Förvaltningshistorisk ordbok

Allmän inrikesförvaltning Allmänna förvaltningstermer Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad Finans Gamla Finland Handel och industri I och II världskriget Jord- och skogsbruk Justitieförvaltning och domstolsväsende Kyrklig förvaltning Medeltiden Militären och försvarsmakten/stridskrafter Regering och folkrepresentation Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland) Ryssland och Storfurstendömet Finland Social-, hälso- och arbetskraft Statsöverhuvud och hov Trafik- och kommunikation Undervisning och kultur, samt läroanstalter Utrikes Övrig förvaltning

Ord med temat Ryssland och Storfurstendömet Finland

1

Manifest som den ryske kejsaren utfärdade 1890 i Finland och som påbjöd att det finska postväsendet därefter sorterade under ryska post- och telegrafverket. Telegrafväsendet hade ända sedan 1855 då det inrättades i Finland lytt under ryska post- och telegrafverket.

A

Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Benämning till år 1905 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av ärenden rörande främst församlingens egendom och ekonomi men även bl.a. barnundervisning.
Tjänstebeteckning för referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.
Parallell benämning på andlig styrelse.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Lägre tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg 1809–1892 då benämningen ändrades till expeditionssekreterare. Han emottog och expediterade finska ärenden som föredrogs för kejsaren.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
I Gamla Finland och under autonoma tiden bonde som brukade hemman tillhörande apanagegodsen.
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras hemman brukades av apanagebönder. Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1808 regional myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
I Ryssland från 1809 benämning på militärt organiserade enheter under trafikdistrikten med uppgift att bygga, förnya och underhålla kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Även i Gamla Finland fanns en arbetsbrigad.
Tjänsteman vid Helsingfors stads byggnadskontor. År 1897 fanns inte arbetschefer i någon annan av de finländska städerna.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Tjänsteman vid statssekretariatets arkiv i S:t Petersburg med uppgift att bevara de handlingar som förvarades i statssekretariatet. Han föredrog arkivärendena direkt för ministerstatssekreteraren och var inte underställd expeditionschefen. Innehavarna hade huvudsakligen andra uppgifter än arkivariens. Tjänsten var obesatt 1882–1896 och 1908–1910, varefter arkivgöromålen blev innehavarens huvudsakliga uppgift. Tjänsten fick en egen instruktion 1911. Därefter förestod arkivarien också statssekretariatets bibliotek.
Till den svenska kungliga och ryska kejserliga titulaturen hörande värdighet, införd i Sverige för samtliga prinsar i Gustav Vasas successionsordning 1556. Titeln bars av hans söner. Den återinfördes vid Adolf Fredriks trontillträde 1751, förutom för kronprinsen. I Ryssland var arvfurste en titel för kronprinsen fram till 1918. Ryska arvfurstar var under autonoma tiden Nikolaj (1843–1865), Alexander (1865–1881), Nikolaj (1881–1894) och Aleksej (1904–1918).
”Självhövdad”, beteckning på självständig ortodox nationalkyrka, som inte står under en främmande patriark. Den ortodoxa kyrkan i Finland blev autokefal 1925, från att tidigare ha varit en autonom del av Moskvas och hela Rysslands patriarkat och underställd den ryske patriarken.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a. Generalguvernörskansliet och ministerierna.

B

Under perioden 1826–1918 statssekretariatets förteckning över av kejsaren oavgjorda eller särskilt förordnade ärenden, vilka skulle stadfästas vid följande regentföredragning.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan för innehavare av den högsta prästerliga graden som var den andliga och administrativa styresmannen i ett biskopsstift. Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland fick en egen biskop 1892 genom inrättandet av ett biskopsstift i storfurstendömet. Den ortodoxa biskopen i det finska biskopsstiftet hade ärkebiskops värdighet. Se biskopsvikarie.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Tjänstebeteckning för protokollsekreterare eller kanslist i Senatens justitiedepartement under autonoma tiden
Den enhet i en stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett brandverk endast i Helsingfors.
Den förvaltningsenhet i en stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.

C

Från 1829 samlande beteckning för Censuröverstyrelsen, dess ombudsmän och censurkommittén. Censurinrättningen ersattes 1865 av Överstyrelsen för pressärendena.
Kommitté tillsatt av senaten, med uppgift att granska (och sigillera) skön- och vetenskapslitteratur, handskrifter och böcker av alla slag och språk, i tryck, gravyr eller konstverk utgivna som litografi tryckta i Finland. Den hade även i uppgift att granska motsvarande alster införskaffade från utlandet till ämbetsverk, bokhandlare och enskilda personer. Kommittén bestod av en ordförande, fyra ledamöter (censorer), en sekreterare och nödvändig kanslipersonal. Tillförordnade särskilda censorer fanns i Åbo, Viborg, Vasa och Uleåborg, senare också i Kuopio, för att sköta den inhemska censuren.
Centralt ämbetsverk inrättat 1829 för att granska importerad litteratur samt inhemska tidningar, tidskrifter och tryckalster. Prokuratorn hade 1810–1829 verkat som censor. Han var också medlem av Censuröverstyrelsen fram till 1861. Censuröverstyrelsen skulle ha ombudsmän på varje ort där det fanns ett tryckeri. Förhandscensur var i kraft till 1865 då en ny tryckfrihetslag infördes och Censuröverstyrelsen ersattes med Överstyrelsen för pressärendena.
Kontor under Kammarkollegium grundat 1661. År 1816 blev charta sigillata kontoret en myndighet som lydde under Finansexpeditionen. Kontoret skötte tillverkningen, distributionen och försäljningen av stämplat papper (charta sigillata). Där arbetade en kamrer och en kassör, som övervakade stämplingen av pappret. Försäljningen övervakades av landshövdingarna och sköttes av lanträntmästarna, som biträddes av särskilt utsedda försäljningsmän. Landshövdingen meddelade kontoret om de influtna medlen, samt om behovet av stämplat papper. År 1894 ombildades kontoret till Finlands stämpelkontor.
Från 1869 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken till stora delar övertog den indragna Kansliexpeditionens uppgifter. Civilexpeditionen ansvarade under ledning av en senator för den allmänna ordningen och den civila förvaltningen. Andra tjänstemän var en referendariesekreterare, protokollsekreterare, registratorer och kanslister. Under Civilexpeditionen lydde fängelseinspektören (från 1881 Fångvårdsstyrelsen) fram till 1888, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna (med undantag för 1888–1892), Statistiska byrån vid Statistiska ämbetsverket (från 1884 Statistiska centralbyrån), postdirektionen (från 1881 Poststyrelsen) fram till 1888, direktionen för dårvården (från 1878 en del av Medicinalstyrelsen), Överstyrelsen för medicinalverket (från 1878 Medicinalstyrelsen) och Överstyrelsen för pressärenden, samt 1892–1896 också Finlands statsarkiv och från 1888 fattigvårdsinspektören. Civilexpeditionen bytte 1917 namn till Inrikesexpeditionen och ombildades 1918 till Inrikesministeriet.
Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter med ansvar för civilförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Kansliet övervakade verksamheten vid länsstyrelserna, i hovrätterna och domkapitlen. Det verkade på fullmakt att under generalens ledning avgöra de av ämbetsverkens ärenden som tidigare hade avgjorts av regenten eller de centrala ämbetsverken i Stockholm. Ansvaret för kansliet överfördes den 1 december 1808 (i praktiken från februari 1809) till den nyutnämnde generalguvernören.
Benämning som efter freden i Fredrikshamn 1809 användes av ryssar för de finska områden som Sverige i nämnda fred avträtt åt Ryssland.

D

Ibland förekommande benämning på diatschok.
Ledningsorgan för Finlands Bank. Direktionen bestod av ett antal direktörer av vilka en var ordförande. Besluten fattades genom röstning. Om röstningen var jämn avgjorde ordförandes röst. Direktionen ledde Finlands Banks huvudkontor.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.

