Förvaltningshistorisk ordbok

Allmän inrikesförvaltning Allmänna förvaltningstermer Byggnad, samt väg- och vattenbyggnad Finans Gamla Finland Handel och industri I och II världskriget Jord- och skogsbruk Justitieförvaltning och domstolsväsende Kyrklig förvaltning Medeltiden Militären och försvarsmakten/stridskrafter Regering och folkrepresentation Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland) Ryssland och Storfurstendömet Finland Social-, hälso- och arbetskraft Statsöverhuvud och hov Trafik- och kommunikation Undervisning och kultur, samt läroanstalter Utrikes Övrig förvaltning

Ord med temat Regionalt och lokalt självstyre (inkl. Åland)

A

I Ryssland från 1766 lagstadgad korporation av adeln i varje guvernement, vars status reglerades 1785. Alla de som tillhörde den ärftliga adeln i guvernementet var medlemmar i adelskorporationen, som leddes av en guvernementsadelsmarskalk. Medlemmarna av den ärftliga adeln skulle inskrivas i korporationens adelsmatrikel, som fördes av den adliga deputeradeförsamlingen, och de hade rätt att delta i allmänt adelsmöte. Även i kretsarna skulle det finnas adelskorporationer. I Gamla Finland, det vill säga i Viborgs ståthållarskap/guvernement och Finländska guvernementet, fanns enbart en adelskorporation för guvernementet, vilken inledde sin verksamhet senast 1788 och upphörde 1812–1816.
I Ryssland från 1785 matrikel över den ärftliga adeln i guvernementens (eller kretsarnas) adelskorporation. Matrikeln fördes av adliga deputeradeförsamlingen och var indelad i sex avdelningar, enligt klasserna för den ärftliga adeln. Matrikeluppgifterna skulle sändas till Häroldmästarkontoret för att uppdatera dess register. Över adeln i Gamla Finland upprättades 1788–1812 adelsmatriklar, i vilka endast en del av de sex klasserna var företrädda.
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
I Ryssland från 1775 ämbetsverk i kretsstäderna, med uppgift att sköta egendom som tillfallit ärftliga och personliga adelsmäns änkor och föräldralösa barn, att lösa tvister rörande deras jordegendomar samt att utse och övervaka adliga personers förmyndare. De adliga förmyndarskapsämbetena verkade i anslutning till övre lanträtten eller kretsrätten. De hade en guvernementsadelsmarskalk som ordförande och kunde inrättas även för större områden. I Gamla Finland fanns 1784–1812 ett adligt förmynderskapsämbete för hela guvernementet i Viborg i anslutning till kretsrätten.
Delvis med lagstadgat statsstöd verkande lungsots- och tuberkulossanatorium i Tavastehus grundat 1932. Förestods av en överläkare och två underläkare.
Styrelseorgan för universitet som även fungerade som domstol i rättegångsmål som hörde till universitetets jurisdiktion. Konsistoriets bisittare utgjordes av vissa av universitetets professorer och tjänstemän.
Under 1700-talet om granskning av huvudsakligen allmänningsskogarnas tillstånd och huruvida någon hade gjort intrång på dem. I synnerhet granskades om kringboende hemmansägare olagligt anlagt torp eller uppfört backstugor och dylikt i den allmänna skogen. En förordning utfärdades den 10 december 1793.
Fram till 1865 självstyrelseorgan i städer i vilket borgarskapet, det vill säga de stadsinvånare som ägde burskap, var berättigade att delta. Borgmästare och råd ingick också i allmän rådstuga. Dess viktigaste uppgift var att välja lägre befattningshavande och förtroendemän på begränsad tid, särskilt taxeringsmän. Allmän rådstuga var städernas motsvarighet till sockenstämma, senare kommunalstämma. I städerna i Gamla Finland hölls allmän rådstuga med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797, då det däremot förekom allmänt statsråd.
I Ryssland från 1785 organ för medlemmarna i guvernementens och kretsarnas adelskorporationer, med uppgift att välja guvernementsadelsmarskalk och adlig deputeradeförsamling samt adliga ledamöter och bisittare till domstolar och ämbetsverk.
I Ryssland 1775–1798 och från 1801 ämbetsverk, som i ett ståthållarskap/guvernement organiserade och övervakade skolväsendet samt de statliga inrättningarna inom hälso- och socialvården, det vill säga sjukhus, fattighus, hem för värnlösa barn, arbets- och korrektionsinrättningar samt apotek. I Gamla Finland var Allmänna försörjskollegiet i Viborg verksamt 1784–1813.
Sjuksköterska som var anställd på landet av en kommun eller en församling. Arbetsgivaren kunde från 1899 få statsstöd för kostnaderna. Förutsättningen var att sjuksköterskan hade genomgått sjuksköterskekurs samt att det i kommunen fanns en kommunalläkare eller en annan läkare som utförde motsvarande uppgifter.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
De oindrivna kronoutskylder som från 1711 vid en häradsfogdes avgång skulle indrivas av den tillträdande häradsfogden.
Förteckning över förskott ur kronans medel som betalades ut till tjänstemän som verkställde viss förvaltning (till exempel för brev- och postavgifter samt resekostnader).
I Ryssland 1797–1808 regionalt ämbetsverk för förvaltningen av apanagegodsen med vissa domstolsuppgifter i anslutning till kameralhoven i sådana guvernement där det fanns apanagebönder. Apanageexpeditionerna var underställda Apanagedepartementet och efterträddes av apanagekontoren. Någon apanageexpedition fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1808 regional myndighet för förvaltningen av apanagegods, vilken efterträdde apanageexpeditionen och lydde under Apanagedepartementet. Apanagekontor fanns inte i Gamla Finland.
I Ryssland från 1797 apanageböndernas självstyrelseorgan på lokalnivå inom ramen för apanageförvaltningen, vars högsta centrala organ var Apanagedepartementet. Apanageprikasen hade i uppgift att fördela pålagor och onera, samt att uppbära skatter, upprätthålla välfärdsinrättningar och fungera som domstol i mindre tvistemål rörande apanagebönderna. Apanageprikasens arbete leddes av en prikasförman som biträddes av prikasstaroster och kronostaroster. Apanageprikaserna lydde till en början under apanageexpeditionerna och från 1808 under apangekontoren. I Gamla Finland fanns 1808–1812 en apangeprikas för apanagegodsen i området.
Tjänsteman vid Helsingfors stads byggnadskontor. År 1897 fanns inte arbetschefer i någon annan av de finländska städerna.
Kommunal eller samkommunal arbetsinrättning av mera friare slag än arbetsanstalt. Arbetshem grundades i mitten av 1920-talet för någorlunda arbetsföra interner på kommunalhemmen och sådana arbetsföra vuxna som genom arbete skulle betala tillbaka den fattigvård de eller deras familj hade fått av kommunen.
Stadsbetjänt som utförde grovsysslor i en stad. Arbetsmännen utsågs av borgmästare och råd.
Bågskytt som tillhörde den i Stockholm 1667 upprättade beridna nattvakten.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a. Generalguvernörskansliet och ministerierna.

B

Kommission som tillsattes i länen på 1720-talet för att biträda länets lantränteri och landskontor för att åtgärda bristerna i skatteuppbörden efter stora nordiska kriget.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande allmänt sanatorium i Nastola för vård av bl.a. tuberkulospatienter. Sanatoriet förestods av en läkare och en underläkare.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Den högsta administrativa och finansförvaltande myndigheten i konungens ställe inom ett län, landshövdingen, tidigare kallad ståthållare. I Finland var konungens befallningshavande en vanlig beteckning för landshövdingen, särskilt från och med 1600-talet. Under stora ofreden förekom det att uttrycket befallningshavande användes om befallningsman, det vill säga fogde.
Benämning på en allmän plan för organiseringen av kommunens befolkningsskydd. I planen skulle framkomma skyddsåtgärderna, kostnadskalkyler samt kostnadernas fördelning. Befolkningsskyddsordningen sammanställdes av kommunens befolkningsskyddsnämnd tillsammans med industriella inrättningar och godkändes av kommunfullmäktige och länsstyrelsen.
Handling om tillsättning av en statlig tjänst, exempelvis landshövdingarnas samlade förslag om befordran av lägre länstjänsteman. Befordringsakterna sändes till Kammarkollegium.
Utskott inom ”stadens äldste”, bildat 1710 för handläggning av inkomna suppliker över för hög taxering och bestyret med båtsmanskompaniets och borgargardets utrustning. Kommissionen omorganiserades 1720 från ett utskott till ett uppbördsverk med tre uppbördskommissarier för de utskylder till staden som vilade på borgarklassen. År 1761 uppdrogs åt kommissionen bestyret med ”militärkompaniet”, sedermera även ”separationsvakten” och 1776 det nybyggda börshuset. Därjämte förvaltades andra borgerskapets fastigheter och dess enskilda medel samt donationsfonder.
Gruvförman för vissa bergslager, i synnerhet i Sala silvergruva och Falu koppargruva. Tidigare användes bergshauptman även om viss ledamot i bergsamtet.
(I vissa bergslag) tjänsteman med uppgift att tillse gruvdriften och bevaka kronans rätt.
Den förste av två sexmän i ett bergslag.
Judiciell och administrativ tillsyningsmyndighet under Bergskollegium i ett bergslag, med samma kompetens som häradsrätterna. Bergstinget bestod av bergmästaren, bergsfogden och geschvorner, samt de tolv äldsta bergsmännen och bergslagens sexmän. Bergstinget dömde i civil- och brottmål, i mål rörande bergshanteringen och de till bruken upplåtna kronoskogarna. Det sammanfördes 1756 med gruv- och hammartingen. Bergsting fanns bara i Bergslagen. Domsrätten överfördes delvis på häradsrätterna 1828 och avskaffades helt 1852.
Vid länsnämnd eller uppbådsnämnd.
Del av ett forstrevir som förestods av en forstuppsyningsman.
Tjänsteman som deltog i ordningsrättens arbete. Antalet bisittare i ordningsrätten skulle vara två. År 1897 omnämns bisittare i ordningsrätten endast i Mariehamn och Kemi.
Tjänsteman som biträdde stadsfiskalen och som räknades till magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänstemän. Under autonoma tiden fanns en dylik endast i Helsingfors.
Tjänsteman som förde räkenskapsböcker i ett ämbetsverk. Tjänsten omnämns redan på 1600-talet också som en benämning på landskamreren. År 1897 fanns bokhållare vid Helsingfors stads trafikkontor och vattenledningskontor.
Benämning på en primär, ursprunglig bebyggelseenhet bestående av mera än ett hemman som hade sina marker inom uppgångna rår eller ingick som en sådan bebyggelseenhet i en samfällighet, särskilt i relation till en sekundär bebyggelseenhet, en avgärda by, som anlagts på en bolbys marker.
Årligen vald förtroendeman med ansvar för nycklarna till stadens bommar. I Stockholm hade under medeltiden bomslutaren nyckeln till bommarna i det pålverk som omslöt staden.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Det viktigaste administrativa organet i staden. I slutet av 1600-talet började man tala om ”magistrat” vid sidan av ”borgmästare och råd”. Uppgifterna var varierande och rätt så omfattande. Borgmästare och råd var inte enbart en beslutande utan också en verkställande instans. Det fungerade som domstol i staden, det vill säga rådstugurätt. Efter år 1619 hade borgmästare och råd till och med rätt att ge förordningar om den inre administrationen i staden, såvida dessa inte stred mot lagen, kungliga beslut eller stadsprivilegierna. Detta gjorde att varje stad uppvisade vissa säregna drag.
Borgmästarvikarie.
Kommunal tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över bostädernas skick.
Frivillig sammanslutning av häradsbor för gemensamt erläggande av brandförsäkring. Systemet infördes ursprungligen i södra Sverige under senare delen av 1600-talet och blev allmänt under senare delen av 1700-talet. Föreningens medlemmar var efter 1770 befriade från den allmänna brandstoden. Föreningen upprättade i landshövdingens närvaro regler för hur mycket för vart och ett nytt hus på helt hemman eller mindre jordlägenheter skulle få ut i brandförsäkring. Då vådeld skett undersöktes skadan av häradshövdingen och av honom utsedda synemän, varefter häradsrätten fastslog skadans omfattning och fördelade ersättningsansvaret mellan de hemman som hörde till föreningen.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Den enhet i en stad som skötte släckningsarbeten och bekämpning av eldsvådor, i större städer under ledning av en överbrandmästare med biträde av en underbrandmästare, i mindre städer av en brandmästare. År 1897 fanns ett brandverk endast i Helsingfors.
Avgift som bestod av en kappe spannmål (eller motsvarande kontant ersättning) från varje hemman och säteri, som användes för brofogdens avlöning.
Tjänstebeteckning för den som var ansvarig för byggandet av kronans broar, särskilt sådana som uppfördes för militära ändamål. Bromästaren var en av de äldsta ordinarie byggmästarna vid flottan som fanns upptagen i Amiralitetskollegiums stat från 1600-talet. Allmänt: uppsyningsman vid broar.
Syn som granskar att jorden är rättvist fördelad mellan byns alla delägare.
Avgift i spannmål som erlades för utarrenderat bränneriprivilegium. Efter 1800 var den en ständig skatt för rätten att bränna brännvin till husbehov utan avseende på hemmanets skattenatur. I städerna kvarstod rätten till förpaktning. Brännvinsarrendeavgiften debiterades enligt en särskild längd på landsbygden. I städerna uppbars avgiften på basis av mantalslängderna så att män betalade dubbelt så mycket som kvinnor.
Förteckning över husbehovs brännvinsbrännings arrendeavgift, som infördes 1787. Den upprättades ännu efter att arrendeavgiften blev en ständig skatt i åtskilliga län. Uppgifterna om byar och hemman antecknades i längden i samma ordning som i jordeboken, medan uppgifterna om åbor och brukningsdelar för varje hemman grundade sig på mantalslängden. I vissa län infördes uppgifterna över brännvinsarrendet i en särskild kolumn i mantalslängden.
Nattlig vaktpatrullering som varje borgare i staden var skyldig att fullgöra under 1500-talet och förra delen av 1600-talet. Termen användes också om den person som fullgjorde sådan patrullering.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter.
Byföreståndare på landsbygden. Byfogden var ordförande för bystämman. Han skötte byns räkenskaper och handlingar, övervakade byns gemensamma arbeten och var byns kontaktperson i förhållande till myndigheterna. Byfogden valdes av byalaget, vanligen för ett år.
Lokalt kontor som gav rådgivning och handledning, beviljade tillstånd och övervakade byggnadsverksamheten i en stad eller kommun.
Den förvaltningsenhet i en stad vilken skötte byggnadsverksamhet och stadsplanering. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av stadsingenjören biträdd av en arbetschef, en geodet, en stadsträdgårdsmästare och en materialbokhållare.
Ett slags ämbetsman i en lappby som (med hjälp av två nämndemän) dels fördelade den kronoskatt som byn skulle betala på byns medlemmar, dels handhade byns skjutsningsskyldighet.
Benämning på förordning uppgjord av hemmansägare i en by. I byordningen bestämdes om underhåll av staket, grindar, dikesgrävning, gödsling m.m. År 1742 utgavs ett utkast till byordning som byarna fick anpassa enligt lokala behov. Byordningen fastställdes först i häradsting men senare på sockenstämma.
Sammankomst av byamännen i en by för beslutande om gemensamma angelägenheter (till exempel allmänningar, tvister och byordningens efterlevnad). Alla som ägde mantalslagd jord var skyldiga att närvara. Frånvaro bestraffades med böter till bykassan. Bystämman sammankallades av åldermannen. Årligen hölls två ordinarie stämmor, vid behov extra stämmor. Besluten fattades enhälligt eller genom majoritetsval. Vid votering hade deltagarna rösträtt efter mantalet. Bystämmans beslut kunde överklagas till häradsrätten.
Talesman och ordförande för ett byalag, enligt byordningen 1724 som fastställde en allmän styres- och byamodell för landets alla byar.
Socken i Österbottens län som var indelad att underhålla en båtsman för den indelta armén. Båtsmanssocknen var också skyldig att delta i roteringen av knektar frånsett Björkö i Korsholm som fick erlägga skyldigheten i knektfrihetspenningar.

C

Landsomfattande statligt centralfängelse för kvinnor. Fängelset bildades då straff- och arbetsfängelset för kvinnor samt länsfängelset i Tavastehus administrativt slogs samman 1927. Fängelsets tjänstemän bestod av direktör, biträdande direktör, pastor, läkare, ekonomiförståndare, arbetsledarinna, bokhållare och lärarinnor. Fängelset stod under Justitieministeriets fångvårdsavdelnings och senare Fångvårdsverkets övervakning.
Till exempel kungörelse eller order av officiell natur från en överordnad myndighet eller chef inom stat och kyrka till underordnade ämbetsverk eller ämbets- och tjänstemän. Cirkulär var ett administrativt förfogande som vanligen utsändes i flera exemplar. De förekom som cirkulärbrev, - depesch, -not, - skrivelse, -telegram samt domkapitelscirkulär m.m.
Bisittare i rådstuga som bl.a. för protokoll i civilmål.
Läns- eller provinsstyresman, åt vilken endast den rent civila (ej militära) förvaltningen uppdragits.
I Gamla Finland var guvernören under ståthållarskapsperioden 1784–1797 chef för ståthållarskapsregeringen och civilförvaltningen och kallades därför även civilguvernör, medan ståthållaren, det vill säga generalaguvernören, hade befälet över trupperna i ståthållarskapet. I Viborgs guvernement (Finländska guvernementet) var den högsta ledningen 1797–1811 fördelad mellan en civilguvernör, även guvernör kallad, som var chef för guvernementsregeringen, och en krigsguvernör som hade befälet över trupperna i guvernementet.
Domkapitel som stiftsstyrelse med andlig domsrätt, i motsats till consistorium academicum. (Efter reformationen) ett administrativt verk (med även lekmän till ledamöter) för stiftsstyrelsen och utgörande forum för mål som faller under så kallad andlig domsrätt. Som ordförande verkar biskopen och som vice ordförande domprosten.

D

Beräkning på skatt som skall erläggas.
Område där befästningar, trupper och krigsfartyg inte får införas, t.ex. Åland efter världskrigen.
Kommitté som slog fast och beviljade diskonter vid Finlands Banks avdelningskontor. Den bestod 1897 av två ordinarie ledamöter och deras suppleanter.
I Ryssland 1719–1727 lokalt förvaltningsområde som provinserna var indelade i. Distriktsindelningen ersattes sistnämnda år av den återinförda kretsindelningen (uezd-indelningen). När ockupationsförvaltningen i västra Finland 1717 organiserades i Åbo generalguvernement indelades guvernementet i distrikt som även kallades lagmansdömen. De motsvarade territoriellt de tidigare svenska länen men sammanföll inte helt med dem. I Gamla Finland utgjorde Viborgs provins 1721–1744 ett enda distrikt eller lantkommissariat.
Ledande ingenjör för ett distrikt. Föreståndaren för ett väg- och vattenbyggnadsdistrikt benämndes distriktsingenjör.
Från 1937 benämning på det som tidigare kallades fattigvårdsinspektionen. Distriktsinspektionen för samhällsvården leddes från Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets välfärdsavdelning. Distriktsinspektionen utövade tillsyn över kommunernas samhällsvårdsdistrikt.
Tjänsteman som lydde under Överstyrelsen för skolväsendet, från 1918 Skolstyrelsen. Distriktsinspektören skulle från 1884 granska folkskolorna på landsbygden inom sitt inspektionsområde, vanligen ett län.
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Från 1924 inspektör i ett sparbanksdistrikt. Distriktssparbanksinspektören hade i uppgift att övervaka och granska enskilda sparbanker inom sitt distrikt samt att biträda Finansministeriet när bankernas stadgar fastställdes. Finland delades in i Helsingfors, Åbo, Inre Finlands, Viborgs, Vasa och Uleåborgs sparbanksdistrikt. År 1939 ersattes sparbanksdistrikten av Sparbanksinspektionen, och de bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan kollegialt ämbetsverk i ett biskopsstift, med beredande och verkställande funktioner vid biskopsval, det övergripande ansvaret för stiftets personal och dess verksamhet, administration och ekonomi. Domkapitlet ansvarade under svenska tiden och autonoma tiden också för prästernas bildningsnivå och 1829–1917 för censuren av andlig litteratur. Domkapitlen bestod efter reformationen av stiftets biskop som ordförande, domkyrkoförsamlingens kyrkoherde (domprost) som viceordförande jämte bisittare, huvudsakligen teologiprofessorer eller gymnasielektorer. Efter 1870 fungerade två av prästerskapet inom sig valda teologiskt utbildade assessorer och en juridiskt utbildad stiftssekreterare som domkapitlens lekmän och bisittare. Domkapitlet förestod prästvigningen efter prästexamen.
En domstols geografiska verksamhetsområde.
Särskild nämnd vid domkyrkorna under svenska tiden som var tillsatt för att ansvara för domkyrkans vård och ekonomi. Domkyrkoråd fanns bara i de större stiftsstäderna.
Förteckning över mål och ärenden som anhängiggjorts vid underrätt.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde i domkyrkoförsamling i ett domkapitels residensstad, domkapitlets (konsistoriets) vice ordförande och biskopens ställföreträdare i stiftet, ursprungligen också examinator vid präst- och pastoralexamen, samt vid gymnasiedimissionerna. Domprosten valdes av stiftets ämbets- och tjänstemän. Före reformationen var domprosten inom den katolska kyrkan den främste bland kanikerna i ett domkapitel, tillika kapitlets föreståndare och kapitelförsamlingens präst. I Gamla Finland var domprost titel för preses i de evangelisk-lutherska konsistorierna, även kallad preces consistorii. Inom ortodoxa kyrkan var domprost en parallell beteckning på prost.
Militär postförsändelse med en dragon.
Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens ekonomiska förvaltning. I Helsingfors fanns en drätseldirektör.
Enhet som vid sidan av drätselkammaren skötte en del av stadens finansiella verksamhet. I Helsingfors 1897 leddes verksamheten av stadskamreren biträdd av stadskassören, två stadsbokhållare och en kontorsskrivare.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Drätsel- och byggnadskollegium var det fjärde kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegium, handelskollegium samt hantverkskollegium. Drätsel- och byggnadskollegium i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för drätsel- och byggnadsärenden samt brandskydd. Antalet kollegium och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
Kyrklig förtroendeman som grävde gravar, alternativt befattningshavare som hade som bisyssla att gräva gravar, till exempel kyrkoväktare, klockringare och annan kyrkobetjäning. Dödgrävare blev en separat befattning under 1800-talet.

E

Bostad med tillhörande jord som var anslagen som löneförmån åt en ordinarie församlingspräst. Bostället skulle underhållas av innehavaren utan yttre ekonomisk hjälp, med undantag för prästgårdarna som församlingen skulle uppföra, sköta och reparera.
Förteckning över prästerna i ett stift eller över medlemmarna i ett jungfrustift.
Ställföreträdare (rangklass 6) för chefen för ett kameralhov, viceguvernören, och chef för en av dess expeditioner.
Mål som rör den allmänna hushållningen och den allmänna ordningen (i motsats till mål som hör under den allmänna rättsskipningen). Ekonomimål behandlades som förvaltningsärenden i första hand av magistraten eller Kgl. Maj:ts befallningshavande. De remitterades till de centrala ämbetsverken eller omedelbart till Kgl. Maj:t, sedermera statsrådet.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
En typ av vaktmästartjänst vid länsstyrelsen. Han var också express eller kurir vid uppdrag på landsbygden och uppbådade ofta kungsskjuts eller kronoskjuts.
Under tegskiftet ett avskilt liggande nybygge på en bys utmarker som inte hade samfällda ägor med andra hemman och som kameralt utgjorde en by. Efter storskiftet förändrades benämningen till avsidesboende, ensamboende. Hemmansägaren hade full äganderätt endast till det avgränsade området.
Utbetalat förskott inom statsförvaltningen, till exempel ersättning för resa eller förestående tjänsteåliggande. Ersättningsanordningen bokfördes som en fordran av den tjänsteman till vilken pengarna utbetalades. Sådana utbetalningar var bl.a. resekostnader som bestreds av lantränteriet, skogstjänstemäns kostnader för bestridande av skogsförvaltningen eller ämbetsverks och särskilda tjänsteinnehavares kostnader för tjänstebrev och postavgifter. Förskotten infördes i årliga förskotts-eller anticipationsförteckningar efter fastställda formulär och inlämnades till Kammarkollegium.
Statlig nämnd för behandling av ersättningar enligt krigstillståndslagen 1940–1944. Ersättningsnämndernas sammansättning och verksamhetsområde fastställdes av Försvarsministeriet. De skulle bestå av minst tre ordinarie ledamöter och två suppleanter. De ersatte de år 1939 tillsatta värderingsnämnderna.
Inom juridiken sedan 1700-talet om verkställning av en dom som vunnit laga kraft, till 1826 också i betydelsen avrättning. Vid offentligt exekutionsverk: utmätning.
Lägre tjänsteman som i en stad biträdde utmätningsmannen vid utmätning eller indrivning av böter, skatter och avgifter samt vid försäljning av utmätt eller förpantad egendom på auktion. Exekutionsbetjänterna utsågs i Stockholm av överståthållarämbetet, i andra städer av magistraten.
Titel för lägre tjänsteman inom landsstaten.Termen användes även om handelsresande (1687–). Från 1900-talet biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt.
Propaganda- och biståndsorgan som grundades av Finlands senat i september 1918. Expeditionen lydde under Inrikesministeriet och var ämnad att sköta civilförvaltningen i de östkarelska områden som ockuperades av finska trupper. Expeditionens verksamhetsområde kom att begränsas till Repola och Porajärvi 1918–1920.
Avdelning vid kameralhovet i Viborg för ärenden rörande registrering av revisionssjälar samt befolkningens mobilitet under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Landsstatens tjänsteman avlönad av kronofogden som hans bisittare i tjänsteåligganden (ej vid skatteuppbörd). Mot uppvisat sjukintyg kunde expeditionsfogden förordnas att bisitta kronofogden, då hans lön betalades från kronans medel.
Landstatstjänsteman anställd av länsstyrelsen eller kronofogden själv för att biträda vid skatteuppbörden.
Församling utan fastslaget territorium, icke territoriell församling. Dylika församlingar förekom under svenska tiden vid hovet (hovförsamlingen) och militären samt för viss språk- eller yrkesgrupp (Tyska och Finska församlingen i Stockholm). Exterritoriella församlingar finns sedan autonoma tiden närmast inom frikyrkor och andra kyrkliga samfund.
Summarisk årlig jordebok över varje hemmans räntor inom ett visst område. Från 1689 upprättades extraktjordeböcker varje år. Endast vart sjätte år upprättades en persedeljordebok med specificerade skattepersedlar. Extraktjordeböckerna upprättades av häradsskrivarna till 1794 då de avskaffades och förändringsextrakt infördes.
Tillfälligt förordnad präst i en församling, vanligen en adjunkt eller predikant. De avlönades, beroende på orsaken till utnämningen, av den ordinarie prästen eller kronan.

