Allmän inrikesförvaltning
Allmänna förvaltningstermer
Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad
Finans
Gamla Finland
Handel och industri
I och II världskriget
Jord- och skogsbruk
Justitieförvaltning och domstolsväsende
Kyrklig förvaltning
Medeltiden
Militären och försvarsmakten/stridskrafter
Regering och folkrepresentation
Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)
Ryssland och Storfurstendömet Finland
Social-, hälso- och arbetskraft
Statsöverhuvud och hov
Trafik- och kommunikation
Undervisning och kultur, samt läroanstalter
Utrikes
Övrig förvaltning
Ord med temat Gamla Finland
A
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
Skatteenhet vid uppbörden av jordeboksränta i de södra delarna av Kexholms län, motsvarade arviohuvud i andra delar av Kexholms län. Adern utgick i penningar, spannmål, smör, hö, humle, levande boskap samt dagsverken. En ader ansågs på 1700-talet motsvara ett mantal.
Prästvigt biträde åt en kyrkoherde. Benämningen användes ofta om en hjälppräst som förordnats på grund av kyrkoherdens sjukdom, ålderdom eller stora arbetsbörda. Adjunkten tillsattes av domkapitlet på ansökan av den berörda prästen, mot att denne betalade en av domkapitlet fastslagen lön till adjunkten. Adjunkter förekom även i församlingarna i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1716 officerare (rangklass 6–14), som biträdde kommendörerna för truppförband och cheferna för militära administrativa ämbetsverk eller som fungerade som handläggare vid staber eller inom militärförvaltningen. Adjutanter förekom i Gamla Finland hos sådana ämbetsmän på högsta nivå vilkas åligganden omfattade även militära funktioner. Under autonoma tiden hade generalguvernören adjutanter, och sedan självständigheten har statsöverhuvudet adjutanter som personliga medhjälpare.
I Ryssland särskilt 1775–1796 om av den lokala adeln för en treårsperiod vald medlem (rangklass 7–10) i flera domstolar och andra organ. Även i Gamla Finland valdes sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797, dock i mindre omfattning än i Ryssland på grund av adelns fåtalighet. I vissa domstolar kallades de även assessorer.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en guvernementsadelsmarskalk som ordförande och kunde inrättas även för större områden. I Gamla Finland fanns 1784–1812 ett adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
Dokumentsamling angående visst ärende hos administrativa och judiciella organ. Akten var vanligen också sammanhäftad.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Under svenska tiden epitet för vissa av Guds eller Hans (Hennes) Majestäts handlingar. I fråga om handlingar givna i kejsarens namn användes i samtida översättningar vanligen formen ”nådig” på svenska och ”armollinen” på finska.
Uttryck som användes i handlingar, bl.a. i samband med underskrifter, med vilka undersåtarna i Ryssland och även i Gamla Finland vände sig till kejsaren. I samtida svenskspråkiga texter användes uttrycket ”underdånig”, t.ex. ”underdånig framställning”, i finskspråkiga texter ”alamainen”, t.ex. ”alamainen esitys”.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta. Borgmästare och råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän. Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i Gamla Finland hölls allmän rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
I Ryssland från 1785 organ för medlemmarna i guvernementens och kretsarnas adelskorporationer, med uppgift att välja guvernementsadelsmarskalk och adlig deputeradeförsamling samt adliga ledamöter och bisittare till domstolar och ämbetsverk.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
I Ryssland 1785–1798 och från 1802 organ inom stadssjälvstyrelsen bestående av sammanlagt tolv företrädare för de sex invånarklasserna och valda för treårsperioder av folkförsamlingen. Dess viktigaste uppgift var att välja medlemmar representerande de sex invånarklasserna till sexmannastadsrådet. I städerna i Gamla Finland förekom allmänna stadsråd 1787–1797 under ståthållarskapsperioden, i vilka endast fyra av de sex invånarklasserna var företrädda. Dessa stadsråd valde fullmäktige till fyramannastadsråden.
I Ryssland från 1785 verkställande organ för skråhantverkarnas självstyrelse i städerna som även hade domstolsfunktioner. Motsvarande dömande uppgifter utövades i städerna i Gamla Finland 1785–1797 under ståthållarskapsperioden av den domstol som kallades ”Amtsgericht” och som var underställd stadsmagistraten.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Inom den ryska förvaltningen organisationsenhet vid ämbetsverk för ett speciellt fackområde samt även självständig fackmyndighet för ett speciellt kompetensområde.
I Ryssland 1775–1796 lägre övervakare av lagligheten vid regionalförvaltningens domstolar, ofta som prokuratorsbiträde (rangklass 8-10). Anvalterna fungerade ofta som allmänna åklagare. I Gamla Finland fanns sådana tjänstemän under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Gamla Finland och under autonoma tiden bonde som brukade hemman tillhörande apanagegodsen.
I Ryssland från 1797 centralt ämbetsverk direkt underställt kejsaren för att sköta förvaltningen av apanagegodsen. Under Apanagedepartementet lydde apanageexpeditionerna och apanagekontoren. Apanagegodsen i Gamla Finland lydde under Apanagedepartementet och adminstrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland 1797–1808 regionalt ämbetsverk för förvaltningen av apanagegodsen med vissa domstolsuppgifter i anslutning till kameralhoven i sådana guvernement där det fanns apanagebönder. Apanageexpeditionerna var underställda Apanagedepartementet och efterträddes av apanagekontoren. Någon apanageexpedition fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 benämning på de gods, även kallade taffelgods, från vilka inkomsterna var anslagna för det kejserliga husets underhåll. Apanagegodsen kallades före nämnda år slottsgods och deras hemman brukades av apanagebönder. Apanagegods fanns även i Gamla Finland. Dessa lydde under Apanagedepartementet och administrerades från 1808 på lokalnivå av en apanageprikas.
I Ryssland från 1808 regional myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
I Ryssland från 1710-talet, så även i Gamla Finland, benämning på olika slag av rättsmedel med vilka ändring kunde sökas i domstolars domslut men även i administrativa myndigheters beslut. Appellation ägde rum under olika former beroende på rättegångsmålens och ärendenas natur.
Under svenska tiden och autonoma tiden om dokument som bekräftade att en ansökan om ändring av lägre instans beslut (appell) hade lämnats in till högre instans för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan och att den avgift som utgick för dylika appellationer hade blivit erlagd. Appellationsbevis förekom också i Gamla Finland och kallades under svenska tiden också appellationsattest.
I Gamla Finland avgift som erlades av ändringssökande som genom vad sökte ändring i vissa typer av domslut hos Dirigerande senaten. Denna avgift var en skild avgift vid sidan av vadepenningen.
I Ryssland från 1809 benämning på militärt organiserade enheter under trafikdistrikten med uppgift att bygga, förnya och underhålla kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Även i Gamla Finland fanns en arbetsbrigad.
Inom den ortodoxa kyrkan; hederstitel för vissa diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, i vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart.
Föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet i regel kloster av första och andra klassen.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns lutherska församling.
Hederstitel för föreståndare för betydande ortodoxt munkkloster, under senare hälften av 1700-talet och 1800-talet i regel kloster av första och andra klassen. Ingen av klosterföreståndarna i Finland hade före 1950 denna värdighet.
Officerare eller tjänsteman som av kronan erhållit en arrendeförläning samt adelsman som av en donatarie arrenderade ett donationsgodskomplex.
I Gamla Finland 1796–1811 använd form för avsöndring av kronans jordskatter från kronohemman. Arrende av detta slag innebar att arrendatorerna fick dispostionsrätten till kronointäkterna från kronohemmanen för livstid, behaglig tid eller för ett visst antal år mot att de betalade kronan jordskatterna i penningar enligt det för dem fördelaktiga kronovärdet. I gengäld fick de uppbära jordskatterna in natura och kunde sälja spannmålen med vinst.
I Ryssland expedition vid Krigskollegiet, under vilken fortifikationsförvaltningen och ingenjörsdepartementen lydde 1797–1802. Artilleriexpeditionen efterträddes av ingenjörsexpeditionen.
I Ryssland centralt ämbetsverk 1722–1786, största delen av tiden i Moskva, med uppgift att administrera ärenden som rörde adelsgods och en tid även att verkställa lantmäteriförrättningar på gods tillhörande enskilda. Arvegodskollegiet fungerade fram till 1775 även som överdomstol i rättegångsmål rörande adliga gods. Kollegiet efterträddes av Arvegodsdepartementet. Donationsgodsen i Gamla Finland hörde tidvis till dess kompetensområde, men huvudsakligen under Arvegodskontoret.
I Ryssland central myndighet 1722–1782 som verkade i S:t Petersburg och som utgjorde en avdelning vid Arvegodskollegiet för de västra delarna av Ryssland, inklusive Gamla Finland. Kontoret hade likadana uppgifter som Arvegodskollegiet.
I de delar av Karelen som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 på 1630-talet införd skatteenhet, enligt vilken arviohuvudräntan utgjordes. Arviohuvud var även skatteenhet i Gamla Finland. Där räknades 15–60-åriga bönder, bondsöner, torpare och nybyggare samt manliga inhysingar som arviohuvud. Det fanns tre kategorier arviohuvud, bonda(arvio)huvud, till vilka bönder och bondsöner räknades, bobuls(arvio)huvud, det vill säga torpare och nybyggare, samt inhysesarviohuvud.
Personskatt, som ingick i den ordinarie räntan i de karelska områden som Sverige erhöll i Stolbovafreden 1617, det vill säga Kexholms län. Arviohuvudräntan infördes på 1630-talet och utgick efter antalet arviohuvud, med olika skattesatser för bönder, boblar och inhysingar. Denna skatt kvarstod i Gamla Finland och uppbars i samma områden som under svensk överhöghet.
Skatteenhet enligt vilken jordeboksräntan betalades i största delen av de karelska områden som Sverige erhållit i freden i Stolbova 1617. Enheten infördes på 1630-talet av de svenska myndigheterna. Arviorubeln kvarstod som skatteenhet i vissa delar av dessa områden till slutet av 1800-talet. Arviorubel förblev skattenhet även i Gamla Finland där fyra eller tolv arviorubel på 1700-talet motsvarade ett mantal.
I Ryssland från och med 1717 medlem av lägre rang (rangklass 7–8) i kollegiala ämbetsverk och domstolar. Assessor användes också som titel för avdelningsschefer och handläggare som inte tillhörde ämbetsverkets eller domstolens kollegium. Assessor kallades också adliga bisittare i vissa domstolar 1775–1796. I Gamla Finland var assessorstjänster allmänna vid domstolar och administrativa ämbetsverk under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter till 1811.
Sedan 1614 tjänstebeteckning för de lägst ställda ordinarie domarna i hovrätterna, vid domkapitlen, ursprungligen också vid de svenska kollegierna. Från 1700-talet var assessor en hederstitel för läkare, apotekare och kronofogdar. I det forna Bergskollegiet bar de näst efter guvernören högsta ledamöterna titeln assessor. Från 1878 blev assessor också en tjänstebeteckning för farmakologiskt bildad ledamot av Medicinalstyrelsen. Från 1936 fanns en assessor med högre rättsexamen även vid Byggnadsstyrelsens kansliavdelning.
B
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
I Ryssland administrativ viljeyttring som gällde ett enskilt ärende eller en enskild åtgärd. Kejserlig befallning angavs med uttrycket ”po Vysočajšemu poveleniju” som översattes till svenska med ”nådig befallning”, på finska ”armollinen määräys”.
I Ryssland under 1700-talet lägre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna/tullplatserna med övervakningsuppgifter. Även vid tullförvaltningarna i Gamla Finland fanns beridna besökare.
I Sverige och i Ryssland epitet för bonde som innehade jordbrukslägenhet. Besittningsvillkoren var dock helt olika i dessa riken. I det ryska riket var bönderna i större eller mindre utsträckning bundna till hemmanet utan att äga det och utan eller med mycket begränsad flyttningsrätt, medan de besuttna bönderna i det svenska riket ägde hemmanet de brukade eller innehade det som landbönder mot erläggande av lega (arrende). De besuttna bönderna i Gamla Finland var antingen kronobönder eller donationsbönder med personlig frihet.
Ordinarie rättsmedel för sökande av ändring i en domstols eller förvaltningsmyndighets avgörande som inte gällde själva huvudfrågan (domen), utan förfarandet. Motsats: vad eller revision. Begreppet används också om den handling med vilken dylik ändring söks, ofta kallad besvärsinlaga, besvärsskrift. Ändring kunde sökas i högsta besvärsinstans hos Kgl. Maj:t, respektive Justitiedepartementet, i Gamla Finland hos Dirigerande senaten.
I Ryssland från och med 1775, särskilt under perioden 1775–1796, medlemmar i domstolar företrädande de olika stånden i domkretsen. Bisittarna valdes i regel för tre år av respektive ståndsmedlemmar i distriktet eller utsågs av myndigheter i fråga om bondebisittare. Sådana bisittare förekom vid myndigheter och domstolar i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Inom den ortodoxa ryska kyrkan benämning på av en biskop administrerat territorium, tidvis endast på metropolit- och ärkebiskopsstift. Fr.o.m. 1764 indelades biskopsstiften i tre klasser. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till S:t Petersburgska stiftet. I Finland inrättades ett ortodoxt biskopsstift 1892, och under självständighetstiden har nya ortodoxa biskopsstift inrättats.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
I Ryssland till början av 1720-talet person tillhörande det lägre skikt inom den agrara befolkningen som betalade lägre skatter än bönderna, i östra Finland obesutten som saknade eget jordbruk men ofta hade eget boningshus på annans mark. Termen användes också i jordeboken om skattlagda torpare eller nybyggare i Kexholms län och i den karelska delen av Viborgs län.
Skattetal i delar av Kexholm, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Benämning på ett skattetal i delar av Kexholms län. Bobulshuvud var en beräkningsgrund för jordeboksräntan.
I Ryssland från och med cirka 1720 vid centrala och regionala ämbetsverk, såsom vid tullförvaltningen, tjänsteman (rangklass 14 men även högre) med ansvar för bokföring och redovisning av penningmedel och av naturaresurser. Bokhållartjänsterna i förvaltningen i Gamla Finland var, med undantag av perioden 1784–1797, för det mesta tjänster av svensk typ.
Benämning på manliga hemmansbor i åldern 15–60 år som var skyldiga att erlägga arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län. Räntan utgick till olika belopp för bondahuvud, boblar (skattlagda torpare och nybyggare) samt för inhysingar.
I Ryssland, särskilt under perioden 1775–1796, medlem i sådana domstolar som behandlade rättegångsmål rörande de bönder som inte lydde under adeln. Dessa bisittare valdes/utsågs bland bönder tillhörande denna bondekategori, i regel för tre år. I Gamla Finland förekom sådana bisittare under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
I Ryssland av stadsinvånarna 1775–1796 för en treårsperiod vald medlem i domstolar för stadsbefolkningen. I Gamla Finland fanns sådana under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Samtliga borgare i en stad, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap. Borgerskapet hade rätt att delta i städernas allmänna rådstuga. De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen kallade sig också borgerskapet, fram till att benämningen byttes ut mot ”borgarståndet”. I städerna i Gamla Finland reglerades tillhörigheten till borgerskapet enligt svenska principer fram till 1783, därefter bestämdes stadsinvånarnas tillhörighet av den ryska lagstiftningen.
Borgmästare var från och med tidig medeltid enligt tyskt mönster benämning på ordförandena för rådet i stad med stadsprivilegier. Stadganden om dem ingick i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Från att ha varit borgerskapets företrädare förvandlades borgmästarna från och med ca 1620 till kronans företrädare genom att statsmakten började utnämna kungliga borgmästare. I städer med två borgmästare presiderade den ena i rådstugurätten och hade från och med senare hälften av 1600-talet benämningen justitieborgmästare. Den andra ansvarade vanligen med benämningen politi(e)borgmästare för de övriga ärendena i magistraten. Sedan rådstuvurätten och magistraten på 1800-talet skilts organisatoriskt från varandra presiderade justitieborgmästaren i rådstuvurätten och politieborgmästaren i magistraten. Denna ordning hade bestånd ända in på andra hälften av 1900-talet.
Under medeltiden innehavare av ordförandepost i en stads råd. Säkra belägg återfinns i Stockholm 1323 och Åbo 1324. Borgmästarvalen skedde inom rådskretsen. I vissa städer hade menigheten förslagsrätt. I praktiken utsågs borgmästaren på livstid fastän han kunde avgå eller avsättas. Hans viktigaste uppgift var ordförandeskapet i stadsdomstolen, ur vilka övriga befogenheter utvecklade sig. Ursprungligen arbetade rådet och borgmästaren under en kunglig fogde. Under senmedeltiden stärktes borgmästarens ställning medan fogden försvann. Från 1610 och särskilt efter 1650 blev borgmästaren en stads högste ledare med ansvar för stadens förvaltning och judiciella funktioner. Borgmästaren var ordförande för stadens magistrat och rådstugurätt. I Ryssland var borgmästartiteln från 1699 förknippad med ordförande eller ledande tjänsteman i magistrat, från 1775 med huvudsakligen dömande uppgifter. I städerna i Gamla Finland fanns en borgmästare av svensk typ från 1720-talet till 1811 med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Borgmästarämbetena i Gamla Finland var under denna period av rysk typ, i varje stad fanns då två borgmästare. Under autonomin förrättades borgmästarvalen av rådstugan. Från 1927 förrättades borgmästarvalet av stadsfullmäktige. Av de tre kandidater som fått det högsta antalet röster utnämndes en till borgmästare av högsta domstolen.
I svenska riket och Gamla Finland person som inom ramen för de borgerliga skyldigheterna i en stad var utsedd att leda brandskyddet inom en brandrote.
I Gamla Finland förekommande benämning på rådman som under borgmästaren ansvarade för organiseringen av brandsyn, brandförebyggande verksamhet och brandbekämpning.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Militär titel i Ryssland fram till 1797, tillhörde femte rangklassen i den militära rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokorodie”.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Avdelning för brännvinsärenden vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1775 vid guvernementsförvaltningarna enhet för den allmänna övervakningen av byggnadsverksamheten i guvernementet samt för organisieringen av kronans byggnadsverksamhet. Byggnadsexpeditionerna lydde till 1806 under kameralhovet och därefter under guvernementsregeringen.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvar för byggnadstillsynen.
I Ryssland från 1782 häkte i städerna för gäldenärer som arresterats enligt en handelsrätts beslut om bysättning på anhållan av kreditorerna. Dessa häkten lydde under stadsfogdeämbetet i staden. I Gamla Finland fanns sådana häkten under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Parallell benämning på skattehemman till vilket bonden eller annan ägare var i besittning av bördsrätten, det vill säga rätten att besitta och bruka hemmanet mot erläggande av kronoskatterna och övriga kronoutskylder.
Av kejsaren personligen gjord anteckning på handlingar som godkänts av honom.
C
I Gamla Finland benämning på guvernementsskoldirektorn i Finländska guvernementet i dennes egenskap av företrädare för censurkommitten vid Dorpats universitet 1804–1812.
I Gamla Finland var guvernören under ståthållarskapsperioden 1784–1797 chef för ståthållarskapsregeringen och civilförvaltningen och kallades därför även civilguvernör, medan ståthållaren, det vill säga generalaguvernören, hade befälet över trupperna i ståthållarskapet. I Viborgs guvernement (Finländska guvernementet) var den högsta ledningen 1797–1811 fördelad mellan en civilguvernör, även guvernör kallad, som var chef för guvernementsregeringen, och en krigsguvernör som hade befälet över trupperna i guvernementet.
I Ryssland överdomstol i tredje instans för civila mål och registermyndighet för fastigheter i ett ståthållarskap 1775–1796 och i ett guvernement från och med 1799. Ändring i dess domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. I Gamla Finland fanns ett civiltribunal under ståthållarskapsperioden 1784–1796. De dömande funktionerna i civilmål i Gamla Finland överfördes 1784 från Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till civiltribunalet i Viborg . När tribunalet drogs in 1797 överfördes dess uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Medlem av ett konsistorium, beteckning för en medlem av ett domkapitel (konsistorium) i det svenska riket och storfurstendömet Finland. I Gamla Finland användes beteckningen consistorialis (eller assessor ordinarius consistorii) för medlem av evangelisk-lutherskt konsistorium.
D
Del av jordeboksräntan i Karelen som, till skillnad från dagsverksskyldigheten i andra delar av Finland, utgick i spannmål av varje plogland eller ader (ungefär mantal). Dagsverksspannmål var också en del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län och kallades där arbetsspannmål. I de socknar i Gamla Finland, där ader var jordetal, uppstod skatten genom att dagsverkena från den svenska tiden vid revisionsskattläggningarna blivit ersatta med en spannmålsskatt.
Benämning på protokoll som upprättades av skattläggningkommissionen vid en skatterevision, detsamma som revisionsdeduktion.
I Ryssland från och med 1720 avdelning vid Heliga synoden och från och med 1730 vid Dirigerande senaten. Departementsindelningen vid senaten reformerades 1763 genom tillkomsten av sex självständigt verksamma departement. Det var senatens tredje departemet som företrädesvis utövade senatens domsrätt som högsta domstol för Gamla Finland 1763–1811. Avdelningar vid vissa andra centrala ämbetsverk kallades även departement, liksom också vissa självständiga ämbetsverk från och med slutet av 1700-talet. Avdelningar vid högre regionala domstolar hade benämningen departement under perioden 1775–1796, i Gamla Finland 1784–1797.
Benämning som användes i Gamla Finland under 1700-talet och i Viborgs län efter 1811 om den tredjedel av tiondespannmålen som prästerskapet erhöll för sin avlöning. Den ersatte tertialtiondet, prosttunnor och kyrkornas vin- och byggningssäd som sedan gammalt tillkom varje pastor. Avgiften uppbars av kronofogden i varje härad, antingen in natura eller efter markegångstaxan med tillagd fraktlön. Den levererades direkt till vederbörande pastor. Deputatspannmålen var från 1766, då ordinarie räntans spannmål till övriga delar omvandlades till en höskatt, repartitionshöet, den enda spannmålsskatten som ingick i ordinarie räntan.
Benämning som användes i Gamla Finland 1797–1811 för personer som vid rekrytutskrivningen hade uppgifter av samma slag som en sotnik.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs finsk-svenska evangelisk-lutherska lands- och stadsförsamling.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland funktionär med ansvar för vissa uppgifter vid gudstjänster samt även för en del administrativa uppgifter. Mot slutet av 1700-talet ändrades benämningen till psalmläsare (psalomščik).
Sedan 1680-talet förekommande titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid Åbo Akademi 1747–1829. Titeln direktor ersattes under 1800-talet med titeln lärare i skolor och direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
I Ryssland högsta förvaltningsmyndighet och högsta domstol från 1711. Senaten fungerade som högsta rättsinstans för Gamla Finland från 1720-talet till 1811, hos vilken ändring kunde sökas från 1720-talet till 1783 samt 1797–1811 i Justitiekollegiets för livländska, estländska och finländska ärenden domar och utslag i tviste- och brottmål samt 1784–1797 i civil- och kriminaltribunalens domslut.