E

Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. Ecklesiastikexpeditionen leddes av en senator med biträde av en referendariesekreterare. Övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Ecklesiastikexpeditionen hade i uppgift att handlägga alla ärenden rörande statskyrkan och dess institutioner, andra religiösa samfunds yttre angelägenheter, från 1841 också skolväsendet och från 1869 ämbets- och tjänstetillsättningarna, prästvalen och prästernas avlöning. Expeditionen ansvarade också för anslagen till vetenskaper och konst samt handläggningen av de ärenden (dispenser och nådevedermälen) som domkapitlen hänsköt till senaten för att föredras för kejsaren. Under Ecklesiastikexpeditionen lydde domkapitlen och ecklesiastikstaten, Överstyrelsen för skolväsendet, skolstaten, folkskollärarseminarierna och folkskolorna, fram till 1888 även Finlands statsarkiv. Ecklesiastikexpeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet.
Kansli som 1892 ersatte Kejserliga senatens allmänna kansli och övertog en del av den nedlagda Kansliexpeditionens uppgifter. Ekonomiedepartementets kansli mottog alla inkommande ärenden som skulle upptas till behandling i senatens plenum eller av Ekonomiedepartementet och fördelade dessa ärenden mellan de olika expeditionerna. Som chef verkade en referendariesekreterare som lydde direkt under ekonomiedepartementets viceordförande. Övriga uppgifter sköttes av en kanslist, registratorer för besvärs- och supplikärenden, en registrator för brevärendena, translatorer för ryska språket och translatorer för finska språket. Under kansliet verkade Finlands statsarkiv, registratorskontoret, translatorkontoret och senatens tryckeri. Kansliet ansvarade också för författningssamlingen, Finlands allmänna tidning och statskalendern, från 1896 också för diverse formella ärenden gällande lantdagen, statssekretariatet, Finska passexpeditionen i S:t Petersburg och allmänna internationella frågor. Uppgifterna utökades ytterligare 1917 i frågor rörande statstjänstemannakåren i allmänhet, ordningen för ärendenas handläggning i senaten, allmän statistik samt senatens bibliotek och förlag. År 1918 ersattes Ekonomiedepartementets kansli med Statsrådets kansli.
Benämning för Hans Kejserliga Majestäts särskilda föreskrifter och upplysningar om vad tjänstemän skulle iaktta vid utförande av vissa tjänsteuppgifter, exempelvis uppgörande av jordebok. Erinringarna bifogades formuläret för jordeboken.
Officiell benämning på den ledande tänstemannen vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Tidigare hade expeditionschefen beteckningen förste expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland. Expeditionschefen var samtidigt föredragande tjänsteman vid kommittén för finska ärenden som tidvis verkade vid Statssekretariatet för Finland.
Tjänstebeteckning för biträdande tjänsteman (vid behov vikarie) till expeditionschefen vid Generalguvernörskansliet eller Ekonomiedepartementets expeditioner.
Arkitekt som var anställd av Överstyrelsen för allmänna byggnaderna men inte tillhörde de ordinarie tjänstemännen. År 1897 fanns fyra extra arkitekter anställda vid Överstyrelsen för de allmänna byggnaderna.

F

Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens ekonomiedepartement med ansvar för beredningen av statsbudgeten och verkställandet av ärenden som rörde statens egendom, landets finanser, handel och näringar, lantmäteriet samt tidvis även finska militärens finanser. Finansexpeditionen förestods av en senator, med en annan senator som biträdande chef. Den var 1815–1825 och 1863–1869 uppdelad i två avdelningar. Finansexpeditionen övervakade direktionen för Finlands Bank, Generaltulldirektionen (från 1885 Tullstyrelsen), Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet fram till 1860, Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, Myntverket, Bergsstyrelsen och Manufakturdirektionen som 1885 bildade Industristyrelsen, Charta sigillata-kontoret samt förvaltningsområdets utbildningsväsende och försäkringsinspektören. År 1888 grundades Handels- och industriexpeditionen som övertog en del av Finansexpeditionens uppgifter. Därefter lydde endast bank- och finansväsendet, Tullstyrelsen, Charta sigillata-kontoret och fram till 1891 försäkringsinspektören och från 1903 militärens ekonomiförvaltning under Finansexpeditionen. År 1917 övertog Finansexpeditionen ansvaret för skatteförvaltningen från Kammarexpeditionen, som avskaffades. Finansexpeditionen ombildades 1918 till Finansministeriet.
Benämning på finansexpeditionens kamrerarkontor 1811–1918 som utan särskild instruktion huvudsakligen ansvarade för ärenden rörande budget och bokslut, kronans inköp av jord och tomter, tjänstemännens avlöning och lån, avskrivningar m.m. Finanskontoret hade samma tjänstemän som kamrerarkontoren vid kammar- och militieexpeditionen.
Den centrala enheten för Finlands Bank, vilken koordinerade bankverksamheten under ledning av direktionen för Finlands Bank. Den högste tjänstemannen på huvudkontoret var sekreteraren i direktionen för Finlands Bank. År 1897 utgjordes de övriga högre tjänstemännen av en ombudsman, kamrerare, en överkassör, kassörer, en växelkassör och en biträdande växelkassör.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor. År 1897 var ombudsmannen den näst högste tjänstemannen vid huvudkontoret efter sekreteraren.
Organ som övervakade verksamheten vid Finlands Bank från 1867, då bankinrättningen förvaltningsmässigt kom att lyda under lantdagen. Tidigare lydde Finlands Bank under senaten. Bankfullmäktige bestod av fyra ordinarie medlemmar som representerade vart och ett av stånden. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter. Därtill hade organet en sekreterare. Vid sidan av bankfullmäktige verkade Finlands Ständers bankrevisorer. Sammansättningen ändrades efter 1906 då ständerna upplöstes och en enkammarlantdag inrättades, bankfullmäktige ändrade samtidigt namn till Finlands lantdags bankfullmäktige.
Organ som 1867–1906 skötte revisionsverksamheten vid Finlands Bank och som bestod av fyra ordinarie revisorer som var och en representerade ett stånd. Varje ordinarie medlem hade tre suppleanter.
Rysk tidning som under generalguvernörens översyn gavs ut i anslutning till generalguvernörskansliet 1899–1917, med en finskspråkig bilaga, ”Suomen Sanomat”.
Under autonomin lydde telegrafväsendet i Finland under ryska post- och telegrafverket. Finland utgjorde ett separat telegrafdistrikt och förvaltades av Telegrafstyrelsen under ledning av en adjoint till direktören för ryska post- och telegrafverket.
Den finska beskickning vid kejsar Alexander I:s hov i Petersburg som existerade under 1808–1809 års krig.
Från 1848 ämbetsverk som ersatte senatens passexpedition. Finska passexpeditionen lydde under ministerstatssekreteraren och verkade i anslutning till statssekretariatet och Hans Majestäts Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Ämbetsverket hade egen chef och tjänstestab med administrativa, kamerala och delvis judiciella uppgifter för finska undersåtar och övervakade pass-, emigrant- och resandetrafiken till Ryssland. Finska passexpeditionen granskade finska pass utfärdade av landshövdingarna och magistraten, och utfärdade vid behov också ryska pass. Expeditionen bar upp en avgift för beviljande av pass, vilken gick till fattig- och arbetshusfonden, samt även en avgift till förmån för fattigkassan i passinnehavarens hemsocken. Expeditionen skötte i praktiken också ärenden för de finska medborgare som mer eller mindre varaktigt uppehöll sig i Ryssland. Den bar upp mantalspenningar och upprätthöll ett befolkningsregister för häradsskrivarnas räkning, övervakade efter 1881 uppbådet av finländare till värnpliktsarmén och delade ut understöd åt privatpersoner, skolor och sjukhus. Vid passexpeditionen tjänstgjorde från 1851 ett rättegångsbiträde som hjälpte finländarna med deras rättsärenden vid ryska domstolar. Från 1857 anställdes en läkare som granskade hälsotillståndet hos personer som på grund av sjukdom kunde få avgiftsfritt pass för återresan till hemorten i Finland. Han verkade samtidigt som läkare för statssekretariatets och expeditionens personal. Finska passexpeditionen upplöstes samtidigt som statssekretariatet genom en förordning den 28 juni 1918.
Militär värdighet som infördes i Sverige under 1500-talet. Fältmarskalken var ursprungligen underordnad generalfältöversten och dennes löjtnant och tillsattes endast för ett visst krigsföretag. Under trettioåriga kriget blev fältmarskalken befälhavare över en självständigt opererande här. I Ryssland utgjorde fältmarskalk den första rangklassen i den militära rangtabellen som introducerades på 1700-talet och som var i bruk under autonoma tiden. I Finland befordrades försvarsrådets ordförande general Gustaf Mannerheim år 1933 till fältmarskalk.
I Ryssland från och med 1720-talet handling för föredragning innehållande föredragandens sammanfattning av ärendet samt dennes förslag till myndighetens beslut. Under perioden 1826–1917 var en föredragningsnot en kort framställning av huvudpunkterna i de ärenden som skulle föredras för kejsaren av ministerstatssekreteraren. Den inkluderade vanligen senatens framställan och generalguvernörens utlåtande. Den avfattades på franska under Alexander I:s tid, därefter på ryska. Regenten antecknade sitt godkännande direkt på föredragningsnoten.
Från 1809 ledande tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg fram till 1892 då benämningen ändrades till expeditionschef och flyttades till femte klassen i rangordningen. Förste expeditionssekreteraren var samtidigt föredragande tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden. Förste expeditionssekreteraren förestod fram till 1888 en av kansliets två skriftsavdelningar, den ryska eller den svenska, därefter båda avdelningarna.

