera prästerskapets löner. Kommittéerna tillsattes för att verkställa prästerskapets lönereform 1886 med vilken man avskaffade pastoralierna och andra avgifter till kyrkan. Ifall ett pastorat hörde till två eller flera län förrättades löneregleringen i det län dit moderförsamlingen hörde. Regleringskommittén bestod av en av senaten utsedd ordförande, på förslag av domkapitlet och landshövdingen (guvernören), vilka vardera också fick utse en ständig ledamot av kommittén. Vid granskningen av avlöningsförhållandena i församlingen, främst boställenas avkastning, hade kyrkostämman och prästerskapet rätt att gemensamt utse en temporär ledamot av kommittén. Kommittén avslutade sitt arbete när lönereformen var genomförd i stiftet. Efter granskningen gjorde kyrkostämman upp ett löneförslag, varefter kommittén hänsköt det godkända förslaget till domkapitlet för fastställande eller remitterade ärendet till kyrkostämman för ny behandling.
Beskattningssystem där den andel som betalas i skatt minskas om inkomsten ökas.
Handling som innebär att man på rättslig väg kräver ersättning för utlägg eller förluster, särskilt när en person kräver ut den andel han har betalat för en annan persons räkning, till exempel borgenär av huvudgäldenär.
Avgift som erlades till kronan för varor som upplades på nederlag och inte infördes i landet. Ibland användes termen också om import- eller exportavgifter som erlades för vissa tullfria varor.
Avgift införd 1687 för erkännande av kronans rätt till något som utnyttjas som privilegium (till exempel rekognition på stämplat papper och rekognition på kronans skog för bergsverk och bruk).
Avgift som erlades vid köp av en tidigare ofri tomt i vissa städer. I några fall kallades avgiften ”friskilling”.
Avgift som erlades för rätten att använda de kronoskogar som anslagits till stöd för gruvor och bruk.
Tjänsteman som övervakade inbetalningarna av rekognitionsavgifter. Skyldigheterna preciserades 1723.
Kvitto över erlagd rekognitionsavgift.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Term inom postverket sedan svenska tiden på 1700-talet som avsåg en försändelse för vilken postverket förband sig att betala ut ett skadestånd om brevet eller paketet försvann eller skadades.
Avgift som utöver portot måste erläggas till postverket för en rekommenderad försändelse. Rekommendationsavgift infördes i början av 1700-talet.
Bok för anteckning av gjorda rekvisitioner.
Inom myntpräglingen den officiellt tillåtna avvikelsen uppåt och nedåt för genom myntordningar fastställd brutto- och finvikt, eller skrot och korn. I Sverige belagt första gången 1449.
Löneförmån som tillkom särskilt lanträntmästarna för att de sände kontanta medel till räntekammaren i Stockholm. Förmånen var avsedd som ersättning för omkostnader, besvär och möjliga förluster i missräkning eller genom falska sedlar och dylikt. Den avskaffades i Sverige 1884. Tullkamrarna hade rätt att avföra remisslaget för de medel som de levererade till lantränteriet. År 1823 fastslogs storleken på remisslaget till 1 procent.
Person som återsände något, i synnerhet om person eller myndighet som återsände ett ärende som han eller den fått på remiss. ”Remittent” användes också om person som översände pengar eller checker till någon eller till någon plats. I fackspråk kunde ”remittent” också avse den person som köpte eller mottog en växel, den person till vilken växelsumman enligt växelns ordalydelse skulle betalas, växeltagare.
Tolagsavgift som i Jakobstad ingick i båkavgiften. Avgiften erlades lika av alla efter fartygets hela lästetal.
Kameral benämning på ett frälsehemman där både äganderätten och räntan tillhörde frälserättsinnehavaren.
Räntetagare; under 1600-talet om en adelsman i hans ställning som uppbärare av kronointäkterna från de landbohemman som lydde under säteriet, övergående under 1700–1800-talen i betydelsen person som lever på inkomsterna (räntorna) av sin förmögenhet. Benämningen användes också om dylik (äldre) person som dragit sig tillbaka från sin (affärs- eller yrkes)verksamhet.
Kameral benämning på ett kronohemman där både äganderätten och räntan tillhörde kronan.
Slå sig samman om och dela kostnaderna.
Fördelning av vissa pålagor, onera eller skatter mellan de skattskyldiga.
Fördelning av vissa pålagor (onera eller skatter) kallades exempelvis repartitionshö; kontingentering. I Gamla Finland om till exempel gärdehöets forsel, eftersom det ansågs olämpligt att inhysingar besvärades med sådant onus, fördelades ansvaret i stället på krono- och donationsbönder (1787–1811).
I Gamla Finland höskatt till kronan, från och med 1766 betalad i hö. Denna skatt uppkom genom att skattespannmålen, det vill säga avradsspannmålen, med undantag för deputatspannmålen och den övriga spannmål som tillkom prästerskapet och kyrkan byttes ut till en prestation i hö till kronan.
Tjänsteman inom tullväsendet. En reseinspektor var tillfälligt stationerad i Finland i slutet av oktober 1650.
Avgift av rust- och rotehållarna för bestridande av kostnaderna för dugligt manskap, besättande av vakanser bland det ordinarie manskapet och att anskaffa och underhålla reserver. Reservavgift uppbars inte av de till Österbottens regemente hörande rotarna. Skulle efter 1773 uppställas och underhållas av varje rusthåll och rot. Pålagan halverades 1776 då två rusthåll eller roten gemensamt skulle ha en reservkarl. Reservavgiften tillföll i Finland efter 1809 den allmänna militiekassan.
Fond i varje enskild sparbank för deponering av nettovinsten som sedan kan användas för att täcka möjliga framtida förluster i bankrörelsen. Reservfonden räknas till det bundna egna kapitalet, vid sidan av grundkapitalet. Den förvaltades av bankens styrelse, under sparbanksinspektörens, efter 1939 sparbanksinspektionens översyn.
Hemman vars avkastning helt eller delvis kunde användas till uppbyggande av andra hemman, i synnerhet av officersboställen som förstörts genom vådeld m.m. Termen förekom också inom postväsendet; reservposthemman, extra posthemman.
Årlig avgift från militärens reservhemman som gick till att underhålla karaktärsbyggnaderna på militieboställena. Avgiften gick till militieboställskassan, från 1809 i Finland till Allmänna militiekassan.
Årlig avgift som rotarna betalade till kronan för att slippa hålla en reservsoldat. Reservvakansavgiften gick efter 1810 till Allmänna militiekassan. Den övervakades av landskontoret och uppbars med hjälp av kronofogdarna. Avgiften avskaffades 1885.
Avgift som erlades då ett skriftligt beslut fattat av en myndighet löstes ut av den berörda parten. I vissa fall skulle man också erlägga charta sigillata-avgift (till exempel för domstolsbeslut).
Den del av avkastningen som skickades till ordensledningen från ett priorat. Till johannitordens ledning var responsionen från Dacia fastställd till 100 mark silver i början av 1300-talet. Den sänktes 1434 till 140 rhenska gyllen.
Återstod, lämning, rest; vad någon resterar med i fråga om betalning av skatt eller annan avgift, till exempel hyra. Restantier infördes i en restlängd. Kammarkollegiums instruktion stadgade 1723 (efter oredan under stora nordiska kriget) att restantier äldre än tre år inte fick indrivas. Kronofogden ”ådrog sig balans” och blev skyldig att ersätta oindrivna skatter, en skyldighet som därefter blev allmän i all skatteindrivning.
Av landshövdingen till Kammarkollegium (efter 1809 Senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Restantierelationen skulle årligen insändas före den 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Resolutionen följde sedan 1784 ett fastslaget formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, de tidigare årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor, leverering och dylikt. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning, förteckning över handräckningar, protokollet över slutlikviden, propriebalanser, anställda restrannsakningar m.m.
Återlämnande av något, särskilt betalning, återbetalning eller återbäring.
Längd över kronans fordringar av obetalda kronoavgifter och -skatter. Restlängden innefattade flera års innestående fordringar som inte hade gått att indriva av de skattskyldiga på reststämma, genom pantsättning eller utmätning. I längden upptogs varje restskyldig till namn, by och socken, i den ordning de var införda i uppbördsboken. Olika kronofordringar och sakören uppgavs i separata kolumner.
Av landshövdingen utförd granskning av uppbördsverket i ett härad. Den förrättades vid ett häradsting, vanligen utom ordinarie tingsperiod, i närvaro av kronofogden och andra uppbördsmän försedda med uppbördsboken och restlängden. Protokollet fördes efter 1734 alltid av landshövdingen. Restrannsakning kungjordes från predikstolen 14 dagar före granskningen då de restskyldiga kallades att infinna sig vid granskningen och visa upp sina kvittensböcker och debetsedlar. Efter 1794 skulle restrannsakning alltid göras då skatterestantierna enligt skatteårets summariska uppbördsförslag överskred 500 riksdaler eller 720 rubel silver. Restrannsakning kunde förrättas även vid misstanke om oegentligheter, vanligen på Kammarkollegiums försorg (Kammarkollegium granskade årligen varje läns uppbördsresultat och länsstyrelsens förklaring till underskottet).
Uppbördsmöte för granskning av restlängd och indrivande av de kronoskatter och allmänna avgifter som inte blivit betalda vid den ordinarie stämman. Reststämma var ett slags extra ordinarie stämma för restuppbörd. Den grundade sig inte på lag, men följde samma ordning som ordinarie uppbördsstämmor.
Uppbörd av resterande skatt, avgift eller annan skuld, även om uppbördsstämma för sådan uppbörd.
Rätt för en borgenär att till säkerhet för en fordran kvarhålla egendom som tillhör gäldenären; också rätt för hantverkare, transportör, tullnär och kommissionär att innehålla gods i väntan på betalning (i vissa fall får godset också säljas).
Inom finansförvaltningen under 1600–1700-talen förekommande beteckning för intäkt.
Av kronofogden och häradsskrivaren gemensamt undertecknat bevis på beloppet av indrivna skatter och avgifter i häradet (exempelvis djäknepenningar). Reversalen överlämnades till lantränteriet, vanligen i två exemplar.
Kvitto på erlagd avgift, skatt, ränta som skrevs ut i två exemplar av myndigheten ifråga; dubbelt bevis på transaktion. Reversal in duplo förekom i ärenden som skulle komma att leda till även andra händelser än de som skett vid kvittots utfärdande. Kvittot skulle innehålla uppgifter som underlättade bokföringen av medlen under behöriga titlar (bl.a. ränteriets namn och summan som levererades, datum, vilka fordringar summan grundade sig på och varför leveransen skedde). Räntmästaren behöll den ena reversalen och återställde den andra, försedd med underskrift, till leverantören. Därefter annoterade landskamreraren kvittensen i landskontorets kontrollbok och verifierade, enligt reglementet från 1730, detta med sin underskrift, år och datum.
Revisionsrätt av finansiella handlingar, en rätt som under 1500–1800-talen tillkom regenten inom alla förvaltningsområden.
Granskning, genomgång, kontroll av räkenskaper.
Från 1931 avdelning vid Finansministeriet, vilken ansvarade för bokslutsärenden. Revisionsavdelningen uppgick 1933 i Avdelningen för statsförslaget, som bytte namn till Avdelningen för statsförslaget och bokslutet.
Bok vari lantmätare sedan 1600-talet antecknade vilka mätningar och dylikt som hade gjorts i samband med revision av karta.
Beskrivning av skatteförhållandena i ett visst område, upprättades av Skattläggningskommissionen. Revisionsdeduktionen tillkom under den undersökning som vidtogs för en reglering av skatteförhållandena på 1700-talet, särskilt vid beräkningen av arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län.
Jordebok som upprättades vid en skattläggningsrevision.
I Gamla Finland benämning på jordeboksräntan efter att den undergått förändring vid skattläggningrevision.
Tjänsteman vanligen av lägre rang, med uppgift att övervaka revisionen och finansförvaltningen inom diverse centrala räkenskapsförande ämbetsverk, inklusive militärens motsvarande civilförvaltning. Under 1600-talet var ”revisionskommissarie” tjänstebeteckning för föreståndaren för Nedre justitierevionens revisionskontor. ”Revisionskommissarie” var även titel för vissa ämbets- och tjänstemän med revisionsuppgifter inom Kammarrätten och dess föregångare och under 1700-talet för Generaltullarrendesocietetens revisionskontor.
Statlig kommission tillsatt för att revidera eller omarbeta något, särskilt skattläggningen.
Kontor i ämbetsverk för revision av statens räkenskaper och granskning av central- och regionförvaltningen. Föregångare var Räknekammaren och Revisionskammaren i anslutning till Kgl. Maj:t kansli, från 1637 Kammarrevisionen vid Kammarkollegium (vid sidan av dess överordnade organ Revisionskansliet under ständernas revisionsexpedition från 1719). Mellan 1809 och 1917 Revisionskontoret under senatens ekonomiedepartement.
Organ inom Hedvig Eleonoras livgeding med uppgift att revidera räkenskaper.
Kontor i anslutning till Allmänna revisionsrätten. Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet.
Kontor vid Riksens ständers bank. Revisionskontoret leddes av en revisionskommissarie som biträddes av ett antal revisorer.
I Gamla Finland 1728–1729 och 1766–1802 av revisionslantmätare för skatterevision förrättad mätning av jordfastighet. Revisionsmätning förekom också tidvis mellan 1777 och 1891 i S:t Michels, Kuopio och Norra Karelens län. Revisionsmätning förrättades i Gamla Finland huvudsakligen i det område som 1812 blev Viborgs län.
Den procentandel som tillföll statskassan för varje lantmäteriförrättning 1775–1887, ursprungligen för att bekosta direktörens lön, från autonoma tiden revisionskostnaderna. Revisionsprocenten slogs årligen fast i det lantmäterirevisionsutslag som avslutade en lantmätarrevision. Lantmäteriräkningarna sändes in varje år i januari av lantmätaren och granskades efter 1775 av landshövdingen och lantmäteridirektören gemensamt, från 1816 av landshövdingen. Därefter beräknades revisionsprocenten. Den användes huvudsakligen till att bestrida kostnaderna för revision av lantmätares förvaltning och tjänsteförrättningar.
Från 1636 allmän benämning på diverse protokoll fört i revisionsmål vid Allmänna revisionsrätten, från 1695 om protokoll fört vid Kammarrevisionen över revision av diverse ämbetsverks ekonomiförvaltning. Under perioden 1775–1887 användes termen om protokoll fört under lantmätarrevision, också benämnd revisionskarta, med tillhörande beskrivning.
Under svenska tiden titel för ämbetsman som av kungen förordnats till ledamot av Kammarrevisionen, från 1924 titel för ämbetsman med uppgift att leda Revisionsverkets revisionsverksamhet. Efter 1931 betecknade ”revisionsråd” det råd som hade överdirektören i Revisionsverket som ordförande och som utövade den beslutanderätt som tillkom Revisionsverket. Revisionsrådet förekom även i det efterföljande Statens revisionsverk.
Högsta beslutande församlingen i Statens revisionsverk, grundat 1948. Revisionsrådet bestod av verkets domarutbildade generaldirektör med erfarenhet av statsförvaltning, statshushållning och statens räkenskapsväsen, samt av verkets byråchefer. Revisionsrådet utnämndes av presidenten, på statsrådets förslag. Det avgjorde kollegialt, vid behov genom omröstning, anmärkningsärenden och påtalade fel i statshushållningen och dess räkenskaper samt, vid felaktigt förfarande i statshushållningen, överförde ärendet till allmän åklagare. Det hade också funnits ett revisionsråd vid Revisionsverket, som var föregångare till Statens revisionsverk.
I Ryssland från och med 1722 mansperson utan åldersbegränsning tillhörande de skattepliktiga klasserna som i revisionsskrivningar inskrevs som skyldig att betala poduschnieavgift. ”Revisionssjäl” var en skatteterm som användes i Gamla Finland under 1700-talet.
I Gamla Finland tidvis under 1700-talet vidtagen värdering av det gamla skatteuttaget, varvid skatteförhållandena preciserades, moderniserades och delvis fördes i riktning mot svensk lagstiftning. Den första skatterevisionen vidtogs 1728–1729 i syfte att jämka skatterna i förhållande till de krigsdrabbade jordbrukens bärförmåga. I slutet av 1700-talet syftade skatterevisionerna närmast till att höja jordräntan och öka donationernas inkomster. Revisionerna var inte helt slutförda då de avskaffades 1802 vilket gynnade bönderna. Skatterevisionerna skärpte i regel beskattningen.
Stadgad avgift för revision av hovrättsdom i högsta rättsinstans, under svenska tiden Kgl. Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och från självständighetstiden Högsta domstolen. Revisionsskilling indrevs under denna benämning redan på 1600-talet. Den stadgades igen 1922, dock inte för fattiga som kunde uppvisa fattigdomsbevis.
I Ryssland från och med 1719 folkräkning omfattande de skattskyldiga klasserna; benämning på partiell mantalsskrivning i Viborgs guvernement från 1783. Revisionsskrivningen utgjorde grund för debiteringen av vissa avgifter. Den förrättades vanligen vart tionde år, tidvis med längre mellanrum. Revisionsskrivning förrättades över krono- och donationsbönder samt städernas meschanier (småborgare) som skulle betala poduschniepenningar. Skatterevisionerna i Gamla Finland hade annan karaktär än de ryska revisionerna.
Ämbetsverk grundat 1919 i och med regeringsformen för övervakningen av statsfinanserna genom revisionsverksamhet. Revisionsverket inledde sin verksamhet 1924 under Finansministeriet också som förvaltningsrättslig domstol och besvärsdomstol i anmärkningar om statsräkenskaper. Revisionsverket leddes av ett revisionsråd. Revisionsverket ersattes 1948 med Statens revisionsverk.
Ursprungligen titel på person som reviderar eller bearbetar myndighetstext, sedermera titel på en tjänsteman inom vissa statliga ämbetsverk med ansvar för revision av ämbetsverkets och underlydande myndigheters räkenskaper.
Från medeltiden fram till 1725 officiellt namn på lantmätning (för skattläggning), jämte karta och beskrivning av ägorna. Enligt Gyldén avsågs ägors avfattande på karta och dessas beskrivning för ekonomiskt ändamål.
Term inom lantmäteriet vilken avsåg mätning och kartläggning av jordområde för betalning av skatt.
Avgift som riddarna och kommendörerna av de svenska kungliga ordnarna betalade till ordenskassan på stora ordensdagen. Avgiftens storlek beräknades utgående från betalarens ålder.Riddarna av Kungl. Vasaorden var befriade från avgifter fram till 1801. Utländska riddare och kommendörer betalade samma avgifter, men dessa gick inte till ordenskassan utan till Serafimerlasarettet.
Socialgrupp som bildade ett stånd med särskilda förmåner vilka fastslogs för första gången 1617. Privilegierna undergick flera förändringar fram till 1723. 1723 års privilegier fastslogs 1772 och 1789. I slutet av 1800-talet började privilegierna avskaffas, och lantdagsreformen 1906 medförde att privilegierna förlorade sin betydelse. År 1919 fastslogs att alla medborgare var likvärdiga. Adeln var befriad från personliga utskylder som mantalspenningar och lagmans- och häradshövdingeränta på landet men erlade slottshjälp och medicinalfond. I staden var adeln befriad från alla andra personliga utskylder utom tomtören om de var på ofri grund, brandvakt och gatuläggning. Efter 1816 gällde bestämmelserna endast de ätter som var introducerade på det finska riddarhuset.
Ursprungligen ett slags hjälpfogde, senare under 1500-talet en fogde som förvaltade ett fögderi utan att ha ett formellt centrum för sin förvaltning. Ridfogdarna i Åbo län började från 1549 avge egna räkenskaper då antalet fögderier steg. Ridfogdarnas fögderier var förhållandevis små och kunde bestå av några få socknar. I Tavastland förekom ridfogdar i vissa härader. Benämningen ridfogde förekommer ibland som synonym till landsfogde.
Höskatt eller fodring med vilken allmogen, fördelad i fjärdingar eller per mantal, på Åland och i en del av sydvästra Finland underhöll domstolstjänstemännens hästar vid tingsresorna.
Gästning som ridfogden var berättigad till när han sommartid befann sig på resa för att uppbära skatter och böter.
Organ tillsatt av riksdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och verksamhet. Det hette tidigare Finlands lantdags bankfullmäktige.
Benämning på vissa äldre mynt eller myntenheter, ursprungligen för utrikeshandeln präglat svenskt silvermynt med en (under olika tider något växlande) vikt.
Inrättning som beviljade diskontlån. Riksdiskontverket bildades 1800 och ersatte de tidigare Riksgäldsdiskonten och den privata motsvarande diskontinrättningen i Göteborg. Enskilda hade rätt att ingå till 1/3. På mer avlägsna orter skulle enskilda diskonteringsbolag bildas.
Statlig bankinrättning som lydde under riksdagen. Den var föregångare till Sveriges riksbank. Den grundades 1668 efter Stockholm Bancos eller den Palmstruchska bankens konkurs. Banken fick rätt att utge transportsedlar 1701. Sedlarna skulle dock vara värda minst 100 daler silvermynt. År 1702 fick banken rätt att utge skillingmynt. Efter nederlaget vid Poltava 1709 försökte insättarna lösa in sina fordringar i mynt, men banken kunde inte betala ut insatta medel. Bankens likviditetsproblem bestod under flera decennier, men dess skuldbevis fortsatte att användas som betalningsmedel trots att de inte var konstruerade som sedlar i vanlig mening. Restriktionerna mildrades stegvis, och 1743 infördes sedlar uttryckta i kopparmynt. Statens finanser kom emellertid i obalans och sedlarnas marknadsvärde sjönk. År 1777 sänktes kursen officiellt med 50 procent genom att sedlarna började lösas in till denna kurs. Sedelinlösen inställdes på nytt 1809 och återupptogs först 1834, då till en ännu lägre kurs.
Egentligen högelige ständernas bankodeputerade, de sex–sju av riksdagen förordnade personerna som förvaltade Riksens ständers bank.
Tjänsteman vid ständernas bankofullmäktiges kansli eller expedition sedan 1667, från 1747 sekretariat och expedition. Den närmaste överordnade var bancosekreteraren.
Kommission som tillsattes 1723 för att verkställa den på samma års riksdag beslutade begränsade revisionen av reduktions- och likvidationsmål. År 1735 fick kommissionen också uppdraget att undersöka de ersättningskrav för förlorat arvegods som framförts av ryska familjer i Ingermanland genom freden i Nystad. Kommissionen upplöstes 1748 och de återstående reduktions- och likvidationsmålen övertogs av Reduktionskansliet i Kammarkollegium.
Egentligen Riksens Högl. Ständers Kontor, ett under riksdagen 1719 inrättat finansorgan för likvidering av den under Karl XII uppkomna statsskulden. Kontoret bestod av ett av riksdagen förordnat fullmäktige. Det praktiska arbetet sköttes av en kommissarie med biträde av en bokhållare, räntmästare och notarie samt ett antal kammarskrivare.
Efter 1612 kallad riksskattmästare.
Under 1600-talet tillsynsman över guld- och silversmederna i landet. Riksguardianen övervakade också kronans myntverk och metallhalten i rikets mynt. Med biträde av en riksjusterare godkände han landets mätverktyg och vikter. Under åren 1725–1732 kallades han myntvärdie. Ämbetet uppgick 1752 i Kontrollverket.
Styrelse för administration av statsskulden 1778–1789. Förvaltningen av statsskulden sköttes före det av Riksens ständers kontor 1719–1764, därefter av en avdelning vid Statskontoret kallad Riksgäldskontoret som 1778–1789 verkade som ett självständigt ämbetsverk under en direktion som bestod av fyra höga ämbetsmän. Ämbetsverket omorganiserades 1789 till Riksgäldskontoret som ställdes under ett fullmäktige under Ständernas kontor.
Statligt bolag 1792–1800 som beviljade diskontlån. Enskilda delägare fick delta till 1/5. År 1800 ersattes inrättningen av Riksdiskontverket.
Fond vars medel användes för att betala av statsskulden.
Under svenska tiden styrelseorgan för ständernas riksgäldskontor från 1789, vilken var ansvarigt endast inför riksdagen, bankoutskottet och riksdagens revisorer. Riksgäldsfullmäktige bestod till 1792 av nio ledamöter, tre ur adelsståndet och två från vartdera av de övriga stånden. Efter 1792 utsågs tre riksgäldsfullmäktige ur varje stånd. Uppgiften övertogs under autonoma tiden av Senatens ekonomiedepartement, i det självständiga Finland av riksdagens bankfullmäktige.
Under riksens ständer verkande ämbetsverk 1765–1778 och 1789–1866, med uppgift att sköta förvaltningen av statsskulden och sedelutgivningen, under riksgäldsfullmäktiges översyn, 1778–1789 sköttes uppgiften av Riksgäldsdirektionen. Förvaltningen av statsskulden sköttes 1809–1875 av Finansexpeditionens växel-, låne- och depositionskontor, från och med 1875 av Statskontoret och från och med 1940 av dess statsskuldsavdelning.
Statsfinansiellt ämbetsverk under ständernas fullmäktige, inrättat 1789 för att administrera den statsskuld som konungen hade ådragit riket. Riksgäldskontoret ersatte Riksgäldsdirektionen och dess föregångare.Riksgäldskontoret hade rätt att vid behov ge ut kreditivsedlar, så kallade Riksdaler Riksgälds till 1834.
Huvudbok för hela rikets inkomster och utgifter.
Det högsta ämbetet inom kungliga hovet. Riksmarskalken övervakade och ledde hovets olika avdelningar, var ordförande i Borgrätten, senare i Övre borgrätten och överexekutor vid hovstaten. Ämbetet inrättades första gången 1607. År 1634 ersatte riksmarskalken hovmarskalken i ledningen för kungliga hovet med ansvar för hovets ceremonier, ekonomi och säkerhet. Under tiden 1682–1772 användes benämningen överstemarskalk för detta ämbete. Befattningen räknades till lägre riksämbeten och innehades efter 1634 alltid av ett riksråd. År 1617 infördes en riksmarskalksstav som riksmarskalken bar vid högtidliga tillfällen och ceremonier. Riksmarskalken var chef för Hovexpeditionen (Riksmarskalksämbetet) och hade i uppgift att för kungen föredra frågor rörande hov, etikett, ceremoniel och dylikt samt val av hovämbets- och tjänstemän. Han utnämndes till ämbetet av kungen personligen.
Under medeltiden var övergripande riksräkenskaper okända. Fragmenten av Erik av Pommerns skattebok från 1413 kan uppfattas som ett första försök för centralmakten att få en bild av rikets inkomster. Från slutet av medeltiden har ett par länsregister bevarats. Deras innebörd är inte klar, men målet har varit att erhålla en summa i pengar för alla skatteavgifter i landet samt avrad av kronolandbor. Ett första finansöverslag föreligger i form av ”Undervisningen om rikets ränta 1530–33.
Ämbetstitel för en av de fem högsta riksämbetsmännen i Sverige 1602–1684 med uppgift att förestå skatteuppbörden och finansförvaltningen. Riksskattmästaren var chef för Räknekammaren eller Kammarkollegium och kallades 1571–1602 för riksens överste räntmästare. Ämbetet lämnades obesatt efter 1684 tills det cirka 1697 ersattes med kammarpresident i Drätsel- och Kammarkollegium, från 1723 med president i Kammarkollegium.
Samlande beteckning för personal- och anordningsstaterna samt generaldepositionerna.
Betalning till lejd roddare och för resa eller transport i båt.
Skatt som förekom i Savolax och erlades i hö. Den omnämndes 1539 och kan eventuellt vara samma skatt som år 1542 kallades bolemans rokarotzi renta.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Under stora ofreden organiserades av ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap för utgörande av skatter och andra pålagor skattelag, rotar. De bestod av ett varierande antal hemman, vilka kunde uppgå till ett sextiotal. Ett eller flera sådana skattelag sammanfördes till ett verksamhetsområde för en starost. I vissa delar av Viborgs kommendantskap benämndes rotarna ”kymmene”.
Ursprungligen en grupp män av vilka en uttogs till krigstjänst. Senare användes benämningen om ett antal gårdar som efter att indelningsverket införts anskaffade och underhöll en soldat. I allmän bemärkelse avsåg ”rote ”ett av flera mindre administrativa distrikt i en stad, socken, kyrksocken eller församling som så rättvist som möjligt fördelade olika typer av ansvar på de olika hushållen. Det förekom husförhörsrotar, soldatrotar, fattigrotar, postrotar, skjutsningsrotar, brandrotar, brandstodsrotar och båtsmansrotar.
