Förvaltningshistorisk ordbok

Allmän inrikesförvaltning Allmänna förvaltningstermer Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad Finans Gamla Finland Handel och industri I och II världskriget Jord- och skogsbruk Justitieförvaltning och domstolsväsende Kyrklig förvaltning Medeltiden Militären och försvarsmakten/stridskrafter Regering och folkrepresentation Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland) Ryssland och Storfurstendömet Finland Social-, hälso- och arbetskraft Statsöverhuvud och hov Trafik- och kommunikation Undervisning och kultur, samt läroanstalter Utrikes Övrig förvaltning

Ord med temat Handel och industri

A

Godkännande av en växel, räkning eller ett anbud, genom ett på dokumentet antecknat godkännande som innebar en förbindelse att inlösa eller betala densamma.
Från 1500-talet i Sverige indirekt konsumtionsskatt, som vid tillverkningen eller försäljningen lades på vissa, i regel inhemska, varor, exempelvis öl, vin, tobak, tändstickor och sötsaker. Acciserna tillföll staten eller städer. I Ryssland förekom från slutet av 1600-talet skatter på vissa viktiga konsumtionsvaror som brännvin och salt. Även i Gamla Finland uppbars accisavgifter.
I Gamla Finland benämning på anställd vid landtull- och accisförvaltningen.
Tullnär, statlig tjänsteman som uppbar tullen vid stadsporten. Han kontrollerade också de lager som fanns hos hantverkare och köpmän vars varor var belagda med accis.
Specialdomstol i anslutning till magistraten i stapelstäder. Accisrätter omnämndes 1664, organiserades efter 1672 och började inrättas från 1689. Accisrätten behandlade brott mot lanttull- och accisförfattningarna och hade jurisdiktion över stadens eget område och de närmaste marknadsplatserna. Ändring i domslutet kunde sökas av Kommerskollegium. Accisrätten bestod av en högre tulltjänsteman, tullinspektorn, som ordförande och två ledamöter från stadens magistrat. Accisrätterna avskaffades senast 1811 i och med att man slutade uppbära lilla tullen och husbehovsaccisen. Accisrätten ersattes med sjötullrätten i stapelstäderna, i övriga städer med rådstugurätten. Accisrätter fanns också i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men i praktiken var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som blev instans för ändringssökande.
Ombud för handelshus, brandstodsbolag m.m. som ansvarade för intressebevakningen inom ett visst distrikt.
Sedan 1700-talet benämning på mellanskillnad vid utbyte av myntsorter och värdepapper. Begreppet användes också om prisskillnad mellan bättre och sämre myntsorter eller mellan klingande mynt och pappersmynt.
En stads tillstånd (privilegium) att bedriva sjöfart till utlandet och där utländska fartyg hade rätt att besöka hamnen. Den aktiva stapelrätten inbegrep även rätten att motta, lagra och distribuera varor för import eller export.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Sämskmakare.
Inom tullväsendet: Då ett fartyg inkommit med gods skulle ägaren avlämna angivningsinlaga inom åtta dagar från den dag då märkrullan ingavs till tullkammaren på lossningsorten eller, om godset ankommit från annan tullplats genom omedelbar transitförsändning, från ankomstdagen. Därefter skedde undersökning och tullbehandling av godset och om det var fråga om tullpliktiga varor, uträkning och debitering av tullavgifterna.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg som anlöpte Uleåborg (inga andra finska städer uppbar avgiften). Utländska fartyg betalade 24 kopek per läst, ryska och finska fartyg betalade 8 kopek silver per läst.
Pålaga, skatt, kontribution; särskilt den skatt (an- och tolaga) på alla slags varor som infördes av Karl X Gustav i hans preussiska guvernement år 1657.
Arbetare vid ett anrikningsverk inom till exempel metallindustrin.
Filial till apotek som apotekare med Medicinalstyrelsens tillstånd var berättigad att inrätta på ort som saknade apotek.
Underbefäl vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att underställd apoteksföreståndaren delta i skötseln av lasarettets apoteksverksamhet.
Civil tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Person som av Medicinalstyrelsen förordnats att förestå ett apotek då apotekaren var förhindrad att göra det.
Tullavgift införd 1647 på inkommande och utgående gods. Armpenningen levererades till amiralitetsarmbössan (från 1696 kallad krigsmanskassan) under Amiralitetskollegiums förvaltning, från 1777 till tullarrendesocieteten som erlade en viss avgift till armbössan för understöd åt amiralitetets sjuka och fattiga sjömän. Avgiften indrogs 1797.
Person som innehar jordegendom på arrende eller förpaktare som på arrende övertagit någon del av kronans inkomster, särskilt tullinkomster, även om föreståndare vid ett järnbruk.
Under 1600- och 1700-talet, ärftligt arrende, till exempel förpaktad tull.
Sedan 1700-talet till 1898 om offentligt meddelande om att auktion ska förrättas i auktionskammare. Anslag om arrendeauktioner skulle tre gånger ingå i allmänna tidningar och läsas upp från predikstolarna i det län där egendomen fanns samt i de angränsande länen och minst fyra månader innan auktionen förrättades.
Tjänsteman som ledde verksamheten vid auktionskammaren i större städer. År 1897 var den rådman som stod i tur auktionsdirektör i Helsingfors. En auktionsdirektör fanns också i Åbo, Björneborg och Vasa.
Tjänsteman som ansvarade för verksamheten vid auktionskammaren i en mindre stad.
Stadskommunal inrättning från 1600-talet till 1898 som hade ensamrätt i stad att föranstalta offentliga auktioner på lös och fast egendom. Senare blev auktionskammare också en benämning på privat auktionsinrättning. I Stockholm kallades den Auktions- och addresskammaren, grundad 1674.
Av stad anställd auktionsutropare vid en auktionskammare.
Tjänsteman, eller särskilt förordnad person, vid auktionskammare. Auktionsnotarien förde protokoll vid auktioner.
Protokoll fört vid en auktionskammare under en auktion.
Den del av försäljningspriset som auktionskammaren sedan 1674 och 1680 uppbar vid auktion. Auktionsprovisionen varierade beroende på om auktionen gällde fast egendom, andelar i skepp eller olika varor.
Penningsumma som betalas för att hålla auktion.
Titel på person som av centralhandelskammare beviljats rätt att yrkesmässigt utföra krävande räkenskaps- och förvaltningsrevision.
Under 1800-talet om att förse (till exempel en växel) med aval, teckna borgen.
Under 1800-talet om vinst, behållning, penningförskott, konto.
Avdelning med ansvar för handelsregistret vid Patent- och registerstyrelsen.
Avdelning vid Patent- och registerstyrelsen, vilken ansvarade för patentregistret och varumärkesregistret. Avdelningen för patent och varumärken var uppdelad i fyra underavdelningar, allmänna och varumärkessektionen, maskinbyggnadssektionen, elektrotekniska sektionen och kemiska sektionen.
Av magistrat utfärdat protokoll över lossat fraktfartyg, dess last och erlagda tullavgifter. Avmönstringsprotokoll krävdes för att skepparen skulle få ersättning för de tullavgifter han hade lagt ut.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums vågstat för att föra anteckningar över malmauktioner och register över invägningen vid kopparvågen, under våginspektörens översyn.

B

Skatt till staten för rättigheten att använda bakugn. Bakugnspenningarna lades 1622 på invånarna i städerna och uttogs årligen av varje hushåll efter en graderad taxa som fastställts utgående från stånd och förmögenhet. Bakugnspenningarna avskaffades 1747, men beskattningen på brödförbrukningen i städerna fortsatte i form av den så kallade husbehovsaccisen.
En av de tolagsavgifter som uppbars av fartyg (efter hela lästetal) som anlöpte Helsingfors, Lovisa, Gamlakarleby, Viborg och Fredrikshamn. Avgiften varierade mellan städerna. I Fredrikshamn upptogs barlastpenningar, oberoende av om fartyget intog barlast. Avgiften var för utländska fartyg var dubbelt större än för finska och ryska fartyg. I Lovisa uppbars avgiften enbart av utländska fartyg. I Helsingfors var avgiften lika stor för samtliga fartyg. I Gamlakarleby betalades en större avgift vid lossning än vid lastning. Där skulle också hamnfogden få en viss summa och beroende på lastens storlek skulle det betalas för ett visst antal skottkärror.
Skomakare som tillverkar barnskor. Barnskomakarna bildade från 1730-talet ett eget skrå.
Tunnbindare.
Flagga för fartyg registrerat i en stat till vilken rederiet inte har annan anknytning än att avgifter och förpliktelser är lindrigare än i andra stater.
Befattning vid Geologiska forskningsanstalten.
Den regionala gruvförvaltningsmyndighet som först var underställd Generalbergsamtet och senare Bergskollegium. Det var också benämningen på en enhet inom den jurisdiktion där bergsrätten gällde. Enheten leddes av en bergmästare. För de kamerala uppgifterna fanns en eller flera bergsfogdar. Bergmästardömena organiserades på 1600-talet. De var indelade i noll, ett eller flera bergslag. Som mest fanns tolv bergmästardömen. Finland var det elfte bergmästardömet med en bergmästare från 1638.
Tjänsteman som lydde under Bergskollegium. Bergmästaren hade tillsyn över gruvor, masugnar och hammare i ett bergmästardöme. Han skulle också övervaka arrendatorerna samt se till att distriktets skogar inte skövlades. Bergmästarens uppgifter preciserades 1645. Han skulle till bergsamtets höstsession, senare till Bergskollegium, lämna en redogörelse för hur bergsordningarna följdes och bokföra arrendatorernas blåsningar. Han skulle besegla tiondelängderna samt vara domare på bergstinget. Under autonomin fanns en bergmästare vid Bergsstyrelsen.
Föregångare till Bergskollegium 1630–1649 som först och främst skulle övervaka kronans bergsbruk, dra försorg om att sådana gruvor som bearbetas utan bergsfästen och pelare skulle stärkas, samt att ingenting bröts eller bearbetades utan ämbetsverkets vetskap. Enligt en fullmakt 26 februari 1630 skulle generalbergsamtet ha inseende över alla kronans dåvarande och kommande bruk. Fullmakten blev i praktiken en interimsförordning och avsikten var att få ett närmare samband mellan bergslagrens föreståndare. År 1634 väcktes ett förslag att en särskild bergsöverste, vald bland riksråden, skulle ingå. I februari 1637 gavs en ny fullmakt för generalbergsamtet och dess tjänstemän. Ordförande hade titeln Gouverneur. Dessutom ingick fyra assessorer. Med dem adjungerades då en bergskamrerare, riksguardianen, en bergsskrivare, generalkonstmästaren samt en visitateur eller markscheider. Samtidigt utgavs ett memorial med generalbergsamtets skyldigheter och arbeten. Proberkammaren skulle också stå under Bergsamtets uppsikt. Bergsamtet upptog och avdömde rättegångar som angick bergverken. Varje nyår skulle Bergsamtet till drottningen inlämna en skriftlig redogörelse för alla kronans bergsbruk med deras villkor och lägenheter. I Stockholm skulle det ständigt finnas en generalbergsbok med anteckningar om alla bergverksförhållanden.
Ledamot av Bergskollegium, underställd presidenten och i rang efter 1713 under bergsråden. Bergsassessorn skulle från 1720 vara sakkunnig i gruvdrift och annan bergshantering, med från mitten av 1700-talet avlagd bergsexamen. Efter 1770-talet skulle bergsassessorerna vara adliga, varvid kompetenskravet luckrades upp.
Kollektiv beteckning för alla tjänstemän i bergsstaten, ursprungligen såväl högre som lägre, senare endast om lägre tjänsteman på stat.
Lägre tjänsteman i bergsstaten under Bergskollegium och som verkade under bergsmästaren.
Stadga för (viss) bergslag eller (visst) bergverk.
Riksdagsutskott under frihetstiden åren 1723–1772. Bergsdeputationen behandlade ärenden rörande bergsverk och bergslag.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828. Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till tjänst vid Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen avläggs ytterst sällan.
Tjänsteman i Bergskollegium med ansvar för och åtalsrätt i ett bergsdistrikt. Han hade huvudsakligen judiciella uppgifter, som att se till att alla fullgjorde sina skyldigheter gentemot kronan och att författningarna följdes. Bergsfiskalen övervakade också bergverkens egendom, intäkter och räntor så att de inte försnillades eller förminskades. Tjänsten fanns redan 1641 och tjänstebeteckningen infördes 1649.
Den högste ämbetsmannen i gruvor eller bergslag innan tjänsten bergmästare infördes, därefter dennes biträde. Bergsfogden förde bl.a. bergmästardömets protokoll. Han var föreståndare för ett fögderi inom ett bergmästardistrikt samt åklagare i, tidvis bara ledamot av, bergstingsrätten, före 1756 också vid hammar- och gruvting.
Bergsbruksidkare med frihet från skatter eller arrendeavgifter. Begreppet förekom på 1400-talet i bekräftelser av Kopparbergsprivilegierna av 1347.
Bergslagens polismyndighet.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes bergshauptman även om viss ledamot i bergsamtet.
Chef för Bergsstyrelsen och dess bergsintendenturkontor. Då Bergsstyrelsen uppgick i Industristyrelsen 1885 ansvarade en intendent för bergsväsendet för motsvarande område under ledning av Industristyrelsens överintendent.
Kontor som lydde under senatens finansexpedition och som inhyste Bergsstyrelsens intendenturämbete.
Centralt ämbetsverk grundat 1649 för tillsynen av den svenska bergshanteringen och hushållningen av den, med den högsta domsrätten över civila tvister eller tvistiga brottmål rörande bergshanteringen, vilka självmant kunde tas upp av kollegiet eller blev hänvisade till kollegiet från gruv-, bergs- eller hammartingen. Ämbetsverket kallades före 1649 Generalbergsamtet. Det handhade enligt instruktionen 1723 alla frågor som rörde gruvor, hyttor och bruk samt hade den högsta domsrätten över gruv- och bergsrätterna, under ledningen av en president, två bergsråd och fyra fackkunniga assessorer (RF 1720) som från mitten av 1700-talet måste ha avlagt bergsexamen. Efter 1756 var bergsråden sex till antalet. År 1766 ändrades sammansättningen till två bergsråd och fyra assessorer, senare till en guvernör och sex adliga assessorer, av vilka en ständigt skulle vistas i Stockholm. De övriga ledamöterna kunde vara bergslagens landshövdingar. Bergskollegium tillsatte bergmästare, guardien, markscheider, konstmästare, malmletare, bergsfogdar med flera tjänstemän. Presidents- och bergsrådstitlarna infördes 1713.
Tjänsteman inom bergsväsendet 1739–1858 som hade i uppdrag att efterforska och undersöka nya malmfyndigheter.
Korporation för privilegierat bergsbruk inom en ort med bergsbruk som huvudnäring. Begreppet användes huvudsakligen om Stora Kopparbergs bergslag som bestod av Falun, Avesta bruk och ett antal socknar. Kollektivt: alla områden med malmgruvor.
Benämning på järnvågsvägare i Bergslagen under 1500-talet.
(I vissa bergslag) tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Den förste av två sexmän i ett bergslag.
Beteckning för bonde som bebodde ett bergsmanhemman och som ägde andel i en gruva eller andelar i bergslag, som ofta inkluderade en andel i hyttan där tackjärnen blåstes. Han arbetade själv i gruvan, tillsammans med sin familj och sitt tjänstefolk och kunde vara medlem av bergslagens deputerade.
Från 1690-talet tjänsteman i bergsstaten, vilken ansvarade för att bygga och underhålla mekaniska inrättningar vid bergsbruk. Beteckningen bergsmekanikus användes även om person som arbetade med eller förstod sig på dylika inrättningar. På 1800-talet ändrades beteckningen till bergsingenjör.
Ledamot av nämnd i bergsting, bisittare i bergstingsnämnd.
Tekniskt bildad person som undersökte malmer och metaller. Bergsproberare förekom i finska bergsstaten 1855–1918, även som tjänsteman vid Myntverket med beteckningen mynt- och bergsproberare.
Begrepp som har haft flera betydelser. Det har syftat på kronans äganderätt till alla mineralstreck i riket eller också på kronans höghets- eller förfoganderätt över dessa samt utövande av administrativ myndighet. I ett additament till Kristoffers landslag stadgades att ett malmberg som upptäcktes på allmänningar eller i Uppsala öd tillhörde konungen enskilt. Om det fanns i frälsejord kunde ägaren bruka det mot rusttjänst. Om malmberg hittades i skattejord kunde ägaren bruka det. Om ägaren inte kunde bruka fyndigheten skulle konungen ha rätt att lösa den med Uppsala öd eller annat kronogods.
Ämbetstitel för ledamot av Bergskollegium efter 1713, av högre rang än en fackkunnig bergsassessor, i Finland sedan autonoma tiden titel utan motsvarande ämbete som förlänas åt en mansperson med förtjänster inom bergshanteringen, senare också inom industrin eller industriförvaltningen.
De rättsregler som tillämpades inom olika bergverksområden för ärenden som gällde det bergsbruk som drevs där. De rättssedvänjor som under medeltiden tillämpades i Sverige har inte bevarats i någon systematisk uppteckning utan kan studeras i de äldsta bergverksförordningarna av 1340, 1347 och 1354. Bergverken styrdes av en kunglig fogde och ett råd som utövade både administrativ och judiciell myndighet. Jurisdiktionen utövades på bergstinget.
Bergsmännens förtroendeman vid gruvor och bergslag som hade i uppgift att övervaka gruvans (bergslagets) material, tjänstgöra som uppbördsman och räkenskapsförare samt vara bisittare i bergstings- eller gruvrätten.
Sammanfattning av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom bergsväsendet, även om budgeten för bergsförvaltningen och dess inrättningar.
Centralt ämbetsverk som grundades 1821 för att ersätta svenska tidens Bergskollegium, som förestod bergsbruket i riket, där Finland hade utgjort ett bergslag eller bergmästardistrikt. Bergsstyrelsen leddes av en intendent, vars ämbete var inrättat i ett bergsintendenturkontor som lydde under senatens finansexpedition. Intendenten biträddes av bergmästare, övermasmästare, bergsproberare och bergsingenjörer. Bergsstyrelsen drogs in 1884, då ämbetsverkets ärenden överfördes på den nygrundade Industristyrelsen.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Benämning på skatt inom bergslag, huvudsakligen in natura, som gick till bergsmästarens och hans tjänares underhåll när bergstinget sammanträdde. Bergstingsgästningen bars upp av bruken för varje härd, knip- och bleckhammare samt masugn.
De lägre tjänstemän under Bergskollegium som var verksamma i landets olika län.
I Ryssland under 1700-talet lägre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna/tullplatserna med övervakningsuppgifter. Även vid tullförvaltningarna i Gamla Finland fanns beridna besökare.
Tjänsteman med ansvar för att uppdaga och hindra olaglig handel i städerna.
Lägre tulltjänsteman som gick ombord på ankommande fartyg för att övervaka lastningen. Besökaren var utsedd av tullkammaren.Från 1724 hade också städerna egna besökare för att kontrollera accis och andra liknande avgifter för varor och fartyg. Under stora ofreden tjänstgjorde besökare från 1717 vid den ryska tullförvaltningen i Finland under den ryska ockupationen. I Ryssland fanns vid sjötullen och gränstullen från 1720-talet lägre tulltjänstemän som kallades sökare och som hade liknande uppgifter som den svenska motsvarigheten.
Förhållandet mellan alla slag av betalningar från ett land till resten av världen och de betalningar landet tar emot av alla andra länder.
Bevis över fartygets byggnad och byggort. Ifall fartyget var köpt eller sålt innehöll bilbrevet också köpebrev på fartyget. Bilbrevet var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Det granskades av tullkammaren.
Erämän, lappfarare och köpmän, som var bosatta i trakterna av Kemi, Torneå, Luleå och Piteå. De hade redan på 1200-talet fått ensamrätt att beskatta samerna. Förmodligen var de ursprungligen finnar, men åtminstone i Luleå och Piteå fanns på 1400-talet också svenskar bland birkarlarna. Institutionen utgick förmodligen från Kumodalen.
Benämning på de äldre medeltida stadsrätterna i Norden. I Finland tyder vissa ortnamn på platser som lydde under birkrätt och där man idkade internationell handel. Sådana var Björkö i östra delen av Finska viken, Pirkkiö vid Torneå och Birkala i Tavastland. Birkrätt anknyts också till birkarlar och till den karvstock, ”pirkkapuu”, som användes vid kreditköp.
Inom bankväsendet och handeln: ett öppet godkännande av något, särskilt öppen växel.
Namn på ett mynt som tillskrivs drottning Margareta.
Kontroll- eller betalningsmärke, som ofta användes i förbindelse med handels- och skatteförhållanden, men också i kyrkliga sammanhang.
Liten bruksinrättning där myrmalm kunde förädlas till stångjärn utan masugn. År 1793 bestämdes att blästerverk som hade hamrar tyngre än 42,5 kg skulle skattläggas och betala årlig hammarskatt.
Hamnpenning eller tullavgift som kronan i Bottenviken krävde av främmande köpmän. Avgiften tillhörde de reformer som Erik av Pommern införde i samband med nyordningen av handeln på Bottniska viken. I skatten från Österbotten omtalades 1542 att bodelegspenningarna utgick för 10 hamnbodar i Kemi, 12 i Ijo och 39 i Uleå.
Räkenskapsförande tjänsteman vid bod i vilken malm förvarades och försåldes, fanns upptagen på bergslagens stat 1729.
Auktionskammare som var specialiserad på försäljning av privata personers böcker och boksamlingar. Den första kända bokauktionen hölls i i Leiden 1604 och i Stockholm 1664, under vilken 323 böcker bytte ägare. Akademierna i Uppsala, Lund och Åbo fick under förra delen av 1700-talet privilegium på att hålla bokauktioner och upprätthålla bokauktionskammare.
Förman vid bergsverk med ansvar för bokning och vaskning av gruva, var åtminstone 1729 upptagen på bergsstaten.
Chef för malmkrossningens stampanläggning.
Avgift som fartyg skulle erlägga i Björneborg.
Benämning på handlande, handelsman i Lappland under 1800-talet.
Sammanfattning av en stadsborgares rättigheter att utöva hantverk eller köpenskap (burskap) i en stad. Sedan skråväsendet avskaffats under 1800-talet användes termen vanligen i betydelsen stadsborgarrätt (medborgarrätt i en stad).
Under medeltiden hade borgen en mera vidsträckt betydelse än i dag. Vanligast var borgen inom rättsväsendet där straffet oftast innebar böter. Borgen kunde också ersätta häktet. Senmedeltida bråkstakar ålades ofta i samband med strafflindring att skaffa borgen mot att de inte upprepade sina odåd. Borgen skulle också ställas för vinnande av burskap.
Kvinna med burskap. Enligt de medeltida lagarna kunde endast män förvärva burskap. Källmaterialet visar dock att kvinnor i städer kunde uppnå full rättskapacitet. Tänkeböckerna visar flera burskapsavgifter som har erlagts av kvinnor. Förmodligen hade borgerskorna ärvt och fortsatt av make, fader eller annan anhörig driven yrkesverksamhet.
Gruvdräng som stod beredd att passa bergstunnorna och fylla dem med berg vid särskilt Sala silvergruva.
Benämning på de köpmän från Stockholm, Åbo och andra inhemska städer, som sommartid gjorde handelsfärder till hamn- och marknadsplatserna vid Bottenviken. Säkra uppgifter om deras handel finns från 1300-talet. I Ulfsbys privilegiebrev nämndes att stadens innevånare hade rätt att i Österbotten byta ut handelsvaror mot livsmedel. Verksamheten reglerades 1420. Handelsfärderna sköttes ofta av handelsbolag där den rikare handelsmannen investerade kapital medan den fattigare gjorde den egentliga resan.
Manlig invånare från Norr- och Österbottens kusttrakter.
Koncentreringen av handeln på Bottniska viken till vissa bestämda aktörer. Handelstvånget gynnade framför allt Stockholm, men också Åbo. Åbo var befriat från tvånget att handla på Stockholm. Handeln i trakterna kring Kumo älv skulle dock koncentreras till Ulfsby. Det bottniska handelstvånget infördes av Magnus Eriksson. Reglementeringen omfattade också handeln inom Bottniska viken med uppland. Albrekt av Mecklenburg fortsatte reglementeringen. År 1420 utfärdade Erik av Pommern nya bestämmelser. Avsikten var att utestänga hanseater och novgorodiska köpmän. Raumo och Ulfsby hade tidvis rätt att idka utrikeshandel.
Tjänsteman vid hallrätt som övervakade förtullningen vid en stadsbro, särskilt den uppsyningsman som var stationerad vid skeppsbron i Stockholm och som såg till att ankommande och avgående fartyg lossades och lastades i föreskriven ordning.
Uppsyningsman vid en skeppsbro i en stad, lägre tulltjänsteman (tullbetjänt), besökare eller hallbetjänt. Brokikaren bevakade införandet av tullpliktiga varor.
Avgift som betalades av inkommande och utgående fartyg i Helsingfors, Uleåborg, Brahestad, Nykarleby, Kaskö, Kristinestad och Viborg.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämns i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454.
Avgift som betalades på varor som fördes in till Helsingfors. Penningarna betalades för varje kärrlass varor som kördes upp från stranden. Avgiften var 1 kopek silver för lasset, men stadens egna borgare betalade bara hälften.
I äldre tid, en av två tjänstemannatyper vid tullplatserna, den andra var tullskrivare. Tullskrivarna utgjorde de egentliga förrättningsmännen, medan brovaktarna skötte olika bevakningsuppgifter. Ibland biträdde de vid förrättningarna.
Arbetare anställd vid kopparverk, stånghjärnshamrar och hyttor. Bruksarbetarna var efter 1773 befriade från alla personella utskylder (frånsett bevillningar och extra kontributioner) så länge de hade fyra eller fler barn, till dess det yngsta fyllde åtta år eller de äldre barnen fått årstjänst, gick i lära eller försörjdes av andra.
Förvaltare vid ett bruk, underlydde direkt brukspatronen. Under bruksförvaltaren fanns masmästare, brukssmeder, bruksbokhållare, bruksskrivare m.m.
För bruksidkare verkande parallellt informellt forum till ståndsriksdagen. Adliga brukspatroner deltog både i adelståndet i riksdagen och i bruksriksdagen. Synpunkterna på näringsgrenen framfördes till ständerna och den centrala förvaltningen under hela frihetstiden.
Skrivare på ett brukskontor, underlydde bruksförvaltaren.
Term belagd i juridiskt och kameralt språkbruk. Bryggestol innebar ett hemindustriföretag som sålde öl direkt till konsumenten.
För brännvinsbränning bestämd tidsperiod plus tre dagar för ”inmäskningen”. Bränningsterminen var av olika längd under 1600-, 1700- och 1800-talet. Bränning under annan tid, utan tillstånd eller i större mängd än den tillåtna ledde till konfiskation av de redskap som användes vid bränningen.
Skatt som tillföll staden och sammanhängde med handeln. Avkastningen skulle användas för avlöningen av tjänstemän. Förekom i Helsingfors under senare hälften av 1600-talet.
Person som förestår brännvinsbränneri. Indelades i förste och andre etc. brännmästare.
Kronoinkomst (till 1772 mot bevillning, från 1775 ett regal) som förpaktades och/eller bedrevs i kronobrännerier, efter 1800 som fri näring mot avgift. Från år 1531 var införsel av brännvin belagd med tull och sedan 1638 var tillverkningen föremål för beskattning. Städerna och hemmansägare (eller delägare) på landsbygden fick efter 1775 småningom rätt att bränna brännvin på tio års arrendekontrakt med kronan, mot en avgift i råg efter mantalet. Bestämmelserna fastslogs 1787 och förnyades 1797. År 1800 infördes fri rätt till brännvinsbränning för husbehov mot en viss avgift. Produktionen reglerades så att spannmålsproduktionen, den tillåtna pannrymden, antalet personer och bränningstiden (ursprungligen åtta månader, vid behov tre) avgjorde bränningsvolymen. År 1829 inskränktes bränningstiden till tre månader, 15.11– 15.12 och 15.2– 15.4. Hembränning förbjöds 1866.
Person som beivrar överträdelse av brännvinsförordningen.
Rättegångsmål angående olaglig tillverkning eller försäljning av brännvin.
Säljning eller utskänkning av brännvin i minut, till skillnad från försäljning i större partier.
Vävare som i kronans tjänst sedan 1500-talet vävde buldan, grov, tvåskaftad vävnad av lin-, jute- eller hampgarn som användes till säckar, segel m.m. och till enklare kläder. Från 1700-talet användes tyget till bl.a. randiga fängelsedräkter.
Brev som gav borgare i en stad rätt till burskap. Burbrevet löstes ut med en avgift.
Borgare. Bure är endast känt från Söderköpingsrätten men förekommer i sammansatta ord som buregäld, burspråk och burabrev.
Borgare.
Borgarrättighet i stapelstad under skråväsendets tid. Efter läroår och avlagda prov meddelades burskap av stadens magistrat genom ett burbrev som medförde rätt att bedriva borgerlig näring (handel, hantverk, sjöfart) och delaktighet i borgerskapets övriga privilegier, t.ex. medlemskap i allmän rådstuga och i vissa kassor. Burskap infördes i stadslagen på 1300-talet. Stadens borgare fick automatiskt borgarrätt medan inflyttade måste vara lämpliga till härstamning och frejd, avlägga en ed, förbinda sig att bo i staden i sex år samt erlägga borgarpenningen. Kraven skärptes 1619. Burskapen avskaffades i Finland med näringsfriheten 1879.
Den avgift som en borgare erlade när han beviljades burskap. Förutom burskapsavgift måste borgaren äga en tomt i staden, ha en viss förmögenhet och en borgen given av två andra borgare för att få burskap. Burskapet var tidsbundet, vanligen för sex år i taget.
Det järn som bruksägaren hade rätt att använda för reparationer och byggnadsändamål vid bruket. Det skulle inte inräknas i den kvot av järn för vilken bruksägaren skulle erlägga hammarskatt.
Avgift som betalades av fartyg som anlöpte städerna vid Bottniska viken. Avgiftens storlek varierade mellan städerna. Magistraten fastslog storleken som kunde bestämmas enligt fartygets nationalitet och/eller storlek. I Jakobstad ingick remmarepenningarna i båkavgiften.