Ett av de sex departement som Dirigerande senaten var indelad i från 1763. I detta departement handlades ärendena rörande de baltiska guvernementen och Gamla Finland i expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden. Fram till 1805 utövade departementet senatens funktioner som högsta rättsinstans för dessa regioner. Därefter överfördes brottmålen till senatens fjärde departement, medan civilmålen fortfarande behandlades i tredje departementet.
Beteckning för de områden och hemman (disputerligt område, disputerligt hemman) som vid gränsdragningen efter freden i Åbo 1743 hamnade i ingenmansland till följd av att gränslinjen drogs upp olika av svenska och ryska myndigheter. Varken svensk eller rysk lag gällde i de disputerliga områdena och invånarna där betalade inga skatter. Inga myndigheter eller domstolar var verksamma i dessa områden.
I Ryssland 1719–1727 lokalt förvaltningsområde som provinserna var indelade i. Distriktsindelningen ersattes sistnämnda år av den återinförda kretsindelningen (uezd-indelningen). När ockupationsförvaltningen i västra Finland 1717 organiserades i Åbo generalguvernement indelades guvernementet i distrikt som även kallades lagmansdömen. De motsvarade territoriellt de tidigare svenska länen men sammanföll inte helt med dem. I Gamla Finland utgjorde Viborgs provins 1721–1744 ett enda distrikt eller lantkommissariat.
I Ryssland från och med början av 1700-talet värdighet och tjänstetitel (rangklass 8 eller högre) för högre militärläkare och även civila läkare som dock inte förutsatte vid utländskt unversitet förvärvad medicine doktors grad. Det fanns olika nivåer av allmänna doktorstjänster, såsom ”äldre doktor” (staršij doktor) och ”ledande doktor” (glavnyj doktor). De ledande läkarna vid guvernementsmedicinalförvaltningarna, det vill säga inspektören, operatören och ackuschören, hade titeln doktor.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Adelsman som erhållit donationsgods, särskilt om donationsinnehavare i Gamla Finland 1721–1812 och under autonomin i Viborgs län till cirka 1867.
I Gamla Finland, förutom överlåtelse av skatteintäkterna från kronohemman till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt, även benämning på komplex av hemman som överlåtits på detta sätt.
I Gamla Finland överlåtelse av kronohemman, egentligen skatteintäkterna från sådana hemman, till personer tillhörande adeln med ärftlig eller tidsbegränsad besittningsrätt. Besittningsvillkoren för donationsgodsen i Gamla Finland skilde sig från besittningsvilkoren för gods som i Ryssland avhändes till adeln. Även benämning på komplex av hemman som överlåtits på detta sätt.
Bonde på donationshemman i ett donationskomplex i Gamla Finland. Donationsbonden hade i princip besittningsrätt till sitt hemman. Från 1826 till cirka 1867 användes benämningen donationslandbonde. År 1811 utfärdades bestämmelser om hur donationsböndernas avgifter skulle erläggas. År 1817 fick de flesta donationsmottagarna full äganderätt till jorden medan bönderna bibehöll dispositionsrätten. År 1826 jämställdes donationshemmanen i Viborgs och Kymmenegårds län med frälsehemman och donationsbönderna förlorade sin bördsrätt till jorden. Åren 1863 och 1867 bestämdes att staten skulle lösa in donationsgodsen och bönderna fick rätt att friköpa de hemman som de hade besittningsrätt till.
I allmänhet jordlägenheter som donerats av kronan. Begreppet användes särskilt om de cirka 2 700 gods som donerades till ryska adelsmän i Gamla Finland som avträddes 1721 och 1743. Formellt gällde donationerna endast skatterna, medan bönderna fortsättningsvis hade kvar sin besittningsrätt. I Gamla Finland skulle 1721–1812 en tredjedel av donationsgodsens skatter tillfalla kronan. I praktiken förlorade bönderna sin besittningsrätt, och 1826 förklarades donationsgodsen i Gamla Finland vara frälsegods. I Sverige förbjöds donation av hemman till allodialt frälse 1682. År 1867 beviljade lantdagen medel för inlösning av donationsgodsen i Gamla Finland. Bönderna fick då rätt att genom årliga amorteringar inlösa sina hemman av staten. Jordreformen genomfördes i slutet av 1800-talet.
I Gamla Finland från och med 1805 skola för flickor i kretsstäderna med tyska som undervisningsspråk. De utgjorde en fortsättning på den flickundervisning som tidigare getts vid normalskolorna i Gamla Finland. Benämningen fruntimmersskola kom i bruk efter att Gamla Finland förenats med storfurstendömet.
E
I Gamla Finland i vissa lutherska församlingar tjänstetitel för präster som hade hand om församlingens ekonomi.
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för allmänna ekonomiska ärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland genom skolreformen 1803/1804 skapad allmänbildande elementarskola för barn tillhörande alla stånd med syftet att förbereda eleverna för fortsatt skolgång i kretsskolorna. I Ryssland skulle sådana inrättas inom ramen för församlingarna. I Gamla Finland fanns elementarskolor med tyska som undervisningsspråk endast i kretsstäderna från och med 1805. De organiserades av den världsliga skolförvaltningen, inte inom ramen för församlingarna.
I Ryssland från och med 1710-talet benämning på avdelningar vid centrala och regionala ämbetsverk samt även benämning på självständiga ämbetsverk. Förekom i Gamla Finland särskilt under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Avdelning eller division vid ämbetsverk som expedierade regeringsbeslut, under svenska tiden särskilt vid Kgl. Maj:ts kansli (Kanslikollegium) 1713–1840, under autonoma tiden vid senatens ekonomiedepartement. Under svenska tiden och autonoma tiden var en expedition också en särskild avdelning vid hovrätt och domkapitel som expedierade civil- och kriminalärenden. Kgl. Maj:ts kansli indelades ursprungligen i sex expeditioner: kammar-, inrikes-, krigs-, handels- och finansexpeditionen, revisions- och utrikesexpeditionen, vilka förestods av ett ombudsråd, från och med 1719 vanligen av en statssekreterare. Revisionsexpeditionen förestods 1713–1719 av en högste ombudsman, från och med 1719 av justitiekanslern. Den förestods under autonoma tiden av en senator. Att sätta upp en expedition innebär att förfärdiga ett formellt dokument över beslutet, den så kallade resolutionen eller utslaget.
Från 1763 avdelning vid Dirigerande senatens tredje departement. Expeditionen handlade ärenden och rättegångsmål som rörde de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden efterträdde Livländska expeditionen vid Dirigerande senatens kansli.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för ärenden rörande registrering av revisionssjälar samt befolkningens mobilitet under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från och med 1799 högre tjänsteman vid de regionala postamten samt föreståndare för de postkontor som nämnda år ändrats till postexpeditioner, ersättande titeln postmästare. Postexpeditörer fanns även i Gamla Finland.
F
Officiellt intyg på att ett köp eller byte av jord blivit genom lagfart stadfäst av den underrätt (häradsrätt, lagmansrätt, rådstugurätt) inom vars jurisdiktion jorden var belägen. Krav på sådana intyg förekom redan under medeltiden, i Finland ska de första ha utfärdats 1379–1380. Termen fastebrev började förekomma från 1554. Fastebreven innehöll namnen på köpare och säljare, ursprungligen också namnen på tolv gode män (fastar) samt jordens omfång, belägenhet samt datum för köpet. I början utfärdades fastebreven av underlagmän eller sockendomare, senare häradshövdingen. I Gamla Finland utfärdades fastebreven av krepostnoiskrivare fram till 1739, därefter av underrätterna.
I städerna i Ryssland från och med 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningarna med uppgift att upprätta handlingarna för fastighetstransaktioner. Denna tjänsteman verkar ha saknats i Gamla Finland.
Benämning på den förhöjning av jordeboksräntorna som genomfördes 1797 och 1799 i Gamla Finland.
Benämning som Viborgs guvernement fick 1802 och som var i användning till år 1811. Vid namnändringen skedde inga ändringar i guvernementets territoriella omfattning.
Under senare hälften av 1700-talet och i början av 1800-talet ett distrikt för fortifikationsförvaltningen omfattande fästningarna i Gamla Finland samt bl.a. Archangelsk, Kronstadt, S:t Petersburg och Schlüsselburg.
Militär inspektion som existerade 1796–1806 och omfattade Gamla Finland, det vill säga Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Det lantmäteriorgan, till sin form en kommission, som 1765–1788 och 1790–1802 i Viborgs guvernerment verkställde en ny skattläggningrevision och därvid fastställde nya beskattningsgrunder och utförde de geometriska mätningar och kartläggningar som skattläggningsrevisionen förutsatte. Till kommissionens organisation hörde revisionskontoret som dess förvaltningsenhet.
Benämning på den administrativa enheten vid Finländska revisionskommissionen. Även hela revisionskomissionen kunde kallas Finländska revisionskontoret.
I Ryssland från 1785 självstyrelseorgan i städerna, med uppgift att välja stadsöverhuvud och medlemmar till allmänna stadsrådet. Städernas sex invånarklasser var berättigade att delta i folkförsamlingen, emellertid med tillämpande av census enligt stadens storlek. I Gamla Finland förekom sådana folkförsamlingar under ståthållarskapsperioden 1787–1797, men i dem var endast tre eller fyra av invånarklasserna representerade.
I Ryssland 1786–1803 i varje guvernement kollegialt organ för ledningen av skolväsendet som var underställt allmänna försörjskollegiet. Det är oklart om en sådan kommission har varit verksam i Gamla Finland.
I Ryssland från 1798 lantmätare som temporärt var anställd vid forstmästeriinrättning i guvernement. Även vid forstmästeriinrättningen i Gamla Finland fanns forstlantmätare.
Organisation för forstförvaltningen på guvernementsnivå i Gamla Finland, inrättades 1798 och lydde under överforstmästaren. Kallad Forstmästeriinrättningen eller Forstmästeriet. I Ryssland ser det ut att ha saknats en särskild benämning på motsvarande inrättning.
Under 1800-talet benämning på skogvaktare inom forstförvaltningen.
Tjänstebeteckning för Forststyrelsens skogsvaktare i ett forstinspektionsdistrikt, från 1864 föreståndare för ett mindre bevakningsområde inom ett forstrevir. Forstuppsyningsmännen lydde under revirforstmästaren. Forstuppsyningsmän förekom även i Ryssland från 1802.
En av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna från Viborgs län under 1700-talet: frälseandelen tillföll donatarien och var två tredjedelar av kronoskatterna för de av kronan behållna hemmanen som kom kronan till del.
I Ryssland från 1725 benämning på medlem i stadsråd. Från 1785 benämning på medlem i allmänna stadsrådet samt på medlem i sexmannastadsrådet. Mandatperioden var tre år. I Gamla Finland valdes fullmäktige till allmänna stadsrådet och till fyrmannastadsrådet under ståthållarskapsperioden 1787–1797.
I Gamla Finland 1787–1797 under ståthållarskapsperioden motsvarighet till sexmannastadsrådet i de ryska städerna, vilket leddes av ett stadsöverhuvud. Till skillnad från på annat håll i Ryssland var stadsinvånarna i Gamla Finland indelade i endast fyra invånarklasser.
I Gamla Finland luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
I Gamla Finland, tjänstebeteckning för evangelisk-luthersk präst vid fängelse och sjukhus.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Benämning på sjukhus för den ryska militären i Viborg åtminstone under 1760-talet.
Arbetsprestation till kronan som i delar av Gamla Finland utgjordes enligt skatteenheten obs i stället för knekthåll och rotering.
I Ryssland från och med 1720-talet handling för föredragning innehållande föredragandens sammanfattning av ärendet samt dennes förslag till myndighetens beslut. Under perioden 1826–1917 var en föredragningsnot en kort framställning av huvudpunkterna i de ärenden som skulle föredras för kejsaren av ministerstatssekreteraren. Den inkluderade vanligen senatens framställan och generalguvernörens utlåtande. Den avfattades på franska under Alexander I:s tid, därefter på ryska. Regenten antecknade sitt godkännande direkt på föredragningsnoten.
Svenskspråkig benämning på den präst som till 1890 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa katedral-/ storkyrkoförsamlingarna. Benämningen för den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar blev 1891 kyrkoherde, men benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare var även därefter i användning. Under självständighetstiden från 1918 till senare hälften av 1900-talet var förståndare officiell benämning på den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar i Finland.
Lokal enhet inom ett kyrkligt samfund, bildat för religiösa ändamål och förvaltning. En församling omfattar ett visst territorium eller en viss medlemsskara (oavsett var medlemmarna bor). Inom den katolska kyrkan under medeltiden och den evangelisk-lutherska kyrkan sedan reformationen, var församling huvudsakligen ett kyrkligt samfund med egen kyrka och präst. En luthersk kyrksocken (församling) bildade i Finland och Gamla Finland ett pastorat.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
I Ryssland stadsmässig bebyggelse utanför en stads gränser. Städerna i Gamla Finland hade även förstäder.
G
Benämning som användes i Gamla Finland efter freden i Åbo 1743 och som syftade på den svenska lagstiftning som gällde i Sverige före 1734 års lag. Begreppet omfattade synbarligen såväl Kristoffer av Bayerns landslag som Magnus Erikssons stadslag.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
Del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län.
Parallell benämning på de ståthållarskap som existerade i Ryssland 1775–1796 som regionala förvaltningsdistrikt.
I Ryssland var generalguvernör från 1708 till 1775 endast hederstitel för vissa guvernörer, 1775–1796 parallbenämning på ståthållaren, högsta styresmannen, i ett ståthållarskap eller generalguvernement, i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden från 1717 var generalguvernör en benämning som användes om landshövdingen över Åbo landshövdingedöme. Under lilla ofreden var generalguvernör en tjänstetitel för den 1742 tillträdda högsta styresmannen för den ryska civilförvaltningen. Denne blev utnämnd till generalguvernör över storfurstendömet Finland samt Åland och Österbotten.
Kejsarens personliga representant och den högsta chefen för den civila exekutiva styrelsen i storfurstendömet Finland 1808–1917. Generalguvernören stod i militär och civil rang över alla tjänstemän i rangordningen. Generalguvernören hade huvudansvaret för verkställigheten av kejsarens bud, befallningar och förordningar och för den inre ordningen och säkerheten. Han var senatens ordförande och hade efter 1826 ensamrätt att föredra finska ärenden direkt för kejsaren. Han var också chef över länsstyrelserna, förvaltningens civila tjänstemän och den finska militären. Generalguvernören kunde som senatens ordförande ifrågasätta senatens anmärkningar också i de fall där han själv varit med om att fatta beslutet. Om generalguvernören hade en annan åsikt än senatens majoritet skulle ärendet automatiskt hänskjutas till kejsaren. Generalguvernören skulle alltid höras vid tjänstetillsättningar. Efter 1896 skulle han alltid höras vid senatens beslut, även om han inte varit närvarande vid plenum. Generalguvernören var chef för Generalguvernörskansliet och 1833–1854 för sidokansliet i S:t Petersburg. Generalguvernören innehade den högsta verkställande och dömande makten (frånsett civila mål) samt var fram till 1905 kommendör över de i Finland stationerade ryska trupperna. Generalguvernörens befogenheter utökades under Krimkriget 1854–1856 och 1903–1905, men han fick inte blanda sig i ärenden under beredning eller i rättsutövningen. Generalguvernören kunde vara rysk undersåte.
I Ryssland från och med 1775 anställd vid kameralhov och kretsräntekammare med uppgift att handha den konkreta hanteringen av myndighetens penningmedel. Geschworen rekryterades bland underofficerare i avsked. Geschworensysslor fanns i Gamla Finland vid kameralhovet och kretsräntkamrarna 1784–1797.
I staterna kring Östersjön borgarkorporationer, vanligen så att de ledande handelsmännen hörde till ”Stora gillet”, hantverkarna till ”Lilla gillet” eller ”Mindre gillet”. I Ryssland var gillena, till antalet två eller tre, från och med 1721 klasser till vilka stadsinvånarna hänfördes enligt aktivitet eller förmögenhet. Från och med 1742 hänfördes endast handelsmän till gillena. Gillessystemet omorganiserades 1775 och på 1780-talet, varvid förmögenhetens storlek blev bestämmande faktor för tillhörigheten till de tre skattegillena och de handelsrättigheter som medlemskapet medförde. Medlemmarna i de tre gillena bildade från och med 1785 en av de sex invånarklasserna i städerna. I Gamla Finland infördes skattegillena 1787 och de existerade till 1812.
Avgift som de i de tre skattegillena inskrivna köpmännen i det ryska rikets städer skulle betala i skatt. Den utgick från och med 1775 enligt en viss procentsats av förmögenheten.
I Ryssland från 1785 en av de invånarklasser stadsinvånarna var indelade i. Denna invånarklass bestod av köpmän som hörde till de tre skattegillena, så kallade köpmän av första, andra och tredje gillet. Det ryska gillesystemet infördes i Gamla Finland 1787 och var i bruk ända till 1812.
Statlig kommission som tillsattes 1812 för att utreda och föreslå åtgärder till ändring av förhållandena i Gamla Finland som samma år införlivats med resten av storfurstendömet Finland. Ändringarna gällde i synnerhet skatte-, skiftes- och förvaltningsförhållandena. Före införlivningen hade Kommissionen för finska ärenden behandlat organiseringen av förhållandena i Gamla Finland.
Person som av en stat fått i uppdrag att med en annan stats fullmäktig uppgå och i detalj ordna (genom uppställande av gränsmärken m.m.) samt beskriva och kartlägga gränsen mellan två stater, vanligen i samband med ett fredsslut och därvid skedda territoriella förändringar.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
I Ryssland från och med 1775 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltningarna som samtidigt var chef för barnmorskorna i guvernementet (rangklass 8–10). I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1812 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från 1766 ledare för adelskorporationen i ett guvernement vars uppgifter reglerades i detalj 1785. Adelsmarskalken (rangklass 4), som valdes för treårsperioder, hade i uppgift att tillvarata adelns intressen. Förutom ordförande i korporationens organ var han även ordförande i adliga förmynderskapsämbetet och deltog som företrädare för adeln också i vissa andra myndigheters verksamhet. Även i Gamla Finland leddes adelskorporationen av en guvernementsadelsmarskalk.
I Ryssland 1775–1796 guvernementsprokuratorns biträde i laglighetsövervakningen, en för kriminalärenden (ugolovnych del) och en för kamerala ärenden (kazennych del). Sådana fanns i Gamla Finland vid guvernementsregeringen under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Guvernementsanvalten hörde till rangklass 7.
I Ryssland från och med 1772 chef för byggnadsverksamheten vid guvernementsförvaltningen med uppgift att verka som chef för byggnadsexpeditionen i anslutning till kameralhovet, senare guvernementsregeringen. Till guvernementsarkitektens (rangklass 8) uppgifter hörde att övervaka byggnadsverksamheten och särskilt kronans byggnadsprojekt samt att utarbeta byggnadsritningar. I Gamla Finland fanns en guvernementsarkitektstjänst 1784–1812.
Officiell benämning på gymnasierna i de ryska guvernementsstäderna från och med 1803/1805.
I Ryssland 1708–1775 högsta förvaltnings- och verkställighetsorgan i ett guvernement som lydde under Dirigerande senaten och kollegierna. Guvernementskansliet i Viborgs guvernement verkade 1744–1783 och efterträddes av ståthållarskapsregeringen. Guvernementskansli var under stora ofreden från och med 1717 en benämning på den ryska ockupationsförvaltningens styrelseorgan i Åbo generalguvernement. Under lilla ofreden var guvernementskansli en benämning på den ryska förvaltningens civilkanslier, vilka lydde direkt under generalguvernören och hade hela det ockuperade Finland som förvaltningsområde. Dessa kanslier var två till antalet, ett svenskt och ett ryskt.
Benämning på poliskommando i guvernementsstad.
En av de de parallella benämningarna på 1800-talet på de poliskommandon som fanns i Ryssland från och med 1782 och i Gamla Finland 1784–1810.
I Ryssland fanns från och med 1765 guvernementslantmätare (rangklass 7), vilka från och med 1775 var chefer för lantmäteriet i ett guvernemente med ansvar för organiseringen och genomförandet av lantmäteriförrättningarna samt den allmänna övervakningen av lantmäteriföreskrifternas efterlevnad. Även i Gamla Finland fanns en guvernementslantmätare från och med 1784. Lantmäteriverksamheten i Gamla Finland leddes dock 1765–1801 av Finländska revisionskommissionen.
I Ryssland från 1775 till slutet av århundradet administrativt ämbetsverk för ärenden rörande städerna och överdomstol i ett ståthållarskap/guvernement. Samma benämning användes redan 1720–1775 men för stadsadministrativa organ av annan karaktär. Hos guvernementsmagistrat kunde ändring sökas i domslut som fattats av stadsmagistraterna samt övriga domstolar i städerna. Ändring i guvernmentsmagistratens domslut kunde sökas hos civil- och kriminaltribunalen. I Gamla Finland fanns en guvermentsmagistrat i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från och med 1797 ämbetsverk för förvaltningen av sjuk- och hälsovården, särskilt den militära, i ett guvernement. Dessa medicinalförvaltningar lydde först under Medicinalkollegiet och 1803–1811 under Inrikesministeriets medicinalförvaltning. Kretsläkarna och den militära hälsovårdspersonalen samt hospitalen, lasaretten liksom även de statliga och privata apoteken var underställda medicinalförvaltningen i guvernementet. Guvernementsmedicinalförvaltning fanns i Gamla Finland 1797–1813.
I Ryssland från och med 1797 chef för medicinalförvaltningen i ett guvernement och för de civila läkarna samt en tid även för militärläkarna i guvernementet. Inspektören hade titeln stadsfysikus (rangklass 8) och lydde under Medicinalkollegiet och från och med 1803 under Inrikesministeriet.
I Ryssland från och med 1797 benämning på medlem i kollegiet vid guvernementsmedicinalförvaltning och chef (rangklass 8–10) för dess kirurgiska avdelning. I Gamla Finland fanns en sådan tjänst 1797–1813 vid guvernementets medicinalförvaltning.
I Ryssland från och med mitten av 1700-talet postkontor i sådan guvernementsstad där det inte fanns poststyrelse. Till guvernementspostkontorets uppgifter hörde organiseringen av postverksamheten i guvernementet. Guvernementspostkontoren lydde från och med 1783 under de regionala poststyrelserna medan kretspostkontoren var underställda guvernementspostkontoren. Även i Gamla Finland fanns ett guvernementspostkontor.
Tjänsteman med ansvar för organiseringen av och tillsynen över postverksamheten i guvernementet. I Ryssland leddes guvernementspostkontoren från och med 1772 av en guvernementspostmästare. På 1720-talet rangklass 14, i början av 1800-talet rangklass 5–7.
I Ryssland från 1730 tjänsteman i varje guvernement med uppgift att övervaka lagligheten i förvaltningens och rättsväsendets verksamhet, att försvara undersåtarnas rättigheter samt att tillvarata kejsarens och kronans intressen. Alla anvalter i guvernementet lydde under guvernementsprokuratorn. Guvernementsprokuratorer fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811. Ämbetet sorterade i rangklass 6.
