Lista över hänvisningar
Storfurstendömet Finlands författningssamling. Finlands författningssamling (1917 ff).
, Helsingfors:
1860–1916
.
A
Efter 1626 de introducerade adelsätternas årsmöte på riddarhuset. I Sverige hade adelsmötet rikspolitisk betydelse fram till 1869, i Finland till 1906. Efter 1918 sammankallas adeln till adelsmöte vart tredje år. Adelsmötet är högsta beslutande organ för ridderskapets och adelns intresseorganisation Riddarhuset.
Under medeltiden adelsståndets gemensamma möten som bevakade adelns intressen i rikspolitiken.
Under autonomin benämning på hög ämbetsmans närmaste medhjälpare, ämbetsbiträde (till exempel hos generalguvernören, ministerstatssekreteraren och lotsdirektören samt hos en mängd ryska ämbetsmän).
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen vilken 1922 ersatte byråavdelningen. Administrativa avdelningen ansvarade för järnvägsförvaltningens organisation och personal i allmänhet samt för lagberedning och andra juridiska spörsmål som berörde järnvägarna. Vid avdelningen fanns ett kansli och en juridisk byrå.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Avdelningen ansvarade för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal. Administrativa avdelningen leddes av en direktör. År 1937 ersattes administrativa avdelningen av kansliavdelningen.
Tjänsteman med vissa polisiära befogenheter vid en hovrätt sedan 1615, i Finland 1623. Advokatfiskalen bevakade det allmännas rätt och förde talan i besvärsmål. Under autonoma tiden var han dessutom chef för hovrättens kriminalavdelning. Under perioden 1918–1993 var han specialåklagare vid hovrätten, med ansvar för övervakningen av lagligheten i de allmänna underrätterna. Advokatfiskalsämbeten fanns också vid vissa exekutiva ämbetsverk under svenska tiden och autonomin.
Tjänsteman i vissa statliga eller kommunala verk. Aktuarien tog emot, registrerade och lämnade ut handlingar. Han skötte vanligen diarieföringen. Han kunde också ha arkivaliska och statistiska uppgifter. Aktuarier förekom redan på 1600-talet, men blev vanliga på 1700-talet. Aktuarietjänster fanns bl.a. i hovrätterna och i magistraterna och rådstugurätterna i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Sådana fanns också i senatens ekonomiedepartements justitieexpedition, i Statistiska byrån och i skol-, forst-, järnvägs-, industri- och poststyrelserna. I Ryssland fanns från 1720 till slutet av århundradet tjänsteman (rangklass 14) vid centralförvaltningen med liknande uppgifter. Även i Gamla Finland förekom aktuarietjänster.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens nykterhetsavdelning 1918–1922, därefter i Socialministeriets nykterhetsavdelning, senare avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden. Kompetenskravet var kemistingenjörs- eller filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i kemi.
Officiell beteckning för statlig anstalt under Socialministeriet som vårdade alkoholister eller en motsvarande kommunal (eller privat) anstalt som blivit godkänd av statsrådet. Anstalten vårdade alkoholister som var farliga för sig själva eller andra, och alkoholister vilkas vård inte hade kunnat säkerställas på annat sätt.
Under undantagsförhållandena 1918 och 1939–1944 skyldighet att utföra arbete för landets försvar och livsförnödenheter. Den allmänna arbetsplikten administrerades 1918 av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer eller andra kommunala myndigheter. Åren 1939–1941 administrerades arbetsplikten av Folkförsörjningsministeriet, därefter av staben för hemtrupperna, kommissionen för arbetspliktsärenden och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, genom distriktsbyråer i arbetskraftsdistrikt och arbetskraftsnämnder i kommunerna.
Under undantagsförhållandena 1918 och 1939–1944 skyldighet att utföra arbete för landets försvar och livsförnödenheter. Den allmänna arbetsplikten administrerades 1918 av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer eller andra kommunala myndigheter. Åren 1939–1941 administrerades arbetsplikten av Folkförsörjningsministeriet, därefter av staben för hemtrupperna, kommissionen för arbetspliktsärenden och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, genom distriktsbyråer i arbetskraftsdistrikt och arbetskraftsnämnder i kommunerna.
Under undantagsförhållandena 1918 och 1939–1944 skyldighet att utföra arbete för landets försvar och livsförnödenheter. Den allmänna arbetsplikten administrerades 1918 av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer eller andra kommunala myndigheter. Åren 1939–1941 administrerades arbetsplikten av Folkförsörjningsministeriet, därefter av staben för hemtrupperna, kommissionen för arbetspliktsärenden och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, genom distriktsbyråer i arbetskraftsdistrikt och arbetskraftsnämnder i kommunerna.
Benämning på det datum som den värnpliktige förordnats att inträdde i aktiv tjänst. Trupperna och vapenslagen hade skilda allmänna inställelsedagar, vanligen två eller tre per år.
Benämning till år 1905 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av ärenden rörande främst församlingens egendom och ekonomi men även bl.a. barnundervisning.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen. År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen. Allmänna banavdelningen ansvarade för ärenden som rörde bevakning, utveckling och underhåll av de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en Banbyrå. Under allmänna banavdelningen sorterade bansektionerna vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. År 1932 slogs allmänna banavdelningen och konstruktiva banavdelningen på nytt ihop till banavdelningen.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Allmänna befolkningsskyddet omfattade allmänna skyddsåtgärder, till vilka hörde bl.a. reglering av den offentliga belysningen, anläggande av maskerings- och skenanordningar samt skyddsdimbildning. Till det allmänna befolkningsskyddet hörde även alarmtjänst, brandvärn, räddningstjänst, röjning, oskadliggörande av bomber som inte exploderat samt anläggande av skyddsrum för allmänna ledande organ och skyddande av offentliga minnesmärken.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som 1940–1944 planerade och administrerade folkförflyttningarna från de evakuerade områdena.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Centralt ämbetsverk 1824–1923 för kontroll av statsfinanserna genom revision och laglighetsövervakning samt specialdomstol för behandling av anmärkningar mot statsmyndigheternas räkenskaper. Allmänna revisionsrätten lydde under Kammarexpeditionen, senare Finansministeriet, och hette fram till 1824 Kammarrätten. År 1846 förestods Allmänna revisionsrätten av en överkommissarie och två revisionsrättsassessorer med biträde av en sekreterare, två kanslister och två kopister. Under revisionsrätten verkade ett revisionskontor. Allmänna revisionsrätten ombildades 1923 till Revisionsverket.
Ämbetsexamen 1871–1894 för administrativa ämbeten och tjänster inom domstolsväsendet, vissa tjänster inom landstaten och ordinarie tjänster vid senatens departement samt kejsarens och generalguvernörens kanslier. Allmän rättsexamen avlades vid Alexanders-universitetet. Den innefattade prov i juridisk encyklopedi, den romerska civilrättens grundbegrepp, folkrätt och nationalekonomi, Finlands stats-, finans- och politirätt samt vissa avsnitt om civil-, straff- och processrätt. Därutöver krävdes bevis från universitetets konsistorium på att examinanden hade de erforderliga kunskaperna i rättsfilosofi och nordisk historia samt nöjaktiga kunskaper i ryska och franska.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Kyrkomötet i den form och med de lagskipande befogenheter som stadgades i kyrkolagen 1869. Det skulle sammanträda under ärkebiskopens ordförandeskap minst vart femte år och bestå av alla biskopar, trettio ordinarie inom stiften valda präster, en lekman för varje prosteri, en representant för senaten, en för varje hovrätt, en för den teologiska och en för den juridiska fakulteten. Allmänt kyrkomöte föreslår förändringar av och förklarar den gällande kyrkolagen.
Köpkort avsett för inköp av ransonerade tobaksfabrikat, i rökfria hushåll tilläggsranson av socker under fortsättningskriget (1941–1944) och en tid in på efterkrigstiden. Köpkortet beviljades åt 21 år fyllda män och 25 år fyllda kvinnor, under förutsättningen att de inte tidigare, olovligen, hade överlåtit ett dylikt kort åt annan person. Köpkortet var försett med beteckningen Y1 eller Y2 samt kortets ordningsnummer.
I kyrkolagen från 1869, den del av biskopsvisitationen som omfattade hela församlingen. Den innehöll gudstjänst, katekesförhör, kristendomsförhör med ungdomen, möte med kyrkostämman, kyrkorådet och kyrkvärden samt med prästerskapet.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1720-talet kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig domstol för delområden inom biskopsstiften underlydande respektive andligt konsistorium. Erhöll uppgifter som tidigare skötts av flera olika organ som lytt under biskopen. Benämningen andlig styrelse infördes 1744. De andliga styrelserna var lägsta instans för rättegångsmål hörande till den ortodoxa kyrkans rättsskipning. Ändring i en andlig styrelses domslut kunde sökas hos vederbörande andligt konsistorium. För den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland inrättades efter freden i Åbo 1743 en andlig styrelse i Viborg; tidigare hade för Gamla Finlands vidkommande en motsvarande mellaninstans under stiftsförvaltningen saknats. Andliga styrelsen i Viborg lydde till 1764 under det andliga konsistoriet i Novgorod, därefter under konsistoriet i S:t Petersburg. Andliga styrelsens verksamhet fortsatte under den autonoma tiden ända till år 1896, då det andliga konsistoriet inledde sin verksamhet i Viborg.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan enligt tyska och svenska förebilder 1721/1722 inrättad kollegial förvaltningsmyndighet och kyrklig överdomstol i ett biskopsstift. Det andliga konsistoriet var underställt biskopen i stiftet och lydde under Heliga synoden. Hos det andliga konsistoriet kunde ändring sökas i andlig styrelses domslut. I de andliga konsistoriernas domslut kunde ändring sökas hos Heliga synoden. Den ortodoxa kyrkan i Gamla Finland hörde till 1764 till Novgorodska biskopsstiftet och lydde under dess konsistorium, därefter under metropoliten och konsistoriet i S:t Petersburg. Ett ortodoxt biskopsstift inrättades i Finland 1892, men det andliga konsistoriet med det officiella namnet ”Andliga konsistorium” inledde sin verksamhet i stiftet först 1896. Andliga konsistoriet indrogs 1918 när den ortodoxa kyrkan i Finland omorganiserades och kyrkostyrelsen inrättades som högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan.
Tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium sedan självständighetstiden, av lägre rang än första aktuarie. Andra aktuarier fanns från 1922 bl.a. vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
Lägre tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg 1809–1892 då benämningen ändrades till expeditionssekreterare. Han emottog och expediterade finska ärenden som föredrogs för kejsaren.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Andre arkitekterna var år 1897 också föreståndare för länsbyggnadskontoren i Tavastehus, Viborg, Åbo och Kuopio län.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning under förste kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till yngre regeringssekreterare.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Andel som tillkom den person som gjort en angivelse som medfört att att myndigheterna kunnat göra ett beslag på basis av tullagen. Under åren 1918–1920 betalades angivareandelar enbart i områden som var i krigstillstånd. Andelarna fastställdes till hälften av värdet på de beslagtagna varorna.
Underbefäl vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att underställd apoteksföreståndaren delta i skötseln av lasarettets apoteksverksamhet.
Person som av Medicinalstyrelsen förordnats att förestå ett apotek då apotekaren var förhindrad att göra det.
Civil tjänsteman vid de 1889 inrättade fältlasaretten med uppgift att förestå lasarettets medicinförråd och dess apoteksinventarier.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som verkade som biträde åt en yrkesinspektör i ett visst yrkesinspektionsdistrikt, med särskilt ansvar för inspektionen av arbetares arbetsplatser. Arbetarassistenterna ersattes 1925 av biträdande yrkesinspektör och 1927 av arbetarinspektör.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som verkade som biträde åt en yrkesinspektör i ett visst yrkesinspektionsdistrikt, med särskilt ansvar för inspektionen av arbetares arbetsplatser. Arbetarassistenterna ersattes 1925 av biträdande yrkesinspektör och 1927 av arbetarinspektör.
Tjänsteman vid yrkesinspektionen som ansvarade för inspektioner av sådana arbetsplatser som sysselsatte arbetare. Tjänsten tillsattes på viss tid, efter att vederbörande yrkesinspektionsdistrikts åsikt hade inhämtats. År 1927 ersattes arbetarassistenterna av arbetarinspektörer. Kompetenskravet var efter 1927 åtminstone folkskoleutbildning, med erfarenhet av minst fem års yrkesarbete och kunskaper om arbetarskyddslagstiftning.
Den ersättning som en intern på en tvångsarbetsanstalt fick för det arbete han utförde åt staten. Av lönen fick hälften användas till understöd av anhöriga. Den andra hälften skulle internen använda för sina egna behov.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
För vården av lösdrivare inrättad statlig anstalt eller kommunal eller privat anstalt som godkänts som arbetsanstalt av Socialministeriet. Arbetsanstalten förestods av en direktion och en föreståndare.
Under autonoma tiden legitimationsbetyg för person som sökte arbete utanför sin hemkommun. Betyget utfärdades av poliskammare, magistrat, ordningsrätt eller kronolänsman. I slutet av 1800-talet användes termen också om betyg över en arbetares duglighet i ett visst arbete, vilket utfärdades av arbetsföreståndaren. Arbetsbetyget skulle innehålla uppgifter om innehavarens namn och hemort, giltighetstiden (högst ett år) och orten dit han var på väg.
I varje län tillsatt särskild byrå för förverkligande av den allmänna arbetsplikten 1918. Arbetsbyrån skulle först med hjälp av en kommunal myndighet uppmana de arbetspliktiga i varje kommun att frivilligt anmäla sig till arbete. Ifall de frivilliga var för få bemyndigade Socialstyrelsen byrån att utfärda arbetsplikt börjande från yngsta åldersklassen i kommunen. Vid behov utvidgades sökningen av arbetspliktiga till nästa kommun inom arbetsbyråns verksamhetsområde.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Specialdomstol grundad 1946, verksam från 1947, för att behandla tvistemål gällande arbetsavtal, tjänstekollektivavtal och arbetsfred, som rests i domstolen av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer. Arbetsdomstolens beslut kunde inte överklagas. Domstolen bestod av tio lagfarna ledamöter valda på tre år, varav två oberoende parter, samt ordföranden (sedermera presidenten) som utnämndes av republikens president.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som bestod av en avdelningschef som var förtrogen med arbetarnas yrkesförhållanden och två arbetsförmedlingskonsulenter. Arbetsförmedlingsavdelningen övervakade arbetsförmedlingarna i landet. Den uppgick 1922 i Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Kommunal anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en förening och förestods av en ombudsman.
Kommunal anstalt under stads- eller kommunalfullmäktige, senare arbetskraftsmyndigheterna, som från 1917 förmedlade arbete åt arbetssökande, biträdde vid avtalsslut och allmänt tillhandahöll arbetsgivare och arbetstagare med information om utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsbyråer kunde ursprungligen också upprätthållas av en förening och förestods av en ombudsman.
Juridiskt bevandrad tjänsteman vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare arbetsavdelningen, som från 1922 till slutet av 1930-talet ansvarade för övervakningen av privata och offentliga arbetsförmedlingsbyråer. Arbetsförmedlingsinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning. Innehavaren skulle ha högre rättsexamen eller juridisk examen eller filosofiekandidatexamen med vitsord i ämnen som hörde till tjänsten.
Från 1918 tjänsteman vid Socialstyrelsens arbetsförmedlingsavdelning och från 1922 till slutet av 1930-talet vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, sedermera arbetsavdelningen. Arbetsförmedlingskonsulenten ansvarade för rådgivningen och övervakningen av arbetsförmedlingarna i landet.
För att verkställa uppgifterna som ankom förvaltningen av arbetskraftsärenden med anledning av införandet av allmän arbetsplikt under andra världskriget indelades landet 1942 i arbetskraftsdistrikt. Tidigare hade dessa ärenden skötts inom ramen för folkförsörjningsdistrikt. I varje arbetskraftsdistrikt fanns en distriktsbyrå som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och leddes av distriktets arbetskraftschef.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
Kommunal nämnd som 1942–cirka 1944 övervakade tillämpningen av arbetspliktslagen i kommunen som verkställdes under ledning av kommunens arbetskraftschef. Tidigare hade kommunens folkförsörjningsnämnd skött dessa ärenden. Arbetskraftsnämnden förde med biträde av ett arbetskraftsdistrikts arbetskraftschef bok över och skaffade fram arbetspliktiga i kommunen samt fastställde de arbetspliktigas löner om arbetsgivaren och arbetstagaren inte kunde enas. Arbetskraftsnämnden valdes av kommunalfullmäktige och bestod av en ordförande som inte företrädde vare sig arbetsgivar- eller arbetstagarparten, en viceordförande som saknade rösträtt och ett antal ledamöter, av vilka hälften representerade kommunens arbetsgivare, andra hälften arbetstagarna. Arbetskraftsnämnderna verkade även som högsta lokala myndighet för ärenden som gällde krigsfångar.
Statligt arbetsfängelse och korrektionsinrättning för lösdrivare, vanartiga och försvarslösa 1829–1882. Det fanns separata inrättningar för kvinnor och män. Dessa utförde arbete och fick elementär undervisning. Inrättningarna uppgick senast 1882 i länsfängelserna. Inrättningen förestods av en direktion med landshövdingen (guvernören) som ordförande och representanter från orten, församlingen och länet samt rättsväsendet och medicinalverket. Som tjänstemän verkade sekreterare, läkare, predikant, bokhållare och inrättningens ekonomiansvariga uppsyningsman.
Avdelning i Socialministeriet vilken ansvarade för arbets- och fattigvårdsfrågor. Avdelningen var en fortsättning på Socialstyrelsens yrkesinspektions-, arbetsförmedlings- och fattigvårdsavdelning, samt barnskyddsbyrå. Avdelningen var uppdelad i en arbetsbyrå och en välfärdsbyrå som i slutet av 1920-talet bildade två skilda avdelningar. Därtill fanns vid avdelningen yrkesinspektionen, Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån. Vid delningen följde yrkesinspektionen med arbetsavdelningen och Fattigvårdsbyrån och Barnskyddsbyrån med välfärdsavdelningen.
I september 1918 stiftades i Finland en temporär lag ”om av undantagsförhållanden påtvingad allmän värnplikt”, som med vissa undantag gällde varje man och kvinna i åldern 18–55 år. Lagen var tänkt att förbättra statens möjligheter att motarbeta livsmedelsbristen och den militära osäkerheten. Den allmänna arbetsplikten skulle verkställas av Socialstyrelsen med biträde av länens arbetsbyråer, kommunala arbetsförmedlingsbyråer och andra kommunala myndigheter. Lagen var i kraft fram till oktober 1919 men på grund av den förbättrade livsmedelssituationen kom den aldrig att tillämpas.
Benämning på värnpliktig som var skyldiga att utföra arbete till gagn för försvaret eller tjänstgöra i annan statsinrättning. Benämningen togs i bruk i värnpliktslagen från år 1922 och ersatte den tidigare benämningen arbetssoldat.
Benämning på värnpliktig som var skyldiga att utföra arbete till gagn för försvaret eller tjänstgöra i annan statsinrättning. Benämningen togs i bruk i värnpliktslagen från år 1922 och ersatte den tidigare benämningen arbetssoldat.
Bestod av värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. Arbetspliktiga av III kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. Arbetspliktiga av III kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på sannolika skäl misstänktes vägra fullgöra de skyldigheter som hörde till den värnpliktige och tjänstgöringstiden. Arbetspliktiga av II kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på sannolika skäl misstänktes vägra fullgöra de skyldigheter som hörde till den värnpliktige och tjänstgöringstiden. Arbetspliktiga av II kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst i arbetskommandon.
Bestod av värnpliktiga som på grund av samvetsskäl, grundad på religiös övertygelse eller andra vägande samvetsskäl, inte förmådde avtjäna värnplikten. Arbetspliktiga av I kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Den aktiva tjänsten var sex månader längre än den ordinära tjänstgöringstiden.
Bestod av värnpliktiga som på grund av samvetsskäl, grundad på religiös övertygelse eller andra vägande samvetsskäl, inte förmådde avtjäna värnplikten. Arbetspliktiga av I kategorin fick under fredstid fullgöra sin tjänstgöringstid i form av arbetstjänst som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Den aktiva tjänsten var sex månader längre än den ordinära tjänstgöringstiden.
Permanent rådgivande organ i arbetarskydd, vilket lydde under Socialministeriet och verkade i nära samarbete med yrkesöverinspektören. Arbetsrådet bestod av minst åtta medlemmar som utsågs av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utsåg Arbetsrådets ordförande.
Permanent rådgivande organ i arbetarskydd, vilket lydde under Socialministeriet och verkade i nära samarbete med yrkesöverinspektören. Arbetsrådet bestod av minst åtta medlemmar som utsågs av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utsåg Arbetsrådets ordförande.
Permanent rådgivande organ i arbetarskydd, vilket lydde under Socialministeriet och verkade i nära samarbete med yrkesöverinspektören. Arbetsrådet bestod av minst åtta medlemmar som utsågs av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utsåg Arbetsrådets ordförande.
Benämning på arbetspliktig före värnpliktslagen från år 1922.
Värnpliktig som före eller efter inträdet i tjänst på sannolika skäl misstänktes för att inte vilja slutföra sina krigsmannaskyldigheter och avhölls från vapentjänst. En arbetssoldat av II kategorin kunde under tjänstgöringsperioden, övningsmöten och mobilisering användas i arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldaten av II kategorin kvarstod i aktiv tjänst och överfördes till reserven och lantvärnet i likhet med övriga värnpliktiga. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Värnpliktig som av en domstol var förklarad att ha förlorat sitt medborgerliga förtroende. En arbetssoldat av I kategorin kunde inkallas för maximalt 18 månader till arbete som direkt eller indirekt gagnade försvaret. Arbetssoldater av I kategorin sammanfördes vid inkallandet till tjänst i särskilda arbetsavdelningar. Benämningen ersattes med arbetspliktig av I kategorin i värnpliktslagen 1922.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Samlingsterm om åtgärder vars syfte är att underlätta för personer med handikapp att få eller behålla ett arbete. Under andra världskriget i Finland avsågs med termen det statliga skadestånd som arbetsföra krigsinvalider och krigsänkor var berättigade till. Arbetsvården gick ut på att staten bekostade arbetsplaceringen, omskolningen till annat yrke eller utbildning inom eget yrke till sådana arbetsuppgifter som lämpade sig för krigsinvaliden eller krigsänkan samt arbetsredskap. En arbetsgivare som tränade upp och sysselsatte krigsinvalider fick ersättning av staten och betecknades arbetsvårdare för krigsinvalider. För krigsänkor förekom det också statligt garanterade studielån.
Arbetsgivare som enligt beslut av Arbetsvårdsverket för krigsinvalider tränade upp och sysselsatte arbetsföra krigsinvalider, mot en ersättning som betalades kvartalsvis av staten.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider, vilken behandlade ansökningar om skadestånd i form av arbetsvård. Besvär över besluten riktades till Arbetsvårdsrådet. Efter 1945 flyttades Arbetsvårdsbyrån till Socialministeriets välfärdsavdelning. Där skötte man förutom frågor om arbetsvård för krigsinvalider och krigsänkor även ärenden som rörde arbetsvård för andra invalider. Byrån leddes av en arbetsvårdsinspektör.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider, vilken behandlade ansökningar om skadestånd i form av arbetsvård. Besvär över besluten riktades till Arbetsvårdsrådet. Efter 1945 flyttades Arbetsvårdsbyrån till Socialministeriets välfärdsavdelning. Där skötte man förutom frågor om arbetsvård för krigsinvalider och krigsänkor även ärenden som rörde arbetsvård för andra invalider. Byrån leddes av en arbetsvårdsinspektör.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider som behandlade besvär över avslag på skadestånd i form av arbetsvård och som fastställde läroplanerna för den undervisning i arbetsvård som erbjöds vid diverse utbildningsinrättningar och som specialkurser. Arbetsvårdsrådet bestod av direktören för Arbetsvårdsverket och minst tio ledamöter, av vilka en skulle vara läkare, en ha domarkompetens, två vara krigsinvalider och två ha erfarenhet av vården av krigsinvalider. De övriga ledamöterna representerade arbetsgivarna och myndigheterna. Statsrådet förordnade ledamöterna och utnämnde ordförande och viceordförande.
Avdelning vid Arbetsvårdsverket för krigsinvalider som behandlade besvär över avslag på skadestånd i form av arbetsvård och som fastställde läroplanerna för den undervisning i arbetsvård som erbjöds vid diverse utbildningsinrättningar och som specialkurser. Arbetsvårdsrådet bestod av direktören för Arbetsvårdsverket och minst tio ledamöter, av vilka en skulle vara läkare, en ha domarkompetens, två vara krigsinvalider och två ha erfarenhet av vården av krigsinvalider. De övriga ledamöterna representerade arbetsgivarna och myndigheterna. Statsrådet förordnade ledamöterna och utnämnde ordförande och viceordförande.
Provisoriskt ämbetsverk som lydde under Försvarsministeriet och som beslöt om och behandlade besvär rörande skadestånd i form av arbetsvård för krigsinvalider. Arbetsvårdsverket för krigsinvalider leddes av en direktör och inrymde två byråer, Arbetsvårdsbyrån och Arbetsvårdsrådet. Ärenden om arbetsvård för krigsänkor och krigsvärnlösa behandlades under Socialministeriets tillsyn. Efter 1945 övertog Socialministeriet Arbetsvårdsbyrån, medan övriga enheter upplöstes.
Provisoriskt ämbetsverk som lydde under Försvarsministeriet och som beslöt om och behandlade besvär rörande skadestånd i form av arbetsvård för krigsinvalider. Arbetsvårdsverket för krigsinvalider leddes av en direktör och inrymde två byråer, Arbetsvårdsbyrån och Arbetsvårdsrådet. Ärenden om arbetsvård för krigsänkor och krigsvärnlösa behandlades under Socialministeriets tillsyn. Efter 1945 övertog Socialministeriet Arbetsvårdsbyrån, medan övriga enheter upplöstes.
Det område som lydde under ett landsarkiv. Arkivdistrikten fastställdes av Undervisningsministeriet.
Byrå som lydde under avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Arkivet och registratorskontoret hade i uppgift att ordna, katalogisera och registrera ministeriets arkiv, införa inkommande och utgående skrivelser och expeditioner i diarierna, sköta inköp till ministeriets bibliotek samt leda och övervaka skötseln av beskickningarnas och konsulatens arkiv och bibliotek.
Befattning vid generalstaben för den finska armén. Tjänsten inrättades 1918 och lydde under Krigsministeriet fram till 1921 då tjänsten flyttades till staben för krigsmakten, som 1925 blev en del av generalstaben.
Fånge i löst bevakat häkte under själva domstolsbehandlingen, i väntan på att straffet skall verkställas eller fången flyttas till annat fängelse. Begreppet användes inte formellt om militära fångar vilka kunde bli straffade med arrest.
Tjänstebeteckning för chefen för Socialstyrelsens kansliavdelning 1918–1922 och ledamot av Socialstyrelsens plenum.
Under 1800-talet om biträdande läkare, vanligen på ett allmänt sjukhus. Assistentläkarna graderades i första, andra o.s.v. assistentläkare. Assistentläkare var en benämning på Medicinalverkets tjänsteman under sjukhusstyrelsen för Allmänna sjukhuset i Helsingfors, en praktisk utbildningsanstalt för medicinestuderande vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.
Försäkring, avtal om att mot erläggande av en viss premie få ut en ersättning vid möjlig förlust eller skada. Inom postverket användes termen om försäkring av värdeförsändelse till ett av avsändaren fastställt belopp som postverket måste betala ut i fall försändelsen skadades eller försvann, postassurans.
Försäkringsavgift, bl.a. den som erlades till postverket för en värdeförsändelse (postassuransavgift).
Under svenska tiden och autonoma tiden om av postverket utfärdat skriftligt bevis eller kvitto på att en försäkring hade tagits ut för en värdeförsändelse, rekommenderad försändelse. Beviset kallades också assuransbrev, -sedel och -bevis. Allmänt användes begreppet om en skriftlig handling som innehöll kontrakt mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, försäkringsbrev.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
Lagfaren tjänsteman vid krigsmakten sedan 1651 och sakkunnig ledamot av krigsrätt i första instans från cirka 1680-talet. Auditören hade vanligen till uppgift att sammankalla parter och föra protokoll. Benämningen användes också om åklagare vid krigsrätt stadgad 1877 och under perioden 1919–1922. Under svenska tiden var auditör tidvis också en tjänstebeteckning för advokaternas chef vid hovrätt.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen omfattade tre byråer: Personal- och förvaltningsbyrån, Arkivet och registratorskontoret samt Kamrerarekontoret.
Avdelning inom ministeriet för inrikesärendena. Den grundades den 30 oktober 1939 för att leda befolkningsskyddet. Avdelningen leddes av befolkningsskyddschefen. Statsrådet kunde underställa befolkningsskyddet eller delar därav den militära ledningen för den tid landet var i krigstillstånd.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. En juridisk avdelning hade för första gången förekommit vid ministeriet året innan. Vid avdelningen för juridiska ärenden fanns två byråer: juridiska byrån och byrån för arvs- och ersättningsärenden.
Avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Fram till 1928 sköttes kartverksarbeten i ämbetsverkets geografiska avdelning, därefter kallad avdelningen för kartverksarbeten. Avdelningen var indelad i en geodetisk, en kartografisk och en topografisk byrå. Fram till 1953, då avdelningen bytte namn till Kartografiska byrån, skötte den också förvaltningen av Lantmäteristyrelsens stentryckeri och Ljuskopieringsanstalten.
Avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Fram till 1928 sköttes kartverksarbeten i ämbetsverkets geografiska avdelning, därefter kallad avdelningen för kartverksarbeten. Avdelningen var indelad i en geodetisk, en kartografisk och en topografisk byrå. Fram till 1953, då avdelningen bytte namn till Kartografiska byrån, skötte den också förvaltningen av Lantmäteristyrelsens stentryckeri och Ljuskopieringsanstalten.
En av tre avdelningar som inrättades 1923 vid Ministeriet för utrikesärendena. Avdelningen för politiska och handelsärenden innefattade fyra byråer: Byrån för politiska ärenden, Byrån för folkförbundsärenden, Handels- och informationsbyrån samt Pressbyrån. Tidigare hade det förekommit en politisk avdelning och en handelspolitisk avdelning vid ministeriet. År 1932 delades avdelningen på nytt upp i två motsvarande avdelningar.
Temporär avdelning som bildades vid medicinalstyrelsen genom en förordning från den 23 november 1944. Avdelningen skulle övervaka och leda vården av krigsinvalider genom att inrätta och upprätthålla ett nödvändigt antal krigsinvalidsjukhus och krigsinvalidpolikliniker samt fastställa deras sammansättning och verksamhet. Avdelningen var uppdelad i en allmän byrå och en ekonomisk byrå.
Avdelning vid Försvarsministeriet vilken grundades 1928 som en efterföljare till sektionen för krigsorganisationsärenden. Avdelningen bestod av Byrån för organisationsärenden, Byrån för mobiliseringsärenden och Byrån för uppbådsärenden.
Chef för en av avdelningarna inom en institution, lyder vanligen under chefen för hela institutionen. Befattningen fanns vid bl.a. Generalguvernörskansliet och ministerierna.
De husesyner som sedan svenska tiden förrättades av synenämnd när en boställsinnehavare tillträdde ett boställe eller lämnade det efter avslutad tjänstgöring. Av- och tillträdessyn förrättades efter 1922 endast på prästboställena (av en boställsnämnd).
B
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen leddes av en bandirektör och hade i uppgift att bevaka banorna och deras telegrafledningar, samt att uppföra nya byggnader och anläggningar. Från 1905 förekom en banbyrå vid avdelningen och mellan 1922 och 1932 var banavdelningen uppdelad i en konstruktiv banavdelning och en allmän banavdelning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens banavdelning som fram till år 1922 kallades bankontoret. Byrån, som leddes av en biträdande direktör, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens banavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Till bandirektörens huvudsakliga uppgifter hörde att se till att banorna och Statsjärnvägarnas byggnader befann sig i behörigt skick.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och bandirektörens närmaste medhjälpare som tidigare haft tjänstebeteckningen bandirektörsassistent. Bandirektörsadjointen var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och förestod banavdelningens bankontor.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens banavdelning vilka behandlade och expedierade ärenden som hörde till bandirektörens uppgifter.
Ämbetsverk under Finansministeriet, grundat 1922 för att övervakna affärsbankerna och affärsbankväsendet, inom ramen för lagen om bankrörelse 1886. Bankinspektionen inspekterade banker på eget beslut eller på Finansministeriets anmodan. Styrelsen bestod av banköverinspektören som ordförande, med två bankinspektörer som ledamöter.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens banavdelning. Kontoret, som leddes av en bandirektörsadjoint, utförde bl.a. beräkningar och ritningar för underhålls- och byggnadsarbeten och bokförde banavdelningens utgifter. Bankontoret bytte år 1922 namn till Banbyrån.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen, numera ekonomiutskottet. Till finansutskottets uppgifter hör bl.a. att granska Finlands Banks och de riksdagen underställda fondernas förvaltning samt bereda lagstiftningen gällande landets bank- och penningväsende. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Av republikens president utnämnd ledande tjänsteman för Bankinspektionen 1922–1993.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade banmästarna under linjeförvaltningens bansektion.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för underhållet och bevakningen av banan och järnvägsbroar, anläggningen och vården av signal- och säkerhetsinrättningar och underhållet av byggnader inom sin region. Bansektionerna sorterade under allmänna banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen och leddes av en baningenjör av första eller andra klass. Vid bansektionerna fanns också andra baningenjörer, biträdande ingenjörer, byggmästare, banmästare, banförmän, banvakter och trädgårdsmästare.
Rådgivning i barnvård och barnuppfostran, vilken organiserades av den kommunala vårdnämnden. Barnrådgivningen hade också i uppgift att informera kommunen och avhjälpa missförhållanden inom barnvård och barnuppfostran. Sedermera blev barnrådgivning en obligatorisk kommunal myndighet.
Term inom undervisningsväsendet och socialvården. Från 1936 avsåg barnskydd de åtgärder som vidtogs av en kommunal vårdnämnd och dess barnskyddsnämnd för att skydda och vårda utsatta och föräldralösa barn samt ingripa mot barn som hade försummat sin skolplikt eller begått brott. Sedermera innefattar barnskyddet också stöd till familjerna i syfte att förbättra familjernas förutsättningar att ta hand om sina barn.
Uppfostringsanstalt som upprätthölls av staten, eller kommunal eller privat anstalt för omhändertagna barn, exempelvis barnhem, vars reglemente för verksamheten hade godkänts av Socialministeriet. Socialministeriet förordnade också den myndighet som skulle övervaka barnskyddsanstalten.
Från 1922 tjänsteman vid Socialministeriets välfärdsbyrå, senare barnskyddsbyrå, vilken informerade om lagstiftning som rörde barnskyddet och övervakade de myndigheter, skyddsövervakare, funktionärer och inrättningar som hanterade ärenden som anknöt till barnskyddet.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Enhet under kommunal vårdnämnd. Barnskyddsnämnder tillsattes vid behov av kommunal- eller stadsfullmäktige för att ansvara för omsorgen om minderåriga barn som hade blivit omhändertagna av kommunen. Efter 1937 förordnades barnskyddsnämnderna av Socialministeriet på kommunal- eller stadsfullmäktiges framställan och efter att vårdnämnden hade hörts. Barnskyddsnämnderna bestod av två medlemmar från vårdnämnden och två övriga, av vilka en skulle vara kvinna. Före 1923 hade barnskyddsnämnderna motsvarats av uppfostringsnämnder och efter 1950 ersattes de med socialnämndernas allmänna avdelning.
Domare i en krigsrätt, stationerad vid en bataljon.
Utnämningsbrev, officiellt skriftligt dokument på utnämning till fast befattning inom statsförvaltningen, infört 1926. Befattningsbrev utfärdades för sådana tjänster eller befattningar som måste vara underkastade särskild kontroll och bestämmanderätt från statens sida, till exempel högre tjänster inom polisen och tjänster vid Finlands Bank.
Utnämningsbrev, officiellt skriftligt dokument på utnämning till fast befattning inom statsförvaltningen, infört 1926. Befattningsbrev utfärdades för sådana tjänster eller befattningar som måste vara underkastade särskild kontroll och bestämmanderätt från statens sida, till exempel högre tjänster inom polisen och tjänster vid Finlands Bank.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom. Statsrådet fastställde en allmän plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Organiserad verksamhet som syftar till att skydda befolkningen samt statens, kommunernas och enskildas egendom mot fientlig verksamhet och att begränsa verkningarna av sådan verksamhet. Enligt lagen om befolkningsskydd, som stiftades den 30 oktober 1939, organiserades befolkningsskyddet under Ministeriet för inrikesärenden men underställdes i fall av krig försvarsmakten. Enligt lagen skulle både staten, kommunen och enskilda inrättningar, bolag, fastighetsägare och medborgare samt sammanslutningar dra försorg om de åtgärder som avsåg personskydd och skydd för egendom. Statsrådet fastställde en allmän plan för befolkningsskyddet, vari man bestämde de orter som skulle skyddas. Verkställandet av befolkningsskyddet tillkom en förvaltningsapparatur som bestod av avdelningen för befolkningsskyddsärenden, länsstyrelsen och befolkningsskyddsinspektörer. Befolkningsskyddet indelades i allmänna befolkningsskyddet, skyddet för ämbetsverk och inrättningar samt det personliga befolkningsskyddet.
Tjänst som inrättades 1939. Befolkningsskyddschefen ledde avdelningen för befolkningsskyddsärendena inom Ministeriet för inrikesärenden.
Till länsstyrelsen hörande tjänst som inrättades 1939. Inspektören ledde befolkningsskyddsverksamheten inom länet tillsammans med en biträdande befolkningsskyddsinspektör.
Enligt lagen om befolkningsskydd 1939 kunde kommunen tillsätta en befolkningsskyddsnämnd för att sköta de kommunala befolkningsskyddsuppgifterna. Till nämndens uppgifter hörde att tillsammans med representanter för industriella och andra inrättningar uppgöra en befolkningsskyddsordning.
Benämning på en allmän plan för organiseringen av kommunens befolkningsskydd. I planen skulle framkomma skyddsåtgärderna, kostnadskalkyler samt kostnadernas fördelning. Befolkningsskyddsordningen sammanställdes av kommunens befolkningsskyddsnämnd tillsammans med industriella inrättningar och godkändes av kommunfullmäktige och länsstyrelsen.
Utrymme som skulle skydda invånarna mot byggnadsras, skärvor från bomber och verkningar av lufttryck och gaser. Enligt lagen ”om de befolkningsskyddsåtgärder, som ankomma å enskilda, och kostnaderna för desamma” från den 30 oktober 1939 skulle ett befolkningsskydd inredas i alla minst två våningar omfattande stenhus, som inrymde åtminstone 20 bostads- eller affärsrum. Skyddsrummet skulle byggas i huset eller i närheten. De delades in i fyra kategorier: bombsäkert skyddsrum, lättbyggt skyddsrum, tillfälligt skyddsrum och splitterskydd.
Utrymme som skulle skydda invånarna mot byggnadsras, skärvor från bomber och verkningar av lufttryck och gaser. Enligt lagen ”om de befolkningsskyddsåtgärder, som ankomma å enskilda, och kostnaderna för desamma” från den 30 oktober 1939 skulle ett befolkningsskydd inredas i alla minst två våningar omfattande stenhus, som inrymde åtminstone 20 bostads- eller affärsrum. Skyddsrummet skulle byggas i huset eller i närheten. De delades in i fyra kategorier: bombsäkert skyddsrum, lättbyggt skyddsrum, tillfälligt skyddsrum och splitterskydd.
Ledde Finlands krigsmakt och ansvarade för krigsmaktens militära försvarsberedskap. Befälhavarposten inrättades 1918 då överbefälskapet övertogs av krigsministern och den tidigare överbefälhavarposten ändrades till Befälhavare för krigsmakten. Befälhavarposten var först underställd krigsministern och från och med 1919 republikens president. Gällande krigsmaktens ledning biträddes befälhavaren av generalstaben och Försvarsministeriets avdelningar och byråer. På grund av omorganiseringen av högsta ledningen under andra världskriget blev Befälhavaren för krigsmakten Kommendör för krigsmakten.
Chef för skyddskårsorganisationen, ledde dess verksamhet tillsammans med skyddskårernas huvudstab. Befälhavaren för skyddskårerna var underställd Överbefälhavaren för Finlands krigsmakt. Fram till 1927 benämndes tjänsten som Överbefälhavaren för skyddskårerna och efter en ändring från den 10 januari 1941 Kommendören för skyddskårerna.
Chef för skyddskårsorganisationen, ledde dess verksamhet tillsammans med skyddskårernas huvudstab. Befälhavaren för skyddskårerna var underställd Överbefälhavaren för Finlands krigsmakt. Fram till 1927 benämndes tjänsten som Överbefälhavaren för skyddskårerna och efter en ändring från den 10 januari 1941 Kommendören för skyddskårerna.
Chef för skyddskårsorganisationen, ledde dess verksamhet tillsammans med skyddskårernas huvudstab. Befälhavaren för skyddskårerna var underställd Överbefälhavaren för Finlands krigsmakt. Fram till 1927 benämndes tjänsten som Överbefälhavaren för skyddskårerna och efter en ändring från den 10 januari 1941 Kommendören för skyddskårerna.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet. Befästningsbyrån ansvarade för planering, övervakning och underhåll av landfästningar och till dem hörande anläggningar.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet. Befästningsbyrån ansvarade för planering, övervakning och underhåll av landfästningar och till dem hörande anläggningar.
Ämbetsexamen för bergsmän, inrättad 1750 och stadfäst 1828. Bergsexamen avlades vid universitet, senare teknisk högskola, och gav behörighet till tjänst vid Bergskollegium eller i en under Bergskollegium lydande gruva. I Finland omfattade bergsexamen (enligt förordning från den 10 december 1828) juridiskt skrivprov samt prövning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen avläggs ytterst sällan.
Granskning av de värnpliktiga. Enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 verkställdes uppbådet för besiktningen av värnpliktiga årligen under februari månad. Besiktningen genomfördes besiktningsområdesvis på ett gemensamt samlingsställe.
Av statsrådets förordnad och kommunvis genomförd granskning av hästar och fordon som vid mobilisering skulle överlåtas till krigsmaktens behov. Besiktningen kunde företas med fyra års intervaller men fick inte verkställas under sånings- och skördetid.
Vid länsnämnd eller uppbådsnämnd.
Av Försvarsministeriet förordnade läkare som tjänstgjorde vid uppbådstillfällen.
Av landshövdingen utsedd person vars uppgift var att granska de hästar och fordon som i kommunerna inställts till besiktning. Besiktningsmännen utsågs för fyra år i sänder och de fick en av statsrådet fastställd ersättning.
Den nämnd i församlingen som förrättade ekonomisk besiktning av boställena för att till exempel utreda användningen av jordbruks- och skogsmarker samt behovet av nyinvesteringar och reparationer. Besiktningsnämnder fanns efter 1922 endast för prästboställena.
Den lägsta regionala nivån inom uppbådsväsendet i Finland. Besiktningsområdet utgjordes vanligen av en kommun. Större kommuner kunde dock delas i två områden medan mindre kunde slås samman.
Från och med 1920 tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena som hade i uppgift att övervaka tillämpningen av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Sedan senare delen av autonoma tiden om skriftlig bilaga till domstols eller förvaltningsmyndighets beslut med anvisningar om sökande av ändring och själva förfarandet. Besvärsanvisningen kallades tidigare besvärsundervisning.
Under svenska tiden och autonoma tiden om rätten att anföra besvär, besvära sig.
Fond som utgjordes av överloppsmedel från indrivna bevillningar. Bevillningsmedelsfonden stadgades under svenska tiden från senare delen av 1700-talet och under autonoma tiden från 1892.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade biljettförsäljarna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade biljettförsäljarna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Biskopens ämbetsed avlagd vid biskopsvigningen och stadfäst sedan 1686 i kyrkolagen med ett visst formulär. Ordinanden lovade hörsamma regering och stift, hålla sig till den lutherska läran, sköta sina ämbetsuppgifter, bevara statsskicket och arvkungadömet samt hörsamma konungen. I kyrkolagen 1869 fanns inte längre något formulär för biskopseden.
Officiell benämning inom den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1925 på det organ som består av biskoparna i kyrkosamfundet för beslutsfattande i ärenden som främst är av dogmatisk-kanonisk natur. I vissa situationer kan, då detta för vinnande av fulltalighet är nödigt, en eller flera biskopar från annat ortodoxt kyrkosamfund förordnas att fungera som adjungerande ledamöter. Enligt förordningen från 1925 behandlade och avgjorde biskopskonferensen i främsta rummet ärenden av dogmatisk och kanonisk natur.
Sammankomst av biskopar som omnämndes redan på 1500-talet. I Finland förekom inofficiella sammankomster mellan biskoparna i slutet på 1800-talet. Biskopsmötet fick en officiell status 1908 då det blev ett beslutande organ. Det bestod då av den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop, biskoparna och en assessor från varje stift, från 1944 också fältbiskopen. Biskopsmötet besluter i trosfrågor, förkunnelse och verksamhet samt i frågor angående stiftens förvaltning och skötsel. Det har dock inte myndighet över domkapitlen. Biskopsmötet ger förslag och utlåtanden till kyrkomötet, sedan 1944 också till Kyrkostyrelsen och det förstärkta biskopsmötet, för vilket biskopsmötet fungerar som ett beredande organ. Det övervakar också kyrkomöteskassan. Biskopsmötet sammanträder vanligtvis två gånger årligen. Mötets egna medlemmar, kyrkomötet, domkapitlen, Kyrkostyrelsen och kyrkans avtalsdelegation har initiativrätt till biskopsmötet.
Inofficiell benämning på den finska ortodoxa kyrkans biskopskonferens.
Protokollfört val av biskop, som enligt kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 och 1869 skulle förrättas i två steg. Först hölls en sluten omröstning i det berörda stiftets konsistorium, senare domkapitel, och i en av stiftets kyrkor där stiftets alla ordinarie präster (prost, kyrkoherde, kaplan) hade samlats på valdagen. Varje präst nämnde tre biskopskandidater på sin valsedel. Därefter valde regenten till biskop den av de tre präster i biskopsförslaget som hade fått mest röster i valet. Valproceduren förnyades först 2000. Valet skulle efter 1759 förrättas inom sex månader efter att ämbetet hade blivit ledigt. Detta stipulerades inte längre i kyrkolagen 1869.
Benämning inom den ortodoxa kyrkan på stiftsbiskops biträde som erhållit biskopsvigning. Innan Finland blev ett ortodoxt biskopsstift hörde det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland till ansvarsområdet för en av biskopsvikarierna i S:t Petersburgska biskopsstiftet. Biskopsvikarier har även funnits i de ortodoxa biskopsstiften i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan övervakningsbesök i församling vilket företogs av biskopen eller av kontraktsprosten på biskopens uppdrag. Genom visitationen verkställde biskopen sitt ämbetes tillsynsuppgift över församlingarnas verksamhet, förvaltning och ekonomi. Biskopsvisitationerna reglerades i kyrkolagen 1686 och 1869. I Gamla Finland förrättades visitationerna av kontraktsprostarna.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan av konsistorienotarien, från 1869 stiftnotarien, fört protokoll över en biskopsvisitation, reglerat sedan kyrkolagen 1686. Protokollet innehåller uppgifter om granskningen av församlingen, dess dokument och förvaltning samt de brister som blivit påtalade. Prästerskapet har rätt att få sin förklaring till bristerna intagna i protokollet.
Konsulaten var skyldiga att bistå sjömän på finländska fartyg och andra finländare i nöd.
Tjänst som inrättades vid Kolonisationsstyrelsen 1919 för att under ledning och i samverkan med ett kolonisationsråd sköta ärenden som angick kolonisationsverksamheten på privatägda marker. Tjänsteinnehavaren skulle ha en juridisk examen som berättigade till domaruppdrag.
Under autonomin benämning på biträde till och ersättare för en inom finansförvaltningen underordnad räkenskapsförande tjänsteman vid ett ämbetsverk eller myndighetskontor, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg. Sedermera (från 1900-talet) användes beteckningen kontorist.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar, prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Tjänsteman med jord- och skogsbruksutbildning, vilken lydde under länsstyrelsen och Kammarexpeditionen. Boställsinspektören hade uppsikt över kungsgårdar, prebendehemman samt militie- och civilstatens boställen i ett boställsinspektionsdistrikt, särskilt över deras hushållning. Boställsinspektören biträddes av boställsuppsyningsmän och tillsattes på guvernörens förslag av Senatens ekonomiedepartement. År 1919 underställdes boställsinspektörerna Kolonisationsstyrelsen, som samtidigt övertog kontrollen över statens boställen. Boställsinspektörtjänsten drogs in 1932.
Den kassa som vid prästerskapets lönereform 1922 bildades i församlingarna för att finansiera prästboställenas nybyggnation och reparationer. Boställskassan förvaltades av kyrkvärden under kyrkorådets uppsikt.
Nämnd i en evangelisk-luthersk församling som ansvarade för förvaltningen av de nya tjänsteboställen som uppkom i samband med prästerskapets lönereform 1922. Boställsnämnden förrättade årlig granskning av boställena för beslut om nödvändiga nybyggnationer och reparationer, och övervakade utarrenderade kyrkojordar samt indrev arrendeavgifterna. En boställsnämnd skulle finnas i varje församling som inte hade en kyrkoförvaltningsnämnd. Den bestod av tre eller högst fem medlemmar, som på landsbygden skulle vara kompetenta i jordbruk och lanthushållning, i stad erfarna entreprenörer inom byggnadsbranchen. Nämnden valdes av kyrkostämman på fyra år.
Statlig nämnd som efter 1918 och särskilt efter 1922 administrerade inlösningen och utarrenderingen av statens boställen: sätes- och ladugårdar, militie- och civilstatens boställen, prebende- hospitals- och bohemman samt donationsstommar och deras skogsmarker. Nämnden verkade under Lantbruksministeriet och i nära samarbete med Kolonisationsstyrelsen.
Statlig nämnd som efter 1918 och särskilt efter 1922 administrerade inlösningen och utarrenderingen av statens boställen: sätes- och ladugårdar, militie- och civilstatens boställen, prebende- hospitals- och bohemman samt donationsstommar och deras skogsmarker. Nämnden verkade under Lantbruksministeriet och i nära samarbete med Kolonisationsstyrelsen.
Statlig nämnd som efter 1918 och särskilt efter 1922 administrerade inlösningen och utarrenderingen av statens boställen: sätes- och ladugårdar, militie- och civilstatens boställen, prebende- hospitals- och bohemman samt donationsstommar och deras skogsmarker. Nämnden verkade under Lantbruksministeriet och i nära samarbete med Kolonisationsstyrelsen.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Räntefritt lån som beviljades av statsmedlen åt värnpliktig och hans hustru eller hans trolovade för grundandet av ett eget hem. Kravet för lånet var bl.a. finskt medborgarskap och att den värnpliktige efter vinterkrigets utbrott stått i försvarsmaktens tjänst i minst ett års tid. Lånet skulle återbetalas inom fem år men amorteringsbetalningen inställdes för tolv månader varje gång ett barn fötts i äktenskapet mellan låntagarna. Bosättningslånet skulle sökas före utgången av 1946. Lånet beviljades av en bosättningskommission vid Socialministeriet.
Kommission vid Socialministeriet som beviljade bosättningslån åt värnpliktiga och deras hustrur. Kommissionen bildades i november 1944 och bestod av en ordförande och en som viceordförande fungerande ledamot, som valdes av socialministern. De övriga tre ledamöterna valdes på på basis av förslag från Försvarsministeriet, postsparbankens styrelse och Väestöliitto r.y.
Kommission vid Socialministeriet som beviljade bosättningslån åt värnpliktiga och deras hustrur. Kommissionen bildades i november 1944 och bestod av en ordförande och en som viceordförande fungerande ledamot, som valdes av socialministern. De övriga tre ledamöterna valdes på på basis av förslag från Försvarsministeriet, postsparbankens styrelse och Väestöliitto r.y.
Kår av lägre stadsbetjänter som höll vakt för att förhindra eldsvåda, även om enskilda brandvakter. Brandvakterna upprätthöll också ordningen nattetid. Brandvakten bekostades av stadens tomtägare, också adeln, från 1733 genom brandvaktsavgift. I Gamla Finland fanns både avlönade brandvakter och sådana som utförde vakthållningen inom ramen för borgerlig skyldighet.
Av domkapitel förd bok över alla utgående brev och förordnanden. Brevboken infördes med kyrkolagen 1869.
Militär tjänsteställning som chef för en brigad.
Person som ansvarade för tillsynen av broars och vägars underhåll och märkte alla oringade svin inom sitt distrikt. Brofogden kunde förordna brogästning och dra personer som försummat tillsynen av en bro inför rätta. Brofogdesysslan var en bisyssla som förekom från 1600-talet. Den reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att brofogdesysslan skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den fastställdes som en statlig tjänst inom landsstaten 1799 och till- eller avsattes av landshövdingen. Under stora ofreden tillsatte den ryska ockupationsförvaltningen brofogdar, vilka hade som huvuduppgift att medverka vid skatteuppbörden. Brofogdar förekom också i Gamla Finland. År 1801 föreslog allmogen att den skulle avskaffas, men den fastställdes på nytt 1818. Brofogden utsågs för viss tid, vanligen som både bro- och skallfogde eller jakt- och brofogde, inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote).
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit anklagade för brott eller förseelse i världslig rätt, med uppgifter om huruvida de hade blivit befriade eller fällda. En av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Brottmålslängden avskaffades 1969.
Tjänsteman vid militär (från 1869 civil) ingenjörskår som ansvarade för byggnadsarbetena inom väg- och vattenkommunikationerna, till exempel vid Saima och Pielinens kanaler. Byggmästare fanns också vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 sorterade dessa byggmästare under linjeförvaltningens bansektion.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till byggnadsavdelningens uppgifter hörde att granska och utföra sådana arbetsbeskrivningar och kostnadsförslag som tillhörde nybyggnads-, samt ändrings- och reparationsprojekt. Byggnadsavdelningen ansvarade också för den högsta ledningen och tillsynen över vården av byggnader som lydde under statens byggnadsförvaltning. Avdelningen leddes av en överingenjör, med biträde av byråarkitekt, maskiningenjör, biträdande maskiningenjör och elektrotekniker. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Tidigare hade Överstyrelsens avdelning för statens järnvägsbyggnader vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ansvarat för järnvägsbygget. Till den nyinrättade byggnadsavdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt att utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå och en nybyggnadsbyrå. Byggnadsavdelningen ersattes 1932 av järnvägsbyggnadsavdelningen.
År 1936 delades landet in i byggnadsdistrikt för att övervaka och sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Byggnadsdistrikten lydde under Byggnadsstyrelsen och i varje distrikt fanns ett distriktskontor som leddes av en distriktsarkitekt.
Från 1944 tjänstetitel för avdelningschef och medlem av kollegiet vid Byggnadsstyrelsen, kunde även förekomma som högre tjänsteman vid Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Byggnadsråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom arkitektur- och byggnadsbranschen.
Kollegialt ämbetsverk under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilket 1936 ersatte Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Byggnadsstyrelsens kollegium leddes av en generaldirektör med biträde av avdelningscheferna som från 1944 hade tjänstetiteln byggnadsråd. Vid Byggnadsstyrelsen fanns en projekteringsavdelning och en byggnadsavdelning, från 1944 även en stadsplaneavdelning, samt ett kansli och en räkenskapsbyrå. Den regionala byggnadsförvaltningen sköttes under Byggnadsstyrelsens ledning inom ramen för byggnadsdistrikt.
Kollegialt ämbetsverk under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilket 1936 ersatte Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. Byggnadsstyrelsens kollegium leddes av en generaldirektör med biträde av avdelningscheferna som från 1944 hade tjänstetiteln byggnadsråd. Vid Byggnadsstyrelsen fanns en projekteringsavdelning och en byggnadsavdelning, från 1944 även en stadsplaneavdelning, samt ett kansli och en räkenskapsbyrå. Den regionala byggnadsförvaltningen sköttes under Byggnadsstyrelsens ledning inom ramen för byggnadsdistrikt.
Från 1936 kansli vid Byggnadsstyrelsen. Till kansliets uppgifter hörde lagutnämningsärenden och disciplinära ärenden, ärenden rörande tjänsteförordnanden vid kansliet, vården av allmänna arkivet samt uppgörande av årsberättelse. Kansliet förestods ursprungligen av en sekreterare med biträde av en notarie, registrator, renskriverskor och vaktmästare.
Från 1936 byrå vid Byggnadsstyrelsen. Till räkenskapsbyråns uppgifter hörde förvaltningen av medel och deras redovisning samt därtill hörande statistik, uppgörande av budgetförslag, granskning av reseräkningar och ärenden rörande tjänsteförordnanden vid byrån. Räkenskapsbyrån förestods av en kamrerare, med biträde av en kammarförvant som också fungerade som bokförare, samt äldre och yngre kontorsbiträden.
Tjänsteman vid statens byggnadsförvaltning. Från 1936 till 1944 fanns byråarkitekter vid Byggnadsstyrelsens projekterings- och byggnadsavdelning. Från och med 1944 kunde sex byråarkitekter utnämnas vid Byggnadsstyrelsen, men de var inte längre anställda vid någon enskild avdelning.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Byråavdelningen leddes av en byrådirektör och ansvarade för kansli-, kameral- och kassaärenden samt ärenden som angick förvaltningen i allmänhet. Avdelningen bestod av ett kansli, ett kamrerarkontor, ett kontrollkontor, ett kassakontor, ett verstkontor (senare kilometerkontor) och ett statistiskt kontor. År 1922 ersattes byråavdelningen av administrativa avdelningen och kamrerarkontoret, statistiska kontoret, kilometerkontoret och kassakontoret flyttades till den nygrundade ekonomiavdelningen. Kontrollkontoret flyttades till tariff- och kontrollavdelningen.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens byråavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Byrådirektören övervakade kontrollen av Statsjärnvägarnas uppbörd. Dessutom var byrådirektören ansvarig för övervakningen av kamrerarkontoret och kontrollkontoret. Från 1904 fungerade byrådirektören även som ordförande för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg och hade i den uppgiften tjänstebeteckningen distriktschef.
Titel för vissa tjänstemän i centrala ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter. Byråingenjörer fanns vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Byrå vid avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Byrån för arvs- och ersättningsärenden skötte handläggningen av ärenden rörande finländska emigranters och sjömäns penningförsändelser, arv, kvarlåtenskap och pensioner. Den ordnade också stöd till och hemsändande av nödställda finska medborgare i utlandet.
Avdelning vid Intrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen som planerade och ledde förflyttningen av husdjur och annan lösegendom under evakueringen 1940–1944. Byrån skötte också handläggningen av ärenden angående statens ersättningsskyldighet.
Byrå som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Då avdelningen splittrades 1932 kom byrån att lyda under avdelningen för politiska ärenden, för att åren 1939–1940 höra under en egen folkförbundsavdelning. Byrån för folkförbundsärenden ansvarade för frågor som rörde Nationernas förbund. Den ordnade även det material som inkom till ministeriet i mellanfolkliga rättsfall.
Byrå vid Ministeriet för utrikesärendena som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden (senare under avdelningen för politiska ärenden). Byrån för politiska ärenden ansvarade för ärenden som gällde Finlands politiska förbindelser med främmande makter, statsöverhuvudet i dennes mellanfolkliga relationer, krig, fred, neutralitet, allianser, territoriella frågor, socialpolitik och emigration.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för skiftesverket.
Kommunal eller privat skola som meddelade undervisning i innantillläsning och textförståelse för inträde i högre skola. Byskolorna inspekterades efter 1856 av kaplan eller pastor (om undervisningen var fortlöpande). Enligt en kejserlig kungörelse angående folkskolundervisningen från den 19 april 1858 krävdes läskunskaper för inträde i statlig folkskola.
Fånge som på grund av domstols eller exekutiv myndighets beslut om insolvens hade placerats i gäldstuga (bysättningshäkte).
Inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under svenska tiden och autonoma tiden kyrklig gemenskap i perifera delar av en församling med eget bönehus, bildad med överhetligt tillstånd. Församlingens präster eller en särskild bönehuspredikant förrättade gudstjänst. Bönehusförsamlingar fanns även i Gamla Finland.
Präst med fast anställning som avlönades av församlingen för att sköta de kyrkliga förrättningarna i ett bönehus . Bönehuspredikanten var underställd kyrkoherden i moderförsamlingen och hans befogenheter motsvarade en kaplans i en kapellförsamling eller en predikants i en bruksförsamling.
Straffpåföljd genom betalning av ett penningbelopp, i äldre tider också in natura (bötespannmål, böteshö) som fr.o.m. 1889 i sin helhet tillföll staten. Ursprungligen var böter ett slags skadeersättning som fördelades i tre delar (treskiftes), mellan konungen och målsägande och häradet eller staden.
C
Högre eller högsta institution inom exempelvis mentalvården. Centralanstalten var ett statligt mentalsjukhus i Birkkala (nuvarande Nokia) grundat 1899. Det hade 355 vårdplatser, 61 vårdare och fyra läkare. År 1900 överflyttades 89 obotligt mentalsjuka patienter från Fagernäs och Lappviks sjukhus till Pitkäniemi. Sjukhuset blev på 1920-talet föregångare i barnpsykiatri och vård av psykotiska barn. Det leddes 1908 av en överläkare. Andra tjänstemän var en biträdande överläkare, en underläkare, en predikant (tillsatt 1900) och en syssloman. År 1927 fanns en översköterska och två andra underläkare i sjukhusets styrelse. Då inrättades också en avdelning för nervsjuka, en poliklinik samt en fjärde underläkartjänst. Sjukhuset hade ett eget postkontor, en tågstation och ångbåtstrafik till Tammerfors.
Avdelning vid Försvarsministeriet och vid dess företrädare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Kallades fram till 1922 för centraldepartementet. Chefen för centralavdelningen verkade även som Försvarsministeriets kanslichef. Inom avdelningen existerade under de första åren kansliet, krigsarkivet, allmänna byrån, juridiska byrån, kyrko- och undervisningsbyrån, kamrerarekontoret, registratorskontoret, sektionen för krigsorganisationsärenden, kassa- och bokföringsbyrån och byrån för upplysnings- och idrottsärenden. Efter flera organisationsförändringar kom centralavdelningen från och med slutet av 1920-talet att bestå av sektionen för allmänna ärenden, sektionen för räkenskaperna, kamrerarkontoret och revisionskontoret.
Enhet vid Inrikesministeriet 1940–1944 som hanterade alla ärenden som rörde evakueringen och den förflyttade befolkningen. Den ansvarade också för de evakuerade kommunernas förvaltning. Avdelningen bestod av en allmän byrå, byrån för egendomsförvaltning och en upplysningsbyrå. Centralen omorganiserades 1944 till avdelningen för den förflyttade befolkningen.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare, lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare, lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Fängelseanstalt för ett eller flera län, separat för kvinnor och män som hade dömts till tukthusstraff och för unga förbrytare. Det första grundades i Helsingfors 1881. Centralfängelserna ersatte från 1922 alla tukthus eller straff- och arbetsfängelser och sorterade under Justitieministeriets fångvårdsavdelning och Fångvårdsverket, tidigare under Fångvårdsstyrelsen. Centralfängelsets styrelse bestod av direktören, pastorn, läkaren och ekonomiföreståndaren. I större centralfängelser fanns en eller två vicedirektörer och en vicepastor. Andra tjänstemän var föreståndare för arbetsdrift, bokhållare, lärare och biträdande lärare. Centralfängelser för män fanns 1937 i Helsingfors, Åbo, Villmanstrand och Konnunsuo. Unga förbrytare sattes in på centralfängelset i Kervo och kvinnor på Central- och länsfängelset i Tavastehus.
Central förvaltningsmyndighet inom Inrikesministeriet. Centralen ansvarade för organiserandet av försörjningen av den förflyttade befolkningen under vinterkriget. Centralen grundades den 17 januari 1940 då det hade visat sig att den kommunalt organiserade folkförsörjningsorganisationen inte kunde åta sig ansvaret över den förflyttade befolkningen. Centralens uppgift var att planera, organisera och övervaka den krigstida förflyttningen av den evakuerade befolkningen och till den hörande egendom, befolkningens omplacering samt dess försörjning. Till centralens uppgifter hörde även att styra och övervaka de kommuner vars befolkning evakuerats. Centralen bestod av tre byråer. Den allmänna byrån skötte om ärenden som berörde förflyttningen av befolkningen. Egendomsförvaltningsbyrån skötte om ärenden som berörde den förflyttade befolkningens egendom och dess underhåll och transportering. Upplysningsbyrån skötte om planeringen av upplysningsarbetet bland den förflyttade befolkningen. Efter freden i Moskva växte centralens uppgifter och man grundade fem nya byråer som skötte ärenden som främst berörde egendom och juridiska frågor.