Den andel i rotens åligganden som varje rotehemman skulle utgöra. Termen används också om var och en av de egendomar som tillsammans bildade en rote. Eftersom rotemantalet fastslogs innan man beslutit om vilka hemman som skulle höra till en rote, kom en del rotar inte att motsvara det rotemantal som uppgavs i roteringsverket. Roteandelen måste då fastställas genom jämkning så att varje hemmans prestation motsvarade den verkliga andelen i roten. Debiteringen av detta onus blev därför svåröverskådlig för allmogen och en orsak till besvär.
Avgift till statsverket som erlades av en rote.
Avgift till statsverket som betalades årligen för hemman som inte ingick i någon rote. Avgiften existerade under åren 1789–1834.
Den avgift som uppbars för befrielse från rotering vid Österbottens regemente och i Kajana län. De rotar som var större än 1½ mantal skulle avlägga avgiften för det överskjutande mantalet. År 1815 pålades avgiften också oroterade landstatsboställen. Beloppet var bestämt i roteringsverket. Efter 1826 gick medlen till Allmänna militiekassan. Avgiften uppbars fram till 1830 av regementsskrivarna och därefter av kronofogdarna.
Person tillhörande en viss rote som hade till uppgift att uppsätta och underhålla en soldat eller båtsman.
Jämkning för att fördela roteringsbördan mera rättvist mellan olika rotar och rotedelar. Den första jämkningen förrättades av landshövdingarna i länen från år 1756, år 1804–1806 av rotejämkningskommittéer förutom för Savolax regemente. Syftet var också att i mån av möjlighet öka roteringsskyldigheten, vilket även skedde. Jämkningen ledde till ett nytt roteringsverk. Däremot lyckades man inte helt uppnå en rättvisare fördelning av roteringsbördan. En ny jämkning vidtogs endast för Österbottens regemente år 1811 för att fördela den upplösta indelta arméns vakansavgifter till Allmänna militiekassan på rotenas faktiska bärförmåga.
Ursprungligen om mantal på roterad jordegendom, sedermera om den andel som ett rotehemman hade i rotens roteringsskyldighet och som beräknades genom jämförelse mellan de i roten ingående hemmanens mantal. ”Rotemantal” användes även om det sammanlagda antalet mantal i en rote.
Medel som tillsköts från alla utskrivningsskyldiga skatte- och kronohemman inom en rote för att årligen rusta och beväpna en av dem utsedd soldat till den indelta armén.
Kameral beteckning för a) kaplanshemman som var roterat under knekt- eller båtsmanshållet eller b) kronohemman som var anslaget till kaplansbol och som därmed också kunde överföras på tjänsteman av annan lönestat. Roterat kaplansbord hade från 1689 och 1691 rätt till den årliga jordeboksräntan, lanttågsgärden och byggnings- samt salpeterhjälpen.
Spannmål som ingick i den avlöning som soldaten eller båtsmannen uppbar av roten.
Årlig avgift som varje rote efter 1741 skulle betala för att befrias från att uppställa och underhålla en soldat. Den betalades i natura till kronan och redovisades i landsboken som tillfällig vakansavgift. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Ryskt mynt, ursprungligen i form av en silverbarr med olika vikt och värde beroende på ursprungsorten (Novgorod eller Moskva). Från början av 1700-talet hade rubeln formen av ett präglat mynt (vanligtvis av silver, med växlande vikt och värde, i vissa fall även av guld eller koppar), i senare tid trycktes även sedlar. Rubeln var gångbar i Finland 1809–1917. Den ersatte de svenska mynten 1841.
Grundskatt som räknades ut efter det antal arviorubel som fastställdes för ett hemman.
Antal rubel, benämning på den del av skatten som utgick i penningar vid sidan av spannmålen.
Förteckning, lista, längd, register, vanligen om en mera omfattande förteckning som förs av myndighet eller befattningshavare enligt föreskrifter i lag eller stadgar.
Anställd specialist vid ett myntverk med uppgift att klippa ut myntämnena till en cirkelrund form.
Hemman med skyldighet att hålla en utrustad ryttare för kavalleriet, i vissa trakter båtsman, mot rätten att få uppbära kronans ränta av hemmanet, rusthållsränta, samt ibland också räntan från ett augmenthemman.
Ägare av ett rusthåll, som hade skyldighet att underhålla häst och ryttare, i vissa trakter båtsman för kronans behov. Rusthållaren var befriad från rotering och åtnjöt vissa andra skattelättnader som befrielse från jordeboks- och mantalsränta. Han hade rätt att ha en hästhage på byns gemensamma marker. Ibland användes termen rusthållare också om en rusttjänstskyldig adelsman.
Avgift som erlades vid byte av åbo eller ägare på ett rusthåll med eller utan säterifrihet. Rusthållsavgiften skulle erläggas inom tre månader efter tillträdet och tillfalla krigsmanshusfonden. Vid förfall utfästes efter 1778 böter som även de tillföll denna fond. Avgiften övervakades av häradsskrivarna som årligen avfattade utdrag ur mantalslängderna över nytillträdda rusthållare och tillställde det landskontoret som sände förteckningarna med sin påskrift till Krigskollegium inom juli månad påföljande år. Denna kontroll avskaffades år 1789, och uppgiften övertogs då av regementsskrivarna vid varje indelt kavalleri som därefter årligen bifogade mantalskommissariernas uppgifter till de övriga räkenskaperna som övervakades av Krigskollegium. Uppgifterna överfördes på kronofogdarna när regementsskrivartjänsterna indrogs 1830.
Kontrakt mellan indelningskommissariatet och rusthållaren om ömsesidigt ansvar och skyldighet för rustningsbesväret. Rusthållsbrevet förband rusthållaren till skyldigheten att såväl i freds- som i krigstid anskaffa och underhålla ryttare och häst samt delta i trossens underhåll, mot befrielse från jordeboks- och mantalsräntor samt rotering. Rusthållsbrev upprättades senare även för rusthållare på kronohemman av för ändamålet utsedda kommissarier.
Rusthållshemman bebott av rusthållare, som vid rusthållsindelningen, och prövning av hemmanets bärförmåga, ansetts lämplig att bära rustningsbördan. Rusthållsstammarna bildade grundvalen för kavalleriets indelningsverk. Om rusthållsstammen inte var tillräckligt stor för att bära rustningsbesväret, anslogs till dess understöd räntor även från andra så kallade augmentshemman.
Årlig avgift för att befrias från rustningsskyldigheten, att uppställa och underhålla häst och ryttare för kavalleriet med alla utgifter som hörde därtill. Rusthållsvakansavgift infördes 1790 och betalades i natura. I Finland fortsatte vakansavgifterna för rote- och rusthållen även efter 1809, som penningavgifter till Allmänna militiekassan. Vakansavgiften avskaffades vid 1885 års lantdag då det fastställdes att rotehållarna utan ersättning till statsverket skulle befrias från avgiften.
Bevillning (överenskommen gärd) utgående i proportion till rusttjänstskyldigheten, särskilt om den penningskatt som avlöste utgörandet av rusttjänst med man och häst (in natura).
Enhet för angivande av värdet av de i räntan av ett frälsegods och dylikt ingående rusttjänstpersedlarna. Enligt adelsprivilegierna 1772 skulle av frälsejord utrustas en beriden karl för varje 580 mark ränta.
Avgift som adeln erlade förutom skyldigheten att göra rusttjänst. Rusttjänsträntan infördes 1644. Avgiften varierade enligt adelns utfästelser under de följande riksdagarna. Vid 1657 års landsortsmöten lovade adeln att betala samma avgift (förutom rusttjänsten) som 1644. Samma kontribution gavs vid 1660 års riksdag.
Benämning på ryska varor till råämne och förädling som fördes från ryska hamnar till Finland. Ryskevarorna var befriade från tullavgifter från 1812, under förutsättning att detta var särskilt stadgat om en viss produkt eller om varans ryska produktion kunde styrkas med verifikat.
Den förplägning som ryska sändebud erhöll i Finland på sin väg till Sverige och svenska sändebud på väg till Ryssland. Den är belagd på 1500-talet men utgått förmodligen redan på medeltiden. Den erlades vanligen av kronans skatter antingen på Viborgs, Raseborgs eller Åbo slott, ibland på kronans ladugårdar. Den är uppförd i fogderäkenskaperna. Ibland upptogs också en särskild hjälpskatt av bönderna för ändamålet. Den är belagd i Äyräpää 1557.
Den avgift som under medeltiden utkrävdes i de lagliga hamnarna vid Bottniska viken av de karelare som kom längs älvarna i sina färdebåtar eller hopar.
Den ersättning som den i övrigt oavlönade rådmannen uppbar under medeltiden.
Måttkärl fyllt med råge, vilket innebar att torra varor fylldes över kanten. Användningen av rågat mål var ett sätt att bestrida utgifter för skatteuppbörd eller transporter. Åren 1683 och 1723 fastslogs att alla utgifter av kronotionden förutom prästerskapets vederlag och armébefälets löningsspannmål skulle utmätas med rågat mål. År 1739 fastslogs att av de fyra kappar som för varje tunna skulle ersätta rågat mål, skulle två kappar tillfalla kronan och de övriga tiondetagaren.
Skatt till biskopen, uppbars i råg. Den överläts i mitten av 1200-talet till kungen.
Landbohemman som tillhörde det ypperliga frälset. De hade samma friheter som det säteri, vilket de lydde under. Enligt adelsprivilegierna 1612 och 1617 gällde detta alla de hemman som låg på säteriets marker. Privilegierna omfattade också eventuella nyanlagda hemman och torp. I praktiken räknades alla säteriet tillhörande hemman i samma by som säteriet. I Finland räknades också säteriets hemman i grannbyn, trots att detta var förbjudet 1638.
Benämning på en baltisk skilling. 1 mk = 4 ferdingar = 36 skillingar = 144 artigar.
Direkt under kronan hörande län. Innehavaren skulle göra räkenskap till kronan över alla utgifter och inkomster. Överskottet togs av kronan. Jämför fataburslän.
Den period för vilken redovisning görs för årligen återkommande inkomster och utgifter av samma slag. Under medeltiden och 1500-talet förekom olika längd på räkenskapsåret. Åldermannen i Helga Lekamens gille i Stockholm gjorde räkenskap med ojämna mellanrum. Magnus Erikssons stadslag föreskrev att stadens räkenskapsår omfattade perioden från den 1 maj till den 30 april. I början av 1540-talet utgjorde kronofogdarnas räkenskapsår vanligen ett kalenderåre. Från 1547 skedde dock en förskjutning till räkenskapsåret som löper från Mikaelis (den 29 september) till Mikaelis.
På 1500-talet avdelning inom den så kallade Kammaren där konungens och kronans medel mottogs och förvarades. Till Räknekammaren inlämnades bl.a. tullräkenskaperna för granskning och kontroll.
Från 1618 en av Kammarkollegiums tre avdelningar som ansvarade för revisionen av kronans inkomster och räntor, 1628–1683 också för lantmäteriet.
Av rådstuga utsedd person med uppgift att räkna stående sädesskylar för tiondetaxeringen.
I Finland från medeltiden till början av 1600-talet förekommande benämning på en bonde som samlade in skatterna i ett skatteuppbördsdistrikt och vidarebefordrade dem till kronans fogde. Han behövde inte vara skrivkunnig men han skulle ha gott minne och kunskap om skatteenheterna för varje hemman och de kvantiteter av olika slags persedlar som skulle utgöras. Till stöd för minnet användes en stav, på vilken varje hemmans skatteenheter var utmärkta med skåror, högst antagligen godkända av bönderna med deras bomärken.
Namn på Kammarkollegium cirka 1530–1602 då ämbetsverket fick sin kollegiala form. Den kallades också Kortare kammaren.
Den person som inom ett marklag ansvarade för beräkningen av hur utskylderna skulle fördelas på de skattskyldiga bönderna. Efter fördelningen skulle räkningemannen uppbära skatten och leverera den till fogden. Systemet förekom på Åland på 1500-talet.
Avgift för innestående skuld. Om ränta i skuldförbindelser under medeltiden är nästan ingenting känt. År 1505 försökte Svante Nilsson mot god betalning låna pengar av Åbo domkapitel i väntan på sommarskatten. Domkapitlet avslog på grund av tidigare beviljade med inte betalda lån.
Sedan medeltiden gällande gemensam beteckning för på skatte- och kronoböndernas jord vilande utlagor, skatter och avgifter till kronan. Ränta uppkom först som lösen för de skyldigheter gentemot konungen och kronan som vilade på allmogen såsom gästning och uppställande av krigsfolk. Med tiden blev de forna skyldigheterna förvandlade till stående skatter som utgick oberoende av behov.
Bonde som är skyldig att betala räntor eller skatter. Termen användes speciellt i relation till mottagaren, till exempel omtalas Akademins räntebönder på 1700-talet.
Dagsverke på kronans egendom som utgjorde en del av skatteprestationen. Räntedagsverke berörde vanligen de hemman som låg inom två mil från egendomen.
Benämning på fogde med uppgift att indriva, motta eller förvalta räntor.
Om lån eller skuld som helt, eller under viss tid, inte löper med ränta eller på vilken ingen ränta beräknas.
En av jordeboksräntans och gärdens skatter som utgick av allmogen i havre. Den erlades efter 1748 i penningar enligt markegången, vid behov in natura. För den indelade räntehavren om den inlöstes i penningar utgick även forlön.
Den del av skatten till kronan som allmogen erlade i hö. Höet skulle transporteras till indelningshavaren, lagsagans kronobod eller den ort där kronan behövde det. Efter 1756 kunde avgiften också erläggas i penningar till indelningshavare. År 1772 tilläts förvaring på det egna hemmanet, tills kronan kunde anvisa vart höet borde föras. Från 1777 kunde höet ersättas med havre, som var lättare att forsla från avlägsna trakter.
Förteckningar upprättade av den kungliga räntemästaren (Kammararkivet), som innehåller månadsvisa besked om vad olika befallningsmän eller arrendatorer levererade i ränta (naturauppbörd).
Ursprungligen Kammarens kassa, förlagd till Stockholms slott och ledd av en räntmästare. Förutom den centrala räntekammaren fanns också räntekammare för särskilda ändamål. Räntekammaren var en statsfinansiell enhet under Statskontoret som under ledning av en kunglig räntmästare insamlade och deponerade i Riksbanken eller Riksens Ständers bank överskottet från kronans silver- och kopparbergsverk, arrendena från stora sjötullen och småtullarna samt de summor som hade influtit från lantränterierna. Medlen insattes i Riksens Ständers bank 1722–1772, i Riksbanken under 1600-talet och efter 1772. Räntekammaren gav på Statskontorets anvisning order till banken om utbetalningar, så kallade utanordningar. Någon rikshuvudbok fördes inte, utan Statskontorets memorialböcker ger en överblick av alla konton med anteckningar om inkomster och utgifter. Banken registrerade utbetalningen och använde den kvitterade anvisningen från Räntekammaren som verifikation.
Skattemått för ordinarie kronoskatt som allmogen erlade i hö.
Vara som uppbars som skatt, till exempel spannmål, fisk, tjära och ved.
Ränteförenkling, i synnerhet om en ränteförenkling som genomfördes i Finland 1850.
Restskatt, kvarskatt; obetald (del av) arrendeavgift. Ränteresten indrevs genom till exempel förpantning, försäljning av lösöre eller av själva hemmanet. Om det inte gjordes något köpanbud tillföll hemmanet kronan vid kvarskatt, räntetagaren vid ogulden ränta.
Räntekammare vid centralt eller regionalt ämbetsverk och universitet. Benämningen användes särskilt om lantränteriet, som en underavdelning till landskontoret vid länsstyrelsen, som hade till uppgift att verkställa länsstyrelsens uppbörd och utbetalningar.
Av landshövdingen månatligen förrättad inventering av ränterikassans inkomster och utgifter i närvaro av landskamreraren, landsräntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad. Ränteinventariet grundade sig på den inventering som räntmästaren gjort dagen före inventeringen samt utförda kassainventarier och landskontorets kontrollbok. Det undertecknades av samtliga närvarande kassamän och sändes till Kammarkollegium, efter 1809 till senatens ekonomiedepartement
Ett läns kontanta kassa. Ränterikassan inrättades 1694 för emottagande av alla kontanta medel som inflöt till statskassan från länet och för utbetalning av statsutgifter inom länet. Ränterikassan förestods av länsräntmästaren och förvarades efter 1739 bakom tre lås i ränteriet. Landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller någon av magistratens ledamöter i länsstyrelsestaden hade nyckel. Alla tre måste närvara då penningmedel sattes in eller togs ut. Kassan inventerades månatligen av landshövdingen i nyckelpersonernas närvaro. Överskottsmedlen deponerades på Riksbanken, senare Finlands Bank, eller överfördes till andra ränterier. Deponeringen föregicks av korrespondens mellan landshövdingen och kollegierna, efter 1816 senatens expeditioner, och redovisades månatligen.
Nyckeln till kassaskrin i vilket statliga medel förvarades. Samtliga innehavare av sådana nycklar skulle med sin underskrift intyga att de medel som upptogs i kassainventariet faktiskt fanns i kassan.
Räkning som lantränteriet vid länsstyrelsen utfärdade för debitering av vissa medel.
Om den för olika lånetransaktioner differentierade storleken på räntan för ett kapital, uttryckt i procent av kapitalet.
Titel för lägre tjänsteman vid ränterikontor med uppgift att sköta uppbörd av räntor och andra ekonomiska angelägenheter.
Skatt som utgick i spannmål.
Person eller samfällighet som uppbar ränta eller hade rätt till vinst, avkastning eller annan fördel av naturtillgång eller realkapital. Benämningen användes särskilt om uppbärare av indelt ränta eller tiondeanslag.
Skattepersedel (på landbohemman) beräknad i lass kluven ved.
Tjänsteman med uppgift att förvalta offentliga kassor, ursprungligen högre ämbetsman inom statsförvaltningen, exempelvis i Kammaren. Senare användes beteckningen om högre tjänsteman inom länsstyrelsen (exempelvis lanträntmästare) och föreståndare för drätselverket vid universitet m.m.
Person med uppgift att (där gästgivargård saknades) hänvisa resande till gårdar där de mot betalning fick mat, foder och härbärge. Rättaren utsågs av häradshövdingen. Uppgiften omformades under 1700-talet till uppdraget att förse resande med nya hästar och hållkarlar genom att i bestämd ordning uppbåda bönderna till uppgiften. Rättaren kallades vanligen sockenrättare.
Lägre befattningshavare med uppgift att ansvara för ordningen, uppbörden och annan handräckning till kronan inom ett visst (rättar)distrikt och som (i stad) kontrollerade spann och vikt. Rättaren kallades vanligen kronorättare. Från och med industrialiseringen blev ”rättare” en allmän benämning på förman för arbetsfolk.
Avgift till statsverket för rättegång. Rättegångsavgift erlades av part som drev mål eller ärende till domstol dels som stämpelavgift för utfärdade domstolshandlingar, dels i reda pengar, såsom centonal-, krigsmanshus- och fattig-, arbetshus- och spinnhusavgiften. Efter 1920 används termen endast om stämpelskatt som uppbärs för domstolsprotokoll, beslut och andra rättshandlingar. Den bör inte förväxlas med ”rättegångskostnad”.
Parts kostnad för rättegången, det vill säga rättegångsavgifter, rättegångsbiträdets eller -ombudets eller advokatens arvode, resekostnader för vittnen och andra stämningskostnader m.m. Rättegångskostnader stadgades tidigast i 1734 års lag.
Ersättning för de kostnader som en rättegång innebär för parterna och som den förlorande parten i ett mål sedan 1734 måste betala till motparten, senare alternativt till statsverket. Ersättningskravet skulle och ska ges skriftligt till domstolen innan domen fälls.
Benämning på indelt spannmål som var avdelat för en ämbets- och tjänstemans avlöning eller en myndighets verksamhet, exempelvis akademier och hospital. Om uppmätning av rättighetsspannmål bestämdes 1737.
Skatt i penningar som ersatte den gamla skattepersedeln rävskinn som ingick i jordeboksräntan, exempelvis i delar av Åbo och Björneborgs län.
Under medeltiden matlag, hushåll, gård; kameralt om grund för en viss skatt eller pålaga på landsbygden. Under medeltiden var röken det dominerande skattetalet i Egentliga Finland och Satakunta. Beräkningsgrunden för röken varierade. Ursprungligen räknades till en rök de som innehade ett jordbruk, utan avseende på storlek eller avkastning. Från 1741 utvidgades beräkningsgrunden till att gälla samtliga personer på landsbygden, som fick sin utkomst ifrån jordbruk, lovlig näring eller ämbete. Till en rök räknades inte tjänstefolk, spannmålstorpare, bakstugusittare och inhyseshjon. Röken fastslogs på nytt 1829 och förekom då som grund för vissa skatter på landsbygden, bl.a. tingsgästningspenningar.
Summariskt extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.
Skatt som utgick efter rök, också om (konsumtions)skatt för tobak under 1700-talet.
Indelningen i rökar som grund för utgörandet av en viss skatt eller pålaga, vanligen jordeboksräntan. I Finland ökade röktalen under 1500-talet på grund av upprepade skattläggningar.
Samlande benämning på diverse efter röktal utgående avgifter eller skatter, exempelvis häradshövdinge- och lagmansräntan.
S
Gods som hade indragits eller konfiskerats till kronan, huvudsakligen på grund av en begången missgärning, i äldre författningar också gods vartill ingen ägare fanns.
Det ursprungliga ordet för böter och den äldsta straffpåföljden. Sakörena delades vanligen i tre delar (treskiftes) mellan konungen, häradet eller staden samt målsäganden. Sakörena infördes i saköreslängden och inkasserades av kronofogdarna. Skedde brottet på frälsejord, gick kungens andel i böterna till jordägaren, enligt adelsprivilegierna under 1600–1700-talet.
Från medeltiden ett verifikat i räkenskaperna och domböckerna som innehöll uppgifter om vilka böter som indrivits. Saköreslängden skulle dessutom innehålla uppgifter om de personer som dömts att betala böter samt om böternas storlek. Senare ingick också de personer vilkas böter omvandlats till andra strafformer. Häradshövdingen ansvarade för upprättandet av saköreslängden.
Särskilt under 1500-talet om böter utdömda i penningar.
På 1500-talet om böter som utgick i silver i stället för ett visst penningbelopp.
Ursprungligen skulle allmogen underhålla kronans salpetersjudare med ved, husrum och förtäring. På 1500-talet omvandlades skyldigheten till persedlar som bönderna skulle bistå kronans salpetersjuderier med. År 1634 ersattes persedlarna med en årlig permanent penningavgift. År 1644 blev den en del av jordeboksräntan. Fram till 1766 uppbars dock salpeterhjälpen i Österbotten i persedlar.
Person som för kronans räkning framställde salpeter genom inkokning av salpeterlut.
Möte för salpetersjudarna från ett distrikt, hölls i regel två gånger om året då salpetersjudarna mönstrades och fördelades samt fick förskott för eller levererade sin salpeter.
Skatt i form av jord under ladugårdsgolvet som utgick av varje bonde till närmsta sjuderi, sedermera av vissa jordlägenheter. Salpeterskatten uppbars av salpetersjudare som särskilt under stormaktstiden hade rätt att bryta upp fähusgolven för att få ut skatten. Salpeterskatten avskaffades 1763.
Av stadsstyrelsen anställd edsvuren tjänsteman som hade i uppdrag att reglera salthandeln i staden genom att mäta upp allt salt som köptes in och fördes ut samt bära upp avgifter för det. Saltmätare förekom i större stapelstäder (till exempel Stockholm). Tjänsten försvann i mitten av 1600-talet när saltmätarnas och spannmålsmätarnas eller -bärarnas verksamhet ombildades till ett skrå, under en ålderman, några bisittare och en mätarskrivare.
Register och räkenskaper från nordiska sjuårskriget, då kronan monopoliserade salthandeln.
Avgiftsbelagd yrkesmässig bedömning av en varas eller fastighets värde inför dess försäljning. Saluvärdering tillämpades vanligen för att erlägga obetald skuld eller kvarskatt.
Den skatt som företag, samfund och andra dylika betalar och av vilken en del tillfaller församlingarna.
De medel som i en församling samlades in för särskilda kyrkliga behov, utöver vanlig kollekt, till exempel för reparation av kyrkobyggnad. Sammanskottet insamlades i penningar och material av alla församlingens medlemmar efter mantalet. Beslut om sammanskott fattades på sockenstämman. Det uppbars av två utsocknes nämndemän eller en nämndeman och en annan bofast man för högst tre år i rad.
Benämning på skattehare som ibland under 1500-talet användes i Karelen. Benämningen uppstod förmodligen därför att överlämnades omkring Martinsdagen.
Den gottgörelse som Sverige fick i Westfaliska freden 1648 för krigsinsatsen i Tyskland.
Den lantmäteriinstruktion för skattläggning av hemman som från 1775 tillämpades i Savolax och Karelen. I stort sett motsvarade den den nyländska skattläggningsmetoden men avkastningen beräknades i örestal. Metoden infördes i norra Finland 1848. Skattläggningen gjordes på nytt inför storskifte. Byalagets totala avkastning och mantal beräknades och fördelades enligt örestal på varje hemman. Först därefter skiftades jorden.
Skolstatens penninganslag, disponibla medel enligt budgeten.
Den totala mängden utelöpande sedlar i ett land, eller utelöpande sedlar utgivna av en viss sedelbank.
Om var och en av de valörer i vilka sedlar utges.
Brott mot seglationsbestämmelserna, vanligen om gods som lossas på olovligt inloppsställe eller i öppen sjö. Seglationsbrott ledde till att varorna konfiskerades av kronan.
Tjänstebeteckning för sekreteraren för Riksens ständers bankfullmäktige.
Belägga med kvarstad, beslagta. Termen användes från 1668 då fast egendom beslagtogs som ersättning för obetalda skulder. Sekvestrering användes också från 1767 när innestående lön blev indragen vid förskingring, som upptäcktes när en kronouppbördsman avlidit under uppbördsåret. ”Sekvestrering” används också om att beslagta förbjudna tryckalster för att förhindra vidare försäljning samt om en stat som tillfälligt lägger beslag på en annan stats område.
I Ryssland benämning på rannsakningar om missförhållanden och oegentligheter i guvernementens förvaltning som från och med 1722 utfördes av senatorer som tillsatts av kejsaren för uppdraget. Även guvernementsförvaltningen i Gamla Finland var föremål för en sådan senatorsrevision.
De fem avgifter som en electus eller blivande abbot skulle avlägga förutom huvudavgiften, för att få påvens provisionsbulla på sitt ämbete. Fyra avgifter erlades till påven och en till kardinalkollegiets underordnade tjänstemän. Storleken på varje avgift var en andel av kardinalkollegiets servitium commune.
Ursprungligen frivilliga, från 1200-talet obligatoriska avgifter som erlades av abbotar och biskopar till påven innan de mottog provisionsbullan. Avgifterna bestod av servitium commune och fem servitia minuta. Löften om betalning infördes i de påvliga obligationsregistren. Normalt erlades betalningen i två terminer med ett halvt eller ett helt års mellanrum. Överträdelser bestraffades med bannlysning och suspension. En efterträdare måste förbinda sig att betala föregångarens resterande belopp. Under senmedeltiden växte restantierna och många ansökte om dispens. Åbo stift värderades till 400 gyllen.
Benämning på en extra skatt som uppbars vid flera tillfällen. Silverskatt benämndes den skatt som Gustav Vasa uppbar av kyrkan 1522–1523. Sommaren 1560 beviljade riksdagen en extraskatt som skulle utgå i silver för att bekosta arvfursten Eriks friarefärd till England. Denna silverskatt betalades i praktiken i reda pengar och naturalier. Den uppbars huvudsakligen 1560–1561.
Importavgift som skulle erläggas i silver. Silvertull är tidigast känd i Sverige från 1300-talet. Varje borgare som införde specerier skulle för varje varuvärde om 40 mk avlägga till myntverket en avgift på 1 mark lödig silver och därför erhålla 4½ mark. År 1453 stadgades att alla som importerade utrikes gods till Stockholm, Kalmar, Söderköping och Åbo skulle för varje fyrtio marks värde till myntverket i respektive stad lämna en lödig mark silver senast 14 dagar efter importen.
Skyldighet för köpmän att då de importerade varor till ett värde av 40 mk silver till myntverket lämna 1 lödig mark silver, vilken motsvarade 5 mark penningar, mot återbetalning av 4½ mark i penningar. Silverväxeln uppbars under olika perioder och avskaffades definitivt 1637.
Tryggad tillvaro i kraft av sig själv eller för sig själv, oberoende av andra eller annat, eller ett tillstånd av sådant oberoende. Självbestånd användes i synnerhet om folk eller stat.
