Befattningshavare i kronans eller en stads tjänst från och med 1600-talet, också i ett läns tjänst från 1700-talet (provins i Gamla Finland), som hade i uppdrag att sköta vissa polisiära eller fiskala uppgifter, övervaka fångar och verkställa utdömda kroppsstraff, därför stundom liktydigt med bödel, skarprättare och kallad flagellator, horepiskare m.m. Avstraffandet sänkte profossens status och gjorde beteckningen profoss liktydig med bödel, skarprättare.
Militär befattningshavare som övervakade ordningen bland soldaterna, utförde åtal i krigsrätten samt verkställde bestraffningar. Benämningen användes ibland även om en militär befattningshavare som ansvarade för proviantanskaffningen. Högsta värdigheten innehades av generalprofossen, senare kallad generalgevaldiger. Under honom sorterade regements- och kompaniprofosser.
Biträde åt lands-, stads- eller häradsprofoss som hjälpte till i dennes sysslor och framför allt verkställde kroppsstraff. Ifall av förtroendevald piskare, kallad liktor.
Övriga träffar (9)
Benämning på åklagare vid krigsrätt, profoss.
Polisiär tjänsteman på örlogsfartyg.
Den till tjänsteställningen främste bland profosserna vid ett regemente.
I svenska städer på 1600- och 1700-talen stadsanställd med uppgift att verkställa kroppsstraff utdömda av allmän domstol. Stadsprofossuppdrag fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
En av Regementsstabens tre avdelningar efter införandet av det yngre indelningsverket 1682. Ringare staben bestod i mitten av 1700-talet av krigskassören, regementsskrivaren, expeditionsregementsskrivaren, fyra mönsterskrivare, tre fältskärsgesäller, regementsväbeln, tre profosser och regementstrumslagaren.
Benämning på högsta profossen vid den svenska armén under 1600- och 1700-talet. Generalgevaldigern hörde till högkvarteret, med uppgift att hålla uppsikt över ordningsvakterna och utöva den högsta tillsynen över den allmänna ordningen i läger och kvarter. Han var också åklagare vid krigsrätt.
Särskilt på 1500-talet förekommande beteckning för bödelns, profossens eller slottsvaktmästarens medhjälpare eller biträde, en syssla som motsvarade en drängs. Beteckningen härstammar förmodligen från uppgiften att fästa och vakta (fot)stocken. Det är osäkert om den alls förekom i Finland.
Benämning på den personal som biträder regementschefen. I början av indelningsverket ingick i varje regementsstab översten, överstelöjtnanten, majoren, regementskvartermästaren, en regementspräst och två gemena präster, regementsskrivaren, regementsbarberaren med tre gesäller, regementsprofossen med tre gemena profosser samt fyra skalmejblåsare. Efter införandet av det yngre indelningsverket 1682 delades regementsstaben i tre avdelningar: övre staben, mindre staben och ringare staben.
Trupp, kompani, fotfolk. Benämningen användes redan under medeltiden men fastställdes när Gustav Vasa organiserade det svenska infanteriet efter tyskt mönster. Ursprungligen bestod fänikan av 500 man, som indelades i fem kvarter eller befallningar. Fänikans stab bestod av hövitsmannen, fänriken eller fänikedragaren, profossen, kapellanen, bardskäraren, munsterskrivaren, föreren, vaktmästaren, trumslagare och pipare samt munsterdrängarna. Ibland kunde en fänika ha två fänrikar eller en underhövitsman.