G

Militär titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av artilleriet tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Militär titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av infanteriet tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”
Militär titel i Ryssland från och med 1796. Generalerna av kavalleriet tillhörde den andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Parallell benämning på de ståthållarskap som existerade i Ryssland 1775–1796 som regionala förvaltningsdistrikt.
I Ryssland var generalguvernör från 1708 till 1775 endast hederstitel för vissa guvernörer, 1775–1796 parallbenämning på ståthållaren, högsta styresmannen, i ett ståthållarskap eller generalguvernement, i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden från 1717 var generalguvernör en benämning som användes om landshövdingen över Åbo landshövdingedöme. Under lilla ofreden var generalguvernör en tjänstetitel för den 1742 tillträdda högsta styresmannen för den ryska civilförvaltningen. Denne blev utnämnd till generalguvernör över storfurstendömet Finland samt Åland och Österbotten.
Kansli för generalguvernören, vilket inrättades i december 1808 och var verksamt från februari 1809. Det ersatte civilkansliet vid general von Buxhoevdens högkvarter. Generalguvernörskansliet förestods av generalguvernören med biträde av en generalguvernörsadjoint. I S:t Petersburg verkade ett sidokansli 1828–1855, då generalguvernörerna var bosatta där. Åren 1833–1854 förestods Generalguvernörskansliet av generalguvernörsadjointen i Finland och av generalguvernören i S:t Petersburg. Kansliet verkade från oktober 1809 i samråd med regeringskonseljen, från 1816 med senaten, som en delvis separat myndighet. Generalguvernörskansliet skötte övervakning och ordning, verkställde kejsarens befallningar och såg till att lagarna följdes samt verkade som högkvarter för de ryska trupperna i Finland och finska militären 1809–1905. I anslutning till kansliet verkade 1864–1905 staben för finländska militärdistriktet, från 1880 även generalguvernörens stab för finska militären. Generalguvernörskansliet var indelat i en rysk och en svensk expedition fram till 1823, därefter benämnda avdelningarna I och II. Expeditionerna förestods av en direktor och en expeditionschef som hans biträde, även kallad direktorsadjoint. Vid sidan av avdelningarna I och II verkade en passexpedition 1824–1838, en tidningsexpedition 1850–1862 och en specialsektion 1900–1903. År 1903 indelades avdelningarna I och II i tre sektioner. År 1910 utökades antalet avdelningar till fyra med tillhörande sektioner. Generalguvernörskansliet upplöstes genom en förordning den 28 juli 1918.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i militär och civil rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905 kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
Militär generalsgrad. Generallöjtnanten var ursprungligen generalens ställföreträdare eller närmaste man. Generallöjtnant var en militär titel i Ryssland av tredje rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše prevoshoditel´stvo”. I det självständiga Finlands armé har generallöjtnanten utgjort den näst högsta militärgraden.
Herre, härskare, furste, i Ryssland ursprungligen epitet för en slavägare, från och med 1400-talet också för de ryska storfurstarna, från och med 1721 för kejsarna, huvudsakligen i deras egenskap av Rysslands främsta jord- (och slav)ägare. Slaveriet avskaffades 1868 men det kejserliga epitetet bestod till och med 1917.
Officiellt epitet från år 1905 till senare hälften av århundradet för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland. Tidigare under den autonoma tiden användes epitetet ”grekisk-rysk”. Kyrkor som följer ortodoxa riter, ortodox liturgi samt i vissa andra avseenden ansluter sig till den ortodoxa kristenheten men som lyder under den romersk-katolska kyrkan betecknas sedan senare hälften av 1900-talet som grekisk-katolska. Detta gäller även för de unierade (uniater) som 1596 i unionen i Brest erkände påvens överhöghet.
Under den autonoma tiden officiellt epitet till år 1905 för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
I Ryssland 1708–1775 högsta förvaltnings- och verkställighetsorgan i ett guvernement som lydde under Dirigerande senaten och kollegierna. Guvernementskansliet i Viborgs guvernement verkade 1744–1783 och efterträddes av ståthållarskapsregeringen. Guvernementskansli var under stora ofreden från och med 1717 en benämning på den ryska ockupationsförvaltningens styrelseorgan i Åbo generalguvernement. Under lilla ofreden var guvernementskansli en benämning på den ryska förvaltningens civilkanslier, vilka lydde direkt under generalguvernören och hade hela det ockuperade Finland som förvaltningsområde. Dessa kanslier var två till antalet, ett svenskt och ett ryskt.
En av de de parallella benämningarna på 1800-talet på de poliskommandon som fanns i Ryssland från och med 1782 och i Gamla Finland 1784–1810.
Från och med 1708 tjänst vid regionalförvaltningen i Ryssland, vars innehavare hade ansvar för dokumenthanteringen vid guvernementskansliet i guvernementen. Guvernementssekreterare var från och med 1722 även benämningen på den tolfte rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: Vaše blagorodie”. Under stora ofreden från och med 1717 var guvernementssekreterare en titel för sekreterarna vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement och under lilla ofreden titel för sekreterarna vid guvernementskanslierna i Åbo guvernement.