I Ryssland 1775–1796 parallell benämning på ståthållarskapsregeringen för ett ståthållarskap (generalguvernement), från och med 1797 högsta förvaltningsorgan för ett guvernement, med kollegialt beslutsfattande. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1797–1811 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
I Ryssland från och med 1775 avdelningschef (rangklass 6) vid guvernementsregering och kameralhov samt medlem i dessa ämbetsverks kollegium. I Viborgs guvernement var guvernementsråd 1744–1783 titel på chefen för guvernementskansliet samt 1784–1812 medlem i ståthållarskapsregeringens och kameralhovets kollegium i Viborgs ståthållarskap och Viborgs län/Finländska guvernementet.
I Ryssland från och med 1775 chef (rangklass 6–8) för en av avdelningarna vid kameralhoven i generalguvernementen/ståthållarskapen, så även i Gamla Finland vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1811.
I Ryssland från och med 1775 allmän benämning på den expedition vid kameralhoven som ledde räkenskapsväsendet och räkenskapsrevisionen. I Gamla Finland fanns en sådan avdelning i guvernementet vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Kretsräntkamrarna lydde under guvernementsräntmästarens expedition.
Från och med 1708 tjänst vid regionalförvaltningen i Ryssland, vars innehavare hade ansvar för dokumenthanteringen vid guvernementskansliet i guvernementen. Guvernementssekreterare var från och med 1722 även benämningen på den tolfte rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: Vaše blagorodie”. Under stora ofreden från och med 1717 var guvernementssekreterare en titel för sekreterarna vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement och under lilla ofreden titel för sekreterarna vid guvernementskanslierna i Åbo guvernement.
I Ryssland från och med 1802/1804 chef för skolväsendet i ett guvernement. Denna tjänst (rangklass 7) var förenad med direktorstjänsten vid guvernementsstadens gymnasium. Dessa tjänster ersatte de tidigare skoldirektorstjänsterna. I Gamla Finland, i Finländska guvernementet, var dessa två tjänster däremot inte förenade hos samma person, utan i guvernementet fanns även 1804–1810 en separat guvernementsskoldirektorstjänst. Guvernementsskoldirektorn i Viborg lydde under undervisningskommissionen vid Dorpats universitet.
I Ryssland från och med 1708 stad dit ett guvernements förvaltningsmyndigheter och domstolar var förlagda. Från och med 1775 bildade guvernementsstäderna en officiell kategori av städer i riket. I Gamla Finland var Viborg guvernementsstad 1744–1811.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för ståthållare på ett slott, över en provins eller ett livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims län 1658, Västernorrlands län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803. Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
I Ryssland från och med 1703 högsta styresman (rangklass 3–4)och kejsarens representant i regionala förvaltningsdistrikt, från och med 1708 benämnda guvernement; i Gamla Finland styresman för Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744–1783 och 1797–1811. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var (civil)guvernören chef för ståthållarskapsregeringen. Överkommendanten i Viborg kallades undantagsvis även guvernör.
I Ryssland från och med 1802/1804 föreståndare för gymnasiet i guvernementsstad och samtidigt chef för skolväsendet i guvernementet. Gymnasiedirektorerna (rangklass 7) var underställda universitetens undervisningskretsar. De lokala skolinspektorerna lydde under respektive gymnasiedirektor. Gymnasiet i Viborg i Gamla Finland leddes från och med 1804 av en gymnasiedirektor, men guvernementsskoldirektorstjänsten var inte förenad med denna tjänst. Gymnasiedirektorn i Viborg, som synbarligen kallades rektor, lydde under guvernementsskoldirektorn i guvernementet.
I Ryssland från och med 1755 tjänsteman (rangklass 8) för övervakningen av verksamheten vid ett gymnasium, ursprungligen med anknytning till ett universitet. Från och med 1802/1804 var gymnasieinspektorn underställd guvernementsskoldirektorn. En sådan tjänst verkar ha saknats i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1755 benämning på fast anställd lärare vid gymnasium. Gymnasielärarna indelades 1803/1804 i kategorierna äldre gymasielärare, yngre gymnasielärare och gymnasielärare utan särskiljande epitet. Till sistnämnda kategori hörde lärarna i dans, musik och gymnastik, vilka inte var upptagna i någon rangklass. Gymnasielärare fanns i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
I Ryssland från och med 1726 läroverk, där avlagd examen gav behörighet för statstjänst och rättighet att inleda universitetstudier. I varje guvernementsstad fanns från och med 1803/1805 ett gymnasium som var allmänbildande läroverk och öppet för manliga elever tillhörande alla stånd. Undervisningen vid dessa gymnasier, som efterträdde huvudskolorna i guvernementsstäderna, förberedde eleverna för universitetsstudier. I Gamla Finland fanns från och med 1805 ett guvernementsgymnasium i Viborg med tyska som undervisningsspråk.
Benämning på allmän höpålaga för krono- och skattehemman i Viborgs län. Gärdehöet var en del av avradsspannmålen och en ständig ränta också under 1800-talet.
Från 1785 en av städernas sex invånarklasser i Ryssland. Till denna klass av stadsinvånare hörde personer bosatta på annan ort eller i utlandet, vilka skrev in sig i en stad för att där bedriva borgerlig näring. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass, eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
H
I Ryssland från 1765 tulltjänsteman som övervakade inkommande handelsskepp och lossandet av deras last. I hamnstäderna i Gamla Finland fanns hamnmästare som avlönades av staden.
Tull i städer där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som saknade juridisk utbildning.
I Ryssland 1721-1917 högsta administrativa myndighet över den ortodoxa kyrkan och högsta ortodox kyrklig domstol med kollegialt beslutsfattande. Hos Heliga synoden kunde ändring sökas i de andliga konsistoriernas domslut, men synoden var även första instans i vissa rättegångsmål. Synoden ersatte ett antal avvecklade ämbetsverk samt patriarksämbetet som varit obesatt sedan år 1700. Även andra kristliga trossamfund i Ryssland var tidvis underställda Heliga synoden. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Gamla Finland lydde 1721-1735 under Heliga synoden.
Jordbruksfastighet som gav tillräcklig avkastning för att brukaren skulle kunna försörja sig och sin familj och betala skatt, i landskapslagarna gård som ingick i byn. Under 1500-talet blev ”hemman” en kameral beteckning för en självständig bebyggd och bebodd jordlägenhet, med eller utan arvsrätt. I jordeboken var hemmanet en självständig enhet med upptagna skatteenheter. Först genom storskiftet avgränsades ägorna från de andra hemmanen i byn. Efter sin skattebetalningsförmåga betecknades hemmanet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) hemman och från 1630-talet som ett helt (1/2, 1/4 och så vidare) mantal eller delar därav. Hemmanen var indelade enligt a) ägorätten (krono-, skatte- eller frälsehemman), b) skattskyldigheten (avhyst, frälse-, frälseskatte-, förmedlat, krono-, kronoskatte-, skatte-, skattefrälse-, ödehemman, enstaka hemman m.m.), c) förmånstagaren (akademi-, annex-, arrende-, augments-, barnhus-, bergs-, boställs-, bruks-, dagsverks-, domkyrko-, donations-, gästgivar-, krigsmanshus-, lots-, militie-, häst-, prebende-, rusthållshemman m.m.) och d) storleken (bo-, fjärdings-, fullgärds-, helgårds-, stam- eller stomhemman m.m., och fjärdedelshemman, åttondedelshemman och så vidare). Termen hemman användes också i Gamla Finland.
Under 1600-talet benämning på en konungs och hans uppvaktnings tillfälliga bostad, särskilt under fälttåg och dylikt. Hovlägret förestods av en hovlägerförvaltare.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland och i Finland under autonoma tiden. Hovråden utgjorde sjunde rangklassen i den civila rangtabellen. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
I Ryssland fungerade hovrätten 1719–1727 som överrätt i första eller andra instans enligt svenska förebilder. Ändring i underrätternas domslut kunde fram till 1727 sökas direkt hos hovrätten i S:t Petersburg. Därefter övertogs dessa uppgifter av Justitiekollegium. Ändring i hovrättens domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
I den svenska kamerala bokföringen räkenskapsbok, där kronans inkomster och utgifter redovisades systematiskt för ett län. I Gamla Finland upprättades landsböcker enligt de svenska principerna från och med början av 1740-talet för provinserna, men inte för Viborgs guvernement som helhet.
I Ryssland från 1801 till 1809 benämning på centralt ämbetsverk för förvaltningen av kommunikationerna i riket.
I Ryssland från 1809 central myndighet för byggande, förnyande och underhåll av kommunikationsleder, såväl lands- som vattenvägar. Benämningen var från 1801 Huvudförvaltningen för kommunikationsleder. Trafikdistrikten lydde under denna huvudförvaltning.
I Ryssland 1719–1727 och 1743–1788 centralt ämbetsverk i S:t Petersburg för stadsadministrativa ärenden samt överdomstol hos vilken ändring kunde sökas i stadsdomstolarnas domslut fram till 1775. Städerna i Gamla Finland kom däremot från 1730-talet till 1783 att lyda under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
I Ryssland 1782–1811 centralt ämbetsverk för postförvaltningen i riket, under vilket även postförvaltningen i Gamla Finland lydde.
I Ryssland 1783–1804 högre allmänbildande läroanstalt öppen för barn, i praktiken dock för pojar, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje guvernementsstad. Huvudskolorna omorganiserades 1804 till gymnasier. I Gamla Finland verkade en huvudskola i Viborg 1788–1804 med tyska som undervisningsspråk. I denna skola undervisades även flickor i särskilda klasser.
I Ryssland från och med 1803 kollegial myndighet tillhörande Folkupplysningsministeriets organisation under vilken skolväsendet i det ryska riket lydde. Huvudskolförvaltningen fortsatte Huvudskolkommissionens verksamhet.
I Ryssland 1782–1803 central kollegial myndighet, till 1802 direkt underställd regenten, därefter lydande under Folkupplysningsministeriet, för organiseringen av skolförvaltningen och ombesörjandet av läromedel för skolorna. Under denna myndighet lydde Tyska skoldirektoriet som var centralmyndighet för skolväsendet i Gamla Finland.
Grundenhet för allmän förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I 1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus, häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i Gamla Finland av indelningen i lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Titel för häradets målsman och domare under medeltiden. Från 1623 tjänstebeteckning för häradsrättens ordförande i domsaga, ett ursprungligen för frälset vikt ämbete som besattes av Kgl. Maj:t på hovrättens förslag och vanligen innehades av en vikarie (lagläsare). Häradshövdingen skulle efter 1681 övervara minst en tingsperiod per år och bl.a. leda ordet vid bondeståndets val av riksdagsmän. Efter 1680 användes beteckningen om av regenten respektive justitiedepartementet, senare högsta domstolen, utnämnd domarutbildad och i något av domsagans härader (tingslag) bosatt domhavande, under perioden 1918–1993 också chef för domsagans kansli. Häradshövding var också en beteckning för domhavande i de domsagor som Gamla Finland var indelat i 1721–1783 och 1797–1811. Häradshövdingen benämndes fram till 1783 även justitiekommissarie. Under stora ofreden från och med 1717 användes häradshövding som benämning på en del av de domare som tillsattes av de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap och som skipade rätt i häradsrätterna på landsbygden. Mot slutet av ockupationstiden var lagmansdömena domkretsar för häradshövdingarna i Åbo generalguvernement.
Tjänsteman inom länsförvaltningen på 1700-talet, med polisiära och i vissa fall också straffverkställande uppgifter i ett härad, särskilt ris- och spöstraff, även kallad landsgevaldiger. Häradsprofossen hörde i Gamla Finland 1744–1783 till provinsförvaltningen i Kymmengårds provins, där han ansvarade för den allmänna ordningen i lantkommissariatet.
Allmän domstol i första instans på landsbygden från 1400-talet till 1993, vars sessioner under svenska tiden och autonomin kallades ting och hölls tingslagsvis. En häradsrätt bestod av häradshövdingen i domsagan och av tingslagets häradsnämnd. Häradsrätterna avskaffades genom tingsrättsreformen 1993. Domsluten kunde fram till 1614 (i vissa civila tvister ända till 1868) överklagas till lagmansrätten, sedermera till hovrätten, som också utfärdade den slutgiltiga domen i alla grova brottmål. Häradsrätterna var lägsta instans på landsbygden också i Gamla Finland från 1720-talet till 1811, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden var av de ryska ockupationsmyndigheterna tillsatta häradsrätter verksamma i vissa delar av det ockuperade Finland redan efter mitten av 1710-talet och från och med 1717 i Åbo generalguvernement. Även i delar av Viborgs kommendantskap verkade häradsrätter under ockupationstiden.
Den landsstatstjänsteman i ett fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från Kammarkollegium och tillsattes på förslag av landshövdingen.
Vid sidan av lantkommissarien, det vill säga kronofogden, ledande tjänsteman i lantkommissariaten i Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1812 med samma uppgifter som häradsskrivarna hade i den svenska länsförvaltningen, det vill säga förandet av lantkommissariatets räkenskapsböcker och skattelängder.
I Ryssland ämbetsverk från 1722 i anslutning till Dirigerande senaten för ärenden rörande den ärftliga adeln och dess tjänstgöring, för förande av register över adelns medlemmar och deras tjänstgöring samt för heraldiska frågor. De adliga deputeradeförsamlingarna i guvernementen var från 1785 förpliktade att insända nödiga registeruppgifter till kontoret. Till dess komptensområde hörde även adeln i Gamla Finland.
Officersvakt som utgör den förnämsta vakten på en förläggningsort. Högvakt kan även beteckna en byggnad där en sådan vakt har sin placering. I ryska städer var högvakt dessutom från 1782 en vaktlokal som lydde under stadsfogdeämbetet och som fungerade som arrestlokal för tjänstemän och militärpersoner. Högvakter av denna typ förekom i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I
Hederstitel för förståndare för ortodoxt munkkloster, även för de ortodoxa klostren i Finland.
Epitet som infördes på 1600-talet och som användes om borgmästare och rådman som saknade kunskaper i lagfarenhet och juridisk bildning, motsvarande politiborgmästare och politirådman. Epitetet användes även i Gamla Finland och gällde bl.a. handelsrådmän.
Epitet för borgmästare och rådman som saknade juridisk bildning. Detta epitet användes även i Gamla Finland.
I Ryssland 1797–1806/1808 inspektör för infanteriet i en inspektion.
I Ryssland 1731–1809 benämning på territoriellt distrikt för den fortifikatoriska förvaltningen av rikets gränsfästningar, vilken utfördes av ingenjörskommandon. Ingenjörsdepartementen omorganiserades 1809 till ingenjörsdistrikt. Dessa distriktsförvaltningar lydde till 1797 under Krigskollegiet, 1797–1802 under kollegiets artilleriexpedition och 1802–1809 under dess ingenjörsexpedition.
I Ryssland från 1809 benämning på territoriellt fortifikationsdistrikt för förvaltningen av rikets gränsfästningar. Dessa distrikt efterträdde ingenjörsdepartementen.
I Ryssland från 1802 expedition vid Krigskollegium under vilken ingenjörsdepartementen, senare ingenjörsdistrikten, och ingenjörskommandona, även i Gamla Finland, lydde.
I Ryssland från förra hälften av 1700-talet truppenheter för planering, byggnad och underhåll av fästningsanläggningar. Ingenjörskommandona lydde under fortifikationens distriktsförvaltning, det vill säga ingenjörsdepartementen och ingenjörsdistrikten. I Gamla Finland fanns sådana kommandon i de befästa städerna.
I Ryssland från år 1700 militärt organiserad undervisningsanstalt för utbildande av tekniska specialister, till en början ingenjörer, senare konduktörer, för militärens och statens behov. I Gamla Finland fanns från 1810 en ingenjörsskola i Viborg i anslutning till soldatbarnhusinrättningen, där kantonister undervisades.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
Person, ofta i östra Finland, tillhörande den obesuttna befolkningen som inte hade något eget jordbruk och egen bostad utan bodde inne hos bönder och andra som hade egen bostad. Sedermera ingick dessa grupper i folkbokföringen under gruppen ”utan angivet yrke”.
I Ryssland från och med 1719 vid hovrätter, provinskanslier och andra myndigheter existerande ”notariatsenheter” för registrering av överlåtelser av fast egendom och livegna, fordringar, kontrakt m.m. och för förande av register över dessa registreringar samt dessutom över tjänstefolk. En enhet av detta slag inrättades 1720 i anslutning till lantdomarkontoret i Viborg.
I Ryssland 1797–1806/1808 territoriell militär organisationsenhet som uppstod genom att divisionskommendörerna blev inspektörer med endast övervakande uppgifter i territoriella distrikt som hade benämningen inspektion; i en inspektion fanns en inspektör för infanteriet och en för kavalleriet. Gamla Finland bildade en sådan militär inspektion.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737, distrikt inom biskopsstift, där en prost utövade tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.
I Ryssland från och med 1700-talet benämning på ledande tjänstemän vid central-, regional- och lokalförvaltningen för flera förvaltningsgrenar. I Ryssland hade chefer vid regionala myndigheter eller andra ledande tjänstemän (ofta i rangklasserna 6–9) vid central- och regionalförvaltningen tämligen allmänt tjänstebenämningen inspektor. Inspektorsbeteckningarna i Ryssland hade dock ofta en specificerande förled som angav vilken förvaltningsorganisation tjänsten tillhörde. En del av beteckningarna saknade dock en sådan förled. Ospecificerade inspektorstjänster förekom även i Gamla Finland. Inspektor var benämningen på chef för tullkammare i Gamla Finland senast från och med 1744 sannolikt till 1754 samt på chefen för landtullens uppbördsorganisation. Vid Finländska revisionskommissionen var inspektor benämningen på ett varierande antal ledande lantmäteritjänstemän närmast under överlantmätaren. I det svenska förvaltningsspråket förekom på 1700-talet även tjänstebeteckningen inspektör, och det är inte alltid klart om den officiella beteckningen var inspektor eller inspektör. Under stora ofreden utgjorde inspektor benämning på den tjänsteman vid den ryska ockupationsförvaltningen som från och med 1717 stod i ledningen för tullförvaltningen i Åbo generalguvernement. Inspektorstjänsten vid tullen var förenad med guvernementskassörstjänsten.
I Ryssland från 1797 inspektör för allt artilleri i riket.
I Ryssland från 1700-talet och även i Gamla Finland avgift som ändringssökande skulle erlägga när ändring i vissa typer av administrativa mål genom besvär skulle sökas hos Dirigerande senaten.
J
Ryskspråkig benämning på ortodox präst som även användes i det svenska språket i Gamla Finland.
Förteckning som utgjorde underlag för beräkning av avrad och skatter. Under medeltiden gjordes inom frälset och av kyrkliga institutioner förteckningar över upprättarens egendomar. I Finland började man regelbundet uppgöra jordeböcker i samband med skattläggningarna på 1540-talet. Då upprättades sockenvisa förteckningar över hemmanen och deras skatteenheter. Kring 1700 infördes jordlägenheternas namn, och något decennium senare även deras nummer. Den ordinarie jordboken kallades också persedeljordebok eller specialjordebok, medan förändringar som uppkom mellan de ordinarie jordböckerna infördes i en extraktjordebok, senare förändringsextrakt. Ursprungligen upprättades jordeböckerna av fogdarna, från 1594 av häradsskrivarna och från 1848 av länslantmäterikontoren. I Gamla Finland upprättades årliga jordeböcker av svensk typ för Kymmenegårds provins från 1740-talet till senare hälften av 1760-talet. Jordeböckerna ersattes 1895 med jordregister.
I Gamla Finland åtminstone kring sekelskiftet 1800 benämning på av staten avlönad edsvuren barnmorska.
Dagbok eller förteckning, allmänt: tidning, tidskrift. Dokument för uppbärande av sjötullen: journalen upprättades av kontrollören och tullförvaltaren gemensamt och signerades av bägge. Av journalen framgick de tullpliktiga persedlarna samt själva uträkningen av tullavgiften och andra stadsuppburna umgälder.
I Gamla Finland 1721–1783 och 1797–1811 domkrets där justitiekomissarien/häradshövdingen i häradsrätten utövade domsrätten i lägsta instans på landsbygden. Jurisdiktionerna var indelade i ett antal tingslag och häradstingen hölls tingslagsvis.
Rådstugurättens ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
I Ryssland kollegialt centralt ämbetsverk för rättsförvaltningen 1717/1719–1786. Justitiekollegiet fungerade även som överrätt, tidvis i S:t Petersburg, tidvis i Moskva, i synnerhet efter 1927 då Justitiekollegiet övertog hovrättens uppgift att behandla ändringssökningar i underrätternas domslut. Gamla Finland hörde till Justitiekollegiets jurisdiktionsområde fram till mitten av 1730-talet, då Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden blev överrätt för Gamla Finland.
Kollegialt centralt ämbetsverk i Sankt Petersburg från 1720-talet till 1739 och 1742–1812. Finland ingick i kollegiets namn 1762–1812. Åren 1739–1742 var kollegiet sammanslaget med Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden och bildade Kollegiet för livländska och estländska ärenden. Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden ansvarade för rättsförvaltningen och förvaltningen av kyrkliga ärenden i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Från 1730-talet fungerade kollegiet som överrätt motsvarande de svenska hovrätterna i Gamla Finland. Tidigare hade Justitiekollegiet skött motsvarande uppgift. Ändring i kollegiets utslag och domar kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1784 överfördes i samband med ståthållarskapsperioden kollegiets dömande uppgifter på kriminaltribunalet och civiltribunalet i Viborg. Då dessa tribunaler 1797 drogs in i Gamla Finland överfördes deras uppgifter på nytt på Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Från 1722 domhavande och rannsakningsdomare på landsbygden i Gamla Finland. Tjänsterna drogs in 1727. Från 1720-talet fram till 1783 var justitiekommissarie även en benämning på häradshövding. Justitiekommissarierna var 1721–1783 och 1797–1811 domhavande i häradsrätterna inom jurisdiktionerna i Gamla Finland. De hörde som högst till rangklass 9.
En av flera borgmästare i en stad, vilken ansvarade för en justitieborgmästares och kommersborgmästares ansvarsområde. Benämningen förekom i Gamla Finland, även i städer med endast en borgmästare.
Lagfaren (litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i Gamla Finland under perioden 1797–1811.
K
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Benämning på ortodox munk som användes i det svenska språket i Gamla Finland.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk för finansförvaltningen och med den förknippade uppgifter i ett ståthållarskap, senare i ett guvernement. Kameralhovet i Viborg verkade under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
I Ryssland från och med 1775 medlem av kameralhovets kollegium (rangklass 6), kallades även endast råd av 6:e klassen. Denna tjänst fanns vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1811.
Kollegialt centralt ämbetsverk 1717/1721–1784 och 1797–1801, inrättat i S:t Petersburg men från och med 1728 huvudsakligen i Moskva, för skatteförvaltningen och främjandet av näringarna. Kammarkollegiet lydde under Dirigerande senaten. Ärendena rörande Livland, Estland och Gamla Finland handhades från och med 1730-talet av Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden, som dock var underställt Kammarkollegiet och Kammarkontoret.