Om det slag av självhjälp som bestod i att man själv egenmäktigt, utan offentlig myndighets medverkan eller tillstånd tog lösöre som tillhörde en annan i besittning som säkerhet för en fordring eller som bevis på brottslig handling. Mer allmänt avsåg termen det egenmäktiga förfarande då någon, med eller utan hänvisning till rättsligt krav på vederlag, för egen räkning tog något i besittning, i synnerhet landområden (i denna användning liktydigt med ockupation).
Kronoskatt till en viss andel på inhemskt arv som fördes ut ur landet av utländsk arvinge och vars land hade ingått traktat om kronans rätt till andel i arvet (jus detractus). Avskaffades mellan Sverige och Norge 1/13.3.1801, med de flesta andra europeiska länderna mellan 1820 och 1832.
Sammanfattningen av den kollekt som en gång per år samlades in i landets kyrkor till sjömanshusen från 1748, och under autonoma tiden från 1811. Kollektmedlen fördelades av stiftets domkapitel under svenska tiden och Senatens finansexpedition under autonoma tiden, i förhållande till antalet inskrivna sjömän vid varje sjömanshus.
Kronans ensamrätt till fisket i vissa sjöar och strömmar, utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna.
Avgift som uttogs under svenska tiden vid införsel och utförsel av varor, ursprungligen för att täcka kostnader för sjörätten, Kommerskollegium som dömande myndighet i sjörättsärenden.
Person som ägnar sig åt eller sysslar med sjöröveri, även om själva sjörövarfartyget. Vid förlisning tillföll sjörövarens gods kronan.
Arrende som betalades till kronan när sjötullsverksamheten var utarrenderad till Generaltullarrendesocieteten.
Auktion för försäljning av varor som beslagtagits av sjötullsverket.
Lägre tjänsteman vid Sjötullskammaren. Sjötullsbetjänten övervakade vägningen av det gods som skulle lastas. Han hade också andra uppgifter i samband med skeppsdokumenteringen.Sjötullsbetjänten var underställd tullförvaltaren.
Bokförare vid sjötullkammare.
Besättningsman på fartyg eller farkost tillhörande sjötullsverket.
Lokalt tullkansli inom sjötullsverket med uppgift att expediera sjötrafik. Varje skeppare skulle anmäla sig på sjötullskammaren före lastning och lossning. Sjötullskammaren förestods av en tullförvaltare med anställda besökare, sjötullbetjänter och kontrollörer. De övervakade lastningen och kontrollerade skeppsdokument till exempel, för utgående fartyg fri- och vågsedlar, för inkommande fartyg generalattest och skepparens rulla. I Ryssland från och med början av 1700-talet var ”sjötullskammare” svenskspråkig benämning på tullanstalter motsvarande de svenska sjötullkamrarna. Sjötullskammare fanns även i Gamla Finland.
Kontrollör vid sjötullsverket.
Benämning på en vid sidan om sjötullen utgående extra tull vid import till eller export från riket sjöledes.
Förordning rörande sjötull.
Av tullförvaltaren och kontrollören gemensamt till skeppare utfärdat pass som intygade att han var klarerad av tullkammaren och fri att lätta ankar och hissa segel. Sjötullspasset var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 måste uppvisas för sjötullskammaren av varje utgående fartyg.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade mål rörande brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande.
Samlande beteckning för personalen vid sjötullsverket, samt budgeten för personalkostnaderna och verksamheten.
Vaktmästare vid sjötullsverket.
Under svenska tiden om säkerhet (i egendom) som gäldenär lämnade åt borgensmannen för dennes regressrätt. Under autonoma tiden officiellt benämnd borgen för kostnad och skada.
Det tiondespannmål vars belopp hade beräknats genom att man räknade skylarna på åkern. Från början av 1600-talet fixerades tiondespannmålen till ett bestämt belopp, oberoende av om skörden var god eller dålig. Under 1700–1800-talet avsåg man med skafttionde tydligen ännu växande (oskördat) spannmålstionde.
En kappe per hemman till skallfogdarnas underhåll på Åland, en gammal spannmålsskatt i senare tid vanlig skatt som avdrogs från den ordinarie räntan. Skallfogdekapparna indrogs till kronan 1808.
Lagstadgad skyldighet för en fysisk eller juridisk person att betala en avgift åt staten eller annan offentlig organisation som kommun, kyrka, utan att erhålla en direkt motprestation. Vanligen används skatterna för finansieringen av offentliga uppdrag. Ursprungligen erlades avgifterna i natura eller som arbetsprestationer. Övergången till huvudsakligen kontanta prestationer skedde gradvis.
Betala skatt, vara skattskyldig.
Handling som innehåller förteckningar över skatten. Termen är belagd i Sverige 1488. Den enda medeltida kända skatteboken är dock den förkomna Erik av Pommerns skattebok från 1413. Den var upplagd länsvis och innehöll uppgifter om skatter, både för landsbygden och i städerna, skattebönder, krono- och landbönder samt frälsemän. Den första samlade översikten över rikets inkomster upprättades i början av 1530-talet.
Person tillhörande bondeståndet som var ägare till ett skattehemman, det vill säga till en jordbruksfastighet som hade att prestera grundskatter till kronan. Fr.o.m. medeltiden existerade vissa begränsningar i skattebondens dipositionsrätt över sitt hemman. År 1789 fick skattebönderna rätt att äga allmän frälsejord och fr.o.m. 1864 även frälsesäterier.
På skattejord beläget bruk. Termen användes särskilt om ofrälse bruksägares begränsade rätt att inneha säterier. Efter 1789 kunde reglerna kringgås då säteriet förenades med bruket.
Vissa gårdar åliggande arbetsskyldighet från oprivilegierad jord i socknen, ursprungligen för prästerskapets eller kyrkans räkning. Under medeltiden utgick vissa utskylder till kronan från all oprivilegierad jord i form av arbetsskyldighet vid byggande av borgar m.m. Dagsverksskyldigheten till kronan inlades senare i grundräntan och förvandlades till penningutskylder. Genom skiften och andra regleringar avlöstes så småningom dagsverksskyldigheten av penningarrende.
Benämning på fogde som förestod skatteuppbörden i ett visst härad.
Fri från skatt, inte beskattad.
Frihet från skatt, eller om förmåner som bestod i sådan frihet. ”Skattefrihet” fungerade också som sammanfattning av de rättigheter och förmåner som var förbundna med att äga fast egendom av skattenatur.
Om skattejord eller skattehemman vars ränta kronan överlåtit åt person med frälsefrihet.
Den årliga grundskatt (ränta) som en självägande bonde med bördsrätt till sitt skattehemman årligen betalade till en frälseman (adelsman) i stället för till kronan fram till 1789. Kronan hade donerat skatten till frälsemannen.
Förminskning av mantal och skatt på lagligen skattlagt hemman eller skattlagd jordlägenhet. Skatteförmedlingarna indelades i enskilda hemmansförmedlingar och skatteförmedlingar som omfattade en hel ort.
Undersökning av huruvida skattebördan efter storskiftet var skälig. År 1802 fastslogs att om någon ur allmogen i Kuopio län hade bevis för att det gjorts fel vid mätningen och storskiftesförrättningen kunde han beviljas en ny undersökning utan att storskiftet rubbades. Resultatet skulle via landskontoret skickas till Kammarkollegium, där det slutliga beslutet om skattläggningen fattades. År 1806 fick landshövdingarna närmare direktiv om hur undersökningarna skulle verkställas.
Hemman i enskild persons ägo med full besittnings- och arvsrätt och vars innehavare betalade grundskatten till kronan. Skattehemman kunde fritt avyttras, i motsats till kronoskatte(hemman) som först måste bjudas ut till kronan. Termen skattehemman är inte belagd under medeltiden då ”skattejord” eller ”skattegods” användes.
Tjänstebefattning som inrättades i samband med att länsstyrelserna 1943 övertog skötseln av skatteuppbörden för statsbeskattningen från kronofogden och magistraterna. I varje län övervakades skatteuppbörden av skatteinspektörer, som sorterade under Finansministeriet.
Under autonoma tiden till och med 1930-talet förekommande benämning på skatteintäkter.
Skatteteknisk term för jordnatur. ”Skattejord” avsåg en självägande bondes hemman med tillhörande marker som han skattade för till kronan.
Den ändring av skattebördan som en lokal skattemyndighet kan utföra under året i det fall att den skattskyldiges skatteförmåga har förändrats.
Kvarn för vilken ägaren var skyldig att betala skatt; kvarn av skattenatur. Skattekvarnarna ägdes vanligtvis av skattebönder.
Jordförvärv genom vilket enskild person köpte av kronan ett kronohemman varvid hemmanets kamerala jordnatur ändrades från kronohemman till skattehemman. Skatteköp hade förekommit sporadiskt fr.o.m. slutet av 1500-talet men blev allmänt från början av 1700-talet. Åbon fick 1719 företrädesrätt till skatteköp och rusthållaren ensamrätt till skatteköp av kronorusthåll, men kronoböndernas möjligheter att skatteköpa de av dem odlade hemmanen urholkades senare till förmån för ståndspersoner såsom bruksidkare. Skatteköpen var förbjudna från 1773 till 1789 och fortsatte därefter; sådana förkom även i det självständiga Finland.
Benämning på den avgift som betalades för ett kronohemman då det friköptes av en enskild bonde. Skatteköpeskillingen gick till kronans kassa.
Den handling varigenom lösen (eller betalning) sker och som bekräftar att ett kronohemman har sålts och blivit skattehemman.
De inkomster som kronan årligen erhöll genom försäljning av kronojord, som sedan blev betraktad som skattejord.
Bondens inlösning av sitt kronohemman genom skatteköp.
Nyttighet, vara, förnödenhet eller tjänst som presterades som skatt, det vill säga skatt i form av naturaprestation. I äldre förhållanden kunde ”skattepersedel” även avse en skatt som betalades i pengar för att ersätta en naturaprestation.
Modern benämning på ett vid Vadstena herremöte 1524 fattat beslut att låta göra upp ett register över kronans räntor och uppbörd samt hur många skatte-, krono- och frälsebönderna var i varje län. Syftet var att ge kronan kunskap om skatteförmågan och vilka räntor som tillföll kronan vilket innebar en möjlighet att uppskatta de förväntade kronoinkomsterna inom ekonomiförvaltningen.
Granskning av skatteunderlaget (hemmanen och deras avkastning). Skatterevisionen inkluderade vanligen en justering (uppåt) av skatteuttaget.
En form av rusttjänst som uppstod inom rytteriet under det så kallade äldre indelningsverkets tid i slutet av 1500-talet. Skatterusttjänst innebar att var och en som kunde åta sig att ställa upp häst och ryttare erhöll skattelindring eller skattefrihet.
Under 1600–1700-talet samlande benämning på olika jordtransaktioner mellan kronan och enskilda, till exempel hemmansbyte, skatteköp.
Fordran hos endera parten som uppkom vid jordbyte av skattejord eller byte av ränta på skattejord mellan kronan och enskild person (eller flera personer).
De medel som gick till kronans kassa som lösen eller betalning för skatterättigheten på de kronohemman som sålts till skattehemman.
Beräkningsgrund för huvudskatten i Savolax på 1500-talet.Skatteskinntalet avsåg ett jordetal som inte var bundet till någon viss åker, utan berodde på en återkommande värdering av svedjelanden. Skatteskinntalet var lika med tre sädespundland, vilket innebar en areal på vilken det kunde utsås tre pund säd. För varje skatteskinn borde man i urskylder erlägga en halv spann korn.
Kameralt mått på jord från 1500-talet fram till att storskiftet var genomfört. Det innebar en beräkning av varje hemmans andel i a) byns skatter, b) det samfällda arbetet och c) avkastningen från samfällda ägor. Ursprungligen kallades det byamål i landskapslagen (cirka 1350). ”Skattetal” användes också om de i ränteundervisningarna för varje ort fastslagna titlarna (räntepersedlar, avgifter) i jordeboken. Av hävd fanns olika mätningssätt för att fastslå det kamerala värdet på ett hemman och hemmanets andel i allmänna skatter, avgifter och skyldigheter. De gamla skattetalen som användes i Finland ännu på 1800-talet.
Titel eller beteckning som angav typen av skatt. ”Skattetitel” användes även som titel eller beteckning i jordebok för att ange slaget av kameral jordnatur för jorden. Exempel på skattetitlar var krono, skatte och frälse.
Torp på storgods (säteri, herrgård) från 1770-talet. Skattetorpen var belägna så långt från stamgodset att dagsverksarbete till jordägaren inte brukade utgå, utan i stället betalades en skatt. Skattetorpen bildade ett nytt slag av landbondehemman, huvudsakligen i Tavastland, Satakunta och Savolax.
Skattehemman som under två år inte hade kunnat betala sina skatter till kronan.
Hemman som var skattlagt till mindre än ett mantal. Termen förekom i författningar åtminstone under 1600-talet. Som skattlagda torp räknades kronotorpen i Karelen och skattejägarehemmanen i Åbo och Björneborgs län.
I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.
Benämning på systematiskt tillvägagångssätt vid jordfastighets skattläggning och om själva instruktionen för en dylik skattläggning. I Finland infördes 1690–1848 den allmänna, den nyländska och den savolaxiska skattläggningsmetoden samt Österbottens och Viborgs läns skattläggningsmetod.
Rättegångsmål eller ärende rörande skattläggning.
Revision av de provisionella skattläggningarna i Viborgs guvernement och de delar av Karelen vilka föll under ryskt styre 1721 eller 1743. Hemmanens skattebetalningsförmåga hade blivit nedsatt och den ordinarie jordeboksräntan kunde inte erläggas. Därför värderades varje hemmans skattebetalningsförmåga på nytt. Jordeboksräntan beräknades sedan efter de gamla skattetalen; mantal, hemmantal, ader och arvio rubel. Detta skedde även i områden som var donerade till enskilda fram till 1753 och ånyo förmedlade efter 1764. Dessa skattläggningsrevisioner var av annan karaktär än revisionsskrivningarna i Ryssland.
Skatteenhet, som i några finska landskap utgjorde grunden för uppbörden eller betalningen av vissa grundskatter (jordskatter) under senmedeltiden och ännu därefter. Skattmarken eller delar av sådana omtalas fr.o.m. förra hälften av 1300-talet.
Tjänstetitel under 1500–1800-talen på person med uppgift att utöva uppsikt över och förvalta skatteuppbörd och en stats eller furstes ekonomiska tillgångar och egendom. Skattmästare förekom även i en provins eller vid en institution (till exempel riksens skattmästare). Sedermera blev ”skattmästare” titel för person som handhar den ekonomiska förvaltningen i tjänst eller som förtroendevald inom en institution (till exempel ordens-, student-, akademi-, vetenskaps-, m.m. ) eller förening, även kallad kassaförvaltare, kassör.
Tidigare underlag för kommunal inkomstskatt. Skattöre utgjorde den kommunala uttaxeringen i antalet penni per mark av den beskattningsbara inkomsten. Skattöre förekom i lagstiftningstexten sedan slutet av 1800-talet och ersattes fr.o.m. slutet av 1900-talet av termen kommunalskatteprocent.
Jordtal som användes som grund för grundskatten i bland annat Västerbotten. 1 skelland = 1 lass hö = 1 öreland = 1/8 tunnland. År 1602 beräknades ett skelland så att jordesnöret skulle hålla 20 famnar i längd och 5 famnar i bredd. 1 famn var 3½ aln. I praktiken bör ett skelland ha varit mellan 368 och 411 m2.
Avgift som erlades i samband med skeppsfart. Skeppsavgifter omtalades i ett privilegiebrev på Gotland 1225, enligt vilken en kyrkas grundläggningsfond tillkommit genom uppburna avgifter av tyska skepp i Visby. På 1300-talet skulle utländska skepp i svenska hamnar växla svenskt mynt mot en avgift. Passageavgifter uppbars vid Älvsborg, Stockholm och Stegeborg. På 1500-talet skulle skepp i Stockholm betala hamnavgifter.
Avgift som utländska skepp skulle betala i Lovisa. Avgiften bestämdes enligt fartygens lästetal.
Tjänsteman vid sjötullkammare som mätte ett fartygs bärförmåga (i läst) och dess djupgående (i fot) för utfärdande av mätarebrev. Skeppsmätaren verkade under Kommerskollegiums översyn.
Fraktavgift som uppbars av fartyg.
Förteckning över gods som transporterats med fartyg. Skeppsrullan innehöll skepparens namn, godset och dess slag, stycketal, mått, mål eller vikt samt fartygets destination. Den var ett av de officiella skeppsdokument som måste företes sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Skeppsutgifter för in- och utförsel av varor från landet, vanligen beräknade per läst. Till umgälderna hörde till exempel tullavgift och tolag, last- och passpenningar samt tullkamrarnas särskilda sportlar för klareringen. Umgälden reglerades genom inhemsk lagstiftning och handelstraktater.
Under medeltiden dels den proviant som vid utrodd skulle bäras till ledungsskeppet, dels den utgärd som skulle föras till kungens visthus i husabyn, i det fall att utrodd inte hade utlysts. Från mitten av 1300-talet blev skeppsvisten en årlig laga utskyld och i slutet av medeltiden en stående skatt.
Skatt som på 1500-talet erlades på Åland. Skeppsörtugen betalades av varje bonde enligt det egentliga mantalet, inte enligt röktalet.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar.Skeppund var en måttenhet inom huvudvikten viktualievikt som fastslogs 1739. Enligt det äldre svenska måttsystemet motsvarade ett skeppund 20 lispund och 400 skålpund.
Beskattning av pälsdjursfångsten. De kyrkliga avtalsskatteprivilegierna från senare hälften av 1200-talet fastslog att biskopen i Åbo och de lokala kyrkorna uppbar en stor del av sina tillgodohavanden i ekorr- och vitskinn. I tiondeförordningen 1329 för de nordösterbottniska socknarna Salois och Kemi dominerade skinnskatter. Pälsverken blev också i kronobeskattningen en del av skattepersedlarna och den äldsta kronobeskattningen i Savolax baserades nästan helt på erämarkshushållningen. I södra och västra Finland förvandlades de flesta till jordskatter under 1400-talet, och på 1550-talet levde erämarkshushållningen ställvis kvar huvudsakligen i Lappland och norra Österbotten.
Avgift som ingick i fjärdingsskatten i Savolax på 1500-talet.
Skatt som i anslutning till gästgiveriväsendets organisering 1642 påfördes hemmanen, varvid vissa hemmanskategorier såsom säterier var undantagna, och som utgjorde en avlösning till kronan av böndernas skyldighet att ge skjutning åt dem som reste i kronans ärenden. Skatten började uppbäras 1649 och den förvandlades till en stående skatt som ingick i mantalsräntan och uppbars ännu under den autonoma tiden ända till 1840-talet.
Betalning till den skjutsande allmogen för tillhandahållen håll-, reserv- eller allmän gästgiveriskjuts. År 1734 fastslogs legan till 8 öre per mil. Den höjdes 1789 till 8 skilling per mil, efter 1811 till 20 kopek silver eller 60 kopek bankoassignation per mil. Dubbel skjutslega utgick för skjuts från städer. Om skjutsen skedde med egen vagn, släde eller kärra tillkom ytterligare några runstycken eller kopek.
Från 1649 allmogeskatt för befrielsen från friskjuts av tjänstemän som reste i kronans ärenden.
Skatt på skogsräntemark. Skogsränta uppbars under svenska tiden och autonoma tiden.
Tjänsteboställe för skogsvaktare.
Skatt på skog som betalades av allmänningar, som låg under bergverk och bruk. Skatten erlades till deras underhåll. Skogsören var också en rekognitionsavgift som gick till statskassan.
Benämning på skolornas och skolväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla skolor och skolväsendet samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Skattemedel som erlades i städerna under medeltiden. Skottet uppbars av skottherren och förvarades i skotthuset. Beräkningsgrunderna för skottet är oklara. Eventuellt utgick det med 4 procent på den beskattade hantverkarens eller köpmannens rörelsekapital. Intäkterna redovisades årligen den 1 maj för borgmästaren.
Skottpremie för dem som efter 1647 dödade vissa slag av rovdjur utan skallgång. Skottpenningen betalades med jägeristatens medel, från 1808 ur länsvisa jaktkassor. Skottpenningen utgick i proportion till antalet skott som avfyrats: högst 12 för björn, 9 för lo och 6 för varg. Under senmedeltiden betalades skottpenning endast för varg, från 1647 även för björn och från 1734 ytterligare räv och vissa rovfåglar. År 1868 stadgades om skottpeng på varg och järv. Systemet kulminerade 1898–1916. Penningförsämringen efter 1916 minskade värdet på skottpengarna. Skottpeng på säl infördes 1928. I jaktlagen 1934 fastslogs att skottpengar betalades för varg, björn, järv och säl. För Saimenvikaren avskaffades skottpengen 1948.
Benämning på förtullning av varor under medeltiden. Enligt Magnus Erikssons stadslag var gäster skyldiga att låta skriva in sitt gods i klädeshuset före försäljningen för beräkning av tullavgift. I slutet av medeltiden gjordes detta i särskilda tullbodar. Det gods som gäster och byamän inte kunde sälja hade de rätt att saklöst föra bort igen, såvida det inte var fråga om livsmedel.
Person anställd vid ett myntverk. Skrodmästaren skötte förmodligen myntmetallens preparering till bandform.
Ett mynts totala vikt och metallhalt. Brotto- och finvikt reglerades i myntordningar.
(Under 1500-talet) benämning på fogde eller befallningsman, i stad med exekutiv myndighet. Benämningen var knappast bruklig i Finland.
Person med uppgift att räkna sädesskylar för tiondegivning.
Den process som användes för att fastställa de årliga tiondeavgifterna. Bestämmelserna reglerades i tiondeplakatet 1638. De bestod av räkning av sädeskärvar och ofta också provtröskning. I Finland uppbars tiondet enligt skörden endast på Åland och i Österbotten. I Savolax och Karelen beräknades tiondena i enlighet med skattetal. I de övriga delarna av Finland beräknades tiondet, enligt en praxis från 1602, som ett visst antal kappar per utsådd tunna. År 1727 uppmanades allmogen att övergå till en fast tiondesättning. Övergången slutfördes i Finland 1822 då de sista socknarna fick en fast tiondesättning.
Praktmynt som präglades vid jubelfest.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar, måttenhet inom huvudvikten viktualie vikt som fastslogs 1739. Enligt det äldre svenska måttsystemet motsvarade 20 skålpund ett lispund, 20 lispund ett skeppspund, ett skeppspund 400 skålpund. Ett skålpund motsvarade 32 lod, ett lod 4 quintin, en quintin 69 ½ äss, varvid på ett skålpund gick 8 848 äss.
Tidigast en enskild nyttjomark som utmärkts med märken som var inhuggna i träd; ett stycke utmark som var beläget långt från byn och där ägaren bedrev jakt och fiske. Där kunde också finnas svedjeland och naturängar. Under 1400-talet var sådana utmarker begränsade av rår. Under 1500-talet blev ”skåra” en kameral term och betecknade en utmark av en viss storlek.
Ämbetsman med uppgifter som gällde kronouppbörden bland skäribönderna som erlade specialskatter. Skärifogden är belagd år 1542 i Raseborgs län.
Skärgårdsbo som skattade för annan utkomst än vanliga bondenäringar.
Adelsdiplom eller brev på rättighet att bära adlig hjälm och sköld i bemärkelsen att upphöja en person till adlig värdighet. Sköldebrev innebar ett ärftligt adelskap och förekom från 1420. I brevet avbildades och avmålades den heraldiska vapenbilden. Det fanns frälsemän som saknade sköldemärke och sköldemärke fördes i några fall av borgare utan frälsefrihet. Under 1600-talet godkände det svenska riddarhuset endast sköldebrev som bevis för att en ätt tillhörde brevadeln. Efter 1689 innebar sköldebrev erläggande av avancementspenningar.
Beteckning som förekom i fogderäkenskaperna för Hälsingland 1539. Den var benämningen på de gärdelag på vilka skatten var fördelad. En sköll räknades 1539 bestå av 6 fullsuttna bönder.
Avgift som betalades av stångjärnsverk och ämneshammare.
Den vinst som myntutgivaren, i egenskap av monopolinnehavare, kan få ut av myntningen, i vidsträckt betydelse skillnaden mellan ett mynts metallvärde och det värde som samma mynt fått av myntutgivaren.
Den ersättning som soldaterna började få 1791 i utbyte mot att de själva skaffade sig vissa små persedlar.
Sammanfattningen av staten av ämbetsmän som skötte förvaltningen och administrationen av kronans slottsbyggnader, innan de 1769 sammanslogs till det enhetliga ämbetsverket Kungliga slottsbyggnadsstaten under riksmarskalkens chefsskap.Även om förteckning som innehöll en organisations- eller löneplan över samtliga befattningar och befattningshavare inom slottsbyggnadsstaten.
Den skyldighet att (under viss tid) underhålla och härbärgera en slottsherres kreatur, särskilt hans hästar, som skattebönderna kring slottet skulle fullgöra som en skatteprestation.
Från och med 1500-talet till tidigt 1600-tal benämning på skatt som uppbars av kronan för att betala slottsfogdelön.
Under svenska tiden skatt införd 1683 för byggnadsarbeten på Stockholms slott, 1727–1810 huvudsakligen för återuppförandet av de brända delarna av slottet. Slottshjälpen utgick per person efter personens rang, förmögenhet, stånd eller villkor. Den uppbars också under autonoma tiden 1809–1865, men då till allmänna statskassan.
Särskild avgift som togs ut i Stockholm för produkter från Norrland. Räkenskaper för slottstullen är bevarade från åren 1556–1621.
Avgift för passage av sluss.
Summarisk förteckning över varje socken, antalet hemman och mantal, särskilt för varje hemmansnatur, samt övriga skattetal, ordinarie räntan till kronovärde och skogsräntorna. Sammandraget upprättades för varje härad av häradsskrivaren och sammanställdes av landskamreraren till ett sammandrag för hela länet. Det sändes till Kammarkollegium, efter 1816 till Senatens ekonomiedepartement.
Förteckning över avdrag och till indelning anslagna ordinarie räntor som ingick i jordeboken. De antecknades särskilt för varje titel och stat så att till exempel för militiestaten anslagna räntor antecknades regementsvis och lands- och justitiestaternas efter varje indelningshavare. Slutextraktet tjänade som verifikation på den i specialräkningen inskrivna ordinarie avkortningen och de indelta räntorna.
Ekonomisk slutuppgörelse eller slutlig avräkning av räkenskaper.
Avgift som tillhörde huvudskatten i Tavastland på 1500-talet. Förutom de persedlar som erlades i natura bestod skatten också av ett kontant belopp som förutom skattepenningar utgjordes av murmästare-, balka-, näver-, släd- och långfärdsskjutspenningar.
Knektkläder i den svenska arméns färger, gult och blått. Roten skulle förse sin soldat med nya vart tredje år.
Beteckning för vissa mindre avgifter inom kronans beskattning. Uttrycket förekom i denna betydelse i vissa av Gustav Vasas brev. Uttrycket är också belagt i Vadstena klosters jordeböcker och avsåg de mindre persedlar som skulle utgå från socknarna nära Vadstena huvudgård och i närheten av klostrets intäktsgårdar i Linköping och Söderköping.
Fäskatt som på den svenska rättens område innebar 1 penning i mynt för vart lamm och 2 för var kalv.
Ämbetsverk i Stockholm som under Kammarkollegiums översyn förvaltade diverse småtullar under den tid som rikets tullverksamhet var utarrenderad till Sjötullarrendesocieteten.
Smörskatt såsom penningavgift, del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län, även del av rusttjänstavgift eller av rusttjänstryttares lön som utgick i pengar och ursprungligen var avsedd att motsvara kostnaden för smör.
Skatt som utgick efter ortens ränteundervisning i smör.
Skatt som årligen tillföll kyrkoherdarna på landsbygden. Skatten uppgick till en mark smör per ko. Den avskaffades genom prästerskapets lönereform 1886.
Medeltida mått på åkerareal. Vanligen utgjorde 36 snesland ett örtugland. Sneslandet kunde dock variera i storlek.
Intresseorganisation som hade till uppgift att tillvarata gemensamma ekonomiska intressen inom en yrkesgrupp eller driva ekonomisk verksamhet inom manufakturer, bruksverksamhet, handel och industri. Societeter förekom särskilt på 1700-talet. Det fanns sammanslutningar för bl.a. apotekare, boktryckare, fiskköpare, handelsmän, schweizerbagare, vinskänkare och kirurger.
Personligt skriftligt (senare tryckt) intyg för sockengång då kringvandrande djäknar samlade in understöd (djäknehjälp) för sina fortsatta studier. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och under vissa tider, vilket intygades i ett skriftligt bevis. Sockengången och beviset för det avskaffades officiellt 1780.
Under 1700-talet om brännvinsbränneri avsett eller inrättat för en enskild sockens behov.