C

Avgift som i Borgå uppbars i stället för ordinarie tolag.
De regionala handelskamrarnas centralorganisation. Centralhandelskammaren sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Kommitté inrättad av senaten 1916 under namnet Finska läderindustriidkares centralbestyrelse för läderanskaffning till militära ändamål. Den döptes samma år om till Centralkommittén för den finska läderindustrin. Kommittén inrättades i syfte att förbättra kvaliteten på det läder som bereddes i Finland och säkerställa tillgången på material för tillverkning av soldatstövlar.
Kommitté inrättad av senaten 1916 i syfte att förbättra kvaliteten på de skodon som tillverkades i Finland och se till att material som kunde användas för skodonstillverkningen inte användes för andra ändamål. Kommittén bestod av representanter för skodonsindustrin.
Kommitté bestående av representanter för den finländska tändsticksindustrin, tillsatt av senaten 1917 i syfte att förenhetliga åtgärderna för att förse landet med tändstickor och ordna utförseln av de samma. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Organ för representanter för den finländska ylleindustrin, tillsatt av senaten 1917. Syftet med kommittén var att förenhetliga åtgärderna för att förse invånarna med ylletyger och se till att förråden av råull utnyttjades på ett ändamålsenligt sätt. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Skriftligt kontrakt om fartygets frakt som slöts mellan bortfraktaren (skeppsredaren) och befraktaren (ägaren av lasten). Avtalet innebar att bortfraktaren hyrde ut lastutrymme mot en viss ersättning, medan befraktaren förband sig att anskaffa den last som skulle transporteras. Om lasten tillhörde en ägare skulle certepartiet finnas som original. Om frakten bestod av flera olika ägares varor skulle lastcertifikat eller konossementer utfärdas. Certepartiet var ett av de skeppsdokument som granskades av tullkammaren och som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det fick avresa.
Intyg om utskeppade varors ursprung som skrevs ut på utskeppningsorten av vederbörande myndighet eller magistraten i stapelstaden.

D

Lån, växel med fastställd återbetalningsdag.
Organ tillsatt av statsrådet i oktober 1944 med uppgift att administrera krigsskadeståndet. Delegationens rutinuppgifter sköttes av ett ämbetsverk som kallades Soteva (förkortning av det finskspråkiga Sotakorvausteollisuuden valtuuskunta). Trots att skadeståndsleveranserna upphörde 1952 fortsatte delegationen att existera fram till 1967.
Intyg över verkställd denaturering, vilket verifierade att man tillsatt vissa ämnen för att ändra den ursprungliga och riktiga beskaffenheten hos en vara eller ett ämne för att omöjliggöra dess egentliga användning. Detta gällde i synnerhet i fråga om sprit eller brännvin, utan att upphäva användbarheten för vissa andra ändamål.
Person som utförde och kontrollerade denaturering av sprit. Bestämmelserna om försäljning, införsel och tillverkning av denaturerad sprit granskades 1932 och denatureringskontrollören utsågs av Socialministeriet.
Benämning på de näringsgrupper (bruks- och bergsverk, fabriker) under autonoma tiden som omfattades av privilegier gentemot bondebefolkningen tills näringsfriheten infördes 1879.
Från 1850 om skillnaden i tullavgiften beroende på om varan kom landvägen eller sjövägen. Tullen uppbars också för varor som infördes från ett annat land än varans ursprungsland.
Uppskov, ofta om anstånd eller frist i fullgörandet av en ekonomisk prestation eller rättegång.
Annat namn på Generaltullarrendesocieteten, en överstyrelse för tullverket 1803–1812.
Chefen för den avdelning vid Bergskollegium som utvecklade nya metoder och redskap för bergshantering och lantmäteri.
Kontor i Kommerskollegium som inrättades 1766 för att administrera tidsbundna lån åt fabriker och manufakturer, mot en bestämd ränta. Diskontkontoret fick sina medel på kredit från Riksens ständers bank.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Personer som arbetade med att lossa skepp i staden. De kunde också ha andra uppgifter som att delta i eldsläckning och vintertid ansvara för att brandvakar fanns upphuggna. Dragaren avlade en ed åt staden och hade rätt till en viss lön för varje läst råg som han lossade.
Handel mellan apoteksvaruprodenter och apotek. Drogisterna bedrev också enligt vissa villkor handel direkt med konsumenterna. Ursprungligen var apotekarnas ändamål med droghandelsrörelsen att bereda lättnader för innehavarna av apotek när de införskaffade utländska apoteksvaror. I Åbo avskiljdes efter anhållan ett apotek från droghandeln 1826. Den första egentliga drogerihandeln i Helsingfors öppnades 1859. Droghandeln reglerades 1888. Rätt att bedriva droghandel skulle ansökas hos respektive guvernör, och droghandel fick endast bedrivas i stad. Droghandel måste förestås av legitimerad provisor. Handel fick inte bedrivas i följande grupper av medicinska ämnen: balsamer, dekokter, elixirer, extrakter, infusioner, linimenter, mixturer, pastiller, piller, pulver, plåster, kapslar, moser, kryddor, syruper, tinkturer och salvor. Övriga droger och preparat fick endast säljas i mängder som uppgick till minst 150 gr. År 1921 anmodade riksdagen regeringen att uppgöra ett nytt förslag för regleringen av droghandeln.
Bolag som från 1700-talet hade privilegium på mera omfattande bärgningsarbeten vid stränderna och till sjöss inom ett visst distrikt. Dykeribetjäningen, skärmän och ledande dykerikommissarier, ansvarade var och en för en viss bit av kusten. Dykerikompaniet skötte även förvaring och bevakning av bärgat gods, tills det överläts åt ägaren eller kronan. Dykeriet leddes av en direktör. Efter 1812 tillföll dykeriets rättigheter och skyldigheter Generaltulldirektionen och vederbörande tullkamrar.

E

Titel ibruktagen under svenska tiden på 1700-talet; även ledare av (en anstalts eller ett företags) ekonomiska angelägenheter.
Tillsattes av statsrådet 1929 för att utreda och planera omställningarna inom näringslivet under krigstid. Rådet fick en egen byrå, men det fick aldrig status av ett självständigt statligt organ. Till skillnad från Försvarsrådet befästes Ekonomiska försvarsrådet aldrig genom en förordning och dess roll marginaliserades efter 1931. Rådets byrå avskaffades 1936 och dess personal överfördes till Försvarsministeriets nygrundade krigsekonomiska avdelning. Utan större inflytande fortsatte Ekonomiska försvarsrådet sin existens som ett av Försvarsministeriets rådgivande organ och efter 1939 som rådgivande organ för Folkförsörjningsministeriet.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Marknad i en stad där endast stadens egna borgare fick saluföra sina varor. Enskilda marknader försvann 1788.
Nämnd inom Försvarsministeriet som behandlade ersättningsansökningar som gjordes av industriidkare vilkas företag enligt krigstillståndslagen underställts försvarsmaktens behov.
En av de avgifter som upptogs av tullverket men som inte reglerades i tulltaxan. Extra licenten uttogs med 1 procent av värdet för alla inkommande varor från orter bortom Öresund samt med en halv procent för utgående varor som fraktades genom sundet. Den tillkom vid 1723 års riksdag, då det beslutades att en extra avgift skulle erläggas för bekostande av konvojer. Varor som skeppades mellan Östersjöhamnar belades med en lägre avgiftssats. Avgiften betalades samtidigt som tullen men redovisades separat. År 1724 inrättades Konvojkommissariatet för att förvalta konvojmedlen. Extra licenten sammanslogs i 1770 års tulltaxa med den ordinarie och inarbetades därefter i 1782 års tulltaxa. Konvojkommissariatet fick därefter medel direkt från tulldirektionen.
Sportelavgift till de finska tullkamrarnas betjänter som uppbars för utfärdandet av pass för varje inkommande och utgående fartyg och för öppna båtar. Enligt förordningen 1686 och de kungliga breven 1802 och 1803, vilka fastställdes på nytt 1818, fördelades avgiften så att tullförvaltaren erhöll hälften, kontrollören 35 procent, sekreteraren vid generaltulldirektionen 5 procent och kamreraren 10 procent.
Extra tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion, underställd äldre prövningsingenjörer.

F

Stämpel (plomb eller lacksigill) som sattes på besiktigade fabriksvaror som ett tecken på att varan godkänts för försäljning, efter 1832 (i Sverige) att den tillverkats inom landet. Stämpeln sattes på fabriks- och manufakturvaror som tillverkats vid de under hallrätten lydande verkstäderna. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs efter 1827 med vederbörande magistrats sigill.
Under 1600-talet titel på person som förestod svenska kronans hus i Moskva, Novgorod och Pskov för att tillvarata dess intressen. Benämningen användes även under 1500- och 1600-talet om tjänsteman inom inrikesförvaltningen med uppgifter inom finansförvaltningen. Faktorn fungerade som konsul, med ansvar för att främja och bevaka kronans och dess undersåtars intressen i Ryssland. Han handhade även postgången mellan regeringen och svenska ministern i Moskva och var skyldig att rapportera till Kgl. Maj:t och gränsguvernörerna om ryska förhållanden.
Person som för annans räkning (till exempel kronans) driver handel eller större verksamhet; föreståndare för ett faktori. Termen används vanligen om uppsyningsman, teknisk ledare eller verkmästare för vapenfabrik eller verkstad som tillverkade gevär, kanoner, knappar, knivar, textiler etcetera. Under honom verkade faktorismeder.
Tjärkompaniets lokala representant i stapelstäderna.
Huvudsakligen verkstad i kronans ägo för vapentillverkning, också allmänt om av näringsidkare på annan plats upprättat kontor, filialkontor. Termen användes särskilt om kontor som av köpman eller handelshus upprättats i utlandet för inköp och försäljning av varor.
Under offentlig kontroll (till exempel Sjöfartsstyrelsen) fört beskrivande register över fartyg som har rätt att föra visst lands flagg. Fartygsregistret kallades tidigare skeppsregister.
I en fullmakt till tullnären Wolmar Wichman från 1577 konstaterades om fartygsväxel att varje utifrån kommande skeppare, som förde fartyg om 20 läster, borde ha guld eller silver med sig för kronans behov i form av 4 rosenobler (eller dess värde i guld) samt 3 lödiga mark silver (eller dess värde i goda daler). Var fartyget större eller mindre än 20 läster ökades respektive minskades dessa kvantiteter i proportion därtill.
En av två plenumberedande divisioner vid Kommerskollegium, med uppgift att kontrollera hela kollegiets lagenlighet och att bevaka kronans rätt i ärenden som rörde manufakturer, hantverk, handel och sjöfart. Fiskalkontoret leddes av en advokatfiskal biträdd av en skrivare.
Beredande organ inom frihetstidens riksdag. Deputationen handhade frågor rörande fisket, vilka tidigare hänvisats till Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen eller till Handels- och manufakturdeputationen.
Tjänsteman inom statens lokala fiskeriadministration. Fiskeriintendenten gav allmänna råd rörande fiskerinäringen.
Titel på en av länsstyrelsen tillsatt tjänsteman inom vissa hushållningssällskap. Fiskeritillsyningsmannen övervakade fiskeriförfattningarnas efterlevnad.
Titel på tjänsteman inom hushållningssällskapen som verkade för fiskenäringens utveckling.
Kommunal besiktningsman som granskade fisk som förpackats i tunnor. Fiskvräkarna utsågs vanligen bland tunnbindare och spilare och avlönades med en mindre avgift för varje granskad tunna. Fiskvräkare förekom under medeltiden åtminstone i Stockholm.
Strategisk åtgärd genom vilken man strävade efter att ekonomiskt isolera och bryta all in- och utförsel från ett land. Under korstågstiden förbjöd de kyrkliga konsilierna vapenexport till hedningar. Påven utfärdade förbud mot vapenexport på initiativ av biskopen i Åbo 1229. Hansastäderna använde vid flera tilfällen handelsblockad som ett utrikespolitiskt påtryckningsmedel.
Kommunalt organ vars uppgift var att sköta om och övervaka distributionen av ransonerade förnödenheter till konsumenterna enligt de bestämmelser som uppsatts av Folkförsörjningsministeriet och folkförsörjningsdistrikten. Nämndens tre medlemmar valdes av kommunalfullmäktige som även utsåg dess ordförande. På större orter kunde nämnden vara uppdelad i sektioner. Folkförsörjningsnämnderna fick i slutet av år 1939 i uppgift att även sköta om den evakuerade befolkningens försörjning genom att organisera inkvartering, måltider och arbete. När evakueringsärendena visade sig vara för krävande för de kommunala nämnderna överfördes uppgifterna 1940 på Inrikesministeriet och ett nygrundat specialorgan. Folkförsörjningsnämnderna ansvarade även för tillämpningen av allmän arbetsplikt fram till 1941, då särskilda arbetskraftsnämnder tillsattes för att sköta dessa ärenden. Även om Folkförsörjningsministeriet lades ner 1949 fortsatte de kommunala folkförsörjningsnämnderna verka på 1950-talet och i vissa fall även på 1960-talet.
Handling som av en godsavsändare utställs till fraktföraren för att tjäna till ledning vid transporten av godset. Innehållet på internationella järnvägsfraktsedlar reglerades genom ett avtal i Bern 1890.
Handling som intygade att fartyget var byggt på kravell, att det var finskt eller nationellt, att det hade finsk besättning och fördes av en finsk skeppare, att det ägdes av finska undersåtar och var berättigat att föra rysk flagga. Fribrev fick inte utfärdas för andra än inhemska redares kraveller som byggts i hemlandet. Fribrevet utfärdades av landshövdingen på ansökan eller anmälan av magistraten i en stapelstad. Med anhållan skulle bifogas bilbrev, mätarebrev samt magistratens intyg att skepparen var finsk undersåte och borgare i någon stad i Finland. Undantag gjordes för officerare i flottan. Magistraten skulle också intyga att besättningen åtminstone till hälften bestod av finländare. Dessutom skulle eventuella tidigare fribrev bifogas.Det gamla fribrevet returnerades inte utan stannade hos landshövdingen. Fribrevet skulle förnyas årligen.
De dagar under vilka en masugn var befriad från skatt. Verksamheten på bruken i Finland reglerades 1649, 1673 och 1723. Tionde skulle utgå till kronan för varje blåsningsdygn (dygn då masugnen användes) med undantag av fridygnen. År 1809 fastslogs att antalet fridygn i blåsningens början var 3 för en gammal masugn, 10 om masugnen hade blivit ombygd och 50 + 3 för en ny masugn. Antalet blåsningsdygn skulle kontrolleras av kyrkoherden.
Rätt för sjömän att utan tull utföra och införa varor.
Penningar som vid tullklareringen utgick till skeppare och besättning på kravellfartyg (fartyg där bordläggningen på större fartyg läggs kant i kant, så kallad kravell) som gottgörelse för fartygets last. Penningarna utbetalades enligt en viss taxa och enligt tjänsteställning, varvid skepparen överlämnade en kvittens över medlens mottagande, bevittnad av två personer ur besättningen. De förutsatte avmönstringsprotokoll från magistraten.
Det varuutbyte som lämnas ostört av begränsningar i form av in- eller utförselförbud, tullar m.m. I vidsträcktare mening full frihet i förvärv, exklusive alla genom lag eller förordning påbjudna inskränkningar i förvärv och varuutbyte, såsom privilegier, monopol, koncessioner, skrån, stadganden av maximalpris på varor, ockerlagar och överflödsförordningar.
År under vilket en egendom var befriad från skatt. Egendomen utgjordes vanligen av ett nybygge eller en industriell anläggning. Frihetsår avsåg huvudsakligen befrielsen från att erlägga grundskatt till kronan. De medförde dock även befrielse från åtskilliga andra utskylder såväl till kronan som till kommunen och prästerskapet.
Marknad i en stad där också andra än stadens egna borgare kunde saluföra sina varor.
Titel på skråhantverkare som hade rätt att utöva sitt yrke utanför skråväsendet. Privilegiet avskaffades 1731.
Lots- och fyravgift som uppbars av tullverket för alla in- och utgående fartyg. Båkavgiften började tas ut 1759, men fyravgiften hade mycket gamla anor. Medlen användes av lotsverket för nybyggnad och underhåll av fyrar, båkar och andra sjömärken, senare också livräddningsanstalter. Avgiften togs ut vid fartygsklareringen efter fartygets nettodräktighet. Den övervakades av Sjöfartsstyrelsen, under svenska tiden av Amiralitetskollegium.
Den lön som bruksidkare betalade bruksarbetarna för de dagar han inte hade arbete att erbjuda. Termen användes även i betydelsen fyr- och båkavgift.
Avgift som i de medeltida städerna uppbars för borgarnas rätt att ha öppen bodförsäljning. På motsvarande sätt har också försäljningen på stadens torg varit avgiftsbelagd.
Gods som dömts att konfiskeras av kronan på grund av brott mot lag eller bestämmelser. Benämningen användes också om gods som indragits vid Karl IX:s och Gustav II Adolfs räfster med adeln och som låg under särskild förvaltning 1598–1614. Termen användes också särskilt i tullmål. Godset såldes då på auktion varefter tulldirektionen lät beslagtagaren (angivaren) få ut sin andel av penningarna och erlade resten till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare.
Av tullkammare upprättad förteckning.
Föreståndare för kontrollverket för guld-, silver- och tennarbeten.
Inteckning i domstolsprotokoll till säkerhet för lån som näringsidkare fick för att driva sin rörelse (förlagslån). Inteckningen gav lånegivaren förmånsrätt till affärsidkarens egendom vid förfall eller konkurs.
Kollegialt kontor i bergslagen, underlydande Bergskollegium. Förlagskontoret förestods av en direktör, med biträde av bergmästare, borgmästare och rådman samt en bokhållare och kassör. Kontoret hanterade de dokument och handlingar som rörde bergsrätten och bergslagen.
Instans som under kriget 1918 hade i uppdrag att inventera förråden i landet, uppgöra statistik över behov och produktion, föreslå beslagtagning av egendom och vårda beslagtagen egendom.
Angivande av inkommande och utgående varor, skulle ske genast vid fartygets ankomst. Under 1670- och 1680-talet skedde förtullningen i stapelstäderna. Tullbeloppet skulle vara betalt innan varorna fick lossas eller lastas. Senare blev det tillåtet att lossa varorna innan tullen var betald, men de fick ligga oförtullade högst tre dagar.
Samlande benämning på industriell anläggning som bearbetade råvaror eller halvfabrikat, särskilt inom bergshanteringen och om sågar, kvarnar och stampverk.

