Förvaltningshistorisk ordbok

Allmän inrikesförvaltning Allmänna förvaltningstermer Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad Finans Gamla Finland Handel och industri I och II världskriget Jord- och skogsbruk Justitieförvaltning och domstolsväsende Kyrklig förvaltning Medeltiden Militären och försvarsmakten/stridskrafter Regering och folkrepresentation Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland) Ryssland och Storfurstendömet Finland Social-, hälso- och arbetskraft Statsöverhuvud och hov Trafik- och kommunikation Undervisning och kultur, samt läroanstalter Utrikes Övrig förvaltning

Ord med temat Undervisning och kultur, samt läroanstalter

A

Avgångsexamen, mognadsprov som avslutar ett läroverk eller gymnasium (vanligen för annan och högre utbildning, särskilt vid ett universitet).
Läroanstalt för handikappade barn. År 1888 fanns sex abnormskolor i Finland: läroanstalterna för dövstumma i Åbo, Borgå, Kuopio och Pedersöre samt läroanstalterna för blinda i Helsingfors och Kuopio. Abnormskolorna förestods av ett skolråd. De större skolornas tjänstemän var föreståndaren och skolans första, andra och tredje lärare och så vidare. De mindre skolornas tjänstemän utgjordes endast av föreståndaren och en lärare eller lärarinna. Läsåret 1905–1906 verkade åtta dövstumskolor, tre blindskolor och en privat anstalt för andesvaga. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Abnormskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, där en inspektor över abnormskolorna var anställd.
Studentnation för adelsmän vid Uppsala universitet. Den var verksam mellan åren 1768 och 1780. Adliga studenter berördes inte av den obligatoriska nationstillhörigheten. Kronprins Gustav besökte Uppsala 1767 och föreslog då, i egenskap av universitetets kansler, att en särskild nation för de adliga studenterna skulle bildas. Följande år besökte han universitetet på nytt och bestämde då att nationen skulle grundas. Innehavaren av den skytteanska professuren utsågs till inspektor. Konsistoriet uppmanade de adliga studenterna att ansluta sig, men många valde att bli kvar i sina tidigare nationer. Verksamheten upphörde 1780. Sex år senare gjordes ett misslyckat försök att återuppliva verksamheten.
Ordinarie lärare vid fem- och treklassiga högre läroverk, motsvarande kollega i trivialskolor och pedagogier. Enligt skolstaterna fanns 1729 tre kolleger vid Åbo katedralskola.
Boställe för prästerliga adjunkt. Adjunktsbostället finansierades, beroende på adjunktens anställningsförhållande, vanligen av den präst som adjunkten hjälpte eller av församlingen.
”Han framsläpps”: examensbetyg.
Till fromma ändamål, vanligen använt om hemman anslaget för välgörande ändamål: kyrka, skola, hospital, barnhus, krigsmanshus, akademi och gymnasium. Hemmanet kunde vara av krono- eller frälsenatur, och hade överlåtits av kronan eller privatperson. I allmänhet fick ad pios usus-hemman inte säljas eller överlåtas till annat bruk.
Sedan 1800-talet om skola där undervisning meddelas på kvällen till personer som på dagen är upptagna av annat arbete.
Från 1858 tjänsteman vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Agronomen ansvarade för upplysning och rådgivning inom lantbruket, särskilt i fråga om utdikning av ängsmarker. Tjänsten förutsatte agronomämbetsexamen.
Ämbetsexamen i jordbruk, mejerinäring eller trädgårdslära som från 1845 avlades vid Mustiala lantbruksinstitut, från 1898 vid Helsingfors universitet och den sedermera grundade agrikultur- och forstvetenskapliga fakulteten.
Ambulerande skolor i Tammerforstrakten under förra hälften av 1800-talet, uppkallade efter assessor Gabriel Ahlman (1737–1799), som testamenterat medel för ändamålet till Finska hushållningssällskapet. De två första skolorna inrättades 1811 i Birkala och Messuby, den sista omnämns 1855.
Tjänstebeteckning för professors biträde vid universitet. Akademiadjunkten verkade också som professorns ställföreträdare, ifall adjunkten var uppsatt på ordinarie lönestat.
Apotek som 1755 inrättades av akademin i Åbo. Apoteket flyttade med akademin till Helsingfors efter Åbo brand och bytte namn till Universitetsapoteket. Apoteket sköttes av en föreståndare. År 1828 intogs i universitetets statuter att universitetets apotekare var tvungen att bestrida kostnaderna för underhållet av två sjuksängar på Kliniska institutet. Han var också skyldig att för inköpspris lämna de apoteksdroger som behövdes i det kemiska laboratoriet samt tillåta att studenterna fick öva sig i farmaceutiska operationer i apotekets laboratorium.
Kollektiv beteckning för personal vid akademierna.
Alexanders-universitetets i Finland byggnadsfond, grundad 1827, detsamma som Kungliga Akademien i Åbos fond eller Akademins byggnadsfond. Akademifonden fick lagstadgade inkomster från bl.a. andel i tullavgifter för utskeppning av vissa varor (t.ex. ved, bräder, beck och tjära).
Hemman anslaget för ad pios usus. Akademihemmanen var antingen skänkta av kronan eller enskild person med full äganderätt till universiteten eller som bidrag till avlöningen av lärare och tjänstemän (prebendehemman). Alla akademihemman var befriade från ränta och tionde, skjutsningsbesvär m.m.
Ett universitets högsta styresman.
Benämning på lärare vid universitet, ledamot av en akademi.
Titel för en av de aderton ledamöterna i Svenska Akademien efter 1786.
Fond för upprättande och underhåll av Kungliga Akademiens byggnader (Åbo). Byggnadsfonden ombildades 1827 till Kejserliga Alexanders-universitetet i Finlands nybyggnadsfond. Den erhöll understöd bl.a. från uppburna tullavgifter för vissa varor.
Titel på akademins (universitetets) rektor.
Till akademistaten hörande tjänsteman som ansvarade för universitetets drätsel. Tjänsten inrättades på 1600-talet. Med den följde självskrivet medlemskap i universitetets drätselnämnd och säte i såväl det större som det mindre konsistoriet i ekonomiska frågor.
Chefen för kansliet vid universiteten i Uppsala och Lund samt Kungliga akademien i Åbo. Akademisekreteraren tillsattes av Kgl. Maj:t.
Första rättsinstans för en akademi (universitet), stadgad 1477, i Finland 1640–1928. Domstolen dömde studenter, anställda och deras tjänstefolk med rektorn som domare och konsistoriets övriga medlemmar som ledamöter. Den ersattes med universitetets domstol.
Styrelseorgan för universitet som även fungerade som domstol i rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
Benämning på en akademis styresmän, lärare och tjänstemän samt till institutionen anslagna medel. Ordet akademistat användes ännu på 1830-talet trots att akademin bytt namn till universitet.
Tjänsteman som skötte allmänna aktuarieuppgifter vid ett universitet. Dessutom ansvarade han för inskrivningen av studenter, bokföringen av studieprestationer samt registreringen av avlagda examina.
Från 1907 om a) medborgares skyldighet att delta i den allmänna grundläggande utbildningen (ursprungligen folkskolans sex klasser) och b) statens ansvar att erbjuda avgiftsfri grundläggande utbildning till medborgarna. Lagen om läroplikt från 1921 förpliktade alla att gå i skola eller åtminstone förvärva kunskaper och bildning som motsvarade folkskoleundervisningen.
Instans som skötte utveckling och förvaltning av det allmänna undervisningsväsendet, så länge området saknade eget ämbetsverk. Ursprungligen var verksamheten ideell men mellan 1760 och 1801 handhades uppgiften av en särskild uppfostringskommission under Kanslikollegiums översyn, 1801–1809 av Kanslersgillet under kansliets översyn. Syftet med Allmänna uppfostringsverket var att verkställa de i olika repriser sedan 1724 utfärdade skolförordningarna, utarbeta nya förordningar för både högre och lägre skolor samt framta och kontrollera allmänna skolböcker och kunniga lärare.
Ämbetsexamen 1871–1894 för administrativa ämbeten och tjänster inom domstolsväsendet, vissa tjänster inom landstaten och ordinarie tjänster vid senatens departement samt kejsarens och generalguvernörens kanslier. Allmän rättsexamen avlades vid Alexanders-universitetet. Den innefattade prov i juridisk encyklopedi, den romerska civilrättens grundbegrepp, folkrätt och nationalekonomi, Finlands stats-, finans- och politirätt samt vissa avsnitt om civil-, straff- och processrätt. Därutöver krävdes bevis från universitetets konsistorium på att examinanden hade de erforderliga kunskaperna i rättsfilosofi och nordisk historia samt nöjaktiga kunskaper i ryska och franska.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
”Den hulda modern”, benämning på universitet.
Ensamrätt att utge almanackor. När Sigfridus Aronus Forsius (1560–1624) utsågs till kunglig astronom 1613 bestod hans lön av ensamrätten att utge almanackor i Sverige. Privilegiet var personligt och förföll efter hans död. Akademin i Åbo började trycka almanackor år 1660. Den första almanackan på finska utgavs 1705. Traditionen att trycka almanackor i Åbo bröts år 1747 när Kungliga Vetenskapsakademien fick ensamrätt att utge alla almanackor i Sverige. Åren 1809 och 1810 beviljade generalguvernören ensamrätt åt akademin i Åbo att utge almanackor i Finland. Alexander I gav universitet almanacksprivilegium år 1811. Almanacksprivilegiet fortsatte efter 1917 och avskaffades först 1995.
Småskola för landsbygdens (fattiga) barn, inrättades först i Kimito 1694, något senare i Lojo och i Saltvik. Sedan 1840-talet var ”ambulatorisk skola” det officiella namnet på en flyttbar skola i vilken en och samma lärare under olika perioder av läsåret meddelade undervisning på olika stationer eller orter inom ett visst bestämt område (pastorat, socken, by). Ambulatoriska skolor gav elementarundervisning vid sidan av folkskolorna ända in på 1930-talet.
Sällskap i Lovisa 1786–1812 med syfte att dels väcka kärlek till dygd och ära hos sina medlemmar, dels vårda och uppfostra värnlösa barn till dugliga tjänare. Sällskapet upprätthöll en skola där pojkar och flickor undervisades i skrivning, handarbeten och andra färdigheter som krävdes av tjänstefolk.
Tjänsteman med uppgift att bistå den professor som vid ett universitet utförde dissektioner.
Tjänst vid direktionen för Kungliga Teatrarna vilken utvecklades ur uppgiften att sköta teaterns ekonomi. Sysslan var ursprungligen (1772–1804) knuten till kungens handkassa och bestriden av tjänstemän som var kungens handsekreterare. Att tjänsten som kungens handsekreterare och som andre direktör för teatrarna var förenade berodde på att teatern var ekonomiskt beroende av kungens personliga handpenningar och inte bekostades med offentliga medel.
Anteckning om en elevs förseelse i en dagbok eller anmärkningsbok, i skolor använt straff innebärande klander, även i betyg gjort klander mot elevs uppförande.
Bok för lärares anmärkningar om vilka lektioner eleven försummat samt övriga förseelser. Varje elev hade en anmärkningsbok som företeddes läraren.
Sedan 1623 benämning på pastorat som var förenat med en biskops- eller lärostol och som vanligen sköttes av en vikarie. Annexpastoraten utgjorde ett avlöningssystem för biskopar och lärare vid akademi- och gymnasiestaterna, till exempel för den äldste professorn vid Filosofiska fakulteten vid akademin i Åbo enligt akademins gamla stat (1640). Annexpastoraten var fritagna från andra pastorats utlagor så länge de innehades som annex. De infördes i jordeboken under socknens prästgård, ibland även under kolumnen för ordinarie räntan.
Skyldighet att ställa egendom i jord eller kapital till ett prästgälls eller en kyrkan närstående ämbetsinnehavares förfogande (såsom universitets- och gymnasielärare) som lön eller löneförbättring. I Finland kallades annexskyldigheten prebendeskyldighet.
Centralt ämbetsverk under Kanslikollegium 1692–1686, därefter Vitterhetsakademien. Arkivet bevarade rikets gamla handlingar och arkivalier och samlade in den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi, under 1700-talet också mynt och medaljer. Det ombildades av Antikvitetskollegium 1692 under en sekreterare som samtidigt fungerade som riksantikvarie. Det var i ställning jämbördigt med Kungliga biblioteket (KB) och Riksarkivet (RA), med en gemensam styrelse med KB 1751–1767. Verksamheten upphörde när samlingarna 1780 överfördes till KB och RA. Arkivet indrogs när ansvaret för fornsakerna, myntsamlingen och medeltida manuskript överfördes till Vitterhetsakademien 1793. År 1850 flyttades handlingarna från KB till Vitterhetsakademin, medan en del fortfarande finns på Riksarkivet.
Centralt ämbetsverk grundat 1630 för att förvalta de sedan detta år insamlade forntida minnena i riket, att utvidga samlingen samt att ägna sig åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap samt kyrkohistoria och genealogi. Antikvitetskollegium fick instruktion 1667. I praktiken var det en form av lärd akademi knuten till Uppsala universitet, under ledning av en direktör och sex assessorer med vetenskapliga ämbeten som gav dem deras levebröd, och som sådan verksamt till 1737. Själva verksamheten sköttes från 1692 av Antikvitetsarkivet.
Räknemästare, räknelärare, lärare i apologistklass eller apologistskola, efter 1649 i katedral- och trivialskola, eventuellt också i pedagogi. Apologisterna studerade vanligen själva vid akademin.
Särskild klass vid lägre trivialskola (pedagogi) som från 1649 utbildade elever i särskilt naturvetenskaper. Under perioden 1809–1841 innebar apologistklassen utbildning i naturhistoria, geografi, mätningslära (geodesi), räkning och andra ämnen som var nyttiga i det dagliga livet och som tillgodosåg borgerskapets bildningsbehov. Efter reformationen fanns i Sverige så kallade skriv- och räkneskolor. En motsvarighet till detta skapades 1649 med trivialskolan vars första klass var gemensam för alla elever. Sedan delades eleverna på två linjer: en lärd, bestående av trivialskoleklasserna II–IV, och en borgerlig, bestående av ”skriv- och räkne-klassen”. Den senares lärare kallades ”apologisten”, i 1724 års skolordning även ”räknemästaren”, och genom 1807 års skolordning erhöll klassen namnet ”apologist-klassen”.
Bemyndigande, utfärdat från och med 1700-talet av Collegium medicum, senare av Medicinalstyrelsen, att inneha apotek för den som erhållit apoteksprivilegium samt avlagt apotekarexamen eller motsvarande samt avlagt apotekareden. Termen användes också om av Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen, utfärdat dokument som bevisar avlagd apotekarexamen.
Examen som berättigade till utövande av apotekaryrket eller att förestå apotek. Apotekarexamen inrättades 1688 och avlades inför Collegium medicum, senare Medicinalstyrelsen. Den ersattes 1897 av provisorsexamen som efter erhållen undervisning vid farmaceutiska inrättningen avlades inför Medicinalstyrelsen. Apoteksexamen krävdes för att erhålla apoteksprivilegium. Enligt medicinalordningen 1797 skulle den blivande apotekarens kunskaper i språk samt Chemica Physica undersökas. I vissa fall avlades apotekarexamen inte inför Collegium medicum. Efter en anhållan hos Collegium medicum fick J.M. Tingelund rätt att avlägga examen inför den medicinska fakulteten i Åbo 1747. Johan Jakob Lydeman erhöll apoteksprivilegium 1763, efter att han köpt apoteket i Åbo. Han underkändes i sin examen av Collegium medicum och avlade därför en efterexamen inför provincialläkaren i Åbo. Många finska apotekare avlade examen inför medico-kirurgiska akademin i Petersburg. Efter att Collegium medicum inrättats i Åbo 1811 skulle apotekarexamen avläggas där. En farmaciekandidat behövde inte alltid avlägga provisorsexamen före apotekarexamen, utan kunde anmäla sig direkt till den senare om han kommit i besittning av apotek. År 1834 blev det obligatoriskt att först avlägga provisorsexamen innan man kunde admitteras till apotekarexamen. För att kunna anmäla sig krävdes förutom provisorsbrev också ett köpekontrakt som bevisade att aspiranten på laglig väg kommit i besittning av ett apotek. År 1845 förordnades att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av ett apotek direkt fick anmäla sig till apotekarexamen, utan att ha avlagt provisorsexamen. År 1870 beslutade Collegium medicum att dispens från apotekarexamen i vissa fall kunde beviljas. Medicinalstyrelsen tillämpade beslutet från 1878 så att dispens beviljades om aspiranten hade ganska nöjaktiga eller högre vitsord i sin provisorsexamen. Om vitsordet var lägre måste aspiranten genomgå en förnyad examen, antingen helt eller partiellt.
Elev på ett apotek. Enligt reglementet för apotekare 1798 skulle lärlingen vara minst femton år, grundligen undervisad i kristendom, ha goda seder och röja håg till arbetsamhet, kunna skriva läslig stil och räkna. Dessutom skulle han vara så kunnig i latin att han väl kände grammatiken och kunde översätta från latin till svenska. Lärotiden inleddes med en prövotid på sex månader och varade mellan tre och sex år. Under lärotiden skulle lärlingen bl.a. studera tyska och sammanställa ett herbarium. Han skulle också lära sig kemins grunder och de göromål som förekom i apotekets laboratorium. Under det sista läroåret skulle han få ledighet för att bevista föreläsningar i naturalhistoria och farmasi, om sådana ordnades på orten. Lärotiden avslutades genom att apotekaren anmälde lärlingen till Pharmacie Studiosi-examen.
Läroanstalt avsedd att genom i synnerhet populärvetenskapliga föredragsserier ge de arbetande klasserna möjlighet att förkovra sig i allmännyttiga kunskaper.
Statligt organ som övervakade bevarandet av fornminnen i Finland. År 1884 grundade senaten Arkeologiska Byrån eller Arkeologisk Kommission, som från 1908 hette Arkeologiska kommissionen. Ursprungligen leddes kommissionen av statsarkeologen och övriga ledamöter utgjordes av representanter för Kejserliga Alexanders-universitetet, Finska Vetenskapssocieteten, Finska Litteratursällskapet, Historiska samfundet och Finska fornminnesföreningen. År 1893 förenades de viktigaste kulturhistoriska museisamlingarna och blev Statens historiska museum, vilka underställdes Arkeologiska kommissionen, likaså Finlands nationalmuseum 1916. Kommissionen lydde från 1918 under Undervisningsministeriet och omvandlades 1972 till Museiverket.
I arkiv bevarade eller för arkiv avsedda handlingar, aktstycken och urkunder m.m.
Det område som lydde under ett landsarkiv. Arkivdistrikten fastställdes av Undervisningsministeriet.
Benämning på de exemplar ”av allt vad som tryckes”, vilka en boktryckare var skyldig att utan betalning avlämna till vissa offentliga bibliotek. Ursprungligen (1707–1866) inlämnades exemplaren till Riksarkivet som distribuerade dem till biblioteken (därav namnet arkivexemplar).
Beteckning på riksarkivarien, chefen för Riksarkivet i Sverige, 1618–1822. ”Arkivsekreterare” förekom också som benämning på en tjänsteman som skötte förvaltningen av akter i en expedition eller ett ämbetsverk.
Militär läroanstalt som grundades i februari 1943 i byn Suvi-Kumsa i Fjärrkarelen. Skolans målsättning var att förbättra artilleriofficerarnas tekniska och taktiska kunnande. Skolan stängdes den 11 juni 1944 i och med Sovjetunionens storanfall.
Militär läroanstalt som inrättades den 6 augusti 1942 i Vasa på grund av det stora behov av artilleripersonal som uppstod under fortsättningskriget. Skolan verkade fram till december 1944 varefter verksamheten överfördes till den återupprättade Artilleriskolan.
Civil lärare som ansvarade för högre undervisning vid artilleriet.
Militär läroanstalt för utbildning av artilleribefäl. Artilleriskolan grundades 1941 i Helsingfors och verkade i Nylands kasern. Fortsättningskriget avbröt verksamheten men efter kriget återupprättades Artilleriskolan 1944 i Helsingfors. År 1969 flyttades skolan till Niinisalo.
Med statsstöd verkande vårdanstalt i hemlik miljö för föräldralösa och senare även vantartiga barn. Anstalterna började inrättas under efter ofärdsåren på 1860-talet. Vårdanstalterna förestods av Föreningen för värnlösa barns uppfostran tills föreningen lades ned 1904 och asylerna övergick i statlig ägo. De kunde också ha egennamnet uppfostringsanstalt eller hem för värnlösa flickor eller pojkar.
Senmedeltida benämning på en locatus eller hjälplärare vid en katedralskola.
Sedan 1600-talet om ett biträde som för sin utbildning var inskriven vid ett ämbetsverk utan lön och som fick åhöra verkets förhandlingar men inte delta i besluten. ”Auskultant” var också en officiell titel för juridiskt utbildade extraordinarie tjänstemän vid hovrätt sedan 1696. Lantmätares biträde som avlagt lantmätarexamen betecknades från 1780 auskultant. Beteckningen förekom från 1788 i Gamla Finland vid Finländska revisionskommissionen. Sedermera har den endast använts om häradshövding- eller lärarkandidat som för sin praktiska utbildning lyssnar till rättegångar respektive lektioner. Särskilt nyblivna jurister skaffade sig under 1600- och 1700-talet yrkeskunskap genom att auskultera några år. Auskultantväsendet fyllde, vid sidan av internutbildningen av särskilt kamerala tjänstemän, behovet av rekrytering av tjänsteinnehavare. Antalet tjänstemän i kollegierna var fastställt i 1696 års stat, men en viss expansion av den centrala förvaltningen tilläts under 1700-talet. Auskultanterna hade rätt att delta i vissa arbeten och att komma i åtanke vid förordnanden och befordringar till fast tjänst.
Sedan 1600-talet om skrift som på vetenskapligt sätt utreder ett vanligen mera begränsat ämne, dissertation; ursprungligen också om mindre skrifter än en akademisk.

B

Den lägsta akademiska graden vid det medeltida universitetet, ursprungligen etablerad vid artes-fakulteten vid universitetet i Paris. Graden har motsvariget med den svenska benämningen kandidat.
Examen som en badaregesäll skulle avlägga inför en mästarebadare i stadsläkarens eller kirurgens närvaro enligt föreskrifterna år 1807. Av en badare fordrades 15 års ålder och han skulle ha en oförvitlig vandel samt en sund kroppskonstitution. Dessutom skulle han kunna läsa, räkna och skriva samt kunna lite tyska och lite latin. Han ingick ett skriftligt kontrakt med en mästarebadare och denne skulle ge honom tillfälle att följa anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin. Om den blivande badaren klarade förhöret blev han badare ämnesven och fick rätt att vara verksam tillsammans med en annan badare.
Underavdelning inom Skolstyrelsen som övervakade uppfostringsanstalterna, både statliga, privata och halvstatliga, samt vård- och utbildningsanstalterna för handikappade. Besluten fattades av överdirektören för skolstyrelsen och tre skolråd av vilka två representerade barnskyddet och en de handikappade, samt ett lagfaret skolråd. Barnskyddsbyrån hade föregåtts av Byrån för skyddsfostran vid Ecklesiastik- och undervisningsexpeditionen. Barnskyddet överfördes 1924 på Socialministeriets barnskyddsbyrå.
Examen, inrättad 1930, i barnskyddsarbete, socialpolitik och socialrätt vid Samhälleliga högskolan. Avlagd examen efter ett års studier gav behörighet till tjänster på det sociala området men förutsattes inte vid kommunala tjänstetillsättningar förrän långt senare.
Skola för mindrebemedlade barn vilken arbetade enligt Bell-Lancesterpedagogiken: äldre elever hjälpte de yngre. Skolan grundades 1820 i Åbo. Läraren arbetade på konstitutorial av domkapitlet.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828. Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till tjänst vid Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen avläggs ytterst sällan.
Avgift från 1601 på en tunna spannmål som varje församling skulle utgöra. Medlen användes för att trycka biblar. År 1618 utkom en reviderad bibelupplaga. På 1620-talet uppskattades inkomsten av bibeltryckstunnan till 6 000 daler silvermynt årligen. Från 1690-talet användes anslaget till skolväsendet.
Boksamling i enskild eller offentlig miljö. Det förekommer privata, allmänt finansierade, universitets- och forskningsbibliotek. Allmänna bibliotek är tillgängliga för allmänheten och tillåter ofta boklån utan avgift. I Finland började staten stöda biblioteksväsendet från 1921 genom att inrätta en bibliotekskommission. År 1929 trädde en lag om folkbibliotek i kraft.
Ursprungligen titel för person som har vård om ett offentligt eller enskilt bibliotek. Som tjänstebeteckning känd sedan 1692, då Antikvitetsarkivet inrättades. Endast en bibliotekarie fanns upptagen på Kanslikollegiums stat år 1729. Tjänsten förekom tidigt också vid vissa universitet. Ifall böcker lånades ut från biblioteket användes ofta tjänstebeteckningen lånebibliotekarie. Sedan 1800-talet om en ordinarie tjänsteman vid bibliotek som ofta är bibliotekets föreståndare eller chef, också en titel för tjänsteman under bibliotekets högsta chef.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek. Bibliotekarieamanuensen biträdde en bibliotekarie, vilket i synnerhet gällde den bibliotekarie som var verksam vid Kanslikollegium eller i det underlydande Antikvitetsarkivet.
Universitetsbiblioteket i Helsingfors, grundat 1828. Biblioteket uppbar sina inkomster från inskrivningsavgifter, promotioner, befordringar inom universitetet och Åbo ärkestift samt kyrkoherdesterbhus inom Åbo ärkestift. Biblioteket leddes av en överbibliotekarie som hade ställning som professor.
Tjänsteman av lägre grad eller extra ordinarie tjänsteman vid ett offentligt eller enskilt bibliotek.
Fond med vilken ett gymnasiebibliotek upprätthölls, exempelvis biblioteksfonden vid Borgå Gymnasium. Fonden erhöll sina inkomster från bl.a. överskottet av det lagligen till kaplansbostället tillfallande spannmålet efter 1818. Viborgs gymnasiebibliotek erhöll sina inkomster från lediga sacellanier samt från vissa präst- och pastoralexamina inom Borgå stift.
Sällan använd benämning på katedralskola.
Skola för blinda. Den första skolan för synskadade på svenska grundades 1865 i Helsingfors. Senare blev den finskspråkig med en provisorisk svensk avdelning. Den första finskspråkiga blindskolan inledde sin verksamhet i Kuopio 1870. Blindskolorna var internatskolor. Vid sidan av folkskoleundervisning och yrkesutbildning ingick därför sådan fostran som traditionellt låg på hemmens ansvar. Från 1892 fanns en förordning om att staten skulle överta undervisningen för döva och blinda. Blindskolornas verksamhet övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.
Auktionskammare som var specialiserad på försäljning av privata personers böcker och boksamlingar. Den första kända bokauktionen hölls i i Leiden 1604 och i Stockholm 1664, under vilken 323 böcker bytte ägare. Akademierna i Uppsala, Lund och Åbo fick under förra delen av 1700-talet privilegium på att hålla bokauktioner och upprätthålla bokauktionskammare.
Boksamling, bokhandel, även ett slags föregångare till biblioteken.
Kommunal eller privat skola som meddelade undervisning i innantillläsning och textförståelse för inträde i högre skola. Byskolorna inspekterades efter 1856 av kaplan eller pastor (om undervisningen var fortlöpande). Enligt en kejserlig kungörelse angående folkskolundervisningen från den 19 april 1858 krävdes läskunskaper för inträde i statlig folkskola.