Kommitté inrättad av senaten 1916 under namnet Finska läderindustriidkares centralbestyrelse för läderanskaffning till militära ändamål. Den döptes samma år om till Centralkommittén för den finska läderindustrin. Kommittén inrättades i syfte att förbättra kvaliteten på det läder som bereddes i Finland och säkerställa tillgången på material för tillverkning av soldatstövlar.
Kommitté inrättad av senaten 1916 i syfte att förbättra kvaliteten på de skodon som tillverkades i Finland och se till att material som kunde användas för skodonstillverkningen inte användes för andra ändamål. Kommittén bestod av representanter för skodonsindustrin.
Kommitté bestående av representanter för den finländska tändsticksindustrin, tillsatt av senaten 1917 i syfte att förenhetliga åtgärderna för att förse landet med tändstickor och ordna utförseln av de samma. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Organ för representanter för den finländska ylleindustrin, tillsatt av senaten 1917. Syftet med kommittén var att förenhetliga åtgärderna för att förse invånarna med ylletyger och se till att förråden av råull utnyttjades på ett ändamålsenligt sätt. Kommittén rapporterade till Handels- och industriexpeditionen.
Nämnd som behandlade besvär över Uppbådsbyråns eller Uppbådsnämndens beslut. Centralnämnden bestod av två av republikens president utnämnda militärledamöter i minst stabsofficersgrad samt av tre av Statsrådet utnämnda civila ledamöter.
Egentligen Central- eller instruktionspolisen, en polisavdelning vid stadspolisen i Helsingfors från och med 1903, som ansvarade för poliskonstaplarnas utbildning och vid behov biträdde ordningspolisen och spaningspolisen. Centralpolisen övervakade också anstalterna för kollektivtrafiken. Enheten blev efter 1918 en del av Detektiva centralpolisen.
Benämning på skolstyrelse 1858–1869 som lydde under senaten och ledde kartläggningen av och förslagen till inrättande av allmän folkundervisning i Finland. Centralstyrelsen övervakade från 1861 överinspektören för folkskolorna. Den upplöstes 1869 i och med inrättandet av Överstyrelsen för skolväsendet.
D
Vid domkapitel förd bok över alla till domkapitlet inkomna mål och skrifter, med uppgifter om dagen då de inkommit och varje åtgärd som vidtagits. Dagboken var en motsvarighet till diarium vid andra ämbetsverk. Dagböckerna infördes med kyrkolagen 1869.
Arvode som betalades i fredstid åt den värnpliktige som inkallats i aktiv krigstjänst eller som deltog i reservövning. Under vinter- och fortsättningskriget betalades dagspenning till alla värnpliktiga och innehavare av tjänst inom försvarsmakten enligt militärgrad och uppdelningen i en högre och lägre klass. Dagspenning enligt den lägre klassen betalades till dem som tjänstgjorde vid hemmatrupperna eller med dem jämförliga inrättningar, medan de övriga betalades enligt den högre klassen.
Arvode som betalades i fredstid åt den värnpliktige som inkallats i aktiv krigstjänst eller som deltog i reservövning. Under vinter- och fortsättningskriget betalades dagspenning till alla värnpliktiga och innehavare av tjänst inom försvarsmakten enligt militärgrad och uppdelningen i en högre och lägre klass. Dagspenning enligt den lägre klassen betalades till dem som tjänstgjorde vid hemmatrupperna eller med dem jämförliga inrättningar, medan de övriga betalades enligt den högre klassen.
Fond instiftad av senaten 1898 för medel som skulle användas till att skaffa odlings- och bostadslägenheter åt den del av befolkningen som inte ägde jord. Fondens medel hade inskaffats genom insamling enligt ett kejserligt reskript 1892 och en kungörelse 1896. Tillgångarna lånades ut till landskommuner, lantbrukssällskap och andra jordinköpsandelslag som bildade kassor för att finansiera inköp av jordbrukslägenheter eller bevilja lån till obesuttna. Den obesuttna befolkningens lånefond instiftades i anslutning till Statskontoret. Åren 1906–1915 förvaltades den av inspektören över de ur statsmedel utgivna lånen för den obesuttna befolkningen, därefter av kolonisationsinspektören fram till 1917, då ansvaret tillkom Kolonisationsstyrelsen. År 1920 överfördes fonden till den nyinstiftade Kolonisationsfonden.
Förman vid förråd eller förvaringsställe. Depotföreståndare förekom vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 förestods vanligen en av linjeförvaltningens depotsektioner av en depotföreståndare.
Sektioner vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilka ansvarade för att tillhandahålla dragkraft och att övervaka underhållet av det rörliga materielet. Depotsektionerna sorterade under Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och leddes av en maskiningenjör eller en depotföreståndare. Vid sektionerna fanns dessutom lokomotivmästare, lokomotivförare, maskinmästare, undermaskinmästare, vagnmästare, gasmästare, lokomotiveldare, vagnrevisorer, lokomotivputsarförmän, pumpmaskinister, lokomotivputsare och vagnsmörjare.
Tjänsteman vid statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till tredje löneklass. Detektiven övervakade förehavanden som kunde skada rikets säkerhet och undersökte brott. Han var stationerad vid avdelningens övervaknings- eller undersökningsbyrå och var underställd byråchefen eller överdetektiven. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Tjänsteman vid statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till tredje löneklass. Detektiven övervakade förehavanden som kunde skada rikets säkerhet och undersökte brott. Han var stationerad vid avdelningens övervaknings- eller undersökningsbyrå och var underställd byråchefen eller överdetektiven. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Det omfattade individens plikt att reglera belysningen i bostadshus, anlägga skyddsrum i hus, delta i kvarterets eller gårdens skyddstjänst samt anskaffa befolkningsskyddsmaterial.
Inom den ortodoxa kyrkan medlem av det högre prästerskapet som innehar den lägsta egentliga prästgraden. Diakonen assisterar prästen vid gudstjänsterna. I de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland fanns diakoner, men under den autonoma tiden hade och under självständighetstiden har endast vissa församlingar diakoner.
Nämnd inom den lokala skyddskåren som hade befogenheter att i fall av förseelser tilldela en av kårens medlemmar en varning, ålägga honom extra tjänstgöring, föreslå nedflyttning från högre till lägre tjänstegrad eller utesluta honom från kåren. Disciplinsnämnden bestod av lokalchefen, en stabsmedlem samt tre av skyddskåren valda medlemmar.
I juli 1918 tillsattes en disciplinärdomstol för behandling av tjänsteförseelser begångna av tjänstemän och betjänte vid finska statsjärnvägarna under upprorstiden.
Titel för en av Kgl. Maj:t vederbörligen förordnad juridiskt bildad tjänsteman som hade i uppdrag att på begäran av haveriintressenter upprätta en värdering (dispasch). Från 1925 blev dispaschörsämbetet en befattning under Handels- och industriministeriet vars innehavare hade samma uppdrag som under svenska tiden. Dispaschören verkställer utredning och anger med vilket belopp försäkringsgivare har att ersätta skadan för ett gemensamt haveri till sjöss (så kallad generaldispasch) eller enskilt haveri (så kallad partikulärdispasch).
Ledande tjänsteman på en distriktsbyrå som 1942–1944 verkställde allmän arbetsplikt inom sitt arbetskraftsdistrikt. Arbetskraftschefen skulle kalla arbetspliktiga till arbete genom allmän kungörelse, i första hand frivilliga, i andra hand tillgripa tvång och förflyttning för att få fram behövlig arbetskraft. Han utövade även tillsyn över kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämnderna. Distriktets arbetskraftschef underlydde Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Ledande tjänsteman på en distriktsbyrå som 1942–1944 verkställde allmän arbetsplikt inom sitt arbetskraftsdistrikt. Arbetskraftschefen skulle kalla arbetspliktiga till arbete genom allmän kungörelse, i första hand frivilliga, i andra hand tillgripa tvång och förflyttning för att få fram behövlig arbetskraft. Han utövade även tillsyn över kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämnderna. Distriktets arbetskraftschef underlydde Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena.
Av Lantbruksstyrelsen anställd tjänsteman som hade i uppgift att bistå lantbruks- och hushållningssällskapen, ge råd och anvisningar till jordbrukare, avge utlåtanden till olika myndigheter, stå till landhövdingens förfogande i ärenden som gällde lantbruket samt utföra vissa specialuppdrag som Lantbruksstyrelsen tilldelade honom. Genom en förordning 1920 omvandlades sju länsagronomtjänster och en biträdande agronomtjänst till distriktsagronomtjänster. Deras tjänstgöringsområde bestämdes av statsrådet.
Från 1936 tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Distriktsarkitekten verkade som chef för ett distriktskontor, och övervakade arbetet vid kontoret samtidigt som han, under uppsikt av Byggnadsstyrelsen, ansvarade för vården av byggnaderna inom ett byggnadsdistrikt.
Tjänsteman inom statens byggnadsförvaltning. Vid varje distriktskontor i byggnadsdistrikten fanns en distriktsbyggmästare som lydde under distriktsarkitekten. För distriktsbyggmästartjänst krävdes avlagd lärokurs vid industriskola eller motsvarande läroanstalt.
Ledande organ inom ett arbetskraftsdistrikt. Byråns föreståndare var distriktets arbetskraftschef. Distriktsbyrån övervakade kommunernas arbetskraftschefer och de kommunala arbetskraftsnämndernas verksamhet, skötte om uppgifter som berörde den allmänna arbetsplikten och informerade Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena om situationen på arbetsmarknaden och arbetslöshetens utveckling.
Den högsta chefen för förvaltningen av Saima kanal.
Ledde skyddskårsdistrikten tillsammans med distriktsstaben. Benämningen ändrades den 10 januari 1941 till ”kommendör för skyddskårsdistrikt”. Tjänsten upphörde i och med att skyddskårsorganisationen förbjöds 1944.
Från 1904 tjänsteman som fungerade som chef för Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg, och även beteckning på cheferna för de temporära distriktsstyrelserna i Helsingfors, Viborg och Vasa 1913–1923. Distriktschefen vid distriktsstyrelsen i S:t Petersburg var samtidigt föreståndare för byråavdelningen vid Järnvägsstyrelsen, medan distriktschefen i de temporära distriktsstyrelserna utsågs av styrelsernas medlemmar som utgjordes av varsin representant för Järnvägsstyrelsens banavdelning, maskinavdelning och trafikavdelning. Distriktschefen ansvarade för linjeförvaltningens tjänstepersonal, som bestod av alla tjänstemän, järnvägsbetjänter och arbetare i distrikten, samt för den allmänna ordningen och ekonomin inom distrikten.
Från 1937 benämning på det som tidigare kallades fattigvårdsinspektionen. Distriktsinspektionen för samhällsvården leddes från Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets välfärdsavdelning. Distriktsinspektionen utövade tillsyn över kommunernas samhällsvårdsdistrikt.
Benämning jämte benämningen inspektör från och med 1918 på den präst som i ett inspektionsdistrikt inom ortodoxa kyrkan utövade övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem. Benämningen ersatte den tidigare benämningen kontraktsprost.
Tjänsteman som lydde under Överstyrelsen för skolväsendet, från 1918 Skolstyrelsen. Distriktsinspektören skulle från 1884 granska folkskolorna på landsbygden inom sitt inspektionsområde, vanligen ett län.
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Förtroendeman, senare tjänsteman, i en kommuns fattigvårdssamhälle, vilken övervakade uppsyningsmännen i fattigvårdsdistrikten och ansvarade för att fattigvården var densamma i hela kommunen. Distriktsinspektörerna utsågs av fattigvårdsstyrelsen. Befattningarna indrogs när fattigvårdens kommunala distriktsindelning avskaffades 1923. Därefter kallades fattigvårdsinspektörerna för de länsvisa fattigvårdsdistrikten inom den statliga fattigvårdsinspektionen även distriktsinspektör för fattigvården.
Tjänsteman med uppgift att ta emot och kvittera uppbörd och övriga inkomster till en distriktskassa samt att bokföra distriktskassans inkomster och utgifter. Distriktskassörer förekom i väg- och vattenbyggnadsdistrikten och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning där distriktskassörerna efter 1932 kallades sektionskassörer.
År 1936 ersattes länsbyggnadskontoren av distriktskontor i samband med att man införde byggnadsdistrikt för att sköta statens regionala byggnadsförvaltning. Distriktskontoren lydde under Byggnadsstyrelsen och leddes av distriktsarkitekter. Vid varje kontor fanns dessutom en distriktsbyggmästare och en kassör som samtidigt fungerade som kontorsbiträde.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning vilken ansvarade för revisionen av distriktens räkenskaper. Från 1922 sorterade revisorerna under kassörsdistrikten, senare under ekonomisektionerna.
För att underlätta linjeförvaltningen vid Statsjärnvägarna hade järnvägarna i Finland delats in i distrikt, vars förvaltning sköttes av en distriktsstyrelse. Från 1904 fanns en distriktsstyrelse stationerad i S:t Petersburg. Styrelsen leddes av en distriktschef, som samtidigt var byrådirektör vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Andra medlemmar i distriktsstyrelsen var en bandirektörsadjoint, en maskindirektörsadjoint och en trafikdirektörsadjoint, vilka representerade Järnvägsstyrelsens övriga avdelningar. Vid distriktsstyrelsen fanns därtill notarie, distriktsrevisor, distriktskassör, trafikinspektör, baningenjör och maskiningenjör. År 1913 inrättades dessutom tre temporära distriktsstyrelser i Helsingfors, Viborg och Vasa. De temporära distriktsstyrelserna drogs in 1923 och uppgifterna överfördes på Järnvägsstyrelsen.
Oavlönad förtroendeman i lokalt fattigvårdssamhälle som ansvarade för tillsynen över de fattiga i ett fattigvårdsdistrikt och verkställde fattigvårdsdirektionens, senare fattigvårdsstyrelsens, beslut. Distriktsuppsyningsmännen valdes på socken- eller kyrko-, senare kommunalstämman för tre år och kallades efter 1879 även fattigvårdsföreståndare. Valbara var distriktets alla myndiga, fast bosatta och skattskrivna manspersoner. Distriktsuppsyningsmännens uppgifter övertogs 1921 av distriktsinspektörer, som tidigare även övervakat distriktsuppsyningsmännen.
Veterinär med ett distrikt som verksamhetsområde. Veterinärer sorterade under Medicinalstyrelsen.
Juridisk ämbetsexamen som under perioden 1828–1894 gav domarbehörighet och berättigade till domarämbeten inom rättegångsverken och till sekreterartjänster vid domkapitlen. Domarexamen infördes redan 1817 för blivande jurister i storfurstendömets tjänst, dock utan särskilt namn. Den avlades vid universitets juridiska fakultet. Domarexamen ersatte hovrättsexamen och de ämbetsexamina som från 1776 hade införts vid diverse ämbetsverk. Den ombildades 1895 till rättsexamen.
Arkiv vid domkapitel, vilket enligt kyrkolagen 1869 skulle innehålla dagböcker, protokolls- och utslagsböcker, brevböcker, uppbörds- och räkenskapsböcker samt visitations- och prästmöteshandlingar, allmänna brev och skrivelser, besvärsbrev och andra skrifter. Arkivbildningen reglerades av de föreskrifter som domkapitlet själv uppställde.
Den i domstol förvarade ursprungliga domboken, ordinarie dombok. Motsats: renoverad dombok.
Förteckning över mål och ärenden som anhängiggjorts vid underrätt.
Specialdomstolar som tillsattes för att döma personer som deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget 1918. Domstolarna ersatte de inofficiella fältkrigsrätterna. Lagen om domstolar för statsförbrytelser godkändes av riksdagen den 29 maj 1918. Totalt grundades 145 domstolar, vilka kallades för avdelningar. Varje avdelning bestod av en ordförande och fyra ledamöter som var utnämnda av senatens justitiedepartement. Ordföranden och en ledamot skulle ha domarkompetens och en ledamot inneha officersgrad. Lekmännen utnämndes på förslag av landshövdingen och svor domareden. Statsförbrytelsedomstolarna kom i stort sett att mobilisera landets hela juristkår och behandlade 75 575 fall. I 90 procent av fallen blev den åtalade bestraffad. Den dömda kunde inte överklaga domen men hade möjlighet att ansöka om nåd hos Överdomstolen för statsförbrytelser. De sista domstolarna för statsförbrytelser upphörde med sin verksamhet i maj 1920, varefter de kvarvarande fallen behandlades av allmänna domstolar.
Förtroendemannaorgan vid magistraten fram till 1920-talet, när magistratens administrativa roll begränsades. Drätselkammaren ansvarade för stadens ekonomiska förvaltning och verkställandet av stadsledningens kamerala beslut. Därefter blev drätselkammaren en finansiell stadsmyndighet under stadsfullmäktige som i vissa städer också fungerade som fattigvårdsnämnd efter 1922.
Tillfälligt tillägg på lön. Tillägget var avsett endast för en viss tid, fram till att lönerna omreglerades eller så länge det var dyrtid (tid då priset på förnödenheter var högt). I Finland upphävdes 1947 dyrtidstillägg för innehavare av statlig tjänst eller befattning och vissa andra funktionärer. Samma år infördes dyrtidstillägg för prästerskapet och kantor-orgelnister.
Tillfälligt tillägg på lön. Tillägget var avsett endast för en viss tid, fram till att lönerna omreglerades eller så länge det var dyrtid (tid då priset på förnödenheter var högt). I Finland upphävdes 1947 dyrtidstillägg för innehavare av statlig tjänst eller befattning och vissa andra funktionärer. Samma år infördes dyrtidstillägg för prästerskapet och kantor-orgelnister.
Under 1800-talet till förra delen av 1900-talet, benämning på mentalsjukhus. Anstalten leddes av en överläkare eller direktor.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok (längd) över avlidna och begravda med uppgifter om deras namn, stånd och ålder, döds- och begravningsdag, gravplats (i kyrkan eller på kyrkogården) och sedan mitten av 1700-talet dödsorsak. Död- och begravningsboken innehöll ursprungligen också en kort beskrivning av personens leverne och livsvillkor. Den hörde till de böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1686 och 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. Bokföring av nyfödda, vigda och avlidna förordnades av biskopen i Åbo stift redan 1628.
E
Kyrkoväsendet, kyrkoförvaltningen eller (stats)kyrkan under 1700–1900-talet. Ecklesiastikverket var framför allt en beteckning på den bestående kyrkliga inrättningen i Lappmarken, 1739–1933 med särskilda stadganden om bl.a. tjänstetillsättningar.
Fanns under 1800-talet bl.a. vid järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen ansvarade för kassaväsendet, räkenskaper, revision och avskrivningar samt sjukvård, pensioner och understöd. Vid avdelningen fanns ett kamrerarkontor (senare Ekonomibyrån), en huvudkassa, ett statistiskt kontor, ett kilometerkontor och ett kontor för tryckningsarbeten. Under ekonomiavdelningen lydde kassadistrikten, senare ekonomisektionerna, vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Tjänstebeteckning för kameralt utbildad föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1920–1921, egentligen benämnd ekonomie- och arbetsinspektör, som ansvarade för att leda (och övervaka) ekonomiförvaltningen och arbetsverksamheten vid fängelserna. Under perioden 1922–1936 var ekonomieinspektören byråchef för Fångvårdsavdelningens ekonomibyrå vid Justitieministeriet och 1936–1949 ekonomiansvarig tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 vid fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Tjänstebeteckning för kameralt utbildad föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1920–1921, egentligen benämnd ekonomie- och arbetsinspektör, som ansvarade för att leda (och övervaka) ekonomiförvaltningen och arbetsverksamheten vid fängelserna. Under perioden 1922–1936 var ekonomieinspektören byråchef för Fångvårdsavdelningens ekonomibyrå vid Justitieministeriet och 1936–1949 ekonomiansvarig tjänsteman vid Fångvårdsverket, från 1950 vid fångvårdsväsendets fångvårdsavdelning.
Regional sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Ekonomisektionerna lydde under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en sektionskamrer. Andra tjänstemän vid ekonomisektionerna var revisorer samt sektionskassörer och biträdande kassörer. Fram till 1932 kallades ekonomisektionerna kassörsdistrikt.
Tillsattes av statsrådet 1929 för att utreda och planera omställningarna inom näringslivet under krigstid. Rådet fick en egen byrå, men det fick aldrig status av ett självständigt statligt organ. Till skillnad från Försvarsrådet befästes Ekonomiska försvarsrådet aldrig genom en förordning och dess roll marginaliserades efter 1931. Rådets byrå avskaffades 1936 och dess personal överfördes till Försvarsministeriets nygrundade krigsekonomiska avdelning. Utan större inflytande fortsatte Ekonomiska försvarsrådet sin existens som ett av Försvarsministeriets rådgivande organ och efter 1939 som rådgivande organ för Folkförsörjningsministeriet.
Med jämna mellanrum utförd granskning av kronans eller kyrkans byggnader eller hemman för att fastställa byggnadsbeståndets och odlingarnas skick samt behovet av reparationer. Besiktningen utfördes av en synenämnd, och beroende på vilken myndighet lägenheten tillhörde skulle antingen landshövdingen (landsstaten) eller kontraktsprosten (ecklesiastikstaten) vara närvarande. Innehavaren var skyldig att rätta till de brister som påtalades vid besiktningen. På kungsgård förrättades ekonomisk besiktning vart femte år av kronofogden och nämnden. Syneinstrumentet skulle granskas av landshövdingen och därefter insändas till senatens ekonomiedepartement. Efter 1922 förrättades ekonomisk besiktning enbart på prästboställen av en boställsnämnd.
Från och med 1936, tjänst vid Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning. För elektroteknikerstjänst krävdes en vid byggnadsavdelningen i teknisk skola avlagd ingenjörsexamen.
Från och med 1820 officiell benämning på allmänbildande lärdomsskola, ursprungligen för gossar, senare också flickor. Inträde vid elementarläroverk förutsatte från 1872 genomgången folkskola. Läroverken indelades 1872–1883 i sjuklassiga allmänna elementarläroverk (lyceum, läroverk) som förberedde eleverna för studier vid universitet, specialläroverk (till exempel teknisk läroanstalt) samt två- till fyraklassiga realskolor som byggde på folkskolans kurser och förberedde eleverna för inträde i egentlig fackskola (till exempel teknisk realskola, fruntimmersskola). Från 1883 indelades elementarläroverken i åttaklassiga klassiska lyceer, åttaklassiga reallyceer samt elementarskolor, vilka motsvarade de lägre klasserna i lyceerna.
Från och med 1841 benämning på vissa allmänna lägre lärdomsskolor som förberedde eleverna för studier vid universitet och högre specialläroverk (till exempel tekniska läroanstalter). Elementarskolorna indelades i högre och lägre elementarskolor.
Begränsad biskopsvisitation, införd med kyrkolagen 1869. Den omfattade en granskning av kyrkböckerna, med alla till dem hörande längder, samt kyrkans räkenskaper och egendom, efter 1908 också församlingsfonder för kyrkliga ändamål. En enskild visitation förrättades i närvaro av kyrkorådet och kyrkvärden, eller andra förtroendemän som i praktiken skötte förvaltningen av kyrkomedlen.
Begränsad biskopsvisitation, införd med kyrkolagen 1869. Den omfattade en granskning av kyrkböckerna, med alla till dem hörande längder, samt kyrkans räkenskaper och egendom, efter 1908 också församlingsfonder för kyrkliga ändamål. En enskild visitation förrättades i närvaro av kyrkorådet och kyrkvärden, eller andra förtroendemän som i praktiken skötte förvaltningen av kyrkomedlen.
Statsanställd kurir, betjänt, stadsvakt eller kungligt postbud, vaktmästare, före det indelta postverkets tid kärnan av personalen i kansli- och kammarpostföringen (”kansli- eller kammarenspännare”). Från 1620 användes termen om kurirer för tillfälliga eller extraordinära budskickningar mellan Stockholm och landsortens tjänstemän. Efter införandet av det indelta postverket 1636 användes den om enspännare vid länsstyrelserna, lägre landsstatstjänstemän som skötte bl.a. uppassningen i lokalerna, vaktmästeriet och budskickningen till och från länsstyrelsen. Befattningarna indrogs till stor del på 1650-talet. Under budskickningen hade enspännarna rätt att uppbåda kungs- och kronoskjuts. Försändelser med enspännare åtnjöt fribrevsrätt. Från 1856 användes termen närmast om vaktmästare vid länsstyrelse. Under 1600–1800-talet användes den också i betydelsen ryttare som ägde hästen han red på i fält.
En typ av vaktmästartjänst vid länsstyrelsen. Han var också express eller kurir vid uppdrag på landsbygden och uppbådade ofta kungsskjuts eller kronoskjuts.
Statlig nämnd för behandling av ersättningar enligt krigstillståndslagen 1940–1944. Ersättningsnämndernas sammansättning och verksamhetsområde fastställdes av Försvarsministeriet. De skulle bestå av minst tre ordinarie ledamöter och två suppleanter. De ersatte de år 1939 tillsatta värderingsnämnderna.
Nämnd inom Försvarsministeriet som behandlade ersättningsansökningar som gjordes av industriidkare vilkas företag enligt krigstillståndslagen underställts försvarsmaktens behov.
Officiellt namn på ämbetsexamen i lantmäteri som avlades vid Överstyrelsen för lantmäteriet 1848–1916. Examen föregicks av en minst två år lång läroavtalsutbildning vid lantmäteristaten jämte studier i lantmäterivetenskaperna vid universitet, från 1887 avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet, efter 1908 vid Tekniska högskolan.
Officiellt namn på ämbetsexamen i lantmäteri som avlades vid Överstyrelsen för lantmäteriet 1848–1916. Examen föregicks av en minst två år lång läroavtalsutbildning vid lantmäteristaten jämte studier i lantmäterivetenskaperna vid universitet, från 1887 avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet, efter 1908 vid Tekniska högskolan.
Permanent statlig nämnd som examinerar något, från 1922 de två nämnder som ordnar examen i finska eller svenska språket för att klargöra en statstjänstemans språkkunskaper i tal och skrift. Examensnämnderna för anställande av examina i finska och svenska språket lydde under Undervisningsministeriet.
Permanent statlig nämnd som examinerar något, från 1922 de två nämnder som ordnar examen i finska eller svenska språket för att klargöra en statstjänstemans språkkunskaper i tal och skrift. Examensnämnderna för anställande av examina i finska och svenska språket lydde under Undervisningsministeriet.
Kollektivbenämning på lärare i praktisk färdighet. Dylika övade talet i främmande språk, fäktning, gymnastik, ridkonst, dans, musik och teckning och fanns särskilt vid universitet. Vid akademien i Åbo hörde 1729 en språkmästare och en fäktmästare till exercitiemästarna.
Propaganda- och biståndsorgan som grundades av Finlands senat i september 1918. Expeditionen lydde under Inrikesministeriet och var ämnad att sköta civilförvaltningen i de östkarelska områden som ockuperades av finska trupper. Expeditionens verksamhetsområde kom att begränsas till Repola och Porajärvi 1918–1920.
Officiell benämning på den ledande tänstemannen vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg. Tidigare hade expeditionschefen beteckningen förste expeditionssekreterare vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland. Expeditionschefen var samtidigt föredragande tjänsteman vid kommittén för finska ärenden som tidvis verkade vid Statssekretariatet för Finland.
Utskott som uppgjorde och expedierade skrivelser från lantdagen.Expeditionsutskottet bestod av nio medlemmar.
Tjänsteman i en filial inom ett post- eller postkupédistrikt under Poststyrelsen, från 1927 Post- och telegrafstyrelsen. Expeditören var underställd föreståndaren. Från självständigheten indelades expeditörerna i två löneklasser: expeditör av första eller andra löneklassen.
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet. Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen registrator och upphöjdes till tionde rangklassen.
Tjänsteman under autonoma tiden och självständighetstiden som expedierade skriftliga handlingar i ärenden som hade avgjorts i senaten, efter 1918 i ett ministerium. Expeditörer fanns även vid generalguvernörskansliet. Expeditör ersattes 1922 av tjänstebeteckningen registrator och upphöjdes till tionde rangklassen.
Tjänstebeteckning för förrättningslantmätare som arbetade på arvode vid länslantmäterikontor från 1916. Extralantmätare förekom ännu på 1950-talet.
F
Av postverket inrättad postexpedition på ett fartyg. Fartygspostexpeditionen förestods av en expeditör. Expeditioner fanns huvudsakligen på de ångbåtar som från och med sjävständigheten fram till andra världskriget trafikerade på linjen Åbo–Stockholm.
Personell skatt som betalades av varje arbetsför individ över 15 år i en lands- eller stadskommun eller annat fattigvårdssamhälle 1879–1922. Fattigavgiften togs vid behov ut på fattigvårdsstyrelsens beslut för att täcka underskottet i fattigvårdsbudgeten.
Del av en landsortsförsamling, efter 1763 en socken och från 1852 ett fattigvårdsdistrikt som administrerade och fördelade ansvaret för försörjningen av de sämre lottade på bärkraftiga hushåll inom sitt verksamhetsområde. Fattigroten verkade under en fattigvårdsföreståndare eller rotestyrelse som sorterade under sockenstämman, senare kommunalnämnden. Fattigrotar infördes i sydvästra Finland i slutet av 1600-talet och var en obligatorisk del av fattigvården för alla socknar 1761–1879. I praktiken förekom rotehållningen i Finland huvudsakligen efter 1817 och bara i vissa socknar (kommuner). Fattigrotarna försvann efter 1916. Rotegång förbjöds dock officiellt först 1933. Varje rote representerade ursprungligen ungefär ett mantal. Antalet rotar berodde på hur många fattiga det fanns som skulle underhållas på detta sätt. Rotehållningen började försvinna efter 1893, när senaten i instruktionen till fattigvårdsinspektören förespråkade stadigvarande hemvist för fattighjon. År 1899 fanns fattigrotar i 33 kommuner, 1915 endast i sex. De avskaffades (informellt) genom ett prejudikat för Pyhäjoki kommun som på senatsbeslut skulle avskaffa rotesystemet inom fattigvården.
Juridiskt utbildad person som av domstol hade fått i uppdrag att avgiftsfritt bistå en medellös anhållen eller fängslad person vid utredningen och/eller under rättegången. Fattigsakförare förekom innan fri rättegång för medellösa infördes 1973, vanligen som en juridisk bisyssla åt en av hovrätten godkänd advokat, senare också om stadsanställd tjänsteman vid rättshjälpsbyrå.
Juridiskt utbildad person som av domstol hade fått i uppdrag att avgiftsfritt bistå en medellös anhållen eller fängslad person vid utredningen och/eller under rättegången. Fattigsakförare förekom innan fri rättegång för medellösa infördes 1973, vanligen som en juridisk bisyssla åt en av hovrätten godkänd advokat, senare också om stadsanställd tjänsteman vid rättshjälpsbyrå.
Ursprungligen av kyrkan, från 1763 av socknen och senare kommunen organiserad hjälp till personer som saknade tillgångar för sitt nödtorftiga uppehälle och förmågan att genom arbete skaffa sig sådana. Med fattigvård avsågs i vid bemärkelse av kyrkorådet, senare fattigvårdsstyrelse, administrerad anstaltsvård, placering i en fattigrote, fattighjälp direkt till behövande hem eller underhållsbidrag för inackordering i besuttna hushåll.
Avdelning vid Socialstyrelsen vilken under en överinspektör ansvarade för verkställigheten och övervakningen av fattigvårdslagstiftningen i landet. Fattigvårdsavdelningen ombildades 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Inkomster för bestridandet av fattigvård, framför allt avkastningen från de för fattigvården avsedda fastigheterna, influtna bötesmedel, kollekter, frivilliga gåvor, sterbhusinventarieprocenter och andra inkomster som vid behov togs ut i församlingen, socknen eller kommunen för att täcka kostnaderna för fattigvården.
Underavdelning till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare väldfärdsavdelningen. Under ledning av överinspektören för fattigvården, med biträde av den kvinnliga fattigvårdsinspektören, ansvarade Fattigvårdsbyrån för att fattigvårdslagstiftningen verkställdes i landet och för fattigvårdsinspektionen.
Styrelse för fattigvården i en församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.
Styrelse för fattigvården i en församling 1852–1879. Den drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp. Direktionens beslut kunde överklagas till guvernören. Fattigvårdsdirektionen bestod av kyrkoherden som ordförande och ett antal ledamöter valda av kyrkostämman, senare kommunalfullmäktige. Direktionerna ersattes 1879 med fattigvårdsstyrelser.
Distrikt inom en kommuns fattigvårdssamhälle, vilket stod under övervakning av en eller flera medlemmar av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsdistrikten inrättades av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och förestods av distriktsuppsyningsmän vilka övervakades av en distriktsinspektör över fattigvården. De kommunala fattigvårdsdistrikten drogs in i och med den nya fattigvårdslagen 1923, däremot delades landet in i fattigvårdsdistrikt som omfattade ett eller flera län inom ramen för den statliga fattigvårdsinspektionen. Från 1937 inrättades på nytt kommunala distrikt som kallades samhällsvårdsdistrikt.
Officiell benämning på den myndighet som övervakade verksamheten i fattigvårdsdistrikten i landet. Fattigvårdsinspektionen utgjordes från 1888 av fattigvårdsinspektören, hans lagkunniga biträde och fattigvårdsinstruktörerna, från 1918 av Socialstyrelsens överinspektör för fattigvården och de kommunala distriktsinspektörerna på landsbygden och efter 1922 av den inrättning under Socialministeriets överinspektör för fattigvården vilken bestod av fattigvårdsinspektörerna. Fattigvårdsinspektionen bytte 1937 namn till distriktsinspektionen för samhällsvården.
Officiell benämning på den myndighet som övervakade verksamheten i fattigvårdsdistrikten i landet. Fattigvårdsinspektionen utgjordes från 1888 av fattigvårdsinspektören, hans lagkunniga biträde och fattigvårdsinstruktörerna, från 1918 av Socialstyrelsens överinspektör för fattigvården och de kommunala distriktsinspektörerna på landsbygden och efter 1922 av den inrättning under Socialministeriets överinspektör för fattigvården vilken bestod av fattigvårdsinspektörerna. Fattigvårdsinspektionen bytte 1937 namn till distriktsinspektionen för samhällsvården.
Tjänsteman vid fattigvårdsinspektionen som lydde under Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning, senare Fattigvårdsbyrån i Socialministeriet. Fattigvårdsinspektören var närmast underställd överinspektören för fattigvården och gav råd om och övervakade fattigvården i ett eller flera län vilka tillsammans bildade ett övervakningsdistrikt. Fattigvårdsinspektören kallades också fattigvårdsdistriktsinpektör eller distriktsinspektör för fattigvården. Före 1917 hade motsvarande arbete utförts av fattigvårdsinstruktörer. Fattigvårdsinspektörerna ersattes 1950 med distriktsinspektör för socialvården.
Tjänsteman vid fattigvårdsinspektionen som lydde under Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning, senare Fattigvårdsbyrån i Socialministeriet. Fattigvårdsinspektören var närmast underställd överinspektören för fattigvården och gav råd om och övervakade fattigvården i ett eller flera län vilka tillsammans bildade ett övervakningsdistrikt. Fattigvårdsinspektören kallades också fattigvårdsdistriktsinpektör eller distriktsinspektör för fattigvården. Före 1917 hade motsvarande arbete utförts av fattigvårdsinstruktörer. Fattigvårdsinspektörerna ersattes 1950 med distriktsinspektör för socialvården.
Tjänsteman vid fattigvårdsinspektionen som lydde under Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning, senare Fattigvårdsbyrån i Socialministeriet. Fattigvårdsinspektören var närmast underställd överinspektören för fattigvården och gav råd om och övervakade fattigvården i ett eller flera län vilka tillsammans bildade ett övervakningsdistrikt. Fattigvårdsinspektören kallades också fattigvårdsdistriktsinpektör eller distriktsinspektör för fattigvården. Före 1917 hade motsvarande arbete utförts av fattigvårdsinstruktörer. Fattigvårdsinspektörerna ersattes 1950 med distriktsinspektör för socialvården.
Skriftlig överenskommelse om att, under vissa villkor, stå för de kostnader för fattigvården som en medborgare bosatt i ett annat land hade förorsakat. Finland anslöt sig 1923 till den fattigvårdskonvention som hade ingåtts mellan Sverige, Norge och Danmark år 1914.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Obligatorisk kommunal nämnd som från 1923 ersatte fattigvårdsstyrelsen och drog upp riktlinjerna för och övervakade verkställandet av fattigvården i kommunen samt beslutade huruvida och i vilken form en person fick fattigvård av kommunen. Fattigvårdsnämnderna bestod av ordförande och minst fyra ledamöter vilka utsågs av stads- respektive kommunalfullmäktige. Nämnderna verkade på landsbygden i enlighet med lagstiftningen om kommunala nämnder. I staden kunde stadsfullmäktige fastställa en särskild arbetsordning för fattigvårdsnämnden. Fattigvårdsnämnderna ombildades 1937 till vårdnämnder.
Det reglemente som ett fattigvårdssamhälle efter 1879 skulle göra upp för sin verksamhet. Fattigvårdsreglementet antogs av kommunalstämman, senare kommunalfullmäktige, och fastställdes av guvernören (landshövdingen).
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en stad eller socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Officiell benämning på den geografiska enhet som ansvarade för fattigvården inom ett visst område. Fattigvårdssamhället utgjordes i praktiken först av församlingen och sedan av kommunen och var indelat i fattigvårdsdistrikt. År 1852 bestämdes att varje församling på landet skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Flera församlingar i en stad eller socken bildade ett fattigvårdssamhälle. Fattigvårdsdirektionen, senare fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden i ett fattigvårdssamhälle hade i uppgift att ordna fattigvården enligt gällande lagstiftning och det fattigvårdsreglemente, som hade fastställts av guvernören, senare landshövdingen, efter utlåtande av den centrala fattigvårdsinspektionen.
Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Styrelse för ett fattigvårdssamhälle vilken drog upp riktlinjerna för fattigvården, övervakade inrättningarna och förvaltade fattigkassan, vilket inbegrep beslut om vem som hade rätt till fattighjälp och inom vilket fattigvårdsdistrikt. Beslutet kunde under autonomin överklagas till guvernören, från 1917 till Socialstyrelsen. I städer bestod fattigvårdsstyrelsen av minst sex medlemmar med borgmästaren, polismästaren eller kyrkoherden som ordförande, på landet av minst fyra medlemmar med kyrkoherden som ordförande, i praktiken ofta kommunalstämman. Fattigvårdsstyrelserna kallades före 1879 fattigvårdsdirektioner. De ersattes 1923 med fattigvårdsnämnder.
Samlande beteckning för de skyldigheter gällande fattigvården som låg på en socken eller ett fattigvårdssamhälle, senare kommun. Till fattigvårdstungan räknades vissa avgifter, skyldigheten att underhålla byggnaderna inom fattigvården och ansvaret att ta hand om fattiga (fattighjon).
Tremannanämnd tillsatt av Inrikesministeriet för att granska och examinera biografmaskinister samt besikta och ge utlåtanden om offentliga och privata biografapparater. Själva övervakningen av biograferna sköttes av den lokala polisen och brandkåren. Nämnden bestod av en ordförande, en kombinerad sekreterare och kassör samt en inspektör vilka skulle vara sakkunniga i brandskydd, biografteknik och elektricitet.
Tremannanämnd tillsatt av Inrikesministeriet för att granska och examinera biografmaskinister samt besikta och ge utlåtanden om offentliga och privata biografapparater. Själva övervakningen av biograferna sköttes av den lokala polisen och brandkåren. Nämnden bestod av en ordförande, en kombinerad sekreterare och kassör samt en inspektör vilka skulle vara sakkunniga i brandskydd, biografteknik och elektricitet.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens finansexpedition, och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde regeringens ekonomiska politik, finanspolitik och statsbudget samt skattepolitik och statens arbetsgivar- och personalpolitik och den offentliga förvaltningen. Finansministern ledde ministeriet, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. De bistods av referendarieråd (i början referendariesekreterare, senare regeringsråd), regeringssekreterare och registratorer. År 1931 delades ministeriet in i avdelningar: allmänna avdelningen, avdelningen för statsförslaget, avdelningen för tull- och skatteärenden och revisionsavdelningen. År 1942 tillkom ekonomiska avdelningen, 1945 avdelningen för ersättningsärenden och 1947 organisationsavdelningen. Från 1943 övertog länsstyrelsen skatteuppbörden från statsbeskattningen och man tillsatte skatteinspektörer i länen, vilka var direkt anslutna till ministeriet. Under Finansministeriet lydde fram till 1929 Finlands Bank, därtill Tullstyrelsen, Statskontoret, Finlands stämpelkontor, Myntverket, Revisionsverket, Krigstidshushållningsrevisionen, Bankinspektionen, Sparbanksinpektionen och inspektören för pantlåneanstalterna. Finansministeriet hade också tillsyn över Sparbankernas utredningsbyrå och Sparbankernas säkerhetsfond.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens finansexpedition, och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde regeringens ekonomiska politik, finanspolitik och statsbudget samt skattepolitik och statens arbetsgivar- och personalpolitik och den offentliga förvaltningen. Finansministern ledde ministeriet, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. De bistods av referendarieråd (i början referendariesekreterare, senare regeringsråd), regeringssekreterare och registratorer. År 1931 delades ministeriet in i avdelningar: allmänna avdelningen, avdelningen för statsförslaget, avdelningen för tull- och skatteärenden och revisionsavdelningen. År 1942 tillkom ekonomiska avdelningen, 1945 avdelningen för ersättningsärenden och 1947 organisationsavdelningen. Från 1943 övertog länsstyrelsen skatteuppbörden från statsbeskattningen och man tillsatte skatteinspektörer i länen, vilka var direkt anslutna till ministeriet. Under Finansministeriet lydde fram till 1929 Finlands Bank, därtill Tullstyrelsen, Statskontoret, Finlands stämpelkontor, Myntverket, Revisionsverket, Krigstidshushållningsrevisionen, Bankinspektionen, Sparbanksinpektionen och inspektören för pantlåneanstalterna. Finansministeriet hade också tillsyn över Sparbankernas utredningsbyrå och Sparbankernas säkerhetsfond.
Grundades genom en förordning år 1924 som ett militärt rådgivande organ för rikets president. Försvarsrådet bestod av försvarsministern, befälhavaren för krigsmakten, generalstabschefen, befälhavaren för skyddskårerna samt två generaler eller stabsofficerare utsedda för ett år i sänder. Rådets betydelse ökade betydligt efter omstruktureringen 1931. Organet skräddarsyddes för den nya ordföranden Gustaf Mannerheim, som fick rätt att kalla rådet till sammanträde efter eget övervägande. Förändringen betydde att försvarsministern förlorade sin post som medlem av och ordförande för rådet. Samtidigt bestämde presidenten att rådets ordförande skulle verka som överbefälhavare i krigstid.
Grundades genom en förordning år 1924 som ett militärt rådgivande organ för rikets president. Försvarsrådet bestod av försvarsministern, befälhavaren för krigsmakten, generalstabschefen, befälhavaren för skyddskårerna samt två generaler eller stabsofficerare utsedda för ett år i sänder. Rådets betydelse ökade betydligt efter omstruktureringen 1931. Organet skräddarsyddes för den nya ordföranden Gustaf Mannerheim, som fick rätt att kalla rådet till sammanträde efter eget övervägande. Förändringen betydde att försvarsministern förlorade sin post som medlem av och ordförande för rådet. Samtidigt bestämde presidenten att rådets ordförande skulle verka som överbefälhavare i krigstid.
Efter självständigheten den officiella benämningen på den ortodoxa kyrkan i Finland, sedermera Ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Organ som från 1906 tillsattes av enkammarlantdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och de fonder som stod under lantdagens vård och garanti. Tidigare kallades organet Finlands Ständers bankfullmäktige. Efter självständigheten ändrades namnet till Riksdagens bankfullmäktige.
Organ som från 1906 tillsattes av enkammarlantdagen för att utöva tillsyn över Finlands Banks förvaltning och de fonder som stod under lantdagens vård och garanti. Tidigare kallades organet Finlands Ständers bankfullmäktige. Efter självständigheten ändrades namnet till Riksdagens bankfullmäktige.
Benämning på pensionskassan för prästänkor och omyndiga barn efter 1878, sedan en egen pensionskassa hade grundats för skolstaten. Kassan fick nytt reglemente 1880. Den erhöll sina inkomster från vakansbesparingar och årsavgifter och förestods av en direktion med säte i Åbo. Kassan bytte 1949 namn till Pensionskassan för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Från 1860 ämbete och ämbetsverk som lydde under Jordbruksexpeditionen och som hade i uppgift att främja fiskstammen och fiskbeståndet samt fiskeriet i landet och att övervaka fiskeristadgan och kronans fiskerier. Fiskeriinspektören utövade tillsyn över Statens fiskeriförsöksanstalt i Evois. Som biträde hade fiskeriinspektören tidvis en adjoint, efter 1906 en äldre och yngre fiskeriassistent. År 1918 ersattes fiskeriinspektörerna med Fiskeristyrelsen. I rådgivningsverksamheten deltog även centralorganisationen Fiskeriföreningen i Finland.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Präst som församlingen föreslår till en ledig tjänst, men som inte är ett av domkapitlets tre prästförslag. Om domkapitlet fastslår att prästen är behörig, uppförs han på fjärde förslag. Detta gällde under svenska tiden och autonoma tiden endast regala respektive imperiella pastorat, från 1908 alla pastorat.
Av bönderna på en socken-, senare kommunalstämma utsedd förtroendeman för varje fjärdedel av ett härad (fjärding), i senare tid för hela socknen, som hade i uppgift att biträda kronofogden och länsmannen i deras tjänsteuppdrag och att upprätthålla ordningen samt ha tillsynen över broar och vägar m.m. Fjärdingsmän var ovanliga i Finland förutom i till exempel Kymmenedalen där de fungerade som lantpolis. Fjärdingsmän fanns också i Gamla Finland. Sysslan var ett menighetsbestyr och gick vanligen i tur (årsvis) bland socknens skatte- och kronobönder. Som lön erhöll fjärdingsmannen inkvarteringsfrihet och i vissa län en blygsam kontantersättning.
Tilläggslön för flygmaskinförare och flygmaskinspanare inom försvarsmakten. Flygtillskotten erlades som ordinarie, extra- eller lärartillskott.
Under perioden 1884–1931 tjänsteman vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Folkskoleinspektören hade i uppdrag att biträda överinspektören för folkskolorna i hans arbete och att vid behov verkställa inspektioner av lärarseminarier och folkskolor i städer och på landsbygden.
Person med behörighet att verka som lärare i folkskola. Kompetenskravet för folkskollärare var genomförd utbildning vid folkskollärar- eller folkskollärarinneseminarium.
Statlig fond i anslutning till fattig- och arbetshusfonden, vars medel användes till bidrag och understöd åt kommuner och privata välgörenhetssällskap eller -föreningar som upprätthöll anstalter för arbetsoförmögna, och till enskilda personer som vårdade, underhöll och undervisade en lytt, blind, andesvag eller på annat sätt helt arbetsoförmögen person. Fonden övervakades av guvernören och fattigvårdsinspektören. Den hette egentligen Fonden för vården om till arbete fullkomligt oförmögna personer.
Del av ett forstrevir. Forstbevakningsområdet förestods av en forstuppsyningsman.
Tekniskt utbildad tjänsteman inom forstförvaltning, bl.a. vid Forststyrelsen. Forstingenjörerna hade insikter i skogsvård, skogsbruk, virkesavverkning, -anskaffning och -förädling, naturvård och affärsverksamhet.
Kameral tjänsteman inom forstväsendet, vilken ansvarade för forstdistriktets eller forstrevirets ekonomi och skötte brevväxlingen med landshövdningen (guvernören) och forsttjänstemännen.
Läroanstalt för undervisning i skogsskötsel. Forstläroanstalterna utbildade personer som utövade den omedelbara vården av allmänna skogar, dock inte forstmästare. Forstläroanstalterna verkade under Forststyrelsens tillsyn. Bland läroanstalterna erbjöd forstinstituten i allmänhet högre utbildning än forstskolorna. År 1907 övertog Helsingfors universitet den högsta undervisningen inom forstutbildningen.
Rätten att gratis sända brev, portofrihet. Fribrevsrätt var ett privilegium för förvaltningsmyndigheter och tjänstemän under svenska tiden 1643–1673 och från och med 1682 som innebar att de gratis fick sända tjänstebrev som så kallad fribrevspost.
Skola för flickor med olika namn. Den första fruntimmersskolan i det svenska riket grundades 1786 i Göteborg. Följande fruntimmersskola, med tyska som undervisningsspråk, grundades i Gamla Finland i Viborg 1788 (–1905). De första statliga fruntimmersskolorna grundades 1844 i Helsingfors och Åbo, med svenska som undervisningsspråk. Undervisningen var avsedd för döttrar ur ståndsfamiljer och meddelades i tre–fyra klasser, jämte praktisk hemslöjd och andra kunskaper som förutsattes av en väluppfostrad ung kvinna. I 1872 års förordning öppnades statens fruntimmersskolor för alla flickor. De räknades till de allmänna elementarläroverken och blev femåriga 1885. En högre fruntimmersskola med sju klasser fanns endast i Helsingfors. Den syftade till en mer omfattande allmän utbildning. I Finland fanns i de större städerna sedan 1600-talet också privata flickpensioner, där flickorna erhöll undervisning i språk, musik, teckning och sömnad, den mest kända verkade i början av 1800-talet som Sara Wacklins pension i Åbo. Också privata flickskolor grundades på olika håll i landet, särskilt efter att skolordningen 1856 hade trätt i kraft. Privata finskspråkiga flickskolor grundades 1864 i Jyväskylä och 1869 (–1919) i Helsingfors.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Dag under vilken församlingen kan yttra sig om de tre präster som domkapitlet har ställt upp på förslag i ett stundande präst- eller kyrkoherdeval. Om inga hinder finns för prästernas placering i förslagsrum, kan församlingen yttra sig om vallängden och yrka på att ytterligare en fjärde präst ställs i förslagsrum. Domkapitlet utlyser frågodagen, efter att varje prästkandidat har hållit sin provpredikan. Den hålls i valförrättarens (biskopens eller annan prästs) och stiftsnotariens närvaro. I fråga om prästval infaller frågodagen söndagen närmast efter sista provdagen. I fråga om kyrkoherdeval är frågodagen det tillfälle då församlingen i regala eller imperiella pastorat sedan 1686 (1739), från 1908 kan alla pastorat begära en fjärde provpredikant. Föreligger inget klagomål, uppläses och justeras vallängden. Därefter lästes alla gällande författningar upp: Förordning om prästval 5.6.1739 och 14.6.1793, kungligt brev om prästval 9.12.1741, Kgl. Maj:ts förklaring om förordningen från 1739 given 22.1.1746 och 26.9.1788, Kungligt brev till Åbo domkapitel 12.9.1798 och 3.4.1805. Alla förordningarna ingick i konsistoriecirkuläret 16.12.1812 och gällde förmodligen fram tills den nya kyrkolagen 1869.
Utnämningsbrev till vissa höga statliga tjänster som gav tjänsteinnehavaren en viss rätt att företräda staten i sin ämbetsutövning. Fullmakter infördes 1926. De gavs åt presidenten, domstolsledamöter och föredragande tjänstemän vid högre domstolar, professorer och överbibliotekarien vid universitet och tekniska högskolan, innehavare av tjänst vid evangelisk-lutherska kyrkan, ledamot av centralt ämbetsverk och föredragande vid statsrådet. Fullmakt beviljades också åt tjänster som besattes av statsrådet, justitiekanslern, högsta domstolen, högsta förvaltningsdomstolen eller annan myndighet där tjänsten krävde domarbehörighet.
Utnämningsbrev till vissa höga statliga tjänster som gav tjänsteinnehavaren en viss rätt att företräda staten i sin ämbetsutövning. Fullmakter infördes 1926. De gavs åt presidenten, domstolsledamöter och föredragande tjänstemän vid högre domstolar, professorer och överbibliotekarien vid universitet och tekniska högskolan, innehavare av tjänst vid evangelisk-lutherska kyrkan, ledamot av centralt ämbetsverk och föredragande vid statsrådet. Fullmakt beviljades också åt tjänster som besattes av statsrådet, justitiekanslern, högsta domstolen, högsta förvaltningsdomstolen eller annan myndighet där tjänsten krävde domarbehörighet.
Av en uppbådsnämnd framställt register på värnpliktiga som inte deltog i uppbåden i vanlig ordning. Fyllnadslängderna delades in i tre kategorier. Den första kategorin (A) bestod av värnpliktiga som hade fått uppskov , den andra kategorin (B) bestod av värnpliktiga som beordrats att ställa upp på nytt i uppbådet och den sista kategorin (C) bestod av värnpliktiga som antagits i tjänst som frivilliga.
Befälhavare på större fyrplats på land eller på fyrskepp. Fyrmästaren ansvarade för fyrens skötsel, redovisning av kronans förråd vid fyren m.m. Under fyrmästaren lydde fyrvaktare och fyrbiträden, medan mindre fyrar på land vanligen hade endast en fyrvaktare som befälhavare.
Var berättigade till dagtraktamente efter 1884.
Av överdirektören för fångvårdsväsendet fastställd rutt för fångtransporten till olika fängelser.
Transport av fångar från ett ställe till ett annat, en skyldighet som från 1727 ålåg kronan och därförinnan var en allmän skyldighet för bönderna på order av fånggevaldiger, länsman eller annan tjänsteman. Transporten kallades under senare delen av autonoma tiden och i början av självständighetstiden för fångforsling.
Av fångvårdsväsendet upprätthållen uppsamlingsplats för fångar vid en busstation, för deras vidare transport med buss. Fånghållplatserna bildade tillsammans med fångstationerna så kallade fångforslingsstråt.
System som användes vid tukthus under perioden 1889–1975 och innebar att fångarna indelades i minst tre övervaknings- eller tvångsklasser. Avsikten var att låta fången känna av straffet genom de begränsningar eller förmåner som tillkom en viss fångklass. I tukthus med långa strafftider kunde föreståndaren efter omständigheterna ha ännu flera fångklasser. Ersattes med halvöppen, öppen och sluten.
Arbetsanstalt för manliga fångar huvudsakligen under ett centralfängelse vilka hade förordnats till arbete eller dömts till straffarbete under något friare former än arbetsfängelse, vanligen lantarbete eller annat allmännyttigt arbete. Fångkolonier började inrättas 1913. De övervakades av fångvårdsstyrelsen, från 1918 specifikt av fängelseinspektören. Fångkolonierna indrogs efter andra världskriget.
Pass som under autonoma tiden och början av självständighetstiden medgav att fångvaktare fick flytta en fånge, under svenska tiden kallat fångförpassning. Fångpasset innehöll uppgifter om fångens namn, ålder och utseende, orsaken till häktandet, eventuell dom samt en förteckning över fångens medföljande tillhörigheter. Det utfärdades av en judiciell tjänsteman: länsman, kronofogde, häradshövding eller vid krigsrätt en auditör.
Under autonoma tiden från 1880-talet och under självständighetstiden från 1925 om bevakad och omgärdad uppsamlingsplats för fångar vid en järnvägsstation varifrån de transporterades vidare med tåg. Fångstationerna bildade tillsammans med fånghållplatserna så kallade fångforslingsstråt. Termen användes i den finska betydelsen också om fånges placering i fångklass efter 1889.
Tjänstebeteckning för en arvodesbefattning vid stads-, härads- eller tingslagshäkte. Fångvårdaren hade i uppgift att övervaka fångarna. Termen användes bara i Finland under svenska tiden och närmast på 1700-talet.
Avdelning vid Justitieministeriet som 1922 övertog Fångvårdsstyrelsens uppgifter. Fångvårdsavdelningen ansvarade för fängelseväsendet och fångtransporter, senare fångvårdsväsendet och dess förvaltning. Under perioden 1937–1950 var Fångvårdsavdelningen den avdelning vid Justitieministeriet som beredde och föredrog fångvårdsärendena i statsrådet, i motsats till beslutsordningen i det mera fristående Fångvårdsverket som verkade under samma period. Som chef fungerade en överdirektör för fångvårdsväsendet, ett referendarieråd med högre rättsexamen, vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef. Fångvårdsavdelningen var uppdelad i olika byråer, däribland en ekonomiebyrå och en räkenskapsbyrå. Under avdelningen lydde central-, läns- och reservfängelserna, tvångsarbetsanstalterna, fångtransporten och mentalsjukhuset för fångar som också övervakades av Medicinalstyrelsen.
Avdelning vid Justitieministeriet som 1922 övertog Fångvårdsstyrelsens uppgifter. Fångvårdsavdelningen ansvarade för fängelseväsendet och fångtransporter, senare fångvårdsväsendet och dess förvaltning. Under perioden 1937–1950 var Fångvårdsavdelningen den avdelning vid Justitieministeriet som beredde och föredrog fångvårdsärendena i statsrådet, i motsats till beslutsordningen i det mera fristående Fångvårdsverket som verkade under samma period. Som chef fungerade en överdirektör för fångvårdsväsendet, ett referendarieråd med högre rättsexamen, vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef. Fångvårdsavdelningen var uppdelad i olika byråer, däribland en ekonomiebyrå och en räkenskapsbyrå. Under avdelningen lydde central-, läns- och reservfängelserna, tvångsarbetsanstalterna, fångtransporten och mentalsjukhuset för fångar som också övervakades av Medicinalstyrelsen.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Under ledning av en ekonomieinspektör ansvarade byrån för fångvårdsväsendets egendom och hushållning samt arbetsverksamheten vid fängelserna.
Byrå vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning 1922–1936 och 1950–2001. Vid byrån gjorde man upp fångvårdsväsendets budget och ansvarade för revisionen av fängelseväsendets kassaförvaltning. Som chef verkade ursprungligen en kamrer, med biträde av kammarförvant, huvudbokhållare och bokförare.
Från 1936 tjänsteman vid Fångvårdsverket och från 1950 vid fångväsendets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektörerna ansvarade för placeringen, transporten och bevakningen av fångar samt för fängelsedisciplinen och frigivningen av fångar. Fångvårdsinspektörer förekom också vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsinspektören kallades tidigare fängelseinspektör.
Chefsstyrt ämbetsverk för fängelseväsendet och dess förvaltning 1881–1922, ett ansvarsområde som tidigare hade delats mellan fängelseinspektören och guvernörerna. Fångvårdsstyrelsen var ursprungligen underställd senatens civilexpedition, 1888–1892 kansliexpeditionen, 1892–1917 justitieexpeditionen och från 1918 Justitieministeriet. Den indrogs 1922, varefter uppgifterna överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Fångvårdsstyrelsen leddes av en överdirektör med biträde av sekreterare, kamrer, kammarförvant, kanslist och kammarskrivare.
Krigsdomstol som fungerade som underdomstol inom den finska krigsmakten under andra världskriget. Fältkrigsrätter var verksamma vid fronten och deras uppgift var att behandla brott som begåtts av soldater eller av befolkningen som var bosatt på det ockuperade området. I allmänhet fanns det en fältkrigsrätt vid varje armé, grupp, armékår, division och brigad. Dessutom fanns det även en fältkrigsrätt vid varje skyddskårsdistrikt. Efter andra världskriget fungerade fältkrigsrätterna ännu en tid vid militärdistrikten. Krigsrätterna bestod av en lagfaren ordförande, som kallades krigsdomare, samt en officer och en underofficer eller av en representant som tillhörde manskapet. Krigsdomaren valdes av högsta domstolen och ledamöterna av fördelningens befälhavare. Även de domstolar som verkade under finska inbördeskriget 1918 kallas vanligen fältkrigsrätter.
Högsta militärprästämbetet 1939–1941, från 1820 till 1939 krigspräst som förärats titeln fältprost i egenskap av försvarsmaktens ledande pastor (ylipastori). Fältprosten ingick under vinterkriget i högkvarterets kommandoavdelning, med direkt föredragningsrätt inför överbefälhavaren. Han verkade också som ordförande för fältkonsistoriet. Fältprosten upphöjdes 1941 till fältbiskop.
Avdelning vid Försvarsministeriet samt vid dess föregångare Militieexpeditionen och Krigsministeriet. Avdelningen skötte om anskaffning, reparation och vård av krigsmaterial. Avdelningen bestod av Allmänna byrån, Artilleribyrån, Vapenbyrån, Trängbyrån, Pionerbyrån, Arsenalbyrån (fram till 1922) och Mottagningsbyrån (enbart 1926). Efter 1929 bestod Fälttygmästaravdelningen av Artilleri- och trängbyrån, Vapenbyrån och Granskningsbyrån (från och med 1934 Kontrollbyrån).
Ett fängelses styrelse sedan 1866. Fängelsedirektionen bestod av förtroendevalda och fängelsets tjänstemän, särskilt fängelsedirektören, ibland också pastorn, läkaren och en av fängelsets andra befattningshavare.
Specialdomstol 1932–2006 med domsrätt över återfallsförbrytare som hotade allmänhetens säkerhet. Fängelsedomstolen dömde också i brott begångna under den villkorliga frigivningen och beslutade om verkställigheten av unga förbrytares fängelsestraff. Beslutet underställdes alltid hovrättens prövning. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år i taget. Som ordförande verkade chefen för fångvårdsverket.
Ämbete i anslutning till senatens civilexpedition 1867–1881. Fängelseinspektören ansvarade för straffverkställigheten vid fängelserna, en uppgift som tidigare hade skötts huvudsakligen av guvernörerna. Ämbetet indrogs 1881 när Fångvårdsstyrelsen grundades. Under perioden 1917–1922 var fängelseinspektören en beredande och föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen, med ansvar för handläggning av fångars placering, transport och bevakning samt för fängelsedisciplinen. Tjänsten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning när Fångvårdsstyrelsen indrogs 1922. År 1936 ändrades beteckningen till fångvårdsinspektör.
Ämbete i anslutning till senatens civilexpedition 1867–1881. Fängelseinspektören ansvarade för straffverkställigheten vid fängelserna, en uppgift som tidigare hade skötts huvudsakligen av guvernörerna. Ämbetet indrogs 1881 när Fångvårdsstyrelsen grundades. Under perioden 1917–1922 var fängelseinspektören en beredande och föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen, med ansvar för handläggning av fångars placering, transport och bevakning samt för fängelsedisciplinen. Tjänsten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning när Fångvårdsstyrelsen indrogs 1922. År 1936 ändrades beteckningen till fångvårdsinspektör.
Ämbete i anslutning till senatens civilexpedition 1867–1881. Fängelseinspektören ansvarade för straffverkställigheten vid fängelserna, en uppgift som tidigare hade skötts huvudsakligen av guvernörerna. Ämbetet indrogs 1881 när Fångvårdsstyrelsen grundades. Under perioden 1917–1922 var fängelseinspektören en beredande och föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen, med ansvar för handläggning av fångars placering, transport och bevakning samt för fängelsedisciplinen. Tjänsten överfördes på Justitieministeriets fångvårdsavdelning när Fångvårdsstyrelsen indrogs 1922. År 1936 ändrades beteckningen till fångvårdsinspektör.
Tjänstebeteckning för psykiatern vid fångvårdsväsendet från och med 1935. Fängelsepsykiatern utnämndes av statsrådet på ansökan. Hans uppgift var att leda och övervaka mentalsjukhuset för fångar och att utveckla krispsykiatrin vid fängelserna.
Område belagt med inrese- och vistelseförbud.
Område belagt med inrese- och vistelseförbud.
Område belagt med inrese- och vistelseförbud.
Svenskspråkig benämning på den präst som till 1890 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa katedral-/ storkyrkoförsamlingarna. Benämningen för den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar blev 1891 kyrkoherde, men benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare var även därefter i användning. Under självständighetstiden från 1918 till senare hälften av 1900-talet var förståndare officiell benämning på den ledande prästen i alla ortodoxa församlingar i Finland.
Benämning på den befolkning som under åren 1939–1944 evakuerades från områden som avträddes eller utarrenderades till Sovjetunionen och omplacerades inom Finlands nya gränser. Totalt kategoriserades 11 procent av invånarna som förflyttad befolkning. Till största delen bestod den förflyttade befolkningen av karelare. Från Porkalaområdet omplacerades över 7 000 personer.