F

Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens fastighetsförvaltning. En fastighetsdirektör fanns 1938 i Helsingfors.
Myndighet inom kommunalförvaltningen som förvaltade, utarrenderade och sålde fastigheter och markområden som ägdes av stad eller kommun.
Förrådskammare, klädkammare eller visthus på slott, kungsgård, eller större gård. Även om konungens eller rikets skattkammare. Avdelning inom kungliga hovet som under ledning av en fataburshustru, senare åldfru, tog hand om hovets linnetyg.
Person som åtnjöt allmänt fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Tjänsteman som lydde under fattigvårdsinspektören och som hade i uppdrag att rådge kommuner och välgörenhetsorganisationer om fattigvård och dess lagstiftning. Den första tjänsten inrättades 1898. Efter 1902 blev fattigvårdsinstruktörerna fler och de ansvarade för ett visst distrikt. Tjänstebeteckningen drogs in när Socialstyrelsen grundades 1917 och ersattes med fattigvårdsinspektör.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en stad eller socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Förvaltningsorgan och möte som oftast hölls i samband med kyrkostämma eller kommunalstämma, där församlingen eller kommunen fattade beslut i fattigvårdsärenden.
Vanlig benämning på de berättelser över länens ekonomiska tillstånd, vilka av Kgl. Maj:ts befallningshavande (överståthållare, landshövdingar) insändes till regeringen efter utgången av varje femårsperiod. Skyldigheten för landshövdingarna att avge redogörelser för sina län kan spåras tillbaka till uppkomsten av hela landshövdingsinstitutionen. Enligt 1634 års regeringsform och 1635 års landshövdingeinstruktion borde nämligen landshövdingarna efter tre års förlopp nedlägga sina ämbeten och på nytt redogöra för hela sin tjänstetid. År 1662 började man kräva skriftliga rapporter. Detta ändamålsenliga stadgande föll i glömska, men upplivades 1735, då landshövdingarna ålades att till varje riksdag – således vart tredje år – inkomma med en berättelse om länets tillstånd, ”landskulturen” och skogarna m.m., som kunde leda till ”förbättring av landets bästa”. Efter 1772 upphävdes formligen detta åliggande (kungligt cirkulär från den 9 september 1778), och först genom ett kungligt brev från den 13 maj 1802 återinfördes det, då i form av femårsberättelser.
Regional avdelning av Finlands Bank, vars verksamhet leddes av en diskontkommitté (med två ordinarie medlemmar och två suppleanter) och en bankkommissarie, biträdd av kassörer och kontorsskrivare.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Lokalt förtroendeuppdrag där innehavaren biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat. I Finland fanns också i vissa trakter anställda fjärdingsmän som kronobetjänter fram till år 1891.
Kronofogdens biträde i tjänsteärenden. Fogdetjänaren verkade på för honom särskilt anslagen lön. Fogdetjänarna var vanligen tre till antalet. De ansvarade i kronofogdens ställe bl.a. för indrivandet av obetalda kronoskatter och allmänna avgifter.
I Ryssland från 1785 självstyrelseorgan i städerna, med uppgift att välja stadsöverhuvud och medlemmar till allmänna stadsrådet. Städernas sex invånarklasser var berättigade att delta i folkförsamlingen, emellertid med tillämpande av census enligt stadens storlek. I Gamla Finland förekom sådana folkförsamlingar under ståthållarskapsperioden 1787–1797, men i dem var endast tre eller fyra av invånarklasserna representerade.
Del av ett forstrevir. Forstbevakningsområdet förestods av en forstuppsyningsman.
Ämbetsområde för de forstmästare som från 1851 förestod och övervakade ett av Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendets, senare Forststyrelsens, skogsvårdsområden inom ett forstinspektionsdistrikt. Forstreviren var i sin tur indelade i bevakningsområden. Utöver revirforstmästaren eller revirförvaltaren sköttes revirets förvaltning av forstkassörer och möjligen forstkonduktörer och forstuppsyningsmän. Även under svenska tiden hade det inom skogsförvaltningen förekommit en uppdelning i distrikt som i sin tur var indelade i revir.
Benämning på forselavgift för räntesmör och andra ränteviktualier i Österbotten 1627–1766. Fraktpengarna avskaffades 1766, då räntepersedlarna skulle utgå i penningar och allmogen inte längre fick besväras med fraktpenningar.
Benämning på de kolumner i mantalslängderna som uppgav vilka och hur många personer som för året var befriade från mantalspenningarna.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
I Ryssland från 1725 benämning på medlem i stadsråd. Från 1785 benämning på medlem i allmänna stadsrådet samt på medlem i sexmannastadsrådet. Mandatperioden var tre år. I Gamla Finland valdes fullmäktige till allmänna stadsrådet och till fyrmannastadsrådet under ståthållarskapsperioden 1787–1797.
Val av ledamot i representantförsamling eller annan korporation vilket sker för att fylla en uppkommen ledig plats, kompletteringsval.
I Gamla Finland 1787–1797 under ståthållarskapsperioden motsvarighet till sexmannastadsrådet i de ryska städerna, vilket leddes av ett stadsöverhuvud. Till skillnad från på annat håll i Ryssland var stadsinvånarna i Gamla Finland indelade i endast fyra invånarklasser.
Transport av fånge eller fångar till och från fängelse, domstol eller straffplats. Fångskjutsarna var före 1727 en del av kronoskjutsen. Då övertogs de av kronan och blev landshövdingens ansvar. Transporten utfördes av kronobetjäningen och tidvis anlitades privata fångförare. Under 1800-talet utfördes de ordinarie fångskjutsarna på fastslagna dagar i cell- eller fångvagnar. Fångskjutsarna administrerades av vaktmästarna på kronohäkten och fängelser, eller länsman, fjärdingsman och andra
Kommunal nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Bokhållare för förrådet och materialet vid en stads byggnadskontor.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader. År 1897 fanns fyra förste arkitekter vid myndigheten. Av dem var en också föreståndare för länsbyggnadskontoret i Helsingfors.

G

Skatt i Österbotten under 1600-talet. Postbönderna var på 1690-talet befriade från skjuts-, dagsverkspenningar och ”gamla dagsverken”, det vill säga dagsverken som beräknades på varierande sätt, tills dagsverksskyldigheten 1652 fastslogs i hela landet till sex körslor och 12 ”mansdagar” per år och mantal, eller motsvarande penningsumma.
Praxis sedan medeltiden var att hus- och tomtägare skulle bygga eller bekosta halva bredden av den sträcka som löpte utmed tomtgränsen. Under 1800-talet började städerna överta ansvaret och fastighetsägarna betalade i stället en gatuavgift. Också adliga fastighetsägare skulle betala avgiften. Gatuavgiften avskaffades 1993.
Del av den regionala militära indelningen som infördes i Sverige under 1790-talet.
I Ryssland var generalguvernör från 1708 till 1775 endast hederstitel för vissa guvernörer, 1775–1796 parallbenämning på ståthållaren, högsta styresmannen, i ett ståthållarskap eller generalguvernement, i Viborgs ståthållarskap/generalguvernement under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Under stora ofreden från 1717 var generalguvernör en benämning som användes om landshövdingen över Åbo landshövdingedöme. Under lilla ofreden var generalguvernör en tjänstetitel för den 1742 tillträdda högsta styresmannen för den ryska civilförvaltningen. Denne blev utnämnd till generalguvernör över storfurstendömet Finland samt Åland och Österbotten.
Ämbetsman under svenska tiden som hade den högsta militära och civila myndigheten över ett större område (flera landskap, flera guvernement). Ämbetet var till sin karaktär mera militärt än civilt. Generalguvernör förekom i Finland under kortare perioder från och med förra hälften av 1600-talet till mitten av 1700-talet. Under den ryska ockupationen av Finland 1808-1809 och under den autonoma tiden till 1917 var generalguvernören den ryska kejsarmaktens företrädare i storfurstendömet Finland samt högsta styresman för den civila förvaltningen. Han var ordförande i senaten och ledde ordet vid senatens plenisammanträden. Den ryska samt finska militären i storfurstendömet var under nästan hela perioden underställd honom.
Under 1600- och 1700-talet benämning på en av den högsta chefen inom en förvaltningsgren förrättad granskning av tjänstemän, räkenskaper och andra till området hörande förhållanden. Som exempel kan nämnas den kyrkliga regionförvaltningens utfrågning av en kyrkoherde och församlingsborna om den kyrkliga verksamheten inom ett pastorat eller den av överpostdirektören eller hans ställföreträdare förrättade årliga granskningen av postbönderna.
Tjänstebeteckning för fältmätare vid topografiska kåren, från 1918 Geodetiska institutet, som utför geodetiska mätningar för statens behov, statsgeodet.
Styresorgan för ett medeltida gille, då även bl.a. uppbörden ombesörjdes. Gillestämman leddes av en ålderman, två förtroendemän och kyrkvärden (gillisværiande) och arrangerades av så kallat giærdafolk. Gillesfriden övervakades bl.a.genom att man beslagtog vapen. Gillestämman hade jurisdiktion inom gillestadgan och verkställde utmätta straff.
Benämning på administrativ enhet eller skattekrets i Karelen som motsvarade en socken. Det svenska begreppet är känt i två fall, i Erikskrönikan samt i den svenska och latinska versionen av Nöteborgsfredens traktat. Gisslalag-institutionen har varit känd från det liviska området i Kurland till det estnisk-votländska området i Karelen.
Ärftlig territoriell förläning med omfattande privilegier. Innehavaren fick uppbära årlig ränta, kronotionde och saköre. De första grevskapen inrättades 1561. De indrogs till kronan genom reduktionen 1680. Från 1562 rätt att undanta tre av sätesgårdarna inom sitt grevskap från rusttjänst, från 1571 blev ett grevskapet ärftligt på ättens manslinje efter förstfödslorätt. Innehavaren fick uppbära: 1) årliga räntan, 2) kronotionden av hela eller av större eller mindre del av länet, 3) kungens andel i de sakören, som ådömdes såväl grevskapsbönderna som landbönderna på grevens eller grevinnans arv- och egna gods, samt 4) alla häradshövdingerättigheter inom länet, med vilket privilegium följde rättigheten att tillsätta häradshövdingen, dock inte domsrätt över grevskapet, 5) uppbära halva lilla tullen och en tredjedel av accisen i städerna, dock inte i nygrundade städer som efter 1651 fick grundas i stadslösa grevskap och som njöt skattefrihet i tio år. Grevskapsprivilegierna utökades ytterligare 1644, då största delen av skatterna från grevskapet tillföll greven ensamt. Grevskapet kunde förestås av änkan till den siste ättlingen av den grevliga manslinjen under hennes livstid.
Förvaltningsdistrikt som utgjorde grunden för regionalförvaltningen i Ryssland från 1708–1711 och avvecklades på 1920-talet. Guvernementsförvaltningen lydde under Dirigerande senaten. Rysk guvernementsförvaltning infördes inte 1809 i storfurstendömet Finland. Gamla Finland bildade från 1744 ett guvernement, Viborgs guvernement 1744–1783 och 1797–1802, Finländska guvernementet 1802–1811. Ett guvernement motsvarade ett län eller en provins, och termen användes särskilt om ett erövrat område eller en koloni. Termen användes också om själva ämbetet såsom guvernörskap, provinsstyresmannaskap, under 1594–1616 om ståthållarskap.
I Ryssland från 1766 ledare för adelskorporationen i ett guvernement vars uppgifter reglerades i detalj 1785. Adelsmarskalken (rangklass 4), som valdes för treårsperioder, hade i uppgift att tillvarata adelns intressen. Förutom ordförande i korporationens organ var han även ordförande i adliga förmynderskapsämbetet och deltog som företrädare för adeln också i vissa andra myndigheters verksamhet. Även i Gamla Finland leddes adelskorporationen av en guvernementsadelsmarskalk.
I Ryssland 1775–1796 parallell benämning på ståthållarskapsregeringen för ett ståthållarskap (generalguvernement), från och med 1797 högsta förvaltningsorgan för ett guvernement, med kollegialt beslutsfattande. I Gamla Finland var guvernementsregeringen 1797–1811 samtidigt ståthållarskapsregering och högsta förvaltningsorgan för Viborgs guvernement/Finländska guvernementet.
Civil tjänsteman vid guvernementsstyrelse, i rang närmast under guvernören, särskilt den svenska guvernörens närmaste man i kolonin S:t Barthélemy 1785–1877. Guvernementssekreterare var också en tjänsteman vid guvernementskontoret för Hedvig Eleonoras livgeding. Efter 1809 var guvernementssekreterare en titel som förlänades som nådevedermäle. Guvernementssekreterare ersatte 1837–1918 titeln landssekreterare i de finska länen.
I Ryssland från och med 1708 stad dit ett guvernements förvaltningsmyndigheter och domstolar var förlagda. Från och med 1775 bildade guvernementsstäderna en officiell kategori av städer i riket. I Gamla Finland var Viborg guvernementsstad 1744–1811.
Ämbetsman som innehade den högsta civila och militära myndigheten i bl.a. guvernement, län och provinser. Ämbetet avskaffades i Regeringsformen 1719. Guvernörer fanns också i de fåtaliga kolonier som Sverige hade. I Finland fick landshövdingarna titeln guvernör 1837. Denna titel upphävdes 1918 och begreppet landshövding återinfördes.
I Ryssland från och med 1703 högsta styresman (rangklass 3–4)och kejsarens representant i regionala förvaltningsdistrikt, från och med 1708 benämnda guvernement; i Gamla Finland styresman för Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744–1783 och 1797–1811. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 var (civil)guvernören chef för ståthållarskapsregeringen. Överkommendanten i Viborg kallades undantagsvis även guvernör.
Titel från 1500-talet till början av 1800-talet för ståthållare på ett slott, över en provins eller ett livgeding och från 1700-talet för chefen för krigsakademien på Karlberg. I Sverige fanns en guvernör på Gotland 1654–1689, i Skåne 1698–1719, Bornholm 1658, Halland 1645–1657, Bohuslän 1658–1679, Jämtland, Härjedalen och Trondheims län 1658, Västernorrlands län 1664–1719, Ingermanland 1617–1729, Narva 1629–1684, Estland 1561–1673, Riga 1621–1710, Dorpat 1626–1687 och 1694, Ösel 1645–1710, Kurland 1702–1709 och Vismar 1649–1803. Guvernör över änkedrottningens livgeding 1634–1655.
Tjänstebeteckning för landshövding 1837–1918.
Under 1500-talet indelningsgrund för beskattningen på Åland. De skattskyldiga var indelade i 461 gärder och varje gärd erlade en gärdskatt. Skatten bestod av markgäldspenningar, höpenningar, malt, mjöl, fläsk, gäddor och smör.
Uppbördsman för en gärd.
Fullmakt utfärdad till sockenhantverkare av landshövdingeämbetet. Genom fullmakten fick hantverkaren rätt att utöva sitt yrke i ett härad på landsbygden i utbyte mot att han erlade näringsskatt. Näringsfrihet infördes i Finland 1879.
Särskilt för debitering av gärningsören uppgjord längd över sockenhantverkarna inom ett härad. Längden grundade sig på mantalslängderna.
Från 1785 en av städernas sex invånarklasser i Ryssland. Till denna klass av stadsinvånare hörde personer bosatta på annan ort eller i utlandet, vilka skrev in sig i en stad för att där bedriva borgerlig näring. I städerna i Gamla Finland saknades denna invånarklass, eftersom det där endast sporadiskt förekom personer som platsade i denna kategori.
Avgift som uttogs av varje hemmansinnehavare i ett härad i form av skyldighet att underhålla en gästgivargård. Avgiften var ovanlig i Finland. Gästgiverierna underhölls vanligen av de hemman på vilkas ägor de låg.

H

Bonde som var skyldig att vid gästning utfordra hälften så mycket som en helbordsman.
Tjänsteman anställd för uppbörden vid stadens hamn.Benämningen var sällsynt och förekom 1897 endast i Raumo. Befattningen kombinerades där med tjänsten som hamnmästare.
Förvaltningsenhet som skötte hamnverksamheten i staden. I Helsingfors leddes verksamheten 1897 av hamnkaptenen biträdd av en hamnmästare i Sörnäs och en hamnkontorsbokhållare. I städer som saknade hamnkapten leddes verksamheten av hamnmästaren. I Björneborg fanns dessutom en hamnkontorsföreståndare.
Stadens tjänsteman med bokföringsuppgifter vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsbokhållare anställd på hamnkontoret i Helsingfors.
Tjänsteman anställd vid stadens hamn. År 1897 fanns en hamnkontorsföreståndare endast i Björneborg.
Uppsyningsman i mindre hamn. Efter 1665 var hamnmästare titel på hamnkaptenens närmaste man i vissa hamnar. I Raumo kombinerades tjänsten som hamnmästare med tjänsten som hamnkassör.
Enhet inom stadsförvaltningen, vilken ansvarar för stadens hamnförvaltning.
Tätortsliknande bebyggelse som administrativt i visst hänseende skiljde sig från den omgivande landskommunen. Skattetekniskt hörde dock handelsbyn till landskommunen eller socknen. Handelsbyn leddes av en ordningsman. Den första handelsbyn i Finland planerades 1775, men förverkligades som stad. Den första handelsbyn grundades 1858. Många av handelsbyarna blev senare självständiga köpingar.
Regional näringslivsorganisation avsedd för alla företag oberoende av bransch inom ett specifikt geografiskt område. Handelskamrarna verkade för ett gott företagsklimat, goda handelsrelationer, infrastrukturfrågor och vissa handelsbruksfrågor. Handelskamrarnas nationella centralorganisation utgjordes av centralhandelskammaren, och de hörde till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Handelskollegiet var det andra kollegiet. De övriga kollegierna var justitiekollegiet, hantverkskollegiet samt drätsel- och byggnadskollegiet. Handelskollegiet i Åbo ansvarade (precis som i Stockholm) för handeln. Det leddes av en handelsborgmästare. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet även i Viborg. Där fanns ett justitiekollegium, ett handels- och politikollegium, ett drätselkollegium samt ett byggnads- och hantverkskollegium.
I städerna i Gamla Finland benämning på rådman som saknade juridisk utbildning.
Benämning på landshövdingens sekreterare under 1600-talet, fick 1687 titeln landssekreterare.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Stadsbetjänt som ansvarade för övervakningen av ett tiotal hus och lydde under kvarterskommissarien.
Huvudskatten på Åland år 1539. Husåkan utgjordes efter röktal, det vill säga mantalet av besuttna bönder (1539) eller antalet ägare av 100 marks jordvärde. Persedlarna i husåkan bestod av stockar, bräder, kol och ved, vilka tillsammans kunde lösas med fem öre. Dessutom tillkom fem dagsverken, som kunde lösas med en halv mark. Husåkan blev under 1500-talet över nästan hela Åland i praktiken en penningskatt. Undantag utgjorde Eckerö, Föglö och Kumlinge där det i stället för den egentliga husåkan erlades smör och gäddor i natura och endast dagsverken löstes med pengar.
I Ryssland 1719–1727 och 1743–1788 centralt ämbetsverk i S:t Petersburg för stadsadministrativa ärenden samt överdomstol hos vilken ändring kunde sökas i stadsdomstolarnas domslut fram till 1775. Städerna i Gamla Finland kom däremot från 1730-talet till 1783 att lyda under Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden.
Stadstjänsteman.
Nämnd som sedan 1873 kan verka i anslutning till kommun- eller stadsfullmäktige och som inledningsvis hade i uppdrag att utarbeta den hälsovårdsordning för kommunen eller staden som påbjöds i hälsovårdsstadgan från 1879. År 1928 blev hälsovårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner.
Grundenhet för allmän förvaltning under (slotts)län, bestående av en eller flera socknar. I Finland infördes häradsindelningen på 1400-talet och avskaffades 2008. Från början av svenska tiden till 1600-talet var häradet en judiciell och administrativ enhet under häradshövdingen, som ersatte de tidigare landskaps- och sockendomarna. Häradshövdingen ledde häradsrätten. Häradet blev från 1687 ämbetsområde för kronofogden (till 1945) och häradsskrivaren (till 1996), indelat i länsmansdistrikt. Kronofogden ansvarade för skatteuppbörden, upprättandet av skattelängder samt för verkställigheten av länsstyrelsens och andra myndigheters beslut. I 1734 års lag fastslogs att häradet ansvarade för byggandet av gästgiverier, landsvägar, häradsvägar och broar och milstolpar. Dessutom skulle häradet ha översyn över häradsallmänningen och fisket. Häradet ålades även att bygga och underhålla tingshus, häradsfängelse och ansvara för häradskistan. Under svenska tiden och fram till 1906 utgjorde häradet också valkrets för bondeståndet. De efterföljande valdistrikten för enkammarlantdagen följde också i stor utsträckning kretsindelningen. Häradsindelningen motsvarades i Gamla Finland av indelningen i lantkommissariat och kretsar. Lantkommissariat och kretsar kallades allmänt härad.
Häradsrätts arkiv.
Ett härads riksdagsbesvär.
Postbonde utanför den ordinarie postrutten, som ansvarade för att transportera tjänstebrev inom ett härad till och från landshövdingen och andra myndigheter (till exempel häradshövdingen, länsman, häradsskrivaren och andra kronobetjänter), samt till och från närmaste kronopoststation.Häradspostbönderna valdes på sockenstämma eller häradsting. De var befriade från skjutsningar eller så uppbar de penninglön.
Häradsprost i ämbete eller syssla.
Ett härads sigill, ofta med häradets vapen. Sigillet användes för att ge ett beslut eller en handling laga kraft. Häradssigillet användes också som underskrift på underrättens utslag, allmogens besvär och bondeståndets riksdagsbeslut.
Den landsstatstjänsteman i ett fögderi som förde jordebok, uppbördsbok, upprättade taxerings- och andra uppbördslängder, utfärdade debetsedlar och andra skrivelser som månadsförslag samt längder för riksdagsmanna- och prästval. Häradsskrivaren övervakade kronofogden vid skattläggningsgöromålen, förrättade mantalsskrivningar och biträdde vid bevillningstaxeringen. Han beräknade årligen räntan för varje hemman och uppgjorde saköreslängder, kyrkotiondelängder och specialuppbördslängder. Häradsskrivaren redovisade fögderiets intäkter och gjorde upp budget för följande år. Han upprättade restantielängderna som skulle godkännas på ting. Han kontrollerade mantalskommissariens mantalslängder, övervakade försäljning av skattepersedlar och upprättade avkortningslängder. Han var även huvudansvarig för kronans förluster som berodde på felaktig skattedebitering och ansvarade efter 1782 i tio år för missräkningarna, efter 1824 i två års tid från det räkenskaperna överlämnats till senatens revisionskontor. Häradsskrivaren hade ämbetsmannafullmakt från Kammarkollegium och tillsattes på förslag av landshövdingen.
Yngling som under ett visst antal år lärdes upp till häradsskrivare. Han fungerade även som häradsskrivarens sekreterare, och kallades därför också skrivare. Lärlingskapet stadgades 1745 och 1837 och var oavlönat. Däremot var lärlingen befriad från vissa avgifter. Landshövdingen kunde besluta om befrielse från alla personliga utskylder under lärlingstiden.
I landskapslagarna angavs vanligen häradstinget som första instans i domstolsorganisationen. Enligt Magnus Erikssons landslag dömde häradshövding i första instans. Hälsingelagen omtalade laga ting, som skulle hållas två gånger om året på bestämda platser. Socken angavs som den lägsta primära domkretsen.
Statligt lungsjukhus i Kangasto som förestods av en överläkare. Andra tjänstemän var tre underläkare, en översköterska, en ekonom och en bokförare.
Skatteenhet på Åland under 1500-talet. Varje bonde betalade enligt egentligt mantal och inte enligt röktalet en halv spann korn. Endast en del av bönderna betalade i natura. På Kumlinge löste bönderna avgiften med penningar, på Eckerö ersattes den med samma kvantitet råg och på Föglö med spettfisk.
Vanligtvis den högsta krigsledaren till lands, i luften och till sjöss. Det högsta befälet utövas av statsöverhuvudet (ursprungligen monarken, senare presidenten). Under 1600–1700-talen användes benämningen även om kungens befallningshavande i län, landskap eller distrikt.
Person som ansvarade för brandskyddet i sin del av staden. Enligt stadslagen skulle det finnas två hövitsmän i varje kvarter.