H

Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter. Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen, Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Statlig handelstjänsteman som under perioden 1835–1917 hade i uppgift att bevaka finska köpmäns, skeppares och näringsidkares intressen samt att tjänstgöra som deras ombud i tullen och övriga ryska ämbetsverk. Enligt förordningen om handelsrelationer mellan Finland och Ryssland skulle en handelsombudsman finnas i S:t Petersburg och Tallinn. Liknande tjänster inrättades 1836 i Riga, Kronstadt och Odessa. Handelsombudsmannen var underställd ministerstatssekreteraren och rapporteringsskyldig till honom och generalguvernören. Handelsombudsmännen lydde från självständigheten 1917 under Handels- och industriexpeditionen.
Beteckning för undersåtar av storfurstendömet Finland 1824–1903 som med full näringsrätt vistades i Ryssland utan ryskt medborgarskap med hemortsrätt och skattskyldighet i en socken eller stad i Finland. Gruppen är närmast jämförbar med ett separat stånd, även kallat ”finska infödingar”, som efter 1848 var ärftligt och kunde övergå till barn födda i Ryssland av finska undersåtar, som vistades där (med pass) på bestämd (tre år) eller obestämd tid.
Kansli i S:t Petersburg för ärenden rörande Finlands civila styrelse, vilket ansvarade för föredragningen av dessa ärenden inför kejsaren 1809–1917. Kansliet verkade till en början i anslutning till Kommittén för finska ärenden och från 1826 inom ramarna för Statssekretariatet för Finland. En statssekreterare ledde arbetet och tilldelades 1834 titeln ministerstatssekreterare. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. Kansliet var indelat i en rysk och en svensk skriftavdelning, och där verkade en förste expeditionssekreterare, från 1892 en expeditionschef, samt ett antal andra expeditionssekreterare, registrator, arkivarie, kanslister, kopister och tjänstemän på extra stat.
Kommission för granskning av förslaget till kodifikation av Finlands grundlagar 1890. Efter greve Feodor Logginovitsh Heiden, generalguvernör över Finland 1881-1894.
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Handling om hemortsrätt vilket innebar innehavarens (hans änkas och barns) rätt till fattigvård på den angivna orten. Hemortsbevis krävdes (vid sidan av ett pass) bl.a. vid resa från Finland till Ryssland 1816–1918.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland och i Finland under autonoma tiden. Hovråden utgjorde sjunde rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Präst vid katedralkyrkan i Helsingfors som under den autonoma tiden tjänstgjorde som huspredikant hos generalguvernören över Finland.
Fängelse för ett härads rannsakningsfångar och sådana fångar som avtjänade ett kort fängelsestraff på högst två månader eller fängelse på vatten och bröd. Häradsfängelser började inrättas 1824 och blev 1872/73 filialer till länsfängelserna. De indrogs senast på 1920-talet. I äldre tider kallades häradsfängelset häradshäkte, ett fängelse under en tillsyningsman, vanligen kronofogden eller borgmästaren.

I

Under autonoma tiden benämning på ett pastorat där ämbetsinnehavaren tillsattes direkt av kejsaren. De imperiella pastoraten var indelade i tre klasser.
I anslutning till Generalguvernörskansliet 1756–1857 verkande kommitté med ansvar för att utreda och utveckla industrin och bergshanteringen i Finland.
Militär titel i Ryssland från och med 1796, tillhörde andra rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoprevoshoditel´stvo”.
Svenskspråkig benämning på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten och de ortodoxa prosterierna till år 1890 i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen var från 1891 till år 1918 kontraktsprost.

J

Från 1860 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för jordbruket, dess binäringar, undervisningsanstalter samt kommunikationerna, efter 1863 också för veterinärväsendet och skiftes-, justerings- och kartverket. Jordbruksexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Under dem tjänstgjorde en protokollsekreterare, kammarförvant och kanslister. Under Jordbruksexpeditionen lydde Lantbruksstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet (med undantag för 1875–1892), Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna (senare Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) fram till 1892, Järnvägsstyrelsen fram till 1892, inspektören för fiskeriet, Kolonisationsstyrelsen, lantbruks- och mejeriläroverken, hushållnings- och lantbrukssällskapen och Meteorologiska centralanstalten. Expeditionen bytte den 8 november 1917 namn till Lantbruksexpeditionen, sedermera till Lantbruksministeriet.
Avdelning i senaten grundad den 24 september 1914 för att bereda lagförslag och ge utlåtanden i juridiska frågor under viceordföranden för ekonomiedepartementet. Föregångare: kommittén för lagberedningen. Avdelningen leddes av en överjuriskonsult och indrogs 1918.
Från 1892 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken ansvarade för beredning, föredragning och expediering av vissa justitieärenden som behandlades av senatens justitiedepartement. Justitieexpeditionen övervakade också hovrätterna, ägodelningsrätterna och Överkrigsdomstolen (från 1903), samt fängelseväsendet. Under Justitieexpeditionen sorterade Fångvårdsstyrelsen och Lagberedningen, från 1917 också Överstyrelsen för pressärendena. Justitieexpeditionen ombildades 1918 till Justitieministeriet.
Inofficiell (folklig) benämning på senator i senatens justitiedepartement, under autonomin den högsta rättsinstansen i Finland.