C

Fängelse eller arrest, vanligen i skola eller vid universitet.
I Gamla Finland benämning på guvernementsskoldirektorn i Finländska guvernementet i dennes egenskap av företrädare för censurkommitten vid Dorpats universitet 1804–1812.
Förhandsgranskning av text innan den ges offentlighet, eller övervakning och granskning av redan offentliggjorda texter, utförd av statlig myndighet. Om censur stadgades under svenska tiden 1662 och under autonomin från 1829. Efter 1734 omfattades alla privata brev av rätten till posthemlighet. Brevcensur förekom emellertid även därefter, särskilt under krig och också under autonomin i Finland.
I Ryssland från och med 1802/1804 kommitté vid vart och ett av universiteten för handhavandet av censurfrågor inom undervisningskretsarna.
I Ryssland 1796–1802/1804 censurmyndighet i huvudstäderna och hamnstäderna för övervakningen av från utlandet införd litteratur. Censurmyndigheterna var direkt underställda generalprokuratorn vid Dirigerande senaten. Bokcensuren överfördes 1802 på civilguvernörerna, 1802/1804 på undervisningskretsarna. Censurmyndigheter fanns 1799–1802 i hamnstäderna i Gamla Finland.
Den avgift som under 1400-talet uppbars av dekanen och ärkedjäknen i Åbo för studenternas underhåll eller till rektorn för katedralskolan. Avgiften erlades i smör av flera socknar i Västra Nyland.
Expertnämnden inom vetenskap bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Läroanstalt grundad 1870 och som från 1874 upprätthölls av Konstflitföreningen i Finland. Centralskolan för konstflit, som senare kom att kallas Konstindustriella läroverket, var inrymd i konstmuseet Ateneum och omfattade från 1886 statens konstindustriskola och en högre hantverksskola för Helsingfors stad. Konstindustriella läroverket övergick i statens ägo 1965 och ombildades 1973 till Konstindustriella högskolan.
Benämning på skolstyrelse 1858–1869 som lydde under senaten och ledde kartläggningen av och förslagen till inrättande av allmän folkundervisning i Finland. Centralstyrelsen övervakade från 1861 överinspektören för folkskolorna. Den upplöstes 1869 i och med inrättandet av Överstyrelsen för skolväsendet.
Yrkesskola som har ett större område, landskap eller län, som upptagningsområde.
Tillfälligt uppdrag i ledning för ceremoni eller högtidsfest inom en institution, exempelvis ett universitet.
Yrkesinriktad examen som infördes vid sidan av magisterexamen 1749–1750. Civilexamina var avsedda för inträde i ämbetsverken och var av flera olika slag: det fanns en examen för inträde i rättegångsverken, en för Krigskollegium, en för Kanslikollegium och en för bergsväsendet.
Ledamot av akademi eller lärare och studerande vid universitet.
Den högsta teologiska klassen som infördes 1604 i latinskolan.
Svenskt riddarkollegium för utbildningen av adelns söner. Kollegiet grundades i Stockholm 1625 och öppnade året därpå. Verksamheten organiserades av Johan Skytte. Kollegiet verkade till 1629, då pesten avbröt arbetet. Det avskaffades 1632.
Lärare som hade befattning som rektorns närmaste man och ställföreträdare vid trivialskola och äldre läroverk. Conrectorn räknades till prästeståndet och var skyldig att erlägga bl.a. slottshjälpen.
Kungliga akademins konsistorium, universitetets konsistorium. Konsistoriet skulle årligen från och med 1799 sända in förteckningar över akademins ledamöter i domkapitlen till Kanslikollegium, från och med autonoma tiden senatens kansliexpedition. Senatens kansliexpedition sände från och med 1812 årligen in förteckningar över statliga ämbets- och tjänstemän till universitetets konsistorium för att införas i statskalendern.
Ett slags väktare vid den medeltida katedralskolan. Det fanns tendenser till självstyre hos eleverna, och det är möjligt att corycei utsågs av eleverna själva.
”Med tillstånd och uteslutande rätt”, ensamrätt till och oavsett censuren beviljad rätt att offentliggöra och låta trycka enskilt skriftligt verk.
Ordningsman vid en medeltida katedralskola. I katedralskolan fanns tendenser till självstyre hos eleverna. Det är därför möjligt att custodes utsågs av eleverna själva.
Arkivkustos, tjänstebeteckning för riksarkivarien 1626–1713. Han biträddes i sitt ämbete av rikshistoriografen.
”Sedeväktare”, ordningsman. Titel för person vid läroanstalt som hade i uppgift att upprätthålla ordningen bland kamraterna när ingen lärare var närvarande, förkortas vanligen custos.

D

Lärartjänst vid bl.a. universitet och kadettskolor. Dansmästaren övade inte enbart dans med eleverna utan lärde dem också att föra kroppen rätt, graciöst och höviskt.
Dekan vid artesfakulteten vid det medeltida universitetet i Uppsala. Tjänsten är belagd redan 1481, nästan omedelbart efter universitetets grundande.
En dekans ämbete i ett domkapitel eller vid ett universitet.
Benämning som en tid var i användning för avdelningen för flickor vid huvudskolan i Viborg.
Vid huvudskolan i Viborg 1788–1805 verksam klass eller avdelning för flickor med tyska som undervisningsspråk. Det officiella namnet ”Demoisellen-Klasse der Haupschule” ändrades år 1800 till ”Demoisellen-Schule”. Dess verksamhet fortsattes 1805 av den självständiga dotterskolan.
Till 1695 initiationsrit för intagning av nya studenter till studentlivet vid universiteten; depositio cornuum (lat.) eller ”hornens avläggande”. Ceremonin infördes i Uppsala redan 1595.
Inom katolska kyrkan den näst sista av ordons sju vigningsgrader som en klerus skulle genomgå för full präst- eller prebytervigning. Under nordisk medeltid var diakon inte ett särskilt ämbete. En senmedeltida ordinationsformel uppmanade en blivande diakon att göra tjänst vid altaret, förrätta dop och predika. I praktiken gjorde diakonen endast altartjänst. Eftersom diakonatet endast var en vigningsgrad, fortsatte diakonerna vanligen sina studier. Därför utvidgades betydelsen av dessa kor- och mässdiakoner till betydelsen av skolpojke, även kallad scholaris.
Entledigande, avsked eller orlov (från ämbete, tjänst, syssla, uppdrag och dylikt), benämning inom civil-, militär- och kyrkoförvaltningen samt skolväsendet.
Avgångsexamen, ursprungligen teoretisk-teologisk (ämbets)examen som avlades vid universiteten (i Sverige 1831–1904), även avgångsexamen för avgångsbetyg från högsta klassen i ett allmänt läroverk 1852–1874, då studentexamen förlades från universiteten till läroverken. Termen avser även avgångsexamen från annan högre undervisningsanstalt eller fackskola (till exempel militär).
Yrkesexamen avlagd i diverse tekniska ämnen vid Tekniska högskolan från och med 1908, i lantmäteri från och med 1933.
Direktörsämbete inom hovet ovanför kapellmästaren, vilket gick under benämningen ’ha direktion över musiken’. På hovstat och som ämbete distinkt utbildat senast på 1720-talet, men förekom sporadiskt redan på 1600-talet. Från 1700-talets slut bestod direktionen av direktör, andre direktör och sekreterare och fungerade som direktionen för Kungliga teatrarna. Ämbetet innehades av adelsmän med hovämbete på kammarherrenivå (rang). Innehavaren förenade sysslan med andra hovämbeten. Kapellmästare förordnades under 1700-talets första hälft ibland också direktion över musiken med därtill hörande lön.
Sedan 1680-talet förekommande titel för ledare, föreståndare eller styresman för vissa statliga verk och funktioner, till exempel rikskollegierna, lantmäteriet, postväsendet, teatern, armén, bankverksamheten, läroanstalter och sjukhus. Det förekom även directores musices vid Åbo Akademi 1747–1829. Titeln direktor ersattes under 1800-talet med titeln lärare i skolor och direktör om den högsta tjänstemannen vid åtskilliga inhemska verk och inrättningar. På vissa ställen levde ändå titeln direktor kvar in på 1900-talet. I Gamla Finland brukades titeln för chefen för Finländska revisionskommissionen. Under stora ofreden var direktor en parallell benämning på de till ockupationsförvaltningen hörande lagmännen.
Chef för Kungliga teatrarna. Ämbetet utsöndrades 1780 ur uppdraget att ha direktion över musiken och hovkapellet, och var också senare nära förbundet med direktion för musik och hovkapell. Under direktören fanns en andre direktör (även kallad vice direktör eller underdirektör) och sekreterare, och de bildade tillsammans Kungliga spektakeldirektionen.
Titel som på 1740-talet gavs åt Daniel Ekström, som var ledamot i Vetenskapsakademien och tillverkade vetenskapliga instrument. Från 1753 var verkstaden inhyst i observatoriets källare. Formellt var Ekström dock inte underställd Vetenskapsakademien. Staten inlöste verkstaden år 1755 efter hans död. Därefter underställdes verkstaden Vetenskapsakademien.
Elev som går i lära hos eller undervisas (handleds) av någon.
Benämning på den kommission som hade den disciplinära uppsikten över studenterna vid universitetet i Helsingfors. Disciplinkommissionen bestod av rektorn som ordförande och dekanerna för universitetets fem fakulteter som medlemmar.
Avsked från tjänst.
Offentlig diskussion om en på förhand offentliggjord vetenskaplig skrift eller teser, i syfte att uppnå en vetenskaplig grad eller lärarbefattning inom kyrkan eller vid universitet. Disputationsövningar kunde också förekomma i en skola. Disputationen fördes vanligen på latin fram till mitten av 1800-talet. I kyrkliga sammanhang skrevs arbetet av disputanden och i universitetet vanligen av professorn.
Vid sidan av föreläsning den viktigaste av den medeltida lärda undervisningen. Metoden tillämpades systematiskt från och med 1100-talet. Vid en disputation ställde magistern frågan och en baccalaureus besvarade den som respondent. De övriga närvarande hade rätt att göra objectiones, invändningar. Åhörandet och deltagandet var obligatoriskt för den som ville erhålla lärda grader.
Utförligt och polemiskt yttra sig eller orda eller resonera om något, under vissa formaliteter försvar av vetenskaplig avhandling eller framställda teser; hålla offentlig disputation vid universitet eller domkapitel över vetenskaplig avhandling eller uppställda teser; förr även att leda disputationsövningar.
Akademisk avhandling, ursprungligen för magisters- och doktorsgrad; vetenskaplig skrift som utges som specimen för särskilt doktorsgrad. Avhandlingarna avfattades på latin till 1852, vanligen av lärostolens professor.
Gradualavhandling: avhandling för högre akademisk lärdomsgrad. Avhandlingarna skrevs vanligen på latin av lärostolens professor (till 1852). Den inkluderade en gradualdisputation av studenten.
Vetenskaplig avhandling. Tidigare användes termen också om en lärd skrift i allmänhet, senare om akademisk avhandling för magisters- och doktorsgrad med tillhörande muntlig disputation. Numera avser termen disputation för doktorsgrad. Före 1852 skrevs avhandlingarna på latin.
I akademiska kretsar högre vitsord än vad som krävs för godkänd examen: överbetyg, honnörsbetyg eller kvalitetsbetyg; särskilt om förstärkning av huvudbetygen approbatur, cum laude och laudatur. De vanligaste distinktionsbetygen är maxima cum laude (med högsta beröm), egregie laudatur, eximie laudatur (utmärkt berömlig) och par noiis (med mig, examinatorn, jämngod).
Manlig skolelev (vid lärdomsskola), skolgosse, skolyngling, elev i skolans högre klass.
Skriftligt intyg som bevisade att en skolelev (djäkne) hade rätt till sockengång. År 1412 bestämdes att ärkestiftets scholares enbart fick gå sockengång med rektors skriftliga rekommendation och under vissa tider. Sockengången och intyget avskaffades officiellt 1780.
Under medeltiden och 1500-talet ett ekonomiskt bidrag från städerna till fattig skolungdom och lärare. Under perioden 1624–1865 blev djäknepenningarna en lagstadgad avgift till understöd åt skolor och behövande skolungdom, från 1783 också fattiga lärare. Avgiften skulle ersätta den gamla djäknegången. Före 1780 uppbars avgiften av bidragstagaren, därefter av kronofogden. Befriade från avgiften var torpare, inhysesfolk, knektar, båtsmän och ryttare på eget torp, efter 1737 även smeder och bruksfolk som inte bebodde ett hemman.
Bostad eller kammare i vilken de flesta djäknarna bodde. Djäknestallen var oftast förhyrda och djäknarna bodde oftast fyra i samma kammare. Den medhavda matsäcken stod vanligen för en väsentlig del av födan.
Akademisk titel som medförde rätt att undervisa vid ett universitet.Utnämningarna till docenter inleddes i Uppsala på 1730-talet. De förekom först enbart i den filosofiska fakulteten.
Lärd man; beteckning som användes hela medeltiden och efter universitetens uppkomst speciellt om den högsta lärda graden. Titlarna professor och magister användes ofta som synonymer. På 1400-talet reserverades doctorstiteln i Paris och Oxford för den högsta graden i de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna.
Person som vid en högskola eller ett universitet erhållit den högsta lärdomsgraden i en fakultet. Termen används också allmänt om läkare.
Juridisk ämbetsexamen som under perioden 1828–1894 gav domarbehörighet och berättigade till domarämbeten inom rättegångsverken och till sekreterartjänster vid domkapitlen. Domarexamen infördes redan 1817 för blivande jurister i storfurstendömets tjänst, dock utan särskilt namn. Den avlades vid universitets juridiska fakultet. Domarexamen ersatte hovrättsexamen och de ämbetsexamina som från 1776 hade införts vid diverse ämbetsverk. Den ombildades 1895 till rättsexamen.
Korsyster som i klarissornas konvent förmedlade undervisning i läsning och skrivning.
Arkiv vid domkapitel, vilket enligt kyrkolagen 1869 skulle innehålla dagböcker, protokolls- och utslagsböcker, brevböcker, uppbörds- och räkenskapsböcker samt visitations- och prästmöteshandlingar, allmänna brev och skrivelser, besvärsbrev och andra skrifter. Arkivbildningen reglerades av de föreskrifter som domkapitlet själv uppställde.
I Gamla Finland från och med 1805 skola för flickor i kretsstäderna med tyska som undervisningsspråk. De utgjorde en fortsättning på den flickundervisning som tidigare getts vid normalskolorna i Gamla Finland. Benämningen fruntimmersskola kom i bruk efter att Gamla Finland förenats med storfurstendömet.
System infört under 1700-talet, med vilket staten försökte locka särskilt präster, lärare och läkare till mindre attraktiva tjänster i utbygderna och rikets norra delar. Systemet innebar att ett tjänsteår räknades som två när en tjänsteman sökte annan tjänst. Enligt skolordningen 1724 fick lärare också rätt att räkna dubbla tjänsteår när de sökte en prästtjänst.
Biträdande lärare vid ett läroverk som studerade pedagogik eller som var utexaminerad pedagogiekandidat; extra lärare. Duplikanterna antogs av vederbörande skolstyrelse utan vidare prov och undervisade på arvode.
Statlig läroanstalt för inackorderade minderåriga och vuxna dövstumma, motsvarande elementarläroverken. Den första inrättades på privat initiativ 1846 och övertogs av staten 1860. Den första statliga dövstumskolan inrättades 1858. Dövstumskolorna förestods av en skolstyrelse eller ett skolråd bestående av ursprungligen skolans föreståndare som ordförande, skolans manliga lärare och av domkapitlet förordnade ledamöter: en ur läroståndet, en borgare och en jordbrukare. Efter 1910 bestod styrelsen av en förtroendevald ordförande och skolans lärare. Verksamheten finansierades med medel ur fattig- och arbetshusfonden. Dövstumskolorna övervakades fram till 1869 av domkapitlen, därefter av Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen.

E

Beteckning som ursprungligen användes om situationen inom kyrkan och skolväsendet, från 1600-talet närmast om avlöningen och förvaltningen av tjänster och tjänsteinnehavare inom kyrkan och skolväsendet. Den leddes av en överstyrelse för skolväsendet som sorterade direkt under senatens ecklesiastikexpedition. Ecklesiastik- och skolstaten bestod av en överdirektör, valda ledamöter samt förvaltningspersonal.
Tillsyningsman, uppsyningsman, enligt skolordningen 1724 titel på biskopen i hans egenskap av utövare av den högsta uppsikten över skolväsendet i stiftet. Titeln föll så småningom ur bruk i och med att ett överinspektörsämbete för folkskolorna inrättades 1861 och ett för elementarläroverken 1869.
Lärare som undervisar i de första grunderna av ett (eller flera) läroämne(n) vid elementarskola eller allmänt läroverk.
Från och med 1820 officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Från och med 1841 benämning på vissa allmänna lägre lärdomsskolor som förberedde eleverna för studier vid universitet och högre specialläroverk (till exempel tekniska läroanstalter). Elementarskolorna indelades i högre och lägre elementarskolor.
I Ryssland genom skolreformen 1803/1804 skapad allmänbildande elementarskola för barn tillhörande alla stånd med syftet att förbereda eleverna för fortsatt skolgång i kretsskolorna. I Ryssland skulle sådana inrättas inom ramen för församlingarna. I Gamla Finland fanns elementarskolor med tyska som undervisningsspråk endast i kretsstäderna från och med 1805. De organiserades av den världsliga skolförvaltningen, inte inom ramen för församlingarna.
Titel för innehavaren av den skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet.
Lektor i vältalighet, fanns enligt ecklesiastikstaten 1729 endast vid Borgå gymnasium.
Professor i vältalighet. En dylik fanns vid Kungliga Akademien i Åbo 1729.
Undersökning, granskning, prövning vid en läroanstalt eller en domstol. Termen används särskilt om den offentliga muntliga eller skriftliga uppvisning vid läroanstalt som avläggs för lärdomsgrad.
Officiellt namn på ämbetsexamen i lantmäteri som avlades vid Överstyrelsen för lantmäteriet 1848–1916. Examen föregicks av en minst två år lång läroavtalsutbildning vid lantmäteristaten jämte studier i lantmäterivetenskaperna vid universitet, från 1887 avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet, efter 1908 vid Tekniska högskolan.
Noggrann examen, vars utgång är avgörande för examinandens godkännande eller underkännande. Vanligen handlade det om ett slutförhör vid läroanstalt, inför konfirmation eller slutplädering i en rannsakning i en rättssal.
Person som blivit förordnad att närvara vid vissa examina (särskilt mogenhetsexamen) och övervaka att inte undermåliga examinander godkänns. Examenscensorn kan även delta i ledningen och bedömandet av en examen. I Finland har termen även använts om elev som förordnats att under lärarens frånvaro vaka över ordningen i klassen, ordningsman.
Personer som har rätt att förrätta viss examen eller delta i dess bedömande (till exempel examinatorer och censorer i studentexamen).
Permanent statlig nämnd som examinerar något, från 1922 de två nämnder som ordnar examen i finska eller svenska språket för att klargöra en statstjänstemans språkkunskaper i tal och skrift. Examensnämnderna för anställande av examina i finska och svenska språket lydde under Undervisningsministeriet.
Den ordinära ämbetsexamen, införd 1749–1750, som krävdes av blivande jurister i svenska statens tjänst. Examen avlades vid universitetens juridiska fakultet efter en så kallad preliminärexamen i justitien. Den gav domarbehörighet, med rätt att söka hovrättstjänster, och kallades därför allmänt ”hovrättsexamen”. Den ersattes 1817 med domarexamen, senare rättsexamen.
Person (elev) som undergår eller just ska undergå examen vid högre allmänt läroverk: särskilt om yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt läroverk, inskrivits i en nationsförening vid universitetet för att vid detta avlägga studentexamen.
Anmärkning i lässedel, införd 1697. Examinatio libri betecknade att församlingsprästen hade hållit förhör på läsning i bok, vilket ingick i både kommunions- och konfirmandförhör.
Person som förrättar examen eller anställer därmed jämförligt förhör.
Lärare i de adliga övningarna vid universitetet och läroverk.Utbildningen av adelssöner fick en fastare form i Uppsala på 1660-talet. År 1663/64 uppfördes en särskild excercitiebyggnad där en fäktmästare, stallmästare och en dansmästare lärde ut sina konster. Tidvis kunde eleverna också få undervisning i moderna språk.
Kollektivbenämning på lärare i praktisk färdighet. Dylika övade talet i främmande språk, fäktning, gymnastik, ridkonst, dans, musik och teckning och fanns särskilt vid universitet. Vid akademien i Åbo hörde 1729 en språkmästare och en fäktmästare till exercitiemästarna.
Officiellt utnämnd adjunkt, i motsats till tillfälligt förordnad eller vikarierande adjunkt. Adjunkten verkade som ordinarie lärares, professors eller lektors biträde vid universitet, högre allmänt läroverk eller motsvarande läroanstalt.
Läroanstalt vars elever bor utanför densamma. Motsats: internat.