G

Term för skatteuttag av stångjärnsverk och ämneshammare som grundats före 1696. Efter 1803 fördubblades skatten för nyetablerade hammare.
Avgift som betalades till staden för rätten att hålla en handelsbod eller ett handelsstånd.
Person som (på grund av stånd, vistelseort eller avslutat burskap) saknade borgarrätt i viss stad och erlade avgift för rätten att åtnjuta borgarskapets förmåner (kontingent).
Förteckning gjord av uppsyningsmannen vid stadsvåg över uppvägningen av ett fartygs frakt, innan den lastades ombord. Generalattesten kollationerades av sjötullskammaren mot de övriga officiella skeppsdokumenten och måste företes kammaren innan fartyget avseglade till utrikesort. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Tillsynsmyndighet över bergsbruket 1637–1649, under ledning av en guvernör. Generalbergsamtet var föregångare till Bergskollegiet.
Bok som skulle hållas i bergsamtets kontor i Stockholm med anteckningar om alla bergverk. Generalbergsboken skulle uppdateras löpande, så att det alltid gick att få aktuella uppgifter om de olika bergverken.
Under perioden 1651–1679 officiellt namn på Kommerskollegium i Stockholm, då särskilda underlydande lokala handelskollegium fanns i transbaltiska handels- och industristäder. I praktiken skötte Generalhandelskollegium också de transbaltiska handels- och industriärendena.
Ledande tjänsteman vid Generalsmåtullskontoret. Tjänsten tillkom omkring 1640. Tjänstetiteln ändrades 1714 till överdirektör vid småtullarna och accisen i Sverige och Finland. När landtullen avskaffades 1810 indrogs också tjänsten.
Högsta värdigheten inom konsulsväsendet. Generalkonsuln lyder omedelbart under utrikesministern och har den högsta ledningen av konsulatväsendet i det land där han eller hon är stationerad. I allmänhet utövar beskickningschefer även generalkonsulsfunktionerna, men i länder där man saknar beskickningar kan utsända generalkonsuler förestå skilda generalkonsulat.
Kontor i Kommerskollegium inrättat 1766 för att upprätta årsberättelser över utrikeshandeln, utifrån de uppgifter som rikets samtliga tullkammare årligen lämnade in till kontoret. Uppgiften sköttes före det (1726–1766) av Tullarrendesocieteten.
Kansli som växte fram kring generaltullförvaltaren/överdirektören för sjötullen. Generalsjötullkontoret var mer eller mindre osynligt under 1600-talet och i början av 1700-talet på grund av samorganisering med den lokala tullförvaltningen i Stockholm. Under 1700-talets senare del blev gränsdragningen tydligare, dels gentemot tullförvaltningen i huvudstaden, dels gentemot de kontor som organiserades under de olika arrendesocieteter och tulldirektioner som från år 1726 ansvarade för tullen fram till att Generaltullstyrelsen inrättades 1825.
Instans som tog emot de lokala räkenskaper som låg till grund för huvudböckerna. År 1640 inrättades tjänsten som generalinspektor över småtullarna och accisen i Sverige och Finland, och denna tjänst blev början till Generalsmåtullskontoret. Kontoret bytte senare namn till Generallandtullskontoret.
Förteckning (märkrulla) över de varor som fanns på ett skepp. Skepparen överlämnade förteckningen på inloppsstationen. Godsmottagaren angav sina varor genom en deklaration över kvalitet, kvantitet och värde. Denna låg till grund för uträkningen och fastställandet av tullbeloppet (uträkningen skedde på märkrullan). När tullen för fartyget och varorna erlagts, skedde en visitation. Därefter förseglades märkrullan och återlämnades till skepparen, och fartyget seglade vidare till stapelstaden.
Benämning på den utarrendering (förpantning) av sjö- och landtullarna som ägde rum i det svenska riket (med undantag för Pommern) under åren 1726–1765, 1777–1782 och 1802–1813.
Tre svenska bolag i privat eller delvis statlig ägo. Det första bolaget grundades 1726 på regeringens initiativ och övertog tullverkets uppgifter och arrenderade tullarna och accisuppbörden av kronan mot en viss årlig avgift. Kontraktet slöts först på tio år, men förlängdes i etapper fram till 1765, då kronan övertog verksamheten. Generaltullarrendesocieteten var verksam på nytt 1777–1782 och från 1803, mot att kronan fick en fjärdedel av tullintäkterna. För Finlands del bröts kontraktet när landet blev en del av ryska riket. Generaltullarrendesocieteten ersattes av en statlig generaltulldirektion, som tidigare också verkat under de perioder som Generaltullarrendesocieteten varit indragen (förutom 1773–1776 då Kammarkollegium ansvarade för tullväsendet). Generaltullarrendesocieteten leddes av ett fullmäktige, som bistods av ett kansli, medan Generaltullarrendekontoret bokförde och redovisade inkomsterna från generaltullarrendet.
Överstyrelse för tullverket 1766–1772 och 1783–1802 samt 1812–1885. Under autonoma tiden var Generaltulldirektionen ett chefsstyrt och centralt ämbetsverk som under en överdirektör ansvarade för uppbörden och redovisningen av tullintäkterna, räknade ut handelsbalansen och övervakade tullkamrarna. Tidigare hade uppgifterna tidvis skötts av Generaltullarrendesocieteten, och efter 1885 övertogs de av Tullstyrelsen.
Titel på chefen för tullverket under 1600-talet. Vid stora sjötullen inrättades tjänsten 1636 med uppsikt över tullverket i Sverige och Finland, men inte i provinserna. Generaltullförvaltaren skulle upprätta en huvudbok över uppbörd och utgifter för de olika tullstationerna i riket, och den skulle sedan överlämnas till Kammarkollegium för revision. När Kommerskollegium inrättades 1651 blev generaltullförvaltaren en av dess ledamöter och allt fler uppgifter flyttades dit från Kammarkollegium. År 1676 bestämdes att alla ärenden gällande tullen skulle lyda under Kammarkollegium. Generaltullförvaltartjänsten utvidgades 1680 till att också omfatta licenterna i de baltiska och tyska provinserna. Tjänstetiteln ändrades 1686 till överdirektören vid stora sjötullen.
Inom bergsväsendet under 1800-talet förekommande benämning på geologi.
Ämbetsverk med uppgift att under Handels- och industriministeriet leda och utföra geologisk forskning i landet. Geologiska forskningsanstalten hette före år 1946 Geologiska kommissionen och bytte år 1983 namn till Geologiska forskningscentralen.
Ämbetsverk som grundades 1885 och ersatte Geologiska byrån. Geologiska kommissionen hade i uppgift att systematiskt bedriva geologiska undersökningar i landet och lydde under Industristyrelsen, 1918–1925 under Handels- och industristyrelsen och därefter under Handels- och industriministeriet. Kommissionens medlemmar utsågs av senaten, senare statsrådet, på framställning av det överordnade organet. Kommissionen bytte år 1947 namn till Geologiska forskningsanstalten.
Sedan 1850-talet av Bergsstyrelsen med hjälp av lantmätare och kartritare uppgjord karta över geologiska mätningar, som skildrar ett områdes jordmån jämte höjdskillnader, malmfyndigheter m.m.
Tekniskt kunnig tjänsteman i ett bergmästardöme som underlydde Bergskollegium. Han var bergmästarens närmaste man. Geschworen övervakade de rent tekniska sidorna av bergsnäringen och var i likhet med bergmästaren rapporteringsskyldig till kollegiet.
Upplärd lönarbetare underställd mästaren av ett skrå, under medeltiden mästersven eller sven. För att bli gesäll krävdes tjänst som lärpojke i 3–5 år med fullgjorda prestationer såsom erlagda ”utskrivningspengar” och avgift till gesällernas kassa, den så kallade gesällådan, till 1720 även sedvanlig traktering (utskänkning) av gesällerna. Därutöver krävdes ett gesällprov och gesällbrev, som bevis på yrkeskunskap.
Bok i vilken gesällens arbetsgivare införde uppgifter om hans arbete och uppförande.
Skriftligt intyg över fullgjort gesällprov som slog fast att lärlingen blivit gesäll. Gesällbrevet utfärdades av skråämbetet i staden. Det innehöll uppgifter om gesällens namn och ålder samt mästarhushållet där han arbetade.
Härbärge för vandrande gesäller under skråväsendets tid.
Pass som utfärdades för en gesäll av hans hantverksskrå då han lämnade en stad för gesällvandring.
Prov som i vissa yrken efter lärotidens slut avlades inför skråämbetet av en lärling för att han skulle förklaras som gesäll.
Vandring under vilken en gesäll förkovrade sig i sitt yrke genom att arbeta för olika mästare.
Bestämmelser om försäljning och hantering av gifter och giftiga ämnen. Collegium medicum utfärdade 1756 en kungörelse om hur försäljningen av venena och farliga medicinalvaror skulle skötas. I städer med apotek fick gift endast säljas på apotek. I städer utan apotek kunde magistraten utse en handlande som förpliktade sig att sköta gifthandeln enligt gällande föreskrifter. Rätt att köpa gift för husbehov hade ståndspersoner, välbärgade borgare och andra kända personer. Av gemene man krävdes attest med sigill utfärdad av präst. År 1786 skärptes bestämmelserna och endast apoteken fick handha giftförsäljningen. Arsenikförsäljningen skärptes 1787. En ny förordning angående handeln med gift utkom 1888. År 1906 tillsattes en kommitté med uppgiften att utarbeta en ny giftstadga. Kommitténs betänkande utkom 1910.
I staterna kring Östersjön borgarkorporationer, vanligen så att de ledande handelsmännen hörde till ”Stora gillet”, hantverkarna till ”Lilla gillet” eller ”Mindre gillet”. I Ryssland var gillena, till antalet två eller tre, från och med 1721 klasser till vilka stadsinvånarna hänfördes enligt aktivitet eller förmögenhet. Från och med 1742 hänfördes endast handelsmän till gillena. Gillessystemet omorganiserades 1775 och på 1780-talet, varvid förmögenhetens storlek blev bestämmande faktor för tillhörigheten till de tre skattegillena och de handelsrättigheter som medlemskapet medförde. Medlemmarna i de tre gillena bildade från och med 1785 en av de sex invånarklasserna i städerna. I Gamla Finland infördes skattegillena 1787 och de existerade till 1812.
Styresorgan för ett medeltida gille, då även bl.a. uppbörden ombesörjdes. Gillestämman leddes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden (gillisværiande) och arrangerades av så kallat giærdafolk. Gillesfriden övervakades bl.a.genom att man beslagtog vapen. Gillestämman hade jurisdiktion inom gillestadgan och verkställde utmätta straff.
Förening för tyska köpmän som färdades över Östersjön och bedrev handel på och över Gotland. Den hade sitt säte i Visby och fick sin största betydelse i slutet av 1100-talet och 1200-talet. Den hade ett eget sigill och slöt fördrag med furstar i Novgorod och i Düna-området. I början av 1290-talet genomdrev Lybeck att det gemensamma sigillet skulle ersättas med de tyska hansastädernas egna sigill.
Avgift till stapelstad för diverse inkommande och utgående varor. Grundpenningarna utgick enligt en särskild taxa och fungerade som ersättning för begagnande av visst lastningsställe. De var en gammal avgift (kallades på en del ställen grundrensningspenningar) som ursprungligen uppbars som tomtöre för rätt till upplag på stadens mark. Grundpenningar betalades på 1800-talet i Åbo, Helsingfors, Viborg och Fredrikshamn. I Helsingfors betalades grundpenningar av främmande fartyg för upplagda trävaror så att för en tolft bräder betalades 1 kopek, för 1 bjälke 1½ kopek, för 100 stycken spiror 36 kopek, för ett par kvarnstenar 24 kopek, för skeppsankaren 6 till 12 kopek silver beroende på storleken. Stadens egna fartyg betalade hälften.
Tjänsteman vid gruva som förde register över socknarnas vedutskyld vid Kgl. Maj:ts tillmakning.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat eller gruvstaten, som höll register över tillmakningarna vid gruva (en metod för att spränga genom eldning med ved och begjutning med vatten) eller smidet till konstverken (mekaniska verk för dränering av gruva och bergshantering) m.m.
Tull som togs ut på varor som fördes in eller ut ur landet. Den infördes av Karl IX och upprätthölls till 1613. Gränstullen återinfördes 1638. Den förestods av en gränstullmästare.
Tullplats som var belägen vid gränsen och skötte uppbörden av gränstullavgifter. I det svenska riket fanns från och med förra hälften av 1600-talet tullplatser vid rikets västgräns. Efter freden i Nystad 1721 inrättades från och med 1724 gränstullkammare vid rikets östgräns. I Ryssland mellan 1754 och 1755 var gränstullkammare en benämning på tullanstalt för tullbehandlingen av varor vid rikets landgränser.
Till 1900-talet benämning på gränsöveruppsyningsman . Gränstullmästaren ansvarade för gränstullkammaren och dess personal. Han var underställd tullförvaltaren.
Ämbete i staden som undersökte lödigheten och stämplingar på guld- och silversmide. Bestämmelser om kontrollstämpling av svenskt silver infördes på herredagen i Jungfruhamn 1485 och upprepades i ett brev av riksrådet 1489. De omfattade endast mästarstämpling och förnyades 1529 och 1594. Stadsstämplar påbjöds i Sverige 1596.
Person som prövar, kontrollerar, granskar och övervakar: titel på viss högre tjänsteman med uppgift att övervaka mynttillverkningen och kontrollera guld- och silverarbeten, mått och vikter. Under vissa perioder kallades tjänstemannen myntgardien eller riksguardin.
Tjänstebeteckning för chefen för Generalbergsamtet 1637–1649 och dess efterträdare Bergskollegium 1649–1713.
Personlig skatt som erlades av hantverkare bosatta på landsbygden. Skatten infördes i hela riket 1604. År 1686 skulle skatten erläggas av skomakare och skräddare. Skattskyldigheten utsträcktes till smeder 1739, till trädgårdsmästare och murare 1756, glasmästare 1766 och svarvare 1817. År 1824 fick garvare, snickare, sadelmakare, hattmakare, krukmakare, hjulmakare, sämskmakare, urmakare och målare rätt att på vissa villkor också bosätta sig på landet, men de blev då skyldiga att också erlägga gärningsören. Intäkterna från gärningsörena tillföll kronan, men vissa städer, som Helsingfors från år 1752, hade rätt att uppbära gärningsörena inom ett visst område. Uppbörden av gärningsören upphörde 1879 då näringsfrihet infördes.
Person som uppehöll sig i en stad utan att vara borgare där. Gästrätten reglerades i mitten av 1300-talet. Gästen hade inte rätt att handla med en annan gäst eller med icke-borgare i staden. Han fick inte heller göra handelsresor till landsorten eller bihamnar. De flesta gästerna var tyska köpmän, och gränsen mellan borgare och gäst var flytande. Under 1400-talet överskreds också bestämmelserna i stadslagen i praktiken.

H

Lägre tjänsteman i bevakningsuppgifter vid hallrätt eller en hallrätts packhus. Hallbetjänten var underordnad hallmästaren.
Edsvuren besiktningsman vid hallrätt i fabriksstad 1739–1846 som värderade, ibland också stämplade, silkes-, ull- och linnefabrikörers varor samt de hantverkares varor som inte hörde till ett skrå. ”Hallmästare” var också en titel på hantverksmästare, manufakturist eller fabrikör som under hallrättens översyn ägde frihet att utan skråtvång idka sin näring.
Ämbetsman i hallrätt som hade i uppgift att vidta åtgärder mot för höga priser på hantverksarbeten.
Tjänsteman i hallrätt åtminstone under 1600-talet, kallades tidvis hallsnickare.
Tillsynsmyndighet (i en industristad) under Kommerskollegium. Hallrätten övervakade och inspekterade manufakturer och hantverk utanför skråordningen, under viss domsrätt i överträdelser av hallordningen (1722, 1739, 1770), och beviljade anläggningstillstånd med viss lånefinansiering. Hallrätten bestod av borgmästaren och ett antal av borgerskapet valda yrkesmän som bisittare. Hallrättens beslut kunde överklagas till magistraten i skuldfordringar och till Kammarkollegium i politi- och brottmål, under autonoma tiden till hovrätten. Den avskaffades 1859, varefter dylika ärenden hanterades av magistraten. Hallrätten skötte också Manufakturfondens lokala utlåningsverksamhet, kontrollerade manufakturister och deras anställda samt de saluförda varorna som, om de godkändes, försågs med en särskild hallstämpel.
Tjänsteman vid hallrätt som biträdde hallmästaren i övervaktningen av de fabriker och hantverkare som inte lydde under skråordningen.
Av hallrätt utnämnd notarie som ansvarade för protokollföringen och annan dokumentation vid hallrätt.
Stämpel (plomb eller lacksigill) som 1739–1846 (i Sverige) sattes på (hall)besiktigade varor som ett tecken på att varan genomgått en viss kontroll och var av sådan kvalitet eller beskaffenhet att den godkänts för försäljning. Verksamheten övervakades av Kommerskollegium. Stämplandet avskaffades 1846 (i Sverige). Finska varor som fördes till Ryssland försågs med vederbörande magistrats sigill ännu efter 1827.
Äldre benämning på befrielse från tullavgifter som var anhängiga av handelsfartygens bestyckning. Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
I en bestämmelse från 1533 slogs fast att halv tull skulle erläggas av borgare som inte hade eget hus eller egen gård.
Kollektiv beteckning för personal vid stångjärnsverk och ämneshamrar.
Tjänsteman vid hallrätt som granskade stämplingarna på de trävaror som gick på export och import. De trävaror som kom från kronans skogar skulle vara stämplade med en särskild stämpelhammare (kronans eller konungens hammare) som var försedd med en upphöjd avgjutning av kronans märke.
Samtliga smeder och arbetare vid en stångjärnshammare.
Ursprungligen ägare av bruk utan egen masugn och som drev stångjärnssmide av köpt tackjärn.
Kronoskatt för stångjärnverk och ämneshamrar för smidesrättigheten, oavsett produktionens storlek. Skatten fastslogs 1696 till en procent av smidesrättigheten och höjdes 1803 till två procent för nyetablerade hamrar. Hammarskatten infördes i uppbördsboken.
Ständig ränta för stångjärnverk och ämneshamrar i en viss mängd av bruket framställt plattjärn och fyrkant fram till 1774, då skatten även fick utgå i penningar. Järnet levererades till städernas metallvågar, från 1781 senast den 1 juli, efter 1811 inom augusti månad. Från 1819 auktionerades skattejärnet ut till högstbjudande.
Underdomstol från förra delen av 1600-talet, ursprungligen endast i häradet Bergslagen (Sala och Falun). Hammartinget undersökte och dömde i mål rörande stångjärnshamrar. Det underlydde Bergskollegium och uppgick 1756 i bergstinget.
Plats för lastning och lossande av fartyg. Under medeltiden skulle ett handelsfartyg som kom till en stad med hamn lägga till vid brobänken och underrätta fogden. Denne hade förköpsrätt. Fartyg som låg förtöjda med enbart barlast, måste lämna plats åt nyanlända. Staden hade flera personer anställda för hamnarbetet.
Av magistraten utnämnd uppsyningsman över inre hamn, kanal eller fiskeläge, med särskilt ansvar för ordningen vid kajerna där han beredde plats för ankommande fartyg, tillhandahöll dem med landgångar och uppbar vissa hamnavgifter. Från 1668 var hamnfogden också ordförande i hamnrätten. Hans närmaste överordnade var hamnfogdeinspektören, ibland hamnkaptenen.
Benämning på hamnkapten (användes åtminstone under 1700-talet).
Tjänsteman med befäl över hamninrättningarna i stapelstäder och större sjöstäder. Hamnkaptenen var chef i hamnkontoret i Helsingfors. En hamnkapten fanns år 1897 också i Åbo.
Förvaltningsenhet som skötte hamnverksamheten i staden. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av hamnkaptenen biträdd av en hamnmästare i Sörnäs och en hamnkontorsbokhållare. I städer som saknade hamnkapten leddes verksamheten av hamnmästaren. I Björneborg fanns dessutom en hamnkontorsföreståndare.
I Ryssland från 1765 tulltjänsteman som övervakade inkommande handelsskepp och lossandet av deras last. I hamnstäderna i Gamla Finland fanns hamnmästare som avlönades av staden.
Hamnavgift som från cirka 1540 uppbars av varje inkommande fartyg efter varje läst eller lästetal. Motsats: hamnavgift för varor.
Styrelse för en stads hamn, utsågs av stadsfullmäktige.
Enhet inom stadsförvaltningen, vilken ansvarar för stadens hamnförvaltning.
Under och närmast efter Napoleonkrigen (1803–1815) officiell benämning på konsul. Termen övergick senare i betydelsen den som i näringsverksamhet självständigt och varaktigt för huvudmannens eller statens räkning köper eller säljer produkter utan att vara anställd.
Under autonoma tiden (1809–1917) titel på ombud för ett eller flera handelshus utrikes.
Borgare som hade rätt att driva viss handel (som gårdsfarihandel inom ett visst distrikt, försäljning av viss landsdels alster i staden) och som var skyldig att upprätthålla en handelsbod. Benämningen användes särskilt om handlande i lappmarken. Handelsborgaren kunde anställa en eller flera handelsbetjänter eller handelsdrängar som gjorde handelsresor.
Avdelning som inrättades vid Kanslikollegium i samband med 1713 års kansliordning. Handelsexpeditionen hade under ledning av ett ombudsråd i uppgift att handlägga ärenden rörande handel, hantverk, städerna, bergsbruk, mynt-, bank- och tullväsendet samt kyrko- och skolärenden. Den slogs 1719 samman med kammarexpeditionen och bildade inrikesexpeditionen. Från 1773 förekom på nytt en separat handels- och finansexpedition, som 1792 återintegrerades med inrikesexpeditionen.
I inskränkt betydelse fred under marknad eller möte eller i en vidare bemärkelse både yttre och inre handel. Först under 1200-talet uppstod verklig internationell handel och främmande köpmän blev i rättslig mening jämställda med inhemska. Hansastäderna som då behärskade den internationella handeln byggde handelsfreden dels på fördrag, dels på privilegiebrev. I de senare saknades reciprocitetsklausulen.
Avtal mellan två makter angående inbördes handel.
Handelsavgift som erlades i vissa städer enligt varierande praxis. I Torneå kallades ordinarie tolag tidigare för handelsgenant. Avgiften upptogs inte under 1800-talet. I Brahestad handelsgenant eller inrikestolag, förutom ordinarie tolag, enligt en viss taxa, vanligen för de till Sverige med inrikes skepp utskeppade varor.
Regional näringslivsorganisation avsedd för alla företag oberoende av bransch inom ett specifikt geografiskt område. Handelskamrarna verkade för ett gott företagsklimat, goda handelsrelationer, infrastrukturfrågor och vissa handelsbruksfrågor. Handelskamrarnas nationella centralorganisation utgjordes av centralhandelskammaren, och de hörde till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Kollegialt organ under magistraten som ansvarade för alla de ärenden och tvister som rörde handeln i staden. Handelskollegiet bestod av borgmästaren som ordförande och ett antal rådmän som ledamöter. Som sekreterare verkade stadsnotarien. Handelskollegier skulle inrättas i och med att kollegiesystemet också skulle gälla inom stadsförvaltningen från 1630-talet eller 1650-talet. I Stockholm inrättades ett handelskollegium 1672. Stockholms magistrat uppdelades 1672 i fyra kollegier som kom att verka till 1849 när kollegierna genom en kunglig skrivelse slogs ihop under den gemensamma benämningen handels- och ekonomikollegium. Det indrogs 1880.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Handelskollegiet var det andra kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegiet, hantverkskollegiet samt drätsel- och byggnadskollegiet. Handelskollegiet i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för handeln. Det leddes av en handelsborgmästare. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Från 1773 avdelning vid Kanslikollegium med ansvar för finans-, handels- och industriförvaltningen fram till 1792, då expeditionen återintegrerades i inrikesexpeditionen. Handels- och finansexpeditionen inrättades i Sverige på nytt 1809 i Kunglig Majestäts kansli. I autonoma Finland fanns en finansexpedition vid regeringskonseljens, senare senatens, ekonomiedepartement. År 1888 inrättades även en handels- och industriexpedition.
Från 1888 avdelning vid senatens ekonomiedepartement, vilken övertog en del av finansexpeditionens uppgifter och ansvarade för ärenden som rörde bergsbruk, handel och industri, sjöfart och lotsväsende samt förvaltningsområdets utbildningsanstalter. Handels- och industriexpeditionen leddes av en senator, övriga tjänstemän var protokollsekreterare och kanslist. Under handels- och industriexpeditionen lydde Industristyrelsen, Myntverket och fram till 1912 Överstyrelsen för lots- och fyrväsendet, som från 1917 hette Sjöfartsstyrelsen och på nytt lydde under expeditionen. Sjöfartsinspektören och försäkringsinspektören var knutna till handels- och industriexpeditionen, liksom från 1917 även handelsombudsmännen. Expeditionen ombildades 1918 till Handels- och industriministeriet.
Myndighet som inrättades under undantagsförhållandena 1918 med uppgift att centralisera och organisera handeln och industrin, övervaka export och import, samt de privata transportmedlen och användningen av utländsk valuta. Kommissionen inrättade Handels- och industristyrelsen och verkade under senatens handels- och industriexpeditions tillsyn, senare Handels- och industriministeriets. Kommissionen drogs in 1919 och uppgifterna överfördes på Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Medlem av statsrådet och chef för Handels- och industriministeriet. Handels- och industriministern ersatte 1918 den senator som varit chef för senatens handels- och industriexpedition.
Ministerium som 1918 ersatte senatens handels- och industriexpedition och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde handel och industri, gruvdrift och skydd mot industriell äganderätt, lots- och fyrväsendet, sjöfart och hamnar samt sjömanshus, handelskamrar, aktiebolag och andra bolag samt andelsverksamhet utanför jord- och skogsbruksområdet och alla läroverk inom ansvarsområdet, bl.a. sjöfartsläroverken och handelsskolorna. Ministeriet leddes av handels- och industriministern, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Handels- och industriministeriet lydde Handels- och industristyrelsen, Patent- och registerstyrelsen, Sjöfartsstyrelsen, Tekniska högskolan, Statens tekniska forskningsanstalt, Geologiska kommissionen, Havsforskningsinstitutet, Statens spannmålskontor, Statens upphandlingscentral och yrkesutbildningsrådet. Då Handels- och industristyrelsen upplöstes 1926 och ministeriet tog över ämbetsverkets uppgifter föll även patent-, varumärkes- och handelsregistret på Handels- och industriministeriets ansvar fram till 1941 då Patent- och registerstyrelsen bildades.
Avdelning som inrättades 1921 vid Handels- och industriministeriet för att ordna och övervaka utrikeshandeln. Avdelningen bestod av ett kollegium, till vilket hörde en chefdirektör som ordförande och två direktörer, av vilka en måste vara lagfaren. Avdelningen handlade bl.a. sådana ärenden som överförts från Handels- och industrikommissionen till Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Kollegialt centralt ämbetsverk grundat 1918 under Handels- och industrikommissionens ledning. Handels- och industristyrelsen ersatte Industristyrelsen och lydde under Handels- och industriministeriet. Den hade i uppgift att sköta patent-, varumärkes- och handelsregistret, övervaka och främja handeln och industrin med dess utbildningsanstalter, handelskamrar, Geologiska kommissionen och andra sammanslutningar som fick statsstöd. I anslutning till styrelsen verkade också yrkesutbildningsrådet. Arbetet leddes av en överdirektör med bistånd av ett antal industriråd. Handels- och industristyrelsen upplöstes 1926 då uppgifterna överfördes på Handels- och industriministeriet.
Riksdagsutskott under frihetstiden, ansvarade för frågor rörande handel och manufakturer. Handels- och manufakturdeputationen bestod av ledamöter dels från Sekreta utskottet, dels från Kammar-, Ekonomi- och Kommersdeputationen. Deputationen var vanligtvis indelad i två utskott, Handelsutskottet och Manufakturutskottet.
Den ena av Kommerskollegiums två divisioner som beredde ärenden rörande handel och sjöfart för beslut i kollegiets plenum. Divisionen förestods av kommerseråd med två assessorer som bisittare samt en kommissarie.
Statlig handelstjänsteman som under perioden 1835–1917 hade i uppgift att bevaka finska köpmäns, skeppares och näringsidkares intressen samt att tjänstgöra som deras ombud i tullen och övriga ryska ämbetsverk. Enligt förordningen om handelsrelationer mellan Finland och Ryssland skulle en handelsombudsman finnas i S:t Petersburg och Tallinn. Liknande tjänster inrättades 1836 i Riga, Kronstadt och Odessa. Handelsombudsmannen var underställd ministerstatssekreteraren och rapporteringsskyldig till honom och generalguvernören. Handelsombudsmännen lydde från självständigheten 1917 under Handels- och industriexpeditionen.
Tidvis en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Från ministeriets grundande 1918 fanns en handelsavdelning, som ett par år senare benämndes handelspolitiska avdelningen för att 1923 uppgå i avdelningen för politiska och handelsärenden. År 1932 avskildes på nytt en separat avdelning för handelspolitiska ärenden som under perioden 1935–1939 var uppdelad i ytterligare två avdelningar: avdelningen för handelsfördragsärenden och avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden, vilka vardera hade en byrå till sitt förfogande: byrån för handelsfördragsärenden och byrån för ekonomiskt-politiska ärenden. Byråerna hade tidigare varit, och var senare, förenade i byrån för handelspolitiska ärenden. Under handelspolitiska avdelningen lydde också Ekonomiska informationsbyrån, som åren 1935–1939 sorterade under avdelningen för ekonomiskt-politiska ärenden.
Ursprungligen var handeln fri. Handelsprivilegier började förekomma i mitten av 1200-talet när kungamakten konsoliderades. Handelsprivilegierna indelades i två grupper: sådana som beviljades utländska köpmän och städer samt sådana som beviljades stånd i det egna landet.
Alfabetiskt register över näringsidkarna i landet. Handelsregistret fördes 1895–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen. Anmälningen till registret gjordes i städerna hos magistraten eller i ordningsrätten, på landsbygden hos kronofogden.
Medhjälpare till magistraten, som vid handel bevakade kompaniernas och kronans behov och intressen.
Sammanslutning av nordtyska städer som 1358 första gången framträdde som ett statsförbund. Den ursprungliga innebörden av namnet är oklar. Köpmän från Köln sammanslöt sig i London till ett gille som kallades hansa, och sammanslutningen fick flera efterföljare. Det hanseatiska inflytandet innebar också invandring. Bergverk och städer organiserades delvis efter tyskt mönster. Sålunda började de svenska städerna redan i början av 1300-talet att styras av råd, enligt tyskt mönster. Den svenska riket var tidvis synnerligen beroende av Hansan och Lybeck. Först genom grevefejden kunde Gustav Vasa slutgiltigt bryta beroendeförhållandet.
Person som yrkesmässigt idkade hantverk på landsbygden under landshövdingens översyn. Under 1500- och 1600-talet kallades de ämbetsmän. Hantverkarna erlade från 1604 näringsskatt som uppbars av kronofogdarna. Då stadgades även att varje härad skulle anta och skydda hantverkare, vanligen skomakare och skräddare. Under 1600-talet antogs även sockenhantverkare, trädgårdsmästare och murare, under 1700-talet exempelvis smeder och svarvare och under tidigt 1800-tal bl.a. glasmästare. Näringsrättigheterna utökades markant 1824 då garvare, snickare, sadel-, kruk-, hjul-, sämsk-, ur- och hattmakare samt målare fick näringsrätt i socknarna. De försågs med landshövdingens fullmakt, var skyldiga att betala näringsskatten (till kronan eller för ändamålet privilegierad stad) och att följa ordningen för hantverkare på landsbygden. De fick inte vara verksamma närmare en stad än 30 kilometer.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Hantverkskollegiet var det tredje kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegiet, handelskollegiet samt drätsel- och byggnadskollegiet. Hantverkskollegiet i Åbo övervakade (precis som i Stockholm) hantverksyrkena. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Statligt forskningsinstitut som ersatte de hydrografiska havsundersökningar som med statsunderstöd bedrivits av Finska Vetenskapssocieteten. Havsforskningsinstitutet hade i uppgift att leda och ansvara för den vetenskapliga forskning som rörde det allmänna tillståndet, de fysikaliska och kemiska egenskaperna, vattenstånds-, ström- och isförhållandena i haven som omgav Finland samt att i dessa frågor företräda landet i internationella sammanhang. Institutet leddes av en direktor, och talassologer var chefer för institutets olika avdelningar. Inledningsvis lydde institutet under Undervisningsministeriet, men från 1924 hörde det till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Dokument utfärdat av en myndighet i syfte att definiera vissa rättigheter, visst beskydd eller privilegium från att erlägga vissa avgifter, exempelvis av Kommerskollegium eller landshövding utfärdat fribrev för fartyg. I brevet angavs ett fartygs svenska, senare finska, nationalitet jämte andra förhållanden (till exempel fartygets bilbrev, mätebrev) som tillförsäkrade de förmåner och rättigheter som tillkom nationens fartyg. Helfrihetsbreven ersattes 1892 (i Sverige) av nationalitets- och registreringscertifikat.
Fartyg som hade tullfrihet i finska hamnar och kunde bevisa detta med ett helfrihetsbrev som utfärdats av sjötullskammare.
Äldre benämning på befrielse från tullavgifter som var anhängiga handelsfartygens bestyckning. Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
I en bestämmelse från 1533 slogs det fast att hel tull skulle avläggas av ”alla köpsvenner, svenska, tyska, danska, eller vad läs sälle som seglar”.
Egentligen hemulansvar, som innebar att den som sålt något, särskilt viss egendom, ansvarade för att det sålda verkligen tillhört honom.
Arbetare vid ett järnbruk som ersatte den ordinarie smeden vid sjukdomsfall eller annat förhinder.
Av riksdagen införd skatt på spannmålsinförseln i städerna 1747–1810. Husbehovsaccisen ersatte skatten på bakugnar (de så kallade bakugnspenningarna). Adeln fick avdrag för konsumtionen i hushållet, beräknad till vissa tunnor per person.
Kvarn avsedd för malning av säd till husbehov. Husbehovskvarnar fick efter 1580 inrättas bara på kronans eller adelns fastigheter. Efter 1748 och 1768 fick andra jordägare så småningom rätt att mot kvarnskatt hålla kvarn på sina ägor. Anläggandet av vattenkvarn krävde ibland en häradssyn. Väderkvarnar fick inrättas utan häradssyn. Husbehovskvarnar var skattefria åtminstone i slutet av 1700-talet. År 1829 bestämdes att väderkvarnar skulle befrias från skatt. Kvarnnäringen avreglerades under senare hälften av 1800-talet, och 1882 avskaffades kvarnskatten.
Magasinshyra. Enligt Magnus Erikssons stadslag måste gästande köpmän föra kläde, lärft, specerier och andra bärbara varor till klädeshuset, där försäljningen skulle ske. Inkomsterna från huslägan skulle delas mellan kungen och staden. I Stockholm fick staden ensam inkomsterna.
Arbetsledare vid en hytta inom bergsstaten.
Borgare som med tillstånd av länsstyrelsen bedrev sitt yrke inom ett härad på landsbygden.
Gästgivare som förestod ett skråhärbärge.
Titulatur i skriftliga handlingar för handlande och mindre borgare.