I

Att utrusta en truppenhet eller enskild militärperson med husrum i fredstid.
Benämning på den i vissa städer av borgerskapet inrättade kommission som hade hand om ärenden rörande inkvartering av krigsfolk. Alla husägare var skyldiga att inkvartera soldater, deras familjer och garnisonens arbetsfolk. Kommissionens uppgift var att se till att bördan fördelades jämnt. Inkvarteringen upphörde under 1800-talet i och med uppförandet av kaserner.
Samlande benämning på de interna pålagor och avgifter som uppbars av bönderna i en socken för vägunderhåll, underhåll av socknens allmänna byggnader och allmänningar, fattigvård och andra gemensamma uppgifter. Medlen administrerades av kyrkoherden biträdd av sexmännen och i samråd med sockenstämman och olika specialorgan för respektive uppgift.
Tionderäknare, person som uppbar tiondet (till exempel häradsskrivare, kronofogde, sexman).
Från 1918 lokal myndighet och tjänsteman som lydde under Handels- och industristyrelsen och ansvarade för att övervaka och besikta elektriska anläggningar och industrier som kunde medföra fara för omgivningen.
Tjänsteman som skulle övervaka och granska ångpannor och andra med farligt gas- eller vätsketryck försedda kärl och behållare. Han skulle omedelbart underrätta myndigheterna om explosioner och om risk för olyckor. Han var anställd av en lokal myndighet och 1888–1918 underställd Industristyrelsen. Efter 1918 var han underställd handels- och Industristyrelsen.
Tillfälligt förordnad fogde som fungerade som ersättare för den ordinarie fogden då denne till exempel på grund av sjukdom var förhindrad att sköta sina uppgifter.
Intäkt, ursprungligen om krono-, lant- och tullintäker m.m., från och med autonoma tiden i synnerhet om statens eller en kommuns skatteintäkter.
Förvaltningsorgan som grundades på hösten 1918 och lydde under inrikesministeriet. Itä-Karjalan toimituskunta tillkom i anslutning med att den i Östkarelen belägna Repola kommun anslöt sig till Finland i augusti 1918.

J

Person anställd för att övervaka ett jaktområde och sköta jaktvården inom detsamma.
Benämning på kameralt och administrativt distrikt i Sverige och Finland som motsvarade en kyrksocken, men som inte nödvändigtvis territoriellt sammanföll med den. Benämningen kommer av att jordeböckerna upprättades enligt dessa kamerala distrikt.
Lokalt organ som lydde under Lantbruksministeriet. Nämnderna grundades 1945 för att verkställa lagen om jordanskaffning, som främst var ämnad för den befolkning som omplacerats från de områden som avträtts till Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Jordinlösningsnämnderna fattade beslut om upplåtandet av statsjordar och tvångsinlösning av privata jordar och byggnader, värderade dessa genom syneförrättning samt ansvarade för att göra upp och godkänna en kolonisationsplan. Nämnden bestod av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden samt två ledamöter som utsetts av Lantbruksministeriet var lantmäteriingenjör, agronom, forstmästare eller annan person med motsvarande kunskaper. De två övriga ledamöterna företrädde jordöverlåtarna och mottagarna av jord och valdes av kommunens kolonisationsnämnd respektive Lanthushållningssällskapens centralförbund.
Undersökning av en gårds värde för att rättvist bedöma hur mycket skatt som skulle betalas. Jordrannsakningen innefattade en utredning av fastighetens jordnatur, skatteförmåga, hävd och ägoförhållanden, med beaktande av förändringar genom byten, (skatte)förmedlingar m.m. Rannsakningen skulle förrättas av landshövdingen eller landskamreren, i närvaro av häradshövdingen eller någon annan av häradets tjänstemän. Jordrannsakning skulle efter 1729 alltid ske innan man upprättade en ny jordebok. I praktiken förrättades jordrannsakningar sporadiskt, vilket resulterade i ofullständiga jordeböcker. Under åren 1829–1830 förrättades på kejserligt beslut systematiska jordrannsakningar i varje socken av landshövdingen, landskamreren eller annat sakkunnigt ombud i närvaro av kronofogden och häradsskrivaren, prästerskapet och jordägarna. Syftet var att göra upp tillförlitliga jordeböcker för beskattningen och att bevaka kronans rätt till gods, räntor och andra förmåner.
Tjänsteman vid Justeringsverket, fram till 1892 vanligen länslantmätaren, som i justeringsdistrikten på landsbygden övervakade justerarna och deras redskap.
Borgmästare i mindre städer under 1600-talet och styresman och domhavande i den svenska kolonin S:t Barthélemy på 1700-talet.
Rådstugurättens ordförande i städer med två eller flera borgmästare, av vilken den ena oftast var politiborgmästare. Ibland förekom också en handels- eller kommersborgmästare, senare kommunalborgmästare. Justitieborgmästaren kunde också ha den dubbla beteckningen justitie- och kommersborgmästare. I större städer där rådstugurätten fungerade som en särskild avdelning av magistraten och leddes av justitieborgmästaren, kallades rådstugurättens övriga medlemmar justitierådmän. En justitieborgmästare fanns i Stockholm redan 1636, i Åbo och Helsingfors åtminstone från 1816. Benämningen förekom också i Gamla Finland och användes i vissa fall om den enda borgmästaren i staden.
Kollegialt organ under magistraten, särskilt det som fanns i Stockholm 1636–1849. Kollegiet ansvarade för stadens rättegångsväsende och fungerade som en besvärsdomstol i ärenden rörande till exempel bouppteckningar, testament- och arvstvister samt förmyndarskap. Arvstvisterna och förmyndarskapsärendena övertogs 1667 av Arvs- och förmyndarkammaren. Kollegialt ämbetsverk, som till 1840-talet även hade domsrätt i till kollegiet hänskjutna besvärsmål. Bestod av ett antal rådmän, under ledningen av justiteborgmästaren. Som sekreterare verkade stadsnotarien.
Avdelning inom magistraten. År 1638 började man i Åbo tillämpa ett kollegiesystem enligt förebild från Stockholm. Justitiekollegiet var det första kollegiet och leddes av justiteborgmästaren. Det bestod av respekterade och erfarna rådmän. De övriga kollegierna var Handelskollegiet, Hantverkskollegiet samt Drätsel- och byggnadskollegiet. Justitiekollegiet i Åbo skötte (precis som i Stockholm) rättsvården, övervakade domarnas verkställighet, kyrkan, skolan, hospitalen och barn under förmynderskap. Antalet kollegier och kollegiernas uppgifter varierade över tid. I slutet av 1630-talet började man tillämpa kollegiesystemet också i Viborg. Även där var Justitiekollegiet det första kollegiet. De övriga var Handels- och politikollegiet, Drätselkollegiet samt Byggnads- och hantverkskollegiet.
Lagfaren (litterat) medlem av rådstugurätt, till skillnad från illiterat rådman. Beteckningen användes i synnerhet om rådmän i större städer där rådstugurätten utgjorde en särskild avdelning av magistraten och hade en justitieborgmästare som ordförande. I praktiken var justitierådman fram till 1869 ofta detsamma som justitiekämnär. Särskilda justitierådmän fanns i städerna i Gamla Finland under perioden 1797–1811.
Underordnad tjänsteman inom skogsstaten som ansvarade för skogsvård och jakt på skadedjur.

K

I Ryssland 1719–1727 myndighet i provinserna med ansvar för provinsens kassarörelse, övervakningen av de lokala skattemyndigheterna och tillvaratagandet av kronans ekonomiska intressen. I Gamla Finland bestående av Viborgs provins fanns 1721–1744 för finansförvaltningen en sådan myndighet, som där kallades landskontor och lydde under provinskansliet. Det efterträddes 1744 i Viborgs guvernement av provinsernas landskontor.
Röstberättigad medlem av ett kanonikat, dom- eller kollegialkapitel. I Åbo domkapitel fanns under 1200-talet fyra kaniker.
Förhör på landskansliet med person som var häktad, anklagad eller misstänkt för tjänstebrott eller tjänsteförsummelse. Kansliförhör förrättades även i utsökningsfall och ärenden rörande lösdrivare, vilkas undersökning fram till 1936 hörde till landshövdingens uppgifter.
Frivillig kyrklig sammanslutning för ändamålet att uppföra en kapellkyrka och avlöna en predikant (brukspredikant, järnbrukspredikant, huspredikant). Kapellag grundades med tillstånd av domkapitlet och landshövdingen, vanligen vid ett bruk eller annan (industriell) näringsgren, under förutsättning att avståndet till sockenkyrkan var långt. Kapellaget hade en egen kyrkostämma och ett eget kyrkoråd, men var i övrigt underställt moderförsamlingen. Befogenheterna kunde dock vara större än en kapellförsamlings. Benämningen förekom fram till 1801 också om hemman som tillsammans underhöll en kapellkyrka.
Kapellag eller kapellförsamling inom ett pastorat. Kapellgäll grundades med tillstånd av läns- och stiftstyrelsen och försågs med sockenkapell eller kapell, kyrkostämma och kyrkoråd. De förestods av en kaplan eller kapellpredikant som var underordnad kyrkoherden i moderförsamlingen. Kapellgällets medlemmar var skyldiga att bidra till kyrkbygge i den församling varifrån utbrytningen skett. De hade egen kyrkbokföring och var befriade från vissa pålagor till moderförsamlingen.
Kommitté som grundades i februari 1919 som en underavdelning inom Centralkomittén för Estlands Undsättning. Kommittén bestod av privatpersoner som hade ett intresse i Östkarelens införlivande med Finland. Kommittén kom att representera Olonetsexpeditionen inför regeringen och arrangerade en stor del av finansieringen av expeditionen.
Försäljare av det stämplade papper som krävdes för utfärdande av vissa officiella dokument, till exempel lysning.
Det belopp som vid en kassas inventering eller avslutande finns eller ska finnas i kassan. I länsstyrelsens rapporter över länskassan 1841–1900: överskottsmedel vid räkenskapsperiodens slut.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse.
Exempelvis månadsförslag för ränteriuppbörden.
I Gamla Finland benämning på rådman som under borgmästaren hade ansvaret för stadens kassarörelse och för inkvarteringen av militärpersoner. I städer där uppgifterna delades mellan två personer benämndes dessa kassaherre och kvartersrådman.
Ecklesiastisk tjänstepost som klockaren vidarebefordrade till nästa klockare eller prästgård, under medeltiden också kloster. Termen användes särskilt om post som sändes från kyrkoherdar och domkapitel till biskopar och prostar. Klockarposten övervakades av kyrkoherdarna. Klockarposten låg efter 1636 utom den då införda ordinarie kronoposten och stadgades som sådan i kyrkolagen 1686. Klockarpost användes av kyrkoförvaltningen ända till slutet av 1800-talet. Från och med 1862 sändes under farsoter också läkemedel, på landshövdingens (guvernörens) befallning. Innan prästerna sände vidare konsistoriets cirkulärbrev, skulle det läggas i kuvert och förseglas så att sådana brev inte kunde läsas av klockaren eller andra.
Gärd av kyrkklockor som 1530 och 1531 skulle uttas för att betala skulden till Lybeck. På ett rådsmöte i Uppsala 1530 beslutades att en klocka skulle uttas av varje kyrka, kapell och kloster i rikets städer. Gärden var otillräcklig och realisationen drog ut på tiden. På ett rådsmöte i januari 1531 beslutades att klockskatten också skulle utkrävas av landsförsamlingarna i allmänhet. Förutom årets kyrkotionde (med undantag av vad som behövdes till vax och vin) och landgillet av kyrkohemmanen skulle varje socken lämna sin största klocka eller lösa den med annan koppar eller med penningar. Om socknen endast ägde en klocka skulle den avlägga halv lösen. Skatten föranledde uppror och oroligheter.
Skatt som erlades av stadgehemman och frälsebönder på Åland på 1500-talet. Avgiften var avsedd för att bidra till underhållet av fogdens hästar.
I städernas omedelbara närhet beläget jordområde som uppdelas i mindre lotter och utarrenderas till enskilda personer, som använder dem för trädgårdsskötsel.
I Ryssland garnisonskansli med kommendanten som chef från och med början av 1700-talet till 1796. Förutom uppgifter som anslöt sig till garnisonen och fästningen hade kommendantskanslierna i uppgift att delta i skatteuppbörden och efterspaningen av rövare, förrymda bönder och rekryter samt att upprätthålla ordningen i garnisonsstaden. Kommendantskanslierna indrogs 1796 och ersattes följande år av ordonnanshusen.
Benämning på en kyrkoherdes ordinarie hjälppräst, eller ordinarie präst i en kapellförsamling. I Finland har de ordinarie hjälpprästerna alltid burit tjänstebeteckningen kaplan, i Sverige sedan slutet av 1700-talet komminister. I rikets ecklesiastikstater användes dock benämningen redan i början av 1700-talet.
Sedan 1865 ett samhälle som består av ett definierat landområde och vilket som ett statens organ verkar för dess ändamål, på samma gång som det ombesörjer sina egna samhällsangelägenheter. Kommunerna kunde vara landskommuner, städer eller köpingar. I landskommunerna åtskildes de kyrkliga ärendena från de världsliga år 1865. Städernas kommunala förvaltning omstrukturerades år 1873. Kommunernas förvaltning reformerades på nytt 1925.
Borgmästare som var verksam i stad som saknade egen jurisdiktion och därmed magistrat och landsrätt, eller där den administrativa förvaltningen och de juridiska uppgifterna sköttes av en annan borgmästare. Kommunalborgmästare kunde fungera som stadsstyrelsens ordförande. På 1700-talet började handelsborgmästaren i Åbo benämnas kommunalborgmästare.
Landskommuns högsta förvaltningsorgan och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Delegaterna utsågs genom val av de röstberättigade kommuninvånarna. Redan i 1865 års kommunalförordning tilläts kommunerna tillsätta kommunalfullmäktige för att vid sidan av kommunalstämman sköta vissa ärenden. Kommunalfullmäktiges befogenheter utökades, och fullmäktige blev en obligatorisk inrättning i kommunallagarna från 1917. Termen kommunalfullmäktige ändrades sedermera till kommunfullmäktige.
Reglering av kommunernas styrelse och förvaltningsorgan, samt invånarnas deltagande däri.
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier, arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen. Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje kommun inom tio år.
Person i kommunal tjänst vars huvuduppgift var att sköta räkenskapsföringen och i viss utsträckning den ekonomiska förvaltningen i kommunen, oftast med biträde av underordnade tjänstemän.
Läkare som var anställd för att sköta sjukvården i en landskommun. Rätten för en landskommun att anställa en egen läkare gavs på 1860-talet. Den första kommunalläkaren anställdes av Viitasaari landskommun 1882. Efter anhållan kunde landskommunens läkare få rätt att räkna sig tjänsteår till godo. År 1885 beslutades att en landskommun kunde få statsstöd för avlöningen av en läkare. År 1910 fanns 143 kommunalläkartjänster i Finland.
Kommunalt verkställande organ i de tidigare landskommunerna. Sedan 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (numera kommunstyrelse).
Titel som ges åt personer som utmärkt sig i det kommunala livet eller i affärslivet.
Rådman med förvaltningsuppgifter i en stad.
Kommunal tjänsteman med uppgift att föra protokoll och bistå kommunalfullmäktige, kommunalstyrelse och kommundirektör.
Skatt som en kommun hade rätt att uppbära av kommuninvånarna för att finansiera kommunens förvaltning, åtaganden och uppgifter.
Kommunalt verkställande organ. Organet hette tidigare kommunalnämnd, men efter att 1948 års kommunallag trätt i kraft (1949) kallades motsvarande organ kommunalstyrelse (i dag kommunstyrelse).
En landskommuns högsta förvaltningsorgan 1865–1917 och det möte som utövade beslutanderätten i kommunen. Varje medlem av kommunen var företrädd genom direkt representation. Kommunalstämman ersattes med kommunalfullmäktige.
Process för att utse fullmäktige i kommunerna och ersättare för dem. Den första lagen om kommunalval utfärdades 1917, och det första kommunalvalet hölls året därpå.
Kommunal tjänsteman i kommuner med företag som omfattades av stadgandena om arbetarskydd, särskilt industrier, verkstäder, jordbruket och dess binäringar, handels-, kontors- och lagerrörelser samt hotell- och restaurangverksamhet. Kommunala yrkesinspektörer tillsattes av stads- eller kommunalfullmäktige på viss tid och övervakades av landshövdingen. Kompetenskravet var folkskola med bevis på nödvändiga kunskaper inom ansvarsområdet, helst teknisk elementarutbildning. Inom den statliga yrkesinspektionen fanns det också yrkesinspektörer.
Av kommunalfullmäktige utsedd kommunal tjänsteinnehavare, som är underställd kommunstyrelsen och har i uppgift att leda kommunens förvaltning, ekonomi och övriga verksamhet. Genom kommunallagen 1949 infördes systemet med kommundirektörer i alla kommuner.
Heraldiskt vapen för en kommun. År 1949 fastslogs att varje kommun hade rätt att ha ett vapen som godkänts av kommunfullmäktige och fastställts av Inrikesministeriet.
Pastorat som lydde under ett konsistorium. Samtliga präster inom det stift där det konsistoriella pastoratet var beläget hade rätt att söka det. Begränsningen gällde dock inte Stockholms territoriella pastorat dit samtliga präster i riket kunde anmäla sig. Anmälningarna skulle lämnas till konsistoriet, som kallade de tre mest meriterade till provpredikan. Utnämningen gjordes sedan av Kgl. Maj:t.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som fungerade som förman för ett kontrakt (prosteri). Kontraktsprosten utsågs på viss tid ursprungligen av biskopen, 1686–1869 av domkapitlet, senare av kontraktets kyrkoherdar (tidigare även kallade kontraktister). Han bistod biskopen i prosteriets kyrkliga förvaltning, utförde visitationer, övervakade gudstjänsterna, kyrkliga förrättningar och främjade god kyrklig ordning samt det kyrkliga arbetet. Ursprungligen var det kontraktsprosten som installerade kyrkoherdarna i prosteriets pastorat och vidtog ekonomiska besiktningar av boställen samt vid av- och tillträdessyner. Kontraktsprostar fanns även i Gamla Finland, antagligen först från kejsarinnan Elisabets tid.
Vid landskontoret av landskamreraren förd bok över länets inkomster och utgifter. Bokfördes mot reversaler, vanligen i två exemplar, som utfärdades av lanträntmästaren.
Från och med 1918 under Handels- och industristyrelsen verkande lokal myndighet och tjänsteman som ansvarade för kontrollen av officiellt (stämplat) papper och för att de lokala myndigheterna hade tillgång till skrivmaskinsfärgband, stämpelfärger, skrivbläck och andra dylika tillbehör.
Konungens befallningshavande, landshövdingen. Konungens befallningshavande var under svenska tiden den officiella benämningen på den högsta statliga makten i ett län.
Tjänsteman som skötte uppbörden i ett visst område och som anlitades för att verkställa förvaltningen inom olika grenar. Konungens fogde kunde avse en kronofogde, befallningsman, stadsfogde eller häradsfogde. Han bistods av länsmannen och häradsskrivaren. Titeln konungens fogate användes för en tjänsteman i Stockholm ända fram till början av 1800-talet. På överståthållarämbetets stat fanns fram till 1801 en konungens fogate uppförd.
Statligt mentalsjukhus för rättspsykiatriska och civila mentalsjuka patienter beläget i Korsholm. Sjukhuset förestods av en läkare, en överskötare och en ekonom. Modell för verksamheten togs från den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm. Sjukhuset bytte 1948 namn till Roparnäs.
I Ryssland från och med 1775 distrikt som guvernementen var indelade i. Kretsen var distrikt för de lokala ämbetsverken och domkrets för de lokala domstolarna. Denna kretsindelning existerade i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Den skilde sig från den tidigare indelningen i lantkommissariat. Benämningen krets bibehölls för distrikten i den administrativa indelning som efter ståthållarskapsperioden gällde i Gamla Finland 1797–1812.
I svenskspråkiga handlingar benämning på årderskatten (aatra). Krokpenningarna var en del av jordeboksräntan i Satakunta ännu på 1800-talet.
Kronofogde, kronolänsman, i Finland huvudsakligen befallningsman.
Samlande benämning på tjänstemän på landsbygden som tillhörde landsstaten och arbetade under länsstyrelsen.
Lokala tjänstemän inom landsstaten, särskilt landsfiskaler, kronofogdar, häradsskrivare, länsmän, fjärdingsmän och andra tjänstemän som övervakades av länsstyrelsen.
Statligt verk med ensamrätt till tillverkning av alkohol (brännvinsbränning) 1775–1776 (i praktiken kvarstod många av brännerierna till 1787).
Sedan medeltiden fram till 1945 ett härads högsta tjänsteman med uppgift att inom ett fögderi övervaka ordning och säkerhet, förrätta kronouppbörden och redovisa den samt ha uppsikt över kronans gods och hemman i häradet. Kronofogden upprättade med häradsskrivarens hjälp skattelängder (mantals-, kyrkotiondelängder och jordeböcker) och förrättade vid behov jordrannsakningar om ett hemmans skattebärförmåga. Kronofogden var skyldig att hålla sig informerad om nya bestämmelser och deras efterlevnad inom sitt fögderi. Han var ersättningsskyldig för försäljning av skattepersedlar till underpris och för bristande skatteuppbörd. Hans närmaste överordnade var landskamreren, som månatligen kontrollerade skatteindrivningen. Kronofogden innehade jämsides med länsmannen även åtalsrätt på tinget. Åtalsrätten utvidgades gradvis till även andra än skattemål under 1700-talet. Kronofogden ansvarade för kontrollen av gästgiverier och krogar, väg- och brounderhållet, skjutsväsendet, utmätningar och syner av boställen (civila och militära), samt jämsides med skogsvaktare och jägeribetjänter för kronans skogar och allmänningar. Han var chef för kronolänsmannen och fjärdingsmannen. Under medeltiden och 1500-talet kallades kronofogden vanligen landsfogde.
Stadstjänsteman som förestod stadens centrala kassa och dess in- och utbetalningar. Kronokassören tillsattes av magistraten. På 1600-talet övertog han stadsbokhållarens sysslor. Kronokassören kallades även kronouppbördsman.
Lägre befattningshavare (ursprungligen en för varje fjärdedels härad, i senare tid i allmänhet en i varje socken) som hade i uppgift att biträda kronobetjäningen med indrivning och annan handräckning, upprätthållande av ordning, tillsyn av vägar m.m. Kronorättarens närmaste överordnade var kronofogden, i hans frånvaro kronolänsmannen. I vissa trakter under 1700-talet var kronorättare liktydigt med fjärdingsman.
Under 1600-talet benämning på borgmästare som var utsedd av kronan. Kungliga borgmästare fanns i de flesta stapelstäder i det svenska riket. Utnämningen förbjöds vid frihetstidens början som stridande mot städernas självstyrelse.
Benämning på kronofogde.
Civil stadstjänsteman som hade uppsikt över till exempel förvaltning och ordning i ett kvarter.
I Gamla Finland benämning på rådman som hade i uppgift att biträda borgmästaren vid organiseringen av inkvarteringen av militärpersoner.
I Ryssland förekom av tio bondehemman sammansatta enheter, benämnda desjačok, med en desjatnik som ordningsman. I Kexholms län fanns redan på 1600-talet under svenskt styre liknande skattelag som kallades kymmene och hade en kymmenek som rotemästare. Kymmene kallades under stora ofreden ställvis i Viborgs kommendantskap skattelag rotar som organiserades av ockupationsmyndigheterna för utgörande av skatter och andra pålagor.
Tiondebonde som tjänstgjorde under starosten i en pogost. I Ryssland förekom bland bönderna utsedda ordningsmän som förestod en grupp av tio hemman som benämndes ett tiondedistrikt, en desjačok. Sådana fanns på 1600-talet i Kexholms län under svenskt styre. Under stora ofreden fanns sådana i Viborgs kommendantskap i kymmene-skattelagen med uppgifter som till stor del motsvarade fjärdingsmännens inom den svenska lokalförvaltningen.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Tjänsteman i länsstyrelsen som skötte ecklesiastiska ärenden av ekonomisk natur.
Fogde, ibland också klockare, som hade uppsikt över kyrkans lösöre (kalken, kandelabrar och dylikt); i vissa församlingar i Stockholm under 1600-talet tjänstebeteckning för befattningshavare som ansvarade för en kyrkas eller kyrkogårds förvaltning.
Sedan medeltiden i den katolska och efter 1556 i den evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för församlingspräst, sockenpräst, som var kyrklig och administrativ föreståndare för en självständig församling eller för ett pastorat bestående av flera församlingar med gemensam förvaltning. Ordet härstammar från kyrkoherre, som i kyrkolagen 1686 ersattes med pastor. Kyrkoherde i en domkyrkoförsamling har titeln domprost. Kyrkoherden är medlem av stiftets prästmöte, ordförande för kyrkostämman (senare kyrkofullmäktige) och kyrkorådet. På 1680-talet blev kyrkoherden kunglig ämbetsman, i vissa ärenden var han underställd landshövdingen. Från 1748 krävdes pastoralexamen för alla kyrkoherdetjänster. År 1925 fastslogs att kyrkoherden i en församling skulle ansvara för de offentliga kyrkliga förrättningarna, ungdomens kristliga fostran och undervisning, personlig själavård, kyrkotukt och alla andra uppgifter inom församlingslivet och församlingens verksamhet, som var nödvändiga för att främja församlingsbornas religiösa liv och sedlighet.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Socken som bildade ett eget pastorat. En kyrksocken bestod av en enda församling eller moderkyrkoförsamling med en eller flera kapellförsamlingar. Så var fallet också i Gamla Finland. Kyrksocknarna var en urgammal grundsten i den kyrkliga organisationen. De antas ha bildats i samband med byggandet av kyrkor, ibland på kungens initiativ, och deras funktion lär först under medeltiden ha utökats till jordebokssocknar med världsligt ekonomiskt ansvar såsom beskattning.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Ämbete i staden som omtalades tidigast omkring 1300. Kämnärerna var två till antalet och skulle enligt stadslagen sköta förvaltningen av stadens medel och tillsammans med stadsskrivaren redovisa för fogden och borgmästarna varvid stadsskrivaren förde räkenskaperna. Kämnären hade en viss exekutiv myndighet eftersom han tillsammans med fogden och stadsskrivaren skulle sköta uppbörden av skatter och sakören. Ursprungligen var kämnären inte medlem i stadens råd. Under senmedeltiden blev han dock automatiskt medlem i rådet åtminstone i Stockholm och Arboga.
Under autonomin och självständighetstiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Två typer av köpingar grundades i Finland: osjälvständiga och självständiga. Den första osjälvständiga köpingen (Ikalis) grundades 1868 och den andra (Lahtis) 1878. De hade viss egen förvaltning och ordnade självständigt kommunala och statliga val. Skattetekniskt hörde de ihop med landskommunen. Efter 1948 fick osjälvständiga köpingar inte längre grundas. De övriga köpingarna var självständiga kommunala enheter. År 1918 fanns tre självständiga köpingar. Det beslutsfattandet organet var köpingsfullmäktige. Byggnadsverksamheten övervakades av en ordningsrätt.
Under svenska tiden stadsliknande tätort som skiljde sig från den omgivande landsbygden. Under medeltiden var begreppet köping mer eller mindre synonymt med handelsplats. På 1600-talet fick ordet köping en juridisk innebörd. Städerna fick då rätt att grunda lydköpingar för att skydda sitt eget näringsliv och övervaka handeln på landsbygden. Grundandet av en köping skedde med tillstånd av regenten. Staden fick då rätt att anlägga en eller flera köpingar, som också kunde vara i användning endast en del av året. Endast borgare med burskap i hemstaden hade rätt att idka handel i dem. Köpingens hantverkare måste tillhöra moderstadens hantverkarskrån. I slutet av 1700-talet började man grunda fria köpingar. Tammerfors grundades 1779. De var inte administrativt beroende av någon stad, utan övervakades direkt av landshövdingen.
Ordförande för köpingsstyrelse, som förberedde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.
Den högsta beslutanderätten i en köping. Köpingsfullmäktige utsågs genom allmänna, hemliga och direkta val.
Kommunalt organ som beredde och verkställde köpingsfullmäktiges beslut.