Tjänsteman vid undersökningsbyrån i Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors som ledde undersökningar, förrättade förhör och avfattade undersökningsprotokoll. Förhörsledaren var underställd byråchefen för undersökningsbyrån. Kompetensvillkoren var juridisk examen eller examen från polisskolan. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Tjänsteman vid undersökningsbyrån i Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors som ledde undersökningar, förrättade förhör och avfattade undersökningsprotokoll. Förhörsledaren var underställd byråchefen för undersökningsbyrån. Kompetensvillkoren var juridisk examen eller examen från polisskolan. Tjänsten indrogs 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Kommunal nämnd som bl.a. verkade som förmyndare för barn födda utom äktenskapet.
Från 1919 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Fram till 1921 var förrådsavdelningen ansluten till maskinavdelningen. Till förrådsavdelningens uppgifter hörde bl.a. upphandling, förvaring och utgivning av förrådsartiklar och inventering av alla avdelningars inventarier och förråd. Vid avdelningen fanns en upphandlingsbyrå, en förrådsbyrå och ett trävarukontor, och avdelningen leddes av en förrådsdirektör. Under förrådsavdelningen lydde från 1923 linjeförvaltningens förrådssektion.
Från 1919 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Fram till 1921 var förrådsavdelningen ansluten till maskinavdelningen. Till förrådsavdelningens uppgifter hörde bl.a. upphandling, förvaring och utgivning av förrådsartiklar och inventering av alla avdelningars inventarier och förråd. Vid avdelningen fanns en upphandlingsbyrå, en förrådsbyrå och ett trävarukontor, och avdelningen leddes av en förrådsdirektör. Under förrådsavdelningen lydde från 1923 linjeförvaltningens förrådssektion.
Bokhållare för förrådet och materialet vid en stads byggnadskontor.
Tjänstebeteckning för chefen för Post- och telegrafstyrelsens förrådskontor vid telegraftekniska avdelningen från och med 1927. Förrådsförvaltaren ansvarade för den materiel inom telegraf-, telefon- och radiotekniken som förvarades i förrådet.
Befattningshavare vid centralfängelse som ansvarade för fängelsets inventarier och förvaringen av dem. Allmänt: den som överser ett förråd.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsens depot, under autonoma tiden endast i Helsingfors. En förrådsförvaltare av första eller andra klass förestod förrådssektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, där även andra förrådsförvaltare arbetade. Förrådsförvaltare fanns även vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, senare vid maskinavdelningen, vilket ansvarade för övervakningen av Statsjärnvägarnas materialförråd. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare som fungerade som chef samt en förrådskontrollör, en speditör och nödvändigt antal bokförare och bokhållare. Förrådskontoret bytte 1919 namn till Förrådsbyrån och överfördes till Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning.
Instans som under kriget 1918 hade i uppdrag att inventera förråden i landet, uppgöra statistik över behov och produktion, föreslå beslagtagning av egendom och vårda beslagtagen egendom.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvalting med ansvar för upphandling och vård av material. Förrådssektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning och leddes av en förrådsförvaltare av första eller andra klass. Dessutom fanns vid förrådssektionen förrådsförvaltare av tredje klass.
Tjänstebeteckning för lantmätare vid Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Förrättningsingenjören gjorde upp statistiska tabeller över skiftesverket och granskade vid behov lantmäteriförrättningar. Från 1928 var förrättningsingenjör också en samlande beteckning på lantmäteriingenjörer av första, andra och tredje avlöningsklass samt extra ordinarie lantmäteriingenjörer vid ett lantmäterikontor. Tidigare hade den samlande beteckningen för dessa varit förrättningslantmätare. Förrättningsingenjör var från 1934 även tjänstebeteckning för ingenjör vid Vattendragskommissionen, med kompetens i antingen väg- och vattenbyggnad eller lantbruksteknik, som planerade och översåg sänkning av vattendrag eller flottled, minskning av vattenfall i strömfall och deltog i skiftesförrättningar rörande vattenområden. Förrättningsingenjören förordnades till uppgiften av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Tjänstebeteckning för lantmätare vid Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Förrättningsingenjören gjorde upp statistiska tabeller över skiftesverket och granskade vid behov lantmäteriförrättningar. Från 1928 var förrättningsingenjör också en samlande beteckning på lantmäteriingenjörer av första, andra och tredje avlöningsklass samt extra ordinarie lantmäteriingenjörer vid ett lantmäterikontor. Tidigare hade den samlande beteckningen för dessa varit förrättningslantmätare. Förrättningsingenjör var från 1934 även tjänstebeteckning för ingenjör vid Vattendragskommissionen, med kompetens i antingen väg- och vattenbyggnad eller lantbruksteknik, som planerade och översåg sänkning av vattendrag eller flottled, minskning av vattenfall i strömfall och deltog i skiftesförrättningar rörande vattenområden. Förrättningsingenjören förordnades till uppgiften av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I lantmäteriförordningen 1916 samlande benämning på lantmätare vid ett länslantmäterikontor. Benämningen ersattes 1928 med förrättningsingenjör.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan i regel territoriellt kyrkligt samfund och administrativ enhet med egen kyrka och egen präst. Sådana församlingar fanns efter 1617 i de områden som det svenska riket erhållit i Stolbovafreden. De ortodoxa församlingarna i det svenska Finland var efter 1721 underställda både domkapitlet i Borgå och andliga konsistoriet i Novgorod, fr.o.m. 1764 konsistoriet i S:t Petersburg. I Gamla Finland lydde församlingarna under andliga konsistoriet i Novgorod, från 1764 under konsistoriet i S:t Petersburg.
Organ i de ortodoxa församlingarna i Finland fr.o.m. 1918 åt vilket församlingsstämman kunde överlåta behandlingen och beslutandet i sådana ärenden som stämman hade rätt att behandla och avgöra.
Synonym för föreståndare inom ortodoxa kyrkan.
Kassa med vilken man bestred prästernas, klockarens och organistens löner. En församlingskassa inrättades i varje landsförsamling till följd av prästerskapets lönereform 1922 (då pastoralierna avskaffades). Kassans årliga inkomster utgjordes huvudsakligen av kassans räntor och nettoinkomsterna från prästboställenas avkastning, samt en personell avgift av alla 16 år fyllda församlingsmedlemmar. Undantagsvis, ifall kassans medel inte räckte till lönerna, fick också en kyrkoskatt uppbäras. Kyrkoskatten beräknades på basis av kommunalbeskattningen.
Benämning från och med 1918 på det organ som i de ortodoxa församlingarna i Finland hade att förvalta församlingens egendom, att förbereda ärenden för behandling i församlingsstämman och att verkställa församlingsstämmans beslut. Tidigare benämning på församlingsrådet var kyrkoråd.
Benämning från och med 1918 på i lagstiftningen föreskriven sammankomst av de röstberättigade församlingsmedlemmarna i de ortodoxa församlingarna i Finland för behandling av och beslutsfattande i ärenden som gäller församlingen samt för väljande av församlingens präster och andra befattningshavare. Efterträdde kyrkoförsamlingssammanträdet.
Uppsyningsman i en viss del av en församling eller inom en kyrkrote. Församlingsäldste övervakade kyrkotukten och verkställde de beslut som kyrkorådet hade fattat i frågan. De valdes på fyra år av kyrkostämman eller i samband med ett läsförhör.
Sedan självständighetstiden en tjänstebeteckning för handläggare vid byrå i ämbetsverk eller ministerium, av högre rang än andra aktuarie. Tjänsten fanns från 1922 bl.a. vid straffregisterbyrån i Justitieministeriet.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnader. År 1897 fanns fyra förste arkitekter vid myndigheten. Av dem var en också föreståndare för länsbyggnadskontoret i Helsingfors.
Från 1809 ledande tjänsteman vid Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland i S:t Petersburg fram till 1892 då benämningen ändrades till expeditionschef och flyttades till femte klassen i rangordningen. Förste expeditionssekreteraren var samtidigt föredragande tjänsteman vid Kommittén för finska ärenden. Förste expeditionssekreteraren förestod fram till 1888 en av kansliets två skriftsavdelningar, den ryska eller den svenska, därefter båda avdelningarna.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk sedan autonoma tiden, i tjänsteställning över andre kammarförvant, och mellan kamrerare och kammarskrivare. Tjänstebeteckningen ändrades 1922 i ministerierna till äldre regeringssekreterare.
Sparbanksinspektionens högsta beslutande organ 1939–1952. Inspektionen ansvarade för budgeten och inspektionsdistriktsindelningen samt avbrytande, inställande eller likvidation av sparbanksverksamhet. Den bestod av sparbanksinspektionens ledningsgrupp och fyra extra ledamöter som utnämndes av statsrådet. En av dem representerade Finlands Bank och tre sparbankerna.
Sparbanksinspektionens högsta beslutande organ 1939–1952. Inspektionen ansvarade för budgeten och inspektionsdistriktsindelningen samt avbrytande, inställande eller likvidation av sparbanksverksamhet. Den bestod av sparbanksinspektionens ledningsgrupp och fyra extra ledamöter som utnämndes av statsrådet. En av dem representerade Finlands Bank och tre sparbankerna.
Kommission som enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 ansvarade för verkställandet av uppbåden. Den bestod av uppbådsnämnden samt en av magistraten eller kommunalnämnden utsedd person. I varje kommun valdes årligen två förtroendemän som skulle närvara vid uppbådet för meddelandet av upplysning och vid behov företräda den valda ledamoten i den förstärkta uppbådsnämnden. Förstärkta uppbådsnämnden avskaffades med förordningen om tillämpning av värnpliktslagen 1932.
Benämning på försvarsmaktens ledningsstab under den så kallade mellanfreden. Den bildades den 16 september 1940 genom en sammanslagning av staben för Landstridskrafterna och det krigstida Högkvarteret. Försvarsmaktens Huvudstab utgjorde staben för kommendören för försvarsmakten samt utgjorde tillsammans med Försvarsministeriet det centrala ämbetsverket för militärförvaltningen. Den ersattes i juni 1941 av det återinrättade Högkvarteret. Efter fortsättningskriget återinfördes Försvarsmaktens Huvudstab i december 1944. Namnet förkortades 1952 till Huvudstaben.
Ett av ministerierna i statsrådet. Försvarsministeriet var en efterföljare till militieexpeditionen vid Ekonomiedepartementet i Finlands senat och till Krigsministeriet, som 1922 bytte namn till Försvarsministeriet. Ministeriet utgjorde högsta förvaltande myndighet för försvarsväsendet och ansvarade för försvarets vidmakthållande och organisering. Verksamheten var fördelad på avdelningar och byråer, vilka stod till förfogande för överbefälhavaren för krigsmakten. Under 1930-talets omorganiseringar i försvarsväsendets högsta ledning kom Försvarsministeriets roll att förstärkas även som stab för försvarsmakten. Under andra världskriget krympte ministeriets organisation från den fredstida uppsättningen då en stor del av dess avdelningar införlivades med Högkvarteret och under mellankrigstiden med den utökade generalstaben.
Ett av ministerierna i statsrådet. Försvarsministeriet var en efterföljare till militieexpeditionen vid Ekonomiedepartementet i Finlands senat och till Krigsministeriet, som 1922 bytte namn till Försvarsministeriet. Ministeriet utgjorde högsta förvaltande myndighet för försvarsväsendet och ansvarade för försvarets vidmakthållande och organisering. Verksamheten var fördelad på avdelningar och byråer, vilka stod till förfogande för överbefälhavaren för krigsmakten. Under 1930-talets omorganiseringar i försvarsväsendets högsta ledning kom Försvarsministeriets roll att förstärkas även som stab för försvarsmakten. Under andra världskriget krympte ministeriets organisation från den fredstida uppsättningen då en stor del av dess avdelningar införlivades med Högkvarteret och under mellankrigstiden med den utökade generalstaben.
Alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar), som ett land värjer sig med inför och i krig. I Finland bestod försvarsväsendet av generalstaben, landstridskrafterna, sjöstridskrafterna, luftstridskrafterna, territorialorganisationen, militära skolor, militära- och industriella inrättningar, depåer, militärsjukhusen, militärapoteksväsendet samt krigsdomstolarna. Tillsammans med skyddskårsorganisationen samt gräns- och sjöbevakningsväsendet utgjorde försvarsväsendet republikens försvarsmakt.
Försäkrings- och pensionskassa för änkor och minderåriga barn till sårade eller avlidna militärer inom försvarsväsendet.
Underavdelning till Socialministeriets allmänna avdelning, vilken ansvarade för socialförsäkringsväsendet i hela landet och diverse hjälpkassor samt övervakade försäkringsinspektionen. Försäkringsbyrån fanns tidigare i Socialstyrelsen under namnet Socialförsäkringsavdelningen. I slutet av 1930-talet bildade Försäkringsbyrån en egen avdelning i Socialministeriet kallad Avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Allmän tjänstebeteckning för föredragande tjänsteman i och ledamot av Försäkringsdomstolen.
Specialdomstol under Justitieministeriet vilken 1942 ersatte Försäkringsrådet. Försäkringsdomstolen hade i uppdrag att behandla olycksfalls- och socialförsäkringsärenden som första besvärsinstans. Besluten kunde överklagas till Högsta domstolen. Försäkringsdomstolen bestod av försäkringsdomare, utnämnda av presidenten, försäkringssekreterare, utnämnda av högsta domstolen, ett antal läkare och representanter för arbetsgivarna och arbetstagarna. Den indrogs 1995 och uppgiften överfördes på länsrätterna.
Samlande beteckning för inspektörerna som övervakade socialförsäkringssystemet i ett visst inspektionsdistrikt under Socialministeriets försäkringsbyrå, senare avdelningen för socialförsäkringsärenden.
Ämbete under Senatens finansexpedition, från 1891 under Handels- och industriexpeditionen. Försäkringsinspektorn ansvarade för granskningen av försäkringsverksamheten i landet och tillämpningen av försäkringslagen. Tjänsteinnehavaren var från 1917 ledamot av Socialstyrelsen. Ämbetet drogs in 1922 då Socialministeriets organisation stadfästes med instruktion och Socialstyrelsen upplöstes. I slutet av 1930-talet inrättades igen en högre och en lägre försäkringsinspektörstjänst vid Socialministeriet i samband med att Försäkringsbyrån ombildades till en egen avdelning för socialförsäkringsärenden.
Administrativ dömande myndighet under Senatens finansexpedition, senare Socialministeriet, som 1917–1942 hade i uppgift att behandla alla från försäkringsbolag hänskjutna avslag på ansökningar om ersättningar för arbetsolycksfall och invalidpensioner, samt att fungera som besvärsinstans i andra socialförsäkringsmål. Försäkringsrådet bestod av försäkringsrådets chef som ordförande, en jurist (från 1933 fastanställd assessor), läkare och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Beslutet kunde överklagas till Senatens justitiedepartementet, från 1918 till Högsta domstolen. Försäkringsrådet ombildades 1942 till Försäkringsdomstolen.
Föredragande tjänsteman i socialförsäkringsfrågor vid Socialministeriet och byråchef för försäkringsinspektionen under ministeriets allmänna avdelning vilken från senare delen av 1920-talet bildade en egen byrå, Försäkringsbyrån, och från slutet av 1930-talet Avdelningen för socialförsäkringsärenden. Försäkringsöverinspektören utnämndes av republikens president på statsrådets framställning.
Nämnd i en församling tillsatt efter 1908 för att i stället för eller utöver kyrkvärden och kassaförvaltaren vårda kyrkan och förvalta församlingens kassor och fonder.
Ämbetsbeteckning för ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, ursprungligen placerad i fjärde rangklassen.
Samlande beteckning för tjänstemän vid Högsta förvaltningsdomstolen som beredde och expedierade, i vissa fall också föredrog, de ärenden som hörde till domstolen.
G
Fristående byrå inom Försvarsministeriet, grundad 1938. Gasskyddsbyrån ansvarade för ärenden som berörde gasskydd: allt från utbildning, anskaffning och vård till experiment med gasskyddsmaterial.
En av försvarsmaktens militära skolor, grundad den 26 juni 1933 i Viborg. Verksamheten kom i gång 1934. Under andra världskriget ändrades namnet till Kaasusuojelukoulutuskeskus, och skolan var verksam på flera orter. I december 1944 bytte skolan namn igen, denna gång till Gasskyddskolan, och förlades i Niinisalo. Den lades ner 1952.
Högsta beslutande organ i en delad stadsförsamling eller en tidigare förenad stads- och landsförsamling, senare också en kyrklig samfällighet, införd 1908 för att handlägga de ärenden som är gemensamma för församlingarna (till exempel kyrkor och annan gemensam egendom), medan varje församlings egen kyrkostämma ansvarade för de särskilda angelägenheterna. Domkapitlet utsåg varje år en av kyrkoherdarna till ordförande.
Högsta beslutande organ i en delad stadsförsamling eller en tidigare förenad stads- och landsförsamling, senare också en kyrklig samfällighet, införd 1908 för att handlägga de ärenden som är gemensamma för församlingarna (till exempel kyrkor och annan gemensam egendom), medan varje församlings egen kyrkostämma ansvarade för de särskilda angelägenheterna. Domkapitlet utsåg varje år en av kyrkoherdarna till ordförande.
Det verkställande och förvaltande organet i en kyrklig samfällighet. Medlemmarna är förtroendevalda. Ordföranden är kyrkoherde i någon av samfällighetens församlingar och har förordnats till uppgiften av domkapitlet.
Det verkställande och förvaltande organet i en kyrklig samfällighet. Medlemmarna är förtroendevalda. Ordföranden är kyrkoherde i någon av samfällighetens församlingar och har förordnats till uppgiften av domkapitlet.
Tjänstebeteckning för Lantmäteristyrelsens högsta chef efter 1928, med en överdirektör som biträde och ersättare.
Tjänstebeteckning för Lantmäteristyrelsens högsta chef efter 1928, med en överdirektör som biträde och ersättare.
Avdelning under generalguvernörens kommando som skötte förvaltningen av den finska värnpliktsarmén 1880–1902. Generalguvernörens stab för finska militären ersatte en tidigare avdelning vid staben för finländska militärdistriktet.
Organ inrättat under finska inbördeskriget 1918 för att sköta skyddskårernas proviantering. Under intendenturen organiserades distriktskommittéer.
Poststyrelsens chef och ordförande. Generalpostdirektören företräddes som chef för postväsendet av postdirektionens postdirektör och efterträddes av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör.
Poststyrelsens chef och ordförande. Generalpostdirektören företräddes som chef för postväsendet av postdirektionens postdirektör och efterträddes av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör.
Byrå inrättad 1928 vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten. Byrån ansvarade för ärenden gällande de geodetiska fältmätningarna inom kartverket.
Forskningsinstitut som grundades 1918 och lydde under Lantbruksministeriet. Geodetiska institutet hade hand om de vetenskapliga grundmätningarna för kartläggningen av Finland och utförde geodetiskt mätnings- och forskningsarbete.
Ämbetsverk med uppgift att under Handels- och industriministeriet leda och utföra geologisk forskning i landet. Geologiska forskningsanstalten hette före år 1946 Geologiska kommissionen och bytte år 1983 namn till Geologiska forskningscentralen.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för postgirorörelsen. Kontoret bestod av bokföringsbyrån och två underlydande postgiroexpeditioner.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare, med ansvar för att gräva och täcka gravar. Gravgrävare omnämndes inte i kyrkolagen 1686. I praktiken verkade ändå gravgrävare i många församlingar. Från 1869 var gravgrävare en befattningsinnehavare som var anställd av kyrkorådet, och räknades till kyrkobetjäningen.
Officiellt epitet från år 1905 till senare hälften av århundradet för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland. Tidigare under den autonoma tiden användes epitetet ”grekisk-rysk”. Kyrkor som följer ortodoxa riter, ortodox liturgi samt i vissa andra avseenden ansluter sig till den ortodoxa kristenheten men som lyder under den romersk-katolska kyrkan betecknas sedan senare hälften av 1900-talet som grekisk-katolska. Detta gäller även för de unierade (uniater) som 1596 i unionen i Brest erkände påvens överhöghet.
Officiell benämning på den ortodoxa kyrkan i Finland från år 1918 till år 1953. År 1954 blev den officiella benämningen Det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland.
Under den autonoma tiden officiellt epitet till år 1905 för den ortodoxa kyrkan i Finland och dess organ liksom för ortodoxa kyrkliga företeelser i Finland.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till grundlagsutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden rörande stiftande, ändrande eller upphävande av grundlag samt att ge utlåtanden om lagförslags eller andra ärendens grundlagsenlighet.
Del av gränsbevakningsväsendet. Enligt författningen 1931 fanns det fyra ordinära gränsbevakningsavdelningar samt den interimistiska Karelska näsets gränsbevakningsavdelning, som innehade tullbevakningsuppgifter. Gränsbevakningsavdelningarna var indelade i distrikt som fastställdes av ministern för inrikesärenden. Avdelningens verksamhet leddes av distriktets gränskommendant.
Underlydde Ministeriet för inrikesärendena och leddes av gränsbevakningschefen och hans stab. Gränsbevakningsväsendet omfattade fyra gränsbevakningsavdelningar. Personalen bestod av officerare och stamunderbefäl som tidigare hade tjänstgjort inom försvarsmakten. Manskapet bestod av personer som gjort sin värnplikt samt av några kompanier värnpliktiga.
Underbetjänt vid tullverket som till häst övervakade riksgränsen för att förhindra olovlig införsel av varor. Från 1923 användes beteckningen gränsuppsyningsman.
Tjänstebeteckning för landshövding 1837–1918.
H
Myndighet som inrättades under undantagsförhållandena 1918 med uppgift att centralisera och organisera handeln och industrin, övervaka export och import, samt de privata transportmedlen och användningen av utländsk valuta. Kommissionen inrättade Handels- och industristyrelsen och verkade under senatens handels- och industriexpeditions tillsyn, senare Handels- och industriministeriets. Kommissionen drogs in 1919 och uppgifterna överfördes på Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Ministerium som 1918 ersatte senatens handels- och industriexpedition och blev en del av det nybildade statsrådet. Till ministeriets ansvarsområde hörde handel och industri, gruvdrift och skydd mot industriell äganderätt, lots- och fyrväsendet, sjöfart och hamnar samt sjömanshus, handelskamrar, aktiebolag och andra bolag samt andelsverksamhet utanför jord- och skogsbruksområdet och alla läroverk inom ansvarsområdet, bl.a. sjöfartsläroverken och handelsskolorna. Ministeriet leddes av handels- och industriministern, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Handels- och industriministeriet lydde Handels- och industristyrelsen, Patent- och registerstyrelsen, Sjöfartsstyrelsen, Tekniska högskolan, Statens tekniska forskningsanstalt, Geologiska kommissionen, Havsforskningsinstitutet, Statens spannmålskontor, Statens upphandlingscentral och yrkesutbildningsrådet. Då Handels- och industristyrelsen upplöstes 1926 och ministeriet tog över ämbetsverkets uppgifter föll även patent-, varumärkes- och handelsregistret på Handels- och industriministeriets ansvar fram till 1941 då Patent- och registerstyrelsen bildades.
Avdelning som inrättades 1921 vid Handels- och industriministeriet för att ordna och övervaka utrikeshandeln. Avdelningen bestod av ett kollegium, till vilket hörde en chefdirektör som ordförande och två direktörer, av vilka en måste vara lagfaren. Avdelningen handlade bl.a. sådana ärenden som överförts från Handels- och industrikommissionen till Handels- och industristyrelsens handelsavdelning.
Byrå som lydde under avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Handels- och informationsbyrån ansvarade för frågor rörande jordbruk, handel, industri och andra näringar, kommunikationsväsende, handels- och finanspolitik, tullar, acciser, skatter, avgifter, patent och försäkringar. År 1932, då det bildades en separat avdelning för handelspolitiska ärenden, delades byrån upp i Byrån för handelspolitiska ärenden och Ekonomiska informationsbyrån.
Statlig handelstjänsteman som under perioden 1835–1917 hade i uppgift att bevaka finska köpmäns, skeppares och näringsidkares intressen samt att tjänstgöra som deras ombud i tullen och övriga ryska ämbetsverk. Enligt förordningen om handelsrelationer mellan Finland och Ryssland skulle en handelsombudsman finnas i S:t Petersburg och Tallinn. Liknande tjänster inrättades 1836 i Riga, Kronstadt och Odessa. Handelsombudsmannen var underställd ministerstatssekreteraren och rapporteringsskyldig till honom och generalguvernören. Handelsombudsmännen lydde från självständigheten 1917 under Handels- och industriexpeditionen.
Sedan 1700-talet om hjälp som en myndighet lämnar en annan myndighet i ett ärende som hör till dess behörighet. Termen användes under svenska tiden och autonoma tiden också om den hjälp som fastighetsägarna, under hot om vite, var skyldiga att ge vissa exekutiva tjänstemän, särskilt lantmätare, länsmän och kronofogdar. Från 1700-talet och under autonoma tiden innebar handräckning tjänstebistånd myndigheter eller tjänstemän emellan för att inom viss utsatt tid verkställa beslut om tvångsåtgärd på grund av exekutiv myndighets beslut. Handräckning förekom främst mellan landshövdingar och inom det militära (exempelvis handräckning genom tillskjutande av truppenhet). Också bönderna var skyldiga att ge handräckning åt tjänstemän, särskilt lantmätare, kronofogdar och länsmän.
Statligt forskningsinstitut som ersatte de hydrografiska havsundersökningar som med statsunderstöd bedrivits av Finska Vetenskapssocieteten. Havsforskningsinstitutet hade i uppgift att leda och ansvara för den vetenskapliga forskning som rörde det allmänna tillståndet, de fysikaliska och kemiska egenskaperna, vattenstånds-, ström- och isförhållandena i haven som omgav Finland samt att i dessa frågor företräda landet i internationella sammanhang. Institutet leddes av en direktor, och talassologer var chefer för institutets olika avdelningar. Inledningsvis lydde institutet under Undervisningsministeriet, men från 1924 hörde det till Handels- och industriministeriets förvaltningsområde.
Domstol som utövade bestraffningsrätt över officerare vilka gjort sig skyldiga till handlingar som minskade aktningen för officerskåren. Lagen om krigsmaktens hedersdomstolar stiftades 1919 och innebar att en hedersdomstol skulle inrättas i alla divisioner och brigader samt inom marinen.
Instans som bistod officerare med råd i hedersangelägenheter, medlade i ärekränkningsfall samt verkställde undersökning i fall som ansågs kräva handläggning av en hedersdomstol.
Den kommun i vilken en person hade hemortsrätt. Beteckningen gällde ursprungligen främst ersättningar för fattigvårdsutgifter som en kommun hade haft för nödställda personer som egentligen inte var berättigade till fattigvård i kommunen. Gottgörelsen skulle först och främst sökas av den kommun där personen i fråga hade rätt till fattigvård, i sista hand av staten.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
Begrepp inom fattigvården som innebar att en viss socken, senare kommun, blev skyldig att ge fattigvård åt en hjälpbehövande person. Det innebar också att den socken som hade givit akut fattighjälp åt en person hade rätt att kräva ersättning för detta av den socken i vilken personen i fråga hade rätt till fattigvård. Allmänt: rätten att leva och verka på en viss ort med de till denna rätt lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, sedermera också grund för fastighetsköp på Åland.
I den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar på 1600-talet sporadiskt, 1686 påbjudna och 1702–1869 systematiskt förda register över den konfirmerade befolkningen och dess nattvardsgång samt kunskaper i innantilläsning och recitation ur katekesen och deltagande i hus-, katekes- eller läsförhör. Efter 1748 upptogs hela befolkningen i förteckningen och prästerna införde information om de förhördas ålder, dop och vigslar samt in- och utflyttningar. Syftet var att fylla Tabellverkets behov, och befolkningen redovisades byvis enligt hemman och hushåll, i städerna enligt kvarter och tomt. Skriftebok var den allmänna termen för förteckningen över den konfirmerade befolkningen, vilken ingick i den så kallade kyrkboken. I Sverige var termerna husförhörsbok eller husförhörslängd allmänt förekommande medan kommunionbok användes i Finland och Gamla Finland. I 1869 års kyrkolag användes beteckningen konfirmationslängd.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning. Kontoret leddes av en huvudkassör med bistånd av ett kassörsbiträde. Huvudkassan ansvarade för att ta emot och kvittera alla kontanta medel som kom in till Järnvägsstyrelsen, att verkställa utbetalningar och att föra kassabok över inkomster och utgifter. Huvudkassan hette före 1922 Kassakontoret och lydde under Järnvägsstyrelsens byråavdelning.
Tjänsteman vid Hydrografiska byrån som utförde hydrografiska undersökningar. Hydrografen var underställd byråns direktor. Av hydrografen fordrades antingen en avlagd väg- och vattenbyggnadsingenjörsexamen eller en filosofiekandidatexamen kompletterad med förhör i hydraulik och hydrometri.
Byrå vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, senare Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byrån inrättades 1907 och gjorde upp kartor för ämbetsverkets behov. Till arbetsuppgifterna hörde också systematisk undersökning och beskrivning av landets färskvatten. Byrån leddes av en föreståndare, senare kallad direktor. Vid byrån fanns också en hydrograf samt flera biträdande hydrografer. Hydrografiska byrån ersattes under 1960-talet av Hydrologiska byrån.
Kommunalt organ som verkade i de flesta kommuner under åren 1909–1934. Hyresnämnden behandlade konfliktsituationer och medlade mellan hyresvärden och hyresgästen. Nämnden övervakade även hyresgästens rättigheter vid uppgörandet av hyreskontrakt. Nämnden bestod av 2–4 ledamöter som valdes av kommunalfullmäktige så att representationen mellan hyresvärdar och hyresgästar var jämn. Ledamöterna valde en utomstående ordförande samt en viceordförande. År 1934 upphörde hyresnämnderna och deras verksamhet överfördes till kolonisationsnämnderna.
Uppteckning av resultaten av den besiktning av hästar och fordon som genomfördes av höstutsiktningsmannen. Häst- och fordonslängden skulle granskas av de kommunala myndigheterna innan den skickades till militärlänet och vidare till Försvarsministeriet.
Tjänsteman som för försvarsmaktens behov förrättade besiktning av samtliga hästar och hästfordon inom ett hästutskrivningsområde. Hästutskrivningsmannen, som tillsattes av kommendören för militärlänet, verkade som ordförande i utskrivningsnämnden.
Tjänsteman som för försvarsmaktens behov förrättade besiktning av samtliga hästar och hästfordon inom ett hästutskrivningsområde. Hästutskrivningsmannen, som tillsattes av kommendören för militärlänet, verkade som ordförande i utskrivningsnämnden.
Område för anskaffning av hästar och hästfordon för krigsmaktens behov vid mobilisering. Ett hästutskrivningsområde kunde bestå av en eller flera kommuner.
Område för anskaffning av hästar och hästfordon för krigsmaktens behov vid mobilisering. Ett hästutskrivningsområde kunde bestå av en eller flera kommuner.
Ämbetsexamen för högre kamerala och administrativa ämbeten inom förvaltningen 1895–1922. Högre förvaltningsexamen avlades vid universitetet och gav kompetens till ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement, till landssekreterar- och landskamrerartjänster, vicelandssekreterar- och vicelandskamrerartjänster och kronofogdetjänster samt tjänster vid landets övriga administrativa ämbetsverk där allmän rättsexamen tidigare hade varit kompetensvillkor. Förutsättningen för att få avlägga examen var godkänt språkprov i finska och svenska i ett av examensämnena samt nationalekonomi, finanslära och statistik. Dessutom krävdes fyra månaders praktik vid länskansli, länskontor eller inom tullverket, eller biträdande underdomare eller kronolänsman på landsbygden. Själva examen innefattade förhör i filosofi och nordisk historia samt avlagt prov i juridik.
Skola bestående av fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Högre realskolan byggde på folkskolans lärokurser och meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Juridisk ämbetsexamen 1922–1948 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet för behörighet till domarämbete och vissa höga tjänster inom statsförvaltningen. Den ersattes 1948 med rättskandidatexamen. För deltagande krävdes betygsatta universitetsstudier i filosofi och nordisk historia, godkända språkprov i svenska och finska, förberedande examen i civil-, straff- och processrätt, en termin som underdomare vid domstol, godkänd avhandling i något till examen hörande ämne med ett mognadsprov i ämnet i fråga samt godkända enskilda förhör i juridisk encyklopedi, romerska privaträttens grundbegrepp, rättshistoria, civil-, straff-, finans- statsförfattnings-, förvaltnings-, process- och folkrätt samt internationell civilrätt, nationalekonomi, finanslära och statistik.
Förvaltningsdomstol i högsta instans för förvaltningsrättsliga besvärs- och ansökningsmål samt vissa myndigheters beslut, särskilt statsrådets och ministeriernas. bildades 1918 när senatens ekonomiedepartement omorganiserades till statsrådet och Högsta förvaltningsdomstolen. Den leds av en president och minst sju ledamöter av vilka minst hälften ska vara behöriga för domarämbetet. Ledamöterna utnämndes ursprungligen av statsrådet på domstolens framställan, sedermera av presidenten på statsrådets förslag. Domstolens övriga tjänstemän var två äldre förvaltningssekreterare och fyra yngre förvaltningssekreterare av vilka två hörde till den högre lönekategorin. Därutöver verkade en registrator och tre notarier vid domstolen.
I
Ämbetsverk i Ilmajoki som lydde under Krigsministeriet.
Dokument som landshövdingen (guvernören) utfärdade under autonoma tiden fram till början av 1900-talet åt innehavare av kronohemman. Immissionsbrevet innehöll uppgifter om hemmanets namn, bynummer, mantal och huruvida hemmanets skatt var kronan förbehållen eller vilka skatter som i andra fall skulle erläggas av hemmanet. Uppgifterna om innehavaren rörde åtkomsten av hemmanet (genom egen eller hustruns bördsrätt) eller till exempel genom hemmansbyte.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Vårdform inom fattigvården som innebar att arbetsoförmögna vuxna och barn under 16 år fortlöpande togs om hand av en person som fattigvården fann lämplig att dra försorg om den behövande. Den på detta sätt omhändertagna personen kallades inackordent eller fosterbarn.
Tjänsteman och medlem av kollegiet vid Handels- och industristyrelsen, även högre tjänsteman vid Handels- och industriministeriet. Industriråd var också en honorärtitel som förlänades av republikens president åt välmeriterade personer inom industrins område.
Beskickningarna var skyldiga att sända in behövlig och exakt information till Utrikesministeriet.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Benämning på tillfällig tjänst tillsatt av den decimerade lantdagen i maj 1918. Innehavaren av den högsta makten verkade som Finlands statsöverhuvud. Den neutrala benämningen var en kompromiss mellan republikanhängarna och monarkiblocket. Innehavaren av den högsta makten började dock allmänt kallas för riksföreståndare, vilket hade en klar syftning till monarki.
Av församlingspräst varje år förd förteckning över alla till församlingen in- och utflyttade personer. Längden innehåller uppgifter om personernas namn och stånd, orten varifrån de kommit eller dit de flyttat och de flyttningsbevis de hade hade med sig från flyttningsorten eller som de tagit med sig, samt det datum då beviset hade utfärdats. In- och utflyttningslängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på civilexpeditionen i senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till inrikesexpeditionen för att följande år bli Ministeriet för inrikesärendena. Till ministeriets förvaltningsområde hörde länsförvaltningen och den administrativa indelningen av landet, samt medicinal- och polisväsendet. År 1919 tillkom gränsbevakningsväsendet och på 1930-talet planläggnings- och bostadsärenden samt befolkningsskyddet. Ministeriet leddes av inrikesministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. År 1927 inrättades Allmänna avdelningen och Avdelningen för polisärendena på ministeriet. År 1930 grundades sjöbevakningsväsendet och 1932 inrättades Avdelningen för gränsbevakningsärenden. Avdelningen för befolkningsskyddsärenden inrättades 1939 och 1943 Avdelningen för kommunala ärenden. År 1945 inrättades tillfälligt Avdelningen för den förflyttade befolkningen och Granskningsavdelningen för informationsväsendet, samt Ministeriets för inrikesärenden undersökningsorgan som hade föregåtts av Undersökningsorgan A. Under ministeriet lydde länsstyrelserna och städernas förvaltning, Filmtekniska nämnden, polisinrättningarna, Statens polisskola, Statens flyktinghjälpcentral samt Medicinalstyrelsen.
Under autonoma tiden om avgift för resning av vademål eller besvärsmål vid hovrätt. Allmänt: avgift som betalades vid inskrivning, inskription av någon eller något, till exempel vid inskrivning i läroverk eller av gods som fraktades med järnvägen eller post som skulle försändas.
Inom den ortodoxa kyrkan i Ryssland fr.o.m. 1721, i praktiken fr.o.m. 1737, distrikt inom biskopsstift, där en prost utövade tillsyn och övervakning över församlingarna och prästerskapet i dem. Även i Gamla Finland fanns sådana distrikt. Under den autonoma tiden var de ortodoxa församlingarna i Finland grupperade i inspektionsdistrikt och hade fram till 1882 denna benämning. Från 1883 till år 1918 var benämningen prosteri. Under självständighetstiden från och med 1918 är benämningen åter inspektionsdistrikt.
Distriktsinspektörs dagbok över de av honom verkställda inspektionerna av fattigvården och fattigvårdsanstalterna i hans fattigvårdsdistrikt under Socialstyrelsens, senare Socialministeriets fattigvårdsöverinspektör. Inspektionsjournalen innehöll uppgifter om överträdelser av fattigvårdslagen och andra påtalade olägenheter samt uppgifter om tjänsteförsummelser och tjänstefel.
Distriktsinspektörs dagbok över de av honom verkställda inspektionerna av fattigvården och fattigvårdsanstalterna i hans fattigvårdsdistrikt under Socialstyrelsens, senare Socialministeriets fattigvårdsöverinspektör. Inspektionsjournalen innehöll uppgifter om överträdelser av fattigvårdslagen och andra påtalade olägenheter samt uppgifter om tjänsteförsummelser och tjänstefel.
Distriktsinspektörs dagbok över de av honom verkställda inspektionerna av fattigvården och fattigvårdsanstalterna i hans fattigvårdsdistrikt under Socialstyrelsens, senare Socialministeriets fattigvårdsöverinspektör. Inspektionsjournalen innehöll uppgifter om överträdelser av fattigvårdslagen och andra påtalade olägenheter samt uppgifter om tjänsteförsummelser och tjänstefel.
Läkare vid Socialministeriets välfärdsavdelning.
Befattning grundad 1929 vid Medicinalstyrelsen för inspektion av sjuksköterskeundervisningen. Inspektrisen skulle vara utbildad sjuksköterska och ha erfarenhet av undervisningen av sjuksköterskor. Hon utnämndes av Medicinalstyrelsen sedan befattningen hade varit lediganslagen i trettio dagar. Befattningen hörde till den nionde avlöningsklassen.
Kommunal tjänsteman som lydde under kommunens vårdnämnd och förestod ett samhällsvårdsdistrikt. Inspektören ersattes i en del kommuner av en uppsyningsman som var bosatt i kommunen och skötte uppdraget på arvode eller som ett förtroendeuppdrag.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922. Innehavaren skulle ha avlagt filosofiekandidatexamen med högsta vitsord i matematik.
Benämning vid sidan av distriktsinspektor på den präst som i de ortodoxa inspektionsdistrikten i Finland från och med 1918 utövar övervakningen av församlingarna och prästerskapet i dem.
Tjänst som inrättades av senaten 1906 och som lydde under Kammarexpeditionen. Inspektören hade i uppgift att bistå kommuner, föreningar och enskilda personer med råd och upplysningar om lån ur Den obesuttna befolkningens lånefond. Han skulle därtill övervaka och årligen rapportera om förvaltningen av de lokala kassor som bildats med dessa medel, om resultaten av lånens användning och ge utlåtanden om låneansökningar, utföra inspektioner och verkställa värderingar och besiktningar över den obesuttna befolkningens ställning. Tjänsten ersattes 1915 av en kolonisationsinspektörstjänst.
Sedan autonoma tiden om dag då rättsägare senast skulle inställa sig vid domstol eller annan beslutsfattande myndighet för att bevaka sin talan. I motsvarande betydelse användes termen också om tiden för när sakägares skrift (missnöjesanmälan, ändringsansökning m.m.) skulle vara domstolen eller myndigheten tillhanda. Försummad tid innebar att man miste sin rätt att bli hörd i saken.
Avdelning inom Försvarsministeriet och i dess föregångare Krigsministeriet. Intendenturavdelningen ansvarade för anskaffning, vård och reparation av försvarsmaktens beklädnad och utrustning. Inom avdelningen verkade Provianteringsbyrån (tidigare Livsmedelsbyrån) och Beklädnadsbyrån (tidigare Utrustningsbyrån). Även Räkenskapsbyrån var underställd intendenturavdelningen fram till 1921.
Tillfälligt kontor, inrättat under kriget 1918, för att reservera hästar för lanthushållningen och därmed säkerställa livsmedelsproduktionen. Kontoret lydde under Lanthushållningsstyrelsen och sköttes av en styrelse, tillsatt av senaten. Styrelsen bestod av en direktör och två konsultativa medlemmar, varav den ena även fungerade som kassör.
Politisk fånge som med stöd av lagen om rannsakningsfångar men utan domstolsbeslut placerades på tvångs(arbets)anstalt som farlig för rikets säkerhet 1922–1945. Under perioden 1932–2006 användes beteckningen om fånge som genom beslut av fängelsedomstolen hade tagits i förvar på obestämd tid i avsikt att skydda samhället mot vissa former av grövre brottslighet.
Politisk fånge som med stöd av lagen om rannsakningsfångar men utan domstolsbeslut placerades på tvångs(arbets)anstalt som farlig för rikets säkerhet 1922–1945. Under perioden 1932–2006 användes beteckningen om fånge som genom beslut av fängelsedomstolen hade tagits i förvar på obestämd tid i avsikt att skydda samhället mot vissa former av grövre brottslighet.
I en församling förd förteckning över kyrkans fasta egendom och lösöre. Inventarielängden ingick 1686–1720 i kyrkboken, försedd med biskopens eller domprostens och kyrkvärdens underskrift. Från 1720 fördes en separat förteckning som i författningen 1720 kallades inventariebok men i kyrkolagen 1869 åter inventarielängd.
J
Lag stiftad i maj 1945 för att möjliggöra överlåtelse av jord till den på grund av kriget förflyttade befolkningen samt till krigsinvalider, krigsänkor och frontsoldater. Lagen utgick främst från överlåtelse av statlig jord men möjliggjorde även tvångsinlösning av jord. Jordanskaffningslagen föranledde en omfattande jordreform som fram till 1950 hade skapat cirka 100 000 nya småbruk. Jordanskaffningslagen innehöll en språklig aspekt som gick ut på att inte i alltför hög grad rubba språkbalansen i enspråkigt svenska eller tvåspråkiga kommuner.
Lokalt organ som lydde under Lantbruksministeriet. Nämnderna grundades 1945 för att verkställa lagen om jordanskaffning, som främst var ämnad för den befolkning som omplacerats från de områden som avträtts till Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Jordinlösningsnämnderna fattade beslut om upplåtandet av statsjordar och tvångsinlösning av privata jordar och byggnader, värderade dessa genom syneförrättning samt ansvarade för att göra upp och godkänna en kolonisationsplan. Nämnden bestod av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden samt två ledamöter som utsetts av Lantbruksministeriet var lantmäteriingenjör, agronom, forstmästare eller annan person med motsvarande kunskaper. De två övriga ledamöterna företrädde jordöverlåtarna och mottagarna av jord och valdes av kommunens kolonisationsnämnd respektive Lanthushållningssällskapens centralförbund.
Rådgivande organ inom Lantbruksministeriet i anslutning till verkställandet och övervakningen av jordanskaffningslagen 1945. Som ordförande verkade chefen för Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Ledamöternas antal var åtta av vilka tre ledamöter skulle inneha jordöverlåtarnas förtroende och tre jordmottagarnas förtroende.
Benämning på de personer eller instanser som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 överlät jord för kolonisationen av den förflyttade befolkningen.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens administrativa avdelning som ansvarade för juridiska spörsmål. Vid byrån fanns en ombudsman, en biträdande ombudsmän, en notarie och kanslister.
Byrå vid avdelningen för juridiska ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Juridiska byrån skötte handläggningen av frågor i anslutning till främmande stat, Finland eller enskilda personer, sjörätt, litterär, konstnärlig och industriell äganderätt, värnplikt, nationalitets- och äktenskapsspörsmål samt mellanfolklig rättshjälp.
Kompetens i både romersk och kanonisk rätt, ingick sedan medeltiden i beteckningen för den juridiska lärdomsgraden doktor, från 1871 också i kandidat- och licentiatlärdomsgraden. Beteckningen bibehölls också efter att den inhemska rätten blev det huvudsakliga målet för juridiska studier efter reformationen. Den avskaffades i Sverige 1904, men fanns kvar i Finland.
Kollegial avdelning vid Lantmäteristyrelsen, grundad 1922 för att ansvara för justeringsväsendet, i stället för Justeringsverket som drogs in samma år. Ledamöterna var Lantmäteristyrelsens överdirektör och Justeringsbyråns direktör, senare justeringsinspektör. Justeringsbyrån ansvarade också för vissa instrument (kompass, skalor och längdmått) som hörde till lantmäteriet.
Kollegial avdelning vid Lantmäteristyrelsen, grundad 1922 för att ansvara för justeringsväsendet, i stället för Justeringsverket som drogs in samma år. Ledamöterna var Lantmäteristyrelsens överdirektör och Justeringsbyråns direktör, senare justeringsinspektör. Justeringsbyrån ansvarade också för vissa instrument (kompass, skalor och längdmått) som hörde till lantmäteriet.
Tjänsteman vid Justeringskommissionen 1886–1892, vilken övervakade justerare, kontrollikare och arbetslikare. Justeringsinspektören granskade precisionsmått, precisionsvikter, precisionsvågar och justeringsdistriktens justeringsredskap och biträddes av en assistent. Han verkade också som sekreterare för Justeringsverkets styrelse vid Överstyrelsen för lantmäteriet. Efter 1928 var justeringsinspektör en tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens Justeringsbyrå.
Utskott vid lantdagen. Alla expeditioner från lantdagen skulle först godkännas av lantdagen själv eller av ett justeringsutskott. Utskottet bestod av nio medlemmar.
Från 1735 allmän benämning på justeringsväsendet med ansvar för justeringen av myntvärdet, justeringsvikter, justeringsmått, barlastjustering och kompassjustering. Justeringsverket var också benämningen på den institution som ansvarade för justeringsväsendet. Åren 1735–1777 lydde Justeringsverket under lantmäteriet och bildade det så kallade Lantmäteri- och justeringsverket. Åren 1777–1878 administrerades justeringsväsendet i Sverige av ett särskilt centralt ämbetsverk kallat Kungliga justeringsverket. I det autonoma Finland lydde Justeringsverket från 1812 under Generallantmäterikontoret, senare Lantmäteriöverstyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet. År 1892 bildade Justeringsverket ett särskilt centralt ämbetsverk, på beredning av Justeringskommissionen och under Kammarexpeditionens tillsyn. Justeringsverket drogs in 1922 och ersattes med Justeringsbyrån vid Lantmäteristyrelsen. Justeringen utfördes av justerare som verkade inom särskilda distrikt under Justeringsverkets tillsyn.
Från 1918 Finlands högsta laglighetsövervakare vid sidan av riksdagens justitieombudsman. Justitiekanslern lydde direkt under statsrådet. Han verkade också som chef för Justitiekanslersämbetet och högsta åklagarmyndigheten, med därtill hörande ansvar för övervakningen av statsförvaltningen, domstols- och åklagarväsendet, straffverkställigheten, straffanstalterna, rannsakningsfängelserna och arbetsinrättningarna. Justitiekanslern gav på begäran rättsliga utlåtanden till president och statsråd. Han utnämndes av republikens president. Den första justitiekanslern tillsattes den 27 november 1918 med prokuratorsbefogenheter. Ämbetets åligganden fastställdes i regeringsformen först den 17 juli 1919 och reglerades genom förordningen och reglementet för justitiekanslern den 30 mars 1922. Justitiekanslern verkade oberoende av regeringsskiftena. Han hade närvarorätt vid statsrådets, domstolarnas och samtliga ämbetsverks sessioner, samt tillgång till dessa myndigheters protokoll och beredningshandlingar. Till uppgifterna hörde att övervaka att de grundläggande medborgarrättigheterna tillgodosågs. Under justitiekanslern verkade en justitiekanslersadjoint, en kanslichef och övrig personal.
Den näst efter justitiekanslern högste tjänstemannen vid Justitiekanslersämbetet från 1918, av tredje rangklassen, som vid lagligt förhinder för justitiekanslern skötte ämbetsuppgifterna, med samma myndighet som justitiekanslern, och ansvarade för de ärenden som åkom honom enligt arbetsordningen och de ärenden som hade hänskjutits till honom av justitiekanslern. Under autonomin hade prokuratorsadjointen en motsvarande tjänst. Tjänstebeteckningen ändrades 2001 till biträdande justitiekansler.
Tjänsteresa som sporadiskt förrättades i länen av justitiekanslern under perioden 1739–1752. Syftet var att möta och i mån av möjlighet åtgärda bondeståndets besvär om ämbetsmissbruk vid 1738–1739 års riksdag. Tanken var att skärpa kontrollen över ämbetsutövningen i riket och i underrätterna föra talan om tjänstefel och tjänsteförsummelser. Arbetet utmynnade i en förordning 1766 som främjade lagarnas behöriga verkställighet bland rikets ämbetsmän och övriga undersåtar. Efter 1922 användes termen om justitiekanslerns inspektion av tvångsinrättningar för att göra sig införstådd med ordningen och behandlingen av fångarna.
Ämbetsverk inrättat genom Karl XII:s kansliordning 1713 för konungens högste ombudsman, enligt kansliordningen 1719 ombildat till Justitiekanslersexpeditionen. Justitiekanslersämbetet föregicks av Riksfiskalämbetet och Generalriksschultzämbetet, vars myndighetsområde till stora delar motsvarade den därefter inrättade justitiekanslerns ämbete. Till ämbetet hörde att garantera lagligheten i författningen och riksstyrelsen samt att övervaka ämbetsmännens laglydighet i sin ämbetsutövning och att delta i val av lokalförvaltningens fiskaler. Mellan 1816 och 1918 sköttes i Finland motsvarande myndighetsområde av prokuratorsämbetet i anslutning till senaten. Från 1918 är Justitiekanslersämbetet ett ämbetsverk i anslutning till statsrådet, vilket bereder ärendena som avgörs av justitiekanslern och som placeras inom Justitieministeriets förvaltningsområde. Vid Justitiekanslersämbetet verkade, vid sidan av en justitiekansler och en justitiekansleradjoint utnämnda av presidenten, även en kanslichef samt övrig personal.
Ministerium som handlägger ärenden rörande justitieförvaltningen, president- och riksdagsval, justitiekanslersämbetet och pressärendena, i nära samarbete med högsta domstolen. Det drar också upp de rättspolitiska linjerna, utvecklar författningspolitiken och styr rättsväsendet. Ministeriet har sina rötter i senatens justitieexpedition som 1918 ombildades till ett av republiken Finlands nya ministerier, med två avdelningar (från 1922): en för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och en för fångvårdsärenden. Ministeriet leds av justitieministern och kanslichefen är högsta föredragande tjänsteman. Under ministeriet lydde Lagberedningen, de allmänna domstolarna, ägodelningsrätterna och Fångvårdsstyrelsen.
Titel för medlem av den del av riksrådet, Justitierevisionen, som under perioden 1720–1789 behandlade (och avgjorde) justitieärenden, 1789–1809 för medlem av Konungens högsta domstol. Justitieråd förekom i praktiken inofficiellt redan på 1600-talet, åtminstone från 1655. Från 1918 var justitieråd en tjänstebeteckning för medlem av Högsta domstolen i det självständiga Finland, av fjärde rangklassen.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsen som 1932 ersatte byggnadsavdelningen. Till avdelningens uppgifter hörde att undersöka och anlägga nya statsbanor samt utföra större ny-, till- och ombyggnader vid de trafikerade banorna. Vid avdelningen fanns en järnvägsbyggnadsbyrå.
Truppenheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande under andra världskriget. Enheterna grundades 1939 och hörde till Krigsjärnvägsformationerna. Kompanierna reparerade, utbyggde och förstörde bandelar samt deltog i luftvärnet.
Centralt ämbetsverk som grundades 1877 och lydde under Jordbruksstyrelsen, senare Kommunikationsexpeditionen och Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Järnvägsstyrelsens uppgift var att ha uppsikt över och sköta förvaltningen av statens järnvägar och tågbestånd samt uppföra nya järnvägar. Järnvägsstyrelsen övervakade också privata järnvägar. År 1923 övertog Järnvägsstyrelsen ansvaret för statens järnvägsbyggnation, som tidigare skötts av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Järnvägsstyrelsen förestods av en generaldirektör och direktörerna för ämbetsverkets avdelningar, som ursprungligen utgjordes av byrå-, trafik-, ban- och maskinavdelningen. Senare tillkom förråds-, ekonomi-, tariff- och kontroll-, administrativa och byggnadsavdelningen. I större frågor kunde kollegiet från 1922 konsultera Järnvägsstyrelsens konsultativa kommitté. Statsjärnvägarnas linjeförvaltning sköttes från 1888 inom distrikt, som från 1904 administrerades av en distriktsstyrelse i S:t Petersburg. År 1913 inrättades ytterligare tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923 och de övergripande uppgifterna för linjeförvaltningen överfördes på nytt till Järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen drogs in 1995 då Statsjärnvägarna bolagiserades.
K
Ämbetsexamen för kameral och finansrättslig tjänst inom statsförvaltningen, inrättad 1799. Kameralexamen avlades vid universitet. Den avskaffades i Finland vid riksdelningen men återinfördes 1817 och fick 1828 namnet kameralexamen. Examen gav behörighet till tjänst vid kansliet för finska ärenden, senatens ekonomiedepartement och Allmänna revisionsrätten samt som landssekreterare och landskamrerare. I något skede var kameralexamen indelad i högre och lägre kameralexamen vilka sammanslogs till en examen 1871 för behörighet till lägre förvaltningstjänster och auskultering eller extra ordinarie tjänst vid senatens ekonomiedepartement. Kameralexamen ersattes 1895 med lägre förvaltningsexamen. Tjänstemannen måste uppvisa bevis på vunnen skicklighet i kamerala ämnen och förhördes efter 1871 före tjänstetillträdet vid universitetet i statsförvaltningsrätt, finans-, politisk och ekonomisk lagstiftning samt nationalekonomi och civil- och straffrättens grunder med avseende på den blivande kamerala tjänstemannens civilrättsliga- och straffutfärdande funktion samt viss åklagarrätt. Under svenska tiden krävdes betyg från universitet över kunskaper i teologi, svenska, aritmetik, natur- och sedelära, under autonoma tiden före 1871 krävdes studentexamen och förhör i allmänna, för civila tjänster oumbärliga kunskaper samt i de vetenskaper som var nödvändiga för varje särskild tjänst.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare Senatens, ekonomiedepartement, med ansvar för revision och kontroll av statsförvaltningen, lantmäteriet och forstväsendet samt skattläggningsväsendet, mellan 1841–1858 och 1903–1917 också för militiemedlen. Som chef verkade en senator, med biträde av en referendariesekreterare. Under dem fanns kamrerare, protokolljusterare, kammarförvant och kanslist. Vid expeditionen fanns ett kammarkontor. Under Kammarexpeditionen lydde Allmänna revisionsrätten och Revisionskontoret, Temporära statistiska centralbyrån 1865–1870, Överstyrelsen för lantmäteriet 1875–1892, Justeringsverket, Forststyrelsen och boställsinspektorerna. Kammarexpeditionen drogs in den 8 november 1917 och uppgifterna överfördes på Finansexpeditionen.
Räkenskapsförande tjänsteman i ämbetsverk, i tjänsteställning mellan kamrerare och kammarskrivare. Kammarförvanter förekom tidigast i Räknekammaren under 1500-talet och vid Kammarkollegium i början av 1600-talet. Från 1700-talet och under autonoma tiden med början från 1816 var kammarförvant en lägre tjänsteman också i vissa andra till det kamerala förvaltningsområdet hörande verk eller i räkenskapsförande avdelningar i statliga eller kommunala institutioner: Statskontoret, Tullstyrelsen och Finansexpeditionen. Tjänsterna ombildades i ministerierna till regeringssekreterare 1922.
Lägsta rangens tjänsteman i Kungliga kammaren under 1500-talet, från 1600-talet bokförande tjänsteman vid diverse kollegier och ämbetsverk, under autonoma tiden i vissa ämbetsverk (till exempel Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen).
Under medeltiden till cirka 1530 allmän tjänstebeteckning för räkenskapsförande och ekonomiansvarig tjänsteman vid hovet, från 1530 och särskilt efter cirka 1620 i ett centralt ämbetsverk. Från 1815 till 1922 var kamrer en tjänstebeteckning för biträdande chefen för senatens, från 1918 ministeriernas, olika räkenskapsförande kontor, med rang i sjätte rangklassen. Tjänsteuppgifterna omfattade från 1922 också föredragning inför statsrådet, varför tjänstebeteckningen ersattes med referendarieråd i femte rangklassen. I Ryssland var kamrer 1719–1804 benämning på tjänsteman (rangklass 12) med uppgifter rörande räkenskapsföring och uppbörd av penningmedel. Från och med 1727 fanns kamrerer endast i den ryska centralförvaltningen med undantag för de baltiska provinserna och Gamla Finland. Kamrerer förekom även vid regionalförvaltningen, inte endast vid finansförvaltningen utan även vid lantmäteriförvaltningen. Under stora ofreden var kamrerare titel för de tjänstemän som vid guvernementskansliet i Åbo från och med 1717 och vid kommendantskansliet i Viborg från och med 1719 stod i ledningen för kameralförvaltningen. Allmänt: titel för uppsyningsman över skattkammare och kassaförvaltare eller bokförare i välgörenhetsstiftelse, större affärsföretag, banker och försäkringsbolag.
Byrå som lydde under Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Kamrerarkontoret ansvarade för ärenden rörande inkomst- och utgiftsstaten för ministeriet och för de förvaltningsgrenar som lydde under ministeriet, vården av de anslag som ställts till ministeriets förfogande samt rekvisitionen av penningmedel från kassaverken.
Avgift för begagnande av trafikkanal.
Befälhavande personal vid kanaler under autonoma tiden och senare. Kanalbefälet vid Saima kanal bestod av kanalchefen och vid andra kanaler av distriktsingenjörerna i det väg- och vattenbyggnadsdistrikt där kanalen fanns. Kanalbefälet ansvarade för kanalverkets tekniska och ekonomiska vård och förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen.
Tjänsteman vid kanal. Kanalbokhållaren ansvarade för att, alternerande med kanalkassören, förrätta uppbörden av avgifterna. Kanalbokhållaren biträdde även kanalchefen, kanalingenjören, kontorschefen och kanalkassören i deras kontorsgöromål.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämnd av statsrådet, som fungerade som chef för en kanal. För kanalchefstjänst krävdes en avlagd diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanalverket, utnämndes av statsrådet. Till kanalingenjörens uppgifter hörde bl.a. att biträda kanalchefen vid skötseln och övervakningen av kanalen och kanaltrafiken samt att under kanalchefens ledning uppgöra förslag till underhållsarbeten och leda utförandet av dem. Kompetenskraven var en diplomingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad vid Tekniska högskolan i Helsingfors.
Tjänsteman vid kanal som under uppsikt av kanalbefälet ansvarade för övervakning och vård av trafiken och kanalen samt för övervakning av den allmänna ordningen vid kanalen. Till kanalkassörens huvudsakliga uppgifter hörde också uppbärandet av kanal- och arrendeavgifter.
Tjänsteman vid Saima kanal som ansvarade för att uppbära och kvittera inflytande kanal- och arrendeavgifter samt övriga inkomster vid kanalen.
Tjänsteman vid Saima och Pielinens kanaler med uppgift att utöva uppsyn över kanalerna.
Finska staten tillhöriga kanaler och rörliga broar, med undantag för järnvägsbroar och till dem hörande anläggningar, byggnader, lösegendom och jordområden. Kanalverket underlydde Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och dess tekniska och ekonomiska vård och förvaltning samt uppsikten över trafiken och ordningen ankom på kanalbefälet.
Avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen som 1937 ersatte styrelsens administrativa avdelning. Avdelningen ansvarade bl.a. för ärenden som rörde post- och telegrafförvaltningens organisation, bevakandet av juridiska frågor och frågor som gällde post- och telegrafförvaltningens personal och fastigheter. Kansliavdelningen leddes av en direktör.
Byrå vid diverse ministeriers allmänna avdelningar som vanligen ansvarade för sociala frågor och lagstiftningsärenden som berörde hela ministeriet och internationella ärenden som hörde till ministeriets kompetensområde.
Statsrådets tjänsteman och den högsta föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens kansli leds också av en kanslichef.
Statsrådets tjänsteman och den högsta föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens kansli leds också av en kanslichef.
Statsrådets tjänsteman och den högsta föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens kansli leds också av en kanslichef.
Statsrådets tjänsteman och den högsta föredragande tjänstemannen vid ett ministerium. Denna är samtidigt chef för ministeriets kansli eller en av dess avdelningar. Kanslicheferna lyder under kanslichefen för statsrådets kansli (titel från 1936), som kan sammankalla dem till möte i gemensamma frågor. De hade ursprungligen tjänstegraden referendarieråd. Presidentens kansli leds också av en kanslichef.
Skrivare i ett kansli, från 1600-talet underordnad tjänsteman med uppgift att sköta löpande skrivarbeten. Kanslist var också tjänstebeteckning för vissa lägre tjänstemän i kanslier (Kgl. Maj:ts kansli, Nedre justitierevisionen, beskickningarna, senatens expeditioner, riksdagens utskott och ministerierna).
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
Kyrkomusiker som leder körsången och psalm- och växelsången i kyrkan, spelar orgel vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar och andra församlingsevenemang, en uppgift som före 1939 innehades av orgelnisten eller klockarorgelnisten. Kantorn väljs av kyrkofullmäktige eller församlingsrådet, ursprungligen av kyrkostämman. I den medeltida katolska kyrkan var kantor en korsångare vid en domkyrka, med lägre grad av ordination än en präst. Kantorer i bemärkelsen sångare fanns efter reformationen fram till 1939 endast vid domkyrkor och i stora församlingar. Ursprungligen fanns det inga behörighetskrav, förutom att kantorn skulle vara kristen, ha avslutat sin skolgång och ha ett gott rykte. Behörighetskravet ”skicklighet i koralsång” stadgades först 1869. Kantor var även en benämning på lärare i sång inom skolväsendet i Gamla Finland 1744–1788.
I författningarna efter 1954, tjänstebeteckning för kyrkomusiker anställd av en församling, kommun, läro- eller uppfostringsanstalt eller barmhärtighetsinrättning för att sköta sång och orgelspelning i kyrkan m.m.; förekom redan från cirka 1720 under tjänstebeteckningen kantororgelnist vid domkyrkor och i de församlingar där kyrkostämman hade beslutat att förena organisttjänsten med kyrkosångarens.
Person som tagit värvning i armén som underbefäl eller soldat och hörde till stampersonalen.
Arbetsavtal för den värvade i den finska armén. Avtalet gällde vanligen 1–2 års tjänstgöring.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten. Byrån hade i uppgift att utarbeta och publicera ekonomiska och geografiska kartor samt att ansvara för Lantmäteristyrelsens kartarkiv, under ledning av en överingenjör. Uppgifterna hade fram till 1916 skötts av Kartografiska avdelningen vid Överstyrelsen för lantmäteriet och därefter av Lantmäteristyrelsens geografiska avdelning. Från 1953 blev Kartografiska byrån namnet på hela avdelningen för kartverksarbeten.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten. Byrån hade i uppgift att utarbeta och publicera ekonomiska och geografiska kartor samt att ansvara för Lantmäteristyrelsens kartarkiv, under ledning av en överingenjör. Uppgifterna hade fram till 1916 skötts av Kartografiska avdelningen vid Överstyrelsen för lantmäteriet och därefter av Lantmäteristyrelsens geografiska avdelning. Från 1953 blev Kartografiska byrån namnet på hela avdelningen för kartverksarbeten.
Förvaltare av församlingens kassor och fonder, särskilt i församlingar med en förvaltningsnämnd.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken med en överkamrerare som avdelningschef ansvarade för bankens bokföring och kassarörelse.
