Lista över hänvisningar
Eroškin, N.P.
, Istorija gosudarstvennych učreždenij dorevolucionnnoj Rossii
1983
.
A
I Ryssland från 1785 permanent organ vid ett guvernements adelskorporation, med uppgift att föra adelsmatrikel över adeln i guvernementet och att utfärda intyg rörande adeln, samt att förse Häroldmästarkontoret med matrikeluppgifter. De adliga deputeradeförsamlingarna utsågs av guvernementens allmänna adelsmöte och lydde under Dirigerande senatens häroldsdepartement. I Gamla Finland fanns en adlig deputeradeförsamling 1788–1812.
B
Sluten omröstning, votering, särskilt vid personval, med kulor eller bollar som röstsedlar. I sin ursprungliga form vid val av en person till ett organ eller en sammanslutning tilldelades var och en av de röstberättigade en svart och en vit boll (kula), vilken de sedan utan insyn för utomstående nedlade i en rösturna, vit boll för ja-röst och svart kula för nej-röst. Inval förutsatte att flertalet avgett en ja-röst, men även andra regler förekom, exempelvis så att en enda svart boll hindrade inval. När valet stod mellan ett flertal kandidater användes bollar med flera färger, så att var och en av kandidaterna blev tilldelad en viss färg, medan vit färg betydde blank röst. Den röstberättigade lade ned i urnan en boll med den färg som hans kandidat hade tilldelats eller en vit boll; den kandidat vars färg var i majoritet bland bollarna i urnan blev invald. I Ryssland blev ballottering allmänt föreskriven vid personval från och med 1720, och användes särskilt vid tillsättandet av ståndsrepresentanter i domstolar och vissa andra organ från och med 1770-talet.
I Ryssland från 1785 register över stadsinvånarna, vilket fördes av stadsdeputeradeförsamlingen under överinseende av stadsöverhuvudet i varje stad. Borgarboken var indelad i sex klasser enligt de föreskrivna invånarkategorierna. I städerna i Gamla Finland fördes borgarbok från 1787 till början av autonoma tiden.
Lägre brandbefäl i städer. Brandmästaren skulle mot ersättning driva in brandskatt, förrätta brandsyner, verka för stadens brandsäkerhet och vid eldsvåda leda släckningsarbetet. Senare var brandmästaren befälhavare för en brandkår. Professionella brandkårer började förekomma på 1860-talet i Finland.
F
I Ryssland från 1785 självstyrelseorgan i städerna, med uppgift att välja stadsöverhuvud och medlemmar till allmänna stadsrådet. Städernas sex invånarklasser var berättigade att delta i folkförsamlingen, emellertid med tillämpande av census enligt stadens storlek. I Gamla Finland förekom sådana folkförsamlingar under ståthållarskapsperioden 1787–1797, men i dem var endast tre eller fyra av invånarklasserna representerade.
H
I Ryssland ämbetsverk från 1722 i anslutning till Dirigerande senaten för ärenden rörande den ärftliga adeln och dess tjänstgöring, för förande av register över adelns medlemmar och deras tjänstgöring samt för heraldiska frågor. De adliga deputeradeförsamlingarna i guvernementen var från 1785 förpliktade att insända nödiga registeruppgifter till kontoret. Till dess komptensområde hörde även adeln i Gamla Finland.
K
Ryskinfluerad benämning på kvarter i stad eller stadsdel.
Från medeltiden var i svenska städer ”kvarter” en beteckning på en territoriell enhet som bebyggelsen var indelad i. I städerna i Ryssland var kvarter (kvartal) från 1782 delterritorium för polisförvaltningen, med ett eget kvarterskontor. Ett antal kvarter bildade en stadsdel, men i små städer om 100–200 gårdar förekom endast indelningen i kvarter. Ett kvarter omfattade 50–100 gårdar. I städerna i Gamla Finland förekom indelningen i kvarter enligt svensk modell före ståthållarskapsperioden 1784–1797, under vilken kvarteren omorganiserades enligt ryskt mönster. Dessa stadsdistrikt omtalas i forskningen omväxlande som kvarter eller kvartaler.
I ryska städer från 1782 kvartersuppsyningsmannens biträde vid ett kvarterskontor. Kvarterslöjtnanter fanns även i Gamla Finland från 1784 till senare hälften av 1790-talet.