L

Av lagman eller hans ställföreträdare gjord granskning av något, vanligen för att utreda en i häradsrätten avgjord ägotvist som hade vädjats till lagmansrätten. Lagmanssyn förrättades av lagman eller hans ställföreträdare efter anfört besvär på häradsrättens beslut. Överklagad lagmanssyn ledde till en riddarsyn. Lagmanssynen avskaffades 1848.
Lagmans ämbetsområde 1324–1868, ursprungligen det område där en viss landskapslag, tolkad och uppläst av lagmannen, gällde. Från 1435 var lagsagan område för en viss lagmans domsrätt, lagmansdöme. Under senmedeltiden var en lagsaga också ett administrativt distrikt för bl.a. kungaval. Finland utgjorde ursprungligen en lagsaga (Österlandet), under åren 1435–1578 två lagsagor (Norr- och Söderfinne lagsaga), under perioden 1578–1775 tre (Norrfinne, Söderfinne och Ingermanlands lagsaga) och 1776–1868 fem, tidvis sex, lagsagor (Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Kymmene, Vasa och Uleås samt Karelska lagsagan). I lagsagan hölls årligen landsting, efter 1614 vart tredje år. Lagsagorna avskaffades med rättsreformen 1868.
Ordinarie ting som hölls vid lagstadgad tidpunkt, till skillnad från urtima ting. Lagtima ting skulle enligt 1734 års lag hållas i en domsaga minst två gånger per år, förutom i Ålands domsaga där bara ett ting årligen fick hållas. Tingen hölls enligt samma principer i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Bokslut som kallades landsbok. År 1780 bestämdes hur länsbokhållaren årligen skulle, efter att ha granskat räkenskaper och verifikationer ställa upp ett bokslut. Bokslutet skulle 1688–1780 sammanställas av landskamreren.
Särskilt kontrakt mellan bondehären i Karelen och Sekreta utskottet år 1771.
Lägre tjänsteman vid länsstyrelsen i Uleåborg.
Avfattade länsstyrelsens räkenskapsdokument (landsbok) och hade under landshövdingens tillsyn ansvar för införseln av skatter och avgifter samt för kronans egendom. Från 1618 infördes bokhållartjänster hos ståthållarna. År 1634 överfördes tjänsterna till de nygrundade länsstyrelserna och betecknades som landshövdingens bokhållare. Landsbokhållaren verkade från slutet av 1600-talet som chef för landskontoret och fick i början av 1700-talet titeln landskamrerare.
I Finland från och med senare hälften av 1600-talet, tjänsteman under länsstyrelsen med uppgift att tillvarata kronans intressen i rättegångar och att fungera som allmän åklagare vid lagmansrätten i finansrättsliga mål. Enligt instruktionen för landsfiskaler 1714 var landsfiskalen också länets ansvariga utmätningsman och den som övervakade folkbokföringen samt polisväsendet. Han räknades på riksnivå till justitiestaten, ursprungligen under riksdrotsen, från 1700-talet under justitiekanslern. I Gamla Finland var landsfiskal en tjänsteman (rangklass 14) i provinserna 1744–1783 och 1797–1811 med samma uppgifter som landsfiskalerna hade i Sverige.
Ämbetsman inom lokalförvaltningen med uppgift att förestå förvaltningen och kronans uppbörd inom ett visst område. I Åbo slottslän fanns det från mitten av 1400-talet två landsfogdar, en för Norrfinne och en för Söderfinne. I Raseborgs län fanns en landsfogde för varje härad. En landsfogde fanns också på Åland och i Tavastehus och Borgå län. Från början av 1600-talet kallades han kronofogde.
Under 1500-talet mindre förvaltningsenhet inom ett slottsfogdedöme, vanligen bestående av ett eller ett par härader. Landsfogdedömet förestods av landsfogden.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Medeltida benämning på kungens främste man som hade rätt att uppbåda folk vid krigsfara. Landherren var högsta styresman i en provins, ett landskap eller län.
Länets högsta ämbetsman med övergripande ansvar för länets styrelse och förvaltning. Stadgad i landshövdinginstruktionen 1635. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen med dess avdelningar landskansliet och landskontoret och med landssekreteraren och landskamreraren som närmaste underordnade. Landshövdingen hade en dubbel roll, han bevakade dels kronans ekonomiska, judiciella, militära och sociala intressen i länet, dels länets och dess invånares rättigheter och intressen. Han främjade lag och ordning, övervakade kommunikationer, lösdrivare, hospital, tukt- och barnhus, samt bar det övergripande ansvaret för rekrytering av soldater och deras löner vid krig eller krigsfara. Landshövdingen hade förslagsrätt vid tillsättningen av länets vakanser och huvudansvaret för att kronans lokala ämbetsmän följde instruktioner, förordningar och överordnades anvisningar. År 1756 fördelades länets förvaltning under en civil och en militär länschef. Landshövdingarna hade tidigare kallats landsherrar (landshövitsmän), de ersatte också ståthållarna. Åren 1837–1918 benämndes de guvernörer, varefter landshövdingetiteln återinfördes.
Landshövdingens rapport till ständerna och Kgl. Maj:t om hur han hade skött sina ämbetsåligganden. Berättelsen innehöll även en beskrivning av förhållandena i länet (till exempel jordbruket). Landshövdingsberättelser inkrävdes inte regelbundet under 1600-talet. De systemsattes år 1735 då årlig rapport krävdes av alla landshövdingar, från 1741 efter en viss mall. Från och med 1802 skulle en rapport skickas in vart femte år.
Högste styresmannen i ett landskap.
Från 1719 chef för landskontoret och underställd landshövdingen vid länsstyrelsen. Landskamreren hade tidigare kallats landsbokhållare eller landsskrivare. Han ansvarade för kontrollen av länets uppbördsförvaltning och uppbördsrapportering. Landskamreren redovisade länsräkenskaperna, sammanställde månadsförslag och utarbetade årsförslag (budget) om skatteuttaget, vilka sändes till Kammarkollegium, från 1816 till Senatens ekonomiedepartement och från 1918 till Finansministeriet. Landskamreren fick till en början biträde av länsbokhållare, senare även av vicelandskamrerare, samt landskontorister. Lanträntmästaren sorterade också under landskamreren vid landskontoret.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Lägre tjänsteman på landskansliet i länsstyrelserna.
Område som består av det historiska landskapet Åland, som erhöll självstyrelse 1920. Landskapets högsta beslutande organ var Ålands landsting, sedermera lagting och det styrdes av landskapsnämnden, sedermera landskapsstyrelsen och landskapsregeringen.
Utmätningsman på Åland.
Inofficiell benämning på truppförband som rekryterades, förlades och underhölls inom ett landskap under det ständiga knekthållets tid. Landskapsindelning togs i bruk 1623 då man slopade de tidigare landsregementena. Den nya regementsorganisationen fastställdes slutligen i regeringsformen 1634. Inom den finska landsdelen bestod landskapsregementena av sju infanteriregementen och tre kavalleriregementen
Från 1865 en geografisk enhet på landsbygden med självstyre och lagstadgad beskattningsrätt som övervakas av staten.Landskommunerna skapades 1865 för att sköta de världsliga uppgifter som de kyrkliga socknarna inte längre behövde ansvara för.
Vid de svenska länsstyrelserna från och med 1630-talet avdelning för finansförvaltningen och skatteuppbörden. I Gamla Finland vid provinskanslierna i Viborgs guvernement / Finländska guvernementet 1744-1783 och 1797-1811 avdelning med i stort sett samma uppgifter som de svenska landskontoren hade. I Gamla Finland efterträdde landskontoren kamrerarkontoret i Viborgs provins, som också kallades landskontor.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Lägre tjänsteman på landskontoret i länsstyrelserna.
Bonde som med särskilt tillstånd idkade handel på landsbygden. Fenomenet förekom under Gustav Vasas tid (dispens från stadsprivilegierna). Landsköpmännen måste erlägga landsköpsmannapenningar.
Beriden soldat i ofrälse rusttjänst tillhörande truppförband uppsatt och underhållet av viss landsdel (landsfana, lantregemente) 1622–1796. Landsryttaren tecknade kontrakt med kronan om rusttjänst med egen häst på eget hemman mot penninglön (10 daler/år) och avkortning på grundskatten.
Landsstatens högsta ämbetsman sedan 1600-talet, näst efter landshövdingen, med ansvar för länets kanslifunktioner och chef för landskansliet. Landssekreteraren var chef för landskansliet och landshövdingens bisittare och ställföreträdare. På landskansliet bistods han av vicelandssekreterare, länsnotarie och landskanslister.
I Gamla Finland chef för provinskansliet i Viborg 1721–1744 och i Viborgs guvernement/Finländska guvernementet 1744–1783. 1797–1811 chef för landskansliet i provinserna.
Benämning på det organ inom ramen för den åländska självstyrelsen som handhade den förvaltande makten. År 2004 ändrades namnet till Landskapsregeringen.
Boställe med tillhörande jord anslagen i landsstaten som löneförmån åt en lokal tjänsteman, som landshövding, kronofogde, häradsskrivare och länsman. Lägre tjänstemän som häradsskrivare var dock ofta inhysta i lediga kronohemman. Vanligen var bostället befriat från skjutsning. Efter 1816 behövde boställen inte längre anslås alla civilstatens tjänstemän.
Allmänt ting hållet med inbyggarna i ett landskap (eller en landsdel) för behandling av vissa gemensamma (politiska, ekonomiska och religiösa) angelägenheter. Från 1400-talets början var ”landsting” mer eller mindre en synonym till lagmans- och räfst- och rättarting; landskapsting, och användes även om själva tingsförsamlingen. Landsting torde ha förekommit åtminstone i Egentliga Finland, Tavastland, Satakunta, västra Nyland och på Åland. Landstingen försvann förmodligen senast i början av 1400-talet.
Lagmannens meddomare under ett lagmansting som hölls gemensamt för hela lagsagan i lagsagans huvudort från medeltiden till 1630-talet, i motsats till lagmansting som bara hölls för ett visst härad. Landstingsnämnden bestod av nämndemän från lagsagans häradsrätter. Endast en enig nämnd kunde fälla lagmannens beslut.
Person med det lokala ansvaret för kungsskjutsningarna.
Chef för ett landsregemente med ansvar för de kavalleriregementen som uppställdes inom hans distrikt.
Kollektiv beteckning för personal inom landsstaten.
Benämning på landsortsmöte eller provinsialmöte under svenska tiden som ofta var kombinerat med riksdagen såtillvida att landsortsmötet fick bekräfta riksdagens beslut. Lantdagar förbjöds 1660, men förekom i praktiken in på 1670-talet och var, på olika håll, mera vanliga under förra delen av 1600-talet.
I Gamla Finland förvaltningsdistrikt motsvarande de svenska häraderna som provinserna var indelade i 1721–1783 och 1797–1811. Parallell benämning 1797–1811: krets.
I Ryssland 1718/1719–1727 chef för förvaltningen i ett distrikt med uppgifter motsvarande närmast de svenska häradsfogdarnas uppgifter, därefter till 1785 tjänsteman som stod i ledningen för en krets (uezd). Under stora ofreden var ”lantkommissarie” en benämning på de tjänstemän som de ryska ockupationsmyndigheterna i Viborgs kommendantskap tillsatte för ledningen av främst skatteuppbörden i de kommendantsdistrikt som hade en militär kommendant som högsta styresman. Lantkommissarierna var underställda kommendanterna. Under lilla ofreden förekom det att kronofogdar på ryska kallades lantkommissarier. I Gamla Finland fanns 1721–1783 och 1797–1811 lantkommissarier som förestod lantkommissariaten/kretsarna med uppgifter motsvarande de svenska kronofogdarnas.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
Benämning på den högsta styrelsen för lokalförvaltningen från 1610-talet när ståthållarna blev fogdarnas chefer och skatteuppbörden ställdes direkt under deras kontroll, medan kammarens direkta kontroll upphörde. Lantregeringen ombildades 1634 till länsstyrelse under en landshövding, i Stockholm till överståthållarämbetet. Benämningen användes dock ännu på 1700-talet som synonym till länsstyrelse.
Ordförande för landskapsstyrelsen på Åland från 1920. Landskapsstyrelsen utsågs av av Ålands landsting. Lantrådet måste åtnjuta landstingets förtroende.
Sedan slutet av 1600-talet utgjorde lantränteriet en avdelning inom landskontoret och hade till uppgift att sköta penningtransaktioner. Innan landskontoren bildades hade lantränterierna allmänt ingått i länsstyrelserna som inrättats 1634. Penningtrafiken sköttes av lanträntmästaren. Efter 1719 arbetade denna under landskamreren.
Tjänsteman som biträdde lanträntmästaren i länsstyrelsernas lantränterier.
Från 1634 skötte lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
I Ryssland var lanträntmästaren 1719–1726 chef för lantränteriet i provinserna. I Gamla Finland var lantränt- och proviantmästaren chef för ett lantränteri och (lant)magasin.
Benämning på de obygder i de nordliga svenska och finska gränsområdena som huvudsakligen var befolkade av samer och länge sparsamt använda. Från första framträdandet hävdades lappmarkerna som kronoallmänningar, bl.a. genom att kronan övervakade förhållandet mellan birkarlar och samer. Först 1555 började ”lappmark” användas i administrativa namn i samband att de blev egna fögderier. Det äldsta kända belägget för lappmark ingår i Magnus Erikssons fribrev för nybyggare i norra Sverige 1340.
Utskyld som ursprungligen bara togs ut av samerna, senare av alla invånare i Lappmarken. Skillnaden mellan birkarlaskatt och lappskatt är inte alltid klar. I räkenskaperna för Västerbotten 1539 ingår birkarlarnas taxa under rubriken lappskatt. Lappskatten reformerades 1602 och skulle då utgå som tionde av såväl renhjorden som fisket. Inga små persedlar av skinn skulle längre förekomma. Birkarlarna förbjöds att bedriva köpenskap. År 1607 kom en ny skatteundervisning. Varje same som fyllt 17 år och som dittills utgjort två mårdskinn skulle nu erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta lispund torrfisk. Också denna reform stannade på pappret. Efter 1696 betalades lappskatten i penningar. Efter 1748 betalades den av alla som byggde och bodde i Lappmarken.
Sammankomst av rotehållare och soldater av samma kompani vid de indelta infanteriregementena för betalning av årets avlöning och andra uppgörelser.
Kommissionär som kunde tillsättas av kommunerna för att ordna fördelningen av spannmål och socker inom det egna området.
Under perioder när försörjningssituationen var svår tillsatte städerna särskilda utskott som med tanke på stadsbornas behov köpte in till exempel kött och brödsäd. Dessa utskott blev efter 1915 ofta permanenta och kallades vanligen livsmedelsnämnder. De kunde då ansvara för försörjningen av även andra bristvaror i staden, till exempel ved.
Vid inrättandet av det svenska lotsverket från slutet av 1600-talet indelades riket i lotsdistrikt (Västra Lotsdistriktet 1724, Norra Lotsdistriktet 1724, Södra Lotsdistriktet 1739 och Östra Lotsdistriktet 1756). Finland och Åland utgjorde det Östra Lotsdistriktet. Under autonoma tiden indelades det finska lotsverket i fyra lotsdistrikt, som senare utökades och även kallades lotsfördelning.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt sanatorium för vård av tuberkulospatienter, förestods av kommunalläkaren.
En kronan innestående fordring för ur kronomagasinet lånat spannmål som skulle återbetalas med spannmål. Fördröjd återbetalning var belagd med samma böter som försummad uppbördsstämma. Lånspannmålsrest uppbars efter 1814 utan arvode av kronofogdarna.
Fram till 1634 var ett län vanligen ett förlänat jordområde (såsom arvs-, avgifts-, borg-, fan-, fataburs-, pante-, räkenskaps- och tjänstelän). Fr.o.m. 1634 regional högre civil förvaltningsenhet som omfattar hela eller delar av ett eller flera landskap och som leddes av en landshövding. De historiska länen i Finland var Åbo och Björneborgs län med Åland, Nyland och Tavastehus län, Österbottens län, Viborg och Nyslotts län, samt Kexholms län. Viborgs och Nyslotts län ombildades efter freden i Nystad 1721 till Kymmenegårds och Nyslotts län. Efter freden i Åbo 1743 bytte länet namn till Savolax och Kymmenegårds län. De norra delarna av länet bildade 1775 Savolax och Karelens län och de södra delarna Kymmenegårds län. Savolax och Karelens län blev Kuopio län 1831, då södra Savolax överfördes till Kymmenegårds län, som samma år bytte namn till S:t Michels län. Österbottens län delades 1775 i Vasa län och Uleåborgs län. Lappland avskiljdes från Uleåborgs län till ett eget län 1938. Nylands och Tavastehus län delades 1831 i Nylands län och i Tavastehus län.
Fackutbildad tjänsteman med uppgift att under länsstyrelsen utöva viss uppsikt över byggnads- och stadsplaneväsendet inom ett eller flera län.
Arkivarie som tjänstgjorde vid länsstyrelse.
Från 1719 lägre tjänsteman som skötte bokföringen och revisionen på landskontoret under landskamrerens översyn. Länsbokhållaren var landskamrerens närmaste underordnade och ställföreträdare om det inte fanns vicelandskamrerare.
Från 1848 ett från länsförvaltningen fristående organ för planering av bebyggelsen i ett län. Länsbyggnadskontoren lydde fram till 1865 under Intendentkontoret, därefter under Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Länsbyggnadskontoren leddes av en förste arkitekt, en andre arkitekt eller en tredje arkitekt. År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor.
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till fängelsestraff eller fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Statligt anställd hälsovårdare med ett visst län som sitt ämbetsdistrikt, underordnad länsläkaren. År 1947 fanns tio sådana, en i varje län.
Under medeltiden benämning på innehavare av förläning som inte var förenad med någon bestämd ämbetstitel eller generella rättigheter och skyldigheter, utan avhängiga av villkoren för varje särskild förläning: fataburs-, avgifts-, pant- och slottslän. I regel skulle länsinnehavaren ha alla konungens rättigheter i länet, utom rättsskipning, och inte vara redovisningsskyldig till kronan. Han uppbar då bl.a. avkastningen från kronogods, sakören, skatter, dagsverken och fodring. Under 1300-talet kallades länsinnehavaren ofta fogde och från och med 1400-talet i större län hövitsman.
Tjänsteman vid länsstyrelsen. År 1897 fanns en länskammarförvant enbart vid länsstyrelsen i Viborg.
Officiellt namn på ett läns lantmäterikontor 1848–1928, vars föreståndare bar tjänstebeteckningen länslantmätare, senare länslantmäteriingenjör.
Statligt finansierat länssjukhus 1776–1814, 1850–1858 med uppgift att ge sjukvård och hindra spridning av smittosamma sjukdomar. Länslasaretten leddes till 1809 av en generaldirektör, 1809–1858 av provinsialläkaren. De kallades 1814–1850 läns- och kurhus, efter 1858 länssjukhus. Vid 1765 års riksdag beslutades att länen skulle ha rätt att grunda egna lasarett med medel som insamlades på samma sätt som till Serafimerlasarettet. Dylika lasarett grundades därefter 1768 i Vasa, 1775 i Helsingfors, 1792 i Uleåborg, 1794 i Kuopio och 1795 i Heinola. Länslasaretten övervakades under den svenska tiden av Serafimerorden och av respektive landshövding. Läkarna utsågs av Serafimerorden, och deras lönekostnader bestreds av en fond som förvaltades av Serafimerorden. Enligt kejsarens beslut 1811 skulle det i Finland finnas sex länslasarett.
Högsta medicinska tjänstemannen i ett län med uppgift att bistå länsstyrelsen i ärenden rörande den allmänna sjuk- och hälsovården. Länsläkaren ansvarade även för övervakning av sjukvårdspersonal, sjukhus och apotek samt bekämpningen av epidemier i distriktet. Lagen om länsläkare antogs redan 1939 men verkställdes 1943. Tidigare användes beteckningen provinsialläkare.
Statlig tjänsteman från 1540 inom varje härad eller skeppslag, från autonoma tiden i länsmansdistrikt. Länsmannen hade i uppgift att verka som åklagare i allmän underrätt på landsbygden, uppsyningsman över diverse samhällsfunktioner (gästgiveri-, skjuts- och vägväsendet m.m.) och biträde åt kronofogden. Från autonoma tiden var länsmannen huvudsakligen övervakare av lag, ordning och säkerhet inom ett länsmansdistrikt. Han sorterade ursprungligen under fogden, från 1630-talet under länsstyrelsen, med kronofogden som närmaste överordnade. Länsmansbefattningen saknade en ämbetsinstruktion. Ursprungligen uppbar länsmännen länsmansränta som ersättning. I Savolax erhöll länsmännen också en del av bolmansräntan, en ersättning för länsmannens skyldighet att hålla fyra årliga gästningar åt slottsfogden och fyra årliga gästningar åt landsfogden samt en gästning åt lagmannen. Under stora ofreden verkade länsmän i socknarna under de ryska ockupationsmyndigheterna både i Åbo generalguvernement och i Viborgs kommendantskap. De var även åklagare vid tingen i Åbo generalguvernement.
Länsmans tjänstgöringsområde, från 1700-talet fram till 1830 en benämning på den administrativa och judiciella grundenhet (socken, härad, tingslag) som förestods av länsmannen, efter 1830 ett område som motsvarade en kyrksocken. Under perioden 1930–1996 var ”länsmansdistrikt” en officiell beteckning för polisdistrikt bestående av en eller flera kommuner, med länsmannen som chef. Länsmansdistriktet kallades ursprungligen länsmansdöme, länsmanssocken.
Tjänsteman på landskansliet, landssekreterarens närmaste man och ställföreträdare om det saknades vicelandssekreterare. Länsnotarien skulle bereda, föredra och vidarebefordra vissa ärenden till expedition. År 1897 fanns en länsnotarie enbart vid länsstyrelserna i Vasa län och i Uleåborgs län.
Organ på länsnivå med ansvar för uppbådsärenden under autonoma tiden. Länsnämnderna grundades i och med införandet av allmän värnplikt 1881. Länsnämnden leddes av guvernören och var underställd länsstyrelsen.
Tjänsteman vid länsstyrelserna. I slutet av 1800-talet fanns vanligen tre länsregistratorer, en för supplikärenden, en för brevärenden och en vid landskontoret.
Chef för landskansliet vid länsstyrelsen. Till länsrådets uppgift hörde att uppgöra en arbetsplan för länsstyrelsen och att sköta om ärenden som angick bl.a. allmän ordning och säkerhet, besättandet av tjänster samt tjänstefel.
Nämnder som inrättades i varje län och som bestod av tre ledamöter, varav en utsågs av Forststyrelsen och två av Lantbruksstyrelsen. Länsskogsnämnderna hade till uppgift att övervaka att förordningen från 1917 som reglerade förekomsten av skogsskövling följdes, att utöva tillsyn över avverkningen av skog och se till att fredningsföreskrifterna följdes. Länsskogsnämnderna biträddes av kommunala skogsnämnder. Vid varje länsskogsnämnd fanns en anställd länsskogsinspektör samt skogsvaktare och andra biträden.
Statsanställd sjuksköterska med ett län som verksamhetsområde. Länssköterskan lydde under länsläkaren.
Högsta civila förvaltningsmyndigheten i varje län. Länsstyrelsen lydde direkt under regeringen och hade sedan slutet av 1600-talet två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landshövdingen var chef för länsstyrelsen och statsmaktens representant. Under perioden 1837–1918 sköttes samma uppgifter av guvernörer. Under länsstyrelsen lydde ursprungligen fögderi- och häradsförvaltningen samt stadsstyrelserna (borgmästare och råd, senare magistrat) och lantmäteri- och lotsväsendet i länet. I det självständiga Finland sorterade länsstyrelsen under Inrikesministeriet.