F

Fakultet för de fria konsterna. Dessa bestod av trivium (grammatik, retorik och logik) och quadrivium (aritmetik, geometri, musik och astronomi). I Paris leddes artes-fakulteten av rektor, som i slutet av 1200-talet blev hela universitetets rektor. I artes-fakulteten avlades först baccalaureus-examen, och därefter krävdes omkring fyra års studier för magisterexamen.
I det medeltida universitetet en sammanslutning av typ gille som omfattade graduerade personer inom en och samma studieinriktning. År 1213 fick fakulteten rätt att bedöma sina studenters kvalifikationer. Ordet fakultet förekom första gången 1219 i Honorius III:s bulla när han auktoriserade varje licenciatus att undervisa i den fakultet i vilken han uppnått sin grad. I det medeltida universitetet fanns i regel fyra fakulteter: i teologi, i juridik, i medicin och i artes (de fria konsterna). Artes-fakulteten styrdes av rektor, medan de övriga styrdes av dekanus.
Vetenskaps- eller kunskapsgren, läroämne, undervisningsgren eller studieämne vid universitet, från 1604 även kollektiv beteckning för de lärare som hörde till en sådan huvudavdelning. Ursprungligen grupperades fakulteterna efter lärarnas och studerandenas nationalitet, sedermera efter disciplin.
Benämning på manlig betjänt som följde en student av herremansklassen till utländska akademier. Ibland hade famulus själv möjlighet att studera.
Inrättning för farmaciutbildningen i Finland med rätt att bevilja farmaciestudiosi- och provisorsexamina, som offentligen avlades inför Medicinalstyrelsen. Inrättningen grundades 1897. Den famaceutiska undervisningen omorganiserades 1923 och den farmaceutiska läroinrättningen avskildes från universitetets fysiologisk-kemiska inrättning.
Den examen som en apotekslärling avlade i slutet av sin lärlingstid. Apotekaren anmälde lärlingen till examen, som i Stockholm förrättades av Collegium medicum. Om den avlades på landsorten skulle provincialläkaren, stadsläkaren eller någon annan medlem av Collegium medicum vara närvarande. Examen skulle protokollföras och protokollet skickas till Collegium medicum. I examen kontrollerades att lärlingen hade den kunskap som stipulerats samt att han kunde utföra laborationer. Efter examen avlades Studiosi Pharmaciae ed.
Fornminne som utgörs av boplatser från förhistorisk tid, gravar, borglämningar, ruiner av kloster, kyrkor och slott, stenar och bergytor med inskrifter och bilder.
Avgiftsfri elementarskola för barn från obemedlade familjer (också flickor). Fattigskolor började grundas efter 1755, ofta på privat initiativ. Så småningom började många av dem få statsstöd. Den första fattigskolan i Finland grundades 1817 i Helsingfors. Motsvarande fattigskola grundades 1820 i Åbo under namnet Bell-Lancaster skolan i Åbo och i Vasa 1827 där den hette Fattigskolan i Vasa. Fattigskolorna uppgick 1866 i folkskolan.
Tremannanämnd tillsatt av Inrikesministeriet för att granska och examinera biografmaskinister samt besikta och ge utlåtanden om offentliga och privata biografapparater. Själva övervakningen av biograferna sköttes av den lokala polisen och brandkåren. Nämnden bestod av en ordförande, en kombinerad sekreterare och kassör samt en inspektör vilka skulle vara sakkunniga i brandskydd, biografteknik och elektricitet.
Titel för filosofie kandidat som (vanligen vid frivillig solenn promotion) erhållit magistergrad.
Ämbetsverk, grundat ursprungligen 1947, men indrogs 1969 för att återuppstå i ny form 1970. Underställt Undervisningsministeriet. Har till uppgift att främja vetenskaplig forskning i Finland och dess internationella kontakter, vara sakkunnigorgan i forskningspolitiska frågor samt ge anslag till forskning och annan verksamhet som främjar vetenskapen. Synliga i det offentliga livet är akademins ledamöter, meriterade finländska vetenskapsmän och -kvinnor med hederstiteln akademiker. Denna titel får innehas samtidigt av högst tolv finländare.
Myndighetsarkiv som grundades 1816 då en extraordinarie arkivarietjänst inrättades i senaten. Tjänsteinnehavaren lydde under allmänna referendariesekreteraren. Senatens arkiv, eller Finlands allmänna arkiv som det också kallades, ansvarade för alla de handlingar, arkiv, allmänna och enskilda dokument, planer och kartor rörande Finland, vilka Sverige förbundit sig att överlämna till finska myndigheter i samband med att Finland avträddes till Ryssland. Arkivet flyttades från Åbo till Helsingfors 1819 och öppnades för allmänheten 1859. År 1869 ombildades verksamheten och arkivet ersattes av Finlands statsarkiv.
Bibliotek med tillhörande arkiv som lydde under lantdagen (1907–1919). Biblioteket hette tidigare Ständernas bibliotek, och namnet ändrades senare till Statens centralbibliotek.
Under undantagsförhållandena 1918 finskspråkig skolstyrelse stationerad i Helsingfors. Motsvarande svenskspråkiga skolstyrelse verkade i Vasa.
Myndighetsarkiv som ersatte Finlands allmänna arkiv 1869. Statsarkivet verkade till en början i anslutning till Ecklesiastikexpeditionen. Åren 1888–1892 fungerade det som en enhet i Kansliexpeditionen, 1892–1896 i Civilexpeditionen och därefter i Ekonomiedepartementets kansli. Från 1871 övervakade en ordinarie arkivarie (från 1880 statsarkivarie) arkivets två avdelningar, den historiska avdelningen och det äldre (svenska) arkivet. Statsarkivet hade i uppgift att förvara, vårda, ordna och förteckna handlingar och räkenskaper av bestående värde. Arkivet var inrymt i Senatsborgen fram till 1890, då det fick en egen byggnad. Statsarkivet kvarstod som en organisationsenhet inom Senatens ekonomiedepartement fram till slutet av 1917, då det fick status som en självständig institution under Kyrko- och undervisningsexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsministeriet, Undervisningsministeriet. Statsarkivet ansvarade för hela den statliga arkivbildningen, och verksamheten leddes av en statsarkivarie. År 1927 grundades det första landsarkivet, som underställdes Statsarkivet. År 1939 omorganiserades verksamheten och Statsarkivet bytte namn till Riksarkivet.
Benämning på pensionskassan för prästänkor och omyndiga barn efter 1878, sedan en egen pensionskassa hade grundats för skolstaten. Kassan fick nytt reglemente 1880. Den erhöll sina inkomster från vakansbesparingar och årsavgifter och förestods av en direktion med säte i Åbo. Kassan bytte 1949 namn till Pensionskassan för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Den enda högre militära utbildningsanstalten i Finland under autonoma tiden. Kadettkåren, som var en efterträdare till Haapaniemi krigsskola och Topografiska kåren på Haapaniemi, grundades i Fredrikshamn 1821. Kadettkårens uppgift var att utbilda truppofficerare. Skolans elever fick huvudsakligen tjänst i Finlands egen militär men många trädde också i rysk tjänst. Verksamheten upphörde 1903 och skolan indrogs formellt 1905.
Den första finskspråkiga tidningen, utkom 1775–1776. Finska notisbladet gavs ut av Anders Litzelius som hade utmärkt sig i bibelöversättningsarbetet och som med hjälp av tidningen ville utveckla det finska språket och ge allmogen nyttiga kunskaper.
Pensionskassa för lärare och deras anhöriga, vilken bildades 1879 genom en delning av ecklesiastik- och skolstatens änke- och pupillkassa. Inkomsten till Finska skolstatens pensionskassa bestod av vakansbesparingar och årliga avgifter.
Läroanstalt för utbildning av fiskare. Fiskarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn sedan Fiskeristyrelsen slagits ihop med ämbetsverket 1923.
Läroverk för flickor, avsett att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad den 19 mars 1919 i Sandhamn som en efterträdare till den flygskola som grundats 1918 i Åbo. Flygbataljonen bytte 1924 namn till Flygskolan.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad 1924 när Flygbataljonen bytte namn till Flygskolan. Skolan flyttade 1929 till Kauhava. I samband med en organisationsförändring inom luftstridskrafterna bytte Flygskolan 1938 namn till Flygkrigsskolan.
Militär läroanstalt för flygvapnet, grundad den 2 november 1942 i Naarajärvi när Flygvapnets signalsystemdepå bytte namn till Flygvapnets signalskola. Skolan ansvarade för underhållet av flygvapnets signalsystem och utbildningen av signalsystempersonalen. Skolan flyttades 1943 till Tavastehus. Den heter sedan 2005 Luftkrigsskolan.
Militär inrättning grundad den 27 november 1941 i Naarajärvi. Signalsystemdepån ansvarade för underhållet av Flygvapnets signalsystem vid sidan av utbildningen av signalsystempersonalen. Den bytte 1942 namn till Flygvapnets signalskola.
Uppflyttning i högre klass i skola. Allmän flyttning inom läroverk förekom vid varje vårtermins slut (årsflyttning). Det förekom även fri flyttning.
Undervisningsanstalt som från och med år 1889 skulle bibringa män och kvinnor av folket (ursprungligen landsbygdsbefolkningen) ett högre mått av medborgerlig bildning än vad folkskolan kunde ge. Den första folkhögskolan i Finland grundades i Borgå.
På statsstöd verkande läroanstalt för barn (i åldern 8–14 år, från 1907: 9–16 år och från 1921: 7–16 år), som inte på annat sätt kunde tillägna sig skolbildningens första grunder. Folkskolor började inrättas 1866 och blev obligatoriska i städerna, från 1898 också i landskommunerna, fram till att den statliga grundskolan successivt infördes 1972–1977. Folkskolan övervakades av en lokal folkskoledirektion. Skoldistriktet inspekterades av en folkskoleinspektor. Folkskolorna inrättades och upprätthölls vanligen av församlingarna fram till 1907, då den förberedande undervisningen lösgjordes från kyrkoförvaltningen och blev kommunal. Folkskolan indelades i högre och lägre folkskola som bägge förutsatte behjälpliga kunskaper i läsning och skrivning. Den lägre folkskolan erbjöd undervisning i innantilläsning, skrivning, religion, matematik, teckning, sång och gymnastik, den högre också i geografi och historia, mätning av ytor och rymder, naturkunskap och dess tillämpning. I folkskolorna på landsbygden undervisades också handarbete som ett obligatoriskt ämne. Folkskolorna var samskolor med elever av bägge könen, och undervisningen sköttes av antingen en folkskollärare eller folkskollärarinna.
Under perioden 1884–1931 tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Folkskoleinspektören hade i uppdrag att biträda överinspektören för folkskolorna i hans arbete och att vid behov verkställa inspektioner av lärarseminarier och folkskolor i städer och på landsbygden.
I Ryssland 1786–1803 i varje guvernement kollegialt organ för ledningen av skolväsendet som var underställt allmänna försörjskollegiet. Det är oklart om en sådan kommission har varit verksam i Gamla Finland.
Person med behörighet att verka som lärare i folkskola. Kompetenskravet för folkskollärare var genomförd utbildning vid folkskollärar- eller folkskollärarinneseminarium.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärarinnor.
Undervisningsanstalt för utbildning av folkskollärare och folkskollärarinnor.
Produkter av mänskligt arbete som finns i behåll från forna tider och som numera inte eller endast i undantagsfall används för sitt ursprungliga ändamål. Fornminnen indelas i fasta och lösa fornminnen.
Läroanstalt för undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Två- eller treklassig tilläggsutbildning avsedd att utbilda lärarinnor och bereda flickor för fortsatta studier, exempelvis vid universitet. Det första fortbildningsläroverket uppkom då staten övertog Privata lärerinneklassen som skolföreståndarinnan Elisabeth Blomqvist grundat 1868 i anslutning till Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors.
Term för flyttning av elev från klass till klass, oberoende av termin och ålder.
Skola för flickor med olika namn. Den första fruntimmersskolan i det svenska riket grundades 1786 i Göteborg. Följande fruntimmersskola, med tyska som undervisningsspråk, grundades i Gamla Finland i Viborg 1788 (–1905). De första statliga fruntimmersskolorna grundades 1844 i Helsingfors och Åbo, med svenska som undervisningsspråk. Undervisningen var avsedd för döttrar ur ståndsfamiljer och meddelades i tre–fyra klasser, jämte praktisk hemslöjd och andra kunskaper som förutsattes av en väluppfostrad ung kvinna. I 1872 års förordning öppnades statens fruntimmersskolor för alla flickor. De räknades till de allmänna elementarläroverken och blev femåriga 1885. En högre fruntimmersskola med sju klasser fanns endast i Helsingfors. Den syftade till en mer omfattande allmän utbildning. I Finland fanns i de större städerna sedan 1600-talet också privata flickpensioner, där flickorna erhöll undervisning i språk, musik, teckning och sömnad, den mest kända verkade i början av 1800-talet som Sara Wacklins pension i Åbo. Också privata flickskolor grundades på olika håll i landet, särskilt efter att skolordningen 1856 hade trätt i kraft. Privata finskspråkiga flickskolor grundades 1864 i Jyväskylä och 1869 (–1919) i Helsingfors.
Fakultet som enligt Uppfostringskommissionens förslag 1750 skulle ge grundläggande undervisning åt studenterna. Studenterna skulle få gemensam undervisning i logik, metafysik, etik och latin. Därefter skulle de göra sitt snilleval och välja mellan fyra studielinjer eller fakulteter.
Läkare. Termen förekom ofta i sammansättningarna stads- och lantfysikus.
Ämbetsexamen inrättad 1949 för att kvalificera för tjänst inom fängelseväsendet. Fångvårdsexamen avlades vid finskspråkiga Yhteiskunnallinen korkeakoulu och krävdes från 1950 för de flesta fasta fängelsetjänster.
Till akademistaten hörande lärare som tränade studenterna i fäktning.
Militär läroanstalt under 1920-talet för utbildningen av underofficerare inom fältartilleriet.
Militär läroanstalt 1926–1939 för artilleriofficerare. Skolan bestod av kurser som arrangerades på olika håll i landet. Skolan efterträdde Fältartilleriets skjutkurs (1922–1926) och efterträddes av Artilleriskolan (1941).
Statlig utbildningsanstalt för sjukvårdare vilken från och med 1906 meddelade grundläggande undervisning i sjukvård i anslutning till länssjukhusen. En sådan skola fanns ursprungligen bara i Helsingfors, från 1930-talet också i Åbo och Viborg. Helsingfors förberedande sjuksköterskeskola bytte 1930 namn till Statens sjuksköterskeskola. Skolan förestods av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Utbildningen innebar att eleverna innan de började arbeta på avdelningarna gick kurser där de nödvändiga grundkunskaperna för det blivande yrket lärdes ut.
Tjänstebeteckning för föreståndarinnan vid en fruntimmersskola.

G

I Ryssland fanns vid garnisoner skolor för soldaters barn från och med 1702. Vid varje regemente skulle 1721–1798 finnas en skola för soldatbarn, vilka var förpliktade till militärtjänstgöring. Benämningen på dessa skolor var 1731–1798 garnisonsskola, 1798–1805 soldatbarnhusinrättning, från och med 1805 kantonistskola. I anslutning till dessa skolor fanns även andra specialläroanstalter. I Gamla Finland fanns från och med förra hälften av 1700-talet sådana skolor i anslutning till garnisonerna och vid inrättningen i Viborg från och med 1810 en ingenjörsskola.
En av försvarsmaktens militära skolor, grundad den 26 juni 1933 i Viborg. Verksamheten kom i gång 1934. Under andra världskriget ändrades namnet till Kaasusuojelukoulutuskeskus, och skolan var verksam på flera orter. I december 1944 bytte skolan namn igen, denna gång till Gasskyddskolan, och förlades i Niinisalo. Den lades ner 1952.
Benämning på den kungliga bibliotekarien i Stockholm 1695–1698. Titeln bars endast av Elias Obrecht.
Studieinrättning som tillhörde franciskanorden. Franciskanordens verksamhet inom själavården krävde god teologisk kunskap. Generalstudiehusen gav högre undervisning som kompletterade den som givits vid de olika konventen. För att utbildas till lektor krävdes fyra år vid ett generalstudiehus. Den nordiska provinsen Dacia hade platser vid de europeiska generalstudiehusen, bl.a. i Toulouse. År 1425 beslutade man att inrätta ett generalstudiehus i Lund. Det stadfästes av generalkapitlet 1438. Generalstudiehusen var ofta inkorporerade med universiteten och deras lector principalis var således universitetsprofessorer.
Prov som i vissa yrken efter lärotidens slut avlades inför skråämbetet av en lärling för att han skulle förklaras som gesäll.
Lärdomsvärdighet som efter avläggande av vissa prov erhålls vid ett universitet eller en högskola.
Disputation för vinnande av akademisk (doktors-)grad. Termen har även använts om själva avhandlingen (gradualavhandling) vid ett sådant tillfälle.
Prov i latinsk stilskrivning som avlades vid universiteten före filosofie kandidatexamen.
Tilldela någon en akademisk lärdomsgrad (i allmänhet doktorsgrad).
Officiell benämning på gymnasierna i de ryska guvernementsstäderna från och med 1803/1805.
I Ryssland från och med 1802/1804 chef för skolväsendet i ett guvernement. Denna tjänst (rangklass 7) var förenad med direktorstjänsten vid guvernementsstadens gymnasium. Dessa tjänster ersatte de tidigare skoldirektorstjänsterna. I Gamla Finland, i Finländska guvernementet, var dessa två tjänster däremot inte förenade hos samma person, utan i guvernementet fanns även 1804–1810 en separat guvernementsskoldirektorstjänst. Guvernementsskoldirektorn i Viborg lydde under undervisningskommissionen vid Dorpats universitet.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för ståthållare på ett slott, över en provins eller ett livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims län 1658, Västernorrlands län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803. Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
Hjälplärare i befattning eller tjänst, som biträdde eller vikarierade en lektor vid ett gymnasium. Gymnasieadjunkten var vanligen också expektant till lektoratet. Han erhöll en del av den ordinarie lärarens lön och andra löneförmåner.
Kollektiv beteckning för personal vid ett gymnasium.
Innehavare av tjänst vid gymnasium. Gymnasielärarna räknades till prästerskapet, och i städerna hade de samma privilegier som prästerskapet och var befriade från de pålagor som borgerskapet måste erlägga.
I Ryssland från och med 1802/1804 föreståndare för gymnasiet i guvernementsstad och samtidigt chef för skolväsendet i guvernementet. Gymnasiedirektorerna (rangklass 7) var underställda universitetens undervisningskretsar. De lokala skolinspektorerna lydde under respektive gymnasiedirektor. Gymnasiet i Viborg i Gamla Finland leddes från och med 1804 av en gymnasiedirektor, men guvernementsskoldirektorstjänsten var inte förenad med denna tjänst. Gymnasiedirektorn i Viborg, som synbarligen kallades rektor, lydde under guvernementsskoldirektorn i guvernementet.
Till ett gymnasium anslaget eller skänkt hemman vars avkastning uppbars av en gymnasielärare. Gymnasiehemmanen var skyldiga att erlägga bl.a. lagmans,- häradshövdinge- och tingsgästningspenningar.
Uppsyningsman över gymnasier och skolor som inte var belägna i en stiftsstad. Gymnasieinspektorn utnämndes av biskopen och räknades till ecklesiastikstaten. Inspektorsbefattningen i universitetsstaden tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik. Tjänsten inrättades 1856.
I Ryssland från och med 1755 tjänsteman (rangklass 8) för övervakningen av verksamheten vid ett gymnasium, ursprungligen med anknytning till ett universitet. Från och med 1802/1804 var gymnasieinspektorn underställd guvernementsskoldirektorn. En sådan tjänst verkar ha saknats i Gamla Finland.
I Ryssland från och med 1755 benämning på fast anställd lärare vid gymnasium. Gymnasielärarna indelades 1803/1804 i kategorierna äldre gymasielärare, yngre gymnasielärare och gymnasielärare utan särskiljande epitet. Till sistnämnda kategori hörde lärarna i dans, musik och gymnastik, vilka inte var upptagna i någon rangklass. Gymnasielärare fanns i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Benämning på gymnasiernas och gymnasieväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla dem samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Statligt läroverk eller högre undervisningsanstalt som förbereder eleverna för universitetsstudier. De första gymnasierna grundades i Sverige på 1620-talet. Gymnasiet i Åbo grundades 1630. Det flyttades 1640 till Viborg och 1721 till Borgå. Det andra gymnasiet i Finland grundades 1838 i Viborg. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och blev 1872 gymnasiets dimissionsexamen. Undervisningen avsåg att förbereda eleverna för vetenskapliga studier, specialstudier eller för uppgifter som krävde boklig bildning. I praktiken innebar det att de gamla katedral- eller domskolorna byggdes på med ett lektorat. De första gymnasierna stod direkt under biskopens uppsikt, och han bestämde över både läroämnen och kurser. Gymnasierna blev genom skolordningen 1649 då uttryckligen läroanstalter mellan lägre skolor och universitet. Prästutbildningen var i stor utsträckning förlagd till gymnasiet. Gymnasiet hade fyra klasser. Ett fullständigt gymnasium hade sju lektorer av vilka två var teologer.
I Ryssland från och med 1726 läroverk, där avlagd examen gav behörighet för statstjänst och rättighet att inleda universitetstudier. I varje guvernementsstad fanns från och med 1803/1805 ett gymnasium som var allmänbildande läroverk och öppet för manliga elever tillhörande alla stånd. Undervisningen vid dessa gymnasier, som efterträdde huvudskolorna i guvernementsstäderna, förberedde eleverna för universitetsstudier. I Gamla Finland fanns från och med 1805 ett guvernementsgymnasium i Viborg med tyska som undervisningsspråk.

H

Utbildningsanstalt för att avhjälpa bristen på officerare i Savolax och Karelen. Verksamheten inleddes i Kuopio 1780, och året därpå flyttades skolan till Haapaniemi i Rantasalmi. År 1791 erhöll skolan namnet Haapaniemi krigsskola. Vid krigsutbrottet 1808 avslutades verksamheten. År 1812 återupptogs verksamheten under namnet Topografiska kåren på Haapaniemi.
Från 1852 benämning på det tidigare Åbo ärkestifts seminariebibliotek vid Alexanders-universitetet. Biblioteket hade en mer allmän uppgift än föregångaren och skulle tillgodose studenternas behov av arbeten som behövdes för deras studier. År 1881 bestämdes dock att befintliga dubletter som fanns vid universitetsbiblioteket och som utnyttjades av studenterna skulle överföras till Studentbiblioteket.
Läroverk som från 1904 erbjöd undervisning i handelsämnen. Handelsläroverken lydde under Industristyrelsen, senare Handels- och industristyrelsen, Handels- och industriministeriet, och omfattade handelsskolor som erbjöd en kortare undervisning och handelsinstitut som även erbjöd en högre kurs. De statligt finansierade handelsläroverken inspekterades från 1906 av inspektorn för handelsundervisningen.
Benämning på skolor som från 1885 inrättades särskilt för att tillgodose handelns och industrins behov av utbildat folk. Hantverksskolorna ersatte så småningom de tidigare söndags- och aftonskolorna. De övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Statligt forskningsinstitut som ersatte de hydrografiska havsundersökningar som med statsunderstöd bedrivits av Finska Vetenskapssocieteten. Havsforskningsinstitutet hade i uppgift att leda och ansvara för den vetenskapliga forskning som rörde det allmänna tillståndet, de fysikaliska och kemiska egenskaperna, vattenstånds-, ström- och isförhållandena i haven som omgav Finland samt att i dessa frågor företräda landet i internationella sammanhang. Institutet leddes av en direktor, och talassologer var chefer för institutets olika avdelningar. Inledningsvis lydde institutet under Undervisningsministeriet, men från 1924 hörde det till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Titel som en fakultet vid ett universitet beviljar en person för vissa förtjänster ifall ifrågavarande person inte har erhållit doktorsgraden i nämnda fakultet. Hedersdoktoratet är universitetets högsta hedersbevis. Titeln erhålls i samband med en promotion.
Om enskild undervisningsanstalt där eleverna fick undervisning och samtidigt bodde på skolan (var helinackorderade, på helpension). Benämningen användes särskilt om dylik undervisningsanstalt för flickor. Den används även om resandehem och hotell som erbjuder logi inklusive måltider.
Läroanstalt med undervisning i teknik, vilken grundades av Manufakturdirektionen 1849. År 1858 inrättades yrkesspecifika avdelningar: ingenjörs-, maskiningenjörs-, arkitekt- och lantmäteriavdelningarna samt avdelningen för kemisk teknik. År 1872 omvandlades läroanstalten till Polytekniska skolan.
Tidigare Kejserliga Alexanders-universitetet, som fick sitt nuvarande namn 1919. Universitetets autonomi bekräftades samma år. Konsistoriet skulle ge sitt utlåtande om alla författningar och lagförslag som gällde universitetet. Universitetets kansler hade rätt att delta i statsrådets sammanträden när man behandlade universitetsfrågor. År 1924 fastslogs universitetets ställning genom nya statuter. Kejsarens tidigare ställning gentemot universitetet övertogs av statsrådet. Universitetets officiella undervisningsspråk var finska och svenska. År 1937 fastslogs att undervisning på finska skulle ges i alla ämnen men att universitetet skulle ha fjorton svenskspråkiga professurer. Fram till 1958 var universitetet Finlands enda statliga universitet.
Fortsättningskurser för landsbygdens vuxna ungdom med anledning av förryskningsåtgärderna kring 1899 (februarimanifestet, den stora petitionen m.m.). Hemskolor upprättades på landsbygden för att upphjälpa de svåraste bristerna i allmogebefolkningens bildning. Undervisningen meddelades företrädesvis om kvällarna, åt mindre grupper i privata hem. Som lärare verkade folkskollärare, präster och studenter.
Läroanstalt för högre utbildning inom hemslöjd, vilken gav kompetens att arbeta som instruktör eller lärare i hemslöjd. Hemslöjdsläroinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt eller ambulerande skola i hemslöjd. Högre utbildning inom området kunde fås vid hemslöjdsinstitut. Hemslöjdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Benämning på Sveriges officiella almanacka som innehöll kalendariska och astronomiska uppgifter samt en översikt över den statliga förvaltningen och dess tjänstemän för ett bestämt år. Almanackan gavs ut på privilegium av Kungliga vetenskapsakademien 1747–1972. Almanackans pris var från 1749 fastställt av regeringen.
Läroanstalt med utbildning i hovslagning. Hovbeslagarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Titel på officer inom hovstaten som undervisade hovets pager i fortifikationsvetenskaper 1646–1659 .
Oftast ofrälse tjänsteman vid hovet som förestod ekonomibetjänterna och hushållet 1653–1660 och efter 1672. I hierarkin stod hovintendenttjänsten under de högre hovtjänsterna som gavs åt adelsmän. Hovintendent var också en ämbetsman vid hovet, tidvis underställd överintendenten, med uppgift att planera och utföra dekor för kungamaktens ceremonier, hovets fester och hovteater, eller en ämbetsman vid hovet som förestod kungliga konstsamlingar. Hovintendenten innehade en central roll för hovspektaklen – det vill säga skådespel och nöjen – från karolinsk tid till gustaviansk tid. Sedermera blev hovintendent en titel utan tjänstgöring vid hovet förlänad av kungen till personer i motsvarande civilt yrke.
Musiker i tjänst hos en andlig eller världslig furste. År 1314 omnämndes pipare, bombare och fedlare i spetsen för kung Birgers följe. På 1400-talet finns flera notiser om musik hos kungen. I slutet av 1400-talet omtalades också sångare anslutna till hovet när Sten Stures cantores förstärkte skolkören från Linköping vid Katarinas translationsfest i Vadstena 1489. De musiker som omnämndes var trumpetare, pipare, basunare, bambare (trumslagare), gigare, fedlare, harposlagare, lutenista och organista.
Musiker anställd vid ett hov.
I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet ämbetsman vid hovet, underställd hovmarskalken. Hovmästarämbetet omvandlades till ett hovmarskalksämbete 1641 då det tidigare hovmarskalksämbetet uppgraderades till riksmarskalksämbete. Senare (1729) har hovmästare betecknat lägre hovämbete med ansvar för betjäningen vid monarkens bord och pagernas servering.
Under medeltiden och fram till senare delen av 1600-talet titel på brudriddare (eller brudsven), en ung hirdman ur antingen brudgummens eller brudens släkt som hade i uppdrag att till häst eskortera bruden i brudvagnen, att bära släpet samt att tillsammans med brudnäbbarna hålla brudpällen eller baldakinen under brudmässan.
Benämning på den ämbetsexamen för blivande jurister i statens tjänst som infördes 1749 som examen till rättegångsverken. Hovrättsexamen var den första av flera ämbetsexamina som skulle avläggas vid universitet. Hovrättsexamen avlades också under autonoma tiden från och med 1817, efter 1828 dock under det formella namnet domarexamen.
Skola vid ett hov som avsåg att uppfostra adliga ynglingar till hovtjänst. En hovskola förekom uppenbarligen i Sverige under 1500-talet och i början av 1600-talet, enligt europeiskt mönster.
Läroanstalt med teoretisk och praktisk undervisning för blivande husmödrar och framför allt tjänarinnor i hushållsgöromål. Utbildningen varade några månader eller högst ett år. Hushållsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt med praktisk undervisning i hushållsarbete och barnavård, med en utbildning på högst ett år. Husmodersskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
I Ryssland 1783–1804 högre allmänbildande läroanstalt öppen för barn, i praktiken dock för pojar, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje guvernementsstad. Huvudskolorna omorganiserades 1804 till gymnasier. I Gamla Finland verkade en huvudskola i Viborg 1788–1804 med tyska som undervisningsspråk. I denna skola undervisades även flickor i särskilda klasser.
I Ryssland från och med 1803 kollegial myndighet tillhörande Folkupplysningsministeriets organisation under vilken skolväsendet i det ryska riket lydde. Huvudskolförvaltningen fortsatte Huvudskolkommissionens verksamhet.
I Ryssland 1782–1803 central kollegial myndighet, till 1802 direkt underställd regenten, därefter lydande under Folkupplysningsministeriet, för organiseringen av skolförvaltningen och ombesörjandet av läromedel för skolorna. Under denna myndighet lydde Tyska skoldirektoriet som var centralmyndighet för skolväsendet i Gamla Finland.
Epitet för innehavare av akademisk grad (till exempel filosofie magister och doktor).
Från och med 1841 högre allmänt eller enskilt sjuklassigt läroverk som förberedde eleverna för studentexamen (såsom lyceum, läroverk).
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922. Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa ämbetsverk där allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande underdomare eller kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Behörighetskrav för ordinarie församlingspräster (kyrkoherde och kaplan).
Skola bestående av fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Högre realskolan byggde på folkskolans lärokurser och meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Juridisk ämbetsexamen 1922–1948 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet för behörighet till domarämbete och vissa höga tjänster inom statsförvaltningen. Den ersattes 1948 med rättskandidatexamen. För deltagande krävdes betygsatta universitetsstudier i filosofi och nordisk historia, godkända språkprov i svenska och finska, förberedande examen i civil-, straff- och processrätt, en termin som underdomare vid domstol, godkänd avhandling i något till examen hörande ämne med ett mognadsprov i ämnet i fråga samt godkända enskilda förhör i juridisk encyklopedi, romerska privaträttens grundbegrepp, rättshistoria, civil-, straff-, finans- statsförfattnings-, förvaltnings-, process- och folkrätt samt internationell civilrätt, nationalekonomi, finanslära och statistik.
Högre undervisningsanstalt som ger vetenskaplig bildning genom föreläsningar och praktiska övningar (till exempel Tekniska högskolan eller Veterinärmedicinska högskolan).
Titel på kyrkoherdar på landsbygden under svenska tiden samt på bataljons- och skvadronspredikanter som inte var magistrar.