K

Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Åklagarämbete under prokuratorn grundat vid Ekonomiedepartementet 1811 för att bevaka kronans rätt i huvudsakligen ekonomiska mål, särskilt (skatte)balansmål. Kontoret indrogs 1857, i praktiken först när den sista innehavaren avgick 1863. Uppgifterna fördelades därefter på departementets andra kontor och revisionsrätten.
Kamrerarkontor vid Senatens kammarexpedition, vilken med tiden benämndes Kammarkontoret. Kontorets viktigaste uppgift var att sköta förvaltningen och redovisningen av den allmänna uppbörden. Det hade också ansvaret för kronans gods, kronoskogar, parker och skattefrihet för nybyggare. Kammarkontoret gjorde upp senatens räkenskaper och granskade en stor del av dess räkenskaper innan de vidarebefordrades till revisionskontoret. Kammarkontoret bestod från 1809 av en kamrerare, senare av flera. Det drogs in samtidigt som Kammarexpeditionen den 8 november 1917.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland under 1700-talet och 1800-talet. Den tillhörde rangklass I i den civila rangtabellen. Tilltal: Enligt ämbetsinnehavarens härstamning; för innehavare av denna rang som var tysk riksfurste- eller hade motsvarande värdighet ”Vaša svetlost´” (sv. Eders/Ers Durchlaut, högborne furste, fi. Teidän ruhtinaallinen korkeutenne, ty. Eure Durchlaut), men för ryska ärftliga furstar och grevar ”Vaše sijatelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, Eders/Ers Erlaucht, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Erlaucht)
I Ryssland organisatorisk enhet vid större ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för föredragning samt att expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
Kansli som biträdde Kommissionen för finska ärenden. Kansliet var uppdelat i en justitie-, förvaltnings- och en finansavdelning.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement. Kansliexpeditionen hade i uppgift att fungera som allmänt kansli, motta och registrera inkommande brev och handlingar, fördela dem mellan expeditionerna samt avsända resolutioner och beslut. I anslutning till Kansliexpeditionen verkade Kejserliga senatens allmänna kansli. Kansliexpeditionen skötte därtill ärenden som rörde den allmänna ordningen och säkerheten, skolväsendet, censur, bokhandlar och boktryckerier, postverket, skjutsväsendet, allmänna byggnader och den militära inkvarteringen, fattigvård och sjukvård, fängelseväsendet samt mått, mål och vikt. Under Kansliexpeditionen lydde Överstyrelsen för medicinalverket, Kejserliga strömrensningsdirektionen (senare Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna), Intendentskontoret (senare Överstyrelsen för allmänna byggnaderna) och Postdirektionen. Expeditionen upphörde med sin verksamhet 1869, då uppgifterna fördelades mellan de kvarvarande expeditionerna och den nygrundade Civilexpeditionen. Kansliexpeditionen återupprättades 1888 med mera begränsade uppgifter än tidigare. Under Kansliexpeditionen lydde därefter Fångvårdsstyrelsen, Poststyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, Finlands statsarkiv och Kejserliga Senatens för Finland tryckeri. Kansliexpeditionen upphörde slutgiltigt med sin verksamhet 1892, då uppgifterna fördelades mellan de övriga expeditionerna och det nygrundade Ekonomiedepartementets kansli.
I Ryssland från 1719 lägre tjänsteman vid centrala och regionala ämbetsverk för olika slag av kansligöromål, såsom upprättandet av handlingar. Kanslisterna hade en ställning som motsvarade sergeant i militären. Kanslisttjänster förekom också i förvaltningen i Gamla Finland. Under stora ofreden fanns kanslister vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement från 1717 och tidvis även vid kommendantskansliet i Viborg.
Delområde inom en ortodox församling med kyrka och egen präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
Titel för den manlige ryske monarken 1547–1917. Namnformerna tsar och kejsare var jämställda och var variationer på det romerska familjenamnet Ceasar, som gett upphov till titeln. I den officiella titeln användes emellertid benämningen tsar 1547–1721 och Kejsare över hela Ryssland 1721–1917. Under autonomin kunde den ryska kejsaren också foga Storfurste av Finland till titulaturen.
Finländska statsmedel ställda till kejsarens disposition. Kassan förvaltades av ministerstatssekreteraren och användes huvudsakligen för extra pensioner, understöd, ekiperingshjälp för kadetter och officerare, flyttningshjälp, gratifikationer åt finska undersåtar och i Ryssland tjänstgörande finska officerare m.m. Bidrag kunde även utdelas ”sub secreto” för ett av ”Hans Majestät Kejsaren känt behov”.
Ett av de tre finska jägarregementena som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Regementet utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Det omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Ett av de tre finska jägarregementen som uppsattes av den finländska senaten genom värvning 1812–1813. Det utgjorde en del av den finska militären och bestod av två bataljoner och åtta kompanier. Regementet omorganiserades till ett infanteriregemente år 1819. Den finska militären upplöstes 1831.
Kommission med uppgift att reglera skolväsendet. Den leddes av en direktion bestående av sex ledamöter under ledning av en ordförande, år 1816–1819 av biskop Jacob Tengström. Biträddes från och med 1818 av två sekreterare. År 1818 sorterade Viborgs gymnasiums överlärare, tre språklärare, skolinspektorn i Viborg och Kexholm samt kretsskolelärarna i Fredrikshamn, Nyslott och Sordavala under kommissionen.
Vid general von Buxhoevdens högkvarter tillsatt kommitté 1808 för undersökning av klagomål mot militärpersoner, tjänstemän eller invånare. Kommittén hade också till uppgift att bereda de ärenden som skulle föredras för överbefälhavaren. Den indrogs när Generalguvernörens kansli inrättades.
Kommitté utnämnd 1812 när Helsingfors blev huvudstad. Kommittén bestod av en ordförande och fyra ledamöter som biträddes av en ombudsman och en sekreterare. Den hade i uppgift att ombesörja uppgörandet av en stadsplan och övervaka förverkligandet av den.
Kejsarens bostad i Helsingfors inrättad den 10 maj 1837 i kommerserådet Heidenstrauchs gård vid södra hamnen. Palatset förestods av en föreståndare som vanligen samtidigt var senator. Från 1918 kallas byggnaden presidentens slott.
Från 1809 regeringskonseljens, senare senatens, kansli som föredrog de av Kansliexpeditionens ärenden och utnämningar, befordringar och avsked som avgjordes av kejsaren. Kansliet verkade i anslutning till senatens plenum. Föredragningarna leddes av allmänna referendariesekreteraren. Vid kansliet tjänstgjorde också protokollsekreterare och kanslist, kopister och translatorer för ryska och finska. Kejserliga senatens allmänna kansli drogs in tillsammans med Kansliexpeditionen 1892 och uppgifterna överfördes till Ekonomiedepartementets kansli och övriga expeditioner.
Tryckeri i anslutning till senaten, vilket grundades 1859 och inrättades i Senatshusets tillbyggda gårdsflygel som vette mot Regeringsgatan. Där tryckte man Finlands offentliga förordningar och bedrev statens förlagsverksamhet. Tryckeriet verkade i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. År 1918 ändrades namnet till Statsrådets tryckeri.
Utbildningsanstalt i Haapaniemi, Rantasalmi socken där Haapaniemi krigsskola stängts vid krigsutbrottet 1808. Verksamheten inleddes 1812, men då utbildades enbart topografisk personal. Från 1816 utbildades också officerare. Verksamheten avslutades 1818. Skolan indrogs 1819 och verksamheten flyttades till Fredrikshamn.
Universitet som under namnet Kungliga Akademin grundades i Åbo 1640 och som 1809 bytte namn till Kejserliga Åbo Akademi. Universitetet var indelat i fyra fakulteter (teologiska, medicinska, juridiska och filosofiska fakulteten). Det flyttades 1828 till Helsingfors och bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet, från och med 1919 Helsingfors universitet. Akademin leddes (år 1816) av en kansler med biträde av en prokansler och en kanslerssekreterare.
Svenskspråkig benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan och även i Finland från och med 1918. Klockaren hade olika funktioner i gudstjänsten, bl.a. ledandet av kyrkosången och utförde även klockringningen. Från och med 1918 fungerade klockaren i de finska ortodoxa församlingarna dessutom som skrivare i församlingskansliet. Benämningen klockare har under senare hälften av 1900-talet ersatts av benämningen kantor.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Kollegieassessorerna tilhörde åttonde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Rangklass XIV i den civila rangtabellen i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Honorärtiteln var ett krav för att någon kunde bli antagen i statlig tjänst och berättigade till tjänstebefordran. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Kollegiesektreteraren tillhörde tionde rangklassen i den civila rangtabellen (tidvis i rangklass 9). Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Benämning på generalguvernörens stab för den finska militären 1809–1831 som förvaltade nedmonteringen av den svenska militären i Finland och införde den värvade finska armén från och med 1812. Den ombildades 1831 till Staben för i Finland förlagda trupper.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid hospital i Gamla Finland var kommissarie beteckningen för den tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Organ som tillsattes i S:t Petersburg efter freden i Fredrikshamn 1809. Kommissionen för finska ärenden hade i uppgift att handlägga ärenden som rörde storfurstendömet Finland för föredragning för kejsaren, samt att avge utlåtanden om organiseringen av förhållandena i Gamla Finland. Kommissionen bestod av fem ledamöter, av vilka två var finländare. Kommissionen bistods av ett kansli. Den drogs in 1811, då Kommittén för finska ärenden tillsattes. År 1812 tillsattes också en särskild granskningskommission för förhållandena i Gamla Finland.
Kommitté i anslutning till Hans Majestät Kejsarens Kansli för Finland i S:t Petersburg 1811–1826 och 1857–1891. Ledamöterna utnämndes av kejsaren, och kommittén ersatte den temporära Kommissionen för finska ärenden. Kommittén hade i uppgift att förbereda de frågor gällande Finland som skulle framläggas för kejsaren. Den bestod av minst tre finska medborgare och statssekreteraren som föredrog ärendena för kejsaren. År 1826 upplöstes kommittén och ersattes med Statssekretariatet för Finland. Statssekreteraren behöll sina funktioner och erhöll 1834 titeln ministerstatssekreterare. Kommittén för finska ärenden återinrättades 1857 och bestod av ministerstatssekreteraren och dennes adjoint samt tre andra ledamöter, av vilka två utsågs av senaten, den tredje av kejsaren. Dess uppgift var att fungera som senatens representanter inför kejsaren. Föredragandebefattningen i kommittén indrogs 1885, och den slutliga indragningen av kommittén skedde 1891. Statssekretariatet övertog kommitténs verksamhet som fortsatte fram till 1917.
Från 1892 avdelning vid Senatens ekonomiedepartement, vilken under ledning av en senator ansvarade för samfärdseln i Finland, det vill säga järnvägar, kanaler och slussverk, allmänna vägar, broar och färjor, gästgiveri- och skjutshållning samt häradspostföring, postverket och Postsparbanken, telegrafen och telefonen. Kommunikationsexpeditionen övertog 1903 ärenden som rörde de militära telefonlinjerna. Under expeditionen sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, Järnvägsstyrelsen och Poststyrelsen. Expeditionen bytte i och med förvaltningsreformen den 8 november 1917 namn till Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, sedermera till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Svenskspråkig titel på den präst som i de ortodoxa prosterierna i Finland utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem från mitten av 1880-talet till år 1918. Benämningen är därefter distriktsinspektor.
Självständigt ämbetsverk under senatens militieexpedition 1819–1831,1855–1868 och 1880–1903, med uppgift att stationera, utrusta, proviantera och avlöna finska militären samt uppbära avgifterna för inkvarteringen av ryska militären i Finland. Under kommissariatet sorterade 1880–1903 uppbådsnämnder i varje uppbådsdistrikt, med en krigskommissarie som ordförande. Krigskommissariatet indrogs i samband med att den finska värnpliktsarmén avskaffades 1903.
Benämning på en för varje härad regementsvis upprättad jordebok 1830–1831 som innehöll uppgifter om den upplösta finska militärens krigsmanshushemman. Den verifierades av landskamreraren med hans underskrift. Krigsmanshusjordeboken gav närmast uppgifter om tidigare krigsmanshushemman och saknade betydelse för den egentliga skatteuppbörden.
Benämning från år 1906 till år 1918 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av och beslutsfattande i ärenden rörande församlingens angelägenheter, bl.a. dess egendom. Tidigare benämning var allmän kyrkostämma. Namnet på kyrkoförsamlingssammanträdet ändrades 1918 till församlingsstämma.
Svenskspråkig benämning på den präst som från år 1891 till år 1918 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa församlingarna. Även benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare användes under denna period. Benämningen kyrkoherde ersattes under självständighetstiden år 1918 av föreståndare som den officiella benämningen på den ledande prästen i församlingarna.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.