Från 1948 avdelning vid Postsparbanken, vilken med en överkamrerare som avdelningschef ansvarade för bankens bokföring och kassarörelse.
Processrättslig term sedan autonoma tiden om ett administrativt besvärsförfarande där ett avgörande i lägre instans bara kan godkännas eller underkännas (kasseras) av den högre instansen, men inte ändras. Om beslutet underkänns remitteras målet till den lägre instansen för ny behandling och beslut. Landshövdingen (guvernören) fungerade som kassationsdomstol i vissa besvär mot ett fattigvårdssamhälles beslut 1879–1921. Det nya beslutet kunde sedan överklagas till senatens ekonomiedepartement, senare Högsta förvaltningsdomstolen.
Person som har hand om kassa för någon annans räkning och sköter in- och utbetalningar, ibland också i betydelsen föreståndare för ett förråd. En kassörstjänst fanns bl.a. vid Generalguvernörskansliet. Vid statsjärnvägarna fanns både stationskassörer och distriktskassörer.
Områdesindelning vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning inom vilken kassaförvaltningen organiserades. Kassörsdistrikten sorterade under Järnvägsstyrelsens ekonomiavdelning och leddes av en distriktskamrer. Andra tjänstemän vid kassörsdistrikten var revisorer samt distriktskassörer och biträdande kassörer. Kassörsdistrikten bytte 1932 namn till ekonomisektioner.
Präst eller lekman som under medeltiden undervisade katekumenerna i den kristna trosläran för dopets erhållande. Kateketen meddelade från slutet av 1600-talet diskuterande elementär pietistisk kristendomsundervisning, vanligen med katekesen som underlag. Under 1700–1800-talen användes beteckningen om barnlärare i Utsjoki och Enare församlingar som från 1858 var anställda av staten. År 1943 inrättades tre kateketbefattningar i Viborgs stift. Kateketundervisningen hade sin upprinnelse i pietismen och bröt med det dittills vanliga undervisningssättet där eleven lärde sig lärobokens stycken utantill och reciterade dem för läraren.
Tjänst i de ortodoxa församlingarna i Finland från och med 1918 vars innehavare hade i uppgift att biträda prästerna huvudsakligen i det inre missionsarbetet inom församlingsverksamheten.
Tryckeri i anslutning till senaten, vilket grundades 1859 och inrättades i Senatshusets tillbyggda gårdsflygel som vette mot Regeringsgatan. Där tryckte man Finlands offentliga förordningar och bedrev statens förlagsverksamhet. Tryckeriet verkade i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli. År 1918 ändrades namnet till Statsrådets tryckeri.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1905 ersatte Verstkontoret och leddes av en kontorsföreståndare. År 1922 flyttades kontoret till ekonomiavdelningen för att 1933 överföras till tariffavdelningen.
Sedan svenska tiden om ett yrkande om ändring eller upphävande i domstol av vissa lagliga handlingar eller förrättningar (arvskifte, köp, (laga) fång, testamente etcetera) vilka, om de lämnas utan anmärkning, blir gällande.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 1 station höll öppet dygnet runt.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 2 station höll öppet kl. 7–21 mellan den 1 april och den 30 september och kl. 8–21 mellan den 1 oktober och den 31 mars.
Telegrafstationerna indelades i olika klasser utgående från arbetstid. En klass 3 station höll öppet öppet vardagar kl. 9–12 och 14–19 samt söndagar 14–17.
Sjuklassigt allmänt elementarläroverk som lade grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet och meddelade undervisning i klassiska språk, särskilt latin.
Svenskspråkig benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan och även i Finland från och med 1918. Klockaren hade olika funktioner i gudstjänsten, bl.a. ledandet av kyrkosången och utförde även klockringningen. Från och med 1918 fungerade klockaren i de finska ortodoxa församlingarna dessutom som skrivare i församlingskansliet. Benämningen klockare har under senare hälften av 1900-talet ersatts av benämningen kantor.
Tjänstebeteckning för klockare som 1720–1939 samtidigt skötte organisttjänsten, mera sällan om en organist som samtidigt skötte klockartjänsten. Arrangemanget antogs av kyrkostämman, efter 1869 på särskild anhållan av domkapitlet. Klockarens lön utgjorde merparten av lönen, organistens endast 30 procent. Klockartjänsterna avskaffades 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Tjänstebeteckning för klockare som 1720–1939 samtidigt skötte organisttjänsten, mera sällan om en organist som samtidigt skötte klockartjänsten. Arrangemanget antogs av kyrkostämman, efter 1869 på särskild anhållan av domkapitlet. Klockarens lön utgjorde merparten av lönen, organistens endast 30 procent. Klockartjänsterna avskaffades 1939 och ersattes med kantorstjänster.
Val av klockare till moderförsamling eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde klockare. Kyrkolagen 1869 fastslog samma valsätt för klockare som för kyrkoherdar, vilket betydde en provdag, en frågodag och en valdag. Kyrkoherdens röst utgjorde 25 procent av rösterna. Valet underställdes domkapitlet, som utfärdade tjänstefullmakten. Efter 1869 placerades en eller högst tre i förslagsrum. Förslaget kungjordes därefter från predikstolen. Ifall inget besvär mot förslaget inkom inom trettio dagar, utlyste kyrkorherden en provdag för varje kandidat. Efter provdagen hölls ännu en frågodag med dem som hade placerats i förslagsrum, varefter valet förrättades av kyrkostämman.
Kyrklig funktionär eller befattningshavare som ansvarade för klockringningen i församling utan klockare eller vikarierade klockaren. Benämningen användes också om en klockares tillförordnade biträde som mot ett arvode skötte klockringningen, på grund av den ordinarie klockarens stora arbetsbörda, sjukdom eller ålderdom. Klockringaren kallades folkligt också för klockare.
Avdelning vid Lantbruksministeriet och efterträdare till Kolonisationsstyrelsen som avskaffades 1938. Under andra världskriget ledde och övervakade Kolonisationsavdelningen anskaffningen av jord till den evakuerade befolkningen, medan jordinlösningsnämnder och lantbruks- och hushållningssällskapens kolonisationsavdelningar verkställde arbetet på lokal nivå.
Fond som inrättades 1920 för att ekonomiskt främja kolonisationen i landskommunerna. Kolonisationsfonden förvaltades av Kolonisationsstyrelsen, och medlen utgjordes av Den obesuttna befolkningens lånefond, andra medel anvisade av staten samt från 1938 Egnahemsfonden. Kolonisationsfondens medel användes för att i kolonisationssyfte köpa områden för statens räkning, ge lån till kommuner och allmännyttiga kolonisationsaktiebolag samt i undantagsfall ge lån till enskilda personer.
Fond som inrättades 1920 för att ekonomiskt främja kolonisationen i landskommunerna. Kolonisationsfonden förvaltades av Kolonisationsstyrelsen, och medlen utgjordes av Den obesuttna befolkningens lånefond, andra medel anvisade av staten samt från 1938 Egnahemsfonden. Kolonisationsfondens medel användes för att i kolonisationssyfte köpa områden för statens räkning, ge lån till kommuner och allmännyttiga kolonisationsaktiebolag samt i undantagsfall ge lån till enskilda personer.
År 1915 övertog kolonisationsinspektören förvaltningen av Den obesuttna befolkningens lånefond från inspektören över de ur statsmedlen utgivna lånen för den obesuttna befolkningen. Förvaltningen överfördes 1917 på den nybildade Kolonisationsstyrelsen, medan kolonisationsinspektörerna från 1919 hade i uppgift att leda och övervaka den lokala kolonisationsverksamheten inom ett distrikt. Kolonisationsinspektörerna övervakade de lokala kolonisationsnämndernas och förvaltningsnämndernas verksamhet, handledde nybyggarna samt övervakade de uppkomna småbrukslägenheterna. Därtill samlade kolonisationsinspektören in statistiska och kamerala uppgifter till Kolonisationsstyrelsen.
Kassa som förvaltade de statliga lån som beviljats kommunen för kolonisationsändamål. De kommunala kassorna lånade medel till jordanskaffning för privatpersoner som fyllde de krav som uppställts inom den statliga kolonisationsverksamheten. Kassorna upprättades 1927 och förvaltades av kolonisationsnämnderna.
Kassa som förvaltade de statliga lån som beviljats kommunen för kolonisationsändamål. De kommunala kassorna lånade medel till jordanskaffning för privatpersoner som fyllde de krav som uppställts inom den statliga kolonisationsverksamheten. Kassorna upprättades 1927 och förvaltades av kolonisationsnämnderna.
Lokalt verkställande organ som bildades då Lantbruksministeriet genom tvångsinlösen eller genom att överlåta statsägd jord upplät mark för kolonisationsändamål. Till kommissionens uppgifter hörde att framställa en kolonisationsplan av vilken det skulle framgå vilka åtgärder som borde vidtas för att förvandla området till odlingsmark. Som kommissionens ordförande verkade en lantmäteriingenjör förordnad av Lantmäterikontoret och som medlemmar en agronom förordnad av Lantbruksministeriet, en forstmästare förordnad av Forststyrelsen och kolonisationsnämndens ordförande i vederbörande kommun.
Lokalt verkställande organ som bildades då Lantbruksministeriet genom tvångsinlösen eller genom att överlåta statsägd jord upplät mark för kolonisationsändamål. Till kommissionens uppgifter hörde att framställa en kolonisationsplan av vilken det skulle framgå vilka åtgärder som borde vidtas för att förvandla området till odlingsmark. Som kommissionens ordförande verkade en lantmäteriingenjör förordnad av Lantmäterikontoret och som medlemmar en agronom förordnad av Lantbruksministeriet, en forstmästare förordnad av Forststyrelsen och kolonisationsnämndens ordförande i vederbörande kommun.
Kommunal nämnd som från 1919 grundades för att främja och övervaka kolonisationen av den del av befolkningen som inte ägde jord i kommunen, medan förvaltningen på central nivå sköttes av Kolonisationsstyrelsen. Kolonisationsnämnden förvaltade den kommunala kolonisationskassan. Nämndens medlemmar, varav hälften skulle vara torpare och backstugusittare, tillsattes av kommunfullmäktige för tre kalenderår. Ordföranden valdes av nämndens ledamöter och var samtidigt medlem i kolonisationskommissionen som gjorde upp och verkställde kommunens kolonisationsplan. I nämnden ingick också en kolonisationsdomare. Kolonisationsnämnden hade i vissa fall rätt att tvångsinlösa jord för kolonisationsbruk.
Lokal plan för den del av statens mark som upplåtits för kolonisationsändamål. Kolonisationsplanen gjordes upp av en kolonisationskommission. I planen fastställdes kolonisationsområdets uppdelning i lantbruksområde, skogsmark och bebyggelse. Därtill kunde det även ingå en plan för områdets torrläggning, skogsförbättring och kommande vägar. Kolonisationsplaner gjordes även upp av jordinlösningsnämnderna i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Lokal plan för den del av statens mark som upplåtits för kolonisationsändamål. Kolonisationsplanen gjordes upp av en kolonisationskommission. I planen fastställdes kolonisationsområdets uppdelning i lantbruksområde, skogsmark och bebyggelse. Därtill kunde det även ingå en plan för områdets torrläggning, skogsförbättring och kommande vägar. Kolonisationsplaner gjordes även upp av jordinlösningsnämnderna i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Avdelning inom Försvarsministeriet vilken ansvarade för den militära ordningen och disciplinen samt för personalärenden gällande bl.a. utnämningar, befordringar, tjänstledighet och avsked. Avdelningen hade nära samarbete med skyddskårsorganisationen och ansvarade för förflyttningar av befäl mellan skyddskåren och armén. Avdelningen var uppdelad i två byråer: Kommandobyrån och Byrån för personärenden. År 1940 blev avdelningen en del av Huvudstaben och dess uppgifter utökades till att omfatta även försvarsmaktens informationstjänst och upplysningsarbete under krigstid. Inom avdelningen grundades samtidigt två nya byråer: Kommendantens byrå och Pressbyrån.
Avdelning inom Försvarsministeriet vilken ansvarade för den militära ordningen och disciplinen samt för personalärenden gällande bl.a. utnämningar, befordringar, tjänstledighet och avsked. Avdelningen hade nära samarbete med skyddskårsorganisationen och ansvarade för förflyttningar av befäl mellan skyddskåren och armén. Avdelningen var uppdelad i två byråer: Kommandobyrån och Byrån för personärenden. År 1940 blev avdelningen en del av Huvudstaben och dess uppgifter utökades till att omfatta även försvarsmaktens informationstjänst och upplysningsarbete under krigstid. Inom avdelningen grundades samtidigt två nya byråer: Kommendantens byrå och Pressbyrån.
Avdelning inom Försvarsministeriet vilken ansvarade för den militära ordningen och disciplinen samt för personalärenden gällande bl.a. utnämningar, befordringar, tjänstledighet och avsked. Avdelningen hade nära samarbete med skyddskårsorganisationen och ansvarade för förflyttningar av befäl mellan skyddskåren och armén. Avdelningen var uppdelad i två byråer: Kommandobyrån och Byrån för personärenden. År 1940 blev avdelningen en del av Huvudstaben och dess uppgifter utökades till att omfatta även försvarsmaktens informationstjänst och upplysningsarbete under krigstid. Inom avdelningen grundades samtidigt två nya byråer: Kommendantens byrå och Pressbyrån.
Befattning vid försvarsmakten som tillkom under de extraordinära förhållandena hösten 1939. I och med att mobiliseringen genomfördes som en extra repetitionsövning och inget krigstillstånd utlystes, kunde republikens president inte lagenligt överräcka överbefälhavareskapet till Försvarsrådets ordförande. För att kringgå förordningen antogs en ny förordning den 17 oktober 1939, som gjorde det möjligt för republikens president att under särskilda omständigheter tillsätta en kommendör för försvarsmakten såsom högsta militära myndighet. I och med krigsutbrottet 1939 blev kommendören för krigsmakten även överbefälhavare. Efter andra världskriget kom befattningen kommendör för krigsmakten att ersätta den tidigare befattningen befälhavare för krigsmakten.
Kommission som utsetts av statsrådet och verkade i anslutning till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Kommissionen hade i uppgift att komma med framställningar och initiativ gällande arbetspliktslagen från 1942 och att ge utlåtanden över besvär mot arbetsplikt. Kommissionen bestod av en ledamot som företrädde arbetsgivarna, en ledamot som företrädde arbetarna och en neutral ordförande.
Kommission som utsetts av statsrådet och verkade i anslutning till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Kommissionen hade i uppgift att komma med framställningar och initiativ gällande arbetspliktslagen från 1942 och att ge utlåtanden över besvär mot arbetsplikt. Kommissionen bestod av en ledamot som företrädde arbetsgivarna, en ledamot som företrädde arbetarna och en neutral ordförande.
Tjänstebeteckning för lantmätare som på arvode utförde uppdrag åt statlig kommission 1680–1766 under svenska tiden och åt länslantmäterikontor 1812–1916 under autonomin. Den ersattes 1917 med tjänstebeteckningen extra lantmätare. Beteckningen användes även för lantmätare på ordinarie lantmäteristat vid provinslantmäterikontor 1756–1802 och vid länslantmäterikontor 1812–1916, från 1873 om äldre och yngre lantmätare. År 1917 blev tjänstebeteckningen ordinarie äldre och yngre lantmätare. Åren 1756–1802 användes benämningen också om extra lantmätare som skulle biträda länets ordinarie och extra ordinarie lantmätare vid storskiftet.
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier, arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen. Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje kommun inom tio år.
Sedan senare delen av autonoma tiden om kommunal institution för vuxna med ursprungligen högst varierande uppgifter. Kommunalhemmen fungerade som fattigstugor, sjukhus, mentalvårdsanstalter och ålderdomshem, tidvis också som arbetsanstalter. I anslutning till kommunalhemmen verkade ofta diverse inrättningar som arbetskolonier, arbetshem eller barnträdgårdar. De ersatte fattighusen. Kommunalhem blev obligatoriska i fattigvårdslagen 1922 och skulle inrättas i varje kommun inom tio år.
Kommunal tjänsteman i kommuner med företag som omfattades av stadgandena om arbetarskydd, särskilt industrier, verkstäder, jordbruket och dess binäringar, handels-, kontors- och lagerrörelser samt hotell- och restaurangverksamhet. Kommunala yrkesinspektörer tillsattes av stads- eller kommunalfullmäktige på viss tid och övervakades av landshövdingen. Kompetenskravet var folkskola med bevis på nödvändiga kunskaper inom ansvarsområdet, helst teknisk elementarutbildning. Inom den statliga yrkesinspektionen fanns det också yrkesinspektörer.
Tjänsteman som övervakade att all tillbudsstående arbetskraft blev effektivt och ändamålsenligt använd, att arbeten som var viktiga för folkförsörjningen och landsförsvaret blev förverkligade och att skaffa arbetskraft från kommunen enligt stadgarna i arbetspliktslagen. För verkställandet av de lokala arbetskraftsärendena tillsattes 1942 i varje kommun en av distriktets arbetskraftschef antagen kommunens arbetskraftschef. I kommunerna drog en arbetskraftsnämnd upp linjerna för arbetskraftschefens verksamhet, på regional nivå kom instruktioner från distriktsbyråerna och distriktets arbetskraftschef.
Tjänsteman som övervakade att all tillbudsstående arbetskraft blev effektivt och ändamålsenligt använd, att arbeten som var viktiga för folkförsörjningen och landsförsvaret blev förverkligade och att skaffa arbetskraft från kommunen enligt stadgarna i arbetspliktslagen. För verkställandet av de lokala arbetskraftsärendena tillsattes 1942 i varje kommun en av distriktets arbetskraftschef antagen kommunens arbetskraftschef. I kommunerna drog en arbetskraftsnämnd upp linjerna för arbetskraftschefens verksamhet, på regional nivå kom instruktioner från distriktsbyråerna och distriktets arbetskraftschef.
Av konfirmationspräst förd förteckning över konfirmander som för första gången fått ta del av nattvarden. Längden innehöll uppgifter om namn, ålder, hemvist, läskunnighet och kristendomskunskap. Konfirmationslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och ingick i kyrkans huvudbok. Konfirmationslängder började föras i vissa församlingar genast när skriftskolan infördes 1740. Konfirmationslängderna motsvarades av de tidigare skrifteböckerna eller husförhörsböckerna.
Titel för kyrkoherde eller annan präst, som har undervisat i skriftskolan och som ansvarar för konfirmationen och konfirmandernas nattvard.
Benämning på officiellt sammanträde där regeringsärendena avgjordes av regenten under svenska och autonoma tiden. Under autonoma tiden användes termen också om vissa ämbetsverks kollegier. Konselj hölls under svenska tiden i vissa fall utan regentens närvaro.
Av ledamot i domkapitel eller av biskopen avlagd ämbetsed när personen i fråga tillträdde vid domkapitlet. Konsistorialeden avlades inför de övriga ledamöterna och innefattade delar av domareden. Den stadgades i förordningen om rättegång vid domkapitel 1687 och i kyrkolagen 1869.
Av domkapitel förd bok över alla de mål rörande tjänstefel och brott som domkapitlet hade behandlat under ett visst år. Domboken sändes inom april månad årligen till hovrätten för granskning.
Av domkapitel från 1787 utsett ombud när man förrättade husesyner på prästboställen och när en präst stod åtalad vid häradsrätt eller rådstugurätt inom stiftet, efter 1798 också när en krigspräst stod åtalad vid krigsrätt. Konsistoriefullmäktige bevakade huvudsakligen kyrkans intressen och befogenheter gentemot kronan.
Tjänst inrättad 1687 vid domkapitel. Konsistorienotarien hade i uppgift att föra protokoll under konsistoriets sammankomster, upprätta skrivelser till högre myndighet, expediera beslut, vårda arkivet samt uppbära och redovisa kollekt- och stamboksmedel. Han verkade efter 1791 också som stiftets uppbördsman. Tjänsten kvarstod som sådan i kyrkolagen 1869, dock under beteckningen stiftsnotarie.
Av notarie vid domkapitel avlagd ämbetsed inför biskop och övriga ledamöter, stadgad 1687 och 1869. Eden följde ett särskilt formulär, som gällde under perioden 1773–1809 och från 1817. Efter 1869 kallas eden stiftsnotarieed.
År 1922 delades banavdelningen vid Järnvägsstyrelsen upp i Konstruktiva banavdelningen och Allmänna banavdelningen. Konstruktiva banavdelningen ansvarade för att göra upp projekt och ritningar till bl.a. broar och bangårdar. Vid avdelningen fanns en brobyggnadsbyrå, en bangårdsbyrå, en husbyggnadsbyrå samt en byrå för signal- och säkerhetsinrättningar. Innehavarna av tjänster och befattningar vid dessa byråer övergick 1932 till Bantekniska byrån vid den återinrättade Banavdelningen.
En av de högre befattningarna vid utrikesministeriet. De konsultativa tjänstemännen var tänkta att vara experter på t.ex. internationell rätt eller handelsfrågor, och kom att inta en centralare ställning än vad som senare blev fallet, vilket framgår av att de utsågs av disciplinära skäl.
Undertecknande av något i förening med en annan, ett konstitutionellt förfarande varmed en kontrasignant ansvarar för att expeditionen överensstämmer med själva beslutet. Kontrasignation infördes under svenska tiden i kansliordningen 1626, stadfästes 1661 också som laglighetsövervakning, och blev efter 1634 en av de viktigaste uppgifterna för statssekreterarna i Kanslikollegium som kontrasignerade regentens eller Kanslikollegiums beslut. Under autonoma tiden kontrasignerade ministerstatssekreteraren kejsarens underskrift, och förste expeditionssekreteraren ministerstatssekreterarens. Kontrasignation stadgas sedan 1922 för statsrådet och ministerierna. Varje expedition skulle undertecknas av den berörda ministern och kontrasigneras av vederbörande föredragande tjänsteman. Någon parlamentarisk ansvarighet för kontrasignationen fanns inte, trots att kontrasignanten var ansvarig för att expeditionen överensstämde med beslutet.
Avdelning vid Postsparbanken med uppgift att granska bankens spar- och girorörelse samt ansvara för ersättningarna till Post- och telegrafstyrelsen för de kostnader som bankrörelsen förorsakade. Avdelningen bestod av sju byråer. Byråerna var Sekretariatet och juridiska byrån, Personalbyrån, Ekonomibyrån, Girorörelsens utredningsbyrå, Postbehandlingsbyrån, Fastighets- och tekniska byrån samt Reklambyrån.
Avdelning vid Postsparbanken med uppgift att granska bankens spar- och girorörelse samt ansvara för ersättningarna till Post- och telegrafstyrelsen för de kostnader som bankrörelsen förorsakade. Avdelningen bestod av sju byråer. Byråerna var Sekretariatet och juridiska byrån, Personalbyrån, Ekonomibyrån, Girorörelsens utredningsbyrå, Postbehandlingsbyrån, Fastighets- och tekniska byrån samt Reklambyrån.
Från 1922 kontor vid Järnvägsstyrelsens nyinrättade tariff- och kontrollavdelning. Kontrollbyrån hade tidigare kallats kontrollkontoret och funnits vid Byråavdelningen. Kontrollbyrån leddes av en överkontrollör i egenskap av kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden.
Benämning på kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Kontoret leddes av en kontorsföreståndare. Andra anställda var förste kontrollörer, andre kontrollörer, bokförare, andre bokförare och kontorsbiträden. Från 1922 lydde kontoret, som då bytte namn till Kontrollbyrån, under Järnvägsstyrelsens nygrundade tariff- och kontrollavdelning.
Dokument framställt av staben för militärdistrikten. Kontrollkorten innehöll för försvarsmakten behövlig information om de enskilda värnpliktiga som av olika orsaker inte genomfört tjänstgöringen.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
Tjänstebeteckning för avskrivare, kopierare; en tjänsteman i lägre ställning inom administrationen sedan de svenska kansliordningarna 1620 och 1626 till 1922. Kopister fanns under svenska tiden ursprungligen huvudsakligen vid Kunglig Majestäts kansli (Kanslikollegium), från senare delen av 1600-talet också i kollegier och vissa ämbetsverk och under autonomin i senaten och diverse centrala ämbetsverk, från 1918 i alla ministerier. I Ryssland förekom kopister från 1720 som underordnade tjänstemän med uppgift att renskriva handlingar. Vid den ryska ockupationsförvaltningen i Finland under lilla ofreden fanns kopisttjänster vid guvernementskanslierna. I Finland ändrades tjänstebeteckningen 1922 till notarie, och tjänsterna förekom endast som extraordinarie vid ministerierna.
Organisation inrättad under kriget 1918 för att förenhetliga handeln med kött- och slaktdjur. Som medlemmar kunde antas de av boskapsägare bildade kreatursförsäljningsandelslag som godkändes av Livsmedelsexpeditionen efter hörande av Kreaturförsäljningsandelslagens centralorganisation. Organisationen representerades av en delegation som upprätthöll en byrå i Helsingfors.
Militär tjänsteman vid skyddskåren, som ansvarade för den militära och idrottsliga utbildningen i de skyddskårer som hörde till skyddskårskretsen. Före förordningen om skyddskårerna den 14 januari 1919 syftade benämningen på skyddskårernas lokalchefer.
Militär tjänsteman vid skyddskåren, som ansvarade för den militära och idrottsliga utbildningen i de skyddskårer som hörde till skyddskårskretsen. Före förordningen om skyddskårerna den 14 januari 1919 syftade benämningen på skyddskårernas lokalchefer.
Militär tjänsteman vid skyddskåren, som ansvarade för den militära och idrottsliga utbildningen i de skyddskårer som hörde till skyddskårskretsen. Före förordningen om skyddskårerna den 14 januari 1919 syftade benämningen på skyddskårernas lokalchefer.
Myndighetsperson som under ett militärdistrikt övervakar värnpliktiga lokalt.
Tjänst inom försvarsmakten. För tjänsten krävdes vid universitet avlagd slutexamen och förtrogenhet med arkivväsendet.
Centralarkiv för Finlands försvarsförvaltning och gränsbevakningsväsende. Krigsarkivet grundades 1918 och lydde fram till 1925 under Försvarsministeriets Centralavdelning, varefter arkivet utgjorde en självständig avdelning inom Försvarsministeriet. Krigsarkivet bestod av et kansli och två avdelningar. Den första avdelningen omfattade arkiv hörande till försvarsförvaltningen medan den andra avdelningen omfattade arkiv som angick jägarrörelsen och inbördeskriget 1918 samt andra krigsoperationer.
Chef för Krigsekonomiavdelningen vid Försvarsministeriet. Krigsekonomichefen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen och övervakningen av anskaffning och upplagring av förnödenheter under fredstid. Krigsutrustningsbyrån lydde direkt under krigsekonomichefen.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Den bildades 1936 efter en omstrukturering av försvarsmaktens högsta ledning och bestod av Krigsekonomiska byrån och Byrån för livsmedelsreglementering. Avdelningen ansvarade för den materiella försvarsberedskapen, vilket inkluderade bl.a. planläggning av de krigstida ekonomiska förhållandena och krigsmaterielproduktionen under krigstid. Krigsekonomiavdelningen samarbetade intensivt med det ekonomiska försvarsrådet.
Benämning på den grupp av den förflyttade befolkningen som inte klarade av sitt eget uppehälle och som var i behov av samhällsvård. Socialministeriet kunde beordra personen till en vårdplats på anstalt eller i enskild familj på den ort som ansågs lämpligast. En stor del av de krigsförflyttade var barn och personer som vårdats av vårdnämnden i den tidigare hemkommunen.
Byrå inom generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet. Krigshistoriska byrån ledde och utförde krigshistoriskt forskningsarbete.
Byrå inom generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet. Krigshistoriska byrån ledde och utförde krigshistoriskt forskningsarbete.
Temporära krigstida enheter inom försvarsmakten som ställdes till Järnvägsstyrelsens förfogande. Krigsjärnvägsformationerna grundades 1939 och var i bruk under andra världskriget. Formationerna indelades i järnvägsreparationskompanier och i reparationståg.
Chef för uppbådsdistrikten och skyddskårsdistrikten enligt förordningen om skyddskårerna från den 2 augusti 1918. Krigskommissarierna sorterade under två myndigheter. Som chefer för uppbådsdistrikten lydde de under militieexpeditionen och som chefer för skyddskårsdistrikten var de underställda krigsministern.
Av Militieexpeditionen förordnad person som enligt förordningen angående skyddskårerna 1918 ledde skyddskårsarbetet inom uppbådsdistrikten. Före omstruktureringen av skyddskårsorganisationen bildade alla skyddskårer inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. Adjointtjänsten avskaffades genom en ny förordning om skyddskårerna i februari 1919, och uppgifterna övertogs av skyddskårsorganisationens distriktschefer.
Av Militieexpeditionen förordnad person som enligt förordningen angående skyddskårerna 1918 ledde skyddskårsarbetet inom uppbådsdistrikten. Före omstruktureringen av skyddskårsorganisationen bildade alla skyddskårer inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. Adjointtjänsten avskaffades genom en ny förordning om skyddskårerna i februari 1919, och uppgifterna övertogs av skyddskårsorganisationens distriktschefer.
Trohetsförsäkran som avlades av soldaten vid inträde i krigstjänsten. Den första krigsmannaeden i det självständiga Finland fastställdes den 16 augusti 1918. Soldaten svor trohet till finska statens lagliga överhet och lovade att bekämpa dess både inre och yttre fiender.
Fortsättning på den militieexpedition som inrättats den 14 juni 1918 vid Senatens ekonomiedepartement. I november 1918 ändrades namnet till Krigsministeriet. År 1922 ändrades benämningen till Försvarsministeriet. Ministeriet leddes av en av regeringens ministrar.
Byrå underlydande Krigsministeriet med uppgift var att övervaka distributionen av Frihetskrigets minnesmedalj.
Predikoämbete vid krigsmakten. Krigsprästerna förordnades sedan 1621 av biskopen på militärens förslag och skulle från 1749 ha avlagt prästexamen och ifall ämbetet var en bataljonsprästtjänst också pastoralexamen efter 1797. Under autonoma tiden fanns bara bataljonspredikanter. De kallas sedan självständighetstiden militärpräster, under krig (1941–1944) också fältpräster. Deras status och uppgifter reglerades 1935.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Underdomstol vid den värnpliktiga finska militären under autonoma tiden och vid den finska krigsmakten 1920–1983. Krigsrätten bestod av en stabsofficer som ordförande, en auditör och några av truppenhetens officerare, efter 1920 också underofficerare. Domarna kunde till 1952 överklagas till Överkrigsdomstolen, därefter till Helsingfors hovrätt.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
Bildades enligt lagen om krigsskada i december 1939. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för byggnader och skog. Idén med föreningen var att fördela de under krigstid kraftigt förstorade skadeståndsersättningarna på flera betalare. Krigsskadeföreningens stadgar fastställdes av statsrådet som även kunde utse maximalt hälften av tillskottsmedlemmarna i föreningens styrelse. Den första styrelsen tillsattes av Socialministeriet. Efter fortsättningskrigets slut 1944 överfördes till Krigsskadeföreningen skyddskårernas egendom. Krigsskadeföreningen upphörde 1951 och dess kvarblivna medel överfördes till Sotavahinkosäätiö.
Föreningen bildad enligt lagen om krigsskada å lösegendom den 12 mars 1940. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för lös egendom. Trots att Krigsskadeföreningen för lös egendom utgjorde en skild förening leddes den av samma personer som Krigsskadeföreningen och hade identiska stadgar gällande styrelsens sammansättning. Krigsskadeföreningen för lös egendom upphörde 1981.
Föreningen bildad enligt lagen om krigsskada å lösegendom den 12 mars 1940. Till föreningen hörde de i Finland verksamma inhemska och utländska försäkringsbolag som beviljat brandförsäkringar för lös egendom. Trots att Krigsskadeföreningen för lös egendom utgjorde en skild förening leddes den av samma personer som Krigsskadeföreningen och hade identiska stadgar gällande styrelsens sammansättning. Krigsskadeföreningen för lös egendom upphörde 1981.
Interimistiskt ämbetsverk som inrättades den 7 november 1941 för revisionen av de utgifter som föranletts av kriget. Revisionen lydde under Finansministeriet och dess uppgift var att granska räkenskaper och bokslut för dels nya statliga ämbetsverk som uppkommit till följd av kriget, dels ämbetsverk som tillfördelats nya uppgifter till följd av kriget. Revisionen leddes av Revisionsrådet för krigstidshushållningen och arbetet var uppdelat i en revisionsavdelning och en kansliavdelning.
Interimistiskt ämbetsverk som inrättades den 7 november 1941 för revisionen av de utgifter som föranletts av kriget. Revisionen lydde under Finansministeriet och dess uppgift var att granska räkenskaper och bokslut för dels nya statliga ämbetsverk som uppkommit till följd av kriget, dels ämbetsverk som tillfördelats nya uppgifter till följd av kriget. Revisionen leddes av Revisionsrådet för krigstidshushållningen och arbetet var uppdelat i en revisionsavdelning och en kansliavdelning.
Krislag som stiftades i Finland 1930 för att upprätthålla ordning och säkerhet vid krig eller uppror, tillgodose militära intressen och trygga ekonomiska förhållanden. Lagen påverkade också lokalförvaltningen och självstyrelseorganen i området som förklarats som krigsskådeplats. Den trädde i kraft genom att presidenten förklarade riket eller en del av det i krigstillstånd, och upphörde genom motsatt förklaring. Krigstillståndslagen var i kraft under andra världskriget.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet, ansvarade för anskaffningsplanerna för försvarsmaktens krigsutrustning samt komplettering av fordon under krigstid. Krigsutrustningsbyrån lydde under krigsekonomichefen.
Fristående byrå inom Försvarsministeriet, ansvarade för anskaffningsplanerna för försvarsmaktens krigsutrustning samt komplettering av fordon under krigstid. Krigsutrustningsbyrån lydde under krigsekonomichefen.
Under Ministeriet för inrikesärenden (Inrikesministeriet) lydande kriminalteknisk centralinrättning för utredning av brott, grundad 1937. Den utförde också andra uppgifter som betjänade hela polisväsendet. Verksamheten inleddes egentligen 1926 på Inrikesministeriets kriminalavdelning med två utredare, den ena med kompetens för fingeravtryck och att föra dylikt register, den andra med kompetens för att utföra kriminaltekniska laboratorieprov. Kriminalcentralen förestods av en chef och var indelad i kansliet, Kriminallaboratoriet, Signalementsbyrån och Redaktionen för polisunderrättelser. Centralen kallades från slutet av 1950-talet Kriminalpolisen. Sedermera grundades en kriminalcentral också i Nylands län som 1955 sammanslogs med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen.
Under Ministeriet för inrikesärenden (Inrikesministeriet) lydande kriminalteknisk centralinrättning för utredning av brott, grundad 1937. Den utförde också andra uppgifter som betjänade hela polisväsendet. Verksamheten inleddes egentligen 1926 på Inrikesministeriets kriminalavdelning med två utredare, den ena med kompetens för fingeravtryck och att föra dylikt register, den andra med kompetens för att utföra kriminaltekniska laboratorieprov. Kriminalcentralen förestods av en chef och var indelad i kansliet, Kriminallaboratoriet, Signalementsbyrån och Redaktionen för polisunderrättelser. Centralen kallades från slutet av 1950-talet Kriminalpolisen. Sedermera grundades en kriminalcentral också i Nylands län som 1955 sammanslogs med Kriminalcentralen och bildade Centralkriminalpolisen.
Sedan 1903 polistjänsteman vid polisavdelning för brottsutredning under statspolisen, senare kriminalpolisen. Kriminalkommissarierna utnämndes av guvernören, på polismästarens framställning.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, som hade i uppdrag att verkställa de kriminaltekniska undersökningar som utfördes med kemiska eller optiska metoder. Laboratoriet förestods av en avdelningsföreståndare, med biträde av en äldre och en yngre assistent.
Snabbt ridande postbud, ilbud; särskilt om person som reste för statens räkning för att överräcka depescher m.m. från regeringen eller viktiga nyheter i allmänhet, under 1800-talet till exempel kuriren vid Statssekretariatet och Generalguvernörskansliet.
Underlydde tullverkets överuppsyningsman.
Om lön, arvode eller bidrag med fyra betalningsterminer om året.
Förman för flottans hantverkarkår under 1600-talet, vanligen en utbildad timmerman. ”Kvartersman” var också tjänstebeteckning för vissa kvartermästare vid svenska flottan och inom vissa andra militära områden efter 1728.
Civil tjänsteman som skötte arbetsfolkets inkvartering vid kanalbyggena under autonoma tiden .
Tjänsteman vid Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning vilken direkt under överinspektören för fattigvården övervakade den del av fattigvården och dess inrättningar som var avsedd för kvinnor. Tjänsten överfördes 1922 till Fattigvårdsbyrån vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning.
Tjänsteman vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning 1918–1922 som, direkt under yrkesöverinspektören, övervakade de kvinnliga yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten överfördes 1922 på Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven för den kvinnliga biträdande yrkesöverinspektören var ingenjörsexamen eller dimissionsexamen från tekniskt läroverk.
Förteckning förd i en luthersk församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd och bänklängd). Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
Förteckning förd i en luthersk församling 1869–1962 över alla medlemmar i församlingen. Kyrkans huvudbok skulle innehålla elva olika förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd och bänklängd). Kyrkans huvudbok kallades tidigare i författningarna och allmänt fortfarande för kyrkbok.
Av evangelisk-lutherska kyrkan förda förteckningar över en församlings medlemmar. Biskopen i Åbo Isak Rothovius förordnade 1628 att prästerna skulle bokföra nyfödda, vigda och avlidna. Kyrkböcker påbjöds i kyrkolagen 1686 och omfattade sju olika förteckningar (dopbok, lysnings- och vigselbok, död- och begravningsbok, skriftebok, inventarielängd, bänklängd och prästlängd). Senare förde församlingarna också uppbördsbok och brevbok. I 1869 års kyrkolag föreskrevs elva förteckningar (doplängd, konfirmationslängd, lysningslängd, vigsellängd, begravningslängd, protokollsbok, inventarielängd, in- och utflyttningslängd, kyrkotuktslängd, brottmålslängd, bänklängd). Kyrkboken kallades 1869–1962 officiellt kyrkans huvudbok. Fram till sistnämnda år bands kyrkbokens olika längder in till en bok som omspände ett eller flera år, beroende på församlingens storlek. Kyrkböcker fördes också i Gamla Finland.
Administrativ kyrklig enhet, som består av två eller flera församlingar. Samfälligheten ansvarar för församlingarnas ekonomiförvaltning och annan administration. Den leds av ett gemensamt kyrkofullmäktige. Samfälligheten är dessutom arbetsgivare för all personal i de i samfälligheten ingående församlingarna. Kyrkliga samfälligheter började inrättas efter 1933. De förvaltade ursprungligen endast gemensam egendom: kyrkor, begravningsplatser och dylikt.
I den svenska evangelisk-lutherska kyrkan den anställda personal som inte hörde till prästerskapet, det vill säga organisten, klockaren och kyrkväktaren. I kansli- och författningsspråk användes också ordet kyrkobetjäning under svenska tiden och autonoma tiden.
Kassa med vilken en församling skulle bestrida de lagstadgade skyldigheterna gällande kyrkobyggnaden efter 1869. Kyrkobyggnadskassan fick sina inkomster från ett av kyrkostämman fastställt årligt bidrag av varje församlingsmedlem eller genom särskild insamling eller kollekt till förmån för kyrkans reparation eller nybygge av kyrka.
Ledamot av kyrkofullmäktige, valdes ursprungligen av kyrkostämman, sedermera i allmänna församlingsval.
Högsta beslutande organ i en församling. Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Högsta beslutande organ i en församling. Kyrkofullmäktige infördes 1908 i stadsförsamlingar med över 10 000 medlemmar och i förenade stads- och landsortsförsamlingar där stadsförsamlingen hade över 5 000 medlemmar. Kyrkofullmäktige valdes av församlingen på fyra år och leddes ursprungligen av kyrkoherden, sedermera av en lekman. Kyrkofullmäktige beslutade om församlingens ekonomi och tjänsteinnehavare. Den utsåg kaplan, medlemmar i kyrkorådet och i kyrkoförvaltningsnämnden. Kyrkofullmäktige avgjorde också frågor om församlingslivet, kyrkoskatten, byggnadsverksamhet och inrättande av nya tjänster.
Benämning från år 1906 till år 1918 på sammankomst för de röstberättigade medlemmarna i ortodox församling för behandling av och beslutsfattande i ärenden rörande församlingens angelägenheter, bl.a. dess egendom. Tidigare benämning var allmän kyrkostämma. Namnet på kyrkoförsamlingssammanträdet ändrades 1918 till församlingsstämma.
Nämnd i en församling med ett kyrkofullmäktige. Kyrkoförvaltningsnämnder tillsattes efter 1908 för att verkställa kyrkofullmäktiges beslut och förvalta kyrkans egendom. Nämnden bestod av minst tre ledamöter och två suppleanter, vilka inte fick höra till fullmäktige, men som efter 1933 skulle höra till fullmäktige. Den arbetade enligt den instruktion som fullmäktige gjort upp och som stadfästs av domkapitlet. Kyrkoförvaltningsnämnder var frivilliga i församlingar med mindre än 5 000 medlemmar.
Nämnd i en församling med ett kyrkofullmäktige. Kyrkoförvaltningsnämnder tillsattes efter 1908 för att verkställa kyrkofullmäktiges beslut och förvalta kyrkans egendom. Nämnden bestod av minst tre ledamöter och två suppleanter, vilka inte fick höra till fullmäktige, men som efter 1933 skulle höra till fullmäktige. Den arbetade enligt den instruktion som fullmäktige gjort upp och som stadfästs av domkapitlet. Kyrkoförvaltningsnämnder var frivilliga i församlingar med mindre än 5 000 medlemmar.
I författningarna från och med 1500-talet till början av 1900-talet förekommande benämning på pastorat i bemärkelsen församlingens yttre område, frånsett dess medlemmar som hörde till ett prästgäll.
Svenskspråkig benämning på den präst som från år 1891 till år 1918 innehade den ledande ställningen i de finska ortodoxa församlingarna. Även benämningarna föreståndare och församlingsföreståndare användes under denna period. Benämningen kyrkoherde ersattes under självständighetstiden år 1918 av föreståndare som den officiella benämningen på den ledande prästen i församlingarna.
Redan under katolska tiden sammankom ledande män inom kyrkan till kyrkomöten, i form av provinsialkonsil, konsilium och synoder. Ett kyrkomöte sammanträdde i Örebro 1529 för att genomföra reformationen och i Uppsala 1572 för att godkänna den nya kyrkoordningen. Sedan 1869 utgör det allmänna kyrkomötet i Finland den evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ, med ärkebiskopen som ordförande. Kyrkomötet utgörs av biskoparna och kyrkomötesombud. Kyrkomötet behandlar ärenden som rör kyrkans lära och arbete, kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Lantdagen och kejsaren, senare riksdagen, granskade och fastställde kyrkomötets beslut och lagförslag. Kyrkomötet verkar sedan 1907 också som prästerskapets rikspolitiska intresseorganisation.
Högsta förvaltningsorgan för den ortodoxa kyrkan i Finland från och med 1918, med rätt att föreslå lagar och förordningar för den ortodoxa kyrkan. Kyrkomötet består av företrädare för både prästerskap och lekmän.
Kassa för bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
Kassa för bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
Kassa för bestridande av kyrkomötets allmänna konstnader och arvode åt kyrkomötets ombud. Medlen insamlades stiftsvis av alla valberättigade präster och prosterivis ur kyrkkassorna. Summan berodde på församlingarnas medlemsantal. Kyrkomöteskassan inrättades och övervakades av biskopsmötet. Den förvaltades av en av biskopsmötet tillförordnad förvaltare.
De präst- och lekmannaombud som utgör kyrkomötet, förutom biskoparna, ärkebiskopen, efter 1941 också fältbiskopen. Enligt kyrkolagen 1869 valdes stiftsvis trettio ordinarie präster: femton från Åbo, nio från Borgå och sex från Kuopio stift. Därutöver valdes en lekman från varje prosteri, en ledamot från senaten och en ledamot från varje hovrätt samt en professor från Teologiska och en från Juridiska fakulteten vid Kejserliga Alexanders-universitetet.
Fram till 1865 sockenstämmans, därefter kyrkostämmans beredande, verkställande och dömande organ inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Det bestod av församlingens prästerskap, kyrkvärdar, sexmän samt så många sockenmän som församlingen ansåg lämpligt. Om kyrkoråd stadgades 1650 i vissa svenska stift, 1673 i Åbo stift, däremot inte i kyrkolagen 1686. Kyrkoråd fanns även i Gamla Finland. Kyrkorådet skötte uppgifter som rörde församlingens ekonomi och kyrkotukt. Det blev genom kommunallagen 1865 och kyrkolagen 1869 enbart ett kyrkligt styresorgan för församlingens ekonomi, val, församlingsliv och undervisning. Under självständigheten har det också börjat förekomma gemensamma kyrkoråd i samfälligheter bestående av flera församlingar. Kyrkoråd är också en titel för medlem av kyrkorådet.
Benämning till år 1918 på det organ som i de ortodoxa församlingarna hade att förvalta församlingens egendom, att förbereda ärenden för den allmänna kyrkostämman, senare för kyrkoförsamlingssammanträdet, och att verkställa dessa organs beslut. Benämningen ändrades 1918 till församlingsstämma.
Protokoll fört av kyrkoherden eller annan präst under kyrkorådets sammanträde. Det innehöll de ärenden som kyrkorådet skulle behandla: ekonomi, rannsakningar, utslag fällda i mål rörande diverse brott mot kyrkfred och sabbat (fylleri, buller, krögande, mångleri m.m.), vanvård av barn, bristande respekt mot make, maka eller tjänstefolk, frikyrkliga sammankomster och dylikt.
Trossamfund med religiös verksamhet och gemensam central organisation. I kyrkolagen 1869 kallas samfundet kyrkoförsamling. Dess geografiska utsträckning bestod av ett pastorat. Beroende på sammanhanget ersätts kyrkosamfund med kyrka, bekännelse- eller trossamfund. Endast den grekisk-ortodoxa kyrkan bär det formella namnet Ortodoxa kyrkosamfundet.
Av evangelisk-luthersk och ortodox församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen. Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den församling eller kyrkliga samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Av evangelisk-luthersk och ortodox församling och på basis av kommunalskatten uppburen medlemsavgift. Om kyrkoskatt stadgades inom ortodoxa kyrkan 1918, inom evangelisk-lutherska kyrkan 1922 för de församlingar som inte förmådde betala prästernas löner ur församlingskassan. Kyrkoskatten blev obligatorisk för alla församlingar 1959 och uppbärs till kyrkosamfunden genom statsskatteförvaltningen. Kyrkoskatt beräknas på basis av den inkomst som beaktas i kommunalbeskattningen. Kyrkoskattens inkomstskattesats varierar i församlingarna. Kyrkoskatten betalas till den församling eller kyrkliga samfällighet på vars område församlingsmedlemmen var bosatt i slutet av det år som föregick beskattningsåret.
Högsta verkställande förvaltningsorgan som från 1918 jämte biskoparna leder den kyrkliga förvaltningen inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Ersatte det 1918 indragna andliga konsistoriet.
Församlingens högsta beslutande organ med ansvar för ekonomin och uppbörden av de avgifter som kyrkostämman hade fastställt. Kyrkostämman valde kyrkoråd, kaplan och vissa andra kyrkliga befattningshavare. Kyrkostämman bestod av kyrkoherden och alla de församlingsbor som hade rätt att rösta i prästval. Kyrkoherden kunde ersättas av kaplanen. Åren 1635–1865 sammanföll vanligen kyrkostämman med sockenstämman. Kyrkostämman ombildades 1865, och 1869 blev den enbart ett kyrkligt styrelseorgan. År 1933 ersattes kyrkostämman av kyrkofullmäktige. Vissa drag bestod dock. Kyrkofullmäktige och församlingsråd utses genom direkt folkval. Också kyrkoherden utses genom val.
Av luthersk församlingspräst förd förteckning över dem som varit föremål för kyrkotukt. Kyrkotuktslängden innehöll uppgifter om brottet eller förseelsen och åtgärden som hade vidtagits, samt dagen då bestraffningen skett. Den var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Inom den ryska ortodoxa kyrkan från och med 1500-talet bland lekmännen utsedd förtroendeman för skötseln av församlingens ekonomi. Sådana fanns i de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland samt under den autonoma tiden i Finland. I det självständiga Finland har de ortodoxa församlingarna kyrkovärdar.
Inom lutherska kyrkan förtroendeman som utsågs av kyrkostämman. Kyrkvärden var lekman och skulle med kyrkoherdens hjälp sköta församlingens ekonomi och egendom. Han skulle också biträda vid övervakningen av kyrkotukt och vid behov fungera som vaccinatör. Kyrkvärdar fanns även i församlingarna i Gamla Finland. Ursprungligen kallades kyrkvärden ”kyrkdrott”.
Dokument som skulle användas vid inköp av varor som var under ransonering. I Finland användes köpkort allmänt från oktober 1939 till slutet av 1940-talet. Under krigstiden fanns det fem olika kategorier köpkort utgående från kaloribehov, som beräknades utgående från ålder och arbetets art.
Köpkort, med femton beställningskuponger, för distribution av ransonerade förnödenheter till av Folkförsörjningsministeriet förordnad skola, kommun, del av kommun eller vissa befolkningsgrupper. Försågs med beteckningen O1.
Anstalt som kontrollerade kött för export och import. Köttkontrollanstalten sorterade inom Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
Anstalt som kontrollerade kött för export och import. Köttkontrollanstalten sorterade inom Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
Anstalt som kontrollerade kött för export och import. Köttkontrollanstalten sorterade inom Lantbruksministeriets förvaltningsområde.
L
Vid Alexandersuniversitetet.
Tjänsteman vid Havsforskningsinstitutet.
Ständig kommitté inrättad 1884 av kejsaren för att göra den slutliga redigeringen av lagförslag och att utarbeta nya förslag till lagar och författningar för Finland. Lagberedningen bestod av tre ledamöter och var direkt underställd senaten under ledning av den senator till vars ansvarsområde den lag hörde som var under beredning. Från 1892 lydde Lagberedningen under Justitieexpeditionen. Lagberedningen drogs in 1917. Från 1922 var Lagberedningen en del av Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden och var uppdelad i flera enheter med ansvar för skilda områden. Lagberedningen som sköttes av lagberedningsledamöter hade i uppgift att bereda lag- och författningsförslag på lagstiftningens olika områden och ge utlåtanden.
Avdelning vid Justitieministeriet grundad 1922 för att ansvara för lagstiftningsfrågor som inte hörde till ett annat ministerium. Under avdelningen lydde Justitiekanslersämbetet, Lagberedningen och de allmänna domstolarna, specialdomstolarna, Prisrätten och Riddarhuset. Avdelningen ansvarade också för president- och riksdagsval samt beslutade om verkställighet av straffdomar, benådningar, utlämning av förbrytare och dispens i äktenskapsärenden. Till avdelningen hörde Tryckfrihetsbyrån, Straffregisterbyrån, Föreningsregisterbyrån och Statistiska byrån. Som chef verkade ett referendarieråd med högre rättsexamen vilken samtidigt kunde vara ministeriets kanslichef.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Lagutskottets uppgifter hör bl.a. att bereda ärenden som gäller allmän lag, i praktiken främst frågor med anknytning till familje-, kvarlåtenskaps-, associations-, obligations- och sakrätt, straff- och processrätt samt allmänna domstolar och förvaltnings- och specialdomstolar.
Regionalt arkiv som förvarade, vårdade och tillhandahöll myndighetsarkiv och enskilda arkiv från sina respektive distrikt. Landsarkiven lydde under Statsarkivet och förestods av en landsarkivarie. Det första landsarkivet bildades 1927 i Tavastehus. Före 1939, då Statsarkivet omorganiserades till Riksarkivet, hade ytterligare landsarkiv bildats i Uleåborg (1932), Åbo (1932), Viborg (1934) och Vasa (1936).
Chef för landsarkiv. Det första landsarkivet inrättades 1927.
Under svenska tiden tjänsteman som arbetade i polisiära uppgifter på landsbygden, även kallad landsprofoss eller häradsprofoss. Från autonoma tiden förekom landsgevaldiger närmast i betydelsen fångvaktare som ansvarade för fångtransporter. I Gamla Finland 1744–1783 var landsgevaldiger en tjänsteman vid provinsförvaltningarna med samma uppgifter.
Avdelning inom länsstyrelsen skapad 1687. Landskansliet var ansvarigt för allmänna ärenden, såsom korrespondens, upprätthållande av ordning och uppgörande av arbetsordning för länsstyrelsen. Landskansliet förestods av landssekreteraren. År 1955 ändrades landskansliet till den allmänna avdelningen och dess överhuvud till kanslichef.
Länets centrala ekonomiförvaltningsenhet med ansvar för allmänna kamerala ärenden som in- och utbetalningar, redovisningen av länets skatteuppbörd och ekonomisk rapportering till Kammarkollegium, senare Statskontoret, Finansexpeditionen och Finansministeriet. Från 1618 uppmanades fogdarna att redovisa sin uppbörd och sina räkenskaper för ståthållarna i stället för som tidigare direkt för Kunglig Majestät i Stockholm. Landskontoren har sitt ursprung i de bokhållartjänster som inrättades för detta ändamål hos ståthållarna, från 1635 hos landshövdingarna, i länen. Termen landskontor började användas i slutet av 1600-talet när man delade upp länsstyrelsens arbetsuppgifter på ett landskansli lett av en landssekreterare och ett landskontor lett av en landsbokhållare (landsskrivare, senare landskamrerare). Från 1719 bistods landskamreraren av länsbokhållare, senare även vicelandskamrerare. Övrig kontorspersonal utgjordes av landskontorister, under autonomin även translatorer. Under landskontoret sorterade lantränteriet.
Den mest omfattande av försvarsmaktens grenar. Landstridskrafternas uppgift i det mellankrigstida Finland var att utbilda värnpliktiga och skydda uppmarschen vid mobilisering. Under fredstid bestod landstridskrafterna av armékårsstaben, infanteri, velocipedtrupper, kavalleri, artilleri, pionjärer, förbindelsetrupper och underhållstrupper. Landstridskrafternas högsta ledning utgjordes av armekårsstaben.
Tekniskt kunnig statstjänsteman vid Senatens jordbruksexpedition, efter 1922 vid Lantbruksstyrelsen. Lantbruksingenjören ansvarade för vattentekniska arbeten som främjade lantbruket. Kompetenskraven var ingenjörsexamen vid Polytekniska institutet, sedermera Tekniska högskolan.
Läroanstalt med praktisk och teoretisk undervisning för jordbrukare och arbetsförmän, med en avdelning för högre lantbruksundervisning. Från 1845 till 1898 ansvarade Mustiala lantbruksinstitut för agronomutbildningen i Finland. År 1898 tilldelades Helsingfors universitet ansvaret för de vetenskapliga lantbruksstudierna. I början av 1900-talet ombildades lantbruksinstituten i Mustiala och Kronoborg till lantmannainstitut. Lantbruksinstituten verkade från 1892 under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Ministerium bildat 1918 som en fortsättning på Jordbruksexpeditionen i Senatens ekonomiedepartement. År 1917 hade expeditionen ändrat namn till Lantbruksexpeditionen för att följande år bli Lantbruksministeriet. Till ministeriets förvaltningsområde hörde jordbruket och dess binäringar, skogs- och fiskehushållningen, jakten, statens jordegendomar, klimatforskningen, geodetiska mätningar, kontroll- och försöksanstalter inom lantbruket samt lantmäteriet, skiftesväsendet och justeringsverket. Lantbruksministeriet ansvarade även för kartverket, jordregistret och Kolonisationsfonden. Ministeriet leddes av lantbruksministern, medan en kanslichef var högsta föredragande tjänsteman. Under Lantbruksministeriet verkade flera ämbetsverk, forskningsinstitut och nämnder: Lantmäteristyrelsen, Forststyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Fiskeristyrelsen, Kolonisationsstyrelsen, Statens spannmålsförråd, Statens margarinfabrik, Statens stuteri, Statens provanstalt för lantbruksmaskiner, Statens veterinärlaboratorium, Geodetiska institutet, Meteorologiska centralanstalten, Statens markforskningsinstitut, Spannmålsundersökningsanstalten, Justeringskommissionen, Meteorologiska kommissionen och Boställssynenämnden. Lantbruksministeriet ombildades 1971 till Jord- och skogsbruksministeriet, sedermera Jordbruksministeriet.
Representationsorgan i Finland från 1809 fram till 1919 års regeringsform (RF). Lantdagens befogenheter följde till en början bestämmelserna för den svenska riksdagen i 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, enligt vilka lantdagen var ett rådgivande regeringsorgan som vid behov sammankallades av regenten. År 1869 infördes en lantdagsordning (LO) som reglerade lantdagens sammansättning och arbetssätt. Fram till en ny lantdagsordning 1906 var lantdagen en ståndslantdag, i vilken ingick representanter för adeln och ridderskapet, prästerskapet, borgarståndet samt bondeståndet. Adeln sammanträdde i Riddarhuset och de övriga stånden i Ständerhuset. Ståndslantdagen sammankallades 15 gånger: 1809 (Borgå lantdag), 1863, 1867, 1872, 1877, 1882, 1885, 1888, 1891, 1894, 1897, 1899 (urtima lantdag), 1900, 1904–1905 och 1905–1906 (urtima lantdag). Genom lantdagsreformen 1906 omvandlades ståndslantdagen till en enkammarlantdag, till vilken representanter för de politiska partierna skulle utses vart tredje år genom val med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor över 24 år. År 1919 ändrades beteckningen lantdag till riksdag.
Val av representanter till lantdagen. I lantdagsordningen från 1906 stadgades att lantdagen bildade en kammare med 200 lantdagsmän. Dessa skulle väljas vart tredje år genom omedelbara och proportionella val. Landet skulle vara indelat i minst tolv och högst aderton valkretsar. Alla medborgare som före valåret fyllt 24 år fick delta i valet, men det fanns några undantag, till exempel personer som fick kontinuerligt stöd från fattigvården eller som dömts till allmänt arbete för lösdriveri. Alla som hade rösträtt kunde också väljas till lantdagsman. År 1919 ersattes lantdagsmannaval med riksdagsval.
Alternativ beteckning på Lantbruksstyrelsen.
Centralförbund för lokala lantbruks- och hushållningssällskap, grundat 1906. Centralförbundet hade som underlydande till Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet efter andra världskriget i uppgift att planera, övervaka och leda kolonisationsverksamheten. Centralförbundet utsåg en av ledamöterna till de lokala jordinlösningsnämnderna, och kolonisationsavdelningar inrättades i de lokala lantbruks- och hushållningssällskapen. Vid kolonisationen av svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner skulle Centralförbundet handla i samråd med Svenska Lantbrukssällskapens i Finland Förbund.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Från 1628 statlig tjänsteman som yrkesmässigt utförde (och dokumenterade på karta) geografisk och geometrisk uppmätning av jordområden för ekonomiskt och juridiskt ändamål. Fram till 1700-talet kallades lantmätare också revkarl, inom militären ingenjör, stundom geodet. Ursprungligen ägnade sig lantmätare endast åt kartläggning av landet, från 1633 också mätning av städer, socknar och byar, och från 1688 enskilda jordegendomar för ägodelning, avvittring och skiften, vilket dock först 1725 blev ett tjänsteuppdrag och lantmätarnas ensamrätt. Från 1783 var lantmätarna de enda som kunde förrätta storskiften. Från 1800-talet var lantmätare en underordnad tjänsteman på länens lantmäterikontor. Lantmätarna benämndes i författningarna 1848 ingenjör, 1918 lantmäteriingenjör och från 1928 förrättningsingenjör. I Gamla Finland brukades för lantmätare benämningen ”zemlemer” från och med 1740-talet.
Från 1879 vid Polytekniska skolan (1872–1887), efter 1887 Polytekniska institutet och från 1908 vid Tekniska högskolan avlagd lärokurs i lantmäteri, med goda vitsord i fackämnena och tillhörande diplom för lantmätaringenjör, från 1933 diplomingenjör. Av lantmätare vid Lantmäteristyrelsen krävdes ytterligare till 1928 en ämbetsexamen.
Från 1879 vid Polytekniska skolan (1872–1887), efter 1887 Polytekniska institutet och från 1908 vid Tekniska högskolan avlagd lärokurs i lantmäteri, med goda vitsord i fackämnena och tillhörande diplom för lantmätaringenjör, från 1933 diplomingenjör. Av lantmätare vid Lantmäteristyrelsen krävdes ytterligare till 1928 en ämbetsexamen.
Från 1776 person som efter genomgången lantmäteriexamen antagits som praktikant vid lantmäteristaten, under autonoma tiden från 1887 också om person som avlagt examen i lantmäteripraktiken och fullgjort avslutad lärokurs i lantmäteri vid Polytekniska institutet i Finland. År 1776 fanns 150 auskultanter i Sverige, mot 201 ordinarie lantmätare. I Finland ingick 20 i 1747 års kommission, 40 i 1757 års kommission och 20 i 1775 års kommission i Savolax.
Från 1916 elev med mellanskoleutbildning anställd av Lantmäteristyrelsen. Lantmäteribiträdet, som räknades till lantmäteribetjänterna, arbetade på viss tid hos ordinarie länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, för att så småningom kunna avlägga lantmäteriexamen.
Under svenska tiden från och med 1803 och autonoma tiden allmän benämning på elev i lantmäteriyrket som vanligen arbetade som biträde åt en lantmätare.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Ämbetsexamen i lantmäteri under svenska tiden 1635–1642 och 1683–1809, under autonoma tiden 1812–1848 och 1916–1928. Under perioden 1848–1916 kallades den examen i lantmäteripraktiken. Den avlades under svenska tiden vid Lantmäterikontoret i Stockholm, under autonoma tiden vid Generallantmäterikontoret (1812–1848) och Lantmäteristyrelsen (1916–1928). Examen berättigade (till 1848) till anställning som tjänstebiträde, 1848–1916 som auskultant och efter 1916 till befattningen och titeln lantmätarkandidat.
Tekniskt utbildad lantmätare som lydde under länslantmäteriingenjören och verkställde lantmäteriförrättningarna i ett län. Åren 1848–1918 hade dessa lantmätare betecknats ingenjörer i förordningarna. Från 1928 omfattades lantmäteriingenjörerna av den samlande beteckningen förrättningsingenjör.
Tekniskt utbildad lantmätare som lydde under länslantmäteriingenjören och verkställde lantmäteriförrättningarna i ett län. Åren 1848–1918 hade dessa lantmätare betecknats ingenjörer i förordningarna. Från 1928 omfattades lantmäteriingenjörerna av den samlande beteckningen förrättningsingenjör.
Tjänstebeteckning för en vid Lantmäteristyrelsen 1916–1928 antagen lantmäterielev, efter att han hade avslutat sin praktikperiod och avlagt lantmätarexamen. Lantmäterikandidaten kunde bli befordrad till extra lantmätare vid Lantmäteristyrelsen eller till sekreterare vid ett länslantmäterikontor.
Från 1683 (stadfäst 1696) lantmäteriväsendets lokalkontor, som lydde under länsstyrelsen och Lantmäterikontoret i Stockholm, senare Generallantmäterikontoret, Lantmäteriöverstyrelsen, Överstyrelsen för lantmäteriet och Lantmäteristyrelsen. Lantmäterikontoret ledde och övervakade länets lantmäteriförvaltning och lantmäteriförrättningar samt förde jordeboken, senare jordregistret. ”Lantmäterikontor” var också namnet på ämbetsverkets lokaler, som från 1696 skulle vara belägna i landshövdingens residensstad. Lokalerna kallades under svenska tiden och 1812–1848 provinslantmäterikontor, därefter länslantmäterikontor. Från 1928 gick de under benämningen lantmäterikontor. Kontoren förestods av lantmäteriinspektörer eller (förste) länslantmätare, senare länslantmäteriingenjörer, medan lantmäteriförrättningarna sköttes av lantmätare och ingenjörer, senare lantmäteriingenjörer, och deras underlydande.
I det svenska riket från 1600-talet elev som antagits att under ledning av en äldre lantmätare genom praktik utbilda sig för att, efter vederbörlig skolundervisning och/ eller universitetsstudier, kunna avlägga lantmätarexamen.