I

Från 1950 infördes idrottsnämnder i länen och kommunerna efter att idrottsförvaltningen i Finland fördelats på tre nivåer. Undervisningsministeriet hade sedan tidigare på statsnivå ansvarat för idrottsfrågor med bistånd av statens idrottsnämnd.
Hederstitel för universitetsanställd eller hedersordförande; allmänt latinsk beteckning för ”lysande, berömd”.
Mest lysande, i högsta grad berömlig. Uttrycket förekom tidigare i betyg vid läroanstalt, särskilt vid universitet.
Underkännande, ogillande.
Ett av de vitsord för underkännande som begagnas vid kunskapsprövningar.
Högtidligen inviga, gällde vid högskolor och universitet i samband med tjänstetillträde.
Skola som från 1885 inrättades i industristäder för att utbilda yrkesmän till industrin. Industriskolorna ersatte tekniska realskolor och övervakades av Industristyrelsen, som utnämnde lärarna och ordföranden för skolans direktion. Skolinspektionen sköttes av intendenten för manufakturerna.
Militär läroanstalt 1925–1928 som huvudsakligen utbildade underofficerare för infanteriet. Den föregicks av Infanteriets underofficersskola (1921–1925) och följdes av Stridsskolan (1928–1933).
Militär läroanstalt för utbildning av stamunderofficerare. Den grundades 1921 i det forna ryska lärarseminariet Markovilla i Viborg. Skolan verkade fram till 1925 då den bytte namn till Infanteriets kapitulantskola. Infanteriets underofficersskola var även namnet på den läroanstalt som grundades 1.8.1942 i Tavastehus för vidareutbildning av underofficerare. Skolan verkade fram till 27.5.1944.
Undre, lägre, lärjunge i en lägre avdelning av en skolklass.
Officer av kaptens eller löjtnants grad som förordnats att tjänstgöra som lärare i de vid artilleriregementena och fortifikationen förr befintliga läroverken, eller vid kungliga flottans underbefälsskolor.
Läroverk för underbefälets utbildning och för officerarnas undervisning, infördes 1795 vid varje artilleriregemente.
Läromästare, lärare i enskilt hem, huslärare, förekom tidvis också inom hovstaten. Pagernas informator och en pagernas informator i fortifikation fanns 1729 upptagna i hovstaten.
I Ryssland från år 1700 militärt organiserad undervisningsanstalt för utbildande av tekniska specialister, till en början ingenjörer, senare konduktörer, för militärens och statens behov. I Gamla Finland fanns från 1810 en ingenjörsskola i Viborg i anslutning till soldatbarnhusinrättningen, där kantonister undervisades.
Inspektor för ränteriet, ombudsman som övervakade akademiskattmästaren vid universitetet, motsvarande curatores aerarii inom ordensväsendet.
Besiktning, granskning. Termen användes också om ett inspektorat i en studentnation vid universitetet.
Tjänstebeteckning för bibliotekarien vid Kungliga Biblioteket, åtminstone från cirka 1645. År 1661 tillsattes en ny under samma tjänstebeteckning.
Uppsyningsman vid högre läroanstalt, lärare vid vetenskaplig institution. Inspektor var även en titel för en tjänsteman inom vissa verk.
Tjänst i Gamla Finland som på kejsarens befallning förblev under universitetets i Dorpat uppsikt då Viborgs län fogades till Finland 1811.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, senare Skolstyrelsen, vilken hade i uppgift att inspektera abnormskolorna och utveckla undervisningen i dem.
Kontrollör och övervakare av läroanstalter och undervisning inom lantbruket. Fanns vid Lantbruksstyrelsen.
Högtidlig invigning av kyrkoherde eller kaplan, gymnasierektor eller professor i ämbetet, varvid den blivande tjänsteinnehavaren också avlade en ämbetsed. Från 1856 installerades också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt den första lärarinnan vid fruntimmersskolor i sina ämbeten av stiftets inspektor eller biskop.
Anstalt för högre utbildning inom huslig ekonomi. Institut för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Barnmorska som tjänstgjorde på ackuschementsavdelningen (Barnbördshuset) vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Instruktionsbarnmorskan deltog i undervisningen av blivande barnmorskor.
Utbildnings- och uppfostringsanstalt där eleverna också bor och får sitt uppehälle.

J

Titel för magister som efter 50 år på nytt deltar i en promotion.
Elev vid sjömansskola, sjömanslärling, senare tredje gradens sjöman. Ursprungligen användes beteckningen skeppsgosse.
”Ung herre”, under medeltiden titel som användes av unga prinsar och andra förnäma ungherrar, formellt av personer som senare skulle dubbas till riddare. Sedermera blev junker en titel för obetitlade ungherrar ur den lägre lantadeln. Beteckningen användes 1809–1917 även i betydelsen officersaspirant på ryska krigsskolor (junkerskolor).
Ed om tystnadsplikt som auskultanter vid hovrätten svor från och med 1633, innan de fick ut sitt betyg över fullgjord hovrättsauskultering, inkluderande viss praktik också vid häradsrätt eller rådstugurätt.
Tjänstebeteckning för Juridiska fakultetens (grundad 1609)professorer i Uppsala. De undervisade i juridik, moralfilosofi och statslära.
Kompetens i både romersk och kanonisk rätt, ingick sedan medeltiden i beteckningen för den juridiska lärdomsgraden doktor, från 1871 också i kandidat- och licentiatlärdomsgraden. Beteckningen bibehölls också efter att den inhemska rätten blev det huvudsakliga målet för juridiska studier efter reformationen. Den avskaffades i Sverige 1904, men fanns kvar i Finland.
(Under 1500-talet) student, sedermera benämning på motskrivare, kontrollör.

K

Truppförband bestående av kadetter och befäl vid utbildningsanstalt för officerare. Under svenska tiden fanns Adolf Fredriks kadettkår, kadettkåren på Haapaniemi, krigsskolan/krigsakademin på Karlberg och kadettskolan i Karlskrona. Under autonoma tiden flyttades kadettkåren på Haapaniemi till Fredrikshamn, där den var verksam fram till 1903.
Vid krigsskola kommenderad officer som bl.a. har i uppdrag att övervaka disciplinen och ordningen bland kadetterna.
Utbildningsanstalt i Helsingfors för officerare. Verksamheten inleddes 1919, och skolan flyttade 1940 till Sandhamn. Åren 1942–1952 hette den Lantkrigsskolan. Utbildningen räckte ett och ett halvt år. År 1930 förlängdes utbildningstiden till två år. Flottans kadetter utbildades i kadettskolan före 1930 och flygvapnets kadetter till 1929.
Avdelning för marinkadetter inom Kadettskolan. Avdelningen grundades1922 och utvidgades 1927 till Kadettskolans sjöförsvarsavdelning som omfattade kustartilleri- och marinlinjen.
Avdelning inom Kadettskolan som utbildade marinkadetter. Sjöförsvarsavdelningen grundades 1927 och var en efterföljare till Kadettskolans marinkadettavdelning. Sjöförsvarsavdelningen omfattade kustartilleri- och marinlinjen. År 1930 sammanslogs Kadettskolans sjöförsvarsavdelning med kustartillerilinjen vid Reservofficersskolan i Fredrikshamn och Sjöförsvarets Kapitulantskola till Sjökrigsskolan.
Ämbetsexamen för kameral och finansrättslig tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799. Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen. Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden, senatens ekonomiedepartement och Allmänna revisionsrätten samt som landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-, politisk och ekonomisk lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes studentexamen och förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
Kommitté, grundad 1801, som bestod av kanslererna för de tre universiteten Uppsala, Åbo och Lund. Kanslersgillet hade den högsta uppsikten över universiteten och undervisningsväsendet och hade i uppgift att reformera skolväsendet. Det tog endast några initiativ innan det upplöstes 1809. Kanslersgillet genomdrev att ett särskilt teologiskt seminarium inrättades. Seminariet blev obligatoriskt för alla blivande präster och innebar att de under ett års tid inhämtade färdigheter i praktisk teologi.
Under förra delen av 1600-talet granskning eller revision av Kungliga kansliets verksamhet. Under åren 1719–1720 var kansliexamen en benämning på examen till Kungl. Maj:ts kansli som gav kompetens för kansliets civila tjänster.
I Ryssland från och med 1805 benämning på minderåriga soldatbarn som tillhörde det militära ståndet. Kantonisterna var ofta söner till soldater eller judiska pojkar som vid tolv års ålder började kantonistskolan.
Skola som förberedde militärtjänstgöring i Ryssland. Eleverna i kantonistskolan var ofta soldatsöner eller judar. En liten del av dem som gick ut kantonistskolan fortsatte med underofficersutbildning.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Orkester.
På visst statsstöd verkande allmänt läroverk i en stiftsstad, ursprungligen det som låg i Åbo. Katedralskolorna underlydde domkapitlet och meddelade undervisning för vidare studier vid universitet utomlands eller för en bana som skrivare, domare och kanske köpman. De ersattes 1841 med elementarläroverk. Sedermera användes termen om skolor i gamla klosterstäder. I Gamla Finland kallades den lärda skolan i Viborg 1744–1788 katedralskola. Under stora ofreden var katedralskolan i Åbo verksam från och med 1716.
Undervisningsanstalt. Efter 1149 skulle varje katedral anställa en magister, vilken som scholasticus kostnadsfritt skulle undervisa stiftets prästerskap och fattiga skolarer. Katedralskolans uppgift var elementär undervisning i trivialskolans ämnen: grammatik, retorik, dialektik och en kort kurs i kristendom och logik. Skolan hade i regel fyra klasser med två år i varje. Efter den ordinarie skolkursen följde en tvåårig kurs för blivande präster. Organisatoriskt leddes och övervakades katedralskolan av domkapitlets kaniker, scholasticus. Undervisningen förmedlades av en rektor, som hade medhjälpare.
Katedralskolan vid Åbo domkapitel omnämndes första gången 1326 i Mats Kettilmundssons testamente. Det är sannolikt att skolan grundades senast 1276 då det kanoniska domkapitlet i Åbo instiftades. Den första kända rektorn omnämndes 1355. I mitten av 1400-talet rekommenderade en Vadstenamunk två elever från Sverige som elever hos rektorn i skolan. Skolan utnyttjades också av elever som inte ämnade göra kyrklig karriär. År 1510 skickade en köpman från Danzig sin son till skolan för att lära sig latin och finska. Verksamheten i skolan är inte känd. Rektorerna förbjöds 1482 att tillskansa sig av de allmosor som var avsedda för eleverna. Sockengången förbjöds 1489.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Tjänst i de ortodoxa församlingarna i Finland från och med 1918 vars innehavare hade i uppgift att biträda prästerna huvudsakligen i det inre missionsarbetet inom församlingsverksamheten.
Under 1700- och 1800-talen benämning på vissa tvååriga söndagsskolor där konfirmander över 15 år, dagsarbetande barn och samer undervisades i kristendom och innantilläsning. I Stockholm upprättades kateketskolor efter 1771. Praxis blev att skicka de minst försigkomna av årets konfirmander för fortsatt undervisning till dem. Skolorna upprätthölls av det kristna samfundet Pro Fide et Christianismo. Under 1700-talet grundades också kateketskolor av missionssällskapen för undervisning av samerna. Skolorna var tvååriga och gav undervisning i kristendom och innantilläsning. Bland de utbildade barnen utsågs sedan ytterligare kateketer som skulle undervisa i hembyarna. Om en same inte fick plats för sina barn i kateketskolan kunde han anhålla om en kateket som kom hem till honom och undervisade under en vinter. Fyra skolor lades ner 1820 och verksamheten organiserades då av de kringsresande kateketerna.
Benämning på minderårig som inskrevs som student vid universitet med borgen av sin informator eller annan person för att han under vistelsen vid universitetet skulle inhämta de nödvändiga kunskaperna.
Universitetet i Finland 1827–1918, tidigare kallat Kungliga akademin i Åbo, efter 1809 Kejserliga akademin i Åbo och från 1918 Helsingfors universitet. Namnet Kejserliga Alexanders Universitetet infördes i samband med beslutet att flytta lärosätet till Helsingfors 1827. Det leddes av en kansler som utnämndes av kejsaren. Åren 1816–1894 var tronföljaren kansler. Under denna tid föredrogs ärendena för kejsaren i praktiken av ministerstatssekreteraren som också skötte ämbetet efter 1894. Universitetets vicekansler utnämndes likaså av kejsaren och var i kanslers frånvaro den högsta styresmannen på stället.
Kommission tillsatt 1822 för att modernisera statuterna för Kejserliga Akademin i Åbo. Kommissionens ordförande var universitetskanslern eller vicekanslern. Som viceordförande verkade ett statsråd. Ledamöterna representerade Akademin, hovrätterna och länsväsendet. Kommissionen bistods av en sekreterare.
Kommission med uppgift att reglera skolväsendet. Den leddes av en direktion bestående av sex ledamöter under ledning av en ordförande, år 1816–1819 av biskop Jacob Tengström. Biträddes från och med 1818 av två sekreterare. År 1818 sorterade Viborgs gymnasiums överlärare, tre språklärare, skolinspektorn i Viborg och Kexholm samt kretsskolelärarna i Fredrikshamn, Nyslott och Sordavala under kommissionen.
Universitet som under namnet Kungliga Akademin grundades i Åbo 1640 och som 1809 bytte namn till Kejserliga Åbo Akademi. Universitetet var indelat i fyra fakulteter (teologiska, medicinska, juridiska och filosofiska fakulteten). Det flyttades 1828 till Helsingfors och bytte namn till Kejserliga Alexandersuniversitetet, från och med 1919 Helsingfors universitet. Akademin leddes (år 1816) av en kansler med biträde av en prokansler och en kanslerssekreterare.
Titel för person som avlagt examen i kirurgi för fältläkare. Kirurger, fältskärer, betraktades som hantverkare i ett eget skrå och avskilda från den akademiska medicinen. År 1797 fick fältläkarna möjlighet att genomgå en examen i kirurgi, och därefter fick de rätt att kalla sig kirurgie magistrar.
Uppsyningsman över skolklass.
Sjuklassigt allmänt elementarläroverk som lade grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet och meddelade undervisning i klassiska språk, särskilt latin.
Statligt undervisningssjukhus som förvaltades av universitetets medicinska fakultet. Det öppnades i Helsingfors 1833. Kliniska instutet hade formellt grundats i Åbo men hann inte inleda sin verksamhet före Åbo brand 1827. Det flyttades till Helsingfors tillsammans med universitetet och förenades med barnbördshuset som samma år också hade flyttats från Åbo till Helsingfors. Sjukhuset verkade dock först som ett kurhus för internering och vård av veneriskt smittade, varför Kliniska institutets 30 platser blev ett eget undervisningssjukhus och öppnade 1848 under namnet Nya Kliniken. Den resterande sjukhusverksamheten vid det gamla Kliniska institutet blev Nylands länslasarett.
Privat statsstödd och avgiftsfri tvåklassig skola för klockare och organister, med tyngd på kyrkomusik. För inträde krävdes högre folkskola eller därmed jämförliga kunskaper, och anlag för musik. För inträde i organistklassen krävdes dessutom insikt och praktisk skicklighet i tonträffning och orgelspelning samt vissa förkunskaper i tonkonstens teori. De första skolorna grundades i Åbo 1877, 1883 i Helsingfors och 1893 i Viborg. Under åren 1882–1893 verkade också en klockar-organistskola i Uleåborg. Inrättningarna bytte förmodligen efter 1939 namn till kantororgelnistskolor när benämningen klockare ersattes med kantor.
Av klockare i landsortsförsamling som tjänsteåliggande meddelad undervisning i innantilläsning och elementär kristendomsundervisning. Klockarskolorna inspekterades regelbundet av kaplanen eller kyrkoherden, särskilt efter 1856. De försvann senast i början av 1900-talet.
Skola som upprätthölls av ett kloster och som vanligen var belägen i själva klostret. Klosterskolan kunde också ta emot utomstående elever. Den leddes av en lektor. Klosterskolan i Åbo etablerades av dominikanerna antagligen efter 1249. Klosterskolornas betydelse minskade i slutet av medeltiden och de försvann efter reformationen.
Lärare i trivialskola; ämbetsbroder. Ursprungligen avsåg beteckningen ordinarie lärare vid lägre (5- och 3-klassiga) läroverk (collega scholca) samt 2-klassiga pedagogier. Enligt skolstaterna 1729 fanns tre kolleger vid katedralskolan i Åbo och 1–2 vid trivialskolorna i Björneborg, Helsingfors, Nyslott, Tavastehus och Uleåborg. Kollegatjänster fanns även vid trivialskolorna och pedagogierna i Gamla Finland 1744–1788.
I det svenska riket på 1700-talet, lärare vid trivialskola. Tjänstebeteckningen förekom även inom skolväsendet i Gamla Finland till och med 1788.
I det svenska riket på 1700-talet, lärare vid trivialskola. Tjänstebeteckningen förekom även inom skolväsendet i Gamla Finland till och med 1788.
Den summa som en akademisk lärare uppbar av en student för att denne skulle få ta del av undervisningen i lärarens privata kollegium.
Under medeltiden, studielokal och student- eller lärarhärbärge vid ett universitet. Under senmedeltiden blev undervisning vid ett kollegium allmän. De fyra skandinaviska kollegierna var så pass små att de inte förmådde organisera undervisning för sina pensionärer, utan dessa fick delta i undervisningen i något av de större kollegierna.
Stipendium för medellösa studerande vid universitet (Kungliga akademien i Åbo, från och med 1828 Alexandersuniversitetet i Helsingfors). Kollektstipendierna finansierades genom de kollekter som under svenska tiden från och med 1693, under autonoma tiden från och med 1811, uppbars i kyrkorna, ursprungligen på apostla- och gengångardagarna, från autonoma tiden under elva högmässor per år. Kollektstipendier förekom förmodligen redan under medeltiden och omnämns bl.a. i prästmöteshandlingar och biskopliga konstitutioner från 1500-talet.
Examen i de färdigheter som krävdes av föreståndare för kommunalhem. De inkluderade teoretiska studier, praktik och ett prov vid Socialstyrelsen. Examen infördes som frivillig 1921, men blev efter 1923 en obligatorisk ämbetsexamen för alla som ville bli anställda som föreståndare för ett kommunalhem. Den avlades vid Socialministeriet. Själva undervisningen, kommunalhemsföreståndarkursen, meddelades ursprungligen vid Socialstyrelsen (Socialministeriet) och efter 1926 vid Medborgarhögskolan.
Stiftelse eller inrättning med uppgift att upprätthålla studenthärbärge eller en gemensam bostad (med underhåll) för ett visst antal alumner vid en högre studieanstalt. Vid Uppsala domskola fanns ett kommunitet som Andreas And hade grundat. När Uppsala universitet grundades härbärgerades studenterna där. År 1593 inrättades vid Uppsala universitet ett kommunitet avsett för 40 studenter, som fick underhåll från tiondet från 19 socknar samt kronohemmanet Vårdsätra. År 1624 ordnades kommunitetet och då skulle 100 studenter (60 teologie och 40 världsliga) underhållas genom ett anslag på 3 250 daler. Dessutom tillkom en personlig avgift på 8 öre i veckan av varje alumn. Kommunitetet upphävdes 1637. I universitet i Dorpat fanns i slutet av 1630-talet ett kommunitet.
Biträdande lektor vid katedral- och trivialskola eller annat högre läroverk (enligt skolstaterna 1729 en konlektor i varje skola).
Från 1624, vicerektor och andre lärare vid katedral- och trivialskola samt läroverk, som jämte rektorn undervisade i den högsta klassen. Enligt skolordningen 1856 var en konlektor en(undervisande) vicerektor vid högre elementarskola. En dylik fanns 1729 vid Åbo katedralskola, enligt skolstaterna 1729 samt i trivialskolorna i Gamla Finland.
Titel för vissa tjänstemän vid olika typer av museer. En konservator på ett naturvetenskapligt museum har i uppgift att preparera naturföremål (som att skelettera och uppstoppa djur, injicera konserveringsvätskor). På ett konstmuseum biträder konservatorn intendenten i frågor av konstnärlig-teknisk art, vid besiktning av konstverk och uppgörande av förslag till restaureringsarbeten samt övervakar verkställandet av sådana, ombesörjer rengöringen av konstföremål såväl som mottagandet och avsändandet av dylika.
Musikskola.
Medlem av ett universitetskonsistorium, under 1700-talet vanligen kallad konstorialråd.
Lärartjänst som medförde medlemskap i ett gymnasiums konsistorium.
Från 1707 tjänstebeteckning för konsistorienotariens, efter 1869 stiftsnotariens (och stiftssekreterarens) biträde vid domkapitel. Amanuensen förde under autonoma tiden också protokoll i alla civila mål som behandlades av domkapitlet samt skrev ut resolutionerna och utslagen.
Museum i nordöstra flygeln i Kungliga slottet i Stockholm grundat 1792 som ett äreminne över Gustav III, vars antiksamling ställdes ut i museet. Samlingarna öppnade för publik 1794. Museet förestods av en direktor, från 1794 intendent, vars tjänst var uppförd på kungliga hovstaten. Museet gick från 1794 under namnet Konungens Museum och var en föregångare till Nationalmuseum i Stockholm, vars samlingar också härstammar från Kongliga Museet på 1500–1600-talet. I början av 1800-talet infördes svenska samtida skulptörers arbeten och på 1840-talet ställde man ut oljemålningar. År 1866 flyttades museet till en ny byggnad och bytte namn till Nationalmuseum. År 1958 öppnades det gamla museet i slottet på nytt under namnet Gustav III:s antikmuseum.
Läroanstalt eller ambulerande skola med undervisning i skötsel av hornboskap. Utbildningen kunde vara teoretisk, praktisk eller praktisk-teoretisk. Den första utbildningen för kreaturskötare inleddes 1869 i en deje- och koskötareskola där man också utbildade mejeripersonal. Från 1893 bildades särskilda kreaturskötarskolor. Kreaturskötarskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
I Ryssland från och med 1804 lägre allmänbildande elementarläroverk i kretsstäderna, öppet för pojkar tillhörande alla stånd. Undervisningen vid kretsskolorna, som efterträdde normalskolorna, förberedde eleverna för studier vid gymnasium. I Gamla Finland fanns kretsskolor med tyska som undervisningsspråk från och med 1805.
I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare vid de då introducerade kretsskolorna (rangklass 12). Kretsskollärartjänster fanns även vid kretskolorna i Gamla Finland.
Högre läroanstalt för utbildning av officerare i Sverige. Den gick från 1761 under namnet Kadettskolan i Karlskrona, 1792–1866 Krigsakademien på Karlberg. Krigsakademin förestods av en guvernör, från och med 1811 av en kansler med biträde av en guvernör. En motsvarande läroanstalt fanns i S:t Petersburg 1809–1917 under namnet Kejserliga krigsakademin.
Byrå inom generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet. Krigshistoriska byrån ledde och utförde krigshistoriskt forskningsarbete.
Utbildningsanstalt för högre befäls- och stabspersonal, grundad i Helsingfors 1924. Krigshögskolan sammanslogs 1993 med Kadettskolan och bildade Försvarshögskolan.
Benämning på en del läroverk som har i uppgift att utbilda officerare. Den första officersskolan i Finland var kadettkåren på Haapaniemi, grundad 1780.
Utbildningsinrättning inom statskyrkan, inrättad 1948. Den hette ursprungligen Kristligt-pedagogiska centralen, senare Centralen för kristen fostran. Kristliga studiecentralen ordnade i samarbete med Kyrkostyrelsen fortbildning för församlingsanställda, särskilt kyrkvaktmästare, värdinnor och städpersonal, samt de som verkade vid ekonomi-, förvaltnings- eller pastorskanslier eller arbetade med fastighetsvård eller gravgårdsarbete.
Universitet som grundades i Åbo 1640 och flyttade till Helsingfors 1828. Åbo gymnasium omvandlades och upphöjdes till universitet med rätt att utdela akademiska grader. I Åbo skulle gälla samma privilegier som i Uppsala. Universitetets konstitutioner reviderades 1660, men de stadfästes inte. Åren 1713–1722 var universitetet evakuerat och försökte verka i Stockholm.
Offentligt bibliotek i Stockholm som har sin grund i de svenska monarkernas – tidigast Gustav Vasas – bokanskaffningar och samlingar. Biblioteket har sedan kansliordningen 1661 mottagit pliktexemplar av alla i Sverige tryckta verk och blev sedermera Sveriges nationalbibliotek. Det ställdes 1713 under Kunglig Majestäts kansli, med uppgift att under särskilda tider stå öppet för besökare som erhållit tillstånd. Biblioteket verkade åren 1768–1877 i Kungliga slottet i Stockholm och flyttade därefter till Humlegården och blev ett självständigt ämbetsverk.
Orkester anställd vid ett hov. Ett kungligt hovkapell fanns vid det svenska hovet tidigast från 1526, med diverse musiker och sångare från 1540-talet, som från 1620 tillsammans med den närmaste chefen, hovkapellmästaren, var uppförda på hovstat. Från 1773 då Kungliga Operan grundades tjänade hovkapellet som operans orkester, och hovkapellet ingick i den enhet som kallades Kunglig Majestäts hovkapell och teatrar. Kungliga hovkapellet upplöstes 1806, men inrättades igen 1809.
Icke-statlig institution vars uppgift är att utveckla och sprida kunskaper om de vetenskaper som har betydelse för krigskonsten. Akademien grundades 1796 under namnet Svenska krigsmannasällskapet och fick sitt nuvarande namn 1805. Akademien bestod i början av 1800-talet av fem avdelningar: Taktiska avdelningen, Artilleriavdelningen, Fortifikationsavdelningen och Matematiska avdelningen samt Avdelningen för sjömilitära ärenden.
Samling tekniska modeller. Initiativet till modellkammaren togs av Christopher Polhem efter dennes resa utomlands år 1694. Han grundade då anläggningen Laboratorium mechanicum i Stockholm för att kunna göra försök och för att utbilda ingenjörer. Där installerades också modeller i trä, och anläggningen bytte namn till Kongliga modellkammaren. I mitten av 1700-talet fylldes samlingen till stor del av lantbruksmaskiner som inlämnats till Vetenskapsakademien för bedömning. Mellan 1757 och 1802 fanns samlingen i Rikssalen och i angränsande rum i Kungahuset på Riddarholmen. År 1779 uteslöts flera modeller som inte befunnits vara mekaniska eller som betraktades som onyttiga.
Svensk kunglig akademi, inrättad av drottning Lovisa Ulrika 1753. Syftet var att i Sverige bringa fram ”en ren smak, ett städat tänke- och höfsat skrivesätt såsom uti samhället nyttige, prydelige och behagelige”. Akademin betecknades som en académie des belles-lettres enligt fransk förebild. Ämnena var historia, antikviteter, vältalighet och svenska språket. Drottningen utsåg ledamöter och valde ämnen för de prisfrågor som utlystes. Akademin blev kortvarig och upplöstes 1756.
Samlande beteckning för Kungliga svenska operan (grundad 1773), Kungliga svenska dramatiska teatern (grundad 1788) inklusive Kungliga mindre teatern vilka alla lydde under direktionen för Kungliga teatrarna.
Pensionsinrättning för Kungliga teatrarnas artist-, balett-, kör- och tjänstemannapersonal grundad 1788 genom en bestämmelse om att avsättningar skulle ske till en pensionskassa vid talscenen.
Lärt samfund grundat 1739 i Stockholm med målsättningen att i Sverige utveckla och sprida kunskaper i matematik, naturkunnighet, ekonomi, handel och nyttiga konster samt manufakturer. Kungliga Vetenskapsakademien grundades 1739 av sex vetenskapsmän och politiker: Jonas Alströmer, Anders Johan von Höpken, Sten Carl Bielke, Carl Linnaeus, Mårten Triewald och Carl Wilhelm Cederhielm. Lärda sällskap var då synnerligen populära i Europa. Vetenskapsakademien publicerade läsvärda rön på svenska i ”Handlingar”. Akademien fick kunglig bekräftelse på sina stadgar 1741. Antalet ledamöter växte och var 64 år 1742. År 1762 maximerades antalet ledamöter till 100. Akademiens nuvarande struktur skapades av kemisten Jöns Jacob Berzelius på 1820-talet.
Vetenskapligt samfund i Uppsala, grundat 1728 då föregångaren Bokwettsgillet omvandlades till en kunglig akademi. Societetens huvuduppgift var att årligen utge sina handlingar. De publicerades kvartalsvis från 1720 under titeln ”Acta literaria Sveciae”. Samfundet, som då benämndes Societas regia scientiarum Upsaliensis, upplevde en långvarig nedgång på 1740-talet. På 1770-talet återupplivades skriftserien under namnet ”Nova acta”.
Akademi grundad 1753 av drottning Lovisa Ulrika under namnet Kungliga Svenska Vitterhetsakademien. Akademin var verksam 1753–1755 och på nytt 1771–1782. Den återupplivades av Gustav III 1786 under namnet Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien. Akademins verksamhetsfält definierades då som historien, antikviteterna, inskrifts- och sinnebildskonsten samt myntkunskapen, och den gavs uppgifter av ämbetsverkskaraktär. Det svenska språket och svenska vitterheten som hört till den gamla Vitterhetsakademiens fält överfördes 1786 till den samtidigt grundade Svenska Akademien.
Ledande bibliotekarie vid Kungliga biblioteket 1611–1811.
Ordförande i studentnation sedan 1600-talet. I Finland under åren 1852–1868, vid universitetsfakultet: ämbetsman som biträdde fakultetens dekanus.
Efter 1663 en person som å kanslerns vägnar skötte ett svenskt universitets närmaste styrelse: universitetskurator. Termen övergick under autonoma tiden i betydelsen ämbetsman vid universitet 1852–1868 som biträdde en fakultetsdekanus eller lärare vid läroverk som hade huvudansvaret för föräldra- och förmyndarlösa elevers boende.
I Ryssland från och med 1803 högste styresman (rangklass 4) för undervisningsförvaltningen i ett lärodistrikt omfattande ett universitet och lägre läroanstalter. Skolväsendet i Gamla Finland lydde under kuratorn i Dorpats lärodistrikt.
I Ryssland 1786–1803 använd benämning för guvernören i ett guvernement i dennes egenskap av högsta styresman över skolväsendet i guvernementet, under överinseende av ståthållaren (generalguvernören). Även guvernören i Viborgs ståthållarskap och Viborgska/Finländska guvernementet var verksam som kurator för skolväsendet. I Ryssland var kurator 1755–1803 titel för den högste styresmannen för Moskva universitet.
Ursprungligen titel för universitetsvaktmästare, senare särskilt om person som var anställd vid ett universitets drätselverk och kansli.
Ämbetsman som förestår en vetenskaplig institutions ekonomiska förvaltning.
Byrå som lydde under Krigsministeriets centraldepartement. Den bytte 1921 namn till Byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Byrån leddes av fältprosten.
Från 1917 benämning på den tidigare Ecklesiastikexpeditionen, som 1918 ombildades till Kyrko- och undervisningsministeriet.
Ministerium som 1918–1922 ansvarade för kyrkoärendena och undervisningsväsendet i det nybildade statsrådet. Ministeriet var en fortsättning på Kyrko- och undervisningsexpeditionen som grundats ett år tidigare. År 1922 fick ministeriet instruktion under namnet Undervisningsministeriet.
Under svenska tiden en skola som låg nära en församlings kyrka och där lärartjänsten ofta var förenad med klockarbefattningen. I Finland kallades den vanligen klockarskola.