M

Under svenska tiden efter 1755, penningmedel som var avsatta för bedrivande av statens spannmålsrörelse; under autonoma tiden diverse grundfonder i spannmål med vilka en socken, sockendel eller flera socknar tillsammans bedrev lagstadgad undsättning.
Från mitten av 1700-talet föreståndare vid kronans spannmålsmagasin, under autonoma tiden tjänsteman som förestod ett magasin som övervakades av länsstyrelsen. Han var stationerad vid magasinet och inte nödvändigtvis i residensstaden. Magasinsförvaltaren utfärdade sina handlingar i magasinskontoret och biträddes av fast anställda magasinsdrängar. År 1897 fanns magasinsförvaltare i Helsingfors, Ekenäs, Åbo, Björneborg, Kastelholm, Tavastkyrö, Tavastehus, Tammerfors, Viborg, Nyslott, Kristina, Kuopio, Joensuu och Uleåborg.
Högsta förvaltningsorganet i städer med egen jurisdiktion. Benämningen magistrat ersatte efter 1619 den äldre benämningen råd. Stadslagen 1619 innebar också att magistraten i första hand representerade kronan i stället för stadens eget borgerskap. Under 1700-talet förklarades magistraten officiellt vara ett statligt organ. Magistraten skötte både stadens ekonomi- och politiärenden samt utgjorde som rådstugurätt allmän domstol i brott- och tvistemål. I större städer kunde rådstugurätten utgöra en särskild avdelning inom magistraten. Under stora ofreden fortsatte magistraterna verksamheten i flera av städerna i det ockuperade Finland. I Åbo fanns en tid vid sidan av den ordinarie magistraten en av ryska köpmän i staden upprättad rysk magistrat. I Gamla Finland verkade magistraterna och rådstugurätterna enligt svenska författningar cirka 1720–1783 och delvis 1797–1811, medan det 1784–1797 förekom stadsmagistrat av rysk modell. Ändring i magistratens/rådstugurättens beslut/domslut kunde sökas hos Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden. I Finland begränsades magistratens uppgifter 1865 till att verkställa och administrera stadsfullmäktiges beslut. Magistratens ordförande var stadens borgmästare med en eller flera rådmän som bisittare, i vissa fall med ytterligare en magistratssekreterare.
Tjänsteman inom magistraten.
Från autonomin magistratens och rådstugurättens gemensamma tjänsteman som ofta samtidigt fungerade som notarius publicus; sedermera chef för magistratens kansli som hanterade alla de ärenden som skulle handläggas av magistraten.
Mantalskommissaries lön som beräknades efter behållna mantalet. Med lönen bestred han bl.a. skrivningsförrättningen, utskriften av längden och pappret.
Under Kammarkollegiums och landshövdingens översyn verkande lokal funktionär som 1652–1779 skötte mantalsskrivningen och därtill hörande uppgifter i ett härad eller en stad, till 1723 i närvaro av kyrkoherden om mantalsskrivningen skedde på landsbygden, i stad i närvaro av borgmästare och råd. Mantalskommissarierna tillsattes av Kammarkollegiumförslag av landshövdingen. Som arvode erhöll de provision av de uppburna mantalspenningarna. Mantalskommissarierna hade rätt att ta del av kyrkböckernas uppgifter och från 1752 även av husförhörslängderna, som innefattade samtliga sockenbor. Mantalskommissariebefattningarna indrogs 1779 när uppgiften överfördes på häradsskrivarna. I Gamla Finland ingick i provinsernas förvaltningspersonal mantalsskrivare med samma uppgifter från 1744 till 1782, då uppbärandet av mantalpenningar upphörde.
Förteckning över mantalsskrivna personer i ett visst område. Mantalslängderna infördes 1642. De innefattade under loppet av 1600-talet alla sockenbor i en viss ålder, vare sig de betalade mantalspengar eller inte. De ickebetalande antecknades emellertid i längden bara till namnet (inte med siffra i kolumn), och i marginalen antecknades orsaken till att vederbörande var befriad från mantalspeng. Från 1765 var mantalslängden en förteckning över alla levande personer i ett fögderi. Längden innehåller uppgifter om namn, födelseår, boplats, fast egendom, yrke, tjänst m.m. Alla hemman, torp och lägenheter infördes i samma ordning som i jordeboken. Först angavs åbons namn och familj, sedan lägenhetens alla tjänstehjon, torpare och inhyseshjon. Mantalslängden upprättades årligen i tre exemplar, ett för häradsskrivaren, ett för landskontoret och ett för Kammarkollegium, senare i två exemplar varav det ena sändes tillsammans med landsboken till senatens ekonomiedepartement och det andra blev kvar på landskontoret. Mantalslängderna fördes ursprungligen av prästerskapet, mellan 1652 och 1779 av mantalskommissarier, fram till 1741 med hjälp av den lokala prästen och efter 1779 av häradsskrivaren enligt ett visst formulär. Längden skulle insändas till Kammarkollegium senast den 10 januari under plikt för varje försenad dag, senare till kejserliga senaten inom juni månad. Mantalslängder uppgjordes i Gamla Finland från 1728 till 1782, då uppbörden av mantalspenningar upphörde där.
Benämning på häradsskrivare som upprättade mantalslängder.
Årlig registrering av alla som var skyldiga att erlägga mantalspenningar, efter 1765 av hela befolkningen inom ett visst område för beskattning, befolkningsstatistiska samt militära ändamål. Mantalsskrivningen infördes 1642. Under perioden 1642–1652 utfördes den av församlingsprästen, 1652–1779 av en mantalskommissarie och efter 1779 av häradsskrivaren. Mantalsskrivningen var obligatorisk och kungjordes efter 1734 från predikstolen. I städerna skedde mantalsskrivningen inför borgmästare och råd. De gamla reglerna för mantalsskrivning fastställdes 1827 i storfurstendömet Finland. Mantalspenningarna avskaffades 1924, men mantalsskrivningen fortsatte som person- och fastighetsregister. Enligt bestämmelserna 1950 skulle fastigheterna registreras by- och stadsdelsvis och man skulle ange fastigheternas ägare samt ägarens hemort. För varje fastighet skulle antecknas alla de personer som bodde där och eventuella innehavare (bolag, föreningar och andra juridiska personer) som hade arbetslokaler eller idkade affärsverksamhet i den. Av mantalsregistret skulle framgå varje persons fullständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och civilstånd. Över alla femton år fyllda personer gjordes en alfabetisk förteckning med namn, födelseår och adress.
Mantalskommissaries lön som utgick i en viss procent av mantalspenningarna som uppbars i fögderiet, 60:de penningen av uppbörden 1652–1779. Uppgiften övertogs 1779 av häradsskrivarna mot 120:de penningen av uppbörden, efter 1807 steg lönen till den tidigare 60:de penningen, med vissa undantag. Provisionen räknades endast ut på basis av kronan behållna mantalspenningar.
Gammalt uppbådssystem med frivilligt uppbådade bondetrupper ur varje hus, i stället för rotesoldater och knekthåll. År 1729 återinfördes detta medeltida uppbådssystem i Karelen. Systemet avskaffades 1758.
En av de personer av varje stånd som årligen utsågs till att fastställa markegångstaxan inom ett markegångsdistrikt, vanligen ett län. Hälften av dem representerade räntetagarna och hälften räntegivarna i distriktet. Till gruppen hörde även landshövdingen.
Förrättning då markegångstaxan årligen fastställdes i varje län. Markegångssättningen verkställdes på varierande sätt fram till 1803, varefter kronofogdarna fick i uppdrag att inom sitt härad utreda städernas torgpris på räntepersedlarna i orten. Förteckningen över markegångspriserna undertecknades av kronofogden och inom häradet boende för ändamålet utsedda förtroendemän och sändes till landshövdingen, ursprungligen i slutet av december, efter 1768 senast den 5 november. Denna tjänade sedan som grund för uträkningen av hela länets markegångspris på de olika räntepersedlarna för omräkning i penningar. Priset fastslogs av landshövdingen i samråd med länets deputerade stånd bestående av hälften räntetagare och hälften räntegivare, dock på så sätt att varken de skattskyldiga eller indelningshavarna blev lidande. Vid markegångssättningen beaktades därför föregående och löpande årsväxt, bärgning och växtkvalitet. Den tillkännagavs Kammarkollegium, efter 1809 senatens ekonomiedepartement, som fastställde och utfärdade den slutliga årliga taxan för varje län. Den gavs till allmänhetens kännedom innan Tomasmässan (omkring den 21 december). Taxa upprättades efter 1810 endast för de persedlar som var fastslagna i ränteundervisningarna, efter 1814 enligt ett särskilt formulär. Efter 1816 bifogades både häradenas och städernas förteckningar över varupriserna till landshövdingarnas förslag till markegångspris.
Officiell prislista över penningvärdet på varor och tjänster som ansågs gälla i den allmänna handeln. Taxan upprättades årligen vid länsstyrelsen efter förhandlingar mellan landshövdingen och representanter för räntetagare och räntegivare i länet. Markegångstaxan fastställde priset på de räntepersedlar som skulle inlösas i penningar och som årligen debiterades.
Avgift i penningar på 1500-talet. Den ingick bl.a. i den åländska gärdskatten. I fullskatten i Viborgs län år 1541 ingick också markgäldspenningar.
Åländsk indelning för skatteuppbörden på 1500-talet. Antalet marklag var 35 och inom ett marklag ansvarade bönderna gemensamt för utskylderna. I viss mån kan de jämställas med nötslagen och gärderna.
Gruvmätare, person som uppmäter och kartlägger gruvor. Uppgifterna existerade redan 1628 och omnämndes under denna beteckning i bergsamtets registratur 1637. Markscheider blev en tjänstebeteckning i Bergskollegium 1649 för den tjänsteman som mätte upp bruksanläggningarna ovan jord och skildrade dem med penna och pensel. Sedermera användes beteckningen om en ingenjörsutbildad person i motsvarande uppgifter.
Skatteenhet och skatt som under medeltiden och 1500-talet i Finland enbart förekom på Åland. Som skatteenhet omtalades den första gången 1376. Markskatten beräknades efter jordetalet. I den kunde ingå åtta eller tio mark värderad jord, beroende på platsen. I praktiken motsvarade en markskatt något mindre än en tiondedels rök.
Medlemsarrende, delarrende. Medlemsarrendet utgick till ett belopp som slagits fast i kontraktet mellan kronan och arrendatorn. Det ingick i den årliga specialuppbördsboken som färdigställdes för skatteindrivningen under uppbördsstämmorna.
(I Karelen) utgående kronosockenskatt som efter 1766 uträknades utifrån medeltalet av sockens räntor över femton år (1750–1764) efter ortens undervisning och därtill hörande förordnanden. Skatten erlades i hela socknen lika för alla vid bolräkningen i februari till kronofogden. Beräkningssystemet kvarstod fram till att rev- och skattläggningarna hade verkställts under 1800-talet enligt skattetalen arviorubel och hemmantal. Mantalspenningar erlades endast av personer som inte idkade jordbruk.
Förteckning över lokala tjänstemän inom landsstaten. Från 1728 skulle meritlistan sändas till rådet för granskning.
I Ryssland term för stadsinvånare med två betydelser på 1700-talet. Med termen meščanin (plur. meščane) betecknades i vid bemärkelse hela den del av stadsbefolkningen som bedrev handel och hantverk, även alla dem som från 1785 hörde till de sex invånarklasserna (meščane voobšče). I inskränkt betydelse avsåg denna term småborgare, det vill säga de lägsta skikten stadsinvånare som var skatteskyldiga till kronan, såsom hantverkare, minuthandlare och arbetare, vilka kunde dömas till kroppsstraff. Dessa bildade den sjätte klassen av stadsinvånare, posadskie.
Gammal man som mindes vad som hänt för länge sedan och därför användes som vittne beträffande till exempel arvegods, gammalt innehav, åverkan mellan byar och äldre gränsdragningar.
Reglemente för hur relationerna mellan bönderna skulle organiseras i byaordningar. Landshövdingen skulle övervaka att modellen anpassades till lokala förhållanden. Mönsterbyordningen skapades i enlighet med 1734 års lags bestämmelser om byordningar och byars överenskommelser. Den antogs 1742, men kom att få en mycket ojämn spridning.

N

Födelseort. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Födda och döpta. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Dödfödd. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Nöddöpt. Beteckningen förekommer i kyrkböcker.
Person förordnad av magistrat, ordningsrätt eller länsstyrelse att förrätta växel- och checklåneprotester, bevittna underskrifter, bestyrka översättningar och avskrifter, bekräfta innehållet i vissa handlingar och övervaka utlottningen av obligationer, sedermera lotteridragningar av diverse slag. Notarius publicus omtalas redan på 1600-talet i svenska städer, men verksamheten reglerades först genom växelstadgan 1748. Tjänsteinnehavaren skulle vara jurist till utbildningen.
Kommunal myndighetsåtgärd och vårdform för alkoholister. Den innebar att alkoholisten ställdes under vårdnämndens uppsikt och genom nämndens försorg fick undervisning i alkoholbrukets skador och följder, hjälp med att hitta lämplig bostad och arbetsplats samt handledning till ett nyktert liv. Nykterhetsuppsikten varade i ett års tid, varefter den inställdes som onödig eller alkoholisten intogs på anstalt.
Det officiella namnet på Helsingfors socialnämnd 1898–1918, vilken drev på grundandet av de första yrkesskolorna för flickor och pojkar samt arbetarinsituten. Nämnden för arbetarfrågor organiserade också arbetsförmedling och såg till att kommunen inrättade tjänster för yrkes- och bostadsinspektörer. Den hette mellan 1918 och 1930 Socialnämnden.
Person som under 1300-talet, före organiseringen av den världsliga sockenindelningen, var socknens administrativa funktionär. Den främsta uppgiften var förmodligen att organisera kronoskjutsningen. Efter att länsmanssocknarna tillkommit på 1400-talet försvann vanligen befattningen. Endast i några socknar kvarstod den som länsmannens medhjälpare. Benämningen blev då skjutsnempnare. Befattningen försvann slutgiltigt i slutet av 1500-talet.
Kommunalt organ i större städer, bl.a. i Helsingfors, under senare delen av autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden som motarbetade arbetslöshet genom diverse åtgärder och program.
Skatt som erlades på Åland på 1500-talet. Skatten betalades gemensamt av de bönder som utgjorde ett nötslag.
Uppbördsdistrikt för skatt på nötkreatur (kvickskatt) på Åland, i Nyland och Tavastehus under 1500-talet. I Karelen användes också benämningen nötslag. Ett nötslag bestod på Åland av åtta fullgärder. Bönderna i ett nötslag betalade tillsammans en kvickskatt, som kallades nötgärd. De nötslag som efter skatteomläggningen 1540 fortfarande levererade tionden av fisket borde inte identifieras med den gamla kviskskattenheten utan snarare med notlag. Också i Nyland förekom nötslag på 1500-talet. Varje nötslag levererade där ett nöt och två får. Ett nötslag bestod av tio fullskattar. I Tavastland var Elimä fjärding år 1600 delad i fem nötslag som bestod av 53 skattar, men endast 99 1/3 rökar. I Karelen förekom jämte huvudskatten en skatt efter nötslag, varmed avsågs tio fullskattar.

O

Benämning på det politiska organ som ansvarade för civilstyret i de områden i Olonetskarelen som erövrades av Olonetsexpeditionen 1919. Organet hade en egen representant i den finska regeringen.
Lokalt fastställd bestämmelse angående en stads förvaltning. I Viborg förekom under medeltiden en egen lokal författning som utfärdats av stadens råd och borgmästare. Bestämmelserna förnyades på 1540-talet.
Tjänstebeteckning för befattningshavare 1718–1719 som ansvarade för ordningens upprätthållande, under högsta ordningsmannens i Stockholms översyn. I Finland fanns en ordningsman i Torneå. Under senare delen av autonoma tiden användes beteckningen om kommunal bevakningsman anställd av en köping eller handelsby som med polisiära befogenheter övervakade ordningen. År 1897 fanns ordningsmän i köpingarna Ikalis, Kemi, Lahtis, Mariehamn, Nurmes och Salo samt i handelsbyarna Lahdenpohja och Kronoborg.