Protokoll över lantmäteriförrättning. Lantmäteriprotokoll förekom från 1715 och fick närmare bestämmelser 1762. År 1848 blev de obligatoriska och specificerades närmare 1916. De innehöll uppgifter om de närvarande personerna, förrättade mätningar och beräkningar, bedömningar om jordens beskaffenhet och det utförda arbetets tekniska kvalitet. Också överenskommelser mellan berörda parter ingick. Protokollen granskades ursprungligen vid förrättningens slut och undertecknades av lantmätaren, de berörda parterna och godemännen.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1916 för att sköta lantmäteri-, skiftes- och skattläggningsärenden, upprätthålla jordregistret, utföra allmänna ekonomiska, geografiska och topografiska kartarbeten, nödvändiga geodetiska och astronomiska arbeten och justering i anslutning till kartarbetet. Lantmäteristyrelsen efterträdde Överstyrelsen för lantmäteriet och leddes fram till 1928 av en överdirektör och därefter av en generaldirektör. Lantmäteristyrelsen lydde under Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksministeriet. Justeringsväsendet överfördes 1922 på Lantmäteristyrelsen, där det sköttes av en särskild justeringsbyrå. Lantmäteristyrelsen var fram till 1928 indelad i en administrativ, en teknisk och en geografisk avdelning. Från 1919 fanns också en topografisk avdelning. Den administrativa avdelningen ansvarade för lantmäteristatens personal och räkenskapsväsende, den tekniska avdelningen för lantmäteriarbetena inklusive övervakningen av förrättningsingenjörerna och den geografiska avdelningen för kartverksarbetena. Åren 1928–1953 var Lantmäteristyrelsen indelad i Avdelningen för skiftesverket och Avdelningen för kartverksarbeten.
Benämning på Lantmäteristyrelsens kollegium 1916–1918. Konseljen ansvarade för Lantmäteristyrelsens utlåtanden till senaten, besvär över hovrätternas, guvernörernas och ägodelningsrätternas beslut, fastställande av avvikande mått för arealuträkning samt hanterade konflikter mellan lantmätare och lantmäteribiträden. Lantmäteristyrelsens konselj utgjordes 1916 av överdirektören som ordförande och avdelningscheferna samt en juridiskt utbildad adjoint som ledamöter. År 1918 blev konseljen under beteckningen plenum Lantmäteristyrelsens högsta beslutande organ. Plenumet hade fram till 1928 överdirektören som ordförande, och ledamöterna utgjordes av överdirektörsadjointen, lantmäteriöveringenjörer och en assessor.
Benämning på Lantmäteristyrelsens kollegium 1916–1918. Konseljen ansvarade för Lantmäteristyrelsens utlåtanden till senaten, besvär över hovrätternas, guvernörernas och ägodelningsrätternas beslut, fastställande av avvikande mått för arealuträkning samt hanterade konflikter mellan lantmätare och lantmäteribiträden. Lantmäteristyrelsens konselj utgjordes 1916 av överdirektören som ordförande och avdelningscheferna samt en juridiskt utbildad adjoint som ledamöter. År 1918 blev konseljen under beteckningen plenum Lantmäteristyrelsens högsta beslutande organ. Plenumet hade fram till 1928 överdirektören som ordförande, och ledamöterna utgjordes av överdirektörsadjointen, lantmäteriöveringenjörer och en assessor.
Tryckeri grundat 1919 för att på rekvisition av Lantmäteristyrelsens byråer och försvarsväsendet trycka topografiska och militära kartor ursprungligen graverade i sten, samt andra arbeten som hörde till verksamhetsområdet. Militära kartor trycktes endast med tillstånd av Generalstaben. Tryckeriet sorterade 1919–1928 under Topografiska avdelningen, därefter Topografiska byråns civila sektion. Vid tryckeriet arbetade 1928 en faktor och annan nödvändig personal.
Tryckeri grundat 1919 för att på rekvisition av Lantmäteristyrelsens byråer och försvarsväsendet trycka topografiska och militära kartor ursprungligen graverade i sten, samt andra arbeten som hörde till verksamhetsområdet. Militära kartor trycktes endast med tillstånd av Generalstaben. Tryckeriet sorterade 1919–1928 under Topografiska avdelningen, därefter Topografiska byråns civila sektion. Vid tryckeriet arbetade 1928 en faktor och annan nödvändig personal.
Under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av kejsaren vid behov fastställd taxa, enligt vilken andra mätningar och förrättningar än de allmänna boställs- och vägmätningarna samt andra geografiska mätningar. Avgifterna erlades av sakägarna. Taxan ingick från 1916 i förordningarna om skiftesväsendet eller meddelades i särskild förordning om ersättning för lantmäteriarbeten.
Under svenska tiden av Kgl. Maj:t, under autonoma tiden av kejsaren vid behov fastställd taxa, enligt vilken andra mätningar och förrättningar än de allmänna boställs- och vägmätningarna samt andra geografiska mätningar. Avgifterna erlades av sakägarna. Taxan ingick från 1916 i förordningarna om skiftesväsendet eller meddelades i särskild förordning om ersättning för lantmäteriarbeten.
Tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid Lantmäteristyrelsen och ledamot av Lantmäteristyrelsens plenum 1918–1928. Lantmäteriöveringenjören hade till uppgift att bereda och föredra ärendena i plenum, upprätta Lantmäteristyrelsens cirkulär och granska förrättningsingenjörernas arbetsredogörelser. Efter 1928 var tjänstebeteckningen överingenjör.
Tjänstebeteckning för hög tjänsteman vid Lantmäteristyrelsen och ledamot av Lantmäteristyrelsens plenum 1918–1928. Lantmäteriöveringenjören hade till uppgift att bereda och föredra ärendena i plenum, upprätta Lantmäteristyrelsens cirkulär och granska förrättningsingenjörernas arbetsredogörelser. Efter 1928 var tjänstebeteckningen överingenjör.
Från 1634 skötte lanträntmästare penningtrafiken vid länsstyrelsen. Då landskontoret inrättades i slutet av 1600-talet kom lanträntmästarna och lantränterierna att lyda under landskamrerarna. Lanträntmästarna ansvarade för de värdepapper, pengar och stämpelmärken som bevarades i lantränteriet samt samlade in och bokförde länets skatteuppbörd och ansvarade för länets utbetalningar. De redovisade för landskamreren de medel som inkommit från kronofogdar och andra uppbördsmän.
I det självständiga Finland alla värnpliktiga mellan 17 och 45 år som inte tillhörde reserven eller var i aktiv tjänst. Lantvärnets uppgift var att förstärka de aktiva trupperna. Lantvärnet bestod av tre kategorier. Till den första kategorin hörde värnpliktiga som efter utgången tjänstetid överförts från reserven till lantvärnet. Den andra kategorin bestod av värnpliktiga som inte inträtt i aktiv tjänst, och den tredje kategorin bestod av värnpliktiga som ännu inte deltagit i uppbåd.
Benämning på diplomatisk beskickning i främmande stat på en lägre nivå. En legation har i stort sett samma uppdrag och följer samma regler som en ambassad men har sedan 1815 i protokollärt avseende en lägre rang. Legation var en representationsform som i många fall passade i synnerhet småstater, så också Finland efter självständigheten. Sedan 1961 har legationerna i allt högre grad ersatts av ambassader. Legationen leds av en envoyé.
Instans som under kriget 1918 bl.a. beredde ansökningar om import och export och föredrog ansökningarna för Handels- och industrikommissionen.
Från 1937 officiell beteckning för Post- och telegrafstyrelsens förvaltningsdistrikt och de postkontor och telegrafkontor eller post- och telegrafkontor som fanns i dem.
Förvaltningen av Statsjärnvägarna delades in i Järnvägsstyrelsens centralförvaltning och den underlydande linjeförvaltningen som delades in utifrån järnvägslinjernas sträckning. För att underlätta linjeförvaltningen delades järnvägarna från 1888 in i distrikt. Från 1904 förvaltades distrikten av en distriktsstyrelse och senare även av tre temporära distriktsstyrelser som drogs in 1923, då det övergripande ansvaret för linjeförvaltningen på nytt överfördes till Järnvägsstyrelsen. Linjeförvaltningen delades därefter in i kassörsdistrikt, bansektioner, depotsektioner, förrådssektioner och trafiksektioner.
Inspektör vid Post- och telegrafstyrelsens linjeförvaltning, det vill säga regionala telegraf- och telefondistrikt. Linjeinspektörer fanns också vid Post- och telegrafstyrelsens telegraftekniska avdelning. Linjeinspektören övervakade arbetet med nya telegraf- och telefonlinjer och reparationer av gamla.
Kassör vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Tillfällig expedition vid senatens ekonomiedepartement, inrättad i juni 1918 för att handlägga livsmedelsärenden.
Kommissionär som kunde tillsättas av kommunerna för att ordna fördelningen av spannmål och socker inom det egna området.
Temporärt ministerium som grundades 1918 och blev en del av det nybildade statsrådet. Livsmedelsministeriet främjade livsmedelsproduktionen, övervakade importen av särskilt spannmål och socker samt koordinerade livsmedelsförsörjningen och förebyggde bristen på centrala livsmedel efter första världskriget. Ministeriet leddes av livsmedelsministern. Vid ministeriet inrättades Statens spannmålskontor. Livsmedelsministeriet drogs in 1922 då livsmedelsförsörjningen hade stabiliserats efter första världskriget och man året innan hade infört torparlagen. Ett motsvarande temporärt ministerium inrättades 1939 under namnet Folkförsörjningsministeriet.
Under perioder när försörjningssituationen var svår tillsatte städerna särskilda utskott som med tanke på stadsbornas behov köpte in till exempel kött och brödsäd. Dessa utskott blev efter 1915 ofta permanenta och kallades vanligen livsmedelsnämnder. De kunde då ansvara för försörjningen av även andra bristvaror i staden, till exempel ved.
Organ tillsatt av senaten den 1 december 1917, för den tid livsmedelslagen var i kraft. Styrelsen ansvarade för livsmedelsangelägenheter. Den skulle till exempel ombesörja anskaffningen av livsmedel till landet och sköta sådana uppgifter som tidigare ombesörjts av Livsmedelsavdelningen. Den bestod av en överdirektör och fyra avdelningsdirektörer som ledamöter samt föredragande och andra tjänstemän.
Enhet som grundades 1928 för kopiering av Lantmäteristyrelsens särskilda byråers och försvarsmaktens handlingar. Vid behov och mot betalning kunde också enskildas eller andra myndigheters handlingar kopieras. Som chef verkade föreståndaren för Lantmäteristyrelsens topografiska byrås civila sektion. Vid anstalten skulle 1928 finnas en reproduktionstekniker och biträden.
Chef för en enskild skyddskår. Lokalchefen ledde skyddskårsverksamheten tillsammans med lokalstaben. Lokalchefen, som utnämndes av distriktschefen, skötte främst den allmänna ledningen och ansvarade för ekonomin. Lokalchefskapet var ingen tjänst och lokalchefen lyfte ingen statlig lön.
Stab som tillsammans med lokalchefen ledde den enskilda skyddskårens verksamhet. Lokalstaben bestod förutom av lokalchefen av fyra medlemmar som valdes för ett år i taget av skyddskårens årsmöte.
Titel för förman vid lotsplats. Lotsåldermannen övervakade de kronolotsar som tjänstgjorde vid flottan och ansvarade för värvningen av nya lotsar. Han var sakkunnig vid Amiralitetet i alla frågor som gällde seglationen på Östersjön. Genom en nyorganisation 1677 omvandlades tjänsten till inspektör för kronans styrmän och 1679 till lotsinspektör för hela riket. Beteckningen lotsålderman blev därefter titel för en lägre tjänsteman, som övervakade lotsar och lotsdrängar. År 1723 fanns fem finska lotsåldermän. Lotsåldermän fanns även vid lotsförvaltningen i Gamla Finland. Från autonoma tiden var en lotsålderman chef för ett lotsområde eller för en lotsstation.
Självständig försvarsgren inom Finlands försvarsmakt. omfattade under 1930-talet staben för luftstridskrafterna, sex flygstationer samt flygmaterialdepån. 1999 byttes namnet till flygvapnet.
Från 1831 privat sjuklassigt läroverk, från 1872 allmänt elementarläroverk med ändamålet att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Lyceerna indelades i normallyceer, där lärarkandidaterna fick sin praktiska utbildning, reallyceer där eleverna utöver den vetenskapliga utbildningen fick grundliga kunskaper i flera moderna språk och klassiska lyceer där eleverna också meddelades kunskaper i klassiska språk, särskilt i latin. Lyceer förekom också som fyrklassig skola som, i likhet med realskolan, byggde på och utvidgade folkskolans lärokurser.
Av församlingspräst förd bok eller längd över dem som hade lysts till äktenskap och de personer som varit närvarande då lysningen togs ut, samt dagarna då lysningen hade avkunnats från predikstolen. Lysningslängd skulle enligt kyrkolagen 1869 föras i varje församling och utgjorde en del av kyrkans huvudbok, även kallad kyrkbok. Lysningslängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Av ordinarie präst i en församling förd särskild bok eller förteckning över alla brudpar. Lysnings- och vigselboken innehöll uppgifter om brudparets och föräldrarnas namn, deras hemort och förda leverne. I Åbo stift beslutade biskopen 1628 att prästerna skulle bokföra döpta, vigda och begravda. Lysnings- och vigselboken var enligt kyrkolagen 1686 en av sju böcker (längder) som måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken. I 1869 års kyrkolag föreskrevs en lysningslängd och en vigsellängd bland de elva längder som skulle ingå i kyrkans huvudbok.
Av kyrkoherde utfärdat skriftligt bevis på att lysning till äktenskap har skett (och att hinder mot vigseln saknas). Lysningssedlar skrevs ut vid behov, särskilt när paret skulle vigas i en annan församling. De innefattade kontrahenternas namn, yrke och hemvist samt namnet på kyrkan och församlingen där lysningen hade avkunnats. I kyrkolagen 1869 kallades de lysningsbevis. År 1803 bestämdes att lysningssedlarna skulle utfärdas på stämplat papper.
Ämbetsexamen för lägre kamerala och administrativa tjänster inom förvaltningen 1895–1922, avlades vid universitetet och gav kompetens till extraordinarie tjänster vid senatens ekonomiedepartement med utsikten att bli befordrad till tjänster vid landets kamerala och förvaltande verk, frånsett de tjänster som krävde högre förvaltningsexamen. Examen innefattade förhör i inhemsk civil-, straff- och finansrätt, i författnings-, förvaltnings- och processrättens huvudstycken samt nationalekonomi.
Skola bestående av två årsklasser. Den byggde på folkskolans lärokurser och gav en särskilt för praktiska yrken lämpad allmänbildning.
Lägre juridisk ämbetsexamen 1922–1976 som avlades vid ett universitets juridiska fakultet. Den innefattade prov i svenska och finska, övningsuppsatser i examensämnet och enskilda förhör i huvudstyckena rörande civilrätt, straffrätt, finansrätt, statsförfattningsrätt, förvaltningsrätt och processrätt samt nationalekonomi och finanslära. Lägre rättsexamen gav behörighet till lägre tjänster inom statsförvaltningen. Den som hade avlagt examen kunde från 1948 anhålla om titeln vicenotarie. Lägre rättsexamen ersattes 1977 med vicenotarieexamen och 1996 med rättsnotarieexamen.
Del av värnpliktsväsendet enligt den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919. Till länenämndens uppgifter hörde att ha allmän uppsikt över värnpliktens verkställande inom länet samt att behandla och avgöra fall där det framförts klagomål och besvär till uppbådsnämnden eller den förstärkta uppbådsnämnden. Länenämnden bestod av en ordförande som var en av statsöverhuvudet tillförordnad stabsofficer, en stabs- eller överofficer som utsågs av härens befälhavare, en av landshövdingen utsedd juridiskt bildad person och två av landshövdingen utsedda kommunalnämndsordförande.
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till fängelsestraff eller fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Fängelse för rannsakningsfångar, häktade och personer som dömts till fängelsestraff eller fängelse som förvandlingsstraff. Länsfängelserna var vanligen förlagda till guvernörens (landshövdingens) residensstad. De ersatte från 1771/1773 de gamla kronofängelserna. De övervakades 1867–1881 av fängelseinspektören, fram till1922 av Fångvårdsstyrelsen och därefter av Justitieministeriets fångvårdsavdelning. År 1773 fanns åtta länsfängelser: i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel. Länsfängelset i Tavastehus ändrades 1927 till Central- och länsfängelset.
Från 1640-talet titel för i ett visst län verkande lantmätare, från 1688 tjänstebeteckning för lantmätare med ett län som tjänstedistrikt. Under perioden 1848–1917 var ”länslantmätare”tjänstebeteckning för föreståndaren för ett läns lantmäterikontor. Titeln ersattes 1918 med ”länslantmäteriingenjör”. Under autonomin var länslantmätaren den enda som uppbar månatlig lön vid lantmäterikontoren. Själva förrättningarna utfördes då av äldre och yngre kommissionslantmätare samt vice lantmätare, biträdda av lantmäteriauskultanter och lantmäterielever. År 1848 tillhörde länslantmätaren rangordningens åttonde klass.
Från 1918 tjänstebeteckning för föreståndare för länslantmäterikontor.
Från 1918 tjänstebeteckning för föreståndare för länslantmäterikontor.
Från 1918 tjänstebeteckning för föreståndare för länslantmäterikontor.
Officiellt namn på ett läns lantmäterikontor 1848–1928, vars föreståndare bar tjänstebeteckningen länslantmätare, senare länslantmäteriingenjör.
Chef för landskansliet vid länsstyrelsen. Till länsrådets uppgift hörde att uppgöra en arbetsplan för länsstyrelsen och att sköta om ärenden som angick bl.a. allmän ordning och säkerhet, besättandet av tjänster samt tjänstefel.
Nämnder som inrättades i varje län och som bestod av tre ledamöter, varav en utsågs av Forststyrelsen och två av Lantbruksstyrelsen. Länsskogsnämnderna hade till uppgift att övervaka att förordningen från 1917 som reglerade förekomsten av skogsskövling följdes, att utöva tillsyn över avverkningen av skog och se till att fredningsföreskrifterna följdes. Länsskogsnämnderna biträddes av kommunala skogsnämnder. Vid varje länsskogsnämnd fanns en anställd länsskogsinspektör samt skogsvaktare och andra biträden.
Examen avlagd vid Filosofiska fakultetens historisk-filologiska eller fysisk-matematiska sektion för vinnande av behörighet till läraryrket vid lägre elementarskolor eller motsvarande klasser i högre läroverk samt/eller för inträde som läraraspirant vid normalskola. Examen innebar ett offentligt förhör i tio akademiska ämnen inför bägge sektionernas professorer och ett enskilt förhör med professorn i pedagogik i allmän uppfostrings- och undervisningslära.
Från 1872 officiell benämning på rektors eller föreståndarinnas biträdande kollegiala styresorgan, bestående av ordinarie tjänstgörande lärare och lärarinnor i berörda undervisningsanstalt, likaså av skolstyrelsen förordnade vikarier. Lärarkollegiet sammankallades vid behov av rektorn (föreståndarinnan) för handläggande av ärenden rörande undervisning, disciplin eller förvaltning. I ärenden rörande relegering deltog också skolrådets ordförande.
Lärarkandidats, filosofie magisters eller annan kandidats praktiska undervisningsprov vid normalskola för vinnande av pedagogieexamen, efter en ettårig auskultering i skolan. Provet anställdes i de ämnen och de årsklasser som auskultanten ansågs ha bäst fallenhet för att undervisa i. Närvarande var skolinspektorn vid Överstyrelsen för skolväsendet, professorn i pedagogik och didaktik samt skolans rektor och överlärare. Lärarprovet blev obligatoriskt för alla lärare 1869.
Inom statsförvaltningen benämning på yngling som går i lära hos en yrkeskunnig tjänsteman, på 1500-talet särskilt inom kameralförvaltningen, under 1600–1700-talen inom medicinen och lantmäteriet. Under autonoma tiden användes vanligen beteckningar som elev, biträde och auskultant.
Kategori av tukthusfångar från och med 1889. Fångar som tillhörde läroklassen arbetade tillsammans med andra fångar under dagen, men vistades i övrigt i enskilda celler. Kategorin ersattes kring 1975 med halvöppen tvångsinrättning(savdelning).
I Åbo stift från 1694, i kyrkoförfattningarna från 1726, förhör i katekesen och innantilläsning, vilket hölls av präst och klockare en gång per år med vuxna och barn i en landsortsförsamling. Kunskaperna betygsattes och antecknades i husförhörsboken (kommunionboken), som ingick i kyrkboken, senare också på så kallade läsesedlar. Under läsförhöret diskuterades också sedligheten i församlingen, vården av föräldralösa barn, krymplingar och fattiga under ledning av en förtroendeman som utsetts av läslaget inom en läs- eller husförhörsrote. I kyrkolagen 1869 och i senare författningar kallades sammankomsterna läsmöten. Läsmötena ersattes av skriftskolan och började försvinna när folkskolorna infördes. Läsmöten var vanliga ännu under mellankrigstiden 1919–1939 men upphörde efter andra världskriget. Det sista reglementet gavs 1933.
Efter prästerskapets partiella lönereform 1886 förekommande benämning på ett kyrkohemman som var utarrenderat till en åbo mot att en del av avkastningen gick till prästerskapet som lönebidrag. Löneboställena avskaffades 1922.
Utskott i varje församling 1922–1923 som hade i uppgift att reglera kyrkobetjäningens löner, i enlighet med kyrkans lönereform 1922. Som ordförande verkade kyrkoherden och som ledamöter församlingens ordinarie klockare och organist, samt tre till fem av kyrkostämman valda medlemmar. Förslaget skulle underställas landshövdingen innan det fick verkställas.
Av statsrådet tillsatt organ för reglementering av näringslivet under undantagsförhållandena 1941–1944.
Benämning på ett samhällsfenomen som innebar att fullvuxna personer saknade fast arbete och bostad och av myndigheterna ansågs medföra skada för den allmänna ordningen, säkerheten och sedligheten. Lösdriveri har under olika tider varit belagt med olika strafformer. I Finland gällde lösdriverilagen fram till 1986.
Myndighetsåtgärd för att få en person som klassificerats som lösdrivare att uppta ett levnadssätt som ansågs ordentligt. Att ställa en person under lösdriveriövervakning betydde att personen skulle följa myndigheternas anvisningar gällande levnadssätt, bostad, boningsort och förvärvsverksamhet. Övervakningen varade i ett år men kunde i vissa fall förlängas till två år. Om övervakningen inte hade effekt kunde personen intas på arbetsanstalt. För verkställandet av myndighetsåtgärder krävdes inget domstolsbeslut utan det räckte med ett förvaltningsrättsligt beslut.
M
Myndighet som från 1908 under en överkontrollörs ledning utövade tillsyn över tillverkningen och utskänkningen av maltdrycker. Från självständigheten lydde Maltdrycksinspektionen under Socialministeriet.
Förteckning vari kortfattat antecknas de ärenden i ministerierna som handläggs och ska avgöras av statsrådet eller ministeriet, samt själva beslutet och att justering av ärendet skett. Förteckningen innehåller också anmärkningar om uppkomna meningsskiljaktigheter i statsrådets finans- och utrikesutskott och, om föredraganden så önskar, en anteckning om föredragandens avvikande mening från statsrådets eller ministeriets beslut. Förteckningen granskas i ministerium av den tjänsteman som avgjort ärendet, i finansutskottet av finansministern, i utrikesutskottet av utrikesministern. Den kontrolleras månatligen av justitiekanslern.
Förteckning över varje beslut vid Arbetsvårdsverkets för krigsinvalider arbetsbyrå, med kontrasignering av den föredragande tjänstemannen. Besluten justerades av direktören eller avdelningschefen genom att de undertecknade hela manifestförteckningen.
Avdelning inom Försvarsministeriet.
Den av befälet bestämda formering som en trupp upprätthåller under en förflyttning.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Maskinavdelningen leddes av en maskindirektör och ansvarade för verkstädernas förvaltning, vård, underhåll och ekonomi och för arbetets utförande vid verkstäderna. Vid avdelningen fanns ett maskinkontor och fram till år 1921 en förrådsavdelning som inrättats 1919. År 1922 inrättades vid maskinkontoret en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Avdelningschef för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning och samtidigt medlem av Järnvägsstyrelsens kollegium. Maskindirektören ansvarade för att statsjärnvägarnas rörliga material var i gott skick.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna och maskindirektörens närmaste medhjälpare, hade tidigare tjänstebeteckningen maskindirektörsassistent. Maskindirektörsadjointen förestod Maskinkontoret och var från 1904 representant för Järnvägsstyrelsens maskinavdelning i Statsjärnvägarnas distriktsstyrelse i S:t Petersburg.
Äldre benämning på de byråer vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till maskindirektörens uppgifter.
Tjänsteman vid flera ämbetsverk som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna. Maskiningenjörer fanns vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning från 1936 och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Vid linjeförvaltningen hörde det till maskiningenjörernas uppgift att övervaka förvaltningen av verkstäder och förråd samt underhållet av det rörliga materielet. En maskiningenjör kunde vara föreståndare för en av linjeförvaltningens depotsektioner.
Tjänsteman vid flera ämbetsverk som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna. Maskiningenjörer fanns vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Byggnadsstyrelsens byggnadsavdelning från 1936 och vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Vid linjeförvaltningen hörde det till maskiningenjörernas uppgift att övervaka förvaltningen av verkstäder och förråd samt underhållet av det rörliga materielet. En maskiningenjör kunde vara föreståndare för en av linjeförvaltningens depotsektioner.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens maskinavdelning som leddes av en maskindirektörsadjoint, senare biträdande direktör. Kontoret ansvarade bl.a. för att utföra ritningar och beräkningar för konstruktion av rullande materiel samt för att kontrollera tillverkningen av allt rullande materiel. Kontoret bestod från 1922 av en maskinbyrå, en verkstadsbyrå, en maskinteknisk byrå och en elektroteknisk byrå.
Underordnad civil tjänsteman vid Fortifikationen och vid Bergsverket som förde räkenskaper över ökning och minskning i förrådet av råmaterial och arbetsredskap. En dylik tjänsteman fanns 1729 vid finska brigaden i Villmanstrand och upptagen på bergslagens stat. Under autonoma tiden fanns en motsvarande tjänsteman också vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna efter 1850.
Sjukhus för vård av psykiskt sjuka rannsakningsfångar och fångar som dömts till frihetsstraff i form av rättspsykiatrisk vård. Sjukhusen började senare också utföra sinnesundersökningar av åtalade. Mentalsjukhus för fångar inrättades från 1911, vanligen i anslutning till ett centralfängelse. Det lydde under Medicinalstyrelsen och fångvårdsväsendet (Fångvårdsstyrelsen, Fångvårdsavdelningen och Fångvårdsverket), 1936–1950 under ledning av fängelsepsykiatern, sedermera Brottpåföljdsverkets hälsovårdsavdelning.
Ämbetsverk grundat 1881 för att utföra och leda meteorologiska, aerologiska, magnetiska och andra geofysiska undersökningar i landet. Meteorologiska centralanstalten var en fortsättning på universitetets magnetiska observatorium i Helsingfors och verkade fram till 1918 under Finska vetenskapssocietetens tillsyn inom Jordbruksexpeditionens förvaltningsområde, därefter som statens institution direkt under Lantbruksministeriet. Den övergripande planeringen för centralanstaltens verksamhet utfördes av Meteorologiska kommissionen.
I Ryssland benämning på förteckningar över födda och döpta, vigda samt avlidna. De ortodoxa församlingarna ålades 1722 att föra sådana förteckningar. Sådana fördes av de ortodoxa församlingarna i Gamla Finland liksom även av de finska ortodoxa församlingarna i Finland under den autonoma tiden och självständighetstiden.
Från 1809 avdelning vid Regeringskonseljens, senare senatens ekonomiedepartement med ansvar för militärväsendet i Finland. Militieexpeditionen leddes av en senator, biträdd av en referendariesekreterare. Fram till 1924 hade Militieexpeditionen ett eget revisionskontor. Militieexpeditionen avskaffades 1841, men återupprättades 1858 för att förvalta nyinrättade finska truppförband och Krigskommissariatet. Efter värnpliktens införande 1881 verkade finska militären, kadettkåren, Krigskommissariatet samt läns- och uppbådsnämnden under Militiexpeditionen. Som en följd av upplösningen av den finska värnpliktsarmén avskaffades expeditionen 1903 och dess uppgifter fördelades på ekonomiedepartementets övriga expeditioner.
Underavdelning till senatens ekonomiedepartement. Den inrättades den 14 juni 1918 med till stor del samma uppgifter som Militieexpeditionen under den autonoma tiden. Militieexpeditionen 1918 ansvarade för de finska truppernas organisation, ekonomiska spörsmål, värnpliktsuppbådet, militärläroverken, den militära rättsvården, sanitetsväsendet och marin- och flygväsendet. Militieexpeditionen omdöptes i november 1918 till Krigsministeriet.
Särskild strafflag för finska militären stiftad 1877 och 1886 för militära brott i aktiv tjänst, i viss mån också civilmilitära tjänstemäns, reservisters och beväringars subordinationsbrott m.m. Strafflagen reglerade också det militära domstolsväsendet. Den ersatte de svenska krigsartiklarna och kompletterades vid behov med strafflagen 1889. Under perioden 1918–1924 fanns en särskild strafflag för soldater och vissa andra i lagen nämnda personer som begått krigsbrott. Militärens strafflag ersattes 1984 med § 45 i strafflagen.
Fängelseanstalt för militärer som i krigsrätt häktats för rannsakning vid militärdomstol eller dömts av dylik till frihetsstraff. Militärfängelset förestods av befälhavaren eller en för ändamålet särskilt utsedd föreståndare.
Alla medborgare var skyldiga att vid behov inkvartera personer som var anställda vid Finlands försvarsmakt. Militärinkvarteringsskyldigheten gällde även inkvartering av hästar samt militärens proviant och förnödenheter.
Tjänsteman inom skyddskårsorganisationen med fyra avlöningsgrader. I varje skyddskårsdistrikt fanns vanligen tre militärinstruktörer. Den första ansvarade för den allmänna militära utbildningen och mobiliseringen, den andra för skjututbildningen och den tredje för idrottsundervisningen och pojkverksamheten.
Tjänst inom försvarsväsendet. För tjänsten krävdes avlagd examen för militärkapellmästare.
Enhet inom försvarsväsendet, grundades 1924 och förlades till Viborg. Därefter kom enheten att verka på flera orter, som sista Luonetjärvi garnison i Tikkakoski, tills den upphörde som självständig enhet 1985.
Skyldighet för alla hästägare att mot ersättning från staten skjutsa rikets krigsfolk och dess förnödenheter.
Benämning på försvarsmaktens skolor. Till militärskolorna hörde Krigshögskolan, Stridsskolan, en militärteknisk skola, Kadettskolan, Sjökrigsskolan, Flygskolan, Reservofficersskolan, en gasskyddsskola, en hovslagarskola samt en militärförvaltningsskola.
Dokument framställt av staben för militärdistrikten med för försvarsmakten behövlig information om den enskilda värnpliktiga. Ett militärstamkort framställdes enbart över de personer som tjänstgjort inom försvarsmakten.
Tjänstebeteckning för veterinär vid försvarsmakten. Militärveterinären skulle vara licentiat i veterinärmedicin och ha reservofficersutbildning. Han var underordnad militäröverveterinären. Till militärveterinärens uppgifter hörde bl.a. att bistå de utskrivningsnämnder som fastställde vilka hästar som vid mobilisering skulle avstås till krigsmakten.
Ministerium som 1918 ersatte Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och dess föregångare Kommunikationsexpeditionen. Till ministeriets förvaltningsområde hörde samfärdseln i Finland, inklusive automobil- och luftfartstrafiken, statens strömfall och vattenverk, post- och telegrafväsendet samt de allmänna arbeten som hänförde sig till dessa förvaltningsgrenar. Under andra världskriget ledde och övervakade ministeriet genomförandet av allmän arbetsplikt. Ministeriet leddes av ministern för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, sedermera Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, sedermera Byggnadsstyrelsen, Telegrafstyrelsen och Poststyrelsen, sedermera Post- och telegrafstyrelsen, samt Vattendragskommissionen, Vattenkraftskommissionen och Statens vattenkraftbyrå.
Ministerium som 1918 ersatte Expeditionen för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena och dess föregångare Kommunikationsexpeditionen. Till ministeriets förvaltningsområde hörde samfärdseln i Finland, inklusive automobil- och luftfartstrafiken, statens strömfall och vattenverk, post- och telegrafväsendet samt de allmänna arbeten som hänförde sig till dessa förvaltningsgrenar. Under andra världskriget ledde och övervakade ministeriet genomförandet av allmän arbetsplikt. Ministeriet leddes av ministern för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena sorterade Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna, sedermera Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Järnvägsstyrelsen, Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, sedermera Byggnadsstyrelsen, Telegrafstyrelsen och Poststyrelsen, sedermera Post- och telegrafstyrelsen, samt Vattendragskommissionen, Vattenkraftskommissionen och Statens vattenkraftbyrå.
Från 1918 det ämbetsverk som är ledande myndighet inom sitt förvaltningsområde och hör till statsrådet. Ministerierna är fortsättningen på senatens expeditioner från autonomin. År 1922 fick ministerierna ansvar för personalfrågorna för de statligt anställda inom ansvarsområdet. En av regeringens ministrar leder ministeriet, medan (från 1920) en kanslichef fungerar som högsta föredragande tjänsteman. Avdelnings- eller enhetschefer leder ministeriets olika avdelningar och byråer.
Under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden från och med 1920 samlande beteckning för parts muntliga eller skriftliga anmälan till allmän domstol i lägre instans om missnöje mot utslaget. En missnöjesanmälan var en förutsättning för sökande av ändring i högre instans genom de ordinarie rättsmedlen vad, revision eller besvär, och kallas därför också vadeanmälan, revisionsanmälan eller besvärsanmälan.
Under svenska tiden, autonoma tiden och självständighetstiden från och med 1920 samlande beteckning för parts muntliga eller skriftliga anmälan till allmän domstol i lägre instans om missnöje mot utslaget. En missnöjesanmälan var en förutsättning för sökande av ändring i högre instans genom de ordinarie rättsmedlen vad, revision eller besvär, och kallas därför också vadeanmälan, revisionsanmälan eller besvärsanmälan.
Befattning vid sjöfartsväsendet underlydande Handels- och industriministeriet, med uppgift att sköta mistsignalering vid dålig sikt från en fyr, ett hamnlopp eller en mistsirenstation. Sju mistsirenskötarbefattningar och en biträdande mistsirenskötarbefattning inrättades 1921: tre vid Kallbåda grund, en var vid Someri, Hoglands södra och Rödskärs fyrar samt vid Kobbaklintars mistsirenstation. De äldsta apparaterna för ljudsignaler i luften var klocka och gonggong, senare tillkom signalkanonen och mistluren som i olika nyare former kallas mistsiren, tyfon eller nautofon.
Benämning på de personer som i anslutning till jordanskaffningslagen 1945 mottog jord. Mottagarna av jord tillhörde till stor del den förflyttade befolkningen.
Intyg eller blankett över att ett telegram eller en värdeförsändelse hade kommit fram till adressaten. Beviset skrevs ut till avsändaren av telegraf- respektive postverket, Post- och telegrafverket. Enkel, inte rekommenderad försändelse bekräftades med ett returkort.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett verk som kallades Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick Finlands Bank successivt rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Ämbetsverk som ansvarade för myntpräglingen. Från 1500-talet var myntverket en verkstad som lydde under kammaren, 1634–1809 ett verk som kallades Kungliga myntet eller Myntverket och lydde under Kammarkollegium, förutom 1668–1731 då myntpräglingen utarrenderades till Riksens Ständers Bank. Myntverket grundades på nytt i Finland 1860 under autonomin. Från samma år fick Finlands Bank successivt rätt att trycka pengar i mark och penni. Myntverket lydde under senatens finansexpedition, senare under Handels- och industriexpeditionen och efter 1918 under Finansministeriet. Myntverket leddes av en direktör med bistånd av en underdirektör. År 1993 blev Myntverket ett aktiebolag.
Fattigvårdssamhällets rätt att bestämma över en individ som var ställd under full och fortlöpande fattigförsörjning. Allmänt: målsmans maktbefogenheter.
Understödsform för den värnpliktige. Om den värnpliktige hade hustru eller barn under 17 år eller skulle försörja hemma hos sig boende adoptivbarn eller makans barn under 17 år, betalades månadslön för underhållet av dessa familjemedlemmar. Lönen var beroende av militärgraden och familjemedlemmarnas antal.
Tjänsteman som utförde officiell mätning av vissa varor (till exempel in- och utförd spannmål i kronomagasin, vid tull) och som granskade de kärl, mått och vikter som användes. Ursprungligen fanns det två mätare i varje stad och från 1638 skulle de vara edsvurna. Mätare fanns även i städerna i Gamla Finland.
Av (tomt)mätningsman upprättat skriftligt dokument över förrättade lantmäterimätningar på tomt.
Vid Tekniska högskolans väg- och vattenbyggnadsavdelning utbildad tjänsteman i stad, som utförde mätning och skifte av stadstomt; från 1932 i författningarna benämnd tomtmätningsman.
Under 1500–1600-talet benämning på värderingsman som verkade som skiljedomare i tvist rörande värdering av något, särskilt rågräns.
Civil tjänsteman som biträdde mönsterherren vid mönstring.
N
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Läroverk för utbildning av kaptener och andra navigatörer. Navigationsskolorna utbildade kaptener och styrmän på farkoster i utrikestrafik från 1765 under svenska tiden, 1813–1918 under autonomin och 1944–1969 efter självständigheten. Åren 1918–1944 gavs motsvarande undervisning på navigationsinstitut. Åren 1918–1975 utbildade navigationsskolor skeppare på kust- och insjöfarkoster. Under 1900-talet inrättades vid en del skolor en maskinteknisk avdelning och en del navigationsskolor ändrade beteckning till sjöfartsläroverk. År 1813 inrättades navigationsskolor i Helsingfors, Vasa och Åbo, sedermera också i fem andra kuststäder. Under autonomin förestods varje skola av en direktion, vars ordförande fram till 1899 alltid var landshövdingen (guvernören), därefter utnämnde denne direktionens ordförande. Skolorna lydde under Senatens finansexpedition, senare under Industristyrelsen, Handels- och industristyrelsen och Handels- och industriministeriet. Från 1899 skötte Handels- och industriexpeditionens sjöfartsinspektör tillsynen av navigationsskolorna.
Från 1872 statligt sjuklassigt allmänt elementarläroverk med ändamålet att under uppsikt av pedagogie professorn vid universitetet verka som centralanstalt för lärarkandidaternas praktiska utbildning och att meddela eleverna undervisning för vetenskaplig utbildning vid universitet. Under perioden 1864–1872 användes beteckningen normalskola..
Avdelning vid Socialstyrelsen, efter 1922 vid Socialministeriet, vilken under en avdelningschefs ledning ansvarade för nykterhetsfrågorna i landet och övervakade statens alkoholrörelse. Även om avdelningen var ansluten till Socialministeriet var den till sin organisation fristående. Den övervakade på 1920- och 1930-talen att förbudslagen efterföljdes. Efter att förbudslagen drogs in 1932 bytte Nykterhetsavdelningen namn till Avdelningen för nykterhets- och alkoholärenden.
Kommunal myndighetsåtgärd och vårdform för alkoholister. Den innebar att alkoholisten ställdes under vårdnämndens uppsikt och genom nämndens försorg fick undervisning i alkoholbrukets skador och följder, hjälp med att hitta lämplig bostad och arbetsplats samt handledning till ett nyktert liv. Nykterhetsuppsikten varade i ett års tid, varefter den inställdes som onödig eller alkoholisten intogs på anstalt.
Kyrklig fond, grundad 1807, till understöd för ekonomiskt trängda ålderstigna eller kroniskt sjuka och fattiga präster. Fonden fick sina medel från insamlingar, gåvor vid befordran, förmögnare sterbhus och löneinbesparingar vid vakanta sockenadjunktstjänster. Också försäljning av tryckta blanketter till kommunionböcker, prästbevis och läsesedlar inbringade medel till fonden. Den förvaltades av konsistorienotarien i Åbo stift och kallades efter 1817 också Ärkestiftets nödhjälpsfond. Den uppgick 1852 till 6 312 rubel 22½ kopek.
O
Term som avser särskild myndighetsåtgärd och förekommer i flera betydelser. I polislagen och brottsbalken sedan autonoma tiden och i smittskyddslagen avser omhändertagande tillfälligt eller varaktigt frihetsberövande av person eller beslagtagande av egendom. I barnskyddslagen sedan 1936 avser omhändertagande den åtgärd som innebär att ansvaret för ett barns eller en minderårig ung persons vård och fostran förs över på samhället, egentligen kommunens vårdnämnd, senare socialnämnd.
Avdelning inom Generalstaben, bestående av Operativa byrån och Kommunikationsbyrån. Efter 1938 bestod avdelningen av Byrån för landstridskrafterna, Byrån för sjöstridskrafterna, Byrån för luftstridskrafterna och Försörjnings- och kommunikationsbyrån. Operativa avdelningen skötte om ärenden som berörde planläggning av militära operationer, försörjning och kommunikation samt militärtransporter och utbildning av järnvägsformationer (typ av truppenhet).
Köpkort för inköp av på kortet bestämda ransonerade produkter, antingen: 1) spannmålsprodukter, matärter, 2) närings- och matfett, 3) mjölk, 4) kött och köttförädlingsprodukter, eller 5) textiler, kläder och skodon. Till ordinarie köpkort räknades också allmänt köpkort och köpordningskort. De ordinarie köpkorten utdelades tre gånger om året: i januari, maj och september.
Allmän benämning på lantmätare uppställd på ordinarie landsstat 1683–1916, från 1917 förrättningslantmätare och från 1928 förrättningsingenjör. Under svenska tiden var ”ordinarie lantmätare” också tjänstebeteckning för högre lantmätare vid Lantmäterikontoret i Stockholm, sedan 1685 och föreståndare för provinslantmäterikontor från 1696. Det fanns 23 ordinarie lantmätare då den första direktören för lantmäteriet utnämndes 1683.
Allmän benämning på lantmätare uppställd på ordinarie landsstat 1683–1916, från 1917 förrättningslantmätare och från 1928 förrättningsingenjör. Under svenska tiden var ”ordinarie lantmätare” också tjänstebeteckning för högre lantmätare vid Lantmäterikontoret i Stockholm, sedan 1685 och föreståndare för provinslantmäterikontor från 1696. Det fanns 23 ordinarie lantmätare då den första direktören för lantmäteriet utnämndes 1683.
Enkelt avfattad ed som under själva ordinationsakten svors av den som vigdes till präst. Om ordinationslöfte stadgades i kyrkoordningen 1571. Löftet bestod av fem frågor och svar. Det ersattes 1686 med prästed. Termen användes också om den avskrift av denna ed 1571–1686 som förvarades i domkapitlet.
Mål där en övervakande myndighet själv kan belägga överträdelser av en ordningsstadga med ett straff. En sådan befogenhet har till exempel stadens polis och befälhavare inom krigsmakten.
Från och med 1903 enhet vid stadspolis, sedermera polisinrättning, som har till uppgift att upprätthålla den allmänna, yttre ordningen i staden genom övervakning och utryckningar. Ordningspolisen kallas även distriktspolisen (motsats: kriminalpolisen). Ordningspolis fanns före 1950-talet endast i Helsingfors.
Avdelning inom Försvarsministeriet som skötte ärenden angående försvarsmaktens sammansättning, truppernas förläggning i fredstid, befolkningsskydd, uppbåd och övriga värnpliktsfrågor samt mobilisering. Avdelningen bestod av Organisationsbyrån, Byrån för värnpliktsärenden och Mobiliseringsbyrån. Den hörde fram till 1938 till Generalstaben.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för en anställd musiker, i vars uppgifter ingick att framföra musik på orgel. Organisten valdes av kyrkostämman, senare kyrkofullmäktige. År 1686 blev organisten obligatorisk i domkyrkorna och efter 1720 i samtliga församlingar. Organister fanns också i en del av församlingarna i Gamla Finland. Tjänsten var ofta förenad med klockar- eller kantorsbefattningen, och betecknades då klockarorgelnist och kantororgelnist, vilket efter 1869 endast fick ske med tillstånd av domkapitlet. År 1908 fastställdes behörighetskraven och organisten skulle kunna stämma och sköta en orgel. I en domkyrkoförsamling skulle organisten dessutom ha grundliga kunskaper i orgelspel. Tjänsten öppnades samtidigt för kvinnor, förutsatt att den inte var förenad med klockartjänsten.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för en anställd musiker, i vars uppgifter ingick att framföra musik på orgel. Organisten valdes av kyrkostämman, senare kyrkofullmäktige. År 1686 blev organisten obligatorisk i domkyrkorna och efter 1720 i samtliga församlingar. Organister fanns också i en del av församlingarna i Gamla Finland. Tjänsten var ofta förenad med klockar- eller kantorsbefattningen, och betecknades då klockarorgelnist och kantororgelnist, vilket efter 1869 endast fick ske med tillstånd av domkapitlet. År 1908 fastställdes behörighetskraven och organisten skulle kunna stämma och sköta en orgel. I en domkyrkoförsamling skulle organisten dessutom ha grundliga kunskaper i orgelspel. Tjänsten öppnades samtidigt för kvinnor, förutsatt att den inte var förenad med klockartjänsten.
Inom evangelisk-lutherska kyrkan tjänstebeteckning för en anställd musiker, i vars uppgifter ingick att framföra musik på orgel. Organisten valdes av kyrkostämman, senare kyrkofullmäktige. År 1686 blev organisten obligatorisk i domkyrkorna och efter 1720 i samtliga församlingar. Organister fanns också i en del av församlingarna i Gamla Finland. Tjänsten var ofta förenad med klockar- eller kantorsbefattningen, och betecknades då klockarorgelnist och kantororgelnist, vilket efter 1869 endast fick ske med tillstånd av domkapitlet. År 1908 fastställdes behörighetskraven och organisten skulle kunna stämma och sköta en orgel. I en domkyrkoförsamling skulle organisten dessutom ha grundliga kunskaper i orgelspel. Tjänsten öppnades samtidigt för kvinnor, förutsatt att den inte var förenad med klockartjänsten.
Val av organist till moder- eller domkyrkoförsamling. Kyrkolagen 1686 saknade stadganden om valsättet, annat än att kyrkoherden och kyrkostämman valde organisten i samförstånd och att valet till organist i en domkyrkoförsamling avgjordes av domkapitlet, efter att kyrkoherden och kyrkostämman först hade röstat. Kyrkolagen 1869 fastslog att sökande till organist-, kantor- eller sångartjänster skulle vara skickliga kyrkomusiker och sångare. Ifall organisttjänsten var förenad med klockartjänsten följdes det valsätt som användes vid klockar- och kyrkoherdeval.
Befattning för en kyrkomusiker. År 1686 blev orgelnistbefattningar obligatoriska i domkyrkor och 1720 i samtliga församlingar. Befattningen var ofta förenad med klockaruppdraget, efter 1869 krävde en sådan sammanslagning tillstånd av domkapitlet. Behörighetskrav definierades 1908. Då öppnades orgelnistbefattningen också för kvinnor.
Befattning för en kyrkomusiker. År 1686 blev orgelnistbefattningar obligatoriska i domkyrkor och 1720 i samtliga församlingar. Befattningen var ofta förenad med klockaruppdraget, efter 1869 krävde en sådan sammanslagning tillstånd av domkapitlet. Behörighetskrav definierades 1908. Då öppnades orgelnistbefattningen också för kvinnor.
Befattning för en kyrkomusiker. År 1686 blev orgelnistbefattningar obligatoriska i domkyrkor och 1720 i samtliga församlingar. Befattningen var ofta förenad med klockaruppdraget, efter 1869 krävde en sådan sammanslagning tillstånd av domkapitlet. Behörighetskrav definierades 1908. Då öppnades orgelnistbefattningen också för kvinnor.
P
Tjänsteman som räknade sedelmynt vid Finlands Bank.
Tjänsteman vid passbyrån vid Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till fjärde löneklass. Passgranskaren övervakade utlänningar som uppehöll sig i landet och passtrafiken mellan Finland och andra länder. Tjänsten avskaffades 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Tjänsteman vid passbyrån vid Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors, av första till fjärde löneklass. Passgranskaren övervakade utlänningar som uppehöll sig i landet och passtrafiken mellan Finland och andra länder. Tjänsten avskaffades 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Tillfälliga inkomster som en kyrkoherde kunde uppbära. Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan, sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Tillfälliga inkomster som en kyrkoherde kunde uppbära. Pastoralier förekom från medeltiden fram till 1886. Inkomsterna bestod av avgifter för kyrkliga förrättningar i prästdräkt: lysning, vigsel, dop, begravning och likpredikan, sockenbud och kyrktagning efter förlossning, samt en viss andel i sterbhus. Efter 1886 återstod en särskild avgift endast för ämbetsbevis. Pastoralier användes efter 1886 som beteckning på en prästs alla löneförmåner: beskattningsbar lön, ersättningar för vissa enskilda förrättningar och tjänstebostad.
Obligatorisk examen för lärare som inte hade avlagt universitetsexamen. Pedagogieexamen gav kompetens att undervisa vid lägre elementarskola eller folkskola, under förutsättning att kandidaten hade auskulterat vid normalskola och avlagt ett undervisningsprov samt ett skrivprov (avhandling) på finska eller svenska vid Filosofiska fakulteten.
Högskola i Jyväskylä, grundad 1934.
Byrå som lydde under Avdelningen för administrativa ärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Personal- och förvaltningsbyrån skötte ärenden angående utnämningar, förordnanden, titlar, belöningar, rekommendationer samt pass- och vistelsetillstånd.
Avdelning vid Generalstaben, skötte om pionjärutbildningen och utvecklingen av pionjärväsendet genom forskning och experiment. Avdelningen ansvarade för anskaffning, underhåll och reparation av pionjärmaterial samt för underhåll av fästningsanläggningar. Avdelningen bestod av Pionjärbyrån, Pionjärmaterielbyrån och Fortifikationsbyrån.
Avdelning vid Generalstaben, skötte om pionjärutbildningen och utvecklingen av pionjärväsendet genom forskning och experiment. Avdelningen ansvarade för anskaffning, underhåll och reparation av pionjärmaterial samt för underhåll av fästningsanläggningar. Avdelningen bestod av Pionjärbyrån, Pionjärmaterielbyrån och Fortifikationsbyrån.
Plan som fastställdes av Lantbruksministeriet för placeringen av de personer som ansökte om jord enligt jordanskaffningslagen 1945. I placeringen av den förflyttade befolkningen skulle man försöka erbjuda områden som motsvarade de områden där personerna tidigare varit bosatta.
Från 1903 samlande beteckning för stadspolisen, poliskommissarieämbetena på landsbygden och de landsomfattande specialenheterna: ordningspolisen, kriminalpolisen och Skyddspolisen. I statskalendrarna under autonomin var ”polisinrättning” också en samlande benämning på en stads två poliskammare. Benämningen användes också i statskalendrarna under 1800-talet om poliskammaren i Åbo (grundad 1816) som bestod av polismästaren och ett antal rådmän, årligen utsedda av magistraten, med biträde av två notarier, en aktuarie och kanslist.
Från och med 1816 om myndighet under generalguvernören, från 1837 länets guvernör, som övervakade ordningen i stadens polisdistrikt. Fram till 1867 hade poliskammaren domsrätt över smärre brott. Den förestods av en polismästare och bestod av två ledamöter ur stadens styrelse, en justitierådman och en annan tjänsteman, gårdsägare eller näringsidkare. Poliskammaren utsågs för ett år i taget av länets guvernör i samråd med magistraten. Den avskaffades 1897 och ersattes 1903 med polisinrättning. Under svenska tiden 1774 polismästarens kontor, i anslutning till magistraten. Poliskammaren ansvarade för handläggningen av stadens ordningsärenden och vissa andra administrativa ärenden rörande gatuunderhållet, renhållningen, samfärdseln, byggverksamheten och brandsäkerheten. Dylika kammare fanns inte i Finland. Den första poliskammaren grundades 1816 i Åbo, 1826 i Helsingfors, 1836 i Viborg. År 1897 fanns en poliskammare också i Tammerfors och 1903 ytterligare i Björneborg, Tavastehus, Kuopio, Hangö och Vasa (Nikolaistad). I Helsingfors leddes verksamheten av en polismästare biträdd av en underpolismästare. Ytterligare tjänstemän var en sekreterare och två notarier. Staden var indelad i två distrikt med var sin poliskommissarie. På detektiva avdelningen tjänstgjorde en poliskommissarie. Dessutom fanns det två kanslister. I Åbo respektive Tammerfors leddes verksamheten av en polismästare. I poliskammaren fanns två ledamöter. Den ena utsågs av stadsfullmäktige. Dessutom fanns en sekreterare. Vid detektiva avdelningen tjänstgjorde två poliskommissarier. I Viborg leddes verksamheten av en polismästare I poliskammaren fanns två ledamöter. Dessutom tjänstgjorde en sekreterare. Staden var indelad i fyra distrikt med var sin poliskommissarie. Den detektiva avdelningen saknades.
Befälsgrad under polismästaren och över poliskonstapel vid poliskammare i större stad tidigast från 1849, från 1903 vid ordningspolisen i stadspolisen. Poliskommissarien motsvarade en polismästare i ett polisdistrikt på landsbygden och i mindre städer utan poliskammare. Efter 1918 var kommissarien chef för personalen på en polisstation. År 1897 förekom poliskommissarier också som tjänstemän både inom en poliskammare och självständigt som en del av stadens förvaltning. Det senare var fallet i Uleåborg och Vasa där poliskammare saknades.
Från senare delen av autonoma tiden tjänsteman vid polisdistrikt i stad eller på landsbygden. Poliskonstaplarna arbetade under kronofogden respektive polismästaren med att upprätthålla ordning och säkerhet. Poliskonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäning, i rang under överkonstapel.
Under autonoma tiden förekommande benämning på mindre polisdistrikt i stad: kvarterpolis. Distriktsindelningen ankom på guvernören, på polismästarens framställning.
Sedermera Kriminalmuseet, ett ursprungligen i anslutning till Kriminalcentralen 1938 (från 1955 Centralkriminalpolisen) grundat museum över polisinrättningen i Finland för att användas för polisens interna bruk, närmast i undervisningssyfte. En av Kriminalcentralens tjänstemän utsågs av verkets chef att sköta museet som en bisyssla.
I poliskammare polismästarens högra hand och ersättare vid jäv eller frånvaro, senare tjänsteman under chefen för stadspolisen, indelad i äldre och yngre, som biträdde i handledningen och övervakningen av polispersonalens tjänsteutövning. Polismästaradjointer började förekomma särskilt efter 1849. De utnämndes av generalguvernören. I mindre poliskammare eller stadspolis sköttes uppgifterna av sekreteraren. Polismästaradjointen kallades också underpolismästare.
Vid stadspolisen anställd notarie som hade i uppdrag att föra protokoll vid polisärendenas föredragning för polismästaren och vid de brottsundersökningar som anställdes vid spaningsavdelningen (spaningspolisen). Polisnotarien ansvarade också för att diarieföra alla polisavdelningars rapporter rörande brott och att expediera alla handlingar som remitterades till domstol.
Titel för chefen för Skyddspolisen, med kompetenskravet juriskandidatexamen eller högre rättsexamen. Polisrådet ledde och övervakade verksamheten, upprätthöll förbindelser till motsvarande myndigheter i utlandet, utvecklade samarbetet med andra undersökningsenheter och -myndigheter samt utvecklade verksamhetsformerna och arbetsmetoderna vid Skyddspolisen. Polisrådet utnämndes av republikens president, utan att befattningen lediganslogs.
Under autonomin samlande beteckning för en poliskammares, senare polisstations, ledande tjänstemän och beslutsfattare i en stad.
Kontor för polisvakt vid stadspolis poliskvarter.
Av polismästaren sedan 1816 eller 1848 utnämnd tjänsteman som ansvarade för polisbevakning och patrullering i polisavdelning vid ett av stadens polisdistrikt, i rang över poliskonstapel. Polisöverkonstaplarna räknades till polisbetjänte, polisbetjäningen.
Rådman, vanligen illitterat, som var medlem i magistraten och deltog i behandlingen av förvaltnings- och ordningsärenden. Litterata rådmän var å sin sida ofta justitierådmän. Politirådmän fanns även i städerna i Gamla Finland med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Från självständigheten avsåg benämningen en rådman som medverkade i frågor som gällde stadens administrativa uppgifter.
Läroinrättning som från 1872 verkade under Manufakturdirektionens tillsyn och hade till uppgift att erbjuda vetenskaplig utbildning för tekniska yrken. Polytekniska skolan var indelad i en förberedande avdelning på två klasser och en fackavdelning med två- till fyraåriga lärokurser i teknisk kemi, bro-, järnvägs-, väg- och vattenbyggnad, maskinbyggnad, lantmäteri och arkitektur. År 1879 lades den förberedande avdelningen ned och skolan omorganiserades till Polytekniska institutet.
Inrättning som betjänade allmänheten i fråga om postförsändelser. Postanstalten förestods av en postmästare eller postförvaltare, på mindre postanstalter av en postexpeditör. Postkontor, postexpedition, postfilial, postkontorsfilial, poststation och postkupéexpedition var olika slag av postanstalter.
Anvisning från en postanstalt till en annan om att denna ska till namngiven person (adressaten) utbetala en summa som avsändaren betalat in till den förra postanstalten. Detta förutsatte en extra avgift som erlades av avsändaren. Postanvisningen infördes 1881. Den kunde också göras per telegraf, och kallades då telegrafisk postanvisning. ”Postanvisning” användes också om det försända beloppet eller om dylik försändelse som en särskild form av postbefordran.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Under ledningen av en direktör, som samtidigt var förståndare för avdelningens postbefordringskontor, ansvarade Postavdelningen för posttrafiken, postens fastigheter och reklamationer. Postavdelningen bestod av Postbefordrings-, Fastighets-, Automobil- och Reklamationskontoret.
Från 1927 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen. Under ledningen av en direktör, som samtidigt var förståndare för avdelningens postbefordringskontor, ansvarade Postavdelningen för posttrafiken, postens fastigheter och reklamationer. Postavdelningen bestod av Postbefordrings-, Fastighets-, Automobil- och Reklamationskontoret.
Beteckning som användes på svenska om postverkets högsta chef 1686–1704. I Gamla Finland var ”postdirektör” 1744–1812 titel på chefen för postväsendet. Denna tjänst var förenad med postinspektörstjänsten i Fredrikshamn fram till 1803, därefter med guvernementspostmästartjänsten i Viborg. I autonoma Finland hade även chefen för Postdirektionen från 1811 tjänstebeteckningen postdirektör fram till 1888, då Postdirektionen ersattes med Poststyrelsen och postdirektören med generalpostdirektören.
Under svenska tiden en avdelning vid Generalpostkontoret, vilken ansvarade för kontorets, Kanslikollegiums och Kunglig Majestäts kanslis postförsändelser. Postexpeditionen fungerade också som Stockholms postkontor efter att detta hade ombildats till ett centralt ämbetsverk i mitten på 1680-talet. Postexpeditionen förestods av en postmästare, senare en postexpeditör. Från 1881 under autonomin var postexpedition en postanstalt som enbart erbjöd postningstjänster, till skillnad från postkontoren som också erbjöd värdepost-, postanvisnings-, postförskotts- och stafettposttjänster. Som föreståndare för expeditionen verkade en postexpeditör.
Från 1881 tjänstebeteckning för föreståndaren för en mindre postanstalt, särskilt en postexpedition och en postkontorsfilial. ”Postexpeditör” användes även allmänt om lägsta gradens posttjänsteman som hade sämre utbildning än den som krävdes för mer kvalificerade tjänster inom postverket.
Postförrnedling som innebär att mottagaren av en postförsändelse vid utkvitteringen erlägger en summa som postverket sedan tillställer avsändaren. Termen används också om att skicka pengar eller betala på detta sätt. Postförskott infördes under autonoma tiden och stadgades i postförordningen 1881.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Från 1636 tjänstebeteckning för föreståndare för ett postkontor. Postförvaltaren, som vanligen kallades postmästare, ansvarade för postföringen i en stad som låg vid postrutten och hade även ett visst ansvar för närbelägna postbönder. Senare användes tjänstebeteckningen postförvaltare också om föreståndaren för ett postkontor på en ort på landsbygden. Postförvaltarens närmaste överordnade var från 1690-talet överpostdirektören, senare postdirektören och från 1889 postinspektören i det postdistrikt dit postkontoret hörde. Postförvaltarna utnämndes under svenska tiden av landshövdingen, från 1811 av senaten och från självständigheten av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Postförvaltarna sorterade först under länsstyrelsen, efter 1686 under Kanslikollegium och från 1811 under Senatens kansliexpedition, med undantag för 1881–1888 och från 1892 då de sorterade under Civilexpeditionen respektive Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten sorterade postförvaltarna under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Tjänstebeteckningen postförvaltare ersattes 1927 med (poststations)föreståndare.
Ursprungligen den ryttare som red ledarhästen i ett ekipage. Från 1674 användes beteckningen om en av postverket anställd person som ridande transporterade posten till följande postanstalt, med hjälp av posthemmanens eller posthållens hästar. I postordningen 1636 var postiljonen synonym med postbud, postbonde. Postiljoner fanns längs de viktigaste postlederna och övervakade särskilt postföringen till havs. De hade en viss uppsikt över postbönderna och ansvarade för postföringens säkerhet. Under 1700-talet betecknade ”postiljon” de postförare som med biträde av en postdräng förde posten mellan postanstalterna i städer och om de särskilda postförare som följde med postdiligenserna och som hade uppsikt över värdefulla postförsändelser. I Ryssland var en postiljon från 1716 en lägre postanställd, motsvarande soldat eller efrejter i militären, med uppgift att trygga säkerheten vid transporten av postförsändelser mellan postanstalterna. Även vid postförvaltningen i Gamla Finland fanns postiljoner mot slutet av 1700-talet. I autonoma Finland användes benämningen postiljon från 1858 om brevbärare (ursprungligen bara i stad) som (fram till 1885 mot särskild betalning, därefter gratis) bar hem posten från postkontoret till adressaten. Efter 1881 var postiljonen en brevbärare, postsorterare eller postförare.
I Sverige från 1636 om postanstalt i en stad som låg vid kronans postrutt och vanligen i den borgares hus vilken hade utsetts till postmästare av rådmännen. Postmästaren biträddes av postkontorsbetjänter. I Ryssland var postkontor från början av 1700-talet benämning på en stor postanstalt, senare allmän benämning på postanstalt. Under senare hälften av 1700-talet fanns olika kategorier av postkontor. Mindre postkontor erhöll 1799 benämningen postexpedition. I Gamla Finland fanns postkontor, som 1744 benämndes poststationer (počtovovaja stancija) och postexpeditioner. Under autonomin började från cirka 1860 benämningen postkontor användas om en fullständig postanstalt av I:a eller II:a klass, vilken under ledning av en postförvaltare skötte alla de ärenden som hörde till postverket. Postkontor började också grundas på landsbygden. Deras befogenheter var mer begränsade än städernas postkontor och under sig kunde de ha mindre postkontorsfilialer.
Från 1889 landsomfattande postdistrikt under Poststyrelsen, senare Post- och telegrafstyrelsen, vilket utgjordes av Statsjärnvägarna med deras postkupéexpeditioner. Distriktet kallades ursprungligen Kupépostdistriktet och förestods av en postinspektör.
Rörlig postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör, expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Rörlig postanstalt inrymd i en järnvägskupé för expediering och transport av post. Postkupéexpeditionerna inrättades 1862 direkt under postdirektionen, och lydde från 1881 under Poststyrelsen, efter 1927 under Post- och telegrafstyrelsen. Postkupéexpeditionerna bildade från 1889 ett eget landsomfattande postdistrikt. Föreståndaren för en postkupéexpedition hade tjänstebeteckningen resepostexpeditör, senare postexpeditör, expeditör och förste expeditör. Han kunde också benämnas postkupéföreståndare.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken bestod av postkontoren och telegrafkontoren med deras filialer. Funktionerna fanns ofta under samma tak, särskilt på distriktets huvudort, och kallades post- och telegrafkontor. Distrikten förestods av en postinspektör.
Den offentliga organisering, som innefattade alla myndigheter och åtgärder som behövdes för att sköta transporten och distributionen av brev-, penning- och paketförsändelser, korsband, i vissa fall personer, sändande och mottagande av telegram, samt den statliga telefontrafiken. Verksamheten leddes och övervakades från 1927 av Post- och telegrafstyrelsen.