Av sockenstämma 1635–1865 för varje matlag fastställt dagsverke som utfördes till förmån för socknen, kyrkan eller en enskild tjänsteman, vanligen en präst. Sockendagsverkena utgick på vissa bestämda dagar.
Under 1700-talet om kreditinrättning i socken.
Avgift som alla vuxna församlingsmedlemmar från och med 1686 betalade för underhållet av socknens fattiga. Avgiften fastslogs på nytt 1817.
Större förrådshus i vilket socknen tillhörig (avrads- och tionde-)spannmål förvarades.
Manlig sockenbo som deltog i socknens skyldigheter och utskylder. Ursprungligen användes beteckningen om jordägare, senare blev den liktydig med på sockenstämma röstberättigad sockenbo.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Ordinarie skatt eller avgift som samtliga sockenbor ansvarade för och som utgick från alla socknar i ett härad under 1600- och 1700-talen, utöver skatterna och avgifterna till statsverket. Närmast gällde det skjuts, körslor och dagsverken för uppförande eller underhåll av sockens allmänna byggnader (kyrkan, tingshuset) och tidvis gästgivar- och djurgårdar samt hästhåll. Förleden socken ersattes under 1800-talets lopp med ordet kommunal.
Skattehemman av bästa åkerjord, vars räntor under medeltiden gick till ett kalendegille och som efter reformationen blev en löneförmån åt någon av det tidigare kalendegillets präster.
Ensam växel, växel som utfärdades bara i ett exemplar, i motsats till duplettväxel, eller enda exemplaret av en växel, i motsats till dels primaväxel, dels sekundaväxel. ”Solaväxel” förekom också i betydelsen egen växel som inte fick utfärdas i fler än ett exemplar.
Den del av huvudskatten som skulle levereras vid S:t Olof, den 29 juli. Uppdelningen i sommar- och vinterskatt torde ha blivit allmän under senmedeltiden.
Ämbetsverk som var underställt delegationen för krigsskadeståndsindustrin och verkade som dess verkställande organ. Ämbetsverket grundades 1945 och hade som mest en personal på över 500 personer. Verksamheten upphörde 1954.
Den del av ordinarie skatten i Viborgs län som bestod av spannmål som hade värderats i pengar. Kronovärdet fastställdes 1784 och höjdes 1797 och 1799. Åren 1811 och 1812 bestämdes att kronovärdet skulle frysas på samma nivå tills en ny skattläggning hade genomförts.
Stattorpare i Finland. Spannmålstorpare erlade som jord- och brödtorpare mantalspenningar.
Fond under Finansministeriets förvaltning vilken var avsedd att trygga sparbankernas likviditet och stabila verksamhet genom understöd och lån. Sparbankernas säkerhetsfond inrättades 1931. Den fick sina medel från den garantiavgift som varje sparbank årligen skulle bidra med och som räknades ut på basis av bankens alla medel. Sparbankernas säkerhetsfond förvaltade efter 1942 också tillgångarna från den upplösta Sparbankernas utredningsbyrå. Säkerhetsfonden förvaltas från 1953 av Sparbanksförbundet.
Temporär finansmyndighet inrättad 1940 i Helsingfors för att under Finansministeriets översyn utreda de sparbankers angelägenheter som på grund av landavträdelserna efter vinterkriget (1939–1940) hade upplösts eller som på grund av landöverlåtelse eller -arrendering inte längre var solventa och därför borde upphöra med sin bankrörelse. Utredningsbyråns arbete leddes av en delegation på fem ledamöter, utsedda av Finansministeriet. Delegationen valde en direktion bestående av verkställande direktör och ett visst antal ledamöter, vilka utförde det praktiska arbetet. Sparbankernas utredningsbyrå upplöstes 1942. Dess tillgångar överfördes på Sparbankernas säkerhetsfond, medan förvaltningen av de beviljade lånen överfördes på Sparbankernas utredningsfond.
Fond grundad 1942 vid upplösningen av Sparbankernas utredningsbyrå för att förvalta de lån som beviljats av byrån.
Ämbetsverk för övervakning och granskning av sparbankerna, deras likviditet och verksamhet 1939–1952 under ledning av en sparbanksöverinspektör. Ämbetsverkets högsta beslutande organ utgjordes av förstärkta sparbanksinspektionen. Ursprungligen var övervakningen av sparbankerna ett inspektörsämbete grundat 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet. Sparbanksinspektionen omorganiserades 1952 till centralorganisation för sparbankerna, under Sparbanksförbundet i Finland, medan den statliga övervakningen av sparbankerna övertogs av Bankinspektionen.
Tjänstebeteckning för den bankinspektör som från 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet, ansvarade för sparbankernas övervakning och granskningen av den löpande verksamheten. Tidigare hade övervakningen skötts av bankernas egna ombudsmän, som verkade enligt regeringens instruktioner. Åren 1903 och 1918 tillsattes biträdande inspektörer. Sparbanksinspektörer fanns 1924–1939 i varje sparbanksdistrikt tills dessa indrogs och ersattes med Sparbanksinspektionen under en sparbanksöverinspektör. De bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Tjänstebeteckning för Sparbanksinspektionens högsta chef 1939–1952, som också verkade som ordförande på förstärkta sparbanksinspektionens sammanträden. Sparbanksöverinspektören utnämndes av presidenten på statsrådets framställning.
Avdelning i Postsparbanken från och med 1948, som under en avdelningschef utan särskilda kompetenskrav ansvarade för sparrörelsen. Avdelningen bestod av tre byråer, Första bokföringsbyrån och Andra boföringsbyrån samt Utanordningsbyrån.
Handling i form av kort som användes för att underlätta sparande för småsparare. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck som fästes på ett sparkort. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Märke som användes för att underlätta sparandet för småsparare. Fästes likt frimärken på ett sparkort. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Den inkomst som en sjuk eller annars arbetsoförmögen intern på en tvångsarbetsanstalt fick, i stället för arbetsandelspenningen. Sparpenningen utbetalades beroende på internens uppförande, enligt Justitieministeriets anvisningar.
Utdrag ur jordeboken över alla kronohemman och lägenheter i häradet samt de persedlar som varje hemman betalade. Häradsskrivaren skulle årligen sammanställa ett specialextrakt, som granskades av kronofogden. Över sockensummorna upprättades sedan ett sammandrag för hela häradet som visade summorna av de räntor och persedlar som uppburits i häradet. Specialextraktet utgjorde grunden för förvandlingsuträkningen i ”specialräkningen”.
Efter 1795 benämning på den huvudsakliga jordeboken. Den skulle upprättas vart sjätte år och under mellanåren skulle endast förändringsextrakter upprättas. År 1802 användes termen persedeljordebok, och det bestämdes att en sådan skulle upprättas vart tionde år. År 1811 bestämdes att en ny persedel- eller specialjordebok skulle upprättas i ryskt mynt och att nya jordeböcker skulle upprättas för föregående år. Perioden mellan jordeböckerna skulle sedan vara tio år, så att nya jordeböcker skulle upprättas år 1820, 1830 och så vidare. Specialjordeboken skulle upprättas av häradsskrivaren i två exemplar, som tillsammans med specialräkningen skickades till landskontoret. Efter att landskamreraren hade styrkt specialjordebokens riktighet skulle ett exemplar skickas till senaten.
Benämning på tiondelängd som uppgjordes efter 1830 enligt ett visst formulär och varje gång ny specialjordebok upprättades. Specialtiondelängden fördes av häradsskrivaren och kronofogden sockenvis, enligt ett särskilt formulär, i samtliga härader på landshövdingens befallning. Eftersom dessa även innehöll uppgifter om tertialtionden ingår också säterierna i längden.
Benämning på den bok över ordinarie kronoskatter i hela fögderiet som efter 1689 i början av varje år skulle uppgöras av häradsskrivaren inför uppbördsstämmorna. Specialuppbördsboken innehöll på ena sidan av häradsskrivaren noterade uppgifter om skatteuttaget per varje hemman och lägenhet med angivande av åbons namn samt de räntor, bevillningar och kontributioner som häradsfogden skulle uppbära av denna det året. På den andra sidan antecknade häradsfogden de kronoinkomster som skulle bli uppburna och verifierade dem med sin underskrift. Specialuppbördsboken tillställdes landshövdingen som förseglade och auktoriserade debiteringen med sitt sigill, varefter häradsfogden kunde inleda uppbörden. Mellan 1729 och 1794 skulle handlingarna vara landshövdingen till handa inom februari månads slut, och de skulle tillställas kronofogden mot kvitto senast tio dagar innan uppbördsstämmorna inleddes den femtonde mars, under hot om vite vid fördröjning. Mellan 1794 och 1819 hölls uppbördsstämmor även på hösten, dock utan att särskild uppbördsbok författades. De avskaffades 1819 då uppbördsstämmorna alltid hölls på vintern och specialuppbördsboken fördes i slutet eller början av året.
Häradsskrivarens specifika uträkning i uppbördsboken av de utskylder som varje skattskyldig skulle erlägga under året. Uträkningen uppvisades för varje skattskyldig i samband med den årliga uppbördsstämman.
Import av spelautomater inleddes på 1920-talet. År 1933 bestämdes att endast välgörenhetsorganisationer fick hålla spelautomater. Privatpersoner och företag kunde fortsättningsvis stå som ägare. År 1937 bestämdes att spelautomater endast fick hållas och ägas av Penning-automatföreningen. Avkastningen skulle fördelas av statsrådet som understöd åt välgörenhetsorganisationer. I slutet av 1930-talet var spelautomater endast tillåtna i första klassens restauranter.
Årligen av alla hjonelag uppburen avgift i Åbo stift, för underhållet av S:t Görans hospital och helgeandshuset i Åbo.
Benämning på övervikt på smörräntan som uttogs i särskilt Vasa och Uleåborgs län under 1700-talet. Spillet utgjorde i regel tio procent och kom eventuellt av att det uppmätta smöret krympte när det torkade.
Spillmån av en vara. I magasinsförvaltningen skulle magasinsförvaltaren avföra spillkapparna enligt ett på förhand fastställt system. Avskrivningen skulle inte räknas på uppbörden utan endast på utlevereringen. Avskrivningen var också fixerad utan hänsyn till lagringstiden.
Ursprungligen Rasp- och spinnhusfonden grundad 1735 för insamlingen av medel till förmån för rasp- och spinnhusen. Medlen upptogs genom diverse avgifter från tullar och kulturevenemang, överflödsvaror, vissa böter och särskilda avgifter samt frivilliga bidrag som tidvis utfästes för ändamålet. Medlen drevs in av magistraten och levererades årligen i januari till lantränteriet i Åbo. Fonden drogs in under autonomin 1881.
De penningmedel som inflöt till statskassan från arbete på spinnhus och andra korrektionsinrättningar för kvinnor sedan 1600-talet.
Av statsverket reglerad avgift som tjänstemän hade rätt att ta ut som ett lönetillskott när de utförde vissa tjänster i sin ämbetsutövning, till exempel när de upprättade avskrifter, köpebrev och besvär. Sportlar uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en befattning var. I Ryssland och även i Gamla Finland uppbar tjänstemän vid domstolar och ämbetsverk sportler.
Reglerade avgifter som ämbetsmän och tjänstemän hade rätt att uppbära som vedergällning för tjänster i samband med sin ämbetsutövning såsom för upprättande av köpebrev, besvär och kopiering. Sportelmedel uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en befattning var.
Benämning på anslagen till lön till militär befattningshavare, i hans egenskap av medlem av regementets stab.
Benämning på en överenskommelse om erläggandet av en fixerad skatteprestation, vanligen mellan kronan och en eller flera skattebetalare.
Boskapspenningar för prästgårdar. År 1627 åtog sig prästeståndet att betala skatt för boskap och utsäde. År 1642 bestämdes att prästgårdarna årligen skulle erlägga boskapspenningar. Varje prästgård skulle erlägga medeltalet av de summor som under de tre föregående åren efter föregående taxering blivit betalda för utsäde och boskap.
Om mark eller fiskevatten på kronans område, innebar en särskild avgift eller särskilt arrende.
Bonde som betalade en bestämd summa i skatt (stadgeränta) till kronan för det hemman han brukade, i stället för att betala skatt efter skattetal. Ursprungligen var stadgebönderna nybyggare på allmänningsjord. Stadgebönder förekom i norra Tavastland från och med 1300-talet. Benämningen förekom också i norra Savolax och i Österbotten på 1500-talet, fram till 1657. Så småningom började stadgebönderna uppfattas som kronobönder, och formellt likställdes de 1724.
Benämning (1530–1657) på ett hemman som betalade stadgeskatt, stadgeränta, till kronan. Stadgehemmanen betraktades i allmänhet som ett slags kronohemman med arvsrätt. Förekom också som ett av enskild utarrenderat skattehemman.
Avgift i lax som på 1500-talet förekom i Kemi. Skatten hörde under medeltiden till de kyrkliga skatterna och hade pålagts av biskopen för att bönderna skulle få använda sina nät om söndagarna. Den indrogs senast 1548 till kronan.
Kronoprebende eller kronohemman som anslagits till lön eller löneförbättring åt vissa innehavare av ett ecklesiastiskt ämbete. Räntan upptogs i jordeboken till sitt fastställda belopp (i penningar och persedlar).
Medeltida skatteform som innebar att en grupp bönder i exempelvis en socken eller ett härad kollektivt utgjorde en viss avgift, ofta fastställd i en viss vara. Också tiondet kunde betalas som stadgeskatt. Skatteformen innebar att kronan inte kontrollerade de enskilda hemmanens prestationsförmåga.
Som accis utgående avgift till stad.
Mäklare vid offentlig auktion som förrättas genom auktionskammaren i en stad.
Som skatt utgående avgift till stad.
I eller för stad tjänstgörande besökare.
Vid port eller öppning i mur och liknande som omgärdade stad eller inlopp i hamn: stoppbom där passerande måste stanna och genomgå pass- eller tullkontroll; tullbom.
Tjänsteman med uppgifter inom stadens finansförvaltning. År 1897 fanns en sådan tjänst endast i Ekenäs.
Till stadskansliet, drätselkammaren eller -kontoret knuten tjänsteman med uppgift att sköta eller leda stadens räkenskapsföring, i viss utsträckning också dess finansförvaltning.
Stadens medel i form av kontanter, kassafunktionen i staden. Medlen var avsedda för bestridande av de allmänna utgifterna som exempelvis ämbets- och tjänstemännens löner.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Förteckning över markegångspriser eller gällande växelkurs.
Revisor i en stads tjänst.
Skatt som städerna årligen betalade till kronan.
Av kyrkan auktoriserad bok, lista eller längd enligt vilken frivilliga understöd till församlingen uppbars och där prästen antecknade givarens namn och understödet. Understöden gick bl.a. till fattigkassan, reparation av kyrka eller boställe, införskaffande av kyrkklocka och nattvardskalk.
Med stöd av en matrikel över samtliga hushåll insamlade frivilliga medel till församlingen, exempelvis borgarbok.
Skatt på en maskin eller anordning (stampkvarn) eller anläggning (stampverk) för utförande av stampning (hålslagning eller stansning, tillhuggning eller avhuggning, formning eller smidning). Stampverk för klädesvalkning erlade skatt i penningar och de övriga i naturapersedlar eller penningar efter markegångspris.
Den största gården i roten, på vars mark soldattorpet vanligen fanns. Stamroten ansvarade för att rotens skyldigheter uppfylldes.
Handelstvång som bestod i skyldigheten att underordna sig de inskränkningar i rätten att bedriva utrikeshandel som tillkom som en följd av inrättandet av stapelstäder.
Motsvarigheten till en länsman i Kexholms län och Karelen. Under starosten tjänstgjorde kymmenecker eller tiondebönder inom varsitt distrikt av pogosten. I Ryssland var staroster under 1700-talet bland allmogen i agrarsamhället eller bland de lägre stadsinvånarna liksom även inom kyrkliga samfälligheter och vissa andra institutioner valda eller utsedda ombud för befolkningen. De hade i uppgift att företräda valgemenskapen och att verkställa överhetens påbud. Även vissa anställda vid polismyndigheter kallades staroster. Staroster förekom även i Gamla Finland. Polisiära övervakare i förstäderna till vissa städer i Gamla Finland kallades staroster. För Gamla Finlands vidkommande i senare svensk litteratur är ”starost” en oegentligt använd benämning på vakter av olika slag, såsom husvakter och skogvaktare, för vilka den ryska motsvarigheten har varit ”storož”.
Förhandsberäkning av kommande års inkomster och utgifter. Stater började uppgöras i slutet av 1630-talet.
Ämbetsverk under Socialministeriet. Statens olycksfallsbyrå ersatte 1934 Statens olycksfallsnämnd. Olycksfallsbyrån leddes av en direktör och hanterade alla olycksfallsförsäkringar där staten svarade för ersättningen. Efter 1948 utgjorde byrån den myndighet som reglerade och ansvarade för olycksfallsombudsmännens arbete. Byrån blev 1965 ett statligt verk och bytte namn till Olycksfallsverket.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1948 under Finansministeriet. Statens revisionsverk hade i uppgift att ansvara för bokföring och revision av statshushållningen, användningen av statsunderstöden och övervakningen av bolag med statlig aktiemajoritet, med viss domsrätt över ämbetsområdet. Beslutanderätten utövades av ett revisionsråd, medan åtalsrätten, på detta råds anmälan, sköttes av allmänna åklagaren vid Högsta förvaltningsdomstolen. Statens revisionsverk ersatte Revisionsverket.
I Gamla Finland uppburen stationsskatt som erlades i penningar.
En del av skattespannmålen i de karelska områden som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 förblev i de erhållna socknarna till den svenska kronans disposition. Denna stationsspannmål infördes av den svenska överheten 1626 för militärens underhåll. I Gamla Finland var stationsspannmålen en skattepost som uppbars enligt obstal. Den behölls av kronan för dess lokala behov och tillföll således inte donatarierna.
Årslön i naturaprodukter.
Husrum och matvaror in natura, och (en liten) penninglön.
Förslag och beräkning av statens kommande utgifter och inkomster. Åtminstone under början av självständighetstiden användes termen statsförslag, under andra delen av 1900-talet har ”statsbudget” tagit över. Tidigare har termen stat använts.
Under autonoma tiden statlig fond som samtidigt som Militiefonden inrättats för att insamla medel till statsverket, ämbetsverk och allmännyttiga inrättningar, inklusive avlöningen av ämbets- och tjänstemän.
Sammanfattande benämning på de planmässigt ordnade åtgärder som är nödvändiga i en stat för att regelbundet anskaffa och förnuftigt använda de medel som behövs för att fylla statens uppgifter.
Tjänsteman vid Statskontoret som upprättade riksbudgeten (riksstaten).
Central förvaltningsmyndighet som beslutade om rikets budget mellan riksdagarna. Statskommissionen bestod av Statskontorets president, två statskommissarier och en kamrer från Statskontoret, tre riksråd och en representant vardera från Svea hovrätt och samtliga kollegier. Budgetärendena överfördes till Statsdeputationen när riksdagen var samlad. Besluten fattades i Sekreta utskottet. De två statskommissarierna var föredragande i Statskommissionen och Statsdeputationen.
Statsfinansiell myndighet grundad 1875 i anslutning till senatens finansexpedition för att sköta revisionen av finska statsverkets kassa- och räkenskapsväsen. Statskontoret leddes av en direktion som bestod av en överdirektör som ordförande och två direktörer som ledamöter. Från 1919 var kontoret en under Finansministeriet verkande central myndighet som övervakade statsfinanserna och skötte statens redovisning, placeringar, amorteringar, pensions- och försäkringsärenden.
Tjänsteman vid Statskontoret.
Statsfinansiellt ämbetsverk grundat 1680 under Kammarkollegium för att hantera rikets månatliga finanser, utarbeta förslag till inkomst- och utgiftsstaterna för statshushållningen, sammanställa uppgifterna över skatteinkomsterna, bereda besluten om och övervaka verkställigheten av ärenden rörande rikets finanser och budget. Statskontoret förestods av en statskommissarie, 1690–1684 av en direktör och därefter av en president. Under Statskontoret lydde Räntekammaren och alla lanträntmästare. Beslut fattades i Statskommissionen när riksdagen inte var samlad och i Statsdeputationen när riksdagen var samlad. Statskontorets arbetsbörda växte under 1750–1760-talen på grund av den ökande upplåningen. Gradvis övertogs därför vissa uppgifter av andra organ. År 1766 övertog Riksgäldskontoret, som sorterade under Statskontoret, förvaltningen av statsskulden, då Riksens ständers kontor avskaffades. Statskontoret utsåg lanträntmästaren i Räntekammaren och proviantmästaren inom landsstaten. Uppgifterna sköttes tidigare av Kammarkollegium.
Penninglån som en stat tar från eller ger en annan instans.
Obligation utfärdad av staten.
Papper av visst slags god kvalitet, på vilket en stats officiella handlingar och dokument skrevs. Statspapper kunde avse en statsakt eller en statsurkund, liksom även värdepapper med staten som gäldenär.
Reglering av årligt anslag.
Från och med 1920 tjänsteman med uppgift att revidera och övervaka statsfinanserna.
De samlade underskotten och överskotten i statens budget över tid. Staten kunde låna från såväl inhemska som utländska långivare.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Statsutskottets uppgifter hörde bl.a. att behandla statsförslaget, tillägg och ändringar till detta, vidare statens skatter, avgifter och andra finansiella ärenden. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Årligt anslag för en viss gren av förvaltningen. Stater började uppgöras i slutet av 1630-talet.
Skatt som infördes 1752. Avgiften var en fjärdedels procent av behållningen efter en bouppteckning. Den uppbars av hovrätten och skulle användas till domstolsväsendets avlöning. År 1778 omorganiserades domstolsväsendets lönemedel och kronan uppbar därefter sterbhusprocenten. Ståndspersoner som inte tillhörde adeln, prästerskapet eller borgerskapet befriades från avgiften 1786.
Bonde som odlade Åbo domkyrkas egendomar i Egentliga Finland. Domkyrkogodsen förvaltades separat från biskopsgodset. Större delen indrogs till kronan 1547 och lades då under samma fogde som förvaltade de flesta kapitelgodsen och andra kyrkolandbor.
Pension som utbetalades till stiftsfröken.
Biskopen som förvaltare av ett stift, under 1500-talet också en särskild tjänsteman som förvaltade ett domkapitels ekonomi, särskilt Uppsala ärkestifts.
Sammanställning över den årliga räntan för ett stift. Den uppgjordes på 1540-talet i samband med pågående skattläggningar. I summariet redogjordes för fögderiernas omfattning och ”undervisningar” om skatten avseende härader och socknar.
Studerande vid akademi eller universitet, vilken fick underhåll av konungen eller av en privatperson.
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den institution som uppbar tullen, till skillnad från lilla tullen eller landtullen som utgick vid inrikes varutransporter. Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
Ämbetsverk i Stockholm som under Kammarkollegiums översyn förvaltade stora sjötullen, småtullarna och accisen i riket.
År 1606 kom en bestämmelse om växel vid införsel av varor. Samtidigt regelerades utförseln på ett liknande sätt. Vid export gjorde man skillnad mellan stora och lilla växeln. Den stora växeln var av allt att döma en skärpning av den ursprungliga (lilla) växeln och användes främst för krigsviktiga förnödenheter som var avsedda att exporteras (koppar, senare järn, älghudar). I slutet av 1606 bestämdes att vid utförsel skulle ges antingen stora eller lilla växeln plus tull. Vid stora växeln skulle gott mynt ges för hela värdet av den exporterade kvantiteten, vid lilla växeln endast för en del av den. Vid den här tiden var erläggandet av utförseltullen alltså valfritt och utgjorde ett alternativ till stora växeln.
Beriden lägre tjänsteman inom tullverket, vilken idkade kustbevakning genom att patrullera längs med stranden, särskilt vid eller nära riksgränsen. Strandridare arbetade också vid vedkompanier och vedkontor inom bergsstaten med att samla in drivved längs kusten. Strandridare kallades från 1832 (i Sverige) kustuppsyningsman.
Sådant svenskt eller finskt gods som efter sjöskada på skepp eller farkost fallit i sjön och anträffats av främmande person i öppen sjö eller vid strand. Strandvrak förvarades av dykeriet eller tullbetjäningen tills godset (efter kungörelse i tidningarna) blev avfordrat av ägaren. Ägaren skulle återkräva godset senast inom natt och år från det skadan skett. Han skulle betala bärgarlön, tillsyns-, bevaknings- och tullavgift. I annat fall tillföll godset kronan. Strandvrak som tillhört en utlänning, fiende eller sjörövare tillföll automatiskt kronan. Godset såldes på allmän auktion för att bestrida dykerikostnaderna, efter 1812 Generaltulldirektionens och vederbörande tullkammares kostnader.
Om mätning enligt måttets kanter, term för mätning av det spannmål som togs ur kronotionden till prästerskapets vederlag och till avlöning av befäl i den upplösta armén. Överskottet tillföll kronan, efter 1739 fastslaget till två kappar. Alla övriga utgifter som togs ur kronotionden uppmättes över måttets kanter, det vill säga med råge.
Kronans privilegium, senare statens ägorätt till rinnande vattendrag och vattenfall, i motsats till principen stadgad i Hälsingelagen (BB XIV: § 1) ”den äger vatten som äger land” senare strandteg. Strömfallsregal innebar förbud mot kvarn- och dammbyggen. Under 1400-talet började man använda benämningarna konungsvatten, kungsådra och konungsström om de vattenleder som skulle hållas fria från byggande.
Under stamroten lydande hjälprotehemman, vanligen ett eller två till antalet, som gemensamt med stamroten var skyldiga att rusta en soldat såväl i krig som i fred.
Betalning för avverkat virke eller för avverkningsrätt, i synnerhet på kronoskog, efter bestämt rotpris, ursprungligen beräknat efter viss summa per avverkat träd.
Specialskatt på stubbehemman som erlades av vissa bönder i Viborgs län. I Nykyrka socken erlade de bönder, som fordom låg under S:t Sigfrids prebende i Växsjö, årligen nio öre i stubbskatt. Orsaken var att de ursprungligen saknade åker. Detta avhjälptes genom uppodlingar och de 55 landborna fördelades i 32 stubbskatter genom skattläggningen år 1568. Skatten var mindre än den normala fullskatten. En senare undervisning fastslog att dessa bönder bodde så nära en stor allmän väg att de betungades med stor gästning och skjutsfärd och att de därför var milt taxerade.
Ekonomiskt understöd i form av kollektstipendium. Studenthjälpen gick till de inom stiftet skickligaste och mest behövande studenterna vid universitetet, särskilt de som studerade vid prästseminariet och som hade utmärkt sig för flit och sedligt leverne.
Avgift som städerna uppbar av handlande, hantverkare och andra näringsidkare som besökte marknaden för att sälja sina varor. Ståndpenningen utgjorde en del av städernas enskilda medel. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Avgift för torgförsäljare för att sälja från stånd i en stad.
Privilegium som tillerkändes medlem av ett stånd eller stånden.
Under tegskiftets tid att mäta (och dela) en bys åker och äng med (rev)stång, ett lagligt mått för jordmätning vars längd varierade från by till by, oftast var den 6 alnar lång. Stångfall var från mitten av 1300-talet också en kameral beräkningsgrund, med vilken man fastslog ett hemmans jordvärde och fördelade en för hela byn bestämd jordskatt mellan hemmanen. Under 1700-talet användes benämningen i Tavastland också om årlig granskning (syn) av rårna. En by stångfälldes alltid med samma stång. Varje hemman skulle ha en lika många stänger bred teg i byns åker som det hade andel i byamålet (ören i kronans jordebok). En by sades ha stångfällts då åker och äng hade blivit uppmätta och delade på dylikt sätt.
Avgift som ingick i städernas ordinarie ränta. Den påfördes städerna 1627 och skulle erläggas med en viss summa för varje kreatur och för mängden utsäde. År 1642 ersattes den med en fast årlig avgift. År 1720 bestämdes att avgiften årligen skulle beräknas efter det verkliga antalet kreatur och den egentliga mängden utsäde. År 1757 fixerades avgiften på nytt och fastställdes till 2 daler silver (96 kopek silver) för varje helt mantal som städerna hade som mulbete och annan mark.
Avgifter som endast städerna fick uppbära av enskilda personer i staden för ett visst ändamål (till exempel ordinarie tolag, tillöknings- och inkvarteringstolag, våg-, mätare- packare-, vräkare-, hamn-, grund-, bro-, last- och parmmätarpenningar). Avgifterna infördes så småningom för att täcka de löpande kostnaderna som inte längre kunde finansieras enbart med inkomsterna från de hemman som vid stadens grundande hade donerats för detta ändamål.
Benämning på de avgifter som städerna, utan ingrepp från staten, fick förvalta och uppbära av alla dem som idkade handel eller borgerlig näring i staden, samt av gårdsägare. Medlen användes till att bestrida kostnaderna för magistraternas avlöning och städernas allmänna utgifter för underhåll, vakthållning och renhållning m.m.