L

Vid Alexandersuniversitetet.
Regionalt arkiv som förvarade, vårdade och tillhandahöll myndighetsarkiv och enskilda arkiv från sina respektive distrikt. Landsarkiven lydde under Statsarkivet och förestods av en landsarkivarie. Det första landsarkivet bildades 1927 i Tavastehus. Före 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet, hade ytterligare landsarkiv bildats i Uleåborg (1932), Åbo (1932), Viborg (1934) och Vasa (1936).
Chef för landsarkiv. Det första landsarkivet inrättades 1927.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt för blivande lantbrukare med i allmänhet teoretisk undervisning på vintern och praktiskt jordbruksarbete på sommaren. Utbildningen sträckte sig över 2 år, senare 1 ½ år. För elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk erbjöds kortare teoretisk undervisning vid så kallade lantmannaskolor, medan en högre eller tilläggsutbildning kunde fås vid lantbruks- eller lantmannainstitut. Lantbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Bibliotek med tillhörande arkiv som grundades 1872 och lydde under ständerna. Redan i början inleddes ett utbyte av riksdagshandlingar med Sveriges riksdagsbibliotek och 1878 med det danska Folketingsbiblioteket. Expeditionerna i senaten samt de centrala ämbetsverken ålades 1887 att sända exemplar av sina tryckalster till biblioteket. Biblioteket fick sina första egna utrymmen 1891 då det flyttade till Ständerhuset och bytte namn till Ständernas bibliotek.
I början av 1900-talet omformades de tidigare lantbruksinstituten till lantmannainstitut, som i praktiken kom att utgöra en tilläggs- eller fortsättningsutbildning till jordbruks- och lantmannaskolor. Lantmannainstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt som under en vintertermin erbjöd teoretisk undervisning i lantbruk för elever som redan hade praktisk erfarenhet av jordbruk. För undervisning i både teori och praktik fanns mera omfattande lantbruksskolor. Lantmannaskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Från 1879 vid Polytekniska skolan (1872–1887), efter 1887 Polytekniska institutet och från 1908 vid Tekniska högskolan avlagd lärokurs i lantmäteri, med goda vitsord i fackämnena och tillhörande diplom för lantmätaringenjör, från 1933 diplomingenjör. Av lantmätare vid Lantmäteristyrelsen krävdes ytterligare till 1928 en ämbetsexamen.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
I det svenska riket från 1600-talet elev som antagits att under ledning av en äldre lantmätare genom praktik utbilda sig för att, efter vederbörlig skolundervisning och/ eller universitetsstudier, kunna avlägga lantmätarexamen.
Lärare vid katedral- och trivialskola samt i högre läroverk. Enligt skolordningen 1724 skulle lektorn vara prästvigd, och han var vanligen också medlem av domkapitlet. Enligt skolordningen 1856 var lektorn en lärare i gymnasium, lärdomsskola, seminarium och i vissa yrkesskolor. Under självständigheten blev lektor en benämning på vissa lärare i läroverk, yrkesskolor, teknisk högskola och universitet. Lektorstjänster förekom också i de evangelisk-lutherska församlingarna.
Lärare vid ett dominikan- eller franciskankonvent. I dominikanernas konvent skulle alltid finnas en lektor, vars undervisning bröderna skulle följa. Undervisningen var också tillgänglig för utomstående ur sekularklerus eller ur andra ordnar. Ofta koncentrerades undervisningen till större konvent som då kunde ha flera lektorer. För lektorskompetens krävdes hos franciskanerna fyra års studier vid ett generalstudiehus.
Akademisk examen på forskarnivå, som i praktiken motsvarar en halv doktorsexamen. Fram till 1951 var ”licentiat” titel för den som avlagt samtliga examina som krävdes för doktorsgraden samt titel för den som disputerat, men som inte promoverats till doktor.
Lärd grad som under medeltiden kunde beviljas en student med magistersgrad, senare också baccalaureat, och som gav denne rätt att undervisa. Rätten att bevilja ”licentia docendi” överflyttades under 1100-talet från domkapitlen till universiteten, och 1212–1222 frigjorde sig universiteten från de lokala kyrkliga myndigheterna och ställde sig direkt under påvestolen. Först 1366 när examenssystemet differentierades fick licentiatus karaktären av en ny högre examen.
Benämning på den preliminärexamen som krävdes för inträde i prästseminariet i Åbo 1806–1846. Prästexamen förutsatte däremot vissa universitetsstudier och avlades vid domkapitlet. Teologisk dimissionsexamen från universitetet blev 1846 obligatorisk för alla blivande präster.
Benämning på en skolklass vid en medeltida katedralskola.
Hjälplärare vid en medeltida katedralskola. Hjälpläraren tillsattes av skolrektorn. Under senmedeltiden blev benämningen locatus mera sällsynt och ersattes av auditor.
Examen som gjorde en person behörig att söka lotstjänst och som berättigade till att utföra lotsning. Lotsexamen förrättades av lotsåldermannen i närvaro av lotsdistriktets övriga lotsar, som tillsammans med honom dels gick i godo för lotsaspirantens duglighet och farledskännedom, dels undertecknade betyget över fullgjord lotsexamen. Betyget och utnämningsförslaget till lotstjänsteman sändes till lotsinspektören, senare lotsdirektören, som utfärdade ett lotspass.
Från 1831 privat sjuklassigt läroverk, från 1872 allmänt elementarläroverk med ändamålet att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Lyceerna indelades i normallyceer, där lärarkandidaterna fick sin praktiska utbildning, reallyceer där eleverna utöver den vetenskapliga utbildningen fick grundliga kunskaper i flera moderna språk och klassiska lyceer där eleverna också meddelades kunskaper i klassiska språk, särskilt i latin. Lyceer förekom också som fyrklassig skola som, i likhet med realskolan, byggde på och utvidgade folkskolans lärokurser.
Lägre lärdomsskola i en till två klasser, senare upp till fyra klasser. Skolan meddelade grundläggande undervisning för inträde i högre skola. Enligt gymnasie- och skolordningen 1856 fanns tvåklassiga skolor i Åbo, Jakobstad, Helsingfors, Lovisa, Ekenäs, Raumo, Nystad, Tammerfors, Gamlakarleby, Kristinestad, Brahestad, Joensuu, på Åland, i Kexholm och i Sordavala. Enklassiga skolor fanns 1856 i Borgå, Björneborg, Nådendal, Tavastehus, Heinola, Kuopio, Nikolaistad (Vasa), Nykarleby, Kaskö, Uleåborg, Torneå, Kajana, S:t Michel, Jyväskylä, Nyslott, Viborg, Fredrikshamn och Villmanstrand.
I Viborg från och med 1806 verksam lägre elementarskola för flickor.
I Ryssland 1783–1804 lägre allmänbildande läroanstalt, öppen för barn, även flickor, tillhörande alla stånd. En sådan skola skulle finnas i varje kretsstad. Dessa skolor kallades även kretsskolor. De omvandlades 1804 till skolor av ny typ vilka likaledes benämndes kretsskolor. I kretsstäderna i Gamla Finland verkade 1788–1804/1806 detta slag av skolor med tyska som undervisningsspråk.
Ämbetsexamen för lägre kamerala och administrativa tjänster inom förvaltningen 1895–1922, avlades vid universitetet och gav kompetens till extraordinarie tjänster vid senatens ekonomiedepartement med utsikten att bli befordrad till tjänster vid landets kamerala och förvaltande verk, frånsett de tjänster som krävde högre förvaltningsexamen. Examen innefattade förhör i inhemsk civil-, straff- och finansrätt, i författnings-, förvaltnings- och processrättens huvudstycken samt nationalekonomi.
Läroanstalt för lägre teoretisk och praktisk lantbruksundervisning. Alla lant- och jordbruksskolor, vid sidan av den högre undervisningen vid lantbruks- och lantmannainstituten, räknades som lägre jordbruksskolor. Helsingfors universitet ansvarade å sin sida från 1898 för de vetenskapliga högre lantbruksstudierna. De lägre jordbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Behörighetskrav för domprost och prästassessor. Examen avlades inför domkapitlet.
Skola bestående av två årsklasser. Den byggde på folkskolans lärokurser och gav en särskilt för praktiska yrken lämpad allmänbildning.
Lägre juridisk ämbetsexamen 1922–1976 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet. Den innefattade prov i svenska och finska, övningsuppsatser i examensämnet och enskilda förhör i huvudstyckena rörande civilrätt, straffrätt, finansrätt, statsförfattningsrätt, förvaltningsrätt och processrätt samt nationalekonomi och finanslära. Lägre rättsexamen gav behörighet till lägre tjänster inom statsförvaltningen. Den som hade avlagt examen kunde från 1948 anhålla om titeln vicenotarie. Lägre rättsexamen ersattes 1977 med vicenotarieexamen och 1996 med rättsnotarieexamen.
Person som undervisar, i synnerhet i skolor; skollärare, pedagog, i synnerhet om folkskollärare. Kvinnliga lärare kallades lärarinnor.
Biträdande lärare vid ett läroverk, extra lärare.
Titel på lärare vid lägre elementarskolor med två klasser som vid behov skötte rektorsbefattningen utan särskilt förordnande, vicerektor.
Kvinna som yrkesmässigt ger undervisning, särskilt kvinnlig skollärare. Under 1700-talet användes beteckningen läromästarinna eller lärerska.
Examen avlagd vid Filosofiska fakultetens historisk-filologiska eller fysisk-matematiska sektion för vinnande av behörighet till läraryrket vid lägre elementarskolor eller motsvarande klasser i högre läroverk samt/eller för inträde som läraraspirant vid normalskola. Examen innebar ett offentligt förhör i tio akademiska ämnen inför bägge sektionernas professorer och ett enskilt förhör med professorn i pedagogik i allmän uppfostrings- och undervisningslära.
Från 1872 officiell benämning på rektors eller föreståndarinnas biträdande kollegiala styresorgan, bestående av ordinarie tjänstgörande lärare och lärarinnor i berörda undervisningsanstalt, likaså av skolstyrelsen förordnade vikarier. Lärarkollegiet sammankallades vid behov av rektorn (föreståndarinnan) för handläggande av ärenden rörande undervisning, disciplin eller förvaltning. I ärenden rörande relegering deltog också skolrådets ordförande.
Lärarkandidats, filosofie magisters eller annan kandidats praktiska undervisningsprov vid normalskola för vinnande av pedagogieexamen, efter en ettårig auskultering i skolan. Provet anställdes i de ämnen och de årsklasser som auskultanten ansågs ha bäst fallenhet för att undervisa i. Närvarande var skolinspektorn vid Överstyrelsen för skolväsendet, professorn i pedagogik och didaktik samt skolans rektor och överlärare. Lärarprovet blev obligatoriskt för alla lärare 1869.
I anslutning till Skolstyrelsen verkande och av lärarna i Finland valt rådgivande förtroendeorgan för lärdomsskole- och folkundervisningsavdelningen. Började inrättas från 1918. Lärarrådet sammanträdde på Skolstyrelsens kallelse minst en gång per år i Helsingfors.
Benämning på skola som från och med 1820 och särskilt efter 1898 meddelade förkunskaper för akademiska eller därmed likartade studier såsom statliga normallyceer och lyceer, mellanskolor och fruntimmersskolor samt dessas fortsättningsanstalter och de kommunala och privata skolor som meddelade motsvarande undervisning. Genomgången folkskola blev 1872 inträdesvillkor till lärdomsskolan. Lärdomsskolorna övervakades och inspekterades från och med 1918 av en särskild lärdomsskoleavdelning vid Skolstyrelsen.
Sedan medeltiden till början av 1800-talet, yngling som går i lära hos en yrkesidkare, särskilt inom hantverk och lantmäteri: lärdräng, lärodräng. Beteckningen användes också om elev i skola; lärjunge, skolgosse, lärogosse.
I Ryssland från och med 1803 distrikt för undervisnings- och skolförvaltningen, i regel med universitetets kurator som högsta styresman och skolkommissionen vid universitetet som verkställande myndighet. Lärodistrikten bestod av ett flertal guvernement. Gamla Finland hörde 1803–1812 till Dorpats lärodistrikt.
Inom statsförvaltningen benämning på yngling som går i lära hos en yrkeskunnig tjänsteman, på 1500-talet särskilt inom kameralförvaltningen, under 1600–1700-talen inom medicinen och lantmäteriet. Under autonoma tiden användes vanligen beteckningar som elev, biträde och auskultant.
Inspektor över skolväsendets praktiska utformning.
I Ryssland från och med 1804 inom undervisningsväsendet i guvernementen ett sådant distrikt i vilket en skolinspektor hade i uppgift att övervaka skolundervisningen. I regel sammanföll indelningen i lärokretsar med kretsindelningen, men även ett par kretsar kunde bilda en lärokrets såsom fallet var i Gamla Finland 1804–[1812].
Undervisningsplan. Den första finländska undervisningsplanen utgavs 1925. Den var avsedd för folkskolor och betonade kunskaper i vissa läroämnen.
I Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726, förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av präst och klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Äldre benämning på lärare (professor) vid högre skola (till exempel gymnasium eller universitet), senare om person som meddelar privat undervisning: preceptor, informator.
Alla de fornminnen, föremål, som finns i jorden, i gravar eller på annat sätt är nedlagda, bortkastade eller förlorade.

M

Förman, styresman, ämbetsman, skolföreståndare, (skol)lärare m.m. Ursprungligen var magister en titel för den som förvärvat godkända insikter i de ”sju fria konsterna”, från 1600-talet titel för person som avlagt examen inom filosofiska fakulteten och för manlig skollärare. Sedan 1900-talet avser ”magister” en person som avlagt universitetsexamen.
Akademilärare av magistersgrad som sedan 1700-talet undervisade studenterna vid sidan av professorerna. De var efter 1767 befriade från mantalspenningar och utgjorde föregångare till docenter av doktorsgrad som infördes på 1800-talet.
Stipendium som skapats genom en enskild donation. År 1719 var antalet magnatstipendier vid Uppsala universitet elva. Antalet stipendier steg snabbt under 1700-talet och redan 1796 var deras sammanlagda årsbelopp 7 000 riksdaler, vilket var mera än sju gånger beloppet av de kungliga stipendierna.
Förteckning över levande medlemmar i en förening eller institution. Under medeltiden användes termen dels om varje enskild kyrkas prästerskap matricula clericorum, dels om förteckningen över de fattiga som fick underhåll av en viss kyrka, matricula pauperum. De medeltida universitetens matriklar kallades ibland album. Ordet matrikel finns belagt i svenskan från 1620.
Mogenhetsexamen, äldre benämning på studentexamen.
Finskspråkig högskola i Helsingfors 1925–1920 där man kunde avlägga journalistexamen, förvaltningsexamen och examen i andelslagsverksamhet. Medborgarhögskolan ombildades 1930 till Samhällshögskolan (Yhteiskunnallinen korkeakoulu).
Läroanstalt med undervisning i mejeriskötsel. Det förekom både praktiskt och teoretiskt inriktade mejeriskolor. De första mejeriskolorna inrättades 1869 tillsammans med en utbildning för kreaturskötare och kallades deje- och koskötareskolor. Från 1893 skildes utbildningarna åt och särskilda mejeriskolor inrättades. Mejeriskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Lägre sekundärutbildning som kunde utgöra en länk mellan folkskola och annan sekundärutbildning som lyceer och andra lärdomsskolor. Mellanskolorna avsåg att utöver omfånget för folkskolans verksamhet lära ut allmän medborgerlig bildning samt erbjuda utbildningslinjer för vissa praktiska yrken.
Utkast till skolordning för hela riket som var tänkt att ingå i kyrkolagen 1686. Utkastet gjordes av biskop Gezelius d.ä. på uppdrag av 1672 års riksdag och trycktes 1683. Det godkändes till den del det gällde pedagogierna och trivialskolorna och har kallats Finlands första skolordning.
I vidsträckt betydelse alla de undervisningsanstalter som används för att utbilda militär personal.
Benämning på försvarsmaktens skolor. Till militärskolorna hörde Krigshögskolan, Stridsskolan, en militärteknisk skola, Kadettskolan, Sjökrigsskolan, Flygskolan, Reservofficersskolan, en gasskyddsskola, en hovslagarskola samt en militärförvaltningsskola.
Inlärningssystem där de äldre eleverna förhör de yngre. Systemet förekom vid de medeltida katedralskolorna.
Lärare i musik vid gymnasium och trivialskolor. En musiklärare fanns 1729 vid katedralskolan i Åbo och gymnasiet i Borgå samt vid trivialskolorna, där tjänsten ofta var förenad med en apologisttjänst.
Under autonomin sång- och musiklärare vid gymnasium, med uppgift att handleda ungdomen i den musik- och sångundervisning som stipulerades i skolordningarna, i avsikt att bana väg för goda organister och sångare i församlingarna. Under svenska tiden användes vanligen benämningen director cantatus.
Examen som en badare skulle avlägga inför stadsläkaren eller kirurgen enligt föreskrifterna år 1807. Examen förutsatte att badaren tidigare hade en godkänd badarexamen, hade arbetat tre år som badare eller som assistent åt en läkare som var medlem i Collegium medicum. Han skulle dessutom ha förkovrat sig i sitt yrke och anatomi. Beslutet om godkänd examen fattades av Collegium medicum.

N

Förteckning över de förnamn och namnsdagar som ingår i den finländska almanackan. Förteckningen utges av Helsingfors universitet och utgör en viktig inkomstkälla. När förteckningen förnyas och trycks inleds samtidigt en tioårsperiod av upphovsmannarätt.
Organisation vid ett universitet för studenter från samma landskap. Nationerna utvecklades i Uppsala i slutet av 1500-talet och blev på 1640-talet verkliga ”landskap” eller studentnationer. De hade då stadgar, kassa och ämbetsmän. I Uppsala universitets konstitutioner 1655 förbjöds de, men förbudet efterlevdes inte. År 1663 inlemmade konsistoriet dem formellt i det akademiska systemet. Varje nation leddes av en professor som var inspektor. Sedan blev också medlemskapet obligatoriskt för studenterna. Adliga studenter var dock tidvis befriade. I slutet av 1600-talet övertog nationerna en del av universitetens uppgifter och började ordna övningar som orationer och disputationer.
Under medeltiden en organisation för studenter och magistrar i artes-fakulteten. Antalet nationer var i regel fyra. Medlemmarna var indelade efter sina hemländer och nationen leddes av en procurator.
Förteckning över medlemmarna i en nation.
Åren 1918–1944 läroinrättning för högre utbildning av kaptener och styrmän. Tidigare och senare kunde motsvarande utbildning även fås vid navigationsskolor.
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Föreståndare för en navigationsskola.
Icke utan beröm godkänd, epitet i ett betyg utfärdat vid läroanstalt, universitet och akademi.
Från 1872 statligt sjuklassigt allmänt elementarläroverk med ändamålet att under uppsikt av pedagogie professorn vid universitetet verka som centralanstalt för lärarkandidaternas praktiska utbildning och att meddela eleverna undervisning för vetenskaplig utbildning vid universitet. Under perioden 1864–1872 användes beteckningen normalskola..
Benämning på allmänbildande elementarläroverk för barn tillhörande alla stånd vilka inrättades i Ryssland enligt författningar 1782 och 1783 samt enligt skolreglementet 1786. De allmänbildande normalskolorna i Ryssland omorganiserades 1804/1805 varvid även benämningarna ändrades. I Gamla Finland fanns normalskolor 1788–1804. De hade tyska som undervisningsspråk och gav undervisning även åt flickor.

O

Tjänsteman vid observatorium.
Om person som inte har avlagt avgångsexamen.
Benämning på Reservofficersskolan under åren 1942 till 1945. Officersskolan var förlagd till Niinisalo.
Officient som opponerar en akademisk avhandling under en disputation.
Examen för organist, avlagd vid klockarorgelnistskola. Den innefattade tonträffning, ackordlära, pianospel samt koral- och kvartettsång. Utbildning i kyrkomusik inleddes i Finland 1878. År 1951 övertogs den av Sibeliusakademin.
Bolag som grundades 1940 av Finlands bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Bolaget ordnade stryktips för att samla in medel till förmån för idrotten. År 1941 omorganiserades tippningsverksamheten. Oy Tippaustoimisto ersattes av Oy Veikkaustoimisto Ab.
Bolag som bildades 1941 och ersatte Oy Tippaustoimisto Ab, som infört tippningsverksamheten i Finland. Bolaget ägdes av idrottsorganisationerna, bl.a. Finlands Bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Bolaget var förhållandevis självständigt men staten hade från början inflytande över verksamheten. Undervisningsministeriet hade i uppgift att fördela avkastningen, som ursprungligen användes för att understöda idrott men senare också för att främja vetenskap, konst och ungdomsarbete. År 1976 skaffade staten sig aktiemajoritet i bolaget.