L

Lägre tjänsteman vid länsstyrelsen i Uleåborg.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen lantdag till riksdag.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan ordförande i kollegiet vid en andlig styrelse.
Lag av ryska riksduman 1911 som, i strid mot grundlagen, gav ryska undersåtar i Finland samma rättigheter som landets egna medborgare. Likställighetslagen upphävdes genom ett manifest av den ryska provisoriska regeringen den 20 mars 1917.
Arkivarie som tjänstgjorde vid länsstyrelse.
Tjänsteman vid länsstyrelsen. År 1897 fanns en länskammarförvant enbart vid länsstyrelsen i Viborg.
Tjänsteman vid länsstyrelserna. I slutet av 1800-talet fanns vanligen tre länsregistratorer, en för supplikärenden, en för brevärenden och en vid landskontoret.
Sedan 1500-talet officersgrad för högre befälhavares ställföreträdare och närmaste medhjälpare, från 1600-talet en kompaniofficersgrad mellan kapten och fänrik. I Ryssland tillhörde löjtnant den elfte rangklassen i den militära rangtabellen med tilltalet ”Vaše blagorodie”.

M

Från mitten av 1700-talet föreståndare vid kronans spannmålsmagasin, under autonoma tiden tjänsteman som förestod ett magasin som övervakades av länsstyrelsen. Han var stationerad vid magasinet och inte nödvändigtvis i residensstaden. Magasinsförvaltaren utfärdade sina handlingar i magasinskontoret och biträddes av fast anställda magasinsdrängar. År 1897 fanns magasinsförvaltare i Helsingfors, Ekenäs, Åbo, Björneborg, Kastelholm, Tavastkyrö, Tavastehus, Tammerfors, Viborg, Nyslott, Kristina, Kuopio, Joensuu och Uleåborg.
I Ryssland från och med 1700-talets första årtionde kejserlig handling vars innehåll var avsett att bringas till allmän kännedom. Med manifest kungjordes bl.a. inkorporering av nya territorier i riket och stadfästes ståndsprivilegier. Under perioden 1826–1917 var ”manifest” benämning på av regenten utfärdat och undertecknat offentligt tillkännagivande om påbud eller föreskrift.
Honorär titel (rangklass 8) utan ämbete som i Ryssland från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
I Ryssland benämning på förteckningar över födda och döpta, vigda samt avlidna. De ortodoxa församlingarna ålades 1722 att föra sådana förteckningar. Sådana fördes av de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland liksom även av de finska ortodoxa församlingarna i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens ekonomiedepartement med ansvar för militärväsendet i Finland. Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren, Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Under senatens ekonomiedepartement lydande kontor med uppgift att utrusta, proviantera och avlöna de finska trupperna som 1812 hade uppställts på tre värvade finska regementen. Kontoret ombildades enligt kejserligt reskript 1819 till ett självständigt under Militieexpeditionens översyn verkande krigskommissariat.
Särskilt kontor för revisionsärenden 1816–1824 som hade som uppgift att avlasta Militieexpeditionens kamrerare i dennes arbetsbörda. Revisionskontoret övertog helt granskningen av boställena och till dem ansluten räkenskapsgranskning. Det kallades ursprungligen Boställskontoret, senare Revisionskontoret. Det avskaffades 1824 i och med att revisionsväsendet reformerades och Allmänna revisionsrätten tillkom för att granska kronans samtliga räkenskaper.
Ett av två kanslier vid general von Buxhoevdens högkvarter som ansvarade för militärförvaltningen i det av ryssarna erövrade Finland 1808–1809. Det överfördes 1809 till Generalguvernörskansliet.
Under perioden 1826–1917 benämning på regentens beslut i mindre viktiga ärenden. Besluten gavs generalguvernören och senaten till kännedom genom brev från ministerstatssekreteraren.
Titel för statssekreteraren för storfurstendömet Finland 1834–1917. Ministerstatssekreteraren var chef för Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg. Ministerstatssekreteraren var finsk medborgare utnämnd av kejsaren, med undantag för perioderna 1900–1904 och 1913–1917 då ämbetet innehades av ryssar eller russifierade finländare. Ministerstatssekreteraren föredrog civila ärenden gällande Finland inför kejsaren och det ryska riksrådet samt expedierade ärendena till generalguvernören och ryska myndigheter. Han kontrasignerade kejserliga manifest, greve-, friherre- och adelsbrev, ämbetens fullmakter och avskedsbrev av högre värdighet än sjätte rangklassen. Han biträddes av en ministerstatssekreterareadjoint. De finska handelsombudsmännen i Ryssland var direkt underställda ministerstatssekreteraren.
Ministerstatssekreterarens närmaste tjänsteman och vikarie vid Statssekretariatet för Finland i S:t Petersburg 1834–1917. Motsvarande tjänst kallades åren 1811–1834 statssekreterareadjoint. Statssekretariatets två avdelningar för rysk och svensk korrespondens lydde närmast under adjointen.

N

I Ryssland senast 1809 uppkommen benämning på de i finska kriget 1808–1809 från Sverige erövrade områdena av Finland, i motsats till de finska områden som Ryssland erövrat tidigare.
Benämning som efter freden i Åbo 1743 användes av ryssar för de finska områden som i nämnda fred av Sverige avträtts till Ryssland.

O

Person som representerar en eller flera fysiska eller juridiska personer i angelägenheter av juridisk eller ekonomisk natur. Under svenska tiden användes beteckningen särskilt för tjänsteman som i egenskap av konungens eller riksdagens representant övervakade att lagarna och författningarna följdes, under Karl XII:s undantagsregering (1713–1719) särskilt om viss tjänsteman vid Justitieexpeditionen (förste ombudsman) och chefen för denna expedition (högste ombudsman), från och med 1719 kallad justitiekansler. Under autonomin var ”ombudsman” tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid diverse statliga ämbetsverk med uppgift att sköta verkets rättsliga angelägenheter (till exempel Finlands Bank, Statskontoret och Överstyrelsen för pressärendena).

