Lista över hänvisningar
Hannula, Ilari
, Vankeinhoitoon liittyvän lainsäädännön historia 1881–1975. Teoksessa Suomen vankeinhoidon historiaa. Katsauksia vankeinhoidon kehitykseen. Toim. Elina Suominen, s. 85–178 1
, Helsinki: Oikeusministeriön vankeinhoito-osasto
1981
.
A
Av domstol eller annan myndighet förordnat arbete för statens räkning i fängelse eller fängelseliknande miljö, känt i Stockholm från 1630-talet, allmänt från 1698 och i Finland från cirka 1750 och särskilt 1883–1936. Termen användes även om allmännyttigt arbete i fångkoloni och ersattes 1936 med termen tvångsarbete. Under svenska tiden och första delen av autonoma tiden var allmänt arbete huvudsakligen ersättningsstraff till böter som inte kunde betalas (exempelvis av lösdrivare, sinnessvaga förbrytare och tjuvar samt interneringsfångar och rannsakningsfångar). Uppgifterna var allmännyttigt arbete under någon tjänstemans eller av honom utsedd persons uppsikt. Allmänt arbete kunde bestämmas till minst tre månader och högst ett år, återfallslösdrivare till minst sex månader och högst tre år.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
Fängelse och arbetsanstalt för personer som hade förordnats eller dömts till allmänt arbete för statens räkning, senare tvångsarbete. Till dem hörde huvudsakligen lösdrivare, tjuvar och oansvariga underhållsskyldiga som inte ville göra bättring, från 1936 också alkoholister som vägrade ta emot vård. Arbetsfängelser förekom redan från 1600-talet vid kronans fästningar. Under autonomin förekom de ofta i kombination med korrektionsinrättningar och straffängelser.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
B
Fånge förordnad av domstol till insättning i fängelse på obestämd tid, tills han eller hon erkände sitt brott. Förfarandet användes i samband med grova brott där den legala bevisföringens viktigaste bevis, bekännelsen, inte kunde fås av den åtalade och fången betraktades som en fara för allmänheten ifall han eller hon gick fri på grund av svårigheter att bevisa brottet. Tillvägagångssättet stadgades i 1734 års lag och avskaffades 1873. I praktiken släpptes de sista bekännelsefångarna ur häktet först 1880.
D
Förvisning på grund av domstolsbeslut eller administrativ åtgärd till en bestämd plats (vanligen långt från hemlandet), tills tillstånd beviljades för återvändande. Under perioden 1826–1888 var det kutym att dödsstraff ersattes med arbetsfångenskap och tukthusstraff med deportation till Sibirien.
Specialdomstolar som tillsattes för att döma personer som deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget 1918. Domstolarna ersatte de inofficiella fältkrigsrätterna. Lagen om domstolar för statsförbrytelser godkändes av riksdagen den 29 maj 1918. Totalt grundades 145 domstolar, vilka kallades för avdelningar. Varje avdelning bestod av en ordförande och fyra ledamöter som var utnämnda av senatens justitiedepartement. Ordföranden och en ledamot skulle ha domarkompetens och en ledamot inneha officersgrad. Lekmännen utnämndes på förslag av landshövdingen och svor domareden. Statsförbrytelsedomstolarna kom i stort sett att mobilisera landets hela juristkår och behandlade 75 575 fall. I 90 procent av fallen blev den åtalade bestraffad. Den dömda kunde inte överklaga domen men hade möjlighet att ansöka om nåd hos Överdomstolen för statsförbrytelser. De sista domstolarna för statsförbrytelser upphörde med sin verksamhet i maj 1920, varefter de kvarvarande fallen behandlades av allmänna domstolar.
F
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
Kommittéer för utvecklande av fångvården 1917–1920 och 1946–1950. Arbetet utmynnade i kommittébetänkanden som ledde till indragningen av Fångvårdsstyrelsen 1921 och Fångvårdsverket 1950.
Krigsdomstol som fungerade som underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår, division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Lag som förbjuder import, tillverkning, försäljning och innehav av alkoholhaltiga ämnen, förutom i medicinska, tekniska och vetenskapliga syften. Förbudslagen gällde i Finland 1919–1932.
K
Rättsliga stadgar eller regler som reglerade ordning, tukt och subordination och deras avstraffande inom krigsmakten från och med 1545. Krigsartiklarna kompletterades ofta med bestämmelser i landslagen. De första heltäckande krigsartiklarna gavs 1621 och var med flera senare ändringar i kraft till 1877 när de ersattes med militärens strafflag.
Krislag som stiftades i Finland 1930 för att upprätthålla ordning och säkerhet vid krig eller uppror, tillgodose militära intressen och trygga ekonomiska förhållanden. Lagen påverkade också lokalförvaltningen och självstyrelseorganen i området som förklarats som krigsskådeplats. Den trädde i kraft genom att presidenten förklarade riket eller en del av det i krigstillstånd, och upphörde genom motsatt förklaring. Krigstillståndslagen var i kraft under andra världskriget.