I

Handelshus som gör affärer genom att föra in varor från andra länder, till exempel Ostindiska kompaniet.
Avgift som betalas vid import av varor över en landsgräns.
Inom handels- och bankväsendet om överlåtelse av växel eller annat värdepapper till annan person genom anteckning om detta på växelns eller värdepapprets baksida. Termen användes också om själva handlingen på vars baksida finns en anteckning om överlåtelse. Indossamenten indelades i blanko-, prokura- och pantindossament.
I anslutning till Generalguvernörskansliet 1756–1857 verkande kommitté med ansvar för att utreda och utveckla industrin och bergshanteringen i Finland.
Tjänsteman och medlem av kollegiet vid Handels- och industristyrelsen, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Industriråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom industrins område.
Skola som från 1885 inrättades i industristäder för att utbilda yrkesmän till industrin. Industriskolorna ersatte tekniska realskolor och övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Från 1885 centralt ämbetsverk som övervakade och främjade industrin, föreslog åtgärder, utfärdade industripatent, gjorde upp industristatistik, förde patent-, varumärkes- och handelsregister, övervakade Yrkesinspektionen, Geologiska kommissionen, Tekniska högskolan och industri-, hantverks- och navigationskolorna, samt handelsläroverken. Industristyrelsen bildades genom en sammanslagning av Manufakturdirektionen och Bergsstyrelsen och lydde till en början under Senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen. Industristyrelsen leddes av en överintendent med biträde av intendenten för bergsväsendet och intendenten för manufakturerna. Industristyrelsen ersattes 1918 av Handels- och industristyrelsen.
Indrivning.
Att anmäla ett fartygs ankomst i hamn till tullkammaren och där förevisa fartygets märkrulla och övriga skeppshandlingar, som tjänade som grund för beräkningen av skeppsumgälder (lastpenningar samt fyr- och båkavgifter). Handlingarna förvarades i tullkammaren, tills hamnavgifterna var betalda. Inklareringen sköttes i allmänhet av en skeppsmäklare eller skeppsklarerare.
Av vederbörande tullmyndighet på skeppares anmälan och uppgifter grundad officiell handling. Inlastningssedeln innehöll en regogörelse för det gods som fartyget skulle inlasta för utrikes sjöfart.
In- och utseglingsort med skyldighet att bistå, övervaka och förtulla handelsfartyg från och till utrikesort.
Tullstation på inloppsort. Systemet med inloppsstationer infördes genom 1636 års seglationsordning. Förtullningen skedde vid stationen. Syftet var att minska möjligheterna till smuggling vid segling genom skärgårdarna.
Tullkammare vid anlöpningshamn.
Undersökningstillstånd som gav innehavaren företräde till att utnyttja en eventuell fyndighet inom ett visst område.
Tjänsteman i Helsingfors (åtminstone under senare delen av 1600-talet) med uppgift att övervaka hantverkarna.
Från 1918 lokal myndighet och tjänsteman som lydde under Handels- och industristyrelsen och ansvarade för att övervaka och besikta elektriska anläggningar och industrier som kunde medföra fara för omgivningen.
Tjänsteman som skulle övervaka och granska ångpannor och andra med farligt gas- eller vätsketryck försedda kärl och behållare. Han skulle omedelbart underrätta myndigheterna om explosioner och om risk för olyckor. Han var anställd av en lokal myndighet och 1888–1918 underställd Industristyrelsen. Efter 1918 var han underställd handels- och Industristyrelsen.
Tjänsteman vid Industristyrelsen, vilken under överintendenten ansvarade för det förvaltningsområde som tidigare skötts av Bergsstyrelsen.
Av Kommerskollegium utfärdat provisoriskt nationalitetsdokument för utländskt fartyg i främmande hamn, som övergick till att segla under svensk flagg. Interimsfribrevet var i kraft tills fartyget nådde svensk hamn.

J

Vanligen den högsta tjänstemannen på en tulljakt eller patrullbåt. Jaktuppsyningsmannen övervakade stora sjötullen och hade befogenhet att granska skepparens märkrulla och fartygets last. Han verkade under tullförvaltaren ursprungligen utan rätt att gå ombord på fartyg i öppen sjö eller i skärgården. Rätten att kräva att skeppare uppvisade sin märkrulla tillkom tullkammaren. Efter 1817 ökade kontrollbefogenheterna över utländska fartyg och fartyg som anlände från utrikes ort i öppen sjö. Ifall det fanns mer gods på fartyget än vad märkrullan angav kunde uppsyningsmannen på tulljakten beordra och beledsaga fartyget till närmaste packhus för att få godset granskat. Han var berättigad till dubbel lott av eventuella böter och värdet av den konfiskerade varan gentemot besättningen.
Jordägarens rätt till del av mineralfyndighet som utvanns av annan person på hans mark. Jordägaren var berättigad att delta i gruvarbetet och få en del av vinsten i utbyte mot att han också ansvarade för en del av kostnaderna för arbete, byggnader, redskap och förråd. Vid tvister kunde inmutaren hänskjuta saken till domstol eller till skiljemän. Jordägaren måste, senast vid utmålsläggningen, anmäla sin avsikt att utnyttja jordägarandelen.
Dagbok eller förteckning, allmänt: tidning, tidskrift. Dokument för uppbärande av sjötullen: journalen upprättades av kontrollören och tullförvaltaren gemensamt och signerades av bägge. Av journalen framgick de tullpliktiga persedlarna samt själva uträkningen av tullavgiften och andra stadsuppburna umgälder.
Kronans eller statens kontroll och fastställande av ursprungligen målkärl, senare mått, mål, mynt och vikter. Justering verkställdes endast av de justerare som var godkända av kronan eller staten. Nya tjär- och becktunnors rymd mättes av två lokala män utsedda av landshövdingen, medan övriga målkärl mättes av justerare utsedda av överdirektören för lantmäteriet. I allmän betydelse avser justering också granskning och rättelse av beslut eller protokoll.
Den avgift som enligt en fastställd justeringtaxa skulle erläggas för att få ett mått kontrollerat och godkänt av en justerare. En motsvarande avgift skulle också erläggas för tjärtunnor samt för kontroll och märkning av tunnor som skulle användas för försäljning av saltad fisk och salt kött.
Bly som användes för att göra en lätt järnvikt tyngre, så att den vid justeringen kunde godkännas och stämplas. Järnvikterna tillverkades vanligen med en ihålighet som kunde fyllas med bly.
Tjänsteman vid Justeringskommissionen 1886–1892, vilken övervakade justerare, kontrollikare och arbetslikare. Justeringsinspektören granskade precisionsmått, precisionsvikter, precisionsvågar och justeringsdistriktens justeringsredskap och biträddes av en assistent. Han verkade också som sekreterare för Justeringsverkets styrelse vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Efter 1928 var justeringsinspektör en tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Stämpel med vilken mätredskap, mått och vikter stämplades efter att de godkänts vid justeringen.
I medeltidens lagar föreskriven ed som begicks inför domstol av en person som förorättat en annan. Eden innehöll ett löfte om upprättelse enligt principen att om den edsvurne själv blev målsägande mot den andra i en dylik sak, skulle han nöja sig med samma upprättelse som han nu själv föreslog. Termen förekommer även i betydelsen ed på att arvskifte eller jämkning av arvslotter verkställts på rättvist sätt.
Industriell anläggning för framställning och grövre förädling av järn och stål, förutsatte smidesrätt och erläggande av hammarskatt till kronan som utgick i en procent av det årliga smidet. Järnbruk fick inte anläggas nära städer, men rätten att anlägga dem ålåg alla. Järnbruk förekom därför även utom bergslagen. De erlade bl.a.bergstingsgästningspenningar, men var befriade från en del vanliga utskylder och onera. De hade dock rätt att delta i prästval. Särskilda privilegier gällde frälsehamrar till 1696, då även dessa erlade hammarskatt. Numera används termen företrädesvis om äldre tiders stångjärnverk och från dem härstammande alltjämt existerande järnverk.
Vid en järnvåg anställd arbetare med uppgift att där ombesörja in- och utvägning samt transport av järn.
Krigare (ryttare) klädd i rustning av järn, järnklädd krigare, särskilt i vitter stil.
Industriell tillverkning av varor av smidesjärn och gjutjärn, ofta även av stål. Ägaren hade rätt att anlägga särskilda ämneshammare för järnsmidet, efter föregången besiktning av ort och ställe. Järnmanufakturverken var inte pålagda någon skatt, eftersom denna redan uppburits av järnverken. Fram till 1766 var deras arbetare befriade från mantalspenningarna samt en del andra pålagor.
Under 1500-talet i järnprodukter utgående skatt från gård eller landskap i bergsbruksområden, särskilt i Bergslagen.
Järnvågsattest eller utförselbevis rörande viss till utförsel anmäld kvantitet av järn.
Skatt som utgick i järn. Enligt 1500-talets kamerala handlingar erlades järnskatt i järnproducerande trakter. Skatten erlades av bergsbruksidkare och av sådan arbetskraft som var registrerad som avgiftspliktig till något bergverk. Förmodligen började hemmansägarna och andra i järndistrikten redan på 1300-talet att få den gamla jordskattepålagan åtminstone delvis omvandlad till en produktionsskatt i järn.
På till försäljning avsedda grövre järn- och stålvaror präglat märke, ursprungsbeteckning.
Tull som betalades för järn och järnvaror som infördes till eller utfördes från landet.
Svenska kronans edsvurna tjänsteman i stapel- eller uppstad som efter Norrköpings riksdags beslut 1604 till 1855 (Sverige) övertog bergslagsfogdarnas uppgift att kontrollera mängden av och beskaffenheten hos det järn som skeppades ut från Sverige. Järnvräkarna konfiskerade undermåligt järn till Järnvräkeriet och bötfällde producenten.
Institution under Bergskollegium som från början av 1600-talet skulle övervaka det järn som utskeppades från Sverige. Järnet skulle ha en viss kvalitet och vara stämplat med en järnstämpel som angav tillverkaren. Järnvräkaren hade rätt att underkänna det järn som inte fyllde bestämmelserna. Järnvräkning förekom redan i Magnus Erikssons stadslag, men reglerades först 1604 och 1671. Före 1604 utförde Bergslagens fogde en viss kvalitetskontroll.
Statlig inrättning som övervakade svensk järnexport. Järnvågen var en upplagsplats i svenska stapel- och uppstäder 1604–1855, där det från järnbruken kommande järnet vägdes och förvarades innan det skeppades ut ur landet. Järnvågen kontrollerades av Bergskollegium och var ställt under en järnvågsmästares översyn. Vid järnvågarna utövade kronan kontroll över järnets vikt, beskaffenhet och stämpling. Särskilda järnvågar för tackjärn grundades från 1748 för att övervaka 1739 års förbud att utskeppa tackjärn till utrikes ort. I ett flertal städer inrättades dessutom så kallade metallvågar för vägning av till exempel koppar, bly och mässing.
Chef för en järnvåg vid Järnvräkeriet 1604–1855.

K

Tullavgift införd 1772 per skålpund kaffe som importerades till Stockholm. Medlen användes till kyrkobygget i Adolf Fredriks församling och från 1775, när avgiften höjdes, till att underhålla kurhuset för veneriska sjukdomar. Kaffeavgiften utsträcktes 1776 till rikets alla stapelstäder och disponerades av huvudstadens polisväsende. Den avskaffades 1782.
Under 1600- och 1700-talet edsvuren tjänsteman anställd av en stad för officiell mätning av kalk, då sådan mätning begärdes av köpare eller säljare.
Fridygn, dagar som var skattefria för gruvindustrin och bruken. Egentligen var de avsedda för de dagar när masugnen eldades och inte ännu producerade järn.
Föregångare till Kammarkollegium (det senare inrättades 1634).
Fraktavgift, fraktlön. Kapplaken fastslogs mellan redaren och fartygsbefälhavaren. Den utgjorde en viss procent (cirka 2–5) av bruttointäkten av ett fraktfartygs inkomster och en del av befälhavarens fasta lön.
Kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
Skrivare som upprättade så kallade kegenregister, ett kontrollsystem för uppgifter i införsel- och utförsellängderna under 1500-talet och fram till 1600-talets början.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Redovisning (i form av en uträkning) av erlagda passpenningar för fartyg och över sportler som tillhörde expeditionen.
Handling som användes vid exportförtullning. När tullen erlagts i stapelstaden fick varorna lastas, varefter fartyget seglade till inloppsstationen där man måste uppvisa ett klareringspass (utfärdat i stapelstaden).
Organisation med uppgift att meddela pålitliga uppgifter om handelsfartygs tillstånd (om skrov, maskineri och sjöduglighet). Uppgifterna är grundläggande för fartygets försäkring och befraktning. Klassificeringssällskapen har uppställt detaljerade föreskrifter beträffande nybyggnad, utrustning och maskineri. De kontrollerar också att föreskrifterna följs. Fartyg, som byggs efter reglerna, inregistreras i en viss klass. Registreringen gäller för en viss tid och därefter ska fartyget besiktigas på nytt. De viktigaste klassificeringssällskapen är det engelska Lloyd’s register, det franska Bureau Veritas och det tyska Germanischer Lloyd.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av bärbara varor som bl.a. kläde, lärft och specerier försiggick. Gästande köpmän måste enligt Magnus Erikssons stadslag föra sina varor till klädeshuset från försäljning. Köpmännen skulle för förvaringen erlägga magasinshyra.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Person som enligt Stora Kopparbergets privilegiebrev 1347 ledde ett arbetslag som, om det var fulltaligt, bestod av åtta arbetare. Varje söckendag skulle kolaren lämna åtta måttkorgar till fogden. Storleken på måttkorgarna bestämdes av fogden (gällde hela bergverket).
Kollektiv beteckning för personal inom bergsstaten som tillhandahöll eller leverade (trä)kol.
Område utanför ett lands gränser vilket står under moderlandets skydd och överstyrelse. Sverige grundade på 1600-talet Nya Sverige vid Delawareviken i Nordamerika. Cabo Corso på Guineakusten grundades av svenskarna 1650. Kolonin togs 1663 över av holländarna. Åren 1784–1878 innehade Sverige kolonin S:t Barthélemy i Västindien.
Borgmästare som skötte ärenden rörande handeln i en stad. Ibland kombinerades posten med andra ansvarsområden och kallades då handels- och politiborgmästare, eller justitie- och kommersborgmästare. Kommers- eller handelsborgmästare förekom i större städer, där flera borgmästare delade ansvaret för stadens högsta ledning. I Åbo började handelsborgmästaren på 1700-talet benämnas kommunalborgmästare. I Gamla Finland förekom benämningen kommersborgmästare endast sporadiskt.
Riksdagsutskott som under frihetstiden förberedde ärenden angående handel och sjöfart. Benämningen användes också om den särskilda avdelning i Kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen som ansvarade för samma uppgifter, vanligen kallad Kommerseutskottet.
Person som förestod något av kronans handelshus (handelshuset) i Moskva, Novgorod och Petroskoj och som samtidigt främjade svenska undersåtars handel i Ryssland och lämnade underrättelser om tillståndet i landet till svenska kronan.
Medlem av Kommerskollegium, i rang närmast under ämbetsverkets chef, presidenten, och över assessorerna. Kommerseråden var vanligen fyra till antalet och förestod vanligen också ett av kollegiets kontor eller ett rasp- och spinnhus. I Ryssland och i Finland under autonoma tiden var kommerseråd en honorärtitel (rangklass 8) utan ämbete som från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
Kommerskollegium grundades 1637 men var verksamt från och med 1651, då ämbetsverket slogs ihop med den del av Kammarkollegium som förvaltade handel, industri och sjöfart. Myndigheten utövades genom kontroll och privilegiering. Kollegiet ansvarade för tullväsendet, utrikeshandeln, allmänna inrikeshandeln och handelspolitiken samt sjöfarten, manufakturer och hantverk. Från 1711 bars ansvar även för överdomstolen för accis- och tullrätterna, och till 1825 var Kommerskollegium tillsynsmyndighet över rasp- och spinnhus, barnhus och hospital. När Manufakturkontoret indrogs 1766, förvaltades den s.k. Manufakturfonden av Kommerskollegium. Kommerskollegium leddes till 1891 av en president, först kallad generaldirektör. Han biträddes ursprungligen av två kommissarier som rekryterades ur näringslivet.
I Ryssland 1717–1811 kollegialt centralt ämbetsverk, från 1802 i anslutning till Kommersministeriet. Kommerskollegium hade i uppgift att sköta förvaltningen av handel, vilket inkluderade tullar samt tidvis sjöfart, manufakturer och fabriker. Kommerskollegium fungerade även som överrätt för domslut i tullärenden. För Gamla Finlands vidkommande var det emellertid i praktiken hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som ändring i accisrätternas och sjötullrätternas domslut skulle sökas under största delen av perioden 1744–1811.
Tjänsteman vid Kommerskollegium.
Protokollförare vid Kommerskollegiums plenum som kontrollerade närvaroplikten som var obligatorisk som för kollegiets president. Kommersnotarien bisattes av en vicenotarie.
Uppdrag eller anförtrott värv att mot viss avtalad ersättning (provision) förmedla ett avtal eller göra inköp eller försäljning, beställning eller rekvisition för en annans räkning. Allmänt sedan 1500-talet: fullmakt, bemyndigande.
Inom affärsverksamhet, bankväsende och vid exekutiv auktionskammare, den som i eget namn köper eller säljer (varor, värdepapper) för annans räkning enligt ett mellan parterna ingånget avtal om kommission.
Ämbetsverk som åren 1790–1797 skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter.
I industriellt eller kommersiellt syfte bildad förening eller bolag, till exempel Ostindiska kompaniet, Aktiebolaget Svenska ostasiatiska kompaniet.
En skuldförbindelses (ett obligationsförhållandes) upphörande genom att borgenär och gäldenär blir samma person, till exempel om endera dör och ärvs av den andre.
Redovisning över en konkurs eller ett konkursbo.
Förbehåll i konossement. Konossementsklausuler befriade befälhavaren från det ansvar som han annars skulle ha haft enligt författningarna om konossement.
Juridiskt bindande fritt formulerat avtal mellan två parter som är överens (samstämmiga) om avtalets villkor och innehåll.
Innehavare av den lägsta befälgraden i handelsflottan. Konstapeln var andre styrman på ett större segelfartyg. Han förvaltade och utdelade fartygets proviant.
Bergsmekaniker under Bergskollegium som hade i uppdrag att anlägga och övervaka de mekaniska arbetena, ”konsterna”, i en gruva, särskilt vattenhjul och andra pumpar eller tekniska apparater som höll gruvan fri från vatten.
Statsfinansiell benämning på till gruvdriften hörande vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggång, pumpar m.m. och de tjänstemän som ansvarade för dylika mekaniska verk, deras drift och reparationer, vid Bergskollegium under ledning av en direktör för konstverken och vid en gruva under en inspektör.
Tjänsteman i övervakningsuppgifter inom Bergskollegiums konststat, särskilt den person som övervakade de vattenuppfordringar, vattenhjul, stånggångar och pumpar m.m. som höll gruvan fri från vatten.
Arbetsförman för den arbetsenhet som utförde mekaniskt gruvarbete (gruvkonst) vid en gruva. Dylika fanns upptagna på bergsstaten och konststaten.
Tjänsteman som hör till statens utrikesrepresentation och är chef för ett konsulat. Denna företräder staten huvudsakligen i ekonomiska och handelspolitiska frågor. Konsuln hjälper vid behov hemlandets medborgare och verkar som offentlig notarie. Konsuln saknar exterritorialrätt men har vanligen vissa förmåner som rätt att föra hemlandets vapen och flagga, en omfattande skattefrihet samt diplomatisk immunitet. Konsulerna är avlönade yrkesdiplomater från hemlandet eller oavlönade på platsen boende affärsmän eller andra lämpliga personer (hederskonsuler). Beroende på verksamhetens omfång och art benämns de generalkonsul, konsul eller vicekonsul, samt konsularagent. I Sverige började konsuler utnämnas på 1600-talet. I Finland utnämndes konsuler först under självständighetstiden, men utländska konsuler hade funnits i landet redan under autonomin.
Konsulattjänsteman närmast likvärdig med vicekonsul, men med mindre befogenheter och med en tjänsteställning närmast under vicekonsul.
En stats representation på en viss plats utomlands, vilken under ledning av en konsul har i uppgift att lämna skydd och bistånd till det egna landets medborgare och att främja näringslivets intressen. Vanligt är att det finns en beskickning i landets huvudstad, och ett antal konsulat i huvudstaden eller på andra orter. Det förekommer att diplomatiska beskickningar har en konsulär avdelning. Till konsulatens uppgifter har hört att liksom notarius publicus i hemlandet föra kontinuerliga protokoll över bl.a. finska fartyg som anlänt till landets hamnar, föra protokoll över sjöfolk, över haverier samt uppgöra förteckningar över verkställda undersökningar av haverier.
Avgift som handelsfartyg skulle erlägga vid lastning och lossning i en sådan hamn där en konsul från det egna landet var anställd.
Skeppsdokument som ett handelsfartyg som fraktade kolonialvaror efter 1812 måste förete tullkammaren innan det anlöpte finsk hamn. Av konsulspasset skulle det framgå vem som tillverkat och vem som ägde lasten och att varorna inte var ”fientliga” produkter. Konsulspasset skulle utfärdas av den ryska konsuln på lastningsorten. Om det inte fanns någon rysk konsul skulle konsulspasset ersättas med ett intyg av magistraten på lastningsorten.
Benämning på hemsändning av person på statens (konsulatets)bekostnad från en utrikes ort till hemorten. Kostnaden återkrävdes i regel av den berörda personen.
Tullavgift införd av riksdagen 1738/39 för att motverka ”yppighet och överflödighet”. Den togs ut på ett stort antal varor, främst kläder och livsmedel. Konsumtionsaccisen ingick inte i tullarrendet. Den inräknades från och med 1771 i licenten.
Skatt vars erläggande beror på den skattskyldiges förbrukning. Konsumtionsskatten är antingen allmän, då varje persons förbrukning i sin helhet är föremål för skatten, eller speciell, då den utgår på grund av förbrukning av ett särskilt slag. Hundskatten är exempel på den första typen. Den senare formen är dock den vanligen förekommande. Den speciella konsumtionsskatten indelas dels efter de föremål vilkas förbrukning skatten är avsedd att inträffa, dels efter det sätt på vilket skatten anläggs. Den indirekta konsumtionsskatten kan ha följande former: 1) Produktionsskatt, då varuproducenten i första hand erlägger skatten och sedermera genom varans pris överför densamma på konsumenterna. 2) Stats- eller kommunalmonopol, då de mellanhänder, som köper varan direkt av staten eller kommunen, förskotterar skatten i form av högre pris på den monopoliserade varan och sedan låter konsumenterna erlägga skatten. 3) Transportskatter, då skatten i första hand erläggs av den som låter transportera varan, som när en vara sänds från ett land till ett annat (tull) eller förs inom gränserna av ett slutet område inom landet, i synnerhet städer (”lilla tullen” eller ”landtullen”), eller i allmänhet sänds från en ort till en annan inom samma land. 4) Skatt på handel med varor och andra förnödenheter.
Titel på borgare som av magistraten fått tillåtelse att under viss kortare tid idka handel i staden, utan skyldighet att söka burskap. Personen måste då erlägga en avgift, genant, och förbinda sig att efter den överenskomna periodens utgång förvärva burskap. År 1673 fick adeln och de som för sina sysslor hade kunglig fullmakt (gällde ej kronouppbördsmän) rätt att, mot en efter näringen lämplig avgift till staden, handla i gross, men inte i minut. Rätten utsträcktes med tiden till andra personer (till exempel avskedade officerare, kvinnor). Kontingentborgarna kunde inte delta i val av borgmästare och rådmän.
Avtalspart.
Centralt ämbetsverk grundat 1818 för att övervaka guld-, silver- och tennhalten i bl.a. myntpräglingen. Verksamheten leddes av en föreståndare för kontrolleringen av guld-, silver- och tennarbeten. Under svenska tiden hade ett motsvarande kontrollverk funnits i Sverige.
Från och med 1918 under Handels- och industristyrelsen verkande lokal myndighet och tjänsteman som ansvarade för kontrollen av officiellt (stämplat) papper och för att de lokala myndigheterna hade tillgång till skrivmaskinsfärgband, stämpelfärger, skrivbläck och andra dylika tillbehör.
Tulltariff som bestämts i ett handelsfördrag.
Tullavgift införd 1802 på vissa import- och exportvaror för att finansiera beskyddet av svenska fartyg som på längre resor seglade i konvoj för att skydda sig mot prejningar av krigförande länder och överfall av sjörövare i Medelhavet.
Den anordning varigenom handels- eller transportfartyg ställs under ledning och uppsikt av örlogsfartyg. Konvojinrättningen inrättades i Sverige av Axel Oxenstierna 1653. Eftersom den svenska sjöfarten hotades av krig mellan Holland och England bestämdes att handelsfartygen skulle segla tillsammans med örlogsfartyg, vilkas befälhavare skulle avvisa de visiteringar som de krigförande kaparna begärde. Plakatet kom inte att tillämpas eftersom freden 1654 gjorde slut på konflikten.
Ämbetsverk som från 1724 förvaltade konvojkassan och skötte ärenden som berörde konvojer och konvojavgifter. Årliga konvojer hade skickats ut från 1690. Redan 1665 fastslogs att kostnaderna skulle bestridas av dem som utnyttjade konvojerna. Varje fartyg skulle betala en avgift på 1 procent av lasten, och varje faryg som förde barlast skulle erlägga 1/8 riksdaler av lasten. År 1723 åtog sig borgerskapet att erlägga en viss avgift, så kallad extra licent, på alla utförda och inkommande varor till svenska hamnar. Medlen användes för upprättandet av konvojkassan. Kommissariatet var beläget i samband med amiralitetet i Göteborg och efter 1741 i Stockholm. Det indrogs tillfälligt 1790–1797. Det bestod 1797 av en amiral som ordförande, ett kansliråd, två ledamöter av grosshandelssocieteten och tre extra ledamöter.
Benämning på den skatt som koppartillverkningen i Sverige måste erlägga. År 1499 bestämdes att handel med koppar endast fick förekomma i städerna. År 1580 förbjöds handel med koppar med andra än kronans kopparköpare. Regaliseringen av kopparhandeln blev strängare 1582 men liberaliserades något 1590. Då fick bergsmannen rätt att, sedan råkopparn var vågförd, smida resten i plåtar försedda med kronans märke mot en avgift på fyra daler skeppundet. Stora Kopparbergets delägare erlade 18 lispund för varje fjärdepart ända till 1600, då avraden höjdes till l skeppund. År 1650 sänktes den till 15 och 1718 till 7½ lispund per fjärdepart. Den avskaffades 1729. Avraden skulle år 1347 levereras i två terminer, vid midsommar och Mickelsmässan. Karl Knutsson ändrade detta 1449 till en termin. Gustav II Adolf bestämde att avradsdag för kopparskatten skulle vara den 21 december.
Kronans vinst på den koppar som den uppköpt och avyttrat. Egentligen handlade det om en skatt som kallades tull både då den uppbars vid produktionsstället vid Kopparberget och vid exporten av varan. Kopparn hade redan tidigare varit beskattad och av allt att döma även föremål för särskild tullbeläggning, men uttrycket koppartull användes 1615. När kopparkompaniet bildades 1619 blev koppartullen benämningen på den arrendeavgift som kompaniet erlade till kronan. När kompaniet upphörde 1638 försvann koppartullen men vågtull på koppar bibehölls till 1731.
Under Kommerskollegiums översyn verkande extra ordinarie handelsattaché 1651–1679 som hade i uppdrag att rapportera till kollegiet om handels- och industriverksamheten på orten. Korrespondentkommissarier fanns i de transbaltiska provinsernas centralorter, i handelsstäderna Amsterdam, Moskva, Novgorod, Pleskow och Danzig och från mitten av 1660-talet också i vissa svenska landsortsstäder. Kommissarien utsågs bland de förnämsta köpmännen.
Organisation inrättad under kriget 1918 för att förenhetliga handeln med kött- och slaktdjur. Som medlemmar kunde antas de av boskapsägare bildade kreatursförsäljningsandelslag som godkändes av Livsmedelsexpeditionen efter hörande av Kreaturförsäljningsandelslagens centralorganisation. Organisationen representerades av en delegation som upprätthöll en byrå i Helsingfors.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
Tjänsteman vid bergsstaten.
Benämning på tjänsteman inom bergsstaten som hade överinseende över kopparvågen.
Statligt verk med ensamrätt till tillverkning av alkohol (brännvinsbränning) 1775–1776 (i praktiken kvarstod många av brännerierna till 1787).
Inspektör över kronans alkoholtillverkning 1775–1787.
Kronans uppsyningsman vid gruva.
Befattningshavare i övervakningsuppgifter, särskilt vid kronobränneri eller statlig gruva.
Tjänsteman vid kronovåg.
Av staten tillsatt tjänsteman som kontrollerade kryddkrämarnas handel med specerier och medicinalväxter.
I Viborg från 1787 förpaktning till enskilda affärsidkare av den krögeriverksamhet som kronan överlåtit åt staden.
I Viborg 1774–1782 kompani bildat av borgerskapet för att bedriva den krögeriverksamhet och andra anslutande aktiviteter som staden genom krögeriarrende erhållit av kronan.
Förse granskade och godkända mått med kröningsstämplar.
Samling tekniska modeller. Initiativet till modellkammaren togs av Christopher Polhem efter dennes resa utomlands år 1694. Han grundade då anläggningen Laboratorium mechanicum i Stockholm för att kunna göra försök och för att utbilda ingenjörer. Där installerades också modeller i trä, och anläggningen bytte namn till Kongliga modellkammaren. I mitten av 1700-talet fylldes samlingen till stor del av lantbruksmaskiner som inlämnats till Vetenskapsakademien för bedömning. Mellan 1757 och 1802 fanns samlingen i Rikssalen och i angränsande rum i Kungahuset på Riddarholmen. År 1779 uteslöts flera modeller som inte befunnits vara mekaniska eller som betraktades som onyttiga.
Kommission med uppgift att undersöka kvarnar. Målet var att skattlägga de frälsekvarnar som låg på kronans marker eller som utnyttjade allmänningsvatten. Kommissionen fick i sin verksamhet stöd av landshövdingen. Den egentliga rannsakningen utfördes sedan av häradshövdingen, som också fastställde kvarnens ränta. Kvarnkommissioner tillsattes från och med år 1697 i nio län och senare ytterligare i några län. Handlingarna överlämnades till länsstyrelserna och därefter till Kammarkollegium.
Kvittens över den spannmål som togs ut ur magasinet för malning. Kvarnräkningen utfärdades av magasinförvaltaren, sedan han i närvaro av kvarnföreståndaren hade vägt upp spannmålen. Den bifogades till uppbördsmannens beräkningar över innestående kvarntull.
Besiktning av kvarn. Kvarnskyn förrättades när en ny mjölkvarn skulle byggas eller när en gammal husbehovskvarn skulle ändras till en tullkvarn. Landshövdingen initierade synen, som förrättades av häradshövdingen. Närvarande var grannar och ägare av närliggande tullkvarnar. Syneinstrumentet skulle skickas till landshövdingen som inhämtade Strömrensningsdirektionens åsikt innan han fattade beslut om tullkvarnen. Besvär över beslutet riktades till Kgl. Maj:t och efter 1816 till senatens ekonomiedepartement.
Arbetsförman inom bergsstaten som vid en gruva hade tillsyn över gruvarbetarnas boende och bostäder.
Samlande benämning på finansförvaltningen av och personalen vid den militära hantverkarkåren.
Marknad hållen invid en kyrka (på gammal kyrklig högtidsdag).
Rättighet att hålla källare, utskänkningsställe. Termen användes också om befrielsen från tull på vin och öl som infördes för stadskällares räkning och om det penningvärde denna förmån beräknades representera.
Städernas rätt att efter 1619 tullfritt köpa in vin och andra utländska drycker för stadskällarens behov. Källarfriheten indrogs genom kungligt brev 1777 mot årlig kontant ersättning från statsverket.
Kollektiv benämning på köpmän, handelsmän.
Person som uteslutande ägnade sig åt handel. Under medeltiden skiljde man vanligen mellan köpmän ”mercatores” som ägnade sig åt importvaror som sill, salt, kläde, kryddor och krämare som ägnade sig åt detaljhandel.
I Ryssland benämning på gillesköpman. Till vilket av skattegillena köpmannen hörde bestämdes av det skattepliktiga kapital han hade. Som grupp bildade gillesköpmännen en egen klass bland stadsinvånarna.
Ort utan stapelstadsrättigheter som med särskilt tillstånd idkade försäljning av (vissa) varor.
Handels- eller köpman i stad utan stapelrättigheter.