P

(Till staden utgående) avgift som varuägare skulle erlägga för varor som passerade tullpackhuset.
Benämning på uppbördsskrivare och fogdetjänare som assisterade kronofogden vid indrivningen av obetalda skatter och allmänna avgifter genom utmätning, pantsättning m.m. Han fick efter 1775 anlitas endast gällande mindre restskatter och skulder. Efter 1827 fick pantfogdar anlitas endast i nödfall.
Sedan reformationen av biskopen ordinerad ledande präst i ett pastorat, i officiellt språk sedan 1600-talet benämning på kyrkoherde. ”Pastor” används även som benämning på prästman i allmänhet. På ryska användes normalt ”pastor” som benämning för luthersk kyrkoherde. Under stora ofreden stannade en mindre del av kyrkoherdarna kvar i Finland . De medverkade vid uppbörden av skatter som pålades av de ryska ockupationsmyndigheterna och deltog i rättsskipningen.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan sedan början av 1700-talet benämning som ersatte den äldre termen gäll, för en eller flera församlingar som förenats under en kyrkoherdes (pastors) administration. Den församling, vanligen den största, där kyrkoherden var verksam kallades moderförsamling, en benämning som i Finland även användes om kyrksocknen i dess relation till kapellförsamlingarna.
Kyrkoherdes kansli. Pastorskanslier började inrättas i slutet av 1800-talet. I Finland kallades de vanligen församlingskanslier, i Sverige pastorsexpeditioner. Pastorskansliet förestods av kyrkoherden inom ett pastorat.
Rätten att tillsätta präst, inklusive befogenheten att övervaka ämbetets förvaltning och indriva avgifter. Dylik rätt fick adelsman 1612, under förutsättning att han hade gjort en betydande donation till kyrkan, och villkorslöst efter 1662. Patronatsrätten utgjorde bara ett anmälningsärende vid domkapitlet. Efter 1723 krävdes domkapitlets godkännande av den tilltänkta prästen. Patronatsrätten inskränktes 1686 och 1723. Den avskaffades i Finland 1868 och i Sverige 1921.
Gästningsskattedistrikt och underenhet av pogost, tidigast belagd 1362. Indelningen infördes när pogosterna med ökad bosättning blev för stora. Indelningen följde inte exakt byindelningen, utan gårdar i samma by kunde tillhöra olika perevarer. Deras uppgift var att två gånger om året ordna dryckeslag för uppbördsmannen. Ölmängden för besöken var föreskriven, liksom det mjöd som skulle tillsättas, antalet män som uppbördsmannen följe skulle bestå av, hur många dagar gästningen skulle vara samt skjutsningen till följande perevar. Om uppbördsmannen inte åtnjöt gästningen i natura skulle parevaren i stället betala en ersättning i reda pengar eller i natura.
Specialjordebok som från 1689 gjordes upp av häradsskrivaren vart sjätte år och efter 1802 vart tionde år. Den innehöll uppgifter om kronans långsiktiga inkomster från skattskyldig jord. Benämningen ersatte begreppet jordebok år 1794. En särskild persedeljordebok upprättades dock ocks 1805 och 1811. Därefter avgavs nya jordeböcker vid slutet av varje decennium. Den upprättades i två exemplar häradsvis med åtföljande specialräkning och undertecknades av häradsskrivaren och kronofogden innan den sändes till landskontoret. Det ena exemplarets riktighet bestyrktes med landskamrerens underskrift och skickades jämte landsboken till senaten. Jordebokens formulär förnyades 1830. Den uppsattes därefter på ett uppslag: till vänster fanns kolumner för byanamn, hemmanets nummer, hemmantal, gamla mantal, nya mantal för vissa hemman, hemmanens nuvarande och tidigare namn, räntebelopp och mantalsränta. Till höger fanns kolumner för indelta och disponerade räntor jämte räntor som hörde till den ordinarie avkortningen, kronan behållna räntor, ordinarie räntan och skogsräntorna. I marginalen antecknades om hemmanet var indelt och i så fall till vilken stat, när det blivit skattlagt, skatteköpt m.m. I den nya upplinierade jordeboken infördes alla skattehemman och -säterier, kronohemman och -säterier, nya hemman och nybyggen, vilkas ränta beräknades enligt särskild uträkning, frälsesäterier, prästlägenheter, kronoallmänningar och överloppsjordar, kronoängar, holmar och utbyskatter, bruks- och manufakturinrättningar, sågverk, mjölkvarnar och fiskerier.
Majoritet.
Skattedistrikt och kyrkoby. Enligt skatteboken för Novgorods votiska femtedel år 1500 var Ladogakarelen indelat i sju pogoster, som i sin tur var indelade i perevarer eller sällsynt i voloster. I kyrkligt avseende omfattade en pogost en ortodox församling. I den ryska texten i Nöteborgs fredsfördrag 1323 motsvarades pogost av svenskans gisslalag.
Sedan medeltiden känd benämning på skatteuppbördsdistrikt och på kyrksocken i nordvästra Ryssland. I Gamla Finland kallades de socknar som hade ortodox befolkning för pogost, men denna benämning kunde också användas för alla socknar i Kexholms län.
Borgmästare i större stad som ansvarade för stadens administrativa förvaltning och magistraten, till skillnad från justitie- och kommersborgmästaren. Politiborgmästare förekom i Stockholm från 1636, fanns 1897 i Helsingfors, Åbo, Viborg och Uleåborg.
Kollegialt organ i anslutning till en stads magistrat, som under viss dömande myndighet övervakade den allmänna ordningen, byggnads-, brand- och skolväsendet samt fattigvården. Benämningen användes särskilt om dylikt organ vid Stockholms magistrat 1672–1821. Politikollegium bestod av politiborgmästaren som ordförande och ett antal rådmän samt stadstjänstemän, däribland politigevaldigern.
I Gamla Finland benämning på borgmästare, även då det fanns endast en borgmästare i staden, motsvarade politiborgmästare i det svenska riket, där titeln politi- och ekonomiborgmästare inte verkar ha förekommit.
Benämning på portvakt i en stad.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial, poststation och postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms postkontor efter att detta hade ombildats till ett centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var postexpedition en postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Vid kronans postrutt beläget hemman vars bonde verkade som postförare till och från ett annat posthemman, mot att han fick vissa lättnader i allmänna skatter och avgifter eller en ersättning i reda pengar. Posthemmanen låg alltid vid de viktigaste kommunikationslederna. Avståndet mellan posthemmanen skulle 1636 vara 20–30 km. Posten befordrades enligt ett stafettsystem, eller genom att posthemmanet höll hästar åt postverkets ridande eller åkande postiljoner. Posthemmanen avskaffades 1845 då postväsendet omorganiserades, dock inte i Åbolands och Ålands skärgård där det indelta postverket indrogs 1910.
En postinspektörs verksamhetsområde eller befattning (som en postal instans).
Postmästares hustru eller änka (som efter makens död skötte postkontoret), sedermera postmästarinna.
Den handling som från 1662 upprättades av postförvaltare och som innehöll uppgifter om (från och till postkontoret) inkomna och avgående postförsändelser samt deras portoavgifter. I praktiken var postprotokollet en kopia av postkartan. Den sändes med vissa intervaller till central postmyndighet i Stockholm för kontroll.
Benämning från 1650-talet på postförare som (springandes) skötte postföringen utanför riksposten, exempelvis häradspostförare, klockarpostförare.
Tjänstebeteckning för ståthållaren på Åbo slott cirka 1200–1527.
I Ryssland från 1797 funktionär i en apanageprikas och medlem av dess prikasstyrelse som valdes bland apanagebönderna. Prikasstarosten hade uppgifter rörande skötseln av ordnings- och välfärdsärenden. I Gamla Finland fanns en sådan under den tid som där fanns en apanageprikas.
Benämning på borgmästare under medeltiden.
Valsystem för att fördela mandat mellan partier i allmänna val i proportion till partiernas röstetal. Eftersom proportionella valmetoder möjliggör fördelning av fler mandat från varje valkrets kan även minoriteten bli representerad från valkretsen, vilket inte är möjligt med majoritetsval i enmansvalkretsar. I Finland tillämpas sedan 1907 d'Hondts metod, som är en proportionell valmetod.
Inom lutherska kyrkan kyrkoherde som förestod en del av ett stift, kallat prosteri eller kontrakt. Prosten, även kallad kontraktsprost, hade uppsikt över förhållandena i prosteriets församlingar genom prostvisitationer och synoder. Från 1700-talet var ”prost” också en hederstitel som tilldelades förtjänt kyrkoherde. Han kallades betitlad domprost om han samtidigt var kyrkoherde i en domkyrkoförsamling. I Gamla Finland förekom båda slagen av prostar.
Sedan 1500-talet kyrklig administrativ mellaninstans inom ett lutherskt stift. Ända från början har beteckningen kontrakt använts, likaså beteckningen prosteri (prostedöme), som i Finland efter svenska tiden blivit det vanligare uttrycket. Prosteriet eller kontraktet bestod av ett större pastorat eller flera mindre och förestods av en kontraktsprost, som samtidigt var kyrkoherde i ett av pastoraten. Kontraktsprosten bistod biskopen och domkapitlet i den kyrkliga administrationen av prosteriet. Prosteriindelningen i Gamla Finland återinfördes sannolikt först under kejsarinnan Elisabets tid.
Av kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
Titel för föreståndare för ett kronomagasin på landsbygden, i stad kallad magasinförvaltare. Sysslan kunde vara förenad med en annan landstatstjänst. I Åbo fungerade lanträntmästaren 1729 som proviantmästare.
Under centralt ämbetsverk eller annat offentligt styresorgan lydande regional offentlig myndighet, till exempel länsstyrelse.
Bostad med tillhörande jord, anslagen i civilstaten som löneförmån åt provinsialläkaren på Åland efter 1780. Räntan gick fram till år 1832 odelad till provinsialläkaren. Därefter uppbars den för kronans räkning, på samma sätt som för civilstatens andra boställen.
I Ryssland från 1719 till 1780-talet förvaltningsmyndighet för provinserna, efterträdde överkommendantskanslierna. I Gamla Finland verkade provinskansliet i Viborgs provins 1721–1744. När Viborgs guvernement grundades 1744 fick provinskanslierna i guvernementet en organisation motsvarande de svenska länsstyrelserna med landskansli och landskontor. Dessa provinskanslier var verksamma 1744–1783. Deras uppgifter överfördes 1784 på ståthållarskapsregeringen, kameralhovet och kretsmyndigheterna såsom kretsräntkamrarna. Provinskanslierna återupprättades 1797 och var därefter verksamma till 1812.
Äldre benämning på pastorat, särskilt konkret om den socken eller de socknar som utgjorde kyrkoherdens ämbetsområde. ”Prästgäll” användes också i betydelsen prästämbete, särskilt i sammansättningen ledigt prästgäll.

R

Sedan reformationen och i prästprivilegierna 1723 ett pastorat vars kyrkoherde utnämndes av konungen. Man ansökte även om ämbetena direkt av konungen. Under svenska enväldet (1680–1693) var majoriteten av pastoraten regala. Efter 1693 tillsattes kyrkoherdetjänsterna i de flesta regala pastorat som om de hade varit konsistoriella. Domkapitlet gjorde en framställning om utnämningen till regenten, och underrättade landshövdingen. Karl XI gick så långt att han beslutade att också de kyrkoherdar som hade utnämnts av biskopen (till ”vanliga” pastorat) skulle stadfästas i sina ämbeten av konungen. Det innebar att av Finlands alla 199 pastorat hade endast 21 utnämnts av domkapitlet. Dylika pastorat uppkom genom att sockenkyrkan en gång i tiden hade byggts på kronans jord, som senare anslogs till kyrkligt ändamål (till exempel Rautalampi, Laukas och Viitasaari kyrksocknar).
I Ryssland från och med 1775 högre tjänsteman (rangklass 6) vid ståthållarskapsregering och guvernementsregering som var medlem i ämbetsverkets kollegium. Regeringsrådet kallades även råd av 6 rangklass. I Gamla Finland fanns regeringsråd 1784–1811.
Förrättningsorder, huvudsakligen av landshövdingen till en landsstatstjänsteman.
Styrelse som har till uppgift att leda och övervaka renhållningen i samhället. Den lokala verksamheten reglerades av lokal stadga tills kommunalt renhållningsmonopol började införas efter år 1928 i och med att den nya allmänna hälsovårdslagen och hälsovårdsförordningen från 1927 trädde i kraft. Översynen handhades av kommunens hälsovårdsnämnd. Gaturenhållningen skulle övertas av stadsförvaltningen redan 1896 men sköttes i praktiken av entreprenörer, i Helsingfors till 1915.
Utskott vid en stads hälsovårdsnämnd med ansvar för att utreda och verkställa reformer inom renhållningsväsendet. Renhållningsutskott fanns i de större städerna, till exempel i Helsingfors från 1883, i Åbo 1895–1931.
(Kommunal) institution som sköter den offentliga renhållningen i ett samhälle. Det första inrättades i Helsingfors år 1928. renhållningsverken ersatte tidigare vanligen på entreprenad skötta renhållningsverk som verkade under varierande myndighets översyn, i till exempel Åbo, Viborg och Tammerfors byggnadskontoret.
Längd över kronans fordringar av obetalda kronoavgifter och -skatter. Restlängden innefattade flera års innestående fordringar som inte hade gått att indriva av de skattskyldiga på reststämma, genom pantsättning eller utmätning. I längden upptogs varje restskyldig till namn, by och socken, i den ordning de var införda i uppbördsboken. Olika kronofordringar och sakören uppgavs i separata kolumner.
Uppbördsmöte för granskning av restlängd och indrivande av de kronoskatter och allmänna avgifter som inte blivit betalda vid den ordinarie stämman. Reststämma var ett slags extra ordinarie stämma för restuppbörd. Den grundade sig inte på lag, men följde samma ordning som ordinarie uppbördsstämmor.
Jordebok som upprättades vid en skattläggningsrevision.
Betalning till lejd roddare och för resa eller transport i båt.
Föreståndare eller ledare för en rote. Ursprungligen var rotemästaren en befälsperson av lägsta graden vid en fana (fänika). Under 1500-talets senare hälft var det den knekt som stod främst och förde befäl över den andra av två rotar som lydde under överrotmästaren. Rotemästaren vakade på sockennivå över rotens allmänna ordning och deltog i tiondetaxeringen, övervakade reparationer och underhåll av församlingens byggnader samt hade vissa polisiära uppgifter i samråd med länsman och kyrkans sexmän. Rotemästarna utsågs på socken- och stadsnivå av roten. ”Rotemästare” användes även om förmannen för vardera av de matlag (backlag) vari besättningen på ett örlogsfartyg indelades, samt om den person som soldatroten utsett till ombud gentemot soldaten/rotebåtsmannen eller myndigheterna. Rotemästaren ägde ofta rotens största hemman där soldattorpet låg.
Sedan medeltiden till 1736 självstyrelseorgan för en stad. Enligt Magnus Erikssons stadslag hade rådet rätt att stifta egen stadslag och att verka som domstol och ämbetsverk. Rådet kunde inte döma utan att fogden var närvarande. Domsluten kunde överklagas hos kungen. Rådet skulle bestå av sex borgmästare, av vilka en verkade som ordförande, samt trettio rådmän, av vilka hälften (till 1471) skulle vara tyskar. Det utsågs för en period på två år, dock så att endast hälften satt råd under ett år, den andra hälften därpå följande år. Efter 1736 förrättades rådmansval.
Det högsta beslutande organet i en stad utan stadsfullmäktige. Rådhusstämman bestod av stadens alla röstberättigade medlemmar. Termen avsåg även konkret sammanfattningen av alla deltagare i en rådhusstämma.
Sedan medeltiden medlem i stadens råd, senare magistrat. Fram till 1471 skulle hälften av rådmännen vara tyskar och två av rådmännen sköta rättsskipningen på stadens torg. Rådmännen bistod borgmästaren i stadens förvaltning och i rättsskipningen vid kämnärsrätt och/eller rådstugurätt. De rådmän som hade juridisk bildning betecknades från 1600-talet som litterata, medan de som saknade sådan bildning betecknades illiterata. Beroende på uppgift eller kompetensområde kunde de också ha andra epitet, såsom politirådman eller justitierådman.
Val av rådmän till en stads råd, vilket gemensamt under en borgmästares ordförandeskap styrde stadens förvaltning. Rådmansval hölls åtta dagar före S:t Valborgs dag. Fogden måste vara närvarande och om enighet inte kunde uppnås, utsåg han ensamt rådmän och borgmästare. Rådmansval förrättades även vid val av bisittare till gruvrätten.
Sedan medeltiden det rum, i regel på rådhuset, där stadens råd (borgmästare och rådmän) sammanträdde i egenskap av stadens högsta styrande och rättsskipande organ, efter 1619 också benämning på forum för överläggningar mellan magistrat och borgerskap, tills stadens äldste på 1700-talet blev en remissinstans för magistraten. I Ryssland var ”rådstuga” 1727–1775 tidvis officiell, tidvis parallell benämning på de stadsadministrativa organ vilkas officiella benämning största delen av nämnda period var stadsmagistrat. ”Rådstuga” var även efter 1775 parallell benämning på de då introducerade stadsmagistraterna av ny typ. I Gamla Finland till 1811 var det benämning på magistraterna i de städer i vilka antalet borgmästare och rådmän 1790 reducerades med hälften.
Notarie med arbetsuppgifter i rådstugurätten.
Från 1634 avdelning vid länsstyrelsen som ansvarade för länsräkenskaperna.
Av rådstuga utsedd person med uppgift att räkna stående sädesskylar för tiondetaxeringen.
Den person som inom ett marklag ansvarade för beräkningen av hur utskylderna skulle fördelas på de skattskyldiga bönderna. Efter fördelningen skulle räkningemannen uppbära skatten och leverera den till fogden. Systemet förekom på Åland på 1500-talet.
Räntekammare vid centralt eller regionalt ämbetsverk och universitet. Benämningen användes särskilt om lantränteriet, som en underavdelning till landskontoret vid länsstyrelsen, som hade till uppgift att verkställa länsstyrelsens uppbörd och utbetalningar.
Av landshövdingen månatligen förrättad inventering av ränterikassans inkomster och utgifter i närvaro av landskamreraren, landsräntmästaren och borgmästaren eller annan av magistraten utsedd person i länsstyrelsens residensstad. Ränteinventariet grundade sig på den inventering som räntmästaren gjort dagen före inventeringen samt utförda kassainventarier och landskontorets kontrollbok. Det undertecknades av samtliga närvarande kassamän och sändes till Kammarkollegium, efter 1809 till senatens ekonomiedepartement
Ett läns kontanta kassa. Ränterikassan inrättades 1694 för emottagande av alla kontanta medel som inflöt till statskassan från länet och för utbetalning av statsutgifter inom länet. Ränterikassan förestods av länsräntmästaren och förvarades efter 1739 bakom tre lås i ränteriet. Landskamreraren, lanträntmästaren och borgmästaren eller någon av magistratens ledamöter i länsstyrelsestaden hade nyckel. Alla tre måste närvara då penningmedel sattes in eller togs ut. Kassan inventerades månatligen av landshövdingen i nyckelpersonernas närvaro. Överskottsmedlen deponerades på Riksbanken, senare Finlands Bank, eller överfördes till andra ränterier. Deponeringen föregicks av korrespondens mellan landshövdingen och kollegierna, efter 1816 senatens expeditioner, och redovisades månatligen.
Räkning som lantränteriet vid länsstyrelsen utfärdade för debitering av vissa medel.
Titel för lägre tjänsteman vid ränterikontor med uppgift att sköta uppbörd av räntor och andra ekonomiska angelägenheter.
Under 1500-talet om fogde vid rättarting eller rättsfogde, fogde som verkade vid allmän underrätt, särskilt i Stockholm, också om kämnär i stad som ansvarade för judiciella ärenden.
Skatt i penningar som ersatte den gamla skattepersedeln rävskinn som ingick i jordeboksräntan, exempelvis i delar av Åbo och Björneborgs län.
Summariskt extrakt ur mantalslängderna över alla rökar och dessas skyldigheter i en socken. Röklängden fördes efter 1741 av häradsskrivaren och tillställdes landshövdingen för hovrättens bruk, eftersom lagmans- och häradshövdingeräntan samt tingsgästningspenningarna uppbars per rök. Röklängden avskaffades före 1830-talet.