Från 1886 allmännyttigt statsgaranterat penninginstitut i anslutning till Poststyrelsen för att främja sparsamhet och bedriva postgirorörelse. Alla postanstalter fungerade som postsparbanksbyråer. Postsparbankens medel förvaltades av Statskontoret och Postsparbanksstyrelsen. Från 1948 var Postsparbanken indelad i fyra avdelningar, Kassa- och bokföringsavdelningen, Kassakontoret, Girokontoret och Kontrollavdelningen.
Från 1886 allmännyttigt statsgaranterat penninginstitut i anslutning till Poststyrelsen för att främja sparsamhet och bedriva postgirorörelse. Alla postanstalter fungerade som postsparbanksbyråer. Postsparbankens medel förvaltades av Statskontoret och Postsparbanksstyrelsen. Från 1948 var Postsparbanken indelad i fyra avdelningar, Kassa- och bokföringsavdelningen, Kassakontoret, Girokontoret och Kontrollavdelningen.
Från 1886 styrelse för Postsparbanken, vilken tillsattes av senaten, efter 1922 av statsrådet. Postsparbanksstyrelsen hade Poststyrelsens generalpostdirektör som ordförande, senare Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. Som styrelsemedlemmar fungerade under autonomin två ledamöter tillförordnade av Senatens ekonomiedepartement, av vilka en var direktör vid Statskontoret. Från självständigheten fungerade generaldirektören för Statskontoret som viceordförande. Därtill tillkom sju andra medlemmar av vilka fyra representerade Finansministeriet, Poststyrelsen, Statskontoret och Finlands Bank.
Från 1886 styrelse för Postsparbanken, vilken tillsattes av senaten, efter 1922 av statsrådet. Postsparbanksstyrelsen hade Poststyrelsens generalpostdirektör som ordförande, senare Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. Som styrelsemedlemmar fungerade under autonomin två ledamöter tillförordnade av Senatens ekonomiedepartement, av vilka en var direktör vid Statskontoret. Från självständigheten fungerade generaldirektören för Statskontoret som viceordförande. Därtill tillkom sju andra medlemmar av vilka fyra representerade Finansministeriet, Poststyrelsen, Statskontoret och Finlands Bank.
Från 1886 styrelse för Postsparbanken, vilken tillsattes av senaten, efter 1922 av statsrådet. Postsparbanksstyrelsen hade Poststyrelsens generalpostdirektör som ordförande, senare Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. Som styrelsemedlemmar fungerade under autonomin två ledamöter tillförordnade av Senatens ekonomiedepartement, av vilka en var direktör vid Statskontoret. Från självständigheten fungerade generaldirektören för Statskontoret som viceordförande. Därtill tillkom sju andra medlemmar av vilka fyra representerade Finansministeriet, Poststyrelsen, Statskontoret och Finlands Bank.
Från cirka 1734 och under förra delen av autonoma tiden om plats för ombyte av postförare, posthästar eller postvagnar. Benämningen poststation användes också om huvudort eller knutpunkt för postsamfärdsel, eller en svensk postanstalt i utlandet. Under lilla ofreden var ”poststation” en av de benämningar som användes om de anstalter som inrättades för befordran av post, kurirer och tjänstemän. Det var även benämning på de postanstalter som inrättades i Finland under stora ofreden av de ryska ockupationsmyndigheterna. I Ryssland var en poststation från 1799 en station vid allfartsvägarna för postföringen och övervakningen av landsvägstrafiken. Under autonoma tiden efter 1860-talet och självständighetstiden var en poststation en underavdelning till ett postkontor eller en postexpedition vid en tågstation, med en poststationsföreståndare som chef. Poststationerna erbjöd endast enkla postningstjänster, inte värdeförsändelser.
Om poststation av första klass som inte hanterade post som gick till utlandet eller värdepost såsom postanvisningar och -förskott och poststation av andra klass som endast tog emot och vidarebefordrade inrikespost.
Centralt ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Centralt ämbetsverk för postväsendet som 1881 ersatte Postdirektionen. Ursprungligen var ämbetsverket chefsstyrt under en postdirektör, senare en generalpostdirektör, men blev 1918 ett kollegialt ämbetsverk med generalpostdirektören som ordförande och avdelningarnas direktörer som medlemmar av kollegiet. Den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för postdistrikt. I anslutning till Poststyrelsen och postdistriktens postanstalter fungerade Postsparbanken. Poststyrelsen lydde under Senatens civilexpedition fram till 1888, därefter under Kansliexpeditionen fram till 1892 och därefter under Kommunikationsexpeditionen. Från självständigheten lydde Poststyrelsen under Ministeriet för kommunikationsväsendet och de allmänna arbetena. Poststyrelsen slogs 1927 ihop med Telegrafstyrelsen och bildade Post- och telegrafstyrelsen.
Examen i postverkets författningar, cirkulär och räkenskaper, vilken anordnades av Poststyrelsen. Posttjänstemannaexamen infördes 1898 huvudsakligen för att ge posttjänstemän med sämre skolutbildning behörighet att söka högre posttjänster. Posttjänstemannaexamen utvecklades till en slutexamen i en fem månader lång postkurs som årligen arrangerades av Poststyrelsen.
Prov i predikning som sedan 1686 avläggs av en provpredikant inför ett prästval, efter 1846 också av dem som ska prästvigas.
Prästämbete, särskilt ämbetet som församlingspräst vilket, utöver andra ämbetsåligganden, består i regelbundet predikande vid högmässorna. Sedan kyrkolagen 1686 får dylikt ämbete besittas bara av den som är lagligen kallad, av sin biskop examinerad och godkänd samt invigd i prästämbetet.
Byrå inom Försvarsministeriet. Pressbyrån grundades 1934 och skötte om försvarsmaktens nyhetsinformationsverksamhet, upplysningsarbetet samt organiserandet av informationsverksamheten i krigstid. Pressbyrån bytte hösten 1939 namn till Försvarsministeriets propagandaavdelning.
Byrå som lydde under Avdelningen för politiska och handelsärenden vid Ministeriet för utrikesärendena. Ända sedan Utrikesministeriet grundades 1918 hade det funnits en tidningsbyrå i anslutning till ministeriet. År 1932 flyttade Pressbyrån till den ombildade Avdelningen för politiska ärenden för att åren 1935–1942 lyda under en skild avdelning för pressärenden. Pressbyrån lämnade upplysningar till finländsk och utländsk press om frågor som handlades vid ministeriet. Den arbetade också för att sprida information om Finland i utlandet.
Av statsrådet tillsatt råd under justitieförvaltningen som hade till uppgift att stävja inflationen och verka för en moderat utveckling av priser, avgifter, hyror och löner. Som ordförande verkade en av statsrådet förordnad minister. Ledamöterna företrädde arbetstagare, jordbrukare och konsumenter samt arbetsgivare och industriidkare. Den löpande verksamheten sköttes av ett sekretariat.
En av två under Pris- och lönerådet verksamma sektioner med ansvar för ett visst område. Sektionen bestod av en ordförande, som samtidigt var medlem av rådet, och tre medlemmar. Pris- och lönesektionen behandlade och avgjorde i Pris- och lönerådets namn sådana ärenden som var av mindre vikt för nationen och underställde vid behov beslutet Pris- och lönerådet. Tjänstemännen utgjordes av Pris- och lönerådets sekretariat.
Från 1936 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att projektera nybyggnader och ändringsarbeten, att utföra den arkitektoniska granskningen vid byggnadsarbeten, att vårda ritningsarkivet och att behandla ärenden som gällde byggnadsverksamhet i städer och samhällen. Projekteringsavdelningen förestods av en överarkitekt med biträde av byråarkitekter. Från 1944 bar avdelningschefen titeln byggnadsråd.
Från slutet av 1700-talet allmän stämning till kreditorer (eller arvingar) om förlust av fordringsanspråk, såvida det inte gjorts gällande inom utsatt tid. Termen användes också om själva handlingen som fastställde en dylik tidsgräns.
Av kejsaren utnämnd hög ämbetsman i anslutning till senaten, som direkt under generalguvernören övervakade domstolarnas och förvaltningens laglighet samt förvaltningens ändamålsenlighet genom att närvara vid senatens och domstolarnas sessioner, granska protokoll och fungera som landets högsta åklagarmyndighet. Prokuratorn fick instruktion 1812, med rang i fjärde rangklassen. Han blev chef för Prokuratorsexpeditionen efter 1892 och kunde anmäla oegentligheter i förvaltningen direkt till kejsaren. Prokuratorn skulle delta i senatens plenum och departementens sammanträden och utarbetade betänkanden på senatens begäran. Under svenska tiden hade ämbetet motsvarat justitiekanslern. Efter självständigheten ändrades beteckningen prokurator 1918, formellt 1919, till justitiekansler. Prokuratorer hade också funnits under medeltiden, svenska tiden och i Gamla Finland.
Benämning på ämbetsverk i senaten 1812–1917 och vid statsrådet 1918–1919, egentligen prokuratorn och Prokuratorsexpeditionen. Ämbetsverket ombildades 1919 till Justitiekanslersämbetet.
Av kontraktsprost på uppdrag av biskopen och domkapitlet utfört kontrollbesök i en av kontraktets församlingar, under vilket prästerna och församlingsborna utfrågades om den kyrkliga verksamheten och kyrkans handlingar och räkenskaper granskades. Om prostvisitationer stadgades i kyrkolagen 1686, men de förekom redan under 1500-talet och förra delen av 1600-talet.
I Finland förekommande benämning på enskild prosts ämbete och ämbetsutövning, inklusive den tjänstemannakår som därtill hör. Att handha prostvården i ett kontrakt innebar att man innehar prostämbete.
Den åtgärd då ett protokoll blir granskat och godkänt som riktigt. Protokolljusteringen skedde ursprungligen i ämbetsverk och (sker fortfarande) i domstolar före det protokollförda mötets slut, senare justerade man protokollet genom ärendets expediering varvid justeringen antecknades i protokollet endast om ärendet inte föranledde en expedition. ”Protokolljustering” övergick under 1800-talet i betydelsen att granska och godkänna (med vissa ändringar) föregående mötes protokoll. Specifika regler för protokolljustering gäller för statsrådets protokoll och protokoll förda vid presindentföredragning, då beslut i brådskande fall kan förklaras vara genast justerade.
Inbunden bok som innehåller kyrkostämmans och kyrkorådets protokoll, utlåtanden och beslut under en viss tid i en luthersk församling. Protokollsboken var en av de elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok.
Vid domkapitel förd bok över dess sammanträden, ärendebehandling och beslut. Protokolls- och utslagsböckerna infördes genom kyrkolagen 1869.
Person som hade till uppgift eller yrke att föra protokoll vid sammanträde, rättegång eller förrättning. Från 1649 fanns protokollssekreterare vid de högsta domstolarnas kansliexpeditioner. Enligt kansliordningen 1713 skulle fyra protokollssekreterare också utses vid Kunglig Majestäts kansli. Under autonomin fanns protokollssekreterare vid Senatens departement och expeditioner och fungerade då som beredande och föredragande tjänstemän med varierande kompetenskrav. År 1922 ersattes protokollssekreterarna vid de nyinrättade ministerierna med tjänstebeteckningen regeringssekreterare.
Präst som före prästval håller gudstjänst, predikan och altartjänst i församlingen.
Präst som före prästval håller gudstjänst, predikan och altartjänst i församlingen.
Av biskop utfärdat och undertecknat bevis på att en viss person har kallats och vigts till präst genom en laglig ordinationsakt. Prästbrev ges åt ordinanden vid ordinationsakten, efter att denne har avlagt prästeden.
Av biskop utfärdat och undertecknat bevis på att en viss person har kallats och vigts till präst genom en laglig ordinationsakt. Prästbrev ges åt ordinanden vid ordinationsakten, efter att denne har avlagt prästeden.
Kring sekelskiftet 1600 införd, i kyrkolagen sedan 1686 stadgad ed som avläggs vid prästvigning och som lagligen berättigar till ämbete och tjänst med åtföljande lön. I kyrkolagen 1869 kallas eden tro- och huldhetsed. Den hade sina rötter i ordinationslöftet som stadgades i kyrkoordningen 1571. Termen används också om den avskrift av en dylik ed som förvarades i det berörda domkapitlet. Genom 1686 års kyrkolag blev prästeden en ämbetsed som betonade hörsamheten gentemot överheten. Den gällde i Finland till och med 1868, varvid edsformuläret förkortades och förändrades. Prästeden avskaffades i Sverige 1893 och ersattes med prästlöfte.
Korporation bestående av prästerskapet och som genom av staten medgivna rättigheter intog en särställning i samhället, från och med Gustav Vasas tid (1523–1560) som statlig ämbetsmannakår, från och med 1650 och 1723 med lagfästa privilegier. Också detta prästerskaps representation vid ståndsriksdagen under svenska tiden och vid lantdagen under autonoma tiden avskaffades genom vallagen 7 (20) juli 1906.
Administrativt om prästbefattning, prästsyssla och den lön som var knuten till denna i särskilt ett pastorat; ibland även om det konkreta ämbetsområdet. Under autonoma tiden användes termen också om prästgård, prästboställe.
Direkt (och hemligt) val genom vilket församlingens röstberättigade väljer kyrkoherde, också om kyrkostämmans (kyrkofullmäktiges) val av kaplan och domkapitels val av biskop, kontraktsprost och dylikt, i vilka de röstberättigade har rätt att uttala sig om vilken präst de önskar.
Tjänsteman vid Patent- och registerstyrelsens maskinbyggnads- , elektrotekniska eller kemiska sektion; tjänsteman vid Handels- och industriministeriet.
Ett av de lokala organ som grundades 1940 för genomförandet av snabbkolonisationen av den evakuerade befolkningen. Ordförandena i prövningsrätterna utsågs av justitieministern. De övriga medlemmarna utgjordes av tre snabbkolonisationsplanegranskare, en av kommunalnämnden vald lantbrukare och en representant som utsetts av den omplacerade befolkningens tidigare hemkommun.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975 som arbetade med andra fångar, sov i samfällda sovrum och tillbringade sina lediga stunder i fängelsets allmänna utrymmen eller på fängelsegården. Kategoriseringen upprättades, från fall till fall, av föreståndaren. Ersattes 1975 med öppen tvångsinrättning(savdelning).
Benämning på kyrkotjänare inom den ryska ortodoxa kyrkan under senare hälften av 1800-talet. Sådana fanns även inom det ortodoxa kyrkosamfundet i Finland. Även biträde till grekisk-ortodox resepräst.
R
Tjänsteman vid sjöfartsväsendet från och med 1930.
Från och med 1827 periodiskt utkommande förteckning över rangordningen för avlönade tjänstemän, särskilt officerare och deras vederlikar inom krigsmakten. ”Rangrulla” var även benämning på den i den provisoriska värnpliktslagen för Finland 1919 nämnda förteckningen över de till reserven och lantvärnet hörande officerarna, sanitets- och veterinärofficerarna samt militärapotekarna. Termen användes även om reglemente för gruppering eller rangering av soldater.
Benämning på chefen för en lokal skyddskår i den första förordningen om skyddskårerna från den 2 augusti 1918. Benämningen ändrades 1919 till lokalchef.
Sjuklassigt allmänt elementarläroverk med uppgift att lägga grunden för vetenskaplig utbildning vid universitet. Utöver den vetenskapliga utbildningen meddelade reallyceerna eleverna grundlig undervisning i flera moderna språk.
Skola bestående av två eller fyra årsklasser, av vilka den fjärde omfattade två år. Undervisningen vid realskolan byggde på folkskolans lärokurser. Den tvååriga lägre realskolan gav en i synnerhet för praktiska yrken lämpad allmänbildning, den fyraåriga högre realskolan meddelade förberedande allmänvetenskaplig utbildning för inträde i fackskola.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, för att ge ut Polisunderrättelser i vilken polisinrättningen publicerade efterlysningar av brottslingar och meddelanden till alla polismyndigheter i landet. Redaktionen förestods av en redaktör, med biträde av ett äldre och några yngre redaktionsbiträden.
Föredragande tjänsteman i ett ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Föredragande tjänsteman i ett ministerium som, under kanslichefen och över regeringssekreteraren, föredrog ministeriets ärenden för statsrådet. Referendarierådet var vanligen också chef för en av ministeriets avdelningar. Han hade rang i femte rangklassen. Referendarieråden utnämndes av presidenten på statsrådets framställning utan vanligt ansökningsförfarande. Tjänsten infördes 1922 i stället för de tidigare referendariesekreterarna, och hade ofta kompetensvillkoret högre rättsexamen. Den ersattes i början av 1940-talet av tjänstebeteckningen regeringsråd och sedermera även med beteckningar som anger ministeriets verksamhetsområde, som kulturråd, finansråd och kommunråd. I Sverige infördes referendarieråd redan 1809, men ersattes sedermera med regeringsråd.
Under autonomin beredande och föredragande tjänsteman i senatens expeditioner och Ekonomiedepartementets kansli, från 1918 i ministerierna och Statsrådets kansli. Referendariesekreteraren skulle ha juristutbildning, förutom i Ecklesiastikexpeditionen där prästutbildning hörde till tjänstekraven. Referendariesekreterarna hade till uppgift att bereda och föredra de ärenden som behandlades under departementets (expeditionens) sammanträden och föredra dem i senatens gemensamma plenum. En allmän referendariesekreterare var också chef för Senatens allmänna kansli. Referendariesekreterare ersattes 1922 med tjänstebeteckningen referendarieråd.
Underdomstol vid varje regemente inom armén och kustartilleriet eller därmed jämförbart truppförband under fredstid 1920–1945. Regementskrigsrätten tillsattes årligen och bestod av en domarbehörig ordförande, utnämnd av Högsta domstolen på framställning av befälhavaren, och fyra ledamöter, av vilka två hörde till befälet och hade minst löjtnants grad, och två till underbefälet hörande personer eller korpraler. Besluten kunde överklagas till Överkrigsdomstolen. Vid flottan kallades rätten stationskrigsrätt.
Beredande och föredragande tjänsteman i ett ministerium. Kompetenskraven varierade. Ibland stod regeringssekreteraren i tjänsteställning under referendarieråd, ibland var han chef för en byrå. Tjänsterna inrättades med förordningen och reglementet för statsrådet 1922 och ersatte protokollsekreterare och kammarförvanter. Regeringssekreterarna utnämndes, efter lediganslagning, av presidenten på statsrådets framställning.
Beredande och föredragande tjänsteman i ett ministerium. Kompetenskraven varierade. Ibland stod regeringssekreteraren i tjänsteställning under referendarieråd, ibland var han chef för en byrå. Tjänsterna inrättades med förordningen och reglementet för statsrådet 1922 och ersatte protokollsekreterare och kammarförvanter. Regeringssekreterarna utnämndes, efter lediganslagning, av presidenten på statsrådets framställning.
Tjänstebeteckning för den som registrerar mottagna och utgångna handlingar samt antecknar de vidtagna åtgärderna i ett särskilt register, ger upplysningar om ärendebehandlingens gång och har vård om arkivet. Registratorer förekom från 1600-talet i Kgl. Maj:ts kansli, i de svenska kollegierna och centrala ämbetsverken, under autonoma tiden i senaten och (från 1826) i Hans Majestät Kejsarens kansli för Finland, efter 1918 i ministerierna. ”Registrator” ersatte 1922 tjänstebeteckningen expeditör och upphöjdes till tionde rangklassen. De tidigare registratorerna fick då tjänstebeteckningen överregistrator av rangklass nio.
Ett av de två kontor som till en början utgjorde Statsrådets kansli. Ett registratorskontor hade också funnits i anslutning till Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrat namn till Statsrådets kansli. Registratorskontoret skötte ärenden som gick ut på att ta emot, vidarebefordra, arkivera och delge handlingar och sammanställa akter.
Kommitté tillsatt i varje stift för att länsvis justera prästerskapets löner. Kommittéerna tillsattes för att verkställa prästerskapets lönereform 1886 med vilken man avskaffade pastoralierna och andra avgifter till kyrkan. Ifall ett pastorat hörde till två eller flera län förrättades löneregleringen i det län dit moderförsamlingen hörde. Regleringskommittén bestod av en av senaten utsedd ordförande, på förslag av domkapitlet och landshövdingen (guvernören), vilka vardera också fick utse en ständig ledamot av kommittén. Vid granskningen av avlöningsförhållandena i församlingen, främst boställenas avkastning, hade kyrkostämman och prästerskapet rätt att gemensamt utse en temporär ledamot av kommittén. Kommittén avslutade sitt arbete när lönereformen var genomförd i stiftet. Efter granskningen gjorde kyrkostämman upp ett löneförslag, varefter kommittén hänsköt det godkända förslaget till domkapitlet för fastställande eller remitterade ärendet till kyrkostämman för ny behandling.
Term inom postverket sedan svenska tiden på 1700-talet som avsåg en försändelse för vilken postverket förband sig att betala ut ett skadestånd om brevet eller paketet försvann eller skadades.
Avgift som utöver portot måste erläggas till postverket för en rekommenderad försändelse. Rekommendationsavgift infördes i början av 1700-talet.
Tjänstebeteckning för föreståndaren för ett universitet sedan 1612 och förste läraren vid ett gymnasium samt högre och lägre elementarskolor med två klasser efter 1756, under autonoma tiden efter 1856. Rektorn övervakade undervisningens lagenlighet och förestod skolans förvaltning och lärarkollegiet. Motsvarande beteckning för kvinna: föreståndarinna, vid dövstum- och abnormskola: föreståndare. Benämningen användes under 1600-talet, i latinsk form, som honorärtitel för vissa föreståndare, exempelvis för Kgl. Klädkammaren (aff rectore), vid vetenskaplig akademi (rector academiæ), för rektorn vid akademierna i Uppsala, Åbo och Lund och gymnasierektorn i Åbo (rector magnificus) och för en till honorär rektor vid ett universitet utsedd, vid universitet inskriven, förnäm adlig studerande (rector illustris). Manliga rektorer utnämndes under autonoma tiden av senaten på Överstyrelsens för skolväsendet framställan medan kvinnliga rektorer utnämndes av Överstyrelsen. I Ryssland var rektor en styresman för universitet (inte andra läroanstalter). Trivialskolorna i Gamla Finland leddes av rektorer 1744–1788.
Av landskansli eller landskontor utfärdat utslag, eller utdrag ur protokoll som innehöll ett utslag, i ärende eller enskilt mål som hade remitterats från en lägre myndighet till länsstyrelsen. Remissorialresolutionen kunde lösas ut mot en viss avgift. Avgiftens storlek var reglerad i expeditionstaxan.
Postexpeditör under förste expeditören vid en postkupéexpedition. Reseexpeditörerna indelades sedermera i äldre och yngre reseexpeditörer.
Präst med uppgift att resa omkring och förrätta gudstjänster, vigslar, dop och begravningar m.m. Resepräster fanns efter 1827 inom grekisk-ortodoxa kyrkan, särskilt i områden som saknade kyrka, och från 1907 inom evangelisk-lutherska kyrkan, där han undervisade dövstumma som inte gick i dövstumskola.
Fond i varje enskild sparbank för deponering av nettovinsten som sedan kan användas för att täcka möjliga framtida förluster i bankrörelsen. Reservfonden räknas till det bundna egna kapitalet, vid sidan av grundkapitalet. Den förvaltades av bankens styrelse, under sparbanksinspektörens, efter 1939 sparbanksinspektionens översyn.
Fängelse för ett visst fångunderlag (rödgardister, krigsfångar, vapenvägrare), grundat av fångvårdsväsendet. Efter 1925 avsåg termen en arbetsanstalt eller ett temporärt fristående arbetsfängelse under centralfängelset för lösdrivare, tiggare, häktade eller dömda som hade förordnats till statligt tvångsarbete. Reservfängelset förestods av en fängelsedirektör, ursprungligen och vanligen med biträde av en pastor och en läkare. Det förekom också provisoriska reservfängelser. För tvångsarbete under mindre strikt övervakning förekom fångkolonier.
Fängelse för ett visst fångunderlag (rödgardister, krigsfångar, vapenvägrare), grundat av fångvårdsväsendet. Efter 1925 avsåg termen en arbetsanstalt eller ett temporärt fristående arbetsfängelse under centralfängelset för lösdrivare, tiggare, häktade eller dömda som hade förordnats till statligt tvångsarbete. Reservfängelset förestods av en fängelsedirektör, ursprungligen och vanligen med biträde av en pastor och en läkare. Det förekom också provisoriska reservfängelser. För tvångsarbete under mindre strikt övervakning förekom fångkolonier.
Fängelse för ett visst fångunderlag (rödgardister, krigsfångar, vapenvägrare), grundat av fångvårdsväsendet. Efter 1925 avsåg termen en arbetsanstalt eller ett temporärt fristående arbetsfängelse under centralfängelset för lösdrivare, tiggare, häktade eller dömda som hade förordnats till statligt tvångsarbete. Reservfängelset förestods av en fängelsedirektör, ursprungligen och vanligen med biträde av en pastor och en läkare. Det förekom också provisoriska reservfängelser. För tvångsarbete under mindre strikt övervakning förekom fångkolonier.
Värnpliktig som tillhörde reserven. Reservisterna kallades till repetitionsövningar under två övningsperioder. För reservisterna gällde följande tjänstgöringstider för en övning: manskap maximalt 20 dagar, underofficerare maximalt 25 dagar och reservofficerare 30 dagar.
Värnpliktig som tillhörde reserven. Reservisterna kallades till repetitionsövningar under två övningsperioder. För reservisterna gällde följande tjänstgöringstider för en övning: manskap maximalt 20 dagar, underofficerare maximalt 25 dagar och reservofficerare 30 dagar.
Ordinarie rättsmedel infört 1615 för prövning i högsta instans av hovrätts eller kanslirätts slutgiltiga avgörande. Revision förutsatte missnöjesanmälan inom utsatt tid och en avgift, revisionsskilling. Revision anhängiggjordes genom ändringsansökning, kopia på domen och bevis på betalning. Den riktades under svenska tiden huvudsakligen till Kgl Maj:t (1786–1809 Konungens högsta domstol), under autonoma tiden till Justitiedepartementet och från självständigheten till Högsta domstolen.
Skriftlig ansökan om revision av hovrätts eller kanslirätts dom i högsta rättsinstans. Revisionsansökningen innefattade ändringsansökning, kopia på domen och bevis på erlagd revisionsavgift.
Högsta beslutande församlingen i Statens revisionsverk, grundat 1948. Revisionsrådet bestod av verkets domarutbildade generaldirektör med erfarenhet av statsförvaltning, statshushållning och statens räkenskapsväsen, samt av verkets byråchefer. Revisionsrådet utnämndes av presidenten, på statsrådets förslag. Det avgjorde kollegialt, vid behov genom omröstning, anmärkningsärenden och påtalade fel i statshushållningen och dess räkenskaper samt, vid felaktigt förfarande i statshushållningen, överförde ärendet till allmän åklagare. Det hade också funnits ett revisionsråd vid Revisionsverket, som var föregångare till Statens revisionsverk.
Styrelse för Krigstidshushållningsrevisionen, som lydde under Finansministeriet. Rådet bestod av ordförande och fyra ledamöter som utnämnts av republikens president. Kompetensvillkoren för ordföranden var erfarenhet och insyn i domarvärvet samt statshushållning. En av ledamöterna skulle vara en militärperson som var förtrogen med försvarsväsendets hushållning.
Stadgad avgift för revision av hovrättsdom i högsta rättsinstans, under svenska tiden Kgl. Maj:t, under autonoma tiden Justitiedepartementet och från självständighetstiden Högsta domstolen. Revisionsskilling indrevs under denna benämning redan på 1600-talet. Den stadgades igen 1922, dock inte för fattiga som kunde uppvisa fattigdomsbevis.
Ämbetsverk grundat 1919 i och med regeringsformen för övervakningen av statsfinanserna genom revisionsverksamhet. Revisionsverket inledde sin verksamhet 1924 under Finansministeriet också som förvaltningsrättslig domstol och besvärsdomstol i anmärkningar om statsräkenskaper. Revisionsverket leddes av ett revisionsråd. Revisionsverket ersattes 1948 med Statens revisionsverk.
Ämbetsverk grundat 1919 i och med regeringsformen för övervakningen av statsfinanserna genom revisionsverksamhet. Revisionsverket inledde sin verksamhet 1924 under Finansministeriet också som förvaltningsrättslig domstol och besvärsdomstol i anmärkningar om statsräkenskaper. Revisionsverket leddes av ett revisionsråd. Revisionsverket ersattes 1948 med Statens revisionsverk.
Ämbetsverk grundat 1919 i och med regeringsformen för övervakningen av statsfinanserna genom revisionsverksamhet. Revisionsverket inledde sin verksamhet 1924 under Finansministeriet också som förvaltningsrättslig domstol och besvärsdomstol i anmärkningar om statsräkenskaper. Revisionsverket leddes av ett revisionsråd. Revisionsverket ersattes 1948 med Statens revisionsverk.
Ämbetsverk grundat 1919 i och med regeringsformen för övervakningen av statsfinanserna genom revisionsverksamhet. Revisionsverket inledde sin verksamhet 1924 under Finansministeriet också som förvaltningsrättslig domstol och besvärsdomstol i anmärkningar om statsräkenskaper. Revisionsverket leddes av ett revisionsråd. Revisionsverket ersattes 1948 med Statens revisionsverk.
Adelsståndets politiska organisation från 1626, då gamla frälseätter blev introducerade på Riddarhuset under förutsättning att de innehade av konungen utfärdat adelsbrev, nya adelsätter efter nobilisation, varefter de hade stämma och säte vid ståndsriksdagarna, under autonoma tiden 1809–1906 vid lantdagarna. I denna politiska betydelse upplöstes riddarhuset i Sverige 1869, i Finland 1906. Riddarhuset avser också den (korporations)byggnad som uppfördes för ridderskapet och adeln i Stockholm 1641–1674, i Helsingfors 1857–1863 och som fortfarande verkar. Korporationen var under svenska tiden 1626–1762 och 1778–1809 (i Sverige 1810) och under autonoma tiden 1818–1906 indelad i tre klasser. Första klassen (herreklassen) var betitlad adel, den andra klassen (riddareklassen) bestod av ättlingar till riksråd, tredje klassen (svenneklassen) av övriga adelssläkter. Klassindelningen slopades 1762, men återinfördes 1778. Då uppflyttades de trehundra äldsta familjerna inom riddarhusets tredje klass och samtliga kommendörer av de kungliga ordnarna och deras ättlingar till riddareklassen.
Riddarhusets styrelse som, under ledningen av ett antal kollegiala direktörer, förvaltade dess egendom samt indrev och disponerade de medel som indrevs av adeln och ridderskapet. Riddarhusdirektionen behandlade under ståndsriksdagens och ståndslantdagens tid också de ridderskapet och adeln rörande ärenden som låg under politisk behandling. Enligt riddarhusordningen 1918 sköter Riddarhusdirektionen Riddarhusets löpande ärenden. Den består av sju medlemmar och fem suppleanter. Riddarhussekreteraren är direktionens sekreterare.
Den konstitutionella stadga som från 1626 reglerar ridderskapet och adelns sammansättning och verksamhetsformer inom ramen för ett riddarhus, under svenska tiden också vid ståndsriksdagen fram till 1809 och under autonoma tiden vid lantdagen fram till 1906. I Finland gällande riddarhusordningar utfärdades 1626, 1762 och 1918.
Från 1920 tjänsteman vald och utnämnd av riksdagen för att, vid sidan av justitiekanslern, verka som rikets högsta laglighetsövervakare, riksdagens förtroendeman och åklagare i frågor rörande fel och brister i förvaltningen som drabbar den enskildes rätt. Ämbetet har sitt ursprung i justitiekanslersämbetet som undantagsvis perioden 1766–1772 sorterade under ständerna.
Under riksdagen och statsrådet gemensamt lydande offentligt bibliotek och riksdagsarkiv, inrättat 1922 vid ombildningen av Statens centralbibliotek för att tillhandahålla och förvalta riksdagsutskottens och de statliga kommittéernas manuskript och ministeriernas, de centrala ämbetsverkens och lagberedningens äldre bibliotek samt litteratur om lagstiftning, förvaltning samt stats- och samhällsvetenskap. Biblioteket flyttade 1931 från Ständerhuset till Riksdagshuset. År 1948 övergick biblioteket helt i riksdagens vård och tillsyn.
Representant vid svenska ståndsriksdagen 1523–1809 och vid enkammarriksdagen i Finland från 1919, däremellan kallad lantdagsman.
Benämningen på Finlands statsöverhuvud före instiftandet av presidentämbetet. I maj 1918 bemyndigade den stympade lantdagen senatens ordförande Pehr Evind Svinhufvud att utöva den högsta makten och han verkade de facto som riksföreståndare. På grund av den pågående politiska striden om Finlands kommande statsskick utelämnades den monarkisyftande riksföreståndarbenämningen från lantdagens skrivelse. När lantdagen valde Carl Gustaf Emil Mannerheim till Svinhufvuds efterträdare i december 1918 bemyndigade man honom att utöva den högsta makten i egenskap av riksföreståndare. Genom regeringsformen (RF) 1919 och instiftandet av presidentämbetet upphörde riksföreståndarskapet i juli 1919.
Specialdomstol grundad 1922 för att behandla åtal som väckts för lagstridigt tjänsteförfarande mot medlem av statsrådet, justitiekanslern och ledamot av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen. Riksrätten sammanträder vid behov. Justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman fungerar som åklagare, vid särskilda fall (till exempel åtal mot justitiekanslern) en av presidenten särskilt utnämnd person. Ändring i riksrättens beslut kan inte sökas, men benådning kan ske på riksrättens framställning. Riksrätten bestod ursprungligen av 15 medlemmar, senare 12, med Högsta domstolens president som ordförande och Högsta förvaltningsdomstolens president som vice ordförande. Andra ledamöter är de tre i tjänsteår äldsta hovrättspresidenterna, ursprungligen alla sex hovrätters presidenter, en juridikprofessor från Helsingfors universitet och hans personliga ersättare samt sex andra medlemmar och deras personliga ersättare, valda av riksdagens elektorer i proportionella val för fyra år i sänder.
Under autonoma tiden tjänsteman i uppgifter rörande planering och kartritning vid Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna, Lantmäteri(över)styrelsen och Järnvägsstyrelsen.
Från och med början av 1600-talet underofficersgrad i den svenska armén. Rustmästaren ansvarade för ammunitionen, vapnen och vapenvården inom ett kompani. Även den främste vapenteknikern vid ett artilleriförband hade rustmästargrad. ”Rustmästare” kallades även person som hade överinseende över vapnen i en rustkammare eller ledde arbetet vid de till en rustkammare hörande smedjorna. Under autonoma tiden var rustmästare en underbefälsgrad i den finska militären. Under självständighetstiden var rustmästare en befattning i den finska armén med ansvar för ett förbands intendenturmateriel.
Från och med 1848 i författningarna om rålinje, rågång, rågata.
Avdelning inom Försvarsministeriet som ansvarade för ekonomiförvaltningen. Avdelningen bestod av Kamrerarbyrån och Revisionsbyrån.
Tjänsteman vid Statistiska centralbyrån som biträdde aktuarierna när man utförde statistiska räkneoperationer.
Juridisk ämbetsexamen 1895–1921 som avlades vid universitetets juridiska fakultet och gav behörighet till domarämbeten, som tidigare hade krävt domarexamen, och till tjänster vid senatens ekonomiedepartement på extra ordinarie stat eller med domarkompetensvillkor och till sekreterartjänster vid domkapitlen. Rättsexamen ersattes 1922 med högre och lägre rättsexamen.
Tjänst inrättad 1920 vid Medicinalstyrelsen. Rättskemisten hade i uppdrag att utföra rättskemiska och rättsmedicinska undersökningar.
S
Jordlägenhet på landsbygden som var ålagd att årligen leverera ett visst belopp oluttrad (orenad) salpeter till kronan.
Skatt i form av jord under ladugårdsgolvet som utgick av varje bonde till närmsta sjuderi, sedermera av vissa jordlägenheter. Salpeterskatten uppbars av salpetersjudare som särskilt under stormaktstiden hade rätt att bryta upp fähusgolven för att få ut skatten. Salpeterskatten avskaffades 1763.
Samfälld skog som skapats genom den statliga kolonisationsverksamheten och som stod under Kolonisationsstyrelsens tillsyn. Samfällda kolonisationsskogar skapades till en del under 1920- och 1930-talet, men i högre grad i anslutning till jordanskaffningslagen 1945.
Distrikt under en kommunal vårdnämnd som antingen förestods av en tillsyningsman eller en inspektör. Samhällsvårdsdistrikten fastställdes i vårdreglementet eller av kommunal- eller stadsfullmäktige, efter att vårdnämnden hade hörts. Samhällsvårdsdistrikten övervakades av en eller flera medlemmar i vårdnämnden. De låg under distriktsinspektionens för samhällsvården tillsyn.
Avdelning vid stadspolis från och med 1903 som hade i uppdrag att övervaka den allmänna sedligheten, beivra brott mot sedlighetslagstiftningen och ingripa mot prostitution och annat som ökade spridningen av könssjukdomar. I stad utan sedlighetspolis, spaningspolis. Sedlighetspolisen grundades 1887 för att kontrollera den reglerade prostitutionen, utan särskilt namn. Sedlighetspolisen ersattes 1936, och benämndes från och med 1945 ”huoltopoliisi”.
Lönekategori inom den finska flottan, lön som utbetalades under seglationstiden.
Biträde hos (vid behov vikarie för) tjänsteförrättande sekreterare, till exempel vid finska passexpeditionen i S:t Petersburg.
Av Försvarsministeriet tillförordnad person som verkade som föredragande för värnpliktsärenden i Uppbådsbyrån samt som ledamot i uppbådsnämnden. Sekreteraren skulle ha juridisk utbildning.
Tjänstebeteckning för Försäkringsdomstolens kanslichef och högsta föredragande tjänsteman från och med 1942. Sekreteraren ansvarade också för fördelningen av ärendena bland föredragande och expedieringen av de av honom föredragna ärendena. Han satt vid behov också i domstolen och utarbetade domstolens årsberättelse.
Lägre föredragande och expedierande tjänsteman vid Försäkringsdomstolen från och med 1942. Sekreteraren i lägre lönekategori satt också i domstolen vid behov, och vikarierade sekreteraren av högre avlöningsklass.
Protokoll fört vid session eller sessioner, särskilt i hovrätt sedan svenska tiden och rättegångsordningen 1614.
Avdelning vid Kriminalcentralen, grundad 1937, för att sköta centralregistret över brottslingars signalement, identifiera brottslingar och undersöka till exempel fingeravtryck. Byrån förestods av en avdelningsföreståndare med biträde av ett äldre och ett yngre byråbiträde.
De bestämmelser som reglerar användningen av vattendrag samt de rättsförhållanden som är beroende av dem. Den första sjölagen antogs under svenska tiden 1667 och under autonoma tiden 1873. En sjörättsdomstol var avsess att beivra brott mot sjölagen både under svenska tiden och autonoma tiden, men verkställdes först genom vattendomstolarna och vattenöverdomstolen 1962. Behandlingen av sjörättsmål var före det uppdelad på de allmänna underrätterna eller vissa av dem, länsstyrelsen och sjökommissionerna (1934–1961).
Gren av Finlands försvarsmakt, omfattade under 1930-talet staben för sjöstridskrafterna, kustflottan, tre kustartilleriregementen, två avdelta kustartillerisektioner, ett skolskepp och en flottstation. Sedan 1999 under namnet marinen.
Specialdomstol i stapelstäder från och med 1689, i anslutning till magistraten. Sjötullsrätten behandlade mål rörande brott mot tullförfattningarna (konfiskationer, lurendrejeri, smuggling m.m.). Den bestod av stadens tullförvaltare och ett antal tull- eller andra offentliga funktionärer, oftast stadens rådmän. Ändring i beslutet kunde sökas hos Kommerskollegium. Sjötullsrätterna indrogs genom sjölagen 1873 och ersattes med rådstugurätter eller häradsrätter. Sjötullsrätter fanns i Gamla Finland åtminstone efter 1744, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797. Ändring i deras domslut skulle sökas hos Kommerskollegium, men antagligen var det Justitiekollegiet för livländska, estländska och finländska ärenden som i praktiken blev instans för ändringssökande.
Uppsyningsman som övervakade jakten på skadedjur och släckningen av skogsbränder. Han uppbådade också drevfolket. Att vara skallfogde var en bisyssla av gammalt ursprung. Skallfogden avlönades av allmogen. Verksamheten reglerades från 1739 då skall- och brofogdar skulle utses av landshövdingen efter sockenmännens utlåtande. År 1766 föreslogs att skallfogdebefattningen skulle avskaffas, men detta skedde inte. Den blev en statlig tjänst inom landsstaten år 1799, som till- eller avsattes av landshövdingen. Allmogen föreslog att den skulle avskaffas 1801, men tjänsten fastställdes på nytt 1818. Skallfogden utsågs för viss tid och tjänsten var vanligen förenad med tjänsten som brofogde inom ett distrikt (exempelvis en församling eller rote). Benämningen användes även om var och en som temporärt utsågs till ledare över en skalljakt. De närmaste underordnade var skallmän. Jaktfogdar förekom i varje socken i Gamla Finland.
Statligt sjöfartsläroverk som utbildade skeppare på kust- och insjöfarkoster i Kuopio från 1929. Skepparskolor förekom i flera städer 1944–1975.
Samlande benämning på lantmäteriväsendets lagar, verksamhet och styrelse, motsvarande benämningen ”lantmäteriet”. Från 1928 var ”skiftesverket” en benämning på en avdelning vid Lantmäteristyrelsen som officiellt hette Avdelningen för skiftesverket.
Befattningshavare inom landsstaten med huvudsaklig uppgift att som länsmannens biträde handha skjutsväsendet inom ett visst område och se till att bönderna vid behov ställde transportmedel till resandes förfogande. Skjutsrättaren visade resande till ett härbärge eller såg till att de inkvarterades av en bonde. Under perioden 1279–1556 användes termen om den mansperson som skulle finnas i byarna för att erbjuda inkvartering för folk och hästar eller utpeka följande skjutshåll om hans eget var fullt.
Rådgivare vid Forststyrelsen som hade till uppgift att upplysa allmänheten om skogsvård, planera (privata) skogsindelningar och konsultera statens sågverk. Tjänsterna inrättades 1878 med instruktion och blev ordinarie 1888. Ursprungligen fanns bara två tjänster, den ena stationerad i Tavastehus, den andra i Viborg eller Villmanstrand. Forstinstruktörer förekom i skogsvårdsnämnderna som från 1928 hade till uppgift att organisera och övervaka privatskogsbruket.
Reguljär granskning av skola, infördes redan under förra delen av 1700-talet, i folkskolorna från 1869 och i elementarläroverken efter 1871. Termen användes också om den myndighet som bestod av överinspektörerna, senare av skolinspektörerna, vid Överstyrelsen för skolväsendet, sedermera Skolstyrelsen. Inspektorerna granskade skolornas byggnader, lärare och lärarinnor samt undervisningen, läromaterialet och elevernas samt skolans handlingar.
Den högsta skolmyndigheten som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet. Åren 1861–1869 utgjordes myndigheten av ett överinspektörsämbete med biträde av en centralstyrelse utsedd av senaten. Åren 1869–1918 verkade Överstyrelsen för skolväsendet. Överstyrelsen omorganiserades 1918 till Skolstyrelsen. Under undantagsförhållandena våren 1918 verkade en svenskspråkig skolstyrelse i Vasa, och det finskspråkiga Finlands skolråd i Helsingfors. Den högsta skolmyndigheten lydde först under Ecklesiastikexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsexpeditionen, från 1918 under Kyrko- och undervisningsministeriet, som senare ändrade namn till Undervisningsministeriet. Överstyrelsen och Skolstyrelsen förestods av en överdirektör, från 1944 av en generaldirektör och biträddes 1874–1887 och 1898–1918 av en överdirektörsadjoint. Från 1889 ingick ytterligare tre överinspektörer för elementarläroverken och en överinspektör för folkskolorna i Överstyrelsen för skolväsendet. Skolstyrelsen bestod i sin tur ursprungligen av tre avdelningar (lärdomsskolor, folkundervisningen och barnskyddet). År 1920 inrättades en svenskspråkig avdelning som indrogs 1924 när Skolstyrelsen delades upp i en finsk och en svensk enhet, medan barnskyddet överfördes på Barnskyddsbyrån vid Socialministeriet. Den finska enheten var uppdelad i två avdelningar, en för lärdomsskolorna och en för folkundervisningen, som också ansvarade för dövstum- och blindskolorna.
Den högsta skolmyndigheten som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet. Åren 1861–1869 utgjordes myndigheten av ett överinspektörsämbete med biträde av en centralstyrelse utsedd av senaten. Åren 1869–1918 verkade Överstyrelsen för skolväsendet. Överstyrelsen omorganiserades 1918 till Skolstyrelsen. Under undantagsförhållandena våren 1918 verkade en svenskspråkig skolstyrelse i Vasa, och det finskspråkiga Finlands skolråd i Helsingfors. Den högsta skolmyndigheten lydde först under Ecklesiastikexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsexpeditionen, från 1918 under Kyrko- och undervisningsministeriet, som senare ändrade namn till Undervisningsministeriet. Överstyrelsen och Skolstyrelsen förestods av en överdirektör, från 1944 av en generaldirektör och biträddes 1874–1887 och 1898–1918 av en överdirektörsadjoint. Från 1889 ingick ytterligare tre överinspektörer för elementarläroverken och en överinspektör för folkskolorna i Överstyrelsen för skolväsendet. Skolstyrelsen bestod i sin tur ursprungligen av tre avdelningar (lärdomsskolor, folkundervisningen och barnskyddet). År 1920 inrättades en svenskspråkig avdelning som indrogs 1924 när Skolstyrelsen delades upp i en finsk och en svensk enhet, medan barnskyddet överfördes på Barnskyddsbyrån vid Socialministeriet. Den finska enheten var uppdelad i två avdelningar, en för lärdomsskolorna och en för folkundervisningen, som också ansvarade för dövstum- och blindskolorna.
Den högsta skolmyndigheten som övervakade, utvecklade och inspekterade skolväsendet. Åren 1861–1869 utgjordes myndigheten av ett överinspektörsämbete med biträde av en centralstyrelse utsedd av senaten. Åren 1869–1918 verkade Överstyrelsen för skolväsendet. Överstyrelsen omorganiserades 1918 till Skolstyrelsen. Under undantagsförhållandena våren 1918 verkade en svenskspråkig skolstyrelse i Vasa, och det finskspråkiga Finlands skolråd i Helsingfors. Den högsta skolmyndigheten lydde först under Ecklesiastikexpeditionen, senare Kyrko- och undervisningsexpeditionen, från 1918 under Kyrko- och undervisningsministeriet, som senare ändrade namn till Undervisningsministeriet. Överstyrelsen och Skolstyrelsen förestods av en överdirektör, från 1944 av en generaldirektör och biträddes 1874–1887 och 1898–1918 av en överdirektörsadjoint. Från 1889 ingick ytterligare tre överinspektörer för elementarläroverken och en överinspektör för folkskolorna i Överstyrelsen för skolväsendet. Skolstyrelsen bestod i sin tur ursprungligen av tre avdelningar (lärdomsskolor, folkundervisningen och barnskyddet). År 1920 inrättades en svenskspråkig avdelning som indrogs 1924 när Skolstyrelsen delades upp i en finsk och en svensk enhet, medan barnskyddet överfördes på Barnskyddsbyrån vid Socialministeriet. Den finska enheten var uppdelad i två avdelningar, en för lärdomsskolorna och en för folkundervisningen, som också ansvarade för dövstum- och blindskolorna.
Under 1800-talet officiell benämning på skolinspektion som regelbundet vidtogs i folkskolorna från och med 1869 och vid elementarläroverken från och med 1872 av överinspektorerna vid Överstyrelsen för skolväsendet. Informella skolvisitationer förrättades redan från första delen av 1700-talet.
Nattvardsläsning hos präst under en viss period (ursprungligen tre till fyra månader, från 1842 under en till två veckor) för dem som för första gången skulle gå till nattvarden. Skriftskolan infördes 1740. Inträdeskravet var vid läsförhör uppvisad god innantilläsning i bok och en ålder av cirka 14 år, från 1807 minst 15 år. Skriftskolan utvecklades under förra hälften av 1800-talet till en konfirmandundervisning som avslutades med en högtidlig konfirmationsakt. Den stadgades först i kyrkolagen 1869.
Kategori inom befolkningsskyddsväsendet under andra världskriget. Den omfattade de befolkningsskyddsåtgärder som krävdes av ämbetsverk, bolag och andra sammanslutningar. Till dessa hörde bl.a. reglering av belysningen och anläggande av skyddsrum.
Benämning under vinter- och fortsättningskriget på områden som inte klassificerades som skyddsorter. Skyddsdelen kunde utgöras av en hel kommun eller delar av en kommun. För skyddsdelen var kraven på befolkningsskydd lägre än för en skyddsort.
Militär frivilligorganisation som utgjorde en del av Finlands försvarsmakt 1918–1944. Skyddskårer grundades 1917 dels som en motvikt till arbetarnas ordningsgarden, dels med tanke på en möjlig självständighetskamp. Under inbördeskriget utgjorde skyddskåren grunden för den vita armén. Under mellankrigstiden utvecklades skyddskårerna till en av Finlands största folkrörelser med cirka hundratusen medlemmar och ett välutbyggt organisationsfält. Skyddskårerna såg som sin uppgift både att höja den andliga och den fysiska försvarsberedskapen bland sina medlemmar och att sprida fosterländsk propaganda i samhället. Skyddskårerna upplöstes den 6 november 1944 på order av Kontrollkommissionen.
Militär frivilligorganisation som utgjorde en del av Finlands försvarsmakt 1918–1944. Skyddskårer grundades 1917 dels som en motvikt till arbetarnas ordningsgarden, dels med tanke på en möjlig självständighetskamp. Under inbördeskriget utgjorde skyddskåren grunden för den vita armén. Under mellankrigstiden utvecklades skyddskårerna till en av Finlands största folkrörelser med cirka hundratusen medlemmar och ett välutbyggt organisationsfält. Skyddskårerna såg som sin uppgift både att höja den andliga och den fysiska försvarsberedskapen bland sina medlemmar och att sprida fosterländsk propaganda i samhället. Skyddskårerna upplöstes den 6 november 1944 på order av Kontrollkommissionen.
Organ som tillsammans med befälhavaren för skyddskårerna ledde skyddskårsorganisationen. Skyddskårernas huvudstab var underställd befälhavaren för Finlands krigsmakt. Huvudstaben bestod av skyddskårernas överbefälhavaradjoint och huvudstabens avdelningschefer. Stabsmedlemmarna, förutom överbefälhavaradjointen, utnämndes och tillsattes av befälhavaren för skyddskårerna. Stabsmedlemmarna skulle ha skyddskårernas förtroende.
Organ som tillsammans med befälhavaren för skyddskårerna ledde skyddskårsorganisationen. Skyddskårernas huvudstab var underställd befälhavaren för Finlands krigsmakt. Huvudstaben bestod av skyddskårernas överbefälhavaradjoint och huvudstabens avdelningschefer. Stabsmedlemmarna, förutom överbefälhavaradjointen, utnämndes och tillsattes av befälhavaren för skyddskårerna. Stabsmedlemmarna skulle ha skyddskårernas förtroende.
Medlem av skyddskårsorganisationen. Medlemskapet var öppet för alla män som fyllt 17 och var finska medborgare. Dessutom krävdes referenser från två skyddskårsmedlemmar.
Medlem av skyddskårsorganisationen. Medlemskapet var öppet för alla män som fyllt 17 och var finska medborgare. Dessutom krävdes referenser från två skyddskårsmedlemmar.
Medlem av skyddskårsorganisationen. Medlemskapet var öppet för alla män som fyllt 17 och var finska medborgare. Dessutom krävdes referenser från två skyddskårsmedlemmar.
Benämning på en skyddskårsenhet av ospecificerad storlek. Under inbördeskriget 1918 kunde ”skyddskårsavdelning” användas som benämning på större enheter bestående av flera skyddskårskompanier. Under fredstid användes benämningen vanligen om mindre enheter inom en skyddskår, till exempel byaavdelningen.
Regional nivå inom skyddskårsorganisationen, leddes av en distriktschef och distriktsstab. I den första skyddskårsförordningen från 1918 bildade skyddskårerna inom ett uppbådsdistrikt ett skyddskårsdistrikt. En mer självständig distriktsindelning fick skyddskårerna 1919. Före andra världskriget var distriktens antal 22, varav två var svenskspråkiga. Under andra världskriget gjordes omfattande förändringar i distriktsindelningen på grund av de nya riksgränserna samt skyddskårens och distriktens nya roll i mobiliseringsplanen efter vinterkriget. Distrikten blev från och med 1942 även administrativa enheter för verkställandet av arbetsplikten. Som ett resultat av den krigstida utvecklingen utökades distriktens antal till 34. Skyddskårerna och skyddskårsdistrikten upplöstes efter kriget 1944.
Av republikens president fastställd försäkran där den nya skyddskårsmedlemmen förband sig att lyda order och verka för skyddskårernas målsättningar. Skyddskårseden utgjorde ett viktigt ceremoniellt inslag under hela den tid rörelsen existerade.
Av republikens president fastställd försäkran där den nya skyddskårsmedlemmen förband sig att lyda order och verka för skyddskårernas målsättningar. Skyddskårseden utgjorde ett viktigt ceremoniellt inslag under hela den tid rörelsen existerade.
Av republikens president fastställd försäkran där den nya skyddskårsmedlemmen förband sig att lyda order och verka för skyddskårernas målsättningar. Skyddskårseden utgjorde ett viktigt ceremoniellt inslag under hela den tid rörelsen existerade.
Speciallag vid undantagstillstånd som avser att skydda vissa samhällsintressen eller samgrupper. Skyddslagarna innebär begränsningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna samt en förskjutning av den lagstiftande makten från riksdag till statsöverhuvudet och/eller regeringen. Den första skyddslagen gällde 1930–1935 och tillämpades 1932 på Lapporörelsen, den andra gällde 1939–1947 och användes för internering av personer som ansågs hota rikets försvar och utrikesrelationer.
Benämning på ett område som enligt den av Statsrådet uppgjorda allmänna planen för befolkningsskyddet ansågs under krigstid befinna sig i ett hotat läge och vara i behov av skyddsåtgärder. Skyddsorterna grupperades i tre klasser beroende på den fara som myndigheterna ansåg att orten befann sig i samt beroende på de sätt på vilka befolkningsskyddet verkställdes inom området. Skyddsort i den I kategorin indelades i avsnittsgrupper. Avsnittsgrupperna och den II kategorin indelades i avsnitt.
Polismyndighet i Helsingfors grundad 1948 till skydd för rikets självständighet och inre säkerhet. Skyddspolisen underlydde Inrikesministeriet. Verksamheten var uppdelad på Övervakningsbyrån och en administrativ enhet kallad Kanslibyrån. Som chef verkade ett polisråd som utnämndes av republikens president. Biträdande chefen och byråchefen utnämndes av statsrådet, inspektören och biträdande byråchefen av Inrikesministeriet.
Polismyndighet i Helsingfors grundad 1948 till skydd för rikets självständighet och inre säkerhet. Skyddspolisen underlydde Inrikesministeriet. Verksamheten var uppdelad på Övervakningsbyrån och en administrativ enhet kallad Kanslibyrån. Som chef verkade ett polisråd som utnämndes av republikens president. Biträdande chefen och byråchefen utnämndes av statsrådet, inspektören och biträdande byråchefen av Inrikesministeriet.
Ämbetsman under Senatens civilexpedition som hade till uppgift att främja skyddsuppfostran i landet genom rådgivning till kommunerna och övervaka alla statliga och statssubventionerade anstalter för vantartiga ungdomar genom inspektioner. Tjänsten inrättades 1910 som extraordinarie och blev en fast tjänst 1912. Tjänsten indrogs 1914 och blev en bisyssla för direktören för någon av landets uppfostringsanstalter.
Av kommunal vårdnämnd förordnad övervakare av de barnskyddsåtgärder som nämnden eller barnskyddsnämnden hade vidtagit gällande föräldralösa barn, problemfamiljer och problemungdomar. Uppgiften sköttes ursprungligen av en funktionär som kunde vara någon av vårdnämndens medlemmar eller en person från en organisation som arbetade på barnskyddsområdet. Skyddsövervakaren kunde senare också vara en för ändamålet anställd inspektör. Skyddsövervakaren ersattes 1950 med socialinspektör eller barntillsyningsman, beroende på om barnen som övervakades var födda inom eller utom äktenskapet.
Av kommunal vårdnämnd förordnad övervakare av de barnskyddsåtgärder som nämnden eller barnskyddsnämnden hade vidtagit gällande föräldralösa barn, problemfamiljer och problemungdomar. Uppgiften sköttes ursprungligen av en funktionär som kunde vara någon av vårdnämndens medlemmar eller en person från en organisation som arbetade på barnskyddsområdet. Skyddsövervakaren kunde senare också vara en för ändamålet anställd inspektör. Skyddsövervakaren ersattes 1950 med socialinspektör eller barntillsyningsman, beroende på om barnen som övervakades var födda inom eller utom äktenskapet.
Under medeltiden soldat som ingick i vaktstyrka på konungens slott och borgar, under 1500–1800-talen lägre manlig befattningshavare på kungens eller kronans (eller stormans) slott som särskilt övervakade ordningen på slottet. Slottsknektar fanns bl.a. vid slottsfängelserna.
Läroanstalt för utbildning av konsulenter i småbrukshushållning, vilken verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Läroanstalt, eller ambulerande skola, med utbildning i lantbruk och slöjd för manliga småbrukare, samt mejerihantering och hushållning för kvinnor. Småbruksskolorna verkade under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Under 1800-talet och fram till 1918 benämning på lokal lägre skola som underlydde kyrkoförvaltningen, från och med 1918 benämning på vanligen de två lägsta klasserna inom folkskolan (i motsats till den sexklassiga folkskolan). I småskolan meddelades elementär undervisning i religion, modersmål, räkning, geometri, teckning och gymnastik.
Benämning på statligt lärarseminarium som meddelade undervisning för folkskollärare som ämnade arbeta i folkskolans första och andra klass.
Benämning på statligt lärarseminarium som meddelade undervisning för folkskollärare som ämnade arbeta i folkskolans första och andra klass.
Benämning på omplaceringen av den evakuerade lantbruksbefolkningen från områden som Finland avträtt till Sovjetunionen i freden i Moskva 1940. Målet var att bevara de tidigare byagemenskaperna i så hög grad som möjligt även i de nya bosättningsområdena. De evakuerade blev tilldelade både statlig och tvångsinlöst odlingsjord samt skogsmark. Enligt snabbkolonisationslagen från den 28 juni 1940 gällde tvångsinlösningen främst jord som inte brukades aktivt eller som ägdes av personer som inte fick sin huvudsakliga utkomst från lantbruk. Snabbkolonisationen verkställdes på det lokala planet av snabbkolonisationskommissionen,snabbkolonisationsplanegranskaren, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna. Snabbkolonisationen avbröts i och med fortsättningskriget 1941 och ersattes efter 1944 med jordanskaffningslagen.
Verkställande organ på kommunnivå underlydande Lantbruksministeriets kolonisationsavdelning. Snabbkolonisationskommissionernas uppgift var att verkställa kolonisationen av den förflyttade befolkningen efter vinterkriget. Till dess uppgifter hörde bl.a. att uppgöra planer på upplåtandet av statsjord och tvångsinlösning av privatägd jord för kolonisationsändamål. Ordförandena för kommissionerna utsågs av Kolonisationsavdelningen och bestod av en lantmäteriingenjör eller agronom. En av kommissionsmedlemmarna utsågs av Lanthushållningssällskapens Centralförbund. Snabbkolonisationskommissionerna upphörde 1945 då deras uppgifter överfördes på jordinlösningsnämnderna enligt den nya jordanskaffningslagen.
Lokalt verkställande organ underlydande Kolonisationsavdelningen vid Lantbruksministeriet. Granskarna ansvarade tillsammans med snabbkolonisationskommissionen, prövningsrätten och kolonisationsnämnderna för förverkligandet av snabbkolonisationen efter vinterkriget. Som snabbkolonisationsplanegranskare verkade länslantmäteriingenjören, biträdande länslantmäteriingenjören, inspektören vid lantmäterikontoret, länets kolonisationsinspektör och agronomer och skogsmästare i skogsvårdsnämnderna.
Vid Socialstyrelsen tillsattes två socialfullmäktige, varav den ena hade arbetsgivarnas och den andra arbetstagarnas förtroende. Socialfullmäktige och deras suppleanter förordnades av senaten för mandatperioder på tre år. Socialfullmäktige skulle infinna sig vid Socialstyrelsen när denna behandlade viktiga och principiella frågor om till exempel styrelsens organisation, arbetarskydd, socialförsäkring och arbetsförmedling.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 vilken ansvarade för socialförsäkringsärendena under ledning av en socialförsäkringsöverinspektör. Avdelningen överfördes 1922 till Socialministeriet och bytte namn till Försäkringsbyrån.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess socialförsäkringsavdelning 1918–1922. Kompetenskravet var filosofie kandidatexamen med högsta vitsord i matematik.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens socialexpedition och som 1922 övertog Socialstyrelsens verksamhet. Socialministeriet hade till uppgift att handlägga ärenden som rörde arbetsmarknaden, arbetsavtal och -tvister, arbetarskydd och yrkesinspektion, arbetslöshet och arbetsförmedling, försäkringsverksamhet, fattigvård, bostadsförhållanden, emigration, nykterhets- och alkohollagstiftning samt den allmänna statistiken. Ministeriet leddes av socialministern med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Vid ministeriet fanns Allmänna avdelningen (som omfattade Kanslibyrån, Försäkringsbyrån och Byrån för social forskning och statistik, senare Byrån för bostadsärenden och Byrån för befolkningsärenden), samt Arbets- och välfärdsavdelningen (sedermera Arbetsavdelningen och Välfärdsavdelningen) och Nykterhetsavdelningen, senare även Avdelningen för socialförsäkringsärenden och Löneavdelningen. Från 1941 var Barnförflyttningskommitténs byrå inrättad vid ministeriet. Under Socialministeriet lydde förutom Socialstyrelsen även Försäkringsrådet, Arbetsrådet, Maltdrycksinspektionen, Statens olycksfallsnämnd (sedermera Statens olycksfallsbyrå), Barnförflyttningskommittén, Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård och Statens flyktinghjälpcentral.
Ministerium som 1918 ersatte Senatens socialexpedition och som 1922 övertog Socialstyrelsens verksamhet. Socialministeriet hade till uppgift att handlägga ärenden som rörde arbetsmarknaden, arbetsavtal och -tvister, arbetarskydd och yrkesinspektion, arbetslöshet och arbetsförmedling, försäkringsverksamhet, fattigvård, bostadsförhållanden, emigration, nykterhets- och alkohollagstiftning samt den allmänna statistiken. Ministeriet leddes av socialministern med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. Vid ministeriet fanns Allmänna avdelningen (som omfattade Kanslibyrån, Försäkringsbyrån och Byrån för social forskning och statistik, senare Byrån för bostadsärenden och Byrån för befolkningsärenden), samt Arbets- och välfärdsavdelningen (sedermera Arbetsavdelningen och Välfärdsavdelningen) och Nykterhetsavdelningen, senare även Avdelningen för socialförsäkringsärenden och Löneavdelningen. Från 1941 var Barnförflyttningskommitténs byrå inrättad vid ministeriet. Under Socialministeriet lydde förutom Socialstyrelsen även Försäkringsrådet, Arbetsrådet, Maltdrycksinspektionen, Statens olycksfallsnämnd (sedermera Statens olycksfallsbyrå), Barnförflyttningskommittén, Kommittén för de från Sverige hemkomna barnens eftervård och Statens flyktinghjälpcentral.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 under ledning av en avdelningschef som var förtrogen med nationalekonomi och statistiskt forskningsarbete. Avdelningen samlade, med biträde av aktuarier, in och gjorde upp statistik för Socialstyrelsens behov. Avdelningen uppgick 1922 i Socialministeriets byrå för socialforskning och statistik.