Aktiebolag grundat 1895 av städerna med syftet att bevilja amorteringslån mot inteckning i stadsfastighet, en lånerörelse som samtidigt upptogs också av några privatbanker.
Hyra, att hyra, uthyrning.
Löneförskott som överlämnades av husbonden till tjänstefolket då de ingick arbetskontrakt med honom. Därutöver utfärdade husbonden skriftliga bevis på anställningen.
Skuldebrev som är ställt att betalas av en viss person.
Skriftlig anmälan till tullmyndighet rörande varor som skall förtullas.
Avgift som rote(hållare) betalade till indelt soldat under möte eller mönstring.
I äldre tider om ersättning till stämningsman för delgivning av stämning. Stämningspenningar stadgades inte längre i 1734 års lag.
Obligatorisk expeditionsavgift i vissa särskilt angivna fall, som fanns stadgade i allmänna författningar om stämpel, exempelvis i en stämpelförordning.
Tjänsteman inom mynt- eller bergsverket.
Ämbetsverk som grundades 1936 och lydde under Finansministeriet. Stämpel- och acciskontoret skötte ärenden som rörde stämplat officiellt papper. Kontoret hette tidigare Finlands stämpelkontor och bytte 1949 namn till Tillverkningsskattekontoret.
Avgift för varustämpling, uppbars i stadens packhus.
Allmän benämning på avgift eller skatt i samband med att en myndighets stämpel sätts på handling. Stämpelskatt erläggs för utfärdade myndighetsbeslut, pass, körkort eller för fastställd lagfart, transaktion med värdepapper m.m.
I en specificerad förteckning över kollektmedel, som årligen efter 1741 skulle göras upp av kyrkoherdarna, den kollekt som årligen och ovillkorligen skulle samlas in på vissa bestämda dagar: två per år till ecklesiastikverket i Lappland (från och med 1764, och under autonoma tiden från och med 1811), en till sjömanshusen (från 1748 respektive 1848), elva till fattiga universitetsstuderande (från 1693 respektive 1811), tre till lasaretten (från 1753 respektive 1811), en för för underhåll av gymnasie- och trivialskolornas byggnadsbestånd (1807–1809), två till fonden för fattig- och arbetshusinrättningarna i landet (från och med 1818), en till missionen (från och med 1857) och en till dövstumskolorna (från och med 1858).
Värdering av räntepersedlarna till ett fast pris, som inte varierade årligen. Fasta priser infördes 1719 och avskaffades 1756.
Det så kallade yngre indelningsverket för infanteriet från 1682. Det infördes för att garantera finansieringen och rekryteringen av manskap till den stående armén. Det föregicks 1621–1675 av landskapsvis ingångna avtal mellan kronan och bönderna, om att ständigt hålla ett visst antal knektar till krigstjänst, mot befrielse från utskrivningar.
Den del av prästerskapets vederlag som var en ersättning för de inkomster och egendomar som indrogs av kyrkan efter reformationen. Den formella indelningen i ständigt och behaglig tids vederlag infördes 1675. Ständigt vederlag förekom i Kumlinge, Sastmola, Pojo och Våno socknar samt i nästan alla socknar i Österbotten.
Penningunderstöd som en stat enligt ett särskilt avtal ger till en annan stat mot löfte om militär hjälp vid ett eventuellt anfall.
Formellt frivillig hjälp eller ynnest som en världslig enhet (person, stad, rike, socken) ger kyrkan. Termen användes huvudsakligen om bidrag till påven eller biskoparna. Den har också använts om frivilligt bidrag till kronan och påvarnas uppmaningar under Avignontiden till ärkebiskopen och hans suffraganer om bidrag.
Avgift som utgjorde hälften av fabrica-tiondena av alla biskopar i ett år inom en kyrkoprovins. Den erlades åt en nyvald ärkebiskop för att bekosta dennes resa till kurian där han skulle få sitt pallium. Avgiften är belagd från den norska och den svenska kyrkoprovinsen. Avgifterna fixerades i Uppsala 1344 för alla kyrkor och präster. Sockenkyrkan gav i allmänhet hälften av vad prästen gav. Suffraganstiften bidrog förmodligen inte till palliehjälpen.
Räkning eller räkenskap som endast redovisar totalsummor, inte enskilda poster.
Uppbördsman som är avstängd från tjänst, vanligen på grund av otillbörlig redovisning, oindrivna skatter och andra tjänstefel såsom förskingring. En suspenderad uppbördsman erhöll efter 1728–1729 under ett års tid halva lönen medan den andra halvan gick till den tjänsteförrättande. Kunde den suspenderade inte inom ett år förklara eller betala skillnaden mellan de indrivna och beräknade skattefordringarna förlorade han hela lönen till den tjänsteförrättande uppbördsmannen. I städerna var magistraten ansvarig för uppbörden, varvid borgmästaren stod för dubbel lott emot rådman. Magistraten kunde dock kräva ersättning av den berörde uppbördsmannen genom att ha förmånsrätt i hans bo vid dess avyttring.
Årlig avgift som en ägare av gränsholmar i Torneå och Muonio älv skulle betala från 1821. Gränsholmarna var sådana holmar som låg på andra sidan gränsen och inte i det egna landet.
Reduktionskontor under Kammarkollegium som skapades 1693 då kamreraren Anders Rooth kontrakterades av Reduktionsdeputationen för upprättandet av generaljordeböcker över de reducerade donationsgodsen. Kontoret skötte också ännu oavgjorda reduktionsärenden rörande de svenska donationsgodsen och utredningen av hemman, som graverats efter S. Åkermarcks extrakt. Mera sporadiskt sysslade kontoret även med andra reduktionsmål som med fjärdepartsarbetet 1697 och så kallade 7:nde-punktsbyten 1704–1711. År 1729 fick kontoret i uppgift att fullfölja alla ännu oavgjorda byten före 1680. Svenska donationskontoret uppgick i Köpegodskontoret år 1754.
Avdelning inom Kammarkollegium, bestod av första respektive andra svenska landskontoret.
Det system enligt vilket tiondena betalades i smör och inte i råg. Systemet har förknippats med de svenska nybyggarna.
Den ersättning som en syneman hade rätt till. Synekosten skulle erläggas av den förlorande parten och det förekom att målsägarna ville undvika syn och nöja sig med målsägandevittnen.
Kontroll av tillståndet på en kungsgård när den bytte arrendator. Synen förrättades av häradshövdingen och nämnden samt en av landshövdingen utsedd kronans fullmäktige. Under arrendetiden höll kronofogden och nämnden var femte år en ekonomisk besiktning. Om det då visade sig att arrendatorn inte fullgjort sina skyldigheter skulle laga syn omedelbart förrättas. I annat fall skulle syn förrättas vart tionde år.
Kontroll av tillståndet på militärt boställe när arrendatorn tillträdde eller avträdde. Syn förrättades på officersboställen av häradshövdingen med sex nämndemän, på underofficerares och lägre stabs- och kompanibetjänsters boställen av kronofogden med fyra nämndemän. Var bostället vanskött, måste innehavaren ersätta bristerna. Överloppsbyggnader ersattes av ägaren. Vid arrendators av- och tillträde förrättades husesyn i närvaro av avträdaren och jordägarens (statens eller inrättningens) ombud. Däremellan hölls ekonomiska besiktningar av länsmannen och två nämndemän. Ändring i synerättens beslut kunde fås genom besvär vid domstol.
Kontroll av tillståndet på ett nybygge.
Kontroll av tillståndet på och hushållningen av ett boställe för präster. Husesyn förrättades vid arrendators av- och tillträde av häradshövdingen och en utsocknes nämnd på landshövdingens uppdrag och i närvaro av kronans, konsistoriets och socknens ombud. Synen inbegrep kontroll av boställets handlingar och dokument som efter 1720 skulle förvaras i sakristian. Däremellan hölls ekonomisk besiktning under prostvisitationerna, i närvaro av kronofogden eller länsmannen och några sockenmän. Var bostället vanskött, måste innehavaren tillrättalägga bristerna. Synerättens beslut kunde överklagas till lagmansrätten.
Kontroll av tillståndet på ett bruk.
Person med uppgift att sköta ekonomisk förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Mansperson som svarar eller ska svara för någons sytning, sytningsgivare.
Den skatt som skulle betalas av sågverk. Formellt skulle den erläggaqs i bräder. Efter 1685 betalades skatten vanligvis i kontanter, och 1798 fastslogs att sågägaren alltid hade rätt att lösa skattebräderna till markegångspris. De enskilda sågverkens markegångspris beräknades efter sågverkets avstånd till avsättningsorten. Ett mera avlägset beläget sågverk hade ett lägre markegångspris än ett som låg nära avsättningsorten. Ett sågverk på frälsejord hade rusttjänstskyldighet, men betalade inte sågränta.
Förrättning genom vilken en skattskyldig såganläggnings skattebörda uppskattades. Sågägaren var skyldig att meddela landshövdingen genast såganläggningen blivit uppförd. Skattläggningen förrättades av kronofogden, häradsskrivaren och två nämndemän. Skattebördan bestämdes av sågningsrättigheterna och resultatet av en provsågning. Bestämmelserna varierade i olika län.
Kameral benämning på gård som beboddes av adelsman och för vilken ägaren åtnjöt frihet från skatter och andra kronoutskylder. Säterifriheten erkändes 1562 vid reglering av rusttjänsten. Säteriet utgjorde vanligen huvudgården i ett komplex av spridda frälsegårdar. Den skulle vara ståndsmässigt byggd och jorden i brukat tillstånd. År 1686 förbjöds anläggandet av nya säterier och säteriet fick egenskap av oföränderlig jordnatur.
De skattefördelar och andra förmåner som ett säteri åtnjöt, men som belastade andra fastigheter. Säterifriheten fastställdes 1562 då en vanlig frälseman fick rätt till ett säteri. För att säterifriheten skulle upprätthållas krävdes att säteriet var ståndsmässigt byggt och jorden i god hävd. Anläggandet av nya säterier förbjöds 1686. Säterifriheterna avskaffades slutgiltigt 1920 och 1924.
De medel som uppbars av varje rote (större än 1½ jordeboksmantal) vid Österbottens regemente för befrielse från underhåll av militieboställen. Medlen gick till Militieboställskassan till 1889, därefter Allmänna militiekassan. De uppbars av regementsskrivarna till 1830, därefter av kronofogdarna.
Ursprungligen ett frälsesäteri som vid Karl XI:s reduktion på 1680-talet ombildades till ett rusthåll med nära nog samma skattefriheter förutsatt att adelsmannen underhöll en ryttare och en häst. Säterirusthållet räknades inte längre som frälsejord, utan som jord av skatte- eller krononatur med fastare åborätt än vanliga kronohemman. Säterirusthållen var vanligen spridda runt landet, i motsats till frälsesäterierna som ofta låg inom ett mycket begränsat område och vanligen inom byalagens rågränser. En säterirusthållare kunde ha besittningar på ett stort geografiskt område. Målet var antagligen att minska följderna av missväxt, som ofta var lokal. Säterirusthållen låg huvudsakligen i de inre delarna av Nyland och Egentliga Finland samt i Satakunta och Tavastland, med undantag för de nordligaste avsidesbyarna.
Kameralt mått som angav skatteböndernas fullsuttenhet. När gärdeindelningen infördes bestod varje gärd av sex bönder. Ursprungligen betecknade sättingen en sjättedel av den skattesumma som gärden bestod av. Så småningom utvecklades en gradering av böndernas inbördes bärkraft och som måttenhet infördes hel- och halvsätting. Termen sätting försvann ur jordeböckerna i början av 1600-talet.
T
Gods som var förlänat till underhåll av mottagaren, särskilt om gods i Tyska riket och i Baltikum som skulle bekosta den furstliga hovhållningen.
I extra ordinarie stat anslagna medel till högre ämbetsman eller till ämbetsverk utgående anslag för representation och kosthållning. De förekom bl.a. inom justitie- och militärstaten för kommendanter, platsmajorer och -adjutanter i finska städer och fästningar samt för hovrättspresidenter. Taffelpenningen fastslogs av vederbörande landshövding efter specialstaterna.
Hemmansskatt, finsk benämning på den svenska prästskattebenämningen ”boskatt” i det medeltida Tavastland. Termen förekommer i en anteckning från 1400-talet.
Den förlorande parten i ett civilmål. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden, eftersom det fanns avgifter som bara den tappande parten skulle erlägga som till exempel arbetshusavgiften, eller så sänktes ens avgifter till kronan exempelvis när man löste ut rättegångshandlingar.
Accis som i Stockholm och förmodligen också i andra städer under medeltiden betalades för vin.
Benämning på omslag, emballage under perioden 1822–1917. Tara förekom särskilt inom tullförvaltningen, där det innebar att varors nettovikt förtullades, medan vikten för omslaget avdrogs enligt en särskild tariff för olika tara.
Officiellt fastställd eller förordnad tabell, lista eller beskrivning över satser av priser, taxor, avgifter eller ersättningar, exempelvis brännvinstillverknings-, tull-, frakt-, civil-, differential-, preferens- och staffeltariff.
Skatt på transporttariff eller tulltaxa.
Kronoskatt pålagd bönderna 1561–68, 1584–92, 1604–10 mot att de befriades från skyldigheten att skjutsa kronans tjänstemän. Antagligen uppbars den inte i Finland där hållskjuts och fri inkvartering på tavernor var vanligt under denna tid.
Vägskylt vid allmän landsväg (kungsväg). Tavlorna bekostades enligt gästgivareordningen från 1734 med häradets inkomster från uppburna böter. Om dessa inte räckte till bekostades skyltarna av de hemman som var skyldiga att underhålla vägen.
Statlig (eller annan överhets) pålaga eller avgift in natura eller i pengar som skulle erläggas efter en bestämd tariff. Termen är belagd första gången 1526 när ”taxa och pension” var en avgift till kronan som prästerskapet skulle betala. På 1530-talet fick prästerskapet rätt att friköpa sig från borgläger mot en avtalad summa från varje stift. Avgiften kallades borglägerspenningar eller taxen.
Beskattning, prisbestämning, beräkning av skatt.
Ed avgiven av taxeringsman vid magistraten eller rådstugan om borgerskapets förmögenhet, handel och näring i staden. Taxeringseden utgjorde grunden för vad borgarna skulle skatta som publika onera till staden.
Förteckning över de extra skatter som skulle erläggas i ett fögderi. När de extra beviljade skatterna upphörde återstod endast slottshjälpen och medicinalfonden. På 1800-talet innehöll taxeringslängden endast uppgifter om dem. Taxeringslängderna upprättades av häradsskrivarna sockenvis enligt mantalslängden. Från år 1800 skulle längden undertecknas av kronofogden och häradsskrivaren. Den skulle inlämnas till landskontoret och godkännas av landshövdingen innan den användes för den egentliga uppbörden.
Person utsedd att bedöma en borgares skattebetalningsförmåga och avgöra hans skattebörda. I det tidigmoderna Åbo utsågs taxeringsmännen kvartersvis. För varje skatt kunde borgerskapet välja särskilda taxeringsmän. Under senare delen av 1600-talet började det (i Åbo) också förekomma särskilt avlönade skatteuppbördsmän.
Skattegrad, värdering, uppskattning, beräkning eller bedömning av en borgares skattebetalningsförmåga. Taxeringen utfördes varje år och var och en ålades vissa skatteören. Taxeringen verkställdes av taxationsmän som var utsedda av borgerskapet. Om man inte nådde enighet om fördelningen av ansvaret fungerade landshövdingen, i hans frånvaro magistraten, som skiljedomare.
Teologiska fakultetens bibliotek i Helsingfors, grundat den 28 november/10 december 1828. Teologiska seminariebiblioteket uppbar sina inkomster från lediga sacellaner och vissa avgifter vid präst- och pastoralexamina.
Benämning för en terminsvis erlagd skatt i de erövrade provinserna under stormaktstiden. Terminsskatten motsvarade mantalsräntan. Termen användes även om prästerskapets kronoskatt i samma områden, i Sverige till 1928.
Om 1/3 av något, till exempel skatter, arvoden och sportler.
Om lön, arvode eller bidrag med tre betalningsterminer om året.
En tredjedel av det tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar. Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
Besparing av kontanta medel som mynt eller hacksilver, förekommer som skattfynd redan under förhistorisk tid.
Den avgift som under medeltiden erlades för kyrktagning. Normerande under senmedeltiden blev bestämmelserna i UL som fastslog att prästen av kvinnan skulle erhålla ett öre för ljus. Fattigt folk kunde befrias. Den präst som vägrade kyrktagning skulle betala böter.
Benämning på postverkets vinst på enskildas prenumerationer på utländska tidningar och journaler.
Tillskott, ursprungligen om särskilt anslagna tillfälliga inkomster (avgifter, böter, frivilliga gåror m.m.) för att upprätthålla en viss samhällsfunktion, till exempel fattigvården.
Fond i enskild sparbank avsedd för insamling av medel som behövs för att stöda och utveckla bankens verksamhet. Tillskottsfonder kan inrättas av bankstyrelsen.
Ränta från ett hjälphemman till ett båtsmansrusthåll. Tillskottsräntan erlades som ersättning för att båtsmanshållets kostnader överskred den skattefrihet man åtnjöt för skyldigheten.
Avgift som erlades för tillträde till ett rusthåll. För att få stadgad ägande- eller åborätt till minst 1/8 rusthåll var avgiften ovillkorlig. Tillträdesavgiften var oberoende av huruvida rusthållet hade förvärvats genom köp, gåva eller arv.
Ämbetsverk som grundades 1949 och lydde under Finansministeriet. Tillverkningsskattekontoret skötte ärenden som rörde stämplat officiellt papper. Kontoret hette tidigare Stämpel- och acciskontoret och blev 1970 en del av Tullstyrelsens skatteavdelning.
Budget för nyinrättade tjänster och extra ordinarie sysslor som hade tillkommit sedan den senaste tjänstestaten blivit godkänd.
Skinnmått, vanligen 40 skinn.
Skatt eller pålaga av tillfällig natur som tidvis och på vissa orter uttogs för att bestrida domarens eller hans medhjälpares kostnader i samband med ting, i stället för det fria uppehälle de hade rätt till hos en bonde. Tingsgärd kan ha förekommit också i Finland innan tingsgästningen successivt blev vedertagen efter 1650.
Ersättning för ett hemmans skyldighet att gratis hysa, underhålla och skjutsa domare och nämndemän. I Sverige utgick tingsgästningen i penningar, i Finland nästan uteslutande i persedlar. I mitten av 1600-talet fixerades avgifterna och utgick sedan som tingsgästningskappar. Fram till 1672 var varje hemman skyldigt att gratis hysa och underhålla häradshövdingen, lagmannen och nämnden, samt att utan ersättning skjutsa dem på ämbetsresor. Tingsgästningen disponerades ursprungligen av domarna och sedan 1600-talet av hovrätten. År 1778 övertog landshövdingen ansvaret för uppbörd och redovisning.
Avgift på fyra kappar spannmål som erlades av häradets alla hemman, torpare och hantverkare förutom av landbönder. Den utgick direkt till häradshövdingen, lagmannen och nämnden för att användas under pågående härads- respektive lagmansting. Avgiften infördes i Satakunta 1650, i Nyland 1678 och i övriga finska härader från 1680, i Sverige 1672. Tingsgästningskapparna ersatte den tidigare tingsgästningen. År 1886 ersattes tingsgästningskapparna av tingsgästningspenningar.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
Avgift i penningar i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran.
Avgift in natura i ett tingslag, stadgad 1734 i stället för den konkreta skyldigheten att bygga och underhålla ett tingshus. Avgiften utgick av alla hemmansägare som var skyldiga att betala allmänna oneran. Den ersattes från senare delen av autonoma tiden med penningar.
På varje hemmansägare i ett tingslag vilande skyldighet att uppföra och underhålla ett fast tingshus för hela tingslaget, stadgad i 1734 års lag. Skyldigheten utgick i dagsverken och byggnadsmaterial. Den ersattes ofta med en avgift in natura eller i penningar.
Årlig avgift in natura eller i penningar i ett tingslag utan eget tingshus, stadgad i 1734 års lag. Avgiften förekom dock som gammal sed långt före det. Den utgick per mantal direkt till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868), som ersättning för den hyra han hade betalat när han hyrde rum för att hålla ting. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Under autonoma tiden använd beteckning för den avgift in natura eller i penningar som hemmansägare i tingslag utan eget tingshus betalade per mantal till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868) som ersättning för den tingshushyra han personligen hade lagt ut. Ersättningen stadgades i 1734 års lag, men förekom i praktiken också långt före det.
Avgift in natura som hemmanen i de flesta tingslagen enligt gammal sed (avgiften stadgades först i 1734 års lag) betalade för hyrning av rum för härads- eller lagmansting. Avgiften uppbars av länsmannen per rök, senare mantal, i samband med tingsgästning, förutom på Åland där kapparna gick direkt till hyresvärden. Avgiften betalades tidvis i penningar, särskilt under missväxtår och helt och hållet från senare delen av autonoma tiden. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Skatt (särskilt i Roden) som under medeltiden betalades av allmogen som vederlag för befrielse från skyldigheten att delta i ting, från cirka 1350 (Magnus Erikssons landslag) en årlig laga utskyld, vid medeltidens slut en stående skatt som utgick oberoende av utgiftsbehovet.
Skatt på 1500-talet som ursprungligen uppbars för underhåll av häradshövdingen och nämnden under pågående häradsting. I Närpes erlade bönderna tingstorrfisk efter mantal.
Avgift som församlingsmedlemmarna skulle erlägga till den katolska kyrkan. Det årliga tiondet var till sin grundtyp ursprungligen tredelat mellan socknens präst, dess kyrka och dess fattiga. I Åbo stift utvecklades tiondet närmare den kanoniska rättens principer än i Sverige.
Kyrkoskatt i form av tiondedelen av all avkastning från jorden och ladugården. En tredjedel gick till sockenprästen, resten delades lika mellan kyrkan, biskopen, fattighus och hospital samt deras kaniker. Efter 1527 bibehöll kyrkoherdarna sin tredjedel av tionden (den så kallade tertialen), medan resten tillföll (i Finland från 1602) kronan under benämningen konungs- eller kronotionde. Undantagna var frälsesäterier, efter 1638 även därtill hörande rå- och rörshemman, prästgårdar och präststommar (gamla kaplans- och klockarboställen som tidigare hört till det andliga frälset), kungsgårdar, krono- och skattesäterier indelta till boställen eller rusthåll samt prebendehemman. Tionde uttogs inte i Karelen eller Viborgs län 1714/23?–1828. Tiondet avskaffades definitivt 1924.
Bod eller magasin för förvaring av tionde som erlagts in natura.
Skatt som togs ut av varje hemmansbrukare för att uppföra och underhålla en bod att förvara tiondespannmålen i.
Skatt som en masugnsanläggning skulle erlägga till kronan för rätten att tillverka tackjärn. Avgiftens storlek varierade beroende på om järnmalmen kom från gruvor som låg på krono- skatte- eller frälsejord. Från 1637 beräknades den i Finland efter antalet blåsningsdygn. År 1686 infördes antalet blåsningsdygn som beräkningsgrund i hela riket. Bestyrkt av masugnsmästaren anmälde ägaren blåsningens början och slut till kyrkoherden som gav ett intyg på anmälningen. Det överlämnades till häradsskrivaren som debiterade tiondejärnet. Kutymen stadfästes 1740.
Regionalt eller länsvist kontrakt med räntetagaren (kronan eller kyrkan) om lagstadgad skatt eller avgift i för orten fastslagna persedlar som skulle utgöra (cirka) en tiondel av produktionen eller motsvarande värde i reda pengar. Kontraktet fastställdes av häradsrätten, och en avskrift bifogades till tiondelängden.
Förteckning över jordbruksfastigheter och tionden, ibland avkastning. I samband med reformationen indrogs en del av tiondeavgifterna till kronan. I fogderäkenskaperna ingår tiondelängderna bland verifikaten. De skulle upprättas årligen av häradsskrivaren, som biträddes av kyrkoherden och socknens sexmän. Adeln och säterierna var befriade från tiondeavgifter, men enligt en instruktion från 1662 skulle de ändå antecknas i tiondelängden. Eftersom tiondelängderna även innehöll uppgifter om tertialtiondena ingick också säterier. Kronotiondena avskaffades i Finland år 1924.
Flyttningsavgift som en adelsman erlade då han flyttade ut ur landet. Avgiften fastställdes efter ansökan av Kgl. Maj:t och utgjorde vanligen en tiondedel av den lösa egendom som fördes ut ur landet. Adelsmannen och hans efterkommande förlorade ytterligare sitt säte och sin röst i riddarhuset.
Privilegium för stad att uppbära skatt av in- och utländsk man som ärvt i staden och förde ut arvet därifrån. Tiondepenningen gällde efter 1798 endast personer som hade bedrivit handel och borgerlig näring i staden, oavsett om det var fråga om arvingen själv eller den avlidne.
Årligt sammandrag för varje härad av tiondelängdens slutsumma, av vilket förändringar exempelvis i jordbruksfastigheternas skatteförmåga, jordnatur eller ägoförhållanden framgick. Tionderäkningen sammanställdes av häradsskrivaren och kronofogden. Den utgjorde grunden för det årliga skatteuttaget in natura. Hemmanen infördes med samma namn och ordningsnummer som i jordeboken.
Den förrättning genom vilken den årliga tiondeavgiften i spannmål för ett hemman fastslogs. Förrättningen skulle övervakas av tionde- eller landsfogden, prosten, kyrkoherden, läns- och fjärdingsmänen samt kyrkornas sexmän. Den årliga skylräkningen och provtröskningarna började på vissa orter redan 1688 ersättas av fasta årliga avgifter. Den egentliga övergången till tiondesättningen skedde i huvudsak under 1700-talet.
Tiondeskatt som per mantal utgick i vete, råg, korn, havre, ärter och bönor vilken ursprungligen bestämdes utifrån hemmanets skördeutfall och uppbars av kronan. Under 1700-talet bestämdes en fast årlig avgift.
Den förrättning som för all framtid fastslog den mängd tiondespannmål som ett hemman årligen skulle erlägga. Systemet med fast avgift började 1697 ersätta det äldre systemet, i vilket avgiften varierade med skördeutfallet. Den ständiga tiondesättningen genomfördes i de olika länen under 1700-talet.
Person som uppbar tionde.
Tillfälligt förordnad tjänsteman som tjänar mot förpliktande dokument, en skriftlig förbindelse, löfte eller försäkran.
Förläning där innehavaren varken lämnade någon avgift eller redovisning till kronan. Kronan åtnjöt endast innehavarens tjänst. Förläningsformen var vanlig på kontinenten men relativt sällsynt i Norden. Eftersom tjänsten i regel bestod av kvalificerad krigstjänst och inte var fixerad till sin omfattning var tjänstelänen fördelaktiga för innehavaren.
Ersättning till vissa ordinarie ämbets- och tjänstemän för den löpande dagliga tjänsten, vid sidan av den fasta lönen i ett boställe och sportler. Om tjänstemannen anställde en vikarie skulle tjänstgöringspenningarna helt eller delvis avstås till denne, om inte annat hade stadgats.
Personell utskyld i en del av Vasa län för rättigheten att bränna och sälja tjära. Skatten grundade sig på Kammarkollegiums beslut 1778. Hemmansägarna betalade årlig skatt till kronan efter ett årligen fastställt belopp. Skatten uppbars av häradsfogden och bokfördes av häradsskrivaren.
Tillägg till tullavgifterna som tillföll stapelstaden själv och togs ut på utländska varor som fördes in till eller ut från staden. Tolag uppbars i stapelstäder under benämningen ordinarie tolag, stadstolag 1635–1680 och som ett antal olika tolag efter 1714. Införandet av tolag föreslogs först av drottning Kristinas förmyndarregering, eventuellt som kompensation för att borgerskapet då förlorade sin tullfrihet. Ursprungligen skulle tolag användas för magistratsavlöning och underhåll av offentliga byggnader. Stockholm fick tolag 1635 och följdes sedan av andra stapelstäder. Tolagen indrogs (förutom delvis för Stockholm) i reduktionen 1680. År 1715 fick alla stapelstäder rätt till tolag. Villkoret var att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Tolagsavgifterna uppbars av stadens egna betjänter. Taxorna för varornas tolagsvärde fastställdes 1823. Det fanns flera typer av tolag och de finska städerna hade olika rättigheter. Under 1800-talet uppbar de finska städerna: ordinarie tolag, ankringspenningar, barlastpenningar/ ballastpenningar, bolverkspenningar, brolastningspenningar, bropenningar, centonal, grundpenningar, hamnpenningar, handelsgenant, inkvarteringstolag, lastpenningar, muddringsavgift, mätarepenningar, packarepenningar, parmmätarepenningar, skeppsklarerareavgift, torgpenningar, vräkarepenningar och vågpenningar.