L

Det första kemiska laboratoriet i Sverige. Laboratoriet grundades av Urban Hjärne år 1683 som en del av Bergskollegium. Där bedrevs på 1700-talet också undervisning.
Benämning på inrikestullavgift som från och med förra hälften av 1700-talet uppbars i Kexholm.
Tullavgift införd av riksdagen 1726/27. Landshjälpen uttogs med 5 procent av värdet på vissa varor och gick till en lånefond för manufakturerna (Landshjälpfonden). Avgiften höjdes på riksdagen 1738/29 och fick namnet manufakturfondsavgiften. Den utsträcktes 1756 till nya varuslag. Avgiften förvaltades av Manufakturkontoret, från 1766 av Kommerskollegium. Den inräknades i tullen från och med 1782.
Äldre benämning på mer eller mindre yrkesmässigt bedriven handel på landsbygden som var förbjuden i lag. Som straff konfiskerades varorna av kronan.
Bonde som med särskilt tillstånd idkade handel på landsbygden. Fenomenet förekom under Gustav Vasas tid (dispens från stadsprivilegierna). Landsköpmännen måste erlägga landsköpsmannapenningar.
Motsats till bergslag. Benämningen förekom under 1700-talet särskilt om den landsbygd som omgav ett bergsbruk och på vilken alltid tillämpades den allmänna lagen, mot att bergslagen också kunde omfattas av särskild lagstiftning.
Lägre tjänsteman vid landtull vilken förrättade visitation, undersökning.
Vaktmästare anställd vid landtullkammare.
Allmän benämning på den avgift som erlades i lilla tullen. Landtullen infördes 1622 och utgjorde ursprungligen 1/23 av varans värde. År 1686 höjdes den med en fjärdedel och utsträcktes till att omfatta alla varor som fördes från landsbygden till staden. Senare bestämdes landtullen till ett visst belopp per rymdmått, vikt eller stycketal. Landtullen avskaffades 1808, i Sverige 1810. Under frihetstiden var landtullen förpaktad av Generaltullarrendesocieteten. Enligt den sista tulltaxan 1777 förtullades en tunna sill till 3 skilling 2 runstycken. I städerna i Gamla Finland fanns sådana tullförvaltningar åtminstone från 1744 fram till 1780-talet.
Skatteavgift mellan åren 1622 och 1810: ”lilla tullen”. Avgiften erlades för varor som (för försäljning) sändes inom landet (infördes i en stad) och torg- eller marknadsfördes.
Tullhus där lilla tullen och accisen betalades i de större städerna.
Kollektiv beteckning för personal vid lanttullen.
Bevis på att ett fartygs last tillhör flera finländska ägare. Det utfärdades av magistraten och innehöll uppgifter om varornas mängd och beskaffenhet, avsändarens namn, mottagare, ursprungsort, lastnings- och lossningsort, skepparens namn och fraktens belopp. Motsats: certeparti.
En av de tolagsavgifter som erlades i Lovisa, Fredrikshamn och Viborg. I Lovisa betalades lastpenningar som två olika avgifter. Lastpenningar betalade för en tunna av varjehanda tunnegods 1/4 kopek silver, samt för 1 lispund av alla slags inkommande och utgående vägbara varor 1/2 kopek silver, men för trävaror betalades efter värdet 1/4 %. Dessutom skulle de fartyg som anlöpte Lovisa betala lastpenningar. Utländska fartyg betalade 4 kopek, ryska och finska fartyg betalade 3 kopek och stadens egna fartyg 2 kopek silver per läst. I Fredrikshamn och Viborg betalades lastpenningar av fartygen. I Fredrikshamn var lastpenningarna 8 1/3 kopek av utländska samt av finska och ryska fartyg 4 kopek silver per läst.
Instans som under kriget 1918 bl.a. beredde ansökningar om import och export och föredrog ansökningarna för Handels- och industrikommissionen.
Tullavgift. På 1600-talet användes termen särskilt om tullarna i Östersjöprovinserna och i Pommern. ”Licent” användes också om en tilläggsavgift till den ordinarie tullen (ordinarie licenten) som infördes 1719. Den utgick med 2–5 procent av tullvärdet och uttogs vid tullklarering för många olika slag av inkommande varor, men endast för ett fåtal utgående. Avsikten var att ständerna skulle disponera den för rikets gäld. Dessutom fanns det en extra licent. År 1770 slogs ordinarie och extra licenten samman och intogs under det gemsnamma namnet ”licent” i tulltaxan. Den allmänna licenten upphörde 1782 då den räknades in i tullen, men förhöjningslicenten kvarstod. Enligt den fick Järnkontoret uppbära en avgift av vissa med främmande varor utförda järnvaror. År 1797 pålades en annan licent till handelns skydd och konvojkostnader. Den skiljdes från tulltaxan 1799. I Sverige kvarstod licenten som handels- och sjöfartsavgift till 1857.
Fond som fick sina inkomster från en tilläggsavgift till bl.a. sjötullen för järnvaror som fördes in i eller ut ur landet. Licentfonden infördes 1719. Den förvaltades av Järnkontoret.
Tjänstemän som skötte om förvaltningen av tullväsendet i Östersjöprovinserna. Verksamheten övervakades av kansler Axel Oxenstierna.
Tjänsteman med uppdrag att uppbära licentavgifter.
Tjänsteman inom tullväsendet. Redan 1638 omnämns Augustin Larsson (adlad Swanström) som licentinspektor i Finland. Han bör ses som generaltullförvaltarens närmaste man och underordnad denne. Vid utökningen 1646 av det svenska tullområdet med bl.a. Gotland och Halland lär generaltullförvaltaren ha befriats från den direkta tillsynen över Finland och den därunder inordnade delen av Ingermanland, där staden Nyen med sin skans försvarade områdets tulluppbörd. Larsson blev med andra ord sin egen.
Den högste tulltjänstemannen vid en licentkammare på en ort.
Lägre tulltjänsteman vid tullförvaltningen i Gamla Finland under senare hälften av 1700-talet.
Tull som 1622–1808 erlades vid stadsporten för de varor som fördes från landsbygden till staden för försäljning. Avgiften gick allmänt under benämningen landtull (lanttull) eller accis.
År 1606 kom en bestämmelse om växel vid införsel av varor. Samtidigt reglerades utförseln på ett liknande sätt. Vid export gjorde man skillnad mellan stora och lilla växeln. Den stora växeln var av allt att döma en skärpning av den ursprungliga (lilla) växeln och användes främst för krigsviktiga förnödenheter som var avsedda att exporteras (koppar, senare järn, älghudar). I slutet av 1606 bestämdes att vid utförsel skulle ges antingen stora eller lilla växeln plus tull. Vid stora växeln skulle gott mynt ges för hela värdet av den exporterade kvantiteten, vid lilla växeln endast för en del av den. Vid den här tiden var erläggandet av utförseltullen alltså valfritt och utgjorde ett alternativ till stora växeln.
Tjänsteman vid statens linvräkeri. Linvräkaren övervakade kvaliteten på det lin som såldes och kasserade undermålig vara.
Statsinstitution med uppgift att övervaka att det lin som utskeppades från Sverige var av fullgod beskaffenhet och att underhaltigt lin kasserades och beslagtogs.
Tillfällig expedition vid senatens ekonomiedepartement, inrättad i juni 1918 för att handlägga livsmedelsärenden.
Organ tillsatt av senaten den 1 december 1917, för den tid livsmedelslagen var i kraft. Styrelsen ansvarade för livsmedelsangelägenheter. Den skulle till exempel ombesörja anskaffningen av livsmedel till landet och sköta sådana uppgifter som tidigare ombesörjts av Livsmedelsavdelningen. Den bestod av en överdirektör och fyra avdelningsdirektörer som ledamöter samt föredragande och andra tjänstemän.
Benämning på det särskilda råmärke som skulle utmärka gränserna för ett utmål. Råmärket skulle vara av sten och försett med uthuggarens namn samt årtal.
Högsta styrelsen för den svenska lotteriinrättningen, kallad Nummerlotteriet XX–XX.
Direktör för den svenska lotteriinrättningen.
Tjänsteman underställd lotteridirektionen som ansvarade för försäljning eller förnyelse av lotterilotter och utbetalning av lotterivinster.
Att i hemlighet föra in i eller ut ur landet gods, som är förbjudet i gällande tulltaxor. Lurendrejeri ledde till konfiskation av varorna till kronan. Ärendet handhades av tullförvaltaren eller packhusinspektorn som kronoåklagare. Vädjanden och besvär underställdes ett kollegium, efter 1809 Justitiedepartementet.
Intyg utfärdat av en fabriks- och hantverksförening varigenom en lärling förklaras kompetent att mera självständigt utföra vissa uppgifter efter avslutad undervisning med prov. Lärbrevet var en motsvarighet till skråväsendets gesällbrev.
Visst enhetsmått för fartygs dräktighet. Lästen mättes av särskilda skeppsmätare och innebar efter 1803 erläggande av viss avgift efter lästetalet när fartyget anlöpte en hamn.
Avgift, beräknad efter fartygets läst, som varje fartyg som anlöpte inhemsk hamn skulle betala till sjömanshuskassan.

M

Certifikat på i Finland tillverkade varor, vanligen i form av magistratens stämpel på varan. Magistratssigill krävdes efter 1827 på varor som fördes till Ryssland för försäljning.
Tjänsteman under Bergskollegium som sökte efter nya malmstreck med hjälp av särskilda instrument. En dylik omnämns i Finland i bergsstaterna 1729. Malmletarna var personligen befriade från mantalspenningar och andra kronoutskylder efter 1821, efter 1723 ifall upptäckten blev ett beständigt bergsverk.
Ämbetsverk som grundades 1835 och lydde under Senatens finansexpedition. Manufakturdirektionen hade i uppgift att organisera en teknologisk utbildning i Finland och att stöda och främja manufaktur- och fabriksrörelsen i landet. Manufakturdirektionen grundade 1849 Helsingfors tekniska realskola, som 1872 ombildades till Polytekniska skolan. Direktionen fungerade även som sakkunnigorgan då senaten skulle meddela privilegier och ensamrätter för näringslivets olika områden, bl.a. i fråga om uppfinningsprivilegier (patent). År 1885 slogs Manufakturdirektionen ihop med Bergsstyrelsen och bildade Industristyrelsen.
Benämning på en av ständerna 1727 inrättad, från 1739 till 1873 ständig fond för att understöda nyttiga fabriker och manufakturer. Manufakturfonden förvaltades av Manufakturkontoret. År 1766 övergick förvaltningen till Kommerskollegium, där den sköttes av en division för manufakturärenden som grundades 1769.
Benämning på den av 1727 års riksdag beviljade landshjälpen till samhällsnyttiga fabriker från och med 1739.
Person som ägde eller förestod en manufaktur eller fabrik, antingen en skråutbildad mäster som efter vunnet burskap fick tillstånd att bedriva verksamheten eller en på annat sätt yrkesutbildad person. I egenskap av detta var manufakturisten ibland även föreståndare för ett rasp- och spinnhus. Manufakturister i Tammerfors stad var efter 1821 utan undantag befriade från alla personella utskylder till kronan. Dettg gällde såväl honom själv och hans familj som hans manufakturarbetare och tjänstefolk, boningsgårdar, verkstäder, vattenverk och tillverkning.
Tjänsteman vid Manufakturkontoret 1739–1764 med uppgift att främja uppkomsten och utvecklandet av fabriker samt att biträda fabrikörer med råd och information.
Ämbetsverk under riksdagen 1739–1766 som skulle förvalta Manufakturfonden och främja uppkomsten av nya fabriker. Uppgifterna sköttes före 1739 av landshjälpsdeputationen. Manufakturkontoret styrdes av ett fullmäktige med representanter för varje stånd. Det indrogs 1766, då uppgifterna överfördes på Kommerskollegium och från 1770 på kollegiets division för manufakturärenden.
Den ena av Kommerskollegiums två beredande divisioner, under ledning av ett kommerseråd med två assessorer som bisittare samt en kommissarie, och som från och med år 1770 beredde de till kollegiet hörande ärenden, innan de avgjordes i kollegiets plenum.
Honorär titel (rangklass 8) utan ämbete som i Ryssland från och med 1800 förlänades näringsidkare tillhörande första gillet.
På en viss plats, ofta utomhus, periodiskt återkommande (vanligen en eller två gånger per år) tillfällen där köpare och säljare från olika orter kunde bedriva handel. De flesta marknaderna ordnades i städer och var frimarknader, där också andra än stadens egna borgare kunde saluföra sina varor. Under medeltiden rättade sig marknadsterminerna efter praktiska behov och anknytningen till bestämda helgonfester är ofta sekundär. År 1531 koncentrerades marknaderna till vissa platser och tidpunkter. Under marknaden rådde marknadsfrid. Tidpunkt och plats för det kommande årets marknader skulle införas i almanackan. Marknaderna förlorade sin betydelse i slutet av 1800-talet när handel också blev tillåten på landsbygden.
Gruvmätare, person som uppmäter och kartlägger gruvor. Uppgifterna existerade redan 1628 och omnämndes under denna beteckning i bergsamtets registratur 1637. Markscheider blev en tjänstebeteckning i Bergskollegium 1649 för den tjänsteman som mätte upp bruksanläggningarna ovan jord och skildrade dem med penna och pensel. Sedermera användes beteckningen om en ingenjörsutbildad person i motsvarande uppgifter.
Underavdelning till Patent- och registerstyrelsens avdelning för patent och varumärken.
Arbetsledare vid tackjärnstillverkning, fram till mitten av 1800-talet ett yrke med skråliknande former. Staten fastställde masmästarens uppgifter och krav på utbildning m.m.
Benämning på en stad som fritt kunde uppsökas av ett skepp, senare stapelstad. Benämningen ingår i Magnus Erikssons stadslag.
Under förra delen av 1700-talet förekommande benämning på den avdelning vid Bergskollegium som stod för utvecklandet av nya metoder och redskap för bergshantering och lantmäteri m.m., under ledning av en direktör för konstverken.
Från 1841 verkstad som lydde under Manufakturdirektionen och som tillverkade instrument för navigation, geometrisk mätning och lantmäteri som teodolit, barometer, pantograf, planimeter, kompass, våg, måttband, gradbåg, diopterlinjal och kikare. Mekaniska institutet övertogs 1894 av Finska Vetenskapssocieteten och på 1960-talet av Försökstekniska laboratoriet vid Statens tekniska forskningsanstalt.
I vissa städer i Gamla Finland åtminstone från 1740-talet korporation för hantverkarna, som för det mesta var svenskspråkiga. Handelsmännen samlades i stora gillet. År 1787 infördes det ryska gillesystemet i Gamla Finland, enligt vilket endast handelsmän hörde till gillen.
Avgift till kronan för brännvinsförsäljning på krogar 1775–1800. Minuteringsavgiften avskaffades 1800 inom ramen för varje tillverkares rätt att fritt sälja sitt brännvin.
Provisoriskt tillståndsbevis vid inmutning.
Skriftligt intyg på rätt att få bearbeta en mineralfyndighet, så kallad inmutning. Mutsedeln utfärdades av en bergmästare. Den skulle också kungöras från predikstolen i den församling där den inmutade fyndigheten fanns.
Högre tjänsteman vid Myntverket med uppgift att pröva metallhalt. Benämningen ”guardin” förekom 1635 i riksregistraturet. Han förestod proberkammaren i Stockholm.
Tjänsteman i Proberkammaren vid Kungliga myntet som hade till uppgift att undersöka halten hos inkommande guld och silver.
Tjänsteman upptagen på bergslagens stat som för svenska myntverkets räkning förde register och räkenskaper över myntpräglingen vid det bruk där han var stationerad. Beteckningen förekom redan på 1500-talet.
Av mäklare vid en stads auktionskammare utfärdad attest gällande förhållanden vid en affärstransaktion som han förmedlat.
Biträde åt auktionsmäklare.
Av mäklare hållen bok eller register över de utförda mäklingsförrättningarna.
Ed varigenom en person som officiellt blivit utsedd till mäklare vid auktionskammare i stad förbinder sig att följa de bestämmelser som gäller för mäklares verksamhet.
Mäklares lön eller arvode för utförd mäkling vid en stads auktionskammare.
Förordning om mäklares verksamhet.
(Spannmåls)malningskapacitet, kameral beräkningsgrund för en (vatten-, väder- eller tull)mjölkvarns ränta. Mäldefånget hade också betydelse för huruvida nya kvarnar fick anläggas i närheten.
Förteckning över importvaror som skulle förtullas genast när fartyget anlöpte hamnen. Märkrullan överlämnades till tullkammaren. Den innehöll uppgifter om bl.a. fartygets namn, dräktighet, avgiftspliktiga varor, besättningens antal och fartygets senaste avgångsort. Märkrullan kompletterades med magistratens lastcertifikat (deklaration), som bevisade att lasten tillhörde en finsk undersåte.
Den allmänna beteckningen för en självständig förvärvsdrivande hantverkare. I de svenska medeltida källorna saknas dock vanligen mästertitel. När den förekommer är det oftast fråga om inflyttade tyska hantverkare. Det finns dock indicier på att man haft mästareprov med åtföljande förtäring. Sådana omtalas i skomakarskråets skråordning i Stockholm 1474.
Tjänsteman som utförde officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och vikter som användes. Ursprungligen fanns det två mätare i varje stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
Handling som utfärdades i samband med skeppsmätning och som fastslog ett fartygs storlek, dräktighet (i läst) och djupgående (i fot) med mera. Mätarebrevet var ett av de skeppsdokument som efter 1724 krävdes av varje utgående fartyg innan det kastade loss. Mätarebrevet granskades av tullkammaren före avresan och låg till grund för beräkningen av vissa fartygsavgifter. Från 1778 skulle mätarebrevet förnyas vart tionde år.
Avgift för beräkning av tolagen för torra varor såsom salt, spannmål, gryn och stenkol. Mätarepenningarna utgick till den som mätte varorna för tullverkets räkning. I Åbo erlades avgiften på salt, spannmål, ärter, gryn, stenkol, kalk och krita, i Björneborg på salt och i Lovisa på salt, kalk, säd, gryn och stenkol. I de övriga finska städerna erlades avgiften på allt mätbart gods. Mätarepenningar skulle också betalas åt de personer som utförde ut- och inmätning i kronomagasin ifall de inte hade fast lön.
En av de tolagsavgifter som betalades i de finländska sjöstäderna. I Åbo och Gamlakarkeby var avgiften hälften för stadens egna borgare. I Torneå skulle utlänningar betala dubbel avgift jämfört med inhemska borgare. I de övriga städerna betalade alla en lika stor avgift.
Militär granskning där personer som blivit utskrivna inskrevs i arméns förteckningar. Vid mönstringen närvarade militärbefälet, lagmannen samt häradsdomaren eller länsmannen. Genom mönstringen inleddes tjänstgöringen som vanligen varade livet ut. Uttrycket mönstring har också använts om anställningen av en sjöman eller fartygsbesättning i tjänst ombord på ett fartyg. ”Mönstring” avser i synnerhet den åtgärd som under 1900-talet utfördes av mönstringsförrättare och som innebar inregistrering och kontroll av det avtal som slutits mellan sjömannen och befälhavaren eller rederiet.
Person som förättade påmönstring och avmönstring av sjömän. Mönstringsförrättarna sorterade inom Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.