P

Från och med 1819 benämning på den passavgift som finska medborgare måste erlägga till Fattig- och arbetshusfonden, utökades 1848 med ytterligare en passavgift som betalades till fattigvården i den förpassades hemsocken.
Hedersbegrepp och -uppfattning inom tjänstemannakåren i Ryssland 1722–1917 som innebar att ett angrepp på en tjänstemans heder sågs som ett angrepp på hela den tjänstemannakår och samhällsklass, det stånd och den rang som tjänstemannen representerade.
pop
Benämning på ortodox präst.
Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Tjänstebeteckning för prokuratorns ordinarie biträdande tjänsteman och ersättare i fall av jäv, sjukdom eller annat laga förfall 1861–1919. Tidigare, då tjänsten inte var ordinarie, hade adjointen betecknats prokuratorssubstitut. Prokuratorsadjointen utnämndes av kejsaren och innehade rang i sjätte rangklassen. När tjänstebeteckningen ändrades till justitiekansler ersattes prokuratorsadjointen med en justitiekanslersadjoint.
Fristående expedition i senaten 1809–1918. Expeditionen kallades 1918–1919 Justitiekanslersexpeditionen och ombildades därefter till Justitiekanslerns kansli. Prokuratorsexpeditionen stod direkt under generalguvernören och hade i uppdrag att verkställa dennes befallningar samt att biträda denne i övervakningen av laglighet, skyldighet och dokumentation av senatens ärendeberedning och ärendebehandling. Expeditionen skulle också under prokuratorns ledning övervaka landets rättegångar, domare, beivra tjänstefel och ansvara för censurärendena fram till att Censuröverstyrelsen inrättades 1829. Efter 1892 blev prokuratorn chef för Prokuratorsexpeditionen och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn biträddes av ett prokuratorssubstitut, senare en prokuratorsadjoint. Vid expeditionen verkade också sekreterare, aktuarie, kanslist och kopister.
Prokuratorns biträde och ställföreträdare i Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.
Benämning på ämbetsverk i senaten 1812–1917 och vid statsrådet 1918–1919, egentligen prokuratorn och Prokuratorsexpeditionen. Ämbetsverket ombildades 1919 till Justitiekanslersämbetet.
Benämning från år 1883 till år 1918 på de distrikt som de ortodoxa församlingarna i Finland var grupperade i och som utgjorde verksamhetsområde för de ortodoxa inspektorerna / kontraktsprostarna.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var ”protoierej” hederstitel som förtjänt präst som inte var munk kunde glädjas med och som på svenska i regel kallades prost. I Gamla Finland hade ordföranden i den ortodoxa andliga styrelsen i Viborg denna titel. På svenska kallades denne domprost.
En av de svenskspråkiga benämningarna som har använts på präst som i ett ortodoxt inspektionsdistrikt tjänstgjorde som inspektor.
Svenskspråkig benämning på diakon av högre värdighet som tjänstgjorde vid domkyrkan i Viborg från början av 1900-talet till 1918. Därefter blev benämningen på protodiakon ärkediakon.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra protokoll vid sammanträde, rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens departement och expeditioner och fungerade då som beredande och föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. I Finland fanns provinssekreterare 1826–1884. Titeln gav innehavaren rang i rangklass 13, motsvarande underlöjtnant, från 1884 fänrik.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan person, som inte var munk och som genom handpåläggning av biskop blivit prästvigd. Prästvigningen betraktades inom den ortodoxa kyrkan som ett sakrament. En präst var berättigad att självständigt förrätta gudstjänst. De ortodoxa prästerna i Gamla Finland erhöll prästvigning i Ryssland. I nyare svenska texter är präst benämning på föreståndaren för en ordinär ortodox församling.

R

Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Från 1809 kollegialt ämbetsverk i Finland med 14 ledamöter som utnämndes av kejsaren och med generalguvernören som ordförande. Regeringskonseljen hade två avdelningar, Justitiedepartementet som ansvarade för rättsskipningen och Ekonomiedepartementet som skötte den civila styrelsen och den allmänna hushållningen. Ekonomiedepartementet var därtill uppdelat i fem expeditioner, Kansliexpeditonen, Finansexpeditionen, Kammar- och räkenskapsexpeditionen, Militieexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen. Regeringskonseljen verkade under prokuratorns tillsyn. År 1816 bytte Regeringskonseljen namn till Kejserliga senaten för Finland.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen expeditör och upphöjdes till tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen överregistrator av rangklass nio.
Distrikt inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Inrättade synbarligen på 1880-talet som verksamhetsdistrikt för reseprästerna.
Årlig avgift från militärens reservhemman som gick till att underhålla karaktärsbyggnaderna på militieboställena. Avgiften gick till militieboställskassan, från 1809 i Finland till Allmänna militiekassan.
Skriftlig handling, undertecknad av konungen, innehållande ett påbud, en kungörelse eller bestämmelse som riktades till en eller flera personer eller myndigheter. Under autonoma tiden var reskript en skriftlig handling som innehöll kejsarens viljeyttring och var riktad till en namngiven person eller namngiven myndighet. Reskripten adresserades av kejsaren till generalguvernören.
Politisk rådsförsamling 1719–1772 som verkade som rikspartiernas ledande beslutsorgan, under perioden 1809–1816 myndighet som överlade (och beslutade om) regeringsärenden.
Grundskatt som räknades ut efter det antal arviorubel som fastställdes för ett hemman.
Välgörenhetsförening för ryska undersåtar i Finland som verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1876–1914.

