Förvaltningshistorisk ordbok

allmän referendariesekreterare

Tjänstebeteckning för referendariesekreterare och chef för Kejserliga senatens allmänna kansli 1809–1892. Den allmänna referendariesekreteraren hade i uppgift att, med biträde av prokuratorn, bereda senatens plenum, plenumärendena och att sköta senatens arkiv samt sådana utnämningar, befordringar och avsked som slutgiltigt avgjordes av kejsaren. Tjänsten indrogs 1892 när plenums maktbefogenheter begränsades och merparten av uppgifterna överfördes på departementen.

prokurator

Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.

prokuratorssubstitut

Prokuratorns biträde och ställföreträdare i Prokuratorsexpeditionen 1809–1919. Tjänsten som biträde blev ordinarie 1861 och benämndes prokuratorsadjoint. Med prokuratorssubstitut avsågs därefter endast prokuratorns vikarie, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsten avskaffades när prokuratorn ersattes med justitiekansler.

referendari

Under svenska tiden titel för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk tillhörande den ekonomiska förvaltningen (såsom Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens ständers bank) med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreterargöromål. Titeln ersattes i Sverige 1809 med tjänstebeteckningen referendarieråd, i det autonoma tiden Finland med referendariesekreterare.

referendariesekreterare

Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.

referendariesekreterare

Under svenska tiden tjänstebeteckning för vissa lägre kanslitjänstemän i ämbetsverk som tillhörde den ekonomiska förvaltningen (Kungliga klädkammaren, Kammarkollegium och Riksens Ständers Bank), med uppgift att föredra särskilt suppliker och att sköta sekreteraruppgifter. Tjänstebeteckningen ersattes i Sverige 1809 med referendarieråd, medan referendariesekreterare fortsatte att användas i det autonoma Finland.

statsarkivarie

Ämbetstitel som började användas från 1880 vid Finlands statsarkiv i stället för arkivarie. Från slutet av 1917, då Statsarkivet blev en självständig institution, fick tjänstebeteckningen en ännu tydligare innebörd som det högsta ämbetet vid Statsarkivet. Då Riksarkivet grundades 1939 ändrades titeln till riksarkivarie.

substitut

Ersättare, ställföreträdare, vikarie. På 1600-talet användes termen närmast om biträdande tjänsteman, från 1700-talet också om vikarie för sjuklig eller åldersstigen landsstatstjänsteman. Under autonoma tiden var ”substitut” en benämning på ersättare i tjänst eller funktion (till exempel borgmästar-, häradshövdings- och prokuratorssubstitut).