I ryska städer från 1782 polischef i ett kvarter, vilken lydde under en stadsdelsuppsyningsman. Kvartersuppsyningsmannen var chef för kvarterskontoret och placerades i rangklass 10. I Gamla Finland fanns kvartersuppsyningsmän under ståthållarskapsperioden 1784–1797. Därefter fanns i Viborg kvartalsofficerare med motsvarande uppgifter.
L
I ryska städer från 1782 personal vid stadsdelsförvaltningen, vilka hade i uppgift att sköta gatubelysningen. Sådana kommandon verkar ha saknats i städerna i Gamla Finland under ståthållarskapsperioden 1784–1797.
S
I Ryssland från 1782 förvaltningsorgan i en stadsdel för upprätthållandet av den allmänna ordningen och andra polisiära uppgifter, samt för verkställandet av domstolars och myndigheters beslut. Stadsdelsförvaltningen leddes av en stadsdelsuppsyningsman. I anslutning till stadsdelsförvaltningen fanns en muntlig rätt, en brandmästare och brandkår, ett lanternkommando, en fastighetsmäklare, en städslingsmäklare, en stadsackuschörska, en läkare och ett poliskommando. Stadsdelsförvaltningen lydde under stadsfogdeämbetet. I Gamla Finland hade stadsfogdeämbetena 1784–1799 likheter med de ryska stadsdelsförvaltningarna.
I Ryssland från 1782 chef för stadsdelsförvaltningen i en stadsdel. Stadsdelsuppsyningsmannen tillhörde rangklass 10. I städerna i Gamla Finland förekom stadsdelsuppsyningsmän 1784–1799.
I städerna i Ryssland från 1785 ett permanent organ bestående av stadsöverhuvudet och en representant för varje stadsdel med uppgift att upprätta och föra stadens borgarbok. Detta organ förekom även i städerna i Gamla Finland 1787–1811.
I Ryssland tillhörde från 1785 invånarna i en stad någon av följande sex klasser: 1. de verkliga stadsinvånarna, det vill säga hus- och fastighetsägarna, 2. gillesköpmännen i de tre skattegillena, 3. skråhantverkarna, 4. gäster från andra orter och utlandet, 5. småborgarna, 6. namnkunniga borgare. Denna stadsbefolkning utgjorde ett stadssamfund. Vid val av medlemmar till stadens organ skedde valförrättningen i regel med ballottering enligt dessa klasser. Denna klassindelning gällde från 1787 till början av autonoma tiden endast delvis i Gamla Finland, i och med att klasserna 4 och 6 saknades.
I Ryssland från 1720 administrativ och dömande myndighet i städerna, i köpingarna och i stora byar med kommersiell och industriell verksamhet. De ryska stadsmagistraterna ändrade karaktär 1775 och blev allmänna domstolar i tvistemål och brottmål. Stadsmagistraterna återfick 1785 utvidgade administrativa uppgifter. Under stadsmagistraten lydde stadens muntliga rätt för kommersiella tvistemål och hantverkarnas amtsgericht. Under ståthållarskapsperioden 1784–1797 hade städerna i Gamla Finland stadsmagistrater av rysk typ i vilkas domslut ändring kunde sökas hos civiltribunalet och kriminaltribunalet, medan ändring i beslut om stadens angelägenheter kunde sökas hos guvernementsmagistraten. Vid övriga tider, i synnerhet fram till 1784, följde städernas magistrat i huvudsak svensk modell. Stadsmagistraten benämndes även ”magistrat och rådstugurätt”, samt rådstuga.
I Ryssland från 1785 den stadsbefolkning som hörde till de sex klasserna av stadsinvånare, vilka hade rätt att delta i stadens självstyrelse. Stadssamfunden var juridiska personer som kunde inneha egendom och bära upp avgifter av stadsinvånarna. Stadssamfunden i Gamla Finland utgjordes från 1784 fram till början av autonoma tiden endast av fyra av de sex invånarklasserna.
Ä
I Ryssland från 1785 förtroendeman med säte i sexmannastadsrådet, vald av stadens skråämbeten. I de större städerna i Gamla Finland förekom under ståthållarskapsperioden 1784–1797 sådana förtroendemän för skråhantverkarna. Ämbetshuvudmannen hade till uppgift att övervaka hantverksverksamheten i staden. Han hade säte i fyramannastadsrådet och viss rättsskipningsmyndighet över hantverkarna.