Tjänsteman inom staden som skötte bokföringen av tolagen.Tolagsbokhållartjänsten kunde år 1897 i vissa städer vara förenad med andra tjänster. I S:t Michel förenades den med tjänsten som hamnmästare, i Brahestad med tjänsterna som våg- och hamnmästare, i Borgå, Viborg, Joensuu och Nykarleby med tjänsten som vågmästare.
Av stapelstad anställd skrivare som bokförde den tilläggsavgift till tullbeloppet på import- och exportvaror som var alla stapelstäder förbehållen som inkomst.
Grundenheten i hundare. Varje hundare bestod av 96 tolfter. Tolftnamnet är belagt i alla de uppländska folklanden och är i alla fall namnet på en socken. De vanliga sockenkyrkorna kallades tolftkyrkor.
Avgift som en husägare sedan medeltiden årligen skulle erlägga till staden för besittningsrätten till en ofri tomt som tillhörde staden.
Avgift som betalades för att utföra varor från Viborg och Fredrikshamn. Avgiften beräknades enligt en viss taxa som fastslogs 1812.
Osjälvständig jordlägenhet, vars nyttjanderätt enligt avtal upplåtits åt en brukare, mot att han gjorde dagsverken eller betalade avrad åt markägaren. Torpen anlades i början av 1600-talet på säterier och efter början av 1700-talet också på bondgårdar. Från 1757 fick torp anläggas oberoende av hemmanets jordnatur. Torpen inlöstes efter 1918 av brukarna. Under 1600-talet var många torp jämförbara med mindre hemman och skattlades som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. Torpet var en vanlig avlöningsform för arbetskraft på gods och större hemman. En torpare skattades vanligen till 1/4 mantal. År 1892 fick torparna i Finland en lagstadgad uppsägningstid.
Vadslagning i samband med travtävlingar. År 1927 fick Finska travförbundet tillstånd att ordna totalisatorspel. Inkomsterna skulle användas för att utveckla hästaveln. Omsättningen var länge liten och verksamheten hårt reglerad. Först på 1960-talet ökade omsättningen.
I fråga om ekonomisk verksamhet: affär(shändelse), operation, rörelse eller överföring, i synnerhet i fråga om konto och dylikt.
Ett slags bankcheck. Man kunde betala in önskat belopp på Riksens ständers bank och få en sedel i stället. Transportsedlarna skrevs ut av Riksens ständers bank från 1701 och 1661–1666 av Stockholms banco under namnet kreditivsedel. Åren 1661–1664 utgavs kreditivsedlarna i valören daler kopparmynt (några få i daler silvermynt) och 1666 helt i daler silvermynt. De var de första moderna sedlarna i den meningen att de sågs som presentationspapper och att banken var den som ytterst svarade för deras värde.
Bank (eller person) på vilken växel eller check utställs och som därmed förväntas acceptera denna och utbetala det därpå angivna beloppet. Termen användes också om själva dokumentet.
Person som utställer (trasserar) växel eller check.
Växel som utställts (trasserats) men som ännu inte accepterats av trassaten.
Bygdelagsenhet som utgjorde en tredjedel av en naturligt avgränsad bygd, som ett landskap. Det medeltida Åland var indelat i tredingar; Saltviks, Finströms och Jomala. Deras uppgifter var att äga mindre allmänningar, att bygga broar och färjor och att turvis ombesörja överskickandet av den årliga skatten till fastlandet. Ännu i början av 1500-talet fördelades skjutsningsskyldigheten på tredingarna. Dessutom utgjorde tredingar rättssamfund med rättsskipning på tredingstingen.
En tredjedel av en socken. Indelningen förekom i en stor del av Satakunta och under tidig medeltid också i delar av Västra Nyland och Egentliga Finland. Ännu under 1500-talet uppbars vissa avgifter enligt tredingen.
Indelning av jordtyp i grader användes i den österbottniska och den nyländska skattläggningsmetoden för beräkning av geometriskt tunnland enligt avkastningen. Avkastningen från första gradens åkerjord skulle i medeltal var ”fjärde kornet”.
Det provinskontor som skötte ärenden från de norrländska länen, Finland och Östersjöprovinserna. Efter 1721 kallades enhet för det finländska kontoret. Kontorets verksamhet är belagd från 1637.
Tillfällig skatt som infördes 1628. Då skulle ståthållarna förhandla med allmogen om en skatt under tre terminer som utgick med en mark för varje person över tolv år. Den uttogs enligt mantalslängderna.
Viss procent av köpeskillingen eller taxeringsvärdet på en parcell eller annan jordlägenhet som låg på ofri grund. Penningen utgick till stadens kassa när lägenheten övergick till en annan innehavare.
Benämning på skattedistrikt.
Avgift som rusthållarna erlade till kronan för att befrias från skyldigheten att svara för en berustad ryttares utredningspersedlar och tross.
Privilegium att trycka ett visst verk eller (allmänt) om rätt att idka tryckningsverkamhet.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
Det regale som innebar en avgift vid handel. I Sverige infördes tull sannolikt i slutet av 1100-talet och gällde först enbart utländska köpmän. Att också inhemska köpmän måste betala tull är belagt under Magnus Erikssons regering.
Lager(lokaler) där tullpliktiga importvaror tullfritt får förvaras.
Tjänsteman vid Generaltullarrendesocietetens kansli eller vid en lanttullstation.
Särskilt om tulldeklaration.
Privatisering av tulluppbörd så att ett bolag mot en fast avgift till kronan fick rätt att uppbära tullar. Kontrakten gjordes vanligen på tio år. Företeelsen började förekomma på 1600-talet. Under 1700-talet och i början av 1800-talet utarrenderades sjö- och landtullarna tidvis i hela riket (förutom i Pommern). Borgerskapet hade företrädesrätt att ingå som lottägare i arrendebolagen. År 1808 avskaffades landtull och accis i Finland. Arrendekontraktet för gränstullarna och stora sjötullen upphörde att gälla när Finland blev en del av det ryska riket. Tulluppbörden gjordes därefter för kronans räkning av Generaltulldirektionen vars reglemente fastställdes 1812.
Auktion på av tullmyndighet beslagtaget gods.
Accis på varor som skeppas in eller ut ur landet, till 1808 även på varor som fördes in från landsbygden till städerna för försäljning.
Att enligt gällande föreskrifter kontrollera, klassificera samt fastställa och i vissa fall utkräva tull för importerat eller exporterat gods samt resgods.
Att belägga en vara med tull, även om att ålägga en person att betala tull.
Tulltjänstemans eller tullmyndighets beslag eller konfiskering av tullgods eller smuggelgods, även konkret om beslagtaget gods.
Skyldighet att betala tull.
Tullkontrollör, tulltjänsteman.
Kollektiv beteckning för personal vid tullstation.
Lägre ordinarie tjänsteman inom tullväsendet. Tullbetjänten verkade under en tullfiskals översyn och erhöll hälften av hans andel i böter och konfiskerade varor som man olagligt fört in eller försökt föra ut ur landet.
Bevakning av att gällande bestämmelser rörande tull och tullbehandling följs. Termen används också om personal med uppgift att utföra sådan bevakning.
I Ryssland gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen motsvarande gränsridarestaten i Sverige och Finland med uppgift att förhindra olaglig in- och utförsel av varor. I Gamla Finland uppställdes en sådan enhet från och med 1785 och ersatte gränsridarestaten. I Sverige har termen ”tullbevakning” en något annorlunda betydelse.
Föreståndare för tullbevakning.
Bok för bokföring av tull.
Bom avsedd att hejda passerande för tullkontroll, särskilt om sådan bom vid infart till stad, stadsbom.
Bro för vilken man fick betala tull för att passera.
Brygga vid vilken passerande båtar förtöjdes för tullkontroll.
Bräder som lämnades som såglön till sågverksägare.
Patrullbåt använd av tullpersonal.
Skriftlig handling som (för tullbehandling) redogör för tullpliktig försändelses innehåll, värde och dylikt och som följer försändelsen till (eller från) utlandet.
Deposition av viss summa hos tullmyndighet som säkerhet för betalningsanstånd med slutgiltigt tullbelopp.
Riksdagsutskott under frihetstiden vilket ansvarade för frågor rörande tullväsendet.
Skillnad mellan tullavgifter.
Parallell benämning på tullstyrelse, förekom bl.a. i Generaltulldirektionen.
I Ryssland 1754–1811 allmännast förekommande benämning på chef för tullanstalt, men benämningen på chefstjänsten varierade i hög grad. I Gamla Finland förestods sjötullkamrarna senast från mitten av 1770-talet till 1811 av en tulldirektör (rangklass 6–9).
Område vars personal stod under chefsskap av en närmast under centralstyrelsen lydande person (tulldistriktschef).
Tjänsteman som ledde ett tulldistrikt. Tulldistriktschefen övervakade att personalen vid de enskilda tullkamrarna följde instruktioner från Generaltulldirektionen, senare från Tullstyrelsen.
Finskt kontor som inrättades i S:t Petersburg för exporthandeln från Ryssland till Finland.
Tjänsteman vid tullkammare.
Del av fiskfångst erlagd som ersättning för fiskerättighet.
Ursprungligen bisittare i sjötullrätten, grundad 1678, senare också i accisrätten, övergående under autonoma tiden i betydelsen särskild åklagare vid tullverket som på förordnande drev tullmål i underrätterna, av rangklass 13 (1892). Sedan självständighetstiden samlande benämning på tjänstemän vid tullverket som stod till tullstyrelsens förfogande när det gällde inspektering, övervakning och expediering.
Flygplats som utgör tullklareringsområde.
Om vara (även om handel och dylikt): befriad från tull; även om person: befriad från att erlägga tull.
Frihet från att avlägga tull.
Förbud att införa (viss) vara, importförbud.
Förordning rörande tullväsendet, förordning innehållande regler för verkställandet av tullagen.
Om tullmyndighet: utfärda skriftlig kontrollhandling för transportgods; även förse transportgods med sådan handling som åtföljer godset.
Om tullmyndighet: utfärda skriftlig kontrollhandling för transportgods; även förse transportgods med sådan handling som åtföljer godset.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet sådant gods som enligt gällande tulltaxor är stadgat att förtullas. Innebar varans konfiskation till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 justitiedepartementet.
Genom bedrägligt förfarande undvika att betala tull för varor och dylikt.
Inom den svenska tullförvaltningen från 1730-talet benämning på chefen för tullkammare eller ledande tjänsteman vid större tullkammare. Vid tullförvaltningen i Gamla Finland förekom under senare hälften av 1700-talet tullförvaltare som högre tjänsteman vid tullkammare.
Gods som ska undergå eller har undergått tullbehandling.
I hamn med frihamn: område som utgör landets tullområde, motsats: frihamn.
Hus som inrymmer tullkontor.
Inspektion av fordon eller fartyg, tillsyn över att gällande bestämmelser om tull följs, även om instans.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet högre tjänsteman vid lokala tullförvaltningar. I Ryssland var tullinspektorn 1797–1811 chef (rangklass 6–7) för regionala tullmyndigheter vid västra riksgränsen. I Gamla Finland var tullinspektorn 1797–1808 chef för tullförvaltningen i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet. Tullinspektorn övertog de uppgifter som dessförinnan handhafts av tullexpeditionen vid kameralhovet i Viborg.
(Statens) intäkt av tullavgifter.
Sigill som en tulljaktsuppsyningsman använde för att försegla granskat gods och märkrullan på vissa fartyg.
Av tullförvaltare förd räkenskapsbok vid sjötullskammare, i vilken man antecknade uppgifter om skeppare och fartyg, ankomstdag, tullklareringens ordningsnummer och persedlarnas art, hur de var förpackade (till exempel bal, packe, kista) och sigillerade samt vem som ägde godset. Vid packhus med packhusinspektor användes från 1839 ytterligare packhusjournal.
Kontor för förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen. Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
Den avgift som skulle erläggas för malning i tullkvarn. Åren 1743 och 1748 fastslogs att tullkappen var en kappe för varje tunna av den typ av spannmål som maldes. Allmogen kunde inte kräva att få erlägga avgiften i penningar mot kvarnägarens vilja.
Tullbevakningstjänsteman.
Kista i vilken tulluppbörden förvarades, särskilt om sådan kista för kvarntull.
Avdelning inom Kammarkollegium, inrättad 1665. Kontoret hade en egen kamrerare (ersattes 1670 med en bokhållare) samt vanligen tre kammarskrivare.
Tjänsteman vid en större sjötullstation som ledde och kontrollerade tulltaxeringsarbetet, i ställning mellan tullinspektören och jaktlöjtnanten.
(In natura erlagd) avgift för rättigheten att producera koppar.
Kvarn där spannmål, som tillhörde utomstående, kunde tas emot för malning. Motsats: husbehovskvarn. Malningen utfördes mot en avgift av varierande storlek. Inkomsten från kvarnen beräknades vid skattläggningen och utgående från den bestämdes den kvarnränta som skulle utgå. Malning i tullkvarn eller privilegierad stadskvarn blev obligatorisk för skattskyldiga undersåtar 1580.
Medel som uppkommer genom tullavgifter.
Avgifter som uppbars på in- och utförsel av varor, både utrikes och inom riket. Tull uppbars sedan slutet av 1200-talet. På 1300-talet fick tullen ett samband med silverväxeln, som sedan uppbars i olika perioder fram till 1637. Under största delen av Gustav Vasas regering förekom endast intull. Utförseltull infördes 1559. År 1718 arrenderades sjötullen ut på ett år. Arrendet förlängdes inte följande år utan i stället började en tilläggsavgift, licent, att uppbäras.
Mjöl som erlades i kvarntull.
Ärende rörande förbrytelser mot tullstadgan, senare brott mot tullförfattningarna såsom konfiskationer, lurendrejeri och smuggling.
Malningen vid en skattlagd kvarn, för vilken tullavgift erlades.
(Malning av) säd som var belagd med kvarntull.
Underlåtenhet att erlägga landtull- eller accisavgifter.
Institution som skapades 1665 då en särskild kamrerare tillsattes för att granska de tullräkenskaper som inkommit till Kammarkollegium. Huvuduppgiften var att granska räkenskaperna över stora sjötullen, småtullarna och accisen innan de skickades till Kammarrevisionen/Kammarrätten för revision. Kontoret kontrollerade även tulltjänstemännens kautioner, upprättade likvidationer, förde skuldböcker och granskade förbrukningen av gårkoppar vid mässingsbruken. Före 1653 hade granskningen gjorts vid Första avräkningskontoret. Kontoret avvecklades 1825.
Författning innehållande regler för verkställigheten av tullagen och tullförordningen.
Av tullförvaltaren och kontrollören vid tullverket utfärdat intyg över var och när ett utgående fartyg är utklarerat och utgående tull betald. Efter inlastningen skulle frisedlar, vågsedlar, besökarens attest om stycketal, skepparens rulla och avlastarens speciella inlagor (med skepparens namn, godset beskaffenhet, stycketal, mått, mål eller vikt samt fartygets destinationsort) överlämnas till tullkammaren där den egentliga förtullningen gjordes. Efter att tullen blivit betald fick skepparen tullpasset. Det skulle sedan efter att en besökare kontrollerat lasten, viseras av denne. Vid inloppsorten, där också utgående fartyg skulle lägga till, skulle tullpasset viseras ytterligare en gång.
Särskilt sådan tullförpassning som åtföljer fartyg eller flygplan vid avgång till utlandet.
Tullavgift, även penningmedel uppkomna genom tullavgifter. Termen används ofta i plural: tullpenningar.
Plats eller ort där tullkontor finns.
Om vara för vilken tull ska erläggas.
Polisverksamhet rörande brott mot tullagen.
Stats, regerings eller partis politik rörande tullar.
Stadsport vid vilken tullpersonal uppbar tull av de passerande.
Kronans ensamrätt till tullar, del av de årliga statsinkomsterna.
Återbetalning av erlagd tull.
I Ryssland beriden vakt vid tullbevakning. Tullridare fanns även vid tullbevakningen i Gamla Finland.
Särskilt om förteckning över fartygs tullgods.
I Ryssland chef för tullexpeditionen vid kameralhoven. En sådan tjänst (rangklass 6) fanns även vid kameralhovet i Viborg.
Styresorgan som i tullstyrelsens ställe skötte tullförvaltningen under inbördeskriget. Tullrådet lydde under folkkommissariatet.
Rågmjöl som erläggs i kvarntull.
Inom det svenska rättssystemet från 1689 specialdomstol i stapelstäderna i anslutning till magistraterna för rättegångsmål rörande överträdelser av bestämmelserna om utrikeshandeln. Sjötullrätter fanns i Gamla Finland åtminstone från 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande i mål från Gamla Finland.
Tull som någon (vanligen staten) är berättigad att utkräva.
Tull som erlades i form av salt.
Fastställt belopp som utgör tull(avgift) för (viss mängd av) viss vara.
Av tullmyndighet utfärdat intyg över erlagd tull.
Stämpel som användes för att plombera ett fartygs skeppsluckor när lasten var granskad och klarerad. Också fartygets märkrulla skulle sigilleras. Sigilleringen sköttes av den vakthållande besökaren vid tullkammaren eller i öppen sjö av en jaktlöjtnant.
Sedan 1540-talet om statlig tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden. Tullskrivare omnämndes i Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
Kvarntull bestående av en skäppa av varje tunna säd som mals.
Special för tullräkenskaper.
Förordning angående allmänhetens rättigheter och skyldigheter beträffande tullen.
Staket eller stängsel runt stad som utgjorde tullområde.
Samlande beteckning för tjänstemännen inom tullväsendet och budgeten för personalkostnaderna.
Tullstyrelse var en allmän benämning på central eller regional myndighet som skötte förvaltningen av tullväsendet, övervakade tullkamrarna och som första rättsinstans avgjorde mål som hörde till området för administrativ rättsskipning. Tullstyrelsen utgjordes i Finland 1803–1809 av Generaltullarrendesocieteten, efter 1812 av Generaltulldirektionen, som år 1885 ersattes av Tullstyrelsen. Det självständiga Finland övertog de redan etablerade strukturerna för tullväsendet, som hamnade under Finansministeriets tillsyn. Tidigare hade Tullstyrelsen också tillhört Finansexpeditionens förvaltningsområde.
Staket som omgav det stadsplanerade området.
Tulltaxa, även övergående i betydelsen tullsats eller avgift.
Förteckning över gällande tullsatser (och uppgifter om tullfria eller med import- eller exportförbud belagda varor).
Den inkomst som indrivandet av tullavgifter gav från en kvarn eller från en stad.
Inom den svenska tullförvaltningen från förra hälften av 1600-talet tjänsteman i ledande ställning, särskilt vid packhus. I Ryssland var en tulluppsyningsman från början av 1700-talet en tjänsteman vid tullförvaltningen, som utsågs bland köpmän. Vid sekelskiftet 1800 var tulluppsyningsman chef för tullstation. I Gamla Finland var tulluppsyningsmannen chef för tullstationerna i slutet av 1700-talet och början av följande sekel.
Lägre tjänsteman vid tullkontor.
Myndighet som ansvarar för uppbörden av tulltariffer, samt övervakningen av frakten av tullbelagda varor och tullgränserna. Från 1812 hade senaten tillsynen över tullverket, efter självständigheten övertog Finansministeriet uppgiften. Generaltulldirektionen och senare Tullstyrelsen ansvarade i sin tur för själva förvaltningen och för att verkställa förordningarna. Den lokala verksamheten sköttes av tullkammare och självständiga tullexpeditioner, senare tullkontor. Tullgränserna övervakades efter självständigheten av det finska gränsbevakningsväsendet.
Ämbetsverk 1636–1726 för uppbärande av tull, i vidare bemärkelse tullväsendet inklusive dess styrelse och högsta chef. Tullverket inrättades ursprungligen för att skaffa inkomster till kronan genom att införa tullar, efterhand också för att skydda den inhemska industrin genom totalförbud mot import eller dryga tullavgifter för utländska varor. Chefen för tullverket kallades till en början generaltullförvaltare, från 1671 inspektor för tullväsendet, efter 1675 övertullförvaltare och från 1686 överdirektör. Tullverket ersattes av Generaltullarrendesocieteten.
En varas ekonomiska värde efter vilket tullsatsen beräknas.
Sammanfattande om allt som hör till eller har samband med tullens organisation eller verksamhet, särskilt övergående i att beteckna tullmyndighet eller tullverk.
Sammanfattande uttryck för allt som hör till och har samband med tullens organisation och verksamhet. Uttrycket har också övergått till att beteckna tullmyndighet och tullverk.
Tunnlandstal var också det aritmetiska tal för jordskifte och skattläggning som uppkom genom beräkning av jordegendomens totala tunnland jord och en gradering av jordmånen. Graderingen gjordes från och med 1630-talet i grader, under autonoma tiden i klasser.
Något som uppdelas på två parter.
Fördelning av böterna mellan två parter, till exempel målsäganden och kronan, staden och kronan, kyrkan och hospitalet och så vidare. Uttrycket användes inom justitieförvaltningen fram till 1889 varefter böterna i sin helhet tillfaller staten.
Specialskatt i Karelen på 1500-talet. Pålagan erlades fjärdingsvis av bönderna i Viborgs socken.
Benämning på skatteuppbördsman i Viborgs län under medeltiden och 1500-talet.
Stadsbok som innehöll judiciella, kommunala och kamerala anteckningar. Den tillhörde staden och förvarades i stadskistan. Anteckningarna fördes av stadsskrivaren. Ämbetsspråket skulle vara svenska. Vanligen var tänkeboken uppställd i kronologisk ordning. Med undantag för i Kalmar var tänkeboken huvudsakligen rådhusrättens protokollbok. Anteckningarna hade en rättsligt bindande karaktär. Anteckningar om jordöverlåtelse hade därför samma rättskapacitet som fastebrev. Överstrykning gjorde dock de införda besluten kraftlösa.
Ersättning för mat, som en tjänsteman fick när han gjorde en tjänsteresa. Exempelvis fick en fångvaktare 1592 fyra mark i tärpenningar när han förde några tattare till gränsen.
U
Jordenhet på Åland under 1500-talet. Som uddemarker räknades de marker som en bonde hade förutom hundra marker värderad jord eller en rök.
Färdebåtsavgift som bönderna erlade i Hollola. Den ersatte de väg- och broavgifter som erlades i många andra landskap.
Under autonoma tiden samlande benämning på fyllnadsborgen och kontraborgen.
Ämbetsman som biträdde den egentliga fogden. Underfogdetjänster fanns på 1500-talet på alla de finska slotten. Hans avlöning var vanligen hälften av slottsfogdens.
Smyghandel, bedrägeri. Begreppet användes ofta ifråga om husbönders försök att gömma undan tjänstefolk och familjemedlemmar från mantalsskrivningen.
Under 1600–1700-talet förekommande samlande benämning på den finansgranskande verksamhet som idkades i Kammarkollegiums generalbokhålleri.
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet tjänsteman vid den lokala tullförvaltningen. Undertullnärer fanns åtmintone under senare hälften av 1700-talet även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Redogörelse för vilka skatteenheter som användes i respektive distrikt och hur mycket av de olika skattepersedlarna som inkasserades per enhet. För Finland uppgjordes undervisningen vanligen sockenvis. I fogderäkenskaperna fanns den vanligen i början av jordeboken. Undervisningen uträknades i varierande måttenheter; i öretal, hemmantal, kor, mantal, alnar, skattmarker, öresland, näbbar, bågar, arviorubel och arviohuvud. I Åbo län beräknades en del av skatten efter öretal, en annan del efter mantalet, i Björneborgs län efter öretal och några små tillsatser efter hemmantal och kor, på Åland efter mantal och i Nylands län en del efter hemmantal och kor, en del efter alnar och skattmarker eller öresland.
Den första samlade översikten över rikets inkomster. Den upprättades i början av 1530-talet på basis av fogdarnas räkenskaper.
Magasinsfond med vilken man bestred fattighjälpen som utgick i spannmål, stadgades 1852. En undsättningsfond skulle finnas i varje socken eller fattigvårdssamhälle senast 1857. De bildades genom att hela befolkningen tillsköt minst en tiondedels tunna spannmål till fonden eller så att fondspannmålen, på beslut av sockenstämman, togs från ett befinligt magasin spannmålslager.
Indrivning av allmänna skatter och avgifter.
Arvode för uppbörd. Kronofogdar och häradsskrivare hade från 1830 rätt att få en procent av alla kontanta militära medel som inflöt i distriktet, samt en procent för vad de utbetalade i pensioner åt avskedade soldater inom sitt härad. Arvodena skulle fördelas så att kronofogden fick 1/3 och häradsskrivaren 2/3. Räntemästaren hade från 1827 rätt till 1/3 procent av alla till hans redovisning hörande allmänna militie-, boställs-, salpetermedel samt krigshuskassa. Landskontoren skulle få 3 procent av de medel som en rusthållare skulle erlägga till Krigsmanshusfonden vid ombyte.
Av landshövdingen till Kammarkollegium (efter 1809 senatens ekonomiedepartement) sänd underrättelse om kvarskatten i länet. Uppbördsberättelsen skulle årligen insändas före 1 oktober, efter 1803 inom oktober månad vid vite för varje dag som berättelsen blev försenad. Den följde sedan 1784 ett fastslaget formulär uppdelat i kolumner om det löpande skatteårets uppbörd, förra årens kvarskatter, avkortningar, anordnade och indelta räntor, leverering m.m. Till berättelsen bifogades vissa verifikationer såsom restlängd, inhibitions- och utslagsförteckning, förteckning över handräckningar, protokoll över slutlikviden, propriebalancer, och anställda restrannsakningar.
Av häradskrivaren under en uppbördstermin gjord förteckning över alla skattskyldiga personer i ett fögderi och de skatter de hade erlagt samt till vilket belopp. Upbördsboken uppställdes på landsbygden per by och hemman, i samma ordning som i jordeboken, och i städerna per rote och kvarter. Den sigillerades och förseglades på landskontoret, varifrån uppbördsboken hämtades av kronofogden till den förestående uppbördsstämman. Varje skatt hade sin egen kolumn där de skattebelopp som var och en skulle betala infördes på basis av uppgifterna i jordeboken, mantals- och taxeringslängden samt andra officiella handlingar. Uppbördsbokens riktighet granskades vid landskontoret och boken återlämnades därefter till uppbördsmannen med landshövdingens befallning om uppbördens verkställande.
Den räkenskapsbok som varje pastor efter 1763 skulle föra över alla de medel som hade insamlats för allmänna ändamål i samband med bröllop och dop i församlingen. Om möjligt skulle värden eller någon av gästerna verifiera beloppet med sin underskrift. Det insamlade beloppet kungjordes sedan från predikstolen vid nästföljande gudstjänst. Före 1700-talet kallades boken ofta tertial(s)längd.
Den säkerhet en uppbördsman under svenska tiden och autonoma tiden måste ställa för sin uppbörd, särskilt kronofogden och lanträntmästaren.
Av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet utdrag ur uppbördsboken av vilket framgick varje skattskyldigs namn och de skatter och allmänna avgifter som denne betalt vid uppbördsstämman. Uppbördsextraktet levererades till lantränteriet.
Lag eller reglemente för skatteuppbörden. Uppbördsförfattningen innehöll uppgifter om vem som beräknade skatten, uppbar och redovisade den för de skattskyldiga och den för vilken skatten uppbars.
Allmän benämning på kronans tjänsteman eller häradets förtroendeman som hade ansvaret för att uppbära kronoskatt eller en viss allmän pålaga. Exempel på uppbördsmän var kronofogdar, fiskaler, länsman, fjärdigsman och sexman. Under stora ofreden var ”uppbördsmän” en benämning på sådana tjänstemän vid den ryska ockupationsförvaltningen som hade som central uppgift att organisera och verkställa uppbörden av de skatter som pålagts allmogen av ockupationsmyndigheterna. I Åbo generalguvernement avsågs med uppbördsmän från och med 1717 fogdarna i fögderierna. Undantagsvis kunde även präster uppträda som uppbördsmän och även länsmän kunde betecknas som uppbördmän. I Viborgs kommendantskap kallades starosterna ofta uppbördsmän.
Benämning på den sportel som kronans uppbördsmän (kronofogdar och häradsskrivare) fick uppbära för indrivningen och redovisningen av militieuppbörden. År 1817 gällde den vakansuppbörden och fastställdes då till 1 procent. Från 1830 skulle kronans uppbördsmän sköta indrivningen av samtliga militära avgifter och uppbördsprocenten beräknades då på alla indrivna kontanta militiemedel.