N

Dokument där det framkom vilken nationalitet ett fartyg hade.
Åren 1918–1944 läroinrättning för högre utbildning av kaptener och styrmän. Tidigare och senare kunde motsvarande utbildning även fås vid navigationsskolor.
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Lager för lagring av handelsvaror, huvudsakligen i förbindelse med import och export. Lagret upprätthölls och förvaltades av tullkammaren i staden.
Avgift som från 1700-talet och under autonoma tiden erlades till staten för varor som lastades i tullförråd i stället för att genast föras in i landet.
Oberoende av varans art på viss tid uppskjuten skyldighet att betala tullavgift på de importerade varor som lagrades i tullens förråd eller om rätten till gratis lagring av vissa av staten fastställda viktiga handelsvaror, till exempel salt. Nederlagsfriheten infördes 1784.
Rätt för stapelstad att inrätta särskilda lokaler (nederlag), där importören kunde lagra sina varor i högst fem år. Tull betalades först när varorna togs ut för försäljning inom landet.
Köpman. Benämningen förekommer i samband med birkahandeln på 900-talet.
Enligt ett privilegium från den 31 mars 1648 skulle all tjära och beck tillverkad norr om Stockholm och Nyen uteslutande exporteras av Tjärkompaniet från någon av städerna Stockholm, Åbo, Helsingfors, Viborg och Nyen. Kompaniet betalade ett visst bestämt pris för varje läst tjära eller beck, och tullen till kronan utgick under hela privilegietiden.
Kollektör som auktoriserats att tillhandahålla allmänheten lotterisedlar i nummerlotteriet.
Anmälan till vederbörig myndighet om avsikt att utöva ett visst yrke eller driva en viss affärsrörelse i en stad. Enligt näringsstadgan från 1879 fick finska medborgare fritt utöva näringsfång i städer. Anmälan därom gjordes till magistraten som övervakade entreprenörens rätt att självständigt äga och förvalta sin egendom och affärsrörelse. Fram till 1912 skulle utländska näringsidkare, såsom ryska medborgare, anhålla om tillstånd för näringsfång i en finsk stad av vederbörande landshövding. Därefter gjorde även de samma anmälan som finska medborgare.

O

Under medeltiden och fram till 1649 område som av ålder, med hävd eller privilegium, tillhörde vissa gruvor inom gamla bergslagen.
Benämning på handelsfartyg som måste erlägga samtliga tullavgifter eller som måste avlägga en förhöjd avgift. De var fartyg som på grund av förbud eller inskränkande föreskrifter saknade halv- eller helfrihetsrätt att frakta in varor i handels- eller stapelstad.
Fartyg som är tullbelagt i finska hamnar och som saknar fribrev utfärdat av sjötullskammare.
Varor som infördes med utländska fartyg belades med hela sjötullen. Tullsatserna helfri, halvfri och ofri tull stod i förhållandet 4:5:6. Halvfrihet avdrog 1/6 och helfrihet 1/3 av tullbeloppet. Rätten att åtnjuta helfrihet förändrades över tid.
Orätt förvärvat gods.
Manifest som fastställde oktroj.
Handelssjöfart som bedrevs utanför gällande lag eller stadga om sjötull, ledde till att de fraktade varorna konfiskerades av kronan.
(Inom skråväsendet) benämning på förbud att konkurrera om gesällerna. Förbudet innebar att gesällerna bjöds till mästarna i tur och ordning (omskåt).
Inom bankväsendet på 1800-talet om viss typ av lånehandling vid fastighetslån, särskilt sådan som innehöll skuldebrev i förhållande till annat skuldebrev (hypotek) som säkerhet och som sådant ingick i lånehandlingen.
Åtminstone under autonoma tiden om skuldebrev, växel och annat värdepapper inom finansförvaltningen eller handel- och industriverksamhet som på grund av särskild orderklausul kunde överlåtas till annan. Detta förutsatte att pappret var utställt till viss man och att denne hade lov att låta det komma i annans hand, och att överlåtelserna hade blivit antecknade så att de kunde ledas till den gällande innehavaren.
Det äldsta slaget av tolag, också kallat stadstolagen. Ordinarie tolag infördes först i Stockholm 1635, därefter också i en mängd stapelstäder, och indrogs till kronan 1680. Avgiftens storlek varierade mellan de finska städerna.

P

Avgift i en stapelstad för in- och utlastning av sådana varor som var lastade i tunnor. Åbo: för saltat kött och saltad fisk betalades vid inkommande 20 kopek och vid utgående 12 kopek B:co Ass. per tunna. De som var invånare i Åbo betalade hälften. Helsingfors: för fisk, kött och annat lakegods betalades 3 kopek tunnan. Stadens invånare betalade hälften. Uleåborg: för lakegods betalades 1½ kopek silver tunnan. Brahestad: 2 kopek silver för tunnan packgods. Jakobstad: 1½ kopek silver per tunna av lakegods. Nykarleby: 1 kopek silver per tunna. Vasa 1½ kopek silver för tunnan packgods. Kaskö: 3 kopek silver per tunna. Kristinestad: 1½ kopek silver per tunna. Viborg: enligt fastställd taxa. Fredrikshamn: enligt fastställd taxa.
Tullklareringslokal där tullpliktiga varor taxerades, även lokal för kortvarig förvaring av tullpliktiga varor och för förtullade varor innan de överfördes till ägaren.
Lägre tulltjänsteman vid ett tullpackhus, med packhusinspektorn som närmaste överordnad. Under packhusbesökaren verkade packhusbetjänter.
Övervakare av byggnad för tulltaxering av tullpliktiga varor, samt för kortare tids förvaring i och för tulltaxering i en stad; även övervakare av en av staden underhållen byggnad för besiktning och stämpling samt partiförsäljning av importerade handelsvaror eller för in- eller uppackning och förvaring av varor för distribution m.m. Även i Gamla Finland förekom packhusinpektorer vid packhusen (rangklass 7–10, 12).
Arbetare vid ett packhus och medlem av ett packhuskarlslag som hade privilegierad rätt att föra varorna till och från tullklareringslokalen, uppacka och återinpacka varorna, samt att biträda vid vägningen. Packhuskarlarna erhöll senare lön efter särskild packhuskarlstaxa.
(Till staden utgående) avgift som varuägare skulle erlägga för varor som passerade tullpackhuset.
Tulltjänsteman som förestod stämplingen av undersökta varor vid ett packhus.
Magasinvakt; vakt vid tullpackhus.
Packhusinspektor med uppgift att övervaka och leda verksamheten vid ett packhus, särskilt vid packhusinspektion.
Medeltida beteckning för betalningsmedel.
Bank som öppnades i Stockholm av Johan Palmstruch 1657. Banken övervakades av kronan. År 1661 började den ge ut kreditsedlar, men betalningen ställdes in 1668. I stället för Palmstruchska banken grundades sedan Riksens ständers bank 1668.
Benämning på arbetslag inom kronans salpetersjuderi. Ett pannelag bestod av hemmansägare som var förpliktade att lämna salpeterjord till en vid laget verksam salpetersjudare.
Form av pantsättning av växel utställd på baksidan med klausulen ”valuta till pant”, ”till säkerhet”. Utställaren inskränkte därmed växelns användning och gjorde den beroende av en huvudskuld.
Avgift som betalades för hö enligt fastställd taxa i Viborg och Fredrikshamn.
Tull på inrikesvaror som uttogs vid passage, marknad eller torghandel.
Rätt att ta emot importvaror i en stad, men inte att själv exportera.
Under svenska tiden av länsstyrelsen förd journal över utfärdade respass 1795–1809 eller av tullkammare förd förteckning över skeppare och deras besättningar vid avgång och ankomst.
Avgift som efter 1637 uppbars för utfärdandet av pass för in- och utgående fartyg. Passpenningarna i tullkammaren efter fartygets lästetal. Passpenningar användes också för diverse avgifter för försegling av fat, kista, tunna eller packe samt för sigillering, frisedel och för brev som sändes mellan olika tullkamrar i fartygets ärenden samt utfärdande av fri-, mätare och bilbrev.
Sedan 1898, ensamrätt för innehavaren av en uppfinning att för viss tid utnyttja denna i förvärvssyfte. Benämningen användes på 1500-talet också som synonym till privilegiebrev eller verksamhetstillstånd, utfärdat av konungen eller en myndighets meddelande eller kungörelse om beviljad rätt till något (till exempel Johan III:s patent 1560 som gällde stadsprivilegierna).
Under Handels- och industriministeriet lydande ämbetsverk grundat 1941 för att hantera ärenden gällande patent, varumärken, mönster, personnamn, registerärenden angående aktiebolag, filialer och europeiska intressegrupperingar samt handels- och föreningsärenden. Patent- och registerstyrelsen var uppdelad i två avdelningar: Avdelningen för patent och varumärken och Avdelningen för handelsregistret.
Från 1898 register över beviljade patent, patentets föremål, patenttiden, patentinnehavarens och hans ombudsmans namn och boningsort samt eventuella förändringar i patenträtten. Patentregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och från 1942 av Patent- och registerstyrelsen.
Passagetull som tillkom kungen enligt regalerätten. Pedagiet omnämndes i mitten av 1200-talet. Termen försvann under 1300-talet, men bruket att uppböra passagetullar fortsatte under hela medeltiden på Älvsborgs och Stegeborgs slott.
Kontrolltecken av bly som användes särskilt vid exporten av kläde. Bestämmelser om bruket av plomber ingår i hanseatiska källor från 1300- och 1400-talen. Plomben för kläde slogs fast av en särskild sigillerare och stämplades efter kontroll av tjänstemän vid klädeshallarna. Kontrollen gällde klädespackens längd, bredd och så småningom också kvalitet.
Från 1918 en avdelning vid Ministeriet för utrikesärendena. Politiska avdelningen uppgick 1923 i Avdelningen för politiska och handelsärenden, men bildade åter en egen avdelning 1932. I den nya avdelningen ingick Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden och Pressbyrån.
Högre teknisk läroanstalt 1879–1908 med rötter i Polytekniska skolan. Institutet meddelade undervisning i de allmänna och vetenskapliga grunderna för tekniskt vetande på ett flertal tekniska fackområden. Polytekniska institutet omvandlades den 1 september 1908 till Tekniska högskolan.
Läroinrättning som från 1872 verkade under Manufakturdirektionens tillsyn och hade till uppgift att erbjuda vetenskaplig utbildning för tekniska yrken. Polytekniska skolan var indelad i en förberedande avdelning på två klasser och en fackavdelning med två- till fyraåriga lärokurser i teknisk kemi, bro-, järnvägs-, väg- och vattenbyggnad, maskinbyggnad, lantmäteri och arkitektur. År 1879 lades den förberedande avdelningen ned och skolan omorganiserades till Polytekniska institutet.
Tjänsteman som avgjorde metallhalt. Riksguardianen var anställd på Kungliga myntet medan malmproberare var anställda inom Bergskollegium för bergverken. När flera nya gruvor togs i bruk under 1600-talet anställdes flera malmproberare. Någon allmän instruktion om deras anställningsvillkor och skyldigheter utfärdades inte.
Avgift som proberaren hade rätt till som ersättning för utförd probering av guld eller silver som inlämnats till myntverket för förmyntning.
Enhet som ansvarade för bedömningen av metallhalter. Proberkammaren i Stockholm förestods av riksguardianen eller proberaren. Bergsamtet var ansvarigt för anställningen av denne och en laborant samt för den nödvändiga utrustningen. Också i Västerås och Örebro fanns tidvis proberkammare.
I Ryssland på 1700-talet facktjänsteman inom bergshanteringen med uppgifter rörande malmletning och provtagning. Under lilla ofreden var ”probermästare” titel på den av den ryska ockupationsförvaltningen tillsatta ryska chefen för det finska bergmästardömet.
Bestämmelser som från år 1725 förbjöd utländska fartyg att hämta varor till Sverige från andra än det egna landet eller dess kolonier. Brott mot plakatet innebar konfiskation av skepp och gods. Produktplakatet förbjöd även utländska fartyg att gå på frakt mellan olika städer i riket. Plakatet tillkom den 10 november 1724 under mössornas riksdagsperiod för att främja den merkantilistiska strävan efter att begränsa importen och stärka den svenska handelsflottan. Den engelska Navigation Act utgjorde förebilden. Engelska kaperier förorsakade ett avbräck i tillförseln under Napoleonkrigen och produktplakatet suspenderades 1801–1802. Också 1806–1812 indrogs plakatets bestämmelser. De återinfördes genom kejserlig förordning 10.3/1.4.1812 och reglerades ytterligare i tulltaxan från 1822.
Ombud, senare också en anställd person, som genom en allmän handelsfullmakt har befogenhet att sköta prokurauppdrag, det vill säga allt sådant som gäller affärsföretagets rörelse, dock inte överlåta, söka inteckning eller upplåta rättighet i företagets fasta egendom eller tomträtt.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en kvarn. Provmalningen skulle visa hur mycket säd som dagligen kunde malas. I allmänhet måste provmalning också göras för skattläggningen av husbehovskvarn. Undantag kunde göras om kvarnen kunde användas bara en kort tid under året vid en tidpunkt när skattläggningsmännen var upptagna.
En av de undersökningar som efter 1787 måste göras för skattläggningen av en såg. Provsågningen skulle visa hur många stockar som sågen kunde såga per dygn samt hur många bräder av varje sort som sågen kunde såga av stockarna.
Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion; tjänsteman vid Handels- och industriministeriet.
Naturaskatt som utgick för en varumängd som beräknades i pundvikt. För beräknandet av mängden fick ett besman användas. Termen användes också om ett jordstycke som beräknades ge ett pund spannmål i normal årlig avkastning och för vilket en viss del av ett pund erlades i grundränta.
Avgift införd 1361, erlades i hansestäderna för att göra Öresund fritt från sjörövare.
Avgift som anlöpande fartyg skulle erlägga till Stockholms stad när de lade till. Avgiften omnämndes i Karl Knutssons privilegiebrev till staden 1454 tillsammans med brotull. Senare omtalas enbart pålagäld. Pålepengar omtalas också på 1500-talet. Avgiften var avsedd att bekosta underhållet av bom och bro, vilket innebar att den egentligen var en hamnavgift som skepparen skulle betala för att få lossa sin last. Antagligen har avgiften också betalats i andra hamnstäder.

R

Avgift som erlades till kronan för varor som upplades på nederlag och inte infördes i landet. Ibland användes termen också om import- eller exportavgifter som erlades för vissa tullfria varor.
Avgift som erlades för rätten att använda de kronoskogar som anslagits till stöd för gruvor och bruk.
Kvitto över erlagd rekognitionsavgift.
Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.
Järnbruk, som mot en viss årlig avgift till kronan själv hade rätt att fastställa mängden producerat smidesjärn.
Tolagsavgift som i Jakobstad ingick i båkavgiften. Avgiften erlades lika av alla efter fartygets hela lästetal.
Tjänsteman inom tullväsendet. En reseinspektor var tillfälligt stationerad i Finland i slutet av oktober 1650.
Rätt för en borgenär att till säkerhet för en fordran kvarhålla egendom som tillhör gäldenären; också rätt för hantverkare, transportör, tullnär och kommissionär att innehålla gods i väntan på betalning (i vissa fall får godset också säljas).
Privat bolag för diskontering som bildades i Stockholm 1773 med statliga lån. Bolaget ersattes 1787 av Generaldiskontkontoret.
Sedan 1600-talet den officiella övervakaren av de ädla metallernas rätta och tillåtna lödighet i riket. Riksvärdien kontrollerade guldsmedsämbetena i städerna. Han skulle formellt också före 1667 kontrollera måltunnor och vikter.
Avgift som under 1500-talet skulle betalas av både utländska och inhemska skepp, efter storlek.
Benämning på ryska varor till råämne och förädling som fördes från ryska hamnar till Finland. Ryskevarorna var befriade från tullavgifter från 1812, under förutsättning att detta var särskilt stadgat om en viss produkt eller om varans ryska produktion kunde styrkas med verifikat.
Den avgift som under medeltiden utkrävdes i de lagliga hamnarna vid Bottniska viken av de karelare som kom längs älvarna i sina färdebåtar eller hopar.
På 1500-talet avdelning inom den så kallade Kammaren där konungens och kronans medel mottogs och förvarades. Till Räknekammaren inlämnades bl.a. tullräkenskaperna för granskning och kontroll.