P

Kyrklig ämbetsexamen i humanistiska och teologiska ämnen som avläggs inför domkapitlet för tjänstebehörighet i ett predikoämbete. Pastoralexamen infördes i Åbo stift på 1660-talet. Examenskrav infördes 1681 för militärpräster, 1693 för kyrkoherdar i regala pastorat och 1748 för tjänstebehörighet i alla predikoämbeten. Den kompletterade sacerdotalexamen. Kraven för att få genomgå tentamen var ursprungligen följande: en ansökan, dopattest, 30 års ålder (från 1851, 28 år), intyg över kyrklig tjänstgöring, en teologisk avhandling på svenska samt teser avfattade på latin, svenska och grekiska. Före tentamen skulle avhandlingen godkännas av domkapitlet, och domkapitlet skulle bevilja trycktillstånd för teserna. Från 1851 inleddes examineringen med ett skriftligt prov på svenska och ett på finska. Efter godkända skriftliga prov följde offentliga predikoprov på bägge språken i domkyrkan under högmässa. Sedan följde en examination i flera delar: förhör inför domkapitlet, en offentlig disputation av de framlagda teserna och en högst fyra timmar lång offentlig muntlig tentamen i domkapitlet. För att numera få avlägga pastoralexamen krävs två års tjänstgöring som präst eller lektor, undervisning i en teologisk fakultet eller tjänstgöring som religionslärare.
Lärare och föreståndare för enklassig pedagogi under svenska tiden. En pedagog var upptagen på ecklesiastikstaterna 1729 i Vemo, Lojo, Kimito, Pyhäjoki och Nyslotts prosteri, två pedagoger i Borgå domprosteri och tre i Kronoby prosteri. I Gamla Finland var pedagogerna lärare vid pedagogierna 1744–1788.
Skola för nybörjare. 1649 års skolordning definierade pedagogin som en ofullständig trivialskola. Pedagogier grundades redan på 1500-talet i Finland, men termen användes särskilt på 1600- och 1700-talen. Efter pedagogin kunde eleven fortsätta sin skolgång i trivialskola. Pedagogierna bestod av 1–2 klasser och förekom både i städer och på landsbygden. Undervisning bedrevs i läsning, skrivning, katekes och psalmsång. Pedagogierna avskaffades 1843 och omvandlades till skolor för nybörjare, småskolor och senare folkskolor. I Gamla Finland fanns pedagogier 1744–1788.
Obligatorisk examen för lärare som inte hade avlagt universitetsexamen. Pedagogieexamen gav kompetens att undervisa vid lägre elementarskola eller folkskola, under förutsättning att kandidaten hade auskulterat vid normalskola och avlagt ett undervisningsprov samt ett skrivprov (avhandling) på finska eller svenska vid Filosofiska fakulteten.
Högskola i Jyväskylä, grundad 1934.
Vaktmästare som bl.a. hade en polisiär funktion inom den akademiska jurisdiktionen. Han skulle också biträda rektorn vid dennes officiella funktioner och föra bok över studenterna. Pedeller verkade i Finland bl.a. på 1850-, 1860- och 1870-talen under studentinspektorns översyn och förekom även vid lärdomsskolor eller läroverk under senare delen av 1800-talet.
Lotteri där vinsten utbetalas i pengar. Penninglotterier tilläts 1926. Den första koncessionen gällde för fem år och vinsten delades mellan Finska operan (40 procent) och Nationalteatern (25 procent). Återstoden fördelade statsrådet mellan kultur- och vetenskapsfrämjande ändamål. Senare höjdes statens andel, och i slutet av 1940-talet var den över 80 procent. Dragning gjordes 1926 en gång per året, och 1935 infördes månatliga dragningar. Verksamheten övervakades av en kommission som bestod av fem medlemmar. Två av dem utsågs av statsrådet och tre av koncessionsinnehavaren. Vinsterna var skattefria fram till 1936.
Akademisk studieresa, företogs vanligen till juridisk, teologisk eller medicinsk fakultet som ett första steg i en ämbetsmannakarriär. Studieresorna minskade i betydelse då Uppsala universitet återupprättades 1620 och när det grundades universitet i Dorpat 1630, i Åbo år 1640 och i Lund år 1666.
Rätt att åka utomlands till exempel för studier. Rätten fanns inskriven i adelns privilegier.
Apotekargesäll som efter fyra års studier anmält sig hos Collegium medicum för att som provisor förestå någon annans apotek eller som apotekare upprätthålla ett eget. En farmacie kandidat kunde begära provisorsexamen inför Collegium medicum.
Person som spelade pipa i en truppenhet. Tillsammans med trumslagarna gav pipblåsarna signaler till fotfolket. Piparna kunde inneha ett militieboställe för pipare vid indelt truppförband. Under medeltiden var ”pipare” en benämning på blåsmusiker i allmänhet.
Läroverk för pojkar.
Ämbetsexamen för polismyndighet, innehållande utbildning om särskilt brott och brottsutredning.
Sedermera Kriminalmuseet, ett ursprungligen i anslutning till Kriminalcentralen 1938 (från 1955 Centralkriminalpolisen) grundat museum över polisinrättningen i Finland för att användas för polisens interna bruk, närmast i undervisningssyfte. En av Kriminalcentralens tjänstemän utsågs av verkets chef att sköta museet som en bisyssla.
Högre teknisk läroanstalt 1879–1908 med rötter i Polytekniska skolan. Institutet meddelade undervisning i de allmänna och vetenskapliga grunderna för tekniskt vetande på ett flertal tekniska fackområden. Polytekniska institutet omvandlades den 1 september 1908 till Tekniska högskolan.
Läroinrättning som från 1872 verkade under Manufakturdirektionens tillsyn och hade till uppgift att erbjuda vetenskaplig utbildning för tekniska yrken. Polytekniska skolan var indelad i en förberedande avdelning på två klasser och en fackavdelning med två- till fyraåriga lärokurser i teknisk kemi, bro-, järnvägs-, väg- och vattenbyggnad, maskinbyggnad, lantmäteri och arkitektur. År 1879 lades den förberedande avdelningen ned och skolan omorganiserades till Polytekniska institutet.
Från 1898 Poststyrelsens årliga tjänstemannapraktikantutbildning. Postkursen erbjöd undervisning i ämnen som anslöt sig till postväsendet och resulterade i en posttjänstemannaexamen. En kortare kurs arrangerades för postiljoner.
Examen i postverkets författningar, cirkulär och räkenskaper, vilken anordnades av Poststyrelsen. Posttjänstemannaexamen infördes 1898 huvudsakligen för att ge posttjänstemän med sämre skolutbildning behörighet att söka högre posttjänster. Posttjänstemannaexamen utvecklades till en slutexamen i en fem månader lång postkurs som årligen arrangerades av Poststyrelsen.
Hemman vars inkomster gick till att betala lönen åt innehavaren av en viss kyrklig eller skolastisk befattning, särskilt biskop, professor eller lektor. Prebendehemmanen indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller staten.
Pastorat vars inkomster gick till att avlöna eller förbättra lönen för en biskop, professor eller lektor eller som fungerade som verksamhetsbidrag åt en viss institution, särskilt akademin i Åbo. Den som erhöll tjänsten blev samtidigt kyrkoherde i församlingen som i praktiken sköttes av en kaplan eller av en av kyrkoherden anställd adjunkt. Benämningen förekom mera allmänt i Finland efter reformationen, och motsvarades av annexpastorat i Sverige. Prebendepastoraten indrogs senast 1922 till Vederlagsfonden eller till staten.
Skyldighet att ställa egendom, jord eller kapital till ett prästämbetes eller en universitets- eller gymnasielärares förfogande, i Sverige ofta kallad annexskyldighet.
Lärare anställd för att undervisa unga adelsmän, pager, som uppvaktade vid hovet. Uppdraget är belagt från och med Karl IX:s tid. Det omvandlades snart till en fast syssla på hovstaten under beteckningen ”pagernas preceptor” eller ”pagernas hovmästare”. Pagernas preceptorer var i första hand filosofie magistrar och lärde ut latin, kristendom, moralfilosofi, historia och matematik samt ofta moderna språk. Språkmästare biträdde dem i språkundervisningen, främst i franska språket.
Lärare vid läroverk, barnhus m.m. Det fanns två preceptorer vid Barnhuset i Stockholm 1729.
Från 1590-talet benämning på huvudläraren för tronföljare och eventuellt för övriga kungliga barn. Preceptorn var underställd guvernören. Benämningen ersatte den äldre benämningen tuktomästare som använts tidigare under 1500-talet. Till sysslan som huvudlärare för kungliga barn och tronföljare kallades främst välrenommerade universitetslärare i humanistiska ämnen eller lärda män som var knutna till kansliet. I Gamla Finland var ”preceptor” benämning på lärare vid skolorna 1744–1788.
Vid Kungliga akademin i Åbo, av biskop eller annan präst meddelad undervisning i predikning, inklusive praktiska övningar. Syftet var att förbereda studenterna för avläggande av prästexamen vid domkapitel, särskilt under biskop Johannes Gezelius d.ä:s tid (1664–1690).
Sedan 1700-talet föreståndare för en vetenskaplig institution vid ett universitet.
Titel eller värdighet som sedan 1773 tilldelas de förnämsta artisterna vid Kungliga teaterns balettkår, av högsta rangklass under balettmästaren.
Ordförande särskilt i domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap och i utskott eller ofrälse stånd i ståndsriksdagen; benämning på ordförande i några organ med kollegialt beslutfattande vilka i Gamla Finland i regel var av svenskt ursprung, såsom konsistorierna och kämnärsrätterna.
Den officiant som ledde disputationsakten vid ett universitet. Under 1700-talet var det vanligt att preses också hade författat avhandlingen. Som ersättning erhöll preses en presidieavgift av respondenten.
Avgift som en respondent skulle erlägga till preses för att få fullgöra en disputation.
Akademisk lärares privata undervisning oberoende av det lärosäte han var knuten till.
Vanlig benämning på ett befullmäktigat ombud. I formulär för provisionsbullor nämndes vanligen att den som fått expektans på ett beneficium själv eller genom procurator skulle anmäla hos biskop och kapitel om han ville ta emot beneficiet. Benämningen användes också vid kyrkliga möten om delegater som deltog vid sidan om biskopar och kapitelombud. Enligt internationell praxis användes termen också om rättegångsombud. Vid universitetet i Paris kallades den främste representanten för varje nation procurator.
Benämning på tjänsteman som förvaltar akademigods.
Innehavare av befattning i den högsta kategorin av lärartjänster vid universitet, högskola eller akademi. ”Professor” är även en titel för chefsbefattning vid vetenskapliga institutioner och hederstitel förlänad av Kunglig Majestät, från 1918 republikens president. Enligt rangordningen 1735 hade professorerna rangklass 36.
Titel som under medeltiden var synonym med ”doctor” och ”magister”. Beroende på tid, universitet och fakultet kunde benämningen användas om en person som innehade den högsta lärda graden och hade rätt att föreläsa offentligt. Under senmedeltiden i Norden blir professor den vanliga titeln för en universitetslärare som är knuten till ett bestämt universitet och som deltar i universitetsförvaltningen.
Benämning på domkapitel under den tid teologieprofessorer vid ett närliggande universitet var självskrivna ledamöter, vid sidan av biskopen och domprosten. Som adjungerande medlemmar fungerade i första hand Teologiska fakultetens adjunkter, i undantagsfall också prästvigda professorer vid Filosofiska fakulteten. Åbo domkapitel var ett dylikt kapitel till 1828, då det ändrade karaktär och blev ett lektorskapitel i och med att universitetet flyttade till Helsingfors och Åbo gymnasium grundades.
I den kungliga rangrullan 1696 saknade universitetsprofessorerna rang. Först 1705 taxerades professorerna och blev då jämbördiga med kaptener och assessorer.
Ställföreträdare för universitetskansler, ursprungligen för kanslern vid Kungliga Akademin i Åbo.
Under medeltiden tjänstebeteckning för den tjänsteman som företrädde ledningen i Uppsalakollegiet i Paris, formellt innehades uppgiften av rektorn vid Uppsala domskola. Prokuratorn höll fyra gånger om året sammankomst med studenterna och övervakade studenternas skuldsättning. Ingen student fick skuldsätta sig över ett visst belopp utan prokuratorns tillstånd. Prokurator var också en titel för förvaltare av kyrkors eller ordenssamfunds förmögenheter och fullmäktig i den kanoniska rättegångsproceduren.
Akademisk högtid under vilken promovendi erhöll titlarna magister eller doktor. Antalet magistrar som promoverades begränsades till 50 vid varje promotion i Uppsala år 1730. Från 1779 hölls fakulteternas promotioner i Uppsala i domkyrkan. Promovendi var iförda skärp, vita silkesstrumpor och hade röda bandrosor i skor och vid knä. De blivande magistrarna kröntes med lagerkransar under kanonsalut. På kvällen hölls promotionsmiddag.
Den professor som leder en promotion.
Titel på ordinarie lektor och lärare vid gymnasium och universitet som var utsedd till rektorns ersättare och ställföreträdare vid frånvaro och laga förfall. Vid högre elementarskola motsvarades prorektor av conrektor, vid lägre elementarskola (två klasser) av lärare och vid fruntimmerskola av andra lärarinna.
Prorektors ämbete eller ämbetstid.
Vetenskapligt utbildad tjänsteman som vid sidan av en professor undervisar i normal och patologisk anatomi. Prosektorn ansvarar särskilt för den praktiska delen av denna undervisning, såsom obduktioner och dissektioner.
Fyraklassig trivialskola i mindre stad än biskopsstaden och med ett helt landskap som elevupptagningsområde. Provinsialskolor började grundas under Gustav II Adolfs regeringstid (1611–1632).
Examen som avlades av en farmasie kandidat för att denne skulle bli provisor. Enligt medicinalordningen 1797 skulle provisorsexamen avläggas inför Collegium medicum. Till examinatörer utsågs två i Stockholm bosatta apotekare. Kandidatens kunskaper i Medicamenta Simplica testades, liksom hur Medicamenta Composita och Praeparata skulle tillredas enligt de antagna farmakopéerna. Efter examen skulle kandidaten avlägga provisorsed och först därefter kunde han tillträda en provisorstjänst. Efter att Collegium medicum inrättades i Åbo 1811 avlades provisorsexamen där. År 1845 bestämdes att en farmaciestudiosus som kommit i besittning av apotek kunde anmäla sig direkt till apotekarexamen.
Före prästvigningen med ordinanderna avlagt offentligt förhör vid domkapitel. Prästexamen stadgades i kyrkolagen 1686, men förekom redan från 1669. Examen stadgades igen 1824 och förutsatte efter 1846 ett godkänt predikoprov i domkyrkan, jämte en offentlig bibelförklaring. Akademisk slutexamen blev obligatorisk för prästvigning 1849. Prästexamen avlades därefter endast av dem som hade annan akademisk slutexamen än sacri ministerii candidatus-examen. Teologieprofessorer prästvigdes utan prästexamen efter 1798, filosofie-, juris- och medicineprofessorer i prästerligt ämbete inom sin profession efter 1750. Termen bör inte sammanblandas med det prov eller förhör som domkapitlet anställde med sökande till en prästtjänst. Prästexamen innefattade ursprungligen språktest i latin, grekiska och hebreiska, förhör över kunskaperna i filosofi, retorik, logik, etik, fysik, aritmetik och praktisk teologi samt trosartiklarna och deras förstånd, konflikter och andra frågor, biblisk historia, teologisk moral. Därutöver måste examinanden förklara några bibeltexter.
Efter reformationen en tvåårig luthersk prästutbildning. Prästseminariet förutsatte avslutad lärokurs vid katedralskola. Prästseminarierna ombildades till konfessionella läroanstalter, inrättade i Uppsala och Åbo 1806, i Lund 1809. Seminarium Theologicum i Åbo avskaffades 1846 då professuren i praktisk teologi inrättades vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors. Efter självständigheten grundades 1918 ett grekisk-ortodoxt prästseminarium i Kuopio och 1925 i Sordavala. Prästseminarier fanns efter självständigheten också inom frikyrkor.
Skolundervisningen i stiftsskolorna syftade under medeltiden främst till att utbilda präster. Eleverna hade tjänstgöringsskyldighet vid domkyrkans gudstjänster. Sedan början av 1200-talet skulle det finnas en magister vid varje domkapitel för undervisning. Vid en metropolkyrka skulle det finnas en theologus. År 1438 beslutades att theologus-befattningar skulle instiftas vid alla domkyrkor. De lägre vigningarna erhöll prästerna redan som scolares och de fick då anlägga tonsur och klerikal dräkt. Den egentliga prästutbildningen skedde vid domkyrkan. Prästkandidaterna måste då vara minst 20 år. Chorales (korpräster, kordjäknar, mässdjäknar) blev prästkandidater först efter vigning till subdiakoner, diakoner eller präster. Det tre vigningarna skedde ofta på sex månader.
Kunskapsprov som skulle avläggas före inträde vid en läroanstalt, också om examensförhör eller tentamen. Termen användes också om prov i form av en disputation eller undervisningsprov avlagt av en person som sökte en lärartjänst.

R

Sjuklassigt allmänt elementarläroverk med uppgift att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Utöver den vetenskapliga utbildningen meddelade reallyceerna eleverna grundlig undervisning i flera moderna språk.
Skola bestående av två eller fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Undervisningen vid realskolan byggde på folkskolans lärokurser. Den tvååriga lägre realskolan gav en i synnerhet för praktiska yrken lämpad allmänbildning, den fyraåriga högre realskolan meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Avgångsexamina vid de allmänna läroverken.
Honorärrektor vid universitet, vanligen en vid universitet inskriven förnäm adlig studerande.
Sedan stormaktstiden titel för den högsta styresmannen vid universiteten i Uppsala, Åbo och Lund.
Skolrektor vid en medeltida katedralskola. Skolrektorn ombesörjde undervisningen och hade rätt att tillsätta medhjälpare. Hans verksamhet övervakades av en scholasticus, som var en av kanikerna i domkapitlet.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett universitet sedan 1612 och förste läraren vid ett gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala, Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (rector magnificus) och för en till honorär rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Ämbetsed som en gymnasierektor avlade inför lärarkollegiet när han installerades i tjänsten. Rektorseder infördes 1724 och avlades också under autonoma tiden. Från och med skolordningen 1856 skulle också rektorer i högre och lägre elementarskolor samt föreståndarinnan (första lärarinnan) vid fruntimmerskolorna avlägga rektorsed.
Biträdande lärare vid ett läroverk (duplikant), lärare av lägre grad vid universitet (docent) och högskola som på arvode repeterade de av de ordinarie lärarna (professorerna) hållna föreläsningarna och förberedde eleverna (studenterna) för examen.
Militär läroanstalt som utbildar plutonchefer, batteriofficerare och eldledare, vilka efter avslutad kurs tjänstgör som officersaspiranter och före hemförlovningen befordras till fänrikar i reserven. Skolan grundades 1920 i Fredrikshamn. Den hette 1941–1952 Officersskolan och var 1939–1945 verksam i Niinisalo innan den flyttade tillbaka till Fredrikshamn 1948.
Officient som försvarade en akademisk avhandling under en disputation. Respondenten skulle betala tryckningskostnader samt en presidieavgift till preses. Under 1700-talet var det vanligt att avhandlingen hade författats av professorn, som tjänstgjorde som preses. I början av 1800-talet blev det obligatoriskt för respondenten att själv skriva sin avhandling.
Statligt ämbete, omnämnt redan 1599. Från 1630 var ”riksantikvarie” tjänstebeteckning för den som i egenskap av chef för Riksarkivarieämbetet och som sekreterare i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien utövade högsta tillsynen över rikets antikvarier, senare också kulturhistoriska byggnader. Riksantikvarien var chef för Antikvitetsarkivet 1692–1792, ursprungligen också chef akademiernas samlingar.
Beteckning som användes för den tjänsteman som ansvarade för arkivet vid Kunglig Majestäts kansli under 1500- och 1600-talet, sedermera tjänstebeteckning för chefen för Riksarkivet i Sverige (kallades 1618–1822 arkivsekreterare). År 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet i Finland, ändrades titeln för arkivverkets generaldirektör från statsarkivarie till riksarkivarie.
Centralt kollegialt ämbetsverk som ansvarade för myndigheternas arkivbildning. Det bildades 1939 när Statsarkivet fick utökade befogenheter gentemot övriga statliga och kommunala myndigheter. Under Riksarkivet lydde landsarkiven, som förvarade de regionala myndigheternas arkiv i sina respektive distrikt. Riksarkivet leddes av riksarkivarien. Besluten fattades i ett kollegium som bestod av riksarkivarien och arkivråden.
Ämbetsverk under Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium) som under en sekreterare, senare en arkivarie, ansvarade för kronans arkivalier. Arkivet gick också under benämningen Gamla kansliet eftersom dess uppgift var att bevara rikskansliets handlingar. Kansliordningen 1618 inrättade Riksarkivet formellt som en enhet inom det kungliga kansliet. Arbetet leddes av en arkivsekreterare (riksarkivarie). Arkivets sekreterare var rikshistoriograf, tidigare benämnd riksens historicus, och författade årskrönikor över in- och utrikeshändelser.
Under riksdagen och statsrådet gemensamt lydande offentligt bibliotek och riksdagsarkiv, inrättat 1922 vid ombildningen av Statens centralbibliotek för att tillhandahålla och förvalta riksdagsutskottens och de statliga kommittéernas manuskript och ministeriernas, de centrala ämbetsverkens och lagberedningens äldre bibliotek samt litteratur om lagstiftning, förvaltning samt stats- och samhällsvetenskap. Biblioteket flyttade 1931 från Ständerhuset till Riksdagshuset. År 1948 övergick biblioteket helt i riksdagens vård och tillsyn.
Ämbetsman i Sverige 1734–1953 med uppgift att övervaka heraldiska frågor, sedermera också grunden rörande vapen för till exempel fanor, mynt och offentliga byggnader. Riksheraldikern fick ingen lön utan en ersättning enligt en av Kgl Maj:t fastställd särskild taxa.
Tjänsteman vid Kanslikollegium 1618–1713 och 1719–1834, med uppdrag att skriva den svenska rikshistorien, tidvis, även tidigare,en bisyssla för förtjänta lärda med andra ämbeten kallad riksens historicus (historicus regni). Redan under 1500-talet gavs historiografiska uppdrag åt män inom kyrkan. Under perioden 1560–1632 tilldelades sådana uppdrag dels sekreterare inom kansliet som studerat vid tyska universitet, dels personer av utländsk härkomst med hög humanistisk bildning. I 1626 års interimistiska kansliordning bestämdes att den sekreterare som skulle biträda ”custos archivi” i Riksarkivet också skulle vara ”riksens historicus”. Därefter inledde den förste aktive innehavaren av ämbetet sin tjänstgöring. Denne sekreterare skulle författa årskrönikor över in- och utrikes händelser. Under 1600-talet var förbindelsen mellan historiografämbetet och en professur vid universitet stark. Från och med 1699 knöts historiografen starkare till tjänstgöring vid kansliet och arkivet. Under 1600-talet och fram till enväldets slut 1720 gick ämbetet under beteckningen kunglig historiograf, historiographus regius, efter 1720 rikshistoriograf, historiographus regni. Enligt kansliordningen 1720 skulle rikshistoriografen vara en infödd svensk. Rikshistoriografämbetet indrogs i Sverige 1835. Under autonoma tiden förekom ingen sådan tjänst i Finland.
Under svenska tiden tjänsteman som ritade av bl.a. fornsaker, gamla mynt och medaljer, senare också byggnader. Ritare fanns åtminstone vid Antikvitetsarkivet.
Av universitet under medeltiden upprättad lista över de lärda som rekommenderades få inkomster av nominella kyrkliga tjänster.
Skolkommitté för inrättande och övervakning av ryska skolor i Finland, verkade i anslutning till Generalguvernörskansliet 1879–1917.
I de svenska trivialskolorna från 1600-talet lärare i apologistklass, apologist. I Gamla Finland lärare i räknemästareklassen vid katedralskolan i Viborg.
Juridisk ämbetsexamen 1895–1921 som avlades vid universitetets juridiska fakultet och gav behörighet till domarämbeten, som tidigare hade krävt domarexamen, och till tjänster vid senatens ekonomiedepartement på extra ordinarie stat eller med domarkompetensvillkor och till sekreterartjänster vid domkapitlen. Rättsexamen ersattes 1922 med högre och lägre rättsexamen.