L
Benämning på ett samhällsfenomen som innebar att fullvuxna personer saknade fast arbete och bostad och av myndigheterna ansågs medföra skada för den allmänna ordningen, säkerheten och sedligheten. Lösdriveri har under olika tider varit belagt med olika strafformer. I Finland gällde lösdriverilagen fram till 1986.
M
Särskild strafflag för finska militären stiftad 1877 och 1886 för militära brott i aktiv tjänst, i viss mån också civilmilitära tjänstemäns, reservisters och beväringars subordinationsbrott m.m. Strafflagen reglerade också det militära domstolsväsendet. Den ersatte de svenska krigsartiklarna och kompletterades vid behov med strafflagen 1889. Under perioden 1918–1924 fanns en särskild strafflag för soldater och vissa andra i lagen nämnda personer som begått krigsbrott. Militärens strafflag ersattes 1984 med § 45 i strafflagen.
S
Speciallag vid undantagstillstånd som avser att skydda vissa samhällsintressen eller samgrupper. Skyddslagarna innebär begränsningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna samt en förskjutning av den lagstiftande makten från riksdag till statsöverhuvudet och/eller regeringen. Den första skyddslagen gällde 1930–1935 och tillämpades 1932 på Lapporörelsen, den andra gällde 1939–1947 och användes för internering av personer som ansågs hota rikets försvar och utrikesrelationer.
Kommitté tillsatt under lantdagen 1863/1884 för att bereda en ny strafflag för Finland. Den gav sitt betänkande 1875 och indrogs, men ersattes genast med en ny som gav sitt betänkande 1884, varefter strafflagen antogs av lantdagen 1888 och trycktes i författningssamlingen 1889.
Benämning på en domstol som sammankallades i krig för att på stående fot rannsaka och döma i svåra förbrytelser, som vanligen var belagda med dödsstraff. Domen kunde inte överklagas och fick genast verkställas. I Finland infördes ståndrätter i slutet av 1600-talet. Under den autonoma tiden stadgades ståndrätterna i strafflagen för den finska militären 1877 och i det självständiga Finland i lagen om krigsdomstolar 1920. Enligt lagen 1920 kunde befälhavaren för en trupp i fält sammankalla en ståndrätt för att döma för brott som var belagda med dödsstraff och där den skyldige blivit gripen på bar gärning. Ståndrätten skulle sammanträda inför samlad avdelning av den trupp som den åtalade tillhörde och straffet kunde verkställas genast efter ståndrättens utslag. Som ordförande verkade krigsrättens ordförande och som ledamöter högste befälhavarens närmaste man i befälet, en stabsofficer, två kompanichefer och fyra yngre officerare.
T
Arbete för statens räkning, införd 1936. Före det användes beteckningen allmänt arbete.
Under autonomin en kommunal eller samkommunal arbetsinrättning under fattigvårdsinspektören, där arbetsföra fattiga som stod under en fattigvårdsstyrelses förmyndarskap hölls i tvångsarbete. Sedan självständigheten användes termen om statlig eller en i anslutning till en kommunal arbetsinrättning verkande anstalt eller avdelning under Justitieministeriet, där personer som hade förordnats till tvångsarbete på viss tid arbetade under uppsikt.
Under året 1918 fängelse för fångar dömda till straffarbete för statsbrott, ombildades 1922 till fängelse för fångar som var förordnade till tvångsarbete för politisk agitation eller handling som ansågs hota rikets säkerhet, i viss mån också samhällsmenligt lösdriveri (till 1936). Tvångsarbetsanstalterna avskaffades 1940.
U
Landsomfattande fängelse för förbrytare i åldern 15–18 år eller personer som i psykiskt avseende var likställda med dem, i viss mån också en del förstagångsförbrytare. Åldersgränsen höjdes 1950 till 21 år. Sedermera användes beteckningen också om separat fängelseavdelning i vanligt fängelse. Ungdomsfängelset verkade under översyn av uppfostringsinspektören.
Ö
Temporär domstol som grundades den 29 maj 1918 som en högre rättsinstans för domstolarna för statsförbrytelser. Överdomstolen för statsförbrytelser skulle fastställa antalet avdelningar för statsförbrytelsedomstolarna, instruera avdelningarna om verksamheten samt behandla nådeansökningar angående statsförbrytelsedomstolarnas domar. Överdomstolen för statsförbrytelser bestod av en ordförande och sex ledamöter, förordnade av senatens justitiedepartement, av vilka ordföranden och tre ledamöter skulle ha domarkompetens, och två ha stabsofficersgrad medan resten var lekmän som svor domareden. Överdomstolen upphörde samtidigt med statsförbrytelsedomstolarna i maj 1920.