S

Person som för kronans räkning framställde salpeter genom inkokning av salpeterlut.
Möte för salpetersjudarna från ett distrikt, hölls i regel två gånger om året då salpetersjudarna mönstrades och fördelades samt fick förskott för eller levererade sin salpeter.
Betjänt vid statligt salpetersjuderi.
Ordningsman vid salpetersjuderistaten under svenska tiden.
Tjänsteman som skötte salpetersjuderiinspektionen. Inspektorn kunde även av Krigskollegium utses till chef för ett salpetersjuderi. Uppgifterna övertogs senare av en salpetersjuderiverkmästare.
Från 1723 kollektiv benämning på lägre personal (arbetare och verkmästare eller enbart arbetare) i salpetersjuderistaten.
Styrelse för lokal avdelning av salpetersjuderiinrättningen.
Titel för högre statstjänsteman med uppgift att övervaka och leda framställningen av salpeter inom ett av statens salpetersjuderidistrikt.
Uppsyningsman tillhörande salpetersjuderistaten under 1700-talet.
Chef för ett salpetersjuderi. Motsvarande uppgift sköttes tidigare av en salptersjuderiinspektor.
Av stadsstyrelsen anställd edsvuren tjänsteman som hade i uppdrag att reglera salthandeln i staden genom att mäta upp allt salt som köptes in och fördes ut samt bära upp avgifter för det. Saltmätare förekom i större stapelstäder (till exempel Stockholm). Tjänsten försvann i mitten av 1600-talet när saltmätarnas och spannmålsmätarnas eller -bärarnas verksamhet ombildades till ett skrå, under en ålderman, några bisittare och en mätarskrivare.
Register och räkenskaper från nordiska sjuårskriget, då kronan monopoliserade salthandeln.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums konststat som förde bok över den schaktning som utfördes vid en eller flera gruvor.
Lagstadgat och utmärkt farvatten inkluderande lots och tullkammare.
Brott mot seglationsbestämmelserna, vanligen om gods som lossas på olovligt inloppsställe eller i öppen sjö. Seglationsbrott ledde till att varorna konfiskerades av kronan.
Om förhållandet att fritt, utan att exempelvis hindras av främmande makt, kunna segla eller passera sjövägen. Seglationsfrihet avsåg också friheten eller rättigheten att bedriva handelsfart.
Förhållningsregler för handelsfartyg i inrikes farvatten, i förhållande till lotsar och tullbevakning, användande av inloppsort och avlossningshamn. ”Seglationsordning” avsåg också reglementen med lokala bestämmelser för sjöfart i hamn eller kanal.
Lagstadgad rätt att idka handelssjöfart med fartyg av viss storlek. Seglationsrättighet fastslogs inom vissa ramar för allmogen, borgare och ståndspersoner 1723 och 1739. Rättigheten utvidgades 1830 till alla inrikes och utländska orter kring Östersjön med fartyg av viss storlek.
Av bergsmännen vald förtroendeman vid en gruva som förde räkenskap över malmen och bergslagens inkomster och utgifter och som höll uppsikt över gruvdriften och gruvans materiel. Sexmannen var bisittare i bergstingsrätten.
Sedan 1600-talet en av en stad anställd edsvuren packare som besiktigade och packade eller övervakade (om)packningen av sill samt undersökte sillens och sillakens kvalitet innan den fördes in i eller skeppades ut från staden.
Lägre stadsbetjänt med uppgift att förrätta sillvrakning. Sillvrakaren kontrollerade kvaliteten på den sill (och annan fisk) som i tunnor fördes in i staden för försäljning.
Skyldighet för gästande köpmän att vid införsel växla silver i svenskt mynt med ett avdrag. Enligt Olaus Petri hade de gästande köpmännen under Magnus Erikssons tid en skyldighet att, vid import av varor till ett värde av 40 mark, växla ut en lödig mark silver mot 4½ mark penningar i svenskt mynt.
Importavgift som skulle erläggas i silver. Silvertull är tidigast känd i Sverige från 1300-talet. Varje borgare som införde specerier skulle för varje varuvärde om 40 mk avlägga till myntverket en avgift på 1 mark lödig silver och därför erhålla 4½ mark. År 1453 stadgades att alla som importerade utrikes gods till Stockholm, Kalmar, Söderköping och Åbo skulle för varje fyrtio marks värde till myntverket i respektive stad lämna en lödig mark silver senast 14 dagar efter importen.
Skyldighet för köpmän att då de importerade varor till ett värde av 40 mk silver till myntverket lämna 1 lödig mark silver, vilken motsvarade 5 mark penningar, mot återbetalning av 4½ mark i penningar. Silverväxeln uppbars under olika perioder och avskaffades definitivt 1637.
Avdelning vid Sjöfartsstyrelsen.
Regional uppdelning av kust- och insjöområdena i Finland för att administrera Sjöfartsstyrelsens förvaltning av sjöfarten. Ett sjöfartsdistrikt utgjorde en sjöfartsinspektörs tillsynsområde.
Tjänst inrättad 1899 vid Senatens handels- och industriexpedition. Sjöfartsinspektören hade i uppgift att utöva tillsyn över sjöfarten och utbildningsinstitutionerna inom sjöfarten, såsom navigationsskolorna. Då Sjöfartsstyrelsen inrättades 1917 fick sjöfartsinspektörerna under ledning av en sjöfartsöverinspektör ansvar för tillsynen över ett sjöfartsdistrikt.
Undervisningsinrättning för utbildning i sjökunskap, i synnerhet för utbildning av befäl på handelsfartyg. Navigationsskolorna och navigationsinstituten motsvarade sjöfartsläroverk, som också kunde erbjuda maskinistutbildning. Högre navigationsskolan i Mariehamn ändrade 1944 namn till Mariehamns sjöfartsläroverk.
Tjänsteman och medlem av Sjöfartsstyrelsens kollegium, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Sjöfartsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom sjöfartens område.
Centralt kollegialt ämbetsverk grundat 1917 under Handels- och industriexpeditionen, verkade senare under Handels- och industriministeriet. Sjöfartsstyrelsen hade fyra avdelningar, Sjöfartsavdelningen, Lots- och fyravdelningen, Sjökortsavdelningen och Kansliavdelningen. Direktören och avdelningscheferna, sjöfartsråden, bildade kollegium. För att övervaka sjöfarten var landet indelat i fem sjöfartsdistrikt samt åtta lotsdistrikt. Sjöfartsstyrelsen ansvarade också för fartygsregistret.
Tjänsteman vid Sjöfartsstyrelsen vilken ansvarade för och utövade tillsyn över sjöfartsdistrikten och deras sjöfartsinspektörer.
Redogörelse för olycka som drabbat person eller last ombord på ett fartyg, vilken fartygsbefälhavare gav inför offentlig myndighet, särskilt rådstugurätt eller konsul. Termen sjöförklaring användes även om dokumenten med sådan förklaring och om förrättningen då sådan redogörelse avgavs och kompletterades med utsagor av medlemmar av fartygets besättning.
Myndighet som uppgjorde sjökort och hamnkartor. Sjökarteverket lydde under självständighetstiden under Sjörfartsstyrelsens lots- och fyravdelningen innan det ombildades till en egen avdelning, Sjökartavdelningen.
Institution i stapelstad, från 1874 i alla städer som idkade utrikeshandel. Sjömanshusets viktigaste uppgift var att övervaka sjömännens påmönstring och avmönstring, förmedla arbete åt sökande, hålla en förteckning över alla aktiva sjömän samt understöda sjöfolket och deras familjer. Ursprungligen skulle varje sjöman vara inskriven vid sjömanshuset och betala en sjömanshusavgift. Sjömanhusen fick också inkomster från in- och utgående fartyg och de erhöll också sjömännens återstående hyra vid rymningar. Sjömanshuset förvaltades av en oavlönad direktion. Det dagliga arbetet leddes av en Waterschout, senare en ombudsman. Sjömanshus grundades efter 1748. Deras verksamhet reglerades 1752. År 1874 blev det frivilligt för en sjöman eller befäl att vara inskriven vid ett sjömanshus.
Skriftligt bevis på att en kofferdisjöman var inskriven vid sjömanshuset och för längre eller kortare tid av föregående år varit i sjöfart på ett handelsfartyg eller lagligen varit hindrad av sjukdom. Sjömanshusbevis förutsattes efter 1748 av kofferdisjöfolk (understyrmän, båtsmän, timmermän, konstaplar, matroser med flera på inhemska handelsfartyg) för befrielse från alla personella utskylder och pålagor till kronan.
Oavlönad direktion som bestod av skeppsredare och fartygsbefälhavare. Direktionen granskade sjömanshusets räkenskaper och delade ut understöd till gamla och orkeslösa sjömän, sjömansänkor och faderlösa barn.
Förteckning över ett handelsfartygs besättning. Sjömansrullan var ett av de officiella skeppsdokument som måste förevisas sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Rullan skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Den fungerade som arbetskontrakt mellan skeppare och besättningen innehållande uppgifter om namn, hemvist och födelseort, civilstånd och lön per månad eller för hela resan.
Stad belägen vid en insjö eller vid havet. Termen användes särskilt om en stad med sjöfart och som hade rätt att bedriva utrikeshandel, det vill säga en stapelstad, och förekom ofta i uttrycket ”sjö- och stapelstäder”.
Borgare bosatt i en sjöstad som hade rätt att bedriva utrikeshandel.
Arrende som betalades till kronan när sjötullsverksamheten var utarrenderad till Generaltullarrendesocieteten.
Auktion för försäljning av varor som beslagtagits av sjötullsverket.
Lägre tjänsteman vid Sjötullskammaren. Sjötullsbetjänten övervakade vägningen av det gods som skulle lastas. Han hade också andra uppgifter i samband med skeppsdokumenteringen.Sjötullsbetjänten var underställd tullförvaltaren.
Bokförare vid sjötullkammare.
Besättningsman på fartyg eller farkost tillhörande sjötullsverket.
Lokalt tullkansli inom sjötullsverket med uppgift att expediera sjötrafik. Varje skeppare skulle anmäla sig på sjötullskammaren före lastning och lossning. Sjötullskammaren förestods av en tullförvaltare med anställda besökare, sjötullbetjänter och kontrollörer. De övervakade lastningen och kontrollerade skeppsdokument till exempel, för utgående fartyg fri- och vågsedlar, för inkommande fartyg generalattest och skepparens rulla. I Ryssland från och med början av 1700-talet var ”sjötullskammare” svenskspråkig benämning på tullanstalter motsvarande de svenska sjötullkamrarna. Sjötullskammare fanns även i Gamla Finland.
Kontrollör vid sjötullsverket.
Benämning på en vid sidan om sjötullen utgående extra tull vid import till eller export från riket sjöledes.
Förordning rörande sjötull.
Av tullförvaltaren och kontrollören gemensamt till skeppare utfärdat pass som intygade att han var klarerad av tullkammaren och fri att lätta ankar och hissa segel. Sjötullspasset var ett av flera skeppsdokument som efter 1724 måste uppvisas för sjötullskammaren av varje utgående fartyg.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade mål rörande brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande.
Samlande beteckning för personalen vid sjötullsverket, samt budgeten för personalkostnaderna och verksamheten.
Vaktmästare vid sjötullsverket.
På skattejord beläget bruk. Termen användes särskilt om ofrälse bruksägares begränsade rätt att inneha säterier. Efter 1789 kunde reglerna kringgås då säteriet förenades med bruket.
Kvarn för vilken ägaren var skyldig att betala skatt; kvarn av skattenatur. Skattekvarnarna ägdes vanligtvis av skattebönder.
Avgift som erlades i samband med skeppsfart. Skeppsavgifter omtalades i ett privilegiebrev på Gotland 1225, enligt vilken en kyrkas grundläggningsfond tillkommit genom uppburna avgifter av tyska skepp i Visby. På 1300-talet skulle utländska skepp i svenska hamnar växla svenskt mynt mot en avgift. Passageavgifter uppbars vid Älvsborg, Stockholm och Stegeborg. På 1500-talet skulle skepp i Stockholm betala hamnavgifter.
Dagbok för fartyg, sjödagbok, med uppgifter om omständigheter under fartygets resa som var till nytta för till exempel redare, lastägare och försäkringsgivare. Skeppsdagbok infördes först för örlogsflottan år 1663.
De obligatoriska handlingar som behövdes för att ett fartyg skulle få segla utomlands. Till skeppsdokumenten hörde bl.a. tullpass, sjöpass, folkpass (magistratens inmönstringsrulla), bilbrev, köpebrev, mätarebrev, fribrev, avskrift av redareden, certeparti, konossement, märkrulla, lastcertifikat och i vissa fall sundhetsbevis. Skeppsdokumenten kontrollerades i tullkammaren. Dokumenten skulle efter 1812 skrivas på stämplat papper. När ett finskt handelsfartyg kom till sådan ort där det fanns en rysk konsul skulle skepparen anmäla sig hos honom och uppvisa sina skeppshandlingar.
Avgift som utländska skepp skulle betala i Lovisa. Avgiften bestämdes enligt fartygens lästetal.
Tjänsteman med uppgift att kontrollera av skeppsmätare utförd skeppsmätning och förestå skeppsmätningsväsendet inom ett distrikt.
Förteckning över gods som transporterats med fartyg. Skeppsrullan innehöll skepparens namn, godset och dess slag, stycketal, mått, mål eller vikt samt fartygets destination. Den var ett av de officiella skeppsdokument som måste företes sjötullskammaren innan fartyget avseglade. Efter 1803 skulle den skrivas på charta sigillata.
Skeppsutgifter för in- och utförsel av varor från landet, vanligen beräknade per läst. Till umgälderna hörde till exempel tullavgift och tolag, last- och passpenningar samt tullkamrarnas särskilda sportlar för klareringen. Umgälden reglerades genom inhemsk lagstiftning och handelstraktater.
Förmedlare, medlare, skiljeman. Sedan medeltiden om en person som hade utsetts att avkunna dom i konflikter om exempelvis jord, men också i mellanstatliga konflikter.
Skatt på skog som betalades av allmänningar, som låg under bergverk och bruk. Skatten erlades till deras underhåll. Skogsören var också en rekognitionsavgift som gick till statskassan.
Benämning på förtullning av varor under medeltiden. Enligt Magnus Erikssons stadslag var gäster skyldiga att låta skriva in sitt gods i klädeshuset före försäljningen för beräkning av tullavgift. I slutet av medeltiden gjordes detta i särskilda tullbodar. Det gods som gäster och byamän inte kunde sälja hade de rätt att saklöst föra bort igen, såvida det inte var fråga om livsmedel.
Intressebevakande organisation för utövare av ett eller flera närstående hantverk eller yrken i en stad. Skrået leddes av en ålderman. Enligt en särskild stadga eller ordning hade varje skrå såväl speciella privilegier som vissa förpliktelser beträffande yrkesutövningen. Skrået valde även representanter till stadens styrelse och olika förtroendeorgan. Skråväsendet avskaffades i Finland 1809, i Sverige 1846.
I Ryssland från 1785 en av de sex invånarklasser som stadsinvånarna var indelade i. Medlemskap i ett hantverkarskrå medförde medlemskap i denna klass av borgare. I Gamla Finland infördes denna invånarklass 1787.
Reglemente för ett skrå inom skråväsendet, gavs dels för hela skråväsendet (Allmän skråordning 1669), dels enskilt för varje skrå sedan medeltiden. Skråordningen innehöll bestämmelser eller stadgar om villkoren för medlemskap i ett visst skrå, medlemmarnas förpliktelser mot skrået och mot varandra, (kontroll av) alstrens kvalitet, pris och avsättning samt om utbildning av lärogossar, gesäller och mästare etcetera.
Besiktning av hantverksprodukter och tillfället då besiktingen utfördes.
Avgift som betalades av stångjärnsverk och ämneshammare.
Skrivare vid slussverk.
Korrektionsinrättning för kvinnor, omnämnd i Finland från 1630. Spinnhusen underhölls med de inkomster fångarnas arbete inbringade och med medel ur Spinnhusfonden. De sista spinnhusen drogs in 1871, varefter ett landsomfattande tukthus och arbetsfängelse för kvinnor, också kallat straff- och arbetsfängelse, grundades i Tavastehus. Spinnhusen sorterade under svenska tiden under Kommerskollegium, under autonomin under Senatens ekonomiedepartement. Spinnhus fanns i Åbo 1630–1871. Ett nytt spinnhus grundades i Villmanstrand 1816 för att minska trängseln i spinnhuset i Åbo. Det inledde sin verksamhet 1818 och fick en egen predikant 1820. Det var verksamt tills de kvinnliga fångarna flyttades till straff- och arbetsfängelset för kvinnor i Tavastehus. Anstalten omorganiserades därefter till ett arbetsfängelse för män.
Identitetskort som krävdes för inköp av alkoholhaltiga drycker på Alko. På kortet specificerades i vilken butik kortinnehavaren hade rätt att handla.
Tätort som har varierande politiska, ekonomiska och rättsliga privilegier i förhållande till omlandet och/eller utgör administrativt centrum för ett större eller mindre territorium. I Ryssland var städerna på 1700-talet indelade i olika klasser. I Sverige fr.o.m. senmedeltiden en (tät)ort som enligt av Kunglig Majestät beviljade stadsrättigheter utgjorde centrum för administration, handel och industri samt kommunikationer och som i förhållande till sin omnejd fungerade som en självständig enhet med egna styrande och förvaltande organ och egen tjänstemannakår.
Som accis utgående avgift till stad.
Apotek i stad.
Om apotekare i stad, särskilt av stad i särskild ordning antagen apotekare.
Offentlig auktion som förrättas genom en stads auktionskammare.
Som skatt utgående avgift till stad.
I stad (som gällande likare) för vägning använt besman.
I eller för stad tjänstgörande besökare.
Vid port eller öppning i mur och liknande som omgärdade stad eller inlopp i hamn: stoppbom där passerande måste stanna och genomgå pass- eller tullkontroll; tullbom.
Bro i stad.
Bryggare vid stadsbryggeri.
Från och med 1531 tillfälle för stadens egna köpmän att sälja sina varor. Endast de två Henriksmarknaderna i Åbo var öppna även för främmande köpmän. Stadsmarknad hölls vanligen några gånger per år.
I större stads tjänst varande officiell och auktoriserad mäklare, ursprungligen bara i Stockholm. Stadsmäklaren ansvarade för mäklarärendena inom handel och sjöfart och verkade som mellanhand vid avslutande av vissa affärer mot provision av parterna. Stadsmäklaren kontrollerades i viss mån av stadens myndigheter.
Edsvuren av stad anställd mätare som utförde geometriskt eller geografiskt mätningsarbete. Stadsmätaren verkställde också offentliga mätningar av torra varor om köparen eller säljaren begärde det.
Skatt på en maskin eller anordning (stampkvarn) eller anläggning (stampverk) för utförande av stampning (hålslagning eller stansning, tillhuggning eller avhuggning, formning eller smidning). Stampverk för klädesvalkning erlade skatt i penningar och de övriga i naturapersedlar eller penningar efter markegångspris.
Innebär att en bestämd handel eller vissa varor dirigerades till en viss handelsplats. Magnus Erikssons stadslag fastslog att ”alla köp skall göras i staden”. Reellt innebar detta en stapelrätt. I litteraturen används oftast termerna handelstvång eller förbud mot landsköp. Det bottniska stapeltvånget hade sitt ursprung i Magnus Erikssons stadslag som slog fast att ”[a]lla män från Finland, utom Åbo borgare, från Nyland, Roden, Hälsningland eller Gästrikland skall ingenstädes driva sin handel med skepp utom i Stockholm”.
Ursprungligen en stad som hade rätt att hålla varulager, en ”stapel”. Termen stapelstad infördes 1636 om den stad som hade rätt att idka handel med utlandet och som fick uppbära tolag.Senare innebar termen stapelstad att fartyg som kom från utlandet kunde inklarera och lossa sin last med tullpliktiga varor i staden. Förutsättningen för stapelrätten var att staden skulle tillhandahålla och bekosta de lokaler som tullförvaltningen behövde samt expeditionslokaler för sjömanshuset. Staden fick ersättning, den så kallade tolagsersättningen, från tulluppbörden. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder. I Gamla Finland var Viborg och Fredrikshamn stapelstäder. Skillnaden mellan stapelstad och annan handelsstad avskaffades successivt mellan 1808 och 1812 och slutgiltigt genom handelsfriheten 1868.
Handelstvång som bestod i skyldigheten att underordna sig de inskränkningar i rätten att bedriva utrikeshandel som tillkom som en följd av inrättandet av stapelstäder.
Från 1903 laboratorium i Hangö, vilket utförde systematisk kontroll av kvaliteten på smöret som exporterades från Finland. Statens laboratorium för undersökning av smör ersatte tidigare temporära kontroller och verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn. I anslutning till laboratoriet verkade från 1912 en särskild kontrollstation, som under första världskriget ansvarade för smörkontrollen också i andra hamnstäder som exporterade smör. Laboratoriet och kontrollstationen slogs 1917 ihop och bildade Statens smörkontrollanstalt.
Ämbetsverk som lydde under Lantbruksstyrelsen och som 1917–1960 övervakade tillverkningen och kontrollerade kvaliteten på mjölkhushållningsprodukter som gick på export, genom kemiska, fysikaliska och vid behov bakteriologiska undersökningar. Statens smörkontrollanstalt hade också i uppgift att handleda tillverkare och exportörer av mjölkhushållningsprodukter. Smörkontrollanstalten bildades då Statens laboratorium för undersökning av smör och kontrollstationen i Hangö slogs ihop. Statens smörkontrollanstalt ombildades 1960 till Kontrollanstalten för mjölkhushållningsprodukter.
Sammanfattande benämning på rinnande vattendrag och vattenfall som staten hade ägorätt till och statens andel i olika byggda vattenverk, samt detta ansvarsområdes förvaltningsorganisation. Statens strömfall och vattenverk låg inom Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetenas förvaltningsområde och sköttes av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt Statens vattenkraftsbyrå, Vattenkraftskommissionen och Vattendragskommissionen.
Statliga sågverk som grundades och upprätthölls av Forststyrelsen. Virkeshandeln var avsedd att ge intäkter åt staten. År 1904 inledde statens sågverk i Siuro sin verksamhet, 1909 inköptes Kevätniemi sågverk. Staten lät 1922 bygga ett sågverk vid Veitsiluoto och utvidgade 1930 verksamheten med en sulfit-cellulosafabrik. Sågverken överläts år 1932 till bolaget Veitsiluoto Oy där staten var majoritetsägare.
Ämbetsverk som grundades 1942 och lydde under Handels- och industriministeriet. Statens tekniska forskningsinstitut verkade i anslutning till Tekniska Högskolan och fungerade som forskningsanstalt för utveckling av olika tekniska grenar.
Ämbetsverk som grundades 1941 och lydde under Handels- och industriministeriet. Statens upphandlingscentral utövade partihandel och skötte den offentliga upphandlingen av varor, för att sälja dem vidare till kunder inom den offentliga sektorn.
Befattning vid Geologiska kommissionen, senare Geologiska forskningsanstalten.
Institution som huvudsakligen granskade kvaliteten på exportsmör. Den grundades 1913 i Hangö hamn, och 1925 inrättades ett filialkontor i hamnen i Helsingfors. År 1924 utvidgades inspektionerna till att också omfatta ost.
I vissa städer i Gamla Finland, liksom i Baltikum, korporation för de tyska handlandena och med dominerande ställning i stadens självstyrelse. Hantverkarna slöt sig å sin sida samman i det som kallades mindre gillet. I Gamla Finland infördes 1787 emellertid det ryska gillesystemet som grupperade köpmännen i tre gillen.
Benämning på tullen på varor i utrikes sjöfart och den institution som uppbar tullen, till skillnad från lilla tullen eller landtullen som utgick vid inrikes varutransporter. Stora sjötullen inrättades på 1530-talet i sjöstäder och vid riksgränsen mot havet. Räkenskaper för denna tull började föras 1533. Sjötullen var tidvis utarrenderad. När en skeppare skulle segla utomlands måste han anmäla sig hos sjötullskammaren innan han lade an vid lastningsstället. Tullkammaren skulle sedan övervaka lastningen och när alla obligatoriska dokument hade inspekteras och tullavgifterna och avgifterna till stapelstaden (tolag) hade betalts fick fartyget segla. Också när ett fartyg anlände från utlandet måste skepparen först anmäla sig hos tullkammaren.
Ämbetsverk i Stockholm som under Kammarkollegiums översyn förvaltade stora sjötullen, småtullarna och accisen i riket.
År 1606 kom en bestämmelse om växel vid införsel av varor. Samtidigt regelerades utförseln på ett liknande sätt. Vid export gjorde man skillnad mellan stora och lilla växeln. Den stora växeln var av allt att döma en skärpning av den ursprungliga (lilla) växeln och användes främst för krigsviktiga förnödenheter som var avsedda att exporteras (koppar, senare järn, älghudar). I slutet av 1606 bestämdes att vid utförsel skulle ges antingen stora eller lilla växeln plus tull. Vid stora växeln skulle gott mynt ges för hela värdet av den exporterade kvantiteten, vid lilla växeln endast för en del av den. Vid den här tiden var erläggandet av utförseltullen alltså valfritt och utgjorde ett alternativ till stora växeln.
Äganderätt till det som driver i land från havet, oftast vrak, skeppsgods och besättning. Under medeltiden kriminaliserades strandrätten. Upphittarens andel uppfattades som ersättning för arbetet med bärgningen. I slutet av medeltiden blev det hävd att bärgade varor tillföll kungen, om inte ägaren inom år och natt hämtade den.
Passagetull som uppbars under Gustav Vasas tid på 1500-talet för passage genom Norrström och Söderström i Stockholm. Förmodligen uppbars redan under medeltiden en avgift vid inloppet till Mälaren, men uppgifter saknas.
Avgift som städerna uppbar av handlande, hantverkare och andra näringsidkare som besökte marknaden för att sälja sina varor. Ståndpenningen utgjorde en del av städernas enskilda medel. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Tjänsteman inom mynt- eller bergsverket.
Från 1485 en guldsmeds initialer eller märke på de föremål han tillverkade. Stämpelmärke krävdes efter en särskilt utfärdad stadga, som 1596 slog fast att också tillverkningsortens vapen skulle stämplas. I Stockholm infördes årsbokstäver 1689.
Edsvuren besiktningsman vid hallrätt som vid packhuset kontrollerade stämplingen av utanför skråväsendet i landet tillverkade varor som skulle säljas. Tjänsten avskaffades 1859 (1846 i Sverige). Benämningen användes också om andra ämbets- eller tjänstemän som vid penninginrättning ansvarade för statsstämplar.
Avgift för varustämpling, uppbars i stadens packhus.
Fraktuppsyningsman som följde med fartyg för att sälja och köpa olika laster, göra upp redovisningar, ansvara för lasten och sköta skeppskassan. Superkargören kunde även verka som skeppsdomare. Superkargörer anställdes på svenska skepp främst under Ostindiska kompaniets tid på 1700-talet.
Förrättning genom vilken en skattskyldig såganläggnings skattebörda uppskattades. Sågägaren var skyldig att meddela landshövdingen genast såganläggningen blivit uppförd. Skattläggningen förrättades av kronofogden, häradsskrivaren och två nämndemän. Skattebördan bestämdes av sågningsrättigheterna och resultatet av en provsågning. Bestämmelserna varierade i olika län.
Industriell anläggning för sågning av timmer till olika sågsortiment.