Sportelinkomst för tjänstemän som skötte uppbörd av diverse skatter och andra avgifter. Den utgick inte för uppbörden av kronans ordinarie utskylder, men nog för brännvinsminuterings-, utskänknings- och riddarhusavgiften samt för landstingsskatten.
Rättelse i en tidigare inlämnad redogörelse över skatteuppbörden inom ett härad eller ett län.
Skrivare som bokförde uppbörden av skatter. Han verkade med landshövdingens fullmakt, ursprungligen med ingen eller liten lön. I lokalförvaltningen var uppbördsskrivaren vanligen häradsskrivarens biträde, i regionalförvaltningen landsskrivarens biträde, före 1687 landsbokhållarens biträde. Inom centralförvaltningen var uppbördsskrivaren en kammarskrivare vid ett centralt ämbetsverk, efter 1816 tjänsteman vid senatens ekonomiexpedition och efter 1918 vid Statskontoret. Uppbördsskrivaren biträdde också kronofogdarna vid indrivningen av restskatter.
Sammanträde (inom ett fögderi) under vilket var och en betalade sina skatter och/eller allmänna avgifter enligt en vid tillfället redovisad debetsedel. Tidpunkten för mötet fastslogs av kronofogden på landsbygden, magistraten i städerna. Mötet kungjordes på landsbygden minst två veckor, i städerna tre veckor, före stämman. I Stockholm utfärdades kungörelsen av överståthållarämbetet. Uppbördsstämman hölls ursprungligen i november–december, efter 1693 årligen i mitten av mars, senare i början av året. Den skulle enligt 1739 års reglemente helst hållas i tings- eller sockenstugan eller på ett gästgiveri. Närvarande var häradsskrivaren och kronofogden som inkasserade och kvitterade de erlagda skatterna. Efter 1762 deltog även en av sockenstämman vald lokal representant som övervakade att ingen betungades med för mycket skatter. Kronofogden kallade i tur och ordning in de skattskyldiga i samma följd som i jordeboken, uppgav för den enskilde de skatter han hade att erlägga och till vilket belopp varefter skatterna betalades och kvitterades i en kvittensbok och uppbördsboken. Försummade den skattskyldige att betala sin skatt, uttogs beloppet exekutivt med omkostnader och stämmoböter. Tjänstefolket behövde inte närvara eftersom husbonden svarade för deras skatter. Inom åtta dagar från stämmans avslutande skulle häradsskrivaren rapportera beloppet av den kontanta skatteuppbörden till landskontoret. Beloppet levererades till lantränteriet från landsbygden inom 14 dagar eller allra senast inom 4 veckor med ett av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet uppbördsextrakt. Städerna levererade dem inom 8 dagar om länsstyrelsen låg i staden, annars inom 30 dagar.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Period för vilken skatt skulle beräknas och erläggas. Uppbördsåret omfattade vanligen ett kalenderår, dock med varierande tidpunkt för uppbördsårets start och slut eftersom olika skatter länge uppbars vid olika tidpunkter. Uppbördsåret förenhetligades efter 1794, då skatteåret för de flesta skatterna blev 1.5–30.4. Efter 1819 var skatteåret för alla skatter 30.6–1.7 och innefattade också uppbördsmännens redogörelse till statsverket över uppbördsårets resultat.
Under svenska tiden om kontant understöd till allmänna barnhuset i Stockholm 1637–1785 som utgick i viss andel av kronotiondespannmålen och administrerades av Kungliga Serafimerorden, genom församlingarna. Från 1810 avsåg ”uppfostringshjälp” fattighjälp åt utackorderade barn som administrerades av landskontoren. Den utgick i varje län som en andel i kronotiondespannmålen (till 1831) eller som en avgift beräknad enligt länets folkmängd. Från 1840 utgick kontant uppfostringshjälp också ur Fattig- och barnhusfonden, mot särskild anhållan. Den övervakades under autonoma tiden av landshövdingarna, som årligen mottog kyrkoherdarnas förteckning över de mest nödställda barnen och förordade utbetalningarna. Hjälpen utgick under autonoma tiden till 1831 i barnhustunnor (barnhusspannmål), till hälften i råg och andra hälften korn och fördelades så att två tunnor per år gick till barn under sex år, en och en halv tunna åt barn mellan sex och tio år och en tunna för barn över tio år. Hjälpen upphörde när barnet hade fyllt 14 år.
Hemman vars räntor användes till att gottgöra eventuella brister som uppstod i indelningsverket. Inom det militära indelningsverket uppbars räntorna av regementsskrivaren. De skulle användas till att helt eller delvis bekosta en militär tjänstemans lön när han inte fick det fulla beloppet från de indelta hemman vars räntor var avsedda för honom. Samma praxis förekom i landstaten, när inkomsterna för de indelta hemman som var avsedda för avlöning presterade underskott.
Under 1700-talet benämning på det belopp med vilket en valuta eller ett värdepapper överstiger det nominella värdet. Termen ersattes så småningom med ”agio”.
Anbudsförfarande för inköp av varor, tjänster och entreprenader till offentlig verksamhet, sedan 1700-talet reglerat i lag.
Centralt ämbetsverk 1716–1719 som under Karl XII:s sista regeringsår självständigt förvaltade och disponerade statsinkomsterna och utfärdade statsobligationer mot säkerhet i kronans inkomster.
Tidpunkt för när upphandling får ske.
Sockenmagasin som förvarade in natura erlagda avgifter, till exempel vakansspannmål och brännvinsarrenderåg. Upplagsmagasinen var reservmagasin för kronans räntespannmål ifall de lokala kronomagasinen var överfulla.
Köpenskap som bedrevs inom ett visst område omkring eller i närheten av en stad.
Dra upp linjer, till exempel linjerna mellan kolumnerna i uppbördsboken.
Ränta som beräknats utgående från belopp, räntesats och den tid för vilken beräkningen gjorts.
Åtgärd som skulle genomföras i samband med inventeringar och vid byte av magasinsförvaltare. Uppmätning skulle också göras av de varor som levererades ut ur magasinet. För ut- och inmätning av spannmålen skulle mätarepenningar betalas åt de edsvurna mätare som inte erhöll någon lön.
Inom bankväsendet från och med 1657 benämning på depositionskonto med möjlighet till insättning och uttag.
Benämning på ibruktagande och inhägnande av ny mark (för spannmålsodling) i Savolax och Karelen. Uppodling innebar skattefrihet på viss tid eller nedsatt skatt, efter en vidtagen skatteförmedling.
Det komplex av fastigheter (huvudsakligen kungsgårdar och kronoparker) strödda över hela landet, som till skillnad från konungens arvegods var kronans cirka 1350–1500. Avkastningen från godsen utgjorde en del av de årliga statsinkomsterna. ”Att komma till Uppsala öd” avsåg i landslagen att konungen lagligen hade kommit i besittning av den kungliga värdigheten. Konungen hade besittnings- och nyttjanderätt till godsen, men fick inte förskingra eller minska dem. Skedde sådant måste efterträdaren återställa godset under kronan.
Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.
Befriad från mantalspenningar (till exempel på grund av ålder).
Ge besked om att en räkning förfaller till betalning.
Typ av ordinarie avkortning som innebar avskrivning av den ordinarie skatten från skattlagda kungsgårdar, utbysskatter och andra lägenheter som utarrenderats av kronan. I stället för skatt erhöll kronan arrendeavgifter.
Benämning för viss försäljning av jordegendom där släktingar hade förköpsrätt.
Fordringar som av någon anledning inte hade kunnat indrivas under året, eller medel som uppbördsmännen av någon anledning inte kunnat leverera. En redogörelse för den utestående resten skulle ingå i årsräkenskapen.
Avgift för borgare och adelsman som flyttade ut ur landet. Borgaren måste uppsäga sitt burskap sex månader innan han flyttade och erlägga sjättepenning av all sin egendom. Hälften av penningen gick till kronan och andra hälften till staden. En adelsman måste ansöka om rätt att få flytta av Kgl. Maj:t och erlägga till kronan tiondepenning för den lösa egendom som fördes ut ur landet. För att bevaka kronans rätt till andelen i avgiften fastställdes flyttning och försäljning av den berördas fasta egendom av den lokala domstolen och gavs Kammarkollegium till kännedom. Sista uppbudet eller fastebrev fick inte utfärdas innan kollegiet och dess advokatfiskal yttrat sig i saken, varefter kammarfiskalen drev in kronans andel.
Typ av kassainventarium i landskontoret, som skulle utföras i juni och december. De övriga månaderna skulle olikviderade förskott endast upptas översiktligt. I det utförliga kassainventariet skulle man skilja mellan sådana förskott vilkas ersättning eller avskrivning kunde förordnas av kejsaren och sådana förskott som berodde på landshövdingens åtgärder. I det utförliga kassainventariet skulle deponerade medel införas genom specificerade förteckningar, medan de i de andra månatliga kassainventarierna endast infördes summariskt.
Term inom magasinstatens löpande bokföring som bestod av månadsvis intäkt och utgift av vete, råg, korn, blandsäd, malt, gryn, mjöl, havre och ärter. Avskrivningen varierade för de olika varuslagen liksom också den andel som uppbördsmannen hade rätt till.
Benämning på bonde som hade erlagt sina skatter till kronan, skattebetalare.
Benämning på en skatt som (under Erik XIV:s tid) utgick i hästar och var avsedd för att förbättra post- och persontransporterna i landet. Hästarna underhölls på kronans bekostnad och stationerades på tavernor eller gästgivargårdar längs de allmänna vägarna. De fick inte, under hot om dödsstraff för gästgivaren, upplåtas till andra än kungliga bud, kurirer eller ämbetsmän stadda i kronans ärenden. Utgärdsklippare återinfördes på vissa orter under 1620-talet för att främja postgången söderut.
Jordbruksfastighet som inte var mantalssatt och som omgavs av en annan bys marker. Den var således inte taxerad som hemman eller hemmansdel. Utjorden kunde inneha eller sakna andel i en bys ägor som likaså inte var mantalssatta. Den var befriad från att delta i vägröjning och brobyggnad.
Lämna anstånd med betalningen av avgift för stämplat papper och dylikt; kreditgivning. Utkrediterades vanligen till domare som uppbar avgiften av de enskilda personerna som löste ut sina rättshandlingar och därefter erlade avgiften till lantränteriet. Utkreditering kunde efter 1803 beviljas av landshövdingen emot skriftlig förbindelse att den löpande summan skulle erläggas före den 31 december samma år.
Vid inrättning som idkade utlåningsverksamhet (pensionskassa, bank, fond eller ämbetsverk) förd bok över alla beviljade lån och alla låntagare. Utlåningsboken inkluderade också en för varje låntagare särskilt förd räkning, som vid pensionskassa avslutades varje år i kassainspektörens närvaro. Enligt reglementet för direktionen för Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa 1764 upprätthöll kamreraren en utlåningsbok. Termen utlåningsbok förekom också i lag- och kurialterminologin 1903.
Benämning på jordbruksmarker och skog som låg bortom den egna gårdens åkrar, vallar och betesmarker. Till utmarken kunde man komma endast genom att passera någon annans mark eller byns allmänning. Utmark räknades inte som odal.
Lagligt övertagande av egendom som ersättning för skuld eller obetald skatt, varefter egendomen värderades och såldes på auktion. Först utmättes penningar, därefter lös och sedan fast egendom. Slutligen beslagtogs förutsättningarna för näringsidkande. Om försäljningen vid auktionen översteg det utmätta värdet tillföll resten ägaren. År 1792 undantogs persedlar som var och en behövde för sitt uppehälle (till exempel kläder och mat) från utmätning. Nödtorften måste bekräftas av prästerskapet, stadens eller församlingens äldsta. Ridderskapets och adelns räntor utmättes före kronoutskylderna. Kronan hade förtur till indelta hemman. Efter 1833 undantogs, om landshövdingen ansåg det befogat, på kronohemman arbetsredskap, dragare och kreatur. Utmätningen verkställdes av exempelvis häradsfogdar, häradsskrivare, länsmän, häradsnämnden eller annan exekutor. Gällde utmätningen skatteskulder eller böter sköttes ärendet av kronofogden som informerade landshövdingen om de influtna medlen. Beloppet noterades i uppbördsextraktet medan penningarna levererades till lantränteriet. Av utmätta böter blev en tredjedel kvar i häradet.
Tjänsteman, också kallad utsökningsman, som under överexekutor verkställer utmätning eller annan exekutiv åtgärd. På landsbygden var utsökning ursprungligen en bisyssla för kronofogden eller (på hans bevåg) länsmannen eller annan av landshövdingen godkänd person. I städerna fungerade borgmästare och rådmän som utmätningsmän, sedermera länsmannen och magistraten i så kallade gamla städer. På Åland ansvarade landskapsfogden för utmätning.
Den omständighet att en lön eller utgift inte betalades ur ordinarie budget, ordinarie stat.
Till exempel om falskt mynt.
Benämning från och med 1500-talet på beriden mansperson med uppgift att övervaka, tillse eller att kräva in något. Utridare fanns inom flera förvaltningsgrenar såsom vid länsförvaltningen samt i städer. När polisväsendet på landsbygden organiserades 1891, indrogs utridarebefattningarna.
Skatt, den del av kronans inkomst som erlades genom medborgarnas personliga bidrag. Skatterna var av två slag: reella och personliga.
Skyldighet för medborgare eller fastighet att utföra, prestera eller betala en skatt, pålaga eller avgift till staten, kyrkan, häradet, socknen, byn eller jordägaren. Till dessa utgifter hörde exempelvis ordinarie ränta, mantalsränta, herredagspenningar, brandstodshjälp och dulgadråpsböter, kronotransportskjuts, fångskjuts, inkvarteringsavgift, landtågsgärd, byggningshjälp, kronotionde, lagmans- och häradshövdingeränta, brännvinsbränningsarrende, djäknepenningar, tertial- och kvicktionde till prästerskapet, tingsgästningskappar, bro- och skallfogdekappar, knekthåll och roteringsavgifter, landsvägs- och brobyggnadspenningar samt kyrko-, prästgårds-, tingshus-, gästgivaregårds- och tiondebodsbyggnadsavgift.
De livsmedelspersedlar som ingick i kronans tjänares och ämbetsmäns löner.
Sockenmagasins grundfond som bildade ett lånemagasin. Det skulle bestå av minst fyra tunnor rent och kärnfast spannmål i både korn och råg. En utsädesfond skulle sedan 1857 finnas i varje socken eller sockendel, med undantag för Lappland. Den skulle bildas genom bidrag av alla hemmansägare, senast i slutet av året 1860. Den ersatte de tidigare lånemagasinen som hade inrättats på frivillig bas.
Den enhet som utgjorde grunden för tiondesättningen. År 1694 stadgades att tiondet skulle utgöra åtta kappar ren säd av varje tunnas utsäde. År 1804 konstaterade Kammarkollegium i ett brev till landshövdingen i Tavastehus län att ett utsädestunnland motsvarade 1 1/3 geometriskt tunnland. År 1814 fastställdes beräkningen för taxeringen av olika jordmåner. Beräkningarna fastställdes 1819.
Uppbörd av sådana skatter som de skattskyldiga inte hade förmått att betala. Termen används också om indrivning av fordran.
V
Fond vars medel skulle användas för bekämpning av smittkoppor. Finska Hushållningssällskapet hade rätt att använda medel från fonden för att utbilda vaccinatörer. Med fondmedlen bekostades också de ambulerande vaccinatörernas utgifter.
Garantisystem som bestod i att långivaren köpte fast egendom med förbehållet att låntagaren skulle återköpa egendomen vid en bestämd tidpunkt och för samma summa. I händelse att fastigheten inte återinlöstes inom utsatt tid övergick ägorätten helt till köparen (gäldenären), efter tre uppbud vid domstolen, då bördemän gavs möjlighet att inlösa egendomen.
Avgift som, förutom skjutslega, skulle betalas åt allmogen ifall den använde egen vagn, släde eller kärra för gästgiveriskjutsen. Vagnslega infördes 1779. Per mil var avgiften 8 runstycken eller 2 kopek silver för en vagn och 4 runstycken eller 2 kopek silver för en släde eller kärra.
Åt en eller två rotar beviljad rätt att inte uppställa soldat och häst för indelningsverket. Vakans förutsatte erläggande av vakansavgift. Vakans avser också en obesatt tjänst.
Årlig avgift som en rote- och rusthållare eller vissa städer betalade till kronan för att undgå skyldigheten att underhålla en beriden soldat (rusthållsvakansavgift), en soldat med mundering (rotevakansavgift) eller en båtsman (båtsmansvakansavgift). Från 1810 betalades avgiften till Allmänna militiekassan och blev en årlig avgift för den upplösta indelta arméns roterade båtsmans-, rote- och rusthållshemman. Den övervakades av landskontoren och kronofogden ansvarade för uppbörden. Avgiften avskaffades 1885.
År 1686 stadgad inbesparing av statsmedel genom innehållna lönemedel. Vissa tjänster hölls systematiskt obesatta i fyra månader efter en tjänstemans död, avsked eller befordran. De innehållna lönerna återgick då till statskassan.
Skatt som skulle erläggas vid Valborg. Under medeltiden skulle vanligen skatter som hade med ledungen att göra betalas på våren. Enligt Erik av Pommerns skattebok 1413 skulle smör och fläsk av skeppsvisten betalas vid Valborgsmässan.
Betalningsmedel för ett eller flera länder, som kan användas som bytesmedel för varor eller tjänster. Fram till 1840 användes svenska riksdaler och ryska rubel jämsides som valuta i Finland. Den finska marken togs i bruk som valuta i Finland 1860.
Värdering eller omräkning av en myntsort till en annan. Inflationen i Norden var i praktiken nästan konstant under medeltiden och det innebar talrika valvationer.
Fastställt värde på ett i landet gångbart utländskt eller inhemskt mynt, vars värde har förändrats i förhållande till nyutgivet.
Organisation skapad omkring 1540 för förvaltningen av naturaskatterna och handeln med skattepersedlar. Fogdarna levererade till varuhusen de persedlar som kunde exporteras. Det största varuhuset låg i Stockholm, men också i Åbo fanns ett varuhus.
Den första reglerade spelformen. Tillstånd för ordnande av varulotterier infördes 1889. År 1917 bestämdes att senaten skulle bevilja eventuella tillstånd. Om lotternas sammanlagda försäljningsvärde underskreds 5 000 mark kunde länets guvernör bevilja tillstånd. Tillstånd beviljades endast för allmännyttiga ändamål eller välgörenhet. År 1920 bestämdes att landshövdingen kunde bevilja tillstånd om försäljningen endast skedde inom länet och försäljningsvärdet underskred 100 000 mark. I annat fall skulle tillstånd beviljas av Inrikesministeriet. Tillståndet gällde i högst två år. Från och med 1944 krävdes också ett utlåtande av Lotterikommissionen.
Skeppsutgift för in- och utförsel av vissa varor som var underkastade särskild avgift, tull eller tolag. Till dessa hörde exempelvis beck och tjära som pålades en akademifondsavgift.
I en fullmakt till tullnären Wolmar Wichman från 1577 konstaterades att varuväxel skulle erläggas av de tullfria köpmännen, de utländska med 4 ungerska gyllen per 100 dalers värde, de inhemska med hälften därav, i båda fallen mot betalning i varor.
I viss mån sedan medeltiden konungens och kronans, på offentligrättslig grund vilande, ägande- och förfoganderätt över vattnet i samtliga inom riket befintliga hav, sjöar eller floder. Vattenregale uppdelades i strömfallsregal (formellt infört 1649, i praktiken aldrig systematiskt genomfört) och fiskregal (omnämnt första gången 1454), som ytterligare indelades i kronans regalrätt till fisket i saltsjön och till sötvattensfisket. Regalrätten till havsfiske upphävdes med allmänna fiskeristadgan 1766.
De tolv dagsverken som erlades i Savolax på 1500-talet som en del av gengärden.
Intyg som bekräftar att någon gjort sig känd för redbarhet och förmåga att uppfylla ekonomiska förpliktelser.
Term som innebar att kronan hade gjort förlust vid byte av frälse- och kronohemman med åtföljande räntor. I ett sådant fall hade kronan rätt till en kronofordran hos den enskilde. Dylika byten av hemman hörde till frälsets privilegier och bekräftades 1723.
De evangelisk-lutherska församlingarnas gemensamma fond grundad 1886 för att täcka prästlönerna i fattiga församlingar. Fonden fick sina inkomster från de statliga lönetillskotten till prästerskapet i form av jord eller penningar, från kronotionden och andra särskilda anslag vilka efter lönereformerna 1886 och 1922 skulle tillfalla fonden från varje församling, ifall inkomsterna inte behövdes för avlöningen av prästerskapet. Därutöver betalade varje församling efter 1922 en viss procent av det årliga överskottet i församlingskassan till fonden. Vederlagsfonden ombildades 1941 till Kyrkans centralfond.
Den mängd spannmål som prästerna efter 1541 erhöll av kronans tiondespannmål. Vederlagsspannmålet var en ersättning för att prästerskapets löneinkomster minskade på grund av indragningen av kyrkans egendom efter reformationen och som ersättning för att prästerna härbärgerade resande. När gästgiverierna inrättades indrogs den sistnämnda delen av vederlaget eller så blev den omvandlad till förläningsspannmål. Den andel som utbetalades som ersättning för indragna kyrkogods och inkomster kvartstod. I Savolax utgick vederlag oindelt, i övriga delar av landet var vissa hemmanstionden indelta till prästerskapets vederlag. Vederlaget avskaffades 1886.
Ursprungligen medeltida skatt som bestod av vedleveranser till gränshus, fästningar och slott. Den erlades på 1500-talet ofta i penningar och omvandlades så småningom till en kontant avgift.
(Av myndighet bestyrkt) kvitto som bevis på en betald räkning; verifikat.
I den svenska finansförvaltningen från och med 1630-talet benämning på inbunden bok med verifikationerna till respektive års landsbok. Även jordeböckerna och mantalslängderna hörde till länsverifikationerna. I Gamla Finland sammanfördes verifikationerna provinsvis till inbundna volymer.
Myndighet som skötte finansförvaltningen i Viborgska guvernementet.
Den lantmäteriinstruktion för skattläggning av hemman som efter 1828 tillämpades i Viborgs län och från 1848 också i stora delar av det övriga Finland. Skattläggningen skulle föregås av storskifte. Därefter beräknades hemmanets skatt enligt den verkliga avkastningen och hemmanets andel i byalagets totala skattebörda.
I de baltiska guvernementen och Viborgs guvernement från och med 1783 av allmogen bland dess gelikar vald skatteuppbördsman för insamlande av poduschnieavgiften.
Tjänsteman som biträdde landskamreraren på landskontoret.
I vissa landskapslagar benämning på skinn, som i skatt erlades av alla vapenföra män.
Avgift åt församlingens ordinarie prästerskap för en vigsel. Vigningspenningarna var en del av det ordinarie prästerskapets lön. De uppbars inte av fattiga.
Den obligatoriska avgiften för en vigsel, som måste erläggas till prästerna i en församling. Avgiften avskaffades 1886.
Fastslagna mått för vägning av varor. Den äldsta vikten var Åbo besman och fastslog att ett lispund därpå utgjorde på vågen 24 marker. År 1638 fastslog riksdagen gemensamma vikter för hela riket (Örebro vigt) med särskilda (tyngre) uppstads- och bergsvikter för bergslagen. År 1739 fastslogs viktualievikt som huvudvikt för hela riket. År 1774 fastslogs att alla vikter bör tecknas med både svenska och romerska siffror, besmanen förbjöds vid öppet köp och saluförsäljning. Beslutet gällde tills viktmåtten kilo, gram m.m. infördes i slutet av 1800-talet.
Statligt anställd person som justerade måttkärl och vikter. Tidigare kallades han inspektor över mått, mål och vikt.
Ingick i 1665 års system för vägning av livsmedel. Viktualievikt blev huvudvikt i det svenska riket 1739. Den gällde för vägning av alla varor förutom de metaller som i städernas våghus skulle ut- och invägas på annat sätt.
Det arbete som utfördes av sådana arbetskarlar som utsänts till Åbo slott och slottsladugård av avlägsna socknar enligt Karl Knutssons stadga 1450. Skyldigheten var beräknad så att var 40:de rök skulle hålla en arbetare året om.
Den tillfälliga kollekt som fick insamlas i kyrkorna för allmänna eller välgörande ändamål, med regentens tillstånd i varje enskilt fall. Medlen gick vanligen till understöd för uppförande eller reparation av kyrkor, skolhus och andra offentliga byggnader, till brandskadade städer m.m. Benämningen förekom särskilt i den specificerade förteckning över kollektmedel som kyrkoherdarna sedan 1741 årligen skulle göra upp.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av vin ägde rum. Gästande köpmän måste enligt Magnus Erikssons stadslag transportera sitt vin dit för försäljning. Köpmännen måste betala en avgift för förvaringen av vinet, och enligt stadslagen skulle inkomsterna delas mellan staden och kungen.
Den som vunnit ett civilt mål i rätten. Termen hade statsfinansiell betydelse under autonoma tiden bl.a. därför att avgiften för att lösa ut rättegångshandlingarna för den vinnande partens del gick till fattig- och arbetshusinrättningarna, medan den för den tappande partens del gick till kronan.
Spannmålsavgift som skulle användas till underhåll av kyrkobyggnaderna och inköp av nattvardsvin. Andelen hörde till den del av tiondet som inte indrogs till kronan under 1500-talet. År 1664 fastslogs att avgiften skulle uppbäras av kronofogdarna. Efter 1768 var det varje församlings interna angelägenhet att uppbära de behövliga medlen av församlingsmedlemmarna. Redovisningen sköttes då av kyrkovärdarna.
Den del av kyrkotiondet som var avsedd för inköp av nattvardsvin. Vinsäden hörde tillsammans med byggningssäden till den del av tiondena som Gustav Vasa inte indrog till kronan. Avgiften uppbars av kyrkovärdarna. Senare omtalas avgifterna tillsammans som vin- och byggningssäd.
Kassa som varje kyrka skulle inrätta efter 1664 för inköp av nattvardsvin. Vinsädskassan bestod av de penningar man hade fått av försäljningen av vinsäden, eventuellt också av insamlade vinören 1668–1809. Kassan förvaltades av kyrkvärdarna och redovisades på ett särskilt formulär, infört 1807 som ”räkning över vinmedel”.
Ursprungligen medeltida skatt som härrörde sig från allmogens skyldighet att bygga och underhålla kronans borgar och kungsgårdar. Den erlades i en mängd olika persedlar, huvudsakligen byggnadsmaterial och ved. Avgiftens storlek varierade i olika trakter. År 1622 nedsattes avgiften med hälften. År 1652 blev den en ständig ränta. Benämningen på vinterkörseln varierade i olika delar. Motsvarande benämningar i andra delar av landet var byggningshjälpen, slottshjälpen, slottsfamnen, rustkammarhjälpen, vind och vask, byggningsveden, tegelveden, ekekörseln och körseln.
Den del av huvudskatten som skulle levereras vid kyndelsmässan den 2 februari. Uppdelningen i sommar- och vinterskatt torde ha blivit allmän under senmedeltiden.
Årlig personell avgift för nattvardsvinet som betalades av adel, borgare, bönder, soldater, tjänstefolk och inhysingar. Vinöret utgick på kyrkostämmans och kyrkoherdens beslut, under förutsättning att den åt församlingen förlänade vinsäden inte räckte till för inköp av kyrkvin. Avgiften uppbars av alla som gick till nattvarden i församlingen, ursprungligen i samband med att prästen (efter ett förhör) admitterade en person till nattvarden, efter 1805 vid de årliga läsförhören. Vinöre förekom inte under autonomin.
Allmän benämning på tulltjänsteman som granskade varor vid stora sjötullen.
Skatt som uttryckligen en gång för alla var bestämd att utgå, i motsats till bevillningar. Uttrycket användes särskilt om de olika skatterna i den totala kronoskatten (ordinarie räntan), där jordeboksräntan räknades som ”viss” och hemman- och mantalsräntan ursprungligen som ”oviss”.
Sedan autonoma tiden om tvångsmedel varmed en domstol eller en förvaltningsmyndighet ålägger någon att, vid hot om betalningsskyldighet, göra eller låta bli att göra någonting. Vite ska inte förväxlas med böter som är en straffpåföljd. Om vite stadgades i 1734 års lag och 1889 års strafflag. Det tillfaller statsverket sedan autonoma tiden 1889 och under svenska tiden 1779–1809. Vitet tillföll ursprungligen och under förra delen av autonoma tiden den vitesutfärdande domaren eller tjänstemannen, i vissa fall en allmännyttig institution. Vite användes ursprungligen vid civila försummelser (till exempel frånvaro vid mantalsskrivning) och överträdelser av regler och förbud. Det gick till kronan efter 1779. Efter 1785 tillföll hälften vissa tjänstemän (exempelvis fiskaler och kronoåklagare) och ämbetsverk (till exempel Generallantmäterikontoret) för specifika ändamål eller som avlöning. Försummelsens (eller överträdelsens) art avgjorde mottagaren enligt lag eller stadga. Mottagarna utökades så småningom. År 1800 tillföll till exempel försummelse att lagfara köpt fastighet församlingarnas fattiga och år 1802 försummelse att underhålla stängsel.