Centralt ämbetsverk i S:t Petersburg från och med 1730-talet till 1798 för finansförvaltningen och främjandet av näringslivet i de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Först 1762 fogades Finland till kontorets namn. Kontoret lydde under Dirigerande senaten och Kammarkollegiet, i praktiken under Kammarkontoret, tidvis även under andra centrala myndigheter. Dess egentliga uppgifter överfördes på 1780-talet på kameralhoven.
Avdelning vid Kammarkollegiet i S:t Petersburg 1728–1782, då Kammarkollegiet verkade i Moskva.
I Gamla Finland tjänsteman vid Kamrerarkontoret 1721–1744.
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vars huvudsakliga uppgift var att under ledning av en kamrer sköta räkenskaper och annan ekonomisk förvaltning. Under den ryska ockupationen under stora ofreden fanns från 1719 ett kamrerarkontor för ledningen av kameralförvaltningen i Viborgs kommendantskap. Ett kamrerarkontor fanns även vid Utrikesminsteriets avdelning för administrativa ärenden, Försvarsministeriets centralavdelning och vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, efter 1922 vid ekonomiavdelningen. Kamrerarkontoret vid Järnvägsstyrelsen bytte 1934 namn till Räkenskapsbyrån.
I Ryssland 1719–1727 myndighet i provinserna med ansvar för provinsens kassarörelse, övervakningen av de lokala skattemyndigheterna och tillvaratagandet av kronans ekonomiska intressen. I Gamla Finland bestående av Viborgs provins fanns 1721–1744 för finansförvaltningen en sådan myndighet, som där kallades landskontor och lydde under provinskansliet. Det efterträddes 1744 i Viborgs guvernement av provinsernas landskontor.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland under 1700-talet och 1800-talet. Den tillhörde rangklass I i den civila rangtabellen. Tilltal: Enligt ämbetsinnehavarens härstamning; för innehavare av denna rang som var tysk riksfurste- eller hade motsvarande värdighet ”Vaša svetlost´” (sv. Eders/Ers Durchlaut, högborne furste, fi. Teidän ruhtinaallinen korkeutenne, ty. Eure Durchlaut), men för ryska ärftliga furstar och grevar ”Vaše sijatelstvo” (sv. Eders/Ers excellens, Eders/Ers Erlaucht, fi. Teidän ylhäisyytenne, ty. Eure Erlaucht)
I Ryssland organisatorisk enhet vid större ämbetsverk med uppgift att förbereda ärendena för föredragning samt att expediera och verkställa de fattade besluten. Vid ämbetsverken skilde man kansliet och kanslipersonalen begreppsmässigt mycket klart från de beslutsfattande tjänstemännen, vilka betecknades med termen prisutstvie.
Kansli som biträdde Kommissionen för finska ärenden. Kansliet var uppdelat i en justitie-, förvaltnings- och en finansavdelning.
Vid provinskanslierna i Viborgska/Finländska guvernementet 1797–1812 anställd person med uppgift att utföra vaktmästarsysslor och tjänstgöra som budbärare.
I Ryssland från 1719 lägre tjänsteman vid centrala och regionala ämbetsverk för olika slag av kansligöromål, såsom upprättandet av handlingar. Kanslisterna hade en ställning som motsvarade sergeant i militären. Kanslisttjänster förekom också i förvaltningen i Gamla Finland. Under stora ofreden fanns kanslister vid guvernementskansliet i Åbo generalguvernement från 1717 och tidvis även vid kommendantskansliet i Viborg.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
Kapellförsamling eller kyrka, mindre kyrkobyggnad eller profan lokal för gudstjänster i en kapellförsamling eller ett kapellag. Kapellen kunde också kallas sockenkapell.
I lutherska kyrkan ett samfund inom ett pastorat med särskilt territoriellt område, egen kyrka, styrelse och präst samt självständig kyrkbokföring. Grundandet av en kapellförsamling förutsatte överhetligt beslut, från 1686 tillstånd av länsstyrelsen och stiftstyrelsen, från 1930-talet beslut av kyrkofullmäktige eller församlingsråd. Invånarna i en kapellförsamling bekostade kapellet (sockenkapellet) och avlönade kaplanen eller kapellpredikanten men räknades fortfarande som medlemmar i moderförsamlingen och var därför skyldiga att delta i avlöningen av dess prästerskap samt i kostnaderna för dess kyrkliga byggnader. Kapellförsamlingarna lydde i kyrkligt avseende under kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellförsamlingar fanns också i Gamla Finland. Under 1900-talet kunde en kapellförsamling också utgöra en del av en sammanslagen församling.
Delområde inom en ortodox församling med kyrka och egen präst som lyder under församlingen. Ortodoxa kapellförsamlingar fanns i Gamla Finland och under autonoma tiden i storfurstendömet Finland och finns även i det självständiga Finland.
Förteckning över förmögenhet. I länets årsredovisning upptogs i kapitalräkningen balanserna, alla inkomster, avkortningar och utgifter i enlighet med överdragsräkningen eller specialräkningarna. Kapitalräkningen visade således i landsboken beloppet för kronans uppbörd och utgift.
Årlig räkenskapsbok för Viborgs provins 1731–1743 och för Viborgs guvernement 1744–1767 innehållande ett sammandrag av kronans inkomster och uppgifter i landsboken för Viborgs provins till 1744 samt därefter i landsböckerna för guvernementets provinser.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse och för inkvarteringen av militärpersoner. I städer där uppgifterna delades mellan två personer benämndes dessa kassaherre och kvartersrådman.
I Ryssland 1797–1806/1808 inspektör för kavalleritrupperna i en inspektion.
I Ryssland från och med 1797 avdelning vid medicinalförvaltningen i guvernement. En sådan fanns även vid medicinalförvaltningen i Viborg.
Kyrklig funktionär som skötte varierande uppgifter, bl.a.klockringning. Under katolska tiden var klockaren vanligen prästvigd och hade avlagt klockareed. Den lutherska kyrkan behöll efter reformationen klockringningen och även klockartjänsten och klockarborden. Även inom lutherska kyrkan var en del klockare präster och kallades i dessa fall klockarpräster. Klockaren hade förutom klockringningen i uppgift att leda menigheten i kyrkosång och undervisa ungdomen i kristendom. Klockaren valdes genom klockarval av kyrkoherden och kyrkostämman och i tjänstedefinitionen från 1686 var de materiella uppgifterna underordnade de andliga. Klockaren fick också specialinstruktioner av domkapitlen. Med tiden utökades uppgifterna. Klockaren skulle sjunga vid begravningar, vårda kyrkan och dess egendom, övervaka ordningen på gravgården, hålla kyrkans handlingar och böcker i ordning, motta, framlämna och förvara allmänna handlingar, renskriva kungörelser som berörde gudstjänsten, uppbära och bokföra en del av kyrkans inkomster, övervaka att kyrkväktare och annan personal skötte sina uppgifter, vårda kyrkans minnesmärken, sköta kyrkans belysning och följa med kyrkoherden på husförhör. År 1755 fastslogs att klockaren också skulle vara kunnig i åderlåtning och sockenapoteket skulle stå under klockarens uppsikt. År 1803 slogs det fast att en person som sökte tjänst som klockare skulle vara kunnig i smittkoppsvaccinering. Klockartjänsterna kombinerades i landsortsförsamlingar ibland med organistbefattningen, och innehavaren kallades då klockarorgelnist. Klockartjänsterna drogs in 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Svenskspråkig benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan och även i Finland från och med 1918. Klockaren hade olika funktioner i gudstjänsten, bl.a. ledandet av kyrkosången och utförde även klockringningen. Från och med 1918 fungerade klockaren i de finska ortodoxa församlingarna dessutom som skrivare i församlingskansliet. Benämningen klockare har under senare hälften av 1900-talet ersatts av benämningen kantor.
Slutet kyrkligt samfund för munkar eller nunnor vilka efter avlagt löfte vigt sitt liv åt levnad efter fastställda klosterregler. I Gamla Finland fanns två ortodoxa munkkloster, Valamo och Konevits i Ladoga och under den autonoma tiden tillkom ett nunnekloster i Lintula by i Kivinebb på Karelska näset. Ortodoxa kloster existerar även i det självständiga Finland.
Från 1600-talet manlig befattningshavare i underordnad ställning vid ämbetsverk: betjänt, biträde, förekom också i Gamla Finland. ”Knekt” förekom redan under medeltiden som en allmän benämning på tjänare.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Kollegieassessorerna tilhörde åttonde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland. Tilltal: ”Vaše vysokoblagorodie”.
Rangklass XIV i den civila rangtabellen i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Honorärtiteln var ett krav för att någon kunde bli antagen i statlig tjänst och berättigade till tjänstebefordran. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under autonoma tiden. Kollegiesektreteraren tillhörde tionde rangklassen i den civila rangtabellen (tidvis i rangklass 9). Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Centralt ämbetsverk i S:t Petersburg som uppstod 1739 genom att Kammarkontoret för livländska, estländska och finländska ärenden samt Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden sammanslogs till en myndighet. Ämbetsverket upplöstes 1742, varvid de sammanslagna myndigheterna åter blev självständiga ämbetsverk.
I Ryssland 1710–1803 garnisonschef, som fram till 1715 även var administrativ styresman i en krets och också kunde ha judiciella uppgifter. Polisväsendet i garnisonsstäderna lydde under långa perioder under kommendanterna. Garnisonerna i städerna i Gamla Finland hade en kommendant som chef; ett undantag utgjordes av Viborg där chefskapet innehades av en överkommendant. Under stora ofreden fanns ryska kommendanter i de finska städer dit ryska trupper var förlagda i garnison. I västra Finland hade de civila förvaltningsuppgifter endast från 1714 till 1717. I Viborgs kommendantskap var kommendanterna ända till fredsslutet 1721 även civila förvaltningsmyndigheter i de tre kommendantsdistrikt som Viborgs kommendantskap eller provins var indelat i.
I Ryssland garnisonskansli med kommendanten som chef från och med början av 1700-talet till 1796. Förutom uppgifter som anslöt sig till garnisonen och fästningen hade kommendantskanslierna i uppgift att delta i skatteuppbörden och efterspaningen av rövare, förrymda bönder och rekryter samt att upprätthålla ordningen i garnisonsstaden. Kommendantskanslierna indrogs 1796 och ersattes följande år av ordonnanshusen.
I det svenska riket tjänstetitel från och med 1682 för ledamöterna i Kommerskollegiets kollegium, det vill säga de högsta ämbetsmännen i kollegiet närmast under presidenten. Honorär kommerserådstitel utan tjänst kunde tilldelas framgångsrika storköpmän på 1700- och 1800-talen. Även under den autonoma tiden erhöll framstående näringsidkare i Finland denna titel, som allt fortfarande förlänas i republiken Finland. Kommerseråd var i Ryssland från och med år 1800 en honorär titel som kunde tilldelas köpmän tillhörande det första gillet. I den ryska rangtabellen var titeln placerad i 8:e rangklassen, och även i storfurstendömets rangtabeller var den placerad i denna rangklass.
I Ryssland 1717–1811 kollegialt centralt ämbetsverk, från 1802 i anslutning till Kommersministeriet. Kommerskollegium hade i uppgift att sköta förvaltningen av handel, vilket inkluderade tullar samt tidvis sjöfart, manufakturer och fabriker. Kommerskollegium fungerade även som överrätt för domslut i tullärenden. För Gamla Finlands vidkommande var det emellertid i praktiken hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som ändring i accisrätternas och sjötullrätternas domslut skulle sökas under största delen av perioden 1744–1811.
I Ryssland från och med början av 1700-talet efterled i tjänstetitlar för ledande och högre ämbeten vid centralförvaltningen men också för högre tjänster vid regionalförvaltningen. Tjänstebeteckningar med ”-kommissarie” som efterled förekom inom flera förvaltningsgrenar. Även tjänstebenämningen kommissarie utan förled förekom och var då en beteckning för lägre tjänstemän. I Gamla Finland förekom tjänster med efterleden -kommissarie inom provins- och guvernementsförvaltningen samt justitieförvaltningen. Vid hospital i Gamla Finland var kommissarie beteckningen för den tjänsteman som ansvarade för ekonomin och underhållet, motsvarande närmast hospitalssysslomannen i det svenska riket.
Organ som tillsattes i S:t Petersburg efter freden i Fredrikshamn 1809. Kommissionen för finska ärenden hade i uppgift att handlägga ärenden som rörde storfurstendömet Finland för föredragning för kejsaren, samt att avge utlåtanden om organiseringen av förhållandena i Gamla Finland. Kommissionen bestod av fem ledamöter, av vilka två var finländare. Kommissionen bistods av ett kansli. Den drogs in 1811, då Kommittén för finska ärenden tillsattes. År 1812 tillsattes också en särskild granskningskommission för förhållandena i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på temporära organ, tillsatta för undersöknings-, utrednings- och planeringuppdrag, bestående av för uppdraget utsedda personer. ”Kommission” var även benämning på permanenta administrativa organ av samma karaktär. Kommissioner tillsattes också för att rannsaka och döma i enstaka rättegångsmål och motsvarade de svenska kommissorialrätterna.
Organ för att utreda eller bereda ett visst ärende. Kommittéer tillsattes sedan 1700-talet av Kunglig Majestät eller riksdagen, under autonomin av senaten och efter självständigheten av statsrådet. En kommitté består av minst en person, i allmänhet med en eller flera sakkunniga. I Ryssland var en kommitté ett organ av samma slag som kommissionerna.
Dömande organ som bestod av domare från såväl svenska som ryska riket, och vars kompetensområde gällde de områden i Gamla Finland som berördes av den disputerliga riksgränsen.
I Ryssland från och med 1800 titel på alla underofficerare vid ingenjörstrupperna samt vid vissa andra tekniska förvaltningsorganisationer. Konduktörer utbildades vid ingenjörsskolor. Konduktörer fanns även i Gamla Finland vid ingenjörskommandona.
Titel utan ämbete som exceptionellt tilldelades en av preces consistori för Viborgs evangelisk-lutherska konsistorium.
Kyrklig administrativ myndighet och domstol för den evangelisk-lutherska kyrkan i de provinser som erövrats av Ryssland på 1700-talet. Under stora ofreden inrättades från och med mitten av 1710-talet av de ryska ockupationsmyndigheterna tre konsistorier, i Åbo, Viborg och Borgå, som organ för kyrkostyrelsen i Finland. Av dessa indrogs dock det sistnämnda snart men återupprättades 1718 under benämningen konsistorialrätt. Från 1720 fanns ett evangelisk-lutherskt konsistorium för östra Finland i Viborg, vilket efter freden i Nystad 1721 fortsatte sin verksamhet i Gamla Finland och vars ställning fastställdes officiellt 1725. Detta konsistorium fungerade som domkapitel, men dess sammansättning skilde sig från de svenska domkapitlens. För Kymmenegårds provins och konsistoriedistrikt inrättades 1744 ett motsvarande konsistorium i Fredrikshamn. Som ordförande fungerade kyrkoherdarna i sätesstäderna, och dessa hade domprosts rang. Ledamöter var kyrkoherdarna och skolmästarna i de närliggande församlingarna. Konsistoriet i Viborg lydde fram till 1921 under överkommendanten i Viborg, sedan 1721–1735 under Heliga synoden. Åren 1735–1783 lydde konsistorierna under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden, under ståthållarskapsperioden 1784–1797 under civiltribunalet i Viborg och därefter åter under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Hos dessa institutioner kunde ändring i konsistoriernas domslut sökas. Konsistorierna i Gamla Finland drogs in 1812 och slogs ihop med Borgå stift.
Tjänsteman inom finansförvaltningen vid provinskanslierna i Viborgs guvernement 1744–1783. Kontorsskrivare förekom också i förvaltningen i Finland under autonoma tiden.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som fungerade som förman för ett kontrakt (prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
Medicinsk anstalt i Viborg från och med 1784 för utförande av vaccination mot smittkoppor.
Förled, som syftade på de administrativa kretsarna. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet var det allmänt att i sammansatta svenskspråkiga ord använda den tyska formen ”Kreis-”.
I Ryssland tjänsteman vid ”notariatsenheter”, sing. krepostnaja kontora, vid hovrätter och andra myndigheter samt vid provinskanslier 1719–1775 för registrering av överlåtelser av fast egendom och livegna, fordringar, kontrakt m.m. och för förande av register över dessa registreringar. En del av dessa enheters uppgifter kunde skötas av notarius publicus. Vid provinskansliet i Viborg fanns från 1720-talet till 1739 en krepostnoiskrivare. Dennes uppgifter sköttes därefter i Gamla Finland för fastighetsöverlåtelsernas vidkommande av härads- och rådstugurätterna, men tjänsten kvarstod.
Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet förekom det att man i sammansatta svenskspråkiga ord med en förled, som syftade på de administrativa kretsarna, använde den tyska formen ”Kreis-”.
I Ryssland från och med 1775 distrikt som guvernementen var indelade i. Kretsen var distrikt för de lokala ämbetsverken och domkrets för de lokala domstolarna. Denna kretsindelning existerade i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Den skilde sig från den tidigare indelningen i lantkommissariat. Benämningen krets bibehölls för distrikten i den administrativa indelning som efter ståthållarskapsperioden gällde i Gamla Finland 1797–1812.
I Ryssland 1775–1797 benämning på kretsläkare (rangklass 8 eller högre). Kretsläkarna i Gamla Finland titulerades doktor även efter 1797.
Ordförande i en kretsrätt. Kretsdomare hörde till rangklass 8.
I Ryssland 1775–1796 tjänsteman med uppgift att övervaka lagligheten i myndighetsutövningen i en krets. I Gamla Finland fanns kretsfiskaler under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Parallell benämning på chefen för en nedre lanträtt (rangklass 9), ordningsdomaren.
I Ryssland under 1700-talet underordnad läkare i en krets, lydande under kretsläkaren. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 kretskirurger vilka dock i praktiken närmast var läkarbiträden.
I Ryssland från och med 1775 lantmätare med en krets som verksamhetsområde. Kretslantmätarna (rangklass 8) var underställda guvernementslantmätaren i guvernementet. I Gamla Finland fanns kretslantmätare från och med 1784.
I Ryssland från och med 1775 chefsläkare i en krets. Benämningen på kretsläkare var 1775–1797 kretsdoktor. Kretsläkarna lydde under guvernementsregeringen, från och med 1797 under guvernementsmedicinalförvaltningen. De övriga läkarna och den övriga hälsovårdspersonalen i kretsen var underställda kretsläkaren (rangklass 9 eller högre). I Gamla Finland fanns kretsläkare under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1813.
I Ryssland från och med senare hälften av 1700-talet postkontor i en kretsstad. Kretspostkontoren lydde under guvernementspostkontoret i guvernementet. Från och med 1799 kallades postanstalterna i kretsstäderna postexpeditioner. Kretspostkontor fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på postmästare som förestod kretspostkontor (på 1720-talet jämställd med underofficer, i början av 1800-talet i rangklass 8–10 [7–12]). Föreståndaren för ett kretspostkontor som omvandlades till postexpeditioner blev expeditör. I vad mån postmästarna i kretsstäderna i Gamla Finland betecknades som kretspostmästare har inte klarlagts.
I Ryssland från och med 1775 myndighet i varje krets som var underställd kameralhovet, med uppgifter inom finansförvaltningen, främst uppbörden av kronointäkterna. I Gamla Finland fanns kretsräntkammare i kretsarna under ståthållarskapsperioden och därefter 1784–1812. Deras uppgifter hade tidigare skötts av lantränteriet och lantmagasinet i provinserna.
Chef (rangklass 9) för en kretsräntkammare.
I Ryssland från 1775 domstol i lägsta instans för mindre civil- och brottmål rörande adeln. I anslutning till kretsrätterna verkade adliga förmyndarskapsämbetet. Kretsrätten behandlade ändringssökningar från Nedre lanträttens beslut. I Gamla Finland fanns en kretsrätt under ståthållarskapsperioden 1784–1794, därefter överfördes dess uppgifter på häradsrätterna.
I Ryssland från och med 1804 lägre allmänbildande elementarläroverk i kretsstäderna, öppet för pojkar tillhörande alla stånd. Undervisningen vid kretsskolorna, som efterträdde normalskolorna, förberedde eleverna för studier vid gymnasium. I Gamla Finland fanns kretsskolor med tyska som undervisningsspråk från och med 1805.
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare vid de då introducerade kretsskolorna (rangklass 12). Kretsskollärartjänster fanns även vid kretskolorna i Gamla Finland.
I Ryssland från och med medeltiden den stad i en krets (uezd) där förvaltningsmyndigheterna och domstolarna i kretsen var verksamma. Från och med 1775 bildade kretsstäderna en officiell kategori städer i riket. I Gamla Finland gällde kategoriseringen av städerna i guvernements- och kretsstäder från och med 1784.
I Ryssland efter avvecklingen av ståthållarskapsförvaltningen 1796/1797 befälhavare över trupperna i guvernementen i gränstrakterna. Under ståthållarskapsperioden 1775–1796 hade ståthållaren (generalguvernören) haft befälet över trupperna i ståthållarskapet och i denna egenskap samtidigt varit krigsguvernör. I Gamla Finland, Viborgs guvernement / Finländska guvernementet, var trupperna 1797–1810 underställda en krigsguvernör.
I Ryssland appellationsdomstol i andra instans för brottmål i ett ståthållarskap (från 1775), senare ett guvernement. Hos Kriminaltribunalet kunde man söka ändring i lägre överrätters domslut. Ändring i Kriminaltribunalets domslut kunde sökas hos Dirigerande senaten. År 1796 slogs Kriminaltribunalet, som en skild avdelning, ihop med Civiltribunalet till en domstol. I Gamla Finland överfördes 1784 de dömande funktionerna i brottmål på Kriminaltribunalet i Viborg. Tidigare hade funktionerna tillkommit Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. Detta kollegium återtog uppgiften 1797 då tribunalet i Gamla Finland drogs in.
Den andel, en tredjedel, av donationshemmanens skatter som behölls av kronan och som således inte tillföll donatarien. Kronoandel var en av två huvudtitlar i revisionsjordeböckerna i Viborgs län under 1700-talet. Under den fanns uppgifter om den andel av varje hemmans jordeboksränta som tillkom kronan. Kronoandelen avskaffades 1783, då poduschnieavgiften infördes.
I Ryssland från 1797 funktionär vid apanageprikaserna och medlem i prikasens styrelse, med uppgift att uppbära skatter och andra pålagor av apanagebönderna samt att ansvara för den egendom som tillhörde apanageförvaltningen. Kronostarosten valdes bland apanagebönderna i prikasen. I Gamla Finland fanns en kronostarost under den tid som en apanageprikas existerade där.
