Lista över hänvisningar
Kortelainen, Jukka
& Ernst Wasenius
, Pajazzon och folkhälsan: Penningautomatföreningen 1938–1988
, Helsingfors: [Penningautomatföreningen]
1988
.
L
Spel där slumpen avgör huruvida deltagaren vinner. Lotterier blev tillåtna på 1720-talet och var för kronan och kyrkan ett sätt att samla in pengar. Lotterier var tillåtna för välgörande och allmännyttiga ändamål. Lotterier för andra privata syften förbjöds 1739 och förbudet upprepades 1772. Med lotterier finansierades stora byggnadsverk och reparationen av offentliga byggnader. Från och med 1889 krävdes tillstånd för en allmännyttig förening att få ordna ett lotteri.Utländska lotterier förbjöds 1783. Förbudet gäller fortsättningsvis. Under autonoma tiden tolkades lagstiftningen som att penninglotterier var förbjudna. Förbudet preciserades 1862 och 1889. Penninglotterier blev tillåtna 1926.
O
Bolag som grundades 1940 av Finlands bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Bolaget ordnade stryktips för att samla in medel till förmån för idrotten. År 1941 omorganiserades tippningsverksamheten. Oy Tippaustoimisto ersattes av Oy Veikkaustoimisto Ab.
Bolag som bildades 1941 och ersatte Oy Tippaustoimisto Ab, som infört tippningsverksamheten i Finland. Bolaget ägdes av idrottsorganisationerna, bl.a. Finlands Bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Bolaget var förhållandevis självständigt men staten hade från början inflytande över verksamheten. Undervisningsministeriet hade i uppgift att fördela avkastningen, som ursprungligen användes för att understöda idrott men senare också för att främja vetenskap, konst och ungdomsarbete. År 1976 skaffade staten sig aktiemajoritet i bolaget.
P
Organisation grundad 1938 av staten och olika organisationer inom social- och hälsovården. Föreningen hade ensamrätt på penningautomater. Statsrådet skulle årligen fördela avkastningen som bidrag mellan medlemsorganisationerna och andra allmännyttiga organisationer. Under krigstid gavs medlen främst åt försvarsorganisationer. För servicen och tömningen av penningautomaterna grundades ett nätverk bestående av 73 ombudsmän. De flesta ombudsmännen var poliser.
Lotteri där vinsten utbetalas i pengar. Penninglotterier tilläts 1926. Den första koncessionen gällde för fem år och vinsten delades mellan Finska operan (40 procent) och Nationalteatern (25 procent). Återstoden fördelade statsrådet mellan kultur- och vetenskapsfrämjande ändamål. Senare höjdes statens andel, och i slutet av 1940-talet var den över 80 procent. Dragning gjordes 1926 en gång per året, och 1935 infördes månatliga dragningar. Verksamheten övervakades av en kommission som bestod av fem medlemmar. Två av dem utsågs av statsrådet och tre av koncessionsinnehavaren. Vinsterna var skattefria fram till 1936.
S
Import av spelautomater inleddes på 1920-talet. År 1933 bestämdes att endast välgörenhetsorganisationer fick hålla spelautomater. Privatpersoner och företag kunde fortsättningsvis stå som ägare. År 1937 bestämdes att spelautomater endast fick hållas och ägas av Penning-automatföreningen. Avkastningen skulle fördelas av statsrådet som understöd åt välgörenhetsorganisationer. I slutet av 1930-talet var spelautomater endast tillåtna i första klassens restauranter.
T
Penningspel där deltagaren slår vad om utgången av fotbollsmatcher. Tippning blev tillåtet 1940. Avkastningen skulle användas till stöd för idrott. Spelet sköttes av bolaget Tippaustoimisto som grundades av Finlands Bollförbund och Arbetarnas idrottsförbund i Finland. Tillsammans med staten omorganiserades verksamheten 1941 och bolaget bytte namn till Veikkaustoimisto.
Vadslagning i samband med travtävlingar. År 1927 fick Finska travförbundet tillstånd att ordna totalisatorspel. Inkomsterna skulle användas för att utveckla hästaveln. Omsättningen var länge liten och verksamheten hårt reglerad. Först på 1960-talet ökade omsättningen.
V
Den första reglerade spelformen. Tillstånd för ordnande av varulotterier infördes 1889. År 1917 bestämdes att senaten skulle bevilja eventuella tillstånd. Om lotternas sammanlagda försäljningsvärde underskreds 5 000 mark kunde länets guvernör bevilja tillstånd. Tillstånd beviljades endast för allmännyttiga ändamål eller välgörenhet. År 1920 bestämdes att landshövdingen kunde bevilja tillstånd om försäljningen endast skedde inom länet och försäljningsvärdet underskred 100 000 mark. I annat fall skulle tillstånd beviljas av Inrikesministeriet. Tillståndet gällde i högst två år. Från och med 1944 krävdes också ett utlåtande av Lotterikommissionen.