Centralt ämbetsverk som grundades 1917 och lydde under Socialexpeditionen, senare Socialministeriet. Socialstyrelsen skötte arbets-, socialförsäkrings-, fattigvårds- och nykterhetsfrågor samt socialstatistik. Den administrerade den allmänna arbetsplikten 1918. Som chef verkade en överdirektör. Styrelsen bestod av överdirektören som ordförande, yrkesöverinspektören, överinspektören för fattigvården och Kansliavdelningens assessor. Vid behov konsulterades även två socialfullmäktige. Vid Socialstyrelsen fanns Kansliavdelningen, Yrkesinspektionsavdelningen, Fattigvårdsavdelningen, Arbetsförmedlingsavdelningen, Socialförsäkringsavdelningen, Nykterhetsavdelningen och Socialstatistiska avdelningen. Socialstyrelsen drogs in 1922 och uppgifterna överfördes på Socialministeriet. Den återinrättades 1968 och verkade fram till 1991.
Fastanställd präst, motsvarande en kaplan, som var avlönad av församlingen eller av flera församlingar. Sockenadjunkter förekom ännu på 1930-talet, särskilt i församlingar med stor befolkning. De fungerade som församlingens andra fastanställda präster, vid sidan av kyrkoherden.
Fastanställd präst, motsvarande en kaplan, som var avlönad av församlingen eller av flera församlingar. Sockenadjunkter förekom ännu på 1930-talet, särskilt i församlingar med stor befolkning. De fungerade som församlingens andra fastanställda präster, vid sidan av kyrkoherden.
Telegrafstation som endast var verksam sommartid med tillfällig personal.
Polisavdelning vid stadspolisen från och med 1903. Spaningspolisen utredde brott, spanade efter brottslingar och anhöll lösdrivare. Den rapporterade direkt till polismästaren. Spaningspolisen förestods av en kommissarie eller kriminalkommissarie och uppgick 1918 i Detektiva centralpolisen.
Hel- eller deltidsanställd lantarbetare (med familj) som var anställd av godsägare eller bonde på statsystemets villkor, därför också kallad statkarl. Spannmålskarlen fick sin lön helt (eller till stor del) i naturaförmåner, huvudsakligen i sådana produkter som producerades på egendomen.
Fond under Finansministeriets förvaltning vilken var avsedd att trygga sparbankernas likviditet och stabila verksamhet genom understöd och lån. Sparbankernas säkerhetsfond inrättades 1931. Den fick sina medel från den garantiavgift som varje sparbank årligen skulle bidra med och som räknades ut på basis av bankens alla medel. Sparbankernas säkerhetsfond förvaltade efter 1942 också tillgångarna från den upplösta Sparbankernas utredningsbyrå. Säkerhetsfonden förvaltas från 1953 av Sparbanksförbundet.
Fond under Finansministeriets förvaltning vilken var avsedd att trygga sparbankernas likviditet och stabila verksamhet genom understöd och lån. Sparbankernas säkerhetsfond inrättades 1931. Den fick sina medel från den garantiavgift som varje sparbank årligen skulle bidra med och som räknades ut på basis av bankens alla medel. Sparbankernas säkerhetsfond förvaltade efter 1942 också tillgångarna från den upplösta Sparbankernas utredningsbyrå. Säkerhetsfonden förvaltas från 1953 av Sparbanksförbundet.
Temporär finansmyndighet inrättad 1940 i Helsingfors för att under Finansministeriets översyn utreda de sparbankers angelägenheter som på grund av landavträdelserna efter vinterkriget (1939–1940) hade upplösts eller som på grund av landöverlåtelse eller -arrendering inte längre var solventa och därför borde upphöra med sin bankrörelse. Utredningsbyråns arbete leddes av en delegation på fem ledamöter, utsedda av Finansministeriet. Delegationen valde en direktion bestående av verkställande direktör och ett visst antal ledamöter, vilka utförde det praktiska arbetet. Sparbankernas utredningsbyrå upplöstes 1942. Dess tillgångar överfördes på Sparbankernas säkerhetsfond, medan förvaltningen av de beviljade lånen överfördes på Sparbankernas utredningsfond.
Temporär finansmyndighet inrättad 1940 i Helsingfors för att under Finansministeriets översyn utreda de sparbankers angelägenheter som på grund av landavträdelserna efter vinterkriget (1939–1940) hade upplösts eller som på grund av landöverlåtelse eller -arrendering inte längre var solventa och därför borde upphöra med sin bankrörelse. Utredningsbyråns arbete leddes av en delegation på fem ledamöter, utsedda av Finansministeriet. Delegationen valde en direktion bestående av verkställande direktör och ett visst antal ledamöter, vilka utförde det praktiska arbetet. Sparbankernas utredningsbyrå upplöstes 1942. Dess tillgångar överfördes på Sparbankernas säkerhetsfond, medan förvaltningen av de beviljade lånen överfördes på Sparbankernas utredningsfond.
Fond grundad 1942 vid upplösningen av Sparbankernas utredningsbyrå för att förvalta de lån som beviljats av byrån.
Tjänstebeteckning för den bankinspektör som från 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet, ansvarade för sparbankernas övervakning och granskningen av den löpande verksamheten. Tidigare hade övervakningen skötts av bankernas egna ombudsmän, som verkade enligt regeringens instruktioner. Åren 1903 och 1918 tillsattes biträdande inspektörer. Sparbanksinspektörer fanns 1924–1939 i varje sparbanksdistrikt tills dessa indrogs och ersattes med Sparbanksinspektionen under en sparbanksöverinspektör. De bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Tjänstebeteckning för den bankinspektör som från 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet, ansvarade för sparbankernas övervakning och granskningen av den löpande verksamheten. Tidigare hade övervakningen skötts av bankernas egna ombudsmän, som verkade enligt regeringens instruktioner. Åren 1903 och 1918 tillsattes biträdande inspektörer. Sparbanksinspektörer fanns 1924–1939 i varje sparbanksdistrikt tills dessa indrogs och ersattes med Sparbanksinspektionen under en sparbanksöverinspektör. De bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Tjänstebeteckning för den bankinspektör som från 1895 under Finansexpeditionen, senare Finansministeriet, ansvarade för sparbankernas övervakning och granskningen av den löpande verksamheten. Tidigare hade övervakningen skötts av bankernas egna ombudsmän, som verkade enligt regeringens instruktioner. Åren 1903 och 1918 tillsattes biträdande inspektörer. Sparbanksinspektörer fanns 1924–1939 i varje sparbanksdistrikt tills dessa indrogs och ersattes med Sparbanksinspektionen under en sparbanksöverinspektör. De bankövervakande tjänstemännen kallades därefter äldre och yngre inspektör.
Tjänstebeteckning för Sparbanksinspektionens högsta chef 1939–1952, som också verkade som ordförande på förstärkta sparbanksinspektionens sammanträden. Sparbanksöverinspektören utnämndes av presidenten på statsrådets framställning.
Tjänstebeteckning för Sparbanksinspektionens högsta chef 1939–1952, som också verkade som ordförande på förstärkta sparbanksinspektionens sammanträden. Sparbanksöverinspektören utnämndes av presidenten på statsrådets framställning.
Avdelning i Postsparbanken från och med 1948, som under en avdelningschef utan särskilda kompetenskrav ansvarade för sparrörelsen. Avdelningen bestod av tre byråer, Första bokföringsbyrån och Andra boföringsbyrån samt Utanordningsbyrån.
Handling i form av kort som användes för att underlätta sparande för småsparare. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck som fästes på ett sparkort. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Handling i form av kort som användes för att underlätta sparande för småsparare. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck som fästes på ett sparkort. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Märke som användes för att underlätta sparandet för småsparare. Fästes likt frimärken på ett sparkort. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Märke som användes för att underlätta sparandet för småsparare. Fästes likt frimärken på ett sparkort. Postsparbankens högsta insättning var 1000 mk, lägsta 1 mk. För att locka småsparare kunde man också spara i sparmärken om 10 p per styck. När sparkortet hade tio sparmärken togs det emot som en kontant insättning om 1 mk i sparbanken.
Den inkomst som en sjuk eller annars arbetsoförmögen intern på en tvångsarbetsanstalt fick, i stället för arbetsandelspenningen. Sparpenningen utbetalades beroende på internens uppförande, enligt Justitieministeriets anvisningar.
Köpkort för tillfälligt bruk, försågs med särskild beteckning och gällde för den tid som angivits på köpkortet. Specialköpkort beviljades a) person inom försvarsväsendet under den tid hon eller han befann sig på permission, kommendering eller var hemförlovad, och b) utlänning som tillfälligt vistades i landet.
De penningmedel som inflöt till statskassan från arbete på spinnhus och andra korrektionsinrättningar för kvinnor sedan 1600-talet.
Stadsanställd barnmorska.
Innehavare av tjänst vid domstol eller magistrat i stad (till exempel rådhusrätt eller kämnärsrätt), i synnerhet om innehavare av underordnad tjänst (som biträde eller vaktmästare), ofta med uppgifter av exekutiv och ibland även polisiär art. Beteckningen används ofta i pluralis.
Tjänsteman i stad med uppgift att bevaka statens (kronans) rätt och fungera som åklagare särskilt i finansrättsliga mål. Stadsfiskalen verkade under svenska tiden först under riksdrotsen, senare under Stadsfiskalkontoret, med borgmästaren i staden som närmaste förman. Uppgifterna utökades på 1700-talet med utmätnings- och polisärenden, med stadsvakterna som närmaste underordnade. I de så kallade gamla städerna blev stadsfiskal en tjänstebeteckning för rådstugurättens åklagare. Stadsfiskalerna utnämndes efter 1922 av justitiekanslern efter att magistraten och landshövdingen hade hörts i saken, och arbetar enligt en av denne fastställd arbetsordning.
Tjänsteman i stad med uppgift att leda stadens mätningsväsende, fastighetsbildning och -registrering, ursprungligen den ingenjör som upptogs på ämbetskollegiets stat i Stockholm 1672. Termen används också om en bisyssla som sorterade under byggnadsnämnden i en stad och utfördes av en ingenjör som verkade i staden. Tjänsterna började inrättas i Finland från 1823, på förslag av Intendentkontoret. I början av 1900-talet saknade ännu de flesta mindre städerna en dylik. I Helsingfors var stadsingenjören chef för byggnadskontoret.
Plan för reglering av bebyggelse och annan markanvändning i en stad eller i en kommun med tät bebyggelse. Stadsplanen gjordes upp av de kommunala myndigheterna.
Från 1944 avdelning vid Byggnadsstyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att behandla ärenden rörande städers stadsplaner, upprättande av byggnadsplaner för samhällen med sammanträngd befolkning och tätt bebyggda trakter, byggnadsinspektioner, vården av stadsplanearkivet samt tjänsteförordnanden vid avdelningen. Stadsplaneavdelningen förestods av en överarkitekt med titeln byggnadsråd.
Från 1903 om polisinrättningen i en stad. Stadspolisen bestod av polismästaren, en sekreterare och ett antal kommissarier, överkonstaplar och konstaplar. Den ersatte poliskammaren.
Postföring som på myndighets eller enskild persons begäran var snabbare än vanlig post och som utfördes av beridna postförare som bytte hästar vid bestämda platser, medan den vanliga posten transporterades till fots. Sedan 1881 användes benämningen om post som gick från postkontoret direkt till adressaten och inte längs den vanliga postrutten. I Sverige infördes stafettpost kortvarigt av Erik XIV år 1563 och av Johan III år 1580, då länsmän eller fjärdingsmän skulle vidarebefordra länsfogdarnas kronopost till nästa länsman eller fjärdingsman. År 1604 införde Karl IX dylik postgång också från regeringen till länsfogdarna, med hot om ämbetets förlust vid förfall. År 1620 ålades ståthållarna i södra Sverige att upprätthålla hållhästar med tre mils mellanrum för kurirerna, som regelbundet färdades mellan Stockholm och Hamburg. Det är tveksamt om systemet fungerade. Stafettsystemet infördes slutgiltigt i Sverige 1636, då statlig postföring började skötas av postbönder som forslade posten till och från följande postbonde. Systemet avskaffades 1846.
År 1912 delades Finland in i konsulentdistrikt, där en stambokskonsulent skötte om att föra stambok över husdjursraser. Stambokskonsulenterna lydde under Lantbruksstyrelsen.
Förteckning över de till reserven och lantvärnet hörande underofficerarna och manskapet, samt över arbetssoldater av I kategorin.
Kommission som lydde under Undervisningsministeriet och som från 1921 hade till uppgift att leda statens stödande och rådgivande verksamhet för de allmänna och folkbildande biblioteken i Finland. Från 1929 verkade bibliotekskommissionen i anknytning till Skolstyrelsen, vilket innebar att ett skolråd fungerade som kommissionens ordförande samt att räkenskaperna för statens biblioteksväsen sköttes av Skolstyrelsens räkenskapsbyrå. Kommissionens övriga administration sköttes av biblioteksbyrån, till vilken också ett antal bibliotekskonsulenter eller biblioteksinspektörer var knutna.
Kommission som lydde under Undervisningsministeriet och som från 1921 hade till uppgift att leda statens stödande och rådgivande verksamhet för de allmänna och folkbildande biblioteken i Finland. Från 1929 verkade bibliotekskommissionen i anknytning till Skolstyrelsen, vilket innebar att ett skolråd fungerade som kommissionens ordförande samt att räkenskaperna för statens biblioteksväsen sköttes av Skolstyrelsens räkenskapsbyrå. Kommissionens övriga administration sköttes av biblioteksbyrån, till vilken också ett antal bibliotekskonsulenter eller biblioteksinspektörer var knutna.
Under Statsrådets kansli lydande bibliotek och arkiv som tillhandahöll och förvarade handlingar rörande lagstiftning och förvaltning samt lantdagen och riksdagen. Tidigare hade det hetat Finlands lantdagsbibliotek. Statens centralbibliotek ombildades 1922 till Riksdagsbiblioteket. Samma år ingick de nordiska parlamentsbiblioteken ett samarbetsavtal.
Under Statsrådets kansli lydande bibliotek och arkiv som tillhandahöll och förvarade handlingar rörande lagstiftning och förvaltning samt lantdagen och riksdagen. Tidigare hade det hetat Finlands lantdagsbibliotek. Statens centralbibliotek ombildades 1922 till Riksdagsbiblioteket. Samma år ingick de nordiska parlamentsbiblioteken ett samarbetsavtal.
Under Statsrådets kansli lydande bibliotek och arkiv som tillhandahöll och förvarade handlingar rörande lagstiftning och förvaltning samt lantdagen och riksdagen. Tidigare hade det hetat Finlands lantdagsbibliotek. Statens centralbibliotek ombildades 1922 till Riksdagsbiblioteket. Samma år ingick de nordiska parlamentsbiblioteken ett samarbetsavtal.
Byrå tillsatt av Undervisningsministeriet 1921 med uppgift att granska filmer som var avsedda för offentlig förevisning. Till byråns medlemmar förordnade Undervisningsministeriet en filmgranskare och tre ledamöter. Från 1946 utgjorde Statens filmgranskningsbyrå ett ämbetsverk under Undervisningsministeriet. Filmgranskningsbyråns beslut kunde från 1935 överklagas till Statens filmnämnd.
Överordnat granskningsorgan tillsatt av Undervisningsministeriet 1935. Statens filmnämnd tog upp fall till prövning där filmägaren opponerade sig mot förevisningsförbud fattade av Statens filmgranskningsbyrå.
Ämbetsverk grundat under Lantbruksministeriet 1930 i Jockis. Försöksanstalten verkade i anslutning till Statens mjölkhushållningsinstitut och bytte 1980 namn till Statens forskningsanstalt för mjölkhushållning. År 1989 slogs forskningscentralen ihop med Lantbrukets forskningscentral.
Ämbetsverk grundat under Lantbruksministeriet 1930 i Jockis. Försöksanstalten verkade i anslutning till Statens mjölkhushållningsinstitut och bytte 1980 namn till Statens forskningsanstalt för mjölkhushållning. År 1989 slogs forskningscentralen ihop med Lantbrukets forskningscentral.
Av senaten 1917 tillsatt kommission med uppgift att tillsammans med Lantbruksstyrelsen och lantbrukssällskap försöka åtgärda livsmedelsbristen och främja upplysningen kring bruket av olika näringsämnen. Kommissionen ordnade kampanjer och utställningar kring olika teman som till exempel strömming, konservering och svampar.
Nämnd som skötte om de av staten under krigstid eller vid krigshot beviljade återförsäkringarna. Krigsförsäkringsnämnden grundades 1939 och dess medlemmar utsågs av statsrådet. Nämnden var uppdelad i en sektion för transportförsäkringar och en sektion för olycksfallsförsäkringar.
Nämnd som skötte om de av staten under krigstid eller vid krigshot beviljade återförsäkringarna. Krigsförsäkringsnämnden grundades 1939 och dess medlemmar utsågs av statsrådet. Nämnden var uppdelad i en sektion för transportförsäkringar och en sektion för olycksfallsförsäkringar.
Statlig försvarsindustrianläggning i Vihtavuori, Laukaus, där man tillverkade bl.a. ammunition och sprängämnen för försvarsmakten.
Från 1925 ämbetsverk som lydde under Lantbruksministeriet och som utvecklade och producerade margarin. Statens margarinfabrik tillverkade 1941–1945 under fortsättningskriget även surrogatkött av vegetabiliska produkter. Margarinfabriken förestods av en direktion och leddes av en direktör.
Forskningsinstitut som instiftades 1925 och lydde under Lantbruksministeriet.
Forskningsinstitut som instiftades 1925 och lydde under Lantbruksministeriet.
Högre utbildning av mejeripersonal och yrkeskunniga inom mjölkhushållningen. Statens mjölkhushållningsinstut inrättades 1930 i Jockis och verkade i anslutning till Statens försöksanstalt för mjölkhushållning under Lantbruksstyrelsens tillsyn.
Permanent nämnd som grundades 1917 och först verkade under Senatens ekonomiedepartement, senare under Socialministeriet. Nämnden bestämde och betalade ut skadestånd för arbetsolycksfall som hade skett i statlig tjänst. År 1934 blev nämnden ett ämbetsverk och namnet ändrades till Statens olycksfallsbyrå.
Permanent nämnd som grundades 1917 och först verkade under Senatens ekonomiedepartement, senare under Socialministeriet. Nämnden bestämde och betalade ut skadestånd för arbetsolycksfall som hade skett i statlig tjänst. År 1934 blev nämnden ett ämbetsverk och namnet ändrades till Statens olycksfallsbyrå.
Permanent nämnd som grundades 1917 och först verkade under Senatens ekonomiedepartement, senare under Socialministeriet. Nämnden bestämde och betalade ut skadestånd för arbetsolycksfall som hade skett i statlig tjänst. År 1934 blev nämnden ett ämbetsverk och namnet ändrades till Statens olycksfallsbyrå.
Skola som lydde under Inrikesministeriet och erbjöd teoretisk och praktisk undervisning i ämnen rörande polisfacket. Skolan var ursprungligen tvåklassig och belägen på Sveaborg, sedermera i Tammerfors. Genomgången lärokurs i första klassen gav behörighet till inspektions- och konstapelbefattningar, andra klassen till biträdande länsmans- och kommissariebefattningar. Skolans arbete övervakades av direktionen för statens polisskola.
Skola som lydde under Inrikesministeriet och erbjöd teoretisk och praktisk undervisning i ämnen rörande polisfacket. Skolan var ursprungligen tvåklassig och belägen på Sveaborg, sedermera i Tammerfors. Genomgången lärokurs i första klassen gav behörighet till inspektions- och konstapelbefattningar, andra klassen till biträdande länsmans- och kommissariebefattningar. Skolans arbete övervakades av direktionen för statens polisskola.
Skola som lydde under Inrikesministeriet och erbjöd teoretisk och praktisk undervisning i ämnen rörande polisfacket. Skolan var ursprungligen tvåklassig och belägen på Sveaborg, sedermera i Tammerfors. Genomgången lärokurs i första klassen gav behörighet till inspektions- och konstapelbefattningar, andra klassen till biträdande länsmans- och kommissariebefattningar. Skolans arbete övervakades av direktionen för statens polisskola.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1948 under Finansministeriet. Statens revisionsverk hade i uppgift att ansvara för bokföring och revision av statshushållningen, användningen av statsunderstöden och övervakningen av bolag med statlig aktiemajoritet, med viss domsrätt över ämbetsområdet. Beslutanderätten utövades av ett revisionsråd, medan åtalsrätten, på detta råds anmälan, sköttes av allmänna åklagaren vid Högsta förvaltningsdomstolen. Statens revisionsverk ersatte Revisionsverket.
Kollegialt ämbetsverk grundat 1948 under Finansministeriet. Statens revisionsverk hade i uppgift att ansvara för bokföring och revision av statshushållningen, användningen av statsunderstöden och övervakningen av bolag med statlig aktiemajoritet, med viss domsrätt över ämbetsområdet. Beslutanderätten utövades av ett revisionsråd, medan åtalsrätten, på detta råds anmälan, sköttes av allmänna åklagaren vid Högsta förvaltningsdomstolen. Statens revisionsverk ersatte Revisionsverket.
Från 1915 statligt laboratorium med uppgift att bekämpa epidemier och förbättra vården, under ledning av en föreståndare med medicine- och kirurgiedoktorsexamen. Statens serumlaboratorium ersatte Statens temporära serumlaboratorium. År 1947 omorganiserades laboratoriet till Statens serumverk. Statens serumlaboratorium lydde under Medicinalstyrelsen.
Ämbetsverk som grundades 1928 och lydde under Lantbruksministeriet. Statens spannmålsförråd hade ursprungligen i uppgift att trygga spannmålsförsörjningen för statens anläggningar och försvarsmakten. Verksamheten utvidgades så småningom till allmän spannmålshandel.
Ämbetsverk som grundades 1928 och lydde under Lantbruksministeriet. Statens spannmålsförråd hade ursprungligen i uppgift att trygga spannmålsförsörjningen för statens anläggningar och försvarsmakten. Verksamheten utvidgades så småningom till allmän spannmålshandel.
Ämbetsverk som grundades 1928 och lydde under Lantbruksministeriet. Statens spannmålsförråd hade ursprungligen i uppgift att trygga spannmålsförsörjningen för statens anläggningar och försvarsmakten. Verksamheten utvidgades så småningom till allmän spannmålshandel.
Kontor som inrättades vid det temporära Livsmedelsministeriet, och som efter att ministeriet drogs in 1922 lydde under Handels- och industriministeriet. Till spannmålskontorets uppgifter hörde att sköta importen av sådana livsmedel som var reglerade, att se till att statsverket förfogade över ett spannmålsupplag och ansvara för spannmålen i fråga (mängd, vård, förädling och försäljning) samt handlägga ärenden som överförts från Livsmedelsministeriet till Handels- och industriministeriet. Vid kontoret fanns en föreståndare samt ett visst antal avdelningschefer och andra extraordinarie tjänstemän.
Kontor som inrättades vid det temporära Livsmedelsministeriet, och som efter att ministeriet drogs in 1922 lydde under Handels- och industriministeriet. Till spannmålskontorets uppgifter hörde att sköta importen av sådana livsmedel som var reglerade, att se till att statsverket förfogade över ett spannmålsupplag och ansvara för spannmålen i fråga (mängd, vård, förädling och försäljning) samt handlägga ärenden som överförts från Livsmedelsministeriet till Handels- och industriministeriet. Vid kontoret fanns en föreståndare samt ett visst antal avdelningschefer och andra extraordinarie tjänstemän.
Stuteri som inrättades 1931 och lydde under Lantbruksministeriet. Till stuteriet förlades 1933 också försvarets hästdepå med ridskola och 1937 statens hästskötarskola och hästavelsanstalt.
Statlig myndighet under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena vilken i huvudsak hade till uppgift att planera och bygga Imatra vattenkraftverk och därefter utveckla och verka i anslutning till anläggningen, vars första kraftverk stod färdigt 1929.
Föreståndare för en järnvägsstation vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Tjänsten kombinerades ibland med poststationsföreståndarens. Sedermera var stationsinspektören, som förkortat kallades stins, avdelningschef för en större järnvägsstation. Från 1922 sorterade stationsinspektörerna under linjeförvaltningens trafiksektion.
Stationsinspektörens närmaste medhjälpare.
Militär underdomstol vid flottstation under fredstid 1920–1983. Stationskrigsrätten tillsattes årligen och bestod av en domarbehörig ordförande, utnämnd av Högsta domstolen på framställning av befälhavaren, och fyra ledamöter som tjänade vid flottan eller kustförsvaret, av vilka två hörde till befälet och var av minst löjtnantsrang och två till underbefälet av korpralsgrad eller dylikt. Besluten kunde överklagas till Överkrigsdomstolen. Vid armén och kustartilleriet kallades domstolen regementskrigsrätt.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets verkställande organ, som 1884 omformades till Statistiska centralbyrån. Från 1879 gav byrån ut en statistisk årsbok. Byrån förestods av en direktor och lydde under Civilexpeditionen. Under självständighetstiden var Statistiska byrån en enhet vid Justitieministeriets lagstiftnings- och justitieförvaltningsavdelning som under en byråchefs ledning ansvarade för fängelsestatistiken i Finland, medan avdelningens straffregisterbyrå ansvarade för rätts- och kriminalstatistiken.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1884 för att koordinera, samla in, bearbeta och ge ut officiell statistik över Finland. Byrån gav ut en statistisk årsbok med den mest centrala statistiken. Den bildades då Statistiska centralkommissionen vid Statistiska ämbetsverket drogs in och dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som ändrade namn till Statistiska centralbyrån. En direktör eller överdirektör ledde Statistiska centralbyrån, som lydde under Civilexpeditionen. Efter självständigheten lydde centralbyrån först under Statsrådets kansli, medan den 1954 underställdes Finansministeriet och 1971 blev Statistikcentralen.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1884 för att koordinera, samla in, bearbeta och ge ut officiell statistik över Finland. Byrån gav ut en statistisk årsbok med den mest centrala statistiken. Den bildades då Statistiska centralkommissionen vid Statistiska ämbetsverket drogs in och dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som ändrade namn till Statistiska centralbyrån. En direktör eller överdirektör ledde Statistiska centralbyrån, som lydde under Civilexpeditionen. Efter självständigheten lydde centralbyrån först under Statsrådets kansli, medan den 1954 underställdes Finansministeriet och 1971 blev Statistikcentralen.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1884 för att koordinera, samla in, bearbeta och ge ut officiell statistik över Finland. Byrån gav ut en statistisk årsbok med den mest centrala statistiken. Den bildades då Statistiska centralkommissionen vid Statistiska ämbetsverket drogs in och dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som ändrade namn till Statistiska centralbyrån. En direktör eller överdirektör ledde Statistiska centralbyrån, som lydde under Civilexpeditionen. Efter självständigheten lydde centralbyrån först under Statsrådets kansli, medan den 1954 underställdes Finansministeriet och 1971 blev Statistikcentralen.
Centralt ämbetsverk som inrättades 1884 för att koordinera, samla in, bearbeta och ge ut officiell statistik över Finland. Byrån gav ut en statistisk årsbok med den mest centrala statistiken. Den bildades då Statistiska centralkommissionen vid Statistiska ämbetsverket drogs in och dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som ändrade namn till Statistiska centralbyrån. En direktör eller överdirektör ledde Statistiska centralbyrån, som lydde under Civilexpeditionen. Efter självständigheten lydde centralbyrån först under Statsrådets kansli, medan den 1954 underställdes Finansministeriet och 1971 blev Statistikcentralen.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets ledningsorgan, som ansvarade för planeringen och verkställandet av statistikföringen i Finland och koordineringen av den statistik som gjordes upp vid ämbetsverken. Statistiska centralkommissionen bestod av en ordförande och 14 ledamöter i högt uppsatt statlig tjänst. Den drogs in 1884 och uppgifterna överfördes på Statistiska byrån som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Från 1870 Statistiska ämbetsverkets ledningsorgan, som ansvarade för planeringen och verkställandet av statistikföringen i Finland och koordineringen av den statistik som gjordes upp vid ämbetsverken. Statistiska centralkommissionen bestod av en ordförande och 14 ledamöter i högt uppsatt statlig tjänst. Den drogs in 1884 och uppgifterna överfördes på Statistiska byrån som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Benämning på kontor inom diverse ämbetsverk vilket gjorde upp statistik för det berörda förvaltningsområdets behov. Vid Poststyrelsens trafikkontor fanns ett statistiskt kontor, likaså vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning, vilket 1922 flyttades till den nyinrättade ekonomiavdelningen och 1932 till tariffavdelningen.
Avdelning inom Generalstaben, bestående av Statistiska byrån, Utrikesbyrån och Övervakningsbyrån. Avdelningen bytte 1938 namn till Utrikesavdelningen, men behöll sina tidigare byråer. Avdelningen följde med försvarsväsendets utvecklingen i andra länder, ansvarade för militärattachéernas verksamhet och skaffade fram för försvarsmakten nödvändigt statistiskt material.
Tudelat ämbetsverk som 1870 ersatte Temporära statistiska centralbyrån. Statistiska ämbetsverket samlade in och bearbetade statistiska uppgifter om Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Ämbetsverket bestod av en rådgivande statistisk centralkommission och en verkställande statistisk byrå. Statistiska centralkommissionen drogs in 1884 då dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Tudelat ämbetsverk som 1870 ersatte Temporära statistiska centralbyrån. Statistiska ämbetsverket samlade in och bearbetade statistiska uppgifter om Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Ämbetsverket bestod av en rådgivande statistisk centralkommission och en verkställande statistisk byrå. Statistiska centralkommissionen drogs in 1884 då dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Tudelat ämbetsverk som 1870 ersatte Temporära statistiska centralbyrån. Statistiska ämbetsverket samlade in och bearbetade statistiska uppgifter om Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Ämbetsverket bestod av en rådgivande statistisk centralkommission och en verkställande statistisk byrå. Statistiska centralkommissionen drogs in 1884 då dess uppgifter överfördes på Statistiska byrån, som bytte namn till Statistiska centralbyrån.
Tjänsteman vid Justitieministeriets straffregisterbyrå.
Agronom anställd av staten med hela landet som verksamhetsfält, ansluten till Jordbruksexpeditionen, senare Lantbruksstyrelsen. Statsagronomen hade till uppgift att bistå lantbrukssällskap, myndigheter och jordbrukare med råd, anvisningar och utlåtanden i jordbruksfrågor.
Ämbetstitel som inrättades 1884 till följd av den fornminnesförordning som utfärdats året innan. Statsarkeologen hade i uppgift att leda Arkeologiska Byrån (Arkeologiska kommissionen), som ansvarade för forskningen kring fornminnen och för skyddet av dem. Statsarkeologen var också prefekt för Statens historiska museum.
Brott som ligger under statsförbrytelsedomstols domsrätt, särskilt om kupp genom vilken regenten, presidenten eller statsledningen mördas eller statsformen ändras, eller en riksdel avskiljs.
Förslag och beräkning av statens kommande utgifter och inkomster. Åtminstone under början av självständighetstiden användes termen statsförslag, under andra delen av 1900-talet har ”statsbudget” tagit över. Tidigare har termen stat använts.
Hela landet omspännande polismyndighet under Ministeriet för inrikesärendena vilken hade i uppdrag att skydda rikets säkerhet och bevara den lagliga samhällsordningen. Statspolisen grundades i december 1937 och ersatte Detektiva centralpolisen. Den var stationerad i Helsingfors och bestod av tre enheter: Kanslibyrån som skötte förvaltningen, Övervaknings- och informationsbyrån, Undersökningsbyrån och Passbyrån. Som chef verkade chefen för Statspolisen som samtidigt var chef för Sektionen för statspolisen vid ministeriets avdelning för polisärenden. Statspolisen indrogs 1948 (som kommunistinfiltrerad) och ersattes av Skyddspolisen.
Från och med 1920 tjänsteman med uppgift att revidera och övervaka statsfinanserna.
Från och med 1920 tjänsteman med uppgift att revidera och övervaka statsfinanserna.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet. Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet. Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet. Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet. Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Råd som biträder statsöverhuvudet i utövandet av regeringsmakten eller som tillsammans med statsöverhuvudet bildar landets regering. I Finland beslutades 1918 att senatens ekonomiedepartement skulle ändra namn till statsrådet. Statsrådet avser både dess medlemmar och alla ministerier som institution. Statsrådet avgör regerings- och förvaltningsärenden kollegialt, samt förbereder och verkställer ärenden där presidenten har beslutanderätten. Statsministern är statsrådets ordförande och bistås av statsrådets kansli. Medlemmarna utgörs av regeringens ministrar, som leder varsitt ministerium eller en del av ett ministerium. Under första delen av 1900-talet förekom även så kallade ministrar utan portfölj, vilka var konsultativa ministrar som inte ansvarade för ett specifikt förvaltningsområde.
Temporär avdelning som grundades den 11 oktober 1939 efter att riksdagen beviljat medel för informationsverksamhetens effektivering. Avdelningen, som verkade i anslutning till Statsrådets kansli, skötte om informations- och publikationsuppgifter som föranleddes av krig och undantagstillstånd. Verksamheten fortsatte under fortsättningskriget i Statens informationsverk.
Kansli som bistår statsministern och statsrådet. Kansliet handlägger ärenden som berör presidentens kansli, relationerna mellan riksdag och regering, rapporteringen av regeringens åtgärder, tro- och huldhetseder samt tjänsteed inför Statsrådet, Finlands författningssamling och Statskalendern, underhållet av presidentens bostäder och Statsrådsborgen, samt andra ärenden som inte blivit hänförda till ett specifikt ministerium. År 1918 ändrades namnet på kansliet vid senatens ekonomiedepartement till Statsrådets kansli. Efter självständigheten delades kansliet upp i två enheter, Registratorskontoret och Translatorsbyrån. Under dessa fanns Statsrådets publikationsförråd, ett eget tryckeri, riksdagens bibliotek, officiella tidningen och Statistiska centralbyrån, som på 1950-talet underställdes Finansministeriet. Under kansliet lydde från 1947 även Ekonomiska rådet. Arbetet på kansliet leddes av en föredragande tjänsteman, från 1936 med titeln kanslichef för kansliet. År 1926 anställdes den första tjänstemannen med huvuduppgift att bistå statsministern, statsministerns sekreterare, som hade titeln hovråd.
Förråd för Statsrådets och statens publikationer, tillhandahöll blanketter, publikationer och tryckalster som Statsrådets tryckeri tryckte upp. Publikationsförrådet lydde under Statsrådets kansli.
Tryckeri som 1918 ersatte Kejserliga senatens för Finland tryckeri. Där trycktes offentliga förordningar och tryckeriet skötte statens förlagsverksamhet. Vid tiden för självständigheten övergick tekniken i allt högre grad från hantverkarmässigt bokbinderi till maskinell tryckteknik. Tryckeriet sysselsatte under mellankrigstiden 200–300 arbetstagare. Statsrådets tryckeri lydde under Statsrådets kansli och verkade i nära samarbete med Statsrådets publikationsförråd.
Permanent utskott inom lantdagen och sedermera riksdagen. Till Statsutskottets uppgifter hörde bl.a. att behandla statsförslaget, tillägg och ändringar till detta, vidare statens skatter, avgifter och andra finansiella ärenden. I lantdagsordningen från 1906 slogs fast att det vid lantdagen skulle tillsättas ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett ekonomiutskott och ett statsutskott samt ett bankutskott.
Åklagare utnämnd av justitiekanslern och stationerad vid hovrätt 1933–1943 för att utföra åtal i större eller svårutredda brott inom sitt distrikt. Uppgiften övertogs 1944 dels av justitiekanslern, dels av polisinspektörerna vid länsstyrelserna. Under autonoma tiden kallades också överåklagaren vid lagmansrätten inofficiellt för statsåklagare (fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868).
Åklagare utnämnd av justitiekanslern och stationerad vid hovrätt 1933–1943 för att utföra åtal i större eller svårutredda brott inom sitt distrikt. Uppgiften övertogs 1944 dels av justitiekanslern, dels av polisinspektörerna vid länsstyrelserna. Under autonoma tiden kallades också överåklagaren vid lagmansrätten inofficiellt för statsåklagare (fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868).
Mellanting mellan torpare och statare, en på viss lantegendom anställd och under legostadgan lydande vanligen gift manlig lantarbetare som hade rätt att bebo ett (stat)torp eller en backstuga på husbondens ägor och att bruka därvidliggande stycke jord, mot ett visst antal kvinno- och mansdagsverken på huvudgården.
Under autonoma tiden och förra delen av självständighetstiden från och med 1896, av judiciell myndighet förd förteckning över utdömda straff, med uppgifter om personernas namn, brott och straff. Utdrag ur strafflängden tjänade som en verkställighetshandling.
Från och med 1922 om utdrag ur strafflängd, sedermera straffregistret, för person som inte är häktad.
Register infört 1918 över vissa straff som domstolarna har dömt ut.
Register infört 1918 över vissa straff som domstolarna har dömt ut.
Register infört 1918 över vissa straff som domstolarna har dömt ut.
Byrå under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden från 1922. Byrån hade i uppdrag att upprätthålla straffregistret, leda och övervaka beredningen av rätts- och kriminalstatistiken samt från 1940-talet också att föra statistik. Som chef verkade en första aktuarie och denna bistods av registratorer och statistiska biträden.
Byrå under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden från 1922. Byrån hade i uppdrag att upprätthålla straffregistret, leda och övervaka beredningen av rätts- och kriminalstatistiken samt från 1940-talet också att föra statistik. Som chef verkade en första aktuarie och denna bistods av registratorer och statistiska biträden.
Utskott vid Alexandersuniversitetet som granskade studentexamina. Studentexamensutskottet tillsattes av universitetets konsistorium. Det bestod av examinatorer som utsågs bland universitetslärarna samt ett visst antal licentiater.
Under 1500-talet uppkommen och till och med 1906 gällande beteckning för en korporation som bestod av en social grupp indelad enligt yrke eller förmögenhet och med i lag fastställda rättigheter och skyldigheter. Stånden var fyra: adel, prästerskap, borgare och bönder. De var också representerade på riksdagen. Utanför föll flera befolkningsgrupper, särskilt den obesuttna befolkningen. Rekryteringen till ett visst stånd var huvudsakligen beroende av börd och arv. Övergången från ett lägre till ett högre stånd var noga reglerad. Ståndsindelningen avskaffades 1906.
Benämning på en domstol som sammankallades i krig för att på stående fot rannsaka och döma i svåra förbrytelser, som vanligen var belagda med dödsstraff. Domen kunde inte överklagas och fick genast verkställas. I Finland infördes ståndrätter i slutet av 1600-talet. Under den autonoma tiden stadgades ståndrätterna i strafflagen för den finska militären 1877 och i det självständiga Finland i lagen om krigsdomstolar 1920. Enligt lagen 1920 kunde befälhavaren för en trupp i fält sammankalla en ståndrätt för att döma för brott som var belagda med dödsstraff och där den skyldige blivit gripen på bar gärning. Ståndrätten skulle sammanträda inför samlad avdelning av den trupp som den åtalade tillhörde och straffet kunde verkställas genast efter ståndrättens utslag. Som ordförande verkade krigsrättens ordförande och som ledamöter högste befälhavarens närmaste man i befälet, en stabsofficer, två kompanichefer och fyra yngre officerare.
Benämning på en domstol som sammankallades i krig för att på stående fot rannsaka och döma i svåra förbrytelser, som vanligen var belagda med dödsstraff. Domen kunde inte överklagas och fick genast verkställas. I Finland infördes ståndrätter i slutet av 1600-talet. Under den autonoma tiden stadgades ståndrätterna i strafflagen för den finska militären 1877 och i det självständiga Finland i lagen om krigsdomstolar 1920. Enligt lagen 1920 kunde befälhavaren för en trupp i fält sammankalla en ståndrätt för att döma för brott som var belagda med dödsstraff och där den skyldige blivit gripen på bar gärning. Ståndrätten skulle sammanträda inför samlad avdelning av den trupp som den åtalade tillhörde och straffet kunde verkställas genast efter ståndrättens utslag. Som ordförande verkade krigsrättens ordförande och som ledamöter högste befälhavarens närmaste man i befälet, en stabsofficer, två kompanichefer och fyra yngre officerare.
Sedan 1500-talet om skriftligt dokument, sedermera blankett, som bevisar att delgivning av stämning till domstol har skett. Ursprungligen kallades det stämningsbrev.
Från och med 1547 om offentligt bemyndigad person som muntligen eller skriftligen delger stämningar och andra åtgärder i anslutning till ett rättegångs- eller utsökningsmål. De delges av nämndeman eller annan av rätten utsedd person, ursprungligen huvudsakligen länsmannen. I ekonomiska och exekutiva mål kunde delgivningen skötas av kronofogden eller expeditionsfogden, vid krigsrätt auditören.
Avsättande från ämbete på viss tid genom dom, i allmänhet på grund av lättja, slösaktighet, dryckenskap eller annat otillbörligt beteende i tjänsten. Ämbetet besattes under tiden med en vikarie, som i allmänhet uppbar hälften av den avsatte tjänsteinnehavarens lön.
Centralförbund för de svenskspråkiga lantbrukssällskapen i Finland. Efter andra världskriget tilldelades förbundet uppgifter gällande verkställandet av kolonisationen som till stor del berörde den förflyttade befolkningen. Förbundet verkade enbart i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner och arbetade i samråd med det finskspråkiga Lanthushållningssällskapens Centralförbund.
Nämnd av varierande sammansättning med uppgift att förrätta syn, granskning. Dylika nämnder fanns sedan 1600-talet framförallt för husesyner , av- och tillträdessyner eller ekonomiska besiktningar på boställen. Tillfälliga synenämnder tillsattes också av häradsrätterna, särskilt i jordtvister, innan beslut fattades i saken. Nämnden kallades också besiktningsnämnd, ifall syneförrättningen gällde en ekonomisk besiktning av till exempel ett boställe.
Person med uppgift att sköta ekonomisk förvaltning och hushållning hos kung eller storman eller vid allmännyttig inrättning, särskilt kyrka eller hospital. Benämningen användes också från 1700-talet om person som hade behörighet att företräda huvudman och handla i dennes ställe, ofta också om förvaltare av dödsbo eller konkursbo. ”Syssloman” användes 1868–1917 och efter 1922 om den förtroendeman som utredde ett konkursbo och som till domstolen överlämnade de handlingar som behövdes för konkursförklaringen.
Cirkulär, missiv, särskilt om det öppna brev som domkapitlet sände till de på förslag upptagna kandidaterna i ett kyrkoherdeval och som innehöll en kallelse till avläggande av predikoprov och prov i altartjänst under tre på varandra följande söndagar. Sändebreven fanns kvar ännu efter ändringarna i kyrkolagen 1933.
Av befälhavaren särskilt tillsatt krigsrätt vid truppavdelning inom lands- eller sjöstridskrafterna som saknade en egen fast krigsrätt. ”Särskild krigsrätt” var också en benämning på häradsrätten som rannsakningsdomstol i militära mål 1886–1920, medan själva domen fälldes av den närmast belägna krigsrätten. Beslutet kunde överklagas till Överkrigsdomstolen.
Av befälhavaren särskilt tillsatt krigsrätt vid truppavdelning inom lands- eller sjöstridskrafterna som saknade en egen fast krigsrätt. ”Särskild krigsrätt” var också en benämning på häradsrätten som rannsakningsdomstol i militära mål 1886–1920, medan själva domen fälldes av den närmast belägna krigsrätten. Beslutet kunde överklagas till Överkrigsdomstolen.
Individuellt ordnad skriftskola för konfirmand som i två års tid hade gått i den allmänna skriftskolan, utan att uppnå den mognad som krävdes för konfirmation. Särskild skriftskola arrangerades av kyrkoherden, i samråd med andra präster.
Skola som meddelade undervisning i kristendom, läsning och textförståelse för begåvade medellösa ynglingar som från tidiga år hade arbetat i hantverksyrken för sin och familjens utkomst. Söndagsskola skulle efter 1858 upprätthållas av kommunen och förbereda eleverna för inträde i statlig folkskola. Den leddes av en direktion och övervakades, jämte aftonskolorna, av Manufakturdirektionen, på landsbygden av landshövdingen (guvernören). Söndagsskolorna inspekterades från 1856 regelbundet av församlingens kaplan eller kyrkoherde. I och med inrättandet av folkskolan ombildades söndagsskolan under 1900-talet till en andaktsstund för barn.
T
Avdelning som ansvarade för att främja trafiken, kontrollen och bokföringen av trafik- och telegrafinkomster, kontrollen av stationskassorna och biljettkontrollen. Från 1932 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Vid avdelningen fanns en tariffbyrå, en kontrollbyrå, Statistiska byrån och från 1933 Kilometerkontoret. Före år 1932 hette avdelningen Tariff- och kontrollavdelningen. En tariffavdelning fanns även vid Tullstyrelsen.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen hade till uppgift att främja trafiken, kontrollen och bokföringen av trafik- och telegrafinkomster, kontrollen av stationskassorna och biljettkontrollen. Vid avdelningen fanns en tariffbyrå som tidigare hört till trafikavdelningen och en kontrollbyrå som tidigare hört till byråavdelningen. Tariff- och kontrollavdelningen bytte år 1932 namn till Tariffavdelningen.
Från 1922 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Avdelningen hade till uppgift att främja trafiken, kontrollen och bokföringen av trafik- och telegrafinkomster, kontrollen av stationskassorna och biljettkontrollen. Vid avdelningen fanns en tariffbyrå som tidigare hört till trafikavdelningen och en kontrollbyrå som tidigare hört till byråavdelningen. Tariff- och kontrollavdelningen bytte år 1932 namn till Tariffavdelningen.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Tekniska avdelningen ansvarade för underhållet av byggnader, anläggningar och vatten- och landområden som tillhörde försvarsmakten samt för anskaffning och reparation av pionjär- och järnvägsmaterial, förbindelsematerial, fordon och andra fortskaffningsmedel. Avdelningen bestod av Byggnadsbyrån, Förbindelse- och pionjärmaterielbyrån samt Transportmaterielbyrån.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Tekniska avdelningen ansvarade för underhållet av byggnader, anläggningar och vatten- och landområden som tillhörde försvarsmakten samt för anskaffning och reparation av pionjär- och järnvägsmaterial, förbindelsematerial, fordon och andra fortskaffningsmedel. Avdelningen bestod av Byggnadsbyrån, Förbindelse- och pionjärmaterielbyrån samt Transportmaterielbyrån.
Skola som 1858–1885 under Manufakturdirektionens tillsyn gav undervisning i teknik och tekniska framsteg, särskilt för att tillgodose bro-, väg- och vattenbyggnadssektorns och industrins behov. Redan 1849 hade en teknisk realskola grundats i Helsingfors. Från 1872 ombildades den till att erbjuda högre teknisk utbildning och bytte namn till Polytekniska skolan, senare Polytekniska institutet, dit genomgången kurs från andra tekniska realskolor gav inträde. De tekniska realskolorna ersattes 1885 med industriskolor.
Från 1927 avdelning vid Post- och telestyrelsen. Till avdelningens uppgifter hörde att inrätta, ombilda, underhålla och dra in telegraf- och telefonstationer och telegraf- och telefonlinjer. Telegrafavdelningen ansvarade också för telegraf-, radio- och telefonanstalternas tekniska skötsel. Telegrafavdelningen förestods av en direktör. Där fanns också telegrafinspektör, ingenjörer, kontrollörer, notarier, telegraftekniker, bokhållare och bokförare. År 1937 ersattes telegrafavdelningen av en telegrafteknisk avdelning och en telegraftrafikavdelning. En telegrafavdelning fanns även inom etappstaben för den vita armén 1918.
Tjänsteman med uppgift att övervaka verksamheten inom telegrafväsendet. Telegrafinspektörer fanns vid Telegrafstyrelsen och Järnvägsstyrelsens trafikavdelning.
Anställd person vid en telegrafstation med uppgift att sköta telegrafering. Telegrafstationerna förestods av telegrafister och de sorterade under Telegrafstyrelsen. Även vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna som upprätthöll telegraflinjer fanns telegrafister.
Person som yrkesmässigt sysslar med telegrafmekanik. Telegrafmekaniker fanns vid Järnvägsstyrelsen.
Regional förvaltningsenhet under Post- och telegrafstyrelsen, vilken innefattade kontoren, centralerna och stationerna som hörde till denna verksamhet. Distrikten inrättades från 1937 och förestods av en ingenjör eller linjeinspektör, i mindre distrikt av en tekniker eller mekaniker. Distrikten övervakades av Post- och telegrafstyrelsens trafikinspektörer. Före 1937 ingick telegraf- och telefondistrikten i post- och telegrafdistrikten.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Från 1855 fristående station för telegrafnätet, vilken förestods av en telegrafist. Telegrafstationerna sorterade under Telegrafstyrelsen och delades in i olika klasser. Efter självständigheten var telegrafstationerna antingen en station enbart för telegrafnätet eller ett förenat post- och telegrafkontor. Senare upprättades ofta en förenad telegraf- och telefonstation i telegraf- och telefondistrikt.
Från 1937 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för kabel- och nätprojektering, centralanläggningar och byggandet av nya telegraf-, telefon- och radiolinjer. Tidigare hade uppgifterna skötts av telegrafavdelningen. Telegraftekniska avdelningen leddes av en direktör och där fanns också ett laboratorium och en verkstad. På 1940-talet delades avdelningens arbete upp på Kabel- och nätprojekteringskontoret, Centralanläggningskontoret, Radiokontoret och Linjebyggnadskontoret.
Från 1937 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för kontrollen av radiolicenserna. Tidigare hade Telegrafavdelningen ansvarat för alla frågor rörande telegrafväsendet. Vid Telegraftrafikavdelningen fanns en direktör samt trafikinspektörer, kontrollörer, notarier, bokhållare och bokförare. På 1940-talet inrättades ett radiolicenskontor i anslutning till avdelningen.
Grundades 1943 som en underavdelning till kolonisationsavdelningen inom Lantbruksministeriet. Byrån skötte om ärenden som berörde det agrikulturella återuppbyggandet av områden som återförenats med Finland under fortsättningskriget. Till byråns uppgifter hörde även att avveckla verkställandet av snabbkolonisationslagen.
Från 1865 tillfälligt ämbetsverk under senatens kammarexpedition med uppgift att samla in statistiska uppgifter över Finland för de förvaltande myndigheternas behov. Byrån blev beständig 1870 under namnet Statistiska ämbetsverket.
Tjänstebeteckning för posttjänsteman vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning 1881–1918 och efter det vid Tidningspostkontoret i Helsingfors. Tidningsexpeditören gjorde upp taxor för tidningar och tidskrifter samt skötte prenumerationer och distribution. Tidningsexpeditörerna utnämndes av senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. På andra håll sköttes uppgiften av postexpeditionen och, där sådan inte fanns, av postkupéexpeditionen.
Tjänstebeteckning för posttjänsteman vid Poststyrelsens räkenskapsavdelning 1881–1918 och efter det vid Tidningspostkontoret i Helsingfors. Tidningsexpeditören gjorde upp taxor för tidningar och tidskrifter samt skötte prenumerationer och distribution. Tidningsexpeditörerna utnämndes av senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av Post- och telegrafstyrelsens generaldirektör. På andra håll sköttes uppgiften av postexpeditionen och, där sådan inte fanns, av postkupéexpeditionen.
Person som yrkesmässigt mäter och registrerar tidsåtgång för (av enskild arbetare) utfört arbete eller arbetsmoment för att utifrån sådan mätning beräkna arbetares lön. Timskrivare fanns fr.o.m. 1877 bl.a. vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Ersättning för ett hemmans skyldighet att gratis hysa, underhålla och skjutsa domare och nämndemän. I Sverige utgick tingsgästningen i penningar, i Finland nästan uteslutande i persedlar. I mitten av 1600-talet fixerades avgifterna och utgick sedan som tingsgästningskappar. Fram till 1672 var varje hemman skyldigt att gratis hysa och underhålla häradshövdingen, lagmannen och nämnden, samt att utan ersättning skjutsa dem på ämbetsresor. Tingsgästningen disponerades ursprungligen av domarna och sedan 1600-talet av hovrätten. År 1778 övertog landshövdingen ansvaret för uppbörd och redovisning.
Avgift som hemmansinnehavarna erlade direkt till häradshövdingen och nämnden. Den förbrukades vanligen under pågående häradsting. Avgiften infördes i Finland 1886 och ersatte de tidigare tingsgästningskapparna. Tidvis under missväxtår hade tingsgästningspenningar också uppburits under den svenska tiden. Tingsgästningspenningarna avskaffades 1923.
Term för handräckning tjänstemän emellan vid exekutivt tjänsteåliggande, oavsett om tjänstemännen arbetade vid samma myndighet eller inom olika myndigheter.
Offentligrättslig specialdomstol 1926–1987 som vid behov sammanträdde för att behandla besvär rörande avsättningar från tjänsten och tjänstetillsättningar, tjänstepensioner m.m. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år, medan statsrådet utnämnde åklagaren. Den bestod av fem medlemmar, av vilka minst tre måste ha domarkompetens.
Offentligrättslig specialdomstol 1926–1987 som vid behov sammanträdde för att behandla besvär rörande avsättningar från tjänsten och tjänstetillsättningar, tjänstepensioner m.m. Domstolen tillsattes av republikens president för fem år, medan statsrådet utnämnde åklagaren. Den bestod av fem medlemmar, av vilka minst tre måste ha domarkompetens.
Tjänsteman inom staden som skötte bokföringen av tolagen.Tolagsbokhållartjänsten kunde år 1897 i vissa städer vara förenad med andra tjänster. I S:t Michel förenades den med tjänsten som hamnmästare, i Brahestad med tjänsterna som våg- och hamnmästare, i Borgå, Viborg, Joensuu och Nykarleby med tjänsten som vågmästare.
Från och med 1600-talet förteckning över fastigheterna i en stad eller till staden erlagda tomtören, innehållande uppgifter om bl.a. tomtens nummer, förrättade mätningar på tomten, dess areal och ägare eller innehavare samt byte av denne. Tomtbok fördes och förs av magistraten utsedd tjänsteman eller myndighet inom ekonomiförvaltningen.
Av tomtmätningsman uppgjord karta i stad, i skala som från och med 1932 inte fick underskrida 1:500. Under svenska tiden och autonoma tiden kallades den tomtkarta, i fall av karta över enskild tomt uppgjord i skala 1:2000. Kartan inkluderade från och med 1787 en avmätningsbeskrivning med uppgifter om tomtens yta, i tomten ingående mark som hörde till annan fastighet m.m. Av kartan framgick de befintliga byggnaderna på varje tomt och den gällande fastighetsdelningen med registerbeteckningar.
Från 1919 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Topografiska avdelningen ansvarade för topografiska och militära kartarbeten. Som föreståndare verkade en generalstabsofficer som utnämnts av överbefälhavaren. Avdelningen ombildades 1928 till Topografiska byrån.
Från 1919 avdelning vid Lantmäteristyrelsen. Topografiska avdelningen ansvarade för topografiska och militära kartarbeten. Som föreståndare verkade en generalstabsofficer som utnämnts av överbefälhavaren. Avdelningen ombildades 1928 till Topografiska byrån.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten, vilken ersatte den tidigare Topografiska avdelningen. Byrån ansvarade för att upprätta och publicera topografiska och militära kartor samt för Lantmäteristyrelsens stentryckeri, ljuskopieringsanstalt och topografiska arkiv. Byrån var indelad i en civil och en militär sektion, med en överingenjör respektive chefen för Generalstabens topografkår som föreståndare.
Från 1928 byrå vid Lantmäteristyrelsens avdelning för kartverksarbeten, vilken ersatte den tidigare Topografiska avdelningen. Byrån ansvarade för att upprätta och publicera topografiska och militära kartor samt för Lantmäteristyrelsens stentryckeri, ljuskopieringsanstalt och topografiska arkiv. Byrån var indelad i en civil och en militär sektion, med en överingenjör respektive chefen för Generalstabens topografkår som föreståndare.
Självständig enhet inom Generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet och blev en egen avdelning 1940. Topografkåren ansvarade för uppförandet och utgivandet av topografiska och militära kartor. Under andra världskriget omvandlades Topografkåren till Topografiska avdelningen och kom att bestå av en allmän byrå, Topografiska byrån, Geodetiska byrån och Flygfotografibyrån.
Självständig enhet inom Generalstaben. Den överfördes 1938 till Försvarsministeriet och blev en egen avdelning 1940. Topografkåren ansvarade för uppförandet och utgivandet av topografiska och militära kartor. Under andra världskriget omvandlades Topografkåren till Topografiska avdelningen och kom att bestå av en allmän byrå, Topografiska byrån, Geodetiska byrån och Flygfotografibyrån.
Från 1877 avdelning vid Järnvägsstyrelsen. Trafikavdelningen leddes av en trafikdirektör och ansvarade för allt som berörde passagerar-, gods- eller telegraftrafik. Vid Trafikavdelningen fanns ett trafikkontor som senare ändrade namn till Trafikbyrån. Därtill tillkom 1905 en trupptransportavdelning som senare ändrade namn till Militärbyrån, samt från 1910 Tariffbyrån som 1922 överfördes till Tariff- och kontrollavdelningen och Tidtabells- och vagnfördelningsbyrån som senare ändrade namn till Transportbyrån. Under Trafikavdelningen sorterade efter 1922 Trafiksektionen vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Till byråns uppgifter hörde att göra upp förslag till tidtabeller. Byrån leddes av en biträdande direktör, tidigare kallad trafikdirektörsadjoint. Före 1922 hette byrån Trafikkontoret.
Tjänstebeteckning för chefen vid Poststyrelsens trafikavdelning 1881–1927 och generalpostdirektörens ersättare. Trafikdirektören ansvarade för postförbindelserna inrikes och utrikes samt postverkets statistik och inventarier. Direktören utnämndes under autonoma tiden av senatens ekonomiedepartement på generalpostdirektörens förslag, senare av postverkets generaldirektör. Ursprungligen krävdes kameralexamen för tjänsten.
Äldre benämning på byråerna vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning, vilka behandlade och expedierade de ärenden som hörde till trafikdirektörens uppgifter.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning med uppgift att utöva tillsyn och kontroll över tågtrafiken inom ett distrikt, senare inom en trafiksektion. En trafikinspektör av första klass ledde linjeförvaltningens trafiksektion. Trafikinspektörer fanns även vid Transportbyrån vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och vid Post- och telegrafstyrelsen.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning. Trafikkontoret förestods av en trafikdirektörsadjoint och till kontorets uppgifter hörde att uppgöra förslag till tidtabeller. Dessutom ansvarade kontoret för att i enlighet med trafikdirektörens beslut inrätta nya expeditioner. Trafikkontoret bytte namn till Trafikbyrån 1922.
Sektion vid Statsjärnvägarnas linjeförvaltning, vilken ansvarade för skötseln av trafiken. Trafiksektionen sorterade under Järnvägsstyrelsens trafikavdelning och leddes av en trafikinspektör av första klass. Vid sektionen fanns dessutom trafikinspektörer av andra klass, stationsinspektörer, stationsinspektörsadjoint, stationskassörer, bokhållare och biljettförsäljare.
Tjänsteman med uppgift att översätta officiella dokument och handlingar. Tjänsten fanns under svenska tiden åtminstone vid Kanslikollegium för kansliets alla expeditioners bruk och translatorn räknades då som kollegiebetjänt. Under autonoma tiden var translatortjänsterna knutna till Kejserliga senatens allmänna kansli, tills de sammanfördes i Translatorkontoret 1892. Från självständighetstiden började translatorer finnas i samtliga ämbetsverk. Även vid Generalguvernörskansliet fanns translatorer.
Ett av de två kontor som till en början utgjorde statsrådets kansli. Translatorsbyrån hade inrättats 1917 i anslutning till det dåvarande Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrade namn till Statsrådets kansli. Byrån skötte översättningen av handlingar vid senaten och vid det efterföljande statsrådet. Efter självständigheten översatte translatorerna i huvudsak till och från finska och svenska, medan ryskan minskade i betydelse.
Ett av de två kontor som till en början utgjorde statsrådets kansli. Translatorsbyrån hade inrättats 1917 i anslutning till det dåvarande Ekonomiedepartementets kansli, som 1918 ändrade namn till Statsrådets kansli. Byrån skötte översättningen av handlingar vid senaten och vid det efterföljande statsrådet. Efter självständigheten översatte translatorerna i huvudsak till och från finska och svenska, medan ryskan minskade i betydelse.
Avdelning inom försvarsmaktens huvudstab under andra världskriget. Avdelningen skötte om anskaffande, underhåll och reparation av motorfordon, traktorer, hästfordon, trängmateriel, cyklar och skidor samt anskaffning och lagring av flytande bränsle. Avdelningen var uppdelad i en motorfordonsbyrå och en hästfordonsbyrå.
Tjänsteman vid Överstyrelsen för allmänna byggnaderna. År 1897 var tredje arkitekterna också föreståndare för länsbyggnadskontoren i S:t Michel, Vasa och Uleåborg.
Delning i tre lika stora delar, huvudsakligen om dylik delning av böter, stadgad i Magnus Erikssons landslag och i 1734 års lag som gällde fram till strafflagen 1889. Böterna delades mellan konungen, målsäganden (eller angivaren) och häradet eller staden. Därefter delades inte böterna utan de tillföll i sin helhet staten.
Avdelning vid Järnvägsstyrelsens trafikavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Avdelningen bearbetade allmänna mobilisationsfrågor, uppgjorde järnvägarnas mobilisationsplan och ombesörjde skriftväxlingen i mobilisationsärenden. Avdelningen bytte 1922 namn till Militärbyrån.
Byrå för övervakningen av tryckfrihetslagen, inrättad 1922 under Justitieministeriets avdelning för lagstiftnings- och justitieförvaltningsärenden. Som chef verkade en äldre regeringssekreterare.
Byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning som leddes av en kontorsföreståndare. Byrån grundades som en provisorisk avdelning av Förrådskontoret, men blev senare en fristående byrå. Fram till 1933 hette byrån Trävarukontoret. Andra anställda vid byrån var en kontrollör, bokförare och bokhållare.
Ursprungligen landsomfattande fängelse, från 1881 också regionalt fängelse för manliga fångar som dömts till tukthusstraff, till 1975 det strängaste frihetsstraffet i hårdbevakat fängelse (högst livstid). Tukthus grundades kring 1801, men verksamheten upphörde vid riksdelningen. Nya tukthus grundades 1839 och 1881. De försvann efter 1925 när tukthusstraff började avtjänas i länsfängelse eller centralfängelse.
Under svenska tiden och autonomin benämning på fånge på tukthus, från 1839 övergående i betydelsen person som hade förordnats att arbeta på tukthus eller vid arbets- och korrektionsinrättning. Benämningen tukthushjon försvann under självständighetstiden, medan ”tukthusfånge” 1925–1975 avsåg fånge som hade dömts till tukthusstraff.
Under svenska tiden och autonomin benämning på fånge på tukthus, från 1839 övergående i betydelsen person som hade förordnats att arbeta på tukthus eller vid arbets- och korrektionsinrättning. Benämningen tukthushjon försvann under självständighetstiden, medan ”tukthusfånge” 1925–1975 avsåg fånge som hade dömts till tukthusstraff.
Under året 1918 fängelse för fångar dömda till straffarbete för statsbrott, ombildades 1922 till fängelse för fångar som var förordnade till tvångsarbete för politisk agitation eller handling som ansågs hota rikets säkerhet, i viss mån också samhällsmenligt lösdriveri (till 1936). Tvångsarbetsanstalterna avskaffades 1940.
Under autonomin en kommunal eller samkommunal arbetsinrättning under fattigvårdsinspektören, där arbetsföra fattiga som stod under en fattigvårdsstyrelses förmyndarskap hölls i tvångsarbete. Sedan självständigheten användes termen om statlig eller en i anslutning till en kommunal arbetsinrättning verkande anstalt eller avdelning under Justitieministeriet, där personer som hade förordnats till tvångsarbete på viss tid arbetade under uppsikt.
Under autonomin en kommunal eller samkommunal arbetsinrättning under fattigvårdsinspektören, där arbetsföra fattiga som stod under en fattigvårdsstyrelses förmyndarskap hölls i tvångsarbete. Sedan självständigheten användes termen om statlig eller en i anslutning till en kommunal arbetsinrättning verkande anstalt eller avdelning under Justitieministeriet, där personer som hade förordnats till tvångsarbete på viss tid arbetade under uppsikt.
Under året 1918 fängelse för fångar dömda till straffarbete för statsbrott, ombildades 1922 till fängelse för fångar som var förordnade till tvångsarbete för politisk agitation eller handling som ansågs hota rikets säkerhet, i viss mån också samhällsmenligt lösdriveri (till 1936). Tvångsarbetsanstalterna avskaffades 1940.
Fånge som förordnats arbete på tvångsarbetsanstalt på grund av lösdriveri, ofrivillig arbetslöshet eller politisk agitation.