Penningvärdet på de skattepersedlar som ingick i jordeboken. Värdet fastställdes av kronan, och efter 1621 kunde persedlarna också erläggas i kontanter. Kronovärdet på nya persedlar fastslogs vanligen av riksdagen. Kronovärdet på ett dagsverke fixerades 1652. Kronovärdet gällde i hela det svenska riket. Kronovärdena förblev med ett undantag oförändrade in på 1700-talet. I Gamla Finland bibehölls de svenska kronovärdena – med undantag för spannmål, havre och hö, för vilka kronovärdet höjdes 1784 – oförändrade ända till 1811, men de omvandlades till ryskt mynt så att ett öre silvermynt motsvarade en kopek banco assignationer.
I Gamla Finland var krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet kronans monopol. Under åren 1735–1782 och från 1787 var krögeriförpaktningsrätten i Viborg överlåten åt staden som utarrenderade den till enskilda företagare. Dessa arrendatorer hade rätt att bära upp den accis som låg på förbrukningen av alkoholhaltiga drycker och de bildade också Krögerikompaniet.
I Gamla Finland benämning på de arrendeavgifter som kronan erhöll vid utarrenderingen av krögeriverksamheten samt brännvinsbränningen och ölbryggeriet.
I Viborg från 1787 förpaktning till enskilda affärsidkare av den krögeriverksamhet som kronan överlåtit åt staden.
I Viborg 1774–1782 kompani bildat av borgerskapet för att bedriva den krögeriverksamhet och andra anslutande aktiviteter som staden genom krögeriarrende erhållit av kronan.
Ordförande i studentnation sedan 1600-talet. I Finland under åren 1852–1868, vid universitetsfakultet: ämbetsman som biträdde fakultetens dekanus.
I Ryssland från och med 1803 högste styresman (rangklass 4) för undervisningsförvaltningen i ett lärodistrikt omfattande ett universitet och lägre läroanstalter. Skolväsendet i Gamla Finland lydde under kuratorn i Dorpats lärodistrikt.
I Ryssland 1786–1803 använd benämning för guvernören i ett guvernement i dennes egenskap av högsta styresman över skolväsendet i guvernementet, under överinseende av ståthållaren (generalguvernören). Även guvernören i Viborgs ståthållarskap och Viborgska/Finländska guvernementet var verksam som kurator för skolväsendet. I Ryssland var kurator 1755–1803 titel för den högste styresmannen för Moskva universitet.
Ryskinfluerad benämning på kvarter i stad eller stadsdel.
Polisbefäl i Viborg 1797–1811 med uppgifter motsvarande kvartersuppsyningsmännens, vilkas tjänster i staden indrogs förstnämnda år.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
I Gamla Finland person som åtminstone tidvis under senare hälften av 1700-talet avlönades av staden för att bistå vid ordnandet av inkvarteringen av militärpersoner. Kvartermästaren arbetade under kvartersrådmannen.
I ryska städer från 1782 polisiärt organ i ett kvarter, vilket leddes av en kvartersuppsyningsman. Kvarterskontor torde ha förekommit i städerna i Gamla Finland.
I ryska städer från 1782 kvartersuppsyningsmannens biträde vid ett kvarterskontor. Kvarterslöjtnanter fanns även i Gamla Finland från 1784 till senare hälften av 1790-talet.
I Gamla Finland benämning på rådman som hade i uppgift att biträda borgmästaren vid organiseringen av inkvarteringen av militärpersoner.
I ryska städer från 1782 polischef i ett kvarter, vilken lydde under en stadsdelsuppsyningsman. Kvartersuppsyningsmannen var chef för kvarterskontoret och placerades i rangklass 10. I Gamla Finland fanns kvartersuppsyningsmän under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Därefter fanns i Viborg kvartalsofficerare med motsvarande uppgifter.
I Ryssland förekom av tio bondehemman sammansatta enheter, benämnda desjačok, med en desjatnik som ordningsman. I Kexholms län fanns redan på 1600-talet under svenskt styre liknande skattelag som kallades kymmene och hade en kymmenek som rotemästare. Kymmene kallades under stora ofreden ställvis i Viborgs kommendantskap skattelag rotar som organiserades av ockupationsmyndigheterna för utgörande av skatter och andra pålagor.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Lag som sedan 1686 reglerar kyrkans rättsförhållande till staten, dess organisation, förvaltning och verksamhet. Beteckningen används också konkret om den bok som innehåller sådan lag. Före 1686 reglerades kyrkliga förhållanden i kyrkoordningen 1571 och i landskapslagarnas kyrkobalkar, under medeltiden också av kanoniska rätten. Den svenska kyrkolagen från 1686 var i användning också i Gamla Finland 1721–1811. Kyrkolagen förnyades i Finland 1869 och var i kraft till 1964. Förslag till ändringar i kyrkolagen gjordes av kyrkomötet. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.
Från 1400-talet funktionär i en församling, vilken övervakade kyrkan, skötte byförvaltningen och var sockendomare. Kyrkväktaren blev inom den lutherska kyrkan 1593 en ordinarie kyrkobetjänt som hade tillsyn över inventarierna, snyggheten och ordningen i kyrkan. Han skulle också biträda klockaren vid skötseln av gravgården och vid barnens undervisning. Kyrkväktarens uppgift att väcka dem som sov under gudstjänsten med en kyrkstöt har föranlett benämningar som ”väckare” och ”kyrkstöt”. Under senare delen av 1800-talet började kyrkväktaren kallas kyrkvaktmästare. Kyrkvaktare fanns också i lutherska församlingar i Gamla Finland 1723–1811/12.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan förtroendeman som utsågs bland lekmän för att sköta församlingens ekonomi. Kyrkvärdar fanns även i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland och under autonomin.
Ordförande för kämnärsrätt 1619–1868. På vissa håll användes benämningen primärkämnär. ”Kämnärspreces” användes också i Gamla Finland i samma betydelse.
I Ryssland från och med 1722 ny bosättningstyp för orter med stadsnäringar. Köpingarna åtnjöt vissa städerna tillkommande privilegier och liknade till sin status städer utan krets. I Gamla Finland degraderades ett antal orter som före stora ofreden haft stadsprivilegier till köpingar för största delen av perioden 1721–1811.
I Ryssland benämning på gillesköpman. Till vilket av skattegillena köpmannen hörde bestämdes av det skattepliktiga kapital han hade. Som grupp bildade gillesköpmännen en egen klass bland stadsinvånarna.
L
Domstol vid vilken lagmannen utövade sin domsrätt 1483–1868. Lagmansrättens ting kallades lagmansting om tingen hölls häradsvis, och landsting om tinget hölls för hela lagsagan på lagsagans huvudort. Från 1600-talet var lagmansrätten en rättsinstans mellan häradsrätt och hovrätt som huvudsakligen behandlade ekonomiska tvister av ett visst värde. På 1600-talet skulle värdet på tvisten överskrida 50 daler. Den avskaffades med rättsreformen 1868. I Gamla Finland saknades lagmansrätt 1721–1744, men det bildades en lagsaga 1744–1783 och 1797–1811. Ändring i lagmansrättens domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden till 1789, därefter hos Dirigerande senaten.
I Gamla Finland ordförande i nedre lagskipningsrätt, tillhörde rangklass 9.
Ordinarie ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från urtima ting. Lagtima ting skulle enligt 1734 års lag hållas i en domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Benämning på inrikestullavgift som från och med förra hälften av 1700-talet uppbars i Kexholm.
Huvudbok för en länsstyrelses räkenskaper efter 1634; ett för varje kalenderår uppgjort sammandrag av den allmänna uppbörden och kostnaderna för förvaltningen inom ett län. Före 1634 var landsboken huvudbok över annan lokal myndighets räkenskaper. Landsboken fördes av landsbokhållaren, senare landskamreren.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
I Ryssland enligt svenska förebilder 1719 inrättad tjänst (rangklass 12) vars innehavare var chef för kamrerarkontoret i provinserna. Tjänsterna indrogs 1727 med undantag av Östersjöprovinserna och Gamla Finland, där landskamreraren 1721–1744 var chef för landskontoret i Viborgs provins samt 1744–1783 och 1797–1812 chef för provinsernas landskontor i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Vid de svenska länsstyrelserna från och med 1630-talet avdelning för finansförvaltningen och skatteuppbörden. I Gamla Finland vid provinskanslierna i Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744-1783 och 1797-1811 avdelning med i stort sett samma uppgifter som de svenska landskontoren hade. I Gamla Finland efterträdde landskontoren kamrerarkontoret i Viborgs provins, som också kallades landskontor.
Allmän lag som gällde för landsbygden i hela riket, i motsats till en landskapslag som gällde för ett visst landskap och stadslagen som gällde för rikets städer. Ordet landslag användes dock både om landskapsrätt och om den rätt som infördes genom landslagen. Landslagen förlorade sin betydelse när 1734 års lag trädde i kraft 1736. I Gamla Finland gällde landslagen på landsbygden i de delar som Sverige avträdde 1721.
I Gamla Finland chef för provinskansliet i Viborg 1721–1744 och i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet 1744–1783. 1797–1811 chef för landskansliet i provinserna.
Den ersättning som staden Viborg erhöll av kronan från 1783, till följd av att staden genom landtullens upphävande gick miste om arrendemedel från landtullen.
I Viborgs kommendantskap under stora ofreden den i Viborg verksamma lantdomarens domarkansli.
I ryska städer från 1782 personal vid stadsdelsförvaltningen, vilka hade i uppgift att sköta gatubelysningen. Sådana kommandon verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Benämning på av kronan 1758–1787 underhållna sjukhus i provinsstäderna i Viborgs guvernement.
I Gamla Finland förvaltningsdistrikt motsvarande de svenska häraderna som provinserna var indelade i 1721–1783 och 1797–1811. Parallell benämning 1797–1811: krets.
I Ryssland 1718/1719–1727 chef för förvaltningen i ett distrikt med uppgifter motsvarande närmast de svenska häradsfogdarnas uppgifter, därefter till 1785 tjänsteman som stod i ledningen för en krets (uezd). Under stora ofreden var ”lantkommissarie” en benämning på de tjänstemän som de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap tillsatte för ledningen av främst skatteuppbörden i de kommendantsdistrikt som hade en militär kommendant som högsta styresman. Lantkommissarierna var underställda kommendanterna. Under lilla ofreden förekom det att kronofogdar på ryska kallades lantkommissarier. I Gamla Finland fanns 1721–1783 och 1797–1811 lantkommissarier som förestod lantkommissariaten/kretsarna med uppgifter motsvarande de svenska kronofogdarnas.
Benämning på av kronan underhållet sjukhus i Viborg 1787–1797 under ståthållarskapsperioden. Hospitalet lydde under Allmänna försörjskollegiet.
Sjukhus i Viborg 1787–1811. Det leddes av en lantkirurg. Institutionen omvandlades 1811 till Viborgs länslasarett som inledde sin verksamhet 1813. Hospitalet i Viborg grundades urprungligen av kejsarinnan Elisabeth 1758 för fattiga sjuka och för sjuka fångar.
I Ryssland fanns 1719–1726 i provinserna lantränterier för hanteringen av influttna kronointäkter. I Gamla Finland existerade i provinserna lantränterier 1721–1783, men de var förenade med kronomagasinen till ett organ, kallat lantränteri och (lant)magasin. Deras uppgifter övertogs under ståthållarskapsperioden 1784–1797 av kretsräntkamrarna.
I Ryssland var lanträntmästaren 1719–1726 chef för lantränteriet i provinserna. I Gamla Finland var lantränt- och proviantmästaren chef för ett lantränteri och (lant)magasin.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan ordförande i kollegiet vid en andlig styrelse.
”Att rätta straffet efter brottets art”, ett processförfarande som innebar att man på grund av förmildrande omständigheter nedsatte det straff som föreskrevs i lag. Termen leuteration hade i 1600-talets juridiska språkbruk den allmänna betydelsen ”underställande av dom”. Inom det svenska rättssystemet kom termen från slutet av 1600-talet att avse förmildring av straff i grova brottmål, i synnerhet då lagen stadgade dödsstraff. Förfarandet brukades i hovrätten och blev officiellt 1714. Från 1750-talet överfördes uppgiften allt oftare på Justitierevisionen och senare på konungens högsta domstol och Senatens justitiedepartement. Leutarationsförfarandet ersatte hovrättens praxis att nedsätta straff genom arbitration. Tekniskt gick det till så att hovrätten först utdömde det lagstadgade straffet men därefter nedsatte det egna domslutet. I Gamla Finland avsåg leuteration det förfarande då underrätternas dödsdomar underställdes Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden för prövning.
Lägre tulltjänsteman vid tullförvaltningen i Gamla Finland under senare hälften av 1700-talet.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen landtull (lanttull) eller accis.
Enhet vid Dirigerande senatens kansli 1721–1763 för administrativa och judiciella ärenden samt mål rörande de baltiska guvernementen och Gamla Finland. Expeditionen införlivades 1763 i Dirigerande senatens tredje departement som en expedition: Expeditionen för livländska, estländska och finländska ärenden.
Från 1794 chef för lotsförvaltningen vid Finska vikens nordkust omfattande Gamla Finland och S:t Petersburg. Lotskaptenen lydde under Amiralitetskollegium.
Benämning på den förordning som i svenska riket reglerade lotsväsendet, tillämpades i Gamla Finland.
I Viborg från och med 1806 verksam lägre elementarskola för flickor.
I Ryssland 1783–1804 lägre allmänbildande läroanstalt, öppen för barn, även flickor, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje kretsstad. Dessa skolor kallades även kretsskolor. De omvandlades 1804 till skolor av ny typ vilka likaledes benämndes kretsskolor. I kretsstäderna i Gamla Finland verkade 1788–1804/1806 detta slag av skolor med tyska som undervisningsspråk.
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
I Ryssland från och med 1803 distrikt för undervisnings- och skolförvaltningen, i regel med universitetets kurator som högsta styresman och skolkommissionen vid universitetet som verkställande myndighet. Lärodistrikten bestod av ett flertal guvernement. Gamla Finland hörde 1803–1812 till Dorpats lärodistrikt.
I Ryssland från och med 1804 inom undervisningsväsendet i guvernementen ett sådant distrikt i vilket en skolinspektor hade i uppgift att övervaka skolundervisningen. I regel sammanföll indelningen i lärokretsar med kretsindelningen, men även ett par kretsar kunde bilda en lärokrets såsom fallet var i Gamla Finland 1804–[1812].
M
Föreståndare för lagerhus i stad eller på landsbygden eller inom det militära som förvaltade offentligt spannmålsförråd; tjänsteman vid lantränteriet som även övervakade uppbörden av avrads-, tionde- och rättighetsspannmålen som förvarades i stadens magasin. Magasinförvaltaren var revisionsskyldig inför landskamreraren på länets landskontor och förevisade magasinet för landshövdingen vid dennes inspektioner. Efter 1800 skulle förvaltaren göra upp månadsförslag över uppbörden och magasinets utgifter.
I Viborgs provins och Viborgs guvernement övervakare vid lantmagasin.
I Ryssland från och med 1700-talets första årtionde kejserlig handling vars innehåll var avsett att bringas till allmän kännedom. Med manifest kungjordes bl.a. inkorporering av nya territorier i riket och stadfästes ståndsprivilegier. Under perioden 1826–1917 var ”manifest” benämning på av regenten utfärdat och undertecknat offentligt tillkännagivande om påbud eller föreskrift.
Under Kammarkollegiums och landshövdingens översyn verkande lokal funktionär som 1652–1779 skötte mantalsskrivningen och därtill hörande uppgifter i ett härad eller en stad, till 1723 i närvaro av kyrkoherden om mantalsskrivningen skedde på landsbygden, i stad i närvaro av borgmästare och råd. Mantalskommissarierna tillsattes av Kammarkollegium på förslag av landshövdingen. Som arvode erhöll de provision av de uppburna mantalspenningarna. Mantalskommissarierna hade rätt att ta del av kyrkböckernas uppgifter och från 1752 även av husförhörslängderna, som innefattade samtliga sockenbor. Mantalskommissariebefattningarna indrogs 1779 när uppgiften överfördes på häradsskrivarna. I Gamla Finland ingick i provinsernas förvaltningspersonal mantalsskrivare med samma uppgifter från 1744 till 1782, då uppbärandet av mantalpenningar upphörde.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till Kammarkollegium senast den 10 januari under plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av mantalspenningar upphörde där.
Honorär titel (rangklass 8) utan ämbete som i Ryssland från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
I Ryssland från och med 1797 teknisk specialist vid guvernementsregeringarna. I Viborgs guvernement indrogs denna tjänst efter en kort tid.
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet benämning på person som genom lärlingspraktik utbildades till läkare. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i kretsarna medicinae discipler, indelade i två klasser, äldre och yngre. De lydde under kretsläkarna.
I Ryssland term för stadsinvånare med två betydelser på 1700-talet. Med termen meščanin (plur. meščane) betecknades i vid bemärkelse hela den del av stadsbefolkningen som bedrev handel och hantverk, även alla dem som från 1785 hörde till de sex invånarklasserna (meščane voobšče). I inskränkt betydelse avsåg denna term småborgare, det vill säga de lägsta skikten stadsinvånare som var skatteskyldiga till kronan, såsom hantverkare, minuthandlare och arbetare, vilka kunde dömas till kroppsstraff. Dessa bildade den sjätte klassen av stadsinvånare, posadskie.
I Ryssland benämning på förteckningar över födda och döpta, vigda samt avlidna. De ortodoxa församlingarna ålades 1722 att föra sådana förteckningar. Sådana fördes av de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland liksom även av de finska ortodoxa församlingarna i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
I vissa städer i Gamla Finland åtminstone från 1740-talet korporation för hantverkarna, som för det mesta var svenskspråkiga. Handelsmännen samlades i stora gillet. År 1787 infördes det ryska gillesystemet i Gamla Finland, enligt vilket endast handelsmän hörde till gillen.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan huvudkyrka i ett pastorat, vanligen om kyrkan i själva moderförsamlingen till skillnad från kyrkobyggnaden i annex- eller kapellförsamlingen. Benämningen användes i Finland också om moderförsamling. Moderkyrkor fanns även i evangelisk-lutherska församlingar i Gamla Finland. Moderkyrka kan också allmänt avse ett kyrkosamfund ur vilket andra religiösa samfund har uppstått.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan manlig klosterinvånare som avgett klosterlöfte. Termen ”kalug” ser ut att ha använts i Gamla Finland, men ser inte ut att allmänt ha förekommit i Ryssland.
I ryska städer från 1754 domstol i anslutning till magistraten för tvistemål i kommersiell verksamhet. Ändring i muntliga rättens domslut söktes hos magistraten. En ny typ tillkom 1785 när en muntlig rätt för mindre tvistemål inrättades i anslutning till den polisiära stadsdelsförvaltningen. Muntliga rätter av båda typerna förekom i städerna i Gamla Finland.
Tjänsteman som utförde officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och vikter som användes. Ursprungligen fanns det två mätare i varje stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
N
I Ryssland senast från och med 1600-talet beteckning för ukaser som utfärdats och undertecknats av kejsaren personligen.
I Ryssland från 1785 en av de sex klasser i vilka stadsinvånarna var indelade. Till klassen namnkunniga borgare hörde sådana som tidigare haft högre stadsämbeten, lärda, konstnärer, bankirer och andra kapitalister samt skeppsredare. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
I Ryssland 1775–1796 allmän domstol i lägsta instans för civil- och brottmål rörande fria bönder och övriga motsvarande befolkningsgrupper. I Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 i varje krets en nedre lagskipningsrätt. Nedre lagskipningsrätterna motsvarade de tidigare häradsrätterna och de efterträddes av dessa när häradsrätterna inrättades på nytt 1797.
I Ryssland från och med 1775 förvaltningsmyndighet för en krets för upprätthållandet av den allmänna ordningen och verkställigheten av myndighetsbeslut men även med vissa dömande funktioner som gällde endast smärre förseelser. De ersatte i Gamla Finland 1784 lantkommissariaten, vilka dock inrättades på nytt 1797. I Gamla Finland behandlade nedre lanträtterna tvistemål mellan bönderna rörande besittningsrätten till kronohemman. I nedre lanträtts domslut kunde ändring sökas hos övre lanträtten eller kretsrätten beroende på målets art.
Benämning på allmänbildande elementarläroverk för barn tillhörande alla stånd vilka inrättades i Ryssland enligt författningar 1782 och 1783 samt enligt skolreglementet 1786. De allmänbildande normalskolorna i Ryssland omorganiserades 1804/1805 varvid även benämningarna ändrades. I Gamla Finland fanns normalskolor 1788–1804. De hade tyska som undervisningsspråk och gav undervisning även åt flickor.
I Ryssland 1717–1722 tjänstebeteckning för protokollförare vid centrala ämbetsverk, varefter tjänstebeteckningen för dem blev protokollist. I övrigt avsåg ”notarie” i Ryssland notarius publicus. I Gamla Finland fanns notarietjänster av svensk typ vid de evangelisk-lutherska konsistorierna och vissa domstolar.
I Ryssland från 1729 en anställd vid stadsmyndigheter, såsom större stadsmagistrater, vilken bemyndigats att bevittna och registrera växeltransaktioner. Senare tillkom olika slag av kommersiella transaktioner och egendomsöverlåtelser, förutom överlåtelser av fast egendom och livegna, vilka bevittnades och registrerades av krepostnoiskrivare vid myndigheternas ”notariatsenheter” (krepostnaja kontora). I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en notarius publicus av rysk typ vid guvernementsmagistraten och i stadssekreterartjänsterna ingick även notarius publicus-uppgifter.
Benämning som efter freden i Åbo 1743 användes av ryssar för de finska områden som i nämnda fred av Sverige avträtts till Ryssland.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan det år (med möjlighet till förlängning med ett extra nådår), under vilket änkan och barnen till en avliden ecklesiastisk ämbets- eller tjänsteman åtnjöt inkomsterna från den avlidnes ämbete eller tjänst. Under tiden sköttes tjänsteuppgifterna av en nådårspredikant. Nådår beviljades från 1692 åt krigsprästers sterbhus, efter 1723 åt samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådår beviljades även i Gamla Finland.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan präst utnämnd av domkapitlet till att sköta en prästtjänst under den tid som den avlidne tjänsteinnehavarens änka och barn hade nådår eller extra nådår. Sterbhuset föreslog för domkapitlet en lämplig predikant och avlönade predikanten med en del av den ordinarie prästlönen. Nådårspredikanter tillsattes vid behov, från 1692 i krigsprästers sterbhus och från 1723 i samtliga ordinarie prästers sterbhus. Nådårspredikanter fanns även i Gamla Finland.
I det svenska rättssystemet sedan medeltiden, de allmogemedlemmar som jämte domaren bildade häradsrätten i domsagan eller ett tingslag, eller lagmansrätten i lagsagan eller ett härad. Nämnden var domför med sju medlemmar och skulle bara ta ställning till skuldfrågan, medan domaren fattade beslut i rätts- och bevisfrågan. En enig nämnd kunde dock omkullkasta domarens beslut. Denna ordning gällde även i Gamla Finland 1721–1811 under de perioder då häradsrätter och lagmansrätt var verksamma. Omröstning skedde vid behov och då med början från den nämndeman som var nederst på rangskalan, till den som stod högst på rangskalan och betitlades häradsdomare efter 1734.
