Riksdag.
Framställa en anhållan, anmodan, krav till någon som ska leverera, lämna eller tillhandahålla något eller ställa något till annans disposition, beställa, begära.
Själva föremålet för panträtten som en person, pantsättaren, ställer till en annan persons, panthavarens, förfogande som säkerhet för en fordran.
Pant i fastighet.
Pant i lösöre.
Skriftligt bevis på att inteckning hade skett i fast egendom. Pantbrevet var kreditgivarens bevis på hans fordran.
Pantinnehavare.
Inrättning som driver pantlåneverksamhet. Under självständighetstiden övervakades pantlåneinrättningarnas verksamhet av inspektören för pantlåneanstalterna.
Säkerhetsrätt som tryggar betalning av ett penninglån. Pant som lämnats som säkerhet för ett lån kan säljas för att långivaren ska få betalt. Vid panträtt i lös egendom ska panthavaren ta hand om panten. Får panten stanna kvar i ägarens besittning, till exempel vid pantsättning av fast egendom, är det en hypotekarisk panträtt. Kreditgivaren får då i stället ett pantbrev som bevis på sin fordran.
Bevis på förpantning.
Banksedel, företrädesvis om sedel utgiven av riksbank som lagligt betalningsmedel utan att vara inlösbar i guld eller silver.
”I brädden skrivet tecken”, numrerad mindre avdelning av en skrift, en lag, ett kapitel, ett dokument eller dylikt. Tecknet för en sådan avdelning är § och kommer från signum sectiones, latin för ”tecken” mellan ”stycke” eller ”avdelning”.
Från 1838 benämning, efter 1864 officiell term för ur ett hemman lagligen utbruten tomt eller jordlott. Parcellen indelades i parcell med avgäldsskyldighet till stomhemmanet och parcell utan avgäldsskyldighet. Från 1895 fick parcellering ske helt utan myndighetstillstånd. Parcellen saknade eget skattetal och betalade inte grundskatt direkt till kronan.
Indela jord i parceller.
Från 1500-talet om av regeringen eller monarken utfärdad allmän benådning, upphävande eller förkortande av utdömda straff för vissa kategorier av brottslingar, under svenska tiden särskilt förrymt krigs- eller sjöfolk. Pardonsplakat innebar i vissa fall också att kriminalmål som anhängiggjorts vid domstol inställdes. Pardonsplakat utfärdades inför kröningar, jubileer, vigslar och andra högtidsdagar. I Sverige utfärdades det sista pardonsplakatet 1818, i Finland och Ryssland utfärdades pardonsplakat ännu på 1900-talet.
Likvärdighet eller överensstämmelse mellan värdepappers eller pappersmynts marknadsvärde (kurs) och dess nominella värde. Termen användes även i fråga om växlar eller valutatransaktioner mellan olika länder med penningsystem med samma metalliska myntfot.
Lika värde.
Rymdmått av varierande storlek för mätning av hö och halm, ofta lika med ett eller ett halvt lass hö. ”Parm” användes även som mått av varierande storlek för mätning av sten och torv.
Processrättslig term som avser den i vars namn en rättegång drivs. Termen används också om den som mottar en stämning till domstol. I brottmål är parterna åklagare och åtalad, medan målsäganden är åklagarens medpart. I tvistemål är parterna kärande och svarande. I andra mål och ärenden och i olika rättsinstanser kan käranden, svaranden, målsäganden, åklagaren, den åtalade, ändringssökanden eller dennes motpart betraktas som parter.
Lagenlig borgen.
Delsumma.
Pass i bokform.
Bevilja patent.
Mindre truppavdelningar med särskilda uppgifter som att spana efter fienden, genomsöka områden eller upprätta förbindelser mellan trupper.
Begäran, ansökan, hemställan, huvudsakligen anslagsäskande i en framställning från en myndighet eller institution till Kgl. Maj:t respektive senaten, med anhållan om medel för ett angivet ändamål.
Enskilds klagorätt, term inom svenska rätten som betecknade den rätt som enskilda hade att klaga hos myndigheter (ämbetsverk, riksdagen, Kgl. Maj:t).
Person som petitionerar om något, undertecknare av en petition.
Utkast, förslag.
Ritning, till exempel generalplan.
Karta med beskrivning över ett (stads)område i horisontell genomskärning. Plankartan ger information om vägar, byggnader, sjöar, vattendrag och administrativa gränser samt om öppen, betäckt och sank mark. Plankartor kan också visa byggnaders fysiska förhållanden, det vill säga rummens placering per våning och deras funktion.
Schematisk bild (ritning) som framställer något så som det skulle se ut i horisontell genomskärning eller med alla dess (väsentliga) delar eller partier projicerade i ett och samma horisontella plan. Termen används särskilt om en plan projektion som utgör en konstruktionsritning till (någon del av) en byggnad, ett fartyg eller en maskin.
Böter, straff, till exempel plikte fem mark, plikte med fängelse, plikte med kroppen.