S

Under tiden närmast efter reformationen titel på kyrklig befattningshavare med uppgift att ha tillsyn över sakristia och sakrala föremål i en kyrka samt handha vissa uppgifter i samband med gudstjänsten som tändning av ljus, klockringning och dylikt.Uppgifterna övertogs senare av klockaren.
Styrelse för lokal avdelning av salpetersjuderiinrättningen.
Distrikt under en kommunal vårdnämnd som antingen förestods av en tillsyningsman eller en inspektör. Samhällsvårdsdistrikten fastställdes i vårdreglementet eller av kommunal- eller stadsfullmäktige, efter att vårdnämnden hade hörts. Samhällsvårdsdistrikten övervakades av en eller flera medlemmar i vårdnämnden. De låg under distriktsinspektionens för samhällsvården tillsyn.
Indelt regemente som bestod av två militära infanteriavdelningar, ursprungligen 1 033 man, uppställda av allmogen i Savolax och Nyslotts län 1695. Två hela hemman bildade en rote. Regementet minskade i storlek då delar av länet avträddes till Ryssland 1721. Efter den nya ländsindelningen i Finland 1775 bytte regementet namn till Savolax lätta infanteriregemente.
Benämning på guvernementskansliet i Viborg, som verkade 1744–1783.
Yrkestitel på länstyrelsens tjänsteman som fungerade som konsulent eller dylikt för fåraveln inom ett visst distrikt (län). Han var vanligen utbildad vid schäferskola och förestod ett eget schäferi.
Titel på person som är anställd eller utsedd för att avfatta skrivelser, nedskriva brev, föra protokoll och uppsätta handlingar, tjänstetitel för ett stort antal statliga ämbetsmän vid regentens kansli, ämbetsverk, senatens departement och expeditioner. Under 1500-talet var det sekreterarens särskilda uppgift att författa kungliga skrivelser, från 1600-talet att dessutom handlägga och föredra ärenden inom visst förvaltningsområde. Sekreterare förestod även viss avdelning, expedition eller byrå inom ett ämbetsverk, från 1700-talet under exempelvis beteckningen magistrats-, stats-, expeditions- och kanslisekreterare och drätselkammarsekreterare. Sekreterare förekommer även som tjänstetitel för vissa befattningshavare i enskilda företag, såsom redaktionssekreterare eller kommerssekreterare.
(Kyrk)socknens förtroende- eller tjänsteman, en eller flera till antalet. Sexmännen tillsattes av kyrkostämman eller sockenstämman, från 1869 av kyrkorådet och sedan slutet av 1800-talet av läsförhören. De ansvarade i församlingen för bl.a. fattig- och sjukvården, sedligheten, allmänna ordningen och insamlingen av kyrkans tionde och kyrkliga böter. Sexmännen anlitades även av kronan vid taxering av brännvinsbränning och mantalsskrivning. Under 1700-talet blev de allt mer kyrkans ”moralpoliser” på församlingsnivå. Sexmannen utsågs efter socknens roteindelning (därav även kallad rotemästare) och erhöll som ersättning för sysslan andel i kyrkböterna.
Verkställande organ för stadssjälvstyrelsen i Ryssland 1785–1799. Sexmannastadsrådet bestod av sex fullmäktige som företrädde var och en av de sex klasserna som stadsinvånarna var indelade i, med stadsöverhuvudet som ordförande. Sexmannastadsrådet hade i uppgift att sköta stadens ekonomi och egendomar samt att fördela och uppbära skatter och att ta ut rekryter. I städerna i Gamla Finland hade motsvarande organ endast fyra fullmäktige, eftersom det där endast förekom fyra invånarklasser, och de kallades följaktligen fyrmannastadsråd.
Mindre statligt distriktssjukhus under självständighetstiden, huvudsakligen i norra Finland. Sjukstugan förestods av distriktläkaren med biträde av en deltidsanställd ekonom. Dylika sjukhus fanns 1937 i Lappland (sjukstugorna i Enare, Utsjoki, Enontekis och Salmijärvi), i Uleåborgs län (sjukstugorna i Taivalkoski och Suomussalmi och i Viborgs län (sjukstugan i Lövskär).
Regional uppdelning av kust- och insjöområdena i Finland för att administrera Sjöfartsstyrelsens förvaltning av sjöfarten. Ett sjöfartsdistrikt utgjorde en sjöfartsinspektörs tillsynsområde.
En kappe per hemman till skallfogdarnas underhåll på Åland, en gammal spannmålsskatt i senare tid vanlig skatt som avdrogs från den ordinarie räntan. Skallfogdekapparna indrogs till kronan 1808.
Skatt som på 1500-talet erlades på Åland. Skeppsörtugen betalades av varje bonde enligt det egentliga mantalet, inte enligt röktalet.
Kommunal nämnd som inrättades till följd av en förordning för att förhindra skogsskövling från 1917. Jordägare, som sålt avverkningsrätt till skog eller själv avverkade skog, var skyldig att göra en anmälan om saken till kommunens skogsnämnd. De kommunala skogsnämnderna bistod en länsskogsnämnd som förekom i varje län och som övervakade tillämpningen av förordningen mot skogsskövling.
Uppsyningsman som övervakade kronans skogar i ett visst distrikt, under svenska tiden vanligen ett härad, under autonoma tiden ett bevakningsområde inom ett forstrevir. Skogsvaktaren var under svenska tiden från 1634 underställd jägmästaren, under autonoma tiden efter 1864 revirforstmästaren och kallades då även forstuppsyningsman. Skogsvaktarna började efter 1922 även kallas skogsarbetsledare.
Delvis på lagstadgat statsstöd verkande kommunalt skol- och vårdhem för långtidssjuka barn. Sanatoriet förestods av en läkare som samtidigt var kommunalläkare.
Under svenska tiden om kronans befallningsman på kungligt slott, särskilt sådan som hade uppgifter som motsvarade en slottsfogdes. Under autonoma tiden var ”slottsbefallningsman” en tjänstebeteckning för den person som ansvarade för byggnaderna i ett länsfängelse som var inrymt i ett gammalt slott, närmast Åbo och Tavastehus slott.
Den skyldighet att (under viss tid) underhålla och härbärgera en slottsherres kreatur, särskilt hans hästar, som skattebönderna kring slottet skulle fullgöra som en skatteprestation.
Under 1300–1500-talen benämning på fogde som verkade som konungens befallningsman i ett slottsfogdedöme i utbyte mot att han fick indriva slottsfogderänta som lön. Under 1600–1700-talen statlig ämbetsman med exekutiva eller judiciella uppgifter vid slottskansli.
Under 1500-talet och fram till tidigt 1600-tal benämning på regional förvaltningsenhet med en av kronans borgar som bas. Slottsfögderiet leddes av en fogde som ansvarade för fögderiets inkomster och utgifter.
Titel för ett slags överborgmästare i de stora städerna. Mycket få anställningar förverkligades. Slottsgreve omnämndes i Viborg, men torde där ha varit en hederstitel för justitieborgmästaren.
Under 1200–1500-talen allmän tjänstebeteckning för innehavare av slottslän, förutom de som förestod ett räkenskaps(slotts)län som kallades slottsfogde, och som ansvarade för länets förvaltning och försvar, samt skatteindrivningen. Sedan 1527 allmän benämning på person som (äger och) härskar på slott.
Under 1500–1600-talen benämning på slottsfogde. Slottshövitsmannen förvaltade slottet, skötte försvaret och verkade som domare i lägsta instans. Till exempel på Viborgs slott ansvarade slottshövitsmannen för rättsskipningen på slottsområdet ända till 1530-talet, då östra Finland delades i tre domsagor med egna häradshövdingar.
Under 1200–1400-talen benämning på förläning med en borg eller en befäst ort som centralort. Förläningsinnehavaren kunde antingen förestå slottslänet själv eller låta en slottsfogde sköta förvaltningen. Under 1300-talet indelades Finland i nio slottslän: Åbo (Egentliga Finland), Kastelholm (Åland), Kumo gård (Satakunta och Västra Tavastland), Tavastehus (Centrala Tavastland), Korsholm (Österbotten), Raseborg (Västra Nyland), Borgå (Östra Nyland), Viborg (Karelen) och Nyslott (Savolax). Slottslänen behölls intakta fram till regeringsformen 1634 och instruktionen för landshövdingeämbetet 1635.
Förteckning över avdrag och till indelning anslagna ordinarie räntor som ingick i jordeboken. De antecknades särskilt för varje titel och stat så att till exempel för militiestaten anslagna räntor antecknades regementsvis och lands- och justitiestaternas efter varje indelningshavare. Slutextraktet tjänade som verifikation på den i specialräkningen inskrivna ordinarie avkortningen och de indelta räntorna.
Skatt som årligen tillföll kyrkoherdarna på landsbygden. Skatten uppgick till en mark smör per ko. Den avskaffades genom prästerskapets lönereform 1886.
Ordningsmanskap riktat mot skyddskårerna. Grundades av arbetarorganisationernas representantskap i Helsingfors den 3 september 1917 och stöddes av socialdemokraternas partiutskott. I januari 1918 strax före inbördeskriget blev ordningsmanskapet en del av röda gardet.
Mindre geografiskt avgränsat område för självstyrelse i kyrkligt, kameralt eller judiciellt hänseende, vars ursprung är okänt. Förvaltningsenheten socken benämndes vanligen under medeltiden kyrkosocken, från 1400-talet också administrativ socken och från 1500-talet jordebokssocken för den kamerala förvaltningen. Därutöver fanns ett otal andra sockenbenämningar. Socknarna ersattes 1865 med kommuner (stads- och landskommuner).
Beslut fattat av sockenstämma.
Lägre tjänsteman i sockens tjänst med uppgift att biträda kyrkoråd, sockennämnd m.m. med till exempel kallelser, delgivningar och verkställande av beslut.
Budkavel som medfördes vid sockenbud och innehöll brev eller skrivelse.
Förtroendeman under medeltiden, med ansvar för socknens förvaltning och rättsskipning samt för koordineringen av skyldigheter gentemot kronan, såsom vägunderhållet, kronoskjutsen och postföringen. Uppgifterna inskränktes från och med 1400-talet och överfördes så småningom till stora delar på häradshövdingen.
Ordinarie luthersk eller ortodox präst i en socken, särskilt om denna bestod av flera församlingar eller om prästens tjänstestatus var ovidkommande i det aktuella sammanhanget, ordinarie församlingspräst. Med ”sockenpräst” avsågs vanligen kyrkoherde eller kaplan inom evangelisk-lutherska kyrkan.
Benämning på vissa rättare under 1500–1700-talet, i Norrbotten kallades han vandringsrättare.
Från medeltiden fram till kommunreformen 1864, av sockenmännen utsedd och avlönad edsvuren skrivare. Sockenskrivaren bevakade böndernas rättigheter i företrädesvis kamerala ärenden, förde socknens protokoll över skatteuppbörden vid uppbördstämmorna och såg till att de betalda skatterna fördes in i böndernas kvittoböcker.
Från 1200-talet lokalt självstyrelseorgan, vanligen synonym till kyrkostämma. Sockenstämman bestod utöver församlingsprästen av alla hemmansägare och hemmansbrukare av alla jordtyper i en kyrksocken. Den hade ursprungligen till uppgift att ombesörja upprätthållandet av församlingens kyrka och övriga byggnader, senare även fattigvården och vissa andra allmänna ärenden. Sockenstämman ersattes 1865 med kommunalstämma, medan den kyrkliga förvaltningen överfördes på kyrkostämman. Sockenstämmor hölls även i församlingarna i Gamla Finland. Sockenstämman beslutade om församlingens ekonomi, granskade räkenskaperna, avgjorde frågor om nybyggnation, underhåll av kyrka, prästgård, sockenstuga, fattigstuga och sockenmagasin. Den fungerade också som domstol rörande kyrkotukt, valde sockens sexmän och kyrkvärden, på förslag av kyrkoherden. Från 1772 måste också alla skatterestlängder godkännas av sockenstämman. Under 1700-talet kom länsstyrelsen och domkapitlet att hänskjuta allt fler ärenden till sockenstämman för utlåtande och verkställighet. Närvaroplikten för gemene man försvann på 1700-talet. Vanligen fattade sockenstämman konsensusbeslut och omröstningarna gjordes efter mantal. Sockenstämma hölls vid behov, åtminstone varje höst och vår. Församlingsprästen förde protokollet. Vid kamerala ärenden fungerade kronofogden som sammankallare.
Från och med 1400-talet till cirka 1600 folkliga sockenmöten under häradsdomarens ordförandeskap och en för varje stämma vald tolvmannanämnd, från och med 1500-talet en ordinarie nämnd. Stämman fastställde fastighetsköp och -byten samt donationer.
Under medeltiden benämning på de lokala ting som hölls enskilt för en viss socken och där socknens administrativa, kamerala och rättsliga ärenden behandlades av gemene man. Sockentinget ersattes så småningom (från och med 1400-talet) av sockenstämma och häradsrätt.
Benämning på den bok över ordinarie kronoskatter i hela fögderiet som efter 1689 i början av varje år skulle uppgöras av häradsskrivaren inför uppbördsstämmorna. Specialuppbördsboken innehöll på ena sidan av häradsskrivaren noterade uppgifter om skatteuttaget per varje hemman och lägenhet med angivande av åbons namn samt de räntor, bevillningar och kontributioner som häradsfogden skulle uppbära av denna det året. På den andra sidan antecknade häradsfogden de kronoinkomster som skulle bli uppburna och verifierade dem med sin underskrift. Specialuppbördsboken tillställdes landshövdingen som förseglade och auktoriserade debiteringen med sitt sigill, varefter häradsfogden kunde inleda uppbörden. Mellan 1729 och 1794 skulle handlingarna vara landshövdingen till handa inom februari månads slut, och de skulle tillställas kronofogden mot kvitto senast tio dagar innan uppbördsstämmorna inleddes den femtonde mars, under hot om vite vid fördröjning. Mellan 1794 och 1819 hölls uppbördsstämmor även på hösten, dock utan att särskild uppbördsbok författades. De avskaffades 1819 då uppbördsstämmorna alltid hölls på vintern och specialuppbördsboken fördes i slutet eller början av året.
Benämning på övervikt på smörräntan som uttogs i särskilt Vasa och Uleåborgs län under 1700-talet. Spillet utgjorde i regel tio procent och kom eventuellt av att det uppmätta smöret krympte när det torkade.
Av statsverket reglerad avgift som tjänstemän hade rätt att ta ut som ett lönetillskott när de utförde vissa tjänster i sin ämbetsutövning, till exempel när de upprättade avskrifter, köpebrev och besvär. Sportlar uppbars för att dryga ut eftersläpande avlöningsinkomster och bidrog till stor osäkerhet om hur lönsam en befattning var. I Ryssland och även i Gamla Finland uppbar tjänstemän vid domstolar och ämbetsverk sportler.
Stadsbetjänt med uppgift att (själv eller under ledning av en förman) förestå vården av och arbetet vid en brandspruta, brandkapten. Sprutmästaren inspekterade regelbundet brandsprutan och brandpersonalens kunnighet.
Tjänsteman med ansvar för byggnadsverksamheten i en stad, ursprungligen den arkitekt som var upptagen på ämbets- och byggningskollegiets tjänstestat i Stockholm från 1672. År 1897 fanns stadsarkitekter vid byggnadskontoren i Viborg, Åbo och Tammerfors. I Helsingfors skapades tjänsten som stadsarkitekt år 1907.
Som skatt utgående avgift till stad.
Stadsanställd barnmorska.
Kollektiv beteckning för alla innehavare av tjänst vid allmän domstol eller magistrat i stad, särskilt om innehavare av underordnad tjänst med uppgifter av exekutiv, stundom polisiär karaktär; biträde, vaktmästare.
Innehavare av tjänst vid domstol eller magistrat i stad (till exempel rådhusrätt eller kämnärsrätt), i synnerhet om innehavare av underordnad tjänst (som biträde eller vaktmästare), ofta med uppgifter av exekutiv och ibland även polisiär art. Beteckningen används ofta i pluralis.
Borgmästare vald av stadens borgerskap. Han hade en sämre ställning och avlöning än den kungliga borgmästaren.
I stadens tjänst varande byggmästare med uppgift att leda eller utföra (hus)byggande i staden.
I Ryssland från 1782 förvaltningsorgan i en stadsdel för upprätthållandet av den allmänna ordningen och andra polisiära uppgifter, samt för verkställandet av domstolars och myndigheters beslut. Stadsdelsförvaltningen leddes av en stadsdelsuppsyningsman. I anslutning till stadsdelsförvaltningen fanns en muntlig rätt, en brandmästare och brandkår, ett lanternkommando, en fastighetsmäklare, en städslingsmäklare, en stadsackuschörska, en läkare och ett poliskommando. Stadsdelsförvaltningen lydde under stadsfogdeämbetet. I Gamla Finland hade stadsfogdeämbetena 1784–1799 likheter med de ryska stadsdelsförvaltningarna.
I Ryssland 1782–1799 och 1802–1810 poliskommando i en stadsdel. I Gamla Finland motsvarade poliskommandona i kretsstäderna 1784–1810 stadsdelskommandon om 34 man.
I Ryssland från 1782 chef för stadsdelsförvaltningen i en stadsdel. Stadsdelsuppsyningsmannen tillhörde rangklass 10. I städerna i Gamla Finland förekom stadsdelsuppsyningsmän 1784–1799.
I städerna i Ryssland från 1785 ett permanent organ bestående av stadsöverhuvudet och en representant för varje stadsdel med uppgift att upprätta och föra stadens borgarbok. Detta organ förekom även i städerna i Gamla Finland 1787–1811.
Den högsta kommunala tjänstemannen i stad, utses av stadsfullmäktige. Större städer har även biträdande stadsdirektörer. Finlands förste stadsdirektör var Allan Ahlström i Jakobstad, som tillträdde tjänsten 1919. Övriga städer fick stadsdirektörer först efter att en lag om ändring av kommunallagen för städerna stiftats 1927. Stadsdirektören i Helsingfors bär sedan 1934 titeln överborgmästare.
I Ryssland från 1785 benämning på olika självstyrelseorgan i städerna, vilka också fanns i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797 och som där kallades stadsråd.
Tjänsteman med uppgifter inom stadens finansförvaltning. År 1897 fanns en sådan tjänst endast i Ekenäs.
Tjänsteman i stad med uppgift att bevaka statens (kronans) rätt och fungera som åklagare särskilt i finansrättsliga mål. Stadsfiskalen verkade under svenska tiden först under riksdrotsen, senare under Stadsfiskalkontoret, med borgmästaren i staden som närmaste förman. Uppgifterna utökades på 1700-talet med utmätnings- och polisärenden, med stadsvakterna som närmaste underordnade. I de så kallade gamla städerna blev stadsfiskal en tjänstebeteckning för rådstugurättens åklagare. Stadsfiskalerna utnämndes efter 1922 av justitiekanslern efter att magistraten och landshövdingen hade hörts i saken, och arbetar enligt en av denne fastställd arbetsordning.
Ledamot av stadens högsta beslutande organ från 1873, valdes av den röstberättigade stadsbefolkningen; ersattes 1971 med kommunfullmäktig. Stadsfullmäktig infördes genom kommunreformen år 1873 som grundade sig på den nya kommunallagen. Den föregicks av representantskap i rådstugan (magistraten) som dominerades av borgare. Även borgare eller gårdsägare som inte hade plats i rådstugan kunde intill 1873 bli inkallade till magistraten för att redogöra för sin syn på föreslagna reformer.
Det högsta beslutande organet i en stad.
I Ryssland tillhörde från 1785 invånarna i en stad någon av följande sex klasser: 1. de verkliga stadsinvånarna, det vill säga hus- och fastighetsägarna, 2. gillesköpmännen i de tre skattegillena, 3. skråhantverkarna, 4. gäster från andra orter och utlandet, 5. småborgarna, 6. namnkunniga borgare. Denna stadsbefolkning utgjorde ett stadssamfund. Vid val av medlemmar till stadens organ skedde valförrättningen i regel med ballottering enligt dessa klasser. Denna klassindelning gällde från 1787 till början av autonoma tiden endast delvis i Gamla Finland, i och med att klasserna 4 och 6 saknades.
Till stadskansliet, drätselkammaren eller -kontoret knuten tjänsteman med uppgift att sköta eller leda stadens räkenskapsföring, i viss utsträckning också dess finansförvaltning.
Kassör vid stads kassakontor, efter 1690 även med ansvar för uppbörden av stadsinvånarnas kronoutskylder. Stadskassören verkade under magistratens översyn, i större städer under ekonomieborgmästarens. Sedermera användes benämningen om tjänsteman med uppgift att (under stadskamrers överinseende) vara chef för sådant kontor.
Kommun som administrerade en stad eller ett större område där stad ingick.
(Ursprungligen lagfaren) tjänsteman vid magistrat eller rådstugurätt, i Stockholm vid justitie-, handels- och ämbetskollegiet, med uppgift att handlägga eller biträda vid handläggning av stadens alla mål och ärenden. Termen övergick sedermera i betydelsen ”tjänsteman som biträder en stadsjurist”.
Kommunal tjänsteman vars huvudsakliga uppgift var att bistå stadens myndigheter med juridisk hjälp samt att tjänstgöra som sekreterare i kommunala styrelser och nämnder.
Kommunalt anställd arkitekt vars huvudsakliga uppgift är att utarbeta stadsplan.
Benämning på borgmästare under 1600- och 1700-talen.
Revisor i en stads tjänst.
Juridiskt utbildad sekreterare vid magistraten, ursprungligen bara i större stad (till exempel Stockholm), underställd borgmästaren eller borgmästarna. I mindre städer var stadssekreteraren en förtroendeman i protokollförande uppgifter, som samtidigt innehade en annan tjänst i staden. I en del stadssekreterartjänster i Gamla Finland ingick uppgiften som notarius publicus. Under autonomin motsvarade magistratssekreterare de tidigare stadssekreterarna. Under självständigheten förekommer beteckningen stadssekreterare om högre tjänsteman i en stads förvaltning.
Från och med medeltiden fram till 1629 en stadstjänsteman av svensk börd, jämställd med rådman, men utan rösträtt i rådet. Stadsskrivaren hade i uppgift att föra rådets protokollbok, att som lagläsare biträda vid handläggningen av rättsmål och andra ärenden i rådstugan och rådsrätten, föra bok över stadens tomter och ägare samt utfärda burbrev. Efter 1533 kallades han vanligen (stads)syndikus. Stadsskrivaren hade högt socialt anseende och valdes ibland in i rådet.
Förvaltningsorganen för ett självständigt stadssamfund. I Sverige finns uppgifter om städernas styrelse från 1200-talet. I Finland omtalas Åbo som stad första gången 1309. Borgmästare och rådstugurätt omtalas 1324. Den centrala dömande myndigheten i den medeltida staden var rådet, som också hade administrativa befogenheter. Rådet ombildades under början av 1600-talet till magistraten, som med stöd av stadslagen utgjorde det beslutande och verkställande organet i svenska och finländska städer fram till 1900-talets mitt, varefter den beslutande makten stegvis övergick till stadsfullmäktige. Stadsstyrelsen väljs av stadsfullmäktige. Den motsvaras i kommunerna av kommunstyrelsen.
Ämbetsed som avlades av stadsskrivare.
Tjänsteman (för kronan) med uppgift att biträda magistraten som ett slags kunglig stadsskrivare. Stadssyndikus skulle anställas av staden om det finansiella läget så tillät. Han avlade särskild ämbetsed (stadssyndikied). Efter 1633 blev termen en synonym till stadsskrivare.
Kollektivbenämning på lägre tjänstemän i stad under svenska tiden och autonoma tiden som verkade som biträde åt borgmästare och råd, senare magistraten, eller polismästaren och stadsfiskalen. Stadstjänarna utförde ofta vaktmästarsysslor och förekom även i städerna i Gamla Finland. Liknande eller underordnade uppgifter sköttes också av stadsbetjänte eller stadsvaktmästare.
Tjänsteman inom staden som ansvarade för stadens grönområden. År 1897 fanns tjänsten endast i Helsingfors. Administrativt hörde stadsträdgårdsmästaren till byggnadskontoret och var underställd stadsingenjören.
I Gamla Finland benämning på stadsanställd vid magistraten med uppgift att utföra underordnade sysslor.
Med stöd av en matrikel över samtliga hushåll insamlade frivilliga medel till församlingen, exempelvis borgarbok.
Motsvarigheten till en länsman i Kexholms län och Karelen. Under starosten tjänstgjorde kymmenecker eller tiondebönder inom varsitt distrikt av pogosten. I Ryssland var staroster under 1700-talet bland allmogen i agrarsamhället eller bland de lägre stadsinvånarna liksom även inom kyrkliga samfälligheter och vissa andra institutioner valda eller utsedda ombud för befolkningen. De hade i uppgift att företräda valgemenskapen och att verkställa överhetens påbud. Även vissa anställda vid polismyndigheter kallades staroster. Staroster förekom även i Gamla Finland. Polisiära övervakare i förstäderna till vissa städer i Gamla Finland kallades staroster. För Gamla Finlands vidkommande i senare svensk litteratur är ”starost” en oegentligt använd benämning på vakter av olika slag, såsom husvakter och skogvaktare, för vilka den ryska motsvarigheten har varit ”storož”.
Socken i östra Finland.
Inom katolska kyrkan ursprungligen en kyrklig korporation med fast förmögenhet. I Norden användes termen enbart om biskops– eller ärkebiskopsdöme. Den började användas först under 1400–talet. Vanligen betecknade ”stift” jurisdiktionsområdet, men ibland också biskopsämbetet. Stiftsindelningen infördes i Sverige 1014 då Skara fick sin första biskop. Åbo stift bildades i slutet av 1100-talet. Inom den lutherska kyrkan det territorium som utgjorde förvaltningsområdet för en biskop och det av honom ledda domkapitlets ämbetsutövning. Stiftet indelades i prosterier, som i sin tur bestod av församlingar. I Gamla Finland motsvarade konsistoriernas förvaltningsområde de svenska stiften, utan att formellt ha den beteckningen. Då den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland konstitutionerades 1809 och 1811 var antalet stift två, Åbo och Borgå. Föregångaren till Borgå stift, Viborgs stift, hade grundats 1554. Ärkestiftet i Åbo bildades 1817. Efter 1923 kunde ett stift också vara icke-territoriellt, vilket gällde det svenskspråkiga Borgå stift som grundades samma år. År 1950 förekom det sex lutherska stift i Finland, Åbo ärkestift, Tammerfors stift, Uleåborgs stift, S:t Michels stift, Borgå stift och Kuopio stift. Inom den ortodoxa kyrkan benämning på territorium som administrerades av en ärkebiskop eller metropolit (biskop). Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde fram till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet, därefter till metropolitstiftet i S:t Petersburg. Under autonomin hörde den ortodoxa kyrkan i Finland till S:t Petersburgs stift fram till 1892, då det bildades ett skilt ärkebiskopsstift för Finland med säte i Viborg. Efter självständigheten flyttade ärkebiskopssätet 1923 till Sordavala och efter andra världskriget till Kuopio. Ett nytt biskopsstift med säte i Viborg bildades 1935 och flyttades efter andra världskriget till Helsingfors.
Beteckning för inofficiell nämnd vid ett domkapitel, innan Kyrkostyrelsens egentliga nämndverksamhet inleddes på 1950-talet. Stiftsbestyrelsen tillsattes för ett särskilt ändamål.
Särskilt på 1500-talet förekommande beteckning för bödelns, profossens eller slottsvaktmästarens medhjälpare eller biträde, en syssla som motsvarade en drängs. Beteckningen härstammar förmodligen från uppgiften att fästa och vakta (fot)stocken. Det är osäkert om den alls förekom i Finland.
I vissa städer i Gamla Finland, liksom i Baltikum, korporation för de tyska handlandena och med dominerande ställning i stadens självstyrelse. Hantverkarna slöt sig å sin sida samman i det som kallades mindre gillet. I Gamla Finland infördes 1787 emellertid det ryska gillesystemet som grupperade köpmännen i tre gillen.
Beriden lägre tjänsteman inom tullverket, vilken idkade kustbevakning genom att patrullera längs med stranden, särskilt vid eller nära riksgränsen. Strandridare arbetade också vid vedkompanier och vedkontor inom bergsstaten med att samla in drivved längs kusten. Strandridare kallades från 1832 (i Sverige) kustuppsyningsman.
Samlande benämning på de enskilda ståndens beslutsfattande organ i riks-, regional- och lokalpolitiska frågor från och med medeltiden fram till1500-talet.
Förestods av en ståthållare, överståthållare eller gubernator. Finland bildade ett ståthållardöme, tidvis två. Ståthållarna saknade (till skillnad från de medeltida slottsherrarna) kontroll över skatterna, som indrevs av fogdarna.
I Gamla Finland chef för provinsförvaltningen i de provinser som Viborgs guvernement / Finländska guvernementet var indelat i 1744–1783 och 1797–1811. Vojevoden var ståthållarens motsvarighet i Ryssland.
Från 1523 befallningshavande på fästning eller slott, i län, provins eller landskap, med uppgift att som regentens ombud ansvara för förvaltningen inom sitt ståthållardöme. Det fanns riks-, slotts-, under- och överståthållare. ”Ståthållare” ersattes 1634 med ”landshövding”, men fanns kvar som titel för befallningshavande på kungliga slott och i vissa landshövdingeresidens (till exempel Stockholm).
Ämbetstitel för hövitsmannen på Åbo slott samt över Tavastehus och Viborg under 1300-talet, med början från 1343.
I Ryssland 1775–1796 regionalt förvaltningsdistrikt bestående av i regel ett par guvernement. Ståthållarskapen kallades också generalguvernement. Senare generalguvernement hade annan karaktär. Gamla Finland, som fram till 1783 utgjort Viborgs guvernement, omvandlades 1784 inom ramen för ståthållarskapsförvaltningen till Viborgs ståthållarskap eller generalguvernement som avvecklades 1797 och efterträddes av Viborgs guvernement.
En av Gustav Vasa 1555 införd och till 1772 använd titel för den högsta ämbetsmannen inom ett större kyrkodistrikt som saknade biskopsämbete och som vanligen tillkommit genom erövring eller delning av ett stift. Superintendenturer förekom tidvis i Karelen under svenska tiden och ersattes 1772 av biskopsämbeten. Titeln användes tidigast för G. Norman som i egenskap av kyrkans högsta styresman stod direkt under kungen. Den förekom inte i Finland, men i Jämtland 1563–1570, 1611–1613, Skövde 1610–1618, Göteborg 1665–1725, Kalmar 1555–1678, Mariestad 1581–1647, Karlstad 1647–1722, Härnösand 1647–1772, Visby 1645–1772, vid Amiralitetet i Karlskrona 1682–1817, i Trondheim 1658 och i Karlstad 1772–1829, i Östersjöprovinserna Narva 1641–1704, Reval 1565–1638, Livland 1622–1678, Ösel 1645–1710 och i Preussen 1626–1635.