O
I Sverige och Finland till allmogen hörande person som inte ägde mantalssatt hemman eller hemmansdel eller som landbonde innehade ett hemman. Torparna räknades till den obesuttna befolkningen. Även i Gamla Finland fanns sådan obesutten befolkning.
Medeltida skatteenhet för utgörande av jordskatter i nordvästra Ryssland. Enheten var även i bruk under svenskt styre i de karelska områden som tillföll Sverige i freden i Stolbova 1617. Ursprungligen grundade den sig på hur mycket åker en man plöjde med en häst under en viss tid. Under den svenska tiden innebar den ett område som producerade 30 till 40 tunnor spannmål. Under 1600-talet blev obsen ett aritmetiskt mått som motsvarade 30 tunnland. På 1700-talet ansågs en obs motsvara två mantal. Antalet obser på en jordegendom utgjorde också grund för skattebördan, i Karelen ännu på 1700-talet.
I Ryssland under 1700-talet bland allmogen vald/utsedd person med samma uppgifter som vibornikerna. I vissa områden i Gamla Finland användes benämningen om person tillhörande allmogen som uppbar kronoskatter. I Gamla Finland kallades även taxeringsmän vid skattläggningar och skatterevisioner för okladschiker.
I Ryssland chefsdomare som 1775–1796, i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797, presiderade i de flesta kollegialt organiserade domstolarna eller i deras avdelningar i ståthållarskapen/guvernementen. Ordföranden, som i Gamla Finland också benämndes president, tillhörde rangklass 5–7.
Benämning på del av ordinarie räntan (mantals- och hemmansräntorna) i Viborgs länsräkenskaper. Den erlades i penningar till kronovärdet av höräntan och alla de i undervisningarna förekommande små persedlarna, i en del av de karelska socknarna även av arviohuvudräntan.
I Gamla Finland den del av ordinarie räntan som erlades i pengar enligt kronovärdet i vissa delar av det område som Sverige erhållit 1617 i freden i Stolbova. Beståndsdelar i ordinarie räntepenningarna var höräntan, de så kallade små persedlarna och arviohuvudräntan. Ordinarie räntepenningar betalades av skatte- och kronobönder.
Chef (rangklass 9) för en nedre lanträtt.
I Ryssland från och med 1797 militärt förvaltningsorgan för en garnison med kommendanten som chef. De hade från 1799 i uppgift att bl.a. ta hand om arresterade militärpersoner. I anslutning till ordonnanshusen fanns militärdomstolar. Ordonnanshusen ersatte de 1796 avskaffade kommendantskanslierna. Även i Gamla Finland inrättades ordonnanshus.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för en anställd musiker, i vars uppgifter ingick att framföra musik på orgel. Organisten valdes av kyrkostämman, senare kyrkofullmäktige. År 1686 blev organisten obligatorisk i domkyrkorna och efter 1720 i samtliga församlingar. Organister fanns också i en del av församlingarna i Gamla Finland. Tjänsten var ofta förenad med klockar- eller kantorsbefattningen, och betecknades då klockarorgelnist och kantororgelnist, vilket efter 1869 endast fick ske med tillstånd av domkapitlet. År 1908 fastställdes behörighetskraven och organisten skulle kunna stämma och sköta en orgel. I en domkyrkoförsamling skulle organisten dessutom ha grundliga kunskaper i orgelspel. Tjänsten öppnades samtidigt för kvinnor, förutsatt att den inte var förenad med klockartjänsten.
P
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Avgift som betalades för hö enligt fastställd taxa i Viborg och Fredrikshamn.
Benämning på den lutherska kaplanen i Björkö pastorat, vilken förestod de fyra bönehusförsamlingarna på utöarna i Finska viken, vilka bildade en organisatorisk enhet, ett slags pastorat.
Skola för nybörjare. 1649 års skolordning definierade pedagogin som en ofullständig trivialskola. Pedagogier grundades redan på 1500-talet i Finland, men termen användes särskilt på 1600- och 1700-talen. Efter pedagogin kunde eleven fortsätta sin skolgång i trivialskola. Pedagogierna bestod av 1–2 klasser och förekom både i städer och på landsbygden. Undervisning bedrevs i läsning, skrivning, katekes och psalmsång. Pedagogierna avskaffades 1843 och omvandlades till skolor för nybörjare, småskolor och senare folkskolor. I Gamla Finland fanns pedagogier 1744–1788.
Gästningsskattedistrikt och underenhet av pogost, tidigast belagd 1362. Indelningen infördes när pogosterna med ökad bosättning blev för stora. Indelningen följde inte exakt byindelningen, utan gårdar i samma by kunde tillhöra olika perevarer. Deras uppgift var att två gånger om året ordna dryckeslag för uppbördsmannen. Ölmängden för besöken var föreskriven, liksom det mjöd som skulle tillsättas, antalet män som uppbördsmannen följe skulle bestå av, hur många dagar gästningen skulle vara samt skjutsningen till följande perevar. Om uppbördsmannen inte åtnjöt gästningen i natura skulle parevaren i stället betala en ersättning i reda pengar eller i natura.
I Ryssland till lägre rangklasser hörande personer som åtnjöt adliga rättigheter under sin livstid utan att adelsskapet ärvdes av deras barn. Personligt adelskap tillkom 1722–1856 personer i civiltjänst tillhörande rangklasserna 9–14, medan tillhörighet till rangklass 8 och högre klasser medförde ärftligt adelskap. Under vissa förutsättningar kunde emellertid innehav av personligt adelskap i följande generationer leda till ärfligt adelskap. Reglerna gällande personligt adelskap gällde även i Gamla Finland.
Personlig skatt i Gamla Finland. Den infördes i hela Ryssland 1724 då varje revisionsskriven bonde skulle betala en årlig avgift för arméns underhåll. I Viborgs län infördes den 1783 då den ersatte kronoandelen av jordeboksräntan. Poduschnieavgift skulle då betalas av krono- och donationsbönder samt av städernas borgare, förutom av köpmän. Köpmännen skulle i stället betala en viss procent av sin rörelse. Grunden för debiteringen av poduschnieavgift var revisionsskrivningen, som utfördes vart tionde år och adeln, tjänstemän, köpmän och ståndspersoner i allmänhet var befriade. Poduschnieavgiften förändrades 1816, och 1828 bestämdes att allmogen i stället skulle erlägga mantalspenningar.
Den årliga personella skatt som infördes i Viborgs guvernement 1783 för varje revisionsskriven krono- och donationsbonde samt städernas meschanier (mindre borgare) i stället för den avskaffade kronoandelen av jordeboksräntan. Befriade var kvinnor, adelsmän och personer av rang, riddare av kejserlig rysk orden, militärer, av kronan och städer avlönade tjänstemän och ämbetsverks extra betjäning, bro- och skallfogdar, prästerskap och andra kyrkliga betjänter, lärare eller de som innehade en lärdomsgrad, apotekare, provisorer, avskedade högre och lägre tjänstemän samt deras söner, på sjömanshuset inskrivna sjömän och köpmansståndet som i stället erlade gillesavgift eller en viss procent av sitt rörelsekapital som avgift för rätten till näringsfång. Poduschniepenning utgick i Viborgs län efter 1828 i stället för mantalspenningar och avgiften för rätten till brännvinsbränning. Den utgick till samma belopp som före länets förening med övriga Finland år 1811. Skattebortfall på grund av fattigdom eller för person som avlidit före uppbördsårets början fördelades ursprungligen på samtliga skattskyldiga, men avkortades efter 1828.
Skattedistrikt och kyrkoby. Enligt skatteboken för Novgorods votiska femtedel år 1500 var Ladogakarelen indelat i sju pogoster, som i sin tur var indelade i perevarer eller sällsynt i voloster. I kyrkligt avseende omfattade en pogost en ortodox församling. I den ryska texten i Nöteborgs fredsfördrag 1323 motsvarades pogost av svenskans gisslalag.
I ryska städer från 1782 militärenhet med uppgift att upprätthålla den allmänna ordningen. Kommandona bevakade bl.a. kronans byggnader och utförde verkställighetsuppgifter. Kommandot för staden som helhet lydde under civilguvernören eller kommendanten och stadsfogden. Stadsdelarna hade egna kommandon. I städerna i Gamla Finland fanns poliskommandon under perioden 1784–1810. Kommandot i guvernementsstaden Viborg, även kallat stadskoi kompani, hade en styrka på 132 man, poliskommandona i de övriga städerna uppgick till 34 man.
Föreståndare för poliskammare sedan 1774, i Finland från 1816, ursprungligen en militär eller lagfaren civil tjänsteman med domarbehörighet och avlagd hovrättsexamen. Polismästarna ersatte lands- och stadsfiskalerna. Polismästarna utnämndes (och avskedades) under autonoma tiden av generalguvernören. Sedan självständigheten är polismästaren chef för polisinrättningen i en stad. I Gamla Finland kallades polismästaren vanligen stadsfogde.
Polismyndighetens domsrätt i smärre brottmål och förseelser rörande till exempel ordnings-, hamn- och byggnadsstadgan. Polisrätten avskaffades 1869 eller 1873, varefter ärendena behandlades av magistraterna. Dylika rätter fanns i Finland i städer med poliskammare, och enligt ryskt i Gamla Finland.
I Gamla Finland benämning på borgmästare, även då det fanns endast en borgmästare i staden, motsvarade politiborgmästare i det svenska riket, där titeln politi- och ekonomiborgmästare inte verkar ha förekommit.
Benämning på ortodox präst.
I Ryssland från och med 1726 benämning på regional postmyndighet som från och med 1783 var styrelseorgan för ett postdistrikt.
I Ryssland distrikt för postadministrationen som omfattade flera guvernement. Styrelseorgan för ett postdistrikt var ett postamt. Denna distriktsindelning infördes i etapper från och med 1783. Guvernementspostkontoren lydde under dessa distrikt. Postförvaltningen i Gamla Finland lydde under Poststyrelsen i S:t Petersburg.
I Ryssland från 1799 postanstalt i städer som inte var guvernementsstäder samt i kretsarna. Dessa postanstalter hade tidigare kallats stads- och kretspostkontor. Postexpeditioner fanns även i Gamla Finland i kretsstäderna och på några andra orter.
I Ryssland från och med 1797 för en treårsperiod bland apanagebönderna vald ledare för prikasstyrelsen i en apanageprikas. I Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
I Ryssland från 1797 funktionär i en apanageprikas och medlem av dess prikasstyrelse som valdes bland apanagebönderna. Prikasstarosten hade uppgifter rörande skötseln av ordnings- och välfärdsärenden. I Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
Prislista med priser på varor, särskilt sådana av betydelse för skatteförvaltningen. Priskuranten motsvarade markegångstaxorna i den svenska finansförvaltningen. För Gamla Finlands vidkommande sammanställdes priskuranter för Viborg och Kexholm.
I Ryssland allmän beteckning på föreståndare, övervakare för olika slag av polisiära övervakningsuppgifter, såsom brännvinspristav. I varje stadskvarter fanns som polismyndighet en pristav. ”Pristav” var även benämning på högre polisofficer vid stadsfogdeämbetena i städerna. Där fanns separata pristaver eller uppsyningsmän för civilärenden och för kriminalärenden. I städerna i Gamla Finland förekom pristaver under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och även därefter.
Sammanfattande beteckning för de i Ryssland högre, beslutsfattande tjänstemännen. I ryska riket var tjänstemännen och de anställda vid ämbetsverken från och med de första årtiondena av 1700-talet indelade i två kategorier och tillhörde två organiatoriska enheter: prisutstvien och kansliet. I kollegiala ämbetsverk utgjordes prisutstvien av kollegiet. Kansliet bestod av tjänstemän och betjänte, som hörde till kategorierna kanslitjänstemän och kanslibetjäning. Kansliet skötte registreringen, upprättandet och expedieringen av handlingar samt olika stödfunktioner. Ordet ”prisutstvie” betyder generellt bl.a. session, ämbetslokal, ämbetsrum.
Från den ryska termen härledd svensk benämning på geschworen.
Sedan medeltiden om ekonomisk undantagsförmån, cirka 1500–1906 också förerädesrättighet och ensamrätt att driva rörelse eller handel, liktydigt med monopol. Privilegium beviljades enskild person, stad eller viss grupp av personer (stånd eller yrkesgrupp) av vederbörande myndighet (i regel regenten eller regeringen). Termen används också om urkund, dokument, som innehåller uppgifter om ett privilegium.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg 1797–1811, där det var möjligt att söka ändring i provinskansliernas eller landskansliernas beslut i tvister mellan bönder rörande kronohemman.
I Ryssland inrättades 1722 prokuratorstjänster för att utöva Dirigerande senatens övervakningsuppgifter. Redan 1711 hade fiskaltjänster inrättats för liknande uppgifter, men de drogs in 1729. Senare biträddes prokuratorerna av anvalter. Prokuratorerna som var placerade vid centrala och provinciala ämbetsverk och högre domstolar hade till uppgift att övervaka lagligheten i ämbetsverkens och domstolarnas verksamhet samt att tillvarata kronans intressen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 prokuratorer vid de högsta ämbetsverken och flera högre domstolar. Dessa räknades till rangklass 7 eller 8. Guvernementsprokuratorstjänsten existerade ända till 1812. I kejsartidens Ryssland var ”prokurator” också en beteckning för kejsarens ombud hos den Heliga synoden.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
En av de svenskspråkiga benämningarna som har använts på präst som i ett ortodoxt inspektionsdistrikt tjänstgjorde som inspektor.
Militär kommission, i synnerhet inom sjömilitären, med uppgift att vid upphandling och besiktning utöva en viss kontroll över livsmedelsförråden.
Del av ett land eller rike som i administrativt avseende utgör eller uppfattas som en enhet. I synnerhet tidigare kunde termen också avse ett landområde som av en viss stat blivit underkuvat eller erövrat från en annan stat och hade en underordnad ställning i förhållande till statens övriga landsdelar och en mindre politisk självständighet, särskilt i administrativt avseende.
I Gamla Finland 1754/1755–1783 benämning på läkartjänst som fanns i de båda provinserna i Viborgs guvernement. Provinsialkirurgerna efterträddes av kretsläkarna.
I Ryssland från 1719 till 1780-talet förvaltningsmyndighet för provinserna, efterträdde överkommendantskanslierna. I Gamla Finland verkade provinskansliet i Viborgs provins 1721–1744. När Viborgs guvernement grundades 1744 fick provinskanslierna i guvernementet en organisation motsvarande de svenska länsstyrelserna med landskansli och landskontor. Dessa provinskanslier var verksamma 1744–1783. Deras uppgifter överfördes 1784 på ståthållarskapsregeringen, kameralhovet och kretsmyndigheterna såsom kretsräntkamrarna. Provinskanslierna återupprättades 1797 och var därefter verksamma till 1812.
Vid den svenska länsförvaltningen fanns sedan 1600-talet en lantmätartjänst vid länsstyrelsen. I Ryssland fanns provinslantmätare fr.o.m. 1765. Vid provinskansliet i Viborg fanns en lantmätartjänst fr.o.m. 1720-talet och likaså i de båda provinserna i Viborgs guvernement fr.o.m. 1744. De underställdes 1765 den då tillsatta Finländska revisionskommisionen.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. I Finland fanns provinssekreterare 1826–1884. Titeln gav innehavaren rang i rangklass 13, motsvarande underlöjtnant, från 1884 fänrik.
Mått om tre alnars höjd, längd och bredd för att uppmäta skattehö i syfte att förenhetliga systemet för höuttaget i Finland. Provparm infördes efter 1735 års riksdag för att jämka stridigheterna och allmogens besvär om att åmens lispundtal inte var fastslaget, vilket innebar att skatteuttaget varierade. Mängden fastslogs därefter till 60 lispund per parm hö.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan person, som inte var munk och som genom handpåläggning av biskop blivit prästvigd. Prästvigningen betraktades inom den ortodoxa kyrkan som ett sakrament. En präst var berättigad att självständigt förrätta gudstjänst. De ortodoxa prästerna i Gamla Finland erhöll prästvigning i Ryssland. I nyare svenska texter är präst benämning på föreståndaren för en ordinär ortodox församling.
Mått för att mäta och beräkna de räntor som utgick in natura i torra persedlar, särskilt om del av jordeboksräntan som uppbars i hö i Gamla Finland. 24 pud hö var detsamma som 48 lispund eller en parm.
Skattetal i delar av Kexholms län, beräkningsgrund för jordeboksräntan.
I Ryssland från 1775 självstyrelsemyndighet i anslutning till stadsmagistraten, vars ordförande var stadsöverhuvudet. Pupillkollegierna hade i städerna i uppgift att sörja för föräldralösa barns och änkors utkomst samt att övervaka deras förmyndare. Pupillkollegierna lydde under Kollegium för allmänna fattigvården och välgörenhetsinrättningarna. I städerna i Gamla Finland fanns det pupillkollegier under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Svensk benämning för person som vid rekrytutskivningarna i Gamla Finland 1797–1811 var ansvarig för en rote om 500 man, det vill säga revisionssjälar, med uppgift att vara behjälplig vid framskaffande och val av rekryter samt vid anskaffning av kost, kläder och pengar åt de utskrivna tills de inträtt i tjänsten.
R
Förteckning över rangordningen i Ryssland 1722–1917 och i Finland 1826–1927 (skapad utgående från den svenska, franska, preussiska och danska rangordningen) med en uppräkning av alla tjänster och ämbeten som innehade rang inom olika klasser. Efterhand utvecklades dock den ryska rangtabellen till att bli en civil tjänstegradsordning, så att varje rangklass motsvarades av en viss tjänstetitel eller grad, oberoende av vilken befattning som innehades. En del tjänster av svenskt ursprung som kvarstod i Gamla Finland var inte placerade i dessa klasser även då motsvarande ryska tjänster hänfördes till en rangklass. Rangtabellen innehöll 14 rangklasser. Utnämningar i rangklass 1–5 avgjordes av kejsaren personligen. Automatiskt adelskap var knutet till rangklasserna. Rangklass 14 i den civila rangtabellen medförde personligt adelskap, rangklass 8 för ärftligt adelskap. Med tiden flyttades kraven på rangklass för ärftligt adelskap upp till rangklass 4. Rangtabellen var i kraft till revolutionen 1917.
Kameralhovets uträkningar och fördelningar av uppbörden av kronans inkomster i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1775 högre tjänsteman (rangklass 6) vid ståthållarskapsregering och guvernementsregering som var medlem i ämbetsverkets kollegium. Regeringsrådet kallades även råd av 6 rangklass. I Gamla Finland fanns regeringsråd 1784–1811.
I Ryssland från och med 1717 tjänsteman (rangklass 13–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att föra diarium och register över myndighetens skriftväxling och att ombesörja arkivläggningen. Registratorstjänster förekom även i förvaltningen i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1775 självständiga organ i anslutning till kameralhoven för verkställande av rekrytutskrivningarna. När utskrivningar började verkställas i Gamla Finland 1797 tillsattes där rekrytkommittéer vilka indrogs 1811.
Fördelning av vissa pålagor (onera eller skatter) kallades exempelvis repartitionshö; kontingentering. I Gamla Finland om till exempel gärdehöets forsel, eftersom det ansågs olämpligt att inhysingar besvärades med sådant onus, fördelades ansvaret i stället på krono- och donationsbönder (1787–1811).
I Gamla Finland höskatt till kronan, från och med 1766 betalad i hö. Denna skatt uppkom genom att skattespannmålen, det vill säga avradsspannmålen, med undantag för deputatspannmålen och den övriga spannmål som tillkom prästerskapet och kyrkan byttes ut till en prestation i hö till kronan.
I Ryssland beteckning för stad som var förvaltningscentrum för större förvaltningsdistrikt (guvernement och liknande). ”Residens” var även beteckning för förvaltningsmyndighets ämbetsbyggnad, för styresmannens tjänstebostad i ett sådant distrikt samt för annan högt uppsatt persons tjänstebostad. I Ryssland var ”residens” beteckning för de båda huvudstäderna S:t Petersburg och Moskva.
I Ryssland på 1700-talet prövning av lägre domstolars domslut i såväl tvistemål som brottmål. Prövningen utfördes av appellationsdomstolar, i högsta instans av Dirigerande senaten, men även av guvernörer. Särskilt under perioden 1775–1796 skulle lägre domstolars domslut i stor utsträckning rutinmässigt underställas högre instanser för revision. I Gamla Finland gällde dessa stadganden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Beskrivning av skatteförhållandena i ett visst område, upprättades av Skattläggningskommissionen. Revisionsdeduktionen tillkom under den undersökning som vidtogs för en reglering av skatteförhållandena på 1700-talet, särskilt vid beräkningen av arviohuvudräntan i den karelska delen av Viborgs län.
Jordebok som upprättades vid en skattläggningsrevision.
I Gamla Finland benämning på jordeboksräntan efter att den undergått förändring vid skattläggningrevision.
I Gamla Finland 1728–1729 och 1766–1802 av revisionslantmätare för skatterevision förrättad mätning av jordfastighet. Revisionsmätning förekom också tidvis mellan 1777 och 1891 i S:t Michels, Kuopio och Norra Karelens län. Revisionsmätning förrättades i Gamla Finland huvudsakligen i det område som 1812 blev Viborgs län.
I Ryssland från och med 1722 mansperson utan åldersbegränsning tillhörande de skattepliktiga klasserna som i revisionsskrivningar inskrevs som skyldig att betala poduschnieavgift. ”Revisionssjäl” var en skatteterm som användes i Gamla Finland under 1700-talet.
I Gamla Finland tidvis under 1700-talet vidtagen värdering av det gamla skatteuttaget, varvid skatteförhållandena preciserades, moderniserades och delvis fördes i riktning mot svensk lagstiftning. Den första skatterevisionen vidtogs 1728–1729 i syfte att jämka skatterna i förhållande till de krigsdrabbade jordbrukens bärförmåga. I slutet av 1700-talet syftade skatterevisionerna närmast till att höja jordräntan och öka donationernas inkomster. Revisionerna var inte helt slutförda då de avskaffades 1802 vilket gynnade bönderna. Skatterevisionerna skärpte i regel beskattningen.
I Gamla Finland benämning på tjänsteman vid Finländska revisionskommissionen.
I Ryssland från och med 1719 folkräkning omfattande de skattskyldiga klasserna; benämning på partiell mantalsskrivning i Viborgs guvernement från 1783. Revisionsskrivningen utgjorde grund för debiteringen av vissa avgifter. Den förrättades vanligen vart tionde år, tidvis med längre mellanrum. Revisionsskrivning förrättades över krono- och donationsbönder samt städernas meschanier (småborgare) som skulle betala poduschniepenningar. Skatterevisionerna i Gamla Finland hade annan karaktär än de ryska revisionerna.
I Gamla Finland benämning på en kontingent revisionssjälar om 500 eller 100 själar med särskild övervakare inom ramen för organiseringen av rekrytutskrivningarna.
Grundskatt som räknades ut efter det antal arviorubel som fastställdes för ett hemman.
Benämning på Gamla Finland som användes även i Ryssland under senare hälften av 1700-talet.