T

Person som yrkesmässigt sysslar med havsforskning, exempelvis på Havsforskningsinstitutet.
Accis som i Stockholm och förmodligen också i andra städer under medeltiden betalades för vin.
Benämning på omslag, emballage under perioden 1822–1917. Tara förekom särskilt inom tullförvaltningen, där det innebar att varors nettovikt förtullades, medan vikten för omslaget avdrogs enligt en särskild tariff för olika tara.
Skola som 1858–1885 under Manufakturdirektionens tillsyn gav undervisning i teknik och tekniska framsteg, särskilt för att tillgodose bro-, väg- och vattenbyggnadssektorns och industrins behov. Redan 1849 hade en teknisk realskola grundats i Helsingfors. Från 1872 ombildades den till att erbjuda högre teknisk utbildning och bytte namn till Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet, dit genomgången kurs från andra tekniska realskolor gav inträde. De tekniska realskolorna ersattes 1885 med industriskolor.
Benämning på ett intyg som utfärdats av en myndighet om myndighetens tillstånd att utöva ett sådant yrke eller ett sådant näringsfång som inte får utövas utan tillstånd. Tillståndsbevis behövdes i begränsad omfattning efter införandet av näringsfrihet 1879. Benämningen kunde också användas om utgivningsbevis, vilket innebar tillstånd för att publicera en periodisk skrift.
Skatt som en masugnsanläggning skulle erlägga till kronan för rätten att tillverka tackjärn. Avgiftens storlek varierade beroende på om järnmalmen kom från gruvor som låg på krono- skatte- eller frälsejord. Från 1637 beräknades den i Finland efter antalet blåsningsdygn. År 1686 infördes antalet blåsningsdygn som beräkningsgrund i hela riket. Bestyrkt av masugnsmästaren anmälde ägaren blåsningens början och slut till kyrkoherden som gav ett intyg på anmälningen. Det överlämnades till häradsskrivaren som debiterade tiondejärnet. Kutymen stadfästes 1740.
Personell utskyld i en del av Vasa län för rättigheten att bränna och sälja tjära. Skatten grundade sig på Kammarkollegiums beslut 1778. Hemmansägarna betalade årlig skatt till kronan efter ett årligen fastställt belopp. Skatten uppbars av häradsfogden och bokfördes av häradsskrivaren.
Tjärkontrollör. Tjärvräkare tillsattes i alla stapelstäder 1641. De hade till uppgift att övervaka att man inte exporterade undermålig tjära till utlandet. Tjärtunnorna som lastats på fartyg i stapelstäderna försågs efter granskning med stadens specialmärke. Den tjära som underkändes skickades tillbaka till tjärbrännarna. I de små tjärstäderna hade tjärvräkarna i allmänhet också någon annan syssla i stadens tjänst, men i till exempel Helsingfors skötte de av allt att döma endast kontrollen av tjära.
Tillägg till tullavgifterna som tillföll stapelstaden själv och togs ut på utländska varor som fördes in till eller ut från staden. Tolag uppbars i stapelstäder under benämningen ordinarie tolag, stadstolag 1635–1680 och som ett antal olika tolag efter 1714. Införandet av tolag föreslogs först av drottning Kristinas förmyndarregering, eventuellt som kompensation för att borgerskapet då förlorade sin tullfrihet. Ursprungligen skulle tolag användas för magistratsavlöning och underhåll av offentliga byggnader. Stockholm fick tolag 1635 och följdes sedan av andra stapelstäder. Tolagen indrogs (förutom delvis för Stockholm) i reduktionen 1680. År 1715 fick alla stapelstäder rätt till tolag. Villkoret var att staden skulle bekosta och underhålla tullpackhus. Tolagsavgifterna uppbars av stadens egna betjänter. Taxorna för varornas tolagsvärde fastställdes 1823. Det fanns flera typer av tolag och de finska städerna hade olika rättigheter. Under 1800-talet uppbar de finska städerna: ordinarie tolag, ankringspenningar, barlastpenningar/ ballastpenningar, bolverkspenningar, brolastningspenningar, bropenningar, centonal, grundpenningar, hamnpenningar, handelsgenant, inkvarteringstolag, lastpenningar, muddringsavgift, mätarepenningar, packarepenningar, parmmätarepenningar, skeppsklarerareavgift, torgpenningar, vräkarepenningar och vågpenningar.
Av stapelstad anställd skrivare som bokförde den tilläggsavgift till tullbeloppet på import- och exportvaror som var alla stapelstäder förbehållen som inkomst.
Torgvakt, tjänsteman som övervakade ordning och handel på stadens torg. Torgfogden sorterade från 1640-talet under stadsfiskalen både i Åbo och Viborg. En del städer kunde ha två torgfogdar samtidigt. Under torgfogden verkade uppsyningsmän.
Rätten att på viss tid och plats bedriva handel, så att våldsbrott på platsen bestraffades hårdare än vanligt. Avsikten var att trygga handelns fortbestånd. Bestämmelser om torgfrid är sällsynta i landskapslagarna. Brytande av torgfrid på förmiddagen jämställdes i Björköarätten med edsöresbrotten mot hem- och kyrkofrid. I Magnus Erikssons stadslag och i stadsprivilegier förkommer uttrycket ”rätt torgdag”.
Avgift som betalades för att utföra varor från Viborg och Fredrikshamn. Avgiften beräknades enligt en viss taxa som fastslogs 1812.
I Gamla Finland benämning på av staden tillsatt övervakare av torghandeln.
Begreppet omfattade 1290 sannolikt skattskyldighet för övervintrande gäster. Samma betydelse återfinns i Magnus Ladulås privilegiebrev för de gotländska köpmännen 1290.
”Från skatt och tull”, de äldsta bevarade uppgifterna om handelsavgifter. Uttrycket användes i Birger Jarls privilegiebrev till lybska köpmän.
Det regale som innebar en avgift vid handel. I Sverige infördes tull sannolikt i slutet av 1100-talet och gällde först enbart utländska köpmän. Att också inhemska köpmän måste betala tull är belagt under Magnus Erikssons regering.
Lager(lokaler) där tullpliktiga importvaror tullfritt får förvaras.
Tulldeklaration.
Tulldeklaration.
Särskilt om tulldeklaration.
Privatisering av tulluppbörd så att ett bolag mot en fast avgift till kronan fick rätt att uppbära tullar. Kontrakten gjordes vanligen på tio år. Företeelsen började förekomma på 1600-talet. Under 1700-talet och i början av 1800-talet utarrenderades sjö- och landtullarna tidvis i hela riket (förutom i Pommern). Borgerskapet hade företrädesrätt att ingå som lottägare i arrendebolagen. År 1808 avskaffades landtull och accis i Finland. Arrendekontraktet för gränstullarna och stora sjötullen upphörde att gälla när Finland blev en del av det ryska riket. Tulluppbörden gjordes därefter för kronans räkning av Generaltulldirektionen vars reglemente fastställdes 1812.
Auktion på av tullmyndighet beslagtaget gods.
Accis på varor som skeppas in eller ut ur landet, till 1808 även på varor som fördes in från landsbygden till städerna för försäljning.
Att enligt gällande föreskrifter kontrollera, klassificera samt fastställa och i vissa fall utkräva tull för importerat eller exporterat gods samt resgods.
Tullavgift.
Att belägga en vara med tull, även om att ålägga en person att betala tull.
Belägga med tull.
Tulltjänstemans eller tullmyndighets beslag eller konfiskering av tullgods eller smuggelgods, även konkret om beslagtaget gods.
Skyldighet att betala tull.
Tullkontrollör, tulltjänsteman.
Kollektiv beteckning för personal vid tullstation.
Lägre ordinarie tjänsteman inom tullväsendet. Tullbetjänten verkade under en tullfiskals översyn och erhöll hälften av hans andel i böter och konfiskerade varor som man olagligt fört in eller försökt föra ut ur landet.
Lägre tulltjänsteman.
Bevakning av att gällande bestämmelser rörande tull och tullbehandling följs. Termen används också om personal med uppgift att utföra sådan bevakning.
Föreståndare för tullbevakning.
Tullinkomst.
Mindre tullhus.
Bok för bokföring av tull.
Bom avsedd att hejda passerande för tullkontroll, särskilt om sådan bom vid infart till stad, stadsbom.
Bro för vilken man fick betala tull för att passera.
Brygga vid vilken passerande båtar förtöjdes för tullkontroll.
Bräder som lämnades som såglön till sågverksägare.
Patrullbåt använd av tullpersonal.
Skriftlig handling som (för tullbehandling) redogör för tullpliktig försändelses innehåll, värde och dylikt och som följer försändelsen till (eller från) utlandet.
Deposition av viss summa hos tullmyndighet som säkerhet för betalningsanstånd med slutgiltigt tullbelopp.
Skillnad mellan tullavgifter.
Parallell benämning på tullstyrelse, förekom bl.a. i Generaltulldirektionen.
Område vars personal stod under chefsskap av en närmast under centralstyrelsen lydande person (tulldistriktschef).
I Ryssland från 1781 avdelning vid kameralhoven i en del guvernement för tullförvaltningen. I Gamla Finland fanns under ståthållarskapsperioden 1784–1797 en sådan expedition vid kameralhovet i Viborg. Dess uppgifter övertogs 1797 av tullinspektoren i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Finskt kontor som inrättades i S:t Petersburg för exporthandeln från Ryssland till Finland.
Tjänsteman vid tullkammare.
Tullbevakningsräkning.
Tullstandert.
Flygplats som utgör tullklareringsområde.
Om vara (även om handel och dylikt): befriad från tull; även om person: befriad från att erlägga tull.
Frihet från att avlägga tull.
Förbud att införa (viss) vara, importförbud.
Tullunion.
Tullhöjning.
Förordning rörande tullväsendet, förordning innehållande regler för verkställandet av tullagen.
Tullarrendator.
Om tullmyndighet: utfärda skriftlig kontrollhandling för transportgods; även förse transportgods med sådan handling som åtföljer godset.
Genom bedrägligt förfarande undvika att betala tull för varor och dylikt.
Tulltjänsteman.
Gods som ska undergå eller har undergått tullbehandling.
Gräns för tullområde.
I hamn med frihamn: område som utgör landets tullområde, motsats: frihamn.
Hus som inrymmer tullkontor.
Höjning av tullsats.
Tullintäkt.
Tullintäkt.
Tullgräns.
Intäkt av tull.
Tulldeklaration.
Inspektion av fordon eller fartyg, tillsyn över att gällande bestämmelser om tull följs, även om instans.
Tullintäkt.
(Statens) intäkt av tullavgifter.
Tulltaxa.
Sigill som en tulljaktsuppsyningsman använde för att försegla granskat gods och märkrullan på vissa fartyg.
Av tullförvaltare förd räkenskapsbok vid sjötullskammare, i vilken man antecknade uppgifter om skeppare och fartyg, ankomstdag, tullklareringens ordningsnummer och persedlarnas art, hur de var förpackade (till exempel bal, packe, kista) och sigillerade samt vem som ägde godset. Vid packhus med packhusinspektor användes från 1839 ytterligare packhusjournal.
Kontor för förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen. Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
Tullbevakningstjänsteman.
Kista i vilken tulluppbörden förvarades, särskilt om sådan kista för kvarntull.
Erlägga vederbörliga tull- och hamnavgifter. På så vis gjordes fartyget klart för lossning eller avsegling.
Lägre tulltjänsteman.
Avdelning inom Kammarkollegium, inrättad 1665. Kontoret hade en egen kamrerare (ersattes 1670 med en bokhållare) samt vanligen tre kammarskrivare.
(In natura erlagd) avgift för rättigheten att producera koppar.
Kvarn där spannmål, som tillhörde utomstående, kunde tas emot för malning. Motsats: husbehovskvarn. Malningen utfördes mot en avgift av varierande storlek. Inkomsten från kvarnen beräknades vid skattläggningen och utgående från den bestämdes den kvarnränta som skulle utgå. Malning i tullkvarn eller privilegierad stadskvarn blev obligatorisk för skattskyldiga undersåtar 1580.
Tulltjänsteman.
Medel som uppkommer genom tullavgifter.
Mjöl som erlades i kvarntull.
Tullkvarn.
Stadsmur.
Malningen vid en skattlagd kvarn, för vilken tullavgift erlades.
(Malning av) säd som var belagd med kvarntull.
Tullsänkning.
I Sverige och Finland från och med 1500-talet benämning på chef för tullplats, från och med förra hälften av 1700-talet endast på chef vid mindre tullplatser. I Ryssland var tullnärerna (rangklass 6–9) från och med 1724 högre tulltjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna, till en början utsedda bland köpmän, från och med 1732 till slutet av århundradet chefer för en del av tullkamrarna och tullsastaverna. Tullnärstjänster fanns även vid tullförvaltningen i Gamla Finland.
Vid det svenska tullväsendet från 1600-talet tjänsteman vid landtull- och accisförvaltningen. I Gamla Finland tjänsteman vid landtullförvaltningen.
Institution som skapades 1665 då en särskild kamrerare tillsattes för att granska de tullräkenskaper som inkommit till Kammarkollegium. Huvuduppgiften var att granska räkenskaperna över stora sjötullen, småtullarna och accisen innan de skickades till Kammarrevisionen/Kammarrätten för revision. Kontoret kontrollerade även tulltjänstemännens kautioner, upprättade likvidationer, förde skuldböcker och granskade förbrukningen av gårkoppar vid mässingsbruken. Före 1653 hade granskningen gjorts vid Första avräkningskontoret. Kontoret avvecklades 1825.
Författning innehållande regler för verkställigheten av tullagen och tullförordningen.
Av tullförvaltaren och kontrollören vid tullverket utfärdat intyg över var och när ett utgående fartyg är utklarerat och utgående tull betald. Efter inlastningen skulle frisedlar, vågsedlar, besökarens attest om stycketal, skepparens rulla och avlastarens speciella inlagor (med skepparens namn, godset beskaffenhet, stycketal, mått, mål eller vikt samt fartygets destinationsort) överlämnas till tullkammaren där den egentliga förtullningen gjordes. Efter att tullen blivit betald fick skepparen tullpasset. Det skulle sedan efter att en besökare kontrollerat lasten, viseras av denne. Vid inloppsorten, där också utgående fartyg skulle lägga till, skulle tullpasset viseras ytterligare en gång.
Särskilt sådan tullförpassning som åtföljer fartyg eller flygplan vid avgång till utlandet.
Tullavgift, även penningmedel uppkomna genom tullavgifter. Termen används ofta i plural: tullpenningar.
Plats eller ort där tullkontor finns.
Om vara för vilken tull ska erläggas.
Polisverksamhet rörande brott mot tullagen.
Stats, regerings eller partis politik rörande tullar.
Stadsport vid vilken tullpersonal uppbar tull av de passerande.
Tullåklagare.
Kronans ensamrätt till tullar, del av de årliga statsinkomsterna.
Återbetalning av erlagd tull.
Särskilt om förteckning över fartygs tullgods.
Hög tulltjänsteman.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918, motsvarade tullstyrelsen. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Rågmjöl som erläggs i kvarntull.
Räkenskap rörande tull.
Räkning på tullavgifter.
Tullinkomst.
Inom det svenska rättssystemet från 1689 specialdomstol i stapelstäderna i anslutning till magistraterna för rättegångsmål rörande överträdelser av bestämmelserna om utrikeshandeln. Sjötullrätter fanns i Gamla Finland åtminstone från 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande i mål från Gamla Finland.
Tull som någon (vanligen staten) är berättigad att utkräva.
Tull som erlades i form av salt.
Fastställt belopp som utgör tull(avgift) för (viss mängd av) viss vara.
Av tullmyndighet utfärdat intyg över erlagd tull.
Tullavgift.
Sedan 1540-talet om statlig tjänsteman med skrivaruppgifter i samband med tulluppbörden. Tullskrivare omnämndes i Åbo och Raumo redan på 1540-talet. I Ryssland från och med förra hälften av 1700-talet var tullskrivare en lägre tjänsteman vid tullförvaltningen. Även i Gamla Finland fanns tullskrivare vid tullförvaltningen.
Kvarntull bestående av en skäppa av varje tunna säd som mals.
Special för tullräkenskaper.
Förordning angående allmänhetens rättigheter och skyldigheter beträffande tullen.
Staket eller stängsel runt stad som utgjorde tullområde.
Samlande beteckning för tjänstemännen inom tullväsendet och budgeten för personalkostnaderna.
Mindre tullkontor.
I Ryssland från och med början av 1700-talet tullanstalt vid rikets landgränser för uppbörden av tullavgifter för införda och utförda tullbelagda varor. Tullstationerna lydde vanligen under någon tullkammare. Tullstationer fanns även i Gamla Finland där de 1797–1808 lydde under tullinspektorn i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Tullstyrelse var en allmän benämning på central eller regional myndighet som skötte förvaltningen av tullväsendet, övervakade tullkamrarna och som första rättsinstans avgjorde mål som hörde till området för administrativ rättsskipning. Tullstyrelsen utgjordes i Finland 1803–1809 av Generaltullarrendesocieteten, efter 1812 av Generaltulldirektionen, som år 1885 ersattes av Tullstyrelsen. Det självständiga Finland övertog de redan etablerade strukturerna för tullväsendet, som hamnade under Finansministeriets tillsyn. Tidigare hade Tullstyrelsen också tillhört Finansexpeditionens förvaltningsområde.
Tulltaxa, även övergående i betydelsen tullsats eller avgift.
Förteckning över gällande tullsatser (och uppgifter om tullfria eller med import- eller exportförbud belagda varor).
Den inkomst som indrivandet av tullavgifter gav från en kvarn eller från en stad.
Tullavgift.
Lägre tulltjänsteman.
Lägre tjänsteman vid tullkontor.
Myndighet som ansvarar för uppbörden av tulltariffer, samt övervakningen av frakten av tullbelagda varor och tullgränserna. Från 1812 hade senaten tillsynen över tullverket, efter självständigheten övertog Finansministeriet uppgiften. Generaltulldirektionen och senare Tullstyrelsen ansvarade i sin tur för själva förvaltningen och för att verkställa förordningarna. Den lokala verksamheten sköttes av tullkammare och självständiga tullexpeditioner, senare tullkontor. Tullgränserna övervakades efter självständigheten av det finska gränsbevakningsväsendet.
Ämbetsverk 1636–1726 för uppbärande av tull, i vidare bemärkelse tullväsendet inklusive dess styrelse och högsta chef. Tullverket inrättades ursprungligen för att skaffa inkomster till kronan genom att införa tullar, efterhand också för att skydda den inhemska industrin genom totalförbud mot import eller dryga tullavgifter för utländska varor. Chefen för tullverket kallades till en början generaltullförvaltare, från 1671 inspektor för tullväsendet, efter 1675 övertullförvaltare och från 1686 överdirektör. Tullverket ersattes av Generaltullarrendesocieteten.
En varas ekonomiska värde efter vilket tullsatsen beräknas.
Sammanfattande om allt som hör till eller har samband med tullens organisation eller verksamhet, särskilt övergående i att beteckna tullmyndighet eller tullverk.
Sammanfattande uttryck för allt som hör till och har samband med tullens organisation och verksamhet. Uttrycket har också övergått till att beteckna tullmyndighet och tullverk.
Tjänsteman vid Tullstyrelsen.
I Ryssland 1797–1811 benämningen på två territoriella tulldistrikt vid västra riksgränsen. Viborgs guvernement/Finländska guvernementet utgjorde ett sådant distrikt fram till 1808.

U

Omkostnad.
Tjänsteman i Bergskollegium, i rang mellan proberare och lantmätare.
Stad utan stapelrättigheter som bara fick bedriva handel med den omgivande landsbygden och stapelstäderna, men inte utlandet, eller ta emot främmande köpmän och uppbära tolag. I uppstaden uppbars dock på varor som hämtades till staden för försäljning den lilla tullen, som infördes i början av 1600-talet. Avgifterna omvandlades senare till landtull och accis. I Finland upphävdes avgifterna 1808 och 1812. Även i Gamla Finland gällde indelningen av städerna i stapelstäder och uppstäder.
Borgare i en stad med begränsade handelsrättigheter. Benämningen infördes på 1600-talet och avskaffades i Finland 1879.
Samlande benämning på särskilt koppar och järnvikt från 1638 i uppstäder. På grund av de höga utfraktskostnaderna beräknades övervikt. Vikterna skulle utmärkas med fyrkantiga stämplar. År 1739 motsvarade 1 skeppund uppstadsvikt 16 lispund 16 markpund viktualievikt.
(Under 1500-talet) benämning på tillfällig bergsman som saknade egen gruvandel. Utbrukarna fick malmen som gåva när de uppsökte och utbröt gamla malmstreck, letade fram malm genom sovring m.m. De tog vanligen hand om sådan malm som bergsmännen förkastade.
Avgift för borgare och adelsman som flyttade ut ur landet. Borgaren måste uppsäga sitt burskap sex månader innan han flyttade och erlägga sjättepenning av all sin egendom. Hälften av penningen gick till kronan och andra hälften till staden. En adelsman måste ansöka om rätt att få flytta av Kgl. Maj:t och erlägga till kronan tiondepenning för den lösa egendom som fördes ut ur landet. För att bevaka kronans rätt till andelen i avgiften fastställdes flyttning och försäljning av den berördas fasta egendom av den lokala domstolen och gavs Kammarkollegium till kännedom. Sista uppbudet eller fastebrev fick inte utfärdas innan kollegiet och dess advokatfiskal yttrat sig i saken, varefter kammarfiskalen drev in kronans andel.
Det utstakade området med en viss storlek omkring ett malmstreck eller en nyupptagen gruva som anger inom vilka gränser malmen får brytas. Utmålets gränser fastslogs av bergmästaren enligt regler från 1741 och 1757. Lagstiftningen förnyades 1883 och 1932. Utmål beviljades då åt finländska medborgare eller finländska juridiska personer. Jordägaren hade rätt att delta i brytningen och få hälften av vinsten. Han måste dock hävda sin rätt senast då utmålet fastställdes. Under 1700-talet skulle utmålets gränser utmärkas med en råsten med uthuggarens namn och årtal.
Lägre tjänsteman upptagen på bergslagens vågstat under vägaren och före vågskrivaren. Han expedierade förmodligen färdigvägda stångjärn.

V

Organisation skapad omkring 1540 för förvaltningen av naturaskatterna och handeln med skattepersedlar. Fogdarna levererade till varuhusen de persedlar som kunde exporteras. Det största varuhuset låg i Stockholm, men också i Åbo fanns ett varuhus.
Beteckning som näringsidkare från 1889 frivilligt använder för att skilja sina varor från andras och som de anmäler till myndigheternas varumärkesregister.
Register över varumärken. Varumärkesregistret fördes 1889–1918 av Industristyrelsen, 1918–1926 av Handels- och industristyrelsen, 1926–1942 av Handels- och industriministeriet och därefter av Patent- och registerstyrelsen.
Skeppsutgift för in- och utförsel av vissa varor som var underkastade särskild avgift, tull eller tolag. Till dessa hörde exempelvis beck och tjära som pålades en akademifondsavgift.
I en fullmakt till tullnären Wolmar Wichman från 1577 konstaterades att varuväxel skulle erläggas av de tullfria köpmännen, de utländska med 4 ungerska gyllen per 100 dalers värde, de inhemska med hälften därav, i båda fallen mot betalning i varor.
Inrättning som fördämmer vatten för kvarnverksamhet. Vattenverken började regleras 1638 och 1642 och fram till 1688 krävdes privilegium för att få inrätta dem. Därefter beviljade landshövdingen tillstånd att uppföra de erforderliga fördämningarna för vattenkvarnen på krono-, skatte- eller frälsejord. Anläggandet av vattenverk förutsatte en värdering av skatteförmågan som efter 1804 förrättades av undersökningsverket, efter 1817 krävdes ett utlåtande av Kejserliga strömrensningsdirektionen och dess efterträdare.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums konststat, förmodligen för uppgiften att skaffa ved och elda vid tillmakningen (en metod för att spränga genom eldning med ved och begjutning med vatten). Vedgillare förekom också vid andra gruvors vedkontor eller vedkompani.
Skråföreståndare eller ålderman i ett skrå, senare arbetsledare inom viss hantverksindustri.
Under lilla ofreden, på grund av den ordinarie bergmästarens i finska bergmästardömet frånvaro, av de ryska myndigheterna tillsatt tjänsteman i bergmästardömet med uppgift att verkställa inventeringar vid bruken i det ockuperade Finland.
Vicekonsuln kan ansvara för en viss del av en konsuls distrikt, men i allmänhet är vicekonsuln skyldig att biträda sin närmaste överordnade inom hela dennas verksamhetsområde.
Statligt anställd person som justerade måttkärl och vikter. Tidigare kallades han inspektor över mått, mål och vikt.
Utrymme i den medeltida staden där försäljningen av vin ägde rum. Gästande köpmän måste enligt Magnus Erikssons stadslag transportera sitt vin dit för försäljning. Köpmännen måste betala en avgift för förvaringen av vinet, och enligt stadslagen skulle inkomsterna delas mellan staden och kungen.
Person som arrenderade en stads privilegium på försäljning av utländska vin och drycker. Genom källarfrihet införskaffade utländska vin och drycker fick antingen säljas på stadskällaren eller utarrenderas till försäljning genom ”vintappare”.
Allmän benämning på tulltjänsteman som granskade varor vid stora sjötullen.
Besiktningsman, kontrollör; en av kronan tillsatt tjänsteman i stapelstäder som vid städernas vågar kontrollerade stapelvarornas mängd och kvalitet före utskeppningen. Varorna skulle också kvalitetsgrupperas och i vissa fall prissättas. Vräkningen av järn överfördes till städerna 1604. Vräkning av sill behandlades i fiskelagstiftningen 1666. År 1774 skulle endast sill som fångats enligt det holländska sättet vräkas. Tjäran skulle vräkas på speciella platser, på så kallade tjärhov. Även i städerna i Gamla Finland fanns vräkare. Formellt gällde reglerna om obligatorisk vräkning ännu på 1980-talet, fastän de inte tillämpades i praktiken.
Besiktningsman, en edsvuren medeltida tjänsteman utsedd av stadens råd. Han skulle kontrollera och godkänna vissa varor som exempelvis fisk, näver, bräder, tjära, ved, hampa, lin och kalk före försäljningen. De godkända varorna skulle stämplas med stadens märke. Stämplingen varierade beroende på kvaliteten. Vräkaren hade också rätt att konfiskera varor och bötfälla ägaren. Under senmedeltiden var vräkning obligatorisk i städer med sjöfart till utlandet.
En av tolagsavgifterna i Viborg och Fredrikshamn. I Viborg betalades för varje tunna tjära 2 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver. I Fredrikshamn betalades för varje tunna tjära 1 2/3 kopek och för var tolfte bräda 2/3 kopek silver.
Anställd vid stadens våg, som vägde in- och utgående varor för beräkningen av tullaccisen. Varan transporterades till vågen av vågdragare och vägdes av vågbetjänten för att sjötullens storlek skulle kunna beräknas. Tullbetjänten skulle vara närvarande vid vägningen. Vågbetjänten skulle efter vägningen skriva en vågsedel med resultatet. Vågbetjänten var underställd stadsvågens uppsyningsman.
Handling i stadens våghus, i vilken vägda varor skulle införas.
Stadsbetjänt som transporterade tullpliktigt gods till stadsvågen för vägning. Vågdragaren hade också till uppgift att packa upp införda varor för vägning och kontroll. Han packade också in varor för vidare transport.
Byggnad i vilken man vägde alla de varor som enligt stadslagen måste vägas offentligt före försäljning. Enligt Magnus Erikssons stadslag hörde rätten att hålla våg till stadens privilegium. Vägningstvånget innebar att en köpman fick officiellt intyg på att den vägda kvantiteten innehöll stadgad vikt. Varorna skulle vägas på den ort varifrån de skulle utföras. En köpman från en uppstad som på sin egen köl förde sina varor till Stockholm för export utan omlastning eller försäljning behövde inte på nytt väga sina varor i Stockholm, utan det räckte med hemstadens vågcertifikat. Våghuset förestods av en vågmästare.
Tjänsteman upptagen på Bergskollegiums vågstat för att ansvara för invägningen vid koppar- eller järnvågen och under malmauktioner.
Kronans edsvurna tjänstemän vid järnvräkeriet med uppgiften att väga och förvara det från järnbruken kommande järnet, innan det skeppades vidare. Vågmästarna tillsattes av Bergskollegium efter 1671 i varje stapelstad, dock endast i Åbo. Efter upphävandet av det bottniska handelstvånget fanns vågmästare i allt fler städer och vid bergsbruk på landsbygden. På mindre orter verkade vågmästaren även som järnvräkare.
Inom den svenska tullförvaltningen fanns från och med 1600-talets förra hälft vågmästar- och stämpelmästartjänster (rangklass 12) vid packhusen. I Ryssland var vågmästar- och stämpelmästaruppgifterna under senare hälften av 1700-talet ofta förenade till en tjänst, våg- och stämpelmästartjänst. Uppgifterna bestod huvudsakligen av vägning och stämpling av varor i packhusen. I Gamla Finland förekom våg- och stämpelmästartjänster vid packhusen.
En av de tolagsavgifter som uppbars i städernas våghus, enligt varierande praxis. Bestämmelser om vågpenningar ingick redan i Magnus Erikssons stadslag. Enligt den skulle inkomsterna delas mellan kungen och staden. Det är dock osäkert huruvida vågmästaren under medeltiden verkligen avlönades eller om uppgiften hade en arrendekaraktär. Från 1500-talet finns belägg för att uppgiften som vågmästare var utarrenderad mot en årlig avgift. Under 1600-talet omnämndes vågpenningar i vissa städer på nytt. Avgiften varierade mellan de olika städerna och räknades till tolagsavgifterna. Taxan fastställdes för de finska städerna 1767 och 1822. I Åbo, Helsingfors, Lovisa och Gamlakarleby betalade städernas egna borgare hälften mot utomstående och i Torneå skulle utlänningar betala en högre avgift än inhemska köpmän.
Intyg över vägda varor för beräkning av sjötullen. Vågsedeln utgavs av stadens vågbetjänt. Dem skulle efter 1803 skrivas på charta sigillata. Vägningen skulle ske i tullbetjäntens närvaro. Först när detta var gjort fick ilastningen börja.
Övervakare av stadsvåg och person som utfärdade officiella skeppsdokument, som generalattest, över vägda varor för skeppare på väg till en utländsk hamn.
Stadsbetjänt eller hamnstyrelses förtroendeman, som vägde varor vid stadsvågen med stadens vikter. I större städer var vägaren underställd hamnfogdeinspektorn och kunde då också ha tjänstebeteckningen övervägare eller undervägare.
Tjänsteman i den medeltida staden, som utförde vägningen i våghuset. Stadens åmare tjänstgjorde ofta också som vägare.
Lägre tjänsteman inom Bergskollegiums vågstat som ansvarade för vågen vid en koppar- eller järngruva eller ett bruk. Vägaren stod under våginspektorns översyn.
Enligt Magnus Erikssons stadslag skulle järn, fläsk och annat som fördes till Stockholm samt allt som fördes utomlands vägas. Endast städerna fick äga vågar för detta ändamål. Vägningen som utfördes av en särskild tjänsteman skulle intygas med vågsedlar.
Person med uppdraget att värdera fast egendom för ett visst ändamål, särskilt om chefen för en av Finlands hypoteksförenings länskommittéer. Under svenska tiden kallades värderingsmannen också taxator.

W

Föreståndare för ett sjömanshus. Waterschouten skötte sjömännens på- och avmönstring. Han upprättade sjömansrullor och förmedlade hyror åt arbetssökande sjömän. Han skulle medla i konflikter mellan befäl och besättning. Benämningen var vanlig på 1700-talet, men ersattes senare av benämningen ombudsman.

Y

Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion, underställd äldre prövningsingenjörer.

Å

Ledare för ett skrå. Åldermannen var ansvarig för att hantverkarna gjorde ett gott och ostraffeligt verk och att de sålde sina arbeten efter rätt och skälighet.
Märket av det verktyg som användes vid undersökningen av ett föremåls metallhalt. Att det finns ett sådant märke innebär att föremålet var fullödigt eftersom underhaltiga föremål omedelbart skulle sönderbrytas av proberaren. Prövningen förstatligades 1752 och åldermansrankan ersattes av en stämpel med riksvapnet.

Ä

Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion, i högre eller lägre avlöningsklass.
I Ryssland från 1785 förtroendeman med säte i sexmannastadsrådet, vald av stadens skråämbeten. I de större städerna i Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 sådana förtroendemän för skråhantverkarna. Ämbetshuvudmannen hade till uppgift att övervaka hantverksverksamheten i staden. Han hade säte i fyramannastadsrådet och viss rättsskipningsmyndighet över hantverkarna.
Ämbetskarl.
I svenska städer rådman med uppgift att övervaka skrånas verksamhet. Även i Gamla Finland fanns ämbetsrådmän, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Titulatur i skriftliga handlingar för mindre hantverkare.
Titulatur för hantverkare i skriftliga handlingar.

Ö

I Ryssland under 1700-talet högre tjänsteman vid de lokala tullförvaltningarna. Överbesökartjänster fanns även i Gamla Finland.
Ledande tjänsteman vid Generalsjötullskontoret. Titeln var före 1686 generaltullförvaltare. Tjänsten indrogs 1825 när Generaltullstyrelsen inrättades.
Chefen för Stora sjötullskontoret i Stockholm, som med biträde av en kamrerare, en sekreterare och några kammarskrivare förvaltade sjötullen och småtullarna samt accisen i riket, under den tid som tullverksamheten var utarrenderad till Generaltullarrendesocieteten.
Gods som insatts i packhus eller i andra allmänna förvaringsrum och övergivits av ägaren. Efter 14 dagar öppnades och besiktades godset i stadsfiskalens eller en av magistratens representanters närvaro. Gods som inte inom två månader efter öppnandet överlämnats till ägaren avyttrades för att bestrida kostnaderna för tullavgifter, andra omkostnader och rättigheter. Ifall ägaren infann sig inom ett år från öppnandet och kunde uppvisa laga förfall, överlämnades de resterande medlen till denne. Saknades laga förfall, ålåg det ägaren att erlägga hälften högre tullavgift än vanligt. Gods som saknade ägare ett år efter öppnandet tillföll kronan. Samma gällde då ägaren inte ville erlägga tullavgift för sitt införda gods utan hellre övergav det.
Bergsstatstjänsteman tillsatt för hela riket år 1751. Övermasmästaren bistod järnkontorets fullmäktige och styrelse med tekniskt kunnande om brukshanteringen. Från 1755 hade övermasmästaren säte i Nora. Under autonomin fanns en övermasmästare vid Bergsstyrelsen.
Beteckning för stångjärnsmide som överskred den för året fastställda kvoten för ett bruk. Översmide var belagt med böter och innebar att varan konfiskerades av kronan.
Tjänsteman (stationerad i Stockholm) med uppdraget att övervaka tulluppbörden i hela riket. I januari 1577 förordnades Wolmar Wichman till tjänsten, som kan ses som ett embryo till en överstyrelse för tullväsendet. Befattningen upphörde genom kammarordningen den 29 juli 1594.
Tillfällig beteckning på generaltullförvaltaren, vilken infördes till följd av en rad schismer angående generaltullförvaltarens arbete och ansvarsområde. Titeln generaltullförvaltare infördes igen 1675.