S

Den prövning vederbörande domkapitel, enligt kyrkoordningen 1571, skulle anställa med den som sökte inträde i prästämbetet. Enligt kyrkolagen 1686 (kap 19 § 2) omfattade förhöret humanistiska och teologiska läroämnen. Sacerdotalexamen ombildades 1693 till pastoralexamen.
Universitetsexamen i teologi, innehållande skriv- och språkprov i grekiska och latin, kristendomens ursprungstexter, praktiska övningar, dogmatik, exegetik och sedlighetslära samt kyrkohistoria och praktisk teologi. Examen var efter 1849 ett behörighetskrav för prästvigning. Den motsvarade i praktiken den tidigare prästexamen.
Kurs i första hjälpen för allmänheten. Duodecim började hålla samaritkurser i olika delar av landet år 1889.
Folkhögskola som grundades 1925 och 1930 bytte namn till Samhälleliga högskolan. Inträdeskravet var avlagd studentexamen. Vid Samhälleliga högskolan kunde man avlägga politices kandidatexamen. Högskolan erbjöd också andra, mer yrkesinriktade examina. På 1940-talet tillkom ytterligare examina med utgångspunkt i socialarbete, ungdomsarbete och fångvård. I en omorganisation 1949 överfördes den akademiska forskningen till en statsvetenskaplig fakultet. År 1960 flyttade högskolan till Tammerfors, och 1966 bytte den namn till Tammerfors universitet.
Läroverk för både flickor och pojkar, avsett att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet.
Läroanstalt där pojkar och flickor undervisades gemensamt. De första samskolorna i Finland grundades i slutet av 1800-talet.
Skolstatens penninganslag, disponibla medel enligt budgeten.
Skolungdom över 15 år, till exempel studenter och djäknar som stadigvarande vistades vid akademier och skolor. De var befriade från mantalspenningar.
Medeltida skolelev.
Skolmästare, tjänst inom det medeltida domkapitlet. Tjänsten var organisatoriskt placerad under prelaterna men betraktades dock som en högre tjänst. Innehavaren var vanligen kapitelledamot. Scholasticus skulle övervaka verksamheten i stiftets undervisningsväsen och katedralskola. Under senmedeltiden förmedlade han inte själv undervisning. Han hade rätt att uppbära en del av elevernas skolavgifter.
Under autonoma tiden det sammanträde under vilket examinatorerna av en enskild tentamen eller fakultetsexamen samlades för att fastställa huruvida studenten hade tillräckliga kunskaper för att få tentera eller avlägga examen. Scrutinium förekom vid Filosofiska, Juridiska och Medicinska fakulteten, dock inte Teologiska.
Lärare vid teologiskt seminarium för praktisk prästutbildning vid universitet, även om lärare vid folkskoleseminarium.
Undervisningsanstalt, i synnerhet för utbildning av lärare, eller anstalter i anknytning till universitet vilka erbjöd praktisk prästutbildning, även om anstalt för utbildning av pastorer och missionärer i vissa frikyrkosamfunds tjänst. Benämningen användes även om en form av undervisning vid universitet eller högskola som innebar att den studerande genom självverksamhet övade sig i vetenskapligt tänkande och vetenskapliga metoder. Seminarierna hölls i form av sammankomster som leddes av en lärare och där man behandlade och ventilerade uppsatser som studerandena författat i något ämne inom läroämnets område, gjorde vissa praktiska övningar eller höll allmänt orienterande föredrag.
I anslutning till akademin i Åbo 1806–1846 verkande prästseminarium som, enligt tysk och dansk förebild, meddelade undervisning i de praktiska färdigheter som prästerna behövde i sin ämbetsutövning. För inträde krävdes en preliminärexamen (”lilla teologen”). Seminariet indrogs 1846 genom förordningen om prästutbildningen som bl.a. innebar att en professur i praktisk teologi grundades vid Alexanders-universitetet.
Läroinrättning som erbjöd grundutbildning för sjuksköterskor samt specialutbildning för avdelningssköterskekompetens och hälsosysterskompetens. Vid vissa institut erbjöds dessutom en högre utbildning för administrativa uppgifter och lärarkompetens. Sjuksköterskeinstituten sorterade under Medicinalstyrelsen.
Kurs för att utbilda sjuksköterskor. De första statliga kurserna ordnades på Kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors 1889. År 1891 utökades programmet och kurstiden förlängdes till ett år. År 1919 blev kurstiden tre år. År 1892 bestämdes att kurser också skulle ordnas på de statliga sjukhus där det fanns en lämplig översjukskötersketjänst. År 1909 inleddes den kommunala sjuksköterskeutbildningen vid Maria sjukhus i Helsingfors. Kurserna avslutades 1930 när sjuksköterskeutbildningen förenhetligades.
Undervisningsinrättning för utbildning i sjökunskap, i synnerhet för utbildning av befäl på handelsfartyg. Navigationsskolorna och navigationsinstituten motsvarade sjöfartsläroverk, som också kunde erbjuda maskinistutbildning. Högre navigationsskolan i Mariehamn ändrade 1944 namn till Mariehamns sjöfartsläroverk.
Militär läroanstalt för utbildning av marinbefäl. Den grundades 1923 på Sveaborg och sammanslogs 1930 med Kadettskolans sjöförsvarsavdelning och kustartillerilinjen vid Reservofficersskolan i Fredrikshamn till Sjökrigsskolan.
Militär läroanstalt för utbildning av sjöofficerare, grundad 1930 på Sveaborg.
Sjöfartsläroverk för skeppare på kust- och insjöfarkoster 1892–1918, ombildades 1918 till navigationsskola.
Statligt sjöfartsläroverk som utbildade skeppare på kust- och insjöfarkoster i Kuopio från 1929. Skepparskolor förekom i flera städer 1944–1975.
Skola i Karlskrona som utbildade skeppsgossar för flottan. Skolan inrättades 1685, men fick särskilt reglemente först 1774.
Avgångsbetyg från undervisningsanstalt.
Skola för utbildning av skogsvaktare, från 1922 skogsarbetsledare, till forstrevirens bevakningsområden. Den första skogsvaktareskolan grundades i anslutning till Forstinstitutet i Evois 1876 som en tvåårig utbildning. Skolorna verkade under Forststyrelsens tillsyn.
Utbildningsanstalt för utvecklingsstörda under autonomin och förra delen av självständigheten. Den första grundades 1877 (i Jakobstad), den första tvåspråkiga grundades 1889 i Helsingfors och flyttades 1891 till Tavastehus. Skolan leddes av ett skolråd bestående av skolans tjänstemän och en förtroendevald ordförande, 1910 kyrkoherden i Tavastehus.Tjänstemännen var 1910–1918 en föreståndare, föreståndarinnan för internatet, fem lärarinnor och en handarbetslärarinna. Skolan övervakades av Överstyrelsen för skolväsendet. Den var den enda statligt finansierade centralanstalten för svenskspråkiga utvecklingsstörda fram till att kommunförbundet Svenska Finlands vårdanstalt för sinnesslöa grundades 1956 och öppnade Kårkulla centralanstalt år 1960.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, för praktisk och teoretisk undervisning i huslig ekonomi, med en utbildning på 1 ½–2 år. För kortare utbildning fanns husmoders- eller hushållsskolor och för högre utbildning fanns institut för huslig ekonomi. Skolorna för huslig ekonomi verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt med utbildning i svinskötsel. Skolorna för svinskötsel verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Kollektiv beteckning för personal inom skolväsendet.
Under svenska tiden och autonoma tiden kollektivbeteckning för lägre befattningshavare vid de allmänna lägre skolorna, företrädesvis skollärarna. De var befriade från borgerskapets onera för de inom stadens jurisdiktion belägna gårdarna och egendomarna.
Styresorgan för en skola. Direktionen bestod ursprungligen av lärarkollegiet, i vissa skolor några representanter för staden eller funktionärer inom handel, industri och förvaltning. Sedermera kom medlemmarna att utgöras av förtroendevalda personer.
I Ryssland 1786–1803/1804 chefstjänsteman i guvernementen med uppgift att leda och övervaka undervisningsväsendet och skolorna i guvernementet. Skoldirektorerna efterträddes av guvernementsskoldirektorerna. I Gamla Finland fanns en skoldirektor 1787–1803/1804, som var underställd försörjskollegiet. Denne efterträddes 1803/1804 av en guvernementsskoldirektor.
Den administrativa enhet inom vilken obligatorisk skolundervisning med utbildade lärare meddelas i en kommun, separat för vardera språkgruppen. Skoldistrikten inrättades 1898. Abnormskolorna bildade skoldistrikt över kommungränserna. Ett skoldistrikt med skola och lärare omfattade ursprungligen minst 50 barn, senare färre.
Föreståndare för en skola.
År 1946 ändrades beteckningen uppfostringsanstalt till skolhem. På de statliga skolhemmen bodde minderåriga med svårigheter i skolan eller hemmen. Syftet var att de skulle slutföra grundskolan och återanpassas till samhället.
Benämning på hemman som tillhörde en skola eller ett lönehemman anslaget till skollärares lön.
Reguljär granskning av skola, infördes redan under förra delen av 1700-talet, i folkskolorna från 1869 och i elementarläroverken efter 1871. Termen användes också om den myndighet som bestod av överinspektörerna, senare av skolinspektörerna, vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Inspektorerna granskade skolornas byggnader, lärare och lärarinnor samt undervisningen, läromaterialet och elevernas samt skolans handlingar.
Uppsyningsman över högre och lägre elementarskolor som inte var belägna i stiftsstad. I städer med gymnasium kallades han gymnasieinspektor. Inspektorsbefattningen för elementarskolorna i universitetsstad tillkom företrädesvis professorn i pedagogik och didaktik. Uppsyningsman över folkskolor benämndes på landsbygden folkskoleinspektor, i stad inspektor för städernas folkskolor. Skolinspektorerna verkade under överinspektorn för elementarläroverken eller folkskolornas överinseende, senare under Skolstyrelsen.
I Ryssland från 1786 bland ståndspersonerna i kretsstäderna utsedda oavlönade övervakare av de lokala skolorna. Skolinspektorerna (rangklass 9) lydde under skoldirektorn och allmänna försörjskollegiet, från och med 1804 under guvernementsskoldirektorn i guvernementet. I Gamla Finland fanns 1787/1788–1812 skolinspektorer.
Kommunal skola för fattiga stadsbarn. Skolkolonier upprätthölls under autonoma tiden på landsbygden av staden, i syfte att låta barnen komma iväg från stadsmiljön. De första kolonierna grundades av Helsingfors stad 1899–1902.
I Ryssland från och med 1803/1804 organ vid universiteten som hade i uppgift att leda skolväsendet i undervisningskretsen och övervaka skolornas verksamhet. Guvernementsskoldirektorerna i skolkretsen lydde under respektive skolkommission. Skolväsendet i Gamla Finland lydde 1803–1812 under skolkommissionen vid Dorpats universitet.
Under 1500–1700-talen benämning på skolastiker som undervisade framförallt i penitensen, från och med 1860 lärare vid folkskola eller annan skola som lydde under skolväsendet.
Om skollärare som avlagt filosofisk ämbetsexamen, är filosofie magister.
Från och med 1500-talet lärare i en stadsskola eller föreståndare för en katedralskola, under autonoma tiden lärare vid lägre (elementär) undervisningsanstalt, efter 1860 vid folkskola.
Under Överstyrelsen för skolväsendet lydande lokalt skolstyresorgan. Skolråd inrättades efter 1872 för att övervaka ett enskilt läroverks förvaltning, bistå rektorn eller föreståndarinnan i verksamheten – vid skolinspektion också överinspektören– inventera egendomen, granska räkenskaperna och vid behov rapportera olägenheter till överstyrelsen. De ersattes senare med skoldirektioner.
Tjänstetitel för högre tjänsteman vid Undervisningsministeriet eller Skolstyrelsen. Skolråden var ofta chef för en avdelning i Skolstyrelsen. Skolråd var också en honorärtitel som republikens president kunde bevilja en meriterad person inom skolväsendet.
Ämbetsverk i det röda Finland under finska inbördeskriget 1918. Skolrådet lydde under Folkkommissariatet och motsvarade Överstyrelsen för skolväsendet. Medan en stor del av den gamla tjänstemannakåren vägrade samarbeta med de revolutionära var regeringen i det röda Finland tvungen att skapa ersättande organ för de centrala ämbetsverken.
Sigill som användes av en medeltida skola. De flesta skolor torde ha haft egna sigill. Endast få svenska skolsigill är kända. De hade ofta skolsymbolerna ris och färla som dekorationselement.
Benämning på skolornas och skolväsendets anställda tjänsteinnehavare och styresmän, anslagna statliga medel för att upprätthålla skolor och skolväsendet samt avlöningen av tjänsteinnehavarna.
Den högsta skolmyndigheten som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet. Åren 1861–1869 utgjordes myndigheten av ett överinspektörsämbete med biträde av en centralstyrelse utsedd av senaten. Åren 1869–1918 verkade Överstyrelsen för skolväsendet. Överstyrelsen omorganiserades 1918 till Skolstyrelsen. Under undantagsförhållandena våren 1918 verkade en svenskspråkig skolstyrelse i Vasa, och det finskspråkiga Finlands skolråd i Helsingfors. Den högsta skolmyndigheten lydde först under Ecklesiastikexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsexpeditionen, från 1918 under Kyrko- och undervisningsministeriet, som senare ändrade namn till Undervisningsministeriet. Överstyrelsen och Skolstyrelsen förestods av en överdirektör, från 1944 av en generaldirektör och biträddes 1874–1887 och 1898–1918 av en överdirektörsadjoint. Från 1889 ingick ytterligare tre överinspektörer för elementarläroverken och en överinspektör för folkskolorna i Överstyrelsen för skolväsendet. Skolstyrelsen bestod i sin tur ursprungligen av tre avdelningar (lärdomsskolor, folkundervisningen och barnskyddet). År 1920 inrättades en svenskspråkig avdelning som indrogs 1924 när Skolstyrelsen delades upp i en finsk och en svensk enhet, medan barnskyddet överfördes på Barnskyddsbyrån vid Socialministeriet. Den finska enheten var uppdelad i två avdelningar, en för lärdomsskolorna och en för folkundervisningen, som också ansvarade för dövstum- och blindskolorna.
Under undantagsförhållandena 1918 svenskspråkig skolstyrelse stationerad i Vasa. Motsvarande finskspråkiga styrelse, Finlands skolråd, verkade i Helsingfors.
Under 1800-talet officiell benämning på skolinspektion som regelbundet vidtogs i folkskolorna från och med 1869 och vid elementarläroverken från och med 1872 av överinspektorerna vid Överstyrelsen för skolväsendet. Informella skolvisitationer förrättades redan från första delen av 1700-talet.
Sammanfattande beteckning på spektret av utbildningsanstalter under universitetsnivån och dess förvaltning. Den högsta skolmyndighet som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet var under senare delen av autonomin Överstyrelsen för skolväsendet och efter självständigheten Skolstyrelsen. Till skolväsendet räknades lärdomsskolor, lyceer, högre kommunala skolor, privata läroverk, mellanskolor, fortbildningsläroverk samt goss- och flickskolor. Folkskolornas grundutbildning nådde den största andelen av barnen och kunde indelas i ett skilt folkskoleväsende, som också omfattade seminarieutbildningen för folkskollärare och folkskollärarinnor samt folkskoleinspektörerna. Därtill tillkom folkhögskolor och arbetarinstitut samt så kallade abnormskolor, som omfattade dövstumskolor, blindskolor, skolor för andesvaga, uppfostringsanstalter och skyddshem. Uppfostringsanstalterna och skyddshemmen flyttade 1924 från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till Socialministeriet.
Nattvardsläsning hos präst under en viss period (ursprungligen tre till fyra månader, från 1842 under en till två veckor) för dem som för första gången skulle gå till nattvarden. Skriftskolan infördes 1740. Inträdeskravet var vid läsförhör uppvisad god innantilläsning i bok och en ålder av cirka 14 år, från 1807 minst 15 år. Skriftskolan utvecklades under förra hälften av 1800-talet till en konfirmandundervisning som avslutades med en högtidlig konfirmationsakt. Den stadgades först i kyrkolagen 1869.
Inom det svenska skolsystemet 1649–1693 och åter från 1724 klass vid trivialskola med undervisning i praktiska ämnen, i Gamla Finland klass vid katedralskolan i Viborg.
Inom det svenska skolsystemet från 1649 lärare i skriv- och räkneklassen, från 1724 i apologistklassen i trivialskola. En sådan tjänst fanns vid katedralskolan i Viborg.
Under Skolstyrelsens barnskyddsavdelning verkande uppfostringsanstalt och skolinrättning för gossar som förde ett osedligt leverne, sedermera också för dylika flickor. Skyddshem började grundas från 1909. Benämningen skyddshem användes sedermera också om motsvarande kommunala (och privata) uppfostringsanstalter.
Militär läroanstalt inom skyddskårsorganisationen. Skolan grundades 1921 i Tusby och gav utbildning främst till skyddskårsbefäl och lottor. Skolans chef skulle ha överstelöjtnants grad. Efter att skyddskårsorganisationen upphörde övergick skolans lokaler till försvarsmakten.
Inspektör med uppgift att bl.a. anordna och övervaka undervisningen i slöjd.
Läroanstalt för utbildning av konsulenter i småbrukshushållning, vilken verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, med utbildning i lantbruk och slöjd för manliga småbrukare, samt mejerihantering och hushållning för kvinnor. Småbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Under 1800-talet och fram till 1918 benämning på lokal lägre skola som underlydde kyrkoförvaltningen, från och med 1918 benämning på vanligen de två lägsta klasserna inom folkskolan (i motsats till den sexklassiga folkskolan). I småskolan meddelades elementär undervisning i religion, modersmål, räkning, geometri, teckning och gymnastik.
Benämning på statligt lärarseminarium som meddelade undervisning för folkskollärare som ämnade arbeta i folkskolans första och andra klass.
Personligt skriftligt (senare tryckt) intyg för sockengång då kringvandrande djäknar samlade in understöd (djäknehjälp) för sina fortsatta studier. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och under vissa tider, vilket intygades i ett skriftligt bevis. Sockengången och beviset för det avskaffades officiellt 1780.
Djäknarnas vanligen parvisa och ibland också lärares vandring i ett visst område eller längs en viss led inom en socken för att uppbära djäknehjälpen eller för att tigga om bidrag för sitt underhåll. År 1412 bestämdes att ärkestiftets skolarer enbart fick gå sockengång med rektors rekommendation och på vissa tider. Djäknarna skulle ha ett personligt skriftligt, senare tryckt, intyg. Djäknegången upphävdes officiellt 1780 men pågick i praktiken in på 1800-talet (i Sverige till 1835).
Från 1708 förekommande benämning på sockenadjunkten i egenskap av klockarens biträde vid undervisningen av ungdomen i kristendomskunskap. Sockenmedhjälpare omnämns i synodprotokollet den 20 juni 1708 och i konsistoriecirkulär från den 29 oktober 1735.
Av en kyrksocken inrättad skola som meddelande elementär (kostnadsfri) undervisning åt barn. Sockenskolan förestods av en skolmästare och skulle enligt en kunglig förordning från 1762 finnas i stora församlingar och fungera som ett komplement till klockarskolan eller den av flera socknar bekostade ambulerande elementära skolundervisningen som infördes på 1800-talet.
I Gamla Finland från och med 1781 benämning på lärare som avlönades av socknen och undervisade barnen i läsfärdighet. Verksamheten var delvis ambulatorisk till sin karaktär.
Ämbetsverk grundat 1947 under Undervisningsministeriet.
Särskilt inrättad skola för speciell undervisning eller för viss kategori av elever, fackskola; från 1800-talet fackskolor för till exempel fyrverkare (krut och ammunition), sedan 1900-talet för barn med syn-, hörsel- eller talskada eller intellektuell utvecklingshämning som innebär att de inte kan följa undervisningen i grundskolan.
Kunskapsprov.
Offentliggöra en akademisk avhandling.
Lärare som biträdde den ordinarie läraren, preceptorn, i tronföljarens eller de furstliga barnens (eller vid hovet uppvaktande unga adelsmäns) undervisning i moderna europeiska språk. Benämningen användes även om språklärare vid universitet eller läroverk samt om språkläraren i språkmästarklassen vid trivialskola i Gamla Finland.
I Gamla Finland vid katedralskolan i Viborg särskild klass för språkundervisning i nyare språk.
allmänt bibliotek i stad, särskilt som officiell benämning på sådant bibliotek i vissa städer.
Chef för stadsbibliotek.
Skola som förmodligen fanns i många medeltida städer. I Åbo var den antagligen förenad med katedralskolan. I Viborg nämndes en skolmästare 1409. Förmodligen motsvarade stadsskolan katedralskolans lägre klasser. Skolan i Raumo besöktes av Martin Skytte och var eventuellt knuten till franciskanklostret. Åren 1540–1541 sköttes den av stadens kyrkoherde. I Borgå omnämndes en skolmästare 1545. Från det medeltida Ulvsby är ingen skola känd. En skolmästare omnämndes i Björneborg 1555.
Sakkunnigorgan inom arkitektur bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Kommission som lydde under Undervisningsministeriet och som från 1921 hade till uppgift att leda statens stödande och rådgivande verksamhet för de allmänna och folkbildande biblioteken i Finland. Från 1929 verkade bibliotekskommissionen i anknytning till Skolstyrelsen, vilket innebar att ett skolråd fungerade som kommissionens ordförande samt att räkenskaperna för statens biblioteksväsen sköttes av Skolstyrelsens räkenskapsbyrå. Kommissionens övriga administration sköttes av biblioteksbyrån, till vilken också ett antal bibliotekskonsulenter eller biblioteksinspektörer var knutna.
Sakkunnigorgan inom bildkonst bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Under Statsrådets kansli lydande bibliotek och arkiv som tillhandahöll och förvarade handlingar rörande lagstiftning och förvaltning samt lantdagen och riksdagen. Tidigare hade det hetat Finlands lantdagsbibliotek. Statens centralbibliotek ombildades 1922 till Riksdagsbiblioteket. Samma år ingick de nordiska parlamentsbiblioteken ett samarbetsavtal.
Sakkunnigorgan inom drama bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Nämnd i anslutning till Undervisningsministeriet, till vars kompetensområde hörde utflykts-, kurs- och reseväsendet.
Nämnder som från 1918 lydde under Utrikesministeriet och bestod av experter och professionella utövare inom vetenskap och konst och som var sakkunnigorgan i dessa frågor. De deltog också i beslut gällande statens konstnärsstipendier, samt alla stipendier och pris som gavs åt konstnärer, konstnärsgrupper och samfund. Nämnderna utgjordes av Centralnämnden för vetenskap, Expertnämnden för litteratur, Expertnämnden för konst, Expertnämnden för tonkonst, Expertnämnden för bildkonst och Expertnämnden för arkitektur.
Byrå tillsatt av Undervisningsministeriet 1921 med uppgift att granska filmer som var avsedda för offentlig förevisning. Till byråns medlemmar förordnade Undervisningsministeriet en filmgranskare och tre ledamöter. Från 1946 utgjorde Statens filmgranskningsbyrå ett ämbetsverk under Undervisningsministeriet. Filmgranskningsbyråns beslut kunde från 1935 överklagas till Statens filmnämnd.
Överordnat granskningsorgan tillsatt av Undervisningsministeriet 1935. Statens filmnämnd tog upp fall till prövning där filmägaren opponerade sig mot förevisningsförbud fattade av Statens filmgranskningsbyrå.
Statligt organ som grundades i mars 1922 och lydde under Ministeriet för inrikesärenden. Från 1949 fram till dess upplösning 1958 var centralen underställd Socialministeriet. Centralen, som var placerad i Viborg, verkade som ett överorgan för de flyktingorganisationer och vårdanstalter som fick statligt understöd. Flyktingarna bestod av personer som anlänt till Finland efter 1917 från områden som tidigare hört till Ryssland. Behovet av en statlig central blev uppenbar när amerikanska Röda korset upphörde med sin hjälpverksamhet i Finland 1921 och när en stor mängd flyktingar anlände från Östkarelen 1921–1922. Centralen koordinerade hjälpverksamheten som till stor del bestod av att dela ut livsmedel, kläder och medel till flyktingarna. Till centralens uppgift hörde även att organisera undervisningen, hälsovården och själs- och upplysningsarbetet bland flyktingarna. Verksamheten började avta i slutet av 1930-talet och lades slutligen ner 1958.
Sakkunnigorgan i idrottsfrågor i anslutning till Undervisningsministeriet 1920–1966. Nämndens huvudsakliga uppgift var ursprungligen att bistå idrottsorganisationerna. I början av självständigheten var även Krigsministeriet intresserat av att ansvara för idrottsförvaltningen inom ramen för Kyrko- och undervisningsbyrån. Åren 1924–1946 gick idrottsnämnden under namnet Statens gymnastik- och idrottsnämnd. Från 1966 hette den Statens idrottsråd, vilket poängterade begränsningen av nämndens uppgift till sakkunnigorgan. Därförinnan hade idrottsnämndens befogenheter och inflytande ökat i samband med att Utrikesministeriet tilldelades ansvaret för att fördela avkastningen från tippningstjänsten Tippaustoimisto, senare Veikkaus(toimisto), som idrottsorganisationerna grundade 1940. Idrottsnämnden bistods från 1933 av Idrottsanläggningsutskottet, från 1940 av Förtjänstteckensutskottet, från 1943 av Idrottens ordboksutskott och från 1948 av Arbetsutskottet. Från 1950 inrättades idrottsnämnder även på läns- och kommunalnivå.
Sakkunnigorgan inom litteratur bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Högre utbildning av mejeripersonal och yrkeskunniga inom mjölkhushållningen. Statens mjölkhushållningsinstut inrättades 1930 i Jockis och verkade i anslutning till Statens försöksanstalt för mjölkhushållning under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Befattning tillsatt 1923 i samband med lagen om naturskydd, genom vilken de första fridlysningarna av olika arter infördes. Naturskyddsinspektören lydde under Undervisningsministeriet, senare Lantbruksministeriet, och förestod Naturvårdsbyrån vid den forstvetenskapliga forskningsanstalt som senare gick under namnet Skogsforskningsinstitutet.
Sakkunnigorgan som 1944 bildades i anslutning till Undervisningsministeriet, samtidigt som en tjänst för föredragande i ungdomsfrågor inrättades vid ministeriet.
Skola som lydde under Inrikesministeriet och erbjöd teoretisk och praktisk undervisning i ämnen rörande polisfacket. Skolan var ursprungligen tvåklassig och belägen på Sveaborg, sedermera i Tammerfors. Genomgången lärokurs i första klassen gav behörighet till inspektions- och konstapelbefattningar, andra klassen till biträdande länsmans- och kommissariebefattningar. Skolans arbete övervakades av direktionen för statens polisskola.
Odlings- och/eller bostadsområde för utbildning i någon av lantbrukets näringsgrenar på tidigare donationsgods som lösts in av staten.
Sakkunnigorgan inom musik bland statens expertnämnder för vetenskap och skön konst.
Delegation som ledde forskningsarbetet i Östkarelen under fortsättningskriget. Delegationen hade grundats av Undervisningsministeriet den 11 december 1941 på initiativ av Geografiska sällskapet i Finland. Delegationen utgick från militärförvaltningens förväntningar, och forskningens målsättning var att entydigt och mångsidigt visa på Östkarelens tillhörighet till Finland.
Ämbetstitel som inrättades 1884 till följd av den fornminnesförordning som utfärdats året innan. Statsarkeologen hade i uppgift att leda Arkeologiska Byrån (Arkeologiska kommissionen), som ansvarade för forskningen kring fornminnen och för skyddet av dem. Statsarkeologen var också prefekt för Statens historiska museum.
Statligt stuteri som grundades 1937 i Ypäjä i anslutning till försvarets hästdepå. Stuteriet hade till uppgift att befrämja förädlingen av hästar samt ge yrkesutbildning inom hästförädlingen.
Till ett stift eller en stiftsskola knutet (vetenskapligt) bibliotek. Stiftsbibliotek började förekomma under från 1788 och utgör grunden till de svenska landsbiblioteken.
Under senare delen av 1800-talet benämning på informella sammanträden mellan prästerskapet och lekmannaombud i ett stift. Termen användes också om stiftsvis hållna lärarmöten, under den tid som skolväsendet stod under kyrkans förvaltning. Under perioden 1953–2004 var stiftsmötet ett kyrkligt organ i varje stift, som behandlade gemensamma angelägenheter och utformade stiftets utlåtanden till kyrkomötet. Det bestod av valda representanter från församlingarna, domkapitlets medlemmar och stiftets representanter i förstärkta biskopsmötet samt i Kyrkostyrelsen. Stiftsmötet ersattes 2004 med stiftsfullmäktige.
Register över disciplinära straff som utdelats till exempel vid en läroanstalt.
Militär läroanstalt för vidareutbildning av militärt befäl för armén. Stridsskolan grundades 1927 i det forna ryska lärarseminariet Markovilla invid Viborg och arrangerade främst kurser för kompanichefer och plutonchefer. Skolan skötte fram till 1939 även stamunderofficersutbildningen.
Studerande som var immatrikulerad vid en högskola eller ett universitet. I slutet av 1100-talet började de främmande studenterna vid ett universitet att organisera sig. Bologna fick karaktären av ett studentuniversitet, och när universiteten i Uppsala och Köpenhamn inrättades på 1470-talet tilldelade påven studenterna samma privilegier som i Bologna.
Vid akademi (universitet) inskriven studerande som hade för avsikt att avlägga (akademisk) avgångsexamen. Efter att avläggandet av studentexamen flyttades från universitetet till skolväsendet används benämningen student också om person som avlagt studentexamen.
Ursprungligen muntligt, från och med 1872 främst skriftligt och från och med 1919 enbart skriftligt prov på kunskaper som ger behörighet att studera vid ett universitet. Examen hade sina rötter i inträdesförhören till Kungliga akademin i Åbo. Studentexamen knöts 1852 till gymnasiets lärokurs och avlades muntligen vid universitetet till 1872. Sedan avlades studentexamen vid läroverken som gymnasiets dimissionsexamen i modersmål, andra inhemska språket, ett främmande språk och matematik. Realprovet infördes 1919 och verkställdes 1921. Under krigstiden (1939–1944) avlade soldater studentexamen endast i tre ämnen.
Utskott vid Alexandersuniversitetet som granskade studentexamina. Studentexamensutskottet tillsattes av universitetets konsistorium. Det bestod av examinatorer som utsågs bland universitetslärarna samt ett visst antal licentiater.
Ekonomiskt understöd i form av kollektstipendium. Studenthjälpen gick till de inom stiftet skickligaste och mest behövande studenterna vid universitetet, särskilt de som studerade vid prästseminariet och som hade utmärkt sig för flit och sedligt leverne.
Titel för person med professors rang, som var chef för universitetets ordningsmän (pedeller). Studentinspektorn övervakade ordningen bland studenterna och hade befogenheter som påminde om en poliskommissaries.
Dominikanordens allmänna ordenshögskolor. De grundades ofta i anslutning till ett universitet. Till dem kunde de olika provinserna skicka sina studenter för att vinna lektorskompetens eller högre teologiska grader. Enligt generalkapitlets beslut 1505 skulle en sådan skola inrättas i Västerås. Om beslutet verkligen förverkligades blev inrättningen dock kortvarig.
Den ed som en apotekslärling avlade omedelbart efter fullgjord Pharmacie Studiosi-examen. Eden avgavs skriftligt. Om examen avlades utanför Stockholm skulle eden sväras inför magistraten och sedan inskickas till Collegium medicum. Den nyblivne Studiosus Pharmaciae skulle få ett skriftligt protokollsutdrag över den avgivna eden. Edsformuläret förnyades 1825.
Person som studerar (till exempel juris studiosus, juridikstuderande).
Fullständigt universitet med alla privilegier och skyddsbrev. ”Studium generale” var den vanligaste benämningen på ett universitet under medeltiden.
Dominikankonvent i dess egenskap av utbildningsanstalt. Utbildningen reglerades av ordens stadgar. Verksamheten leddes av en lektor, och eleverna förutsattes redan tidigare ha inhämtat latinets grunder. De bästa eleverna kunde få fortsätta studierna vid någon av ordens fem högskolor.
Under Amiralitetet hörande skola (läroverk) inrättad i Karlskrona på 1680-talet för utbildning av styrmän tillsammans med en skola för utbildning av artilleriunderofficerare vid flottan. Skolan inrättades ursprungligen av Handelskollegium för civila styrmän (närmast lotsar) 1658. Numera används benämningen i betydelsen skola för utbildning av styrmän eller för utbildning i navigationskonsten.
Benämning på bibliotek som var underställt ständernas översyn och förvaltning. Biblioteket fick 1891 egna lokaler i det nybyggda Ständerhuset. Fram till dess hade det hetat Lantdagens bibliotek. År 1907, i samband med att lantdagen övertog ansvaret för biblioteket, ändrades namnet till Finlands lantdagsbibliotek. I början av 1900-talet inledde biblioteket ett utbyte av handlingar med norska Stortingsbiblioteket.
I det svenska skolsystemet konrektors biträde eller lärare som var underställd denne. Subkonrektorstjänster fanns även vid trivialskolorna i Gamla Finland.
Inom det svenska skolsystemet lärare i trivialskolor som stod närmast under konrektor, tredje lärare. Subrektorstjänster fanns även i trivialskolorna i Gamla Finland.
Privat, sedermera statlig, samhällsvetenskaplig svenskspråkig högskola i Helsingfors, grundad 1943 för att utbilda socionomer för den svenska samhällsservicens behov, särskilt journalister, socialarbetare och tjänstemän inom kommunal- och statsförvaltningen. Skolan bytte 1964 namn till Svenska social- och kommunalhögskolan.
Officiell handbok över den statliga förvaltningen och dess byråkrati. Den utges – med förebild i den franska Almanach royal– sedan 1679 och årligen från 1737 (Hovkalendern), från 1813 under namnet Sveriges statskalender.
Sedan 1593 benämning på i förväg till synod, senare synodalmöte, uppställda teser om aktuella teologiska frågor, författade av biskopen eller en eller flera äldre erfarna präster. Synoden diskuterade sedan avhandlingen. Synodalavhandlingarna var oftast sammanställda utifrån Augsburgska bekännelsen eller Hafenreffers dogmatik. Synodalavhandlingar stadgades också i kyrkolagen 1869, men ändrade karaktär i och med att synodalmötena började lyfta fram reformförslag till kyrkomötet. Synodalavhandlingen utgjorde fram till självständigheten en viktig del av sockenprästernas fortsatta teologiska utbildning.
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.