I Ryssland från och med 1775 tjänstemän (rangklass 6), som hörde till ståthållarskapsregeringens, guvernementsregeringens, kameralhovets samt civil- och kriminaltribunalens kollegium. Sådana tjänster fanns även i Gamla Finland 1784–1811.
I Ryssland från 1721 medlem av magistrat och rådstuga med administrativa och dömande uppgifter, enligt svenska och andra utländska förebilder. Rådmännen valdes för tre år av stadsbefolkningen. Från 1775 hade rådmännen endast domaruppgifter. I Gamla Finland baserade sig 1721–1784 och 1797–1811 rådmännens ställning och uppgifter på svenska författningar. Utifrån deras uppgift hade de särskilda epitet, såsom byggherre, inkvarteringsherre, kassaherre, byggnadsrådman, kassa- och inkvarteringsrådman, kvartersrådman, politirådman, justitierådman, brandrådman och ämbetsrådman. De tillhörde rangklass 12–13, senare rangklass 9. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var rådmanstjänsterna i Gamla Finland av rysk typ enligt 1775 års stadganden. Däremot förekom under samma tid rådmän med polisiära uppgifter vid stadsfogdeämbetena. Dessa rådmän som valdes för tre år hade på annat håll i Ryssland börjat förekomma 1782, och de var medlemmar i stadsfogdeämbetets kollegium och i stadens muntliga rätt.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
Från 1619 en stads allmänna domstol i brottmål och tvistemål i lägsta instans, förutom i städer med kämnärsrätt. Där var rådstugurätten fram till 1868 allmän domstol i andra instans för tvistemål och mindre brottmål, men fortfarande lägsta instans för grova brottmål. Ändring i rådstugurättens domslut kunde sökas i hovrätten. Som rådstugurätt fungerade magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, eller i större städer en särskild avdelning sammansatt av justitieborgmästaren och justitierådmän. I städerna i Gamla Finland fungerade rådstugurätter enligt svenskt regelverk 1721–1783 och 1797–1811.
I Ryssland från och med 1720-talet laglighetstecken bestående av en tresidig prisma, som stod upprätt på en axel och var krönt av en dubbelörn, med tre ukaser från 1722 och 1724 på sidorna. För att myndigheternas och domstolarnas beslut skulle vara giltiga skulle detta laglighetstecken vara placerat i sessionsrummen och domsalarna på ämbetsbordet som var täckt med rött kläde.
S
Ordförande i samvetsrätt. Samvetsdomaren tillhörde rangklass 6.
I Ryssland från 1775 specialdomstol, en i varje guvernement/ ståthållarskap som strävade efter att åstadkomma förlikning i ömtåliga rättegångsmål, som vidskepelse och brott begångna av barn. Samvetsrätten lydde under ståthållaren/generalguvernören och leddes av en samvetsdomare. I Gamla Finland fanns 1784–1797 en samvetsrätt i Viborg. Ärenden inom samvetsrättens kompetensområde hade tidigare behandlats i allmänna domstolar, i likhet med det svenska rättssystemet. Efter indragningen av samvetsrätten återgick man till tidigare praxis.
Benämning på guvernementskansliet i Viborg, som verkade 1744–1783.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra protokoll och uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde. Sekreterare förestod även viss avdelning, expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare. Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
I Ryssland från och med 1710-talet tjänsteman (olika rangklasser, i Gamla Finland 11–14) vid centrala och regionala ämbetsverk med uppgift att handlägga ärenden och föredra dem för avgörande samt att leda ämbetsverkets kansli. I Gamla Finland förekom sekreterartjänster av såväl svensk som rysk typ.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Från 1600-talet i Sverige benämning på riksråden, likaså på rådmännen i vissa städer, exempelvis i Viborg. I Ryssland avsåg benämningen senator från 1711 en medlem av Dirigerande senaten. I Gamla Finland förbjöds rådmännen att kalla sig senatorer.
I Ryssland benämning på rannsakningar om missförhållanden och oegentligheter i guvernementens förvaltning som från och med 1722 utfördes av senatorer som tillsatts av kejsaren för uppdraget. Även guvernementsförvaltningen i Gamla Finland var föremål för en sådan senatorsrevision.
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Den gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
Verkställande organ för stadssjälvstyrelsen i Ryssland 1785–1799. Sexmannastadsrådet bestod av sex fullmäktige som företrädde var och en av de sex klasserna som stadsinvånarna var indelade i, med stadsöverhuvudet som ordförande. Sexmannastadsrådet hade i uppgift att sköta stadens ekonomi och egendomar samt att fördela och uppbära skatter och att ta ut rekryter. I städerna i Gamla Finland hade motsvarande organ endast fyra fullmäktige, eftersom det där endast förekom fyra invånarklasser, och de kallades följaktligen fyrmannastadsråd.
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara skallfogde var en bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som brofogde inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje socken i Gamla Finland.
Arvodesbefattning i ett härad, senare i ett län, vars innehavare verkställde avrättningar och kroppsstraff, brände bannlysta böcker och begravde självmordsoffer m.m. Skarprättaren var ofta en dömd person som slapp straff eller fick straffnedsättning i utbyte mot att han tog sig an uppgiften. Uppgiftens betydelse minskade drastiskt särskilt efter 1826, när dödsstraffet ersattes med deportation. Skarprättarsysslor fanns även i Gamla Finland 1723–1811.
I den svenska kameralförvaltningen förrättning genom vilken lägenheter som var skyldiga att prestera jordskatter till kronan blev taxerade och åsatta skattetal, såsom jordetal och mantal, eller någon annan grund enligt vilken jordskatterna skulle utgöras. Skattetalen och övriga beskattningsgrunder antecknades i jordeböckerna. I Gamla Finland ägde skattläggningar rum vid skattläggningsrevisioner, varvid revisionsjordeböcker upprättades.
Revision av de provisionella skattläggningarna i Viborgs guvernement och de delar av Karelen vilka föll under ryskt styre 1721 eller 1743. Hemmanens skattebetalningsförmåga hade blivit nedsatt och den ordinarie jordeboksräntan kunde inte erläggas. Därför värderades varje hemmans skattebetalningsförmåga på nytt. Jordeboksräntan beräknades sedan efter de gamla skattetalen; mantal, hemmantal, ader och arvio rubel. Detta skedde även i områden som var donerade till enskilda fram till 1753 och ånyo förmedlade efter 1764. Dessa skattläggningsrevisioner var av annan karaktär än revisionsskrivningarna i Ryssland.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och åren 1826–1884 i Finland. Skeppssekreteraren tillhörde elfte rangklassen i den civila rangtabellen (saknade motsvarighet i de militära graderna). Tilltal: Vaše blagorodie”
I Ryssland fanns från början av 1700-talet av allmogen bland lokalbefolkningen valda skogvaktare, lydande 1798–1802 under Amiralitetskollegiet, för att ombesörja skyddet av kronoskogarna. Från 1802 var skogvaktarna organiserade i särskilda enheter, ”lesnaja straža” underlydande forstmästeriinrättningarna. För Gamla Finlands vidkommande har man med benämningen ”forststarost” synbarligen avsett sådana skogvaktare även om den ryska motsvarigheten till vaktman var ”storož”, inte ”starosta”.
I Ryssland uppsattes 1802 särskilda skogvaktarenheter, ”lesnaja straža”, tillhörande forstförvaltningen bestående av en chef och åtta man för att sköta skyddet av kronoskogarna. Sådana enheter fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland 1786–1803/1804 chefstjänsteman i guvernementen med uppgift att leda och övervaka undervisningsväsendet och skolorna i guvernementet. Skoldirektorerna efterträddes av guvernementsskoldirektorerna. I Gamla Finland fanns en skoldirektor 1787–1803/1804, som var underställd försörjskollegiet. Denne efterträddes 1803/1804 av en guvernementsskoldirektor.
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
I Ryssland från och med 1803/1804 organ vid universiteten som hade i uppgift att leda skolväsendet i undervisningskretsen och övervaka skolornas verksamhet. Guvernementsskoldirektorerna i skolkretsen lydde under respektive skolkommission. Skolväsendet i Gamla Finland lydde 1803–1812 under skolkommissionen vid Dorpats universitet.
I städerna i Gamla Finland stadsanställd sotare för rengöring av skorstenare.
I Ryssland från 1785 en av de sex invånarklasser som stadsinvånarna var indelade i. Medlemskap i ett hantverkarskrå medförde medlemskap i denna klass av borgare. I Gamla Finland infördes denna invånarklass 1787.
I Ryssland under nya tiden tsarfamiljen, senare det kejserliga huset, tillhörande gods från vilka skatteinkomsterna användes för underhållet av tsarfamiljens, senare det kejserliga husets medlemmar. Slottsgodset förvandlades 1797 till apanagegods. Slottsgods fanns även i Gamla Finland.
I Gamla Finland lägre civilmilitär tjänsteman vid provinsförvaltningen 1744–1783 med uppgift att vid befästningarna i guvernementet föra räkenskaper och handha frågor rörande kronans vapen- och ammunitionsförråd.
I Ryssland från 1785 den lägsta av de sex klasser i vilka stadsinvånarna i varje stad var indelade. Till denna klass hörde minuthandlare, arbetare, formän och liknande, vilka utgjorde befolkningsgruppen meschanin (meščane, meščanstvo), som från slutet av 1700-talet blev benämning på denna invånarklass. I Gamla Finland förekom denna klass av borgare från 1787 till början av autonoma tiden.
Smörskatt såsom penningavgift, del av jordeboksräntan i delar av Kexholms län, även del av rusttjänstavgift eller av rusttjänstryttares lön som utgick i pengar och ursprungligen var avsedd att motsvara kostnaden för smör.
I Gamla Finland från och med 1781 benämning på lärare som avlönades av socknen och undervisade barnen i läsfärdighet. Verksamheten var delvis ambulatorisk till sin karaktär.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga, fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal. Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Benämning som användes i Gamla Finland 1797–1811 för person som vid rekrytutskrivningarna förestod en rote om 100 man, det vill säga revisionssjälar, med samma uppgifter som en pätisotni hade.
Den del av ordinarie skatten i Viborgs län som bestod av spannmål som hade värderats i pengar. Kronovärdet fastställdes 1784 och höjdes 1797 och 1799. Åren 1811 och 1812 bestämdes att kronovärdet skulle frysas på samma nivå tills en ny skattläggning hade genomförts.
I Gamla Finland vid katedralskolan i Viborg särskild klass för språkundervisning i nyare språk.
I Ryssland benämning på lägre militärläkare. Sådana förekom även inom de till Gamla Finland förlagda ryska trupperna och anlitades också av civilbefolkningen.
Tätort som har varierande politiska, ekonomiska och rättsliga privilegier i förhållande till omlandet och/eller utgör administrativt centrum för ett större eller mindre territorium. I Ryssland var städerna på 1700-talet indelade i olika klasser. I Sverige fr.o.m. senmedeltiden en (tät)ort som enligt av Kunglig Majestät beviljade stadsrättigheter utgjorde centrum för administration, handel och industri samt kommunikationer och som i förhållande till sin omnejd fungerade som en självständig enhet med egna styrande och förvaltande organ och egen tjänstemannakår.
Stadsanställd med uppgift att ha hand om rådhusklockan och dess urverk. Även städer i Gamla Finland hade anställda urställare.
Från medeltiden ett rådgivande utskott i en del städer, bestående av förtroendemän som representerade det burskapsägande borgerskapet. Stadens äldste kompletterade stadens råd. På 1700-talet blev stadens äldste en remissinstans för magistraten och övertog överläggningarna mellan magistrat och borgerskap från rådstugorna. I Åbo tillsattes i mitten av 1670-talet stadens äldste, även kallat de äldstes råd, eller de tjugofyras råd. Antalet medlemmar varierade mellan 22 och 25 och starkast representerade var handlandena. Man kunde be om de äldstes åsikt då det gällde val av stadsfunktionärer och präster, de granskade stadens räkenskaper och (från 1689) övervakade de medel som användes för underhållet av offentliga byggnader. Från 1693 deltog stadens äldste i behandlingen av ansökningar om burskap. De skötte taxeringen tillsammans med magistraten och behandlade skattebesvär. På andra håll, till exempel i Viborg, hade stadens äldste en oklarare roll, men de förekom senare även i en del av städerna i Gamla Finland.
I Ryssland från 1782 administrativt område i städer med över 4 000 gårdar. En stadsdel bestod av 200–700 gårdar och hade ett eget administrativt organ, en stadsdelsförvaltning, samt utgjorde distrikt för en muntlig rätt. Stadsdelarna delades i sin tur in i mindre administrativa områden som benämndes kvarter (kvartal).
I Ryssland från 1782 förvaltningsorgan i en stadsdel för upprätthållandet av den allmänna ordningen och andra polisiära uppgifter, samt för verkställandet av domstolars och myndigheters beslut. Stadsdelsförvaltningen leddes av en stadsdelsuppsyningsman. I anslutning till stadsdelsförvaltningen fanns en muntlig rätt, en brandmästare och brandkår, ett lanternkommando, en fastighetsmäklare, en städslingsmäklare, en stadsackuschörska, en läkare och ett poliskommando. Stadsdelsförvaltningen lydde under stadsfogdeämbetet. I Gamla Finland hade stadsfogdeämbetena 1784–1799 likheter med de ryska stadsdelsförvaltningarna.
I Ryssland 1782–1799 och 1802–1810 poliskommando i en stadsdel. I Gamla Finland motsvarade poliskommandona i kretsstäderna 1784–1810 stadsdelskommandon om 34 man.
I Ryssland från 1782 chef för stadsdelsförvaltningen i en stadsdel. Stadsdelsuppsyningsmannen tillhörde rangklass 10. I städerna i Gamla Finland förekom stadsdelsuppsyningsmän 1784–1799.
I städerna i Ryssland från 1785 ett permanent organ bestående av stadsöverhuvudet och en representant för varje stadsdel med uppgift att upprätta och föra stadens borgarbok. Detta organ förekom även i städerna i Gamla Finland 1787–1811.
I Ryssland från 1785 benämning på olika självstyrelseorgan i städerna, vilka också fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och som där kallades stadsråd.
I städer i Gamla Finland tjänsteman för olika övervakningsuppgifter samt allmän åklagare, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1775 det högsta polisbefälet i städerna, från 1782 chef för stadsfogdeämbetet, som lydde under överkommendanten eller kommendanten, då en sådan fanns i staden. Stadsfogdarna kallades även polismästare och hörde till rangklass 8. I Gamla Finland fanns stadsfogdar av detta slag 1784–1799. Under övriga perioder hade städerna i Gamla Finland stadsfogdar av svensk typ.
I Ryssland 1782–1799 och från 1802 polisiärt och administrativt kollegialt ämbetsverk i städerna, vilket var utrustat med domstolsfunktionen vogteigericht i mindre brottmål och tvistemål. Stadsfogdeämbetet leddes av stadsfogden, med bistånd av pristaver, det vill säga uppsyningsmän för civilärenden och kriminalärenden. I anslutning till stadsfogdeämbetena verkade högvakten och bysättningshäktet. Under stadsfogdeämbetet lydde de verkställande organen stadsdelsförvaltningarna, kvartersuppsyningsmännen och kvarterslöjtnanterna, samt poliskommandona, brandmästarna och brandkommandot. I städerna i Gamla Finland fanns stadsfogdeämbeten 1784–1799.
I Ryssland tillhörde från 1785 invånarna i en stad någon av följande sex klasser: 1. de verkliga stadsinvånarna, det vill säga hus- och fastighetsägarna, 2. gillesköpmännen i de tre skattegillena, 3. skråhantverkarna, 4. gäster från andra orter och utlandet, 5. småborgarna, 6. namnkunniga borgare. Denna stadsbefolkning utgjorde ett stadssamfund. Vid val av medlemmar till stadens organ skedde valförrättningen i regel med ballottering enligt dessa klasser. Denna klassindelning gällde från 1787 till början av autonoma tiden endast delvis i Gamla Finland, i och med att klasserna 4 och 6 saknades.
I Gamla Finland stadsanställd klockringare med uppgift att sköta klockringningen i stadens klocka.
Parallell benämning på poliskommando i guvernementsstad.
Med stadslagen avsågs Magnus Erikssons stadslag som gällde i städerna i delar av Gamla Finland som Sverige avträtt 1721, men som senare till vissa delar ersattes av 1734 års lag. Stadslagen ingick i beteckningen gamla lagen, som började användas i Gamla Finland 1742.
I Ryssland från 1720 administrativ och dömande myndighet i städerna, i köpingarna och i stora byar med kommersiell och industriell verksamhet. De ryska stadsmagistraterna ändrade karaktär 1775 och blev allmänna domstolar i tvistemål och brottmål. Stadsmagistraterna återfick 1785 utvidgade administrativa uppgifter. Under stadsmagistraten lydde stadens muntliga rätt för kommersiella tvistemål och hantverkarnas amtsgericht. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 hade städerna i Gamla Finland stadsmagistrater av rysk typ i vilkas domslut ändring kunde sökas hos civiltribunalet och kriminaltribunalet, medan ändring i beslut om stadens angelägenheter kunde sökas hos guvernementsmagistraten. Vid övriga tider, i synnerhet fram till 1784, följde städernas magistrat i huvudsak svensk modell. Stadsmagistraten benämndes även ”magistrat och rådstugurätt”, samt rådstuga.
I svenska städer på 1600- och 1700-talen stadsanställd med uppgift att verkställa kroppsstraff utdömda av allmän domstol. Stadsprofossuppdrag fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Gamla Finland benämning på de självstyrelseorgan som i Ryssland kallades stadsduma. Olika former av stadsråd var allmänt stadsråd, fyrmannastadsråd och sexmannastadsråd.
I Ryssland från 1785 den stadsbefolkning som hörde till de sex klasserna av stadsinvånare, vilka hade rätt att delta i stadens självstyrelse. Stadssamfunden var juridiska personer som kunde inneha egendom och bära upp avgifter av stadsinvånarna. Stadssamfunden i Gamla Finland utgjordes från 1784 fram till början av autonoma tiden endast av fyra av de sex invånarklasserna.
Juridiskt utbildad sekreterare vid magistraten, ursprungligen bara i större stad (till exempel Stockholm), underställd borgmästaren eller borgmästarna. I mindre städer var stadssekreteraren en förtroendeman i protokollförande uppgifter, som samtidigt innehade en annan tjänst i staden. I en del stadssekreterartjänster i Gamla Finland ingick uppgiften som notarius publicus. Under autonomin motsvarade magistratssekreterare de tidigare stadssekreterarna. Under självständigheten förekommer beteckningen stadssekreterare om högre tjänsteman i en stads förvaltning.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
I Gamla Finland benämning på stadsanställd vid magistraten med uppgift att utföra underordnade sysslor.
I Ryssland från 1766 förtroendeman som från 1785 valdes av en stads folkförsamling och var ledare för städernas självstyrelseorgan. Stadsöverhuvudet var bl.a. ordförande i sexmannastadsrådet eller fyrmannastadsrådet, pupillkollegiet och stadsdeputeradeförsamlingen. Han tillhörde rangklass 8. I städerna i Gamla Finland fanns stadsöverhuvud 1787–1797 under ståthållarskapsperioden.
I Ryssland från och med 1763 benämning på sådan stad som inte utgjorde förvaltningscentrum för en krets. Ort med stadssrättigheter som 1796 inte fanns upptagen i utgiftsstaterna för guvernementen i det ryska riket, štaty gubernskie, det vill säga landsstaten, betecknades som ”zaštatnyj gorod”.
I Gamla Finland uppburen stationsskatt som erlades i penningar.
En del av skattespannmålen i de karelska områden som Sverige erhöll i freden i Stolbova 1617 förblev i de erhållna socknarna till den svenska kronans disposition. Denna stationsspannmål infördes av den svenska överheten 1626 för militärens underhåll. I Gamla Finland var stationsspannmålen en skattepost som uppbars enligt obstal. Den behölls av kronan för dess lokala behov och tillföll således inte donatarierna.
Honorärtitel av femte rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och åren 1826–1917 i Finland. Tilltal: ”Vaše vysokorodie” (sv. Eders/Ers högborenhet, fi. Teidän korkeasukuisuutenne, ty. Euer Hochgeboren).
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift, Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en ärkebiskop eller metropolit (biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Benämning som även användes för ortodoxt biskopsstift.
I vissa städer i Gamla Finland, liksom i Baltikum, korporation för de tyska handlandena och med dominerande ställning i stadens självstyrelse. Hantverkarna slöt sig å sin sida samman i det som kallades mindre gillet. I Gamla Finland infördes 1787 emellertid det ryska gillesystemet som grupperade köpmännen i tre gillen.
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den institution som uppbar tullen, till skillnad från lilla tullen eller landtullen som utgick vid inrikes varutransporter. Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
I Gamla Finland efter 1798 avverkningsskatt som betalades till kronan för verkställda skogsavverkningar.
Förestods av en ståthållare, överståthållare eller gubernator. Finland bildade ett ståthållardöme, tidvis två. Ståthållarna saknade (till skillnad från de medeltida slottsherrarna) kontroll över skatterna, som indrevs av fogdarna.
Från 1523 befallningshavande på fästning eller slott, i län, provins eller landskap, med uppgift att som regentens ombud ansvara för förvaltningen inom sitt ståthållardöme. Det fanns riks-, slotts-, under- och överståthållare. ”Ståthållare” ersattes 1634 med ”landshövding”, men fanns kvar som titel för befallningshavande på kungliga slott och i vissa landshövdingeresidens (till exempel Stockholm).
I Ryssland benämning på den högsta styresmannen i ett ståthållarskap/generalguvernement 1775–1797, i Gamla Finland i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement 1784–1797.
I Gamla Finland chef för provinsförvaltningen i de provinser som Viborgs guvernement / Finländska guvernementet var indelat i 1744–1783 och 1797–1811. Vojevoden var ståthållarens motsvarighet i Ryssland.
I Ryssland 1775–1796 regionalt förvaltningsdistrikt bestående av i regel ett par guvernement. Ståthållarskapen kallades också generalguvernement. Senare generalguvernement hade annan karaktär. Gamla Finland, som fram till 1783 utgjort Viborgs guvernement, omvandlades 1784 inom ramen för ståthållarskapsförvaltningen till Viborgs ståthållarskap eller generalguvernement som avvecklades 1797 och efterträddes av Viborgs guvernement.
I Ryssland 1775–1796 kollegialt högsta förvaltningsorgan för ett ståthållarskap/generalguvernement. Det lydde under kejsaren och Dirigerande senaten. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1784–1797 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs ståthållarskap.
I städerna i Ryssland från 1785 tjänsteman vid stadsdelsförvaltningen med uppgift att registrera städslingen (anställningen) av tjänstefolk. Denna tjänsteman verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland.
I svenskspråkiga texter förekommande skrivform för ortodox präst (svjaščennik).
Rysk honorärtitel, förlänad vissa civila ämbetsmän från och med 1700-talet. Titeln förekom i Finland under autonoma tiden. Titeln gav innehavaren rang i rangklass 13. Tilltal: ”Vaše blagorodie”.