S

Från 1809 kollegial avdelning vid Regeringskonseljen, från 1816 vid Kejserliga senaten för Finland. Ekonomiedepartementet var styrelseorgan för den civila förvaltningen och allmänna hushållningen i storfurstendömet Finland. Departementet var indelat i Kansliexpeditionen (från 1869 Civilexpeditionen), Kammarexpeditionen, Militieexpeditionen, Finansexpeditionen och Ecklesiastikexpeditionen som vart och ett förestods av en senator. Det utökades 1860 med Jordbruksexpeditionen, 1888 med Handels- och industriexpeditionen och 1892 med Justitieexpeditionen samt ett kansli och ett registratorskontor. Generalguvernören verkade som ordförande vid sammanträdena, i hans frånvaro departementets i tjänsteår äldsta senator, från 1822 en senator som utsetts till departementets viceordförande. År 1917 övertog Ekonomiedepartementet de ärenden som tidigare hade hört till generalguvernören och hans kansli. Följande år omorganiserades Ekonomiedepartementet till statsrådet.
Benämning på Ekonomiedepartementet och Justitiedepartementets gemensamma sammanträde som verkade som senatens högsta beslutande organ 1812 –1869, 1870–1902 och 1915–1918 med befogenheter att föredra och behandla ärenden som kejsaren hade hänskjutit till senaten för behandling eller förklaring av gällande lag. Mellan 1902 och 1914 låg den högsta beslutanderätten hos Justitiedepartementet respektive Ekonomiedepartementet inom varderas berörda ansvarsområde. Plenum sammankallades av kejsaren eller generalguvernören. Det bestod av generalguvernören (ordförande), senatorerna, prokuratorn och allmänna referendariesekreteraren. Vid sidan av det gemensamma plenumet kunde senaten med ett mera begränsat antal senatorer samlas till senatens mindre plenum.
Ordinarie plenum som, till skillnad från senatens gemensamma plenum, bara bestod av generalguvernören (ordförande) och senatens bägge viceordförande (ständiga ledamöter) samt tre senatorer från vartdera departementet. Senatens mindre plenum var inte domfört med mindre än åtta ledamöter.
Från 1819 expedition i S:t Petersburg för finska undersåtar bosatta i Ryssland. Senatens passexpedition var en bisyssla för tjänstemännen vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, vilka bl.a. ansvarade för passkontrollen, förvaltningen av passärenden och uppbörden av pass-, fattig- och stämpelavgifter samt mantalspenningar. Som chef verkade statssekreteraren, från 1834 ministerstatssekreteraren, och i hans ställe ett statsråd. Vid sidan av Senatens passexpedition verkade också en passexpedition vid Generalguvernörens kansli 1824–1838. År 1848 ombildades Senatens passexpedition till ett ämbetsverk med namnet Finska passexpeditionen.
Från 1809 titel för person som av ryska kejsaren mottagit ett hedersuppdrag, i bl.a. Kejserliga senaten för Finland. Från 1857 blev senator en statlig tjänstebeteckning för senatens viceordföranden (rangklass tre) och övriga ledamöter (rangklass fyra), vilket innebar att ledamoten gav upp sitt tidigare ämbete. Senatorerna var ursprungligen 14 till antalet, av vilka hälften skulle vara adelsmän och samtliga finska undersåtar. De utnämndes (utan ansökan eller förslag) av kejsaren på tre år i enlighet med en senatsoktroj från 1816. Beteckningen senator ersattes efter självständigheten med minister.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och åren 1826–1884 i Finland. Skeppssekreteraren tillhörde elfte rangklassen i den civila rangtabellen (saknade motsvarighet i de militära graderna). Tilltal: Vaše blagorodie”
Militär stab i anslutning till Generalguvernörskansliet 1864–1905. Staben ansvarade för förvaltningen av de ryska trupper som var förlagda i Finland. Staben ansvarade även för de värvade finska trupperna fram till att värnpliktsarmén infördes 1880, därefter skötte generalguvernörens stab för finska militären om de finska trupperna. Staben för finländska militärdistriktet verkade under regentens och generalguvernörens kommando till 1905 då det finländska militärdistriktet införlivades med S:t Petersburgs militärdistrikt och staben drogs in.
En av Generalguvernörskansliets avdelningar som under generalguvernörens kommando förvaltade de i Finland stationerade ryska trupperna 1831–1863. Vid staben fanns också en avdelning som förvaltade den värvade finska militärens ärenden. Staben ersattes 1864 av det nygrundade finländska militärdistriktet och dess stab.
Ämbetstitel som började användas från 1880 vid Finlands statsarkiv i stället för arkivarie. Från slutet av 1917, då Statsarkivet blev en självständig institution, fick tjänstebeteckningen en ännu tydligare innebörd som det högsta ämbetet vid Statsarkivet. Då Riksarkivet grundades 1939 ändrades titeln till riksarkivarie.
Under autonoma tiden statlig fond som samtidigt som Militiefonden inrättats för att insamla medel till statsverket, ämbetsverk och allmännyttiga inrättningar, inklusive avlöningen av ämbets- och tjänstemän.
Tjänsteman vid Statskontoret.
Honorärtitel av femte rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokorodie” (sv. Eders/Ers högborenhet, fi. Teidän korkeasukuisuutenne, ty. Euer Hochgeboren).
Sekretariat i S:t Petersburg som omfattade Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, kanslersämbetet och Senatens passexpedition. Tidigare hade kansliet, som ansvarade för föredragningen av finska ärenden inför kejsaren, verkat i anslutning till Kommittén för finska ärenden, som upphörde då statssekretariatet inrättades 1826. Statssekretariatet leddes av statssekreteraren som 1834 erhöll titeln ministerstatssekreterare. Statssekreteraren biträddes av en sekreteraradjoint, från 1834 kallad ministerstatssekreterareadjoint. Vid statssekretariatet verkade också kanslersämbetet vid Kungliga akademien i Åbo som 1827 bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet. Passexpeditionen gick efter 1848 under namnet Finska passexpeditionen.
Hög statlig tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden, senare Statssekretariatet för Finland, i S:t Petersburg eller där kejsaren residerade 1809–1917. Statssekreteraren föredrog ärenden gällande Finland för kejsaren. Han erhöll 1834 ministerstatus och tilldelades titeln ministerstatssekreterare.
Benämning som även användes för ortodoxt biskopsstift.
Område som styrs av en storfurste eller en storfurstinna. I det svenska kungahuset var Johan III 1581 den förste att införa ”storfurste av Finland” i kungatiteln. Därefter ingick titeln storfurste av Finland i svenska kungatiteln. Johan III:s son Sigismund och Gustaf II Adolf bar titeln redan som prinsar, likaså bars titeln av Gustaf IV Adolfs son Karl Gustaf. De ryska kejsarna övertog titeln efter att Finland avträddes till Ryssland 1809 och landets kategorisering som storfurstendöme kvarstod fram till självständigheten 1917.
Under autonoma tiden benämning på myndighet som omedelbart (genom förhandling, föredragning eller verkställighet) bistod kejsaren och storfursten i styrelsen av Storfurstendömet Finland. Sådana myndigheter var Statssekretariatet för Storfurstendömet Finland, Kejserliga senaten för Finland, generalguvernörs- och prokuratorsämbetet.
Benämning som i Ryssland användes om de finska områden som Ryssland erövrade under finska kriget 1808–1809.
I svenskspråkiga texter förekommande skrivform för ortodox präst (svjaščennik).
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Titeln gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
De medel som uppbars av varje rote (större än 1½ jordeboksmantal) vid Österbottens regemente för befrielse från underhåll av militieboställen. Medlen gick till Militieboställskassan till 1889, därefter Allmänna militiekassan. De uppbars av regementsskrivarna till 1830, därefter av kronofogdarna.

T

Benämning på omslag, emballage under perioden 1822–1917. Tara förekom särskilt inom tullförvaltningen, där det innebar att varors nettovikt förtullades, medan vikten för omslaget avdrogs enligt en särskild tariff för olika tara.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Titulärråden tillhörde nionde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland, motsvarande militärgraderna underkapten och löjtnant. Tilltal: Vaše blagorodie” (sv. Eders/Ers välborenhet, fi. Teidän vapaasukuisuutenne, ty. Euer Wohlgeboren).
Tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte ärenden som berörde trafikfrågor och invägning av varor. År 1897 leddes verksamheten i Helsingfors av en kamrer biträdd av en kassör, en bokhållare och en vågmästare.
Kontor underställt Ekonomiedepartementets kansli (1892–1908) med uppgift att vid behov översätta senatens in- och utgående skrivelser, vanligen från finska eller svenska till ryska, eller från ryska till finska eller svenska. Translatorskontoret ersatte translatorstjänsterna vid Kejserliga senatens allmänna kansli.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. År 1897 var tredje arkitekterna också föreståndare för länsbyggnadskontoren i S:t Michel, Vasa och Uleåborg.
Finskt kontor som inrättades i S:t Petersburg för exporthandeln från Ryssland till Finland.

U

Ursprungligen en juridisk befallning som gavs av kejsaren. Fram till 1810 var ukas en övergripande benämning för lagstiftande handling oberoende av om den kallades ukas, reglemente, stadga (ustav), manifest eller annat. År 1810 fick termen en mera inskränkt betydelse. Av kejsaren personligen givna och undertecknade ukaser kallades ”imennyj / imennoj ykaz”. Under 1700-talet gavs ukaser i Gamla Finland och under autonoma tiden i hela Finland.

V

Kommission tillsatt 1917 i anslutning till Generalguvernörskansliet för valet av ledamöter i Viborg till den konstituerande församlingen för Ryssland.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte vattenledningarna. I Helsingfors leddes 1897 vattenledningskontoret av en ingenjör biträdd av en bokhållare.
Honorärtitel av fjärde rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Den motsvarade militärgraderna generalmajor och konteramiral. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo”.
Befattning vid Generalguvernörskansliet.
Tjänsteman som biträdde landssekreteraren på landskansliet i länsstyrelserna.
Tjänsteman vid Finlands Banks huvudkontor.

Ž

I Ryssland av monarken utfärdad handling, genom vilken enskilda personer eller samfund, korporationer, ständer etc. tilldelades olika slag av förmåner såsom godsdonationer, rättigheter och privilegier, bl.a. ståndsprivilegier.

Ä

Tjänsteman vid kejsarens kansli i Helsingfors under autonoma tiden.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var archidiakon hederstitel för vissa förtjänta diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, medan motsvarande hederstitel för diakoner som var verksamma vid katedral- och församlingskyrkor var protodiakon. I vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart. Under den autonoma tiden fanns vid katedralkyrkan i Viborg en protodiakon från slutet av 1800-talet. Värdigheten förekommer även i den ortodoxa kyrkan i det självständiga Finland.
En av benämningarna i svenska språket för ortodox präst som har värdigheten ”protoierej”.

Ö

Tjänsteman vid huvudkontoret vid Finlands Bank.
Evangelisk-lutherskt domkapitel i S:t Petersburgs distrikt avsett för finska undersåtar och präster som arbetade i området. Det leddes av en biskop.