Fånge som förordnats arbete på tvångsarbetsanstalt på grund av lösdriveri, ofrivillig arbetslöshet eller politisk agitation.
Från självständigheten i lagstiftningsspråk förekommande beteckning för en specialanstalt eller avdelning vid straffanstalt avsedd för farliga återfallsförbrytare. Fängelsedomstolen beslutar om internering av farliga återfallsförbrytare.
Kategori av tukthusfångar 1889–1975. En fånge i denna kategori avtjänade den första delen av straffet i isolering under 4–12 månader. Perioden fastställdes av tukthusdirektionen. Därefter fick fången delvis vistas med andra fångar.
U
Från autonoma tiden ordförande i allmän underrätt. Motsats: domare i högre rättsinstans. I vid bemärkelse avser underdomare en medlem av allmän underrätt, oberoende av om han fungerar som nämndeman eller domare.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarna. Underkonduktören lydde under konduktören.
Lärare som biträdde vid undervisningen i de lägsta klasserna. Dylika befattningar förekom före 1864 i många skolor, men tenderade att bli indragna när de äldre eleverna började användas som medhjälpare i småbarnsundervisningen, bl.a. i Ahlmanska skolorna. Underlärare fanns ännu 1884 åtminstone vid Alexanders-Universitetets gymnastikinrättning.
Under militärinstruktör vid militärskyddsorganisationen verkande instruktör (av tre löneklasser).
Socialministeriets beslut om behovsprövat och fortlöpande understöd till blinda. Beslutet sändes till vårdnämnden som ansvarade för att understödstagaren mot kvitto fick beslutet.
Ministerium som inrättades 1918 under namnet Kyrko- och undervisningsministeriet, ett namn som 1922 förkortades till Undervisningsministeriet. Undervisningsministern ledde ministeriet med en kanslichef som högsta föredragande tjänsteman. De bistods av äldre och yngre regeringssekreterare, biträdande föredragande och registratorer. Ministeriets förvaltningsområde omfattade den evangelisk-lutherska kyrkan och den ecklesiastiska indelningen, kyrko- och religionssamfunden, skolväsendet, det allmänna bildningsväsendet, arkivväsendet samt universiteten. Till förvaltningsområdet hörde från början även barnskydd, vetenskap, konst och idrott samt beviljande av extra nådår. Under ministeriet sorterade domkapitlen och senare Kyrkostyrelsen samt kyrkostyrelsen för Finlands grekisk-katolska kyrkosamfund, Skolstyrelsen, Arkeologiska kommissionen och Statsarkivet, till en början också Havsforskningsinstitutet. Därtill tillkom examensnämnderna för anställande av examina i det finska och det svenska språket, Statens expertnämnder för vetenskap och skön konst, Statens idrottsnämnd, Exkursionsnämnden, Statens bibliotekskommission, Statens filmnämnd, Statens filmgranskningsbyrå, Kyrkans centralfond, Statens nämnd för ungdomsarbetet och en naturskyddsinspektör.
Landsomfattande fängelse för förbrytare i åldern 15–18 år eller personer som i psykiskt avseende var likställda med dem, i viss mån också en del förstagångsförbrytare. Åldersgränsen höjdes 1950 till 21 år. Sedermera användes beteckningen också om separat fängelseavdelning i vanligt fängelse. Ungdomsfängelset verkade under översyn av uppfostringsinspektören.
Landsomfattande fängelse för förbrytare i åldern 15–18 år eller personer som i psykiskt avseende var likställda med dem, i viss mån också en del förstagångsförbrytare. Åldersgränsen höjdes 1950 till 21 år. Sedermera användes beteckningen också om separat fängelseavdelning i vanligt fängelse. Ungdomsfängelset verkade under översyn av uppfostringsinspektören.
Byrå som handhade ärenden gällande värnpliktsärenden inom militärdistrikten. Som uppbådsbyrå fungerade militärdistriktets stab. Den högsta beslutanderätten innehades av chefen för militärdistriktet.
Uppbådsdistrikten infördes i Finland med värnpliktslagen 1878. De avskaffades 1903 men återskapades i det självständiga Finland 1918. Distrikten leddes av en krigskommissarie och lydde under Militieexpeditionen och senare under Krigsministeriet. Uppbådsdistrikten avskaffades 1919 och ersattes med uppbådskretsar.
Förteckning över de värnpliktiga vilken framställdes av prästerskapet och mantalsskrivarna. Uppbådsförteckningarna utgjorde underlaget för de uppbådslängder som framställdes av uppbådsnämnderna.
Offentligt tillkännagivande av de i uppbådslängden nedtecknade personerna som hade skyldighet att delta i uppbådet. Av uppbådskallelsen skulle även framgå platsen och tidpunkten för besiktningen samt information om de straff som uteblivande från uppbådet medförde. Uppbådskallelsen lästes upp i kyrkorna två söndagar i rad.
Av uppbådsnämnden upprättad årlig förteckning över värnpliktiga. Uppbådslängderna framställdes kommunvis på basis av de förteckningar som skickats till uppbådsnämnden av prästerskapet, civilregistermyndigheterna, dissenterförsamlingarna, icke kristna religiösa samfund samt mantalsskrivarna.
Nämnd inom varje uppbådskrets som ansvarade för uppbådet. Uppbådsnämnden bestod av kretschefen, som utnämndes av statsöverhuvudet i kommandoväg, samt en sekreterare, som hade juridisk utbildning och som tillförordnades av försvarsministern.
Nämnd i uppbådsdistrikt under Krigskommissariatet som med en krigskommissarie som ordförande ansvarade för uppbådet till den finska värnpliktsarmén 1881–1903. Uppbådsnämnden verkade under Militieexpeditionens översyn. Uppbådsnämnder upprättades också 1918. De bestod då av ordföranden och två ledamöter av kommunens styrelse (kommunalnämnd på landet och magistrat i stad), en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare (alternativt annan läkare). I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Organ som ansvarade för uppbådet i det vita Finland under inbördeskriget 1918. Uppbådsnämnderna bestod av ordföranden och två ledamöter av kommunalnämnden eller magistraten, en eller två medlemmar av staben eller styrelsen för skyddskåren på orten samt kommunal- eller stadsläkare. I de kommuner där det saknades stab eller skyddskårsstyrelse skulle distriktsstaben utse representanter för försvarsmakten.
Varje uppbådskrets delades in i uppbådsområden som vanligen omfattade en kommun eller stad.
Av domkapitel förd bok över alla de medel som var ställda under dess vård och förvaltning.
Ursprungligen asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av Barnskyddsbyrån vid först Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Ursprungligen asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av Barnskyddsbyrån vid först Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Ursprungligen asyl för fattiga, i huvudsak föräldralösa (värnlösa) flickor och pojkar, vilken 1837 ombildades till en korrektionsinrättning för vanartiga minderåriga, från 1890-talet också för unga förbrytare och från 1920-talet för unga mentalpatienter. Den första uppfostringsanstalten inrättades 1829 i Viborgs län (Nygårds uppfostringsanstalt, flyttade 1869 till Limingo och ändrade namn till Kylliälä uppfostringsanstalt). Från 1890 fanns en dylik också i Kervo (Koivula uppfostringsanstalt), Nummela (Vuorela uppfostringsanstalt för flickor) och Ruovesi (Kotiniemi uppfostringsanstalt). Temporära uppfostringsanstalter grundades på senatsbeslut också i Sippola 1909 och i Ihantala 1918. Uppfostringsanstalterna förmedlade allmännyttig undervisning under hård disciplin i separata enheter för flickor och pojkar. De administrerades av skolväsendet, senare av Barnskyddsbyrån vid först Skolstyrelsen och senare Socialministeriet. Uppfostringsanstalterna ersattes 1946 med skolhem.
Föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1918–1921, från 1922 vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Uppfostringsinspektören ansvarade för bildnings-, självavårds-, fritids- och frigivningsfrågor inom fängelseväsendet samt fängelsefunktionärernas handledning och vidareutbildning.
Föredragande tjänsteman vid Fångvårdsstyrelsen 1918–1921, från 1922 vid Justitieministeriets fångvårdsavdelning. Uppfostringsinspektören ansvarade för bildnings-, självavårds-, fritids- och frigivningsfrågor inom fängelseväsendet samt fängelsefunktionärernas handledning och vidareutbildning.
Från 1945 avdelning vid Post- och telegrafstyrelsen med ansvar för att införskaffa material som behövdes för att anlägga och underhålla post-, telegraf-, telefon- och radionätet.
Från 1922 byrå vid Järnvägsstyrelsens förrådsavdelning. Byrån lydde direkt under förrådsdirektören som var chef för Förrådsavdelningen. Andra anställda vid byrån var en kemistingenjör, en maskiningenjör, speditörer, bokförare och bokhållare.
Avdelning vid Inrikesministeriets central för omvårdnad av den evakuerade befolkningen. Byrån planerade och ledde upplysningsverksamheten bland den evakuerade befolkningen 1940–1944.
Uppsyningsman som på arvode eller som ett förtroendeuppdrag ersatte inspektören för samhällsvårdsdistrikt i kommunen.
Mottagningsenhet för mentalpatienter vid länssjukhusen i väntan på intagning på mentalsjukhus eller mottagningsenhet för klientel som skulle placeras på uppfostringsanstalt eller i skyddshem så snart en plats blev ledig. De förra infördes efter 1882, de senare från 1920-talet. År 1882 bestämdes att upptagningsanstalter skulle finnas vid varje länssjukhus eftersom de befintliga mentalsjukhusen, Lappviks och Fagernäs centralanstalter, Själö asylinrättning och Asylinrättningen invid Kexholm var överfulla. Varje länssjukhus skulle ha 20 bäddplatser, med undantag av länssjukhuset i S:t Michel som bara hade 12. Därutöver fanns det vid varje annat länssjukhus, förutom i Kuopio, fyra bäddplatser för medicinsk forskning om mentalsjuka patienter, så kallade provkurer. Upptagningsanstalter för sinnesjuka fanns 1908 i Åbo, Viborg, S:t Michel, Vasa och Uleåborg och vid en särskild byrå i Helsingfors. En upptagningsanstalt för unga som skulle placeras i skyddshem eller på uppfostringsanstalt fanns 1930 i Järvilinna i Laukas, Leppävesi.
Extra ting som hölls i häradsrätt eller lagmansrätt vid andra tidpunkter än de som föreskrevs för lagtima ting. Urtima ting kunde hållas för att utreda allvarliga brott eller ett civilt ärende i vilket ena eller båda parterna förband sig att stå för de extra kostnader som sessionen medförde. Om någon av de tolv nämndemännen inte hade möjlighet att sitta ting, kunde en av de närvarande bönderna sväras in som tillfällig nämndeman. Urtima ting förekom under svenska tiden och autonomin fram till att lagmansrätterna avskaffades 1868 och häradsrätterna började sammanträda minst nio gånger per år. I Gamla Finland hölls urtima ting enligt svensk modell, med undantag för ståthållarskapsperioden 1784–1797.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens uppsyningsman eller inspektör.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens uppsyningsman eller inspektör.
Term inom fattigvården som innebar att gamla fattiga och sjuka samt minderåriga barn togs om hand av ett besuttet hushåll, mot minsta möjliga ersättning från socknen, senare en fast ersättning från kommunen. Utackorderingen verkställdes till cirka 1917 genom utauktionering av understödstagarna. Efter 1879, i praktiken från 1891, ingicks ett skriftligt kontrakt mellan fattigvårdsstyrelsen, senare fattigvårdsnämnden, och hushållet som tog på sig ansvaret för den utackorderade. Efter 1922 gällde utackorderingen endast barn. Utackorderingen övervakades av fattigvårdsnämndens uppsyningsman eller inspektör.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Utbildningsavdelningen skötte om ärenden angående militär utbildning, utbildning för gas- och befolkningsskydd samt fysisk och andlig fostran. Avdelningen bestod av Allmänna utbildningsbyrån, Utbildningsbyrån för reserven och Byrån för fysisk fostran och upplysningsarbete. Även fältprosten tillhörde Utbildningsavdelningen. Under kriget hörde avdelningen till Högkvarteret och under mellankrigstiden till Försvarsmaktens huvudstab.
Avdelning inom Försvarsministeriet. Utbildningsavdelningen skötte om ärenden angående militär utbildning, utbildning för gas- och befolkningsskydd samt fysisk och andlig fostran. Avdelningen bestod av Allmänna utbildningsbyrån, Utbildningsbyrån för reserven och Byrån för fysisk fostran och upplysningsarbete. Även fältprosten tillhörde Utbildningsavdelningen. Under kriget hörde avdelningen till Högkvarteret och under mellankrigstiden till Försvarsmaktens huvudstab.
Samlande benämning på officiella skriftliga bevis på en utnämning, befordran eller transport till (annan) statstjänst, infört 1926.
Samlande benämning på officiella skriftliga bevis på en utnämning, befordran eller transport till (annan) statstjänst, infört 1926.
Finlands representant i en eller flera andra stater och beskickningschef. De första finländska beskickningarna grundades i stormakterna och Östersjöländerna.
Benämning från och med 1500-talet på beriden mansperson med uppgift att övervaka, tillse eller att kräva in något. Utridare fanns inom flera förvaltningsgrenar såsom vid länsförvaltningen samt i städer. När polisväsendet på landsbygden organiserades 1891, indrogs utridarebefattningarna.
Benämning från och med 1500-talet på beriden mansperson med uppgift att övervaka, tillse eller att kräva in något. Utridare fanns inom flera förvaltningsgrenar såsom vid länsförvaltningen samt i städer. När polisväsendet på landsbygden organiserades 1891, indrogs utridarebefattningarna.
Gren av förvaltningen som upprätthåller Finlands officiella relationer till omvärlden samt bevakar landets och dess medborgares intressen och rättigheter utomlands. Under svensk och rysk överhöghet saknade Finland en egen utrikesförvaltning. Under första världskrigets sista år uppbyggdes en finländsk utrikesförvaltning som gick ut på att den nya ministerstatssekreteraren Carl Enckell utsågs till Finlands sändebud i Ryssland och senare att ha hand om beredningen av utrikesärendena i senaten. Uppbyggnaden av en central instans för utrikespolitiken inleddes med grundandet av utrikeskansliet vid ekonomiedepartementets kansli i januari 1918. De första ordinarie beskickningarna grundades i Berlin och Stockholm. Genom lagen om Finlands representation i utlandet 2.10.1918 fastslogs att överinseendet över legationer och konsulat handhades av expeditionen för utrikesärenden. I samband med att senaten i november samma år ändrade namn till statsrådet ombildades expeditionen till Finlands utrikesministerium.
Gren av förvaltningen som upprätthåller Finlands officiella relationer till omvärlden samt bevakar landets och dess medborgares intressen och rättigheter utomlands. Under svensk och rysk överhöghet saknade Finland en egen utrikesförvaltning. Under första världskrigets sista år uppbyggdes en finländsk utrikesförvaltning som gick ut på att den nya ministerstatssekreteraren Carl Enckell utsågs till Finlands sändebud i Ryssland och senare att ha hand om beredningen av utrikesärendena i senaten. Uppbyggnaden av en central instans för utrikespolitiken inleddes med grundandet av utrikeskansliet vid ekonomiedepartementets kansli i januari 1918. De första ordinarie beskickningarna grundades i Berlin och Stockholm. Genom lagen om Finlands representation i utlandet 2.10.1918 fastslogs att överinseendet över legationer och konsulat handhades av expeditionen för utrikesärenden. I samband med att senaten i november samma år ändrade namn till statsrådet ombildades expeditionen till Finlands utrikesministerium.
I och med självständigheten nybildat ministerium vars ansvarsområde omfattar Finlands relationer till främmande stater och internationella organisationer. I anslutning till senatens ekonomiedepartement inrättades en expedition för utrikesärenden den 28 juni 1918. När Ekonomiedepartementet den 27 november 1918 ändrade namn till Statsrådet ändrades Utrikesexpeditionens namn till Ministeriet för utrikesärendena. År 1923 uppdelades ministeriet i tre avdelningar: Avdelningen för administrativa ärenden, Avdelningen för juridiska ärenden samt Avdelningen för politiska och handelsärenden. Ministeriet ansvarar för landets representation i utlandet, såsom beskickningar och konsulat. Utrikesministern leder ministeriet, medan en kanslichef är högsta föredragande tjänsteman.
I och med självständigheten nybildat ministerium vars ansvarsområde omfattar Finlands relationer till främmande stater och internationella organisationer. I anslutning till senatens ekonomiedepartement inrättades en expedition för utrikesärenden den 28 juni 1918. När Ekonomiedepartementet den 27 november 1918 ändrade namn till Statsrådet ändrades Utrikesexpeditionens namn till Ministeriet för utrikesärendena. År 1923 uppdelades ministeriet i tre avdelningar: Avdelningen för administrativa ärenden, Avdelningen för juridiska ärenden samt Avdelningen för politiska och handelsärenden. Ministeriet ansvarar för landets representation i utlandet, såsom beskickningar och konsulat. Utrikesministern leder ministeriet, medan en kanslichef är högsta föredragande tjänsteman.
Organ som efter självständigheten verkställde utskrivningen av hästar och fordon inom ett hästutskrivningsområde. Utskrivningsnämnden bestod av tre ledamöter varav en utsågs av de militära myndigheterna och en av landshövdingen. Den tredje ledamoten skulle vara en överlåtelsepliktig hästägare och utsågs av kommunalnämnden eller magistraten. Som ordförande verkade hästutskrivningsmannen. Nämnderna var underställda de lokala militärmyndigheterna.
Organ som efter självständigheten verkställde utskrivningen av hästar och fordon inom ett hästutskrivningsområde. Utskrivningsnämnden bestod av tre ledamöter varav en utsågs av de militära myndigheterna och en av landshövdingen. Den tredje ledamoten skulle vara en överlåtelsepliktig hästägare och utsågs av kommunalnämnden eller magistraten. Som ordförande verkade hästutskrivningsmannen. Nämnderna var underställda de lokala militärmyndigheterna.
De av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen regelbundet publicerade redogörelserna över beslut som har fattats i besvärs- och ansökningsärenden.
De av Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen regelbundet publicerade redogörelserna över beslut som har fattats i besvärs- och ansökningsärenden.
Lista på hästar och fordon inom en kommun som skulle inställas för krigsmaktens behov vid mobilisering. Uttagningslängderna sammanställdes av kommunerna, men hästar eller fordon kunde inte antecknas i listorna mot besiktningsmannens yttranden. Uttagningslistorna upprättades i tre exemplar varav ett blev kvar i kommunen, ett skickades till landshövdingen och ett till statsrådet.
V
Person som utför variolation eller senare vaccinering mot smittkoppor, vanligen klockaren i en församling. Variolation utfördes i Finland från och med mitten av 1700-talet med särskilda anstalter i många städer. Den första vaccinationen i Finland utfördes 1802. Uppdraget att organisera vaccineringen innehades av Finska Hushållningssällskapet och övertogs av de medicinska myndigheterna år 1824. Som vaccinatörer verkade huvudsakligen församlingarnas klockare, vid behov med bistånd av kyrkvärdar, men också provinsialläkare, medicine doktorer eller licentiater, medicinekandidater, studerande, kirurger eller andra som Hushållningssällskapet ansåg vara lämpliga. År 1825 underställdes vaccineringarna Collegium medicum. Kollegiet utsåg vaccinatörerna på förslag av provinsialläkaren och utfärdade deras fullmakter. Om en av Hushållningssällskapets vaccinatörer ville fortsätta verksamheten måste denne undergå ett förhör inför kollegiet. Vaccinatören skulle övervakas av provinsialläkaren. Han var skyldig att årligen uppgöra en vaccinationslängd, som provinsialläkaren sedan skulle sammanställa i en rapport till Collegium medicum. Provinsialläkaren skulle personligen en gång per år övervaka vaccinatörens verksamhet. Församlingsprästerna var skyldiga att sammanställa en förteckning över vilka som skulle vaccineras och hänvisa en lämplig plats där detta kunde göras. År 1859 förnyades bestämmelserna och barnmorskorna kunde bli anställda som vaccinatörer. De vaccinatörstjänster som grundats 1825 drogs så småningom in, och i deras ställe utnämndes barnmorskor.
Inrättning som skulle tillverka, förvara och injicera smittkoppsvaccin. Vaccindepoten förestods av en föreståndare som var läkare. Den lydde ursprungligen under Centralvaccindepoten i Åbo. År 1737 fanns en vaccindepot i Åbo, Helsingfors, Tavastehus, Viborg, Heinola, Kuopio, Vasa och Uleåborg. År 1877 var de endast fyra till antalet och belägna i Helsingfors, Åbo, S:t Michel och Nikolaistad. År 1885 fanns depoter också i Viborg, Kuopio och Uleåborg. Tillverkningen av vaccin överfördes 1909 på Vaccinberedningsanstalten i Helsingfors. Då fanns bara en vaccindepot, också den i Helsingfors. Vaccindepoten avskaffades då Vaccinberedningsanstalten, vaccindepoten i Helsingfors och Statens serumlaboratorium år 1947 bildade Statens serumverk.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen och Statsjärnvägarnas linjeförvaltning. Från 1922 fanns vagnsrevisorer vid linjeförvaltningens depåsektion.
Allmän tjänstebeteckning för väktare vid statlig institution under autonoma tiden, särskilt sådana som 1823–1881 övervakade till exempel arbets- och korrektionsinrättningar samt spinnhus och som tillsammans med vaktmästaren ansvarade för städning, eldning och annat praktiskt arbete.
Förman för vakt, fram till omkring 1630 benämning på väktare av majorsgrad, senare högsta underofficersgraden vid kavalleriet.
Av valförrättaren vid prästval utsedd notarie som förde protokoll under frågodagen och valdagen.
Civilmilitär tjänsteman vid finska skarpskyttebataljonen under autonoma tiden och skyddskåren under självständighetstiden
Civilmilitär tjänsteman vid finska skarpskyttebataljonen under autonoma tiden och skyddskåren under självständighetstiden
Enhet inom Försvarsministeriet. Vapennämnden skötte om planeringen och forskningen berörande vapen och ammunition samt utförde experiment.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna byggnaderna, vilken ansvarade för reglering av vattendrag, inrättande av flottleder, sänkning av sjöar eller strömmar, rensning av älvar eller åar och invallning av vattenområden i områden med hög eller växande arbetslöshet. Vattendragskommissioner kunde också tillsättas av Lantbruksministeriet eller statsrådet, men i praktiken verkade bara en kommission som inrättades 1934. Vattendragskommissionen bestod av en ordförande som hade domarkompetens, två ingenjörer med kompetens i väg- och vattenbyggnad respektive lantbruksteknik, samt en sekreterare.
Nämnd under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena 1934–1962. Vattenkraftskommissionen beredde ärenden rörande användning och utarrendering av vattenkraft som tillhörde staten samt allmänna frågor rörande kraftekonomin. Kommissionen företrädde även staten i rättsmål rörande statens vattenkraft. Kommissionen bestod av en ordförande, två ledamöter och en sekreterare samt högst två extra medlemmar för speciella uppgifter.
De evangelisk-lutherska församlingarnas gemensamma fond grundad 1886 för att täcka prästlönerna i fattiga församlingar. Fonden fick sina inkomster från de statliga lönetillskotten till prästerskapet i form av jord eller penningar, från kronotionden och andra särskilda anslag vilka efter lönereformerna 1886 och 1922 skulle tillfalla fonden från varje församling, ifall inkomsterna inte behövdes för avlöningen av prästerskapet. Därutöver betalade varje församling efter 1922 en viss procent av det årliga överskottet i församlingskassan till fonden. Vederlagsfonden ombildades 1941 till Kyrkans centralfond.
Tjänsteman vid Statsjärnvägarna. Verkmästaren fanns i Helsingfors.
Tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen.
Avskrift av meddelat utslag för verkställighet av ovillkorligt fängelsestraff eller till verkställighet förordnat villkorligt fängelsestraff och förverkad villkorlig frihet. Verkställighetshandlingen gjordes upp av allmän underrätt. Ursprungligen var den en avskrift av domstolens utslag, men sedan självständighetstiden enligt ett av Justitieministeriet fastställt domslutsformulär.
Kontor vid Järnvägsstyrelsens byråavdelning. Vid kontoret fanns en kontorsföreståndare, en bokförare och flera bokhållare. Verstkontoret ersattes 1905 av Kilometerkontoret
Vid Järnvägsstyrelsen och statsjärnvägarna.
Enhet inom Försvarsministeriets sanitetsavdelning och senare en fristående byrå inom samma ministerium. Veterinärbyrån ansvarade för hälso- och sjukvården av försvarsmaktens djur samt anskaffandet och uppbevaringen av behövlig sjukvårdsmateriel.
Befattning vid Generalguvernörskansliet.
Tjänsteman som biträdde landssekreteraren på landskansliet i länsstyrelserna.
Av luthersk församlingspräst förd bok eller längd över vigda personers namn, stånd och hemort, dagen då vigseln skett och namnet på den präst som förrättat vigseln. Vigsellängden var en av elva böcker (längder) som enligt kyrkolagen 1869 måste föras i varje församling och vilka sammantagna bildade kyrkboken eller kyrkans huvudbok. Vigsellängden motsvarade den tidigare lysnings- och vigselboken.
Lönekategori inom flottan, lön som utbetalades under annan tid än seglationstiden.
Legitimerad läkare eller äldre medicinekandidat som från och med 1921 anställdes av Medicinalstyrelsen på föreståndarens förslag vid länssjukhus, allmänna sjukhus och från och med 1922 också på sanatorier. Anställningen skulle gälla för minst två månader och högst ett år mot fri bostad och fri kost. Volontärassistentläkare fick vara till antalet högst lika många som sjukhusets underläkare. De var skyldiga att delta i ronderna och att utföra de uppgifter som föreståndaren anvisade. Tjänstgöringen kunde senare räknas till godo som tjänsteår. Dylika fanns snart på alla länssjukhus och på allmänna sjukhuset i Tammerfors och Sordavala, från och med 1926 också i Helsingfors.
Legitimerad läkare eller äldre medicinekandidat som från och med 1921 anställdes av Medicinalstyrelsen på föreståndarens förslag vid länssjukhus, allmänna sjukhus och från och med 1922 också på sanatorier. Anställningen skulle gälla för minst två månader och högst ett år mot fri bostad och fri kost. Volontärassistentläkare fick vara till antalet högst lika många som sjukhusets underläkare. De var skyldiga att delta i ronderna och att utföra de uppgifter som föreståndaren anvisade. Tjänstgöringen kunde senare räknas till godo som tjänsteår. Dylika fanns snart på alla länssjukhus och på allmänna sjukhuset i Tammerfors och Sordavala, från och med 1926 också i Helsingfors.
Legitimerad läkare eller äldre medicinekandidat som från och med 1921 anställdes av Medicinalstyrelsen på föreståndarens förslag vid länssjukhus, allmänna sjukhus och från och med 1922 också på sanatorier. Anställningen skulle gälla för minst två månader och högst ett år mot fri bostad och fri kost. Volontärassistentläkare fick vara till antalet högst lika många som sjukhusets underläkare. De var skyldiga att delta i ronderna och att utföra de uppgifter som föreståndaren anvisade. Tjänstgöringen kunde senare räknas till godo som tjänsteår. Dylika fanns snart på alla länssjukhus och på allmänna sjukhuset i Tammerfors och Sordavala, från och med 1926 också i Helsingfors.
För att sköta om inkvarteringen och vården av den evakuerade befolkningen 1940–1944 tillsattes i de berörda kommunerna en vårdledare för den evakuerade befolkningen. Vårdledaren hade till sitt förfogande förtroendemän som agerade som rådgivande biträden och som representerade den evakuerade befolkningen. Både vårdledaren och de rådgivande biträdena förordnades av länsstyrelsen.
För att sköta om inkvarteringen och vården av den evakuerade befolkningen 1940–1944 tillsattes i de berörda kommunerna en vårdledare för den evakuerade befolkningen. Vårdledaren hade till sitt förfogande förtroendemän som agerade som rådgivande biträden och som representerade den evakuerade befolkningen. Både vårdledaren och de rådgivande biträdena förordnades av länsstyrelsen.
Från 1937 obligatorisk kommunal nämnd som ersatte fattigvårdsnämnden och ansvarade för hela socialvården, det vill säga fattigvården, barnskyddet, vården av lösdrivare, alkoholister och andra grupper i behov av socialvård. Vårdnämnden företrädde kommunen och bevakade dess intressen i vårdangelägenheter. Den bestod av ordförande och fem andra medlemmar av vilka åtminstone en var kvinna. Medlemmarna valdes av kommun- eller stadsfullmäktige på tre år. Under andra världskriget hade vårdnämnderna ansvar för de krigsförflyttade. Nämnderna kunde på fullmäktiges beslut vara uppdelade på vårdnämndsavdelningar, vilka ytterligare kunde indelas i vårdnämndssektioner. Vårdnämnderna ersattes 1950 med socialnämnder.
Från 1937 obligatorisk kommunal nämnd som ersatte fattigvårdsnämnden och ansvarade för hela socialvården, det vill säga fattigvården, barnskyddet, vården av lösdrivare, alkoholister och andra grupper i behov av socialvård. Vårdnämnden företrädde kommunen och bevakade dess intressen i vårdangelägenheter. Den bestod av ordförande och fem andra medlemmar av vilka åtminstone en var kvinna. Medlemmarna valdes av kommun- eller stadsfullmäktige på tre år. Under andra världskriget hade vårdnämnderna ansvar för de krigsförflyttade. Nämnderna kunde på fullmäktiges beslut vara uppdelade på vårdnämndsavdelningar, vilka ytterligare kunde indelas i vårdnämndssektioner. Vårdnämnderna ersattes 1950 med socialnämnder.
Från 1937 obligatorisk kommunal nämnd som ersatte fattigvårdsnämnden och ansvarade för hela socialvården, det vill säga fattigvården, barnskyddet, vården av lösdrivare, alkoholister och andra grupper i behov av socialvård. Vårdnämnden företrädde kommunen och bevakade dess intressen i vårdangelägenheter. Den bestod av ordförande och fem andra medlemmar av vilka åtminstone en var kvinna. Medlemmarna valdes av kommun- eller stadsfullmäktige på tre år. Under andra världskriget hade vårdnämnderna ansvar för de krigsförflyttade. Nämnderna kunde på fullmäktiges beslut vara uppdelade på vårdnämndsavdelningar, vilka ytterligare kunde indelas i vårdnämndssektioner. Vårdnämnderna ersattes 1950 med socialnämnder.
I de kommuner där evakuerade under andra världskriget i större omfattning placerats kunde länsstyrelsen från 1942 tillsätta en vårdnämnd för de evakuerade. Som ordförande i nämnden verkade vårdledaren för den evakuerade befolkningen och som ledamöter representanter för de evakuerade. Även i kommuner som inte hade en särskild vårdnämnd för de evakuerade ansvarade kommunens allmänna vårdnämnd för de krigsförflyttade.
Enhet under en kommunal vårdnämnd som ansvarade för ett visst verksamhetsområde inom socialvården. Vårdnämndsavdelningarna kunde därtill vara indelade i vårdnämndssektioner. Vårdnämndsavdelningen bestod av ordförande och viceordförande som vårdnämnden valde inom sig och två andra medlemmar som valdes av vårdnämnden bland dess bisittare. Av dessa skulle åtminstone en vara kvinna.
Enhet under en kommunal vårdnämnd som ansvarade för ett visst verksamhetsområde inom socialvården. Vårdnämndsavdelningarna kunde därtill vara indelade i vårdnämndssektioner. Vårdnämndsavdelningen bestod av ordförande och viceordförande som vårdnämnden valde inom sig och två andra medlemmar som valdes av vårdnämnden bland dess bisittare. Av dessa skulle åtminstone en vara kvinna.
Enhet under en kommunal vårdnämndsavdelning som ansvarade för en specifik del av socialvården. Vårdnämndssektionen bestod av en ordförande och en viceordförande samt en medlem vilka utsågs av vårdnämnden bland vårdnämndavdelningens medlemmar.
Enhet under en kommunal vårdnämndsavdelning som ansvarade för en specifik del av socialvården. Vårdnämndssektionen bestod av en ordförande och en viceordförande samt en medlem vilka utsågs av vårdnämnden bland vårdnämndavdelningens medlemmar.
Bestämmelser för hur socialvården skulle ordnas i en kommun, med beaktande av kommunens särförhållanden. Reglementet godkändes av fullmäktige och fastställdes av Socialministeriet. Det kompletterades med särskilda reglementen för varje socialområde och vårdanstalt, vilka likaså måste godkännas av fullmäktige och fastställas av ministeriet.
Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnadernas och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regionala förvaltning i Finland sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Varje distrikt förestods av en distriktsingenjör, med bistånd av en distriktskassör.
Centralt ämbetsverk som 1925 ersatte Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna och som lydde under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Från början var Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen indelad i en kanalavdelning, en vattendragsregleringsavdelning, en vägavdelning och en broavdelning. Dessutom fanns det en hydrografisk byrå samt kansli och kamrerarkontor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen leddes av en generaldirektör, och den regionala förvaltningen sköttes inom ramen för väg- och vattenbyggnadsdistrikt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ersattes 1964 av Väg- och vattenbyggnadsverket.
Bidrag som beviljades de värnpliktiga som hemförlovades efter den 19 september 1944. Väntepenningen betalades av kommunen men ersattes i sin helhet av statsmedel. Villkoret för att få bidraget var att den värnpliktige var arbetslös och upptagen i hemkommunens arbetslöshetsregister. Väntepenningens storlek varierade från 35 mark till 50 mark om dagen beroende på till vilken dyrortsgruppering hemkommunen hörde. Den värnpliktige kunde även ansöka om tillägg till väntepenningen för sina familjemedlemmar. Som familjemedlemmar räknades den värnpliktiges hustru, barn, adoptivbarn, hustruns tidigare barn som den värnpliktige hade att försörja samt arbetsoförmögna föräldrar.
I varje militärdistrikt fanns en eller flera värderingsnämnder. Nämndernas uppgift var att värdera förnödenheterna som försvarsmakten rekvirerade under krigstid. Nämnderna bestod av tre personer av vilka en utsågs av länsstyrelsen, en av militärdistriktets chef och en av kommunalnämnden. Medlemmen som valdes av kommunalnämnden skulle även representera de överlåtelseskyldiga.
I varje militärdistrikt fanns en eller flera värderingsnämnder. Nämndernas uppgift var att värdera förnödenheterna som försvarsmakten rekvirerade under krigstid. Nämnderna bestod av tre personer av vilka en utsågs av länsstyrelsen, en av militärdistriktets chef och en av kommunalnämnden. Medlemmen som valdes av kommunalnämnden skulle även representera de överlåtelseskyldiga.
Benämning på värnpliktig som tillhörde lantvärnet.
Y
Tjänstebeteckning för juridiskt bevandrad föredragande tjänsteman och ledamot av Försäkringsdomstolen, underställd äldre försäkringsdomaren. Tjänsten inrättades 1942 med själva domstolen. Den yngre försäkringsdomaren var samtidigt ordförande i en av domstolens avdelningar under den tid som domstolen var uppdelad i två avdelningar.
Föredragande tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av sjunde eller nionde rangklass. Den yngre förvaltningssekreteraren ansvarade för de uppgifter som den äldre förvaltningssekreteraren förde över på honom. Han utnämndes på domstolens framställning, efter att tjänsten hade varit lediganslagen.
Föredragande tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av sjunde rangklass. Han ansvarade för de uppgifter som den äldre förvaltningssekreteraren förde över på honom.
Föredragande tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av nionde rangklass. Han ansvarade för de uppgifter som den äldre förvaltningssekreteraren eller den yngre förvaltningssekreteraren i högre lönekategori förde över på honom.
Tjänstebeteckning för en i tjänsteår yngre sekreterare vid justitiekanslersämbetet, i sjunde eller nionde rangklassen beroende på om den yngre justitiekanslersekreteraren hörde till den högre eller lägre lönekategorin. Han biträdde äldre justitiekanslerssekreterare eller granskade de handlingar från justitieförvaltningen och fångvårdsväsendet som kommit in till justitiekanslersämbetet för kontroll.
Tjänsteman vid justitiekanslersämbetet i sjunde rangklassen som beredde och föredrog de ärenden för justitiekanslern vilka den äldre justitiekanslerssekreteraren förde över på honom.
Yngre justitiekanslerssekreterare vid justitiekanslersämbetet i nionde rangklassen som granskade fångförteckningar, uppgifter om straffverkställigheten och strafflängdsutdrag och stadsfiskalernas berättelser samt biträdde de övriga sekreterarna vid behov.
Tjänsteman i sekreterar- eller kanslistuppgifter vid Högsta domstolen sedan 1918. De yngre justitiesekreterarna delades in i en högre och lägre lönekategori, vilket också inverkade på deras arbetsuppgifter.
Protokollförande och vid behov också föredragande tjänsteman i Högsta domstolen, med rang i sjunde rangklassen. Han ansvarade för de ärenden som den äldre justitiesekreteraren överförde på honom. Tjänsten fanns ursprungligen i senatens justitiedepartement under beteckningen protokollssekreterare.
Lägre tjänsteman i kansliuppgifter vid Högsta domstolen, av nionde rangklassen. Han ansvarade för de ärenden som hänsköts till honom av en äldre justitiesekreterare eller en yngre justitiesekreterare (av högre lönekategori). Tjänsten fanns ursprungligen i senatens justitiedepartement under beteckningen kanslist.
Tjänstebeteckning införd 1922 vid ministerium för tjänsteman av nionde rangklassen: protokollsekreterare och andre kammarförvant. De yngre regeringssekreterarna beredde och föredrog de ärenden som hörde till ministeriet, under de äldre regeringssekreterarna.
Tjänsteman vid Överkrigsdomstolens kansli som biträdde äldre överauditören i hans tjänsteåligganden, med rang i sjätte rangklassen.
Statlig myndighet vars yrkesinspektörer med omedelbar domsrätt i yrkesinspektionsdistrikt övervakade de arbetsplatser som omfattades av lagar och förordningar om arbetsförhållanden och arbetarskydd. Yrkesinspektionen lydde 1889–1917 under Industristyrelsen, därefter var den inrättad vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Yrkesinspektionen ersattes 1973 av Arbetarskyddsstyrelsen.
Statlig myndighet vars yrkesinspektörer med omedelbar domsrätt i yrkesinspektionsdistrikt övervakade de arbetsplatser som omfattades av lagar och förordningar om arbetsförhållanden och arbetarskydd. Yrkesinspektionen lydde 1889–1917 under Industristyrelsen, därefter var den inrättad vid Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 vid Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Yrkesinspektionen ersattes 1973 av Arbetarskyddsstyrelsen.
Avdelning vid Socialstyrelsen 1918–1922 som under en överinspektör ansvarade för yrkesinspektionen som hörde till de sociala myndigheternas ansvarsområde. Tidigare lydde yrkesinspektionen under Industristyrelsen. Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning överfördes 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Statlig myndighetsperson som var ansluten till Yrkesinspektionen och som, med biträde av olika kommunala myndigheter, årligen inspekterade och informerade de arbetsplatser inom ett yrkesinspektionsdistrikt vilka omfattades av arbetarskyddet, närmast arbetsplatser inom industrin, kommunikations- och byggnadsväsendet. De första tjänsterna inrättades 1889 och för kvinnliga yrkesinspektörer 1903. Kompetenskrav för manliga yrkesinspektörer var teknisk utbildning, helst ingenjörsexamen, och för kvinnliga yrkesinspektörer teknisk examen på institutnivå eller universitetsexamen i nationalekonomi och hälsolära. Som biträde hade yrkesinspektörerna arbetarassistenter. Dessa ersattes av arbetarinspektörer och från 1925 av biträdande yrkesinspektörer. Yrkesinspektionens chef fick 1918 tjänstebeteckningen yrkesöverinspektör, medan chefen för de kvinnliga yrkesinspektörerna fick beteckningen kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Skriftligt bevis på yrkesinspektörs behörighet att verkställa inspektioner på arbetsplatser. Yrkesinspektörsbevisen utfärdades av Socialministeriet åt yrkesinspektörer som lydde under Yrkesinspektionen och av hälsovårdsnämnden eller den kommunala nämnd som ansvarade för arbetarfrågor åt kommunala yrkesinspektörer.
Från 1917 rådgivande organ, fram till 1925 i anslutning till Handels- och industristyrelsen, 1925–1970 Handels- och industriministeriet, från 1970 Yrkesutbildningsstyrelsen. Yrkesutbildningsrådet hade till uppgift att följa med utvecklingen av utbildningen inom handel och industri i landet och utomlands, överlägga om åtgärder och ge principiella utlåtanden om utbildningens karaktär och förbättrande, samt ge råd om undervisningen vid läroanstalter och verkstäder.
Chef (sjätte rangklassen) för Yrkesinspektionen, med ansvar för övervakningen av yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten var 1918–1921 förlagd till Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven var avlagd ingenjörsexamen, och innehavaren utnämndes av republikens president, på statsrådets framställning. Yrkesöverinspektören bistods av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Chef (sjätte rangklassen) för Yrkesinspektionen, med ansvar för övervakningen av yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten var 1918–1921 förlagd till Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven var avlagd ingenjörsexamen, och innehavaren utnämndes av republikens president, på statsrådets framställning. Yrkesöverinspektören bistods av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Chef (sjätte rangklassen) för Yrkesinspektionen, med ansvar för övervakningen av yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten var 1918–1921 förlagd till Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven var avlagd ingenjörsexamen, och innehavaren utnämndes av republikens president, på statsrådets framställning. Yrkesöverinspektören bistods av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Chef (sjätte rangklassen) för Yrkesinspektionen, med ansvar för övervakningen av yrkesinspektörerna i yrkesinspektionsdistrikten. Tjänsten var 1918–1921 förlagd till Socialstyrelsens yrkesinspektionsavdelning och från 1922 till Socialministeriets arbets- och välfärdsavdelning, senare Arbetsavdelningen. Kompetenskraven var avlagd ingenjörsexamen, och innehavaren utnämndes av republikens president, på statsrådets framställning. Yrkesöverinspektören bistods av en kvinnlig biträdande yrkesöverinspektör.
Å
Lokalt organ tillsatt av Lantbruksministeriet i anslutning till jordanskaffningslagen 1945. Nämnden behandlade till den förflyttade befolkningen hörande personers ansökningar gällande jordlägenheter och bostadstomter. Som nämndens ordförande verkade jordinlösningsnämndens ordförande eller en av jordinlösningsnämndens ledamöter. Av åbonämndens tre ledamöter skulle en företräda jordöverlåtarna och två företräda mottagarna av jord.
För riket och landskapet Åland gemensamt organ, inrättat genom självstyrelselagen den 6 maj 1920 för att bidra till att lösa intresse- eller kompetenskonflikter som uppkommer mellan Åland och riket. Ålandsdelegationen granskar också landskapslagar och lagstiftning i anslutning till självstyrelselagstiftningen.
Från 1952 verkställande myndighet inom de områden där Åland hade självstyre. Landskapsstyrelsen kallades tidigare Ålands landskapsnämnd. Landskapsstyrelsen leddes av lantrådet, ett vice lantråd och bestod av ministrar. Den måste åtnjuta landstingets förtroende. År 2004 ändrades landskapsstyrelsens namn till Ålands landskapsregering.
Parlamentet i det självstyrda Åland. Ledamöterna väldes av de ålänningar som hade hembygdsrätt. Landstinget sammanträdde första gången 1920. Det hade budgeträtt. Lagstiftningsmakten delades mellan Finlands riksdag och landstinget så att landstinget kunde besluta om Ålands inre angelägenheter. Landstinget utsåg också landskapsnämnden, sedermera landskapsstyrelsen. Sedan 1993 heter landstinget Ålands lagting.
Av postverket inrättad postexpedition på en privat ångbåt i Insjöfinland från och med 1918. Ångbåtspostexpeditionen förestods av en expeditör.
Ä
Specialdomstol som i första instans undersökte och avgjorde tvistemål rörande fastighetsbildningar och besvär över lantmäteriförrättningar, sedermera också planering av jordområden. Ägodelningsrätten grundades 1776 som tillfällig domstol för storskiftet, med socknen som domkrets. Tidigare hade ekonomideputationen skött skiftesmål. Ägodelningsrätten blev en fast domstol i Viborgs län 1816, i övriga Finland 1913, med ett eller flera län som domkrets. Ägodelningsrätten sorterade först under länsstyrelsen, efter 1783 under berörd hovrätt. Den bestod av en lagfaren domare, länslantmätaren och förrättningslantmätaren som extra inkallad samt ett antal jordägare valda av socknen, efter 1913 häradet, senare kommunen. Beslutet kunde överklagas till regenten under svenska tiden, under autonomin till Justitiedepartementet via guvernören och efter 1918 till hovrätten. Ägodelningsrätten ombildades 1972 till Jorddomstolen varefter uppgifterna överfördes på tingsrätterna.
Tjänsteman vid Kriminalcentralens signalementsbyrå, i tjänsteår eller utbildning överordnad lägre byråbiträden.
Tjänstebeteckning för Försäkringsdomstolens högsta chef och främsta juridiskt bevandrade ledamot.
Föredragande tjänsteman vid Högsta förvaltningsdomstolen, av femte rangklass. Den äldre förvaltningssekreteraren ansvarade för uppsättandet av ett skriftligt betänkande i varje ärende som skulle behandlas av domstolen och övervakade ärendets expediering. Han utnämndes med fullmakt på domstolens framställning, utan att tjänsten hade varit lediganslagen.
Tjänstebeteckning för sekreteraren och tillika chefen för justitiekanslersämbetets kansli, sedermera föredragande tjänsteman vid justitiekanslersämbetet. Den äldre justitiekanslerssekreteraren fick reglemente 1922 och placerades i femte rangklassen. Under denna i rang kom yngre justitiekanslerssekreterare. Den äldre justitiekanslerssekreteraren utnämndes ursprungligen utan tjänsteansökan av presidenten på statsrådets framställning, sedermera av justitiekanslern på ansökan. Den äldre justitiekanslerssekreteraren beredde och föredrog för justitiekanslern de mål och ärenden som inkom och uppsatte samt kontrasignerade de utgående expeditionerna.
Sedan 1918 tjänstebeteckning för hög föredragande tjänsteman vid Högsta domstolen, vilken ansvarar för ärendenas expediering. Tjänsten fanns ursprungligen vid senatens justitiedepartement under beteckningen referendariesekreterare. Yngre justitiesekreterare stod under en äldre justitiesekreterare i rang och uppgifter.
Tjänsteman vid kejsarens kansli i Helsingfors under autonoma tiden.
Tjänstebeteckning införd 1922 vid ministerium för tjänsteman med fler än tre tjänsteår och av sjunde rangklassen: protokollssekreterare och förste kammarförvant. De äldre regeringssekreterarna beredde och föredrog de ärenden som hörde till ministeriet.
Ledande tjänsteman vid Överkrigsdomstolen från och med 1920 och chef för domstolens kansli, med rang i femte rangklassen.
Från 1886 samlande benämning på de bevis, attester och sedlar samt utdrag ur dop- och dödslängder samt kyrkostämmoprotokoll som utfärdades av pastorsämbetet och för vilka en avgift enligt en viss taxa skulle betalas. Från 1922 används termen om i vissa fall avgiftsbelagt utdrag ur kyrkbok eller civilregister som innehåller de personuppgifter som är relevanta för ett visst juridiskt ändamål. Ämbetsbevis utfärdas av kyrkoherdeämbetet, för dem som inte hörde till en församling 1923–1969 av mantalsskrivaren och efter 1969 av Befolkningsregistercentralen.
Från 1886 samlande benämning på de bevis, attester och sedlar samt utdrag ur dop- och dödslängder samt kyrkostämmoprotokoll som utfärdades av pastorsämbetet och för vilka en avgift enligt en viss taxa skulle betalas. Från 1922 används termen om i vissa fall avgiftsbelagt utdrag ur kyrkbok eller civilregister som innehåller de personuppgifter som är relevanta för ett visst juridiskt ändamål. Ämbetsbevis utfärdas av kyrkoherdeämbetet, för dem som inte hörde till en församling 1923–1969 av mantalsskrivaren och efter 1969 av Befolkningsregistercentralen.
Från 1886 samlande benämning på de bevis, attester och sedlar samt utdrag ur dop- och dödslängder samt kyrkostämmoprotokoll som utfärdades av pastorsämbetet och för vilka en avgift enligt en viss taxa skulle betalas. Från 1922 används termen om i vissa fall avgiftsbelagt utdrag ur kyrkbok eller civilregister som innehåller de personuppgifter som är relevanta för ett visst juridiskt ändamål. Ämbetsbevis utfärdas av kyrkoherdeämbetet, för dem som inte hörde till en församling 1923–1969 av mantalsskrivaren och efter 1969 av Befolkningsregistercentralen.
Inom de ortodoxa kyrkorna benämning på biskop med högre hierarkisk värdighet i förhållande till biskop (stiftsbiskop). Inom den ryska ortodoxa kyrkan är ärkebiskop en hederstitel som kan tilldelas förtjänt (stifts)biskop. Vid patriarkatets införande i Ryssland 1589 fick några av ärkebiskoparna värdigheten metropolit; ärkebiskop är således en lägre värdighet än metropolit, som fram till 1917 var i rangklass 1. Biskoparna i det finska ortodoxa stiftet hade under den autonoma tiden ärkebiskopsvärdighet. Till skillnad från den ryska kyrkan är ärkebiskop inom de kyrkor som lyder under patriarken i Konstantinopel, till vilka även den finska ortodoxa kyrkan hör från och med 1923, en högre värdighet än metropolitvärdigheten som tillkommer (stifts)biskopar. Sedan det finska ortodoxa kyrkosamfundet 1925 uppdelades i två biskopsstift, har den ena av biskoparna ärkebiskops värdighet. Stiftsbiskoparna fick metropolitsvärdighet först under senare hälften av 1900-talet.
Protokollfört val, enligt reglerna i kyrkoordningen eller kyrkolagen, genom vilket ärkebiskop tillsattes i Uppsala stift, från 1833 även i Åbo ärkestift. Röstberättigade var de ordinarie medlemmarna i domkapitlen. De tre präster som fått flest röster placerades i förslagsrum åt regenten, som utsåg ärkebiskopen.
Ö
Utnämningsbrev för statstjänst som besattes av republikens president, förutom inom armén och flottan där samtliga officerstjänster besattes med öppet brev. Öppna brev infördes 1926.
Utnämningsbrev för statstjänst som besattes av republikens president, förutom inom armén och flottan där samtliga officerstjänster besattes med öppet brev. Öppna brev infördes 1926.
Under svenska tiden lagkunnig tjänsteman inom hovstaten och benämning på den högste bland militära auditörer, efter 1837 lagfaren icke militär tjänsteman vid Överkrigsdomstolen. Titeln motsvarade vanligen militärgraden överstelöjtnant. Benämningen användes också om motsvarande tjänsteman och ordförande i Överfältkrigsrätten efter 1920. Överauditörerna utnämndes under autonoma tiden av senatens justitiedepartement.
Benämning inom skyddskårsorganisationen på överbefälhavarens medhjälpare. Överbefälhavarens adjoint utnämndes av Överbefälhavaren för rikets krigsmakt.
Ledande spanare vid Övervakningsbyrån inom Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors. Kompetensvillkoren var avgångsbetyg från polisskolans första klass. Under överdetektiven verkade flera detektiver. Tjänsten avskaffades 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Ledande spanare vid Övervakningsbyrån inom Statspolisens huvudavdelning i Helsingfors. Kompetensvillkoren var avgångsbetyg från polisskolans första klass. Under överdetektiven verkade flera detektiver. Tjänsten avskaffades 1948 i samband med att Statspolisen indrogs.
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på förslag av den myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
Från 1704 och 1720 tjänstebeteckning för enrådighetschef vid ämbetsverk (till exempel post- och lantmäteriförvaltningen), sedan autonomin i de viktigaste statliga ämbetsverken. Överdirektörerna utsågs under svenska tiden av Kunglig Majestät, under autonomin av kejsaren, på förslag av den myndighet som övervakade verket. Från 1920-talet var ”överdirektör” också en tjänstebeteckning för en generaldirektörs biträdare och ersättare (i till exempel Lantmäteristyrelsen), motsvarande tjänstebeteckningen överdirektörsadjoint efter 1848. Från 1748 var ”överdirektör” också en honorärtitel utan motsvarande ämbete.
Högsta chefen för fångvårdsväsendet från 1881 vid Fångvårdsstyrelsen och efter 1922 som chef för Justitieministeriets fångvårdsavdelning med ansvar för fängelseväsendet och övervakningen av fängelseinrättningarnas allmänna förvaltning. Kompetenskravet var högre rättsexamen.
Högsta chefen för fångvårdsväsendet från 1881 vid Fångvårdsstyrelsen och efter 1922 som chef för Justitieministeriets fångvårdsavdelning med ansvar för fängelseväsendet och övervakningen av fängelseinrättningarnas allmänna förvaltning. Kompetenskravet var högre rättsexamen.
I vissa centrala ämbetsverk tjänstebeteckning för överdirektörens närmaste man och ersättare eller verkets högsta regionala tjänsteman (till exempel i Forststyrelsen och Överstyrelsen för lantmäteriet) från 1848 till 1920-talet.
Temporär domstol som grundades den 29 maj 1918 som en högre rättsinstans för domstolarna för statsförbrytelser. Överdomstolen för statsförbrytelser skulle fastställa antalet avdelningar för statsförbrytelsedomstolarna, instruera avdelningarna om verksamheten samt behandla nådeansökningar angående statsförbrytelsedomstolarnas domar. Överdomstolen för statsförbrytelser bestod av en ordförande och sex ledamöter, förordnade av senatens justitiedepartement, av vilka ordföranden och tre ledamöter skulle ha domarkompetens, och två ha stabsofficersgrad medan resten var lekmän som svor domareden. Överdomstolen upphörde samtidigt med statsförbrytelsedomstolarna i maj 1920.
Föreståndare för ett av Forststyrelsens inspektionsdistrikt.
Militär fältdomstol i andra instans, stadgad 1920 och verksam 1939–1945 för armé eller arméavdelning i fält eller vid fästning, alternativt för flottan eller flottans eskader på sjötåg, eller flott- och arméavdelning under en och samma befälhavare. Överfältkrigsrätten tillsattes av statsrådet. Den bestod av en överauditör med domarbehörighet som ordförande och tre stabsofficerare, vilka utsågs av överbefälhavaren för den tid domstolen var tillsatt. Vid behandlingen av mål rörande sjökrigstjänst ersattes den yngsta ledamoten med en sjöofficer.
Tjänstebeteckning sedan senare delen av autonoma tiden för tekniskt kunnig föreståndare för ett ämbetsverks avdelningskontor. Överingenjören kunde vara medlem i ämbetsverkets beslutande församling. Överingenjörer fanns bl.a. vid Lantmäteristyrelsen, Post- och telegrafstyrelsen och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Från 1928 var ”överingenjör” tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens administrativa byrå och byrå för skiftesärenden. Överingenjören var samtidigt medlem i Lantmäteristyrelsens kollegium. ”Överingenjör” var tjänstebeteckning för föreståndaren för avdelningskontor vid Post- och telegrafverket åtminstone från 1930-talet, framför allt vid Kabel- och nätprojekteringskontoret, Centralanläggningskontoret och Linjebyggnadskontoret.
Tjänstebeteckning sedan senare delen av autonoma tiden för tekniskt kunnig föreståndare för ett ämbetsverks avdelningskontor. Överingenjören kunde vara medlem i ämbetsverkets beslutande församling. Överingenjörer fanns bl.a. vid Lantmäteristyrelsen, Post- och telegrafstyrelsen och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Från 1928 var ”överingenjör” tjänstebeteckning för föreståndaren för Lantmäteristyrelsens administrativa byrå och byrå för skiftesärenden. Överingenjören var samtidigt medlem i Lantmäteristyrelsens kollegium. ”Överingenjör” var tjänstebeteckning för föreståndaren för avdelningskontor vid Post- och telegrafverket åtminstone från 1930-talet, framför allt vid Kabel- och nätprojekteringskontoret, Centralanläggningskontoret och Linjebyggnadskontoret.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess fattigvårdsavdelning. Överinspektören för fattigvården ansvarade för fattigvårdsinspektionen och övervakade fattigvårdsinspektörerna. Han bistods av en kvinnlig biträdande fattigvårdsinspektör. Tjänsten överfördes 1922 till Socialministeriet och Arbets- och välfärdsavdelningens, senare Välfärdsavdelningens, fattigvårdsbyrå, vars chef hade tjänstebeteckningen överinspektör för fattigvården.
Tjänsteman (sjätte rangklassen) vid Socialstyrelsen och chef för dess fattigvårdsavdelning. Överinspektören för fattigvården ansvarade för fattigvårdsinspektionen och övervakade fattigvårdsinspektörerna. Han bistods av en kvinnlig biträdande fattigvårdsinspektör. Tjänsten överfördes 1922 till Socialministeriet och Arbets- och välfärdsavdelningens, senare Välfärdsavdelningens, fattigvårdsbyrå, vars chef hade tjänstebeteckningen överinspektör för fattigvården.
Från 1861 ämbete och ämbetsman som lydde under Centralstyrelsen för skolväsendet, från 1869 under Överstyrelsen för skolväsendet. Överinspektören för folkskolorna inspekterade folkundervisningen och föreslog åtgärder för dess förbättrande och biträdde – sedan folkskolorna började inrättas– överstyrelsen i dess uppgift att ha överinseendet över folkskolväsendet. Överinspektören verkade från 1863 som direktor för det då inrättade folkskoleseminariet och 1869–1918 som ledamot vid Överstyrelsen för skolväsendet. Tjänsten drogs in när Skolstyrelsen bildades 1918.
Tjänsteman som förestod juriskonsultavdelningen i senaten.
Krigsrätt i första eller andra instans i Helsingfors 1816–1831 och 1836–1952. Domarna kunde överklagas till kejsaren under autonoma tiden och från 1918 till Högsta domstolen, förstärkt med två officerare. Överkrigsdomstolen avskaffades 1952 varvid uppgifterna överfördes till hovrätten i Helsingfors. Under svenska tiden kallades domstolen Generalkrigsrätten.
Krigsrätt i första eller andra instans i Helsingfors 1816–1831 och 1836–1952. Domarna kunde överklagas till kejsaren under autonoma tiden och från 1918 till Högsta domstolen, förstärkt med två officerare. Överkrigsdomstolen avskaffades 1952 varvid uppgifterna överfördes till hovrätten i Helsingfors. Under svenska tiden kallades domstolen Generalkrigsrätten.
Statsrådets tjänsteman i ett ministerium, vilken ansvarade för diarierna över inkomna och utgående handlingar samt som, efter innehållet, fördelade de brev och handlingar som inkommit till statsrådet till tjänstemännen för beredning och föredragning samt expedierade, uppbar och redovisade expeditionsavgifterna för de utgående handlingarna. Tjänsten hörde till nionde rangklassen.
Revisor som utförde revision av de statligt ägda järnvägarnas och järnvägsbyggnadernas förvaltning och räkenskaper. Verkställdes av tre överrevisorer som tillsattes för treårsperioder av Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Utöver den revision som verkställdes av byråer och kontor som lydde under Järnvägsstyrelsen skulle de statligt ägda järnvägarnas och järnvägsbyggnadernas förvaltning och räkenskaper underkastas revision.
Chefsstyrt centralt ämbetsverk som bildades 1865 då Intendentskontoret ombildades till en överstyrelse. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna ansvarade för all statlig byggnation, de officiella byggnader som inte var underställda något annat ämbetsverk och övervakningen av länsbyggnadskontoren. Överstyrelsen lydde under senatens kansliexpedition, senare Civilexpeditionen fram till 1918 och därefter under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna leddes av en överdirektör biträdd av en överarkitekt, förste arkitekter, andre arkitekter, tredje arkitekter och en arkitekt för medicinalverkets byggnader. Dessutom fanns sekreterare, kamrer, kanslist och extra arkitekter å stat. Överstyrelsen för allmänna arbetena ombildades 1936 till Byggnadsstyrelsen.
Chefsstyrt centralt ämbetsverk som bildades 1865 då Intendentskontoret ombildades till en överstyrelse. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna ansvarade för all statlig byggnation, de officiella byggnader som inte var underställda något annat ämbetsverk och övervakningen av länsbyggnadskontoren. Överstyrelsen lydde under senatens kansliexpedition, senare Civilexpeditionen fram till 1918 och därefter under Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena. Överstyrelsen för allmänna byggnaderna leddes av en överdirektör biträdd av en överarkitekt, förste arkitekter, andre arkitekter, tredje arkitekter och en arkitekt för medicinalverkets byggnader. Dessutom fanns sekreterare, kamrer, kanslist och extra arkitekter å stat. Överstyrelsen för allmänna arbetena ombildades 1936 till Byggnadsstyrelsen.
Från 1851 användes namnet Överstyrelsen för lantmäteriet för den tidigare Lantmäteriöverstyrelsen. Åren 1851–1863 hörde forstväsendet till ämbetsverkets förvaltningsområde och det officiella namnet var under denna period Överstyrelsen för lantmäteriet och forstväsendet. Fram till 1892 hörde även justeringsväsendet och Justeringskommissionen till förvaltningsområdet, varför ämbetsverket också kallats Överstyrelsen för lantmäteri- och justeringsväsendet. Ämbetsverket sorterade fram till 1860 under Finansexpeditionen, därefter fram till 1875 under Jordbruksexpeditionen, fram till 1892 under Kammarexpeditionen och därefter på nytt under Jordbruksexpeditionen. Överstyrelsen för lantmäteriet ersattes 1916 av Lantmäteristyrelsen.
Centralt ämbetsverk för övervakning av press och censur 1.6.1865–1918, med rätt att verka som specialdomstol i dylika mål. I och med tryckfrihetslagen ersatte Överstyrelsen för pressärendena den tidigare Censuröverstyrelsen och fick i uppgift att övervaka och behandla de pressärenden som uppstod till följd av den nya lagen. Samtidigt avskaffades förhandscensuren, vilket inte fullt ut följdes i praktiken. Ombudsmännen vid Överstyrelsen för pressärendena övertog också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, som tidigare hade skötts av postverket. Överstyrelsen leddes av en ordförande och två ledamöter, med biträde av en överombudsman och lokala ombudsmän. Överstyrelsen för pressärendena lydde under Civilexpeditionen fram till 1917, därefter under Justitieexpeditionen fram till 1918.
Centralt ämbetsverk för övervakning av press och censur 1.6.1865–1918, med rätt att verka som specialdomstol i dylika mål. I och med tryckfrihetslagen ersatte Överstyrelsen för pressärendena den tidigare Censuröverstyrelsen och fick i uppgift att övervaka och behandla de pressärenden som uppstod till följd av den nya lagen. Samtidigt avskaffades förhandscensuren, vilket inte fullt ut följdes i praktiken. Ombudsmännen vid Överstyrelsen för pressärendena övertog också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, som tidigare hade skötts av postverket. Överstyrelsen leddes av en ordförande och två ledamöter, med biträde av en överombudsman och lokala ombudsmän. Överstyrelsen för pressärendena lydde under Civilexpeditionen fram till 1917, därefter under Justitieexpeditionen fram till 1918.
Centralt ämbetsverk för övervakning av press och censur 1.6.1865–1918, med rätt att verka som specialdomstol i dylika mål. I och med tryckfrihetslagen ersatte Överstyrelsen för pressärendena den tidigare Censuröverstyrelsen och fick i uppgift att övervaka och behandla de pressärenden som uppstod till följd av den nya lagen. Samtidigt avskaffades förhandscensuren, vilket inte fullt ut följdes i praktiken. Ombudsmännen vid Överstyrelsen för pressärendena övertog också brevcensuren och censuren av utländska tidskrifter i landet, som tidigare hade skötts av postverket. Överstyrelsen leddes av en ordförande och två ledamöter, med biträde av en överombudsman och lokala ombudsmän. Överstyrelsen för pressärendena lydde under Civilexpeditionen fram till 1917, därefter under Justitieexpeditionen fram till 1918.
Från 1860 centralt ämbetsverk för skötseln av väg- och vattenförbindelser, vilket lydde under senatens jordbruksexpedition och ersatte Direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. Överstyrelsen förestods av en överdirektör, som både var ordförande för styrelsen och chef för ingenjörskåren för väg- och vattenkommunikationerna, som var indelad i sex verksamhetsdistrikt. År 1887 ersattes Överstyrelsen för väg- och vattenkommunikationerna av Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna.
Tjänsteman som ledde djursjukvården och ansvarade för hälsotillståndet hos arméns hästbestånd.
Benämning på en repetitionsövning för reservister.