Rättsarvode som sedan autonoma tiden utbetalas till vittne, på särskild anhållan hos domstolen, för de omkostnader som närvaron vid rättegången inneburit, till exempel resekostnader och inkomstbortfall. Sedan senare delen av autonoma tiden används termen vittnesarvode.
Skattedistrikt i Ladogakarelen. Benämningen är sällsynt, vanligen används pogost som indelades i perevarer.
Till stadens kassa utgående skatt eller arrendeavgift för nyttjande av stadens fundationsjord. Vretskatten kallades på vissa håll också täppepenningar.
En av tolagsavgifterna i Viborg och Fredrikshamn. I Viborg betalades för varje tunna tjära 2 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver. I Fredrikshamn betalades för varje tunna tjära 1 2/3 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver.
Böter som erlades för kroppsskador eller dråp som inte skett med vilja. Termen förekom redan under medeltiden och ingår också i 1734 års lag.
Det fiske som kronans fiskare på 1500-talet bedrev i Norra Ishavet.
Anställd vid stadens våg, som vägde in- och utgående varor för beräkningen av tullaccisen. Varan transporterades till vågen av vågdragare och vägdes av vågbetjänten för att sjötullens storlek skulle kunna beräknas. Tullbetjänten skulle vara närvarande vid vägningen. Vågbetjänten skulle efter vägningen skriva en vågsedel med resultatet. Vågbetjänten var underställd stadsvågens uppsyningsman.
Handling i stadens våghus, i vilken vägda varor skulle införas.
Stadsbetjänt som transporterade tullpliktigt gods till stadsvågen för vägning. Vågdragaren hade också till uppgift att packa upp införda varor för vägning och kontroll. Han packade också in varor för vidare transport.
Byggnad i vilken man vägde alla de varor som enligt stadslagen måste vägas offentligt före försäljning. Enligt Magnus Erikssons stadslag hörde rätten att hålla våg till stadens privilegium. Vägningstvånget innebar att en köpman fick officiellt intyg på att den vägda kvantiteten innehöll stadgad vikt. Varorna skulle vägas på den ort varifrån de skulle utföras. En köpman från en uppstad som på sin egen köl förde sina varor till Stockholm för export utan omlastning eller försäljning behövde inte på nytt väga sina varor i Stockholm, utan det räckte med hemstadens vågcertifikat. Våghuset förestods av en vågmästare.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre avgift än inhemska köpmän.
Intyg över vägda varor för beräkning av sjötullen. Vågsedeln utgavs av stadens vågbetjänt. Dem skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Vägningen skulle ske i tullbetjäntens närvaro. Först när detta var gjort fick ilastningen börja.
Ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman vid våg i stad eller vid bergsbruk. Vågskrivaren var underställd vågmästaren i stad, våginspektorn vid bergsbruk.
Övervakare av stadsvåg och person som utfärdade officiella skeppsdokument, som generalattest, över vägda varor för skeppare på väg till en utländsk hamn.
Benämning på fattigvård efter ändringarna i fattigvårdslagen 1936. ”Vårdunderstöd” blev en officiell term först genom vårdunderstödslagen 1956.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Benämning på skriftligt dokument som uppvisade en kronotjänstemans (till exempel kunglig kurir, kungligt postbud eller annans) rätt till fri skjuts, kost och härbärge hos präster, borgare och bönder. Vägbrev ersattes 1556–1577 med postbössa, 1577–1580 med postvapen, och efter 1584 hade endast kungliga brevbärare rätt till fri skjuts och gästning mot uppvisat vägbrev. Efter 1595 användes postvapen och postpass parallellt med vägbrev som legitimation, allt för att få ordning på vem som reste i rätt ärende och vem som åkte snålskjuts på kronans bekostnad.
I 1700-talets tingsprotokoll förekommande predikat för kronofogden.
Offentligrättslig vängåva förekom mellan skilda folkstammar eller mellan kungen och folket under medeltiden. Ett exempel var den årliga skinnskatt som fjordfinnarna erlade till Sverige. Den ansågs ha sitt ursprung i en skänk som givits för att njuta fred. En liknande skinnskatt erlades från vissa delar av Kemi lappmark för gränsfred.
Benämning på den skriftliga handling (ett protokoll, bevis) som en värderingsman upptecknade efter lagenligt förrättad värdering av något, särskilt en egendom.
Person med uppdraget att värdera fast egendom för ett visst ändamål, särskilt om chefen för en av Finlands hypoteksförenings länskommittéer. Under svenska tiden kallades värderingsmannen också taxator.
Den grupp världsliga jordägare som var befriade från skatter och utskylder. Det världsliga frälset framträdde i Alsnöstadgan 1279–81 där kungen fritog från gästningsbesvär alla gårdar som tillhörde riddare och svenner till vapen, samt beslutade att alla hans, hans bror Bengts samt ärkebiskopens och biskoparnas svenner och deras brytar skulle vara fria från alla pålagor. Motprestationen utgjordes av tjänst, främst rusttjänst. Under 1200- och 1300-talen erlade frälset extra pålagor. Mot slutet av medeltiden blev frälsets sätesgårdar befriade och deras landbönder betalade hälften i jämförelse med skattebönder. Frälset befriades också från tull.
Benämning på en skriftlig anvisning av en person (trassenten) åt en annan (acceptanten, trassaten) om att denna ovillkorligen ska betala ut ett visst belopp åt en tredje person (remittenten).
Avdelning vid Riksens ständers bank som ansvarade för transaktionerna och växlar, under ledning av bankkommissarier.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Kassa bestående av de medel som utländska medborgare betalade till kronan för Statskontorets disposition.
Central myndighet för penningväsendet, grundad 1811 i Åbo för att ge ut vissa ryska mynt. Kontoret flyttade 1819 till Helsingfors och ombildades i samband med myntrealisationen 1840 till Finlands Bank. Under svenska tiden var utvecklingen av penningväsendet identiskt med utvecklingen i Sverige och någon särskild myntning ägde inte rum i Finland. I samband med riksdelningen antogs, på Borgå lantdag 1809, den ryska rubeln som mynt för Finland. Växel-, låne- och depositionskontoret fick från 1811 ge ut mynt på 20, 50 och 75 kopek samt 1, 2 och 4 rubel i bankassignationer av ryska sedelmynt i alla dess värdeväxlingar.
Rättegångsmål angående en gäldsförbindelse som grundade sig på växel. Växelmålen stadgades under svenska tiden från början av 1600-talet, under autonoma tiden efter 1858 och skulle upptas till behandling på initiativ av notarius publicus.
Av växelmäklare förmedlad och bevittnad affär.
Regler för hur växlar ska tecknas, inlösas och överföras m.m. Den första gavs under autonoma tiden den 29 mars 1858. Den ersattes med nya regler den 1 november 1932 och den 28 juni 1960.
Y
Grad av skattefrihet på frälsejord. Den omfattade säteri med tillhörande ladugård samt rå- och rörshemman och innebar befrielse från mantalsränta, jordeboksränta, kronotionden och rotering. Den medförde också befrielse från rusttjänst, senare från rusttjänstbevillning samt från en mängd andra pålagor. Friheten var dock inte lika fullständig för rå- och rörshemmanen som för säterier och ladugårdar.
Grad av skattefrihet på frälsejord. Yppersta frälse var sådant ypperligt frälse som vid sidan om andra förmåner också var befriade från allmän rotering, vilket innebar befrielse från skyldighet att under krig delta i roteringen.
Fastigheter och kapital. I mars 1800 bestämdes att invånare i Finland inte behövde erlägga skatt på kapital.
I Viborgs län på 1500-talet stubbebönder som inte hade fullsäteshemman med åker, äng och utmark till skillnad från andra skattebönder. Yxjalka omnämndes 1555 i samband med Saviniemi gård. Gården förvaltades då av kungens landbofogde. Under gården låg det året 70 ½ fullskattar (140 rökar), som kallades yxjalka.
Benämning i Savolax på en utarmad bonde som inte förmådde betala full skatt. Den äldsta förklaringen ingick i prästskattelängden från Savolax 1555–1556. Benämningen berodde på att dessa bönder fick sin huvudsakliga näring av svedjebruk och att deras viktigaste arbetsredskap var yxan. I Kexholm var motsvarande benämning ”bobul”.
Enhet som låg till grund för prästräntorna i Savolax på 1500-talet.
Liten skatt i anslutning till prästskatten som uppbars på 1500-talet i Savolax av fattiga yxmän som inte kunde erlägga några andra avgifter.
Å
Arrendator av kronans, frälsets, en allmän inrättnings, ett bruks eller kyrkans hemman, huvudsakligen med ärftlig besittningsrätt. Samma benämning användes också om den åbo som satt kvar på gamla arrendevillkor efter att jordegendomen genom köp hade övergått till en annan. Kronans hemman kunde efter 1808 fritt skatteköpas av åbon.
Vikten av den motvikt på den hävstångsvåg som användes i Åbo. År 1602 betraktades åbobesmanet som det äldsta. År 1638 ersattes åbobesmanet av Örebro vikt och 1739 infördes viktualievikt som huvudvikt i hela riket.
Diskonteringsbolag bildat i Åbo 1805. Bolaget hade betydande kreditiv på Riksens ständers bank (Riksbanken) och skulle överlämna en del av vinsten till den.
Rätten att bebo, bruka och besitta ett krono-, donations-, frälse- eller kyrkohemman, till och med 1789 i princip också på ett skattehemman som kronan, i egenskap av ägare till all jord, också ansågs äga och som under ärftlig nyttjanderätt innehades av en skattebonde, så länge han betalade sina skatter till kronan. Rätten innebar skyldigheter beroende på hemmanets natur.
Skatt som erlades av vissa städer till kronan som en ersättning för skatten från de hemman som lagts under ifrågavarande stad. Andra städer erlade för donerad jord i stället kronotionde. Avgiften avskaffades under 1700-talet. I vissa fall kunde skatten vara betydande och exempelvis Björneborg erlade 1744 en åkerskatt på 60 tunnor, av vilka 30 tillföll kronan och 30 användes till avlöning av magistraten.
Ämbetsman med uppgift att uppbära stadgeskatten för ålfiskerierna under slottet samt att leda det fiske som slottsfolket själv bedrev. En ålfogde är belagd i Tavastehus 1542.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i persedlar som våta varor. Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra måttenheter.
Ämbetsman i staden som mätte och krönte målkärl, åmar, fat m.m. med sitt märke. Under medeltiden var en av de viktigaste uppgifterna märkning av åm för sältran. Åmaren tjänstgjorde ofta också som stadens vägare.
Urgammal skatteenhet i Finland som betecknade ett plöjningsredskap, en plog, och avsåg full skatt motsvarande det som kunde tas ut från ett normalhemman, kallat ett helkrokshemman. Under Gustav Vasas tid (1623–1560) var enheten i bruk endast i Övre Satakunta och i Tavastland. Den har i forskningen fått namnet krok efter den i urkunderna använda svenska benämningen.
Den årliga skatten av skatte- och kronojorden som utgjorde statshushållningens grundpelare under svenska tiden
Samlande benämning på de ekonomiska förpliktelser (skatt, avgift, annat utlägg) som allmogen årligen skulle betala till den svenska kronan sedan Magnus Erikssons landslag cirka 1350–1809. ”Utskyld” fortsatte dock att beteckna skatt eller avgift till kronan också under autonoma tiden.
Till jordeboksräntan hörande skatt som erlades i ett visst antal dagsarbeten på kronans (eller indelningshavarens) jordegendom. Den beräknades vanligen till hälften i öke- eller andra drängdagsverken. Årligt dagsverke reglerades 1652 för hela landet, då dagsverket skulle uppgå till sex körslor och tolv dagsarbeten per mantal och år. Det kunde ersättas med en avgift som utmättes enligt markegången.
Under 1600-talet benämning på resekostnadsersättning för en tjänsteman. Öppet kungligt brev om fri skjuts, logi och traktering. Årspass beviljades särskilt tjänstemän som i ämbetsärenden vidtog inspektioner i länen, till exempel postinspektören.
Den granskning av en myndighets räkenskaper som gjordes en gång per år. Till årsredovisningen bifogades verifikationer för att bevisa riktigheten.
Den slutliga redovisningen av uppbörd, utgift och förvaltning av kronans medel för ett år.
Den åtgärd vid domstol varmed en växelinnehavare fick rätt att kräva växelgivaren eller växelöverföraren på garantier om att växeln skulle bli inlöst inom utsatt tid eller på en betalning som motsvarade växelsumman om så inte sker.
Kameral redovisningsterm för alla publika verk och inrättningar för allmänhetens gagn som inte ingick i statskassan. Till dem hörde till exempel Fattig- och arbetshusfondens inkomster, inkomster som var anslagna för läroverk, lasarett, hospital och spinnhus, lantmäterirevisionsprocenterna, änke- och pupillkassornas inkomster samt städernas enskilda inkomster.
Åttondedelen av ett hundare. Åttingarna levde kvar som skattedistrikt för ledungsskatterna ännu under 1500-talet. Åttingarna sammanföll i stort sett med den uppländska sockenindelningen vid bygdens kristnande.
En av de ledungspliktiga bönderna i en åtting. Åttingsmannens uppgift var att, de år då flottan inte löpte ut, vara närvarande vid uppbörden av skeppsvisten vid visthusen i husabyn.
Ä
Oinskränkt rätt till sak eller jord, innefattar rätten att låta den gå i arv, säljas eller överlåtas åt annan. Förekom särskilt om kronans grundregal och bondes odaljord.
Märke som angav ägaren av boskap, får, getter, svin, gäss och eventuellt höns. Institutioner som kungamakten, kyrkor och biskopsstolen hade egna ägomärken. I Sverige användes benämningen bolsmärke.
De summor som Sverige enligt fredsfördragen i Stettin (december 1570) och Knäred (januari 1613) erlade till Danmark för att återfå fästningen Älfsborg.
Förmögenhetsskatt som beviljades på herredagen i Stockholm 1571. Målet var att Sverige skulle kunna återlösa Älvsborgs fästning från Danmark efter det nordiska sjuårskriget. Skatten skulle utgöra 10 procent av undersåtarnas uppskattade lösöre i metaller och boskap.
Extra skatt som 1613 beviljades av ett utskottsmöte i Stockholm för fyra år. Den förlängdes med ett år 1613. Målet var att samla in medel för återlösningen av Älvsborgs fästning efter Kalmarkriget. Skatten utgick efter en varierad taxa i sex terminer åren 1614–1619. Skatten uppbars av särskilda kommissarier som lämnade in redovisning till kammaren i Stockholm. Fyra medlemmar av Kammarrådet utgjorde en centralmyndighet för uppbörden.
Jord vars avkastning tillföll vissa tjänstemän inom kyrka och stat.
Specialjärnverk där järnet inte smids till stångjärn, utan till järnsorter avsedda för särskilt järnsmide eller för manufakturer.
Typ av lantbruksskatt som borgarna erlade till staden för sitt lantbruk. Förekom i Helsingfors under senare delen av 1600-talet.
Det årliga understöd som prästänka (åtminstone i vissa trakter) brukade uppbära av makens efterträdare i ämbetet. Detta var en gammal praxis som var bruklig särskilt i södra Sverige.
Från 1708 av domkapitel administrerat behovsprövat understöd från kyrkohärbärget till fattiga änkor och barn efter ordinarie, extraordinarie och tillfälligt förordnade präster i stiftet. Änkehjälpen blev 1837 ett ekonomiskt understöd som utgick också till fattiga gymnasie- och skollärarsterbhus. Den administrerades från 1859 av Ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Medlen insamlades från de i tjänst varande prästerna, vilkas plikt det sedan 1664 varit att understöda fattiga prästänkor i stiftet. Från 1859 insamlades medlen från lakansbesparingar och diverse fonder: Ärkebiskopsfonden (från 1833), Gavelinska testamentsfonden (från 1750), Haartmanska testamentfonden (från 1808), Rautalinska testamentsfonden (från 1841) och änkehjälpsavgiften från lediga gymnasie- och skollärartjänster (från 1851). Under åren 1837–1859 utbetalades också ett statsanslag.
Förfarande som innebar tryggandet av en änkas utkomst. Användes främst inom prästerskapet genom att en präst vid sin installation i kyrkoherdeämbetet förband sig att ingå äktenskap med sin avlidne företrädares änka eller dotter. Änkekonservering var ett sätt för kyrkan att trygga försörjningen av ecklesiastiska sterbhus.
Den halvannan tunna råg som en fattig prästänka beviljades i årlig änkehjälp ur kyrkohärbärget 1708–1837. Beloppet ökades med 33 1/3 procent för änkans alla minderåriga barn eller sjukliga barn över 14 år, särskilt döttrar.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick i olika varuslag (persedlar). Måttet fastslogs formellt 1739 och särskilt då i relation till andra måttenheter. Äss var en av de minsta måttenheterna inom viktualievikten. Ett skålpund motsvarade 8 848 äss.
Ö
Vanligen om hemman som inte kunde betala skatt. Under medeltiden kan termen öde också indikera en icke tidigare uppodlad agrar enhet. Under medeltiden var öde främst en följd av en demografisk ödeläggelse. Benämningen öde uppträder i större omfattning mot slutet av 1300-talet. Under 1500-talet förekommer ”öde” i jordeböckerna som ett kameralt begrepp som anger skatteoförmåga, men endast i liten utsträckning om demografiskt öde.
Hemman som inte kunde betala sin skatt. Motsatt: behållet hemman. Hemman som lämnade bara viss skatt obetald ansågs ”öde till gärdet”, ”öde till mantalet” eller ”öde till skatt”.
Eftergift på kronoskatten för ett hemman som övergivits av åbon eller ägaren och lämnats oskött. Ödehemmansavkortningen var en av de ordinarie avkortningarna 1688–1809.
Kronans konfiskering av ett hemman som inte har kunnat betala skatt och andra utskylder. Ödeläggning hörde till en av de kronans rättigheter som inskränkte skatteböndernas äganderätt och kronoböndernas dispositionsrätt.
Obebodd vildmark. Benämningen användes om sådan mark där man fick anlägga nybyggen.
Utbysskatt eller (avgärda) by som blivit öde men som vid tegskiftet lämnades utanför samfälligheterna och bibehölls som skatteobjekt.
Benämning på vissa ödesbyar i Egentliga Finland under 1300–1600-talen. Det var uppenbarligen fråga om byar som uppstått under kolonisationen på 1300-talet och där den fåtaliga befolkningen hade dött ut, men som bibehölls som skatteobjekt.
Lägenhet som inte klarade av att betala sina skatter.
Förteckning över ödehemman i en socken, ursprungligen över de hemman som inte hade råd att betala skatt. Längdens riktighet bekräftades av kyrkoherdarna med deras sigill.
Tillståndet att ett hemman inte kunde betala sina skatter. Ödesmål uppstod antingen då en åbo övergav hemmanet eller råkade i obestånd. Om hemmanet var ett skattehemman konfiskerades det av kronan och gjordes till ett kronohemman, som skulle brukas av en åbo. Om ett kronohemman blev öde skulle hemmanet utbjudas till en ny åbo, mot att denne åtog sig att fullgöra de resterande avgifterna. Om detta inte var möjligt, skulle det rannsakas. Om det visade sig att ödesmålet berodde på att skatterna var oskäliga, skulle skattläggningen jämkas och eventuella frihetsår erbjudas åt åbon.
Avgift som varje rote årligen skulle betala till kronan. Avgiften ersatte kronans utgifter för besiktningskosten för en soldat i de fall när en hel rote hade blivit öde. Ödesroteavgiften blev en ständig avgift 1697.
Den obligatoriska avgift som årligen skulle erläggas av varje rote vid Åbo, Björneborgs, Tavastehus och Nylands infanteriregementen för att fylla den brist som ödes- och frihetshemman förorsakade i knektarnas besiktnings- och möteskost. Avgiften infördes 1696 och 1697. Den uppbars också efter 1810.
Den avgift som en utomstående hemmansinnehavare skulle erlägga om han ville bruka ägor som tillhörde ett ödehemman.
Ursprungligen allmogen ålagt mantalsdagsverke (vid sidan av drängdagsverke) på kungsgårdar, kungsladugårdar och kungsdjurgårdar samt för skattebönder på frälsets donationer. Efter 1650 enligt ett av landshövdingen fastslaget antal i varje län, vilket även fick erläggas i penningar. Infördes i jordeboken som en del av jordeboks- eller hemmansräntan.
Medeltida jordvärderingsenhet. Från 1635 utgjorde ett geometriskt öresland = 3 tunnland = cirka 12–15 000 m². Öreslandet beräknades efter en tunnas utsäde. Det mättes med en nio alnar lång stång till 18 stängers längd och 9 stängers bredd.
Den vanligaste enheten vid praktisk taxering av jordegendom under medeltiden. Öreslandet var i vissa landsdelar 3 örtugsland. Under 1500-talet infördes ”nya öresland”.
Ett (av flera varierande) skattetal för hemmanens jordeboksränta i ett län, infört 1587.
En av de vanligaste praktiska enheterna för taxering av jordegendomar under medeltiden. I de gamla åkerbruksbygderna baserades taxeringen i princip på åkerarealen. Örtugtalen förutsatte därför ett mått av åkerns areal. I många byar var örtugland ett högmedeltida tunnland om 36 snesland. Sneslandets storlek kunde variera. Det åländska markskattesystemet med mark och örtug innehöll värderingar av markagods och skatter uppburna enligt markskatter. Markskatternas relation i areal till svenska örtugland är inte utredd.
Den lantmäteriinstruktion som tillämpades vid rev- och skattläggning av hemman 1749–1848 i Uleåborgs län, med undantag av Kajana härad och delar av Kemi härad. Metoden tillämpades också i delar av Vasa län. Skattläggningen baserades på jordmån och överskottet av avkastningen. Åkrarna delades in i sju kategorier, utgående från överskottet per areal, varefter mantalet beräknades.
Överskott av byggnader på ett boställe som innehavaren frivilligt uppfört utöver dem som ingick i besittningskontraktet.
Chefen för Småtullskontoret i Stockholm, som med biträde av en kamrerare förvaltade småtullarna och accisen de inbringade under den tiden som tullverksamheten var utarrenderad till Generaltullarrendesocieteten.
Chefen för Stora sjötullskontoret i Stockholm, som med biträde av en kamrerare, en sekreterare och några kammarskrivare förvaltade sjötullen och småtullarna samt accisen i riket, under den tid som tullverksamheten var utarrenderad till Generaltullarrendesocieteten.
I länets årsredovisning de rubriker över inkomster och utgifter som förekom i de särskilda uppbördsmännens räkningar. De skulle summeras till en huvudsumma, som sedan skulle upptas i kapitalräkningen som ett särskilt konto.
Sedan svenska tiden överinstans och besvärsinstans för utsökning och utmätning. På landsbygden ansvarade först landshövdingen (guvernören) för utsökning, senare länsstyrelsen. I städerna ansvarade borgmästare och rådmän för utsökning, senare magistraten i så kallade gamla städer. I lagspråk under självständighetstiden används beteckningen också för varje avdelning vid länsstyrelsen då den verkställer exekutiva beslut (till exempel omhändertagande av barn).
Förbud mot onödig lyx. Förbud mot överflöd vid bröllop och gästabud infördes i Sverige genom Tälje stadga 1345. Också Magnus Erikssons stadslag innehåller vissa överflödsförbud vid gästabud.
Gods som insatts i packhus eller i andra allmänna förvaringsrum och övergivits av ägaren. Efter 14 dagar öppnades och besiktades godset i stadsfiskalens eller en av magistratens representanters närvaro. Gods som inte inom två månader efter öppnandet överlämnats till ägaren avyttrades för att bestrida kostnaderna för tullavgifter, andra omkostnader och rättigheter. Ifall ägaren infann sig inom ett år från öppnandet och kunde uppvisa laga förfall, överlämnades de resterande medlen till denne. Saknades laga förfall, ålåg det ägaren att erlägga hälften högre tullavgift än vanligt. Gods som saknade ägare ett år efter öppnandet tillföll kronan. Samma gällde då ägaren inte ville erlägga tullavgift för sitt införda gods utan hellre övergav det.
Tjänsteman vid huvudkontoret vid Finlands Bank.
Från och med självständigheten tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsförande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns till exempel från och med 1927 vid Post- och telegrafverket.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.
Moment i årsräkenskapen. I allmänhet bestod överleverering av sådana medel som uppbördsmannen själv skjutit till för att täcka en brist i uppbörden.
Jord som vid storskiftet tillföll kronan. Från 1817 tillföll dock I Viborgs län överloppsjord innehavaren av donationsgods. Överloppsjord bestod av områden utanför byalagen och inom byalagen av avrösad skogsmark och holmar, som gränsade till kronoallmänningar. Praxisen blev att fördela överloppsjorden så att varje hemman fick en nödvändig andel av skog, vatten och ängar. Resten tillföll kronan.
I karelska skattelängder en fullskatt som inte går jämnt ut i räkningen. Den medeltida skatteindelningen av de karelska socknarna bibehölls av Gustav Vasas administration. Tio fullskatter utgjorde ett nötslag, men det teoretiska systemet gick inte jämnt ut. Som parallellbenämning för överloppsskatt användes i Säkkijärvi år 1543 begreppet ”Nÿe skatthar”.
Avrads- och tiondespannmål som översköt det som gick till att bekosta fastställda stater och anordningar. Överloppsspannmålen förvarades i kronobodar eller kronomagasin.
Ny utskyld som infördes på Åland efter skatteomläggningen 1540. Överloppsörtug omtalades i skatteundervisningen 1543 och krävdes efter jordtalet så att om en bonde hade mer än hundra mark värderad jord eller en rök, så skulle han betala åtta penningar (= 1 örtug) för varje överskjutande mark.
Överskott på mått, särskilt om torra skattepersedlar.
Det överskott av spannmål (innan skakning och för råge på), efter 1739 två (senare fyra) kappar som tillföll kronan av den del av kronotiondet som var avdelat för prästerskapets vederlag och den upplösta arméns avlöning. Innehölls genast och infördes i kronans räkenskaper. Måttkärlen för spannmål skulle vara fyrkantiga (förutom på fartyg) och måste enligt lag strykas och fick inte skakas. Förorsakade stor oreda, varför spannmålsmåltunnan blev fastställd för hela Finland år 1816.
Från och med 1880-talet tjänstebeteckning för chefen för ett ämbetsverks räkenskapsgranskande avdelning eller avdelningskontor. En dylik fanns bl.a. vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning och vid Post- och telestyrelsens räkenskapsbyrå, senare vid ett av Ekonomiavdelningens revisionskontor.
Beteckning för stångjärnsmide som överskred den för året fastställda kvoten för ett bruk. Översmide var belagt med böter och innebar att varan konfiskerades av kronan.
Ämbetstitel för den högsta tjänstemannen vid Räknekammaren, även kallad Kortare kammaren, med uppgift att förestå skatteuppbörden och rikets ekonomiförvaltning. Mellan 1602 och 1684 kallades han riksskattmästare, efter 1684 president (för Drätsel- och kammarkollegium).
Ämbetstitel för den högsta tjänstemannen vid Räknekammaren, även kallad Kortare kammaren, med uppgift att förestå skatteuppbörden och rikets ekonomiförvaltning. Mellan 1602 och 1684 kallades han riksskattmästare, efter 1684 president (för Drätsel- och kammarkollegiet).
Tjänsteman (stationerad i Stockholm) med uppdraget att övervaka tulluppbörden i hela riket. I januari 1577 förordnades Wolmar Wichman till tjänsten, som kan ses som ett embryo till en överstyrelse för tullväsendet. Befattningen upphörde genom kammarordningen den 29 juli 1594.
Tillfällig beteckning på generaltullförvaltaren, vilken infördes till följd av en rad schismer angående generaltullförvaltarens arbete och ansvarsområde. Titeln generaltullförvaltare infördes igen 1675.
Kameral benämning på en ålderdomssvag eller sjuklig person ur allmogen som var befriad från mantalspenningarna, under förutsättning att hemmanet överlåtits på barnen som även måste sörja för den ålderdomssvagas skötsel och uppehälle. Efter 1751 stadgades det att ålderdomssvaga eller bevisligen kroppssvaga (oavsett om de stod skrivna som hemmansbrukare) skulle vara befriade. Detta fastställdes på nytt 1817. Efter 1803 krävdes prästbevis för befrielse på grund av ålderdom och läkarbevis på grund av sjuklighet.