T

Person som yrkesmässigt sysslar med havsforskning, exempelvis på Havsforskningsinstitutet.
I Ryssland lägre lärare (rangklass 14) vid kretsskola. Sådana fanns även i Gamla Finland.
Från 1908 den högsta tekniska läroinrättningen i Finland som meddelade undervisning för ingenjörs-, lantmätar- och arkitektexamina på universitetsnivå. Tekniska högskolan ersatte Polytekniska institutet och lydde under Senatens handels- och industriexpedition, senare Undervisningsministeriet. Fram till 1942 hette skolan officiellt Finlands tekniska högskola, därefter Tekniska högskolan.
Skola som 1858–1885 under Manufakturdirektionens tillsyn gav undervisning i teknik och tekniska framsteg, särskilt för att tillgodose bro-, väg- och vattenbyggnadssektorns och industrins behov. Redan 1849 hade en teknisk realskola grundats i Helsingfors. Från 1872 ombildades den till att erbjuda högre teknisk utbildning och bytte namn till Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet, dit genomgången kurs från andra tekniska realskolor gav inträde. De tekniska realskolorna ersattes 1885 med industriskolor.
Examen för utbildning och behörighet att söka tjänster inom telegrafväsendet.
Lärare som var knuten till en domkyrka för att sköta prästundervisningen. Tjänsten omtalades 1552 för prästkandidaterna i Linköping och Skara. År 1604 bestämdes att en teologie lektor skulle tillsättas vid varje latinskola. Den fick därigenom en högsta teologisk klass. Teologie lektorn stod i rang över skolans lektor.
Betyg. År 1649 blev rektorerna skyldiga att se till att de elever som lämnade skolan fick ett tillförlitligt betyg över sitt uppförande och sina kunskaper. Först 1807 fastställdes innehållet. Av betyget skulle det framgå vilka ämnen eleven hade studerat och hur studierna hade framskridit. Dessutom skulle elevens talanger och hans uppförande under studietiden beskrivas. Systemet med att sifferbedöma prestationerna härstammade från Frankrike. Efter att metersystemet införts började skalan 1 till 10 att förekomma i kadettskolan. Folkskoleförordningen 1866 gav fotsättningsvis en oenhetlig betygsättning. År 1889 infördes ett formulär för avgångsbetyg från folkskolan med siffrorna 1 till 10.
Betyg över akademiska studier, särskilt det som krävdes för avläggande av en viss ämbetsexamen.
Penningspel där deltagaren slår vad om utgången av fotbollsmatcher. Tippning blev tillåtet 1940. Avkastningen skulle användas till stöd för idrott. Spelet sköttes av bolaget Tippaustoimisto som grundades av Finlands Bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Tillsammans med staten omorganiserades verksamheten 1941 och bolaget bytte namn till Veikkaustoimisto.
Flyttning i skola från en lägre klass till en högre, inom katolska kyrkan under medeltiden: från saliggjord till helgon.
Isländsk översättare som var anställd vid Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet.
Typ av skola som förekom från 1600-talet till 1843. Den första trivialskolan i Finland grundades 1641. Eleverna hade då gått i en pedagogi eller hade motsvarande kunskaper. Trivialskolan hade fyra tvååriga klasser, och enligt skolordningen 1649 en apologistklass för de elever som inte skulle fortsätta i gymnasiet. Apologistklassen saknades i skolordningen 1693, men återkom i skolordningen 1724. Trivialskolan hade 1649 högst sju lärare, vanligen färre. Lärarkåren bestod av en rektor, en konrektor, högre och lägre kollegor och apologister. Lärarna kunde räkna dubbla tjänsteår om de sökte en prästtjänst. Trivialskolan övervakades av biskopen som var eforus i sitt stift. I skolordningen 1843 ersattes trivialskolan med ett nytt system som ledde till folkskola och läroverk. I Gamla Finland fanns trivialskolor 1745–1788, av vilka den i Viborg kallades katedralskola.
Rätt att trycka och sälja litteratur utan censur.Tryckfrihetsförordningen infördes den 16 december 1766 med grundlags kraft. Det blev tillåtet att skriva och trycka allt som inte stred mot den rena evangeliska läran, antastade rikets grundlagar eller smädade kungahuset. Endast religösa arbeten skulle fortsättningsvis förhandsgranskas av domkapitlen.
Läroanstalt med högre utbildning i trädgårdsskötsel. Trädgårdsinstituten verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Trädgårdsskolorna som inrättades från 1880-talet upprätthölls till en början med statsunderstöd av enskilda trädgårdssällskap eller personer. För högre utbildning i trädgårdsskötsel fanns trädgårdsinstitut. Trädgårdsskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Kommunal inrättning för en stads eller kommuns turistärenden. Turistbyråerna förestods oftast av en turistombudsman.
Föreståndare för en kommunal turistbyrå.
I anslutning till S:t Petri Schule i Petersburg från och med 1783 verksamt förvaltningsorgan som till 1803 hade till uppgift att fungera som central myndighet för de tyskspråkiga skolorna i riket. Tyska skoldirektoriet var underställt Huvudskolkommissionen. Skolväsendet i Gamla Finland lydde fram till 1803 under Tyska skoldirektoriet, därefter under Dorpats lärodistrikt och Huvudskolförvaltningen.

U

Militär utbildningsanstalt i Sandhamn som utbildade underhållsofficerare och stam- och beväringsofficerare för hushållningen. Anstalten grundades 1926 under namnet Militärförvaltningskursen.
Lärare som biträdde vid undervisningen i de lägsta klasserna. Dylika befattningar förekom före 1864 i många skolor, men tenderade att bli indragna när de äldre eleverna började användas som medhjälpare i småbarnsundervisningen, bl.a. i Ahlmanska skolorna. Underlärare fanns ännu 1884 åtminstone vid Alexanders-Universitetets gymnastikinrättning.
Medlem av statsrådet och chef för Undervisningsministeriet. Fram till 1922 var titeln kyrko- och undervisningsminister, då ministeriet hette Kyrko- och undervisningsministeriet. Undervisningsministern ansvarade för frågor som rörde kyrko-, skol-, kultur- och idrottsförvaltning.
Ministerium som inrättades 1918 under namnet Kyrko- och undervisningsministeriet, ett namn som 1922 förkortades till Undervisningsministeriet. Undervisningsministern ledde ministeriet med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. De bistods av äldre och yngre regeringssekreterare, biträdande föredragande och registratorer. Ministeriets förvaltningsområde omfattade den evangelisk-lutherska kyrkan och den ecklesiastiska indelningen, kyrko- och religionssamfunden, skolväsendet, det allmänna bildningsväsendet, arkivväsendet samt universiteten. Till förvaltningsområdet hörde från början även barnskydd, vetenskap, konst och idrott samt beviljande av extra nådår. Under ministeriet sorterade domkapitlen och senare Kyrkostyrelsen samt kyrkostyrelsen för Finlands grekisk-katolska kyrkosamfund, Skolstyrelsen, Arkeologiska kommissionen och Statsarkivet, till en början också Havsforskningsinstitutet. Därtill tillkom examensnämnderna för anställande av examina i det finska och det svenska språket, Statens expertnämnder för vetenskap och skön konst, Statens idrottsnämnd, Exkursionsnämnden, Statens bibliotekskommission, Statens filmnämnd, Statens filmgranskningsbyrå, Kyrkans centralfond, Statens nämnd för ungdomsarbetet och en naturskyddsinspektör.
I det medeltida universitetet i Uppsala var lärarna skyldiga att behandla de föreskrivna kurserna som föreläsningar. De bestod av diktat av grundläggande texter och kommentarer till dessa. Magistrarna var också skyldiga att i två års tid efter promoveringen hålla föreläsningar. Undervisningen inleddes med lectiones och excercitia på S:ta Birgittas dag den 7 oktober 1477.
Korporation av lärare och/eller studenter, försedda med privilegier och rätt att utdela akademiska grader. Benämningen blev allmän på 1200-talet. Det egentliga universitetet utvecklades från universitetet i Bologna omkring 1150. Något yngre var universitetet i Paris som utvecklades då lärarna organiserade sig i en självständig korporation som fick stöd av kurian. Universitetet bestod vanligen av fyra fakulteter: i teologi, juridik, medicin och de fria konsterna. Studenterna och magistrarna var organiserade efter sina hemländer i nationer, som leddes av en procurator. Examina och akademiska värdigheter var detaljreglerade.
Folkalmanacka som utges av Helsingfors universitet. Almanackan började utges i Finland 1809. Fram till 1832 utgavs almanackan enligt Åbo-horisonten och sedan 1833 Helsingfors. Samma år började universitetet ge ut en upplaga där beräkningarna hade gjorts enligt Uleåborgs horisont. Den sista parallellupplagan utgavs 1975. Redan på 1600-talet innehöll almanackan utsikter om det kommande årets väder. Ett försök att utelämna spådomarna 1726 och 1727 ledde till att allmogen inte ville köpa almanackan. Vetenskapsakademien började ett tjugotal år senare publicera uppgifter om vädret från något tidigare år i stället för att göra prediktioner. Vanligen valdes vädret 19 år tidigare. I almanackan från år 1749 ingår uppgifter om vädret i Uppsala år 1730. När almanackan på nytt började utges i Åbo infördes uppgifterna om vädret i Padasjoki år 1790. Praxisen övergavs definitivt 1886, då man skulle ha publicerat uppgifterna om nödåret 1867. I almanackan för året 1886 ingår därför endast några få modifierade uppgifter om vädret. Almanackan från år 1887 innehåller inte längre väderleksutsikter.
Domstol vid Alexanders-universitetet med jurisdiktion över universitetets lärare och studenter då de vistades på universitetsområdet under terminerna. Domstolen inrättades när akademin i Åbo flyttades till Helsingfors 1828. Den dömde enligt Finlands lagar och författningar och följde samma rättegångsordning som rådstugurätterna i städer utan kämnärsrätt. Domarna kunde överklagas till hovrätten. Domstolen bestod av tre professorer från Juridiska fakulteten, av vilka den i tjänsteår äldsta verkade som ordförande, och två som adjunkter.
Ordinarie lärare av andra graden vid universitet. År 1951 ändrades tjänstebeteckningen till biträdande professor.
Tjänsteman vid universitet med uppgift att sköta räkenskapsföringen och universitetets ekonomiska förvaltning.
Titel för den högsta ämbetsmannen inom den svenska och finländska universitetsledningen. Formellt var kanslern i Finland fram till 1918 statsmaktens representant i universitetsledningen, och ämbetet innehades både under 1700-talet och under autonomin oftast av rikets tronföljare. De egentliga ämbetsuppgifterna sköttes i dessa fall av vice kanslern.
Rättigheten av grunda ett universitet beviljades av påven. Det egentliga privilegiebrevet utfärdades vid ett rådsmöte. Privilegierna omfattade examensrätt och en akademisk jurisdiktion. Den påvliga bullan med tillståndet att få grunda ett universitet i Uppsala löstes ut den 27 februari 1477. Den 2 juli bekräftade riksrådet universitetets privilegier. I den påvliga bullan nämndes att privilegierna, rättigheterna och friheterna för universitetet i Bologna också skulle gälla i Uppsala. Universitetets kansler hade rätt att utdela de akademiska värdigheterna, baccalar-, magister-, licentiat- och doktorsgraderna. Rektor skulle ha domsrätt över studenter och lärare utom i rent kyrkliga mål.
Sammanfattningen av alla tjänstemän (och deras avlöningskostnader) inom universiteten. Termen används även om budgeten för universitetsväsendet och dess inrättningar.
Ursprungligen asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av Barnskyddsbyrån vid först Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Kommission som 1745–1765(–66) skulle granska och förbättra undervisningsväsendet i rikets skolor och universitet. Propositionerna antogs inte, varför skolordningen från 1724 förblev i kraft till autonoma tiden. Uppfostringskommissionen återställdes med något minskad personal 1770. Den 28 november 1778 inlämnade kommissionen ett nytt förslag till skolordning. Den upplöstes i början av 1790-talet.
Universitet grundat i Uppsala år 1477. Initiativet togs redan av Nicolaus Ragvaldi som 1438 genomdrev att magister Andreas Bondonis skulle föreläsa i Uppsala. Uppsala grundades som ett fullvärdigt universitet med fyra fakulteter. Privilegierna hade privilegierna för universitetet i Bologna som förebild. Ärkebiskopen utsågs till kansler med rätt att utdela akademiska grader. I början av 1500-talet avstannade verksamheten men den återupptogs 1595. På 1620-talet fick universitetet omfattande donationer och utvecklades snabbt. År 1655 fick universitetet nya konstitutioner, och dessa tillämpades också på rikets övriga universitet.
Titel för pedagog vid Statens polisskola som undervisade i praktiskt polisarbete, i motsats till de lärare som undervisade i akademiska ämnen.
Lärd grad i både civil och kanonisk rätt som under medeltiden kunde erhållas i den juridiska fakulteten i Bologna. För graden ansågs tio års studier nödvändiga.

V

Rätt att undervisa. Docent var en akademisk titel som gav innehavaren rätt att undervisa vid ett universitet. Tidvis har titeln också använts om läroverkslärare.
Yrkestitel för legitimerad djurläkare. Den första vetenskapliga avhandlingen i veterinärmedicin på finländsk mark publicerades vid akademin i Åbo 1754, där även den första professuren inrättades under slutet av århundradet. De första offentligt verksamma veterinärerna inledde sin tjänst 1843 i Nylands, Tavastehus samt Åbo och Björneborgs län. Veterinärer utbildades från 1908 vid Veterinärmedicinska institutet, varefter utbildningen 1945 övergick till den nygrundade Veterinärmedicinska högskolan.
Veterinärmedicinska högskolan ersatte 1945 Veterinärmedicinska institutet och ansvarade för veterinärundervisningen i Finland fram till 1995, då högskolan ombildades till Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. Vid högskolan fanns även en veterinärmedicinsk klinik.
Veterinärmedicinskt sjukhus och veterinärmedicinsk undervisnings- och forskningsenhet vid Kungliga akademin i Åbo 1786–1811 och i anslutning till Medicinalstyrelsen 1908–1945. Medicinalstyrelsen grundade 1897 en veterinärtjänst vid ämbetsverket och öppnade 1908 ett veterinärlaboratorium som växte ut till en betydande instans under benämningen Veterinärmedicinska institutet. Institutet blev 1945 en del av Veterinärmedicinska högskolan i Helsingfors med tillhörande veterinärmedicinsk klinik.
Titel för högre ämbets- eller tjänsteman vid universitet och inom andliga eller världsliga ordnar. Vice kanslern ersatte den ordinarie högsta styresmannen vid dennes förfall. Under 1700-talet och autonomin skötte vice kanslern i praktiken kanslerns ämbetsuppgifter då kanslersämbetet i regel innehades av rikets tronföljare.
Vice ordförande särskilt vid domstol, konsistorium, akademi eller lärt sällskap, samt för utskott eller de ofrälse stånden i ståndsriksdagen.
Titulatur i skrift för filosofie professorerna vid Akademierna, kombinerades ofta med ”höglärde”.
Titulatur i skrift för innehavare av juridisk lärdomsgrad eller juridiskt läroämbete.
Titulatur i skrift för konrektorer vid skolorna, kyrkoherdar samt bataljons- och skvadronspredikanter. Ifall de inte var filosofie doktorer användes uttrycket ”högvällärde”.

Y

I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare som undervisade i språk vid gymnasium. Sådana lärartjänster (rangklass 10) fanns även i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Från 1917 rådgivande organ, fram till 1925 i anslutning till Handels- och industristyrelsen, 1925–1970 Handels- och industriministeriet, från 1970 Yrkesutbildningsstyrelsen. Yrkesutbildningsrådet hade till uppgift att följa med utvecklingen av utbildningen inom handel och industri i landet och utomlands, överlägga om åtgärder och ge principiella utlåtanden om utbildningens karaktär och förbättrande, samt ge råd om undervisningen vid läroanstalter och verkstäder.

Å

Finlands första ritskola, grundad 1830 i Åbo. Ritskolan var ursprungligen en del av skråverksamheten och endast öppen för målarlärlingar och gesäller. År 1846 omorganiserades skolan och blev landets första öppna konstskola som även tillgodosåg blivande konstnärers utbildningsbehov. Finska konstföreningen övertog ansvaret för ritskolan i Åbo 1852.
Teologiskt bibliotek som grundades av domkapitlet för teologiestudenterna i Åbo 1807. Det underhölls med kyrkliga medel och avsikten var att tillhandahålla teologisk kurslitteratur. Utgifterna bekostades med ecklesiastiska medel. Efter universitetets flyttning till Helsingfors återupprättades seminariebiblioteket och fick en mera omfattade uppgift som ett bibliotek för kursböcker. År 1852 kallades det ”Handbiblioteket för studerande”.
Föreståndare för Styrmansskolan.

Ä

I Ryssland från och med 1803/1804 benämning på lärare vid gymnasium som undervisade i ”vetenskaper”. Sådana lärartjänster (rangklass 9) fanns även i Gamla Finland vid gymnasiet i Viborg.
Teoretiskt kompetensprov för vinnande av ämbetsmannaställning, ursprungligen införd som inträdesexamen till Kungliga kansliets tjänster 1719–1720, enligt kunglig förordning den 10 mars 1749 en universitetsexamen för dömande tjänstemän (examen juridicum, examen till rättegångsverken), och från den 9 maj 1750 för kollegiernas civila tjänstemän, i praktiken endast Bergs- eller Kanslikollegiums (bergs- och kansliexamen). Efter 1799 tillkom kameralexamen för inträde i tjänst vid kollegiernas ekonomiförvaltning. Därutöver hade varje ämbetsverk 1766–1865 (i Sverige) ett separat inträdesprov.
Titulatur i skrift för kaplaner, skolkolleger och skollärare. Ifall de inte var filosofie doktorer användes uttrycket ”höglärde”.

Ö

Från 1869 en av tre tjänstemän vid Överstyrelsen för skolväsendet vilka hade i uppgift att övervaka undervisningen inom ett visst akademiskt ämnesområde (historiska vetenskaperna, språkvetenskaperna, matematik och naturvetenskaperna) vid elementarläroverken. Tjänsten drogs in när Skolstyrelsen bildades 1918.
Från 1861 ämbete och ämbetsman som lydde under Centralstyrelsen för skolväsendet, från 1869 under Överstyrelsen för skolväsendet. Överinspektören för folkskolorna inspekterade folkundervisningen och föreslog åtgärder för dess förbättrande och biträdde – sedan folkskolorna började inrättas– överstyrelsen i dess uppgift att ha överinseendet över folkskolväsendet. Överinspektören verkade från 1863 som direktor för det då inrättade folkskoleseminariet och 1869–1918 som ledamot vid Överstyrelsen för skolväsendet. Tjänsten drogs in när Skolstyrelsen bildades 1918.
Lärare vid normallyceum, lantbruksläroverk och lärarseminarium. Överläraren ansvarade förutom för den vanliga undervisningen även för undervisningen och bedömningen av lärarkandidater.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för pressärendena med uppgift att övervaka de lokala ombudsmännen.
Tjänsteman som var ansvarig för vården av patienterna på sjukhus och sjuksköterskornas högsta förman. Vid de statliga sjukhusen och största delen av länssjukhusen instiftades översjukskötersketjänster senast 1892. Översjuksköterskorna skulle då också ordna kurser för utbildning av sjuksköterskor. Kompetenskrav för översjuksköterska var genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska på den inremedicinska eller kirurgiska avdelningen vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors. För tjänsten som översjuksköterska på ett länssjukhus krävdes genomgången flickskola, seminarium eller motsvarande, fullständig sjuksköterskeutbildning och minst ett års tjänstgöring som sjuksköterska.
Grundskola och/eller gymnasium där ett universitets lärarstudenter vanligtvis gör praktik.