T

Biträdande stadsdirektör med ansvar för stadens tekniska förvaltning.
Församling som definieras av ett bestämt geografiskt område (territorium). Församlingens medlemmar utgörs av de personer som är bosatta i området. De flesta församlingar är av denna typ.
En tredjedel av det tiondespannmål som uppbars av kronan. Tertialtiondet gick till kyrkoherdarnas avlöning eller gavs som verksamhetsbidrag till välgörenhetskorporationer. Det utgick på samma sätt också efter att Gustav Vasa hade indragit två tredjedelar av kyrkotiondet till kronan 1526–1527. Tertialtiondet ersattes under autonoma tiden 1886 med en helhetslön som i praktiken utgick i spannmål ända till 1922. Tertialtiondet beräknades enligt årsväxten, ursprungligen ”i skaftet”. Det fixerades till ett bestämt belopp under 1700-talet, förutom på Åland och i Österbotten. Befriade var gamla klockar- och kaplansboställen, nybyggen så länge deras frihetsår varade och vissa bruk, hammarverk, fabriker och skattlagda kvarnar. En del av de sistnämnda erlade tertialtionden per härd, masugn eller hammare, eller efter produktionsvärdet eller den skatt som förut utgick till kronan i natura i järn, spannmål, smör eller penningar. Tertialtionde utgick inte i Kexholms län, och inte heller någon annan form av tionde. En del av kyrkoherdarna fick där sin utkomst endast av de prästgårdar som kronan hade försett dem med. De övriga, och också det grekisk-ortodoxa prästerskapet, uppbar i stället så kallat deputatspannmål, som beräknades delvis i havre och till olika belopp i olika socknar.
Årlig avgift in natura eller i penningar i ett tingslag utan eget tingshus, stadgad i 1734 års lag. Avgiften förekom dock som gammal sed långt före det. Den utgick per mantal direkt till häradshövdingen eller lagmannen (till 1868), som ersättning för den hyra han hade betalat när han hyrde rum för att hålla ting. Särskilda tingshus var ganska ovanliga i Finland (1912 endast 34 mot 234 tingslag).
Från 1668 sekreterare i arvodesbefattning vid vissa häradsrätter. Tingsskrivaren avfattade domsluten under tingssessionerna, dokumenterade protokollen i domboken och skrev ut utdragen ur den.
Sedan 1545 och till och med autonoma tiden om den ort där härads- och lagmansting hölls och där tingshuset var beläget; tingsplats eller tingsställe. Platsen följde gammal sedvänja eller fastställdes genom särskilt tingsbeslut.
Skatt som togs ut av varje hemmansbrukare för att uppföra och underhålla en bod att förvara tiondespannmålen i.
I Ryssland av tio bondehemman bildad enhet, där en desjatnik var ordningsman. I vissa områden i Gamla Finland fanns liknande enheter bestående av ett antal byar.
I Ryssland bland bönderna utsedd ordningsman för en grupp av tio hemman, ett tiondedistrikt, desjačok; i en del områden i Gamla Finland ordningsman i distrikt, kallade tiondedistrikt, sammansatta av ett antal byar. Tiondemannens uppgifter motsvarade till stor del fjärdingsmännens uppgifter inom den svenska lokalförvaltningen.
Årligt sammandrag för varje härad av tiondelängdens slutsumma, av vilket förändringar exempelvis i jordbruksfastigheternas skatteförmåga, jordnatur eller ägoförhållanden framgick. Tionderäkningen sammanställdes av häradsskrivaren och kronofogden. Den utgjorde grunden för det årliga skatteuttaget in natura. Hemmanen infördes med samma namn och ordningsnummer som i jordeboken.
Tjänsteman inom staden som skötte bokföringen av tolagen.Tolagsbokhållartjänsten kunde år 1897 i vissa städer vara förenad med andra tjänster. I S:t Michel förenades den med tjänsten som hamnmästare, i Brahestad med tjänsterna som våg- och hamnmästare, i Borgå, Viborg, Joensuu och Nykarleby med tjänsten som vågmästare.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte ärenden som berörde trafikfrågor och invägning av varor. År 1897 leddes verksamheten i Helsingfors av en kamrer biträdd av en kassör, en bokhållare och en vågmästare.
Enhet inom stadsförvaltningen. Trafikverket ansvarar för en stads trafikförvaltning.
Tjänsteman med uppgift att översätta handlingar från och till ryska under autonoma tiden. Translatorer för ryska språket fanns vid Kejserliga senatens allmänna kansli, senare vid Translatorskontoret. I flera städer fanns särskilda translatorstjänster för ryska språket. I Viborg, Helsingfors och Nyslott innebar translatorstjänsten 1897 även översättning till tyska.
Bygdelagsenhet som utgjorde en tredjedel av en naturligt avgränsad bygd, som ett landskap. Det medeltida Åland var indelat i tredingar; Saltviks, Finströms och Jomala. Deras uppgifter var att äga mindre allmänningar, att bygga broar och färjor och att turvis ombesörja överskickandet av den årliga skatten till fastlandet. Ännu i början av 1500-talet fördelades skjutsningsskyldigheten på tredingarna. Dessutom utgjorde tredingar rättssamfund med rättsskipning på tredingstingen.
Tillsynsman i treding, motsvarighet till fjärdingsman i fjärding.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. År 1897 var tredje arkitekterna också föreståndare för länsbyggnadskontoren i S:t Michel, Vasa och Uleåborg.
Överdomstol för de svenska områdena i Tyskland. Wismars styrelseskick på kungens vägnar. Leddes av en borgmästare och ett tribunatråd.
Medeltida socken på Åland. Till de medeltida tridungssocknarna räknades Saltvik, Finnström, Sund, Hammarland, Jomala och Lemland. Föglö och Kumlinge omtalades som självständiga pastorat och skattesocknar först 1540.
Benämning på manlig förtroendevald.
Under 1500-talet person som yrkesmässigt med hjälp av trumpet basunerade ut offentlig information i stad eller propagerade för arbetsgivarens sak.
I svenska städer stadsanställd med uppgift att genom trumslagning bl.a. kalla till möten och sammanträden. Även i Gamla Finland fanns anställda trumslagare i städerna.
På lagstadgat statsunderstöd verkande regionalt sjukhus för tuberkulospatienter, förestods av ett kommunförbund.
Kontor för förtullning av varor i en viss region eller stad. Tullkammaren förestods av en tullförvaltare, och under honom verkade tullnärer, uppsyningsmän och skrivare. Tullkamrarna sorterade under svenska tiden under generaltullförvaltaren, senare överdirektören, i Stockholm. Under autonomin och självständigheten övervakades tullkamrarna av först Generaltullkontoret och senare Tullstyrelsen. Tullkammare kunde också kallas tullkontor, men i synnerhet i äldre tider kunde tullkammare avse ett större tullkontor. I Ryssland förekom från början av 1700-talet sjötullkammare i stapelstäderna samt gränstullkammare vid rikets landgränser. Mindre tullanstalter utgjorde en särskild lägre kategori tullanstalter, tullsastaver. Tullkammare fanns även i Gamla Finland.
Kommunal inrättning för en stads eller kommuns turistärenden. Turistbyråerna förestods oftast av en turistombudsman.
Föreståndare för en kommunal turistbyrå.

U

Jordenhet på Åland under 1500-talet. Som uddemarker räknades de marker som en bonde hade förutom hundra marker värderad jord eller en rök.
Tjänsteman med uppgifter inom brandförsvaret. Tjänsten förekom år 1897 i Uleåborg, Viborg, Åbo, Ekenäs och Helsingfors. Den var underställd brandmästaren eller överbrandmästaren. I Helsingfors hörde den administrativt till brandverket.
En jägmästaren underställd skogshövitsman inom ett visst jaktdistrikt, till jägeristaten hörande underordnad tjänsteman.
I Finland 1636–1649.
Överståthållarens i Stockholm närmaste man.
Nämnd i uppbådsdistrikt under Krigskommissariatet som med en krigskommissarie som ordförande ansvarade för uppbådet till den finska värnpliktsarmén 1881–1903. Uppbådsnämnden verkade under Militieexpeditionens översyn. Uppbådsnämnder upprättades också 1918. De bestod då av ordföranden och två ledamöter av kommunens styrelse (kommunalnämnd på landet och magistrat i stad), en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare (alternativt annan läkare). I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet utdrag ur uppbördsboken av vilket framgick varje skattskyldigs namn och de skatter och allmänna avgifter som denne betalt vid uppbördsstämman. Uppbördsextraktet levererades till lantränteriet.
Tjänsteman vid Överståthållarämbetet i Stockholm med ansvar för debitering, uppbörd och redovisning av kronoutskylder inom Stockholm stads uppbördsdistrikt.
Sammanträde (inom ett fögderi) under vilket var och en betalade sina skatter och/eller allmänna avgifter enligt en vid tillfället redovisad debetsedel. Tidpunkten för mötet fastslogs av kronofogden på landsbygden, magistraten i städerna. Mötet kungjordes på landsbygden minst två veckor, i städerna tre veckor, före stämman. I Stockholm utfärdades kungörelsen av överståthållarämbetet. Uppbördsstämman hölls ursprungligen i november–december, efter 1693 årligen i mitten av mars, senare i början av året. Den skulle enligt 1739 års reglemente helst hållas i tings- eller sockenstugan eller på ett gästgiveri. Närvarande var häradsskrivaren och kronofogden som inkasserade och kvitterade de erlagda skatterna. Efter 1762 deltog även en av sockenstämman vald lokal representant som övervakade att ingen betungades med för mycket skatter. Kronofogden kallade i tur och ordning in de skattskyldiga i samma följd som i jordeboken, uppgav för den enskilde de skatter han hade att erlägga och till vilket belopp varefter skatterna betalades och kvitterades i en kvittensbok och uppbördsboken. Försummade den skattskyldige att betala sin skatt, uttogs beloppet exekutivt med omkostnader och stämmoböter. Tjänstefolket behövde inte närvara eftersom husbonden svarade för deras skatter. Inom åtta dagar från stämmans avslutande skulle häradsskrivaren rapportera beloppet av den kontanta skatteuppbörden till landskontoret. Beloppet levererades till lantränteriet från landsbygden inom 14 dagar eller allra senast inom 4 veckor med ett av både kronofogden och häradsskrivaren underskrivet uppbördsextrakt. Städerna levererade dem inom 8 dagar om länsstyrelsen låg i staden, annars inom 30 dagar.
Den tidpunkt under året när skatter och avgifter uppbars i ett härad. Tidpunkten för de olika avgifterna varierade fram till 1819 då tidpunkterna för uppbörden förenhetligades. Efter 1620 uppbars spannmålsavraden senast den 21 december. År 1668 fixerades tidtabellen för allmogens utskylder. Tidtabellen justerades 1729 och 1739. Efter 1738 avgjorde kronofogden när uppbörden inleddes. Skatterna kunde betalas i flera rater, och uppbördsstämmor fick inte hållas i juni och juli. År 1794 infördes höstuppbörd för bolräkningarna och för de personella och kontanta avgifterna medan persedelräntorna och den slutliga räntan skulle uppbäras under vintern.
Kommunal nämnd huvudsakligen i städerna som ansvarade för barnskyddsfrågor under autonoma tiden och i början av självständigheten. År 1923 ändrades namnet till barnskyddsnämnd.
Tjänstebeteckning för ansvarig tjänsteman för ett distrikt inom ett visst bevakningsområde under autonoma tiden. Uppsyningsmannen ansvarade för verksamheten och inspektionerna. Uppsyningsmän fanns bl.a. från 1851 i Forststyrelsens forstrevir, från 1852 i fattigvårdsdistrikt under fattigvårdsinspektören och från 1871 i inspektionsdistrikt under boställsinspektören. Uppsyningsmän förekom även under självständighetstiden inom tullväsendet. I Gamla Finland var uppsyningsmannen 1744–1785 chef för gränsridarestaten.
Uppsyningsman som på arvode eller som ett förtroendeuppdrag ersatte inspektören för samhällsvårdsdistrikt i kommunen.
Extra ting som hölls i häradsrätt eller lagmansrätt vid andra tidpunkter än de som föreskrevs för lagtima ting. Urtima ting kunde hållas för att utreda allvarliga brott eller ett civilt ärende i vilket ena eller båda parterna förband sig att stå för de extra kostnader som sessionen medförde. Om någon av de tolv nämndemännen inte hade möjlighet att sitta ting, kunde en av de närvarande bönderna sväras in som tillfällig nämndeman. Urtima ting förekom under svenska tiden och autonomin fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868 och häradsrätterna började sammanträda minst nio gånger per år. I Gamla Finland hölls urtima ting enligt svensk modell, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
I samband med storskiftet, att flytta bort ett hemman från en bolby, från 1783 huvudsakligen i Östra Finland (Savolax). Utflyttning gällde efter 1783 närmast Savolax, där flera gamla hemman låg på ett för litet jordstycke. Flyttningen avgjordes antingen genom lottning eller efter minsta eller sämst bebyggda hemman. De övriga hemmansägarna var skyldiga att biträda vid flyttningen. År 1801 ändrades reglerna så att den hemmansägare vars flyttning från bolbyn förorsakade minst kostnader och olägenheter var skyldig att flytta.
Skyldighet för medborgare eller fastighet att utföra, prestera eller betala en skatt, pålaga eller avgift till staten, kyrkan, häradet, socknen, byn eller jordägaren. Till dessa utgifter hörde exempelvis ordinarie ränta, mantalsränta, herredagspenningar, brandstodshjälp och dulgadråpsböter, kronotransportskjuts, fångskjuts, inkvarteringsavgift, landtågsgärd, byggningshjälp, kronotionde, lagmans- och häradshövdingeränta, brännvinsbränningsarrende, djäknepenningar, tertial- och kvicktionde till prästerskapet, tingsgästningskappar, bro- och skallfogdekappar, knekthåll och roteringsavgifter, landsvägs- och brobyggnadspenningar samt kyrko-, prästgårds-, tingshus-, gästgivaregårds- och tiondebodsbyggnadsavgift.

V

I svenska städer och även i Gamla Finland, stadsanställd för vaktuppgifter, bl.a. för vakthållning i syfte att förhindra eldsvådor.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få ställa upp som kandidat i val.
Person som uppfyller kvalifikationskraven för att få rösta i ett val.
Rådets fulltaliga möte i en stad. Valborgsmässostämman hölls åtta dagar före Valborg, när rådet i fogdens närvaro skulle välja nya medlemmar.
Lokal valmyndighet som i röstningsområdet ordnar röstning vid val och räknar rösterna.
Sedel på vilken den valberättigade anger sin kandidat i val.
Skyldighet att ställa upp reservsoldater. År 1741 infördes fullständig vargering som 1752 blev frivillig för rusthåll. År 1773 uppmanades varje rote i Finland hålla sig med en reservkarl som delvis bekostades av kronan. Antalet minskades 1776 till en reserv per två rotar eller per två rusthåll. Vargeringen avskaffades 1810 i Finland, 1811 i Sverige.
Militärt manskap bestånde av reservsoldater 1741–1811 som bekostades av kronan, senare av rotarna. Skyldigheten blev så småningom beständig i de regementen vars rotar hade överenskommelse med kronan. Onuset omformades år 1812 till en reservvakansavgift för Allmänna militiekassan i samtliga län förutom i Österbotten som hade varit befriat från att hålla reserver.
Vargfälla av nät som efter 1734 skulle upprättas i varje socken.Skyldigheten att efter sin ägodel årligen bygga och underhålla varggård (eller varggrop) låg på vissa sockenbor. Efter 1789 sköttes vargjakten med lokala jaktkassor.
Enhet inom stadsförvaltningen som skötte vattenledningarna. I Helsingfors leddes 1897 vattenledningskontoret av en ingenjör biträdd av en bokhållare.
I Ryssland från 1785 benämningen på en av de sex klasser i vilka stadsinvånarna var indelade. Till denna klass hörde gårds- och fastighetsägarna. Den som tillhörde denna klass av borgare kallades verklig stadsinvånare. Denna invånarklass liksom även övriga klasser av stadsinvånare kom i bruk i Gamla Finland först 1787 och avskaffades i början av autonoma tiden.
Benämning på det guvernement som 1744–1783 och 1797–1802 territoriellt omfattade Gamla Finland, det vill säga de områden som Sverige avträtt till Ryssland i frederna i Nystad 1721 och i Åbo 1743. Före 1744 bildade de av Ryssland i freden i Nystad erhållna finska områdena en provins, Viborgs provins, som inte hörde till något guvernement. Benämningen Viborgs guvernement ändrades 1802 till Finländska guvernementet.
I Gamla Finland 1744–1783 och 1797–1811 en av de två provinser som bildade Viborgs guvernement/Finländska guvernementet, bestående två delar som även kallades provinser, Viborgs provins och Kexholms provins.
I ryska riket den provins som 1721–1744 omfattande de områden som Sverige avträtt till Ryssland i freden i Nystad 1721. Denna provins ser ut att ibland ha hänförts till S:t Petersburgska guvernementet, men provinsmyndigheterna i Viborg skötte inte ärenden genom guvernementsmyndigheterna i S:t Petersburg. Även det område som från och med 1744 bildade Viborgs lantkommissariat, kallades både före och efter detta år Viborgs provins.
Benämning 1784–1797 på det ståthållarskap som Viborgs guvernement förvandlades till, då ståthållarskapsförvaltningen 1784 infördes i guvernementet. När ståthållarskapsförvaltningen avvecklades i Gamla Finland 1797 ersattes ståthållarskapet av det återupprättade Viborgs guvernement.
I Ryssland 1708–1775 guvernörens ställföreträdare (rangklass 5). Från och med 1775 var viceguvernören både chef för kameralhovet samt guvernörens/civilguvernörens ställföreträdare. Viceguvernören kallades även guvernörslöjtnant. Viceguvernör fanns i Gamla Finland 1784–1811.
Tjänsteman som biträdde landskamreraren på landskontoret.
Tjänsteman som biträdde landssekreteraren på landskansliet i länsstyrelserna.
Hederstitel för prästman eller ställföreträdare till ordinarie eller extra ordinarie pastor.
Den obligatoriska avgiften för en vigsel, som måste erläggas till prästerna i en församling. Avgiften avskaffades 1886.
Under stora ofreden från och med 1719 undantagsvis förekommande rysk benämning på Viborgs kommendantskap. Även Åbo generalguvernement kallades undantagsvis på ryska för voevodskap.
Biträdande stadsdirektör med vård- och omsorgsfrågor som ansvarsområde.
Statlig tjänsteman vid länsstyrelsen som 1940–1944, i samråd med kommunala förtroendemän, ansvarade för inkvarteringen av och omsorgen om den evakuerade befolkningen och dess egendom.
Kommunalt vårdhem för epileptiker i Uleåborg. Det förestods av en läkare, 1937 av överläkaren vid Uleåborgs distriktssinnessjukhus.
Från 1937 obligatorisk kommunal nämnd som ersatte fattigvårdsnämnden och ansvarade för hela socialvården, det vill säga fattigvården, barnskyddet, vården av lösdrivare, alkoholister och andra grupper i behov av socialvård. Vårdnämnden företrädde kommunen och bevakade dess intressen i vårdangelägenheter. Den bestod av ordförande och fem andra medlemmar av vilka åtminstone en var kvinna. Medlemmarna valdes av kommun- eller stadsfullmäktige på tre år. Under andra världskriget hade vårdnämnderna ansvar för de krigsförflyttade. Nämnderna kunde på fullmäktiges beslut vara uppdelade på vårdnämndsavdelningar, vilka ytterligare kunde indelas i vårdnämndssektioner. Vårdnämnderna ersattes 1950 med socialnämnder.
Enhet under en kommunal vårdnämnd som ansvarade för ett visst verksamhetsområde inom socialvården. Vårdnämndsavdelningarna kunde därtill vara indelade i vårdnämndssektioner. Vårdnämndsavdelningen bestod av ordförande och viceordförande som vårdnämnden valde inom sig och två andra medlemmar som valdes av vårdnämnden bland dess bisittare. Av dessa skulle åtminstone en vara kvinna.
Enhet under en kommunal vårdnämndsavdelning som ansvarade för en specifik del av socialvården. Vårdnämndssektionen bestod av en ordförande och en viceordförande samt en medlem vilka utsågs av vårdnämnden bland vårdnämndavdelningens medlemmar.
Bestämmelser för hur socialvården skulle ordnas i en kommun, med beaktande av kommunens särförhållanden. Reglementet godkändes av fullmäktige och fastställdes av Socialministeriet. Det kompletterades med särskilda reglementen för varje socialområde och vårdanstalt, vilka likaså måste godkännas av fullmäktige och fastställas av ministeriet.
Av lantmätare varje vår och höst förrättad fördelning av hemmanens skyldighet att röja och underhålla vägar och broar. Vägdelningen fastställdes av häradsrätterna och landshövdingen. Beroende på vägen fördelades ansvaret mellan sockens eller häradets hemman eller enskilda hemman längs mindre vägar. Fram till 1790 påverkade inte förmedling av mantalet den fastställda underhållsskyldigheten.
Ort i ett annat land som en kommun eller motsvarande lokal förvaltningsenhet samarbetar med. Vänortssamarbetet mellan Finland och Sverige inleddes 1940, när några städer i Sverige började stöda namngivna finländska städer. År 1942 utvidgades samarbetet till att också omfatta landskommuner. I Finland administrerades verksamheten till år 1955 av Mannerheim-förbundet.
I varje militärdistrikt fanns en eller flera värderingsnämnder. Nämndernas uppgift var att värdera förnödenheterna som försvarsmakten rekvirerade under krigstid. Nämnderna bestod av tre personer av vilka en utsågs av länsstyrelsen, en av militärdistriktets chef och en av kommunalnämnden. Medlemmen som valdes av kommunalnämnden skulle även representera de överlåtelseskyldiga.

Å

Diskonteringsbolag bildat i Åbo 1805. Bolaget hade betydande kreditiv på Riksens ständers bank (Riksbanken) och skulle överlämna en del av vinsten till den.
Redovisningsterm för byte av innehavare på ett kronohemman.Landshövdingarna var ålagda att årligen till Kammarkollegium sända en förteckning över de av länets kronohemman som fått ny innehavare och vad åbon enligt immissionsbrevet blivit ålagd att odla.
För riket och landskapet Åland gemensamt organ, inrättat genom självstyrelselagen den 6 maj 1920 för att bidra till att lösa intresse- eller kompetenskonflikter som uppkommer mellan Åland och riket. Ålandsdelegationen granskar också landskapslagar och lagstiftning i anslutning till självstyrelselagstiftningen.
Officiellt redigerad periodisk samlingsskrift för publicering av lagar och förordningar som gäller Åland, ibland också vissa beslut och tillkännagivanden. Samlingen utges i bokform vart fjärde år och innehåller de mest väsentliga författningarna.
Hemvärnsorganisation på Åland, som grundades den 6 december 1939 efter ett beslut som fattats på ett allmänt medborgarmöte på Åland. Enligt stadgarna skulle hemvärnet bestå enbart så länge krigstillstånd rådde och användas enbart på Åland. Totalt anslöt sig 1 800 man till hemvärnet som upplöstes i början av augusti 1940.
Benämning på det organ inom ramen för den åländska självstyrelsen som stod för den förvaltande makten. Landskapsnämnden bytte år 1952 namn till Ålands landskapsstyrelse.
Från 1952 verkställande myndighet inom de områden där Åland hade självstyre. Landskapsstyrelsen kallades tidigare Ålands landskapsnämnd. Landskapsstyrelsen leddes av lantrådet, ett vice lantråd och bestod av ministrar. Den måste åtnjuta landstingets förtroende. År 2004 ändrades landskapsstyrelsens namn till Ålands landskapsregering.
Parlamentet i det självstyrda Åland. Ledamöterna väldes av de ålänningar som hade hembygdsrätt. Landstinget sammanträdde första gången 1920. Det hade budgeträtt. Lagstiftningsmakten delades mellan Finlands riksdag och landstinget så att landstinget kunde besluta om Ålands inre angelägenheter. Landstinget utsåg också landskapsnämnden, sedermera landskapsstyrelsen. Sedan 1993 heter landstinget Ålands lagting.
Bystämmans sammankallare och ordförande samt protokollförare, vanligen representant för en by på sockenstämma och ting. Åldermannen hade (enligt mönsterbyordningen) även hand om bykistan (byns arkiv och kassa). Åldermän användes även vid lokala syneförrättningar, då kronan saknade tjänstemän på bynivå. Åldermannasysslan var på en del håll en förtroendepost, på andra en semiformell befattning. Som ersättning för sysslan uppbar åldermannen byns böter.

Ä

Årsvis uppsättning av stadens styrelse, det vill säga borgmästare, råd och andra förtroendemän.

Ö

Medeltida jordvärderingsenhet. Från 1635 utgjorde ett geometriskt öresland = 3 tunnland = cirka 12–15 000 m². Öreslandet beräknades efter en tunnas utsäde. Det mättes med en nio alnar lång stång till 18 stängers längd och 9 stängers bredd.
Under fortsättningskriget skapade Högkvarteret en förvaltningsorganisation för Östkarelen, som ansvarade både för civil- och militärförvaltningen. Arbetet leddes av chefen för militärförvaltningen och Staben för Östkarelens militärförvaltning. Den följande nivån bestod av militärförvaltningsdistrikt som indelades i militärförvaltningsområden. Den lägsta nivån utgjordes av lokala kommendanter, som biträddes av byäldstar. Som mest bestod militärförvaltningens personal av 6 300 personer, både finländare och karelare.
Stadsdirektören i Helsingfors (sedan 1934).
Tjänsteman som var chef för brandsläckningsarbetet i en stad. År 1897 fanns tjänstebeteckningen i Helsingfors och i Uleåborg. I Helsingfors var överbrandmästaren chef för brandverket.
I länets årsredovisning de rubriker över inkomster och utgifter som förekom i de särskilda uppbördsmännens räkningar. De skulle summeras till en huvudsumma, som sedan skulle upptas i kapitalräkningen som ett särskilt konto.
Befattning som instiftades inom landsstaten 1682. Överjägmästaren skulle övervaka jägeribetjäningen och kronans skogsbruk och jakt. Överjägmästaren var underställd landshövdingen. I princip skulle det finnas en överjägmästare i varje län. I praktiken kunde dock en överjägmästares verksamhetsområde (distrikt) omfatta flera län. Under överjägmästaren ansvarade jägmästare för mindre revir inom distrikten. Tidvis fanns överjägmästare också upptagna på hovstaten, som tillsammans med länsstyrelsens skogsfunktionärer bildade jägeristaten.
I Ryssland 1708–1719 förvaltningsorgan för städer som 1719 blev centrum för provinser. De var föregångare till de provinskanslier som tillkom i de 1719 officiellt inrättade provinserna. Överkommendantskansliet i Viborg var föregångare till provinskansliet i Viborgs provins.
Titel på riksråd som förordnades till styresmän över Västergötland, Finland, Livland, Preussen eller Småland under 1600-talet. I praktiken användes i stället för denna titel benämningen generalguvernör.
Ny utskyld som infördes på Åland efter skatteomläggningen 1540. Överloppsörtug omtalades i skatteundervisningen 1543 och krävdes efter jordtalet så att om en bonde hade mer än hundra mark värderad jord eller en rök, så skulle han betala åtta penningar (= 1 örtug) för varje överskjutande mark.
Den högsta civila ämbetsmannen i Stockholm 1634–1967, motsvarande landshövding i ett län. Överståthållaren var knuten till det kungliga slottet i Stockholm som chef för slottsstaten och ansvarig för slottsbyggnaden.
Högre tjänsteman som förestod större förvaltningsenhet (till exempel tullmästare som förestod större tullstation), i Ryssland en tid från och med 1765 chef för de flesta lokala tullförvaltningarna, i Gamla Finland från och med 1765 chef för sjötullkammare.