T
I Gamla Finland kronogods, från vilka skatterna anslagits för underhåll av de högsta civila och militära ämbetsmännen som en del av deras avlöning. ”Taffelgods” användes även som synonym till apanagegods.
Benämning på prejudikat om lösande av tvist mellan donatarien och dennes landbönder om höjning av skatterna på donationsgods i Gamla Finland 1801. Underrätten medgavs rätt att avgöra tvisten och utverka ett avtal.
I Ryssland lägre lärare (rangklass 14) vid kretsskola. Sådana fanns även i Gamla Finland.
Beteckning för häradsrätternas och lagmansrätternas sessioner och deras speciella rättsskipningsform under svenska tiden och autonomin, övergående från och med 1868 i betydelsen allmän underrätts session på landsbygden. I Gamla Finland hölls härads- och lagmansting enligt svenskt regelverk 1721–1811 under de perioder då härads- och lagmansrätterna var verksamma.
I Ryssland bland bönderna utsedd ordningsman för en grupp av tio hemman, ett tiondedistrikt, desjačok; i en del områden i Gamla Finland ordningsman i distrikt, kallade tiondedistrikt, sammansatta av ett antal byar. Tiondemannens uppgifter motsvarade till stor del fjärdingsmännens uppgifter inom den svenska lokalförvaltningen.
Honorärtitel som beviljades civila tjänstemän i Ryssland från och med 1700-talet och i Finland under den autonoma tiden . Titulärråden tillhörde nionde rangklassen i den civila rangtabellen i Ryssland, motsvarande militärgraderna underkapten och löjtnant. Tilltal: Vaše blagorodie” (sv. Eders/Ers välborenhet, fi. Teidän vapaasukuisuutenne, ty. Euer Wohlgeboren).
Tillägg till tullavgifterna som tillföll stapelstaden själv och togs ut på utländska varor som fördes in till eller ut från staden. Tolag uppbars i stapelstäder under benämningen ordinarie tolag, stadstolag 1635–1680 och som ett antal olika tolag efter 1714. Införandet av tolag föreslogs först av drottning Kristinas förmyndarregering, eventuellt som kompensation för att borgerskapet då förlorade sin tullfrihet. Ursprungligen skulle tolag användas för magistratsavlöning och underhåll av offentliga byggnader. Stockholm fick tolag 1635 och följdes sedan av andra stapelstäder. Tolagen indrogs (förutom delvis för Stockholm) i reduktionen 1680. År 1715 fick alla stapelstäder rätt till tolag. Villkoret var att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Tolagsavgifterna uppbars av stadens egna betjänter. Taxorna för varornas tolagsvärde fastställdes 1823. Det fanns flera typer av tolag och de finska städerna hade olika rättigheter. Under 1800-talet uppbar de finska städerna: ordinarie tolag, ankringspenningar, barlastpenningar/ ballastpenningar, bolverkspenningar, brolastningspenningar, bropenningar, centonal, grundpenningar, hamnpenningar, handelsgenant, inkvarteringstolag, lastpenningar, muddringsavgift, mätarepenningar, packarepenningar, parmmätarepenningar, skeppsklarerareavgift, torgpenningar, vräkarepenningar och vågpenningar.
Avgift som betalades för att utföra varor från Viborg och Fredrikshamn. Avgiften beräknades enligt en viss taxa som fastslogs 1812.
I Gamla Finland benämning på av staden tillsatt övervakare av torghandeln.
I Ryssland från och med 1717 tjänsteman (rangklass 14 och högre) för översättning av texter från ett språk till ett annat eller för handläggande av ärenden rörande utlänningar vid centralförvaltningen och vid regionala ämbetsverk i områden med icke-rysk befolkning. Translatorstjänster fanns också i förvaltningen i Gamla Finland.
I svenska städer stadsanställd med uppgift att genom trumslagning bl.a. kalla till möten och sammanträden. Även i Gamla Finland fanns anställda trumslagare i städerna.
Måttenhet för jordeboksräntan i spannmål i Kexholms län.
I Ryssland gränsbevakningsstyrka vid riksgränsen motsvarande gränsridarestaten i Sverige och Finland med uppgift att förhindra olaglig in- och utförsel av varor. I Gamla Finland uppställdes en sådan enhet från och med 1785 och ersatte gränsridarestaten. I Sverige har termen ”tullbevakning” en något annorlunda betydelse.
I Ryssland 1754–1811 allmännast förekommande benämning på chef för tullanstalt, men benämningen på chefstjänsten varierade i hög grad. I Gamla Finland förestods sjötullkamrarna senast från mitten av 1770-talet till 1811 av en tulldirektör (rangklass 6–9).
I Ryssland från 1781 avdelning vid kameralhoven i en del guvernement för tullförvaltningen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en sådan expedition vid kameralhovet i Viborg. Dess uppgifter övertogs 1797 av tullinspektoren i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Inom den svenska tullförvaltningen från och med mitten av 1600-talet högre tjänsteman vid lokala tullförvaltningar. I Ryssland var tullinspektorn 1797–1811 chef (rangklass 6–7) för regionala tullmyndigheter vid västra riksgränsen. I Gamla Finland var tullinspektorn 1797–1808 chef för tullförvaltningen i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet. Tullinspektorn övertog de uppgifter som dessförinnan handhafts av tullexpeditionen vid kameralhovet i Viborg.
I Ryssland beriden vakt vid tullbevakning. Tullridare fanns även vid tullbevakningen i Gamla Finland.
I Ryssland chef för tullexpeditionen vid kameralhoven. En sådan tjänst (rangklass 6) fanns även vid kameralhovet i Viborg.
Sedan 1540-talet om statlig tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden. Tullskrivare omnämndes i Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
I Ryssland från och med början av 1700-talet tullanstalt vid rikets landgränser för uppbörden av tullavgifter för införda och utförda tullbelagda varor. Tullstationerna lydde vanligen under någon tullkammare. Tullstationer fanns även i Gamla Finland där de 1797–1808 lydde under tullinspektorn i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Inom den svenska tullförvaltningen från förra hälften av 1600-talet tjänsteman i ledande ställning, särskilt vid packhus. I Ryssland var en tulluppsyningsman från början av 1700-talet en tjänsteman vid tullförvaltningen, som utsågs bland köpmän. Vid sekelskiftet 1800 var tulluppsyningsman chef för tullstation. I Gamla Finland var tulluppsyningsmannen chef för tullstationerna i slutet av 1700-talet och början av följande sekel.
I Ryssland 1797–1811 benämningen på två territoriella tulldistrikt vid västra riksgränsen. Viborgs guvernement/Finländska guvernementet utgjorde ett sådant distrikt fram till 1808.
I anslutning till S:t Petri Schule i Petersburg från och med 1783 verksamt förvaltningsorgan som till 1803 hade till uppgift att fungera som central myndighet för de tyskspråkiga skolorna i riket. Tyska skoldirektoriet var underställt Huvudskolkommissionen. Skolväsendet i Gamla Finland lydde fram till 1803 under Tyska skoldirektoriet, därefter under Dorpats lärodistrikt och Huvudskolförvaltningen.
U
Ursprungligen en juridisk befallning som gavs av kejsaren. Fram till 1810 var ukas en övergripande benämning för lagstiftande handling oberoende av om den kallades ukas, reglemente, stadga (ustav), manifest eller annat. År 1810 fick termen en mera inskränkt betydelse. Av kejsaren personligen givna och undertecknade ukaser kallades ”imennyj / imennoj ykaz”. Under 1700-talet gavs ukaser i Gamla Finland och under autonoma tiden i hela Finland.
I Gamla Finland förekommande fältskärstjänst i kretsarna under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland under 1700-talet tjänsteman vid packhus. I Gamla Finland fanns kring sekelskiftet 1800 en sådan tjänst.
Tjänsteman vid Finländska revisionskommissionen med ansvar för kommissionens ekononomiförvaltning.
I Ryssland underordnad kanslitjänsteman vid ämbetsverk för kansliuppgifter. Under lilla ofreden förekom en sådan tjänst vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland. Underkanslisttjänster fanns även vid ämbetsverk i Gamla Finland.
I Ryssland benämning på dem som fått medicinsk utbildning vid sjukhusskolorna och som sedan kunde erhålla läkarlegitimation. Från och med mitten av 1730-talet var en underläkare en underordnad läkare inom den militära och civila hälsovårdsförvaltningen. I Gamla Finland fanns åtminstone under ståthållarskapsperioden 1784–1797 underläkartjänster i kretsarna.
I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet tjänsteman vid den lokala tullförvaltningen. Undertullnärer fanns åtmintone under senare hälften av 1700-talet även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Nämnd i uppbådsdistrikt under Krigskommissariatet som med en krigskommissarie som ordförande ansvarade för uppbådet till den finska värnpliktsarmén 1881–1903. Uppbådsnämnden verkade under Militieexpeditionens översyn. Uppbådsnämnder upprättades också 1918. De bestod då av ordföranden och två ledamöter av kommunens styrelse (kommunalnämnd på landet och magistrat i stad), en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare (alternativt annan läkare). I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för övervaknings- och tillsynsuppgifterna i en stad. Uppsyningsmannen för civilärenden ingick tillsammans med uppsyningsmannen för kriminalärenden i stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I Gamla Finland fanns uppsyningsmän för civilärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland från 1782 högre polisbefäl vid stadsfogdeämbetet, med ansvar för upprätthållandet av den allmänna ordningen och brottsbekämpningen i en stad. Uppsyningsmannen för kriminalärenden hörde tillsammans med uppsyningsmannen för civilärenden till stadsfogdeämbetets kollegium, som leddes av stadsfogden. I städerna i Gamla Finland fanns uppsyningmän för kriminalärenden under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Extra ting som hölls i häradsrätt eller lagmansrätt vid andra tidpunkter än de som föreskrevs för lagtima ting. Urtima ting kunde hållas för att utreda allvarliga brott eller ett civilt ärende i vilket ena eller båda parterna förband sig att stå för de extra kostnader som sessionen medförde. Om någon av de tolv nämndemännen inte hade möjlighet att sitta ting, kunde en av de närvarande bönderna sväras in som tillfällig nämndeman. Urtima ting förekom under svenska tiden och autonomin fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868 och häradsrätterna började sammanträda minst nio gånger per år. I Gamla Finland hölls urtima ting enligt svensk modell, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Benämning från och med 1500-talet på beriden mansperson med uppgift att övervaka, tillse eller att kräva in något. Utridare fanns inom flera förvaltningsgrenar såsom vid länsförvaltningen samt i städer. När polisväsendet på landsbygden organiserades 1891, indrogs utridarebefattningarna.
V
Under svenska tiden, autonomin och början av självständigheten benämning på sökande av ändring hos en överdomstol av en lägre domstols domslut i ett tvistemål. Vademål avsåg uttryckligen en prövning av domslutet, det vill säga själva huvudfrågan, medan en prövning av förfarandet eller annan rättsfråga kategoriserades som besvärsmål. Ändringssökningen antogs få ekonomiska konsekvenser för de inblandade och därför togs en viss (garanti)avgift, vadepenning, upp i den lägre rättsinstansen för att målet skulle kunna tas upp till behandling i högre rättsinstans. Ändring genom vad söktes hos hovrätten. Vademål kunde fram till 1868 i vissa fall även sökas hos lagmansrätt och rådstugurätt. I Gamla Finland söktes ändring hos överrätter och i högsta instans hos Dirigerande senaten. Den ändringssökande behövde, förutom vadepenning, också avlägga appellationsposchlin för att målet skulle behandlas i Dirigerande senaten.
Stadgad avgift då man sökte ändring i en allmän underrätts domslut i ett tvistemål. Den ändringssökande betalade vadepenningen till underrätten genast efter att utslaget hade avkunnats eller inom utsatt vadetid till underrättens ordförande eller domstolens kanslitjänsteman. Som intyg på betalad avgift fick den ändringssökande ett vadebevis som skulle ingå i vadeinlagan till den överrätt han eller hon sökte ändring hos. Vadepenningen kallades under autonomin och i början av självständigheten också vadeskillning. I Gamla Finland tillkom utöver vadepenningen även appellationsposchlinen.
I svenska städer och även i Gamla Finland, stadsanställd för vaktuppgifter, bl.a. för vakthållning i syfte att förhindra eldsvådor.
I Ryssland senast från början av 1700-talet vid statliga ämbetsverk och andra inrättningar samt vid städernas magistrater underordnad anställd, till provinsförvaltningen i Gamla Finland från och med 1744 hörande anställd med övervakningsuppgifter. Vaktmästare var även en underofficersgrad vid kavalleriet.
I den svenska finansförvaltningen från och med 1630-talet benämning på inbunden bok med verifikationerna till respektive års landsbok. Även jordeböckerna och mantalslängderna hörde till länsverifikationerna. I Gamla Finland sammanfördes verifikationerna provinsvis till inbundna volymer.
I Ryssland från 1785 benämningen på en av de sex klasser i vilka stadsinvånarna var indelade. Till denna klass hörde gårds- och fastighetsägarna. Den som tillhörde denna klass av borgare kallades verklig stadsinvånare. Denna invånarklass liksom även övriga klasser av stadsinvånare kom i bruk i Gamla Finland först 1787 och avskaffades i början av autonoma tiden.
Honorärtitel av fjärde rangklass som förlänades höga ämbetsmän i Ryssland och under perioden 1822–1917 i Finland. Den motsvarade militärgraderna generalmajor och konteramiral. Tilltal: ”Vaše prevoschoditelstvo”.
Benämning på det guvernement som 1744–1783 och 1797–1802 territoriellt omfattade Gamla Finland, det vill säga de områden som Sverige avträtt till Ryssland i frederna i Nystad 1721 och i Åbo 1743. Före 1744 bildade de av Ryssland i freden i Nystad erhållna finska områdena en provins, Viborgs provins, som inte hörde till något guvernement. Benämningen Viborgs guvernement ändrades 1802 till Finländska guvernementet.
Myndighet som skötte finansförvaltningen i Viborgska guvernementet.
Sjukhus i Viborg grundat av kejsarinnan Elisabeth 1758,ursprungligen för fattiga sjuka och för sjuka fångar. Det utvidgades 1787 till ett lant- och stadshospital under ledning av en landskapskirurg.
I Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1811 en av de två provinser som bildade Viborgs guvernement/Finländska guvernementet, bestående två delar som även kallades provinser, Viborgs provins och Kexholms provins.
I ryska riket den provins som 1721–1744 omfattande de områden som Sverige avträtt till Ryssland i freden i Nystad 1721. Denna provins ser ut att ibland ha hänförts till S:t Petersburgska guvernementet, men provinsmyndigheterna i Viborg skötte inte ärenden genom guvernementsmyndigheterna i S:t Petersburg. Även det område som från och med 1744 bildade Viborgs lantkommissariat, kallades både före och efter detta år Viborgs provins.
Benämning 1784–1797 på det ståthållarskap som Viborgs guvernement förvandlades till, då ståthållarskapsförvaltningen 1784 infördes i guvernementet. När ståthållarskapsförvaltningen avvecklades i Gamla Finland 1797 ersattes ståthållarskapet av det återupprättade Viborgs guvernement.
I de baltiska guvernementen och Viborgs guvernement från och med 1783 av allmogen bland dess gelikar vald skatteuppbördsman för insamlande av poduschnieavgiften.
I Ryssland 1708–1775 guvernörens ställföreträdare (rangklass 5). Från och med 1775 var viceguvernören både chef för kameralhovet samt guvernörens/civilguvernörens ställföreträdare. Viceguvernören kallades även guvernörslöjtnant. Viceguvernör fanns i Gamla Finland 1784–1811.
Från 1700-talet informell beteckning för häradshövdingens ställföreträdare och titel utan ämbete som en hovrättsauskultant kunde erhålla av hovrätt, efter fullgjord tingstjänstgöring. Sedan självständigheten är vicehäradshövding en titel för juriskandidater som gjort ett års tingsmeritering och kan förordnas till vikarie för häradshövding. Den beviljas av hovrätt på ansökan. I Kexholms provins i Gamla Finland förekom åtminstone tidvis under perioden 1744–1783 en vicehäradshövding eller biträdande justitiekommissare, vid sidan av den ordinarie justitiekommissarien, det vill säga häradshövdingen.
Vid konsistorierna i Gamla Finland benämning på notariens biträde.
I Gamla Finland använd benämning på den domstolsfunktion för smärre brottmål och tvistemål som i Ryssland från 1782 utövades av stadsfogdeämbetet i städerna. Officiell rysk benämning för denna domstol ser ut att saknas. I städerna i Gamla Finland fanns sådana domstolar under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Skattedistrikt i Ladogakarelen. Benämningen är sällsynt, vanligen används pogost som indelades i perevarer.
En av tolagsavgifterna i Viborg och Fredrikshamn. I Viborg betalades för varje tunna tjära 2 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver. I Fredrikshamn betalades för varje tunna tjära 1 2/3 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver.
Inom den svenska tullförvaltningen fanns från och med 1600-talets förra hälft vågmästar- och stämpelmästartjänster (rangklass 12) vid packhusen. I Ryssland var vågmästar- och stämpelmästaruppgifterna under senare hälften av 1700-talet ofta förenade till en tjänst, våg- och stämpelmästartjänst. Uppgifterna bestod huvudsakligen av vägning och stämpling av varor i packhusen. I Gamla Finland förekom våg- och stämpelmästartjänster vid packhusen.
Y
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare som undervisade i språk vid gymnasium. Sådana lärartjänster (rangklass 10) fanns även i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Benämning på en lägre kategori läkarlärlingar.
Ž
I Ryssland av monarken utfärdad handling, genom vilken enskilda personer eller samfund, korporationer, ständer etc. tilldelades olika slag av förmåner såsom godsdonationer, rättigheter och privilegier, bl.a. ståndsprivilegier.
Ä
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare vid gymnasium som undervisade i ”vetenskaper”. Sådana lärartjänster (rangklass 9) fanns även i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Benämning på en högre kategori läkarlärlingar.
I Ryssland från 1785 förtroendeman med säte i sexmannastadsrådet, vald av stadens skråämbeten. I de större städerna i Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 sådana förtroendemän för skråhantverkarna. Ämbetshuvudmannen hade till uppgift att övervaka hantverksverksamheten i staden. Han hade säte i fyramannastadsrådet och viss rättsskipningsmyndighet över hantverkarna.
I svenska städer rådman med uppgift att övervaka skrånas verksamhet. Även i Gamla Finland fanns ämbetsrådmän, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I Ryssland 1722 i samband med införandet av rangtabellen introducerad benämning på de ätter inom vilka adelsskapet ärvdes till följande släktled. Till den ärftliga adeln hörde till år 1856 1) de släkter som tillhörde gammal ärftlig adel, 2) de som nobiliterats av regenten, 3) de oadliga som genom sin rang erhöll ärftligt adelskap, det vill säga innehavarna av alla militära grader som stod upptagna i rangtabellen från och med rangklass 14 och civiltjänstemän vilkas rang var 8 (kollegieassessor) eller högre, samt 4) de som erhållit ryska ordnar. Civiltjänstemän i klasserna 9–14 hade endast personligt adelsskap. I Gamla Finland gällde samma regler om adelsskap som i riket i övrigt; till kategorin 1 räknades även de medlemmar av svenska adelssläkter som bodde i Gamla Finland.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan var archidiakon hederstitel för vissa förtjänta diakoner vid lavrakloster och andra stora kloster, medan motsvarande hederstitel för diakoner som var verksamma vid katedral- och församlingskyrkor var protodiakon. I vilken mån sådana fanns i Gamla Finland är oklart. Under den autonoma tiden fanns vid katedralkyrkan i Viborg en protodiakon från slutet av 1800-talet. Värdigheten förekommer även i den ortodoxa kyrkan i det självständiga Finland.
I Gamla Finland tjänstetitel för en av kaplanerna i Viborgs svensk-finska evangelisk-lutherska lands- och stadsförsamling och för kaplanen vid Fredrikshamns svenska evangelisk-lutherska församling.
En av benämningarna i svenska språket för ortodox präst som har värdigheten ”protoierej”.
Ö
I Ryssland under 1700-talet högre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna. Överbesökartjänster fanns även i Gamla Finland.
I Ryssland från 1763 tjänsteman i varje guvernement lydande under Amiralitetetskollegium för att leda vården, skyddet och nyttjandet av skogarna i syfte att säkerställa flottans timmerbehov. Från 1798 var överforstmästaren (rangklass 6) chef för en civil forstadministration i guvernementen, som dock saknade särskild ryskspråkig benämning, med uppgift att vårda och ekonomiskt nyttja kronoskogarna. Den centrala myndigheten under vilken överforstmästarna lydde var Forstdepartementet. I Gamla Finland fanns från 1798 en överforstmästare med underlydande forstadministration.
I Ryssland från och med början av 1700-talet till 1797 garnisionsschef (rangklass 3–6) på större garnisonsort och fram till 1715 samtidigt styresman med administrativa och även judiciella uppgifter i en provins, det vill säga ett distrikt under guvernementsnivån. Från och med 1715 fanns överkommendanter endast på garnisonsorter där polisväsendet lydde under honom. Överkommendanterna kunde emellertid även senare ha civiladministrativa uppgifter. I ledningen för den civila provinsförvaltningen i Gamla Finland, det vill säga Viborgs provins, stod 1721–1744 överkommendanten i Viborg.
I Ryssland 1708–1719 förvaltningsorgan för städer som 1719 blev centrum för provinser. De var föregångare till de provinskanslier som tillkom i de 1719 officiellt inrättade provinserna. Överkommendantskansliet i Viborg var föregångare till provinskansliet i Viborgs provins.
Under 1700-talet förekommande tjänstebeteckning för chefen för ett läns lantmäterikontor. I Gamla Finland var överlantmätaren chef för lantmätarna vid Finländska revisionskommissionen och direktorns ställföreträdare.
Högre tjänsteman som förestod större förvaltningsenhet (till exempel tullmästare som förestod större tullstation), i Ryssland en tid från och med 1765 chef för de flesta lokala tullförvaltningarna, i Gamla Finland från och med 1765 chef för sjötullkammare.
I ryska guvernement/ståthållarskap 1775–1796 appellationsdomstol i första instans, hos vilken ändring kunde sökas i Nedre lanträttens domslut i tvistemål och brottmål samt i vissa andra mål. Ändring i övre lagskipningsrättens domslut i tvistemål kunde sökas hos Civiltribunalet, medan domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. I Gamla Finland förekom en övre lagskipningsrätt i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797, vilken för tvistemålens vidkommande motsvarade lagmansrätten, som dragits in 1783 och som på nytt trädde i funktion 1797.
I Ryssland 1775–1796 domstol i första instans i brottmål rörande adelsmän och tvistemål mellan adelsmän. Övre lanträtten var även appellationsdomstol i kretsrätternas domslut i brottmål och tvistemål som gällde de inre angelägenheterna på donationerna. Ändring i dess domslut kunde i en del av tvistemålen sökas hos Civiltribunalet, medan dess domslut i brottmål underställdes Kriminaltribunalet. En övre lanträtt fanns i Viborg under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och den motsvarade för civilmålens vidkommande den lagmansrätt som dragits in 1783, och som åter trädde i funktion 1797.