Bötfälla, straffa.
Majoritet.
Försäkringsbok.
Förbrytelse mot polisordningen eller ordningsreglerna för en stad.
Polisbevakningsområde, före 1950 ett av ordningspolisens sju bevakningsområden i Helsingfors som förestods av en överkommissarie.
Från 1903 samlande beteckning för stadspolisen, poliskommissarieämbetena på landsbygden och de landsomfattande specialenheterna: ordningspolisen, kriminalpolisen och Skyddspolisen. I statskalendrarna under autonomin var ”polisinrättning” också en samlande benämning på en stads två poliskammare. Benämningen användes också i statskalendrarna under 1800-talet om poliskammaren i Åbo (grundad 1816) som bestod av polismästaren och ett antal rådmän, årligen utsedda av magistraten, med biträde av två notarier, en aktuarie och kanslist.
Det väsende under stads- eller länsstyrelsen som använde tvångsmedel för att upprätthålla (rätts)ordningen och (rätts)säkerheten. Polismyndigheter började systematiskt inrättas i städerna efter 1903 och på landsbygden efter 1904. Beteckningen används också om de tjänstemän som utövade dylik polisiär myndighet. Mera konkret: polisinrättning.
De allmänna nödvändiga reglerna för polismyndighetens verksamhet och ordningens upprätthållande i städer, köpingar och tätorter.
Av guvernören (landshövdingen) från 1837 fastslagna regler för hur polismyndigheten i länet skulle gå till väga för att upprätthålla ordning och säkerhet på landsbygden och i städerna.
Den del av en stats, stads eller sockens, senare kommuns förvaltning som gällde befolkningens säkerhet, välstånd och bildning samt administration och förvaltning. Termen användes under svenska tiden, autonoma tiden och i början av självständigheten särskilt om verksamhet för tryggande av allmän ordning och säkerhet genom till exempel gevaldiger, sexman eller polisväsende.
Förbrytelse mot ordningsregel, ordningsstadga m.m. Lydde under polisförvaltningen.
Ordningsman, ordningsvakt.
Under svenska tiden från 1600-talet och i Gamla Finland benämning på klagoskrift, missnöjesskrift över fälld dom. Termen användes också om själva sättet att anföra klagomål till en högre domstol. Kverell riktades i civila tvister till lagmansting, i brottmål till hovrätten. I städerna riktades klagomål över kämnärsrättens beslut till rådstugurätten.
Ordningsärende, ordningsmål.
Statlig.
Högre teknisk läroanstalt 1879–1908 med rötter i Polytekniska skolan. Institutet meddelade undervisning i de allmänna och vetenskapliga grunderna för tekniskt vetande på ett flertal tekniska fackområden. Polytekniska institutet omvandlades den 1 september 1908 till Tekniska högskolan.
Fribrevsrätt, gällde huvudsakligen tjänstebrev.
Under svenska tiden samlande benämning på den som vädjade en lägre instans beslut till högre instans, för granskning och beslut i sak-, bevis- och rättsfrågan. Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden kallades apellanten vanligen klagande, senare ändringssökande.
Lagstadgad, förordnad.
Av brev bestående postförsändelse, särskilt i motsats till paketpost.
Postdistribution vid sidan av den ordinarie postgången. Termen användes vanligtvis om post som av särskild anledning avgick på annan tid och fortare än den ordinarie posten. Den användes förr ofta också om personbefordran. Den förlorade sin betydelse under 1600-talet, då den ordinarie postens postförare löpte eller red natt och dag på allt bättre vägar. Extra post återinfördes 1718 som en av sex typer av postgång.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial, poststation och postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Anvisning från en postanstalt till en annan om att denna ska till namngiven person (adressaten) utbetala en summa som avsändaren betalat in till den förra postanstalten. Detta förutsatte en extra avgift som erlades av avsändaren. Postanvisningen infördes 1881. Den kunde också göras per telegraf, och kallades då telegrafisk postanvisning. ”Postanvisning” användes också om det försända beloppet eller om dylik försändelse som en särskild form av postbefordran.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms postkontor efter att detta hade ombildats till ett centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var postexpedition en postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Av officiellt postväsen ordnad befordran eller transport av försändelser från en ort till en annan. Ursprungligen användes termen om postbefordran av enstaka försändelser. Den första statsposten försökte man grunda redan 1620, och den skulle skötas huvudsakligen med ridande kurirer. Samma år inrättades länsbudbärare som till fots skötte postföring till och från ståthållarna. Efter införandet av det indelta postverkets posthåll 1636 fördes posten av postbönder till fots och så småningom med häst en gång per vecka. Då persontransporterna med postförbindelse ökade mot 1700-talet blev postföring och passagerartrafik med häst och vagn, så kallad postdiligens, vanligare och skedde flera gånger per vecka. Från 1800-talets mitt förekom ångbåts- och järnvägspost och slutligen från 1930-talet också flygpost.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt. Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
Rörlig postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör, expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
5881 - 5940 av 13863